28.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 487/1

Föredragande:

Etele BARÁTH

1.1

EESK anser att en samordnad och utvecklingsinriktad europeisk styrning som bidrar till att bygga ett förnyat, starkt och fredligt Europa, bör inrättas. Samordningen bör förbättras, eventuellt genom att man ger styrningen en ny organisationsform.

1.2

Man behöver se till att ekonomin åter får en dynamisk utveckling med hjälp av samordnade åtgärder, samt stärka den sociala välfärdens och demokratins grundvalar, samexistensen mellan olika kulturer och en föredömlig respekt för miljön.

1.3

Kommittén understryker att en konsekvent tillämpning av partnerskapsprincipen syftar till att öka de berörda parternas deltagande i planeringen och genomförandet av EU-fondernas investeringar. Deltagandet stärker det kollektiva engagemanget för investeringar och möjliggör ett bättre utnyttjande av sakkunskap. Genomförandet av projekten blir också effektivare, öppenheten ökar och det blir lättare att förebygga bedrägeri och missbruk.

1.4

Vad vi behöver är enkla och tillgängliga mål och strategier och ett unikt långsiktigt projekt för Europa (EU:s strategi för 2030–2050). Skapandet av ett innovativt och levande Europa för alla bör bekräftas som ett avgörande strategiskt mål för unionen. Därför bör även målen för COP 21 (om hållbar utveckling) införlivas i projektet.

1.5

Utvecklingsprogrammen bör samordnas bättre. Utarbetandet av program och verktyg på kort, medellång och lång sikt bör utgå från en samling koncisa mål. Med ”verktyg” avses samtliga politiska, juridiska, organisatoriska och finansiella instrument.

1.6

I syfte att förbättra samordningen bör de traditionella europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna) samt de marknadsbaserade projekt som också mobiliserar privat kapital som härrör från Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi) användas för att uppnå de gemensamma europeiska målen. I detta syfte bör man samordna målen och bestämmelserna för deras genomförande.

1.7

Kommittén föreslår att det viktigaste instrumentet för att uppnå stärkt central styrning med fokus på utveckling är den europeiska planeringsterminen, som grundar sig på den årliga tillväxtöversikten och som även bör tillhandahålla medel för att kontinuerligt påverka projektet för Europa och noggrant följa dess utveckling. Den europeiska planeringsterminen skulle således även kunna utnyttjas för att säkra en social miljö som garanterar välfärden.

1.8

Förutom BNP, som redan används och framför allt är en ekonomisk resultatindikator, skulle man kunna använda en resultatindikator (bruttonationalresultat) som ett komplement till den förra, men som även speglar hållbarhet och tar fasta på främst sociala och miljömässiga faktorer, och som kunde tjäna som grund för övervakning av en effektiv utvecklingsinriktad styrning.

1.9

Det krävs ett nära samarbete och införande av en öppen metod för samordning mellan medlemsstaterna. Man bör komma igång med att integrera de erfarenheter man hittills har samlat i utvecklingsprocessen.

1.10

De rättsliga och finansiella instrumenten bör stärkas. Resultaten från den utvecklingsinriktade styrningen kommer att vara avhängiga av ekonomins dynamik, tillväxten av det kapital som mobiliseras, den ökade effektiviteten i investeringssystemen, arbetskraftens ökade kvalifikationer och företagens innovationsgrad. Men dess främsta mål på längre sikt är att skapa välfärd och ett förnyat samhälle samt att säkerställa en hållbar och bättre miljö.

1.11

Det krävs att genomförandet sker gemensamt, på flera nivåer. Vid sidan av den pågående reformen (Refit-programmet) bör rättsliga och administrativa instrument för utvecklingsinriktad styrning utvecklas. I detta avseende bör instrumenten på mellannivå, dvs. samordningsinstrumenten för makroregional utveckling, förstärkas avsevärt. Den roll som funktionella regioner, städer, tätorter, tätbebyggelser, storstadsområden och nätverk spelar får dessutom ett betydande värde inom ramen för projektet för Europa.

1.12

En av de viktigaste byggstenarna i en långsiktig utvecklingsinriktad styrning är kontinuiteten. Politiken, programplanerings- och utvecklingsprocesserna och budgethorisonterna har cyklisk karaktär, och det är viktigt att de samordnas. Utvecklingen kräver kontinuerlig analys, kontroll och korrigeringar.

1.13

Det är särskilt viktigt att ge allmänheten detaljerad information, främja dess deltagande, utveckla kommunikationen och den politiska marknadsföringen samt att kommunicera såväl konkreta resultat som svagheter.

1.14

EESK har alltid förespråkat ett starkare demokratiskt deltagande. Vad gäller den öppna samarbetsmetoden bör deltagandet av näringslivets och arbetsmarknadens organisationer samt de icke-statliga organisationerna garanteras på alla nivåer, vilket på EU-nivå borde innebära att EESK:s roll värdesätts.

1.15

Som EESK redan nämnt i sitt yttrande från 2012 (1) stöder kommittén kommissionens initiativ om inrättandet av en europeisk uppförandekod för partnerskap vars syfte är att ge medlemsstaterna en ram för partnerskap i fråga om planering och genomförande. Den uppfattning som partnerna har om EU kommer att påverka fastställandet av målen, underlätta identifieringen av dem och öka effektiviteten i genomförandet av planerna.

1.16

EESK understryker att man bör gå längre än partnerskapsbestämmelserna, som baseras på förslag och bästa praxis, och tydligt ange de krav som medlemsstaternas myndigheter minst förväntas uppfylla om de inte vill riskera påföljder.

1.17

EESK rekommenderar att medlemsstaterna åläggs att införa effektiva finansieringssystem för att stärka partnernas kapacitet. Dessa system bör omfatta mer än bara kurser eller överföring av information och även täcka utvecklingen av partnerskapsnätverk och införandet av effektiva system för deltagande.

1.18

Kommittén uppmanar kommissionen att genast stärka samarbetet med de europeiska partnerskapsnätverken. Kommissionen bör inrätta ett finansieringssystem som bidrar till att de europeiska nätverken för icke-statliga organisationer, som är aktiva i den regionala politiken, fungerar, särskilt vad gäller kontrollen av de nationella processerna och garantin för återkoppling.

2.1.1

Europeiska unionen är stark, men står inför en mångfasetterad kris som förnyas, vilket Brexit tydligt illustrerar. Den ekonomiska krisen 2008 satte stopp för den eufori som uppstod vid utvidgningen i början av 2000-talet och vände upp och ned på utvecklingen mot en större sammanhållning i många länder.

2.1.2

Den ekonomiska krisen, och i synnerhet de minskade investeringar som den har lett till, har skapat sprickor i den sammanhållning som grundades på tillväxten i medlemsstaterna och orsakat växande politiska, ekonomiska och sociala spänningar. Trots unionens grundläggande mål ökar skillnaderna i utveckling mellan medlemsstaterna.

2.1.3

Genom att fortsätta att insistera på en strikt åtstramningspolitik för länder som har en högre stats- och utlandsskuld och ett budgetunderskott bidrar man till att ytterligare öka klyftan mellan de mest avancerade länderna och de länder som gjort åtstramningar. Det behövs en ny politik för att kombinera, å ena sidan, den ekonomiska tillväxten och kontrollen över budgetunderskottet och, å andra sidan, en politik som effektivt gynnar den sociala integrationen.

2.1.4

Fattigdomen, anställningsotryggheten och arbetslösheten har nått oacceptabla nivåer. Att de unga inte har några framtidsutsikter är ett stort hinder för att Europa i framtiden ska kunna förnya sig.

2.1.5

Europeiska unionen har förlorat sin status som ett attraktivt område för investerare och fått rykte om sig att vara tungrott. När det gäller produktiva investeringar tappar unionen gradvis mark till Förenta staterna och vissa av sina medlemsstater, till exempel Tyskland och Storbritannien. De länder som hamnat på efterkälken bromsar de mer dynamiska länderna. Behovet av ömsesidigt beroende minskar. I vissa länder ökar, trots ett väsentligt budgetöverskott, klyftan på grund av att de produktiva investeringarna minskar, vilket gör att de fattigaste regionerna hamnar ännu mer på efterkälken. Reaktionen är långsam och byråkratisk.

2.1.6

Unionens grundläggande landvinningar, såsom euroområdet och Schengenområdet, verkar i dagens sammanhang – som domineras av migrationskrisen och terrorismen – snarare vara delande faktorer än förenande element. I många länder används EU som ett instrument för att vinna fördelar i den interna politiska kampen.

2.1.7

Regionernas utvecklingsnivåer närmar sig inte längre varandra. Mätt i BNP har klyftan mellan de mest avancerade regionerna och de som är längst efter i utvecklingen förhållandet 14–1. Vissa länder som räknas till de största stödmottagarna använder de medel de tilldelats för att ersätta sina statliga instrument och investeringsanslag, vilket lett till att deras nationella bidrag har blivit minimalt, klart under de ursprungliga målen. De nyligen inrättade konkurrensnämnderna skulle med hjälp av sina instrument kunna ge ett betydande bidrag till att göra regionernas utvecklingsnivåer mer likställda.

2.1.8

Medborgare samt ekonomiska, sociala och icke-statliga aktörer (icke-statliga organisationer) i Europa har inte längre något framtidsperspektiv, utan har fjärmat sig från den politiska processen för att i allt högre grad förlita sig på sig själva. De ser EU som en stel institution som saknar flexibilitet och är oförmögen att förnya sig.

2.1.9

Europeiska unionen har, huvudsakligen på grund av sina svaga prestationer och sitt svaga institutionella system i fråga om utveckling, inte förmåga att mobilisera tillräckliga medel för att nå sina mål, som dessutom är splittrade.

2.1.10

Det finns ingen enhetlighet i framtidsvisionerna, den politiska viljan eller styrningen. Samordningsmetoden är otillräcklig och föråldrad, de rättsliga instrumenten har ingen effekt eller är svåra att utnyttja och organisationernas deltagande och det sociala stödet är svagt, vilket i synnerhet beror på bristande kommunikation.

2.1.11

Unionens långsiktiga utvecklingsstrategi, fram till 2020, är redan nu varken tillräckligt långsiktig eller realistisk, och dessutom är den splittrad och oförmögen att leda processen inom ramen för de befintliga metoderna. Samtidigt har beaktandet av de 17 antagna centrala målen om hållbar utveckling gjort det möjligt för kommissionen att inom ramen för en komplex, långsiktig strategi inleda en undersökning av styrsystemet och styrmedlen.

2.2.1

Mot denna bakgrund har den nya Europeiska kommissionen, med stöd av Europaparlamentet, lanserat en ny modell för ekonomisk utveckling. De uppsatta målen – skapande av arbetstillfällen och främjande av tillväxt, förverkligande av den inre marknaden, förenkling av systemet för ekonomisk reglering, konsolidering av gemenskapens prioriterade utveckling, energimarknaden, stöd till investeringar i den digitala marknaden och digitala tjänster, prioriterad behandling av intellektuella och fysiska nätverk för att förbinda de europeiska länderna och ökat miljöansvar – kan tillsammans leda till en betydande ny dynamik i ekonomin.

2.2.2

Den europeiska planeringsterminen och dess delar utgör ett system som går utanför ramen för den ekonomiska styrningen. Det vore lämpligt att stärka de sociala och miljömässiga målens funktion på lång sikt inom ramen för den europeiska planeringsterminen.

2.2.3

Det prioriterade program som syftar till att fullt ut konsolidera euroområdets finansiella system är inte tillfredsställande och ökar dessutom den mycket befogade oron för att klyftan mellan de europeiska länderna ska bli ännu större. Utvecklingsmål på europeisk nivå skulle kunna mildra den förlamning som ett Europa med två hastigheter innebär.

2.2.4

För närvarande bestäms utvecklingsprocessen av två typer av vitt skilda ekonomiska och finansiella instrument, var och en med sitt eget förfarande. Den kompletterande karaktären mellan dessa instrument bör stärkas från det skede då målen samordnas.

2.2.5

Det handlar först och främst om de traditionella europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna), som anges i fördragen och vars mål är att främja social, ekonomisk och territoriell sammanhållning. De tar sig uttryck i investeringsbidrag och utvecklingsbistånd som ständigt moderniseras men förblir oförändrade till sin karaktär, och är tillgängliga tack vare omfördelningen av unionsbudgeten som finansieras med bidrag från medlemsstaterna. I ett visst antal fall uppskattas inte dessa fonders verkliga värde av stödmottagarna, som hävdar att de ”har rätt” till dem. Av den så kallade halvtidsöversynen av den nuvarande perioden fram till 2020 framgår att nya regler måste antas för att främja den kompletterande karaktär som nämns ovan.

2.2.6

Den andra typen av instrument utgörs av Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi), som ska se till att den nya ”Junckerplanen” kan genomföras. Den är ett nytt marknadsbaserat finansiellt instrument som erbjuder möjligheten att stödja riskkapital och mobilisera offentliga medel, bankmedel samt privata medel, och kan fortfarande ökas. Styrmekanismen bör bli en viktig del av den utvecklingsinriktade styrningen. En harmonisering av dessa två finansieringssystem bör också ske i samtliga medlemsstater.

2.2.7

I jämförelse med dessa finansieringssystem är övriga finansiella instrument som fungerar väl mångsidiga instrument som är anpassade till sin funktion, men med begränsad räckvidd och specifika mål. Ramarna för projektet för Europa antas bli föremål för en nära och systematisk samordning.

2.2.8

Hittills har inga direkta åtgärder som syftar till att förbättra samordningen vidtagits för att främja förverkligandet av målen i Europa 2020-strategin, som är få till antalet men inte sammankopplade. I avsaknad av sådana medel kan man dock fråga sig om det är möjligt att samordna EU:s utveckling på ett adekvat sätt. Det är därför lämpligt att planeringen av samverkan mellan de olika instrumenten också omfattas av den nya planen för perioden efter 2020.

2.2.9

De elva tematiska målen i den fleråriga budgetramen för de europeiska struktur- och investeringsfonderna och de tio viktigaste målen i Junckerplanen, som bara vagt överlappar ovannämnda mål, samt deras respektive ekonomiska och rättsliga förordningar, måste nu bidra till förverkligandet av Europa 2020-strategin. Dessutom bör man lägga till de 17 kriterierna i fråga om hållbar utveckling, som är avgörande för framtiden. Uppdragen inom ramen för programplaneringsprocessen för perioden efter 2020 bör grunda sig på ett begränsat antal klara och koncisa mål.

2.2.10

För närvarande har de olika mekanismer som är knutna till målen, de olika tidsfristerna och start- och slutdatumen hittills lett till att inget mål är transparent eller kan förstås och lätt övervakas av de ekonomiska och sociala aktörerna och det civila samhället. Avsaknaden av synergier och samspel mellan de olika målen minskar instrumentens och investeringarnas effektivitet avsevärt. Synergierna mellan Europeiska fonden för strategiska investeringar och den reviderade Europa 2020-strategin bör stärkas genom en ny strategi för EU fram till 2030–2050 (projekt för Europa).

2.2.11

Medan strukturfonderna åtföljs av mycket byråkratiska mekanismer för förberedelse, genomförande, kontroll och analys (både centraliserade och decentraliserade) och det finns ett stort antal byråer i unionen för att säkerställa deras genomförande, går den nya styrmekanismen för den nyligen inrättade Efsi utanför Europeiska kommissionens ramar och dess nya organisationsstruktur bygger på behov knutna till det ekonomiska klimatet och investeringsklimatet. En samordning av de två stora instrumenttyperna förutsätter att ett strategiskt instrument och ett nytt styrningssystem inrättas (2).

2.2.12

Inrättandet av ett nytt utvecklingsinriktat styrningssystem kan leda till ökad samordning och ett öppet samarbete mellan berörda parter.

2.2.13

För att öka ESI-fondernas effektivitet bör man stärka partnerskapets institutionella struktur och, med tanke på allmänhetens rätt att delta, öppna upp den för alla europeiska medborgare. Alla europeiska medborgare bör ha möjlighet att ta del av relevant information och att delta i besluten kring planering och genomförande. De bör även kunna framföra sina åsikter om förslag till program, upphandlingar och utvärderingsrapporter.

3.1

EESK har redan tagit upp frågan om partnerskapsprincipen och lagt fram detaljerade förslag angående denna i flera yttranden.

3.1.1

I det yttrande som kommittén antog 2010 (3) underströks att gällande förordningar ger för mycket tolkningsutrymme vad gäller partnerskapet som begrepp på nationell nivå och att kommissionen därför bör inta en starkare och betydligt mer proaktiv roll som väktare av partnerskapsprincipen. I yttrandet angavs att det är centralt att alla operativa program garanterar partnerna de tekniska hjälpmedel som krävs för att stärka deras kapacitet. Kommittén förespråkade en återgång till program på gemenskapens initiativ för social innovation och lokal utveckling.

3.1.2

I sitt yttrande från 2012 (4) stödde EESK kommissionens initiativ om införandet av en europeisk uppförandekod för partnerskap. Kommittén uttryckte det organiserade civila samhällets oro över att partnerskapsprincipen inte efterlevs och föreslog att man skulle införa ett system där partnerskapen övervakar sig själva. Kommittén föreslog att ingåendet av partnerskapsavtal med medlemsstaterna skulle förutsätta ett adekvat genomförande av uppförandekoden samt att de operativa programmens resurser i detta syfte skulle kompletteras med hjälp av finansiella incitament. Dessutom upprepade EESK sina rekommendationer om att stärka partnernas kapacitet.

3.2

Lagstiftningen om sammanhållningspolitiken föreskriver att en europeisk uppförandekod för partnerskap, som innehåller vägledande principer och god praxis, ska inrättas.

3.3

Utifrån de erfarenheter som gjorts vid genomförandet av den europeiska uppförandekoden för partnerskap kan det konstateras att vissa länder endast formellt har tillämpat bestämmelserna i koden vad gäller de nationella programplaneringsprocesserna och omvandlingen av den institutionella strukturen för genomförande av ESI-fonderna.

3.4

I flera länder gavs partnerna inte tillräckligt med tid att formulera en ståndpunkt vad gäller de relevanta dokumenten. De har inte varit verkligt delaktiga i de viktiga besluten, t.ex. de som rör fastställandet av prioriteringar eller budgetramen. Man har inte inrättat någon särskild mekanism eller något särskilt instrument för kommunikation eller deltagande för att främja ett aktivt deltagande.

3.5

Analyser som gjorts av flera icke-statliga organisationer (5) har visat att kraven på urval av partner till uppföljningskommittéerna i vissa länder formellt respekterats utan att representativiteten och den tematiska täckningen säkerställts i varje fall. Utbytet av information mellan förvaltningsmyndigheterna och medlemmarna i uppföljningskommittéerna kunde förbättras.

3.6

Således har de myndigheter som ansvarar för övergripande frågor, som exempelvis miljöministerierna, inte fått någon plats i flera relevanta uppföljningskommittéer. Förvaltningsmyndigheterna bemödar sig inte om att involvera det civila samhällets partner, som representerar de horisontella principerna, i planeringen av inbjudningarna till projektförslag och utvärderingen av förslagen.

3.7

De insatser som syftar till att stärka partnernas kapacitet är otillräckliga i vissa länder. De är i själva verket i hög grad begränsade till utbildningar och återbetalning av resekostnader samtidigt som flera av förslagen i den europeiska uppförandekoden för partnerskap, rörande exempelvis utveckling av nätverk och samordning eller ersättning av nödvändiga expertkostnader för att säkerställa partnerns effektiva deltagande, förblir tomma ord.

3.8

Kommissionen och medlemsstaterna har inte i tillräcklig grad beaktat användningen av instrument för lokal utveckling som drivs av lokala aktörer (lokalt ledd utveckling) under den första halvan av budgetperioden.

3.9

EESK anser att det är nödvändigt att göra en allmän undersökning av praxis inom partnerskapen. Denna undersökning bör även omfatta en utvärdering av inrättandet av procedurer för planering och den institutionella genomförandestrukturen samt utvärdera i vilken utsträckning det nuvarande regleringssystemet kan resultera i ett effektivt partnerskap. Partnerna bör ta aktiv del i utvärderingen.

28.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 487/7

Föredragande:

Adam ROGALEWSKI

1.1

Det är dags att börja diskutera införandet en gemensam definition av yrket som inneboende vårdare i Europa, som erkänns som en form av hemvård. Definitionen av yrket inneboende vårdare bör omfatta arbetsförhållandena för arbetstagare (anställda eller egenföretagare) som bor i privata bostäder, där deras främsta arbetsuppgifter består i att vårda äldre och personer med funktionsnedsättningar. Inneboende vårdare bör, oavsett deras status som anställda eller egenföretagare, behandlas som en del av det system som tillhandahåller långtidsvård och långtidsomsorg. Syftet med införandet av en gemensam definition av yrket är att erkänna förekomsten av inneboende vårdare på den europeiska arbetsmarknaden och förbättra kvaliteten på de långtidsvårdstjänster som de tillhandahåller.

1.2

I syfte att informera beslutsfattarna om situationen bör Eurostat samla in adekvata uppgifter om inneboende vårdpersonal.

1.3

EESK uppmanar kommissionen att undersöka dessa arbetstagares situation, inklusive deras antal, nationalitet, migrationsstatus, gränsöverskridande rörlighet, reell integrering i systemen för skydd av arbetstagare och social trygghet, arbetsvillkor och sociala villkor, kvalifikationer samt deras faktiska och potentiella bidrag till Europas ekonomier.

1.4

EESK betonar att inneboende vårdare bör behandlas likvärdigt med annan vård- och omsorgspersonal. Detta innebär att de bör ha en likvärdigt skydd, till exempel begränsningar av arbetstiden (inklusive jour) och skydd mot falskt egenföretagande. Anställd inneboende vårdpersonal får inte utestängas från EU:s och medlemsstaternas relevanta arbetsrättsliga bestämmelser om t.ex. skälig lön, arbetsmiljöskydd, socialt skydd, föreningsfrihet och kollektivavtal.

1.5

Arbetskraftsbristen inom långtidsvården i Europa bör avhjälpas genom positiva åtgärder som säkerställer skäliga löner och arbetsvillkor, åtgärdar bristen på investeringar, säkrar att principerna om fri rörlighet följs, undanröjer hinder mot att arbetstagare kan utöva sina arbetstagarrättigheter och skapar möjligheter för migranter att få en laglig anställning.

1.6

EESK efterlyser ett nära samarbete mellan EU och medlemsstaterna för att samordna tillgången till arbetskraft och inneboende vårdares rörlighet som en del av en strategi för att förbättra sektorns allmänna kapacitet att leverera omsorg som håller hög kvalitet. De specifika åtgärderna bör omfatta följande:

Dessutom bör det noteras att kommissionens förslag om en europeisk pelare för sociala rättigheter inte innehåller någon hänvisning till situationen för inneboende vårdpersonal. Införlivandet av deras sociala rättigheter bör beaktas i det fortsatta arbetet med detta förslag, som EESK håller på att utarbeta ett yttrande om.

1.7

Medlemsstaterna bör trygga rättigheterna för vårdtagare och vårdpersonal, inbegripet inneboende vårdpersonal. De specifika åtgärderna bör omfatta följande:

1.8

EESK understryker att ekonomiskt stöd till vårdtagare som är beroende av inneboende vårdare måste ombesörjas genom adekvata, långsiktiga och hållbara offentliga investeringar.

1.9

Fackförbund, arbetsgivare och civilsamhällets organisationer måste delta i den politiska planeringen på medlemsstatsnivå och EU-nivå. Den sociala och civila dialogen bör främjas med alla aktörer på alla nivåer.

1.10

EESK bör spela en aktiv roll när det gäller att främja utvecklingen av EU-politik i syfte att stödja vårdare, vårdtagare och deras familjer genom att bland annat arrangera en konferens om framtiden för inneboende vårdarbete i Europa.

2.1

Bristen på arbetskraft inom vård- och omsorgssektorn är en ”tickande bomb”. Sektorn befinner sig i kris (3), och bristen på arbetskraft förväntas öka om inte adekvata politiska åtgärder vidtas. Så tidigt som 1994 definierade kommissionen vård och omsorg som en strategisk sektor. År 2010 varnade kommissionen för att det skulle saknas 2 miljoner arbetstagare inom vård-och omsorgssektorn år 2020 om inte omedelbara åtgärder vidtogs för att råda bot på bristen på cirka en miljon arbetstagare inom långtidsvården (4).

2.2

Inneboende vårdare är en till antalet betydande grupp, men likväl en marginaliserad del av dem som arbetar inom långtidsvården. De är mycket rörliga och befinner sig längst ner i sektorns arbetskraftshierarki. Inneboende arbetstagare utesluts ofta från långtidsvårdssektorns planering på EU- och medlemsstatsnivå.

2.3

Exakt hur många inneboende vårdare det finns är oklart eftersom data saknas. Dessa arbetstagare förbises ofta i datainsamlingssystemen. Inneboende vårdare har alltför länge förblivit osynliga för beslutsfattarna, eftersom de utgör en inom vården dåligt betald arbetsstyrka med låg status.

2.4

Inneboende vårdare finns i alla medlemsstater. Många är invandrare från tredjeländer, medan andra är EU-medborgare och arbetar i hemlandet eller utomlands. Vissa har irreguljära arbeten i egenskap av papperslösa invandrare, medan andra befinner sig i cirkulär eller tillfällig migration. Många arbetar under otrygga arbetsvillkor, bland annat falskt egenföretagande.

2.5

Eftersom det saknas en yrkesdefinition för inneboende vårdare likställs deras situation med hushållsanställda (5). Enligt ILO utgör hushållsnära tjänster och däribland omsorg mellan 5 % och 9 % av alla arbetstillfällen i industriländerna (6).

2.6

Vissa medlemsstater har gjort framsteg när det gäller att formalisera och integrera papperslösa migranter som arbetar som vårdpersonal, i och med undertecknandet av ILO:s konvention nr 189.

2.7

EESK har redan bidragit till utformningen av politiken för långtidsvård genom att utarbeta yttranden om hushållsanställdas arbetstagarrättigheter (7), om behovet av sociala investeringar (8) och om långtidsvård och avinstitutionalisering (9). Detta yttrande baserar sig på dessa ståndpunkter, med fokus på inneboende vårdares specifika situation.

3.1

Hemvårdssektorn växer snabbt på grund av att fler och fler föredrar vård i hemmet, att utgifterna för institutionsvård blir alltmer oöverkomliga, och att det saknas adekvata investeringar i infrastruktur för omsorgssektorn.

3.2

De åtstramningsåtgärder som vidtagits i de flesta medlemsstater har inneburit att den befintliga, begränsade infrastrukturen har skurits ned och tillgången till arbetskraft inom långtidsvården minskat. EESK anser att investeringar i långtidsvården måste ses som en positiv ekonomisk möjlighet och som ett prioriterat område för skapande av arbetstillfällen, socialt stöd till familjer och jämställdhet mellan könen. Investeringar i sektorn förbättrar arbetsmarknadsdeltagandet och erbjuder en möjlig väg ut ur den ekonomiska krisen (10).

3.3

Det råder brist på vårdpersonal i många medlemsstater. Rekrytering av både laglig och papperslös inneboende vårdpersonal lindrar bristen på personal inom långtidsvården. Särskilt omsorgssystemen i Sydeuropa är mycket beroende av inneboende vårdare. I Italien utgör migranter som arbetar som inneboende vårdare omkring tre fjärdedelar av alla arbetstagare inom hemtjänsten (11).

3.4

Även länderna i Central- och Östeuropa märker av bristen på arbetskraft inom vården och den ökande efterfrågan på vård i Västeuropa. Polen levererar exempelvis många inneboende vårdare till andra länder, trots en total brist på vårdpersonal på hemmamarknaden. Dessa brister avhjälps genom att arbetstagare från Ukraina och andra tredjeländer kommer till Polen.

3.5

Trots en ökande medvetenhet om vårdsektorns betydelse för det ekonomiska välståndet finns det inga uppgifter om inneboende vårdares bidrag till den europeiska ekonomin, något som bör åtgärdas genom undersökningar på EU-nivå.

3.6

Många kvinnor i Europa har fastnat en situation med dubbelt omsorgsansvar där de förväntas ta hand om både sina föräldrar och sina barn. De förlitar sig i allt större utsträckning på avlönade vårdare som utför detta arbete. I en värld med globaliserad vård blir följden uppkomsten av globala vårdkedjor (12). Migrerande vårdpersonal som flyttar av ekonomiska skäl måste ofta i sin tur finna vårdare till sina egna familjemedlemmar och anställer vårdare som kommer från en annan, ofta fattigare, bakgrund.

4.1

Inneboende vårdares låga status är en följd av synen på omsorgsarbete som lågkvalificerat ”kvinnogöra”, och den upprätthålls genom den strukturella marginaliseringen av invandrarkvinnor. I flera arbetskraftsundersökningar klassificeras hushållsanställda som låg- eller okvalificerade. Ett betydande antal inneboende vårdare besitter emellertid färdigheter och kvalifikationer som är resultatet av många års erfarenhet eller icke erkända formella utbildnings- och certifieringsprogram. Det krävs ofta att inneboende vårdare ska kunna dokumentera erfarenhet av vårdarbete och kvalifikationer innan de anställs, men detta återspeglas inte i deras arbetsvillkor.

4.2

Inneboende vårdpersonal har ofta oreglerade arbetsvillkor och många arbetar olagligt. Ofta har de inga rättigheter som arbetstagare och exploateras. Arbetsvillkoren liknar ibland ett modernt slaveri, där de isoleras, utsätts för våld eller övergrepp, tvingas arbeta dygnet runt och utan tillgång till något så grundläggande som ett eget rum. Andra arbetar som falska egenföretagare. I många fall har yrkesinspektioner och andra offentliga tillsynsmyndigheter och fackförbund ingen möjlighet att besöka vårdarnas arbetsplatser (dvs. privata bostäder).

4.3

Åtgärder för att regularisera och legalisera inneboende vårdare måste stödjas för att säkerställa lagliga vägar in i vårdsektorn. Det finns redan exempel på sådana tillvägagångssätt: I Spanien och Italien har omkring 500 000 papperslösa hushållsanställda regulariserats sedan 2002 (13). En politik för arbetskraftsmigration som gör det möjligt för tredjelandsmedborgare att arbeta lagenligt i vårdsektorn, med lika behandling och rätt att byta arbetsgivare, måste utvecklas.

4.4

Inneboende vårdare är en av de rörligaste grupperna bland dem som arbetar inom långtidsvården. Inneboende arbetstagare från central- och östeuropeiska länder tenderar att vara medelålders kvinnor med eget familjeansvar (14). Vanligen arbetar de upp till tre månader i taget i västeuropeiska länder och återvänder sedan till sina hemländer.

4.5

Att kvalificerad inneboende vårdpersonal migrerar till värdländer innebär en betydande kompetensflykt för ursprungsländerna. När arbetstagarnas kvalifikationer inte erkänns i värdländerna innebär det en social och ekonomisk förlust i en tid då det råder generell arbetskraftsbrist inom vård- och omsorgssektorerna både i Europa och globalt.

4.6

Alla dessa förhållanden återspeglar det faktum att de inneboende vårdarbetarna och deras rättigheter inte omfattas av ett lämpligt skydd i lagstiftningen på EU-nivå och medlemsstatsnivå i dag.

4.7

Inneboende vårdare bör uppmuntras och få stöd av medlemsstaterna för att undvika att arbeta olagligt.

5.1

Vårdtagare och anhöriga har ofta svårt att hitta vårdare. I merparten av fallen rekryteras vårdare genom informella nätverk bland familj och vänner. Under sådana omständigheter saknas det ofta garantier för att vårdaren ska leverera omsorg av hög kvalitet. Anhöriga har sällan tydliga riktlinjer för hur man anställer vårdare lagligt.

5.2

Vårdtagare och deras anhöriga bör få relevant stöd från staten. På kort sikt bör detta innefatta en informationskampanj och kontinuerligt stöd i frågor som rör inneboende vårdares anställningsrättigheter och sociala trygghet. På längre sikt bör medlemsstaterna vidta åtgärder för att säkerställa tillsyn och se till att det finns förmedlare som hjälper vårdtagare att hitta inneboende vårdare.

5.3

Vårdtagare och deras anhöriga bör få tillgång till olika stödtjänster, beroende på vårdtagarens och de anhörigas behov, vilket kan omfatta tjänster i hemmet på deltid eller heltid. Alla vårdarrangemang måste säkerställa anständiga villkor för de anställda eller de egenföretagare som anlitas.

5.4

Vårdtagare och deras anhöriga bör också uppmanas att bli mer medvetna om de inneboende vårdarnas behov, och att behandla dem som arbetstagare som förtjänar respekt och som har rättigheter. Omsorg är mycket krävande både fysiskt och psykiskt. Inneboende vårdare bör ha tillgång till adekvat boende och privat utrymme, och vad gäller anställda vårdare måste begränsningen av deras arbetstid, bl.a. jourtjänstgöring, respekteras.

5.5

Samtidigt måste vårdtagarnas rätt till god omsorg respekteras. Detta gäller i synnerhet utsatta grupper och människor med särskilda behov, exempelvis dementa.

6.1

Ett stort antal mindre företag, däribland små bemanningsföretag, blir mer och mer aktiva inom sektorn för inneboende vårdare, vid sidan av en i hög grad oreglerad, informell sektor.

6.2

Omsorgssektorn kan bidra till att skapa arbetstillfällen med skäliga villkor i privata hushåll och tillväxt i den europeiska ekonomin. Endast arbetstillfällen som håller hög kvalitet kan säkerställa att den vård som ges håller god kvalitet.

6.3

Avsaknaden av bestämmelser om gränsöverskridande anställning av inneboende vårdpersonal gör det möjligt för vissa företag att erbjuda lägre priser för samma arbete, vilket bidrar till social dumpning. Detta är särskilt tydligt när det gäller polska och slovakiska förmedlingar som skickar inneboende vårdare till Västeuropa (15). Om denna illojala konkurrens får fortgå kommer den att skada både arbetstagare, arbetsgivare och den europeiska ekonomin.

7.

7.1

Organisationer i lokalsamhället och trossamfund (16) spelar tillsammans med offentliga och privata arbetsgivare en avgörande roll när det gäller omsorg på olika nivåer. Många lokala organisationer har bidragit till att legalisera migrerande inneboende vårdare (17).

7.2

I många medlemsstater är dock inte stödet till omsorg tillräckligt. Den senaste ekonomiska krisen har lett till underinvesteringar i vårdsektorn överallt i Europa, vilket i sin tur har orsakat negativa trender som försämrad omsorgskvalitet och sämre arbetsvillkor.

7.3

Vårdgivarnas organisationer bör vara adekvat finansierade för att tillgodose behoven i samband med en växande efterfrågan på vård. Med hänsyn till dessa gruppers erfarenhet på området bör de delta i en genuin dialog med arbetsmarknadernas parter och civilsamhället som ska utmynna i en uppsättning bestämmelser om hur vård och omsorg ska organiseras och tillhandahållas.

8.1

Sverige är ett bra exempel på kvalitet i samband med tillhandahållandet av vård och omsorg med deltagande av alla berörda parter. Systemet bygger på en hög nivå av skattefinansierat offentligt stöd (18). Vouchersystem, t.ex. av det slag som införts i Frankrike och Belgien, har bidragit till en formalisering av hushållsarbete, och i vissa fall till att förbättra arbetsförhållandena för anställda som utför hushållstjänster. I Belgien omfattar inte systemet omsorgsarbete (19).

8.2

Österrike har utvecklat ett system med inneboende vårdare som är egenföretagare för att bemöta behovet av långvarig vård och för att fastställa de rättsliga kraven när det gäller kvaliteten på och ramvillkoren för tillhandahållandet av tjänster. Under 2015 antogs ytterligare förbättringar när det gäller kvalitet och öppenhet. Systemet används flitigt av Österrikes befolkning, men har kritiserats av de österrikiska fackföreningarna för att det undergräver anställningsnormerna.

8.3

Eftersom modeller för bästa praxis för tillhandahållande av omsorg av hög kvalitet inte alltid går att överföra till alla medlemsstater bör en helhetsstrategi på alla nivåer som omfattar alla intressenter samordnas på EU-nivå.

8.4

Kommittén är övertygad om att EU bör övervaka tillgången till arbetskraft och inneboende vårdares rörlighet inom Europa, samt främja åtgärder för att förbättra sektorns allmänna kapacitet att leverera omsorg som håller hög kvalitet och skapa arbetstillfällen med anständiga villkor.

8.5

Arbetskraftsbrister inom omsorgen i Europa behöver placeras högst på EU:s politiska agenda. Inneboende vårdpersonal, som till stor del förbises i befintliga politiska modeller, måste särskilt uppmärksammas.

28.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 487/14

Föredragande:

Lutz RIBBE

1.1

EU:s politik för biologisk mångfald är ett klassiskt exempel på en politik som inte infriat sina löften på vare sig europeisk eller nationell nivå, trots att politikerna gjort en helt korrekt bedömning av problemen och inrättat de rätta instrumenten.

1.2

EESK fäster uppmärksamhet på kommissionens uttalanden om vikten av biologisk mångfald, där det sägs att den är jämförbar med klimatskyddet. Det handlar inte bara om att bevara djur- och växtarter, utan om något så fundamentalt som själva mänsklighetens existens.

1.3

EESK efterlyser ett konsekvent och snabbt genomförande av fågel- och habitatdirektiven. Även ett konsekvent och snabbt genomförande av ramdirektivet om vatten skulle enligt EESK:s uppfattning bidra till ett betydligt bättre skydd av den biologiska mångfalden.

1.4

Det är dags att medlemsstaterna räknar ut hur mycket medel de i praktiken behöver för att genomföra EU:s lagstiftning och att kommissionen tillhandahåller de pengar som krävs. Finanseringen av Natura 2000 genom gemenskapsmedel och främst Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) kan i många avseenden betraktas som misslyckad, och EESK efterlyser därför att det införs en särskild budgetrubrik under vilken finanseringen av Natura 2000-nätverket måste göras tillgänglig.

1.5

EESK efterlyser samstämmighet mellan alla politikområden som påverkar den biologiska mångfalden. I detta sammanhang förväntar sig EESK att redan halvtidsöversynen av de ekologiska fokusarealerna och en eventuell halvtidsöversyn av den gemensamma jordbrukspolitiken utnyttjas för att framöver mer målinriktat se till att den gemensamma jordbrukspolitiken bidrar till målen för biologisk mångfald. EESK anser att det är dags att se över de ekologiska fokusarealernas omfattning och kvalitet.

1.6

Förstärkningen av den gröna infrastrukturen är mycket välkommen. Här uppmanar vi kommissionen och medlemsstaterna att ta fram och genomföra en konsekvent strategi för grön infrastruktur. EU bör också prioritera investeringar i gröna transeuropeiska nät (TEN-G). Även här finns det ett akut behov av öronmärkta medel.

1.7

EU-politikens inkonsekvens har konstaterats och kritiserats ett flertal gånger av kommissionens avdelningar, rådet (miljö), Europaparlamentet, Europeiska regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, men ingen påtaglig förändring har skett de senaste åren. Om inte ens de egna förslagen på hur problemen i samband med biologisk mångfald ska lösas tas på allvar eller genomförs är det dock knappast förvånande om a) de önskade resultaten inte uppnås och b) besvikelsen sprider sig bland de berörda aktörerna och i samhället.

1.8

EU:s olika strategier eller program för biologisk mångfald under åren 1998, 2001, 2006 och 2010 – som samtliga gör en korrekt bedömning av problemen och utgjort rätt instrument – måste därför i efterhand konstateras ha varit i stort sett verkningslösa eftersom de inte kunnat förverkliga det politiska löftet och hejda den förlust av biologisk mångfald som samhället orsakat.

1.9

EESK konstaterar därför ännu en gång – precis som vi gjort i många av våra tidigare yttranden om EU:s politik för biologisk mångfald – att det inte är regelverk som saknas utan politisk vilja. Det nuvarande regelverket behöver inte ändras.

2.1

Efter det att man i strategin för biologisk mångfald från 1998 (1) konstaterade att ”[d]e förändringar p.g.a mänsklig verksamhet som påverkat den rika biologiska mångfalden i Europeiska unionen…under århundradena… [har] under de senaste årtiondena…accelererat dramatiskt”, fastställdes 2001 tydliga mål på området för biologisk mångfald i Europeiska rådets strategi för hållbar utveckling (Göteborgsstrategin), närmare bestämt att stoppa förlusten av biologisk mångfald i EU fram till 2010 och återställa livsmiljöer och naturliga ekosystem.

2.2

För att genomföra detta mål offentliggjordes 2001 en handlingsplan för biologisk mångfald (2) och i maj 2006 kom ytterligare en handlingsplan (3), som till innehållet knappt skilde sig från den första.

2.3

I mars 2010 tvingades EU:s stats- och regeringschefer erkänna att de inte kunde infria de löften de gett 2001, trots de olika handlingsplanerna som EESK varje gång bedömde som korrekta och ändamålsenliga.

2.4

Därpå beslutade man på grundval av kommissionens meddelande ”Förslag till en EU-strategi och EU-mål för biologisk mångfald efter 2010” (4) att inrätta ytterligare en ny ”EU-strategi för biologisk mångfald fram till 2020” (5), som dock i allt väsentligt återupprepade de gamla kraven och lyfte fram de gamla instrumenten från tidigare handlingsplaner samt sköt upp målen för 2010 till 2020.

2.5

I detta meddelande förkunnas det optimistiskt att ”EU:s strategi för biologisk mångfald för 2020… banar väg för att EU ska kunna uppnå sina egna mål för biologisk mångfald och fullgöra sina globala åtaganden”.

2.6

Kommittén yttrande sig även om denna strategi (6), och lämnade kritiska kommentarer. Bland annat förklarade kommittén att man var djupt oroad över att ”[p]olitikerna… hittills inte [har] haft kraft eller vilja att vidta de åtgärder som i åratal har ansetts vara nödvändiga, fastän meddelandet återigen klargör att samhälle och ekonomi i samma utsträckning drar nytta av en stringent politik för biologisk mångfald. Inte ens EU:s centrala naturskyddsdirektiv – som trädde i kraft för 32 respektive 19 år sedan – har genomförts fullständigt av medlemsstaterna.”

2.7

För EESK var det då ”fortfarande oklart hur man ska kunna övervinna den brist på politisk vilja som varit rådande fram till nu. I detta avseende innebär den nu presenterade strategin för biologisk mångfald inte något verkligt framsteg. Den debatt som hittills ägt rum i ministerrådet om meddelandet visar att man fortfarande ligger långt från en integrering av politiken för biologisk mångfald i andra politikområden.”

2.8

Redan då ansåg kommittén att det var av allra största vikt att man i samband med de förestående politiska reformprocesserna (t.ex. i fråga om fiskeri-, jordbruks-, transport-, energi- och sammanhållningspolitiken) skapade en stark koppling till strategin för biologisk mångfald. EESK såg dock fortfarande stora brister på detta område och drog följaktligen slutsatsen att ”[k]ommissionen måste ta sin egen strategi för biologisk mångfald på större allvar!”.

2.9

Av det anspråk som görs i EU:s nya strategi för biologisk mångfald på att man nu hittat rätt väg och kommer att stoppa förlusten av biologisk mångfald, återstår ytterst lite redan efter bara fyra år. Det blir mycket tydligt när man studerar halvtidsöversynen av EU:s strategi för biologisk mångfald (7).

3.1

Strategin innehåller totalt 6 tydligt definierade mål och 20 åtgärder. I halvtidsöversynen anges

3.1.1

under mål 1 (”Hejda försämringen av statusen för alla arter och livsmiljöer som omfattas av EU:s naturvårdslagstiftning och uppnå en betydande och mätbar förbättring av deras status…”) att vissa framsteg visserligen gjorts, men att de är för långsamma för att målet ska kunna uppnås. Det som framför allt saknas är åtgärder för att slutföra det marina nätverket inom Natura 2000-nätverket, se till att förvaltningen av Natura 2000-områdena är effektiv och säkra nödvändig finansiering för Natura 2000-nätverket. Även om Natura 2000-nätverket ”i stort sett [har] slutförts” för livsmiljöer på land, hade år 2012 bara 58 % av Natura 2000-områdena förvaltningsplaner. Detta inbegriper även förvaltningsplaner under utarbetande.

3.1.2

under mål 2 (”Senast 2020 bevara och förbättra ekosystem och ekosystemtjänster genom att grön infrastruktur införs och minst 15 % av skadade ekosystem återställs”) att de åtgärder som hittills vidtagits inte har ”hejdat förstörelsen av ekosystem och ekosystemtjänster”.

3.1.3

under mål 3 (”Öka jord- och skogsbrukets bidrag till bevarande och förbättring av den biologiska mångfalden”) att det inte har skett några betydande framsteg och att ”[d]en fortsatt försämrade statusen för arter och livsmiljöer av intresse för EU visar att man måste göra mer för att bevara och förbättra den biologiska mångfalden i dessa områden. Den gemensamma jordbrukspolitiken spelar en avgörande roll i den här processen i samverkan med relevanta miljöpolitiska åtgärder.” Visserligen finns det redan en rad instrument på detta område, men dessa måste också utnyttjas av medlemsstaterna ”i tillräckligt stor utsträckning”. Först när de tillämpas ”i större omfattning” skulle EU åter komma på rätt spår för att uppnå målet till 2020. Sammantaget behövs väsentligt större ansträngningar.

3.1.4

under mål 4 (”Säkerställa hållbar användning av fiskeresurserna”) att ”[b]etydande framsteg har gjorts med att utforma den politiska ramen… Genomförandet av de politiska åtgärderna har emellertid varierat i EU, och de stora utmaningarna är fortfarande att se till att målen uppnås enligt planeringen. Av de bestånd för vilka en MSY-bedömning har gjorts var det bara drygt hälften som fiskades på hållbara nivåer 2013.” I alla (!) Europas hav kan man fortfarande konstatera en minskning.

3.1.5

under mål 5 (”Bekämpa invasiva främmande arter”) att detta är det enda målet, där EU anser sig vara ”på rätt spår” och förväntar sig att målet för 2020 kan uppnås.

3.1.6

under mål 6 (”Bidra till att motverka förlusten av biologisk mångfald på global nivå”) att ”[f]ramstegen emellertid [är] otillräckliga när det gäller att minska effekterna av EU:s konsumtionsmönster på den globala biologiska mångfalden. Med nuvarande takt kommer de befintliga insatserna förmodligen inte att vara tillräckliga för att man ska uppnå Aichimålen för biologisk mångfald inom tidsfristerna.”

3.2

Denna nedslående halvtidsöversyn lades fram just i samma veva som kommissionen förklarade att den överväger att göra en helhetsöversyn över de viktigaste naturvårdsdirektiven, dvs. fågeldirektivet från 1979 och direktivet om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (habitatdirektivet) från 1992.

3.3

Sakkunnigrapporterna (8) om kontrollen av fågeldirektivets och habitatdirektivets ändamålsenlighet bekräftar det som EESK vidhållit i åratal, nämligen att den rättsliga ramen är tillräcklig och det inte är den som bär skulden till att målen för att bevara den biologiska mångfalden inte har uppnåtts. De centrala bristerna beror på underlåtenheten att genomföra lagstiftningen, på att det saknas en budget för naturskydd och på inkonsekvenser i EU:s politik.

4.1

EESK upprepar vad vi tidigare konstaterat: ”när det handlar om att bevara den biologiska mångfalden råder det ingen brist på lagar, direktiv, program, modellprojekt, politiska förklaringar och rekommendationer, men däremot på genomförande och samlade insatser på alla politiska handlingsnivåer.” Detta konstaterande bekräftas inte bara av utvärderingsstudien utan även av rådets (miljö) slutsatser av den 16 december 2015 (9), som i allt väsentligt inte skiljer sig från rådets (miljö) slutsatser från 2011. Så länge direktiven inte genomförs fullt ut, så länge inte tillräcklig finansiering ställs till förfogande eller utnyttjas och så länge EU:s övriga politik inte konsekvent beaktar frågor om biologisk mångfald, kan de önskade resultaten inte uppnås.

4.2

Nya strategier eller handlingsplaner och/eller översyner av regelverket förändrar inget i sak, utan ger bara sken av politisk aktivitet, en aktivitet som dock blir betydelselös om inte det verkliga problemet, dvs. underlåtenheten att genomföra lagstiftningen, åtgärdas.

4.3

För att framgångsrikt bevara den biologiska mångfalden krävs flera åtgärder.

4.4.1

För det ”traditionella” naturskyddet, såsom bevarande av sällsynta arter inom flora och fauna och unika biotoper (såsom hedar, torrmark, rester av naturnära skogsformationer etc.), är Natura 2000-nätverket helt centralt. Detta nätverk grundar sig i första hand på habitatdirektivet som antogs 1992 och på de särskilda skyddsområden för fåglar som fastställdes redan 1979 genom fågeldirektivet.

4.4.2

När i synnerhet habitatdirektivet antogs avgav både medlemsstaterna och kommissionen följande två löften:

4.4.3

Nätverket skulle med andra ord ha varit färdigt 1995, för mer än 20 år sedan. Visserligen har man nu fastställt de flesta områdena – 18 % av landarealen i EU:s medlemsstater har utsetts till Natura 2000-områden – men detta räcker inte i sig. Många områden saknar ett permanent rättsligt skydd och endast något fler än hälften av områdena har skötsel- eller förvaltningsplaner. Så länge medborgare och myndigheter, men särskilt de som äger eller brukar marken, inte vet vad som gäller, vad som är tillåtet eller förbjudet, kan ingen framgångsrik naturvård bedrivas och inte heller någon kompensation för eventuella restriktioner rörande markanvändningen beviljas.

4.4.4

Det är talande att rådet (miljö) den 19 december 2011 uppmanade medlemsstaterna – dvs. sig självt – ”att snabbt slutföra inrättandet av Natura 2000-nätet, utveckla och genomföra förvaltningsplaner eller andra likvärdiga instrument…och på så sätt lägga en stabil grund för strategisk planering inför ett framtida genomförande av den fleråriga budgetramen för 2014–2020”. 2011 krävde man ännu en gång att det färdigställande som skulle ha skett för 20 år sedan skulle ske ”snabbt”, men det har till dags dato ännu inte slutförts!

4.4.5

Rådet (miljö) uppmanade därför den 16 december 2015 återigen medlemsstaterna, och därmed igen sig självt, denna gång till och med ”enträget”, ”att slutföra inrättandet av Natura 2000-nätet”.

4.5.1

Kommissionen, rådet (miljö) och Europaparlamentet (11) betonar med rätta att politiken för biologisk mångfald inte bara handlar om att skydda djur- och växtarter och livsmiljöer, utan även om människors grundläggande produktions- och försörjningsvillkor. Bara ett av många exempel är insektspollineringen från exempelvis bin och fjärilar, som har ett omätligt ekonomiskt värde, inte bara för jordbruket. Kommissionen tvingades dock konstatera att ”ekosystemtjänsterna i EU … inte längre [kan] leverera bästa möjliga kvalitet och kvantitet av grundläggande tjänster, som pollinering av grödor, ren luft och rent vatten.” (12).

4.5.2

Den insats som görs av pollengivare eller nedbrytande organismer, men även av många andra arter, kan inte bevaras genom att man uteslutande koncentrerar sig på att fastställa skyddade områden. EU:s politik för biologisk mångfald måste därför även formulera ett generellt krav utöver det för skyddade områden, och här spelar samstämmigheten med politiken för markanvändning en avgörande roll.

4.5.3

Det är med andra ord helt på sin plats att såväl kommissionen som rådet gång på gång upprepar t.ex. jordbrukssektorns betydelse, nu senast i halvtidsöversynen där rådet ”med oro [noterar] att jordbruket är en av de främsta påfrestningarna på markekosystemen och att någon mätbar förbättring av statusen för jordbruksrelaterade habitat och arter som omfattas av habitatdirektivet inte kunde konstateras före år 2012” samt beklagar ”de betydligt minskade antalen fåglar på jordbruksmark, fjärilar på gräsmark och pollineringstjänster, vilket understryker de fortsatta påfrestningarna som vissa jordbruksmetoder ger upphov till, såsom vissa former av nedläggning och intensifiering av jordbruksarealer” (13).

4.6.1

I strategin för biologisk mångfald i EU fram till 2020 betonas förvisso att denna utgör ”en integrerad del av Europa 2020-strategin” (14), men i Europa 2020-strategin förekommer inte en enda gång begrepp som ”livsmiljöer”, ”naturskydd”, ”artskydd”, ”skydd av den genetiska mångfalden” eller ”ekosystem”. Endast begreppet ”biologisk mångfald” nämns kortfattat två gånger och då bara i förbigående under rubriken ”resurseffektivitet”. För EESK är det därför fullständigt obegripligt hur kommissionen kan komma med ett sådant påstående när dess politik i själva verket bevisligen är den rakt motsatta.

4.6.2

Europa 2020-strategin vore dock precis rätt ram för att ta itu med problemet eftersom EU:s strategi för hållbar utveckling från 2001 i princip har spelat ut sin politiska roll. EESK har upprepade gånger begärt att ekonomi- och finansministrarna ska fundera över vad förlusten av biologisk mångfald betyder för ekonomin (15). Än så länge har det inte skett.

4.6.3

Eftersom målen i EU:s naturvårdsdirektiv och i EU:s strategi för biologisk mångfald även överensstämmer med internationellt överenskomna mål, t.ex. Aichi-målen i FN-konventionen om biologisk mångfald samt målen för hållbar utveckling (SDG), bör politiken för biologisk mångfald snarast integreras i genomförandestrategin för hållbarhetsmålen samt i en ny europeisk hållbarhetsstrategi.

4.6.4

Flera av kommissionens avdelningar och vissa av ministerråden betraktar dock alltjämt politiken för biologisk mångfald som ett konkurrerande område som delvis står i vägen för eller hämmar den ekonomiska utvecklingen och dessutom binder upp finansiella medel.

4.6.5

Det är obestridligt att det finns konflikter mellan olika användningsområden, och ibland förhindras ingrepp i naturmiljön av naturvårdsdirektiven. Det är dock det som är naturskyddets uppgift, nämligen att från statens sida sörja för att det råder en väl avvägd balans mellan det ekonomiska utnyttjandet och bevarandet av naturmiljön. På den punkten skiljer sig naturskyddet inte från andra politikområden, där ”marknadskrafternas fria spelrum” regleras genom lagstiftningsåtgärder.

4.6.6

Att det inte råder någon verklig samstämmighet mellan klassisk ekonomisk politik och miljöpolitik är inte någon nyhet. Redan 2006 såg EESK ”kritiskt på den stora klyfta som finns mellan målsättningar och verklighet: Offentliga myndigheter har hittills inte bidragit till skyddet av den biologiska mångfalden på det sätt som man hade kunnat vänta” (16).

4.6.7

En viktig orsak till denna målkonflikt är motsättningen mellan särintressen, i synnerhet ekonomiska intressen, och allmänintresset. EU:s uttalanden hitintills bör tolkas såsom att de stöder skyddet av den biologiska mångfalden i allmänhetens intresse. Därför bör unionen för konsekvensens skull fastställa tydliga regler för att begränsa de ekonomiska intressen som strider mot skyddet av den biologiska mångfalden, och se till att dessa regler följs.

4.7.1

EESK har redan vid flera tillfällen behandlat förhållandet mellan jordbruket, den gemensamma jordbrukspolitiken och den biologiska mångfalden och då konstaterat att den biologiska mångfaldens gradvisa, men kraftiga och ihållande, tillbakagång fortsätter, trots att de flesta jordbrukare följer gällande lagstiftning. Tillbakagången sker således inom lagens gränser och den s.k. goda jordbruksseden uppfylls, och denna situation kan inte ändras genom en reform av naturskyddet utan endast genom ändrat markutnyttjande i kombination med en ändrad stödpolitik. EESK hänvisar i detta sammanhang till sitt initiativyttrande om ”Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken år 2013” (17) där vi utförligt beskriver de ändringar som vi anser nödvändiga.

4.7.2

Kommissionen är väl medveten om jordbrukets betydelse när den konstaterar att ”[d]en gemensamma jordbrukspolitiken är det politiska instrument som har störst effekt för den biologiska mångfalden på landsbygden … Ett av bakslagen för den biologiska mångfalden var att det obligatoriska arealuttaget avskaffades” (18). Jordbrukspolitiken står därför ofta i motsättning till politiken för biologisk mångfald, även om delar av den gemensamma jordbrukspolitiken, i synnerhet miljöprogrammen för jordbruket inom den andra pelaren, visar hur dessa motsättningar kan lösas.

4.7.3

Arealuttaget infördes i mitten på 80-talet, inte för att förbättra den ekologiska stabiliteten i kulturlandskapet utan för att minska överskotten. Med 2013 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken återuppväckte man dock idén om att bruka delar av jordbruksmarken mindre intensivt. Inom ramen för förgröningspolitiken blev sedan ”ekologiska fokusarealer” obligatoriska. I samband med detta uppstod dock en hetsig debatt om a) omfattningen och b) hur ”ekologiskt fokus” ska tolkas.

4.7.4

Exempelvis definieras i dag odling av baljväxter eller fånggrödor som ”ekologiskt fokus”. De ökade odlingsarealerna med baljväxter eller fånggrödor är visserligen rent principiellt välkomna, men sådana åtgärder kommer inte att bidra till en reell förbättring av den biologiska mångfalden. Även det faktum att bekämpningsmedel delvis får användas på ekologiska fokusarealer står i skarp motsättning till själva tanken bakom miljöanpassningen av jordbruket: bekämpningsmedel bidrar inte till att öka den biologiska mångfalden utan till att minska den.

4.7.5

Kommissionen bör så snart som möjligt göra en första bedömning av effekterna av de vidtagna åtgärderna, med tanke på att förgröningen var ett av de främsta skälen till varför jordbruksstödet från EU:s budget bibehölls.

4.7.6

Mot denna bakgrund bör dessutom EU:s sektorsövergripande politik, särskilt när det gäller FoU och innovation, även ta hänsyn till och särskilt uppmärksamma att forskning, utveckling och innovation avseende jordbruket kan bidra till att förbättra den biologiska mångfalden i EU.

4.8.1

Habitatdirektivet innehåller en avgörande teknisk svaghet: i artikel 10 framhåller man visserligen uttryckligen betydelsen av förbindelser mellan landskapselement, men det saknas en obligatorisk mekanism för att skapa ett konsekvent system av sammanlänkade biotoper i Europa. Kommissionen har i sitt meddelande om grön infrastruktur beskrivit hur denna brist skulle kunna avhjälpas genom lämpliga investeringar för att bevara och återställa både stor- och småskalig grön infrastruktur. Det är mot denna bakgrund mycket viktigt att en konsekvent strategi för grön infrastruktur antas och genomförs. Denna bör under alla omständigheter innehålla en metodisk ram och ett finansieringsinstrument för transeuropeiska nätverk för biologisk mångfald (TEN-G) som centrala inslag. Detta gäller såväl stora som små områden, t.ex. i jordbrukslandskap.

4.9.1

I många medlemsstater och kandidatländer pågår fortfarande en allvarlig miljöförstörelse. Här är några exempel:

4.9.2

När Rumänien anslöt sig till EU uppgick ytan av landets urskogar till mer än 2 000 km2. Nästan alla dessa områden utsågs till Natura 2000-områden. Sedan dess har ett flertal storskaliga kalhyggen dokumenterats i Rumäniens urskogar och ett av Europas naturarv har oåterkalleligen gått förlorat.

4.9.3

Flodekosystemen på Balkan, i synnerhet i länderna på västra Balkan, är de absolut värdefullaste i Europa. Ungefär en tredjedel av floderna i f.d. Jugoslavien och i Albanien har en naturlig dynamik och kan fortfarande betecknas som naturfloder. Enligt en dokumenterad plan ska fler än 2 700 (!) vattenkraftverk byggas, varav minst en tredjedel i naturskyddsområden, vilket allvarligt hotar den biologiska mångfalden och den naturliga dynamiken hos alla floder på Balkan. Dessa projekt finansieras med offentliga medel. I nästan alla medlemsstater i EU har den biologiska mångfalden hos nästan alla floder redan påverkats så kraftigt att man i dag, bland annat inom ramen för genomförandet av ramdirektivet om vatten, kommer att behöva lägga betydande summor på renaturering.

4.9.4

En mängd fågelarter, som finns förtecknade i bilaga I till fågelskyddsdirektivet och därmed åtnjuter skydd inom EU, jagas skoningslöst i kandidatländerna på Balkan; fågeljakt är också ett olöst problem i många medlemsstater. Avskjutningen av skedstorkar, tranor, dvärgskarvar och vitögda dykänder, för att bara nämna ett fåtal arter, försvagar häckningsbeståndet av dessa arter i EU.

4.10.1

Ytterligare ett problem som tas upp i såväl halvtidsöversynen som rådets slutsatser är tillgången på finansiering, inklusive finansiering av Natura 2000-nätverket. Finansieringen av nätverket behandlas i ett meddelande från kommissionen från 2004 (19), bland annat a) vilken resursnivå som krävs och b) var medlen skulle hämtas ur budgeten. Då nämndes ett ungefärligt bidrag på 6,1 miljarder euro årligen. Man beslutade dock att inte skapa en egen budgetpost eller att utöka Life-programmet i motsvarande omfattning, utan att i stället främst utnyttja den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken och andra EU-fonder.

4.10.2

EESK ställde sig tveksam till detta belopp och ansåg att ”man så snart som möjligt måste lägga fram mer exakta kostnadsberäkningar. Kommittén ställer sig till exempel frågande till huruvida den summa som angetts för de nya medlemsstaterna, 0,3 miljarder euro (för EU-15 5,8 miljarder euro) kommer att räcka till” (20).

4.10.3

Hittills har dock ingenting hänt, det är fortfarande samma belopp som diskuteras. De ansvariga medlemsstaterna och kommissionen har hittills underlåtit att bringa klarhet i frågan.

4.10.4

EESK betonade också risken för att finansieringen av Natura 2000-åtgärderna med medel från den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken skulle kunna komma att konkurrera med andra åtgärder för landsbygdsutveckling (21). Denna oro besannades i efterhand på två punkter: för det första minskades utbetalningarna från den andra pelaren under finansieringsperioden 2007–2013 med 30 % jämfört med föregående finansieringsperiod, för det andra, vilket helt korrekt påpekades av revisionsrätten och rådet ”[ser] medlemsstaterna inte alltid … Eruf som ett möjligt instrument för att främja biologisk mångfald och att dess potential att finansiera Natura 2000 inte insetts tillräckligt” (22).

4.10.5

Följden av detta blev att kommissionen (23) tvingades konstatera att Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling visserligen fortfarande är gemenskapens viktigaste finansieringskälla för Natura 2000 och den biologiska mångfalden i EU, men att ”[e]ndast 20 procent av de totala finansieringsbehoven för att förvalta skyddade områden – inklusive Natura 2000-nätverket – i Europa [tillgodoses].”

4.10.6

Det är därför angeläget att ta reda på exakt hur mycket finansiering som behövs för att genomföra naturvårdsdirektiven och att tillhandahålla dessa medel – öronmärkta och i en egen budgetpost (t.ex. genom en utvidgning av Life-programmets budget).

4.11.1

Bristerna i genomförandet av EU:s strategi för biologisk mångfald, särskilt i fråga om Natura 2000, beror till viss del också på bristande deltagande och medverkan från det civila samhällets sida i de respektive skyddade områdena. Att fastställa skyddade områden bör först och främst anses utgöra ett administrativt avgörande som ska fattas i enlighet med alla rättsstatens principer. Markägarna, markanvändarna, miljöorganisationerna och kommunerna bör dock göras starkt delaktiga i utarbetandet och genomförandet av förvaltnings- och driftsplanerna. Detta har ofta inte skett, vilket i många fall har lett till misstro och motstånd mot EU:s politik för biologisk mångfald.

28.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 487/24

Föredragande:

Tellervo KYLÄ-HARAKKA-RUONALA

1.1

Parisavtalet är ett välkommet globalt åtagande om att mildra klimatförändringarna. Den uppgift som ligger framför oss är att se till att avtalet ratificeras, genomförs och vidareutvecklas. I detta yttrande framför EESK sina synpunkter på de huvudsakliga strategierna för att på lång sikt uppnå en koldioxidneutral värld i enlighet med vad som anges i avtalet.

1.2

De enorma globala utmaningarna kräver en omfattande förändring av EU:s strategier. I stället för att enbart fokusera på sina egna växthusgasutsläpp bör unionen fundera på hur den kan bidra till att uppnå största möjliga resultat ur ett globalt perspektiv. EESK uppmanar därför kommissionen att utarbeta en långsiktig strategi om hur man ska öka och maximera EU:s globala ”koldioxidhandavtryck” (1).

1.3

EU bör även vara ambitiöst i sin strävan efter lösningar som alla vinner på ur ett ekonomiskt, samhälleligt och miljömässigt perspektiv. Vi uppmanar därför kommissionen att ge klimatstrategin en ram som kan bidra både till att stärka EU:s ekonomi och till att öka medborgarnas välbefinnande, samtidigt som den motverkar klimatförändringarna.

1.4

Det måste finnas ett globalt åtagande om man ska kunna uppnå meningsfulla klimateffekter och undvika koldioxidutsläpp, minskade investeringar och förlorade arbetstillfällen. EESK uppmanar kommissionen att fortsätta att aktivt ägna sig åt klimatdiplomati med syftet att öka det breda genomförandet av avtalet och uppmuntra stora ekonomier att utöka sina åtaganden så att de ligger på en liknande nivå som EU:s ambitioner. Kommissionen bör också integrera klimathänsyn i alla utrikespolitiska områden, särskilt vad gäller handel och investeringar samt utvecklingssamarbete.

1.5

I praktiken kan EU mest framgångsrikt bidra till att motverka klimatförändringarna genom att exportera teknik och lösningar som kan minska utsläppen och öka kolsänkorna samt genom att producera produkter för världsmarknaden med lägre utsläpp än de som konkurrenterna har möjlighet att framställa. Därför måste det till en kraftansträngning för att gynna innovation – från forskning till marknadstillträde – så att EU ligger i framkant globalt sett vad gäller klimatlösningar. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de små och medelstora företagens potential.

1.6

När det gäller den inre dimensionen i klimatpolitiken bör EU satsa på att vara en ”klimatunion” som är åtgärdsorienterad, effektiv och enhetlig i fråga om de åtgärder som vidtas inom unionen. Alla ansträngningar måste från och med nu riktas in på att genomföra de beslut som hittills har fattats, där både kommissionen och medlemsstaterna har sina respektive roller.

1.7

Kommissionens långsiktiga strategi bör baseras på ett integrerat synsätt. Klimatunionen bör byggas upp i samspel med relaterade ”inremarknadsunioner”, i synnerhet på områdena energi, transport, digitalisering, industri, jordbruk, kapital och innovation. Särskild uppmärksamhet bör även ägnas åt utmaningar i fråga om hållbara livsmedelssystem och kolsänkornas roll.

1.8

Marknadsmekanismerna bör utnyttjas maximalt vid genomförandet av målen i Parisavtalet. Ett globalt prissättningssystem för koldioxidutsläpp skulle vara ett neutralt och effektivt sätt att få alla marknadsaktörer att delta. EESK uppmanar kommissionen att aktivt undersöka olika tillvägagångssätt och att samarbeta med andra länder för att utveckla ett globalt prissättningssystem för koldioxid.

1.9

Vägen från Parisavtalet mot en koldioxidneutral ekonomi innebär en enorm utmaning. För att hantera övergången rättvist och kontrollerat och hjälpa företagen och medborgarna att anpassa sig till förändringarna och utveckla nya lösningar och färdigheter måste tillräckliga anpassningsåtgärder införas som en del av klimatstrategin.

1.10

Det är det civila samhällets aktörer som kommer att genomföra övergången till en koldioxidneutral ekonomi genom sina åtgärder på fältet, medan de politiska beslutsfattarnas uppgift är att tillhandahålla en miljö och investeringar som gör denna övergång möjlig, bland annat genom informationskampanjer om alla tillgängliga finansieringsmöjligheter. En strategi baserad på flernivåstyre måste utvecklas för att underlätta klimatåtgärder i det civila samhället och undanröja hinder för dessa åtgärder. EESK förväntar sig att delta fullt ut i utvecklingen av denna infrastruktur med flera aktörer, samt i utarbetandet av EU:s långsiktiga klimatstrategi.

2.1

Klimatkonferensen i Paris (COP21) utmynnade i en global överenskommelse om att begränsa den globala uppvärmningen till en bra bit under 2 oC och att fortsätta ansträngningarna för att ytterligare begränsa temperaturökningen till 1,5 oC över de förindustriella nivåerna. Detta kommer att kräva en mycket stor minskning av de globala utsläppen samt radikala samhällsförändringar.

2.2

De globala utmaningar som vi står inför kräver en genomgripande förändring av EU:s strategi för att lindra klimatförändringarna. Det är avgörande att EU uppbådar betydande krafter för att uppnå effektiva globala resultat. EU bör därför sträva efter att öka sitt ”koldioxidhandavtryck” i stället för att enbart minska sitt ”koldioxidfotavtryck”.

2.3

Det måste finnas ett globalt åtagande om att lösa klimatfrågan och undvika koldioxidutsläpp, minskade investeringar och förlorade arbetstillfällen. EU visade prov på ledarskap före och under Pariskonferensen och bör fortsätta i denna anda även under kommande partskonferenser. I sin klimatdiplomati bör EU rikta in sig på de länder som har störst utsläpp av växthusgaser, men också på de länder som är dess största konkurrenter och mest lovande partner ur ett ekonomiskt perspektiv. Klimatdiplomati och ekonomisk diplomati bör alltså gå hand i hand.

2.4

De största utsläppen kommer från Kina, Förenta staterna och EU, som står för över 25 %, ca 15 % respektive ca 10 % av de globala utsläppen. EU:s andel av utsläppen beräknas minska till omkring 5 % fram till 2030. Därför måste EU för att maximalt påverka begränsningen av klimatförändringarna göra sitt yttersta för att uppmuntra övriga parter att höja sina ambitionsnivåer.

2.5

I praktiken kan EU mest framgångsrikt bidra till att mildra klimatförändringarna genom att exportera koldioxidsnåla lösningar och genom att producera produkter för världsmarknaden med lägre utsläpp än de som konkurrenterna har möjlighet att framställa.

2.6

Förutom Förenta staterna, har Kina och andra länder som är i snabb utveckling också blivit viktiga leverantörer av koldioxidsnål teknik. EU har både på exportmarknaden och på den inhemska marknaden under de senaste fem åren tappat kraftigt inom vissa branscher, och förlorat sin globala ledarställning i fråga om teknik. Junckerkommissionen har ställt upp målet om att EU ska bli världsledande i fråga om förnybar energi, men detta mål blir alltmer avlägset.

2.7

Därför måste det snabbt till en ny kraftansträngning och ytterligare incitament för att åter placera EU i framkant när det gäller klimatlösningar. De globala lösningarna omfattar en rad olika tekniker, produkter, tjänster och expertis, samt övergripande produktions- och konsumtionsmodeller. Export av sakkunskap om kolsänkor, såsom hållbart skogsbruk och skogsodling, bör också ses som en möjlighet att uppnå betydande globala effekter.

2.8

EESK välkomnar att kommissionen har anslutit sig till de världsledande ekonomiernas Mission Innovation Initiative där man har åtagit sig att fördubbla sin finansiering av forskning och utveckling om ren energi under de närmaste fem åren.

2.9

En effektiv handels- och investeringspolitik är ett mycket viktigt verktyg för att kunna ta fram koldioxidsnåla lösningar och främja utvecklingen mot en koldioxidneutral världsekonomi. För att garantera positiva resultat måste klimatfrågan ingå som en integrerad del av förhandlingarna om handels- och investeringsavtal. Målet bör vara att undanröja handelshinder för klimatvänliga produkter, tekniker och lösningar, och avtalet om miljöanpassade varor skulle ha en central roll i detta. Gemensamma lösningar behövs också för att undvika snedvridningar av handeln på grund av skillnader i olika regioners miljöpolitik och miljökrav.

2.10

När det gäller utvecklingspolitiken förlängdes det nuvarande målet på 100 miljarder US-dollar per år som de utvecklade länderna har förbundit sig att bidra med för finansieringen av klimatåtgärder vid COP21 till 2025, och man efterlyste en konkret färdplan för att uppnå detta mål. Enskilda länder ingick också finansiella åtaganden. Det är viktigt att dessa löften hålls och att medlen används på ett sätt som är ekonomiskt, miljömässigt och socialt ansvarsfullt. Informationskampanjer behövs för att nå ut med information om finansiering för aktörerna i det civila samhället, särskilt i utvecklingsländerna, såsom EESK föreslår inom ramen för strategin EU–Afrika.

2.11

Tekniskt samarbete har också en roll i utvecklingspolitiken. De immateriella rättigheterna måste skyddas tillräckligt, eftersom de är avgörande för innovation. Det är även viktigt att se till att lösningarna tar hänsyn till utvecklingsländernas villkor och att man i en anda av partnerskap hjälper dem att anpassa sig till en koldioxidsnål tillväxt utan att hindra deras utveckling. Kapacitet måste även byggas upp för att bistå utvecklingsländerna i deras arbete med att mildra och anpassa sig till klimatförändringarna.

2.12

Generellt bör klimathänsyn integreras i all extern EU-politik, med syftet att öka genomförandet av Parisavtalet globalt.

3.1

I syfte att skapa en stadig grund för att bli en stark global aktör bör EU rikta in sig på att bli en klimatunion som är fullt effektiv, enhetlig och trovärdig vad gäller åtgärderna inom unionen. Först och främst måste klimatunionen vara baserad på åtgärder. Alla ansträngningar måste från och med nu riktas in på att genomföra de beslut som hittills har fattats, där både kommissionen och medlemsstaterna har sina respektive uppgifter.

3.2

Eftersom begränsningen av klimatförändringarna gäller alla sektorer i ekonomin måste klimatunionen bygga på ett integrerat tillvägagångssätt. Fler klimatåtgärder bör alltså utvecklas som en del av relaterade ”unioner”, såsom energiunionen, det gemensamma europeiska transportområdet, den inre marknaden för varor och tjänster, den digitala inre marknaden, den europeiska industripolitiken, den gemensamma jordbrukspolitiken, kapitalmarknadsunionen och innovationsunionen. Man måste även finna en optimal metod för att koppla samman EU:s klimatpolitik och genomförandet på nationell nivå.

3.3

EU bör uppfylla sina egna klimatåtaganden på ett sätt som stärker dess ekonomi och ökar medborgarnas välfärd. Klimatpolitiken bör inte ses som enbart ett sökande efter en balans mellan ekonomiska, samhälleliga och miljömässiga faktorer, utan man bör även sträva efter lösningar som gagnar alla dessa aspekter. För detta krävs insatser för att få fart på en tillväxt med låga koldioxidutsläpp som fullt ut utnyttjar de möjligheter som t.ex. digitaliseringen, ren teknik, bioekonomin och den cirkulära ekonomin erbjuder.

3.4

Betydande koldioxidsnåla investeringar behövs inte bara globalt utan även inom EU. Klimataspekterna bör ligga till grund för finansieringskriterierna i alla offentliga investeringsprogram, och även för utnyttjandet av EU-fonderna. Offentlig-privat samarbete samt den roll som Europeiska fonden för strategiska investeringar och Europeiska investeringsbanken har är av största vikt. EESK välkomnar lanseringen av portalen för investeringsprojekt på europeisk nivå och Europeiska centrumet för investeringsrådgivning och betonar att projekttrösklarna inte får utesluta små projekt.

3.5

När det gäller den privata sektorn är kraven desamma för koldioxidsnåla investeringar som för övriga investeringar. För att fullt ut kunna ta vara på de möjligheter och den affärspotential som åtgärderna för att mildra klimatförändringarna medför är en uppmuntrande, konkurrenskraftig och stabil företagsmiljö en förutsättning.

3.6

För att ligga i framkant globalt vad gäller teknik och lösningar på klimatområdet måste EU investera i en miljö som gynnar innovation och omfattar forskning, utveckling, pilotverksamhet, demonstrationsverksamhet och slutligen marknadstillträde och expansion till andra länder. Särskild vikt bör läggas vid innovationspotential och tillträde till världsmarknaden för små och medelstora företag. Därför måste man se till att tillgången till finansiering inte utgör ett hinder för små och medelstora företag.

3.7

De flesta utsläpp av växthusgaser härstammar från energiproduktion, och därför står energin i centrum för övergången. Att ersätta fossila bränslen med koldioxidsnåla energikällor och förbättra energieffektiviteten i alla sektorer och verksamheter är nyckelfrågor i detta sammanhang. Den ökande användningen av elektricitet i samhället – när fossila bränslen ersätts – kan bidra anmärkningsvärt till att minska utsläppen. En av de största utmaningarna och samtidigt möjligheterna finns inom utvecklingen av lösningar för lagring av elektricitet.

3.8

När det gäller utfasningen av fossila bränslen inom transporter, särskilt vägtransporter, måste en lång rad olika åtgärder införas. Elektricitet och alternativa energikällor, avancerade biodrivmedel, förbättrad energieffektivitet för fordon och logistik, ökad användning av koldioxidsnåla transportsätt, sammodalitet och allmänna transportmedel, samt planerad markanvändning, kan bidra till övergången. När det gäller sjöfart och flygtransporter vill EESK se ambitiösa globala resultat inom ramen för Internationella sjöfartsorganisationen och Internationella civila luftfartsorganisationen.

3.9

Om utfasningen av fossila bränslen ska lyckas måste produkterna och produktionsmetoderna också utvecklas. De största möjligheterna ligger i att finna innovativa företagsmodeller och utveckla nya koldioxidsnåla produkter där huvudfokus ligger på de tjänster och funktioner som de tillhandahåller. Potentialen hos alla sektorer och aktörer måste utnyttjas, och de politiska beslutsfattarna bör inte favorisera vissa enskilda sektorer, tekniker eller produkter.

3.10

Jordbruk och skogsbruk har flera kopplingar till klimatförändringarna. Förutom att minska utsläppen spelar koldioxidbindning en central roll vid mildrandet av klimatförändringarna. Detta understryker betydelsen av ett hållbart bruk av skogsresurserna och en god markanvändning. Å andra sidan står jord- och skogsbruket inför stora utmaningar vad gäller anpassningen till klimatförändringarna. Därför krävs intensiva forsknings- och utvecklingsinsatser om hållbarhet och anpassning samt om markens funktion som kolsänka.

3.11

Kopplingen mellan klimatförändringarna och en tryggad livsmedelsförsörjning är ytterst viktig mot bakgrund av den snabba befolkningsökningen. För att klara av de stora utmaningarna vad gäller både livsmedelsförsörjning och mildrandet av klimatförändringarna krävs hållbarare livsmedelssystem, samtidigt som man måste förhindra utsläppen av koldioxid och att arbetstillfällen försvinner.

3.12

Digitaliseringen är en sektorsövergripande del av utfasningen av fossila bränslen i samhället. Automatisering, robotteknik och sakernas internet gör den industriella processen och logistiken mer effektiv. Smarta energinät, smart rörlighet, smarta byggnader och smarta samhällen involverar medborgarna i utfasningen av fossila bränslen och gör det möjligt för konsumenterna att bli ”prosumenter”, medan digitala plattformar gör det möjligt att dela produkter och tjänster.

3.13

Överlag har medborgarna en avgörande roll att spela i övergången till en koldioxidneutral ekonomi. Hållbarare konsumtionsmönster och en förändrad livsstil, t.ex. vad gäller matvanor, shopping, rörlighet och fritidsintressen, kan leda till anmärkningsvärda resultat. Informationskampanjer, produktinformation och utbildning är verktyg som kan användas för att hjälpa medborgarna att göra upplysta val.

3.14

När det gäller mer specifika åtgärder för övergången till en koldioxidneutral framtid på ovan nämnda nyckelområden har EESK under de senaste åren utfärdat flera relevanta yttranden (2).

3.15

Övergången till en koldioxidneutral ekonomi kommer oundvikligen att skapa vinnare och förlorare. Därför är det absolut nödvändigt att övergången sker kontrollerat. Lämpliga åtgärder behövs för att hjälpa företag och medborgare att anpassa sig till den nya situationen. Ökade kostnader och kompetensbrist är de största problemen att lösa. Riktat finansiellt stöd baserat på en kartläggning av de mest sårbara sektorerna och grupperna av människor är ett relevant alternativ. Ansträngningarna bör dock i första hand riktas in på att söka nya lösningar och på att utveckla kompetensen.

4.1

Marknadsmekanismerna bör användas så långt det är möjligt vid genomförandet av åtgärder för att uppnå de mål som fastställts av politiska beslutsfattare inom ramen för Parisavtalet. För att främja klimatåtgärder på ett neutralt och effektivt sätt är det viktigt att sträva efter en global prissättning på utsläpp av växthusgaser. För att prissättningssystemet ska fungera korrekt bör därför energisubventioner som motverkar eller överlappar varandra fasas ut.

4.2

Olika sorters prissättningssystem för koldioxid, främst koldioxidbeskattning och system för utsläppstak och handel med utsläppsrätter, används redan i flera länder och regioner. Åtgärder för att knyta samman de olika systemen övervägs också.

4.3

När det gäller EU:s system för handel med utsläppsrätter har priset på utsläppsrätterna legat kvar på en oväntat låg nivå, eftersom tillgången på utsläppsrätter klart har överstigit efterfrågan, och överlappande subventioner har påverkat marknaden. Utsläppstaken ser till att målet om minskade utsläpp uppnås men systemet ger inte något incitament att investera i koldioxidsnål energi. Detta skulle kräva en ökning av koldioxidpriset samt att åtgärder vidtas för att undvika koldioxidutsläpp.

4.4

Ett välfungerande och rättvist globalt prissättningssystem för koldioxid skulle skapa lika villkor för exportföretag på världsmarknaden och på så sätt minska risken för att investeringar och arbetstillfällen försvinner utomlands. Dessutom skulle det undanröja konkurrensfördelen för importerade varor som är billigare på grund av lägre klimatkrav. Det skulle även styra finansiella flöden mot utvecklingsländerna. Frågan om ett sådant globalt system bör därför beslutsamt drivas vidare. Kommittén har också uttalat sig för en mekanism för ”koldioxidjustering vid gränserna”, som kan fungera som övergångslösning till dess en global mekanism träder i kraft (3). Man bör dock särskilt uppmärksamma de utmaningar och risker som är förknippade med sådana mekanismer.

4.5

För att utforska villkoren för och konsekvenserna av ett riktigt prissättningssystem måste de olika alternativen noggrant bedömas. Följande åtgärder skulle som minimum vara värda att utforska:

5.1

Det civila samhället har en viktig roll att spela på global, europeisk, nationell och lokal nivå när det gäller övergången till en koldioxidneutral värld. Företag, arbetstagare, konsumenter och medborgare är de som verkligen åstadkommer förändring genom sitt eget agerande på fältet, medan de politiska beslutsfattarnas uppgift är att erbjuda dem en stödjande och uppmuntrande miljö.

5.2

Stora framsteg görs på marknaderna: Ett växande antal privata och institutionella investerare beaktar ”koldioxidrisken” i sina investeringsmål, och klimatrelaterade privata kapitalfonder har inrättats. Många företag förnyar och utvecklar sina verksamheter och produktportföljer i syfte att möta klimatrelaterade krav från kunder och aktieägare. Nya företagsekosystem håller på att byggas upp inom alla sektorer och mellan stora företag och små och medelstora företag.

5.3

Vid COP21 belyste en lång rad aktiviteter den roll som de regionala myndigheterna, den privata sektorn och andra aktörer i det civila samhället har när det gäller att uppnå klimatmål och driva nya partnerskap. Agendan för globala klimatåtgärder måste hålla tempot uppe och ytterligare främja denna typ av verksamhet.

5.4

Som EESK har föreslagit (4) bör en koalition mellan politiska beslutsfattare och representanter från förvaltningar och det civila samhället inrättas i syfte att stimulera och öka medvetenheten om icke statliga klimatåtgärder på olika nivåer, i syfte att skapa ett forum för strukturerad dialog och undanröja hinder som står i vägen för åtgärderna. EESK förväntar sig att delta fullt ut i utvecklingen av en sådan enhetlig infrastruktur med flera aktörer.

5.5

När det gäller samarbete mellan det civila samhällets aktörer i olika regioner, särskilt staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) (5) samt i Medelhavsområdet står klimatfrågan – tillsammans med utmaningen att säkra livsmedelstryggheten – högt på EESK:s agenda.

5.6

EESK vill också gärna samarbeta med kommissionen vid utarbetandet av EU:s långsiktiga klimatstrategi om hur övergången till en koldioxidneutral värld ska ske.

28.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 487/30

Föredragande:

Philippe DE BUCK

Medföredragande:

Tanja BUZEK

1.1

Förhandlingarna om det transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar (TTIP) går 2016 in i ett avgörande skede. EU:s och Förenta staternas chefsförhandlare har meddelat att de har för avsikt att påskynda samtalen i syfte att nå ett ambitiöst och omfattande politiskt avtal där möjliga ”landningszoner” fastställs på alla områden innan den nuvarande amerikanska administrationens mandatperiod löper ut. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har därför beslutat att utarbeta ett initiativyttrande om särskilda nyckelfrågor i TTIP.

1.2

Detta yttrande behandlar inte det möjliga slutliga avtal som förhandlingarna mellan EU och Förenta staterna kommer att leda fram till. Det är dock viktigt att göra en bedömning av i vilken utsträckning det europeiska organiserade civila samhällets ståndpunkter, som i synnerhet framförts i EESK:s tidigare yttranden, har beaktats i de EU-förslag som för närvarande finns tillgängliga för allmänheten. Detta kommer att göra det möjligt att lägga en grund för ett fördjupat partnerskap mellan Europeiska kommissionen och det europeiska civila samhället när EU:s handelspolitik utarbetas.

1.3

EESK, som framhåller sin institutionella roll, vill därför lägga fram följande rekommendationer.

1.4.1

TTIP-förhandlingarna har gett insatserna för ökat regleringssamarbete ny fart och skapat högre förväntningar. Kommittén konstaterar därför med tillfredsställelse att det föreslagna kapitlet omfattar en strävan att uppnå målen för den offentliga politiken och en hög skyddsnivå på ett antal fastställda områden. EESK välkomnar också det uttryckliga klargörandet att den institutionella strukturen för regleringssamarbetet ska ha som funktion och syfte att ge stöd och råd till beslutsfattarna under demokratisk kontroll och att den varken kommer att ha befogenhet att anta rättsakter eller att ersätta nationella regleringsförfaranden.

1.4.2

Kommittén efterlyser dock en tydligare definition av ”betungande” bestämmelser och betonar att bestämmelser som skyddar konsument-, arbetstagar- och miljörättigheter inte i sig bör betraktas som ”betungande”.

1.4.3

EESK anser också att kapitlet om goda regleringsmetoder inte bör begränsa parternas rätt att lagstifta eller införa förfaranden som motsvarar det amerikanska notice-and-comment-förfarandet.

1.4.4

EESK uppmanar dessutom Europeiska kommissionen att klargöra formerna för de representativa aktörernas deltagande, särskilt arbetsmarknadens parter och företrädarna för det civila samhället.

1.5.1

EESK anser att förslagen om standardisering, tekniska föreskrifter, märkning och etikettering måste betraktas som viktiga offensiva intressen för Europeiska unionen. Kommittén noterar de viktiga bestämmelserna om öppenhet. EESK anser dock att

1.5.2

När det gäller kapitlet om sanitära och fytosanitära åtgärder noterar EESK att det baseras på WTO-avtalet om sanitära och fytosanitära åtgärder, som omfattar försiktighetsprincipen. EESK efterlyser emellertid ytterligare försäkringar om att EU:s livsmedelslagstiftning inte kommer att ändras och att EU kommer att behålla sina restriktioner när det gäller hormoner, tillväxtbefrämjande medel och genetiskt modifierade organismer.

1.6.1

EESK erkänner vikten av förenklade handelsförfaranden, särskilt för små företag, och välkomnar kommissionens föreslagna kapitel. Kommittén efterlyser dock ytterligare förenklingar av tullförfarandena och klargöranden av bestämmelserna avseende sanktioner och ansvar för överträdelser av tullagstiftningen.

1.7.1

EESK välkomnar EU:s meningsfulla åtaganden i kapitlet om tjänster och upprepar sin begäran om ökat marknadstillträde på federal nivå och delstatsnivå, ökat regleringssamarbete – med tanke på att marknadstillträdet också är beroende av ett sådant samarbete – och bevarande av offentliga tjänster i enlighet med EUF-fördraget. EESK påminner också om att audiovisuella tjänster inte ingår i mandatet och därför inte bör omfattas av några åtaganden. Kommittén stöder också Europeiska kommissionens beslut att göra uppehåll i förhandlingarna om tillträde till marknaden för finansiella tjänster tills Förenta staternas förhandlare tydligt går med på att inleda diskussioner om regleringssamarbete, i syfte att öka skyddsnivåerna och den finansiella stabiliteten inom denna sektor. EESK efterlyser också en tydlig och detaljerad formulering om ett brett definierat undantag för offentliga tjänster i syfte att säkerställa att alla offentliga tjänster som läggs ut på entreprenad eller finansieras av statliga, privata vinstdrivande eller ideella organisationer kommer att undantas från överenskommelsen.

1.8.1

EESK välkomnar att kommissionens förslag om handel och hållbar utveckling är så omfattande och detaljerat. Kommittén påminner dock om att det faktiska värdet av dessa bestämmelser främst beror på möjligheten att genomföra dem i praktiken. EESK efterlyser en effektiv genomförandemekanism och en stark övervakningsmekanism via det civila samhället. EESK kan inte kommentera genomförandeåtgärderna för kapitlet om hållbar utveckling i TTIP, eftersom textförslagen om genomförandet har försenats. Det är viktigt att kommissionen för en dialog med det civila samhället och arbetsmarknadens parter om dessa förslag så att de kan utformas på ett sätt som gör dem ändamålsenliga i praktiken. EESK förbehåller sig rätten att yttra sig om dessa delar när de offentliggörs.

1.9.1

EESK välkomnar förslaget om att reformera investeringsskyddssystemet och målet att inrätta en permanent multilateral investeringsdomstol som ska ersätta privata skiljedomstolar. EESK anser dock att det fortfarande finns allvarliga potentiella problem som bör åtgärdas, vilka anges i punkt 8.8. Kommittén uppmanar även kommissionen att utarbeta en konsekvensbedömning som omfattar både kostnaderna för det nya investeringsdomstolssystemet och dess funktion.

2.1

Sedan TTIP-förhandlingarna inleddes i juni 2013 har EESK har spelat en viktig roll när det gäller att föra fram ståndpunkterna inom EU:s organiserade civila samhälle genom att utarbeta yttranden om specifika aspekter av förhandlingarna (1), om investeringsskydd och tvistlösning mellan investerare och stat (2) och om TTIP-avtalets konsekvenser för de små och medelstora företagen (3). Under tiden har kommissionen offentliggjort sitt viktiga meddelande ”Handel för alla” (4) som fastställer villkoren för kommande handels- och investeringsavtal. EESK har i sitt yttrande (5) ställt sig bakom den strategi som beskrivs i meddelandet. Kommittén strävar också, i samarbete med övriga EU-institutioner, efter att bidra till en väl underbyggd debatt om TTIP inom det civila samhället genom ett antal TTIP-relaterade aktiviteter. Det handlar bl.a. om att anordna hearingar och besök av EESK-ledamöter i Förenta staterna.

2.2

EESK konstaterar att insynen i TTIP-förhandlingarna är större än vid tidigare handels- och investeringsförhandlingar: För första gången har rådets mandat, EU:s ståndpunkter och flera förslagstexter offentliggjorts. En rådgivande grupp har inrättats bestående av experter som företräder ett stort antal olika intressen – konsumenter, fackföreningar, näringsliv, miljö och folkhälsa – för att ge EU:s handelsförhandlare rådgivning av hög kvalitet på de områden som diskuteras under förhandlingarna. EESK beklagar dock, med tanke på kommitténs institutionella roll, att kommittén inte formellt inkluderats i denna särskilda rådgivande grupp för TTIP (6). Europeiska kommissionen har skapat en särskild webbplats för TTIP med faktablad och handledningar, EU:s ståndpunktsdokument (där EU:s allmänna strategi för en viss fråga fastställs och beskrivs), EU:s förslagstexter (som är EU:s inledande förslag till lagstiftningstexter om frågor i TTIP-avtalet) och EU:s erbjudande om marknadstillträde när det gäller tjänster. EESK uppskattar kommissionens förslag om att inrätta ett forum för det civila samhället, som ska bestå av företrädare för oberoende organisationer i det civila samhället, inbegripet deltagare i de inhemska rådgivande grupperna, för att föra en dialog om genomförandet och tillämpningen av detta avtal.

2.3

Detta yttrande bygger på resultaten från de tidigare yttrandena, där kommittén betonat att fördelarna med TTIP måste komma näringslivet (även små och medelstora företag), arbetstagare, konsumenter och allmänhet till godo i samma utsträckning, och att bevarandet av de höga standarder som gäller inom EU måste vara en förutsättning för att avtalet ska godtas. EESK anser att det är viktigt att kommentera de av EU:s ståndpunkter och förslagstexter som redan offentliggjorts för ett antal utvalda kapitel i syfte att granska i vilken utsträckning de överensstämmer med dessa förutsättningar samt fastställa de viktigaste punkterna av intresse och källorna till oro för det europeiska civila samhället. EESK har särskilt valt att inrikta sin analys på förslagen om regleringssamarbete, bland annat goda regleringsmetoder (offentliggjordes den 21 mars 2016) tekniska handelshinder och sanitära och fytosanitära åtgärder (båda offentliggjordes i januari 2015), förenklade tull- och handelsförfaranden (offentliggjordes i januari 2015 och ändrades i mars 2016), tjänster (offentliggjordes i juli 2015), hållbar utveckling (offentliggjordes i november 2015) och investeringar (offentliggjordes i november 2015). I detta yttrande behandlas dokument som offentliggjorts före den 14 juli 2016.

2.4

Det bör noteras att Europeiska kommissionen den 14 juli 2016 offentliggjorde ett förslag om den institutionella strukturen i avtalet (7), som inbegriper inrättandet av inhemska rådgivande grupper, bestående av företrädare för det civila samhället och som har kompetens att ge råd till parterna avseende avtalets tillämpning. Kommittén välkomnar att mandatet för de inhemska rådgivande grupperna utvidgas till att omfatta alla frågor av intresse inom ramen för avtalet, men beklagar dock att det gemensamma sammanträdet mellan de två inhemska rådgivande grupperna på gruppernas eget initiativ inte uttryckligen nämns i EU:s förslag och att forumet för det civila samhället endast kan sammankallas av den gemensamma kommittén. Sammanträdena i forumet för det civila samhället ska göra det möjligt för medlemmarna i de båda inhemska rådgivande grupperna att arbeta med gemensamma rekommendationer till parterna.

2.5

I detta avseende beklagar EESK djupt att den höga grad av insyn som hittills uppnåtts allvarligt kommer att undergrävas när förhandlingar så småningom kommer att föras utifrån konsoliderade texter om inte Förenta staterna går med på att göra dessa texter tillgängliga för allmänheten eller åtminstone för EU:s rådgivande grupp. EESK uppmanar därför kommissionen att fortsätta att göra sitt bästa för att ta upp denna fråga med sin motpart.

3.1

Regleringssamarbete är en av tre pelare inom TTIP-avtalet (de andra två är marknadstillträde och bestämmelser) och består av fyra delar: övergripande aspekter (som omfattar dels ett avsnitt om ”regelkonvergens” eller ”bästa regleringspraxis”, dels ett avsnitt om ”regleringssamarbete” mellan lagstiftarna), tekniska handelshinder, livsmedelssäkerhet och djurhälsa och växtskydd samt sektorsspecifika bilagor. Syftet med detta avsnitt är att kommentera den första av dessa delar – övergripande aspekter – medan följande avsnitt kommer att behandla tekniska handelshinder och sanitära och fytosanitära frågor.

3.2

Regleringssamarbete har fastställts som ett av de viktigaste målen med TTIP, eftersom det skulle kunna spela en viktig roll för att underlätta handel och investeringar och förbättra konkurrenskraften för i synnerhet små företag. Särskilt små och medelstora företag utgår från att nya möjligheter kommer att skapas, eftersom de till skillnad från stora företag saknar resurser att navigera olika regelverk på båda sidor av Atlanten. Samtidigt skulle en bättre överensstämmelse mellan regelverken skapa möjligheter för stora företag att dra nytta av stordriftsfördelar mellan Europa och Förenta staterna.

3.3

Insatser för regleringssamarbete är inte något nytt (8). TTIP-förhandlingarna har gett insatserna för ökat regleringssamarbete ny fart och skapat högre förväntningar. EESK menar att det är svårt att uppskatta vilka fördelar ett ökat regleringssamarbete skulle medföra, främst eftersom de kommer att variera beroende på vilken grad av samarbete som man enas om under förhandlingarna. I det utkast till teknisk delrapport som Europeiska kommissionen utarbetat om bedömningen av konsekvenserna för den hållbara utvecklingen uppskattar man att 76 % av effekterna av TTIP kommer att komma från regleringssamarbete, medan 24 % av den totala effekten kommer att komma från sänkta tullavgifter (9).

3.4

EESK anser emellertid att det är viktigt att skyddsmekanismer införs för att säkerställa att regleringssamarbetsprocessen inte utnyttjas för att undergräva sociala standarder, arbetsnormer, konsumentnormer och miljöstandarder, utan i stället används för att förbättra dem. Om dessa villkor uppfylls skulle fördelarna inte bara bli ekonomiska, utan det kan också underlätta tillsynsmyndigheternas uppgift när det gäller att uppnå målen för den offentliga politiken.

3.5

Bevarandet av EU:s höga skyddsnivåer är en grundläggande fråga för kommittén. Det nuvarande förslaget i artikel x1b i kapitlet om regleringssamarbete omfattar strävan att uppnå målen för den offentliga politiken och en hög skyddsnivå när det gäller bl.a. folkhälsa, människors, djurs och växters liv och hälsa, hälsa och säkerhet, arbetsvillkor, djurskydd, miljö, konsumenter, socialt skydd och socialförsäkring, personuppgifter och it-säkerhet, kulturell mångfald och finansiell stabilitet.

3.6

Kommittén är emellertid oroad över att detta kan undergrävas av artikel x1d där det fastställs ett mål att minska onödigt betungande lagstiftningskrav (10). EESK befarar att en sådan formulering skulle kunna tolkas som att man ser bestämmelser som skyddar konsument-, arbetstagar- och miljörättigheter som ”betungande” i sig.

3.7

EESK vill därför än en gång med kraft upprepa sin ståndpunkt att det är ett grundläggande krav att man slår vakt om befintliga höga standarder och att regleringssamarbetet vid sidan av målet att förbättra handelsmöjligheter också bör syfta till att förbättra säkerhet, hälsa och ekonomiskt och socialt välstånd för människor på båda sidor av Atlanten. Detta åtagande bör därför bekräftas i mycket tydliga och detaljerade ordalag i det slutliga avtalet. Kommittén är bekymrad över EU:s förslag om goda regleringsmetoder. Regleringssamarbete bör handla om att förbättra dialogen mellan regleringsmyndigheterna, inte om att påverka varandras regleringsprocesser. EESK uppmanar kommissionen att klargöra avsnittet om goda regleringsmetoder i sitt förslag.

3.8

I detta avseende anser EESK att det nuvarande förslaget till kapitlet om goda regleringsmetoder, där man konstaterar att parterna kommer att åläggas att undersöka andra alternativ än regleringsåtgärder (inklusive alternativet att inte reglera) för att uppnå målen i rättsakten, inte bör ses som en begränsning av parternas rätt att lagstifta. För att skapa större säkerhet bör det i avtalstexten klargöras att denna bestämmelse inte ska begränsa parternas rätt att lagstifta. EESK konstaterar också att artikel 6 i förslaget om samråd med berörda parter inte bör betraktas som likvärdigt med Förenta staternas notice-and-comment-förfarande.

3.9

EESK anser att utveckling av handeln därför även fortsättningsvis måste betraktas som ett centralt mål. Det är viktigt att TTIP-förhandlingarna stöder undanröjandet av onödiga handelshinder (11).

3.10

EESK välkomnar det aktuella förslaget från kommissionen, där man uttryckligen fastställer att den institutionella strukturens funktion och syfte är att ge stöd och råd till beslutsfattarna under demokratisk kontroll av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd (12). Det ordinarie lagstiftningsförfarandet får inte undergrävas och förseningar eller en dämpning av lagstiftningsarbetet måste förhindras. EESK välkomnar den föreslagna artikel 1, som bekräftar rätten att både lagstifta och fastställa skyddsnivåer. Det är dock mycket viktigt att man i förslaget fastställer sammansättningen av och arbetsordningen för de olika kommittéerna och arbetsgrupperna. EESK uppmanar kommissionen att säkerställa enhetlighet och samstämmighet mellan kapitlen om horisontellt regleringssamarbete, tekniska handelshinder och sanitära och fytosanitära åtgärder och de sektoriella bilagorna.

3.11

Man ska se till att dialog äger rum i början av regleringsprocessen, eftersom detta ökar chanserna att hitta politiska lösningar som även tar hänsyn till gränsöverskridande aspekter. Att berörda parter ska få delta via ett öppet förfarande, vilket är en central princip i en god lagstiftningsprocess i Europeiska unionen, måste tydligt fastställas i kommissionens förslag. För att regleringssamarbetet ska leda till inkluderande resultat och förslag för tillsynsmyndigheter ska det finnas ett strukturerat och balanserat engagemang från berörda aktörers sida, särskilt företag, konsumenter, miljögrupper och arbetstagare.

3.12

För att uppnå konkreta framsteg ska tidiga samråd om regleringsarbetet genomföras mellan EU:s och Förenta staternas regleringsmyndigheter. Diskussioner i ett tidigt skede i beslutsprocessen förväntas öka möjligheterna att ta fram driftskompatibla regler i framtiden och ge marknadsaktörerna möjlighet att följa reglerna på båda sidor av Atlanten samtidigt. Regleringsmyndigheterna måste dock betrakta dialogen och besvarandet av kommentarer från motparter eller berörda personer som något frivilligt i syfte att undvika en dämpning av regleringsarbetet.

3.13

EESK uppmanar Europeiska kommissionen att klargöra formerna både för ovan nämnda dialog och för de representativa aktörernas deltagande, särskilt arbetsmarknadens parter och företrädarna för det civila samhället. Det måste finnas en tydlig garanti för att relevanta intressenter kommer att kunna bidra till en öppen dialog genom ett tydligt fastställt förfarande som säkerställer lika behandling och förebygger förseningar i lagstiftningsprocessen. På EU-sidan bör öppenhetsregistret beaktas när det gäller att fastställa hur relevanta och representativa de olika aktörerna är.

4.1

EESK ser positivt på att WTO-avtalet om tekniska handelshinder har integrerats i förslaget i dess nuvarande form. Det föreslagna kapitlet om tekniska handelshinder tar också upp tekniska krav (tekniska föreskrifter och standarder) och krav vid bedömning av överensstämmelse. EESK anser att förslagen om standardisering, tekniska föreskrifter, märkning och etikettering måste betraktas som viktiga offensiva intressen för Europeiska unionen. Det är viktigt att dessa förslag inte utnyttjas för att ifrågasätta bestämmelser som krävs för hälsa och säkerhet samt socialt skydd.

4.2

EESK noterar de viktiga bestämmelserna om öppenhet: I kapitlet upprepas kravet på att anmäla åtgärder till WTO, tillhandahålla information till den andra parten, erbjuda en möjlighet att framföra skriftliga kommentarer samt svara på sådana kommentarer. I kapitlet föreskrivs också att alla tillämpliga tekniska föreskrifter, såväl nya som befintliga, liksom standarder som tas upp i tekniska föreskrifter (eftersom de allra flesta standarder används av näringslivet utan att regleringsmyndigheterna tar upp dem i tekniska föreskrifter) ska offentliggöras i ett register.

4.3

När det gäller standardisering välkomnar EESK samarbetet mellan standardiseringsorganen samt de begränsade principerna om ömsesidigt godkännande. EESK har dock tagit del av de farhågor som CEN/Cenelec uttryckt när det gäller riskerna med ömsesidigt erkännande av frivilliga standarder i TTIP. EESK uppmanar kommissionen att ta hänsyn till förslagen från EU:s standardiseringsorgan och se till att EU:s intressen tillvaratas. Även försäkran om att alla berörda parter kommer att kunna bidra till utvecklingen av nya standarder är viktig.

4.4

Förenta staternas och EU:s standardiseringssystem är mycket olika. I synnerhet finns i Förenta staterna inte principen ”en produkt, en vedertagen standard”, som utgör en hörnsten i EU:s inre marknad. När en ny standard antas i Europa upphävs motstridiga nationella standarder. I Förenta staterna existerar däremot olika standarder sida vid sida på marknaden, vilket gör det svårt för små och medelstora företag att veta vilken standard som skulle passa deras produktsortiment bäst. För att öka öppenheten och främja små företag är det avgörande att en helpdesk inrättas på den amerikanska sidan för att tillhandahålla stödtjänster för EU-företag som vill exportera till den amerikanska marknaden. Det handlar ofta om små företag med begränsade resurser men med en hög grad av specialisering på en nischmarknad som ligger till grund för deras konkurrenskraft.

4.5

EESK beklagar att viktiga områden som elsäkerhet, elektromagnetisk kompatibilitet, maskiner och telekommunikationer, där EU har ett starkt offensivt intresse, identifieras som prioriterade områden för kommande diskussioner. Dessa områden bör ingå bland de angivna specifika resultat av bedömningar av överensstämmelse som förhandlingarna ska leda fram till.

4.6

EESK beklagar även att avsnittet om märkning och etikettering inte innehåller några prioriterade områden för det framtida arbetet, och det finns inga platshållare vare sig i tidsplanen för den kommande översynen av märknings- och etiketteringskraven eller när det gäller att inkludera resultaten av förhandlingar inom särskilda sektorer.

4.7

Det föreslagna kapitlet om sanitära och fytosanitära åtgärder bygger på WTO-avtalet om sanitära och fytosanitära åtgärder och kommenterar EU:s förslagstext som lades fram för diskussion med Förenta staterna under den förhandlingsrunda som ägde rum den 29 september–3 oktober 2014 och som offentliggjordes den 7 januari 2015.

4.8

WTO-avtalet om sanitära och fytosanitära åtgärder, som behandlar tillämpningen av bestämmelserna om livsmedelssäkerhet, djurhälsa och växtskydd, fastställer att försiktighetsprincipen (artikel 5.7), som numera också är förankrad i Lissabonfördraget, ska tillämpas. Detta får inte vara förhandlingsbart och bör därför inte ingå i avtalet. EESK ser därför mycket positivt på EU:s försäkran att TTIP-avtalet inte kommer att innebära att den befintliga livsmedelslagstiftningen ändras, att EU kommer att behålla sina restriktioner när det gäller hormoner och tillväxtbefrämjande medel för kött och att TTIP inte kommer att leda till ändringar av EU-lagstiftningen om genetiskt modifierade organismer.

5.1

Eftersom varuhandeln omfattar en stor del av den transatlantiska handeln kommer alla insatser för att förbättra tullförfarandena att få betydande effekter för den bilaterala handeln, särskilt för små företag.

5.2

EESK välkomnar de nya förslag som syftar till att underlätta tullförfarandena, särskilt inrättandet av en enda kontaktpunkt på båda sidor av Atlanten, bättre samordning av internationella standarder och utveckling av ett partnerskapsprogram för förenklade handelsprocedurer, harmonisering och anpassning av data, åtagande om att göra en bedömning av vilka data som bör anpassas samt ett utvidgat ansvarsområde för den gemensamma tullsamarbetskommittén, som ska fungera som en specialiserad tullkommitté inom ett antal områden som ännu inte fastställts samt när det gäller förhandsbesked.

5.3

EESK uppmanar Europeiska kommissionen att förtydliga de delar som är särskilt viktiga för EU:s företag och som ännu inte är tydliga i den tillgängliga texten, t.ex. minimivärdet, avskaffandet av alla tilläggsavgifter och frågan om påföljder och ansvar för överträdelser av tullagstiftningen.

6.1

I sitt erbjudande om tjänster gör EU meningsfulla åtaganden inom sektorer som är avgörande för att främja Europas konkurrenskraft och tillväxt (det digitala området och telekommunikationer), påskyndar integreringen av globala värdekedjor (transport, budtjänster, företagstjänster och yrkesmässiga tjänster) eller rör centrala ekonomiska sektorer (byggnadssektorn, detaljhandel, energi).

6.2

EESK ser också positivt på att EU föreslår en ram för att främja ett rättvist, öppet och konsekvent regelverk för ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer mellan parterna, där man fastställer de allmänna villkoren för förhandlingar om avtal om ömsesidigt erkännande, som är av avgörande betydelse för att säkra ett bättre marknadstillträde för EU:s tjänsteleverantörer.

6.3

EESK framhåller på nytt tre huvudaspekter som rör tjänster: behovet av att öka marknadstillträdet på både federal nivå och delstatsnivå, konstaterandet att marknadstillträde också är beroende av ett förbättrat regleringssamarbete och begäran om att bevara de särskilda bestämmelserna för offentliga tjänster i enlighet med EUF-fördraget.

6.4

EESK framhåller att kommissionen bör se till att TTIP, när det gäller tjänster, går längre än befintliga avtal som Gats och TiSA och att särskilda avtal bör slutas för att undanröja många av de diskriminerande hinder som finns i Förenta staterna.

6.5

EESK vill framhålla en särskild fråga som kommissionen bör ta i beaktande och som rör det ojämlika marknadstillträdet: amerikanska företag kan dra nytta av EU:s inre marknad medan företag från EU ställs inför en fragmenterad amerikansk marknad genom att ett stort antal tjänstesektorer regleras på delstatsnivå. EESK vill fästa uppmärksamheten på det faktum att Förenta staternas fortsatta krav på visum för medborgare i vissa EU-medlemsstater, medan amerikanska medborgare inte behöver någon visering för att resa till EU, utgör en diskriminerande behandling av EU-medborgare som är till nackdel för de bilaterala förbindelserna.

6.6

När det gäller särskilda sektorer vill EESK framföra följande synpunkter:

6.7

När det gäller offentliga tjänster slog EESK i sitt yttrande om ”Handel för alla” fast att skyddet av offentliga tjänster i handelsavtal bäst kan säkerställas ”med hjälp av en positivlista för både marknadstillträde och nationell behandling”. I EU:s nuvarande erbjudande om tjänster i TTIP används dock en helt ny blandad metod för förteckning av tjänster, vilket skulle kunna leda till stor osäkerhet.

6.8

Bilaga III om marknadstillträde innehåller en positivlista med samma formulering som i EU:s Gats-bindningslista, där det anges att ”allmännyttiga tjänster förekommer i sektorer såsom närstående vetenskapliga och tekniska konsulttjänster, FoU-tjänster inom samhällsvetenskap och humaniora, tekniska kontroller och analyser, miljötjänster, hälsovård, transporttjänster och transportrelaterade tjänster. Ensamrätt på sådana tjänster beviljas ofta privata aktörer, till exempel aktörer som har koncessioner från offentliga myndigheter och omfattas av särskilda skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Eftersom allmännyttiga tjänster ofta även förekommer på en nivå under den centrala är det inte lämpligt att göra en detaljerad och uttömmande sektorspecifik förteckning” (13). Allmännytteklausulen, som gör det möjligt att bevara monopolstrukturer, har emellertid flera brister, bland annat att den inte omfattar begränsningar, såsom ekonomiska behovsprövningar eller kvoter. EESK vill betona att undantaget för allmännyttiga tjänster bör gälla för alla leveranssätt.

6.9

EESK efterlyser en tydlig och detaljerad formulering om undantaget för allmännyttiga tjänster i bilaga III i syfte att säkerställa att alla offentliga tjänster som läggs ut på entreprenad eller finansieras av statliga, privata vinstdrivande eller ideella organisationer kommer att undantas från denna överenskommelse.

6.10

Trots att standstill- och ratchetklausulerna inte gäller för bilaga II är kommittén orolig för att förhandlingarna kan leda till att EU:s invändningar, som för närvarande finns upptagna i denna bilaga, flyttas till bilaga I, vilket skulle förhindra att liberaliseringen avvecklas. EESK välkomnar i detta sammanhang uttalandet i den rådgivande rapporten från SER (Nederländernas sociala och ekonomiska råd) om att regeringarna även fortsättningsvis måste ha möjlighet att – utifrån egna preferenser – fastställa att vissa tjänster ska betraktas som tjänster i allmänhetens intresse (14).

6.11

Kommittén är också oroad för att den amerikanska regeringen kan komma att väcka talan mot offentlig reglering av tjänster som inte på ett tydligt sätt tagits upp i förteckningarna i bilagorna I och II genom antingen mellanstatliga tvistlösningsförfaranden för överträdelser av åtaganden om nationell behandling eller mest-gynnad-nation, eller genom investeringsdomstolssystemet.

6.12

EESK beklagar att tillträdet till tjänstemarknaden försummas jämfört med andra kapitel och uppmanar kommissionen att öka insatserna för att undanröja de återstående hindren för marknadstillträde i Förenta staterna. Förenta staterna tillämpar fortfarande ett totalförbud inom sjöfarten. Det finns tak för aktiekapital på 25 % för lufttransporter och 20 % inom telekomsektorn och betydande hinder bakom gränserna, exempelvis på området för telekommunikationer och satelliter. Det finns en mycket lång förteckning över krav på medborgarskap inom sektorer som banker, försäkringar och redovisning. Krav på bosättning ställs för juridiska tjänster, redovisningstjänster, ingenjörstjänster och försäkringstjänster. Det finns krav på lokal närvaro för exempelvis juridiska tjänster, redovisning och försäkring samt ett juridiskt formkrav när det gäller försäkringar etc.

7.1

TTIP ger parterna en möjlighet att främja hållbarhet genom handel och att gå längre än andra handelsavtal som ingåtts av någon av parterna när det gäller hållbarhetsmål. I sina yttranden REX/390 och REX/449 (15) har EESK efterlyst ett kraftfullt kapitel om handel och hållbar utveckling, som ses som en grundläggande del av avtalet, och kommittén välkomnar därför att kommissionens förslag är så omfattande och detaljerat. EESK anser dock att det faktiska värdet av dessa bestämmelser främst beror på möjligheten att senare genomföra dem i praktiken.

7.2

Kommittén slog i sitt yttrande REX/390 fast att en stark gemensam civilsamhällelig övervakningsmekanism måste tillåtas bli en viktig del av alla avtal. EESK ställer sig därför till fullo bakom kommissionsledamot Cecilia Malmströms uttalande om att det i kapitlet om hållbar utveckling krävs effektiva genomförandemekanismer (16). EESK stöder också rekommendationerna i den rådgivande rapporten från Nederländernas sociala och ekonomiska råd och Frankrikes ekonomiska och sociala råd om möjligheten att vid behov införa effektiva påföljder för parterna (17).

7.3

EESK ser mycket positivt på Europeiska kommissionens långtgående åtagande för höga arbets- och miljöstandarder. Kommittén välkomnar att rätten att lagstifta och fastställa höga skyddsnivåer bekräftas i ingressen till avtalet och i en separat artikel i kapitlet om hållbar utveckling.

7.4

EESK har efterlyst en ny bekräftelse av parternas åtaganden att genomföra och tillämpa sin arbetsrätt i praktiken och av de skyldigheter som följer av deras medlemskap i Internationella arbetsorganisationen (ILO). EESK välkomnar därför införandet av bindande bestämmelser om skydd av grundläggande arbetsnormer som föreningsfriheten och rätten att bedriva kollektivförhandlingar genom att bilda och ansluta sig till fackföreningar, avskaffandet av tvångsarbete, det faktiska avskaffandet av barnarbete samt principerna om jämställdhet och icke-diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning. EESK välkomnar den ökade integrationen av parternas åtagande att garantera anständiga arbetsvillkor samt hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. För att göra dessa bestämmelser om hållbar utveckling bindande måste en strategi i tre steg genomföras med offentliga samråd, inhemska rådgivande grupper och expertpaneler som omfattar ILO och den allmänna bestämmelsen om tvistlösning i avtalet.

7.5

När det gäller miljöaspekter ligger införandet av en bestämmelse om handel i samband med en miljövänlig hantering av kemikalier och avfall väl i linje med det civila samhällets intresseområden. EESK välkomnar därför att man i avtalet inför bestämmelser som syftar till att förebygga eller minimera de negativa effekterna på människors hälsa och miljön i samband med kemikalier och avfall. EESK välkomnar också parternas engagemang för hållbart skogsbruk och det ömsesidiga erkännandet av de betydande negativa effekterna av olagligt, orapporterat och oreglerat fiske.

7.6

Samarbete mellan parterna avseende handelsrelaterade aspekter av arbetsmarknadspolitik och miljöpolitik är en välkommen bestämmelse i förslaget. EESK stöder erkännandet av vikten av samarbete för att främja anständigt arbete i globala leverantörskedjor och i utarbetandet av strategier och politik för att främja handelns bidrag till resurseffektivitet, den gröna ekonomin och kretsloppsekonomin (18).

7.7

Kommittén ställer sig bakom målet att skydda arbetstagarnas rättigheter och miljön genom en uppförandekod, system för standarder, märkning, certifiering, kontroll och andra strategier som rör företag.

7.8

Ansvarsfullt företagande, t.ex. företagens sociala ansvar, kan stärka hållbarhetsmålen ytterligare. EESK ställer sig bakom att man i hållbarhetskapitlet inför uttryckliga hänvisningar till OECD:s riktlinjer för multinationella företag, FN:s Global Compact-initiativ, ISO 26000, ILO:s trepartsförklaring om principer för multinationella företag och socialpolitik och FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter.

7.9

EESK konstaterar att EU:s förslagstext inte omfattar några delar om tvistlösning, som kommer att utarbetas i ett senare skede, och förbehåller sig möjligheten att yttra sig om dessa delar när de offentliggörs.

7.10

För att stödja genomförandet av parternas åtagande att främja internationell handel på ett sätt som bidrar till målet att uppnå en hållbar utveckling ställer sig kommittén positiv till en genomförandemekanism som bygger på social dialog. EESK välkomnar kommissionens förslag att inrätta inhemska rådgivande grupper som på ett balanserat sätt företräder grupper i det civila samhället som representerar en avvägning mellan näringslivet, arbetstagarna, konsumenterna, miljön och folkhälsan och som kan lämna synpunkter eller rekommendationer om genomförandet av TTIP (19). Erfarenheter från gällande avtal visar att det för att säkerställa att en sådan övervakningsmekanism fungerar effektivt är viktigt att de rekommendationer som lämnas av övervakningsorganen leder till granskningar från EU-institutionernas sida och kopplas till en verkställighetsprocess.

8.1

EESK noterar att kommissionen har lagt fram en förslagstext om ett system med investeringsdomstolar som innebär en förfarandemässig reform för att införa ett nytt system som ska ersätta mekanismen för tvistlösning mellan investerare och stat. Förslaget består av två delar, de omfattande bestämmelserna om investeringsskydd och en beskrivning av hur systemet för lösning av tvister mellan investerare och stater ska fungera. Det omfattar också ett inledande avsnitt som innehåller definitioner som är specifika för investeringsskydd.

8.2

I enlighet med vad kommittén efterfrågade i yttrande REX/390 ges mer detaljerade definitioner avseende ”rätten att lagstifta”, ”indirekt expropriering” och ”rättvis och lika behandling”. Dessa villkor måste vara uppfyllda för att man ska kunna lagstifta om ett förfarande för tvistlösning mellan en stat och en investerare. Dessa förtydliganden gynnar partens rätt att lagstifta i allmänhetens intresse framför skyddet för investerare.

8.3

EESK betonar att definitionerna i detta avtal, särskilt rätten att lagstifta, bör vara tydliga och garantera statens rätt att bibehålla och införa höga standarder, i synnerhet när det gäller det sociala skyddet samt miljö- och konsumentskyddet, samtidigt som ett lämpligt och legitimt skydd av investerare från protektionism och diskriminering garanteras. EESK välkomnar att en separat artikel införts i avtalets huvudtext och inte bara i ingressen. Rätten att lagstifta inom området för socialt skydd bör uttryckligen nämna kollektivavtal, inklusive trepartsavtal och/eller generella (erga omnes) avtal, så att de inte kan tolkas som en överträdelse av en investerares berättigade förväntningar. Arbets- och lönevillkor inom ramen för kollektivavtalen får inte betraktas som icke-tariffära handelshinder.

8.4

EESK konstaterar dock att de mest betydelsefulla förändringarna avser de förfarandemässiga aspekterna av tvistlösningen. Tvistlösningssystemet har omvandlats till ett rättssystem med en domstol där tillfälliga skiljedomare som utses av de tvistande parterna ersätts med domare från en fast lista som kommer att fastställas av avtalsparterna. Dessa ändringar gör det till ett mer institutionaliserat system. EESK anser att parterna bör se till att systemet med investeringsdomstolar är helt operativt så snart som avtalet är ratificerat och att domarna har demokratisk legitimitet och utses på ett sätt som undanröjer risken för ett politiserat domstolssystem, liksom risken för intressekonflikter.

8.5

EESK framhåller med tillfredsställelse att en strikt uppförandekod införs för att säkerställa opartiskhet och för att förhindra intressekonflikter. En appellationsdomstol inrättas också för att bedöma domstolens skiljedomar, vilket är ett sätt att hantera den berättigade kritiken mot systemet för tvistlösning mellan investerare och stat. Öppenhet och insyn säkerställs också genom att Uncitrals (Förenta nationernas kommission för internationell handelsrätt) regler skulle gälla för tvister.

8.6

Även om EESK välkomnar de förbättringar som gjorts i syfte att reformera systemet anser kommittén att det fortfarande finns allvarliga potentiella problem som måste åtgärdas.

8.7

EESK konstaterar dessutom att det fortfarande finns farhågor avseende genomförandet av det nya systemet och att dessa varierar utifrån de olika aktörerna. EESK uppmanar kommissionen att ytterligare beakta dessa frågor i sina fortsatta insatser för att förbättra systemet för att lösa investeringstvister.

8.8

Några av dessa farhågor kan sammanfattas på följande sätt:

EESK uppmanar kommissionen att involvera det civila samhället och det europeiska rättsväsendet för att lösa dessa problem.

8.9

Vissa berörda aktörer har dessutom ifrågasatt behovet av ett separat skiljedomsförfarande för investeringar inom välfungerande och högutvecklade nationella rättssystem (21).

8.10

EESK anser sammanfattningsvis att Europeiska kommissionens förslag till ett system med investeringsdomstolar är ett steg i rätt riktning men att det måste förbättras ytterligare på ett antal områden för att fungera som en oberoende rättsinstans. Kommittén beklagar att systemet föreslogs utan en fullständig och ordentlig samrådsprocess och före en konsekvensbedömning som omfattar både kostnaderna för systemet och dess funktion samt uppmanar kommissionen att utarbeta en sådan konsekvensbedömning.

28.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 487/41

Föredragande:

Ioannis VARDAKASTANIS

Medföredragande:

Jarmila DUBRAVSKÁ

1.1

Antagandet av FN:s 2030-agenda för hållbar utveckling innebär ett historiskt paradigmskifte genom att man tar itu med ekonomiska, sociala och miljömässiga ojämlikheter ur ett helhetsperspektiv. Alla länder måste omsätta och genomföra agendan, oavsett inkomstnivå. Den unika agendan speglar till fullo europeiska värden som social rättvisa, demokratisk samhällsstyrning och social marknadsekonomi, liksom miljöskydd. Det är därför ett utmärkt tillfälle för EU att lyfta fram dessa värden och se till att agendan genomförs på ett övergripande sätt. EESK uppmanar EU att föregå med gott exempel i denna mycket utmanande process på global nivå.

1.2

EESK välkomnar EU:s engagemang för genomförandet av målen för hållbar utveckling. Kommittén är dock oroad över att ett år har gått sedan antagandet av FN:s 2030-agenda utan att EU har vidtagit några konkreta och framåtblickande åtgärder för att integrera målen för hållbar utveckling i sin politik och sina program och utan att man har inlett ett bredare samråd med det civila samhället.

1.3

EU står inför mycket viktiga politiska, sociala, ekonomiska och strukturella utmaningar inom alla delar av ekonomin och samhället. Ojämlikheter, arbetslöshet – särskilt bland unga – social utestängning och fattigdom, ojämställdhet, diskriminering och marginalisering av utsatta grupper i de europeiska samhällena innebär en urholkning av själva grunden för EU. I många medlemsstater har den finansiella krisen förvärrat problemet ytterligare så att en människo- och socialrättslig kris uppstått.

1.4

De proaktiva, transformatoriska och positiva aspekterna för EU av FN:s 2030-agenda bör lyftas fram, och processen måste styras av en stark politisk vilja och beslutsamhet att skapa en hållbar Europeisk union genom att ställa om våra ekonomier mot en motståndskraftig och konkurrenskraftig resurseffektiv, koldioxidsnål och socialt inkluderande utveckling. Denna framåtblickande inställning skulle även bidra till att ta itu med EU-medborgarnas historiskt låga förtroende för EU-projektet och särskilt få unga människors stöd för det. EU bör utnyttja FN:s 2030-agenda på detta sätt för att presentera en ny europeisk vision för EU-medborgarna: 2000-talets sociala kontrakt.

1.5

EESK efterlyser en övergripande och integrerad strategi för ett hållbart Europa 2030 och därefter, som ger det långsiktiga perspektiv, den politiska samordning och den konsekvens i genomförandet av FN:s 2030-agenda som krävs. Denna strategi bör bygga på ett interinstitutionellt avtal mellan kommissionen, rådet och parlamentet i syfte att skapa en stabil grund för framtida politiska åtgärder. Befintliga EU-strategier, t.ex. Europa 2020-strategin, som gjorde att EU:s strategi för hållbar utveckling från 2001 hamnade i skymundan som en tidigare övergripande strategi, och ordförande Jean-Claude Junckers tio prioriteringar erbjuder – enligt EESK – inte något sätt att fullt ut möta utmaningarna i samband med genomförandet av målen för hållbar utveckling i EU.

1.6

Den ovan nämnda övergripande strategin måste omfatta specifika mål för genomförandet av målen, översynen och övervakningsmekanismerna, liksom handlingsplaner med de nödvändiga rättsliga och politiska instrumenten, informationsåtgärder – t.ex. en Eurobarometerundersökning om målen för hållbar utveckling – och en plan för att mobilisera ekonomiska resurser. Processen som leder fram till denna strategi bör lanseras av kommissionen i det kommande meddelandet, och utformningen av strategin bör omfatta ett brett samråd med det civila samhället, regeringar, parlament och lokala myndigheter. Kommittén är redo att stödja denna process som samordnare.

1.7

Kommissionens kartläggning av EU:s interna och externa politik i förhållande till de 17 målen för hållbar utveckling är ett nödvändigt steg. EESK uppmanar kommissionen att komplettera detta med en detaljerad gap-analys avseende de 17 målen för hållbar utveckling i syfte att fastställa områden där EU bör vidta förberedande och omedelbara åtgärder.

1.8

EESK har identifierat följande politiska nyckelområden för en övergång mot en hållbar utveckling och rekommenderar att kommissionen fastställer lämpliga flaggskeppsinitiativ med tydliga handlingsplaner och delmål, med beaktande av rekommendationerna i punkt 4.3 i detta yttrande:

1.9

EESK uppmanar kommissionen att integrera målen för hållbar utveckling i all relevant politik. De halvtidsöversyner som ska genomföras under perioden 2014–2020 bör utnyttjas för detta ändamål. Framtida fleråriga budgetramsperioder kommer att erbjuda ett utmärkt tillfälle att fullt ut integrera målen för hållbar utveckling i EU:s finansieringsprogram.

1.10

Det är särskilt viktigt att integrera FN:s 2030-agenda i Europeiska unionens yttre åtgärder. Kommissionen bör fullt ut anpassa områden med stor betydelse, t.ex. handels- och utvecklingspolitik, globala miljöstrategier och klimatåtgärder, humanitärt bistånd, katastrofriskreducering, tekniköverföring och främjande av mänskliga rättigheter, för att aktivt driva på genomförandet av FN:s 2030-agenda. EESK uppmanar också kommissionen att fullt ut införliva och tillämpa FN:s 2030-agenda i det europeiska samförståndet om utveckling och beklagar att den inte i tillräcklig utsträckning har ingått i EU:s globala strategi för utrikes- och säkerhetspolitiken.

1.11

EESK uppmanar kommissionen att utvärdera och förbättra den horisontella och vertikala samordningen av politiken för att effektivt kunna genomföra FN:s 2030-agenda. Bättre styrelseformer är en central grundförutsättning för hållbar utveckling. Den europeiska planeringsterminen bör utvecklas till en lämplig styrningsram för vertikal samordning av genomförandet av målen för hållbar utveckling med medlemsstaterna. EESK framhåller att delaktighet, insyn, övervakning och översyn, ansvarighet och medborgarnas egenansvar bör ingå bland de viktigaste inslagen och aspekterna när det gäller bättre styrelseformer.

1.12

Eurostat bör ta fram och tillämpa en uppsättning indikatorer och riktmärken, i likhet med dem som utvecklats av FN, i syfte att underlätta granskningen och övervakningen samt främja redovisningsskyldigheten och öppenheten vad gäller för genomförandet av målen och ge EU-institutionerna, medlemsstaterna och alla berörda parter tillgång till konkreta statistiska uppgifter som är uppdelade utifrån de enskilda målen för hållbar utveckling och utifrån delmålen.

1.13

EESK noterar med tillfredsställelse att fyra EU-medlemsstater var bland de 22 länder som lade fram de första frivilliga granskningarna av genomförandet av målen för hållbar utveckling vid FN:s politiska högnivåforum för hållbar utveckling 2016. EESK uppmanar EU att föregå med gott exempel och vara den första region som lägger fram en frivillig utvärdering vid det politiska högnivåforumet för hållbar utveckling 2017. EESK skulle kunna samordna bidragen från det civila samhället.

1.14

EU bör övergå till en strategi som leds av flera aktörer för genomförandet av målen för hållbar utveckling, där man inkluderar alla aktörer och organisationer i det civila samhället utifrån principerna om deltagande, ansvarsskyldighet och partnerskap. Kommittén har själv redan lagt fram ett specifikt initiativ till det europeiska civila samhällets flerpartsforum för hållbar utveckling. Kommissionen bör proaktivt undersöka och utarbeta ett initiativ till en stadga för målen för hållbar utveckling i syfte att främja starka partnerskap på nationell nivå, EU-nivå och internationell nivå.

2.1

Världens ledare antog i september 2015 FN-agendan ”Att förändra vår värld: 2030-agendan för hållbar utveckling”, där man fastställer ett antal mål för hållbar utveckling i syfte att utrota fattigdom, skydda vår planet samt säkerställa skydd av de mänskliga rättigheterna och välstånd för alla. Varje mål har särskilda delmål som ska uppnås under de kommande 15 åren.

2.2

EU kommer att spela en viktig roll i genomförandet av målen för hållbar utveckling i Europa. I sitt arbetsprogram för 2016 tillkännagav kommissionen ett nytt initiativ, ”Kommande steg för en hållbar europeisk framtid”, som syftar till att genomföra målen för hållbar utveckling i EU:s interna och externa politik (1).

2.3

Som ett första steg genomför kommissionen en intern ”kartläggning” för att ta reda på vilka befintliga EU-strategier som redan är inriktade på de utmaningar som fastställts i målen för hållbar utveckling. Kommissionen har bett EESK att bidra till denna process med detta förberedande yttrande. För att ta hänsyn till den bredare debatten inom det europeiska civila samhället har kommittén beaktat resultaten från två större konferenser om genomförandet av målen för hållbar utveckling som anordnats vid EESK under 2016 liksom andra större konferenser (2).

3.1

Kommittén välkomnar kommissionens initiativ i arbetsprogrammet för 2016, Kommande steg för en hållbar europeisk framtid , som är en ny strategi för att säkerställa Europas ekonomiska utveckling och sociala och miljömässiga hållbarhet efter 2020 samt för att på ett integrerat sätt genomföra målen för hållbar utveckling i EU:s interna och externa politik (3). Det finns emellertid en oro för att den politiska viljan och det politiska engagemanget saknas, eftersom man hittills inte gjort mycket för att omsätta agendan i praktiken.

3.2

I en situation där EU-projektet är utsatt för påfrestningar och många medborgare håller på att tappa tron på det bör EU utnyttja målen för hållbar utveckling för att främja en positiv syn på omvandlingen mot ett hållbart Europa och koppla ihop det långsiktiga perspektivet med specifika politiska åtgärder på kort och medellång sikt. Hållbarhet är ett ”europeiskt varumärke” (4): FN:s 2030-agenda speglar de europeiska värdena och den europeiska modellen för social rättvisa och demokratiskt styre. Den erbjuder därför ett utmärkt tillfälle att skapa en ny positiv och övertygande inställning och vision för EU.

3.3

Alla EU-medlemsstater och EU som helhet har ställt sig bakom FN:s 2030-agenda. Det är nu dags för ett tydligt politiskt åtagande på högsta politiska nivå som bekräftar att EU har anammat denna nya agenda som en vision och övergripande ram för övergången mot en union för hållbar utveckling (5).

3.4

Genomförandet av målen för hållbar utveckling handlar inte bara om utveckling eller miljö. Målen för hållbar utveckling syftar till att ta itu med de största utmaningarna när det gäller att omvandla våra ekonomier och samhällen, även i den utvecklade världen. Genomförandet av målen i EU kräver en ny utvecklingsmodell som är ekonomiskt mer hållbar, socialt mer inkluderande och miljömässigt mer hållbar på lång sikt och som säkerställer att jordens resurser fördelas rättvist med en växande världsbefolkning. Det är nödvändigt att ställa om våra ekonomier (6). Det nya utvecklingskonceptet bör omfatta en ny definition av välstånd för EU och en ny uppsättning indikatorer. Målen för hållbar utveckling bör användas som drivkraft för att möjliggöra och påskynda den långsiktiga övergången till en motståndskraftig och konkurrenskraftig, resurseffektiv och socialt inkluderande EU-ekonomi.

3.5

Att kommissionen lagt fram en färdplan för översynen av det europeiska samförståndet om utveckling tyder på att kommissionen har för avsikt att först inrikta sig på genomförandet av den nya agendan i utvecklingspolitiken. En sådan prioritering ligger inte i linje med den integrerade strategin för målen för hållbar utveckling, som kräver övergripande och integrerade genomförandestrategier för såväl den externa som den interna politiken.

3.6

För att upprätta en styrningsram för genomförandet av målen för hållbar utveckling måste EU förlänga sitt planeringsperspektiv till tiden långt bortom 2020. En övergripande och långsiktig strategi för ett hållbart Europa med tidsperspektivet 2030 och framåt (7) bör omsätta målen för hållbar utveckling i EU:s interna och externa politik och ta itu med specifika europeiska utmaningar i kombination med tydliga färdplaner och handlingsplaner för lagstiftningsinitiativ och politiska initiativ samt en detaljerad tidsplan fram till 2030. Europaparlamentet har efterlyst en liknande strategi (8).

4.1.1

För att fastställa en europeisk politisk strategi och färdplan för arbetet med målen för hållbar utveckling krävs det mer än bara en kartläggning av befintlig EU-politik. En kartläggning av EU:s befintliga politik avseende de enskilda målen gör det inte möjligt att göra en bedömning av om målen för hållbar utveckling kan uppnås inom EU utan ytterligare åtgärder. Befintliga strategier kan ibland vara ineffektiva, stå i strid med eller undergräva annan politik, och det kan även finnas andra hinder. Kartläggningen av strategier måste därför kombineras med en gap-analys för att fastställa de verkliga luckorna i EU-politiken när det gäller de 17 målen i FN:s 2030-agenda och de tillhörande delmålen.

4.1.2

I detta sammanhang välkomnar EESK ”Sustainability Now!”, det strategiska meddelande som utarbetades under ledning av den tidigare generaldirektören för GD Miljö, Karl FALKENBERG. Där redovisas med utgångspunkt i några få sektorer tydligt det reformbehov som finns i EU som en följd av FN:s 2030-agenda.

4.1.3

Det saknas fortfarande en heltäckande gap-analys för EU när det gäller målen för hållbar utveckling. Ett nyligen offentliggjort index och en instrumentpanel om målen för hållbar utveckling och andra bedömningar som gjorts i EU-medlemsstaterna visar dock att målen för hållbar utveckling är en ambitiös agenda även för höginkomstländer (9), främst på grund av det sätt som dessa länder producerar, levererar och konsumerar produkter och tjänster och den negativa inverkan detta får på miljön. De viktigaste utmaningarna för EU-länderna är mål 12 om ansvarsfull konsumtion och produktion, mål 13 om klimatåtgärder, mål 14 och 15 om bevarande av ekosystem, delmålen om hållbart jordbruk och kosthållning i mål 2 samt mål 9 om industri, innovation och infrastruktur, där ett investeringsgap har fastställts.

4.1.4

Andra utmaningar är de ”människoinriktade” målen för hållbar utveckling, särskilt mål 10 om minskad ojämlikhet, mål 8 om anständiga arbetsvillkor och sysselsättning och mål 1 om fattigdom samt mål 5 om jämställdhet och mål 4 om utbildning.

4.1.5

Många OECD-länder har misslyckats med att uppnå mål 17 om ekonomiska bidrag till utvecklingssamarbetet.

4.1.6

Som en universell agenda syftar målen för hållbar utveckling också till att minska de negativa sociala och miljömässiga effekterna av höginkomstländernas ekonomier på tredjeländer. Det har hittills genomförts färre mätningar av denna aspekt, men det är en viktig utmaning för EU-länderna.

4.2.1

Kommittén anser att en kartläggning av EU:s politik först och främst bör fokusera på de politiska verktyg som är av strategisk betydelse för utarbetande och genomförande av EU-politiken. Preliminära bedömningar visar att dessa verktyg inte räcker till för den utmaning som genomförandet av målen för hållbar utveckling innebär i EU (10). Ingen av dessa strategier har samma tidsperspektiv som FN:s 2030-agenda.

4.2.2

Europa 2020-strategin lyftes under Barroso fram som EU:s överordnade strategi, och ersatte därmed strategin för hållbar utveckling. Den tar visserligen i princip upp de tre dimensionerna av hållbar utveckling men är en förhållandevis kortsiktig strategi med tydlig europeisk inriktning. Den behandlar varken det internationella perspektivet eller hur EU:s inrikespolitik påverkar andra delar av världen och konsekvenserna av den externa politiken, bland annat utvecklingssamarbetet. Den kan följaktligen aldrig uppfylla anspråken på att ersätta den tidigare strategin för hållbar utveckling. Två av målen för hållbar utveckling omfattas inte: mål 2 om livsmedel och jordbruk och mål 16 om samhällsstyrning, och andra mål behandlas enbart i begränsad utsträckning, t.ex. mål 6 om vatten och mål 11 om städer.

4.2.3

Bland ordförande Jean-Claude Junckers tio prioriteringar tas två av målen inte alls upp (mål 14 om haven och mål 15 om biologisk mångfald), medan andra bara behandlas i begränsad utsträckning, t.ex. mål 4 om utbildning, mål 6 om vatten, mål 11 om städer och mål 12 om hållbar konsumtion och produktion.

4.2.4

En mer begränsad uppsättning prioriteringar valdes ut i de fem ordförandenas rapport. Dessa är inriktade på ekonomiska, finansiella, monetära och finanspolitiska frågor, och omfattar samhällsstyrning som en femte fråga. Rapporten innehåller vissa hänvisningar till områden som rör målen för hållbar utveckling, t.ex. energi, sysselsättning, social integration samt hälso- och sjukvårdssystem.

4.2.5

Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi) har lockat till sig projekt inom sektorer som tycks ligga i linje med vissa utmaningar i samband med genomförandet av målen för hållbar utveckling: energi (40 %), miljö och resurseffektivitet (12 %) och social infrastruktur (3 %) (11).

4.2.6

Flera av målen för hållbar utveckling, särskilt mål 3 om hälsa, mål 5 om jämställdhet, mål 10 om ojämlikhet och mål 11 om städer, ingår inte i tillräcklig utsträckning i de tematiska investeringsprioriteringarna inom de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna).

4.2.7

Med sin helt nya globala strategi för utrikes- och säkerhetspolitik har EU en bredare ram för att ta itu med FN:s 2030-agenda på områden som handel, utveckling, demokrati, mänskliga rättigheter, humanitärt bistånd, katastrofriskreducering, tekniköverföring och klimatåtgärder. Strategin tar till viss del upp de mål för hållbar utveckling som avser behovet att säkerställa att välståndet fördelas globalt. Man slår också fast att målen för hållbar utveckling kommer att bidra till framtida avtal som ska ersätta Cotonouavtalet och att de är en drivkraft för översynen av det europeiska samförståndet om utveckling.

4.3.1

Utifrån en analys av de verkliga bristerna och tendenserna när det gäller EU:s arbete med målen och delmålen bör kommissionen fastställa politikområden av avgörande betydelse för de genomgripande förändringar som krävs. Politiska åtgärder bör inriktas på dessa viktiga områden med lämpliga flaggskeppsinitiativ, inbegripet tydliga handlingsplaner och milstolpar. EESK anser, bland annat med hänsyn till sitt tidigare arbete på dessa områden, att följande viktiga politiska områden är avgörande.

4.3.2.1

Ett av huvudsyftena med målen för hållbar utveckling är se till att utvecklingsvägarna hålls inom planetens gränser, oavsett om det gäller klimatet, resursförbrukning, luft- och vattenkvalitet eller skydd av landbaserad och marin biologisk mångfald. Detta kräver att utvecklade regioner som Europa kraftigt minskar ekonomins miljöavtryck genom en övergång inom produktion, konsumtion och samhälle mot en koldioxidsnål och cirkulär ekonomi. Övergången innebär en möjlighet för EU att modernisera sin ekonomi – och därigenom öka sin konkurrenskraft och motståndskraft – samt att förbättra medborgarnas livskvalitet och välbefinnande.

4.3.2.2

Färdplaner har upprättats genom det sjunde miljöhandlingsprogrammet, ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030 och handlingsplanen för den cirkulära ekonomin. Det står dock klart att framstegen på fältet måste påskyndas (12). Samstämmigheten med andra politikområden måste förbättras, och man måste ta itu med bristerna i genomförandet i många medlemsstater genom att fullständigt integrera övergången till en koldioxidsnål och cirkulär ekonomi i den europeiska planeringsterminen (13). Det sjunde miljöhandlingsprogrammet och handlingsplanen för den cirkulära ekonomin behöver starka genomförandemekanismer och aktiv samordning med andra politikområden inom kommissionen i syfte att säkerställa ett ändamålsenligt resultat (14). Förbättrad dialog och allianser med det civila samhället, inklusive företag och fackföreningar, är nödvändigt för att göra framsteg. En aktiv sysselsättningspolitik måste säkerställa en rättvis övergång (15). Klimatpolitiken måste bygga på principen om ”klimaträttvisa” och säkerställa att klimatförändringarnas belastningar och fördelar – när det gäller deras inverkan på mänskliga rättigheter, fattigdom och jämställdhet – fördelas rättvist och att det inte är de mest utsatta grupperna som drabbas.

4.3.2.3

Det måste säkerställas att marknaderna stöder den ekonomiska övergången och att priserna återspeglar de verkliga externa kostnaderna för klimatutsläppen och användningen av naturresurser (16). Befintliga åtaganden om att undanröja miljöskadliga subventioner måste omsättas i praktiken och miljöskattereformer främjas mer kraftfullt. Det bör i större utsträckning utformas nya marknader för decentraliserad ren energi där konsumenter också blir producenter. En decentraliserad delningsekonomi gör det även möjligt för konsumenterna att gå över till en cirkulär ekonomisk modell. Den nya delningsekonomin innebär en begreppsmässig förändring med avseende på arbetsmarknaden och kommer att skapa ett stort antal nya arbetstillfällen. Konsumenternas och arbetstagarnas rättigheter och rättvis konkurrens inom denna nya sektor måste säkerställas (17).

4.3.3.1

Det viktigaste syftet med målen för hållbar utveckling är att utrota fattigdom och se till att alla kan utnyttja sin potential med värdighet och i jämlikhet. I detta avseende speglar målen för hållbar utveckling EU:s värderingar och samhällsmodell. Klyftan mellan rika och fattiga i Europa har dock vidgats under de senaste årtiondena, och de senaste åtta årens recession och finansiella kris, åtstramningsåtgärder och, i vissa områden, bristen på strukturreformer, har lett till ännu högre arbetslöshet och fattigdom, förvärrat ojämlikheten ytterligare och satt ytterligare press på de sociala trygghetssystemen, vilket särskilt påverkar de mest utsatta grupperna.

4.3.3.2

För att uppnå målen för hållbar utveckling krävs det ett ekonomiskt paradigmskifte i EU mot en mer inkluderande utvecklingsmodell som distribuerar det befintliga välståndet på ett mer rättvist sätt samt ökar den ekonomiska och finansiella motståndskraften (18). EU måste skapa ett gynnsamt investeringsklimat i kombination med en välfungerande inre marknad, internationell konkurrenskraft och ökad inhemsk efterfrågan för att kunna främja nya arbetstillfällen och ekonomisk utveckling.

4.3.3.3

Målen för hållbar utveckling bör utgöra en anledning att bekräfta Europa 2020-strategins mål om fattigdomsminskning, sysselsättning och utbildning, och att överväga effektivare sätt att uppnå dem. Viktiga sociala mål, såsom anständiga anställningsvillkor, utrotning av fattigdom, minskad ojämlikhet och sociala investeringar, måste väga lika tungt som makroekonomiska aspekter i den europeiska planeringsterminen (19). Det första förslaget från kommissionen om den europeiska pelaren för sociala rättigheter innehöll ingen hänvisning alls till målen för hållbar utveckling. Integrering av målen för hållbar utveckling bör beaktas vid de fortsatta förberedelserna av den europeiska pelaren för sociala rättigheter. EESK håller för närvarande på att utarbeta ett yttrande om pelaren, där kommittén kommer att framföra sina egna synpunkter.

4.3.3.4

EU bör investera i en mer samordnad och systematisk strategi för att bekämpa social utslagning, marginalisering och fattigdom. Denna strategi bör inriktas på utsatta grupper, ha ett arbetssätt som bygger på mänskliga rättigheter och även omfattar könsdiskriminering. Direktivet om likabehandling måste antas (20).

4.3.3.5

De sociala trygghetssystemen måste anpassas till nya utmaningar, utöver arbetslöshet och den åldrande befolkningen, framför allt till följd av nya former av sysselsättning som erbjuder nya sysselsättningsmöjligheter men kan leda till otrygga anställningar och arbetande fattiga. Den sysselsättningsskapande potentialen av viktiga ekonomiska övergångar – t.ex. den digitala, koldioxidsnåla och cirkulära ekonomin – måste utnyttjas (21). Anställningsnormer och en europeisk minimiinkomst kommer att bidra till att säkerställa territoriell och social sammanhållning och omfördelning av välstånd och inkomster på ett rättvist sätt (22), med hänsyn till medlemsstaternas och EU:s behörighet i dessa frågor. De sociala investeringarnas enorma sysselsättningspotential bör mobiliseras från både offentliga och privata aktörer (23). För att inte ”lämna någon på efterkälken” är det nödvändigt att investera i kvalitativ och inkluderande utbildning och i högkvalitativa, överkomliga och integrerade tjänster för att stödja behövande personer.

4.3.3.6

Sociala företag stöder integrationen på arbetsmarknaden samtidigt som de tillhandahåller överkomliga produkter och tjänster för samhälleliga syften, t.ex. tjänster inom en decentraliserad, koldioxidsnål och cirkulär ekonomi. De bör stödjas genom incitament för nystartade företag i den sociala ekonomin samt ett gynnsamt regelverk (24).

4.3.4.1

Livsmedel – hur det odlas, produceras, konsumeras, handlas med, transporteras, lagras och marknadsförs – utgör en grundläggande koppling mellan oss människor och planeten och är nyckeln till en inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt (25). Målen för hållbar utveckling, särskilt mål 2 och 12, utgör en viktig ram för gemensamma åtgärder för att föda världen på ett hållbart sätt senast 2030. Det finns ett stort behov av att övergå till mer hållbara livsmedelssystem som omfattar alla stadier från produktion till konsumtion. Producenterna måste odla mer livsmedel med mindre miljöpåverkan samtidigt som konsumenterna måste uppmuntras att övergå till näringsrika och hälsosamma kostvanor som innebär lägre koldioxidutsläpp.

4.3.4.2

I och med reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken infördes en kombination av åtgärder som kan ses som ett steg i rätt riktning (26). En övergång till hållbara livsmedelssystem kräver en heltäckande livsmedelspolitik, som är integrerad i en bred bioekonomistrategi, inte bara en jordbrukspolitik. Utifrån det ömsesidiga beroendet mellan produktionen och konsumtionen av livsmedel måste en lämplig EU-politisk strategi tas fram för att hitta vägar mot hållbar utveckling, hälsa och motståndskraft (27).

4.3.4.3

I sammanhanget måste man t.ex. besvara den fråga som ställs i Falkenbergrapporten, nämligen om det europeiska jordbrukets inriktning på export är förenlig med målsättningen att främja livsmedelsproduktionen i utvecklingsländerna.

4.3.4.4

EU kommer att ha en viktig roll att spela i genomförandet av mål 12.3 om att halvera det globala matsvinnet per person. Samtidigt som nästan 800 miljoner människor går hungriga runt om i världen visar statistiken att en tredjedel av den mat som produceras globalt för att användas som livsmedel går förlorad eller slösas bort – 100 miljoner ton enbart i EU (28). EESK välkomnar kommissionens plan för att skapa en plattform för intressenter som ska hjälpa till att utforma nödvändiga åtgärder och sprida bästa praxis om förebyggande och minskning av livsmedelsavfall (29).

4.3.5.1

Omställningen av ekonomin till en mer hållbar modell kommer att kräva stora förändringar vad gäller investeringar. Det uppskattas att det skulle krävas ca 3 biljoner US-dollar (30) i investeringar från både offentliga och privata källor för att uppnå målen för hållbar utveckling globalt. Det behövs en övergripande plan för att mobilisera ekonomiska resurser på EU- och medlemsstatsnivå. EU:s olika finansieringsprogram och initiativ måste sammanföras.

4.3.5.2

EU måste inrikta de offentliga investeringarna i utvecklingsländerna på ett mer effektivt sätt mot att uppnå en integrerad hållbar utveckling och integrera indikatorerna för målen för hållbar utveckling i den offentliga finansieringen av utvecklingsprojekt. Ännu viktigare är att EU uppmuntrar och ökar den privata sektorns investeringar på dessa områden.

4.3.5.3

Målen för hållbar utveckling kräver emellertid även inom EU avsevärda investeringar i modernisering av infrastruktur och hållbara företag. De första utvärderingarna av genomförandet av målen för hållbar utveckling i EU visar att det finns allvarliga brister när det gäller investeringar i industri, innovation och infrastruktur (31).

4.3.5.4

Det finns ett tydligt ekonomiskt intresse av att skapa hållbarhet. För att dra full nytta av denna möjlighet bör EU skapa ett gynnsamt företagsklimat som främjar innovation, entreprenörskap och hållbara investeringar. Vissa företag har redan börjat, men det är av största vikt att framgångsrika erfarenheter av hållbar verksamhet sprids och kopieras i större skala. Frivilliga strategier, som företagens sociala ansvar, kan bidra positivt till denna övergång. De måste kompletteras med ytterligare åtgärder, t.ex. åtgärder för att öka öppenheten, utveckla färdigheter, underlätta partnerskap och vägleda företagens rapportering. Kommissionen bör göra en bedömning av huruvida flerpartsallianser med den privata sektorn skulle vara ett användbart instrument på EU-nivå.

4.3.5.5

EU:s finansieringsprogram måste anpassas till målen för hållbar utveckling. Initiativ som Junckerplanen kommer tillsammans med finansinstitut och offentliga investeringsbanker att spela en avgörande roll. Utmaningen består här i att omdistribuera kapital. Kapitalmarknadsunionen utgör en möjlighet att främja hållbara investeringar (32). Halvtidsöversynen av den fleråriga budgetramen kommer att erbjuda ett tillfälle att integrera målen för hållbar utveckling i de större EU-fonderna. Långsiktiga investeringar måste främjas och hinder avlägsnas (33).

4.3.6.1

I en globaliserad ekonomi har handel en avgörande inverkan på den hållbara utvecklingen i EU och resten av världen. Inom flera mål för hållbar utveckling betraktas handel därför som ett viktigt sätt att genomföra FN:s 2030-agenda. Med sitt meddelande ”Handel för alla” har kommissionen lanserat en ambitiös handlingsplan för en mer ansvarsfull handels- och investeringspolitik för att skydda sociala och miljömässiga normer inom handeln och främja en hållbar utveckling (34). Genomförandet av målen för hållbar utveckling måste systematiskt och effektivt kopplas till denna handlingsplan, och resultaten måste övervakas.

4.3.6.2

Ambitiösa kapitel om handel och hållbar utveckling bör ingå i alla EU:s handels- och investeringsavtal, och man bör se till att dessa genomförs och efterlevs effektivt. Hållbarhetsdimensionen inom ramen för WTO måste stärkas (35). Det bästa sättet att säkerställa sociala, arbetsrättsliga och miljömässiga normer i frihandelsavtal är att se till att det civila samhället involveras i mycket högre utsträckning under hela förhandlingsprocessen samt i genomförandet och övervakningen (36).

4.3.6.3

Kommissionen bör anta en strategi för att främja anständiga anställningsvillkor i globala leverantörskedjor (37). Stöd måste ges till flerpartsinitiativ för att främja tillbörlig aktsamhet i globala leveranskedjor.

4.4.1

Som stöd för insatser inom viktiga politikområden behöver EU utvärdera och förbättra den horisontella och vertikala samordningen av politiken för att effektivt kunna genomföra FN:s 2030-agenda. Bättre styrning är en central förutsättning för hållbar utveckling (38) och bättre samordning är en viktig strategi för att uppnå politisk samstämmighet.

4.4.2

EU behöver förbättra samstämmigheten i sin politik och konsekvent inrikta den mot en balanserad hållbar utveckling. Den befintliga mekanismen för ”konsekvent politik för utveckling” för att integrera utvecklingspolitiska överväganden inom andra områden bör granskas, stärkas och omarbetas till ett instrument för att skapa ”en konsekvent politik för hållbar utveckling” samt kopplas till andra övergripande samordningsinsatser.

4.4.3

Kommissionen bör också undersöka hur verktyg för bättre lagstiftning kan användas för att bidra till att målen för hållbar utveckling uppnås. Riktlinjerna för konsekvensbedömningar bör ses över i linje med detta (t.ex. genom att man inför ett hållbarhetskriterium i konsekvensbedömningar av ny lagstiftning).

4.4.4

För att integrera målen för hållbar utveckling i alla relevanta politiska sektorer bör kommissionen utnyttja de vägledande principerna i FN:s 2030-agenda som en ram för översynen av EU:s lagstiftning och politik, särskilt när det gäller en människorättsbaserad strategi och principen om att inte ”lämna någon på efterkälken”.

4.4.5

EU måste, på grundval av de övergripande indikatorerna för målen för hållbar utveckling i kombination med lämpliga europeiska indikatorer, upprätta ett system för övervakning och översyn av målen som samordnas med övervakningen i EU-medlemsstaterna och är kopplat till den globala övervakningen inom det politiska högnivåforumet.

4.4.6

Indikatorerna för målen för hållbar utveckling bör också integreras i befintliga processer för övervakning och utvärdering av politiken. Detta gäller särskilt den europeiska planeringsterminen – EU:s centrala styrningsmekanism – som måste anpassas till genomförandet av målen.

4.4.7

Att stärka hållbarhetsindikatorernas roll i lagstiftningsförfarandet för budgettilldelning skulle vara en viktig katalysator för hållbar utveckling. Villkoren i de europeiska struktur- och investeringsfonderna bör anpassas till genomförandet av målen för hållbar utveckling.

4.4.8

Initiativet från det europeiska nätverket för hållbar utveckling (ESDN) för att inrätta en plattform för ömsesidigt lärande mellan medlemsstaterna bör stödjas.

4.4.9

EU bör ta initiativ att som första regionala organisation presentera en frivillig översyn vid 2017 års session i FN:s politiska högnivåforum för hållbar utveckling. Dessutom bör EU utarbeta årliga rapporter om hur EU:s interna och externa åtgärder bidrar till genomförandet av målen för hållbar utveckling inom högnivåforumets årliga tematiska fokusområde (39). Det civila samhället bör delta fullt ut i utarbetandet och presentationen av de frivilliga översynerna och de tematiska rapporterna via det europeiska forumet för hållbar utveckling.

5.1

FN:s 2030-agenda kräver en övergång till en flerpartsförvaltningsmodell, med en större roll för det civila samhället. Målen för hållbar utveckling kan endast uppnås om det civila samhället och andra berörda parter spelar en aktiv roll och ges egenansvar. Det civila samhället måste involveras från den lokala, regionala och nationella nivån till EU-nivån och det politiska högnivåforumet, i alla faser av genomförandet.

5.2

EESK föreslår för EU och medlemsstaterna att man inrättar ett europeiskt forum för hållbar utveckling som en plattform för att involvera ett stort antal olika organisationer och aktörer i det civila samhället i genomförandet av målen för hållbar utveckling i EU och i den kontinuerliga övervakningen och översynen (40). En första uppgift för detta forum skulle vara att främja dialogen med det civila samhället i den process som leder fram till en övergripande EU-strategi för hållbar utveckling.

5.3

Kommissionen bör inrätta ett särskilt program och en budgetpost för att stödja kapacitetsuppbyggnad inom det civila samhällets organisationer så att de kan delta fullt ut i denna process. Befintliga program för kapacitetsuppbyggnad måste uttryckligen bli mer öppna för civilsamhällesorganisationer som arbetar med inrikesfrågor och som fungerar som ”förbindelselänk” mellan de interna och de externa komponenterna när det gäller integrering av målen för hållbar utveckling och styrningsfrågor.

28.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 487/51

Föredragande:

Christian MOOS

Medföredragande:

Denis MEYNENT

1.1

Det slovakiska ordförandeskapet har bett EESK att yttra sig om ”framtidssäkrad lagstiftning”. Detta nya begrepp har samband med andra specifika uppmaningar till kommissionen och medlagstiftarna i syfte att se till att man i lagstiftningen bättre beaktar i synnerhet EU:s konkurrenskraft och tar hänsyn till små och medelstora företags och mikroföretags särdrag, aspekter som EESK yttrat sig om vid flera tillfällen.

1.2

EESK noterar att insatser görs för att förbättra EU-lagstiftningens kvalitet och att de bör intensifieras.

1.3

EESK anser att en lagstiftning som håller hög kvalitet och är enkel, begriplig och konsekvent ”är en viktig integrationsfaktor som inte utgör någon börda eller kostnad som bör minskas”. Den är en förutsättning för att skapa hållbar ekonomisk tillväxt och främja innovation, konkurrenskraft för företag – däribland små och medelstora företag – samt för att skapa högkvalitativa arbetstillfällen.

1.4

”Innovationsprincipen” enligt definitionen i kapitel 2 utgör även en del av Refit-programmet. EESK erinrar om principerna i agendan för bättre lagstiftning, som redan definierats och tillämpas, och betonar att denna nya princip inte får ges företräde framför dem och måste tillämpas intelligent och försiktigt, i synnerhet inom områdena socialt skydd, miljöskydd, hälsa och konsumentskydd.

1.5

EESK föreslår att man fortsätter att undersöka möjligheterna med innovationsprincipen genom utbyte av god praxis.

1.6

Innovation är en nödvändig förutsättning för hållbar tillväxt i Europa. Man bör därför fastställa ett innovationsvänligt regelverk, även om det inte finns något enkelt samband mellan innovation och regelverk. Utöver lagstiftning måste man också vidta åtgärder för att främja och utveckla innovation (administrativa åtgärder, skatter, investeringsplan osv.).

1.7

Syftet med EU-lagstiftningen bör alltid vara att skapa en rättslig ram som gör det möjligt för företag och medborgare att dra nytta av fördelarna med den inre marknaden och att undvika en onödig administrativ börda. EU-lagstiftningen är framtidssäkrad om den är proaktiv och framsynt. EESK stöder en lagstiftning som anpassar sig. EESK anser att en framtidssäkrad EU-lagstiftning bör utgå från gemenskapsmetoden.

1.8

Man måste undvika onödiga regleringskostnader. Regleringskostnaderna bör stå i proportion till deras nytta.

1.9

EESK anser att all lagstiftning måste vara resultatet av offentliga politiska överläggningar. I detta sammanhang har det civila samhället och arbetsmarknadens parter en mycket viktig roll att spela, och man bör fastställa en lämplig ram för att trygga en social och civil dialog av hög kvalitet där de åsikter som framförs beaktas.

1.10

EESK påminner om att det inte enbart är innehållet i lagstiftningen utan själva lagstiftningsförfarandet som måste vara framtidssäkrat för att svara mot företagens och medborgarnas behov.

1.11

En framtidssäkrad lagstiftning måste ha ett tydligt syfte, alltid överensstämma med målen i fördraget och vara flexibel i fråga om införlivande i nationell lagstiftning. Den ska inte gå in på detaljer utan begränsas till att fastställa en ram som ska införlivas i tid och på lämpligt sätt på nationell nivå, bl.a. i samråd med arbetsmarknadens parter och representativa organisationer i det civila samhället och med beaktande av deras synpunkter. Användningen av tidsfristklausuler (”sunset clauses”) bör analyseras ytterligare.

1.12

EESK är för ett tydliggörande av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, som ibland används som argument av motståndare till lagstiftningsinitiativ utan att deras bakomliggande resonemang är tillräckligt väl underbyggt.

1.13

Det civila samhället måste fungera som bollplank för en framtidssäkrad lagstiftning. EESK har goda förutsättningar att fungera som mellanhand mellan lagstiftaren och det civila samhällets organisationer och arbetsmarknadsparterna.

1.14

EESK framhåller vikten av konsekvensbedömningar på nationell nivå och EU-nivå, vilket omfattar testet för små och medelstora företag, för såväl lagstiftningsinitiativ som andra initiativ, för att säkerställa att politiska beslut är välgrundade och evidensbaserade. Konsekvensbedömningar utgör ett hjälpmedel för politiska beslut och kan inte ersätta dem.

1.15

EESK begär att rådfrågas när kommissionen, parlamentet och rådet enas om tillbakadragande av lagstiftningsförslag, eftersom det är viktigt att bedöma de materiella och immateriella konsekvenserna av sådana tillbakadraganden.

1.16

Kommittén anser att rådet måste bli öppnare och att en framtida reform av fördragen bör försöka förbättra samstämmigheten i rådets beslut. Parlamentets rättigheter måste stärkas.

1.17

EESK anser att det är nödvändigt att i högre grad utnyttja det fördjupade samarbetet, samtidigt som man undviker att institutionerna försvagas av detta.

1.18

EESK insisterar på att delta i de samråd som bör gå hand i hand med ett fördjupande av EMU. Europaparlamentet och de rådgivande organen bör integreras bättre i den europeiska planeringsterminen.

1.19

Kommittén ställer sig positiv till ett påskyndat lagstiftningsförfarande genom trepartsmöten endast i brådskande situationer.

2.1

Det slovakiska ordförandeskapet har bett EESK att yttra sig om en framtidssäkrad lagstiftning och att reflektera över hur EU kan förbättra lagstiftningen för att anpassa den till ekonomins och samhällets behov i dessa tider av snabba förändringar. Ordförandeskapet undrar hur vi kan begränsa regelkostnaderna för företagen till en rimlig nivå, utan att bortse från målen i fördragen.

2.2

EU-lagstiftningen är framtidssäkrad om den är proaktiv och framsynt och tillhandahåller maximal rättslig tydlighet och säkerhet. EESK förespråkar därför en lagstiftning som är anpassningsbar och samtidigt har förmåga att se framåt.

2.3

Lagstiftning behövs också för att uppnå fördragens politiska mål. EU är en social marknadsekonomi och vissa bestämmelser innebär därför kostnader för företagen, till exempel på arbetsmiljöområdet. Det är balansen mellan de ekonomiska och de sociala målen som säkerställer social fred i Europa. En framtidssäkrad lagstiftning måste respektera denna balans och främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna.

2.4

EESK stöder och betonar behovet av att stärka EU-lagstiftningens legitimitet genom bättre lagstiftning, men insisterar på att förståelsen av vad som är framtidssäkrat inte får leda till en avpolitisering av lagstiftningsprocessen. Kommittén anser att all lagstiftning måste vara resultatet av politiska överläggningar. I detta sammanhang måste man beakta den viktiga rollen för det civila samhället och arbetsmarknadsparterna inom ramen för den sociala dialogen.

2.5

EU-lagstiftningen är framtidssäkrad om medborgarna betraktar den som legitim. Den måste bygga på representation, samförstånd och deltagande och ha kapacitet att åstadkomma resultat eller lösningar på kollektiva problem.

2.6

EESK anser att EU:s lagstiftningsförfarande bör ses över inom ramen för Lissabonfördraget och vid behov inom ramen för ett nytt fördrag så att EU-politiken kan ge bättre resultat. Det är just denna aspekt av en framtidssäkrad lagstiftning som EESK vill lyfta fram, dvs. dess kvalitet, legitimitet, öppenhet och inkluderande karaktär.

2.7

EESK påminner om att det inte enbart är innehållet i lagstiftningen utan själva lagstiftningsförfarandet som måste vara framtidssäkrat för att svara mot företagens och medborgarnas behov. Det handlar med andra ord om demokrati på europeisk nivå.

2.8

Den politiska viljan hos de folkvalda företrädarna och deras val är därför av avgörande betydelse. All lagstiftning kan analyseras utifrån dess kapacitet att omsätta denna politiska vilja i praktiken, och dömas utifrån dess demokratiska kvalitet. EESK föreslår därför att inte bara lagstiftningens innehåll utan även lagstiftningsprocessen ska undersökas.

2.9

Det nya begreppet ”framtidssäkrad lagstiftning” är kopplat till andra initiativ som syftar till att förbättra lagstiftningen. EESK har i flera yttranden (1) uttalat sig om agendan för bättre lagstiftning och Refit-programmet (2). Kommittén vill påminna om sitt yttrande om proaktiv juridik (3).

2.10

Genomförandet av agendan för bättre lagstiftning och Refit-programmet, som kommissionen lanserade 2012 för att mäta de administrativa bördor som följer av den befintliga lagstiftningen och, om det är lämpligt, undanröja dem, är viktiga prioriteringar för ordförandeskapstrion (Nederländerna, Slovakien och Malta) från januari 2016 till juni 2017. Det är tydligt att idén om en framtidssäkrad lagstiftning är förenlig med dessa program.

2.11

EESK noterar att insatser görs för att förbättra EU-lagstiftningens kvalitet och framhåller att de bör intensifieras. EESK har tagit del av kommissionens meddelande av den 19 maj 2015 (4) och det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning av den 13 april 2016 (5), men konstaterar att kommittén inte gjordes delaktig i detta.

2.12

EESK anser att en lagstiftning som håller hög kvalitet och är enkel, begriplig och konsekvent, som kommissionen, parlamentet och rådet är garanter för, är en förutsättning för att skapa hållbar ekonomisk tillväxt och främja innovation, konkurrenskraft för företag – däribland små och medelstora företag och mikroföretag – samt för att skapa högkvalitativa arbetstillfällen. Det är också viktigt att fullt ut genomföra småföretagsakten på alla områden.

2.13

EU:s lagstiftning ”är en viktig integrationsfaktor som inte utgör någon börda eller kostnad som bör minskas. Väl anpassad borgar den däremot för skydd, utveckling och rättssäkerhet för alla europeiska aktörer och medborgare” (6).

2.14

EESK erinrar om vikten av de principer som redan har fastställts för att garantera lämplig lagstiftning. Hit hör bland annat principerna om korrekt genomförande i tid, subsidiaritet och proportionalitet, försiktighet, förutsägbarhet, ”tänk småskaligt först”, konkurrenskraftens externa dimension och inremarknadstest.

2.15

Innovationsprincipen, som är ett nytt inslag i lagstiftningen, tycks tillskrivas en allt större betydelse av rådet. Denna princip, som innebär att man vid utarbetande och översyn av lagstiftning tar hänsyn till effekterna på forskning och innovation, är ett av de många kriterierna för utvärdering av kommissionens lagstiftningsförslag på områden med teknisk, teknologisk och vetenskaplig karaktär. Den måste dock tillämpas intelligent och försiktigt, särskilt på områdena socialt skydd, miljöskydd, hälsa och konsumentskydd.

2.16

Det framgår av slutsatserna från rådet (konkurrenskraft) (7) att ”man […] bör tillämpa ’innovationsprincipen’, vilket innebär att man vid utarbetande och översyn av lagstiftning på alla politikområden beaktar inverkan på forskning och innovation”. Detta återspeglas också i det slovakiska ordförandeskapets remiss och i en färsk studie av CEPS (8), som fastställer att alltför stränga regler skulle utgöra hinder för investeringar och hämma innovationen. Denna tolkning är även i linje med Refit-programmet.

2.17

EESK anser att man på förhand måste definiera användningen av denna nya princip och noggrant precisera hur den ska användas.

2.18

Enligt EESK bör innovationsprincipen ha samma betydelse som de andra kriterier som nämns i punkt 2.14 och som tillämpas av kommissionen för att undersöka effekterna av ett lagstiftningsförslag. Det är därför nödvändigt att hitta en jämvikt mellan innovationsprincipen och övriga kriterier och säkerställa att den inte ges företräde framför dem.

2.19

EESK föreslår för det slovakiska ordförandeskapet att man fortsätter att undersöka möjligheterna med innovationsprincipen genom utbyte av god praxis. EESK uppmanar kommissionen att mot bakgrund av detta göra en bedömning av möjligheterna med och konsekvenserna av denna nya princip.

2.20

Syftet med EU-lagstiftningen bör alltid vara att skapa en rättslig ram som gör det möjligt för företag och medborgare att dra nytta av den inre marknadens fördelar och friheter, dvs. att främja innovativa krafter i Europa. Detta innebär att man bör undvika onödiga administrativa bördor, medan dåligt utformade, föråldrade och betungande regler bör revideras eller avskaffas.

2.21

EESK anser att regleringskostnaderna bör stå i proportion till deras nytta. Onödiga kostnader och administrativa bördor bör undvikas av hänsyn till företagen, medborgarna och de myndigheter som tillämpar lagstiftningen. Det är viktigt att nettovinsten och mervärdet av en lag är större än dess kostnader för företagen eller samhället som helhet.

3.1

EESK insisterar på att begreppet ”framtidssäkrad lagstiftning” måste definieras bättre. Det måste vara i linje med Europeiska unionens värderingar och mål i enlighet med artiklarna 1 och 2 i Lissabonfördraget. Därför måste innovationsprincipen, som är en av det slovakiska ordförandeskapets prioriteringar (9) och således har en stark koppling till det nya begreppet framtidssäkrad lagstiftning, tillämpas på ett ansvarsfullt sätt.

3.2

Innovation är en nödvändig förutsättning för hållbar tillväxt i Europa. All lagstiftning, såväl på EU-nivå som på nationell nivå, måste se till att företag, särskilt små och medelstora företag som har begränsade resurser, inte belastas i onödan. Innovation och konkurrenskraft är grundläggande för den europeiska sociala marknadsekonomins framgång. Innovation behöver ett regelverk av hög kvalitet. Samspelet mellan lagstiftning och innovation är komplicerat och kan inte betraktas endast ur ett kvantitativt perspektiv, dvs. mer eller mindre lagstiftning (10).

3.3

EESK anser att användningen av tidsfristklausuler (”sunset clauses”) i EU-lagstiftningen för att undvika framtida byråkratiska hinder förtjänar att analyseras närmare.

3.4

En framtidssäkrad lagstiftning måste ha ett tydligt syfte, alltid överensstämma med målen i fördragen och vara flexibel när det gäller dess införlivande i nationell lagstiftning, i enlighet med de principer som nämns ovan. Den ska inte gå in på detaljer utan nöja sig med att fastställa en ram som vid behov kan kompletteras antingen med icke-rättsliga instrument eller av nationella tillsynsmyndigheter, arbetsmarknadens parter eller självregleringssystem, varav de sistnämnda alltid kontrolleras av lagstiftaren på lämplig nivå.

3.5

EESK är för ett tydliggörande av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Förenlighet med subsidiaritetsprincipen, eller snarare fördelningen av befogenheter, är av avgörande betydelse för att EU ska fungera väl som ett gemensamt rättsligt område. Motståndare till lagstiftningsinitiativ använder dock ibland dessa två principer som argument utan att underbygga de bakomliggande resonemangen tillräckligt. Det är nödvändigt att klargöra vilka kriterier som avgör tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Europeiska unionens rättsliga område måste vara ett och odelbart.

3.6

EESK anser att det är nödvändigt att först undersöka lagstiftningsprocessen på europeisk nivå för att förbättra lagstiftningens kvalitet. Ett stort antal initiativ har som syfte att förbättra lagstiftningsprocessen, men parterna i processen kan inte enas om hur detta bör göras. EESK hänvisar till kommissionens riktlinjer i agendan för bättre lagstiftning (19 maj 2015) och det interinstitutionella avtalet (december 2015/16, april 2016), Brok-Bresso-betänkandet (februari 2016), Hübner-betänkandet (mars 2016), Giegold-betänkandet (slutet av maj 2016) och särskilt småföretagsakten (februari 2011). Kommittén uppmärksammar också förslagen från medlemsstaternas regeringar och parlament, initiativ såsom de från European Movement International (MEI) och Europafederalisternas förbund samt bidrag från forskningsinstitut och tankesmedjor.

3.7

Det organiserade civila samhället har avgörande betydelse för utvecklingen av en europeisk allmän opinion. Europa behöver en mindre splittrad allmän opinion som kan fungera som bollplank för en framtidssäkrad EU-lagstiftning. I egenskap av det organ som representerar det organiserade civila samhället i Europa har EESK goda förutsättningar att underlätta konsensus bland de olika aktörerna i det civila samhället på alla nivåer samt i medlemsstaterna. Kommittén är närmare bestämt en viktig mellanhand mellan lagstiftaren och det civila samhällets organisationer och arbetsmarknadsparterna.

3.8

Kommittén är medveten om vikten av konsekvensbedömningar, särskilt för små och medelstora företag. De bör beaktas i lagstiftningsprocessen, men kan inte ersätta den politiska processen.

3.9

Att förenkla lagstiftning som är svår att förstå och tillämpa, eller att slopa reglering som blivit överflödig, kan medföra fördelar för medborgarna och de ekonomiska aktörerna och på så sätt bidra till en miljö som främjar tillväxt och skapande av fler arbetstillfällen av hög kvalitet (”enabling environment”). EESK begär dock att rådfrågas när kommissionen, parlamentet och rådet enas om tillbakadragande av lagstiftningsförslag. I detta sammanhang är det viktigt att bedöma de materiella och immateriella konsekvenserna av sådana tillbakadraganden och att informera EESK om dem.

3.10

Lissabonfördraget syftar till att stärka Europaparlamentets roll och gemenskapsmetoden. I krisens kölvatten har Europeiska rådet blivit en hörnsten i EU:s institutionella system. EESK anser att denna tendens bör korrigeras. En framtidssäkrad EU-lagstiftning bör utgå från gemenskapsmetoden.

3.11

Mötena i de rådskonstellationer som fattar beslut med kvalificerad majoritet bör vara offentliga för att öka öppenheten och stärka demokratin. Kvalificerad majoritet när rådet fattar beslut bör vara regeln. EESK anser också att en framtida reform av fördragen bör försöka förbättra enhetligheten i rådets beslut, eftersom rådskonstellationerna för närvarande för en delvis motstridig politik med uppenbara konsekvenser för lagstiftningens kvalitet.

3.12

Europaparlamentets utökade rättigheter, som fastställs i fördragen men som ännu inte har verkställts, bör genomföras så snart som möjligt. Den begränsade initiativrätt som infördes genom Lissabonfördraget (artikel 225 i EUF-fördraget) bör således tillämpas i högre grad i enlighet med de villkor som anges i fördraget. Ett avslag från kommissionen bör endast vara möjligt av formella skäl, framför allt när det inte finns tillräcklig befogenhetsgrund.

3.13

Skillnader i integrationstakten har sedan länge varit en realitet i EU och är ofrånkomliga också i framtiden med tanke på antalet medlemsstater. I detta sammanhang anser EESK att det är nödvändigt att i högre grad utnyttja det fördjupade samarbetet. Samtidigt bör man se till att EU:s institutioner inte försvagas av olikheterna i utformningen av projekt som syftar till europeisk integration. Det fördjupade samarbetet bör fungera med kvalificerad majoritet.

3.14

EESK ställer sig bakom Europaparlamentets uppmaning att ge Ekonomiska och monetära unionen (EMU) en ”ändamålsenlig och demokratisk ekonomisk styrning”, och begär på nytt att få delta i de samråd som måste gå hand i hand med en sådan fördjupning av EMU i syfte att involvera det civila samhället.

3.15

EESK anser att det påskyndade lagstiftningsförfarandet genom trepartsmöten endast bör tillämpas i brådskande situationer, vilket för övrigt stämmer överens med vad som anges i fördraget. Till skillnad från Europaparlamentets utskott är trepartsmötena varken öppna eller tillgängliga. En begränsning av lagstiftningsförfarandet till en enda behandling medför en begränsning av det civila samhällets deltagande.

3.16

EESK anser att de verktyg och förfaranden som införts i kölvattnet av finanskrisen och krisen i euroområdet bör integreras bättre i EU:s rättsliga ram. Europaparlamentet och organ såsom Europeiska regionkommittén (ReK) och EESK bör integreras bättre i den europeiska planeringsterminen. Den europeiska stabilitetsmekanismen bör kopplas till EU:s regelverk.

3.17

När det gäller delegerade akter bör kommissionen säkerställa en större insyn i sitt beslutsfattande (se artikel 290 i EUF-fördraget), vilket kommittén har betonat vid upprepade tillfällen.

28.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 487/57

Huvudföredragande:

Antonello PEZZINI

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har alltid hävdat att en effektiv tullunion är grundläggande för den europeiska integrationsprocessen, för att man ska kunna garantera att den fria rörligheten för varor är säker och öppen för insyn, genom att gällande konkurrensregler iakttas, att konsumenterna och miljön skyddas i största möjliga utsträckning och att överträdelser, bedrägerier och förfalskningar bekämpas på ett effektivt sätt, och för att främja den legala handeln.

1.2

Kommittén stöder till fullo målen i kommissionens förslag, i den mån som de föreslagna åtgärderna syftar till följande:

1.3

EESK begär att man i direktivets mål ska ange att detta instrument, som möjliggör en gradvis men nödvändig övergång till ett gemensamt enhetligt regel-, genomförande- och tolkningssystem, ska kompletteras av kontroll och marknadsövervakning som bygger på automatiska insamlingsmekanismer, utan att detta medför några hinder för den lagliga europeiska handeln.

1.4

Kommittén rekommenderar att den tvåårsrapport som ska läggas fram för Europaparlamentet, rådet och EESK ska innehålla en bedömning av den nationella konvergensen när det gäller tillämpningen av regelverket men även ett förslag på indikatorer för nästa steg i processen när det gäller

2.1

Tullunionen utgör grunden för Europeiska unionen. De materiella och förfarandemässiga bestämmelserna i unionens tullagstiftning har varit helt harmoniserade ända sedan 1992. Den nya tullkodexen för unionen antogs år 2013 genom förordning (EU) nr 952/2013 och trädde i kraft 2016.

2.2

De normativa aspekterna av tullfrågor omfattas av unionens exklusiva behörighet enligt artikel 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), medan medlemsstaterna har behörighet i frågor som rör gränskontroller, sanktionssystem och tillämpning av lagstiftningen inom ramen för det straffrättsliga samarbetet (EUF-fördraget, avdelning 5).

2.3

EU:s tullverksamhet utgör cirka 16 % av världshandeln och omfattar import och export motsvarande ett värde på över 3 500 miljarder euro per år. De tullavgifter som togs ut 2013 uppgick till 15,3 miljarder euro, vilket utgör nästan 11 % av EU:s budget.

2.4

De olika system som tillämpas i medlemsstaterna för tullrättsliga överträdelser och sanktioner kan medföra att den illegala handeln flyttas till de medlemsstater där risken för upptäckt är mindre och där sanktionerna är mildare medan laglydiga företag får utstå högre kostnader när de bedriver verksamhet i flera jurisdiktioner och då olika sanktionssystem riskerar att förändra handelsflödena och den ekonomiska verksamheten på den inre marknaden och gynna de företag som verkar i länder med mindre hårda tullkontroller.

2.5

Efter införandet av programmet Tull 2013 har man analyserat medlemsstaternas nationella system för tullrättsliga överträdelser och sanktioner. Man har konstaterat att det finns stora skillnader mellan systemen, vilket har bekräftats i djupgående analyser som gjorts på senare tid (1).

2.6

I själva verket försöker man bekämpa tullrättsliga överträdelser inom 28 (2) olika rättssystem samt olika administrativa och rättsliga traditioner, där det finns stora definitionsmässiga skillnader och diskrepans i sanktionernas stränghet. Den oenhetliga tillämpningen av tullagstiftningen påverkar konkurrensreglerna, som borde vara desamma på den inre marknaden.

2.7

Skillnaderna i tillämpningen av lagstiftningen rör särskilt de administrativa och/eller straffrättsliga sanktionernas art, sanktionernas typ, tröskelvärdena för överträdelsen och överträdelsens omfattning, systemen för förlikning/överenskommelse, ansvarsnivåer och ansvarets art, försvårande och förmildrande omständigheter, tids- och preskriptionsfrister samt juridiska personers ansvar.

2.8

Det är nödvändigt att åtgärda de tillämpningsmässiga skillnaderna och införa harmoniserade tullsystem i Europa, enligt principen om ett gemensamt tullsystem, inom vilka medlemsstaterna kan godkänna tvistlösningsmekanismer för likvidation vid tullrättsliga överträdelser, i enlighet med överträdelsens art och omfattning, för att försöka undvika långdragna och kostsamma rättsliga förfaranden för båda parter.

2.9

För övrigt måste man komma ihåg att tullunionen är den operativa grenen av många av EU:s handelspolitiska åtgärder och genomför många internationella avtal med anknytning till handelsflöden. Vidare utvecklar den, via medlemsstaternas administrationer, viktiga horisontella processer i fråga om datahantering, hantering av näringsidkare och tillämpningar. De tillämpningsmässiga skillnaderna inom det europeiska systemet har redan blivit föremål för klagomål till WTO.

2.10

Med tanke på de stora funktionsmässiga problem som tullunionen måste ta itu med och som följer av att lagstiftningen tillämpas på olika sätt, vilket riskerar att försvaga den allmänna effektiviteten, har EESK redan fått möjlighet att betona nödvändigheten av ”en samlad tullpolitik som bygger på enhetliga, uppdaterade, öppna, effektiva och förenklade förfaranden och som kan främja EU:s ekonomiska konkurrenskraft på internationell nivå” (3).

2.11

Liksom EESK slagit fast (4) måste man, för att förverkliga en verklig inre marknad, fastställa bindande tidsfrister för införandet av genomförandebestämmelserna, säkerställa enhetliga tolkningar av tullagstiftningen i unionen, som bör uppträda som en enhetlig förvaltning för att förverkliga en enhetlig behandling av operatörerna över hela EU:s tullområde, ett förenklat förfarande för att få status som godkänd ekonomisk aktör, mer utförlig information till alla berörda operatörer, datoriserade förfaranden och en utbildning av hög kvalitet för tullpersonalen. Sammanfattningsvis måste vi vara kapabla att genomföra ett gemensamt europeiskt tullsystem.

2.12

Det är bara med effektiva steg mot en gemensam europeisk tullunion och lämpliga styrningsförfaranden som man kan åtgärda tullunionens operativa funktionssätt, som fortfarande är komplext och oenhetligt.

3.1

Huvudsyftet med kommissionens förslag till direktiv är att genom ett harmoniseringsdirektiv uppnå en gemensam rättslig referensram för

genom att säkerställa en enhetlig efterlevnad av tullagstiftningen i hela EU med en harmoniserad tillämpning av reglerna för tullrättsliga överträdelser och sanktioner för att undvika att de nationella systemen skiljer sig för mycket åt i fråga om överträdelser och tillsynsåtgärder, såsom att ändra konkurrensreglerna och påverka den fria rörligheten för varor.

3.2

Kommissionen har i synnerhet med tanke på den rättsliga grund som valts, artikel 33 i EUF-fördraget, föreslagit följande:

3.3

Förslaget, som lades fram för tre år sedan av Europeiska kommissionen, har granskats av Europaparlamentet och mött invändningar i flera medlemsstater. Litauens parlament har invänt att den rättsliga grunden (artikel 33 i EUF-fördraget) för förslaget inte ger unionen rätt att vidta åtgärder för att upprätta en ram för överträdelser av tullagstiftningen i unionen och påföljder för sådana överträdelser (6), eftersom det inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen, i synnerhet när det inte uppfyller kraven enligt principen om tilldelning, enligt vilken unionen endast ingriper om fördragen ger den en rättslig grund för att ingripa.

3.4

Europaparlamentet har nu återupptagit behandlingen av förslaget och anförtrott utarbetandet av sitt yttrande till Kaja KALLAS, föredragande för IMCO-utskottet, som begärt att den rättsliga grunden ska utvidgas till att även omfatta artikel 114 i EUF-fördraget (7), som föreskriver obligatoriskt samråd med kommittén. Detta anges också i skrivelsen från ordföranden för Europaparlamentets IMCO-utskott till EESK.

3.5

Kommittén instämmer helt med detta val, och betonar vikten av ett enhetligt tullsystem som kan ge värden och enighet, inte bara till den inhemska marknaden, utan också till hela det europeiska samhället som nu mer än någonsin behöver enhetliga system.

4.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har alltid hävdat att en effektiv tullunion är en viktig del av den europeiska integrationsprocessen, för att säkerställa den fria rörligheten för varor, i enlighet med konkurrensreglerna och med maximalt konsumentskydd och miljöskydd.

4.2

Kommittén anser att det är viktigt med en gemensam strategi för att förebygga, avskräcka från och upptäcka överträdelser och en enhetlig hantering av fastställandet av påföljder, inklusive förlikningssystem, för att säkerställa ett enhetligt och icke-diskriminerande genomförande av EU-lagstiftningen i hela EU, såsom anges i artikel 3 i EUF-fördraget.

4.3

Kommittén stöder till fullo ett påskyndande av utvecklingsprocessen mot ett effektivt gemensamt europeiskt tullsystem med enhetlig styrning och med en europeisk tullmyndighet samt införandet av gemensamma administrativa och rättsliga organ (8), särskilt en europeisk tulldomstol (9). Som förebild kan man använda det nordamerikanska systemet där det finns ett enda system för överträdelser och som sista utväg ett enhetligt sanktionssystem, som åtföljs av införandet på förhand av system för förebyggande och för förlikning/uppgörelse som syftar till att begränsa/eliminera kostsamma rättstvister som stör handeln inom gemenskapen, särskilt för små och medelstora företag.

4.4

Enligt kommittén måste en enhetlig tillämpning av EU:s tullagstiftning också omfatta rättstvistförfarandet för ekonomiska aktörer, vilket gäller för såväl den inre marknaden som den internationella, liksom en förebyggande strategi som bygger på enhetliga, förstärkta IKT-telematiklösningar för att undvika en stor byråkratisk börda i identifieringsarbetet.

4.4.1

Kommittén betonar att det är viktigt att ”tullpolitiken bygger på enhetliga, tydliga, effektiva, ändamålsenliga […] förfaranden, som gör det möjligt för EU att klara den globala konkurrensen och se till att industrins och de europeiska konsumenternas rättigheter […], samt de immateriella rättigheterna, kan skyddas” (10).

4.5

Kommittén anser att alla europeiska system för överträdelser, förlikningar eller uppgörelser vid sanktioner bör åtföljas av åtgärder som omfattar alla andra element som ingår i det allmänna systemet för efterlevnad av reglerna, såsom tillsyn, kontroll, utredning och övervakning.

4.6

Kommittén anser att det är mycket viktigt att säkerställa rättssäkerhet och en enhetlig tillämpning över hela EU:s territorium, med hjälp av ett homogent system för att upptäcka överträdelser och väcka åtal, enligt tydliga och väldefinierade kategorier, samt civilrättsliga och icke straffrättsliga påföljder (inklusive möjligheten till icke-ekonomiska sanktioner) som står i proportion till hur allvarlig överträdelsen är, inom ramen för lägsta och högsta gemensamma trösklar, vilket kräver en konvergens av riktlinjer.

4.7

Kommittén anser att detta första konvergenssteg i fråga om överträdelseförfaranden och påföljder inom ramen för den gemensamma tullagstiftningen ska

4.8

Kommittén anser att fullständig driftskompatibilitet ska garanteras mellan de olika databaser som används i det europeiska systemet för marknadsövervakning, för att öka den avskräckande effekten av påföljder. Detta bör ske på grundval av en gemensam strategi och ett starkt stöd av EU:s program, för att säkerställa att information utbyts i realtid mellan olika myndigheter på olika nivåer, i synnerhet när det gäller allvarliga brott och påföljder, bland annat för att stärka kampen mot olaglig handel och rationalisera förfarandena för laglig handel.

4.9

I enlighet med domstolens rättspraxis stöder kommittén införandet av artikel 114 utöver artikel 33 i den rättsliga grunden för förslaget, eftersom de åtgärder som avses i artikel 114 i EUF-fördraget syftar till att förbättra villkoren för den inre marknadens funktion och bidra till att undanröja snedvridning av konkurrensen, enligt andan i lagstiftningsförslaget i fråga.