23.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 482/1

23.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 482/2

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt avdelningarna XVII, XVIII och XIX,

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (1),

—

med beaktande av rådets beslut 2006/702/EG av den 6 oktober 2006 om gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningen (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 5 juli 2011 om kommissionens femte sammanhållningsrapport och strategin för sammanhållningspolitiken efter 2013 (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 23 juni 2011 om lägesrapport om och framtida synergier för ökad effektivitet mellan Europeiska regionala utvecklingsfonden och andra strukturfonder (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 oktober 2010 om EU:s sammanhållnings- och regionalpolitik efter 2013 (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 20 maj 2010 om sammanhållningspolitikens bidrag till att uppnå Lissabon- och EU 2020-målen (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 20 maj 2010 om hur synergieffekterna av medel öronmärkta för forskning och innovation enligt förordning (EG) nr 1080/2006 avseende Europeiska regionala utvecklingsfonden och sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling har utnyttjats i städer och regioner såväl som i medlemsstaterna och i unionen (7),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 6 oktober 2011 till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden som omfattas av den gemensamma strategiska ramen, om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 (COM(2011)0615),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 6 oktober 2011 till Europaparlamentets och rådets förordning om särskilda bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden och målet Investering för tillväxt och sysselsättning samt om upphävande av förordning (EG) nr 1080/2006 (COM(2011)0614),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 6 oktober 2010Flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin – Innovationsunionen (COM(2010)0546),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 9 november 2010Slutsatserna i den femte rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning: sammanhållningspolitikens framtid (COM(2010)0642),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 6 oktober 2010Hur regionalpolitiken kan bidra till smart tillväxt i Europa 2020 (COM(2010)0553),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (COM(2010)2020),

—

med beaktande av kommissionens riktlinjer från mars 2012 Riktlinjer för forsknings- och innovationsstrategier för smart specialisering (RIS 3),

—

med beaktande av OECD-dokumentet Report on innovation-driven growth in regions: the role of smart specialisation från december 2012,

—

med beaktande av den undersökning från december 2012 om förhandsvillkor i sammanhållningspolitiken som Europaparlamentets generaldirektorat för EU-intern politik lät göra,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 21 mars 2013Tillståndet i Innovationsunionen 2012 – att påskynda förändringar (COM(2013)0149),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 september 2013Att mäta innovationsresultat i Europa: en ny indikator (COM(2013)0624),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling (A7-0462/2013), och av följande skäl:

A.

Just i dessa tider av ekonomisk, finansiell och social kris måste EU öka sina insatser för att fullborda innovationsunionen och för att åstadkomma hållbar ekonomisk tillväxt. De medel som står till förfogande för detta är begränsade på grund av det problematiska budgetläget i många medlemsstater och regioner och på EU-nivå, och de måste därför användas extra effektivt.

B.

Strategi för smart specialisering innebär nationella eller regionala innovationsstrategier där prioriteringar fastställs för att skapa konkurrensfördelar genom att utveckla och matcha de inneboende styrkorna inom forskning och innovation (FoU) med företagens behov att hantera nya möjligheter och marknadsutvecklingen på ett samstämt sätt, samtidigt som man undviker dubbelarbete och uppsplittring av insatser. Dessa strategier får ha formen av eller ingå i en strategisk politisk ram för nationell eller regional FoU (8).

C.

Stöd till forskning, utveckling och innovation (FoU och innovation) är ett av de mål inom sammanhållningspolitiken som omfattas av den obligatoriska tematiska koncentrationen inom Eruf för 2014–2020.

D.

För programplaneringsperioden 2014–2020 kommer medlemsstaterna för första gången att behöva utarbeta en forsknings- och innovationsstrategi, med vars hjälp den regionala innovationspotentialen ska förstärkas och utgifterna inom området för FoU och innovation ska samordnas på ett mer effektivt sätt (9).

E.

I detta sammanhang bör regionerna koncentrera sig på några få prioriteringar, som ska ta hänsyn till deras individuella starka och svaga sidor och som bör använda innovationen till att främja respektive förnya den regionala ekonomin på ett hållbart sätt.

F.

Regionerna ska utarbeta en sådan strategi för smart specialisering (S3) med hjälp av kritisk självanalys och i nära samarbete med det civila samhället och aktörerna, som omfattar forskningscentrum, universitet, högskolor och företag (10).

G.

Strategin ska vara inriktad på så stora synergieffekter som möjligt mellan alla instrument och investeringar på området för FoU och innovation, men särskilt på att främja synergieffekter mellan Horisont 2020-programmet och strukturfonderna, för att överbrygga innovationsklyftan mellan regionerna.

H.

Regionerna bör även ta fram investeringsplaner för alla tillgängliga regionala, nationella och europeiska medel för forskning, utveckling och innovation och i denna även fastställa hur privata investeringar ska främjas och hur de ska användas för att förverkliga EU:s prioriteringar inom forskning, utveckling och innovation för de kommande åren.

I.

Sammanfattningar av en sådan strategi, eller åtminstone tillhörande omsättningsplaner, bör finnas med i partnerskapsavtalen och i de operativa programmen.

J.

Om inte dessa förhandsvillkor uppfylls får kommissionen hålla inne delbetalningarna från Eruf för det tematiska målet att stärka FoU och innovation.

K.

På grund av regionalpolitikens flernivåstyre bör regionerna ges möjlighet att fastställa metoderna för att uppfylla förhandsvillkoren.

L.

Regionerna bör inte bara i ökad omfattning växa samman internt, utan de måste också intensifiera sitt ömsesidiga samarbete för att öka sin konkurrenskraft i internationell jämförelse.

1.

Europaparlamentet erkänner att strategin för smart specialisering är en dynamisk och långsiktig process, under vilken aktörerna hela tiden lär sig mer och som bör fortsätta även under den kommande programplaneringsperioden och utöver denna.

2.

Europaparlamentet anser att, oberoende av behovet av att uppfylla dessa förhandsvillkor, kan arbetet med att ta fram en sådan strategi ge regionerna stora fördelar på medellång och lång sikt vad gäller effektiviteten i FoU och innovation i regionen tack vare det samordnade förfarandet och den ingående undersökningen av regionernas innovationspotential.

3.

Europaparlamentet uppmanar varje region att se en sådan strategi inte enbart som en lagstadgad skyldighet utan också som en källa till möjligheter. Därför uppmanar parlamentet alla regioner och medlemsstater att, om det inte redan skett, intensivt arbeta vidare med sina strategier för smart specialisering och inte tillåta att EU-finansieringen för operativa program försenas på grund av att de saknar sådana strategier.

4.

Europaparlamentet erkänner behovet av information i regionerna, och betonar därför vikten av råd och stöd från GD Regional- och stadspolitik, GD Forskning och innovation och andra relevant generaldirektorat, samt plattformen i Sevilla (11), och uppmanar dem att öka sin verksamhet ytterligare. Parlamentet vädjar till alla regioner att utnyttja plattformen i större omfattning. Parlamentet förespråkar att breda lokala kampanjer bör planeras för att sprida information om strategier för smart specialisering så att aktörerna och det civila samhället kan delta.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på ett effektivt sätt stödja regionerna i uppbyggandet av det planerade övervakningssystemet med tydliga indikatorer och då framför allt lämna data för EU-övergripande och internationella jämförelser.

6.

Europaparlamentet framhåller att regionerna har mycket olika utvecklingsnivå och mycket olika starka och svaga sidor. Därför vädjar parlamentet till regionerna att själva välja de åtgärder som är lämpligast för att fokusera på att stärka deras regionalbaserade egenskaper, möjligheter och konkurrensfördelar, i stället för att enbart ta över framgångsrika strategier från andra regioner.

7.

Även om regionerna kan sträva efter att vara pionjärer när det gäller ny teknik kan de enligt Europaparlamentet, för att öppna nya marknader, även bygga på – och sålunda diversifiera – befintlig kunskap och kompetens och befintliga färdigheter i närbesläktad verksamhet, om kunskapsöverföringen blir störst på detta sätt (s.k. related diversity).

8.

Europaparlamentet understryker hur betydelsefullt det är för att stärka den regionala konkurrenskraften att inte enbart fokusera på enskilda områden med konkurrensfördelar utan också skapa en värdekedja som sammanlänkar alla utvecklings- och produktionsstadier, från grundforskning till tillämpad forskning, via tekniköverföring till konkreta, användbara produkter och företagsgrundanden.

9.

Europaparlamentet uppmuntrar regionerna att investera i sektors- och teknikövergripande verksamhet som kan ge tvärsnittseffekter (s.k. cross-cutting links) i hela den regionala ekonomin, så att så olika företag som möjligt kan bidra till och dra nytta av mer tillväxt och fler arbetstillfällen. Parlamentet uppmanar därför framför allt regionerna att dra nytta av och främja den potential som finns i alla typer av små och medelstora företag som per definition är mikroföretag och små och medelstora företag (12), eftersom de är regionala innovationsmotorer och därför av grundläggande vikt för näringslivet i alla regioner.

10.

Europaparlamentet anser att regionerna, när de väljer sina prioriteringar, bör vidta åtgärder för att bemöta de strukturella och sociala utmaningarna i samhället, såsom arbetslöshet, fattigdom, energisäkerhet och demografiska förändringar, vid sidan av att stärka sina innovationssystem för att öka konkurrenskraften och skapa ett mervärde.

11.

Europaparlamentet uppmanar regionerna att inte enbart koncentrera sig på teknikinriktad innovation, utan att grunda sina strategier på ett så brett innovationsbegrepp som möjligt. Parlamentet efterlyser i detta sammanhang inte bara ”high-tech-innovation”, utan även ”low-tech-” och ”non-tech-innovation”, såsom exempelvis optimering av processer och ändrade organisationsformer. Parlamentet betonar därför uttryckligen samhälls- och miljöinnovation samt understryker att målet för innovationsstrategierna bör vara att gynna praktiskt inriktad innovation.

12.

Europaparlamentet är medvetet om att upprättandet av prioriteringar är en känslig process för regionerna. Parlamentet anser därför att införandet av ett kontrollsystem skulle ge regionerna möjligheten att se över sina strategier. Parlamentet anser att det ursprungliga urvalet av tydliga och målinriktade indikatorer samt kvaliteten på de berörda aktörernas arbeten på ett avgörande sätt påverkar framgången med strategin för smart specialisering och minskar risken för fel vid upprättandet av prioriteringar.

13.

Europaparlamentet anser att kvaliteten i samarbetet mellan förvaltningen och de relevanta aktörerna i regionen på ett avgörande sätt påverkar framgången för strategin RIS 3 och påtagligt minskar risken för en felaktig utveckling i fråga om prioriteringarna.

14.

I detta sammanhang understryker Europaparlamentet betydelsen av samråd med företagen, särskilt med de små och medelstora företagen, eftersom en s.k. innovationsvision kommer att bli framgångsrik endast om företagen också har motsvarande potential att genomföra den.

15.

Europaparlamentet understryker behovet av att se över och vid behov utvidga samrådsförfarandena och målgrupperna för att inte förbise framtida innovationsmotorer. Parlamentet vill i detta sammanhang även se att framtida företagare deltar.

16.

Europaparlamentet förtydligar att det för utvecklingen av en gemensam vision och med tanke på ägarskap och ökat medvetande är viktigt att lokala och regionala politiska aktörer, universitet, forsknings- och innovationscentrum och företag samt det civila samhället och sociala aktörer samarbetar så nära med varandra som möjligt.

17.

Europaparlamentet framhäver betydelsen av ett nära samarbete inom kunskapstriangeln för kunskapsöverföring, såsom sker inom till exempel ramen för det europeiska institutet för forskning och innovation eller inom regionala innovationskluster och innovationscentrum. Parlamentet understryker i detta sammanhang betydelsen av att investera i människor.

18.

Europaparlamentet uppmanar offentliga och privata aktörer att använda de olika möjligheterna till att finansiera dessa åtgärder under Eruf 2014–2020, inklusive genom att stödja inrättandet av regionala innovationsinkubatorer och genom att utveckla kontakter och synergier mellan universitet, andra forskningsinstitut och institutioner för högre utbildning, innovativa och kreativa företagare och företag och tillhandahållare av företagsstöd och investerare, till exempel när det gäller kreativa industrier och kulturindustrier.

19.

Europaparlamentet anser att för denna process måste lämpliga strukturer och en effektiv förvaltning inrättas och att förvaltningsmyndigheter och ministerier måste skapa en kultur av ömsesidigt samarbete och för kontakter med företag och övriga aktörer. Parlamentet uppmanar de regionala och nationella beslutsfattarna och myndigheterna att modernisera sin interna arbetsgång i enlighet med behoven i den nya ”entreprenörsprocessen”, och då i synnerhet föra en mer förstärkt och mer långsiktig dialog med berörda intressenter. Parlamentet uppmanar små och medelstora företag, framför allt i regioner med en stor andel sådana företag, att samarbeta genom lämpliga plattformar för att stärka deras roll i processen för smart specialisering. Parlamentet rekommenderar att man vid behov bör använda tillgängliga resurser för kapacitetsbyggande för att ytterligare stärka förvaltningen och de olika aktörerna.

20.

Europaparlamentet anser att alla berörda myndigheter och aktörer på regional nivå bör, vid behov, erbjudas högkvalitativa utbildningar och seminarier som fokuserar på frågor som rör utformning och genomförande av smarta specialiseringsstrategier.

21.

Europaparlamentet välkomnar de framgångsrika framsteg som kommissionen och EU-lagstiftarna gjort för att förbättra ramvillkoren för synergieffekter mellan de europeiska struktur- och investeringsfonderna (Esif) och andra EU-program, exempelvis programmet för företagens konkurrenskraft och små och medelstora företag (Cosme) och särskilt Horisont 2020, exempelvis genom harmoniserade enhetliga belopp eller kombinerat stöd (13).

22.

Europaparlamentet uppmanar med eftertryck regionerna att till fullo använda sig av samtliga stöd-, samarbets- och investeringsmöjligheter i både föregående och efterföljande led (s.k. upstream and downstream actions) (14) för att främja synergier mellan Esif och Horisont 2020, för att överbrygga innovationsklyftan mellan regionerna.

23.

Här uppmanar Europaparlamentet de regioner som släpar efter i skapandet av forskningsinfrastruktur och forskningskapacitet att främja samarbete med spetskompetenta forskningsinrättningar för att gynna s.k. sammanförande/partnersamverkan för spetskompetens, så att de själva kan bygga upp kompetenscentrum som i framtiden kommer att gynna hela den regionala ekonomin.

24.

Europaparlamentet uppmanar regionerna att, inom ramen för strategin, ingående utreda hur man kan locka till sig investeringar inom den privata sektorn eftersom det fortfarande finns en stor outnyttjad innovationspotential inom forskning, utveckling och innovation i denna sektor.

25.

Europaparlamentet uppmanar alla regionala och nationella aktörer som har till uppgift att utarbeta och genomföra strategin RIS 3, Europeiska strategiska forumet för forskningsinfrastruktur, Esfri, de europeiska struktur- och investeringsfonderna (Esif) och Horisont 2000 att bedriva ett närmare samarbete i samband med planering och samordning och vid behov utveckla motsvarande strukturer (15) för att bygga nätverk mellan de nivåer där staten agerar. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att utbyta bästa praxis om dessa strukturer.

26.

Europaparlamentet uppmanar GD Regio och GD Forskning och innovation att fortsätta sina insatser att garantera att programmen är förenliga med varandra så att synergier kan uppstå. Parlamentet anser att nationella och regionala myndigheter bör ges gemensamt stöd till utformning och genomförande av deras respektive strategier. Parlamentet förväntar att GD Regio och GD Forskning och innovation ökar sitt samarbete i detta avseende, särskilt genom att utarbeta riktlinjer för de inblandade aktörerna.

27.

Europaparlamentet välkomnar alla ansträngningar att utvidga informationstjänsterna. Parlamentet anser att det vore gynnsamt om de potentiella mottagarna av medel från Horisont 2020-progammet och motsvarande rådgivningsorgan också på lämpligt sätt kunde knytas till detta utbyte.

28.

Europaparlamentet uppmanar regionerna att inte bara förbättra de interna kopplingarna mellan utbildnings- och forskningsinrättningar, företag och förvaltningen utan att även ingå allianser med andra regioner för att utvidga den egna värdekedjan.

29.

Europaparlamentet anser att det kommer att uppstå fler möjligheter om ett nära samarbete inrättas mellan partnerorganisationerna för KI-grupperna i regionerna och de myndigheter och organisationer som deltar i utformningen och genomförandet av strategier för smart specialisering (RIS 3) som beskrivs i bilaga IV i COM(2011)0615, 2011/0276(COD), C7-0335/2011, inklusive partnerskap med de regioner som står värd för befintliga och potentiella samlokaliseringscentrum, såsom regionala genomförande- och innovationsgrupper.

30.

Europaparlamentet anser att det är av avgörande betydelse att de regionala specialiseringsstrategierna bidrar till att skapa nya europeiska kompetensnätverk inom en rad branscher, och därmed bidrar till att främja EU:s konkurrenskraft och internationella profil.

31.

Europaparlamentet anser att ett samarbete mellan olika regioner kan ge enorma fördelar för såväl regionerna när det gäller deras ekonomiska potential på plats som för EU som helhet, genom att kunskaper och teknik överförs. Parlamentet hänvisar i detta sammanhang till det mycket framgångsrika samarbetet exempelvis inom ramen för initiativet med de s.k. kunskapsregionerna.

32.

Europaparlamentet påpekar att många regioner fortfarande tvekar inför den stora analys- och samordningsbördan. Parlamentet uppmanar därför regionerna att utnyttja den av lagstiftarna införda möjligheten att investera upp till 15 % av stödet utanför programområdet (16).

33.

Europaparlamentet understryker att gränsområden ofta står inför liknande utmaningar på båda sidor om gränsen på grund av deras gemensamma territoriella särdrag. Parlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna att med hjälp av medel från det europeiska territoriella samarbetet utveckla strategier för smart specialisering över gränserna och gränsöverskridande kluster.

34.

Europaparlamentet välkomnar valmöjligheterna i den gemensamma strategiska ramen på området för det territoriella samarbetet (17). Parlamentet välkomnar också alla övriga slags internationalisering i liten skala som bedrivs av regionerna och deras aktörer.

35.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaterna.

23.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 482/9

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG av den 23 april 2009 om geologisk lagring av koldioxid och ändring av rådets direktiv 85/337/EEG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG, 2001/80/EG, 2004/35/EG, 2006/12/EG och 2008/1/EG samt förordning (EG) nr 1013/2006 (1) (CCS-direktivet),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 27 mars 2013 om framtiden för avskiljning och lagring av koldioxid i Europa (COM(2013)0180),

—

med beaktande av kommissionens grönbok av den 27 mars 2013En ram för klimat- och energipolitiken fram till 2030 (COM(2013)0169),

—

med beaktande av EU:s klimat- och energipaket från december 2008,

—

med beaktande av sin resolution av den 15 mars 2012 om en färdplan för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050 (2),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A7-0430/2013), och av följande skäl:

A.

Avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) är en lovande teknik som kan vara det enda sättet att avsevärt minska koldioxidutsläppen från industriella källor och som potentiellt avsevärt kan minska koldioxidutsläppen från kraftverk som drivs med fossilt bränsle, men det krävs investeringar och demonstrationsanläggningar i industriell skala för att främja innovation, säkra kostnadsminskningar och bekräfta teknikens miljösäkerhet.

B.

Enligt Internationella energiorganet kommer fossila bränslen att fortsätta att tillhandahålla 75 procent av den globala energimixen 2030 och föreslår att CCS-tekniken behövs för att uppnå målet på den nästan 20-procentiga minskning av koldioxidutsläppen som krävs före 2050, och menar att om CCS-tekniken inte genomförs kommer investeringarna i el att behöva ökas med ytterligare 40 procent för att förhindra att den globala temperaturökningen överskrider två grader.

C.

CCS-tekniken är den enda teknik som drastiskt kan skära ned koldioxidutsläppen i viktiga industrisektorer, bland annat stål-, cement- samt kemikalie- och oljeraffineringsindustrin. I kombination med biomassa för elproduktion kan tekniken främja en nettominskning av koldioxidutsläppen.

D.

Baserat på nuvarande nivåer och framtida beräkningar av förbrukningen av fossila bränslen förefaller användningen av CCS-tekniken vara grundläggande för att uppnå målet om att hålla den globala temperaturökningen under 2 oC.

E.

Utvecklingen av CCS-tekniken bör ses som en strategi som kompletterar utvecklingen av förnybar energi under övergången till ett utsläppssnålt samhälle.

F.

EU:s regeringschefer drog 2007 upp planer på att ha upp till 12 CCS-demonstrationsanläggningar i drift före 2015, men eftersom anläggningarnas finansiella hållbarhet var avhängig av ett högt koldioxidpris kan de i nuläget inte genomföras.

G.

Utvecklingen av denna teknik bör inte utgöra ett incitament att öka andelen kraftverk som använder fossila bränslen.

H.

EU håller på att tappa den tekniska ledningen inom CCS-tekniken – för närvarande finns det bara planer på ett projekt med NER300-finansiering, och projekt under det europeiska energiprogrammet för återhämtning har lagts ner eller på is – och har i dag ingen effektiv politik för att främja utvecklingen av CCS-flaggskeppsprojekt.

I.

Allmänheten bör alltid få en fullständig och klar bild av fördelarna och de möjliga hoten med CCS-tekniken innan eventuella projekt i industriell skala utvecklas.

1.

Europaparlamentet konstaterar att utbyggnaden av CCS-anläggningar kan göra det möjligt för EU att möta sina utfästelser om sänkta koldioxidutsläpp till 2050 på billigast möjliga sätt och att den är nödvändig inte minst för att fasa ut fossila bränslen i industrier med höga koldioxidutsläpp. Parlamentet anser att den även kan bidra till en diversifierad och trygg energiförsörjning samtidigt som den upprätthåller och skapar sysselsättningsmöjligheter. Parlamentet bekräftar det brådskande behovet att utveckla en uppsättning CCS-flaggskeppsprojekt som integrerar hela kedjan för att nå de bästa och fördelaktigaste lösningarna, och uppmanar kommissionen att fastställa mål för detta ska uppnås. Med tanke på de avsevärda investeringar som behövs menar parlamentet att även andra instrument än EU:s utsläppshandelssystem behövs för att främja forskning om och säker teknisk användning av CCS-tekniken.

2.

Europaparlamentet anser att även om CCS-tekniken kan vara en dellösning för att uppnå målen för minskade utsläpp av växthusgaser vore det ännu bättre om medlemsstaterna kunde uppnå dessa mål utan CCS-tekniken.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inte bara uppmuntra spridningen av CCS-tekniken i samband med kol- och gaskraftverk utan även i en rad andra industrisektorer, såsom kemikalieindustrin, metallindustrin, järn- och stålindustrin, cementindustrin och raffineringsindustrin. Parlamentet begär att kommissionen ska ta itu med frågan om CCS-teknikens spridning inom 2030 års klimat- och energiram, samt lägga fram förslag som främjar ett tidigt uppförande av anläggningar i CCS-flaggskeppsprojekt.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta långtgående åtgärder för att stimulera internationellt samarbete och främja användningen av tekniker som dämpar effekterna av klimatförändringarna, i syfte att styra tillväxtekonomier mot en alternativ utveckling med lägre koldioxidintensitet, vilket också CCS-tekniken gör.

5.

Europaparlamentet anser att det i handlingsplanen för stålindustrin uttryckligen bör hänvisas till behovet av att utveckla CCS-flaggskeppsprojekt inom denna sektor.

6.

Europaparlamentet konstaterar att spridningen av CCS-teknik inte kan genomföras utan stöd från medlemsstaterna och privata investerare, och att medlemsstaterna har en absolut och suverän rätt att antingen uppmuntra eller förhindra användningen av tekniken. Parlamentet noterar att vissa medlemsstater har antytt att de inte förväntar sig att CCS-tekniken kommer att spela någon större roll i deras strategier för att minska utsläppen, vilket inte bör hindra initiativ från dem som anser att tekniken kan spela en effektiv roll i övergången till en utsläppssnål ekonomi.

7.

Europaparlamentet påminner kommissionen om att parlamentet har efterlyst lagstiftning som ålägger medlemsstaterna att ta fram en strategi för minskade koldioxidutsläpp före 2050. Parlamentet föreslår att dessa nationella färdplaner uppdateras var femte år. Parlamentet förutsätter att de klargör om och hur de berörda medlemsstaterna ska bygga ut CCS.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå att medlemsstaterna ska vara tvungna att ta fram och offentliggöra nationella färdplaner för ett utsläppssnålt samhälle före konferensen om FN:s ramkonvention om klimatförändringar 2015.

9.

Europaparlamentet understryker att medlemsstater som i frånvaro av ett högt pris på koldioxid önskar främja spridning av CCS-tekniken har en nyckelroll att spela när det gäller att tillhandahålla ett öppet inkomstflöde och sådant annat finansiellt stöd som kan bli nödvändigt för att säkerställa konstruktion och drift av flaggskeppsprojekten, samtidigt som de operatörer som har höga kostnader på grund av att de är först på marknaden ges möjlighet att säkra avkastningen på sina investeringar. Parlamentet noterar att lämpliga regelverk också kan komma att krävas om CCS-tekniken ska spridas kommersiellt. Parlamentet erkänner behovet av att miljösäkerhetsstandarderna uppnås.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga inrättandet av en europeisk investeringsfond för industriell innovation till stöd för innovativ klimatvänlig teknik, inte minst för utvecklingen av CCS-flaggskeppsprojekt, andra innovativa tekniska lösningar med låga koldioxidutsläpp, samt åtgärder för att minska koldioxidutsläppen från energiintensiva industrier och deras processer. Parlamentet föreslår att detta skulle kunna finansieras av försäljningen av utsläppsrätter inom EU:s utsläppshandelssystem. Parlamentet understryker att detta inte får leda till något nytt krav på EU-budgeten. Parlamentet inser att man vid utformningen av ramarna för utnyttjande av en sådan fond bör ta hänsyn till lärdomarna från finansieringsmekanismen NER300, med dess begränsningar och bristande flexibilitet.

11.

Europaparlamentet anser att ramarna för den politik och strategi som rör CCS-tekniken bara bör byggas på grundval av tillförlitliga uppgifter om den positiva påverkan de kommer att ha på miljön, på den europeiska industrins stabilitet, på sysselsättningen i EU och på rimliga energipriser för både allmänhet och industri.

12.

Europaparlamentet menar att stödet för CCS-tekniken på längre sikt huvudsakligen bör komma från en lämplig koldioxidprissignal. Parlamentet föreslår att kommissionen underlättar debatten om möjliga alternativ genom att genomföra en analys av system som kräver inköp av CCS-certifikat som bevis på att inga koldioxidutsläpp skett vid lagring eller behandling, och att detta skett i proportion till den mängd koldioxid som ingår i de saluförda fossila bränslena.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta fram riktlinjer för medlemsstaterna om olika finansiella och andra mekanismer som de kan använda för att stödja och skapa incitament för utvecklingen av CCS-tekniken, samt att tillgängliggöra stöd från unionsbudgeten.

14.

Europaparlamentet noterar Europeiska investeringsbankens beslut om att förbjuda lån för konstruktion av kolkraftverk som släpper ut mer än 550 g koldioxid per kWh. Parlamentet betonar att utan finansiellt stöd till utvecklingen av CCS-tekniken kommer införandet av stränga utsläppsnormer att vara avgörande.

15.

Europaparlamentet föreslår att kommissionen ska överväga hur Kol- och stålforskningsfonden kan utnyttjas för att stödja förkommersiell demonstration av CCS-tekniken i dessa industrisektorer.

16.

Europaparlamentet uppskattar den norska regeringens uppmuntran till CCS-projekt i EU och skulle vilja att man begär finansieringsstöd till CCS-flaggskeppsprojekt vid förhandlingarna om nästa programperiod.

17.

Europaparlamentet begär att kommissionen bedömer fördelarna med att anta och utveckla CCS-pilotprojektet Ciuden i Spanien – ett projekt som fått ungefär 100 miljoner euro i stöd från EU – som en europeisk provningsanläggning för avskiljningsteknik och inlandslagring av koldioxid.

18.

Europaparlamentet erkänner att betydande ekonomiska besparingar kan göras genom att skapa kluster av CCS-industrianläggningar som betjänas av gemensamma rörledningar eller andra system för koldioxidtransport. Parlamentet menar att anläggningsoperatörer inte kan förväntas ta hänsyn till framtida krav från andra anläggningar, och föreslår att stora investeringar, såsom gemensamma rörledningar avsedda att så småningom innehålla koldioxid från flera källor, skulle kunna utvecklas genom partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn. Parlamentet understryker att medlemsstater som har för avsikt att sprida CCS-tekniken kan ha en direkt roll att spela när det gäller att säkra tillhandahållandet av transport och fastställa tillgängligheten av lagringsinfrastruktur i samband med avskiljning och lagring av koldioxid.

19.

Europaparlamentet anser att samarbetet med Förenta staterna och Kanada bör fördjupas genom utbyte av kunskap och god praxis, i ljuset av de verksamheter som inletts när det gäller CCS-tekniken inom ramen för den bilaterala dialogen mellan Förenta staterna och Kanada om miljöenergi.

20.

Europaparlamentet insisterar på att nya tekniker med låga koldioxidutsläpp bör betraktas som komplementära och inte som konkurrenter. Parlamentet understryker det faktum att både förnybar energi och CCS-teknik har en roll att spela i EU:s framtida energimix, och att CCS-tekniken inte får hindra uppfyllandet av EU:s bindande utvecklingsmål för förnybar energi. Parlamentet uppmanar till åtgärdsförslag för att främja användningen av båda tekniker inom klimat- och energiramen för 2030.

21.

Europaparlamentet konstaterar att Europas geologi kan komma att tillhandahålla ett överflöd av potentiella platser för regelmässig bindning av stora mängder koldioxid, inte minst på Nordsjöns havsbotten, fjärran från mänsklig bebyggelse. Parlamentet stöder unionens åtgärder och finansiering för att fastställa en enhetlig definition av en lagringsplats egenskaper, identifiera lämpliga lagringsplatser runtom i Europa, utveckla pilotprojekt, samt för att förbereda lagringsplatser i kommersiell skala på villiga medlemsstaters territorium.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja framtagandet av en europeisk atlas över potentiella lagringsplatser för koldioxid.

23.

Europaparlamentet konstaterar att artikel 6 i Londonprotokollet har ändrats så att den inte längre behöver utgöra ett hinder för gränsöverskridande transport av koldioxid för bindning. Parlamentet noterar däremot att ratificeringen av denna ändring kan ta många år. Parlamentet uppmanar kommissionen att klargöra om den under vissa omständigheter kan tillåta gränsöverskridande överföring av koldioxid innan ratificering av protokollet sker.

24.

Europaparlamentet noterar oron hos vissa potentiella CCS-utvecklare över de icke kvantifierbara och alltför stora krav och plikter de ålagts för geologisk lagring av koldioxid på platser som godkänts av medlemsstaterna. Parlamentet påminner emellertid om det ansvarssystem som fastställts i direktivet om geologisk lagring av koldioxid (CCS-direktivet) i fråga om lagring av koldioxid och det ansvar som åligger innehavare av tillstånd för lagring.

25.

Europaparlamentet medger till fullo att varje oavsiktligt koldioxidutsläpp från en lagringsplats måste förhindras och projektets miljöintegritet skyddas i enlighet med artikel 1 i CCS-direktivet. Parlamentet uppmanar kommissionen att tillhandahålla vägledning om i hur hög grad detaljerna i arrangemangen för efterlevnad bör beslutas i förväg genom förhandlingar mellan potentiella operatörer och de behöriga myndigheterna i aktuell medlemsstat.

26.

Europaparlamentet påpekar att CCS-direktivet ger medlemsstaterna ett stort manöverutrymme att fastställa den ekonomiska säkerheten som CCS-operatörerna ska tillhandahålla samt den tid som ska förlöpa innan ansvaret för en nedlagd lagringsplats överförs till behörig myndighet. Parlamentet föreslår att de medlemsstater som vill främja CCS-utvecklingen bör inta en tydligare entreprenörsroll och axla en större del av ansvaret än vad som är fallet nu.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över underlaget till CCS-direktivet för att klargöra dessa frågor.

28.

Europaparlamentet anser att CCS-direktivets krav på att operatörer vid koldioxidläckage måste överlämna utsläppsrätter inte tar hänsyn till de kostsamma avhjälpande åtgärder som behöver vidtas. Parlamentet befarar att denna skyldighet reser ytterligare ett hinder mot utvecklingen av CCS-tekniken. Parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå en ändring i sin översyn av CCS-direktivet.

29.

Europaparlamentet menar på att det inte längre är godtagbart att investera i kraftverk eller industrianläggningar som förväntas släppa ut stora mängder koldioxid utan att ta hänsyn till hur utsläppen ska kunna minskas i framtiden.

30.

Europaparlamentet betonar att enligt en Eurobarometerundersökning känner de flesta invånarna i EU fortfarande inte till CCS-tekniken, men de som har kunskaper om tekniken är mer benägna att stödja den. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att förbättra kommunikationen i syfte att öka allmänhetens kunskaper om CCS-tekniken och anser att en större förståelse är avgörande för att vinna allmänhetens acceptans och därmed vinna framgång med denna teknik.

31.

Europaparlamentet noterar att medlemsstaterna har rätt att på olika sätt granska de bestämmelser i CCS-direktivet som kräver att bedömning av avskiljning, transport och lagring ska göras innan kraftverk tilldelas driftslicenser.

32.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå att det i medlemsstater som valt att använda CCS-teknik kan göras till ett villkor vid byggandet av anläggningarna att lämpliga förberedelser inför genomförandet av CCS-tekniken görs, eller av andra insatser för att avsevärt minska koldioxidutsläppen, för alla nya kraftverk som drivs med fossila bränslen och för industrianläggningar med höga utsläpp över en överenskommen storlek, förutom när det gäller minskning av efterfrågetoppar på el eller när en medlemsstat har följt det rättsliga kravet att offentliggöra en färdplan som visar hur den ska möta målet att minska koldioxidutsläppen till 2050 utan att använda CCS-tekniken.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att analysera och lägga fram en rapport om den CCS-nivå som skulle behöva införas fram till vissa viktiga datum, t.ex. 2030, för att CCS-tekniken i större utsträckning ska kunna bidra till målen för minskade utsläpp fram till 2050.

34.

Europaparlamentet välkomnar de olika initiativen för att använda koldioxid på sätt som generellt minskar utsläppen i atmosfären och skapar alternativa produkter, såsom hållbara transportbränslen. Parlamentet uppmanar särskilt kommissionen att skyndsamt göra en bedömning av möjligheten att på ett säkert sätt använda koldioxid för att förbättra återvinningen av olja och gas inom unionen.

35.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

23.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 482/14

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 6 december 2012Handlingsplanen för e-hälsa 2012–2020 – Innovativ hälsovård för det 21:a århundradet (COM(2012)0736),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 30 april 2004E-hälsovård – bättre hälso- och sjukvård för Europas medborgare: Handlingsplan för ett europeiskt område för E-hälsovård (COM(2004)0356),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation av den 2 juli 2008 om gränsöverskridande interoperabilitet för elektroniska patientjournalsystem (2008/594/EG),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 4 november 2008 om telemedicin till gagn för patienter, hälso- och sjukvårdssystem och samhället (COM(2008)0689),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård,

—

med beaktande av kommissionens rapport om strategier för e-hälsa från januari 2011 European countries on their journey towards national eHealth infrastructures  (1),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandena från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, utskottet för regional utveckling och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0443/2013), och av följande skäl:

A.

Lika tillgång till allmän hälso- och sjukvård av hög kvalitet är en internationellt erkänd grundläggande rättighet, särskilt inom EU.

B.

Möjligheterna att anlita hälso- och sjukvården begränsas ofta till följd av antingen ekonomiska eller regionala omständigheter (t.ex. i glesbygder) och e-hälsosystem kan spela en viktig roll för att utjämna dessa ojämlikheter på hälsoområdet.

C.

En ovillkorlig förutsättning för hälsovård av hög kvalitet är att patienterna har förtroende för de hälso- och sjukvårdstjänster som erbjuds dem.

D.

I artikel 168 i EUF-fördraget föreskrivs att unionens insatser, som ska komplettera den nationella politiken, ska inriktas på att förbättra folkhälsan, förebygga ohälsa och sjukdomar hos människor och undanröja faror för den fysiska och mentala hälsan.

E.

Följaktligen består unionens insatser på e-hälsoområdet i att hjälpa alla behöriga myndigheter på lokal, regional, nationell eller statlig nivå att samordna sin verksamhet nationellt och gränsöverskridande och att stödja de insatser där EU:s medverkan kan tillföra ett mervärde, med målet att förbättra medborgarnas livskvalitet.

F.

Lågkonjunkturen innebär nedskärningar i de nationella budgetarna för hälso- och sjukvård och detta innebär i sin tur att man måste hitta lösningar för att göra hälso- och sjukvården effektivare och således också bärkraftigare.

G.

E-hälsa bör vara ett kostnadseffektivt och ändamålsenligt sätt att ge hälso- och sjukvård till patienter och samtidigt sträva efter att minska deras utgifter för hälso- och sjukvård, utan att de nuvarande nationella systemen för hälso- och sjukvård belastas över hövan.

H.

De ojämlikheter som den digitala klyftan ger upphov till kommer att sprida sig i form av ojämlik tillgång till hälso- och sjukvård om inte uppkopplingsmöjligheterna till höghastighetsinternet förbättras i takt med att e-hälsotjänsterna byggs ut.

I.

Den organisatoriska och kulturella inriktningen inom hälso- och sjukvården varierar från medlemsstat till medlemsstat och detta är mycket värdefullt, särskilt för att uppmuntra innovation.

J.

Vi står inför en rad olika gränsöverskridande problem på hälsoområdet.

K.

Medborgarnas rörlighet inom hälso- och sjukvårdssystemen i det egna landet har ökat, liksom det också blivit vanligare för vissa typer av patienter att söka medicinsk behandling utanför sitt hemland.

L.

I artikel 4.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård föreskrivs det att unionens åtgärder inte ska påverka medlemsstaternas lagar och andra författningar om språkanvändning.

M.

Det är till fördel för patienterna att slippa upprepa kliniska prover vars resultat finns samlade i deras patientjournaler och är tillgängliga för den personal som kan komma att behandla dem på olika vårdinrättningar.

N.

Informations- och kommunikationstekniken (IKT) har blivit tillräckligt etablerad för att tillämpas i e-hälsosystemen, och det finns goda erfarenheter av detta i flera EU medlemsstater och runtom i världen, vilket blivit till nytta på många sätt på det nationella planet, framför allt i form av att patientsäkerheten ökat, att det blivit lättare att betrakta patienten ur ett helhetsperspektiv, att det öppnats möjligheter för utveckling av individanpassad medicin och att hälso- och sjukvården blivit effektivare och således också bärkraftigare.

O.

Det behövs dock ytterligare investeringar i forskning, utveckling, utvärdering och övervakning för att e-hälsosystemen (däribland de mobila tillämpningarna) ska ge positiva resultat.

P.

Det krävs ett samarbete mellan IKT-experterna, konsumenterna, patienterna, anhörigvårdarna, hälso- och sjukvårdspersonalen i allmänhet och läkarna i synnerhet samt folkhälsomyndigheterna.

Q.

Av lyckade projekt och initiativ inom området e-hälsa, såsom epSOS eller initiativet The Virtual Physiological Human, har det framgått hur värdefulla e-hälsolösningarna är.

R.

Databaser (såsom molntjänster) samt deras lokalisering och förvaltning bör uppmärksammas och säkerheten för dessa databaser måste bli en prioriterad fråga.

S.

De juridiska aspekterna och uppgiftsskyddet på e-hälsoområdet bör prioriteras, och eftersom uppgifter om patienters hälsa är ytterst känsliga krävs det en avvägning mellan kraven på uppgiftsskydd respektive kraven på uppgifters tillgänglighet samt klarhet om ansvarsskyldigheten.

T.

Regelverk för e-hälsa behövs i alla medlemsstater.

U.

Hälso- och sjukvårdspersonalen behöver riktlinjer från EU om korrekt användning av patientuppgifter.

V.

En unionsomfattande användning av standarder i utformningen av e-hälsosystem bör främjas, och systemen ska vara driftskompatibla i de olika medlemsstaterna så att deras effektivitet på europeisk och gränsöverskridande nivå garanteras, samtidigt som man ser till att standardiseringen endast syftar till att säkerställa driftskompatibilitet och inte leder till att en aktör får monopolställning.

W.

Det är inte alla medborgare och yrkesverksamma på hälsoområdet som har möjlighet att använda it-verktyg eller har de färdigheter som krävs för att kunna dra nytta av e-hälsotjänster.

X.

Till följd av detta, och för att förse alla aktörer med nödvändiga kunskaper och färdigheter att delta i e-hälsa, bör

Y.

Kvinnor drabbas oftare än män av kroniska och funktionsnedsättande sjukdomar på grund av sin längre förväntade livslängd och eftersom vissa sjukdomar är könsbetingade.

Z.

För kroniskt sjuka patienter behövs det ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt.

AA.

Med hjälp av e-hälsolösningar kan man öka patienternas välbefinnande, särskilt för patienter med kroniska sjukdomar, eftersom det blir lättare att behandla dem hemma.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande Handlingsplanen för e-hälsa 2012–2020 – Innovativ hälsovård för det 21:a århundradet, där den tidigare handlingsplanen, som antogs 2004, uppdateras genom att det införs ytterligare åtgärder, framför allt för att göra hälsotjänsterna mer tillgängliga, minska hälso- och sjukvårdskostnaderna och tillförsäkra unionsmedborgarna ökad jämlikhet. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen att fortsätta att arbeta för ett allmänt antagande av e-hälsa inom EU.

2.

Europaparlamentet anser att e-hälsa, trots alla sina brister, har stor potential att vara till nytta för hälso- och sjukvårdspersonal, patienter, informella anhörigvårdare och de behöriga myndigheterna själva.

3.

Europaparlamentet påpekar att e-hälsotillämpningar kan öppna möjligheter för decentraliserad hälso- och sjukvårdspolitik på regional eller lokal nivå, så att politiken kan anpassas till de lokala behoven och särdragen.

4.

Europaparlamentet anser att det är viktigt att tillhandahålla de verktyg som behövs för hantering av offentliga realtidsdata för att bättre förstå nytta-riskförhållanden, förutsäga avvikande händelser och förbättra effektiviteten i utvärderingen av medicinska metoder.

5.

Europaparlamentet framhåller att e-hälsotillämpningar måste vara tillgängliga för alla och att tillgängligheten bör vara ett oeftergivligt krav vid utvecklingen av alla produkter och programvarutillämpningar, för att inte tillgängligheten till dem ska präglas av ojämlikhet.

6.

Europaparlamentet rekommenderar att nödvändiga åtgärder vidtas för att överbrygga den digitala klyftan mellan medlemsstaternas olika regioner och se till att tillgång till och användning av e-hälsotjänster inte blir en källa till sociala eller territoriellt betingade orättvisor utan att alla EU:s medborgare får lika tillgång till dem, och att man når ut till patienter som inte är vana vid IKT-teknik liksom dem som annars skulle bli utestängda eller inte få tillräcklig vård från den nationella hälso- och sjukvården.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att garantera kvinnor lika tillgång till e-hälsa, inte enbart i egenskap av patienter utan även som vårdgivare (som yrkesutövare eller privatpersoner), IKT-specialister och beslutsfattare. Parlamentet understryker att kvinnor ingår i alla nivåer av hälso- och sjukvårdssektorn genom hela livet.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att uppmuntra och främja e-hälsotjänster som är utformade för (informella) anhörigvårdare, för att stödja dem i deras ofta tunga omsorgsuppdrag och hjälpa dem att ge bästa möjliga vård.

9.

Europaparlamentet påpekar att det är av yttersta vikt att hälso- och sjukvårdspersonalen går in för en ”e-hälsokultur”, och att det skapas förutsättningar som leder till att patienter får egenmakt i samband med e-hälsa och förtroende för e-hälsan.

10.

Europaparlamentet framhåller här vikten av en förstärkt roll för hälso- och sjukvårdspersonalen, liksom också för patienter och patientorganisationer, i arbetet med att genomföra och utveckla handlingsplanen för e-hälsa.

11.

Europaparlamentet understryker särskilt vikten av att se till att patienter kan ta del av och använda information som rör deras hälsa och uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att trygga patienternas hälsokunskap, för att möjliggöra en effektiv användning av e-hälsoverktygen.

12.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ägna särskild uppmärksamhet åt digital kompetens och teknikkurser för att säkerställa att verktygen för e-hälsa, särskilt telemedicin, verkligen har avsedd verkan och är tillgängliga för hela befolkningen.

13.

Europaparlamentet anser det djupt beklagligt med de föreslagna nedskärningarna av Fonden för ett sammanlänkat Europa för bredband och digitala tjänster, särskilt mot bakgrund av den aktuella krisen för unionens konkurrenskraft. Parlamentet hoppas att detta område kan fortsätta att få finansiering genom Horisont 2020. Parlamentet uppmanar lokala och regionala myndigheter att utnyttja EU:s medel effektivt för att finansiera e-hälsa, utan att för den skull skära ned på medlen till traditionell hälso- och sjukvård exempelvis genom att stänga sjukhus med kommunal huvudman, och att utbyta kunskaper om hälsa.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att tillhandahålla de ekonomiska, materiella och personella resurser som behövs för att inte tillgången till och användningen av e-hälsotjänster ska öka på de territoriellt betingade orättvisor som redan präglar tillgången till de nuvarande IKT-tjänsterna.

15.

Europaparlamentet uppmanar med kraft i synnerhet medlemsstaternas behöriga myndigheter att göra fullt bruk av EU:s strukturfonder för att förbättra uppkopplingen till internet och minska den digitala klyftan.

16.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja detta arbete via den digitala agendan för Europa, att underlätta användningen av medel i detta syfte och samtidigt ge tydliga riktlinjer för finansiering för direkt stöd till IKT-branschen och hälso- och sjukvårdssektorn, och gå vidare i arbetet med telekomoperatörer för att uppmuntra till bredbandskartläggning.

17.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utveckla nya verktyg för e-hälsa som är åtkomliga och användarvänliga för äldre människor och för personer med funktionsnedsättning.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att uppmuntra e-hälsolösningar för isolerade kvinnor, inte bara dem som bor i avlägsna områden utan även kvinnor som är bundna till sina hem och som har begränsad rörlighet och/eller saknar det (sociala) stödnätverk som de behöver, så att de kan fortsätta att vara friska och må bra.

19.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att spela en viktig roll för att sammanföra olika intressenter för utbyte av erfarenhet och bästa praxis.

20.

Europaparlamentet vill mot bakgrund av dessa överväganden att det inrättas en plattform för forskningssamarbete mellan patienter, den akademiska världen, näringslivet och fackmän, så att vi får en effektiv och allomfattande politik för e-hälsa.

21.

Europaparlamentet påpekar att utvecklingen av e-hälsotillämpningar, även utnyttjande och vidareutnyttjande av hälsouppgifter, ställer krav på sekretess, uppgiftsskydd, ansvarsskyldighet och ersättning, så att känsliga uppgifter garanteras skydd mot dataintrång, olaglig vidareförsäljning av uppgifter och annat slags missbruk. Parlamentet välkomnar i detta avseende kommissionens avsikt att lansera en studie om de rättsliga aspekterna av e-hälsotjänster.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att lägga fram riktlinjer och lagstiftningsförslag som fyller de juridiska luckor som för närvarande finns, framför allt i fråga om ansvar och skadeståndsskyldighet, och se till att e-hälsosystemet genomförs på ett effektivt sätt på europeisk nivå.

23.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att gå vidare med riktlinjer och lagstiftning om de juridiska aspekterna och uppgiftsskydd på e-hälsoområdet, framför allt för att utbytet, bearbetningen och analysen av uppgifter ska kunna tryggas, för att åstadkomma en avvägning mellan kraven på uppgiftsskydd respektive kraven på uppgifters tillgänglighet.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att hälsoinformationen på internet präglas av goda styrelseformer och fungerar bra.

25.

Europaparlamentet understryker hur viktigt det är att läkarna, resten av hälso- och sjukvårdspersonalen, patienterna och anhörigvårdarna får fortlöpande specialiserat stöd och specialiserad utbildning i e-hälsa för att de ska kunna utveckla sin digitala kompetens och således dra största möjliga nytta av e-hälsotjänsterna, utan att de sociala och territoriellt betingade orättvisorna förvärras.

26.

Europaparlamentet anser att man i samband med hjälp och utbildning bör prioritera

27.

Europaparlamentet understryker hur viktigt det är att man beaktar synpunkterna från läkare och andra yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården och patientorganisationer, inte enbart vid framtagandet av e-hälsotillämpningar utan även vid utvärderingen och övervakningen av dem.

28.

Europaparlamentet betonar att hälso- och sjukvården måste få ha kvar sin mänskliga dimension, särskilt i en situation där befolkningen blir allt äldre och det därmed ofta blir svårt att särskilja medicinska och sociala aspekter. Kommissionen uppmanas därför att se till att tekniken för e-hälsa inte ersätter den tillitsfulla relationen mellan patienterna och vårdpersonalen.

29.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att anordna informations- och utbildningskampanjer för e-hälsa och it-kunskap (med beaktande av sociala och territoriella ojämlikheter), för att avhjälpa den brist på kunskaper och förtroende som råder bland patienterna, allmänheten och yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården. Dessa kampanjer måste anpassas till den samhällsgrupp som de riktar sig till, eftersom välinformerade medborgare och deras aktiva deltagande är förutsättningar för en god utveckling av de nya hälso- och sjukvårdsmodellerna.

30.

Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att förbättra e-hälsosamarbetet på nationell och regional nivå, men även på gränsöverskridande nivå så att länder som har kommit långt på detta område kan dela med sig av sina erfarenheter med dem som ännu inte har kommit så långt.

31.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utbyta erfarenheter, kunskaper och god praxis med varandra, med kommissionen och med intressenterna, för att på så vis effektivisera de patientcentrerade e-hälsosystemen.

32.

Europaparlamentet understryker därför att medlemsstaterna bör fortsätta att samarbeta med hjälp av elektroniska plattformar som gör att de kan utbyta goda erfarenheter om e-hälsosystem och e-hälsolösningar samt att såväl kommissionen som medlemsstaterna bör stödja kopplingen mellan de olika e-hälsoprojekten inom EU.

33.

Europaparlamentet understryker vilka möjligheter som appar till mobila enheter för med sig för patienterna, särskilt patienter med kroniska sjukdomar, och vill uppmuntra till att det utvecklas nyttiga appar specifikt för hälsoändamål, vars innehåll har verifierats av medicinskt sakkunniga.

34.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att lägga fram en ”åtgärdsplan för m-hälsa” för mobila enheter, där det ska ingå riktlinjer för marknadskontroll av appar för m-hälsa, för att uppgifterna ska skyddas och den hälsoinformation som tillhandahålls ska vara tillförlitlig, liksom också för att dessa appar garanterat ska utvecklas under lämplig medicinsk tillsyn.

35.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att anta normer för mobila appar med anknytning till hälso- och sjukvård, för att den information som finns där ska vara sanningsenlig och för att det ska råda rättslig klarhet om och insyn i hur de uppgifter används som insamlas med hjälp av sådana appar.

36.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta att arbeta med pilotprojekt såsom epSOS-projektet (Smart Open Services for European Patients), projektet Renewing Health och/eller initiativet The Virtual Physiological Human, i syfte att bygga upp interoperabilitet på europeisk nivå, samt fortsätta med stödet till innovativa lösningar för individcentrerad vård, inklusive avancerade modeller och simulationer som behövs för att målet om förutsägbar och individanpassad medicin ska uppnås.

37.

Europaparlamentet betonar att det är medlemsstaternas myndigheter som ansvarar för organisationen av hälso- och sjukvårdssystemen. Parlamentet uppmanar trots detta med kraft kommissionen att fortsätta att samarbeta med hälso- och sjukvårdspersonal, patientorganisationer, andra viktiga intressenter och behöriga myndigheter vid utarbetandet av sin politik och hanteringen av de motstridiga prioriteringarna inom e-hälsa och beakta att den främsta prioriteringen är att patienterna har tillgång till effektiva hälsosystem till en överkomlig kostnad.

38.

Europaparlamentet betonar att e-hälsa skapar nya arbetstillfällen inom medicin, forskning och tjänster med anknytning till hälsa och sjukvård och uppmanar i detta sammanhang kommissionen att uppmuntra de nationella myndigheterna att använda EU-medel till finansiering av program för e-hälsa och mot gränsöverskridande hälsohot.

39.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ägna särskild uppmärksamhet åt en jämn könsfördelning inom utbildningen och rekryteringen inom forskning, hälsa, medicin och IKT, eftersom handlingsplanen för e-hälsa syftar till att skapa nya arbetstillfällen inom dessa sektorer.

40.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att tillsammans arbeta för att utveckla bärkraftiga finansieringsmodeller för e-hälsotjänster inom de nationella hälso- och sjukvårdsbudgetarna och att i detta arbete samråda med andra intressenter, såsom sjukkassor, nationella hälso- och sjukvårdsinstitutioner, hälso- och sjukvårdpersonal och patientorganisationer.

41.

Europaparlamentet understryker att innovationer på området e-hälsa skapar affärsmöjligheter och bidrar till den framtida tillväxten.

42.

Europaparlamentet understryker behovet av att påskynda forskningen om e-hälsosystem, men på ett sådant sätt att utgifterna inte direkt påverkar kostnaderna för den tjänst som tillhandahålls.

43.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att anslå medel till e-hälsa inom kommande ramprogram för forskning och utveckling.

44.

Europaparlamentet framhåller att de små och medelstora företagen måste garanteras lämpligt stöd för att det ska råda likvärdiga verksamhetsförutsättningar inom hela sektorn för e-hälsa och för att de små och medelstora företagen ska få ökat tillträde till denna marknad, så att de bidrar till social och territoriell sammanhållning.

45.

Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att med hjälp av riktlinjer för e-hälsomarknaden stödja och underlätta små och medelstora företags projekt inom området e-hälsa och förbättra samarbetet mellan små och medelstora företag å ena sidan, och intressenter, forskningsorgan och hälso- och sjukförsäkringssystem å den andra, för att åstadkomma innovation för dem som tillhandahåller hälso- och sjukvård.

46.

Europaparlamentet betonar att det behövs öppenhet och konkurrens när små och medelstora företag utvecklar IKT-verktyg för att e-hälsoverktygen ska bli överkomligt prissatta.

47.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utveckla datastandarder för insamling, utbyte och rapportering av hälsorelaterade frågor med en gränsöverskridande dimension.

48.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att arbeta tillsammans med patienter och andra intressenter för att hitta verktyg och modeller för e-hälsa som kan främja genomförandet eller utvecklingen av artikel 12 i direktiv 2011/24/EU, som handlar om utvecklingen av europeiska referensnätverk mellan dem som tillhandahåller hälso- och sjukvård och kunskapscentrum.

49.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta sina insatser att genomföra artikel 14 i direktiv 2011/24/EU om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, som syftar till att inrätta ett nätverk för e-hälsa.

50.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att låta alla regionala myndigheter som har behörighet för e-hälsotillämpningar delta i det nätverk för e-hälsa som inrättats genom direktiv 2011/24/EU.

51.

Europaparlamentet betonar att gränsöverskridande verksamheter bör regleras av en etisk uppförandekod, utan att detta inkräktar på subsidiaritetsprincipen.

52.

Europaparlamentet understryker att det är viktigt att patienterna kan komma åt sina egna personliga hälsouppgifter. Patienterna bör, efter det att de gett förhandssamtycke till att uppgifterna används, alltid få tydlig och öppen information om hur uppgifterna behandlas.

53.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att tillämpa de normer för behandling av hälsorelaterade personuppgifter som fastställts i förslaget till förordning om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter, efter det att den förordningen trätt i kraft.

54.

Europaparlamentet understryker behovet av att i alla medlemsstater använda internationella standarder, både för utformningen av informationen och för utbytet av den, samt av att utveckla internationella koder för yrken i anslutning till e-hälsa och harmonisera definitionerna.

55.

Europaparlamentet välkomnar i detta sammanhang det pågående internationella samarbetet med WHO och OECD.

56.

Europaparlamentet välkomnar samarbetet mellan EU och Förenta staterna, vilket kännetecknas av en pågående samverkan, bland annat inom ramen för samförståndsavtalet om samarbete om informations- och kommunikationsteknik i hälsofrågor, framför allt i form av den gemensamt framtagna färdplanen EU-HHS för utveckling av internationellt erkända standarder för interoperabilitet och specifikationer för genomförandet av interoperabilitet i elektroniska hälsoinformationssystem.

57.

Europaparlamentet understryker att det är viktigt att uppnå teknisk standardisering och interoperabilitet inom IKT-baserade lösningar och uppgiftsutbyte på alla nivåer av de europeiska hälso- och sjukvårdssystemen samtidigt som riktlinjer för dessa systems interoperabilitet på EU-nivå utvecklas.

58.

Europaparlamentet betonar att det måste tillförsäkras interoperabilitet mellan de programvarutillämpningar som används av patienter respektive av läkare för att resultaten och kommunikationen ska bli bättre.

59.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att föreslå en interoperabilitetsram för e-hälsa senast 2015 och ser det som ett mycket viktigt steg mot patientinflytande inom e-hälsa. Parlamentet anser att det är viktigt att denna ram omfattar standardiserad rapportering i journalerna liksom stöd till utvecklingen av medicintekniska produkter med möjlighet till automatisk elektronisk lagring av journaler.

60.

Europaparlamentet framhåller att full respekt för Europeiska unionens kulturella och språkliga mångfald måste garanteras i fråga om den tekniska standardiseringen av och interoperabiliteten för hälso- och sjukvårdssystemen i Europa.

61.

Europaparlamentet kräver att framtagandet av verktyg för e-hälsa inte enbart styrs av tekniska och ekonomiska intressen, utan att det bygger på verktygens effektivitet och användbarhet för att förbättra hälsoresultat och livskvalitet, och att patienternas intresse ska stå i centrum för framtagandet av verktygen, också när det gäller äldre människor och personer med funktionsnedsättning.

62.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att framhålla vikten av en jämn könsfördelning när de främjar denna plan.

63.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna eftertryckligen att främja ett jämställdhetsinriktat förhållningssätt till hälso- och sjukvård och medicin och att i samband med genomförandet av handlingsplanen för e-hälsa beakta de särskilda behov som kvinnor och flickor har som vårdtagare.

64.

Europaparlamentet betonar vikten av världsomfattande undersökningar av faktaunderlaget för e-hälsa.

65.

Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna och kommissionen att med hjälp av Europeiska jämställdhetsinstitutet (EIGE) samla in könsuppdelade uppgifter om de preliminära resultaten av e-hälsosystemens och e-hälsoverktygens tillgänglighet och effekt, och efterlyser åtgärder för utbyte av bästa praxis avseende förverkligandet av e-hälsa.

66.

Europaparlamentet påminner om att den framtida handlingsplanen för e-hälsa måste garantera följande viktiga principer:

67.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vartannat år offentliggöra en översikt av framstegen i genomförandet av handlingsplanen för e-hälsa i de enskilda medlemsstaterna, av vilken det ska framgå vilka innovativa ändringar som gjorts i detta verktyg för att medborgarna ska få kvalitativt högtstående och effektiva hälso- och sjukvårdssystem, och, utgående från detta, fastställa effektiva indikatorer på nationell nivå och unionsnivå för att mäta hur man gått framåt med de åtgärder som planerats och vilken inverkan de haft, och särskilt uppmärksamma eventuell diskriminering eller ojämlik tillgång som kan påverka konsumenterna och patienterna.

68.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Regionkommittén och medlemsstaternas regeringar.

23.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 482/22

—

med beaktande av den fempunktshandlingsplan (1) som kommissionen lade fram i mars 2013 till följd av upptäckten av ett omfattande bedrägerinätverk som utgav hästkött för att vara nötkött,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004,

—

med beaktande av förslaget till förordning om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och välbefinnande, växters sundhet, växtförökningsmaterial och växtskyddsmedel (COM(2013)0265),

—

med beaktande av revisionsrättens rapport av den 11 oktober 2012 om hantering av intressekonflikter inom fyra EU-organ,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandena från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd samt utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling (A7-0434/2013), och av följande skäl:

A.

De allmänna principerna i EU:s livsmedelslagstiftning enligt förordning (EG) nr 178/2002 förbjuder saluföring av osäkra livsmedel samt bedrägeri, förfalskning av livsmedel och alla andra aktiviteter som kan vilseleda konsumenterna.

B.

Förordning (EG) nr 1924/2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel samt förordning (EU) nr 1169/2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna innehåller detaljerade bestämmelser som förbjuder vilseledande marknadsföring och märkning.

C.

EU:s gällande regelverk för livsmedelsäkerhet och livsmedelskedjan har fram till nu försett EU:s konsumenter med en hög grad av livsmedelssäkerhet. Den befintliga lagstiftningen är emellertid ännu bräcklig och inte alltid tillförlitlig, och därför behövs förbättringar på fältet.

D.

Samtidigt har den senaste tidens fall av livsmedelsbedrägerier skadat konsumenternas förtroende för livsmedelskedjan och inverkat negativt på den jordbruksbaserade livsmedelsindustrin, eftersom dessa skandaler skadar helhetsbilden av denna nyckelsektor för EU:s ekonomi. Att återställa konsumenternas förtroende för det europeiska jordbrukets livsmedelsprodukter, både inom och utanför Europeiska unionen, är en uppgift av enorm betydelse. De allra flesta europeiska jordbruksbaserade livsmedelsprodukter är dock av utmärkt kvalitet och förtjänar därför internationellt erkännande.

E.

Öppenhet och insyn är ett centralt inslag i den strategi kommissionen och medlemsstaterna antagit för kontroller av livsmedelssäkerheten.

F.

Den jordbruksbaserade livsmedelsindustrin är en av de största ekonomiska sektorerna inom EU, och står för 48 miljoner arbetstillfällen och ett värde på 715 miljarder euro årligen.

G.

Enskilda fall av livsmedelsbedrägeri inverkar negativt på hela den jordbruksbaserade livsmedelsindustrins anseende.

H.

EU:s livsmedelslagstiftning är mycket detaljerad när det gäller livsmedelssäkerhet och inbegriper kontroller och tester av restprodukter och annan förorening av livsmedel och foder. Det finns emellertid ingen specifik ram för livsmedelsbedrägerier, förutom den allmänna bestämmelsen att konsumenterna inte får vilseledas.

I.

Det finns även problem med tillämpningen av den befintliga lagstiftningen, och det behövs effektivare officiella kontroller av livsmedel från animalieproduktionen i varje led av livsmedelskedjan.

J.

Det finns ingen statistik över förekomsten av livsmedelsbedrägerier i EU, och kommissionen har först nyligen gjort livsmedelsbedrägeri till ett nytt insatsområde.

K.

Bland den senaste tidens bedrägerifall märks exempelvis saluföring av hästkött som nötkött, saluföring av kött från hästar behandlade med fenylbutazon som ätligt hästkött, saluföring av vanligt mjöl som ekologiskt mjöl, saluföring av ägg från burhöns som ekologiska ägg, saluföring av vägsalt som bordssalt, användning av metanolförorenad alkohol i spritdrycker, användning av dioxinförorenat fett för foderframställning och felaktig märkning av fiskarter och skaldjur.

L.

Livemedelsbedrägerier förekommer i allmänhet där potentialen och lockelsen är stor samtidigt som risken att åka fast är liten och påföljderna små.

M.

Livsmedelskedjan är ofta lång och komplex och involverar många livsmedelsföretagare och andra parter. Konsumenterna blir allt mer omedvetna om hur deras livsmedel produceras, och de enskilda livsmedelsföretagarna har inte alltid överblick över hela produktkedjan och är inte heller skyldiga att ha det.

N.

Det mycket storskaliga bedrägeriet med hästkött i maten i hela Europa är ett symtom på ett okontrollerbart globaliserat leveranssystem, prispressande produktivitetssträvan inom den jordbruksbaserade livsmedelsindustrin och ett ofullständigt märkningssystem.

O.

Handlare och mellanhänder i livsmedelskedjan är inte alltid registrerade och certifierade som livsmedelsföretagare. Kommissionen och medlemsstaterna är ofta osäkra på hur många oregistrerade handlare som är aktiva.

P.

Efter allvarliga livsmedelsbedrägerier låter nationella behöriga myndigheter ibland stänga dömda bedrägliga livsmedelsföretag. Kort därpå omregistrerar sig dessa företag på annan plats och fortsätter att bedriva handel som tidigare. Informationsutbyte mellan medlemsstater om dömda bedrägliga företag skulle förbättra kontrollen av dessa företag, så att de hindras från att bedriva ny bedräglig verksamhet.

Q.

Ansvaret för att tillämpa och säkerställa efterlevnaden av EU:s livsmedelslagstiftning ligger hos medlemsstaterna. Regelefterlevnaden och kontrollen är med andra ord mestadels en nationell angelägenhet, och den EU-omfattande överblicken är därför begränsad eller rentav obefintlig.

R.

Nationella myndigheter tenderar att inrikta sina kontroller på livsmedelssäkerhet och prioriterar inte livsmedelsbedrägerier, ofta på grund av brist på kapacitet och resurser.

S.

De behöriga myndigheterna i vissa medlemsstater har specialiserade polisenheter för att bekämpa livsmedelsbedrägerier. I vissa medlemsstater är kontrollerna delvis utlagda på privata kontrollorgan. I andra medlemsstater genomförs kontrollerna helt av de behöriga myndigheterna.

T.

Snabbvarningssystemet för livsmedel och foder är ett användbart redskap för snabbt informationsutbyte mellan medlemsstaterna och kommissionen, som exempelvis i det senaste bedrägerifallet med hästkött.

U.

Kommissionens kontor för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) kontrollerar efterlevnaden av EU:s krav på livsmedelssäkerhet och livsmedelskvalitet. I regel aviseras dess granskningar i förväg och förbereds i samverkan med de behöriga myndigheterna. Antalet granskningar per år är begränsat på grund av FVO:s begränsade kapacitet. FVO har låtit förstå att det för närvarande inte är tillräckligt utrustat och utbildat för att fokusera på livsmedelsbedrägerier.

V.

Larm om ett stigande antal slaktade hästar i vissa medlemsstater har ignorerats helt av de behöriga myndigheterna, inte minst FVO.

W.

Europol har observerat ett stigande antal livsmedelsbedrägerier och förväntar sig att den trenden kommer att hålla i sig tillsammans med att kriminella organisationer i högre grad blir inblandade i livsmedelsbedrägerier.

X.

Medlemsstaterna kan använda Europols informationssystem för att utbyta information om gränsöverskridande utredningar. Europol kan endast på medlemsstaternas begäran bistå dem med sin sakkunskap, sina analysverktyg och sina databaser. I samband med hästköttsbedrägeriet var medlemsstaterna inledningsvis ovilliga att arbeta med Europol.

Y.

Sedan 2011 har Europol framgångsrikt genomfört flera Opson-operationer mot förfalskade och undermåliga livsmedelsprodukter. Europol samarbetar i dessa operationer med Interpol, medlemsstaternas myndigheter, länder utanför EU samt privata partner.

Z.

Att ursprungsland eller ursprungsort för kött och köttprodukter anges på märkningen förhindrar inte i sig bedrägeri. En livsmedelsprodukts ursprung avgör delvis livsmedelsproduktens pris i vissa fall.

AA.

Ingåendet av frihandelsavtal som EU planerar skulle kunna leda till en försvagning av den europeiska lagstiftningen om livsmedelskontroll.

AB.

Bedrägerier bör sättas in i ett ekonomiskt sammanhang som präglas av den globala finanskrisen men också av social dumpning både inom och utanför EU.

AC.

Trading gör att lägsta bud vinner när det gäller kvalitet, säkerhet och öppenhet, och detta påverkar vinstmarginalerna i hela sektorn.

AD.

Distributionsmetoderna och förekomsten av mellanhänder i distributionen destabiliserar produktionsmarknaderna genom att producenternas marginaler minskar.

1.

Europaparlamentet beklagar att bekämpande av livsmedelsbedrägerier är en relativt ny fråga på den europeiska dagordningen och att det tidigare aldrig har varit en huvudprioritering för lagstiftning och efterlevnadskontroll på EU-nivå och nationell nivå.

2.

Europaparlamentet uttrycker sin oro över livsmedelsbedrägeriernas potentiella inverkan på konsumentförtroendet, livsmedelssäkerheten, livsmedelskedjans funktion och jordbruksprisernas stabilitet, och framhåller vikten av att snabbt återställa de europeiska konsumenternas förtroende.

3.

Europaparlamentet ber därför kommissionen att ägna livsmedelsbedrägerier all den uppmärksamhet de kräver och att vidta alla nödvändiga åtgärder för att göra förebyggande och bekämpande av livsmedelsbedrägerier till ett självklart inslag i EU:s politik.

4.

Europaparlamentet framhåller att det behövs ytterligare inblick i livsmedelsbedrägeriernas omfattning, förekomst och beståndsdelar i EU. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att systematiskt samla in uppgifter om bedrägerifall och att utbyta bästa praxis i fråga om identifiering och bekämpning av livsmedelsbedrägerier.

5.

Europaparlamentet konstaterar att EU:s lagstiftning för närvarande inte innehåller någon definition av livsmedelsbedrägeri och att medlemsstaterna använder olika metoder för att definiera det. Parlamentet anser att en enhetlig definition är av väsentlig betydelse för att ta ett europeiskt grepp på kampen mot livsmedelsbedrägerier. Parlamentet framhåller att det snabbt måste tas fram en harmoniserad definition på EU-nivå som baserar sig på diskussioner med medlemsstaterna, relevanta intressenter och experter och som inbegriper beståndsdelar som bristande efterlevnad av livsmedelslagstiftningen och/eller vilseledande av konsumenterna (inklusive underlåtenhet att informera om produkten), uppsåt och potentiell ekonomisk vinning och/eller konkurrensfördel.

6.

Europaparlamentet understryker att den inre europeiska marknadens karaktär gör att livsmedelsbedrägerier ofta sträcker sig bortom medlemsstaternas gränser och blir ett hot mot alla europeiska medborgares hälsa.

7.

Europaparlamentet konstaterar att den senaste tidens fall har exponerat olika typer av livsmedelsbedrägerier, såsom ersättning av huvudingredienser med billigare alternativ eller alternativ av lägre kvalitet, felaktig märkning av vilken djurart som ingår i köttprodukter eller fisk- och skaldjursprodukter, felaktig viktmärkning, försäljning av vanliga livsmedel som ekologiska, otillbörlig användning av kvalitetslogotyper avseende ursprung eller djurskydd, märkning av odlad fisk som vildfångad, saluföring av sämre fisksorter som sorter tillhörande en högre kategori eller en dyrare art samt förfalskning och saluföring av livsmedel med utgånget bäst-före-datum.

8.

Europaparlamentet påpekar att några av de livsmedel som ofta är föremål för bedräglig verksamhet är olivolja, fisk, ekologiska produkter, spannmål, honung, kaffe, te, kryddor, vin, vissa fruktjuicer, mjölk och kött.

9.

Europaparlamentet är bekymrat över signalerna på att antalet fall är på uppåtgående och att livsmedelsbedrägeri är en stigande trend som speglar en strukturell svaghet i livsmedelskedjan.

10.

Europaparlamentet konstaterar att livsmedelsbedrägeri i allmänhet förekommer där den potentiella ekonomiska vinningen är stor och risken att åka fast liten. Parlamentet anser det ohållbart att livsmedelsbedrägerier i EU är en lukrativ verksamhet och att risken att åka fast är relativt liten.

11.

Europaparlamentet framhåller att livsmedelskedjan är komplex och gränsöverskridande, samtidigt som kontroller, påföljder och säkerställande av efterlevnaden i huvudsak är en nationell angelägenhet. Denna situation tros öka risken för livsmedelsbedrägerier. Parlamentet anser att bättre spårbarhet för ingredienser och produkter inom hela livsmedelskedjan skulle bidra till att bekämpa bedrägerier.

12.

Europaparlamentet understryker vikten av att ägna stor uppmärksamhet åt kontroller av importerade varor från tredjeländer och deras överensstämmelse med EU:s standarder för livsmedels- och fodersäkerhet.

13.

Europaparlamentet pekar även på andra faktorer som ofta uppges bidra till livsmedelsbedrägerier, såsom den rådande ekonomiska krisen, åtstramningsåtgärderna som drabbar kontrollorganen samt trycket från detaljhandeln och andra att producera allt billigare livsmedel.

14.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens beslut att tillsätta en grupp för frågor om livsmedelsbedrägerier och uppskattar Europols insatser mot livsmedelsbedrägerier. Parlamentet uppmuntrar kommissionen att överväga utvecklingen av ett EU-referenslaboratorium för livsmedels äkthet.

15.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens plan att anordna en konferens om livsmedelsbedrägerier under 2014 för att höja medvetenheten bland relevanta aktörer.

16.

Europaparlamentet är övertygat om att oanmälda oberoende inspektioner är avgörande för att se till att säkerhets- och märkningskraven för livsmedel verkligen tillämpas. Därför anser parlamentet att oanmälda inspektioner bör vara normen.

17.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvidga FVO-granskningarnas fokus så att de även innefattar livsmedelsbedrägerier. Parlamentet anser att FVO och medlemsstaterna bör tillämpa regelbundna, oberoende och obligatoriska oanmälda inspektioner för att upptäcka internationella överträdelser och se till att de högsta standarderna för livsmedelssäkerhet följs. Det är viktigt att officiella kontroller och inspektioner genomförs på ett sätt som medger insyn och att rapporterna och resultaten från kontroller och inspektioner av livsmedelsföretag offentliggörs, så att konsumenternas förtroende kan återupprättas och bibehållas.

18.

Europaparlamentet beklagar att kommissionen och medlemsstaterna inte synliggör och tar fasta på FVO:s rapporter och revisioner i mer än begränsad omfattning. Kommissionen uppmanas att mer kraftfullt följa upp FVO:s rapporter och rekommendationer.

19.

Europaparlamentet uppmanar budgetmyndigheten att utöka kapaciteten och resurserna hos FVO och kommissionens grupp för frågor om livsmedelsbedrägerier.

20.

Europaparlamentet oroas över den minskade finansieringen inom EU för att säkra dessa mycket viktiga övervakningsuppgifter.

21.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och unionens regioner att anslå tillräckliga personalresurser samt finansiella och tekniska resurser till sina kontrollorgan.

22.

Europaparlamentet understryker att effektiva kontroller och inspektioner bör genomföras på ett sätt som inte skapar en onödig administrativ börda för små och medelstora företag.

23.

Europaparlamentet föreslår att det ska hållas en årlig utfrågning av FVO i parlamentets ENVI-utskott, där genomförda och framtida granskningar ska diskuteras innan FVO antar sitt arbetsprogram för det kommande året.

24.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att de frågor som FVO tagit upp hanteras och åtgärdas på lämpligt sätt.

25.

Europaparlamentet konstaterar att eventuella förändringar i översyns- och prioriteringsförfarandet för FVO:s arbetsprogram inte bör innebära att det rättsliga förfarandet för antagandet av FVO:s arbetsprogram ändras.

26.

Europaparlamentet uppmanar mer specifikt kommissionen och medlemsstaterna att ta fasta på resultaten i FVO:s granskningar med avseende på förfalskad dokumentation över medicinsk behandling av djur som är avsedda för slakt och export till EU och att se till att kött och andra animalieprodukter från tredjeländer, där det inte kan garanteras att de överensstämmer med EU:s livsmedelssäkerhetskrav, inte släpps ut på EU-marknaden.

27.

Europaparlamentet konstaterar att medlemsstaterna ofta har svårt att framgångsrikt lagföra bedrägliga livsmedelsföretagare som verkar över EU:s gränser på grund av frågor om behörig domstol. Parlamentet beklagar att medlemsstater inte samarbetar systematiskt med Europol i gränsöverskridande fall av livsmedelsbedrägerier utan arbetar bilateralt.

28.

Europaparlamentet inser de så kallade visslarnas betydelse för att avslöja bedräglig verksamhet i livsmedelsbranschen. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att skapa rätt förutsättningar för att visslare ska kunna slå larm om ojusta metoder säkert och anonymt.

29.

Europaparlamentet anser att nationella behöriga myndigheter, i den utsträckning det är möjligt och lämpligt, bör informera allmänheten om återkallande av produkter och andra åtgärder som vidtagits av behöriga myndigheter i händelse av livsmedelsbedrägerier.

30.

Europaparlamentet anser att offentliga kontroller bör fokusera inte bara på livsmedelssäkerhet utan även på förebyggande av bedrägerier och på risken att konsumenter vilseleds. Parlamentet gläds åt att kommissionens förslag om översyn av offentliga kontroller inbegriper extra kontroller av livsmedelsbedrägeri när de behöriga myndigheterna har anledning att misstänka att en näringsidkare förfar bedrägligt.

31.

Europaparlamentet noterar att vissa medlemsstater delvis lägger ut kontrollerna på privata kontrollorgan. Parlamentet understryker att medlemsstaternas behöriga myndigheter alltid bör utöva tillsyn över kontrollsystemen och verifiera, certifiera och nagelfara alla privata kontrollsystem för att se till att de är förenliga med nationella och internationella standarder, så att deras resultat kan göras tillgängliga för offentliga organ.

32.

Europaparlamentet förkastar alla planer på att delegera inspektionsuppgifter från offentliga myndigheter till ekonomiska aktörer.

33.

Europaparlamentet anser att det behövs ett klargörande av handlarnas roll och det tillämpliga regelverket för försäljning mellan företag.

34.

Europaparlamentet anser att alla kommersiella näringsidkare som behandlar, bedriver handel med eller lagrar råvaror, livsmedelsingredienser eller livsmedelsprodukter i den mänskliga livsmedelskedjan, däribland även handlare och ägare av kylhus, bör registreras som livsmedelsföretagare och bli föremål för kontroller.

35.

Europaparlamentet anser att livsmedelsföretag bör kunna uppge källorna till de livsmedel eller ingredienser som använts, dvs. att varje livsmedelsföretag inom produktionskedjan bär sin del av ansvaret för slutprodukten.

36.

Europaparlamentet inser betydelsen av tydlig och öppen märkning vid försäljning mellan företag och från företag till konsumenter och uppmanar kommissionen att se över EU:s livsmedelslagstiftning på detta område för att minska risken för livsmedelsbedrägerier.

37.

Europaparlamentet efterfrågar större medvetenhet om och förbättrad övervakning av märkningen av frysta livsmedel vid försäljning mellan företag och från företag till konsumenter. Kommissionen uppmanas att lägga fram ett förslag om obligatorisk märkning av kött och fisk som anger om produkterna har frysts samt hur många gånger och under hur lång tid de har frysts.

38.

Europaparlamentet anser att märkning av ursprungsland, även om det inte i sig är ett verktyg för att bekämpa livsmedelsbedrägerier, kan bidra till att säkerställa bättre spårbarhet längs livsmedelskedjan, stabilare förbindelser mellan köttleverantörer och bearbetningsföretag, större aktsamhet när livsmedelsföretag väljer sina leverantörer och produkter samt tillförlitligare information till konsumenterna och på så vis återupprätta konsumenternas förtroende.

39.

Europaparlamentet erinrar om att förordning (EU) nr 1169/2011 föreskriver att kommissionen senast i december 2013 ska anta genomförandeakter om obligatorisk märkning med ursprungsland, märkning av kött från svin, får, get och fjäderfä samt frivillig märkning av livsmedel efter en konsekvensbedömning.

40.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att snarast lägga fram dessa genomförandeakter om märkning av färskt kött svin, får, get och fjäderfä, och att låta sig inspireras av de redan gällande bestämmelserna för obearbetat nöt- och kalvkött, för att se till att konsumenterna informeras om djurens födelseort, uppfödningsort och slaktort och samtidigt ta hänsyn till nationella och regionala system för angivande av kötts ursprung.

41.

Europaparlamentet erinrar vidare om att det redan tidigare har efterlyst ursprungsmärkning för kött i bearbetande livsmedel och att kommissionen håller på att utarbeta en rapport om obligatorisk ursprungsmärkning för kött som ingår som ingrediens. Parlamentet uppmanar kommissionen att snarast lägga fram sin rapport och att följa upp den med lagstiftningsförslag som gör angivande av ursprung för kött i bearbetade livsmedel obligatoriskt, samtidigt som kommissionen bör ta hänsyn till sina konsekvensbedömningar och undvika onödiga kostnader och administrativa bördor.

42.

Europaparlamentet efterlyser bättre märkning av bearbetade produkter som innehåller fisk, särskilt när det fiskens ursprung och fiskemetod.

43.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att påskynda ansträngningarna för att tillsammans med berörda parter och medlemsstaterna undersöka utrymmet för och behovet av elektroniska certifieringssystem i livsmedelskedjan, vilket skulle kunna minska sannolikheten för bedrägerier i samband med papperscertifikat.

44.

Europaparlamentet begär att kommissionen ska inrätta ett centraliserat europeiskt register över hästpass för att förhindra bedrägligt utfärdande av dubbla pass.

45.

Europaparlamentet är bekymrat över avsaknaden av ett europeiskt regelverk för kött från klonade djur.

46.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utforma en metod för spårbarhet och identifiering av kött från klonade djur, till exempel genom inrättande av en internationell gendatabas för klonade djur.

47.

Europaparlamentet anser det värdefullt om branschen själv – som komplement, och inte som ersättning, till det officiella kontrollsystemet – proaktivt utvecklar och tillämpar bedrägeribekämpningsinitiativ för den privata sektorn, såsom kontroller av produkternas tillförlitlighet, egenkontroll, analyser, produktspårningsplaner, granskningar och certifiering, och välkomnar aktuella initiativ som initiativet för global livsmedelssäkerhet och livsmedelsbedrägeriinitiativet vid Michigan State University.

48.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att överväga att införa en juridisk skyldighet för livsmedelsföretagare att rapportera till behöriga myndigheter om förekomsten av livsmedelsbedrägerier.

49.

Europaparlamentet anser att detaljhandeln har ett särskilt ansvar att garantera livsmedelsprodukters tillförlitlighet och kräva en säker och trygg leveranskedja av sina leverantörer. Parlamentet anser att det är återförsäljarnas ansvar att kontrollera åtminstone den formella efterlevnaden av märkningsreglerna. Parlamentet beklagar att primärproducenter pressas att producera allt billigare av detaljhandlare och andra livsmedelsföretagare, ofta på bekostnad av livsmedlens eller ingrediensernas kvalitet.

50.

Europaparlamentet konstaterar att livsmedelsföretagare i nuläget inte alltid känner till källan till de ingredienser de använder. I detta sammanhang konstaterar parlamentet att korta leveranskedjor (lokala och regionala) kan garantera större insyn och ersätta de långa och komplicerade leveranskedjor som hade en stor del i livsmedelsbedrägerikrisen.

51.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram lagstiftningsförslag – i enlighet med förordning (EU) nr 1151/2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel – om märkning avseende lokal saluföring och direktförsäljning, i syfte att främja de berörda marknaderna och hjälpa jordbrukarna att skapa mervärde åt sin produktion.

52.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, i enlighet med artiklarna 7 och 17 i förordning (EU) nr 1169/2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, beivra och förhindra saluföring av sådana produkter som förekommer på marknaden under avsiktligt felaktig eller vilseledande beteckning, eftersom även detta bör betraktas som en form av livsmedelsbedrägeri.

53.

Europaparlamentet är övertygat om att det behövs en attitydförändring hos de behöriga myndigheterna så att de går från ett administratör- och veterinärtänkande till mer av ett polistänkande, baserat på erfarenheterna från det danska livsmedelsverkets ”flygande patrull” och från Italiens karabinjärer och finanspolis. Parlamentet betonar att en förutsättning för ett sådant tillvägagångssätt är att de utsedda domstolarna förses med domare med expertkunskaper inom livsmedelslagstiftning.

54.

Europaparlamentet understryker att genomförandet av kontroller bör vara riskbaserat och inbegripa riskprofiler och sårbarhetsbedömningar för varje leveranskedja och livsmedelsprodukt, med utgångspunkt i pågående akademiska studier som kombinerar kunskaper inom områdena livsmedels äkthet och kriminologi, till exempel forskning som bedrivs av Vrije Universiteit Amsterdam och universitetet i Wageningen.

55.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ytterligare stimulera europeiska och nationella forsknings- och utvecklingsprogram för att utveckla och införa teknik och metoder för upptäckt av livsmedelsbedrägerier, såsom sensorteknik, dataanalys och fingeravtrycksteknik för produkter, och att underlätta den kommersiella tillgången till testning på kort sikt. Parlamentet uttrycker sin erkänsla för de befintliga europeiska forskningsprojekten för livsmedels tillförlitlighet och äkthet, såsom Trace och AuthenticFood.

56.

Europaparlamentet rekommenderar att FVO och nationella myndigheter i sina granskningar inbegriper så kallade massbalanskontroller av in- och utflöden och avfallsflöden.

57.

Europaparlamentet efterlyser förbättrad samordning och kommunikation mellan nationella myndigheter med ansvar för att utreda livsmedelsbedrägerier, så att medlemsstaterna kan få hjälp att intensifiera sina insatser i kampen mot detta problem. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att i brådskande ordning införa ett elektroniskt system, baserat på det befintliga snabbvarningssystemet för livsmedel och foder (RASFF) såsom kommissionen föreslagit, för att möjliggöra snabbt informationsutbyte mellan medlemsstaterna och kommissionen i fall av livsmedelsbedrägeri. Parlamentet vill att det ska offentliggöras årliga rapporter med en redogörelse för upptäckta fall av livsmedelsbedrägerier, i likhet med RASFF-rapporterna.

58.

Europaparlamentet anser att det bör inrättas ett nätverk mot livsmedelsbedrägerier som ett sätt att stärka samordningen mellan de behöriga EU-organen (Europol, Eurojust, FVO) och på så vis bättre förebygga och upptäcka livsmedelsbedrägerier.

59.

Europaparlamentet föreslår att DNA-testning ska införas som standardförfarande vid stickprovskontroller för artbestämning, särskilt när det gäller kött- och fiskprodukter, och att en centraliserad DNA-databas ska inrättas i detta syfte.

60.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta itu med kryphål i de befintliga bestämmelserna om livsmedels säkerhet och spårbarhet med avseende på import av livsmedel från tredje parter, där risken är större för livsmedelsbedrägeri.

61.

Europaparlamentet kräver att EU:s förhandlingar om frihandelsavtal inte medför några ändringar av EU-lagstiftningen om livsmedelssäkerhet och livsmedelstrygghet, och inte heller minskar kapaciteten att kontrollera tillämpningen av denna lagstiftning.

62.

Europaparlamentet anser att resultaten av kontroller bör offentliggöras på ett sätt som är lättillgängligt och begripligt för konsumenterna, t.ex. i form av ett system för betygssättning. Parlamentet är övertygat om att detta skulle hjälpa konsumenterna att fatta beslut och dessutom ge livsmedelsföretag incitament till gott uppförande.

63.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag att höja böterna för att åtminstone uppväga den uppskattade ekonomiska fördel som eftersträvas genom överträdelsen, men anser samtidigt att detta inte är tillräckligt avskräckande. Parlamentet anser att medlemsstaterna bör fastställa böter för livsmedelsbedrägerier som åtminstone är dubbelt så höga som den uppskattade ekonomiska fördel som eftersträvas genom den bedrägliga verksamheten. Som en extra avskräckande åtgärd anser parlamentet att medlemsstaterna måste fastställa ännu strängare påföljder, även straffrättsliga, i bedrägerifall där folkhälsan med berått mod äventyras eller där produkterna riktar sig till sårbara konsumenter. Vidare föreslår parlamentet att livsmedelsföretagarens registrering ska dras in vid upprepade förseelser.

64.

Europaparlamentet beklagar att kommissionen inte har en översikt över de olika nationella påföljdssystemen för livsmedelsbedrägerier och över hur dessa påföljdssystem fungerar utifrån EU-lagstiftningen. Kommissionen uppmanas att ta fram en sådan översikt så snart som möjligt.

65.

Europaparlamentet anser att större hänsyn bör tas till djurskyddet och att påföljderna bör skärpas i fall där bestämmelserna åsidosätts.

66.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att samla in uppgifter från medlemsstaterna och rapportera om vilka olika påföljdssystem och vilka påföljdsnivåer medlemsstaterna tillämpar på livsmedelsbedrägerier och om hur påföljdssystemen fungerar.

67.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att även överväga andra metoder för att förebygga och avskräcka från livsmedelsbedrägeri, exempelvis genom ett europeiskt register där dömda bedrägliga livsmedelsföretag namnges.

68.

Europaparlamentet vill se en utbyggnad av de nuvarande spårbarhetssystemen och en konsekvent tillämpning av den kontinuerliga spårbarhet som föreskrivs i EU:s grundförordning (EG) nr 178/2002 och som omfattar livsmedel, foder, livsmedelsproducerande djur och alla andra ämnen som är avsedda för eller kan antas ingå i ett livsmedel eller ett foder. Parlamentet begär att alla stadier i hela produktions-, bearbetnings-, försäljnings- och distributionskedjan över hela Europa ska vara fullständigt begripliga och öppna för insyn för kontrollanter, så att livsmedelsbedrägerier snabbt kan identifieras.

69.

Europaparlamentet föreslår att undersökningslaboratorier och laboratoriepersonal ska vara skyldiga att till de behöriga tillsynsmyndigheterna rapportera alla resultat av livsmedels- och foderundersökningar som tyder på bedrägerier eller som är av betydelse för bedrägeribekämpning.

70.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

23.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 482/31

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt ingressen och artiklarna 3 och 6,

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 6, 9, 145, 151, 152, 153, 154, 156, 159 och 168,

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artiklarna 1, 3, 27, 31, 32 och 33,

—

med beaktande av den europeiska sociala stadgan av den 3 maj 1996, särskilt del I och artikel 3 i del II,

—

med beaktande av Internationella arbetsorganisationens (ILO) grundläggande arbetsnormer och dess konventioner och rekommendationer om arbetsmarknadsförvaltning och yrkesinspektion (konventionerna nr 81 och 129), som är internationella referenser som garanterar att bestämmelserna om arbetsförhållanden och skydd av arbetstagarna tillämpas,

—

med beaktande av ILO:s konvention nr 143 om migrerande arbetstagare (1975) och ILO:s tilläggsbestämmelser om migrerande arbetstagare, med föreskrifter om antagande av alla lämpliga åtgärder som krävs för att förhindra olaglig invandring där syftet är att hitta ett arbete och olaglig anställning av invandrare, samt med beaktande av bestämmelserna om administrativa, civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för olaglig anställning av invandrare,

—

med beaktande av ILO:s agenda om anständigt arbete,

—

med beaktande av ILO:s konventioner och rekommendationer avseende hälsa och säkerhet på arbetsplatsen,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1338/2008 av den 16 december 2008 om gemenskapsstatistik om folkhälsa och hälsa och säkerhet i arbetet (1),

—

med beaktande av rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (ramdirektiv) (2) och dess särdirektiv,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (3),

—

med beaktande av resolutionen från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar församlade i rådet av den 22 april 1999 om en uppförandekodex för ett förbättrat samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter i kampen mot gränsöverskridande bedrägerier när det gäller socialförsäkringsförmåner och sociala avgifter och odeklarerat arbete samt gränsöverskridande uthyrning av arbetskraft (4),

—

med beaktande av rådets direktiv 1999/85/EG av den 22 oktober 1999 om ändring av direktiv 77/388/EEG beträffande möjlighet att på försök tillämpa en reducerad mervärdesskattesats på arbetsintensiva tjänster (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt (6),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 24 oktober 2007Kraftfullare åtgärder mot odeklarerat arbete (COM(2007)0628),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 24 oktober 2007 om resultaten av det offentliga samrådet om kommissionens grönbok En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar (COM(2007)0627),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (COM(2010)2020) och dess överordnade mål som är att höja sysselsättningsnivån i EU till 75 procent före årtiondets slut,

—

med beaktande av sin resolution av den 15 december 2011 om översynen efter halva tiden av den europeiska strategin 2007–2012 för hälsa och säkerhet på arbetet (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 oktober 2008 om kraftfullare åtgärder mot odeklarerat arbete (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 23 maj 2007 om anständigt arbete för alla (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 11 juli 2007 om en modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 26 oktober 2006 om tillämpningen av direktiv 96/71/EG angående utstationering av arbetstagare (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 26 mars 2009 om underentreprenörernas sociala ansvar i produktionskedjan (12),

—

med beaktande av sin resolution av den 23 maj 2013 om arbetsförhållanden och arbetsmiljöstandarder efter de fabriksbränder och den byggnadskollaps som nyligen inträffade i Bangladesh (13),

—

med beaktande av de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning (2008–2010) (COM(2007)0803),

—

med beaktande av rådets rekommendation av den 22 december 1995 om harmonisering av åtgärder i kampen mot olaglig invandring och olagligt arbete (14),

—

med beaktande av rådets rekommendation av den 27 september 1996 om kampen mot olaglig anställning av tredjelandsmedborgare (15),

—

med beaktande av rapporten från Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor om kampen mot odeklarerat arbete i EU,

—

med beaktande av den särskilda Eurobarometerundersökningen om odeklarerat arbete,

—

med beaktande av studien ICENUW – Implementing Cooperation in a European Network against undeclared work från 2010,

—

med beaktande av studien CIBELES: Convergence of Inspectorates building a European Level Enforcement System,

—

med beaktande av studien Indirect measurement methods for undeclared work in the EU från 2010,

—

med beaktande av studien från Regioplan 2010 Feasibility of establishing a European platform for cooperation between labour inspectorates and other relevant monitoring and enforcement bodies with the aim of preventing and fighting undeclared work,

—

med beaktande av domstolens dom av den 19 december 2012 i mål C-577/10, kommissionen mot Konungariket Belgien,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7-0458/2013), och av följande skäl:

A.

Yrkesinspektioner är viktiga för skyddet av arbetstagarnas rättigheter, för att säkerställa hälso- och säkerhet på arbetsplatsen och få bukt med osäkra arbetsmiljöer, förhindra brott mot anställningsskyddet och främja en rättvis och socialt ansvarsfull ekonomisk tillväxt eftersom den bidrar till att garantera att löner och socialförsäkringsavgifter faktiskt betalas, så att både skatteintäkter och socialförsäkringssystemens intäkter ökar, och säkerställer att arbetstagare täcks av försäkring vid sjukdom och olycksfall i arbetet, och av pensionssystem.

B.

Medlemsstaterna har många olika modeller för att genomföra olika specifika arbetsplatsinspektioner.

C.

Det finns ett växande behov av yrkesinspektioner när det gäller utstationering av arbetstagare runtom i Europa.

D.

Yrkesinspektioner spelar en central roll som garant för att rättigheter värnas i praktiken genom att de ser till att lagar respekteras, att aktörerna känner till sina rättigheter och skyldigheter och att såväl olyckor som missförhållanden förebyggs.

E.

Det behövs utökade yrkesinspektioner på små och medelstora företag och på små byggarbetsplatser.

F.

De multinationella företagens ansvar för arbetsförhållandena, försörjningen och hälsan för de arbetstagare som tillverkar varor och tillhandahåller tjänster upphör inte vid butiksdörren eller fabriksgrinden och kan inte heller säkerställas enbart genom avtal om företagens sociala ansvar.

G.

Att lägga ut arbete på entreprenad och bemanningsföretag involverar ofta mindre kvalificerad arbetskraft och innebär lösare anställningsförhållanden, vilket gör det svårare att fastställa vem som bär ansvaret för bestämmelserna om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

H.

Odeklarerat arbete är till skada både för medlemsstaternas ekonomier och för den europeiska sociala modellens ekonomiska bärkraft. Det urholkar finansieringen och tillhandahållandet av sociala förmåner och offentliga tjänster samtidigt som det innebär att de berörda hamnar i en osäker och utsatt situation samt drabbas av fattigdom både som arbetstagare och pensionärer.

I.

Yrkesinspektörerna fyller en viktig funktion när det gäller att skydda arbetstagarnas rättigheter, förhindra missförhållanden och främja ekonomisk och social utveckling.

J.

En konsekvens av den ekonomiska krisen har varit ökad arbetsbelastning och ytterligare press på de anställda, vilket framför allt har fått konsekvenser för arbetstiderna. Insatserna för att övervaka arbetsförhållandena måste därför intensifieras.

K.

De nya formerna av anställningsförhållanden blir allt svårare att reglera med det befintliga regelverket, och fortsätter att öka.

L.

Olagligt anställd arbetskraft drabbas av negativa sekundära konsekvenser, såsom bristande tillgång till information, företagshälsovård och fortbildning samt en psykisk press av rädsla att råka ut för en olycka eller att åka fast, vilket i sin tur påverkar företagens och hela ekonomins produktivitet. De långsiktiga konsekvenserna är bland annat utebliven rätt till ålderspension eller en mycket låg pension, vilket ökar risken för fattigdom.

M.

Odeklarerat arbete snedvrider konkurrensen på den inre marknaden eftersom vissa företag kan konkurrera på orättvisa villkor.

N.

Det finns ett tydligt samband mellan att befästa en verklig gemensam marknad och att avlägsna all form av social dumpning.

O.

För närvarande står det odeklarerade arbetet för 18,8 procent av BNP i EU-27, och i somliga stater för över 30 procent.

P.

Det odeklarerade arbetet fortsätter att öka i flera medlemsstater, delvis till följd av krisen.

Q.

Åtgärder för larm om missförhållanden krävs för att underlätta upptäckt av missförhållanden och se till att den person som slår larm skyddas. EU och medlemsstaterna har en skyldighet att erbjuda dessa personer fullt skydd.

R.

Varje år dör 168 000 européer till följd av arbetsrelaterade olyckor eller sjukdomar, och 7 miljoner skadas i arbetsolyckor (16);

S.

Riskförebyggande är nödvändigt för att minska de arbetsrelaterade olyckorna och sjukdomarna. Företagshälsovård och säkerhetssystem på arbetsplatsen har en positiv inverkan på såväl nationell som europeisk nivå samt för företagen.

T.

Inspektionssystemen saknar i olika grad den personal och de ekonomiska resurser som krävs för att kunna genomföra effektiva yrkesinspektioner. Detta leder till en bristfällig strategisk planering av personalresurser hos yrkesinspektionsmyndigheterna i EU, och i många länder sker det dessutom kraftiga personalminskningar, samtidigt som yrkesinspektörernas arbete blir allt mer komplext.

U.

Fragmenteringen av arbetsmarknaden i kombination med den okontrollerade och oreglerade utbredningen av vissa sysselsättningsformer i ett antal medlemsstater drar ner lönerna till mycket låga nivåer och skapar därmed en situation som riskerar att ytterligare förvärra problemet med odeklarerat arbete.

V.

De sektorer där odeklarerat arbete är vanligast har en hög arbetsintensitet, såsom bygg- och säkerhetssektorn och sektorerna för städ- och hushållstjänster samt för boende- och omsorgstjänster, som ofta kännetecknas av osäkra arbets- och löneförhållanden.

W.

Det finns ett nära samband mellan olaglig invandring och odeklarerat arbete, eftersom de människor som lever illegalt i Europa inte kan få någon vanlig anställning och därmed inte kan omfattas av något skyddssystem.

X.

Arbetstagare som utför odeklarerat arbete saknar social-, sjuk- eller olycksfallsförsäkring och löper därmed högre risk att drabbas av personlig ekonomisk förlust.

Y.

Yrkesinspektionerna av gränsöverskridande tjänster och anställningsförhållanden avser en gränsöverskridande situation. Tillgången till uppgifter över gränserna är bristfällig.

Z.

Många arbetstagare som utför ett odeklarerat arbete väljer inte frivilligt detta arbete, utan tvingas ofta till det.

1.

Europaparlamentet framhåller att yrkesinspektioner visserligen är en allmännyttig tjänst som endast bör utföras av oberoende offentliga myndigheter, men att detta inte bör utesluta yrkesinspektioner som bistås av företrädare för arbetsmarknadens parter. Parlamentet anser att tjänsterna för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen måste vara oberoende gentemot arbetsgivaren, och att enbart oberoende hälso- och sjukvårdspersonal ska få övervaka, utfärda varningar och ge hälsoråd när det gäller arbetsmiljön. Parlamentet beklagar att det i vissa medlemsstater fortfarande är arbetsgivarorganisationer som ansvarar för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Parlamentet betonar att inspektioner och kontroller av arbetsmiljön måste skötas av oberoende inspektörer som är utbildade inom hälsa och säkerhet.

2.

Europaparlamentet betonar vikten av att utarbeta nationella åtgärdsplaner för att förstärka mekanismerna för yrkesinspektioner och för att finansiera dessa via de europeiska strukturfonderna med tanke på det mervärde som effektiva yrkesinspektioner ger för en stärkt social sammanhållning och mer rättvisa förhållanden på arbetsplatsen generellt sett.

3.

Europaparlamentet påminner om att yrkesinspektionerna har mycket stor betydelse för förebyggandet och övervakningen, och att de även bidrar till att förbättra informationen och kompetensen inom företaget. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka personalstyrkan vid sina yrkesinspektioner, att uppnå målet med en inspektör per 10 000 arbetstagare i enlighet med ILO:s rekommendationer, och att skärpa sanktionerna för företag som inte respekterar sina skyldigheter när det gäller grundläggande rättigheter (löner, arbetstider, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen). Parlamentet anser att dessa sanktioner bör vara effektiva, avskräckande och proportionerliga.

4.

Europaparlamentet påpekar att alla kategorier arbetstagare, vare sig de är anställda eller egenföretagare och oavsett rättslig ställning, anställningsförhållande eller ursprung, måste omfattas av de nationella inspektionsmyndigheternas behörighet och åtnjuta samma skydd. Parlamentet betonar att försök att begränsa yrkesinspektionernas behörighet kan påverka arbetstagarnas hälsa, säkerhet och rättigheter negativt.

5.

Europaparlamentet betonar behovet av att utöka rollen för de nationella yrkesinspektionerna, tillhandahålla utbildning för de högre tjänstemännen och samordna deras uppgifter så att de på ett tillfredsställande sätt kan bemöta de ökade inspektionskraven.

6.

Europaparlamentet anser att effektiva yrkesinspektioner förutsätter att berörda myndigheter har tillräckliga ekonomiska och personella resurser. Parlamentet uttrycker sin oro över att medlemsstaternas inspektionsmyndigheter är underbemannade och att vidareutbildning om framför allt europeiska angelägenheter saknas. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att stärka sina yrkesinspektionssystem, då detta bör vara en central del av de nationella planerna för att hantera den ekonomiska krisen. Parlamentet påminner om att yrkesinspektioner spelar en central roll eftersom de kontrollerar att befintlig lagstiftning tillämpas fullt ut och garanterar att särskilt utsatta arbetstagare är försäkrade och skyddade.

7.

Europaparlamentet påminner om behovet av en enhetlig utbildning för yrkesinspektörer och berörda tjänstemän i syfte att skärpa efterlevnaden av EU:s arbetsrätt.

8.

Europaparlamentet understryker att de ekonomiska reformer som pågår i vissa medlemsstater inte under några omständigheter får minska de personella resurserna, finansieringen samt den materiella och tekniska infrastrukturen vad gäller yrkesinspektionerna.

9.

Europaparlamentet påpekar att rättsliga skyldigheter och arbetstagarnas krav verkar vara de två huvudorsakerna till att arbetsgivarna vidtar förebyggande åtgärder (17).

10.

Europaparlamentet är övertygat om att det utan riskbedömning är omöjligt att på korrekt sätt skydda arbetstagarna. Parlamentet anser att det är viktigt att hjälpa de små och medelstora företagen med att inrätta riskförebyggande strategier. Parlamentet betonar de positiva effekterna av enkla, kostnadsfria och målinriktade initiativ, såsom Online interactive Risk Assessment, som utvecklats av Europeiska arbetsmiljöbyrån (EU-Osha).

11.

Europaparlamentet påminner om att alla medlemsstater undertecknat och ratificerat ILO:s konvention nr 81 om yrkesinspektion och uppmanar därför medlemsstaterna att se till att konventionens principer följs.

12.

Europaparlamentet framhåller att yrkesinspektioner också är effektiva om de genomförs oanmält, vid upprepade tillfällen samt slumpmässigt. Parlamentet påpekar att effektiva sanktioner måste vara utformade så att arbetsgivarna inte har något att vinna på att kringgå befintliga löneavtal eller lagar och förordningar.

13.

Europaparlamentet påpekar att resultaten av yrkesinspektionerna måste åtföljas av tydliga tidsfrister för åtgärder så att missförhållanden snabbt kan förhindras och offren på ett tidigt stadium kan få skydd.

14.

Europaparlamentet påpekar att yrkesinspektionerna i medlemsstaterna måste ha rätt att utföra inspektioner på plats, använda sig av intelligenta inspektionsverktyg och samarbeta med alla berörda myndigheter, och måste ha ett lämpligt behörighetsområde samt arbeta självständigt.

15.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att skydda de berörda arbetstagarna och de personer som slagit larm, om det vid yrkesinspektioner upptäcks missförhållanden, eller om personer slår larm om missförhållanden till yrkesinspektörer, och att låta dem kostnadsfritt kunna utöva sina rättigheter. Parlamentet påpekar att åtgärder, såsom en direkt rätt att väcka talan eller att väcka grupptalan, på ett effektivt sätt erbjuder skydd åt de berörda arbetstagarna och personer som slagit larm om missförhållanden. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att anta åtgärder som skyddar personer som slagit larm om missförhållanden samt deras familjer för att underlätta upptäckt av missförhållanden. Parlamentet betonar att det är viktigt att olagliga migrerande arbetstagare skyddas och att detta bör vara en viktig fråga. Parlamentet erinrar i detta avseende medlemsstaterna om ILO-konvention nr 143 om migrerande arbetstagare (tilläggsbestämmelser) från 1975.

16.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att genomdriva lagar med sanktioner som står i proportion till hur allvarligt brottet är och att på ett avskräckande sätt ålägga sanktioner för brott mot bestämmelserna om arbetsförhållanden. Parlamentet betonar att forskning tydligt har visat att det mest verkningsfulla sättet att förbättra arbetsförhållanden är genom kraftfulla och väl samordnade förebyggande åtgärder och inspektioner i ett tidigt skede, vilket bland annat kan ske genom information och rådgivning till arbetsgivare, eller genom att retroaktivt registrera odeklarerade arbetstagare.

17.

Europaparlamentet påpekar att ett elektroniskt nätverk med alla berörda socialförsäkringsmyndigheter, till exempel belgiska Crossroads Bank for Social Security  (18), som underlättar datautbytet mellan alla berörda myndigheter, är till nytta för att nationella yrkesinspektioner snabbt ska komma åt de uppgifter de behöver för inspektionerna.

18.

Europaparlamentet framhåller att yrkesinspektioner möter vissa svårigheter när det gäller inspektioner som berör migrerande arbetstagare och utstationerade arbetstagare från EU och tredjeländer. Parlamentet betonar att för att yrkesinspektioner ska kunna vara effektiva är det viktigt att yrkesinspektionerna har tillräcklig kunskap om situationer där risken för att bestämmelserna inte efterlevs är stor. Parlamentet påpekar att yrkesinspektionernas uppgift kan underlättas betydligt om det finns nationella elektroniska system där arbetsgivarna är skyldiga att på förhand registrera utländska arbetstagare.

19.

Europaparlamentet påpekar att arbetsmarknadens parter har en viktig funktion att fylla i enlighet med nationell lagstiftning och praxis för att se till att gällande regler följs. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att garantera att arbetsmarknadens parter involveras i utarbetandet och utformningen av de nationella planerna för yrkesinspektioner och i själva yrkesinspektionerna.

20.

Europaparlamentet uppmuntrar inrättandet av ytterligare sektorsvisa inspektionsmyndigheter med trepartssamverkan mellan stat, arbetstagare och arbetsgivare, och i form av ett pilotprojekt, och vill att dessa ska inrättas i de medlemsstater som uppvisar störst andel odeklarerat arbete.

21.

Europaparlamentet konstaterar att färre yrkesinspektioner utförs på landsbygden. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att landsbygdsregionerna omfattas på lämpligt sätt.

22.

Europaparlamentet påpekar att det är vanligt att arbetsförhållandena för visstidsanställda är mindre tillfredsställande än för fast anställda. Parlamentet påpekar därför att en effektiv kontroll av arbetsförhållandena för uthyrd arbetskraft kräver utökade rättigheter för yrkesinspektörer att inspektera bemanningsföretag, och att inspektionerna också måste omfatta efterlevnaden av bestämmelserna om löneavtal och arbetsförhållanden samt om minimilöner om så föreskrivs i medlemsstatens lagstiftning eller nationella kollektivavtal. Parlamentet insisterar på att man ska lägga lika stor vikt vid förebyggande av hälso- och säkerhetsproblem i den privata sektorn som i den offentliga sektorn och erinrar om att principen om icke-diskriminering är bindande. Arbetstagare med tillfälliga kontrakt måste kunna få information om sina rättigheter, inklusive lönenivå, via en informationspunkt på nätet eller en webbplats.

23.

Europaparlamentet ser med oro på situationen för säsongsarbetare inom jordbruket, vilka oftast kommer från tredjeländer. Parlamentet anser att yrkesinspektionerna inom denna sektor ska stärkas och påminner om att sysselsättningen i denna sektor ofta präglas av en blandning av deklarerat och odeklarerat arbete.

24.

Europaparlamentet erinrar om att samtidigt som odeklarerat arbete är särskilt vanligt bland arbetstagare som utför hushållsarbete och att dessa har färre rättigheter än andra arbetstagare, har de nationella yrkesinspektionerna i många fall inte någon behörighet på detta område. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att ratificera ILO:s konvention nr 189 och i enlighet med denna konvention utforma och genomföra åtgärder för yrkesinspektion, efterlevnad och påföljder med vederbörlig hänsyn till hushållsarbetets särskilda förutsättningar, och i enlighet med nationella lagar och förordningar. Parlamentet betonar att i överensstämmelse med nationella lagar och förordningar bör sådana åtgärder specificera villkoren för när tillträde till privatbostäder kan ges, med vederbörlig respekt för privatlivet.

25.

Europaparlamentet fäster uppmärksamheten vid den särskilda situation som hemarbetande och distansarbetare befinner sig i, eftersom de i hemmet eller utanför den vanliga arbetsplatsen också kan bli föremål för brott mot arbetsrätten då arbetsgivare inte fullgör sina rättsliga skyldigheter gentemot dessa arbetare.

26.

Europaparlamentet understryker att särskild vikt bör läggas vid transportsektorn, som på grund av sin rörlighet kan medföra ytterligare svårigheter för yrkesinspektionerna. Parlamentet kräver att yrkesinspektionerna förses med lämplig utrustning så att de kan genomföra effektiva inspektioner av denna sektor.

27.

Europaparlamentet beklagar att det stora antalet falska egenföretagare har blivit ett problem, framför allt inom bygg- och köttindustrin, även i fråga om arrangemangen kring utstationering av arbetstagare. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa lämpliga inspektionsåtgärder mot falskt egenföretagande, till exempel genom att fastställa kriterier för anställning, så att yrkesinspektörerna ska kunna skilja på falskt och lagligt egenföretagande. För att förhindra falskt egenföretagande bör åtgärder vidtas så att medlemsstaterna kan införa mer långtgående krav eller kontrollåtgärder.

28.

Europaparlamentet uppmanar de nationella yrkesinspektionerna och andra berörda myndigheter att utarbeta en handlingsplan mot odeklarerat arbete, där alla former av missförhållanden som rör anställning och egenföretagande ska ingå. Parlamentet understryker att odeklarerat arbete, om man inte tar itu med det ordentligt, hotar EU:s möjligheter att nå sina sysselsättningsmål om fler och bättre arbeten och ökad tillväxt.

29.

Europaparlamentet uttrycker stark oro för den extrema utsatthet som olagliga migrerande arbetstagare eller migrerande arbetstagare utan tillstånd får erfara, eftersom de riskerar att utnyttjas för odeklarerat arbete med låg status, låg lön och långa arbetstider i en otrygg arbetsmiljö. Parlamentet understryker att samarbete mellan yrkesinspektörer och immigrationsmyndigheter bör begränsas till att identifiera arbetsgivare som utnyttjar dessa arbetstagare och inte bör föranleda några sanktioner mot, eller utvisning av, de berörda migrerande arbetstagarna, eftersom det faktiskt skulle motverka åtgärderna mot odeklarerat arbete.

30.

Europaparlamentet anser att om de nationella yrkesinspektionerna ansvarar för att hantera migrerande eller utstationerade arbetstagare bör kurser för yrkesinspektörer innehålla särskilda block om sådana frågor liksom om mycket närliggande frågor såsom odeklarerat arbete och människohandel, och även vid behov innehålla språkundervisning.

31.

Europaparlamentet anser att sanktioner endast är effektiva om arbetsgivaren inte har något att vinna på att anställa olagliga arbetstagare eftersom de då skulle riskera att förlora betydligt mer än vad arbetskostnaderna för en registrerad arbetstagare skulle uppgå till.

32.

Europaparlamentet konstaterar att trenden alltmer går i riktning mot falskt egenföretagande, utkontraktering och bemanningsföretag, vilket kan leda till fler otrygga arbeten och ytterligare försämringar av den redan låga skyddsnivån för de odeklarerade arbetstagarna. Parlamentet anser att system där huvudentreprenören bär ansvaret kan användas för att öka efterlevnaden av arbetsnormer i hela produktionsprocessen, och att man bör överväga att införa sådana system i samtliga medlemsstater, samtidigt som man erkänner att yrkesinspektörernas kontroller är fortsatt nödvändiga.

33.

Europaparlamentet uppmärksammar problemet med att genomföra arbetsmiljölagstiftning i de fall då arbetstagare utför odeklarerat arbete. Parlamentet understryker att hälsa och säkerhet på arbetsplatsen är en rättighet för alla anställda och egenföretagare och att denna rättighet måste garanteras genom bättre tillämpning av gällande bestämmelser. Parlamentet föreslår att medlemsstaterna undersöker möjligheten att erbjuda en kostnadsfri konfidentiell läkarundersökning årligen eller en gång per avtalsperiod för samtliga arbetstagare för att garantera dem ett minimiskydd.

34.

Europaparlamentet förordar skärpta påföljder för företag som inte gör rätt för sig i fråga om arbetstagarnas grundläggande rättigheter och anser att de här påföljderna måste vara så avskräckande och avvärjande att arbetstagare och arbetsgivare inte har något att vinna på att kringgå gällande bestämmelser om anställnings- och hälsoskydd. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att överväga en anpassning av bötesnivån i sina sanktionssystem så att den står i proportion till den skada som lidits och att se till att böterna överstiger vinsten av att kringgå bestämmelserna.

35.

Europaparlamentet påminner om att Europa 2020-strategin lyfter fram vikten av fler kvinnor på arbetsmarknaden och menar att arbetsplatsinspektörer bör ha kunskaper om både kvinnors och mäns arbetsförhållanden.

36.

Europaparlamentet yrkar på att dessa påföljder också ska gälla för företag som svartlistar arbetstagare på grund av deras fackförenings-, hälso- eller skyddsombudsverksamhet.

37.

Europaparlamentet efterlyser stöd från de nationella yrkesinspektionerna för att genomdriva ett effektivt arbetarskydd på företagsnivå, framför allt inom små och medelstora företag. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att inspektionerna i större utsträckning inriktas på att ta fram konkreta och genomförbara lösningar för att åtgärda bristerna i fråga om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

38.

Europaparlamentet stöder det arbete som gjorts av Yrkesinspektörskommittén (SLIC) för att föra nationella kulturer närmare varandra och efterfrågar en förstärkning av dess resurser och kompetenser. Parlamentet uppmanar SLIC att utöka sitt samarbete med den rådgivande kommittén i Luxemburg. Parlamentet anser att kommissionens rådgivande kommitté för arbetsmiljöfrågor bör hållas regelbundet underrättad om utvecklingen i medlemsstaterna gällande yrkesinspektioner samt hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

39.

Europaparlamentet anser att dessa arbetsmiljöaspekter även bör ingå i den framtida arbetsmiljöstrategin på EU-nivå. Parlamentet uppmanar yrkesinspektioner att intensifiera väl riktade åtgärder för förebyggande och utbildning som ökar medvetenheten om regler och förfaranden för arbetsmiljön bland medborgarna. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att påskynda genomförandet av Reach, särskilt när det gäller substitution av de mest oroande kemikalierna, och anser att man bör ta hänsyn till arbetssjukdomar i prioriteringen av sådana ämnen.

40.

Europaparlamentet anser att det är viktigt med ett bra samarbete mellan de nationella myndigheterna och arbetsmarknadens parter för att man ska få ett slut på den sociala dumpningen och trygga en rättvis konkurrens på den inre marknaden. Parlamentet välkomnar att kommissionen tagit initiativ till en europeisk plattform för yrkesinspektörer inom Eurofound. Parlamentet uppmanar kommissionen att i detta hänseende inrätta en europeisk plattform för yrkesinspektörer för odeklarerat arbete, med uppgift, utöver byråns andra uppgifter, att organisera arbetet i plattformen och underlätta utbytet av erfarenheter och god praxis, att tillhandahålla aktuell, objektiv, tillförlitlig och jämförbar information, att stärka det gränsöverskridande samarbetet och att kartlägga och registrera brevlådeföretag och liknande verksamheter.

41.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, i samarbete med arbetsmarknadens parter och berörda nationella myndigheter och utan att det påverkar subsidiaritetsprincipen, avsätta tillräckliga mänskliga resurser för gränsöverskridande fall av brott mot arbetarskyddet och av odeklarerat arbete – med uppgift att bland annat identifiera brevlådeföretag och övervaka tjänsteleverantörer med gränsöverskridande verksamhet, och att utveckla EU-omfattande fortbildningsprogram för inspektörer, för att kunna möta utmaningar såsom falskt egenföretagande och utstationering, identifiera nya sätt att kringgå gällande bestämmelser och organisera gränsöverskridande kontroller. Parlamentet rekommenderar dessutom att de nationella yrkesinspektionerna ibland gör gemensamma gränsöverskridande inspektioner, särskilt i gränsområden.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka fördelarna med att införa och, om lämpligt, tillgängliggöra ett förfalskningssäkert europeiskt socialförsäkringskort eller annat EU-omfattande elektroniskt dokument, som kan lagra alla uppgifter som behövs för kontroll av ett arbetsförhållande, såsom uppgifter om personens socialförsäkringsstatus och arbetstider, och som skulle omfattas av strikta bestämmelser för uppgiftsskydd, särskilt i den mån integritetskänsliga personuppgifter behandlas. Parlamentet betonar med anledning av detta vikten av att noggrant analysera konsekvenserna för integritetsskyddet före och under utvecklingen av ett sådant kort.

43.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra ett pilotprojekt för en europeisk mekanism för tidig varning som skulle larma om brott mot arbetarskyddet och om fall av odeklarerat arbete, till främjande av ett snabbt informationsutbyte mellan medlemsstaterna och med stöd av en svart lista, så att brott mot anställningsskyddet bättre kan förhindras på ett tidigt stadium. Parlamentet påpekar att denna mekanism för tidig varning kan baseras på det nuvarande europeiska systemet för snabbt informationsutbyte i frågor som rör konsumentskyddet (Rapex). Parlamentet understryker att det är nödvändigt att noggrant dokumentera dessa brott genom att systematiskt registrera inspektionsresultaten så att målinriktade åtgärder kan vidtas mot missförhållanden.

44.

Europaparlamentet anser att utökat samarbete och informationsutbyte mellan medlemsstaterna för att motverka odeklarerat arbete kan ge ett viktigt europeiskt mervärde. Parlamentet understryker att det skulle underbygga europeiska lagstiftningsinitiativ om odeklarerat arbete på ett meningsfullt sätt, främja utbytet av bästa praxis och förbättra samordningen mellan olika länders yrkesinspektioner.

45.

Europaparlamentet påpekar att i vissa gränsöverskridande situationer har de nationella inspektionsmyndigheternas rätt att inspektera utländska företag starkt begränsats, och att detta har hotat både arbetstagarskyddet och en marknad med lika villkor. Parlamentet kräver att uppgifter om utstationeringar, såsom utstationeringsintygen A1, inte ska vara retroaktiva, och att de ska införas i ett elektroniskt EU-omfattande register och komplettera befintliga nationella register samt finnas tillgängliga för myndigheter i hela EU för att på nationell nivå underlätta kontrollen av arbetsförhållanden för utstationerade arbetstagare på flera språk. För detta krävs ett effektivare, gränsöverskridande utbyte av information mellan de olika behöriga myndigheterna. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att yrkesinspektioner till fullo kan utnyttja sin rätt att utföra icke-diskriminerande oberoende inspektioner i gränsöverskridande fall oavsett var företaget har sin etableringsort.

46.

Europaparlamentet erinrar om att man inom ramen för genomförandedirektivet om utstationering av arbetstagare inte får låta längden på dokument hindra att dokument översätts, om översättning efterfrågas vid en inspektion.

47.

Europaparlamentet framhåller att de nuvarande direktiven om socialförsäkrings- och sysselsättningsfrågor inte i tillräcklig grad framhåller betydelsen av ett bättre genomförande och av yrkesinspektionernas roll. Parlamentet anser att de nuvarande direktiven måste granskas grundligt och vid behov ses över, och att frågan om efterlevnad måste behandlas på ett bättre sätt i EU:s arbetsrätt. Parlamentet välkomnar därför att kommissionen i direktiven om vissa arbetstagargrupper har föreslagit minimistandarder för inspektion. Parlamentet betonar att man i samband med socialförsäkrings- och sysselsättningsfrågor måste ta hänsyn till yrkesinspektionernas och arbetsmarknadsparternas roll på ett sådant sätt att ett verkligt skydd skapas.

48.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att med hjälp av ett system med kostnadsfri social märkning som erkänns på nationell och europeisk nivå, arbeta för att företagen frivilligt ska införa arbetsnormer av god kvalitet.

49.

Europaparlamentet påpekar att det i vissa medlemsstater finns barn som arbetar redan före fjorton års ålder. Parlamentet anser att yrkesinspektörernas roll och kampanjerna mot barnarbete måste stärkas. Parlamentet uppmanar kommissionen att införa särskilda EU-omfattande kontroll- och övervakningskampanjer som fokuserar på unga personers arbetsförhållanden, särskilt unga migranters villkor.

50.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att alla arbetstagare får tillgång till processuella rättigheter och rättigheter att vidta verkställighetsåtgärder, bland annat de som anges i förslaget till direktiv om åtgärder som underlättar utövandet av arbetstagares rättigheter i samband med fri rörlighet för arbetstagare.

51.

Europaparlamentet anser att vad gäller mobila arbetstagare bör de nationella yrkesinspektionerna och, vid behov, arbetstagarorganisationerna kunna utföra inspektion närhelst de anser att det behövs. Varje medlemsstat ansvarar för att kontroller och övervakningsmekanismer utförs på dess territorium och för att kontrollera och se till att föreskrifterna och bestämmelserna i relevanta direktiv följs.

52.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utforma och förse medlemsstaterna med riktlinjer för bästa praxis och att underlätta samarbete och informationsutbyte dem emellan så att de kan granska och kontrollera bemanningsföretagens verksamhet mer effektivt. Parlamentet betonar att medlemsstaterna bör öka sina övergripande inspektioner av bemanningsföretagen och bör överväga att vidta åtgärder som innebär att dessa företag kan omfattas av certifierings- och rapporteringskrav.

53.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, utan att göra avkall på subsidiaritetsprincipen, lägga fram förslag om en grönbok som stöder yrkesinspektörernas roll och fastställer EU-standarder för yrkesinspektioner och enhetliga utbildningskrav på detta område, med hänsyn till skillnaderna mellan nationella arbetsmarknader.

54.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att hitta bättre sätt att hantera situationer med social dumpning i EU och att föreslå lämpliga verktyg i detta avseende.

55.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

23.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 482/41

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), och särskilt artikel 3.3,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (COM(2010)2020),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 12 december 2012Handlingsplan: Europeisk bolagsrätt och företagsstyrning – ett modernt regelverk för mer engagerade aktieägare och hållbara företag (COM(2012)0740),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 5 juli 2002 om en ram för främjande av arbetstagarnas ekonomiska delaktighet(COM(2002)0364) och parlamentets resolution av den 5 juni 2003 om detta (1),

—

med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 21 oktober 2010 om arbetstagarnas ekonomiska delaktighet inom EU (2),

—

med beaktande av den undersökning som utfördes på uppdrag av Europaparlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor om ekonomiskt deltagande i företagets avkastning från de anställdas sida (3), och som offentliggjordes i september 2012,

—

med beaktande av Pepper IV-rapporten Benchmarking of Employee Participation in Profits and Enterprise Results in the Member and Candidate Countries of the European Union, som offentliggjordes av fria universitetet i Berlin i oktober 2009,

—

med beaktande av Pepper III-rapporten Promotion of employee participation in profits and enterprise results in the New Member and Candidate Countries of the European Union, som offentliggjordes av fria universitetet i Berlin i juni 2006,

—

med beaktande av Pepper II-rapporten av den 8 januari 1997 om främjande inom medlemsstaterna av arbetstagares möjligheter att ta del av företagsvinster och resultat (inklusive andelsägande genom aktieförvärv) (COM(1996)0697,

—

med beaktande av PEPPER I-rapporten Promotion of employee participation in profits and enterprise results, som offentliggjordes av kommissionen och Europeiska universitetsinstitutet i mars 1991,

—

med beaktande av kommissionens pilotprojekt Främjande av personalägande och arbetstagardelaktighet  (4),

—

med beaktande av rapporten av den 18 december 2003 från högnivågruppen av oberoende experter om gränsöverskridande hinder för arbetstagarnas ökade ekonomiska delaktighet i transnationella företag,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 oktober 2012 Inremarknadsakt II: Tillsammans för ny tillväxt (COM(2012)0573),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 14 mars 2006Genomförande av gemenskapens Lissabonprogram för tillväxt och sysselsättning: Företagsöverlåtelser – Kontinuitet genom en ny start (COM(2006)0117),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 januari 2013 om information till och samråd med anställda, planering och hantering av omstruktureringar (5),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A7-0465/2013), och av följande skäl:

A.

Program för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet kan erbjuda direkta ekonomiska förmåner som går utöver överenskomna ersättningsstrukturer genom följande:

B.

Anställda ställs inför en dubbel risk då arbetsgivaren drabbas av en kris: å ena sidan risken att förlora sitt arbete och sin inkomst och å andra sidan risken att förlora kapital som investerats i företaget.

C.

Det finns tre huvudsakliga modeller för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet att välja mellan: vinstdelning (kontantbaserad, uppskjuten eller i form av aktier), individuellt aktieägande för de anställda (personalaktier eller aktieoptioner) och personalaktieoptionsprogram. Arbetstagarnas ekonomiska delaktighet kan utgöras av aktier eller kontanter.

D.

Vilken modell för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet som är lämpligast beror ofta på företagets storlek och ställning, särskilt på om det är börsnoterat eller inte.

E.

Arbetstagarnas ekonomiska delaktighet, särskilt i form av personalaktieoptionsprogram eller delägande, kan fungera som stötdämpare som ger bonusar eller annan form av kompletterande betalning eller belöning som förvaltas i fonder av tredje parter. På så sätt kan företagens huvudägare sprida investeringsrisken och garantera att arbetstagarna har tillgång till besparingar i form av en aktieportfölj.

F.

Arbetstagarnas ekonomiska delaktighet i sitt företag medför vissa eventuella risker för dem. Ekonomisk delaktighet får inte bli ett sätt att kringgå arbetslagstiftningen eller att minska de sociala och arbetsrelaterade rättigheter som uppnåtts, eller ett medel för att pressa fram ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.

G.

Om de anställda får förtur av ägarna att köpa upp och ta över företag med ekonomiska problem kan de försöka trygga de egna jobben. Förfarandet kan minska den osäkerhet som finns hos de anställda för de egna jobben då det finns en risk att andra företag köper upp företaget. Personalägande kommer också åt problemen med företagsövertagande; eftersom företag ofta läggs ned eller säljs för eventuell sanering eller nedläggning när ett övertagande inte är möjligt. Detta förfarande kan vara till särskild hjälp för att säkerställa fortsatt lönsam affärsverksamhet för små och medelstora företag samt mikroföretag. Dessa fördelar kan endast garanteras i kombination med arbetstagarinflytande.

H.

Personalaktieoptionsprogram är ett exempel på en effektiv modell för att ge de anställda möjlighet att köpa upp företag när det gäller icke börsnoterade företag där en mellanhand används för att köpa aktierna på de anställdas vägnar. De anställda utsätts inte för ökad risk eftersom köpet finansieras genom vinstdelning, eller ett lån som återbetalas genom vinstdelning, vilket är ett komplement till de anställdas löner.

I.

Det spanska begreppet sociedades laborales är ett bästa praxis-exempel på en modell för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet i mikroföretag. Det gör att även arbetslösa kan välja att få ut sin arbetslöshetsersättning som en klumpsumma för att starta ett nytt företag eller rekapitalisera ett befintligt företag.

J.

Arbetstagarnas ekonomiska delaktighet minskar kortsiktighet och främjar hållbarhet och långsiktighet i företagsledarnas strategiska beslut och kan öka arbetstagarnas vilja att göra långsiktiga åtaganden och söka innovativa lösningar i produktionsprocessen. Arbetstagarnas ekonomiska delaktighet kan medföra stabilitet, utveckling och tillväxt samtidigt som risken för överexpansion med förlorade arbetstillfällen som följd minskar. Dessa effekter kan öka med stabila och fungerande institutioner med arbetstagarinflytande.

K.

Program för ekonomisk delaktighet uppmuntrar till investeringar i personalutbildning, eftersom sannolikheten att få behålla kompetent personal på lång sikt ökar.

L.

Ekonomiskt deltagande i företagets avkastning från de anställdas sida och om lämpligt arbetstagarnas meddeltagande i beslutsfattande kan bidra till att arbetstillfredsställelsen och den allmänna prestationsnivån och motiveringen ökar. Det kan också uppmuntra de anställda att utveckla en känsla av ägarskap och en bättre förståelse för sitt företag, och till ökad ömsesidig respekt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

M.

Genom att uppmuntra de anställda att utveckla en känsla av ägarskap och ansvar ökar deras känsla av tillhörighet och sannolikheten för att arbetsgivarna ska engagera sig i dem och förstå deras problem, perspektiv och idéer.

N.

Införandet av ekonomisk delaktighet för arbetstagarna kan bidra till att öka produktiviteten, förbättra resultaten, främja samstämmigheten mellan arbetstagarnas och aktieägarnas intressen samt attrahera och behålla viktig personal.

O.

Arbetstagarinflytande i företagsledningen genom rösträtt, närvarorätt eller andra former av inflytande kan förbättra ledningen och informationsflödet och hjälpa de anställda att bättre förstå en situation då deras företag står inför svårigheter samt göra det lättare för dem att tjäna på att det går bra för företaget.

P.

I modeller för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet som använder en mellanhand, kan denna ha rösträtt eller andra former av ledningsinflytande på arbetstagarnas vägnar vilket möjliggör kollektiv representation.

Q.

Program för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet kan spela en viktig roll genom att arbetstagarna dessutom involveras i informationen kring, samråden om och beslutsfattande under en omorganisering.

R.

Arbetstagarnas ekonomiska delaktighet påverkas av nationella skatteregler och man bör inte utveckla en enhetlig modell enligt principen ”en modell för alla” på EU-nivå. Det enskilda företaget och dess anställda måste fatta väl avvägda beslut om arbetstagarnas ekonomiska delaktighet, med hänsyn till ett större nationellt och branschspecifikt sammanhang. En uppsättning grundläggande riktlinjer skulle kunna skapa förtroende hos allmänheten och bidra till att målen för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet uppnås.

S.

Arbetstagarnas ekonomiska delaktighet behöver inte passa alla företag eller arbetstagare och därför bör införandet av sådana program föregås av noggranna överväganden.

1.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att beakta de gränsöverskridande hindren för både de företag som erbjuder program för anställda i flera medlemsstater och för de anställda, för vilka dubbelbeskattning kan utgöra ett åsidosättande av rätten till fri rörlighet.

2.

Europaparlamentet pekar på skillnaderna mellan medlemsstaterna när det gäller obligatoriska socialförsäkringsavgifter som dras från inkomsten för ekonomiskt deltagande.

3.

Europaparlamentet betonar att det i vissa fall skulle kunna vara till gagn om man fick till stånd en successiv harmonisering av de nuvarande programmen för ekonomisk delaktighet och därmed förbunden nationell lagstiftning så att arbetsgivarna i framtiden kan erbjuda sådana program på samma eller på liknande sätt i alla medlemsstater där de har anställda.

4.

Europaparlamentet insisterar på att bristen på information om de nuvarande programmen för ekonomisk delaktighet delvis skulle kunna åtgärdas av ökad jämförbar information om dessa på internationell nivå, vilket skulle kunna minska kostnaderna för både större företag och små och medelstora företag, så att de skulle kunna erbjuda program för arbetstagarnas delaktighet som passar deras särskilda behov.

5.

Europaparlamentet pekar på avsaknaden av nationella lagstiftningsåtgärder som gynnar utvecklingen av program för arbetstagares ekonomiska delaktighet. Parlamentet noterar i detta avseende olikheterna mellan EU-15-länderna (6) och EU-13-länderna (7) i fråga om deras deltagande i program för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet. Parlamentet ser att det finns en koppling mellan införandet av nationella lagstiftningsåtgärder för program för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet och antalet anställda som deltar i sådana program (8).

6.

Europaparlamentet betonar att det behövs mer transparens i de nationella systemen för personalägande och särskilt i beräkningen av det effektiva skattetrycket i EU-28 för att förhindra dubbelbeskattning och diskriminering.

7.

Europaparlamentet konstaterar att en ram för en europeisk modell för personalägande inte bör vara överordnad nationella skatteregler.

8.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillhandahålla skatteincitament, i överensstämmelse med principer för bästa praxis, när dessa främjar system för personalägande.

9.

Europaparlamentet påpekar att välriktade skatteincitament kan öka de anställdas ekonomiska ägande i olika medlemsstater och till och med bidra till den ekonomiska tillväxten.

10.

Europaparlamentet anser därför att kommissionen bör lägga fram riktlinjer för beskattning av arbetstagares ekonomiska deltagande.

11.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att överväga lämpliga nationella åtgärder som uppmuntrar företag att frivilligt utveckla och erbjuda program för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet som är öppna för alla anställda, utan diskriminering, med hänsyn till små och medelstora företags samt mikroföretags särskilda situation. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka utbyten av bästa praxis i detta avseende.

12.

Europaparlamentet anser att arbetstagarnas ekonomiska deltagande även kan utgöra en form av bonus till den anställde genom aktieandelar eller särskilda obligationer, beroende på vilken finansieringsprodukt som används och vilken typ av bolag det rör sig om.

13.

Europaparlamentet anser att varje åtgärd avseende de anställdas ekonomiska delaktighet i företagets intäkter måste vara långsiktigt hållbar och baseras på principerna om frivilligt deltagande, jämlikhet mellan arbetstagarna och skälig aktsamhet, särskilt för små och medelstora företag. Parlamentet betonar att även om EU erkänner nyttan med system för arbetstagares ekonomiska deltagande faller detta område inte under unionens behörighet.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att, i enlighet med nationell lagstiftning och praxis, göra arbetsmarknadsparter, föreningar för personalägande och berörda aktörer mer delaktiga i dialogen mellan politiska beslutsfattare, arbetsgivare och arbetstagarrepresentanter på respektive nivå med respekt för arbetsmarknadsparternas självständighet i kollektivförhandlingar, så att exempel på bästa praxis kan beaktas vid utvecklingen av åtgärder som underlättar företagens genomförande av program för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet.

15.

Europaparlamentet ser fram emot resultaten av pilotprojektet, särskilt utvecklingen av ett virtuellt centrum för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet och Cetreps-projektets modell för beräkning av faktiska skattesatser. Parlamentet uppmanar kommissionen att ge medlemsstaterna idéer om mekanismer för deltagandet, med utgångspunkt i detta pilotprojekt.

16.

Europaparlamentet ser med intresse på ett eventuellt frivilligt gemensamt 29:e regelverk som är öppet för arbetstagare i hela EU, som skulle respektera medlemsstaters behörighetsområden inom skatte- och arbetslagstiftning, i form av

17.

Europaparlamentet anser att en konsekvensbedömning om ett 29:e system skulle vara till hjälp för att bedöma möjligheterna att skapa lika villkor och undvika att en internationalisering av företag hindras.

18.

Europaparlamentet påpekar att personalägande främjar en välbehövlig social sammanhållning och ger ett viktigt bidrag till hållbar bolagsstyrning. Parlamentet betonar dock att det krävs försiktighet i främjandet av ägandeprogram så att löner inte ersätts av vinstdelningssystem.

19.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och de berörda aktörerna att därför fortsätta förespråka respekt för en ”strategi med byggklossar”.

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att presentera en oberoende konsekvensbedömning om ett sådant 29:e system för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet och förväntar sig att information om detta ska ingå i kommissionens deltidsrapport.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen – efter offentliggörandet av den oberoende konsekvensbedömningen och i samarbete med föreningar för personalägande – medlemsstaterna och, där detta är tillämpligt, arbetsmarknadsparterna att överväga en uppsättning grundläggande riktlinjer för framgångsrika program för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet som innehåller följande:

22.

Europaparlamentet erinrar om att en ersättningspolicy som uppmuntrar ett alltför stort risktagande bland de anställda kan äventyra en sund och effektiv förvaltning av kreditinstitut, investeringsfonder och andra företag i finanssektorn, vilket även visade sig under tiden före finanskrisen.

23.

Europaparlamentet uppmuntrar arbetsmarknadsparterna att fortsätta samarbeta för att skapa nya möjligheter och innovationer för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet på relevanta nivåer.

24.

Europaparlamentet anser att arbetsgivare, för att främja ett ekonomiskt deltagande som syftar till att skapa en ny form av bolagsfinansiering och göra de anställda mer knutna till det företag där de är anställda, bör ha möjlighet att erbjuda arbetstagare att teckna sig för aktiekapital eller särskilt emitterade skuldebrev (obligationer). Parlamentet anser att deltagande i finansiering bör vara frivilligt för de anställda, vare sig de agerar enskilt eller i grupp, och för företaget.

25.

Europaparlamentet inser att företagsöverlåtelse, extra finansiering, möjlighet att behålla personal och andra karakteristiska problem för små och medelstora företag kan lindras genom program för aktieägande bland de anställda. Parlamentet anser att ägandeprogram för de anställda i små företag och mikroföretag kan kombineras med arbetsmarknadsåtgärder, såsom arbetslöshetsersättning, och därmed hjälpa till att återföra arbetslösa till arbete.

26.

Europaparlamentet konstaterar att det saknas information och utbildning om möjliga system för personalägande, särskilt bland små och medelstora företag. Därför uppmanar parlamentet kommissionen och medlemsstaterna att organisera informationskampanjer på ett bättre sätt och att underlätta möjligheterna till gränsöverskridande överföring av bästa praxis-system bland medlemsstaterna.

27.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstater att, i samarbete med arbetsmarknadsparter, föreningar för personalägande och kommissionen, använda befintliga gemensamma informationsportaler (one-stop shops) som är tillgängliga för arbetsgivare och arbetstagare, eller att utveckla nya, för att kunna redogöra för förmånerna och fördelarna samt riskerna med arbetstagarnas ekonomiska delaktighet, för de tillgängliga nationella incitamenten och de olika modeller som finns, för att arbetstagarna och arbetsgivarna ska kunna fatta välgrundade beslut om program för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet och hitta det bästa alternativet för överenskommelser på företagsnivå och lättare ska kunna bedöma de alternativ som finns tillgängliga och de utmaningar som är förknippade med en anslutning till ett program för arbetstagarnas ekonomiska delaktighet. Parlamentet föreslår att dessa gemensamma informationsportaler bör vara knutna till eller ingå i befintliga behöriga organ eller myndigheter på nationell nivå.

28.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

23.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 482/48

—

med beaktande av artiklarna 3.3 och 6.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget),

—

med beaktande av artiklarna 9, 53 och 151–157 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av artiklarna 5, 15, 16, 27, 31, 34 och 35 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av artiklarna 1, 2, 3, 4, 11, 12, 13, 19 och 23 i den europeiska sociala stadgan (reviderad),

—

med beaktande av ILO:s (Internationella arbetsorganisationen) konvention nr 102 (1952) om social trygghet (miniminormer),

—

med beaktande av ILO:s konvention nr 117 (1962) om socialpolitik (grundläggande mål och normer),

—

med beaktande av ILO:s konvention nr 121 (1964) om förmåner vid yrkesskada; konvention nr 128 (1967) om invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner; konvention nr 130 (1969) om läkarvård och kontanta sjukförmåner; konvention nr 168 (1988) om främjande av sysselsättning och skydd vid arbetslöshet; och konvention nr 183 (2000) om översyn av konventionen om skydd vid havandeskap och barnsbörd,

—

med beaktande av ILO:s rekommendation från 2012 om nationellt socialt grundskydd,

—

med beaktande av ILO:s rapport om den sociala tryggheten i världen 2010 (2010/11) Providing coverage in times of crisis and beyond  (1),

—

med beaktande av ILO:s rapport från november 2003 Social protection: a life cycle continuum investment for social justice, poverty reduction and development  (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/41/EU av den 7 juli 2010 om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av rådets direktiv 86/613/EEG (4),

—

med beaktande av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (5),

—

med beaktande av rådets rekommendation av den 24 juni 1992 om gemensamma kriterier för tillräckliga resurser och socialtjänstförmåner i de sociala trygghetssystemen (92/441/EEG) (6),

—

med beaktande av rådets rekommendation av den 27 juli 1992 om samstämmighet mellan mål och politik på det sociala skyddets område (92/442/EEG) (7),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 17 december 1999 om stärkt samarbete för att modernisera och förbättra den sociala tryggheten (8),

—

med beaktande av rapporten från kommittén för socialt skydd av den 10 februari 2011Bedömning av de sociala aspekterna av Europa 2020-strategin  (9),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010Europa 2020: En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (COM(2010)2020),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 16 februari 2012Vitbok – En agenda för tillräckliga, trygga och långsiktigt bärbara pensioner (COM(2012)0055),

—

med beaktande av kommissionens granskning av den 8 januari 2013Employment and Social Developments in Europe 2012  (10),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 augusti 2012Socialt skydd i EU:s utvecklingssamarbete (COM(2012)0446),

—

med beaktande av kommissionens grönbok av den 22 november 2006En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar (COM(2006)0708),

—

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 29 april 2010Nya utvecklingstendenser när det gäller egenföretagare: särfallet med ekonomiskt beroende egenföretagande  (11),

—

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 21 mars 2013Missbruk av status som egenföretagare  (12),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 oktober 2008 om en rekommendation från kommissionen om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden (COM(2008)0639) och sin resolution av den 6 maj 2009 om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden (13),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 14 oktober 2009 (COM(2009)0545) och sin resolution av den 20 maj 2010 om långsiktigt hållbara offentliga finanser för ekonomisk återhämtning (14),

—

med beaktande av sin resolution av den 6 juli 2010 om atypiska anställningsformer, säkra yrkesgångar, flexibilitet och nya former för social dialog (15),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 mars 2006 om socialt skydd och social integration (16),

—

med beaktande av sin resolution av den 20 oktober 2010 om minimiinkomstens roll när det gäller att bekämpa fattigdom och främja ett samhälle som är öppet för alla i Europa (17),

—

med beaktande av sin resolution av den 11 september 2013 om att angripa ungdomsarbetslösheten (18),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 oktober 2008 om kraftfullare åtgärder mot odeklarerat arbete (19),

—

med beaktande av sin resolution av den 23 maj 2007 om anständigt arbete för alla (20),

—

med beaktande av sin resolution av den 11 juli 2007 om en modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar (21),

—

med beaktande av sin resolution av den 5 juli 2011 om framtiden för sociala tjänster av allmänt intresse (22),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 november 2011 om den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning (23),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 maj 2013 om en agenda för tillräckliga, trygga och långsiktigt bärkraftiga pensioner (24),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 juni 2013 om kommissionens meddelande Sociala investeringar till stöd för tillväxt och sammanhållning – inklusive genomförandet av Europeiska socialfonden 2014–2020 (25),

—

med beaktande av studien från maj 2013 från utskottet för sysselsättning och sociala frågor om rätt till socialt skydd för ekonomiskt beroende egenföretagare (26),

—

med beaktande av Eurofounds (Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor) särskilda rapport från 2013 Self-employed or not self-employed? Working conditions of ‘economically dependent workers  (27),

—

med beaktande av Eurofounds rapport av den 2 mars 2009Self-employed workers: industrial relations and working conditions  (28),

—

med beaktande av Eurofounds jämförande rapport från april 2013 Social partners’ involvement in unemployment benefit regimes in Europe  (29),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0459/2013), och av följande skäl:

A.

Social trygghet är en grundläggande rättighet som, i överensstämmelse med unionsrätten och nationell rätt och praxis, är ett centralt inslag i den europeiska sociala modellen. Internationella arbetsorganisationen (ILO) har antagit rekommendationer om miniminivåer för den sociala tryggheten på nationell nivå för att garantera allas grundläggande rätt till social trygghet och en värdig levnadsnivå.

B.

Social trygghet är en nationell behörighet som samordnas på EU-nivå.

C.

Socialt skydd underlättar anpassning till utvecklingen på arbetsmarknaden, bekämpar fattigdom och social utestängning, tryggar möjligheterna att komma in på arbetsmarknaden och är en investering i människor. Social trygghet verkar som en stabiliserande och konjunkturdämpande ekonomisk faktor som leder till ökad inhemsk efterfrågan och konsumtion.

D.

För att motverka krisen har de offentliga finanserna i vissa av medlemsstaterna skurits ned kraftigt samtidigt som efterfrågan på social trygghet har ökat på grund av ökad arbetslöshet. De statliga budgetmedlen för social trygghet har dessutom blivit än mer ansträngda genom att skatteinbetalningarna minskat till följd av att många förlorat arbetet eller fått sänkt lön, varför det har uppstått ett reellt hot mot den europeiska sociala modellen.

E.

Det sociala skyddet är fortfarande inte tillräckligt omfattande i vissa av medlemsstaterna och kan förbättras. Det förekommer fortfarande utnyttjande av sårbara arbetstagare i EU.

F.

En majoritet av de traditionella systemen för social trygghet – i synnerhet socialförsäkringssystemen – har liksom arbetsrätten skapats för att garantera arbetstagarnas sociala och arbetsrelaterade rättigheter, och det finns en risk att nya grupper av arbetstagare kan komma att sakna tillräckligt skydd med nya anställningsformer och med fler egenföretagare.

G.

Kvinnor som väljer att bli egenföretagare anger oftare än män att bättre möjligheter att förena arbete och familjeliv och/eller ekonomiska skäl främst legat till grund för deras beslut.

H.

Kvinnorna är i minoritet bland egenföretagarna, men löper högre risk att drabbas av fattigdom.

I.

Avsaknaden av tillgång till tillräckliga pensionsrätter, sjukersättning, betald ledighet och andra former av social trygghet för egenföretagare ökar löneskillnaderna mellan könen, till nackdel för egenföretagande kvinnor, särskilt efter det att de gått i pension.

J.

Allt fler egenföretagare eller de som har lite arbete eller arbete som är dåligt betalt, särskilt kvinnor, hamnar under fattigdomsgränsen utan att officiellt vara registrerade som arbetslösa.

K.

Det bör tydligt fastslås vad fiktivt egenföretagande innebär och förhindra detta, eftersom det inkräktar på arbetstagarnas sociala rättigheter, skadar konkurrensen och skapar risk för social dumpning.

L.

Falskt egenföretagande är i grunden en svårupptäckt partiell skatteflykt som undergräver pensionssystemens hållbarhet och tillräcklighet och berövar dessa system väsentliga medel.

M.

Den synnerliga höga arbetslöshet som observeras i många medlemsstater i kombination med den konstanta nedpressningen av arbetskostnaderna (sänkning av enhetsarbetskostnaderna) skapar tendenser eller praxis på de nationella arbetsmarknaderna som ytterligare gynnar utveckling av företeelsen fiktivt egenföretagande.

N.

Arbetsförhållandena för egenföretagare som inte är ekonomiskt oberoende skiljer sig inte radikalt från vanliga anställdas, och deras rätt till social trygghet och anställningsrättigheter bör i förekommande fall därför i större utsträckning likna vanliga anställdas.

O.

Det råder brist på tillförlitliga, exakta och jämförbara uppgifter och data om situationen, arbetsvillkoren och socialförsäkringsarrangemangen för egenföretagare som förenar arbete och omsorgsansvar.

P.

År 2012 stod egenföretagande för mer än 15 procent av all sysselsättning i EU. Egenföretagande är i många fall inte förstahandsvalet för den berörda personen, utan snarare en nödvändighet på grund av brist på andra jobbmöjligheter eller tillräckligt flexibla arbetsvillkor för att kunna förena arbete och omsorgsansvar. I många medlemsstater är det svårt för egenföretagare att tjäna in tillräckligt med pensionsrättigheter. Detta ökar risken för framtida fattigdom bland egenföretagare. Ekonomiskt beroende egenföretagare är sällan organiserade i eller företrädda av fackföreningar även om de löper större risk att drabbas av att arbetstidsregler och andra bestämmelser överträds.

1.

Europaparlamentet understryker att det är nödvändigt att på medlemsstatsnivå ständigt optimera och modernisera systemen för social trygghet i syfte att garantera alla en ordentlig, hållbar och adekvat nivå av social trygghet, i enlighet med principerna om allmän tillgång och icke-diskriminering och på grundval av förmågan att reagera flexibelt på demografiska förändringar och utvecklingen på arbetsmarknaden.

2.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att säkerställa en ansvarsfull, hållbar och stabil finansiering av systemen för social trygghet, i synnerhet i ekonomiska kristider, samt att vidareutveckla den förebyggande delen av systemen för social trygghet och i ökad utsträckning betona aktiverande åtgärder. Därvidlag får man inte glömma att en av de sociala investeringarnas viktigaste egenskaper är att de skapar förutsättningar för samordning av de sociala och ekonomiska målen och på lång sikt kan bidra till att trygga och utveckla ekonomin. Sociala investeringar bör därför betraktas som just investeringar och inte som utgifter.

3.

Europaparlamentet uppmärksammar att den åldrande befolkningen, de låga födelsetalen och de föränderliga arbetsmarknaderna i vissa medlemsstater kan komma att påskynda behovet av att reformera socialförsäkringssystemen, inklusive pensioner, så att systemens hållbarhet kan garanteras. Parlamentet understryker att det är vanligare att kvinnor gör avbrott i arbetslivet eller arbetar deltid för att ta hand om barn och andra anhöriga, vilket negativt kan påverka deras pensioner och göra att de löper större risk att drabbas av fattigdom. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att betrakta dessa avbrott i arbetslivet som försäkringsgrundande vid pensionsberäkningen. Parlamentet understryker att reformerna bör ske under medverkan av arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning och praxis, samt av andra relevanta intressenter, och att allmänheten bör informeras om dem på lämpligt sätt.

4.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att sörja för socialt skydd som garanterar en av varje land fastställd värdig inkomst samt ett socialt grundskydd, i synnerhet i händelse av sjukdom, arbetslöshet, moderskap, funktionsnedsättning och pensionering, för att bekämpa fattigdom och social utestängning i medlemsstaterna. Parlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att ta fram strategier för vidareutveckling av den sociala tryggheten, med beaktande av ILO:s förslag.

5.

Europaparlamentet understryker att ett effektivt socialt skydd av tillräckligt hög kvalitet bör baseras på incitament att vara aktiv på arbetsmarknaden, vilket bidrar till förbättrad hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och en ökad produktivitet vilket är en betydelsefull konkurrensfördel. Parlamentet betonar att ett försämrat socialt skydd inte bör ses som en lösning för att öka sysselsättningen.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att alla arbetstagare och egenföretagare har möjlighet till livslångt lärande genom att omfördela befintliga EU-medel och nationella medel så att de inte går enbart till arbetstagare med tillsvidareanställning, utan till alla arbetstagare, oavsett anställningsavtal, och till egenföretagare.

7.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att satsa mer på strukturella reformer och åtgärder för att skapa sysselsättning för unga och se till att unga arbetstagare inte diskrimineras genom inskränkningar av deras rätt till social trygghet. Parlamentet uppmanar också medlemsstaterna att i samarbete med kommissionen garantera adekvat socialt skydd för ungdomar som gör praktiktjänst eller deltar i lärlingsprogram för att få arbetslivserfarenhet.