18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/1

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/2

1)

Artikel 1.2 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och artikel 2 led 7 i rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 ska tolkas så, att det kan utgöra en oegentlighet i den mening som avses i dessa bestämmelser om en upphandlande myndighet som beviljats stöd från strukturfonderna vid tilldelning av ett offentligt kontrakt vars värde beräknas understiga det tröskelvärde som föreskrivs i artikel 7 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1422/2007 av den 4 december 2007, vid tilldelningen av kontraktet åsidosätter nationella bestämmelser, om detta åsidosättande har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för gemenskapernas allmänna budget genom att belasta den med en otillbörlig utgift.

2)

Artikel 98.2 första stycket andra meningen i förordning nr 1083/2006 ska tolkas så, att medlemsstaternas finansiella korrigeringar på grund av underlåtenhet att iaktta bestämmelserna om offentlig upphandling, för det fall dessa tillämpas på utgifter som medfinansierats av strukturfonderna, utgör administrativa åtgärder i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 2988/95.

3)

Rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar hindrar inte att en medlemsstat tillämpar finansiella korrigeringar enligt en intern normativ rättsakt som trätt i kraft efter det att en påstådd överträdelse av bestämmelserna om offentlig upphandling ägt rum, förutsatt att det är fråga om tillämpning av ny lagstiftning på de framtida verkningarna av situationer som uppkommit när den tidigare lagstiftningen gällde. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet, med hänsyn tagen till samtliga relevanta omständigheter i det nationella målet.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/3

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/4

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/4

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/5

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/6

1)

Artiklarna 2, 4, 10 och 11 i rådets direktiv 69/335/EEG av den 17 juli 1969 om indirekta skatter på kapitalanskaffning, i dess lydelse enligt rådets direktiv 85/303/EEG av den 10 juni 1985, ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot en medlemsstats lagstiftning om årlig skatt på fondföretag, som den i det nationella målet, som gäller för fondföretag bildade enligt utländsk rätt som placerar andelar i denna medlemsstat.

2)

Rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), i förekommande fall jämfört med artiklarna 10 och 293 andra strecksatsen EG, ska tolkas så, att det inte utgör hinder mot en medlemsstats lagstiftning om årlig skatt på fondföretag, som den i det nationella målet, som gäller för fondföretag bildade enligt utländsk rätt som placerar andelar i denna medlemsstat. under förutsättning att denna lagstiftning tillämpas på ett icke diskriminerande sätt.

3)

Artikel 56 EG ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot en medlemsstats lagstiftning om årlig skatt på fondföretag, som den i det nationella målet, som gäller för fondföretag bildade enligt utländsk rätt som placerar andelar i denna medlemsstat.

4)

Artikel 49 EG ska tolkas så, att den utgör hinder mot en nationell bestämmelse, som artikel 162 andra stycket i arvsskattelagen i dess lydelse enligt ramlagen av den 22 december 2003, varigenom en medlemsstat föreskriver en viss påföljd, nämligen ett förbud utfärdat av en domare att i framtiden placera andelar i denna medlemsstat, för fondföretag bildade enligt utländsk rätt som inte uppfyller sin skyldighet att inge den årliga deklaration som behövs för uppbörden av den årliga skatten på fondföretag eller som inte betalar in denna skatt.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/7

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/7

1)

Nr 8713 i Kombinerade nomenklaturen vilken återfinns i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1810/2004 av den 7 september 2004, ska tolkas på följande sätt:

2)

Uttrycket ”sjuka eller rörelsehindrade” i nr 8713 i Kombinerade nomenklaturen vilken återfinns i bilaga I till förordning nr 2658/87, i dess lydelse enligt förordning nr 1810/2004, ska tolkas på så sätt att det avser personer som har en icke-marginell nedsättning av förmågan att gå, varvid nedsättningens varaktighet och den eventuella förekomsten av andra funktionsnedsättningar saknar betydelse.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/8

1)

Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 5 mars 2015, Rose Vision och Seseña/kommissionen (T-45/13, ej publicerad, EU:T:2015:138) upphävs i den mån den avser Rose Vision SL.

2)

Målet återförvisas till Europeiska unionens tribunal.

3)

Frågan om rättegångskostnader anstår.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/9

1)

Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 63 FEUF och artikel 40 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 genom att införa och bibehålla en lagstiftning i vilken föreskrivs undantag från den arvsskatt som avser den huvudsakliga bostaden, vilket endast tillämpas på unionsmedborgare som är bosatta i Grekland.

2)

Republiken Grekland ska ersätta rättegångskostnaderna.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/9

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/10

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/11

1)

Regel 2 b och regel 3 b i de allmänna bestämmelserna för tolkning av Kombinerade nomenklaturen i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1031/2008 av den 19 september 2008 och kommissionens förordning (EG) nr 948/2009 av den 30 september 2009, ska tolkas så, att när samtliga beståndsdelar i en gasblandning, såsom den gasol som är aktuell i det nationella målet, ger blandningen dess huvudsakliga karaktär, så att det inte är möjligt att urskilja vilken beståndsdel som ger blandningen dess huvudsakliga karaktär och det, i vilket fall som helst, inte är möjligt att fastställa de exakta kvantiteterna av varje beståndsdel i den aktuella gasolblandningen, ska en presumtion, enligt vilken det ämne som ger varan dess huvudsakliga karaktär i den mening som avses i regel 3 b i dessa allmänna bestämmelser är det ämne som ingår med högst procentandel i blandningen, inte användas.

2)

Kombinerade nomenklaturen ska tolkas så, att en gasolblandning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som till 0,32 procent består av metan, etan och eten, till 58,32 procent av propan och propen och till högst 39,99 procent av butan och buten, och för vilken det inte är möjligt att avgöra vilket av dessa ingående ämnen som ger gasolen dess huvudsakliga karaktär, ska omfattas av undernummer 2711 19 00, som ”Petroleumgaser och andra gasformiga kolväten, Förtätade till vätska, Andra”.

3)

Artikel 218.1 d i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen ska tolkas så, att den inte medför någon skyldighet för den som deklarerar gasol, såsom den som är aktuell i det nationella målet, att exakt ange den procentuella andelen av det ämne som gasolen huvudsakligen består av.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/12

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/13

1)

Artikel 4a.1 a i) i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att uttrycken ”kallats personligen” och ”på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen” i den bestämmelsen utgör självständiga unionsrättsliga begrepp och ska tolkas enhetligt inom unionen.

2)

Artikel 4a.1 a i) i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att en kallelse, såsom den i det nationella målet, som inte har delgetts den berörda personen direkt, utan som på den berördes hemadress har lämnats till en vuxen medlem av dennes hushåll som åtagit sig att lämna den vidare till den berörde, inte i sig uppfyller villkoren i den bestämmelsen, när det inte framgår av den europeiska arresteringsordern att, och i så fall när, nämnda vuxna person faktiskt lämnat över kallelsen till den berörde.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/13

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/14

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/15

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/15

1.

Strider artikel 2 och artikel 6.1 och 6.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU (1) av den 22 maj 2012 mot en bestämmelse i en medlemsstat, enligt vilken en person som är tilltalad inom ramen för ett straffrättsligt förfarande och som inte är bosatt i medlemsstaten, måste utse ett ombud med rätt att ta emot delgivning av ett strafföreläggande i den tilltalades namn, även om den tilltalade till följd av detta inte förfogar över hela fristen för överklagande av strafföreläggandet, men inte heller har någon adress, till vilken strafföreläggandet bevisligen kan skickas till den tilltalade, och den tilltalade genom att han meddelas ombudets namn och adress har möjlighet att hålla delgivningsombudet underrättat om vart ett strafföreläggande med mottagningsbevis kan skickas till honom?

2.

Strider artikel 2.1 och artikel 6.1 och 6.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 mot en bestämmelse i en medlemsstat, enligt vilken en person som är tilltalad inom ramen för ett straffrättsligt förfarande och som inte är bosatt i medlemsstaten, måste utse ett ombud med rätt att ta emot delgivning av ett strafföreläggande i den tilltalades namn, och det för beräkningen av överklagandefristen utan vidare är tillräckligt med delgivning till ett ombud med rätt att ta emot handlingar, om den tilltalade som försuttit en på det sättet beräknad frist kan ansöka om återställande av försutten tid och det räcker som motivering för en sådan ansökan att strafföreläggandet har vidaresänts till den tilltalade och denne efter vidaresändningen har överklagat i rätt tid, och den tilltalade alltså genom återställande i efterhand kan göra gällande den oavkortade överklagandefristen, även om strafföreläggandet enligt lag i regel vinner laga kraft om tidsfristen inte iakttas?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/16

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/17

1.

Ska unionsrätten, särskilt artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG (1) av den 20 december 2006 om körkort (nedan kallat tredje körkortsdirektivet) eller artiklarna 18, 21, 45, 49 och 56 i fördraget om Europeiska unionens arbetssätt (nedan kallat FEUF), tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken ett körkort som har förvärvats i en annan medlemsstat inte erkänns som sådant, särskilt om detta körkort har förvärvats i enlighet med villkoren i tredje körkortsdirektivet?

2.

Ska unionsrätten, särskilt artikel 2.2 i tredje körkortsdirektivet eller artiklarna 18, 21, 45, 49 och 56 FEUF tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken ett tillståndsbevis inte erkänns, varvid detta har utfärdats till innehavaren av ett körkort som har förvärvats i en annan medlemsstat av nämnda medlemsstat i enlighet med villkoren i tredje körkortsdirektivet, och detta även om denna medlemsstat har begränsat giltigheten för detta tillståndsbevis i tidsmässigt hänseende samt till det egna territoriet och detta tillståndsbevis därutöver inte uppfyller kraven på körkortsmodellen i tredje körkortsdirektivet?

3.

För det fall fråga 1 ska besvaras nekande: Ska unionsrätten, särskilt artikel 2.3 i tredje körkortsdirektivet eller artiklarna 18, 21, 45, 49 och 56 FEUF, tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken framförande av motorfordon kan utgöra ett brott som är belagt med straffrättsliga påföljder, av det skälet att föraren saknar rätt att framföra fordonet, fastän nämnda förare har förvärvat ett körkort i enlighet med villkoren i tredje körkortsdirektivet, men denne inte kan styrka detta genom ett tillståndsbevis som överensstämmer med körkortsmodellen i tredje körkortsdirektivet?

4.

För det fall fråga 2 ska besvaras nekande: Ska unionsrätten, särskilt artikel 2.3 i tredje körkortsdirektivet eller artiklarna 18, 21, 45, 49 och 56 FEUF, tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat, i vilken den som ansöker om körkort i regel erhåller det slutgiltiga körkortet direkt efter godkännande av det praktiska förarprovet, och framförande av ett motorfordon beläggs med ordningsbot på grund av en administrativ förseelse, eftersom en förare som har förvärvat förarbehörigheten i en annan medlemsstat i enlighet med villkoren i tredje körkortsdirektivet inte för med sig något slutgiltigt körkort för att styrka sin förarbehörighet vid körningen, därför att något sådant körkort ännu inte har utfärdats på grund av det särskilda förfarande som tillämpas vid utfärdandet av det slutliga körkortet i denna medlemsstat, på vilket föraren saknar inflytande, men vederbörande vid körningen istället för med sig ett officiellt intyg om att de nödvändiga villkoren för förvärvandet av förarbehörigheten är uppfyllda?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/18

1)

Ska bestämmelserna om rätten till ett effektivt rättsmedel mot beslut om överföring till den ansvariga medlemsstaten, särskilt artikel 27.1 mot bakgrund av skäl 19, i Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (1), tolkas på så sätt att en asylsökande kan göra gällande att ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten på grund av att tidsfristen på sex månader för överföring har löpt ut (artikel 29.2 jämförd med artikel 29.1 i förordning nr 604/2013)?

Om den första frågan besvaras jakande:

2)

Övergår ansvaret i enlighet med artikel 29.2 första meningen i förordning nr 604/2013 redan i och med att tidsfristen för överföring löper ut, eller krävs det för en ansvarsövergång till följd av att tidsfristen löper ut även att den ansvariga medlemsstaten förklarar att den inte är skyldig att överta eller återta den berörda personen?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/18

1.

Ska artikel 2 d i direktiv 95/46/EG (1) tolkas så, att bestämmelsen uttömmande reglerar ansvar och skyldighet för överträdelser av skyddet för personuppgifter, eller kvarstår inom ramen för ”lämpliga bestämmelser” enligt artikel 24 i direktiv 95/46/EG och ”effektiva befogenheter” enligt artikel 28.3 andra tankstrecket i direktiv 95/46/EG i informationsleverantörsförhållanden i flera nivåer utrymme för ansvar för ett organ som inte i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 95/46/EG är ansvarigt för behandlingen av uppgifter, vid detta organs val av leverantör för sitt informationsutbud?

2.

Följer av medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 17.2 i direktiv 95/46/EG att föreskriva att den registeransvarige när behandling av uppgifter utförs för dennes räkning ska välja en ”en registerförare som kan ge tillräckliga garantier vad gäller de tekniska säkerhetsåtgärder och de organisatoriska åtgärder som måste vidtas”, motsatsvis att det vid andra användningsförhållanden som inte står i samband med behandling av personuppgifter för den registeransvariges räkning i den mening som avses i artikel 2 e i direktiv 95/46/EG, inte föreligger någon skyldighet att omsorgsfullt välja leverantör och att ett sådant krav inte heller kan uppställas i nationell lagstiftning?

3.

Innebär artiklarna 4 och 28.6 i direktiv 95/46/EG att i de fall då en koncern med säte utanför Europeiska unionen är etablerad i flera medlemsstater genom juridiskt självständiga organ (dotterbolag), har tillsynsmyndigheten i en medlemsstat (här Tyskland) rätt att utöva befogenheterna som den tilldelas enligt artikel 28.3 i direktiv 95/46/EG mot etableringsstället i det egna territoriet, om detta etableringsställe endast ansvarar för försäljning av reklam och andra marknadsföringsåtgärder som är riktade till invånarna i denna medlemsstat, medan ett självständigt etableringsställe (dotterbolag) i en annan medlemsstat (här Irland) enligt den koncerninterna uppgiftsfördelningen ensamt har ansvaret för insamling och behandling av personuppgifter inom hela Europeiska unionens territorium och därmed även i den andra medlemsstaten (här Tyskland), när det faktiska beslutet om behandlingen av uppgifter fattas av moderkoncernen?

4.

Ska artiklarna 4.1 a och 28.3 i direktiv 95/46/EG tolkas så, att i fall då en registeransvarig är etablerad inom en medlemsstats territorium (här Irland) och även är etablerad inom en annan medlemsstats territorium (här Tyskland) genom ett juridiskt självständigt organ, som bl.a. ansvarar för försäljning av reklamplatser och vars verksamhet är riktad till invånarna i denna medlemsstat, så kan den ansvariga tillsynsmyndigheten i denna andra medlemsstat (här Tyskland) rikta åtgärder och förelägganden för genomförande av personuppgiftsskydd även mot det andra etableringsstället som enligt den koncerninterna uppgifts- och ansvarsfördelningen inte är ansvarigt för behandling av uppgifter (här i Tyskland), eller kan endast tillsynsmyndigheten i den medlemsstat (här Irland) inom vars territorium det koncerninternt ansvariga organet är etablerat vidta åtgärder och utfärda förelägganden?

5.

Ska artikel 4.1 a, artikel 28.3 och 28.6 i direktiv 95/46/EG tolkas så, att i fall då tillsynsmyndigheten i en medlemsstat (här Tyskland) vidtar åtgärder mot en person eller ett organ som är verksamt i medlemsstatens territorium enligt artikel 28.3 i direktiv 95/46/EG på grund av att tredje man som den registeransvarige har valt och som är delaktig i behandlingen av uppgifter (här Facebook), eftersom denne tredje man underlåter att följa lagstiftningen om personuppgiftsskydd, så är den tillsynsmyndighet som vidtar åtgärder (här Tyskland) bunden av den bedömning av uppgiftsskyddet som gjorts av tillsynsmyndigheten i den andra medlemsstaten där tredje man som ansvarar för behandlingen av uppgifterna är etablerad (här Irland) i det avseendet att den inte kan göra en avvikande rättslig bedömning, eller får den tillsynsmyndighet som vidtar åtgärder (här Tyskland) självständigt göra en preliminär bedömning av lagenligheten hos behandlingen av uppgifter genom tredje man som är etablerad i en annan medlemsstat (här Irland) innan den vidtar åtgärder?

6.

Såvitt den tillsynsmyndighet som vidtar åtgärder (här Tyskland) kan genomföra en självständig prövning: Ska artikel 28.6 andra meningen i direktiv 95/46/EG tolkas så, att denna tillsynsmyndighet får utöva de befogenheter att intervenera som myndigheten tilldelas enligt artikel 28.3 i direktiv 95/46/EG mot en person eller ett organ som är etablerat inom dess territorium på grund av medansvar för överträdelser av personuppgiftslagstiftning begångna av en tredjeman som är etablerad i en annan medlemsstat endast om den tillsynsmyndighet som vidtar åtgärder har ansökt hos tillsynsmyndigheten i den andra medlemsstaten (här Irland) om tillstånd att utöva sin befogenhet?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/20

1.

Strider artikel 2 och artikel 6.1 och 6.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU (1) av den 22 maj 2012 mot en bestämmelse i en medlemsstat, enligt vilken en person som är tilltalad inom ramen för ett straffrättsligt förfarande och som inte är bosatt i medlemsstaten måste utse ett ombud med rätt att ta emot delgivning av ett strafföreläggande i den tilltalades namn, även om den tilltalade till följd av detta inte förfogar över hela fristen för överklagande av strafföreläggandet, men den tilltalade inte heller har någon adress till vilken strafföreläggandet bevisligen kan skickas, och den tilltalade genom att han eller hon meddelas ombudets namn och adress har möjlighet att hålla delgivningsombudet underrättat om vart ett strafföreläggande med mottagningsbevis kan skickas till honom eller henne?

2.

Strider artikel 2.1 och artikel 6.1 och 6.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 mot en bestämmelse i en medlemsstat, enligt vilken en person som är tilltalad inom ramen för ett straffrättsligt förfarande och som inte är bosatt i medlemsstaten måste utse ett ombud med rätt att ta emot delgivning av ett strafföreläggande i den tilltalades namn, och det för beräkningen av överklagandefristen utan vidare är tillräckligt med delgivning till ett ombud med rätt att ta emot handlingar, om den tilltalade som försuttit en på det sättet beräknad frist kan ansöka om återställande av försutten tid och det räcker som motivering för en sådan ansökan att strafföreläggandet har vidaresänts till den tilltalade och denne efter vidaresändningen har överklagat i rätt tid, och den tilltalade alltså genom återställande i efterhand kan göra gällande den oavkortade överklagandefristen, även om strafföreläggandet enligt lag i regel vinner laga kraft om tidsfristen inte iakttas?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/21

1)

Kan selektiva distributionssystem för distribution av lyx- och prestigevaror vars primära syfte är att säkerställa varornas ”luxuösa framtoning” vara förenliga med konkurrensen som ska säkerställas genom artikel 101.1 FEUF?

2)

Om svaret på fråga 1 är jakande:

Är det förenligt med konkurrensen som ska säkerställas genom artikel 101.1 FEUF att medlemmar i ett selektivt distributionssystem som driver verksamhet i detaljhandelsledet schablonmässigt förbjuds att anlita utomstående företag på ett sätt som är utåt synligt vid internetförsäljning, utan hänsyn till om tillverkarens legitima kvalitetskrav åsidosätts i det konkreta fallet?

3)

Ska artikel 4 b i förordning (EU) nr 330/2010 tolkas på så sätt att ett förbud för medlemmar i ett selektivt distributionssystem som driver verksamhet i detaljhandelsledet att anlita utomstående företag på ett sätt som är utåt synligt vid internetförsäljning har till syfte att begränsa detaljhandlarnas kundkrets?

4)

Ska artikel 4 c i förordning (EU) nr 330/2010 (1) tolkas på så sätt att ett förbud för medlemmar i ett selektivt distributionssystem som driver verksamhet i detaljhandelsledet att anlita utomstående företag på ett sätt som är utåt synligt vid internetförsäljning har till syfte att begränsa den passiva försäljningen till slutkonsumenter?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/21

1)

Ska artiklarna 49 och 54 FEUF tolkas på så sätt att de utgör hinder för en regional skatt som tas ut på nyttjande av stora individuella detaljhandelsbutiker med en försäljningsyta på 2 500 m2 eller mer, på grund av den inverkan dessa kan ha på området, miljön och handeln i tätortsbebyggelsen i denna region, men som enligt lag ska tas ut oberoende av om dessa butiker är belägna i eller utanför tätortsbebyggelsen och i praktiken i de flesta fall drabbar företag från andra medlemsstater, med beaktande av att (i) skatten inte tas ut av ägare till flera detaljhandelsbutiker som var och en har en försäljningsyta som understiger 2 500 m2, oavsett hur stor den sammanlagda försäljningsytan är för dessa butiker, (ii) undantag görs för köpcentrum med flera butiker, (iii) undantag görs för individuella butiker som säljer trädgårdsprodukter, fordon, byggmaterial, maskinell utrustning och produkter till industrin, och (iv) skatten bara tas ut på 40 procent av beskattningsunderlaget för detaljhandelsbutiker som huvudsakligen säljer möbler, sanitär utrustning och dörrar och fönster, samt gör-det-själv-artiklar?

2)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att följande ska betraktas som statligt stöd som är förbjudet enligt nämnda bestämmelse: (i) En fullständig befrielse från den särskilda skatten på stora detaljhandelsbutiker (IGEC) för individuella detaljhandelsbutiker med en försäljningsyta på mindre än 2 500 m2, för köpcentra med flera butiker och för individuella butiker som säljer trädgårdsprodukter, fordon, byggmaterial, maskinell utrustning och produkter från industrin. (ii) En delvis befrielse från IGEC för individuella detaljhandelsbutiker som huvudsakligen säljer möbler, sanitär utrustning och dörrar och fönster, samt gör-det-själv-artiklar?

3)

Om de ovannämnda fullständiga och delvisa befrielserna från skatt utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, vilken är då den tidsmässiga räckvidden för detta beslut, mot bakgrund av innehållet i det brev som direktören för statligt stöd vid kommissionens generaldirektorat för konkurrens skickade till Konungariket Spaniens representation vid Europeiska unionen den 2 oktober 2003 i samband med ärende CP 11/01 om påstått stöd som beviljats av den autonoma regionen Katalonien enligt det katalanska parlamentets lag (Ley del Parlament de Catalunya)?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/22

1)

Ska artiklarna 49 och 54 FEUF tolkas på så sätt att de utgör hinder för en regional skatt som tas ut på stora detaljhandelsbutiker som har en yta för offentlig skyltning och försäljning på 4 000 m2 eller mer, på grund av den inverkan dessa har på området, miljön och handeln i tätorter i den regionen, men som tillämpas oavsett om dessa butiker är belägna i eller utanför tätortsbebyggelsen, och som i de flesta fall drabbar företag från andra medlemsstater, på grund av (i) att den inte tas ut av näringsidkare som äger flera individuella butiker eller köpcentra som har en yta för offentlig skyltning och försäljning på mindre än 4 000 m2, oavsett vilken den totala ytan för offentlig skyltning och försäljning är för alla näringsidkarens butiker, och (ii) inte läggs på stora detaljhandelsbutiker som har en yta för offentlig skyltning och försäljning som inte överstiger 10 000 m2, om de enbart bedriver verksamhet i form av försäljning av trädgårdsprodukter, fordon, byggmaterial, maskinell utrustning och produkter för industrin?

2)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att det är att betrakta som statligt stöd som är förbjudet enligt nämnda bestämmelse att inte ta ut IGEC i Asturien för individuella butiker eller köpcentra som har en yta för offentlig skyltning och försäljning som understiger 4 000 m2 och för stora individuella detaljhandelsbutiker som har en yta för offentlig skyltning och försäljning som inte överstiger 10 000 m2, om de enbart bedriver verksamhet i form av försäljning av trädgårdsprodukter, fordon, byggmaterial, maskinell utrustning och produkter för industrin?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/23

1)

Ska artiklarna 49 och 54 FEUF tolkas på så sätt att de utgör hinder för en regional skatt som tas ut på stora detaljhandelsbutiker som har en yta för offentlig skyltning och försäljning på 4 000 m2 eller mer, på grund av den inverkan dessa har på området, miljön och handeln i tätorter i den regionen, men som tillämpas oavsett om dessa butiker är belägna i eller utanför tätortsbebyggelsen, och som i de flesta fall drabbar företag från andra medlemsstater, på grund av (i) att den inte tas ut av näringsidkare som äger flera individuella butiker eller köpcentra som har en yta för offentlig skyltning och försäljning på mindre än 4 000 m2, oavsett vilken den totala ytan för offentlig skyltning och försäljning är för alla näringsidkarens butiker, och (ii) inte läggs på stora detaljhandelsbutiker som har en yta för offentlig skyltning och försäljning som inte överstiger 10 000 m2, om de enbart bedriver verksamhet i form av försäljning av trädgårdsprodukter, fordon, byggmaterial, maskinell utrustning och produkter för industrin?

2)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att det är att betrakta som statligt stöd som är förbjudet enligt nämnda bestämmelse att inte ta ut IGEC i Asturien för individuella butiker eller köpcentra som har en yta för offentlig skyltning och försäljning som understiger 4 000 m2 och för stora individuella detaljhandelsbutiker som har en yta för offentlig skyltning och försäljning som inte överstiger 10 000 m2, om de enbart bedriver verksamhet i form av försäljning av trädgårdsprodukter, fordon, byggmaterial, maskinell utrustning och produkter för industrin?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/24

1)

Ska artiklarna 49 och 54 FEUF tolkas på så sätt att de utgör hinder för en regional skatt som uppges tas ut på miljöskador förorsakade av nyttjande av installationer och element som berörs av den verksamhet och handel som bedrivs vid detaljhandelsbutiker som förfogar över en stor yta för försäljning och parkering för sina kunder, under förutsättning att ytan för försäljning till allmänheten överstiger 500 m2, men som tas ut oberoende av om dessa butiker är belägna i eller utanför tätortsbebyggelsen och som i de flesta fall drabbar företag från andra medlemsstater, med beaktande av (i) att den i själva verket inte tas ut av näringsidkare som innehar flera detaljhandelsbutiker, oavsett vilken deras totala yta för försäljning till allmänheten är, om ingen av dem har en yta för försäljning till allmänheten som överstiger 500 m2, eller om någon eller några av dem överstiger denna gräns, men beräkningsgrunden för skatten inte överstiger 2 000 m2, medan den i själva verket tas ut av näringsidkare som har en enda detaljhandelsbutik vars yta för försäljning till allmänheten överstiger dessa gränser, och (ii) den dessutom inte tas ut för detaljhandelsbutiker där det uteslutande sker försäljning av maskinell utrustning, fordon, redskap och produkter för industrin, byggmaterial, sanitär utrustning, dörrar och fönster, som enbart säljs till fackmän; försäljning av möbler vid individuella, traditionella och specialiserade butiker; försäljning av fordon, i utställningshallar hos återförsäljare och reparationsverkstäder; försäljning av trädgårdsprodukter samt motorbränsle, oavsett hur stor yta för försäljning till allmänheten som de förfogar över?

2)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att den omständigheten att IDMGAV i själva verket inte tas ut för butiker som har en yta för försäljning till allmänheten som inte överstiger 500 m2, eller som överstiger denna yta men där beräkningsunderlaget för skatten inte överstiger 2 000 m2, och för detaljhandelsbutiker som enbart säljer maskinell utrustning, fordon, redskap och produkter för industrin; byggmaterial, sanitär utrustning, dörrar och fönster, som enbart säljs till fackmän; möbler vid individuella, traditionella och specialiserade butiker; av bilar, i utställningshallar hos återförsäljare och reparationsverkstäder; av trädgårdsprodukter och motorbränsle, utgör statligt stöd som är förbjudet enligt den bestämmelsen?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/25

1)

Ska artiklarna 49 och 54 FEUF tolkas på så sätt att de utgör hinder för en regional skatt som uppges tas ut på miljöskador förorsakade av nyttjande av installationer och element som berörs av den verksamhet och handel som bedrivs vid detaljhandelsbutiker som förfogar över en stor yta för försäljning och parkering för sina kunder, under förutsättning att ytan för försäljning till allmänheten överstiger 500 m2, men som tas ut oberoende av om dessa butiker är belägna i eller utanför tätortsbebyggelsen och som i de flesta fall drabbar företag från andra medlemsstater, med beaktande av (i) att den i själva verket inte tas ut av näringsidkare som innehar flera detaljhandelsbutiker, oavsett vilken deras totala yta för försäljning till allmänheten är, om ingen av dem har en yta för försäljning till allmänheten som överstiger 500 m2, eller om någon eller några av dem överstiger denna gräns, men beräkningsgrunden för skatten inte överstiger 2 000 m2, medan den i själva verket tas ut av näringsidkare som har en enda detaljhandelsbutik vars yta för försäljning till allmänheten överstiger dessa gränser, och (ii) den dessutom inte tas ut för detaljhandelsbutiker där det uteslutande sker försäljning av maskinell utrustning, fordon, redskap och produkter för industrin, byggmaterial, sanitär utrustning, dörrar och fönster, som enbart säljs till fackmän; försäljning av möbler vid individuella, traditionella och specialiserade butiker; försäljning av fordon, i utställningshallar hos återförsäljare och reparationsverkstäder; försäljning av trädgårdsprodukter samt motorbränsle, oavsett hur stor yta för försäljning till allmänheten som de förfogar över?

2)

Ska artikel 107.1 FEUF tolkas på så sätt att den omständigheten att IDMGAV i själva verket inte tas ut för butiker som har en yta för försäljning till allmänheten som inte överstiger 500 m2, eller som överstiger denna yta men där beräkningsunderlaget för skatten inte överstiger 2 000 m2, och för detaljhandelsbutiker som enbart säljer maskinell utrustning, fordon, redskap och produkter för industrin; byggmaterial, sanitär utrustning, dörrar och fönster, som enbart säljs till fackmän; möbler vid individuella, traditionella och specialiserade butiker; av bilar, i utställningshallar hos återförsäljare och reparationsverkstäder; av trädgårdsprodukter och motorbränsle, utgör statligt stöd som är förbjudet enligt den bestämmelsen?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/25

—

upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 16 februari 2016 i mål T-296/15, Industrias Químicas del Vallés, S.A. (IQV) mot Europeiska kommissionen,

—

fastställa att IQV:s talan om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 2015/408 (1) kan tas upp till sakprövning,

—

återförvisa målet till Europeiska unionens tribunal för prövning i sak i mål T-296/15, och

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

(i)

Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den angripna förordningen är en regleringsakt som innefattar genomförandeåtgärder i förhållande till klaganden i den mening som avses i artikel 263.4 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

(ii)

Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att beslutet att avvisa IQV:s talan om ogiltigförklaring av den angripna förordningen inte berövade IQV dess rätt till ett effektivt domstolsskydd.

(iii)

Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den angripna förordningen inte berörde IQV personligen.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/26

1)

Är det, mot bakgrund av artiklarna 11 C.1 och 20.1 b andra meningen i direktiv 77/388/EEG (1), avseende nedsättning av beskattningsunderlaget och jämkning av mervärdesskatten på skattepliktiga transaktioner vid hel eller delvis utebliven betalning av det vederlag som parterna har kommit överens om, förenligt med proportionalitetsprincipen och effektivitetsprincipen, vilka garanteras genom FEUF, samt med principen om mervärdesskattens neutralitet, att införa begränsningar som gör det omöjligt eller orimligt kostsamt – av bland annat tidsmässiga skäl med hänsyn till svårigheten att bedöma hur lång tid ett konkursförfarande kommer att ta – för den skattskyldige att utnyttja sin rätt till avdrag för skatt motsvarande det vederlag som helt eller delvis fortfarande inte har betalats.

2)

Om den första frågan ska besvaras jakande, är en bestämmelse – såsom artikel 26.2 i presidentdekret nr 633/1972, i dess lydelse före de ändringar som infördes genom artikel 1.126 och 1.127 i lag nr 208 av den 28 december 2015 – genom vilken det för rätt till avdrag för skatt krävs bevis på att ett konkursförfarande dessförinnan har genomförts utan framgång, det vill säga, enligt rättspraxis och praxis hos EU-medlemsstatens skattemyndighet, endast när slututdelningen av tillgångarna inte har lett till gottgörelse, eller, i avsaknad av slututdelning, efter ett slutgiltigt beslut om avslutande av konkursförfarandet, förenlig med ovannämnda principer, trots att sådana förfaranden är relativt oekonomiska med hänsyn till fordringsbeloppet, utsikterna att få betalning och kostnaderna för konkursförfarandet, och trots att dessa förutsättningar kanske uppstår först flera år efter det att konkursförfarandet inleddes?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/27

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/28

1)

Ska artikel 96.1 FEUF tolkas så, att den kan tillämpas på priser och villkor som en medlemsstat gör gällande för dem som driver taxiverksamhet när a) de aktuella taxikörningarna endast i undantagsfall passerar de nationella gränserna, b) en stor del av kunderna hos de som driver denna taxiverksamhet utgörs av medborgare och personer som har hemvist i Europeiska unionen och som inte är medborgare eller har hemvist i den aktuella medlemsstaten, och c) de omtvistade taxiköringarna, under de konkreta omständigheterna i målet, för passageraren mycket ofta endast är en etapp av en längre resa för vilken platsen för ankomsten eller avresan är belägen i ett annat land i unionen än i den aktuella medlemsstaten?

2)

Ska artikel 96.1 FEUF tolkas så, att den kan tillämpas på andra verksamhetsvillkor än prisvillkor och villkor för att erhålla tillstånd för att utöva den aktuella transportverksamheten, såsom i förevarande fall på ett förbud för dem som driver taxiverksamhet att erbjuda individuella platser i stället för hela fordonet och ett förbud för dessa att själva bestämma destinationen för en körning som en kund erbjuds, vilket innebär att de hindras från att låta flera kunder med samma destination samåka?

3)

Ska artikel 96.1 FEUF tolkas så, att den innebär ett förbud, om inte tillstånd har getts av kommissionen, mot åtgärder av det slag som avses i den andra frågan och a) som bland annat har som allmänt mål att skydda de som driver taxiverksamhet mot konkurrens från företag som hyr ut fordon med chaufför och b) som, under de konkreta omständigheterna i målet, får som särskild följd att de som driver bussverksamhet skyddas mot konkurrens från de som driver taxiverksamhet?

4)

Ska artikel 96.1 FEUF tolkas så, att den innebär ett förbud, om inte tillstånd har getts av kommissionen, mot en åtgärd som förbjuder de som driver taxiverksamhet att locka till sig kunder när åtgärden, under de konkreta omständigheterna i målet, får som följd att deras möjlighet att locka till sig kunder från en konkurrerande busstjänst minskas?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/29

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/29

1)

Ska artikel 31.4 i Montrealkonventionen tolkas på så sätt att det för att erhålla talerätt, förutom att reklamation sker i rätt tid, även krävs [orig. s. 14] att en reklamation i rätt tid görs skriftligen i den mening som avses i artikel 31.3 i Montrealkonventionen?

2)

Om rätten att föra talan förutsätter att en reklamation i rätt tid är skriftlig, ska artikel 31.3 i Montrealkonventionen tolkas på så sätt att kravet på skriftlig form kan uppfyllas genom elektroniska förfaranden och även genom att den anmälda skadan registreras i transportörens informationssystem?

3)

Står Montrealkonventionen i strid med en tolkning som innebär att kravet på skriftlig form är att anse som uppfyllt om en företrädare för flygbolaget med passagerarens vetskap registrerar skadeanmälan/reklamationen skriftligen antingen på papper eller elektroniskt i transportörens system?

4)

Ställer artikel 31 i Montrealkonventionen andra innehållskrav på reklamationen än kravet på att transportören ska meddelas om den uppkomna skadan?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/30

1)

Ska, vad gäller den gemensamma ordning för schablonbeskattning av jordbrukare som införs genom kapitel 2 i del XII i rådets direktiv (EG) 2006/112/EG (1), artikel 296.2 tolkas så, att den utgör en uttömmande reglering av när en medlemsstat kan utesluta en jordbrukare från den gemensamma ordningen för schablonbeskattning av jordbrukare? I synnerhet önskas svar på följande frågor:

2)

Hur ska begreppet ”kategori av jordbrukare” i artikel 296.2 i rådets direktiv (EG) 2006/112/EG tolkas? I synnerhet önskas svar på följande frågor:

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/31

1)

Avser hänvisningen till ”Marocko” i artiklarna 9, 17 och 94 i och protokoll nr 4 till Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Konungariket Marocko, å andra sidan, (EUR L 170, 2000, s. 2) (nedan kallat associeringsavtalet), som godkändes genom rådets och kommissionens beslut 2000/204/EG (1), EKSG, endast Marockos suveräna territorium som har erkänts av FN och Europeiska unionen (nedan kallad EU), och hindrar denna hänvisning därför att produkter med ursprung i Västsahara importeras till EU utan importtullar enligt associeringsavtalet?

2)

Om produkter med ursprung i Västsahara kan importeras till EU utan importtullar enligt associeringsavtalet, är associeringsavtalet giltigt, med hänsyn till kravet i artikel 3.5 i fördraget om Europeiska unionen att bidra till efterlevnad av relevanta principer i internationell rätt inklusive respekt för principerna i FN-stadgan, och i den utsträckning associeringsavtalet ingicks till förmån för Saharawi-folket, på deras vägnar i enlighet med deras önskningar och/eller i samråd med deras erkända representanter[?]

3)

Är avtalet om fiskepartnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Marocko (såsom det har godkänts och genomförts enligt rådets förordning (EG) nr 764/2006 (2), rådets beslut 2013/785/EU (3) samt rådets förordning nr 1270/2013 (4)) giltigt, med hänsyn till kravet i artikel 3.5 i fördraget om Europeiska unionen att bidra till efterlevnad av relevanta principer i internationell rätt inklusive respekt för principerna i FN-stadgan, och i den utsträckning fiskepartnerskapsavtalet ingicks till förmån för Saharawi-folket, på deras vägnar i enlighet med deras önskningar och/eller i samråd med deras erkända representanter[?]

4)

Har klaganden rätt att bestrida giltigheten av unionsrättsakter med hänvisning till Europeiska unionens påstådda åsidosättanden av internationell rätt, med hänsyn särskilt till

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/32

1)

Om direktivets (1) bestämmelser om det europeiska skjutvapenpasset endast avser fri rörlighet för varor, kan de icke desto mindre vara tillämpliga på Gibraltar på den grundvalen att de inte innebär handel eller kommersiella transaktioner och därför inte omfattas av tillämpningsområdet för de undantag som beviljats Gibraltar enligt 1972 års anslutningsakt?

2)

Är direktivets bestämmelser om det europeiska skjutvapenpasset för jägare och tävlingsskyttar tillämpliga på Gibraltar på grund av att de rör den fria rörligheten för tjänster?

3)

Är direktivets bestämmelser om det europeiska skjutvapenpasset för jägare och tävlingsskyttar ogiltiga på grund av att de rör den fria rörligheten för personer och därför har antagits på fel rättslig grund?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/33

—

upphäva tribunalens beslut och återförvisa målet till tribunalen för ny prövning, och därvid i förekommande fall fastställa att klagandena har talerätt,

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Felaktig rättstillämpning. Felaktig bedömning av de relevanta faktiska omständigheterna. Bristfällig och felaktig motivering med avseende på punkterna 12-22 i det överklagade beslutet.

I det överklagade beslutet utgås felaktigt från att klagandena har ansökt om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandebeslut (EU) 2015/789 av den 18 maj 2015 om åtgärder för att förhindra introduktion i och spridning inom unionen av Xylella fastidiosa (Wells et al.) (EUT L 125, s. 36) i dess helhet, i stället för – såsom i själva verket är fallet – av endast de delar som särskilt anges i den ansökan genom vilken talan väcktes och i svarsskrivelsen avseende den invändning om rättegångshinder som kommissionen framställt.

2.

Andra grunden: Felaktig rättstillämpning. Felaktig bedömning av de relevanta faktiska omständigheterna. Bristfällig, motsägelsefull och felaktig motivering.

I det överklagade beslutet anges felaktigt att kommissionens beslut innebär att det krävs att den italienska staten vidtar genomförandeåtgärder med avseende på avgränsning av den zon som angripits av Xylella fastidiosa. Det påståendet vederläggs genom den ostridiga omständigheten att hela provinsen Lecce, vars geografiska gränser återfinns på kartorna, utan undantag angetts utgöra en angripen zon i det överklagande beslutet.

3.

Tredje grunden: Punkt 25 är rättsstridig bland annat jämförd med punkt 21 i det överklagade beslutet: Motsägelsefull, felaktig och uppenbart ogrundad motivering.

I tribunalens motivering i punkt 21 i det överklagade beslutet anges att för att bedöma om en lagtiftningsakt innehåller genomförandeåtgärder ska man beakta vilken ställning den person har som gör gällande rätten att överklaga. Tribunalen gjorde sedan i punkt 25 undantag från det tolkningskriteriet när den slog fast att klagandena inte hade talerätt.

4.

Fjärde grunden: Felaktig rättstillämpning. Felaktig bedömning av relevanta faktiska omständigheter. Bristfällig, motsägelsefull och felaktig motivering.

Tribunalen har å ena sidan angett att det italienska jordbruksministeriet genom dekret vidtagit genomförandeåtgärder enligt artiklarna 4, 6 och 7 i kommissionens beslut och å andra sidan motsägelsefullt angett att vissa åtgärder enligt kommissionens beslut inte omfattas av nämnda dekret.

5.

Femte grunden: Felaktig rättstillämpning. Felaktig bedömning av relevanta faktiska omständigheter. Bristfällig, motsägelsefull och felaktig motivering.

I punkt 24 i det överklagade beslutet har tribunalen underlåtit att beakta det faktiska innehållet i ansökan genom vilken talan väcktes varav det följer att artikel 6.4 och artikel 7.4 i beslutet överklagas, vad beträffar föreskriften om obligatoriska fytosanitära åtgärder som är förbjudna inom ekologiskt jordbruk. Nämnda obligatoriska åtgärder som är direkt verkställbara, har direkt skadlig inverkan på klagandebolagen som därigenom skulle förlora sin ekologiska certifiering.

6.

Sjätte grunden: Felaktig rättstillämpning. Felaktig bedömning av relevanta faktiska omständigheter. Bristfällig, motsägelsefull och felaktig motivering.

Av punkterna 33 och 34 i det överklagade beslutet följer att den skriftliga bevisning som förebringats under förfarandet avseende den skada som klagandena åsamkas som en följd av de överklagade åtgärderna har åsidosatts.

7.

Sjunde grunden: Felaktig rättstillämpning. Underlåtelse att uttala sig om den direkta skada som de överklagade åtgärderna orsakat.

Tribunalen har underlåtit att uttala sig beträffande den objektiva förekomsten av den direkta skada som klagandebolagen åsamkas som en följd av de direkt verkställbara åtgärderna från kommissionens sida vilka överklagats.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/35

1)

Ska artikel 146.1 e i rådets direktiv 2006/112/EG (1) av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt tolkas så, att ett undantag från skatteplikt endast är tillämpligt om det föreligger en direkt rättslig koppling eller ett ömsesidigt avtalsförhållande mellan å ena sidan tillhandahållaren av tjänsterna och å andra sidan mottagaren eller avsändaren av varorna?

2)

Vilka kriterier måste det direkta förhållande som nämns i den ovannämnda bestämmelsen uppfylla för att det ska kunna anses att en tjänst som är förbunden med import eller export av varor är undantagen från skatteplikt?

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/35

—

upphäva den dom som tribunalen (andra avdelningen) meddelade den 16 mars 2016 i mål T-103/14, Frucona Košice mot kommissionens, vilken delgavs kommissionen samma dag,

—

själv pröva talan i första instans och ogilla den, och

—

förplikta sökanden i första instans och motparten att ersätta rättegångskostnaderna.

—

upphäva den dom som tribunalen (andra avdelningen) meddelade den 16 mars 2016 i mål T-103/14, Frucona Košice mot kommissionens, vilken delgavs kommissionen samma dag,

—

återförvisa målet till tribunalen för prövning av den andra och, i den utsträckning det är nödvändigt, tredje och fjärde grunderna i första instans, och

—

förordna att beslutet om rättegångskostnader ska anstå.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/36

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/37

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/37

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/38

1)

Talan ogillas i samtliga mål.

2)

Moreda-Riviere Trefilerías, SA, Trefilerías Quijano, SA, Trenzas y Cables de Acero PSC, SL och Global Steel Wire, SA ska ersätta rättegångskostnaderna.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/39

1)

Överklagandet avvisas då det är uppenbart att det delvis inte kan prövas i sak och att det delvis är uppenbart ogrundat.

2)

Stagecoach Group plc ska ersätta rättegångskostnaderna.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/39

1)

Ansökan om återkallande av beslutet av den 1 september 2015, Pari Pharma/EMA (T-235/15 R, EU:T:2015:587) avslås.

2)

Frågan om rättegångskostnader anstår.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/40

1)

Talan ogillas.

2)

Volkswagen AG förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/41

1)

Talan ogillas.

2)

Syndial SpA – Attività Diversificate ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/41

—

pröva talan i sak,

—

ogiltigförklara artikel 1 i kommissionens genomförandebeslut (EU) 2016/176 av den 9 februari 2016 om avslutande av antidumpningsförfarandet beträffande import av vinsyra med ursprung i Folkrepubliken Kina som tillverkas av Hangzhou Bioking Biochemical Engineering Co. Ltd, på grund av en uppenbart oriktig bedömning av fakta och gällande rätt i samband med antagandet av åtgärden samt åsidosättande av artiklarna 3.2, 3.3, 3.5 och 17.1 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, och

—

förplikta svaranden och eventuella intervenienter att ersätta sökandenas rättegångskostnader och övriga kostnader i förfarandet.

1.

Första grunden: Det angripna beslutet ska ogiltigförklaras på grund av att svaranden gjorde en uppenbart oriktig bedömning och begick misstag vid beaktandet av fakta när den valde ut ett icke representativt urval av EU-producenter för att uppskatta skadan, och därigenom även åsidosatte artiklarna 3.2, 3.3, 3.5 och 17.1 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, när den antog att tillämpningen av kriteriet avseende den största EU-försäljningsvolymen innebar att urvalet var tillräckligt representativt.

2.

Andra grunden: Sökandena gör gällande att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras på grund av att svaranden gjorde en uppenbart oriktig bedömning av fakta vid bedömningen av vilken ekonomisk inverkan den dumpade importen får på EU:s industri, och därigenom även åsidosatte artiklarna 3.2, 3.3, 3.5 och 17.1 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/42

—

fastställa att talan kan upptas till sakprövning,

—

ogiltigförklara kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/223 av den 17 februari 2016 om fastställande av ett förfarande för bedömning av vissa ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling från exporterande tillverkare i Kina och Vietnam och om genomförande av domstolens dom i de förenade målen C-659/13 och C-34/14,

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: Europeiska kommissionen har åsidosatt principen om tilldelade befogenheter enligt artikel 5.1 och 5.2 FEU genom att agera med stöd av en felaktig rättslig grund.

2.

Andra grunden: Europeiska kommissionen har åsidosatt artikel 266 FEUF genom att underlåta att vidta nödvändiga åtgärder för att följa domstolens dom i de förenade målen C-659/13 och C-34/14, C & J Clark International, EU:C:2016:74.

3.

Tredje grunden: Europeiska kommissionen har åsidosatt artikel 5.1 och 5.4 FEU genom att anta en rättsakt som går utöver vad som är nödvändigt för att nå målen.

4.

Fjärde grunden: Europeiska kommissionen har missbrukat sina befogenheter genom att använda dem för andra syften än dem som de tilldelades kommissionen för.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/43

—

ogiltigförklara beslutet från Europeiska datatillsynsmannen av den 18 mars 2016, om avslag på sökandens ansökan om omprövning av nämnda tillsynsmans beslut av den 8 december 2015, samt förplikta Europeiska ombudsmannen att avstå från att, nu och i framtiden, använda sig av uppgifter av personlig karaktär intagna i ett avtal som sökanden ingått,

—

förplikta Europeiska ombudsmannen att avstå från att offentliggöra uppgifter av personlig karaktär som innebär att sökanden kan identifieras, och i synnerhet förplikta densamme att inte referera till den befattning sökanden har,

—

förplikta Europeiska ombudsmannen att beakta och till fullo iaktta sökandens rätt att motsätta sig en användning av uppgifter av personlig karaktär i förfarandet ”Own Initiative Inquiry 2/2014” eller i något annat förfarande med samma syfte och i vilket sökanden eventuellt är delaktig, och

—

förplikta Europeiska datatillsynsmannen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Sökandens yrkesverksamhet, kommissionens förfarande i samband med beviljandet av tillstånd att utöva yrkesverksamhet efter avslutad tjänst som medlem av Europeiska kommissionen, den första utredningen som Europeiska ombudsmannen gjorde angående detta tillstånd, och den nya Europeiska ombudsmannens återupptagande av ärendet, jämte den senares avsikt att offentliggöra sökandens uppgifter av personlig karaktär, och som innebär att vederbörande direkt eller indirekt kan identifieras, har inte vederbörligen beaktats av svaranden mot bakgrund av tjänsteföreskrifterna och den rättspraxis som är tillämplig på dess beslut.

2.

En anonym insamling av uppgifter ger inte den insyn som krävs för att kunna avgöra huruvida Europeiska ombudsmannens användning av dessa uppgifter är laglig, med hänsyn till att de samlats in anonymt och använts på ett olagligt sätt.

3.

Enligt sökanden måste användningen av de uppgifter som avses i detta förfarande betraktas som överdriven, olämplig och irrelevant med hänsyn till varför de samlades in, även om detta skedde anonymt. Det ingångna avtalet avser uteslutande förhållandet mellan sökanden och ett privat företag, efter avslutad tjänst som medlem av Europeiska kommissionen, och föremålet för detta avtal har inget samband med de uppgifter som vederbörande utförde i kommissionen.

4.

Det föreligger inga nya uppgifter eller omständigheter som motiverar en användning och ett offentliggörande av sökandens personuppgifter, som, till yttermera visso befanns vara konfidentiella i den första undersökning som utfördes av den tidigare ombudsmannen. En ändring i den konfidentiella behandlingen av uppgifterna i fråga saknar rättslig grund och har inte heller, vid något tillfälle, motiverats av Europeiska ombudsmannen.

5.

Offentliggörandet av personuppgifterna i förevarande fall bidrar inte på något sätt till en bättre undersökning, eftersom Europeiska ombudsmannen kan granska det tillstånd som sökanden getts, att utöva privat verksamhet, utan att använda uppgifter angående vederbörandes privatliv och, i synnerhet, utan att offentliggöra dessa uppgifter.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/44

—

Förplikta svaranden att betala CSJU 60 000,00 euro avseende bidragsavtal nr 287071 ”BiMed – Bicarbonate media blasting for paint-varnish removal and dry surface treatment” jämte dröjsmålsränta på 3 600,00 euro beräknat efter en räntesats på 3,65 procent för perioden från den 12 september 2014 till den 3 maj 2016, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/45

—

ogiltigförklara kommissionens beslut C(2016)1449 final av den 2 mars 2016 om en begäran om upphävande av immunitet, med undantag från artikel 1.2, och

—

förplikta kommissionen att bära rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden: kommissionen har åsidosatt rätten och gjort uppenbart oriktiga bedömningar. Det angripna beslutet är inte förenligt med de rättsliga kriterier som reglerar upphävanden av immunitet för generaldirektören för Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och grundar sig på ett uppenbart missförstånd av delar av handlingarna i ärendet. Därutöver har unionens intresse inte bedömts på ett korrekt sätt i det angripna beslutet som äventyrar Olafs generaldirektörs självständighet.

2.

Andra grunden: Åsidosättanden av rätten och felaktigt beslutsförfarande.

3.

Tredje grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

4.

Fjärde grunden: Åsidosättande av principen om lojalt samarbete och av rättssäkerhetsgarantierna.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/46

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

följaktligen avslå invändning nr B1697179 och bifalla ansökan om registrering av det omtvistade varumärket med avseende på de tjänster som omfattas av klasserna 35, 38 och 41, och

—

förplikta EUIPO och andra intervenerande rättegångsdeltagare att ersätta rättegångskostnaderna i detta förfarande för det fall de invänder mot överklagandet samt ogilla deras yrkanden.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/47

—

upphäva den dom som personaldomstolen (andra avdelningen) meddelade den 18 mars 2016 i mål F-23/15,

—

återförvisa målet till personaldomstolen, och

—

förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna

1.

Första grunden är att de faktiska omständigheterna och bevisen har återgetts felaktigt samt att motiveringen är motsägelsefull vad beträffar den omständigheten att den inte föreligger någon administrativ undersökningsrapport i den mening som avses i artiklarna 2 – 4 i 2004:års allmänna genomförandebestämmelser om administrativa undersökningar och disciplinförfaranden (nedan kallade 2004:års allmänna genomförandebestämmelser)

2.

Andra grunden är att det har skett en felaktig rättstillämpning när personaldomstolen inte upphävde beslutet i ett disciplinärende, när det inte fanns en sådan administrativ undersökningsrapport som avses i 2004:års allmänna genomförandebestämmelser.

3.

Tredje grunden: är att domen är motsägelsefullt motiverad, att motiveringsskyldigheten har åsidosatts, att de faktiska omständigheterna och bevisen har återgetts felaktigt, att artikel 4.4 i 2004:års allmänna genomförandebestämmelser har åsidosatts, att artikel 91 i tjänsteföreskrifterna om åtskillnad mellan domstolar och förvaltningsmyndigheter har åsidosatts, att förbudet mot att fatta beslut utanför vad som har yrkats (ultra petita) och att principerna om ett kontradiktoriskt förfarande och om förbud mot särbehandling har åsidosatts samt at det föreligger felaktig rättstillämpning när personaldomstolen prövade vika följder kommissions agerande gett upphov till.

4.

Den fjärde grunden är att det har skett en felaktig rättstillämpning och att principen om ett kontradiktoriskt förfarande – i samband med en felaktig tolkning av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna och artikel 10 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna – har åsidosatts.

5.

Den femte grunden, som åberopas i andra hand, är att de faktiska omständigheterna och bevisen har återgetts felaktigt, att motiveringsskyldigheten har åsidosatts och att det skett en felaktig rättstillämpning då beslutet om disciplinpåföljd inte fattades inom rimlig tid.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/48

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

ogiltighetsförklara det omtvistade varumärket, alternativt ogiltighetsförklara det omtvistade varumärket för organisatorisk förberedelse för byggnadsarbeten inom området för förnyelsebar energi, särskilt vindkraftsanläggningar och vindparker i klass 35, entreprenörsverksamhet i förbindelse med genomförandet av projekt inom området för förnyelsebar energi, särskilt vindkraftsanläggningar och vindparker; reparation och underhåll av vindkraftsanläggningar i klass 37, liksom teknisk planering av projekt avseende energiförsörjning, teknisk planering av projekt avseende förnyelsebar energi, särskilt vindkraftsanläggningar och vindparker; ingenjörsverksamhet inom området för förnyelsebar energi, särskilt inom området för vindkraftsanläggningar; utarbetning av tekniska och vetenskapliga expertutlåtanden i klass 42, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 52.1 a jämförd med artikel 7.1 b och 7.1 c i förordning nr 207/2009.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/48

—

ogiltigförklara beslut nr D(2016)14480 av den 27 maj 2016 fattat av Europaparlamentets generaldirektorat för infrastruktur och logistik, genom vilket anbudet från den tillfälliga sammanslutningen ELECTRO KAD, bestående av bolagen SOLELEC S.A., MANNELLI & ASSOCIÉS S.A., PAUL WAGNER & FILS S.A. och SOCOM S.A. angående lott 75, ”elektricitet – starkström”, som gavs in den 14 januari 2016 inom ramen för anbudsförfarandet INLO-D-UPIL-T-15-AO6, rörande utbyggnads- och renoveringsprojektet för Konrad Adenauer-byggnaden i Luxemburg, avslogs, liksom beslutet att tilldela en annan anbudsgivare kontraktet,

—

besluta om utlämnande av de handlingar i upphandlingsärendet som innehåller uppgifter om kontakterna mellan parlamentet och anbudsgivarna, i enlighet med artikel 160.3 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002, och

—

förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Åsidosättande av urvalskriterierna. Dessa har inte uppfyllts av den tillfälliga sammanslutning som tilldelats kontraktet, eftersom en av medlemmarna kommer att saknar ställning som juridisk person under hela arbetets gång och sammanslutningen inte kan stödja sig på referenser rörande den tekniska och professionella kapacitet som krävs enligt specifikationerna.

2.

Åsidosättande av tilldelningskriterierna. Jämför man det anbud som sökanden lämnat med anbudet från den sammanslutning som tilldelades kontraktet, visar det sig att det sistnämnda är onormalt lågt, vilket borde fått svaranden att avslå anbudet och tilldela sökandena kontraktet.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/49

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 b i förordning nr 207/2009.

—

Åsidosättande av artikel 7.1 c i förordning nr 207/2009.

—

Åsidosättande av artikel 7.2 i förordning nr 207/2009.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/50

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

—

förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna – särskilt kostnaderna för överklagandet jämte andra kostnader som må uppkomma med anledning av förhandling, samt utlägg för resor – och kostnaderna för förfarandet vid överklagandenämnden.

—

Åsidosättande av artikel 6.1 och 6.3 i förordning nr 6/2002.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/51

—

ogiltigförklara det överklagade beslutet,

—

förplikta EUIPO att ersätta klagandens rättegångskostnader i detta förfarande, inbegripet de kostnader som uppkommit i samband med överklagandet och invändningsförfarandet, och

—

förplikta EUIPO och motparten att bära sina rättegångskostnader.

—

Åsidosättande av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/52

1)

Det saknas anledning att döma i mål F 108/12, Verile/kommissionen.

2)

Marco Verile och Europeiska kommissionen ska bära sina egna rättegångskostnader.

18.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 260/52

1)

Det är uppenbart att François Massouliés talan ska avvisas.

2)

François Massoulié ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europaparlamentets rättegångskostnader.