19.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 181/1

19.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 181/2

—

med beaktande av Förenta nationernas konvention mot korruption, som öppnades för undertecknande i Merida den 9 december 2003,

—

med beaktande av Förenta nationernas stadga,

—

med beaktande av Förenta nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter,

—

med beaktande av Förenta nationernas konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av konventionen från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser, som öppnades för undertecknande i Paris den 17 december 1997, och rekommendationerna till denna konvention,

—

med beaktande av det gemensamma meddelandet av den 12 december 2011 från unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och kommissionen till Europaparlamentet och rådet Mänskliga rättigheter och demokrati i centrum för EU:s yttre åtgärder – effektivare metoder (COM(2011)0886),

—

med beaktande av EU:s strategiska ram för mänskliga rättigheter och demokrati och EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati, så som de antogs vid rådets (utrikes frågor) 3 179:e sammanträde den 25 juni 2012,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 8 maj 2001 till rådet och Europaparlamentet Europeiska unionens roll i arbetet för att främja mänskliga rättigheter och demokratisering i tredje land (COM(2001)0252),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 25 oktober 2011 till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén En förnyad EU-strategi 2011–2014 för företagens sociala ansvar (COM(2011)0681),

—

med beaktande av rådets samlingsdokument Mainstreaming Human Rights and Gender into European Security and Defence Policy  (1) och särskilt rådets dokument från 2005 om uppförandenormer för insatser inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (Generic Standards of Behaviour for ESDP Operations, doc. 08373/3/2005),

—

med beaktande av Förenta nationernas millenniedeklaration av den 8 september 2000,

—

med beaktande av den globala handlingsplanen Keeping the promise: united to achieve the Millennium Development Goals, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 10 oktober 2010,

—

med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén av den 27 februari 2013Ett anständigt liv för alla: att avskaffa fattigdom och ge världen en hållbar framtid (COM(2013)0092),

—

med beaktande av rapporten från Europeiska investeringsbanken (EIB) om att förebygga och avskräcka från korruption, bedrägerier, tvång, penningtvätt och finansiering av terrorism i Europeiska investeringsbankens verksamhet (EIB:s policy för bedrägeribekämpning) som antogs 2008,

—

med beaktande av den verkställighetspolicy och de förfaranden för Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) som trädde i kraft i mars 2009,

—

med beaktande av Förenta nationernas vägledande principer för företagande och mänskliga rättigheter (HR/PUB/11/04),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 juli 2011 om EU:s utrikespolitik till stöd för demokratisering (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 11 december 2012 om en strategi för digital frihet i EU:s utrikespolitik (3),

—

med beaktande av EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare, som antogs av rådet (allmänna frågor) vid dess 2 914:e sammanträde den 8 december 2008,

—

med beaktande av Montreuxdokumentet om internationella juridiska skyldigheter och god praxis för stater i förhållande till privata militära företag och privata säkerhetsföretag under väpnade konflikter, som antogs i Montreux den 17 september 2008,

—

med beaktande av Europarådets straffrättsliga konvention om korruption, som öppnades för undertecknande den 27 januari 1999, och Europarådets civilrättsliga konvention om korruption, som öppnades för undertecknande den 4 november 1999, samt resolutionerna (98) 7 och (99) 5 om inrättande av gruppen av stater mot korruption (Greco), som antogs av Europarådets ministerkommitté den 5 maj 1998 respektive den 1 maj 1999,

—

med beaktande av Jakartadeklarationen om principerna för korruptionsbekämpande organ, som antogs den 26–27 november 2012,

—

med beaktande av Parisprinciperna för nationella människorättsinstitutioner (4),

—

med beaktande av OECD:s riktlinjer för multinationella företag (5),

—

med beaktande av Internationella arbetsorganisationens (ILO) trepartsdeklaration om principer för multinationella företag och socialpolitik (6),

—

med beaktande av Förenta nationernas Global Compact-initiativ (7),

—

med beaktande av den internationella uppförandekodexen för privata säkerhetsföretag,

—

med beaktande av vapenhandelsfördraget, som antogs av Förenta nationernas slutkonferens om vapenhandelsfördraget i New York den 18–28 mars 2013 (8),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och yttrandet från utskottet för utveckling (A7-0250/2013), och av följande skäl:

A.

Korruption kan definieras som missbruk av anförtrodd makt för enskild eller kollektiv, direkt eller indirekt personlig vinning, och omfattar bland annat brotten mutbrott och bestickning, förskingring, handel med inflytande, missbruk av tjänsteställning och olagligt berikande, enligt definitionen i FN:s konvention mot korruption. Bedrägeri, utpressning, maktmissbruk, favoritism, nepotism och klientelism och olagliga politiska bidrag hänger nära samman med korruption. Korruption kan ha koppling till organiserad brottslighet under kollektivt ledarskap parallellt med officiella strukturer, särskilt när myndigheterna inte ser till att lagstiftningen tillämpas.

B.

Korruption befäster och förvärrar ojämlika, orättvisa och diskriminerande resultat avseende allas rätt till lika åtnjutande av mänskliga rättigheter, oavsett om det gäller civila, politiska, ekonomiska, sociala eller kulturella rättigheter. Korruption kan ha negativa effekter för miljön och drabbar på ett oproportionerligt sätt de mest missgynnade och marginaliserade grupperna i samhället, främst genom att hindra dem från att få lika tillgång till politisk medverkan, offentliga tjänster, rättvisa, trygghet, mark, arbete, utbildning, hälsa och bostäder. Korruption påverkar i synnerhet framstegen i kampen mot diskriminering och framstegen i riktning mot jämställdhet och för kvinnors oberoende genom att begränsa kvinnors möjligheter att kräva sina rättigheter.

C.

Korruption kan hämma ländernas ekonomiska utveckling eftersom den ibland hindrar handel och investeringar.

D.

Kampen mot korruption omfattas av principen om goda styrelseformer enligt definitionen i artiklarna 9.3 och 97 i Cotonouavtalet.

E.

Korruption och kränkning av de mänskliga rättigheterna omfattar i regel maktmissbruk, bristande ansvarighet och institutionalisering av olika former av diskriminering. Korruption förekommer allt oftare där försvaret av mänskliga rättigheter är bristfälligt eller helt saknas och korruption undergräver ofta effektiviteten i de institutioner och enheter som normalt kontrollerar och balanserar situationen och som förväntas garantera respekten för demokratiska principer och mänskliga rättigheter, såsom parlament, brottsbekämpande myndigheter, domstolsväsen, rättssystem och civilsamhälle.

F.

Korruption är ofta djupt förankrad i mentaliteten i de samhällen där den förekommer, och alla insatser för att bekämpa den bör i första hand inriktas på utbildningssystemet och på så unga människor som möjligt.

G.

Stater försummar ibland att agera för att förhindra eller bestraffa korruption i den offentliga och privata sektorn, i strid mot sina internationella skyldigheter enligt den internationella konventionen om civila och politiska rättigheter och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt andra relevanta internationella och regionala människorättsinstrument.

H.

Korruption snedvrider de statliga utgifternas storlek och sammansättning och skadar allvarligt statens möjligheter att utnyttja sina tillgängliga resurser maximalt för att fullt ut kunna förverkliga ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Korruption avleder betydande resurser från investeringar i ekonomin och förhindrar återhämtningen i länder som har ekonomiska svårigheter, inklusive i EU:s medlemsstater.

I.

Korruption bland högt uppsatta personer kan leda till stor osäkerhet och instabilitet i länderna i fråga och utgöra en risk för landet i sig.

J.

Enligt Världsbanken svarar korruptionen för fem procent av världens BNP (2,6 biljoner US-dollar). Över 1 biljon US-dollar betalas ut i mutor varje år. Genom korruptionen ökar de totala kostnaderna för att göra affärer globalt med upp till tio procent och med 25 procent när det gäller kostnaderna för upphandlingsavtal i utvecklingsländerna (9).

K.

Enligt Världsbankens beräkningar stjäls varje år mellan 20 och 40 miljarder US-dollar från utvecklingsländernas offentliga budgetar, vilket motsvarar 20–40 procent av det officiella utvecklingsstödet. Pengarna göms sedan utomlands genom korruption på hög nivå (10).

L.

Mellan 2000 och 2009 förlorade utvecklingsländerna 8,44 biljoner US-dollar till illegala finansiella flöden, vilket är tio gånger mer än vad de fick i utländskt stöd. Varje år under det senaste decenniet har utvecklingsländerna förlorat 585,9 miljarder US-dollar genom olagliga flöden. De pengar som stjäls genom korruption varje år skulle räcka för att föda världens svältande människor 80 gånger, medan mutor och stölder ökar den totala kostnaden för projekt för att tillhandahålla säkert dricksvatten och sanitära anläggningar med så mycket som 40 procent (11).

M.

Genom att hota demokratins grundvalar och möjligheterna att utöva mänskliga rättigheter ger korruption upphov till och provocerar fram konflikter, omfattande kränkningar av internationell humanitär rätt och straffrihet i utvecklingsländer, där en ohejdad korruption och möjligheter till olagligt berikande för dem som innehar statliga maktpositioner har lett till maktrofferi, maktmonopol, uppkomst av nya milisgrupper och omfattande våld.

N.

Korruption inom rättsväsendet bryter mot principen om icke-diskriminering, tillgång till rättvisa, rätt till en opartisk rättegång och effektiva rättsmedel, som är av avgörande betydelse för att upprätthålla alla övriga mänskliga rättigheter. Korruption snedvrider också allvarligt rättsväsendets och den offentliga förvaltningens oberoende, behörighet och opartiskhet, skapar misstro mot de offentliga institutionerna, undergräver rättssamhällets principer och ger upphov till våld.

O.

Tillhandahållandet av offentliga tjänster gör det möjligt för stater att uppfylla sina internationella åtaganden inom mänskliga rättigheter och att säkra tillgång på vatten, livsmedel, hälso- och sjukvård, utbildning, bostäder, säkerhet och ordning, som delar av mänsklig utveckling. Korruption inom den offentliga upphandlingen frodas där det brister i fråga om öppenhet, insyn, information, konkurrens, incitament, tydliga regler och föreskrifter som tillämpas strikt, och även där det inte finns några oberoende övervaknings- och påföljdsmekanismer.

P.

Omfattande korruption och brister i fråga om insyn, tillgång till information och alla parters aktiva medverkan i beslutsfattandet, hindrar medborgarna från att se till att regeringar och politiska företrädare tar sitt ansvar när det gäller att se till att intäkterna från resurs- och marknadsutnyttjande används för att säkra deras mänskliga rättigheter. Regeringarna ska göra allt som står i deras makt för att bekämpa korruption inom såväl offentliga som privata företag.

Q.

Människorättsförsvarare, medier, civilsamhällets organisationer, fackföreningar och undersökande journalister spelar en avgörande roll i kampen mot korruption genom att granska den offentliga budgeten, övervaka regeringsverksamheten och stora – särskilt multinationella – företag, finansieringen av politiska partier, erbjuda kapacitetsuppbyggande kompetens och sakkunskap och kräva öppenhet och ansvarstagande. Journalister som rapporterar om korruption och organiserad brottslighet blir allt oftare måltavlor för och trakasseras av organiserade kriminella grupper, organ med ”parallell behörighet” och offentliga myndigheter, framför allt i utvecklingsländerna.

R.

Genom att tillhandahålla en plattform för att avslöja korruption och ge medborgare och samhälle tillgång till information spelar fria och självständiga tidningar och medier, såväl online som offline, en avgörande roll för att garantera den öppenhet och granskning som krävs för att bekämpa korruption.

S.

Offentliga uppgifter och öppna styrelseformer ger medborgarna makt genom att ge dem möjlighet att få information om staternas budgetar och utgifter.

T.

Personer som trots stora personliga risker slår larm om missförhållanden, så kallade whistleblowers eller larmslagare, är viktiga för att avslöja korruption, bedrägerier, bristfällig förvaltning och kränkningar av mänskliga rättigheter. Bristande skydd mot repressalier, informationsstyrning, lagar om förtal och ärekränkning samt otillräckliga utredningar av larmslagarnas påståenden kan avskräcka människor från att tala och dessutom ofta äventyra deras egen och deras familjers personliga säkerhet. Det är EU:s plikt att skydda dem, särskilt genom att på mest effektiva sätt utnyttja sina samarbetsinstrument, i synnerhet det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter.

U.

Nödsituationer och katastrofhjälp erbjuder möjligheter till korruption på grund av verksamhetens karaktär och för att åtgärderna är så komplexa och många, liksom de aktörer som ska genomföra dem. Dessa möjligheter omfattar bestickning och mutbrott, utpressning riktad mot biståndsorganens personal, bedrägeri, falsk bokföring, otillbörlig användning av de bidrag som tas emot och utnyttjande av behövande, och ger upphov till en allmän känsla av missnöje med offentliga myndigheter av alla de slag. Otillbörlig användning av humanitärt stöd är en allvarlig överträdelse av internationell humanitär rätt.

V.

Av samtliga undersökningar som inleddes av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) avsåg 25 procent EU:s externa stöd till tredjeländer. Totalt har 17,5 miljoner euro kunnat återföras som resultat av dessa undersökningar (12).

W.

EU:s stöd till utvecklingsländerna kan slösas bort om det inte finns ett system med korrekta kontroller och avstämningar i mottagarländerna och en helt oberoende övervakning av det integritetssystem som åtföljer utnyttjandet av medlen.

X.

Europeiska offentliga banker som antingen är EU-institutioner (EIB) eller vilkas aktieägare till största delen är EU:s medlemsstater (EBRD) har anklagats för att ha varit inblandade i korruptionsskandaler i sin verksamhet utanför Europeiska unionen.

Y.

Bidragsgivare och internationella finansinstitutioner, såsom Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF), bör främja effektiva reformer av styrelseformerna i skuldsatta länder och bidra till effektiv korruptionsbekämpning, bland annat genom att kritiskt bedöma och motverka de risker för korruption och försämrade mänskliga rättigheter som tydligt visas i samband med många åtgärder som krävts inom ramen för strukturanpassningsprogrammen, till exempel privatisering av statsägda företag och tillgångar.

Z.

En viktig förutsättning för människohandeln är de komplexa och korrumperade nätverk som finns i alla delar av de offentliga myndigheterna, den offentliga förvaltningen, polisväsendet och den privata sektorn i offrens ursprungs-, transiterings- och destinationsländer. Korrumperade poliser och anställda inom rättsväsendet försvårar dessutom arbetet för de aktörer som bekämpar människohandeln och minskar möjligheterna att arrestera och åtala personer som bedriver människohandel eller att erbjuda människohandelns offer rättshjälp och vittnesskydd.

AA.

Korruption och överträdelser inom de väpnade styrkorna, försvaret, polismyndigheterna och de fredsbevarande styrkorna utsätter medborgarnas liv, fysiska integritet, skydd, frihet och rättigheter för allvarliga risker i utvecklingsländerna. Försvarssektorn och upphandlingen inom försvaret präglas fortfarande av oacceptabla korruptionsnivåer och är särskilt skyddade från insyn genom sekretess på grund av nationella säkerhetsskäl. Offentliga upphandlingar avseende leverans av säkerhetsutrustning bör övervakas noga.

AB.

Offentliga och privata aktörers utnyttjande av privata militär- och säkerhetsföretag har växt lavinartat under de senaste 20 åren. På grund av verksamhetens natur är de privata militär- och säkerhetsföretagen särskilt sårbara när det gäller korruption, och de har anklagats för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, trots att de till största delen opererar i en zon som inte omfattas av strikta regler och inte har den ansvarighet gentemot allmänheten som i regel krävs av de väpnade styrkorna.

AC.

När det gäller mekanismerna för ömsesidig rättslig hjälp och återvinning av tillgångar enligt kapitlen IV och V i FN:s konvention mot korruption brister det fortfarande i fråga om tillämpning, användning och effektivitet bland signatärstaterna, som fortfarande inte har uppfyllt samtliga sina skyldigheter i fråga om internationellt samarbete enligt kapitel IV (internationellt samarbete) och kapitel V (återvinning av tillgångar) i konventionen, och framför allt inte ännu i tillräckligt hög grad uppfyllt sina skyldigheter i fråga om ömsesidig rättslig hjälp enligt artikel 46 i konventionen.

AD.

Den svagt reglerade och svårgenomträngliga globala handeln med konventionella vapen och ammunition bidrar till konflikter, korruption, fattigdom, människorättskränkningar och straffrihet.

AE.

Den omfattande korruptionen i utvecklingsländerna sker i regel med tyst medgivande och till och med stöd från vissa affärsmän, advokater, finansinstitutioner och offentliga tjänstemän i de utvecklade länderna, och även i EU:s medlemsstater, med uppenbart åsidosättande av lagstiftningen mot penningtvätt på EU-nivå och internationell nivå. Härigenom har dessa institutioner och sammanslutningar skapat kanaler för att tvätta vinster från korruption i utvecklade länder och i utvecklingsländer, inrätta svårgenomträngliga strukturer och dölja tillgångar i länder med banksekretess.

AF.

En människorättsbaserad strategi för att bekämpa korruption stärker den allmänna medvetenheten om att det inte enbart är de offentliga resurserna som berörs av korruptionen, utan också medborgarnas individuella rättigheter och möjligheter. Ett nära samarbete mellan internationella organisationer för korruptionsbekämpning och människorättsorganisationer kommer att öka allmänhetens medvetenhet om och krav på öppenhet, ansvarstagande och rättvisa. Genom att korruptionshandlingar knyts till människorättskränkningar skapas dessutom nya möjligheter att vidta åtgärder, framför allt om korruptionen kan motverkas genom befintliga nationella, regionala och internationella mekanismer för övervakning av att de mänskliga rättigheterna efterlevs.

1.

Europaparlamentet anser att Europeiska unionen endast kan bli en trovärdig och inflytelserik ledare i kampen mot korruption om den tar itu med den organiserade brottsligheten, korruptionen och penningtvätten inom sina egna gränser på ett adekvat sätt. Parlamentet välkomnar i det sammanhanget ”EU:s korruptionsbekämpningsrapport” som ska utarbetas av kommissionen, och hoppas att kommissionens kartläggning av områden som drabbas av korruption i medlemsstaterna ska bidra till att öka insatserna för korruptionsbekämpning, underlätta utbytet av bästa praxis, identifiera trender inom EU och stimulera till lärande av varandra och bättre efterlevnad av europeiska och internationella åtaganden. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram politiska EU-initiativ när det gäller korruptionsbekämpning, till exempel en handlingsplan för EU mot korruption.

2.

Europaparlamentet välkomnar i detta sammanhang omförhandlingen av direktivet om beskattning av besparingar, som i praktiken ska avskaffa banksekretessen. Parlamentet anser att en förstärkning av reglerna för och insynen i bolagsregister och register över stiftelser i samtliga EU:s medlemsstater är en förutsättning för att bekämpa korruptionen, både inom EU och i tredjeländer. Parlamentet anser att EU:s regler bör medföra registreringsskyldighet för alla juridiska företagsformer och kräva uppgifter om den faktiska betalningsmottagaren, och att dessa uppgifter ska offentliggöras online, vara elektroniskt märkta, i ett sökbart format och utan kostnad.

3.

Europaparlamentet anser att EU bör följa Förenta staternas exempel och anta lagar motsvarande den amerikanska Sergei Magnitsky Rule of Law Accountability Act från 2012 som ett symboliskt och operativt ramverk för att fastställa kopplingen mellan korruption och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Parlamentet uppmanar därför rådet att fatta beslut om en gemensam EU-förteckning över de tjänstemän som var inblandade i Sergej Magnitskijs död, den efterföljande rättsliga mörkläggningen och de ihållande trakasserierna av hans familj. Parlamentet vill också att rådet genom sitt beslut ska införa riktade sanktioner mot de aktuella tjänstemännen, såsom ett EU-omfattande viseringsförbud och frysning av alla finansiella tillgångar som de eller deras närmaste familjemedlemmar eventuellt kan förfoga över inom Europeiska unionen. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en handlingsplan för att upprätta en förteckning över och införa liknande riktade sanktioner mot tjänstemän i tredjeländer (såsom poliser, åtalare och domare) som är inblandade i allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och juridiska manipulationer mot personer som slår larm om missförhållanden, journalister som rapporterar om korruption och människorättsförsvarare i tredjeländer. Parlamentet framhåller särskilt att kriterierna för att någon ska inkluderas i förteckningen ska grundas på väldokumenterade, enstämmiga och oberoende källor och övertygande bevisning som ger de utpekade möjlighet att överklaga.

4.

Europaparlamentet stöder helt EU:s åtagande att i alla delar av sin utvecklingspolitik stödja och integrera konceptet demokratiskt ägande, dvs. att människor verkningsfullt och utan begränsningar ska delta i utformning, genomförande och övervakning av givar- och partnerstaternas utvecklingsstrategier och utvecklingspolitik. Parlamentet anser att en sådan politik främjar engagemang från programmens mottagarländer och därför bidrar till stärkt övervakning och ökat ansvarstagande i kampen mot korruption. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att tillämpa principen att deras program för utvecklingsbistånd ska villkoras så att mottagarna måste följa internationella normer för att motverka korruption, och att införa en klausul om korruptionsbekämpning i kontrakten i samband med offentlig upphandling, i enlighet med OECD:s rekommendationer. Parlamentet vill att kommissionen ska fortsätta främja god insyn i bidragsverksamheten i digitala maskinläsbara format och med användning av en gemensam standard för att säkra möjligheterna att jämföra, dels med andra givare, dels och i synnerhet på ett sätt som ligger i linje med de mottagande staternas behov.

5.

Europaparlamentet understryker att man, för att se till att samordningsresurserna förstärker utvecklingsfinansieringens effektivitet, måste se över styrelseformerna för dessa instrument, i syfte att skapa ökad öppenhet i fråga om urvalskriterierna för projekten och ansvarstagande gentemot samhället i stort. Parlamentet påminner om att fastställande av ett avgörande antal minimikrav för projekturval, övervakning och utvärdering skulle kunna underlätta jämförbarheten och skapa en konsekvent bas för information om verksamhetens resultat. Parlamentet konstaterar att projektens inverkan vad gäller framsteg och utveckling bör rapporteras regelbundet för att motivera användningen av biståndsresurser genom att samordna olika resurser, inte bara för de givare och europeiska finansinstitutioner som berörs utan också inför allmänheten.

6.

Europaparlamentet anser att kommissionen bör ha så strikt integritet som möjligt i samband med upphandlingsförfaranden för genomförande av EU-finansierade projekt, till exempel genom att främja ökade möjligheter för lokala organisationer att få medverka vid anbudsinfordringar. Parlamentet understryker att en människorättsbaserad strategi för upphandlingar främjas om ett brett urval aktörer får möjlighet att delta, nämligen de aktörer som påverkas av anbudsförfarandet (såsom sammanslutningar av markägare samt missgynnade grupper). En människorättsbaserad strategi för upphandlingar uppmuntrar även myndigheterna att öka missgynnade gruppers möjligheter att själva delta i upphandlingsförfaranden och att bredda de kriterier utifrån vilka företagen bedöms i upphandlingsförfaranden. Parlamentet påminner om att kontroll av projektens resultat i samarbete med civilsamhället och möjligheter att ställa lokala myndigheter till svars är avgörande för att kunna bedöma om EU:s medel används på rätt sätt. Parlamentet uppmanar kommissionen att inte ge uppdrag åt firmor vars faktiska ägare är okända eller som har en bolagsstruktur som gör det möjligt för dem att enkelt ägna sig åt internprissättning.

7.

Europaparlamentet uppmanar EU att främja öppenheten genom att stödja inrättandet av ett globalt system för att spåra löften om stöd så att man kan kräva att givarna håller sina löften att bevilja stöd och kan hållas ansvariga gentemot de projekt, institutioner eller grupper de stöder.

8.

Europaparlamentet påminner dessutom om behovet av att förebygga korrupta metoder i samband med genomförandet av EU-finansierade projekt, såsom galopperande projektkostnader, betalning för projekt och anställda som inte existerar, felaktig och korrupt användning av ekonomiska och/eller industriella motaffärer, ren stöld av statliga medel, uppblåsta resekostnader och mutor m.m. Parlamentet insisterar därför på behovet av att övervaka hela EU-finansieringskedjan, inklusive beslutsfattande och reglering, planering och budgetering, finansiering, skattemässiga transfereringar, ledning och programutveckling, anbudslämnande och upphandling, konstruktion, drift och underhåll samt betalning för tjänster.

9.

Europaparlamentet föreslår att kommissionen sprider information om de rapporteringssystem som finns inom Olaf avseende otillbörlig användning av EU-medel bland deltagare i offentliga upphandlingar och mottagare av EU-stöd, och tar fram politiska riktlinjer för behandling av information lämnad av personer som slår larm om sådant missbruk av EU-medel i tredjeländer. Riktlinjerna måste medge korrekt uppföljning, feedback och skydd mot repressalier med speciell uppmärksamhet på de mest sårbara befolkningsgruppernas och särskilt kvinnornas ställning i många utvecklingsländer, eftersom kvinnorna oftare riskerar att drabbas av korruption och oftare samarbetar för att avslöja den, men också är mer sårbara och oftare stigmatiseras för att de samarbetar.

10.

Europaparlamentet understryker att EU måste framhålla betydelsen av att man tillämpar rätten att delta och få tillgång till information och mekanismer för offentligt ansvarstagande såsom offentliga uppgifter som demokratiska kärnprinciper inom alla plattformar för dialog med tredjeländer, även i bilaterala förbindelser och på högsta nivå. Parlamentet understryker att friheten i press och andra medier, såväl online som offline, är av avgörande betydelse i detta avseende. Parlamentet föreslår att EU ska finansiera projekt i tredjeländer för att stödja efterlevnaden av dessa principer, framför allt i länder som genomgår en demokratiseringsprocess, garantera integrering av ett jämställdhetsperspektiv, se till att aktörer i det civila samhället och särskilt försvarare av de mänskliga rättigheterna, fackföreningar, kvinnor och särskilt utsatta grupper deltar, och bistå med utformandet av lagar för att erbjuda personer som slår larm om missförhållanden ett effektivt skydd.

11.

Europaparlamentet konstaterar i detta sammanhang att EU måste föregå med gott exempel. Parlamentet anser att EU och dess medlemsstater bör ta aktiv del i internationella initiativ för ökad budgetinsyn, såsom Open Government Partnership, Open Budget Initiative och International Aid Transparency Initiative, så att man främjar sådan medverkan från partnerländernas sida som centrala inslag i internationella människorättsstandarder.

12.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå en utvidgning av definitionen av människorättsförsvarare i EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare, så att även personer som arbetar för att motverka korruption och undersökande journalister omfattas, och, sist men inte minst, personer som slår larm om missförhållanden.

13.

Europaparlamentet påpekar att EU som en världsledande givare bör följa och utöka den senaste tidens exempel på att beviljandet av EU:s yttre bistånd knyts till budgetreformer för att skapa ökad insyn, till tillgång till uppgifter och till samarbetsinriktade processer, och harmonisera riktlinjerna i detta avseende med andra givare. Parlamentet anser att EU bör fastställa tydliga och offentliga riktmärken och kriterier i en stimulansbaserad strategi för att få mottagarstaterna att göra sina budgetförfaranden insynsvänliga och integrera öppenhet, offentligt deltagande och tillsynskomponenter i sitt arbete, via utbildning eller tekniskt stöd. Parlamentet uppmanar EU att främja och stödja utvecklingen av en miljö som underlättar för utvecklingsländernas tillsynsorgan (inklusive parlament, revisionsrätter, statistiska centralbyråer och medier) att utöva sina kärnfunktioner och därigenom bekämpa korruptionen.

14.

Europaparlamentet påpekar å andra sidan att EU bör använda de ramar som erbjuds genom ”avancerade partnerskap” med tredjeländer för att på ett effektivt sätt utöva påtryckningar mot de regimer som lider av kronisk korruption att anta reformer för att genomföra ovannämnda principer. Parlamentet menar att politiska samtal, påtryckningar och samarbete från EU:s sida kring behovet av att genomföra reformer bör vara en påtaglig och insynsvänlig faktor och integrera lämpliga och ambitiösa tillsynsmekanismer. Parlamentet anser att EU offentligt bör fördöma införandet av lagar som begränsar mediernas frihet och civilsamhällets verksamhet, grundbultar för ansvarsskyldigheten, och att EU bör utarbeta strategier för att anpassa förbindelserna med berörda länder för att främja reformer på ett tydligt sätt. Parlamentet betonar behovet av klart definierade och efterlevda människorättsklausuler i avtal med tredjeländer, som skulle göra det möjligt att upphäva eventuella partnerskapsavtal om allvarliga människorättskränkningar förekommer.

15.

Europaparlamentet stöder en ökad insyn i beslutsfattandet när det gäller investering av europeiska offentliga medel, framför allt i EIB:s och EBRD:s projekt, som kan få negativa konsekvenser för de mänskliga rättigheterna. Parlamentet uppmanar EIB och EBRD att stärka sina system för bedrägeri- och korruptionsbekämpning och garantera fullständig insyn i investeringar utanför EU. Parlamentet understryker att EIB och EBRD måste bekräfta sin vilja att undvika riskabla investeringar, inte minst genom finansiella mellanhänder, och att inrätta en riskbaserad strategi och förbättrad bedömning av människorättseffekterna av de projekt de stöder, förutom att genomföra en grundlig due diligence-granskning av människorätts- och integritetsaspekterna av sina kunders fulla verksamhet. Parlamentet anser att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att säkra ett offentligt deltagande samt fria, välinformerade förhandssamråd med berörda grupper i alla skeden av planering, genomförande, övervakning och utvärdering av de finansierade projekten. Parlamentet uppmanar EU:s medlemsstater och kommissionen att utnyttja sitt inflytande som exklusiva medlemmar av EIB och huvuddelägare i EBRD till att främja omfattande reformer av dessa institutioner som medger ökad demokratisk granskning av deras beslut och ansvarstagande.

16.

Europaparlamentet anser att internationella finansinstitut, såsom Internationella valutafonden och Världsbanksgruppen bör göra en korruptionsriskbedömning av de åtgärder som föreslås mottagarländerna genom strukturanpassningsprogrammen, förutom en utvärdering av dessa programs effekter på mänskliga rättigheter. Parlamentet anser att strukturanpassningsprogrammen bör omfatta reformer för förbättrade styrelseformer och ökad öppenhet. Parlamentet insisterar på att genomförandet av programmen ska åtföljas av adekvata, välfinansierade och fristående tillsynssystem som genomför ofta återkommande revisioner och inspektioner. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt markstölder, tvångsevakueringar, försvarsupphandlingar, separata försvarsbudgetar och finansiering av militära och paramilitära aktiviteter i skuldsatta länder. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att använda sitt inflytande som medlemmar i Internationella valutafonden och i Världsbanken för att försöka få till stånd ökad insyn och skapa mekanismer för deltagande i samband med förhandlingar kring strukturanpassningsprogram och andra finansieringsprogram, och att verka för en mer omfattande demokratisk kontroll av deras beslut och ansvarighet.

17.

Europaparlamentet uppmanar bilaterala och multilaterala finansinstitutioner, inklusive Världsbanksgruppen, Internationella valutafonden, regionala utvecklingsbanker, exportkreditbyråer och banker inom den privata sektorn att kräva av de mottagande företagen och staterna att de uppfyller kravet att offentliggöra vad de betalar och/eller tillämpar utvinningsindustrins initiativ för ökad öppenhet som en förutsättning för allt projektstöd.

18.

Europaparlamentet välkomnar handlingsplanen mot korruption från G20 i Seoul och anser att det intresse som skapades borde underhållas så att man garanterar en samordnad internationell insats för att bekämpa korruptionen inom viktiga områden.

19.

Europaparlamentet understryker att de fattigaste människorna i utvecklingsländerna, som är kraftigt beroende av offentliga tjänster, skadas orimligt mycket av småskalig korruption, inbegripet s.k. tyst korruption när tjänstemän inte levererar tjänster eller varor som den offentliga sektorn har betalat för (t.ex. frånvarande lärare på offentliga skolor eller frånvarande läkare på vårdcentraler).

20.

Europaparlamentet understryker att korruptionen lägger hinder i vägen för utländska direktinvesteringar och avskräcker externa aktörer från att engagera sig i ekonomiskt samarbete med utvecklingsländer.

21.

Europaparlamentet anser att korruptionsbekämpning, medräknat bekämpning av skatteparadis, skatteflykt och olaglig kapitalflykt, ingår i mer omfattande insatser för att främja goda styrelseformer, vilket anges som en av nyckelprioriteringarna för att göra EU:s utvecklingspolitik mer effektiv i enlighet med 2011 års agenda för förändring (COM(2011)0637). Parlamentet framhåller att FN:s konvention mot korruption omedelbart måste börja tillämpas fullt ut.

22.

Europaparlamentet påpekar att alla insatser för att bekämpa korruption bör åtföljas av stöd för program som syftar till att förebygga korruption genom utbildning och medvetandehöjande kampanjer.

23.

Europaparlamentet påminner om de åtaganden som ingåtts via partnerskapet från Busan om effektivt utvecklingssamarbete, och uppmanar EU och dess medlemsstater att genomföra dessa åtaganden för att intensifiera de gemensamma insatserna mot korruption och olagliga penningflöden.

24.

Europaparlamentet anser att bekämpning och utrotning av korruption förutsätter att man garanterar en konsekvent utvecklingspolitik. Parlamentet framhåller även att EU:s stöd när det gäller skatteförvaltning och åtgärder mot skatteflykt, inom ramen för finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och Europeiska utvecklingsfonden, måste utökas.

25.

Europaparlamentet önskar att medlemsstaterna vid behov ska ändra sin straffrätt för att fastställa jurisdiktionen över de personer, oavsett nationalitet, som befinner sig på deras territorium och som har gjort sig skyldiga till mutbrott eller förskingring av offentliga medel, oavsett var brottet skedde, så länge som vinsten från de kriminella aktiviteterna återfinns i medlemsstaten i fråga eller har tvättats där eller den anklagade personen har en ”nära anknytning” till medlemsstaten, till exempel genom medborgarskap, bosättning eller ägande av företag med huvudkontor eller dotterbolag i medlemsstaten i fråga.

26.

Europaparlamentet påpekar emellertid att medlemsstaterna bör vara försiktiga i sina bedömningar när de lämnar information till tredjeländer om individer som anklagats för korruption, förskingring eller skatteflykt, så att man inte på ett orättvist sätt pekar ut människorättsförsvarare på det sätt som skedde med Ales Bialiatski.

27.

Europaparlamentet anser att lagar om ärekränkning och förtal kan avskräcka från rapportering om korruption i tredjeländer. Parlamentet uppmanar därför samtliga medlemsstater att föregå med gott exempel och avskaffa påföljderna för ärekränkning och förtal i sina rättssystem, åtminstone för fall där det handlar om anklagelser om organiserad brottslighet, korruption och penningtvätt i medlemsstater och utomlands.

28.

Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att i enlighet med rekommendationerna i FN:s konvention mot korruption vidta lagstiftningsmässiga och andra åtgärder för att se till att avsiktligt olagligt berikande, det vill säga markanta ökningar av en offentlig tjänstemans tillgångar som han eller hon inte på ett rimligt sätt kan förklara som resultat av en lagenlig inkomst, betraktas som ett brott.

29.

Europaparlamentet välkomnar Jakartadeklarationen om principerna för korruptionsbekämpande organ, antagen i november 2012. Parlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att gå ännu längre och på internationell nivå bygga upp en insikt om behovet av att ta itu med bristen på effektivitet inom de organ för korruptionsbekämpning som inrättats i många utvecklingsländer, i första hand på grund av deras institutionella arrangemang, bristen på funktionellt oberoende från den verkställande makten, bristen på politiskt stöd, finansieringskällorna, reglerna för att välja och tillsätta tjänstemän samt deras maktbefogenheter.

30.

Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att ta initiativ till att utveckla internationella normer för korruptionsbekämpande myndigheters oberoende och effektivitet. Normerna bör utarbetas mellanstatligt och ha som mål att antas slutligt av FN:s generalförsamling och motsvara samt ha samma robusta räckvidd som Parisprinciperna för nationella människorättsorgan. Parlamentet understryker att dessa principer bör användas som riktlinjer för ansvarstagande genom sakkunnigbedömningar av resultaten.

31.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att konsolidera samarbetet med andra givare och med den internationella organisationen av högre revisionsorgan för att utveckla en kapacitet med högre revisionsorgan i stödmottagande länder, i syfte att tillämpa de internationella normerna för högre revisionsorgan i utvecklingsländerna.

32.

Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att främja och visa stöd för en internationell kommission mot korruption som skulle inrättas genom ett internationellt avtal eller genom ett tilläggsprotokoll till FN:s konvention mot korruption, och som skulle ge upphov till ett internationellt organ av brottsutredare med samma behörighet som nationella polisiära myndigheter och åklagarmyndigheter att utreda och väcka åtal i korruptionsbrott på signatärstaternas egna territorier och som också skulle kunna ställa individer inför rätta i nationella brottmålsdomstolar.

33.

Europaparlamentet uppmanar EU:s medlemsstater att stödja tillsättandet av en särskild FN-rapportör med ansvar för ekonomisk brottslighet, korruption och mänskliga rättigheter och med ett brett mandat, med en målinriktad plan och en regelbunden utvärdering av de korruptionsbekämpande åtgärder som vidtas av staterna. Parlamentet uppmanar de av EU:s medlemsstater som har undertecknat men inte ratificerat Europarådets straffrättsliga konvention om korruption, som är resultatet av Europarådets arbete och öppnades för undertecknande den 27 januari 1999, att göra detta snarast möjligt.

34.

Europaparlamentet påminner om att det finns en handbok som baseras på OECD:s konvention om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser, och att denna handbok gör det möjligt för företag att vidta effektiva åtgärder för intern kontroll, etik och efterlevnad i syfte att förhindra och spåra transnationell korruption.

35.

Europaparlamentet uppmanar alla EU-företag att fullt ut ta sitt ansvar som företag och respektera de mänskliga rättigheterna i linje med FN:s vägledande principer. Parlamentet välkomnar kommissionens beredskap att utveckla vägledning på människorättsområdet för små och medelstora företag. Medlemsstaterna uppmanas att utveckla sina egna nationella planer för genomförandet av FN:s vägledande principer och insistera på behovet av att även partnerländer följer internationellt erkända normer för företagens sociala ansvar, såsom OECD:s riktlinjer för multinationella företag och ILO:s trepartsförklaring om multinationella företag och socialpolitik.

36.

Europaparlamentet vill att det tas fram effektivare standarder för öppenhet och ansvarsskyldighet för EU:s teknikföretag i samband med export av teknik som kan användas för att kränka mänskliga rättigheter, underlätta korruption eller motarbeta EU:s säkerhetsintressen.

37.

Europaparlamentet konstaterar att de flesta initiativ för att förbättra företagens uppförande i tredjeländer, framför allt i konfliktområden, såsom FN:s Global Compact och FN:s vägledande principer för mänskliga rättigheter, inte skapar en gemensam grund eller några verkliga garantier för att de vägledande principerna tillämpas, eftersom de baseras på frivilliga beslut från företagens sida att efterleva dem. Parlamentet uppmanar EU att gå i spetsen för de internationella försöken att fastställa bindande normer, åtminstone inom EU:s jurisdiktion, och fokusera på att de transnationella företagens ledare ska kunna ställas till svars och på att det ska finnas möjligheter för offren att få upprättelse.

38.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå lagstiftning med krav på att EU:s företag ska se till att deras inköp inte stöder dem som gör sig skyldiga till korruption, konflikter och allvarliga människorättskränkningar, genom att utföra kontroller och revisioner av sina försörjningskedjor och offentliggöra resultaten. Parlamentet anser att obligatoriska due diligence-granskningar av EU:s företag i linje med de riktlinjer som offentliggjorts av OECD skulle främja utveckling inom de europeiska företagen och göra EU:s politik på området för mänskliga rättigheter och utveckling mer enhetlig och mer konsekvent, framför allt på platser som plågas av konflikter.

39.

Europaparlamentet påminner om att EU och medlemsstaterna måste vidta lämpliga åtgärder, även straffrättsliga, för att kontrollera och eventuellt bestraffa företag som är baserade på deras territorium och som är inblandade i korruption i tredjeländer. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en offentlig förteckning över företag som har dömts för korruption eller vars anställda utreds med anledning av korruptionsmisstankar i medlemsstaterna eller tredjeländer. Parlamentet anser att en sådan förteckning skulle förhindra att dessa företag får delta i offentliga upphandlingsförfaranden eller utnyttja EU-medel i EU:s medlemsstater eller tredjeländer om de blir fällda. I stället måste de vänta tills de rentvås genom en slutgiltig frikännande dom. Parlamentet påpekar att ”svartlistning” kan vara ett effektivt medel för att avskräcka företagen från att ägna sig åt korruption och ge dem incitament att förbättra och stärka sina interna integritetsprocesser.

40.

Europaparlamentet välkomnar de avtal som ingåtts mellan Europaparlamentet och rådet och som kräver att företag inom utvinningssektorn och företag som avverkar primärskog för varje enskilt land och varje enskilt projekt ska offentliggöra betalningar till staten. Parlamentet uppmanar regeringarna i samtliga partnerländer att kräva en motsvarande redovisning för varje enskilt land av betalningar från transnationella företag som är registrerade eller listade på finansmarknaderna inom deras respektive jurisdiktion. Parlamentet uppmanar EU att främja en sådan rapporteringsstandard i sina förbindelser med partnerländerna. Parlamentet anser att kommissionen, vid nästa översyn av den berörda lagstiftningen, bör överväga att bredda rapporteringen för varje enskilt land till att omfatta transnationella företag inom alla sektorer och information om fler uppgifter, såsom försäljning, tillgångar, anställda, vinster och skatter.

41.

Europaparlamentet understryker att korruption ofta stimulerar brottslighet och medverkar till konflikter och sårbarhet. Parlamentet anser att korruptionsbekämpningen bör ges ökad tyngd inom EU:s konfliktförebyggande insatser och dess åtgärder för att hantera ömtåliga situationer.

42.

Europaparlamentet betonar hur viktigt det är med strikta integritetsnormer inom de fredsbevarande styrkorna inom FN och AU, i samband med den fredsbevarande resursen för Afrika. Parlamentet stöder kraven på en reform av FN:s system för integritetsåtgärder, inte minst behovet av att samla alla utredningar som avser missbruk av tjänsteställning, inklusive utredningar på fältet, i en intern tillsynsenhet. Parlamentet uppmanar därför FN att vidta åtgärder för att se till att de som behandlas felaktigt av de fredsbevarande styrkorna har rätt till ersättning, och att förbättra rapporteringsmekanismerna och politiken för skydd av personer som slår larm om missförhållanden.

43.

Europaparlamentet framhåller behovet av att utveckla och uppdatera de allmänna uppträdandereglerna och uppförandekodexen för EU-uppdrag inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, så att reglerna på ett adekvat sätt återspeglar insatserna mot korruption såväl inom uppdragens ram som inom uppdragsområdena. Parlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att vidta åtgärder för att se till att de som behandlas felaktigt av EU-personal som har fredsbevarande uppdrag och arbetar med att upprätthålla rättssäkerheten verkligen får möjlighet till upprättelse. Parlamentet uppmanar rådet att inrätta säkra och adekvata rapporteringsmekanismer och en effektiv politik till skydd för personer som slår larm om missförhållanden. Parlamentet understryker att dessa mekanismer måste ta hänsyn till jämställdhetsaspekter.

44.

Europaparlamentet välkomnar initiativ såsom Montreuxdokumentet och den internationella uppförandekodexen för privata säkerhetsföretag. Parlamentet välkomnar EU:s stöd för Montreuxdokumentet och det höga och växande antalet signatärer bland EU:s medlemsstater. Parlamentet understryker emellertid att de fastställda principerna behöver genomdrivas bättre. Parlamentet uppmanar samtliga EU:s medlemsstater att ytterligare utveckla sin nationella lagstiftning och sina nationella regler i enlighet med de standarder som anges i Montreuxdokumentet, och rekommenderar att de och EU enbart ska teckna avtal med privata militär- och säkerhetsföretag som följer principerna i initiativen. Parlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att stödja inrättandet av en tillsynsmekanism för den internationella uppförandekodexen för privata säkerhetsföretag i form av ett kontrollorgan som kan handlägga klagomål och besluta om avskräckande påföljder (inklusive ändringar av avtal som kräver ytterligare begränsningar, utfärdande av officiella varningar, böter och tillfälligt eller permanent avlägsnande av privata militär- och säkerhetsföretag från IcoC-systemet) för att garantera att kodexen efterlevs och i slutändan utkräva ansvar av de privata militär- och säkerhetsföretagen för deras åtaganden enligt den internationella uppförandekodexen för privata säkerhetsföretag.

45.

Europaparlamentet önskar att EU och medlemsstaterna ska stöda skapandet av ett internationellt ramverk för att reglera de privata militär- och säkerhetsföretagens verksamhet och skapa lika förutsättningar för alla, så att värdstaterna har behörighet att reglera privata militär- och säkerhetsföretag och så att de avtalsslutande staterna kan använda sina befogenheter att skydda mänskliga rättigheter och förebygga korruption. Parlamentet understryker att ett sådant ramverk måste omfatta avskräckande påföljder för kränkningar, ansvarighet för dem som begår överträdelser och effektiv tillgång till upprättelse för offren, förutom ett system för licensiering och tillsyn som kräver att alla militär- och säkerhetsföretag ska underkasta sig oberoende granskningar och delta i obligatorisk utbildning i mänskliga rättigheter för all personal.

46.

Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstaterna stärker tillämpningen av kapitel IV (internationellt samarbete) och kapitel V (återvinning av tillgångar) i FN:s konvention mot korruption, framför allt för att öka effektiviteten i den ömsesidiga rättsliga hjälp som begärs av tredjeländer, genom att tolka inhemsk lagstiftning på ett sätt som gör det lättare att bevilja begärd hjälp, genom att inte koppla ett eventuellt beslagtagande till en fällande dom i den begärande staten när syftet är att ge ömsesidig rättslig hjälp och genom att se till att rättssystemen får nödvändiga mänskliga och finansiella resurser för en snabb och korrekt ärendehantering. Parlamentet uppmanar EU att prioritera denna fråga, som har stor betydelse i tredjeländer som genomgår en demokratiseringsprocess, genom att avskaffa de juridiska hinder och den brist på samarbetsvilja som förekommer hos finanscentrum inom EU som ofta har inflexibla och ineffektiva system för ömsesidig rättslig hjälp.

47.

Europaparlamentet anser att den standardklausul om mänskliga rättigheter som införts i samtliga avtal med tredjeländer även bör omfatta ett åtagande att skydda och främja goda styrelseformer.

48.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i nästa översyn av Cotonouavtalet föreslå att respekten för goda styrelseformer ska utgöra ett viktigt inslag i avtalet och att bredda omfattningen av definitionen av korruption för att medge påföljder vid brott mot klausulen om goda styrelseformer i alla allvarliga fall, och inte enbart när överträdelser sker i samband med ekonomisk eller sektoriell politik och program där EU är en viktig partner i fråga om finansiellt stöd.

49.

Europaparlamentet välkomnar beslutet av arbetsgrupperna för EU och Egypten och för EU och Tunisien om att utarbeta en färdplan för att föra tillbaka olagligt förvärvade tillgångar som fortfarande hålls frysta i ett antal tredjeländer. Parlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att fullständigt ansluta sig till befintliga internationella normer för återvinning av tillgångar, såsom kapitel V i FN:s konvention mot korruption, den handlingsplan för återvinning av tillgångar som utarbetades av G8:s Deauvillepartnerskap med arabländer som befinner sig i en övergångsfas, och de nya rättsliga ramar som utformades av rådet den 26 november 2012. Parlamentet anser att bestämmelserna om återvinning av tillgångar kommer att stödja ländernas arbete med att åtgärda korruptionens värsta effekter, och uppmanar EU och dess medlemsstater att arbeta ännu hårdare för att underlätta att befolkningen i de länder som omfattas av den arabiska våren får tillbaka förskingrade medel som stulits av de tidigare regimerna. Parlamentet understryker vikten av en människorättsbaserad strategi för hantering av återvinning av tillgångar och statsskulder i stater som gjort sig fria från korrupta diktaturer och stöder initiativ för att granska externa och interna statsskulder i syfte att upptäcka korruption och dess effekter på mänskliga rättigheter. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att stödja initiativ för skuldgranskningar.

50.

Europaparlamentet uppmanar unionen och medlemsstaterna att ge rättsligt och tekniskt bistånd till utvecklingsländer som vill återvinna stulna tillgångar (eller tillgångar som ackumulerats på olaglig väg av diktaturer) som finns inom EU:s territorium.

51.

Europaparlamentet framhåller att en stor del av den korruption som förekommer i globala transaktioner utgörs av korruption i samband med vapenhandel. Parlamentet välkomnar det vapenhandelsfördrag som antogs av FN:s generalförsamling den 2 april 2013 med gemensamma bindande normer och kriterier för en utvärdering av internationell vapenhandel. Parlamentet välkomnar medlemsstaternas åtagande att underteckna vapenhandelsfördraget så snart som möjligt, och uppmanar dem att också ta ledningen i FN:s arbete med att få samtliga sina medlemmar att snabbt ratificera och tillämpa det internationella vapenhandelsfördraget. Parlamentet uppmuntrar EU att bättre övervaka europeiska vapentillverkares export och att bekämpa bristen på insyn i vapenhandelssektorn, särskilt när det gäller användning av mellanhänder och ekonomiska/industriella motaffärer, i linje med rådets gemensamma ståndpunkt 2008/944/Gusp av den 8 december 2008 om fastställande av gemensamma regler för kontrollen av export av militär teknik och krigsmateriel.

52.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten samt till regeringarna och parlamenten i EU:s medlemsstater, kandidatländer och associerade länder, till Europarådet, Afrikanska unionen, Internationella valutafonden, Världsbanken, Europeiska investeringsbanken, Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling och till Förenta nationerna.

19.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 181/16

—

med beaktande av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2013 (1), särskilt den förberedande åtgärden Interinstitutionellt system för kartläggning av långsiktiga trender i 2013 års budget,

—

med beaktande av budgetförordningen (EU, Euratom) nr 966/2012 för unionens allmänna budget, särskilt artiklarna 54.2 a och b och 54 e, och dess tillämpningsföreskrifter,

—

med beaktande av Espas (det europeiska systemet för strategisk och politisk analys) rapport ”Global Trends 2030 – Citizens in an Interconnected and Polycentric World”, som utarbetats av Europeiska unionens institut för säkerhetsstudier (EUISS) (2),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från budgetutskottet och yttrandena från utskottet för regional utveckling och utskottet för konstitutionella frågor (A7-0265/2013), och av följande skäl:

A.

Vi genomgår nu en period av snabba omdaningar, vilket blir tydligt i den dynamik som kommer till uttryck i makt, demografisk förändring, klimatförändring, urbanisering och teknik. Detta gör det allt mer nödvändigt för politiska beslutsfattare i alla stater att investera mer i studier och övervakning av viktiga globala trender.

B.

I EU-budgeten för 2010 gavs det på parlamentets initiativ i uppdrag till kommissionen att genomföra ett pilotprojekt i två år i syfte att utforska möjligheten ”att inrätta ett interinstitutionellt system för att kartlägga långsiktiga trender inom strategiskt viktiga områden i EU.”

C.

I EU-budgeten för 2012 godkändes ett projekt för att gå vidare till nästa fas såsom en förberedande åtgärd för de tre åren 2012–2014, i syfte att före utgången av 2014 inrätta ett fullt fungerande ”europeiskt system för strategisk och politisk analys” (Espas) med alla relevanta EU-institutioner genom att främja ”närmare samarbete mellan forskningsenheterna vid de EU-institutioner och EU-organ som ägnar sig åt analys av politiska trender på medellång och lång sikt (3).”

D.

Inrättandet av ett varaktigt interinstitutionellt system på administrativ nivå för att identifiera och kartlägga viktiga trender som sannolikt kommer att forma den framtida politiska kontexten skulle bistå och stödja EU-institutionerna att förbereda och svara på utmaningar och definiera konsekventa strategiska valmöjligheter för kommande år.

E.

Ett sådant väletablerat och erkänt system skulle utgöra grunden för reflexioner i samband med utarbetandet av EU-budgeten och fastställandet av politiska prioriteringar på årlig och flerårig basis och möjliggöra en mer direkt koppling mellan budgetresurser och politiska mål.

F.

Kvinnor kan inte få egenmakt om inte deras rättigheter erkänns och genomförs effektivt. Espas skulle också kunna tillhandahålla en effektiv analys av utmaningarna i samband med främjandet av jämställdhet mellan könen, från politisk egenmakt till bekämpning av alla typer av diskriminering av kvinnor.

G.

I den första Espas-stödda rapporten ”Global Trends 2030 – Citizens in an Interconnected and Polycentric World” (Globala trender 2030 – Medborgare i en sammankopplad och polycentrisk värld), beställd av EUISS, kartläggs flera globala trender som sannolikt kommer att forma världen under kommande decennier.

H.

Dessa trender är bland annat enskilda personers allt större handlingsförmåga som delvis drivs av tekniska förändringar, större tonvikt på hållbar utveckling mot bakgrund av en tilltagande resursknapphet och ihållande fattigdom som förvärras av klimatförändringens effekter, ett framväxande internationellt system som präglas av en maktförskjutning bort från staterna, med växande styrningsgap då de traditionella mekanismerna för mellanstatliga förbindelser inte i tillräcklig grad motsvarar allmänhetens krav.

1.

Europaparlamentet anser att en förutsättning för en konsekvent och effektiv EU-politik i allt högre grad kommer vara att man uppfattar dessa långsiktiga globala trender som har betydelse för de utmaningar och val som unionen står inför i en allt mer komplex och ömsesidigt beroende värld.

2.

Europaparlamentet betonar hur viktigt det är att EU-institutionerna samarbetar på ett effektivt sätt för att övervaka och analysera dessa långsiktiga trender liksom att de samarbetar och bygger nätverk med andra aktörer, bland annat det bredare forskningssamhället, både inom och utom EU, som har intresse av liknande frågor i tredjeländer. Parlamentet betonar i detta sammanhang vikten av att fortsätta processen med att utveckla en effektiv kapacitet för att tillhandahålla oberoende, högkvalitativ interinstitutionell analys och rådgivning om centrala trender som politiska beslutsfattare inom EU-systemet står inför.

3.

Europaparlamentet påpekar att ansvaret för utvecklingen av långsiktiga socioekonomiska strategier och genomförandet av politik i EU i linje med subsidiaritetsprincipen ligger på flera olika offentliga organisationer, till exempel EU-institutionerna, nationella ministerier samt regionala eller lokala myndigheters olika enheter och särskilda byråer. Parlamentet uppmärksammar att näringslivets organisationer, arbetsmarknadens parter, icke-statliga organisationer och andra intresseorganisationer också är delaktiga i utarbetandet av långsiktiga strategier tillsammans med medlemsstaternas offentliga organ och EU-institutionerna. Parlamentet betonar därför att man bör tillämpa ett tillvägagångssätt som utgår från styrning på flera nivåer.

4.

Europaparlamentet betonar att sammanhållningspolitiken, på grund av sin fleråriga, långsiktiga och övergripande karaktär, ovillkorligen är en politik med ett starkt framåtblickande grunddrag, och med tanke på hur stor andel av EU:s budget som den utgör måste den få en framträdande plats i all framåtblickande budgetplanering.

5.

Europaparlamentet anser att utformning av politik utifrån sammanhållningspolitiken och andra områden beror alltmer på att i tid kartlägga långsiktiga globala trender. Parlamentet noterar i detta sammanhang flera framåtblickande rapporter, till exempel Projekt Europa 2030 (reflektionsgruppens rapport till Europeiska rådet om EU:s framtid 2030) och Global Trends 2030 – Citizens in an Interconnected and Polycentric World, som har utarbetats av Europeiska unionens institut för säkerhetsstudier som en del i projektet om det europeiska systemet för strategisk och politisk analys. Parlamentet rekommenderar en närmare samordning av sådana rapporteringsinitiativ

6.

Europaparlamentet efterlyser att könsperspektivet ska integreras i bedömningen av långsiktiga globala tendenser och framtida rapporter som ett medel för att bekämpa människorättskränkningar, diskriminering och fattigdom.

7.

Europaparlamentet välkomnar i synnerhet resultaten hittills i pilotprojektet på administrativ nivå (2010–2011) och den förberedande åtgärden (2012–2014) som var tänkta att utveckla ett europeiskt system för strategisk och politisk analys (Espas) i syfte att bidra till att identifiera långsiktiga trender i centrala frågor som unionen står inför, och rekommenderar varmt att denna process fortsätter efter det att den pågående förberedande åtgärden löpt ut. Parlamentet anser att ett sådant system bör omfatta personal från alla relevanta EU-institutioner och EU-organ, inklusive Regionkommittén. Parlamentet anser att rapporteringsmekanismen måste diskuteras och att alla relevanta intressegrupper, näringslivsorganisationer och icke-statliga organisationer ska delta i denna diskussion.

8.

Europaparlamentet uppmanar med eftertryck de fyra institutioner och organ som är involverade i Espas-processen – kommissionen, parlamentet, rådet och Europeiska utrikestjänsten – att utveckla och underteckna någon form av interinstitutionellt avtal, idealiskt sett slutfört våren 2014, där varje partner åtar sig att fortlöpande delta och upprätthålla avtalet.

9.

Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att de deltagande institutionerna och organen avsätter de personal- och budgetresurser som krävs för Espas-systemet genom sina respektive budgetar, i full överensstämmelse med budgetförordningen, i synnerhet artikel 54 c i denna, och inom ramen för det normala budgetförfarandet, så att denna kapacitet kan utvecklas på ett budgetneutralt sätt under kommande år. Parlamentet betonar att EU-institutionerna måste investera i personal med specifik sakkunskap för att bidra fullt ut till att analysera och övervaka globala trender liksom i sakkunskap för att kartlägga valmöjligheter och göra politiska rekommendationer för varje EU-institutions särskilda behov.

10.

Europaparlamentet insisterar på att Espas måste styras och övervakas av en lämpligt sammansatt interinstitutionell styrelse som skulle fastsälla uppdrag och prioriteringar för Espas och utse direktör och andra tjänstemän och i vilken parlamentet om det så önskar skulle företrädas av sina ledamöter, samtidigt som det ska stå klart att Espas närmare arbete inom ramen för dess uppdrag ska utföras på oberoende basis.

11.

Europaparlamentet välkomnar avsikten att använda Espas-processen, med stöd av dess globala nätverk, för att bygga upp en global informationsplats online för dokument och material från olika källor som avser trender på medellång och lång sikt, så att politiska beslutsfattare och medborgare världen över fritt kan få tillgång till detta.

12.

Europaparlamentet välkomnar att det närmare administrativa samarbete mellan EU-institutionerna som Espas-processen skapar, och som är en del av den förberedande åtgärden, kommer att utmynna i en visionär rapport med analyser av långsiktiga trender och deras konsekvenser för de utmaningar och val som unionen står inför under perioden 2014–2019, vilken ska överlämnas till de tillträdande ordförandena för institutionerna under 2014. Parlamentet anser att denna process är lovande och bör upprepas åtminstone vart femte år efter detta.

13.

Europaparlamentet anser att ett permanent system – som syftar till att tillhandahålla regelbundna analyser av trender på medellång och lång sikt för EU-institutionerna för att uppmuntra till ett mer strategiskt beslutsfattande – bör innehålla krav på att det läggs fram en årlig strategisk trendrapport för institutionerna, före debatten om läget i unionen och offentliggörandet av kommissionens årliga arbetsprogram, så att de skiftande mönstren i de långsiktiga trenderna kan uppfattas och bedömas och också för att skapa specifika underlag för budgetmyndigheten i förberedelserna inför förhandlingarna om en flerårig budgetram efter 2012, liksom för en eventuell halvtidsöversyn av den fleråriga budgetramen för 2014–2020.

14.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten.

19.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 181/19

—

med beaktande av artiklarna 12, 15, 16, 27, 28, 30, 31 och 33 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av artikel 3.3 i fördraget om Europeiska unionen,

—

med beaktande av artiklarna 45, 81 och 146 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av EU-domstolens domar i målen C-18/02 (1), C-341/05 (2) och C-438/05 (3),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7-0291/2013), och av följande skäl:

A.

Översynen av Bryssel I-förordningen (4) blev en stor framgång, eftersom den medförde avsevärda förbättringar av bestämmelserna om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område inom Europeiska unionen.

B.

Omarbetningsförfarandet omfattade inte vissa arbetsrättsliga frågor.

C.

Enligt det interinstitutionella avtalet av den 28 november 2001 (5) ska omarbetningstekniken användas för rättsakter som ofta ändras.

D.

Det är viktigt att säkerställa konsekvens mellan bestämmelserna om domstols behörighet i en tvist och bestämmelserna om vilken lagstiftning som ska tillämpas på en tvist.

E.

Det är också en viktig fråga i internationell privaträtt på europeisk nivå att förebygga så kallad forum shopping – särskilt när sådan riskerar att vara till nackdel för den svagare parten, inte minst arbetstagare – och att säkerställa största möjliga förutsebarhet i fråga om domstols behörighet.

F.

Som allmän princip bör behörig domstol vara den som har närmast anknytning till ett mål.

G.

Ett antal uppmärksammade europeiska rättsfall om domstols behörighet och tillämplig lagstiftning i samband med individuella anställningsavtal och stridsåtgärder har skapat farhågor om att nationella arbetsrättsliga bestämmelser kan komma att urholkas av EU-bestämmelser, vilket i vissa fall kan leda till att lagstiftningen i en medlemsstat tillämpas av en domstol i en annan medlemsstat (6).

H.

Med tanke på arbetsrättens stora betydelse för medlemsstaternas konstitutionella och politiska identitet är det viktigt att EU-rätten respekterar nationella traditioner på detta område.

I.

Det är även av vikt för en korrekt rättskipning att bestämmelserna om domstols behörighet och bestämmelserna om tillämplig lagstiftning anpassas till varandra så långt det är möjligt.

J.

Det förefaller på sin plats att utvärdera huruvida bestämmelserna om domstols behörighet på arbetsrättens område behöver ändras.

K.

I samband med stridsåtgärder bör behörig domstol vara domstolen i den medlemsstat där stridsåtgärden ska vidtas eller har vidtagits.

L.

När det gäller individuella anställningsavtal bör det i önskvärd utsträckning säkerställas att behörig domstol är domstolen i den medlemsstat som har närmast anknytning till anställningsförhållandet.

1.

Europaparlamentet gratulerar institutionerna till den lyckade översynen av Bryssel I-förordningen.

2.

Europaparlamentet anser att arbetsrättsliga frågor bör tas upp ytterligare av kommissionen med tanke på en eventuell framtida översyn.

3.

Europaparlamentet noterar att en av huvudprinciperna i internationell privaträtt om domstols behörighet är skyddet av den svagare parten och att målet om arbetstagarskydd är uttalat i de gällande behörighetsbestämmelserna.

4.

Europaparlamentet noterar att behörighetsbestämmelserna på det arbetsrättsliga området generellt sett ger arbetstagarna ett gott skydd när de är svarande i mål som inletts av deras arbetsgivare, genom de exklusiva behörighetsgrunder som fastställs i Bryssel I-förordningen.

5.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att bedöma huruvida det gällande regelverket inom ramen för Bryssel I-förordningen tillräckligt beaktar särdragen hos åtgärder på det arbetsrättsliga området.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta särskild hänsyn till följande frågor:

7.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

19.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 181/21

—

med beaktande av artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen, som betonar de värden som är gemensamma för medlemsstaterna såsom mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män, och av artikel 8 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt där principen om en integrering av ett jämställdhetsperspektiv anges då det fastställs att unionen i all sin verksamhet ska syfta till att undanröja bristande jämställdhet mellan kvinnor och män och främja jämställdhet mellan dem,

—

med beaktande av artikel 19 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt enligt vilken diskriminering på grund av kön ska bekämpas,

—

med beaktande av artikel 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av FN:s konvention av den 18 december 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Cedaw),

—

med beaktande av Peking-deklarationen och den handlingsplan som antogs vid den fjärde världskonferensen om kvinnor den 15 september 1995, och sina resolutioner av den 18 maj 2000 (1), 10 mars 2005 (Peking + 10) (2) och den 25 februari 2010 (Peking + 15) (3),

—

med beaktande av millennieutvecklingsmålen, som antogs vid FN:s millennietoppmöte i september 2000, särskilt millennieutvecklingsmålet om att främja jämställdhet och stärka kvinnors ställning som en förutsättning för att få bukt med hunger, fattigdom och sjukdomar samt uppnå jämställdhet på alla utbildningsnivåer och alla områden inom arbetslivet, jämställd kontroll över tillgångar och jämställd representation i det offentliga och politiska livet,

—

med beaktande av den europeiska jämställdhetspakten (2011–2020), som antogs av Europeiska rådet i mars 2011,

—

med beaktande av det europeiska samförståndet om utveckling,

—

med beaktande av Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin,

—

med beaktande av Europeiska unionens riktlinjer om främjande av efterlevnaden av internationell humanitär rätt, om dödsstraff, om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, om människorättsförsvarare, om människorättsdialoger med tredjeländer, om främjande och skydd av barnets rättigheter samt om våld mot kvinnor och flickor och bekämpande av all diskriminering av dem,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 2 december 1998 som fastställer att den årliga översynen av genomförandet av handlingsplanen från Peking ska baseras på ett antal kvantitativa och kvalitativa indikatorer och referensramar,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 2 och 3 juni 2005 där medlemsstaterna och kommissionen uppmanas att stärka de institutionella mekanismerna för främjande av jämställdhet och skapa en ram för utvärdering av genomförandet av handlingsplattformen från Peking, för att åstadkomma en mer konsekvent och systematisk övervakning av framstegen,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 5 och 6 december 2007 om översynen av EU-institutionernas och medlemsstaternas genomförande av handlingsplanen från Peking, liksom den åtföljande rapporten från det portugisiska ordförandeskapet som förordar indikatorer för kvinnor och fattigdom,

—

med beaktande av kommissionens strategi för jämställdhet 2010–2015, presenterad den 21 september 2010, samt tillhörande arbetsdokument från kommissionens avdelningar om åtgärder för att införa strategin,

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument om EU:s handlingsplan för jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet (2010–2015),

—

med beaktande av det gemensamma uttalandet från EU-ministrarna med ansvar för jämställdhet den 4 februari 2005 i samband med tioårsöversynen av handlingsplanen från Peking, i vilket de bland annat bekräftar sitt starka stöd och engagemang för ett fullständigt och effektivt genomförande av förklaringen och handlingsplanen från Peking,

—

med beaktande av de slutsatser som antogs den 15 mars 2013 av den 57:e sessionen av FN:s kommission för kvinnors ställning, i vilka fenomenet könsbaserat dödande eller kvinnomord medges för första gången i en internationell text,

—

med beaktande av 2011 års uttalande från olika organ om att förhindra diskriminerande könsselektering, presenterat av kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR), FN:s befolkningsfond (UNFPA), FN:s barnfond (Unicef), FN:s enhet för jämställdhetsfrågor (UN Women) och Världshälsoorganisationen (WHO),

—

med beaktande av förklaringen och handlingsprogrammet från 1994 års internationella konferens i Kairo om befolkning och utveckling, de viktigaste åtgärderna för att fortsätta genomförandet samt Förenta nationernas generalförsamlings resolution 65/234 om uppföljningen av den internationella konferensen om befolkning och utveckling efter 2014 (december 2010),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 mars 2008 om jämställdhet och kvinnors egenmakt i utvecklingssamarbetet (4), särskilt punkt 37,

—

med beaktande av sin resolution av den 16 december 2010 om årsrapporten om de mänskliga rättigheterna i världen 2009 och EU:s politik på området (5), särskilt punkt 76, som betonar behovet av att utrota alla former av diskriminering och våld mot kvinnor och flickor, inklusive könsselektiv abort,

—

med beaktande av sin resolution av den 13 december 2012 om årsrapporten om mänskliga rättigheter och demokrati i världen 2011 och Europeiska unionens politik på området (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 11 oktober 2007 om mord på kvinnor (kvinnomord) i Mexiko och Centralamerika samt Europeiska unionens roll i kampen mot denna företeelse (7),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och yttrandet från utskottet för regional utveckling (A7-0245/2013), och av följande skäl:

A.

”Könsbaserat dödande” är en könsneutral term som avser systematiskt, avsiktligt och könsselektivt massmord på människor av ett visst kön, vilket är ett växande men underrapporterat problem i flera länder, med dödliga konsekvenser. I detta betänkande behandlas särskilt orsakerna, de aktuella tendenserna, följderna och metoderna att bekämpa könsselektiva åtgärder, vilka också kan ta sig i uttryck som barnadråp och våld genom könsselektering (andra termer såsom ”kvinnomord”, som redan behandlats i ett särskilt betänkande från Europaparlamentet (8), har använts för att beskriva mord på kvinnor och flickor som det mest extrema uttrycket för diskriminering och våld mot kvinnor).

B.

Trots den lagstiftning som nyligen har antagits mot könsselektiva åtgärder utsätts flickor i oproportionerligt hög grad för hänsynslös könsdiskriminering som även omfattar det ofödda och på förhand fastställda flickfostret som aborteras, överges eller dödas av den enda anledningen att det är av kvinnligt kön.

C.

Enligt bedömningar som gjorts var det redan 1990 en demografisk brist på över 100 miljoner kvinnor i världens befolkning till följd av könsbaserat dödande (9); Detta antal har enligt de senaste beräkningarna ökat och det finns nu ett underskott på nästan 200 miljoner kvinnor i världens befolkning (10);

D.

Det könsbaserade dödandet är ett globalt problem som berör såväl Asien och Europa som Nordamerika, Afrika och Latinamerika. Det könsbaserade dödandet sker överallt där gravida kvinnor, avsiktligt eller under påtryckningar, beslutar sig för att inte föda ett flickfoster eftersom dessa anses vara en belastning för samhället.

E.

I Asien, framför allt i Kina, Indien och Vietnam, är könsfördelningen ovanligt snedvriden. Under 2012 föddes det 113 pojkar på 100 flickor i Kina, och i Indien och Vietnam föddes det 112 pojkar på 100 flickor. (11)

F.

I vissa länder i Europa är könsfördelningen särskilt skev och under 2012 föddes det 112 pojkar på 100 flickor i Albanien, Armenien, Azerbajdzjan och Georgien (12).

G.

Könsbaserat dödande förekommer oftast och är djupt rotat i de kulturer som har en tydlig preferens för söner, som uppvisar bristande jämställdhet, ihållande diskriminering av samt stereotyper när det gäller döttrar, och i vissa fall i länder som tillämpar politiska tvångsåtgärder.

H.

Preferensen för söner har djupa rötter och sitt ursprung i gamla traditioner som bland annat handlar om arv av egendom, åldrande föräldrars beroende av söner när det gäller ekonomisk försörjning och trygghet, garantier för att familjens namn och släkt ska leva vidare och en önskan att slippa de traditionellt sett stora hemgifterna för döttrar för att undvika ekonomiska svårigheter.

I.

Otillräckliga sociala trygghetssystem och få försäkringsalternativ för familjer i många kulturer kan felaktigt leda till en preferens för söner och könsselektiva åtgärder.

J.

Könsselektiva åtgärder skadar balansen i samhället, skapar en befolkning med sned könsfördelning och får ekonomiska och sociala följder. Den sneda könsfördelningen i form av ett ”mansöverskott” påverkar den långsiktiga samhällsstabiliteten, vilket i sin tur leder till en generell ökning av brottslighet, frustration, våld, människohandel, sexslaveri, sexuellt utnyttjande, prostitution och våldtäkter.

K.

En patriarkal kultur där preferensen för söner lever kvar bevarar stereotyper och gör att demokratiska missförhållanden och bristande jämställdhet kan fortgå, men är också diskriminerande mot kvinnor och skapar därmed hinder för deras möjligheter att fullt ut åtnjuta lika behandling och lika möjligheter på alla områden.

L.

Könsselektiva åtgärder, högre dödlighet bland mycket unga flickor och färre antal flickor än pojkar i skolan kan i vissa kulturer tyda på att det råder en preferens för pojkar. Det är viktigt att undersöka och fastställa huruvida sådana fenomen åtföljs av ytterligare demokratiska brister som drabbar flickor, såsom försämrad tillgång till mat, utbildning, hälso- och sjukvård, sanitär utrustning, rent vatten, medicinsk vård och socialt stöd, för att effektivt kunna åtgärda dessa brister.

M.

Det demografiska underskottet på kvinnor i många länder kan inte åtgärdas eftersom det saknas tillförlitliga statistiska uppgifter om födelse- och dödstal.

N.

Kvinnors egenmakt kommer att bidra till den beteendemässiga och sociala förändring som krävs för att avskaffa könsselektiva åtgärder på lång sikt.

O.

Att avskaffa könsselektiva åtgärder är en komplex process som kräver en rad sammanlänkade strategier och metoder, bl.a. specialutbildning för sjukvårdspersonal, så att de kan ge råd om och förhindra könsselektiva åtgärderna i EU och övriga världen.

P.

Opinonsbildning, politiska åtgärder och god praxis, såsom kampanjen ”Care for Girls” i Kina som syftar till att öka medvetenheten om flickors värde, och programmet ”Balika Samriddhi Yojana” i Indien som ger ekonomiska incitament för att utbilda flickor från fattiga familjer, är mycket viktiga för att förändra beteenden och attityder gentemot flickor och kvinnor.

Q.

Ett framgångsrikt exempel som bör uppmärksammas är Sydkorea – ett land som har lyckats vända en mycket sned könsfördelning där det 1994 gick 114 födda pojkar på 100 flickor till en situation med 107 pojkar på 100 flickor 2010 (13);

1.

Europaparlamentet betonar att könsbaserat dödande fortfarande är ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna som kräver effektiva åtgärder för att få bukt med och utrota alla de grundläggande orsakerna som leder till en patriarkal kultur.

2.

Europaparlamentet betonar att alla stater och regeringar är skyldiga att främja och skydda de mänskliga rättigheterna samt förebygga diskriminering, vilket utgör grunden för åtgärderna för att avskaffa alla former av våld mot kvinnor.

3.

Europaparlamentet uppmanar regeringarna att utforma och vidta åtgärder i syfte att främja en djupgående förändring av mentaliteten och attityderna gentemot kvinnor för att bekämpa skadliga uppfattningar och beteenden som gör att våldet mot kvinnor fortsätter.

4.

Europaparlamentet uppmanar regeringarna att uttryckligen fastställa att kvinnomord eller könsbaserat dödande är ett brott och att utforma och vidta rättsliga åtgärder så att kvinnomord utreds, förövare ställs inför rätta och de kvinnor som överlever får enkel tillgång till långsiktig medicinsk hälso- och sjukvård samt långsiktigt stöd.

5.

Europaparlamentet understryker att familjens eller samhällets krav på kvinnor att göra könsselektiva aborter ska betraktas som fysiskt och psykologiskt våld enligt Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet och enligt deklarationen och handlingsplanen från Peking.

6.

Europaparlamentet framhåller att utrotandet av könsselektering är en komplex process som kräver en rad sammankopplade förhållningssätt och metoder, allt från att undersöka de underliggande orsakerna och de kulturella och socioekonomiska faktorer som kännetecknar länder där det råder preferens för söner/män till att kämpa för flickors och kvinnors rättigheter och införa lagar och förordningar. Mer allmänt anser parlamentet att det enda hållbara sättet att förhindra ökad könsselektering är att främja jämställdheten i alla samhällen.

7.

Europaparlamentet betonar behovet av, och uppmanar kommissionen, att främja en grundlig vetenskaplig utredning och en studie om de bakomliggande orsakerna till de könsselektiva åtgärderna för att underlätta forskning om de landspecifika seder och bruk som kan leda till könsselektering, och om de långsiktiga konsekvenserna av könsselektering för samhället.

8.

Europaparlamentet efterlyser en detaljerad analys av de underliggande finansiella och ekonomiska orsaker som bidrar till könsselektering. Dessutom uppmanar parlamentet regeringarna att aktivt åtgärda bördor som familjerna kan vara drabbade av och som kan leda till ett mansöverskott.

9.

Europaparlamentet poängterar vikten av att utarbeta lagstiftning mot könsselektering, vilken bör inbegripa sociala skyddspaket för kvinnor, förbättrad övervakning av tillämpningen av den rådande lagstiftningen och ökat fokus på könsselekteringens kulturella och socioekonomiska orsaker, i syfte att hantera detta fenomen på ett varaktigt och övergripande sätt, där man bibehåller jämställdheten och uppmuntrar till ett aktivt deltagande från det civila samhällets sida.

10.

Europaparlamentet uppmanar regeringar att undanröja demokratiska och rättsliga brister, bekämpa fortsatta hinder som diskriminerar flickebarn, säkerställa arvsrätt för kvinnor, genomdriva nationell lagstiftning som garanterar att kvinnor och män är lika inför lagen på alla områden, och ge flickor och kvinnor ekonomisk, utbildningsmässig och politisk egenmakt.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja och uppmuntra alla typer av initiativ för att öka kunskapen om könsdiskriminering, inbegripet könsbaserat dödande, och att hitta sätt att komma till rätta med det genom att erbjuda vägledning, stöd, lämpliga åtgärder och finansiering som en del i dess yttre förbindelser, humanitära bistånd och integrering av ett jämställdhetsperspektiv.

12.

Europaparlamentet betonar att de bristande insatserna för att öka kvinnornas och flickornas egenmakt samt det faktum att inget görs för att förändra sociala normer och strukturer har allvarliga rättsliga, etiska och hälsorelaterade implikationer samt inverkar på de mänskliga rättigheterna och kan dessutom få allvarliga konsekvenser på längre sikt till skada för de berörda samhällena.

13.

Europaparlamentet understryker att den sneda könsfördelningen enligt flera olika studier skulle kunna leda till: ökad förekomst av kvinnohandel för äktenskap och sexuell exploatering, våld mot kvinnor, barnäktenskap och tvångsäktenskap samt hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar. Parlamentet betonar att den sneda könsfördelningen därmed hotar stabiliteten och säkerheten i samhället, och efterlyser därför djupgående analyser av de möjliga hälsomässiga, ekonomiska och säkerhetsrelaterade konsekvenserna av denna spiral av mansöverskott.

14.

Europaparlamentet ger sitt stöd till lämpliga reformer och till fortsatt övervakning och effektivt genomförande av lagstiftning om jämställdhet och icke-diskriminering, särskilt i låg- och medelinkomstländer samt i övergångsländer.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att arbeta aktivt för att förhindra könsbaserad selektering, dock inte genom att begränsa tillgången till hälsovård och teknik på området reproduktiv hälsa, utan genom att främja ett ansvarsfullt användande av den, införa och förbättra riktlinjerna, tillhandahålla specialutbildning för medicinsk personal om rådgivning om och förhindrande av könsselektiva åtgärder, med undantag för sällsynta motiverade fall av könsrelaterade ärftliga sjukdomar, och att förhindra användningen och främjandet av tekniker för könsselektering och/eller i vinstsyfte.

16.

Europaparlamentet framhåller vikten av att lagstiftningen för att hantera eller begränsa könsselektering skyddar kvinnors rätt att få tillgång till hälsovård och teknik på området reproduktiv och sexuell hälsa utan makars medgivande, att lagstiftningen genomförs effektivt och att lämpliga påföljder fastställs för dem som bryter mot lagen.

17.

Europaparlamentet uppmuntrar ett större engagemang och ett närmare samarbete mellan regeringar och läkarkåren och efterlyser strängare riktlinjer för självreglering vid kliniker och sjukhus för att aktivt förhindra att könsselektering görs till en affärsverksamhet med vinstsyfte.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att kartlägga vilka kliniker i Europa som genomför könsselektiva aborter, tillhandahålla statistik om detta och utarbeta en förteckning över bästa praxis för att förhindra sådana aborter.

19.

Europaparlamentet erkänner att det är oerhört viktigt att garantera och främja kvinnors och flickors rättigheter genom att ge dem lika möjligheter, särskilt vad gäller utbildning och sysselsättning, för att bekämpa sexism och bygga ett samhälle där jämställdhetsprincipen är en realitet. Parlamentet framhåller att det är oerhört viktigt med bättre utbildningsnivåer, sysselsättningsmöjligheter och integrerad hälso- och sjukvård, inbegripet för sexuell och reproduktiv hälsa, bland kvinnor för att det ska gå att få stopp på könsselektiva åtgärder – dvs. allt från aborter till barnamord – samt uppnå övergripande ekonomisk tillväxt i utvecklingsländer och minska fattigdomen. Parlamentet understryker att en förutsättning för att man ska kunna bekämpa den bristande jämställdheten och få till stånd de beteendemässiga och sociala förändringar som behövs för att sätta stopp för könsselektiva åtgärder på sikt är att man ger kvinnor egenmakt och engagerar männen.

20.

Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att främja ett utbildningsklimat och en social miljö där både kvinnor och män respekteras och behandlas lika och där både kvinnors och mäns förmågor och potential erkänns, utan stereotyper och diskriminering, och där integreringen av ett jämställdhetsperspektiv, lika möjligheter och jämlika partnerskap samtidigt stärks.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, och relevanta internationella organisationer, att stödja utbildningsprogram som ger kvinnor egenmakt och låter dem utveckla sin självkänsla, skaffa kunskap, fatta beslut och ta ansvar för sina egna liv, sin hälsa och sin sysselsättning, och gör det möjligt för dem att bli ekonomiskt självständiga.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, Europeiska utrikestjänsten och regeringarna i tredjeländer att utforma informations- och upplysningskampanjer för att främja jämställdhetsprincipen och öka medvetenheten hos par när det gäller att respekten för den andra partens mänskliga rättigheter, särskilt när det gäller rätten till egendom och sysselsättning samt rätten till lämplig hälso- och sjukvård, domstolsprövning och utbildning.

23.

Europaparlamentet påminner om millennieutvecklingsmålen och betonar att tillgång till utbildning och hälso- och sjukvård, inbegripet på området reproduktiv och sexuell hälsa och därtill hörande rättigheter, är grundläggande mänskliga rättigheter. Parlamentet understryker att det behövs speciella och särskilda referenser till könsbaserat dödande och till frågor om könsselektering i dialoger och rapporter om millennieutvecklingsmålen och i andra internationella forum där erfarenheter utbyts.

24.

Europaparlamentet betonar att kvinnor endast kan utöva sina rättigheter om de kan fatta självständiga beslut oberoende av maken och att det är mycket viktigt att se till att kvinnor får tillgång till utbildning, arbete samt hälso- och sjukvård och enkel tillgång till preventivmedel och ett bankkonto utan någon annans tillstånd eller medgivande.

25.

Europaparlamentet uppmanar partnerländernas regeringar att sänka vårdkostnaderna för behandlingen av barn, särskilt flickor, som ibland dör till följd av den dåliga eller bristfälliga vård de får.

26.

Europaparlamentet uppmanar regeringar att förbättra kvinnors tillgång till hälso- och sjukvård, särskilt prenatal vård och mödravård, till utbildning, jordbruk, krediter och mikrolån, ekonomiska möjligheter och egendom.

27.

Europaparlamentet vill se att särskild tonvikt läggs vid att skapa förutsättningar för solidaritet i utvecklingsländerna, bl.a. genom inrättandet av pensionskassor för att minska den ekonomiska bördan för familjer och enskilda, och därmed minska deras beroende av och preferens för pojkar.

28.

Europaparlamentet konstaterar att könsselektiva åtgärder finns kvar även i välmående regioner med en läskunnig befolkning.

29.

Europaparlamentet efterlyser en utveckling av stödmekanismer för kvinnor och familjer som kan ge information och råd till kvinnor om de faror och skador som är förknippade med könsselektiva åtgärder, och råd för att stödja kvinnor som kan vara pressade att avlägsna foster av kvinnligt kön.

30.

Europaparlamentet uppmuntrar det civila samhället och regeringsorgan att vidta gemensamma åtgärder för att utarbeta informations- och upplysningskampanjer om de negativa konsekvenserna av könsselektiva åtgärder för modern.

31.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge tekniskt och ekonomiskt stöd till innovativa verksamheter och utbildningsprogram som syftar till att stimulera till debatt och förståelse av flickors och pojkars lika värde, med hjälp av alla tillgängliga medier och sociala nätverk, riktade till och inkluderande unga, religiösa och andliga ledare, lärare, lokala ledare och andra inflytelserika personer, i ett försök att förändra den kulturella synen på jämställdhet i ett visst samhälle, och att understryka behovet av ett icke-diskriminerande beteende.

32.

Europaparlamentet begär att EU inbegriper i alla sina partnerskap och dialoger med utvecklingsländer en tydlig jämställdhetsaspekt och fokus på frågor kring kvinnors egenmakt, i enlighet med uppmaningen i det europeiska samförståndet om utveckling. Vidare anser parlamentet att det behövs jämställdhetsintegrering i alla skeden av budgetstöd, bland annat genom att man främjar dialog med kvinnoorganisationer i utvecklingsländer och inför könsuppdelade indikatorer.

33.

Europaparlamentet uppmanar myndigheterna i de berörda länderna att förbättra övervakningen och insamlingen av statistiska uppgifter om könsfördelningen, och att vidta åtgärder för att utjämna eventuella obalanser. Parlamentet efterlyser i detta sammanhang ett närmare samarbete mellan EU, FN-organ och andra internationella partner och partnerregeringar.

34.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och alla berörda aktörer att vidta de rättsliga eller övriga åtgärder som behövs för att se till att det blir brottsligt att utföra tvångsaborter och könsselektiva ingrepp för att avsluta en graviditet utan att den berörda kvinnan på förhand godkänner eller förstår vad som sker.

35.

Europaparlamentet uppmanar regeringar och samtliga berörda aktörer att se till att lagstiftning om könsselektering genomförs effektivt och att lämpliga påföljder fastställs mot dem som bryter mot lagen.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att öka samarbetet med andra internationella organisationer och organ, såsom FN, WHO, Unicef, kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCR), FN:s befolkningsfond (UNFPA) och FN:s enhet för jämställdhetsfrågor (UN Women) för att hantera könsselektiva åtgärder, och för att bekämpa de bakomliggande orsakerna i alla länder, och att skapa nätverk med regeringar, parlament, olika aktörer, medier, icke-statliga organisationer, kvinnoorganisationer och andra gemenskapsorgan för att öka medvetenheten om könsbaserat dödande och hur det kan förhindras.

37.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att samarbeta med ovannämnda internationella organisationer och organ för att hantera könsselektiva åtgärder och bekämpa de bakomliggande orsakerna i alla länder samt skapa nätverk med regeringar, parlament, olika aktörer, medier, icke-statliga organisationer, kvinnoorganisationer och andra unionsorgan i syfte att öka medvetenheten om könsbaserat dödande och hur det kan förhindras.

38.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att göra könsbaserat dödande till en prioriterad fråga som måste tas upp med berörda tredjeländer i diskussioner om humanitära biståndspaket, få dem att prioritera avskaffande av könsbaserat dödande, öka medvetenheten i denna fråga och kräva att könsbaserat dödande förhindras.

39.

Europaparlamentet uppmanar EU och dess partnerländer att genom utvecklingssamarbete förbättra övervakningen och insamlingen av statistiska uppgifter om könsfördelning vid födseln samt att omedelbart vidta åtgärder för att utjämna eventuella obalanser. Parlamentet betonar att klausuler om mänskliga rättigheter i förhållande till könsdiskriminering också bör ingå i internationella handels- och samarbetsavtal.

40.

Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionen att tillämpa ett rättighetsbaserat synsätt som omfattar alla mänskliga rättigheter och att som en huvudpunkt i utvecklingspolitiken efter 2015 införa en tydlig fokus på egenmakt och främjande av, respekt för och uppfyllande av kvinnors och flickors rättigheter, inbegripet deras sexuella och reproduktiva rättigheter samt jämställdhet mellan kvinnor och män, som förutsättningar för att bekämpa könsbaserat dödande.

41.

Europaparlamentet framhåller att EU vid genomförandet av de särskilda klausulerna om förbud mot påtryckningar eller tvång i sexuella och reproduktiva hälsofrågor, som man enades om vid den internationella konferensen om befolkning och utveckling i Kairo, liksom av rättsligt bindande internationella människorättsinstrument, EU:s regelverk och unionens politiska behörighet i dessa frågor, inte bör ge bistånd till någon myndighet, organisation eller något program som främjar, stöder eller deltar i förvaltningen av åtgärder som innefattar människorättskränkningar, såsom tvångsabort, tvångssterilisering av kvinnor eller män eller fastställande av fostrets kön som leder till val av kön före födseln eller barnamord.

42.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar.

19.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 181/29

—

med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 28–29 juni 2012 (1),

—

med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 14–15 mars 2013 (2),

—

med beaktande av de pågående interinstitutionella förhandlingarna om den framtida sammanhållningspolitiken och den fleråriga budgetramen,

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999,

—

med beaktande av sin resolution av den 20 november 2012 med rekommendationer till kommissionen om rapporten från ordförandena för Europeiska rådet, Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken och Eurogruppen Mot en verklig ekonomisk och monetär union  (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 23 juni 2011 om programmet för städer i Europa och dess framtid i sammanhållningspolitiken (4),

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 12 mars 2013 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för övervakning och bedömning av utkast till budgetplaner och säkerställande av korrigering av alltför stora underskott i medlemsstater i euroområdet (5),

—

med beaktande av sin ståndpunktav den 12 mars 2013 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om skärpning av den ekonomiska övervakningen och övervakningen av de offentliga finanserna i medlemsstater som har, eller hotas av, allvarliga problem i fråga om sin finansiella stabilitet i euroområdet (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 11 mars 2009 om sammanhållningspolitik: att investera i realekonomin (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 mars 2013 om Europeiska rådets slutsatser av den 7–8 februari 2013 avseende den fleråriga budgetramen (8),

—

med beaktande av förslaget till Regionkommitténs yttrande av den 6 mars 2013 över samverkanseffekter mellan privata investeringar och offentlig finansiering på lokal och regional nivå – partnerskap för ekonomisk tillväxt och välstånd,

—

med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 1 februari 2013 över bättre samverkanseffekter mellan budgetarna på europeisk, nationell, regional och lokal nivå,

—

med beaktande av Regionkommitténs PM från 2012 om budgetåtstramningarnas konsekvenser för lokala finanser och investeringar (Impact of budgetary austerity on local finances and investment),

—

med beaktande av Europeiska investeringsbankens meddelande av den 14 december 2012 om konsekvenserna av recessionen 2008–2009 för EU:s regionala konvergens (The impact of the recession in 2008-2009 on EU regional convergence) (9),

—

med beaktande av kommissionens dokument från december 2012 om kvaliteten på de offentliga utgifterna i EU (The Quality of Public Expenditures in the EU) (10),

—

med beaktande av IMF:s rapport World Economic Outlook från oktober 2012,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling och yttrandena från budgetutskottet och utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7-0269/2013), och av följande skäl:

A.

Den världsomfattande ekonomiska och finansiella krisen försvagade den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen i EU, förvärrade arbetslösheten, sänkte BNP och ökade de regionala skillnaderna och budgetunderskotten på nationell, regional och lokal nivå.

B.

Krisens tidsförlopp och allvar har i hög grad varierat i EU:s olika regioner. Den har framhävt befintliga strukturella svagheter och lett till en allvarlig minskning av BNP tillväxten, rekordhöga arbetslöshetsnivåer, omfattande fattigdom inom de svagaste samhällsgrupperna, ett försämrat affärsklimat och minskat konsumentförtroende.

C.

Banker och finansmarknader har blivit mer ovilliga att låna ut, allteftersom den uppfattade kreditvärdigheten hos stater och regionala och lokala myndigheter har försämrats.

D.

Den finanspolitiska pakten har visat sig otillräcklig för att hantera de utmaningar som krisen medfört, och en tillväxtpakt som möjliggör stora investeringar på unionsnivå har övervägts som den mest hållbara lösningen, eftersom det i dag råder enighet om att finanspolitiska åtstramningar och budgetnedskärningar utan investeringar inte vitaliserar ekonomin och inte kommer att skapa gynnsamma förhållanden för att främja sysselsättning och ekonomisk tillväxt.

E.

De europeiska struktur- och investeringsfonderna har som mål att främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning i EU, minska de regionala skillnaderna, främja konvergens och stimulera utveckling, sysselsättning och sociala framsteg med stöd av produktiva investeringar.

F.

De europeiska struktur- och investeringsfonderna är öronmärkta för utgifter till stöd för en smart och hållbar tillväxt för alla och för konkurrenskraften, och inverkar därför positivt på förhållandet mellan underskott i BNP.

G.

Den EU-omfattande kollaps av de offentliga finanserna som utlöstes av skuldkrisen ledde till utbredda åtstramningsåtgärder. Dessa har fått förödande konsekvenser för de lokala finanserna, medfört nedskärningar eller begränsningar av åtskilliga budgetposter och i hög grad äventyrat de nationella, regionala och lokala myndigheternas finansierings- och samfinansieringskapacitet för produktiva investeringar.

H.

Endast ett fåtal stater fortsatte att stödja de lokala investeringarna. Andra stater, som drabbades av statsskuldkrisen, beslutade att frysa eller stoppa det finansiella investeringsstödet till lokala myndigheter och har i många fall centraliserat eller infört interna stabilitetspaktsbestämmelser som starkt har minskat investeringarna.

I.

De kraftiga budgetminskningarna inom viktiga områden och sektorer utgör ett av de största problemen för de lokala och regionala myndigheterna i dag.

J.

De regionala och lokala myndigheterna är nyckelaktörer inom den regionala utvecklingen. De representerar 60 procent av de offentliga investeringarna och 38 procent av de konsoliderade statliga anslagen till ”ekonomiska områden”, vilket därmed omfattar de flesta utgifter som kan inverka på den regionala utvecklingen, till exempel näringslivs- och arbetsmarknadsfrågor, jordbruk, transport eller FoU.

K.

I EU har investeringarna fungerat som en anpassningsvariabel i två av tre länder, delvis på grund av de insatser som gjordes 2009 för att bekämpa krisen. Direktinvesteringarna sjönk 2011 jämfört med 2010 i 17 medlemsstater och med mer än tio procent i tio av dessa medlemsstater 2011 (Österrike, Lettland, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien, Grekland, Portugal, Ungern och Spanien). Investeringsnedgången, som började 2010 (de centrala regeringarnas investeringsstöd sjönk med -8,7 procent) fortsätter och verkar gå in i en negativ spiral.

L.

De lokala och regionala myndigheternas skuldsättningsnivå är mycket lägre än de nationella aktörernas.

M.

Regionala och lokala myndigheter måste delta i konsolideringsinsatserna och minska sina underskott och skulder samtidigt som lånevillkoren har försämrats för de finansiellt svagare regionala och lokala myndigheterna.

N.

Offentliga investeringar är nyckeln till social integration, och investeringsbehoven är stora inom många viktiga sektorer i EU:s ekonomi, såsom arbetsmarknad, infrastruktur, forskning och innovation samt små och medelstora företag.

O.

Efter en period av växande konvergens i EU mellan 2000 och 2007, avmattades konvergensen avsevärt under recessionen. Värst drabbades regioner med ohållbara och spekulativa investeringar och regioner som hade en starkt exportinriktad tillverkningssektor.

P.

Mekanismen för att absorbera EU:s strukturfondsmedel innebär att kommissionen enbart kan ersätta mellanbetalningar baserade på redovisningar av redan betalda utgifter i medlemsstaterna.

Q.

Den nationella offentliga samfinansieringen av strukturfonderna för EU-27 för programperioden 2007–2013 uppgår till nästan 132 miljarder euro, och detta belopp är en förutsättning för ett regelbundet utnyttjande av dessa medel samt för kvaliteten på investeringarna eftersom det ökar medinflytandet och ansvaret för användningen av EU-medlen.

R.

Den offentliga samfinansieringen av de program som får stöd genom sammanhållningspolitiken kan hotas till följd av bristande flexibilitet i tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten, vilket begränsar sammanhållningspolitikens bidrag till att stärka konkurrenskraften och övervinna den aktuella krisen.

1.

Europaparlamentet konstaterar med stor oro det tydliga mönstret av stigande regionala obalanser i EU i dag, med många relativt fattiga regioner i de nya medlemsstaterna och södra Europa och en majoritet av rika regioner i centrala och norra Europa, och även inom medlemsstaterna och regionerna. Parlamentet understryker i detta sammanhang den stora betydelsen av EU:s sammanhållningspolitik, som är Europeiska unionens främsta instrument för investeringar till förmån för konvergens och hållbar utveckling.

2.

Europaparlamentet understryker att den lokala ekonomin utgör en viktig återhämtningsfaktor för samhället och att detta är viktigt i den rådande krissituationen. Parlamentet understryker i detta sammanhang de ekonomiska och sociala effekter som den sociala ekonomin har genom att den förbättrar sammanhållningen på lokal nivå. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att erbjuda finansieringsmöjligheter för den sociala ekonomin genom strukturfonderna för perioden 2014–2020.

3.

Europaparlamentet betonar att sammanhållningspolitiken har stor betydelse som unionens huvudsakliga investeringsinstrumentet och spelar en central roll för att hantera krisen, minska obalanserna och föra in EU och dess regioner på en väg mot hållbar tillväxt. Parlamentet understryker den särskilda roll som Europeiska socialfonden (ESF) spelar för att stödja sociala investeringar och genomföra Europa 2020-strategin, i synnerhet genom att bidra till hög hållbar sysselsättning och produktivitet och samtidigt effektivt bekämpa fattigdom och social utslagning och öka den sociala sammanhållningen. Parlamentet understryker därför vikten av att garantera tillräckliga budgetmedel i samband med förhandlingarna om den fleråriga budgetramen till struktur- och investeringsfonderna, framför allt med hänsyn till deras andel av investeringarna inom en rad områden såsom sysselsättning, innovation, hållbar utveckling, en koldioxidsnål ekonomi och stöd till små och medelstora företag.

4.

Europaparlamentet påpekar att sammanhållningspolitiken visade sig motståndskraftig mot krisen och har kunnat anpassa sina program och finansieringsinstrument, vilket skapat större flexibilitet och utgjort ett välbehövligt bidrag till områden där det behövs investeringar för ekonomisk modernisering och bättre konkurrenskraft och för att minska de geografiska skillnaderna.

5.

Europaparlamentet betonar den roll som flera regionala och lokala myndigheter spelar för att återställa jämvikten i budgeten genom att hålla uppe den offentliga investeringsnivån och samfinansiera nya projekt samt genom att skapa en hävstångseffekt, särskilt i situationer då den privata investeringsnivån är låg. Parlamentet understryker att i en situation med recession och svag tillväxt är hållbar offentlig upphandling liksom kapaciteten att finansiera/samfinansiera och ingå investeringsåtaganden av största vikt för att upprätthålla tillväxtpotentialen

6.

Europaparlamentet är bekymrat över att de utdragna åtstramningsåtgärderna och den strikta ekonomiska styrning som genomfördes 2011 och 2012, och som innebar ökat tryck på och nedskärningar i de offentliga budgetarna, riskerar att minska utrymmet för lokala insatser för att uppfylla Europa 2020-strategin.

7.

Europaparlamentet betonar behovet av att återupprätta och stärka den finansiella kapaciteten på regional och lokal nivå och att tillhandahålla ändamålsenligt tekniskt stöd, i synnerhet i samband med genomförandet av lokalt ledda komplexa gemensamma projekt, i syfte att trygga offentliga investeringar i program och projekt som syftar till att främja en hållbar tillväxt, bekämpa socialt utanförskap, återupprätta det sociala nätet, tillhandahålla lämpliga sociala tjänster och vårdtjänster och säkra sysselsättningen, framför allt på regional och lokal nivå. Parlamentet insisterar på att de särskilda tilläggsanslagen för regionerna i de yttersta randområdena inte ska vara föremål för temainriktad koncentration och användas för att kompensera för extrakostnader som är kopplade till de egenskaper och begränsningar som avses i artikel 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och som uppkommer i de yttersta randområdena. Parlamentet noterar vidare att de särskilda tilläggsanslagen också får användas som ett bidrag till finansieringen av driftsstöd och utgifter för allmännyttiga skyldigheter och avtal i de yttersta randområdena.

8.

Europaparlamentet betonar att det krävs en ytterligare förstärkning av den administrativa kapaciteten inom de regionala och lokala myndigheterna och nya insatser för att minska byråkratin, som också inverkar negativt på dessa myndigheter i deras egenskap av mottagare och begränsar deras kapacitet att genomföra projekt som finansieras av Europeiska unionen.

9.

Europaparlamentet uppmanar institutionerna att förbättra de befintliga bestämmelserna för regioner i vissa medlemsstater som drabbats särskilt allvarligt av finanskrisen, i syfte att ytterligare öka deras kapacitet att utnyttja medel ur struktur- och sammanhållningsfonderna och undvika de tillbakadraganden av stora åtaganden som man räknat med.

10.

Europaparlamentet vill se ytterligare förenklingar av reglerna och ökad flexibilitet och insyn i planeringen och förvaltningen av strukturfonderna, vilket skulle leda till att projekten kan genomföras på ett bättre sätt samt ge möjlighet att snabbare vidta lämpliga åtgärder vid sociala utmaningar och hot.

11.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens rapport om de offentliga finanserna inom EMU 2012 och särskilt kapitlet om decentralisering på skatteområdet i EU, i vilket man framhäver det förståndiga i en finanspolitisk federalistisk modell, där ansvaret för skatteuppbörd och utgifter delegeras till de regionala och lokala myndigheterna. Parlamentet uppmanar kommissionen att införa ett kapitel om situationen för de regionala och lokala finanserna och reformerna i nästa års rapport om de offentliga finanserna i EMU.

12.

Europaparlamentet framhåller behovet av ökade synergier mellan de nationella, regionala, lokala och europeiska offentliga budgetarna genom en tydlig roll- och ansvarsfördelning mellan de olika budgetmyndigheterna på EU-nivå, i medlemsstaterna samt på regional och lokal nivå), vilket även innebär klarhet om vilken roll EU:s politik och finansiella ingripanden har samt grunder för dem, respekt för de betalningsfrister som fastställs i direktiv 2011/7/EU om sena betalningar, respekt för subsidiaritetsprincipen och de lokala och regionala myndigheternas budgetbefogenheter (deras roll i beslutsfattande och kontroll), dvs. det demokratiska ansvar de har gentemot sina väljare, och säkerställande av att varje enskild förvaltningsnivå kan fatta självständiga beslut om prioriteringar och utgifter. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram tydliga faktauppgifter om hur man skulle kunna stärka EU-budgetens roll att stimulera investeringar på olika nivåer.

13.

Europaparlamentet stöder kraftfullt ökad transparens i och en förenkling av budgetprocessen på alla förvaltningsnivåer (bl.a. ska EU-finansieringskällorna tydligt anges i nationella och regionala och lokala budgetar), och säkerställande av tillgång till information om hur medlen inom EU:s finansieringsprogram har använts på regional nivå (om möjligt). Parlamentet anser vidare att det bör preciseras hur prioriteringar och finansiering anpassas på EU-nivå, medlemsstatsnivå och regional och lokal nivå så att de stämmer överens med överenskomna EU-prioriteringar.

14.

Europaparlamentet understryker betydelsen av att anpassa de pågående budgetbegränsningarna i Europa, samtidigt som man fortsätter att investera i framtiden. Parlamentet påminner medlemsstaterna om att utmaningen inte ligger i att spendera mer, utan att använda pengarna mer effektivt.

15.

Europaparlamentet gläder sig dessutom över att utnyttjandet av finansieringsinstrument inom ramen för sammanhållningspolitiken utvidgas till att omfatta alla tematiska mål och alla europeiska struktur- och investeringsfonder. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en grundlig analys och bedömning av den potential nya finansieringsmöjligheter och finansieringskällor har att stödja investeringar till förmån för tillväxt, såsom obligationsmarknaden, riskdelningsinstrument och användningen av innovativa finansiella instrument. Parlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska investeringsbanken (EIB) att föreslå innovativa sätt att finansiera långsiktiga investeringar för de lokala och regionala myndigheterna, även genom att locka till sig privat kapital. Parlamentet understryker den väsentliga roll som EIB:s lånesystem har för finansieringen av projekt av europeiskt intresse, och efterlyser bättre samordning och ökade synergier mellan dessa system och strukturfonderna.

16.

Europaparlamentet understryker Jessica-programmets betydelse för att stödja en hållbar utveckling i städerna och stadsförnyelse genom finansieringstekniska instrument, och begär att användningen av programmet utökas under den kommande programperioden.

17.

Europaparlamentet betonar den roll lokala och regionala myndigheter skulle kunna spela för uppnåendet av Europa 2020-målen om en smart och hållbar tillväxt för alla. Parlamentet bekräftar betydelsen av partnerskap mellan de centrala myndigheterna och de lokala och regionala myndigheterna för att fastställa prioriteringarna och tillhandahålla nödvändig samfinansiering för genomförandet av program som en förutsättning för att uppnå högsta effekt med begränsade resurser i samband med genomförandet av dessa mål. Parlamentet betonar i detta sammanhang vikten av det nya instrumentet för samhällsledd lokal utveckling, som kommer att göra det möjligt för lokala arbetsgrupper att utveckla och genomföra lokala strategier för en smart och hållbar tillväxt för alla. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att erbjuda sådana möjligheter som ett led i programplaneringsprocessen, så att man utnyttjar de lokala aktionsgruppernas stora innovationspotential. Parlamentet betonar vidare betydelsen av de lokala och regionala myndigheterna och, i tillämpliga fall, arbetsmarknadens parter och andra relevanta parter i planeringen, genomförandet, övervakningen och utvärderingen av strukturfonderna och utarbetandet av partnerskapsavtal, vilket skulle kunna leda till bättre kopplingar mellan europeiska, nationella och regionala och lokala strategier.

18.

Europaparlamentet anser att en temainriktad fokusering på ett mindre antal prioriteringar är nödvändig. Parlamentet betonar emellertid att flexibilitet krävs för att ge medlemsstaterna och regionerna möjlighet att på mest effektiva sätt ta hänsyn till gemensamma mål, samtidigt som territoriella, ekonomiska och sociala särdrag respekteras.

19.

Europaparlamentet upprepar bestämt sitt motstånd mot införandet av makroekonomiska villkor i sammanhållningspolitiken för perioden 2014–2020, vilket skulle straffa regioner och samhällsgrupper som redan försvagats av krisen, eftersom ett inställande av betalningarna kan få oproportionerliga konsekvenser i vissa medlemsstater och särskilt i regionerna, trots deras fulla deltagande i ansträngningarna för att återskapa jämvikt i de offentliga budgetarna, och menar att en sådan åtgärd endast skulle försvaga stater med finansiella problem och underminera det solidaritetsarbete som är väsentligt för upprätthållandet av den makroekonomiska balansen i unionen.. Parlamentet anser dessutom att det finns en risk för att en sådan sanktion inte skulle förstås av den europeiska allmänheten och öka dess misstro vid en historisk tidpunkt då befolkningen redan allvarligt har drabbats av krisen och följderna av åtstramningspolitiken.

20.

Europaparlamentet anser att vid en tidpunkt som präglas av begränsningar av de offentliga finanserna måste additionalitetsprincipen ses över så att dess tillämpning följer ramen för EU:s ekonomiska styre, och efterlyser en diskussion om denna fråga inom ramen för förhandlingarna om sammanhållningspolitiken efter 2013.

21.

Europaparlamentet tar del av de observationer som nyligen gjorts av IMF, enligt vilka åtstramningspolitiken försvagar de länder där den tillämpas mekaniskt. Parlamentet menar att när världsekonomin är svag hindrar en snabb minskning av det offentliga underskottet den kortsiktiga återhämtningen genom att skatteintäkterna minskar, och därmed förvärras underskottet ytterligare Parlamentet är överens med IMF om att tyngdpunkten måste fästas vid att skapa balans mellan sanering och tillväxt, och inte längre enbart vid saneringen av de offentliga finanserna.

22.

Europaparlamentet välkomnar det förslag som lagts fram av flera medlemsstater om att i förhandlingarna om den fleråriga budgetramen inkludera en klausul om översyn av räkenskaperna mellan 2015 och 2016, vilket skulle göra det möjligt att öka den löpande budgeten till förmån för viktiga områden, till exempel arbetssituationen för ungdomar och små och medelstora företag.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att använda alla flexibilitetsmarginaler inom den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten för att göra en avvägning mellan behoven av produktiva och hållbara offentliga investeringar och budgetdisciplinmålen. Parlamentet anser att detta till exempel skulle kunna göras genom att utesluta de totala volymerna av nationell medfinansiering under struktur- och investeringsfonderna från stabilitets- och tillväxtpaktens gränser, eller genom att basera beräkningar avseende pakten på en medlemsstats nettolikviditetsbehov, i motsats till bruttobehov, det vill säga netto efter de skatter som belastar de verkliga utgifterna (särskilt mervärdesskatten), eller också genom att anpassa tidsfristerna för de två finansieringskällorna (europeisk och nationell) för dessa program, och därigenom möjliggöra ett fullt utnyttjande av EU-medlen under programmets första år och ett totalt utnyttjande av den nationella finansieringen under programmets sista år, och i detta fall utgå från att den berörda medlemsstaten då kommer att ha uppnått konkreta resultat tack vare sin politik för att kontrollera skuldsättningen i förhållande till BNP.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa att offentliga utgifter som betalas av medlemsstaterna genom samfinansieringen av program som stöds av strukturfonderna inte inkluderas i motsvarande strukturella och offentliga utgifter, som beaktas inom ramen för partnerskapsavtalet om kontroll av efterlevnaden av stabilitets- och tillväxtpakten, eftersom det handlar om en skyldighet med direkt koppling till respekten för additionalitetsprincipen. Parlamentet kräver därför att offentliga utgifter avseende genomförandet av program som samfinansieras av de europeiska struktur- och investeringsfonderna till fullo ska uteslutas från definitionen av strukturella underskott inom stabilitets- och tillväxtpakten, eftersom det handlar om utgifter för att uppnå Europa 2020-målen och stödja konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning, särskilt arbetstillfällen för ungdomar.

25.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en rapport om möjligheterna till åtgärder inom gränserna för EU:s befintliga finanspolitiska ram i syfte att ytterligare behandla frågan om att separera löpande utgifter från investeringar i beräkningarna av budgetunderskott, så att offentliga investeringar med nettovinster på lång sikt inte längre räknas som en negativ post.

26.

Europaparlamentet uppmanar bestämt kommissionen och medlemsstaterna att i samband med de pågående förhandlingarna om den framtida ekonomiska och monetära unionen beakta alla flexibilitetsmarginaler i den makroekonomiska styrningen i syfte att möjliggöra produktiva investeringar, särskilt genom att se över förhållandet mellan stabilitets- och tillväxtpakten och produktiva offentliga investeringar och utesluta offentliga utgifter med anknytning till genomförandet av program som samfinansieras av struktur- och investeringsfonderna inom ramen för tillväxtfrämjande insatser från budgetövervakningsreglerna i stabilitets- och tillväxtpakten.

27.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

19.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 181/35

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

—

med beaktande av Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982,

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolutioner om fiske, särskilt punkt 157 i resolution 66/68 om utvecklingsländernas skyldigheter gentemot mindre utvecklade länder och små östater under utveckling,

—

med beaktande av 1995 års avtal om genomförande av bestämmelserna i Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 angående bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd,

—

med beaktande av FAO:s internationella handlingsplan för förvaltning av fiskekapaciteten, som antogs av FAO-rådet i november 2000 (kapacitetsplanen),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, nedan kallat IUU-fiske  (1),

—

med beaktande av avtalet om hamnstatsåtgärder som ska förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU), som antogs vid FAO-konferensens 36:e session den 22 november 2009,

—

med beaktande av sin resolution av den 22 november 2012 om den gemensamma fiskeripolitikens internationella dimension (2),

—

med beaktande av kommissionens gemensamma meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 21 mars 2012Mot ett förnyat utvecklingspartnerskap mellan EU och Stillahavsområdet  (3),

—

med beaktande av konventionen om bevarande och förvaltning av långvandrande fiskbestånd i västra och mellersta Stilla havet, i vilken EU är avtalsslutande part genom rådets beslut 2005/75/EG (4) sedan den 25 januari 2005,

—

med beaktande av rådets beslut 2006/539/EG av den 22 maj 2006 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar, av konventionen om förstärkning av den interamerikanska kommissionen för tropisk tonfisk som inrättades genom 1949 års konvention mellan Amerikas förenta stater och Republiken Costa Rica (5),

—

med beaktande av konventionen om bevarande och förvaltning av fiskeresurserna i det fria havet i södra Stilla havet (6), godkänd på EU:s vägnar genom rådets beslut 2012/130/EU (7), genom vilken den regionala fiskeriförvaltningsorganisationen i södra Stilla havet inrättades,

—

med beaktande av rådets beslut 2011/144/EU av den 15 februari 2011 om ingående av interimsavtalet om partnerskap mellan Europeiska gemenskapen, å ena sidan, och Stillahavsstaterna, å den andra (8),

—

med beaktande av partnerskapsavtalet mellan stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS), å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000 (9), nedan kallat Cotonouavtalet,

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 215/2008 av den 18 februari 2008 med budgetförordning för tionde Europeiska utvecklingsfonden (10),

—

med beaktande av partnerskapsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Mikronesiska federation om fiske i Mikronesiska federationens vatten (11),

—

med beaktande av partnerskapsavtalet i fiskerisektorn mellan Europeiska gemenskapen, å ena sidan, och Republiken Kiribati, å andra sidan (12),

—

med beaktande av partnerskapsavtalet om fiske mellan Europeiska unionen och Salomonöarna (13),

—

med beaktande av kommissionens beslut av den 15 november 2012 om meddelande till de tredjeländer som kommissionen anser kan identifieras som icke-samarbetande tredjeländer enligt rådets förordning (EG) nr 1005/2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (14),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet och yttrandet från utskottet för utveckling (A7-0297/2013), och av följande skäl:

A.

För att uppnå en konsekvent politik för utveckling bör den EU-politik som påverkar fisket i AVS-länderna i Stillahavsområdet, dvs. fiskeri-, handels- och utvecklingspolitiken, föras på ett sätt som gör att den bidrar till de mål om hållbart fiske som har fastställts av AVS-länderna. En sådan politik borde integreras i den kommande förlängningen av Cotonouavtalet eller i de instrument som kommer att efterträda avtalet.

B.

EU måste eftersträva en konsekvent politik för utveckling på grundval av artikel 208.1 i EUF-fördraget, enligt vilken ”unionen ska ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet vid genomförande av politik som kan påverka utvecklingsländerna”.

C.

EU, vars stöd kanaliseras genom Europeiska utvecklingsfonden (EUF), är den näst största givaren i området efter Australien. Trots att fiskeresurserna är den viktigaste och den enda gemensamma inkomstkällan i AVS-länderna i Stillahavsområdet, och trots att länderna i västra och mellersta Stillahavsområdet upprepade gånger har uttryckt sin avsikt att göra tonfisket till motor för den socioekonomiska utvecklingen i området så är endast 2,3 procent av stödet från den tionde EUF ägnat åt aktiviteter knutna till fiske.

D.

Bilaterala och multilaterala handelsavtal som EU förhandlar fram måste föregås av en konsekvensbedömning som särskilt ska avse konsekvenserna för bevarandet av levande marina resurser och avtalens följder för lokalbefolkningen. De bilaterala och multilaterala handelsavtalen bör rätta sig efter slutsatserna i sådana konsekvensbedömningar.

E.

I de pågående förhandlingarna om det ekonomiska partnerskapsavtalet mellan EU och AVS-länderna, i syfte att anpassa det allmänna preferenssystem som har sin grund i Cotonouavtalet till Världshandelsorganisationens regler, spelar fiskeriprodukter en avgörande roll både när det gäller tillträde till de europeiska marknaderna och tillgång till resurser samt en god fiskeriförvaltning, för att uppnå en hållbar utveckling.

F.

Det vanskliga undantaget från ursprungsreglerna i artikel 6.6 i protokoll II om ursprungsregler, som bifogats interimsavtalet om partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Stillahavsstaterna, riskerar att leda till illojal konkurrens på den europeiska marknaden för fiskeriprodukter.

G.

EU önskar förbättra relationerna med Stillahavsregionen och samarbeta för att nå målet om utveckling, med utgångspunkt i bevarandet av fiskeresurser, främjandet av en hållbar utveckling av fisket och understödjandet av öppenhet inom fiskeriförvaltningen.

H.

Nära hälften av världens tonfiskfångster sker i västra och mellersta Stillahavsområdet, och 80 procent av dessa fångster sker i östaters exklusiva ekonomiska zoner (EEZ) medan endast 20 procent sker i internationella vatten.

I.

De senaste resursbedömningar som Fiskerikommissionen för västra och mellersta Stilla havet (WCPFC) gjort under 2012 visar att det inte har förekommit någon överfiskning av vare sig bonit (Katsuwonus pelamis) eller gulfenad tonfisk (Thunnus albacares) i det reglerade området, men påvisar att det pågår ett överfiske av storögd tonfisk (Thunnus obesus). Dödligheten bland ung storögd tonfisk vid snörpvadsfiske, särskilt i samband med anordningar för att höja fiskkoncentrationen, är mycket oroväckande.

J.

Även om mindre förbättringar har skett vad gäller kontroll och övervakning i Stillahavsregionen, kan man konstatera att den stora ökningen av antalet notfartyg (i första hand tillhörande asiatiska länder och östater), ökningen av fiskeansträngningen och det olagliga fisket hotar resursernas hållbarhet i regionen.

K.

EU bör i sin strategi för fiske i Stillahavsregionen aktivt stödja de pågående regionala insatserna för att hantera överkapaciteten och förbättra fiskeriförvaltningen.

L.

Inom förvaltningen av tonfisket i Stillahavsregionen finns det flera etablerade organ och strukturer, såsom Pacific Islands Forum Fisheries Agency (FFA) och den subregionala organisationen Parties to the Nauru Agreement (PNA).

M.

Systemet med fiskedagar infördes av parterna i Nauruavtalet (PNA) 2008 för att försöka styra tillträdet till avtalsparternas vatten, begränsa fiskeansträngningarna i dessa vatten och maximera fiskets positiva effekter på Stillahavsregionens små östater under utveckling.

N.

Det kan inte ifrågasättas att parternas fiskeansträngning är för hög, och det pågår diskussioner inom WCPFC om en ny bevarande- och förvaltningsåtgärd för de kommande åren, i vilken frågan om en begränsning av fiskeansträngningen tas upp.

O.

Sedan 1988 har Förenta staterna ett multilateralt avtal med Stillahavsstaterna, och detta avtal, som nu omförhandlas, garanterar tillgång till cirka 20 procent av fiskedagarna i regionen.

P.

Det måste råda full insyn i systemet med fiskedagar, och dess bestämmelser måste förbättras och genomföras av alla medlemmar, så att målen uppnås och de åtgärder som vidtas i såväl exklusiva ekonomiska zoner som på det fria havet är helt förenliga med detta system.

Q.

Långdistansflottornas kostnader för att få tillträde till fiskevattnen förväntas fortsätta att öka betydligt under de kommande åren eftersom dessa är en viktig inkomstkälla för länderna i området. Kostnaden för en fiskedag fastställdes till minst 6 000 US-dollar för 2014 på PNA-ländernas årliga möte.

R.

De partnerskapsavtal om fiske som ingåtts av EU har traditionellt baserats på en begränsning av antalet fartyg med en viss referensfångstmängd, vilket även gäller för avtalen med länderna i Stillahavsregionen. Detta har lett till skillnader på grund av PNA-ländernas införande av systemet med fiskedagar och deras önskan att tillämpa detta system på partnerskapsavtalen med EU.

S.

Ett väl utformat och korrekt genomdrivet system med fiskedagar skulle kunna utgöra en möjlighet att förhindra ytterligare ökning av fiskeansträngningarna i regionen.

T.

I sina förbindelser med tredjeländer kräver EU samarbete om IUU och att bestämmelserna om IUU följs innan ett partnerskapsavtal om fiske ingås. I artikel 38.9 i förordning (EG) nr 1005/2008 upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske anges det att kommissionen inte får inleda några förhandlingar om sådana partnerskapsavtal med länder som inte samarbetar i detta avseende.

U.

Ekonomiska partnerskapsavtal måste innehålla specifika hänvisningar till genomförandet av IUU-förordningen, inte bara allmänna formuleringar om vikten av att bekämpa IUU-fiske, och sådana avtal bör inte ingås med tredjeländer som identifierats som ”icke-samarbetande länder”.

V.

I sitt beslut av den 15 november 2012 meddelade kommissionen bland andra Fiji och Vanuatu att de kan komma att identifieras som icke-samarbetande tredjeländer vad gäller IUU-förordningen. Detta beror dels på att dessa länder inte har vidtagit avskräckande åtgärder och inte tillämpar påföljder för fartyg som bedriver IUU-fiske och som för deras flagg, dels på att de inte verkställer rekommendationer från de regionala fiskeriorganisationerna.

W.

Fiskeriverksamheten inom gemenskapens notfartygsflotta har traditionellt utövats främst i mellersta Stilla havet, både i internationella vatten och i Kiribatis EEZ, liksom i Tuvalus, Tokelaus och Naurus EEZ genom privata avtal.

X.

Utöver avtalet med Kiribati har emellertid EU förhandlat om partnerskapsavtal om fiske med vissa länder i västra Stilla havet, men dessa avtal har inte trätt i kraft eftersom avtalet med Mikronesiska federationen inte har ratificerats av landets parlament och förhandlingarna om att förnya avtalet med Salomonöarna är blockerade sedan 2012.

Y.

Europeiska kommissionen har avslutat förhandsbedömningarna med Cooköarna och Tuvalu i syfte att inleda förhandlingar om fiskeavtal med dessa länder och man har undertecknat de relevanta samförståndsavtalen som en förutsättning för att begära förhandlingsmandat av rådet.

Z.

Europeiska utrikestjänsten har hittills inte haft någon personal med ansvar för fiskerifrågor vid delegationen i Fiji.

1.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att all EU-politik som påverkar Stillahavsregionen, särskilt politiken rörande fiske, handel och utveckling, är konsekvent på det sätt som krävs enligt artikel 208 i EUF-fördraget, och att stärka möjliga samverkanseffekter med avsikt att uppnå en multiplikatoreffekt som maximerar de fördelaktiga effekterna både för Stillahavsländerna och för länderna i EU, främjar den internationella dimensionen, ökar EU:s synlighet i västra och mellersta Stilla havet och bidrar till ett hållbart utnyttjande av Stilla havets resurser.

2.

Europaparlamentet anser att fiskestrategin bör ha ett regionalt perspektiv inom ramen för de framtida förbindelserna efter Cotonouavtalet med AVS-länderna i Stillahavsregionen, vilket stärker EU:s position och roll i västra och mellersta Stillahavsregionen.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa att den elfte EUF beaktar denna strategi liksom möjligheten att procentuellt öka det sektoriella stödet för fiskesamhällenas behov (inklusive att stärka deras bidrag till den lokala livsmedelsförsörjningen) och utveckla fiskeriinfrastruktur för landning och bearbetning av fångster lokalt, eftersom fisket är en av regionens största ekonomiska tillgångar.

4.

Europaparlamentet välkomnar det senaste tillskottet av personal vid EU-delegationen i Fiji som ska ägna sig uteslutande åt fiskeriärenden och är övertygat om att detta kommer att hjälpa till att skapa en stadigvarande och specialiserad relation avseende fiskerifrågor med länderna i regionen.

5.

Europaparlamentet efterlyser också att åtgärder som avser utvecklingsbistånd ska samordnas bättre och bättre komplettera de insatser som görs av andra aktörer i regionen, i enlighet med Cairns Compact-initiativet från augusti 2009. Parlamentet ser positivt på det andra ministermötet som anordnades mellan EU och Stillahavsöarnas forum den 12 juni 2012, som har stärkt den politiska dialogen mellan EU och Stillahavsregionen, framför allt i fråga om fiske och utveckling, och som på så sätt garanterar att de åtgärder som EU och länderna i området vidtar blir effektivare.

6.

Europaparlamentet understryker att fjärrfiskande flottor måste samarbeta med Stillahavsländerna för att bidra till ett minskat fisketryck på tropiska tonfiskbestånd, bland annat genom att avsevärt minska dödligheten bland ung storögd tonfisk, eftersom detta är ett bestånd av stor ekonomisk betydelse för området som för närvarande överfiskat.

7.

Europaparlamentet understryker vikten av att det införs en fiskestrategi för västra och mellersta Stilla havet med tanke på områdets betydelse ur fiskesynpunkt och det värde det har för EU:s flotta och för EU:s marknad och fiskberedningsindustri, liksom av att de fartyg som är verksamma där kan räkna med ett klart och tydligt rättsläge.

8.

Europaparlamentet konstaterar att EU:s strategi att genom samarbetsavtal om fiske få tillgång till resurserna i de exklusiva ekonomiska zoner som tillhör länderna i regionen inte har fungerat tillfredsställande utom i Kiribatis fall, och anser att det behövs en ny ram för nära och fördelaktiga förbindelser mellan de berörda parterna för att förnya och konsolidera avtalen.

9.

Europaparlamentet anser att problemen delvis beror på att EU har fört misslyckade förhandlingar med länderna i västra Stilla havet där Salomonöarnas och Mikronesiska federationens EEZ ligger, i stället för att rikta sina ansträngningar mot mellersta Stilla havet där EU:s notfartygsflotta traditionellt har koncentrerat sin verksamhet.

10.

Europaparlamentet ser mycket positivt på att kommissionen har avslutat förhandsbedömningarna för att inleda förhandlingar om partnerskapsavtal om fiske med Cooköarna och Tuvalu samt att de därtill hörande samförståndsavtalen har undertecknats, vilket är en förutsättning för att begära förhandlingsmandat av rådet.

11.

Europaparlamentet anser att denna nya förhandlingsstrategi stämmer bättre överens med den regionala inriktning som Europaparlamentet gång på gång har begärt, särskilt i fråga om fiske efter långvandrande arter. Parlamentet uppmanar kommissionen att särskilt se till att WCPFC-bestämmelserna följs då den förhandlar med PNA-parterna och andra AVS-länder i Stillahavsregionen.

12.

Europaparlamentet påpekar att EU:s strategi för Stilla havet bör hjälpa utvecklingsländer, i synnerhet små östater under utveckling, i deras strävan att säkerställa en större del i fördelarna med ett hållbart utnyttjande av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd. Strategin bör även bidra till stärkandet av de regionala insatserna för att bevara och förvalta detta fiske på ett hållbart sätt, i enlighet med uppmaningen från FN-konferensen om översyn av avtalet om fiskbestånd.

13.

Europaparlamentet ser med oro på IUU-fisket i området, och även om det har skett vissa förbättringar i styrningen anser parlamentet att dessa framsteg är otillräckliga, särskilt vad gäller införandet av grundläggande instrument för att ta itu med IUU-fisket.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att uttryckligen hänvisa till IUU-förordning (EG) nr 1005/2008 i de ekonomiska partnerskapsavtal som förhandlas med Stillahavsländerna.

15.

Europaparlamentet uppmanar AVS-länderna att fortsätta att aktivt engagera sig i de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna och att regelbundet informera det civila samhället liksom samhälls- och branschorganisationer om beslut som gäller fiskerifrågor.

16.

Europaparlamentet begär att kommissionen förbereder möjligheten att införa en mer långsiktig strategi för reglering av EU-flottans tillträde till resurserna i de exklusiva ekonomiska zoner som tillhör länderna i området, vilken ska baseras på ett regionalt ramavtal mellan EU och länderna i västra och mellersta Stillahavsregionen som ska förhandlas fram med FFA och vara inriktat på följande aspekter:

17.

Europaparlamentet understryker att denna process i sin slutfas bör ha en uteslutande regional inriktning, vilket innebär att den ska ta formen av ett multilateralt samarbetsavtal om fiske med de länder som undertecknat det ekonomiska partnerskapsavtalet, vilket ger EU-flottan tillträde till resurserna i dessa länders exklusiva ekonomiska zoner.

18.

Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen har denna fiskestrategi för Stillahavsregionen i åtanke, liksom östaternas regionala särdrag, när Cotonouavtalet ses över.

19.

Europaparlamentet understryker att parlamentet på lämpligt sätt måste delta i förberedelserna och i förhandlingsprocessen och den långsiktiga övervakningen och utvärderingen av hur de bilaterala avtalen fungerar, i enlighet med bestämmelserna i EUF-fördraget. Parlamentet insisterar på att bli omedelbart och fullständigt informerat, på samma villkor som rådet, i alla skeden av förfarandet rörande partnerskapsavtal om fiske, i enlighet med artiklarna 13.2 och 218.10 i EUF-fördraget. Parlamentet upprepar sin övertygelse om att parlamentet bör företrädas av observatörer vid de gemensamma kommittésammanträden som föreskrivs i fiskeavtalen. Parlamentet kräver att även observatörer från det civila samhället, inbegripet företrädare för fiskerisektorn både i EU och i tredjeländer, bör få delta vid dessa sammanträden.

20.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten.

19.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 181/41

—

med beaktande av Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 (nedan kallad Unclos),

—

med beaktande av 1995 års avtal om genomförande av bestämmelserna i Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 om bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd,

—

med beaktande av uppförandekoden för ansvarsfullt fiske från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) som antogs av FAO-konferensen i oktober 1995,

—

med beaktande av konventionen om skydd av Svarta havet mot föroreningar som undertecknades i Bukarest i april 1992,

—

med beaktande av konventionen om skydd av Medelhavets marina miljö och kustregion och dess protokoll som undertecknades i Barcelona i februari 1976 och ändrades i Barcelona i juni 1995,

—

med beaktande av den strategiska handelsplanen för miljöskydd och återställande av Svarta havet som antogs i Sofia i april 2009,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (ramdirektiv om en marin strategi) (1),

—

med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättandet av en ram för fysisk planering i kust- och havsområden och integrerad förvaltning av kustområden (COM(2013)0133),

—

med beaktande av [del VII om extern politik] i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr …/2013 av den … om den gemensamma fiskeripolitiken (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 20 januari 2011 om en EU-strategi för Svarta havet (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 september 2011 om nuvarande och framtida förvaltning av fisket i Svarta havet (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 22 november 2012 om den gemensamma fiskeripolitikens internationella dimension (5),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 10 oktober 2007 till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén En integrerad havspolitik för Europeiska unionen (COM(2007)0575),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 oktober 2010 om en integrerad havspolitik – utvärdering av gjorda framsteg och nya utmaningar (6),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 11 september 2009 till rådet och Europaparlamentet På väg mot en integrerad havspolitik för bättre förvaltning i Medelhavsområdet (COM(2009)0466),

—

med beaktande av den europeiska grannskapspolitiken och därtill knutna finansieringsinstrument,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 8 september 2010 till Europaparlamentet och rådet Kunskap i havsfrågor 2020 – Marina data och marin övervakning för smart och hållbar tillväxt (COM(2010)0461),

—

med beaktande av programmet inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet för gränsöverskridande samarbete i Medelhavsområdet 2007–2013, som antogs av kommissionen den 14 augusti 2008,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 september 2012 till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén Blå tillväxt – möjligheter till hållbar tillväxt inom havs- och sjöfartssektorn (COM(2012)0494),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet och yttrandet från utskottet för utveckling (A7-0288/2013), och av följande skäl:

A.

År 2025 kan stadsutvecklingen i Medelhavsområdet ha nått en nivå av 60 %, med en tredjedel av befolkningen koncentrerad till kustområden, vilket innebär en fördubblad efterfrågan på vatten och fiskeresurser.

B.

30 % av världens sjöfart går på Medelhavet.

C.

Medelhavet och Svarta havet har oceanografiska, fiskerimässiga, miljömässiga och socioekonomiska särdrag.

D.

Förvaltningen av havs- och kustområden är komplex, med ett stort antal privata och offentliga aktörer.

E.

I såväl Medelhavet som Svarta havet har vattnet en mycket lång omsättningstid (80–90 år respektive 140 år), och dessa hav är därför extremt känsliga för föroreningar.

F.

Omkring 75 procent av fiskbestånden i Medelhavet är överexploaterade.

G.

Det finns olika rättsordningar för fartygs tillträde till nationella fiskeriområden beroende på vilken nationalitet fartygen har.

1.

Europaparlamentet uttrycker sin oro över den ökande konkurrensen om mindre bestånd och färre marina resurser, vilken leder till ökade regionala spänningar och eventuella tvister mellan kuststater om havsområden. Mot bakgrund av detta uppmanar parlamentet till ökade insatser på regional och nationell nivå och på EU-nivå för att få till stånd en större reglering av tillträdet till resurser.

2.

Europaparlamentet uppmanar med kraft alla kuststater att öka sina ansträngningar för att fasa ut överfisket i Medelhavet och Svarta havet, eftersom minskande fiskbestånd kommer att öka riskerna för konflikter i dessa områden.

3.

Europaparlamentet är av den bestämda åsikten att en fredlig lösning av tvister om havsområden och en reglering av havsgränser, i enlighet med medlemsstaters och tredjeländers rättigheter och skyldigheter enligt unionsrätten och internationell rätt, i synnerhet FN:s havsrättskonvention, måste utgöra en del av en god havsförvaltning.

4.

Europaparlamentet anser att havsförvaltningen i Medelhavet och Svarta havet kräver en högre grad av politisk sammanhållning och politiskt samarbete mellan de berörda kuststaterna. Parlamentet understryker vikten av bilateralt samarbete och internationella avtal, med tanke på att de flesta Svartahavs- och Medelhavsländer inte är medlemmar i EU och därmed inte är skyldiga att följa unionsrätten.

5.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens roll i främjandet av en mer sammanhängande och strukturerad dialog med icke-medlemsstater som gränsar till Medelhavet och Svarta havet för att få till stånd en förvaltning av gemensamma bestånd i dessa havsområden. Parlamentet uppmanar kommissionen att med en regional hållning intensifiera sitt arbete i detta syfte.

6.

Europaparlamentet anser att havsförvaltningen i Medelhavs- och Svartahavsområdet öppnar upp för internationella relationer och en effektiv styrning av regionen.

7.

Europaparlamentet betonar att konkurrensen om mindre fiskbestånd och färre marina resurser kan komma att orsaka motsättningar med tredjeländer. Parlamentet uppmanar med eftertryck EU och dess medlemsstater att samarbeta för att säkerställa övervakningen, kontrollen, säkerheten och tryggheten i kust- och territorialvatten och exklusiva ekonomiska zoner, på kontinentalsocklar, inom sjöfartsinfrastruktur och avseende marina resurser. Parlamentet konstaterar att EU bör fortsätta att hålla en hög politisk profil i detta avseende och sträva efter att undanröja internationell oenighet.

8.

Europaparlamentet uppmanar med eftertryck EU att utnyttja sina diplomatiska resurser för att främja dialog mellan medlemsstaterna och tredjeländer i syfte att säkerställa att de värdesätter principerna i EU:s gemensamma fiskeripolitik, och övervaka efterlevnaden av bestämmelserna i denna politik. Parlamentet betonar att framför allt länder som kandiderar till EU-medlemskap bör respektera såväl principerna i EU:s fiskeripolitik som sådan EU-lagstiftning och internationell lagstiftning som tillämpas på fiske.

9.

Europaparlamentet konstaterar att tre av de 21 länder som gränsar till Medelhavet inte har vare sig undertecknat eller ratificerat Unclos. Parlamentet uppmanar kommissionen att med kraft uppmana dessa länder, särskilt de som kandiderar till EU-medlemskap, att ansluta sig till konventionen och genomföra Unclos som en integrerad del av EU:s regelram för havsfrågor.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och tredjeländer att utforma en regional strategi för fiske och bevarande av fisk i Medelhavet och Svarta havet som beaktar fiskets gränsöverskridande dimension och vandrande arter. Parlamentet betonar den viktiga roll som Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) spelar, dels när det gäller att få till stånd lika villkor för alla, dels som ett regionalt forum för att säkerställa en hållbar fiskeriverksamhet i Svarta havet.

11.

Europaparlamentet betonar behovet av miljöskydd och hållbar utveckling i dessa havsområden och av ökade insatser för havsförvaltning och kontroll, i enlighet med internationell rätt, särskilt Unclos, som ett medel för att bidra till ett större miljöskydd i kust- och havsområden.

12.

Europaparlamentet anser att en integrerad havspolitik, och särskilt fysisk planering i kust- och havsområden, kan spela en viktig roll när det gäller att förebygga konflikter såväl mellan EU-medlemsstater som med tredjeländer.

13.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa en integrerad förvaltning av kustområden och fysisk planering i kust- och havsområden– vindkraftsproduktion till sjöss, installation av undervattenskablar och undervattensledningar, sjötransporter, fiskeri och vattenbruk samt skapande av utsättningsområden – enligt strategin för blå tillväxt och inom ramen för de överenskommelser som finns med de grannländer, inbegripet tredjeländer, som har kust vid samma regionala hav.

14.

Europaparlamentet förespråkar inrättandet av marina områden, särskilt exklusiva ekonomiska zoner och skyddade havsområden, vilket inte bara kommer att förbättra bevarandet och förvaltningen av fiskeresurser utanför territorialvatten, utan också främja hållbara fiskeresurser, underlätta kontrollen av och kampen mot olagligt, oreglerat och orapporterat fiske (IUU-fiske) och förbättra havsförvaltningen i dessa områden. Parlamentet betonar att EU måste förse medlemsstaterna med lämplig rådgivning, samordningshjälp och stöd i detta avseende.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta dessa frågor ytterligare i syfte att se till att relevanta EU-politikområden, särskilt den gemensamma fiskeripolitiken och den integrerade havspolitiken, överensstämmer med varandra, och att främja sådan överensstämmelse och lika villkor både inom EU och visavi grannländer genom förstärkt samarbete och dialog.

16.

Europaparlamentet betonar att fiskbestånden måste uppskattas, och uppmanar vetenskapliga institutioner i Medelhavs- och Svarta havsområdet att i högre grad samarbeta, bland annat genom att utbyta vetenskapliga uppgifter och information. Parlamentet anser att EU bör främja, uppmuntra och underlätta samarbete och gemensamma insatser mellan EU:s forskarlag och deras motparter i berörda länder utanför EU. Parlamentet välkomnar initiativet Kunskap i havsfrågor 2020, som kommer att tillgängliggöra uppgifter om den marina miljön för ett stort antal potentiellt berörda parter, bland annat inom den offentliga förvaltningen, näringslivet, utbildningsväsendet och forskningen liksom i det civila samhället.

17.

Europaparlamentet efterlyser ett mer effektivt system för uppföljning, kontroll och övervakning av fiskeverksamhet inom ramen för ett integrerat perspektiv. Detta system ska säkerställa att ekosystemen i båda havsområdena bevaras i högre grad, i enlighet med unionsrätten och internationell rätt, framför allt Unclos, och därmed bidra till ett långsiktigt hållbart utnyttjande av fiskbestånd och en mer effektiv bekämpning av IUU-fiske.

18.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

19.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 181/45

—

med beaktande av artiklarna 2, 3, 6 och 21 i fördraget om Europeiska unionen,

—

med beaktande av artiklarna 153, 191, 207 och 218 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artiklarna 12, 21, 28, 29, 31 och 32 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av EU:s strategiska ram och handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati av den 25 juni 2012,

—

med beaktande av protokollet av den 23 november 2001 om Folkrepubliken Kinas anslutning till Världshandelsorganisationen,

—

med beaktande av sin resolution av den 23 maj 2012Förbindelserna mellan EU och Kina, Handel i obalans?  (1) och rapporten från generaldirektoratet för EU-extern politik från juli 2011 om handel och ekonomiska förbindelser med Kina,

—

med beaktande av sin resolution av den 14 mars 2013 om förbindelserna mellan EU och Kina (2),

—

med beaktande av de allmänt godtagna principerna och metoderna (Generally Accepted Principles and Practices, GAPP), de så kallade Santiagoprinciperna, som antogs i oktober 2008 av Internationella valutafondens arbetsgrupp för statsägda investeringsfonder,

—

med beaktande av det gemensamma uttalandet från det trettonde toppmötet mellan EU och Kina som hölls i Bryssel den 20 september 2012,

—

med beaktande av kommissionens meddelande Handel, tillväxt och världspolitik Handelspolitiken – en hörnsten i Europa 2020-strategin (COM(2010)0612) och sin resolution av den 27 september 2011 om en ny handelspolitik för Europa i samband med Europa 2020-strategin (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 december 2011 om hinder för handel och investeringar (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 6 april 2011 om den framtida EU-politiken för internationella investeringar (5),

—

med beaktande av sina resolutioner av den 25 november 2010 om företagens sociala ansvar och miljöansvar vid internationella handelsavtal (6), om mänskliga rättigheter samt sociala normer och miljönormer i internationella handelsavtal (7) och om internationell handelspolitik inom ramen för de krav som klimatförändringen medför (8),

—

med beaktande av kommissionens meddelande EU – Kina: Närmare partner med ökat ansvar (COM(2006)0631) och den åtföljande rapporten En rapport om handel och investeringar mellan EU och Kina – Konkurrens och partnerskap (COM(2006)0632),

—

med beaktande av sin resolution av den 5 februari 2009 om att förstärka de europeiska små och medelstora företagens roll i den internationella handeln (9),

—

med beaktande av sitt senaste beslut om att införa krav för utvinnings- och avverkningsindustrin på att informera om sina betalningar till offentliga myndigheter (10),

—

med beaktande av EU:s och Kinas gemensamma beslut, som fattades vid det 14:e toppmötet mellan EU och Kina i februari 2012 i Peking, om inledande av förhandlingar om ett bilateralt investeringsavtal,

—

med beaktande av artikel 110.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Handeln mellan EU och Kina har ökat snabbt och konstant under de senaste 30 åren och uppgick till totalt 433,8 miljarder euro 2012. Obalansen i den bilaterala handeln har varit till Kinas fördel sedan 1997. Den negativa handelsbalansen uppgick till 146 miljarder euro 2012 jämfört med 49 miljarder euro 2000.

B.

EU:s utlandsinvesteringar i Kina uppgick 2011 till 102 miljarder euro, och Kinas utlandsinvesteringar i EU uppgick samma år till 15 miljarder euro. Kinas utlandsinvesteringar i EU uppgick till endast 3,5 miljarder euro under 2006.

C.

Genom Lissabonfördraget blev utländska direktinvesteringar en exklusiv behörighet för unionen.

D.

26 EU-medlemsstater har gällande enskilda bilaterala investeringsavtal med Kina. EU har ännu inte utvecklat någon hållbar och långsiktig industripolitik som skulle gynna dess offensiva och defensiva intressen inom ramen för EU:s nya politik för utlandsinvesteringar.

E.

Även om arbetskraftskostnaderna har ökat med 10 procent per år de senaste åren, är Kina fortfarande bland de tre bästa marknaderna i världen från investeringssynpunkt.

F.

Utvecklingsmålen i Kinas tolfte femårsplan respektive Europa 2020-strategin innehåller många gemensamma intressen och utmaningar. Långtgående integration och tekniskt utbyte mellan EU:s och Kinas ekonomier skulle kunna ge synergieffekter och ömsesidiga fördelar.

G.

Privat- och statsägda företag bör åtnjuta lika konkurrensvillkor.

H.

Detta investeringsavtal är det första som förhandlas av EU på grundval av dess övergripande behörighet efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Förhandlingarna om detta investeringsavtal, däribland marknadstillträde, kan potentiellt generera stort intresse samt en möjlig oro bland allmänheten och bör därför genomföras med så stor öppenhet som möjligt för att möjliggöra den nödvändiga parlamentariska kontrollen, som är ett av förhandsvillkoren för att uppnå det nödvändiga godkännandet från Europaparlamentet sida av resultatet från förhandlingarna.

I.

Investerare måste följa både värdlandets lagar och bestämmelserna i alla avtal mellan EU och Kina så fort de trätt i kraft, för att kunna få bästa möjliga skydd för sina investeringar.

J.

Kinas bristfälliga eller uteblivna genomförande av vissa grundläggande sociala och arbetsrelaterade rättigheter samt miljönormer, som dock har erkänts internationellt, är några av orsakerna till den nuvarande obalansen i handelsflödena mellan EU och Kina, vilken skulle kunna förvärras ännu mer genom fördjupade investeringsförbindelser om inga framsteg görs när det gäller dessa rättigheters och normers genomförande. Investeringsavtalet får därför inte ytterligare försämra de sociala och miljörelaterade normerna i Kina. Tvärtom bör det vara ett förhandsvillkor att avtalet ska leda till en förbättring av dem, vilket skulle medföra handels- och investeringsförbindelser som är av en mer balanserad karaktär och som gynnar båda parter.

K.

Ett investeringsavtal bör även inkludera investerarnas åtaganden, även när det gäller respekt för fackföreningar och andra rättigheter för arbetstagare, öppenhet och miljöskydd, i enlighet med de båda parternas lagstiftning. Vidare bör investeringsavtalet ingås i överensstämmelse med Världshandelsorganisationens (WTO) bestämmelser och andra relevanta internationella avtal och viktiga konventioner som parterna undertecknat och ratificerat. Investeringsavtal bör inte omfatta investeringar inom särskilt inrättade zoner där arbetstagares rättigheter, arbetsrättsliga normer och andra lagstadgade krav kan kringgås.

L.

Exportvaror till EU som tillverkas i tvångsarbetsläger, till exempel inom systemet för omskolning genom arbete, allmänt känt som Laogai, bör inte gynnas av investeringar som gjorts inom ramen för detta bilaterala investeringsavtal.

M.

Kommissionen och rådet har åtagit sig att se till att EU:s investeringspolitik beaktar principerna och målen för unionens yttre åtgärder, inklusive mänskliga rättigheter, och har förbundit sig att leverera från och med 2013.

N.

Eftersom ett investeringsavtal med Kina väsentligen skulle förbättra de ekonomiska förbindelserna mellan EU och Kina, bör det även leda till en förbättrad politisk dialog mellan dem, särskilt i frågor som rör mänskliga rättigheter – inom ramen för en effektiv och resultatinriktad människorättsdialog – och rättsstatsprincipen, så att de politiska och ekonomiska förbindelserna går hand i hand med varandra, i enlighet med andan i det strategiska partnerskapet.

O.

Investerare och investeringar bör genom sin förvaltningspolitik och sina förvaltningsrutiner sträva efter att uppnå utvecklingsmålen i värdstaterna och på de lokala nivåer där investeringen görs.

1.

Europaparlamentet ser positivt på att de ekonomiska förbindelserna mellan EU och Kina stärks. Parlamentet uppmanar EU och Kina att utveckla välbalanserade förbindelser utifrån partnerskap, en regelbunden dialog på hög nivå och ömsesidiga fördelar, i stället för att ägna sig åt konfrontativ konkurrens.

2.

Europaparlamentet påpekar att Kina, eftersom landet gick med i WTO 2001, bör lägga en större tonvikt vid att liberalisera sin handel och öppna upp sin marknad för att säkerställa lika villkor, och öka takten i fråga om undanröjandet av de artificiella hinder som företag möter när de kommer in på den kinesiska marknaden.

3.

Europaparlamentet noterar att europeiska företag klagar över att det finns ett stort antal tariffära och icke-tariffära handelshinder på den kinesiska marknaden, såsom vissa former av diskriminering mot utländska aktörer samt en komplex tariffstruktur och komplexa tekniska handelshinder.

4.

Europaparlamentet välkomnar införandet av marknadstillträde i förhandlingsmandatet. Parlamentet anser att Kinas försäkringar om att förhandlingarna ska inbegripa marknadstillträde bör vara ett förhandsvillkor för att förhandlingarna ska inledas.

5.

Europaparlamentet betonar att både utländska direktinvesteringar och portföljinvesteringar måste tas med i förhandlingsprocessen.

6.

Europaparlamentet noterar att kinesiska företag generellt betraktar unionen som en stabil investeringsmiljö men beklagar vad de ser som EU:s återstående exportsubventioner till europeiska jordbruksprodukter och förekomsten av vissa handelshinder till EU-marknaden, såsom tekniska hinder mot handel och hinder som upprättats för att blockera investeringar från tredjeländer i vissa medlemsstater, och noterar att de efterlyser undanröjandet av återstående omotiverade hinder och underlättandet av investeringar i medlemsstaterna. Parlamentet påminner dock om att Kina nyligen inrättade en säkerhetsmekanism för att kontrollera utländska investeringar och att det kan finnas legitima skäl till att använda sådana mekanismer i både Kina och EU. Parlamentet påpekar att EU och Kina kan ha legitima säkerhetsskäl som helt eller delvis motiverar att vissa sektorer undantas från utländska investeringar tillfälligt eller långsiktigt.

7.

Europaparlamentet påpekar att den huvudsakliga företagsform som utländska företag för närvarande får upprätta i Kina är samriskföretag, som ofta förknippas med överföring av strategisk teknik som gynnar utvecklingen av Kinas konkurrenskraft och är till nackdel för den europeiska industrin. Parlamentet är övertygat om att det är avgörande och skulle vara gynnsamt för båda parter att Kina visar ytterligare öppenhet för andra rättsliga föreskrifter som tillåter utländska investerare att etablera sig, i kombination med tillbörligt skydd för immateriella rättigheter, industriell äganderätt, varumärkesskydd och skydd för geografiska beteckningar för produkter, samt främjar en större grad av integration av de europeiska och kinesiska ekonomierna på grundval av ett mer strategiskt tillvägagångssätt för ekonomiskt samarbete som bland annat är inriktat på miljövänlig teknik och innovation.

8.

Europaparlamentet är övertygat om att bättre skydd för immateriella rättigheter och ett effektivt genomförande av bestämmelser på detta område i Kina väsentligen skulle främja EU:s och andra utländska investerares mål att investera, utbyta nya tekniska kapaciteter och uppdatera befintlig teknik i landet, särskilt när det gäller miljövänlig teknik.

9.

Europaparlamentet välkomnar de kinesiska myndigheternas arbete för att öka respekten för immateriella rättigheter sedan Kina anslöt sig till WTO. Parlamentet beklagar dock fortfarande det otillräckliga skyddet för dessa i Kina och bristen på specifika åtgärder som ställs till de europeiska företagens förfogande, särskilt de små och medelstora företagen, för att effektivt bekämpa intrång i immateriella rättigheter.

10.

Europaparlamentet är oroat över otillförlitligheten i det kinesiska rättssystemet, som inte lyckas garantera att avtalsförpliktelserna följs, samt bristen på öppenhet och enhetlighet vid tillämpningen av det regelsystem som styr investeringarna.

11.

Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att förhandla fram ett ambitiöst och välbalanserat investeringsavtal mellan EU och Kina, i vilket man eftersträvar en bättre miljö för EU-investerare i Kina och tvärtom, bland annat förbättrat tillträde till marknaden, i syfte att öka nivån på de ömsesidiga kapitalflödena och garantera öppenhet i fråga om styrningen av de företag, både statsägda och privata, som investerar i partnerekonomin. Parlamentet rekommenderar att riktlinjerna för företagsstyrning från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) används som referensdokument. Parlamentet insisterar även på att man måste bli bättre på att se till att lagstiftningen efterlevs för att säkerställa rättvis konkurrens mellan offentliga och privata aktörer, minska korruptionen och öka rättssäkerheten samt förutsägbarheten i det kinesiska företagsklimatet.

12.

Europaparlamentet betonar vikten av att genom detta avtal fastställa förhandsvillkoren för lojal konkurrens mellan EU och Kina. Parlamentet rekommenderar i detta syfte att kommissionen förhandlar om hårda och bindande bestämmelser om insyn och rättvis konkurrens så att lika villkor även gäller för statsägda företag och investeringsförfaranden för nationella placeringsfonder.

13.

Europaparlamentet kräver att det avtal som förhandlas fram ska handla om såväl marknadstillträde som skydd för investerare.

14.

Europaparlamentet betonar att det inte får finnas något i ett investeringsavtal som minskar parternas politiska utrymme och deras förmåga att lagstifta för att uppnå legitima politiska ändamål, samtidigt som man måste undvika att motverka de fördelar som parternas åtaganden ger. Parlamentet betonar att prioriteringen även i fortsättningen måste vara att garantera rättsstatsprincipen för alla europeiska och kinesiska investerare och medborgare.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa fullständig insyn i nationella placeringsfonder.

16.

Europaparlamentet konstaterar att man bör fastställa en tydlig tidsplan för förhandlingarna och överväga rimliga och meningsfulla övergångsperioder.

17.

Europaparlamentet anser att investeringsavtalet med Kina bör grundas på bästa praxis som bygger på medlemsstaternas erfarenhet, bidrar till större samstämdhet och omfattar följande normer:

18.

Europaparlamentet upprepar att kvalitet alltid måste gå före skyndsamhet för att förhandlingarna ska kunna slutföras på ett framgångsrikt sätt.

19.

Europaparlamentet konstaterar att investeringsskyddsavtalet bör innehålla tydliga definitioner av den investering och den investerare som ska skyddas och att rent spekulativa investeringsformer inte får skyddas.

20.

Europaparlamentet begär att avtalet ska vara förenligt med de multilaterala skyldigheterna i det allmänna tjänstehandelsavtalet (Gats) för att kraven i avtalet om ekonomisk integrering ska kunna uppfyllas.

21.

Europaparlamentet ser positivt på att den förväntade förbättringen av rättssäkerheten kommer att hjälpa små och medelstora företag att investera i utlandet, och betonar att de små och medelstora företagen måste få komma till tals under förhandlingarna – bland annat genom att EU:s nya centrum för små och medelstora företag i Kina, IPR SME Helpdesk (EU:s hjälpcentral som ger små och medelstora företag råd om immateriella rättigheter) och EU:s handelskammare i Kina involveras – så att det avtal som ska ingås främjar internationalisering av de små och medelstora företag som vill få tillträde till den andra partens marknad.

22.

Europaparlamentet understryker att ett förhandsvillkor för att avtalet ska ingås bör vara ett starkt åtagande från parterna om en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling för alla i samband med investeringar, för att skapa mer balanserade handels- och investeringsförbindelser mellan EU och Kina, som inte bara baseras på de låga arbetskraftskostnaderna och bristfälliga miljönormerna i Kina.

23.

Europaparlamentet understryker att de investeringsavtal som EU ingår inte får strida mot de grundläggande värderingar som EU vill främja genom sin yttre politik och att de inte får äventyra möjligheten att genomföra offentliga insatser, i synnerhet när man strävar efter att uppnå allmänpolitiska mål såsom sociala och miljömässiga kriterier samt på områdena mänskliga rättigheter, kampen mot förfalskningar, säkerhet, arbetstagar- och konsumenträttigheter, folkhälsa, industripolitik och kulturell mångfald. Parlamentet kräver att specifika och bindande klausuler om detta införs i avtalet.

24.

Europaparlamentet begär att skydd av offentliga tjänster ska förbli en grundläggande princip inom ramen för detta avtal, i likhet med andra handelsåtaganden som unionen har gjort.

25.

Europaparlamentet betonar att den framtida utvecklingen av investeringsavtalet mellan EU och Kina måste baseras på ömsesidigt förtroende och full överensstämmelse med WTO:s bestämmelser. Parlamentet beklagar den kraftiga offentliga subventioneringen av vissa sektorer med tillväxtpotential, inklusive solpanelssektorn, och uppmanar kommissionen att fullständigt åtgärda de skadliga effekterna av dumpning och subventionering av detta slag för att påskynda förhandlingarna.

26.

När det gäller tillträdet till marknaden rekommenderar Europaparlamentet att båda sidor inför lämpliga infasningsperioder och övergångsåtgärder för vissa branscher för att underlätta en fullständig eller delvis liberalisering inom dessa. Parlamentet inser även att åtaganden inom vissa branscher kanske inte kan göras av båda sidor. Parlamentet kräver i detta sammanhang att kulturella och audiovisuella tjänster utesluts ur förhandlingarna om marknadstillträde, i linje med relevanta bestämmelser i EU:s fördrag. Parlamentet betonar behovet av att ta itu med interventionistisk industripolitik, otillräckligt skydd för immateriella rättigheter, oklarheter beträffande bestämmelsers innehåll och tillämpning samt andra icke-tariffära och tekniska handelshinder.

27.

Europaparlamentet anser, eftersom tillträdet till den kinesiska marknaden försvåras av de statsägda företagens ställning, att avtalet, för att det ska vara balanserat, måste ses som ett gyllene tillfälle för att fastställa lika konkurrensvillkor mellan stats- och privatägda företag.

28.

Europaparlamentet understryker att EU:s möjligheter att undanta vissa strategiska sektorer från kinesiska investerare måste säkerställas i avtalet.

29.

Europaparlamentet betonar att avtalet bör göra det möjligt för parterna, och i EU:s fall de enskilda medlemsstater, att utforma och bedriva en politik som ska främja och skydda den kulturella mångfalden.

30.

Europaparlamentet understryker att avtalet måste främja investeringar som är hållbara och är till för alla samt respekterar miljön, särskilt inom utvinningsindustrin, och som uppmuntrar arbetsförhållanden av god kvalitet i de företag som investeringarna är riktade till.

31.

Europaparlamentet efterlyser en klausul om att investerare ska förse en potentiell part från värdstaten med all information om investeringen som den kan behöva för att fatta beslut eller enbart föra statistik. Denna part ska skydda all konfidentiell affärsinformation som skulle kunna äventyra investerarens eller investeringens konkurrensställning.

32.

Europaparlamentet betonar att det framtida avtalet måste innehålla bestämmelser om insyn och styrning av statsägda företag och nationella placeringsfonder. Bestämmelserna ska baseras på Santiagoprinciperna, som har antagits under ledning av IMF och fastställer principer för de nationella placeringsfondernas styrning och institutionella struktur samt insynen i investeringsstrategin för dessa.

33.

Europaparlamentet upprepar sin begäran om en effektiv klausul om företagens sociala ansvar, i linje med FN:s vägledande principer för företagande och mänskliga rättigheter, och bekräftar att investerare bör tillämpa ILO:s trepartsuttalande om multinationella företag och socialpolitik samt OECD:s riktlinjer för multinationella företag, liksom specifika eller sektoriella internationella standarder för ansvarsfull praxis om sådana finns. Parlamentet efterlyser sociala och miljörelaterade klausuler, som en del av ett komplett kapitel om hållbarhet som omfattas av en tvistlösningsmekanism. Parlamentet uppmanar båda parter att genomföra en hållbar investeringsstrategi för alla som inbegriper en klausul om socialt ansvar med konkreta riktlinjer för investerare och en effektiv bedömningsmetod för offentliga myndigheter som övervakar de efterföljande investeringarnas sociala och miljömässiga effekter.

34.

Europaparlamentet betonar att avtalet måste tvinga kinesiska investerare i EU att följa de sociala standarderna och bestämmelserna om social dialog.

35.

Europaparlamentet understryker att det bilaterala investeringsavtalet mellan EU och Kina måste ge resultat i fråga om såväl hållbar tillväxt som jobbskapande samt främja synergier och positiva spridningseffekter med andra regionala handels- och investeringsavtal som EU och Kina har ingått.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att komplettera sin konsekvensbedömning genom att även bedöma vilka effekter investeringsavtalet mellan EU och Kina skulle ha på mänskliga rättigheter, såsom den har åtagit sig att göra enligt den strategiska ramen och handlingsplanen för mänskliga rättigheter och demokrati.

37.

Europaparlamentet anser att avtalet måste innehålla en bestämmelse som fastslår att alla investerare måste följa lagstiftningen i värdlandet fullt ut på lokal, regional, nationell och i tillämpliga fall överstatlig nivå, och att investerare som inte respekterar rättsstatsprincipen ska bli föremål för civilrättsliga förfaranden i den relevanta jurisdiktionen för alla slags rättsstridiga handlingar eller beslut i samband med investeringen, särskilt om sådana handlingar eller beslut leder till betydande skador på miljön, personskador eller dödsfall.

38.

Europaparlamentet insisterar på att avtalet bör innehålla en klausul som förhindrar en urvattning av social lagstiftning och miljölagstiftning för att locka investeringar och som garanterar att ingen av parterna underlåter att på ett effektivt sätt se till att relevant lagstiftning efterlevs genom att kontinuerligt eller återkommande handla eller försumma att handla på ett visst sätt. Syftet med detta är att främja etablering, förvärv, utvidgning eller kvarhållande av en investering på sitt territorium.

39.

Europaparlamentet vidhåller att det bilaterala investeringsavtalet mellan EU och Kina måste vara förenligt med EU:s regelverk, inklusive gällande social- och miljölagstiftning, och att ingen av parterna får underlåta att på ett effektivt sätt se till att lagstiftningen på dessa områden efterlevs. Alla bestämmelser i avtalet ska således uppmuntra till laglig etablering, förvärv, utvidgning eller kvarhållande av en investering på de båda parternas respektive territorium samt främja bästa företagspraxis och fair play företagen emellan.

40.

Europaparlamentet understryker att avtalet måste kräva att utländska investerare uppfyller EU:s krav på dataskydd.

41.

Europaparlamentet uttrycker sin djupa oro när det gäller graden av handlingsfrihet för internationella skiljemän att göra en bred tolkning av klausuler om investerarskydd, vilket har lett till att legitim offentlig reglering har uteslutits. Parlamentet begär att de skiljemän som parterna utser i tvistemål ska vara opartiska och oberoende och att den avkunnade skiljedomen följer en uppförandekod som baseras antingen på bestämmelserna från FN:s kommission för internationell handelsrätt (Uncitral), bestämmelserna från Internationella centrumet för biläggande av investeringstvister (ICSID) eller på andra internationella konventioner och normer som parterna erkänner och accepterar.

42.

Europaparlamentet anser att avtalet som en huvudprioritering bör inbegripa effektiva mekanismer för tvistlösning mellan stater samt mellan investerare och stater för att å ena sidan förhindra att överdrivna krav leder till omotiverade beslut, och å andra sidan se till att alla investerare har tillgång till rättvis prövning, och att alla skiljedomar därefter verkställs utan dröjsmål.

43.

Europaparlamentet anser att överenskommelsen bör innehålla mellanstatliga tvistlösningsförfaranden och mekanismer för tvistlösning mellan investerare och stat, inom ramen för en lämplig rättslig ram, och som omfattas av hårda insynskrav.

44.

Europaparlamentet uppmanar EU och Kina att gemensamt införa en mekanism för tidig varning för att de själva proaktivt ska kunna lösa eventuella handels- eller investeringstvister i ett så tidigt skede som möjligt med hjälp av alla lämpliga åtgärder, inklusive ”mjuk makt” och handelsdiplomati.

45.

Europaparlamentet anser även att avtalet bör inbegripa bestämmelser om tvistlösning utanför domstol för att främja en snabb, billig och vänskaplig tvistlösning mellan parterna, som själva får välja om de vill använda sig av den eller inte.

46.

Europaparlamentet föreslår att exakta definitioner av mjuka tvistlösningsmekanismer, såsom medling, ska göras i avtalet i fråga om exempelvis varaktighet, kostnad och genomförande av de lösningar som parterna godkänt.

47.

Europaparlamentet anser att investeringsavtalet mellan EU och Kina när det har ingåtts och ratificerats fullt ut ska ersätta alla bilaterala investeringsavtal mellan enskilda EU-medlemsstater och Kina i linje med unionslagstiftningen.

48.

Europaparlamentet rekommenderar att förhandlingarna ska inledas endast om Folkrepubliken Kinas statsråd först har gett sitt formella godkännande till att marknadstillträde tas med i investeringsavtalet.

49.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

19.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 181/52

—

med beaktande av sin resolution av den 17 februari 2011 om Europa 2020-strategin (1),

—

med beaktande av artikel 3.5 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 7 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, där det anges att ”i sina förbindelser med den övriga världen ska unionen […] bidra […] till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt” respektive ”unionen ska säkerställa samstämmigheten mellan all sin politik och verksamhet”,

—

med beaktande av sin resolution av den 11 maj 2011 om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) – 2009 (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 september 2012 om årsrapporten från rådet till Europaparlamentet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 mars 2013 om förbindelserna mellan EU och Kina (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 november 2010 om mänskliga rättigheter samt sociala normer och miljönormer i internationella handelsavtal (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 5 februari 2009 om att förstärka de europeiska små och medelstora företagens roll i den internationella handeln (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 18 december 2008 om varumärkesförfalskningens inverkan på den internationella handeln (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 4 september 2008 om handel med tjänster (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 20 maj 2008 om råvaruhandel (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 februari 2008 om EU:s strategi för att få till stånd marknadstillträde för europeiska företag (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 22 maj 2007 om EU i världen – konkurrenskraftens externa aspekter (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 juli 2005 om förbindelserna mellan EU, Kina och Taiwan samt säkerheten i Fjärran Östern (12),

—

med beaktande av kommissionens meddelande Handel, tillväxt och världspolitik. Handelspolitiken – en hörnsten i Europa 2020-strategin (COM(2010)0612),

—

med beaktande av kommissionens meddelande Ett konkurrenskraftigt Europa i världen Ett bidrag till EU:s tillväxt- och sysselsättningsstrategi (COM(2006)0567),

—

med beaktande av kommissionens rapport av den 28 februari 2013 om handels- och investeringshinder (COM(2013)0103),

—

med beaktande av frågan till kommissionen om handelsförbindelserna mellan EU och Taiwan (O–000093/2013 – B7–0509/2013),

—

med beaktande av artiklarna 115.5 och 110.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Det regelbaserade multilaterala handelssystemet, som inrättades genom Världshandelsorganisationen (WTO), är det effektivaste sättet att nå öppen och rättvis handel i hela världen. Samtidigt är det mycket viktigt att uppfatta bilaterala avtal som en del av samma gemensamma verktyg för internationella frågor.

B.

EU står fast vid sitt åtagande om att i första hand söka uppnå ett välavvägt och rättvist resultat för utvecklingsagendan från Doha, samtidigt som parallella framsteg med bilaterala handelsavtal med andra industriländer också är ett godtagbart alternativ.

C.

Den totala bilaterala handeln mellan EU och Taiwan har ökat mer än tolvfaldigt under de tjugo senaste åren och översteg 40 miljarder euro 2011.

D.

Taiwan är EU:s sjunde största handelspartner i Asien, och EU:s tjugotredje största handelspartner i världen.

E.

2010 stod EU för 31,5 procent av alla utländska direktinvesteringar och 21 procent av utländska direktinvesteringsstockar i Taiwan, därmed var EU den största utländska investeraren i landet.

F.

Handelsförbindelserna mellan EU och Taiwan utnyttjas för närvarande inte i den omfattning som skulle vara möjligt.

G.

En öppen och rättvis handel är ett effektivt sätt att skapa mer tillväxt och välstånd genom att utnyttja de komparativa fördelarna i de respektive ekonomierna och de potentiella synergieffekter som uppstår till följd av ökad ekonomisk integration och nya insatser för kunskapsdrivna ekonomier.

H.

Tullarna mellan de två handelspartnerna är redan nu allmänt låga och EU och Taiwan för en regelbunden strukturerad dialog om handels- och investeringsfrågor av gemensamt intresse. Fyra tekniska arbetsgrupper har inom ramen för detta inrättats för att ta itu med frågor som rör immateriella rättigheter, tekniska handelshinder, sanitära och fytosanitära åtgärder och läkemedelssektorn.

I.

Trots relativt låga tullavgifter är de bilaterala handelsvolymerna mellan EU och Taiwan lägre än lejonparten av EU:s handelsutbyte med dess andra stora handelspartner.

J.

IKT-industrin är en sektor med högt mervärde och en källa till tillväxt i både EU och Taiwan, särskilt när det gäller vidareutveckling av smarta produkter och tjänster.

K.

EU och Taiwan kan stärka sina ekonomiska förbindelser ytterligare på ett sätt som är verkligt fördelaktigt för båda parter, även med tanke på gemensamma samhällsproblem.

L.

Taiwan har varit fullvärdig medlem av WTO sedan 2002 och är även fullvärdig medlem av Ekonomiska samarbetet i Asien och Stillahavsområdet (Apec) och Asiatiska utvecklingsbanken.

M.

Taiwans tillträde till WTO-avtalet om offentlig upphandling i juli 2009 var ett viktigt och positivt steg som gjorde att Taiwan inte enbart kan dra nytta av ett ömsesidigt öppnande av marknaderna för offentlig upphandling utan också kommer att förbättra effektiviteten på hemmamarknaden.

N.

Taiwan och Kina har antagit en konstruktiv strategi som bidrar till att 19 avtal har undertecknats mellan Straits Exchange Foundation (för Taiwan) och Association for Relations Across the Taiwan Straits (för Kina). Avtalen innefattar ett ramavtal om ekonomiskt samarbete och ett avtal om immateriella rättigheter som undertecknades den 29 juni 2010 samt investerings- och tullsamarbetsavtalet som undertecknades den 9 augusti 2012.

O.

Andra konstruktiva alternativ har lett till att Taiwan har slutit 31 bilaterala investeringsavtal med tredjeländer, bland annat med Japan den 22 september 2011, samt ett ekonomiskt samarbetsavtal med Nya Zeeland den 10 juli 2013, och återupptog sina förhandlingar om handels- och investeringsramavtalet (Tifa) med USA den 10 mars 2013 samt håller för närvarande på att förhandla om ett investeringsavtal med Sydkorea och ett frihandelsavtal med Singapore (Astep).

P.

Taipeis ekonomiska och kulturella representationskontor i USA och American Institute i Taiwan har kommit överens om ett gemensamt uttalande om principerna för internationella investeringstjänster och IKT-tjänster. Taiwan har slutit omfattande inkomstskatteavtal med 25 länder, inklusive 9 EU-medlemsstater.

Q.

Närmare ekonomiska förbindelser med Taiwan står inte i motsattsförhållande till EU:s politik för ett enat Kina, eftersom Kina och Taiwan båda anslöt sig till Apec 1991 och WTO 2002.

1.

Europaparlamentet anser att det multilaterala handelssystemet, som förkroppsligas av WTO, fortfarande är det tveklöst verkningsfullaste systemet för att uppnå en öppen och rättvis global handel. Parlamentet anser att EU och Taiwan bör bidra till att de multilaterala handelsförbindelserna går framåt.

2.

Europaparlamentet anser att EU med tanke på dess arbete för att stärka de ekonomiska förbindelserna med Kina bör överväga möjligheten att göra samma sak med Taiwan för att på ett konsekvent sätt fortsätta stödja Taiwans demokratiska system, sociala pluralism och goda resultat när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen.

3.

Europaparlamentet anser därför att EU bör reagera positivt på Taiwans vilja att inleda parallella förhandlingar om bilaterala avtal om investeringsskydd och marknadstillträde för att ytterligare stärka rättssäkerheten vid investeringar och öka storleken och kvaliteten på investeringsflödena.

4.

Europaparlamentet anser att beslutet att inleda sådana förhandlingar med Taiwan bör fattas av ekonomiska skäl och inte sammankopplas med utvärderingen av förbindelserna mellan EU och Folkrepubliken Kina.

5.

Europaparlamentet understryker att det ser positivt på avtalen om investeringsskydd och marknadstillträde med Taiwan, vilka kommer att leda till att de existerande ekonomiska förbindelserna mellan EU och Taiwan fördjupas.

6.

Europaparlamentet anser att avtal om investeringsskydd och marknadstillträde mellan EU och Taiwan har alla förutsättningar att leda till en vinn-vinn-situation som kommer att gynna de båda ekonomierna.

7.

Europaparlamentet konstaterar att man i alla avtal bör ta tillbörlig hänsyn till små och medelstora företag och förbättra deras möjligheter att investera i utlandet.

8.

Europaparlamentet påminner också om att EU och Taiwan redan har välfungerande ekonomiska förbindelser, generellt låga tullavgifter på båda sidor och en välstrukturerad dialog, med regelbundna möten för att ta itu med bilaterala handels- och investeringsfrågor.

9.

Europaparlamentet betonar att avtalet bör inbegripa parternas starka åtagande för en hållbar och inkluderande utveckling på ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt plan när det gäller investeringar.

10.

Europaparlamentet betonar att de investeringsavtal som sluts av EU måste respektera rätten till statliga åtgärder, särskilt när det gäller att uppnå målen för den offentliga politiken, t.ex. på områdena samhälle, miljö, mänskliga rättigheter, säkerhet, arbetstagar- och konsumenträttigheter, folkhälsa och kulturell mångfald. Parlamentet vill se att särskilda bestämmelser om dessa mål inkluderas i avtalet.

11.

Europaparlamentet rekommenderar att när det gäller marknadstillträde ska båda parter tillåtas att utesluta vissa sektorer från avregleringsåtagandena för att kunna skydda sina strategiska nationella intressen.

12.

Europaparlamentet upprepar sitt krav på bindande bestämmelser om företagens sociala ansvar och effektiva sociala och miljörelaterade bestämmelser.

13.

Europaparlamentet betonar att avtalet måste förpliktiga utländska investerare i EU att rätta sig efter europeiska sociala normer och kraven på social dialog.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda förhandlingar om dessa avtal mellan EU och Taiwan.

15.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament samt Taiwans regering och lagstiftande församling Yuan.

19.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 181/56

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner om Syrien, särskilt resolutionerna av den 16 februari 2012 (1), 13 september 2012 (2), 23 maj 2013 (3) och 12 september 2013 (4), och resolutionerna om människor som flyr väpnade konflikter,

—

med beaktande av rådets (utrikes frågor) slutsatser om Syrien av den 23 januari, 18 februari, 11 mars, 22 april, 27 maj, 24 juni, 9 juli och 22 juli 2013, och med beaktande av Europeiska rådets slutsatser om Syrien av den 8 februari 2013,

—

med beaktande av uttalandena från vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Catherine Ashton, av den 21 augusti 2013 om de senaste uppgifterna om användning av kemiska vapen i Damaskus, av den 23 augusti 2013 om det brådskande behovet av en politisk lösning av konflikten i Syrien (vilket återspeglar den ståndpunkt om Syrien som EU enades om den 7 september 2013), av den 10 september 2013 om förslaget om att placera Syriens kemiska vapen under internationell kontroll och av den 14 september 2013 efter överenskommelsen mellan USA och Ryssland om kemiska vapen i Syrien, samt av uttalandena från vice ordföranden/den höga representanten under parlamentets debatt i plenum i Strasbourg den 11 september 2013,

—

med beaktande av uttalandena från kommissionsledamoten med ansvar för internationellt samarbete, humanitärt bistånd och krishantering, Kristalina Georgieva, om syriska flyktingar och EU:s insatser, framför allt hennes uttalande av den 3 september 2013 om den senaste uppgiften om hur många människor som har flytt från den syriska krisen, och av lägesrapporterna och faktabladen om Syrien från kommissionens generaldirektorat för humanitärt bistånd och civilskydd (Echo),

—

med beaktande av yttrandet från FN:s flyktingkommissarie, António Guterres, vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) informella möte i Vilnius den 18 juli 2013 (5),

—

med beaktande av säkerhetsrådets informationsmeddelanden om Syrien, vilka har utfärdats av FN:s biträdande generalsekreterare för humanitära frågor och katastrofhjälpsamordnare, Valerie Amos, framför allt meddelandet av den 18 april 2013,

—

med beaktande av det gemensamma uttalandet från det ministermöte för länder som gränsar till Syrien som FN:s flyktingkommissarie anordnade den 4 september 2013,

—

med beaktande av resolutionerna om Syrien från FN:s råd för mänskliga rättigheter,

—

med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

—

med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948,

—

med beaktande av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, konventionen om barnets rättigheter och det fakultativa protokollet till denna om indragning av barn i väpnade konflikter samt av konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, till vilka Syrien har anslutit sig,

—

med beaktande av artiklarna 78, 79 och 80 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av Genèvekonventionerna från 1949 och tilläggsprotokollen till dem,

—

med beaktande av artikel 110.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Fram till och med den 20 september 2013 hade FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) registrerat sammanlagt 1 929 227 syriska flyktingar i grannländerna och i Nordafrika. Det totala antalet flyktingar, inklusive de som inte är registrerade, beräknas uppgå till 2 102 582 stycken. Enligt samma källor är 76 procent av de syriska flyktingarna kvinnor och barn. 410 000 syriska flyktingbarn är i låg- och mellanstadieåldern (mellan 5 och 11 år). Enligt FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (Ocha) uppgick antalet internflyktingar den 9 september 2013 till 4,25 miljoner.

B.

Enligt FN:s flyktingkommissariat uppgick antalet flyktingar (inklusive de som väntade på att registreras) i mottagarländerna den 20 september 2013 till följande: Turkiet 492 687 stycken, Libanon 748 608 stycken, Jordanien 531 768 stycken, Irak 190 857 stycken, Egypten 124 373 stycken och Marocko, Algeriet och Libyen 14 289 stycken (registrerade). Tusentals syrier flyr varje dag till grannländerna, och FN:s regionala åtgärdsplan för Syrien räknar med att det kommer att finnas 3,5 miljoner syriska flyktingar i slutet av 2013.

C.

Antalet asylansökningar i EU från syrier har fortsatt att öka under 2013, och totalt 52 037 asylansökningar har lämnats in i EU och dess närmaste grannländer (Schweiz och Norge) sedan konflikten inleddes 2011.

D.

Inom EU-28 har Tyskland och Sverige tagit emot 59 procent av de inlämnade ansökningarna (14 842 respektive 14 083 stycken). Även i andra medlemsstater har antalet ansökningar ökat kraftigt, men bara ytterligare en medlemsstat har mottagit fler än 2 000 ansökningar (Storbritannien, med 2 634 stycken).

E.

Det saknas dels helt korrekta och tillförlitliga uppgifter om det totala antalet syrier som kommer till Europa, dels uppgifter om antalet som söker asyl i europeiska länder och hur många det rör sig om totalt. Trots dessa brister och det faktum att statistik och uppgifter om beslut i asylärenden i EU:s medlemsstater ibland inte stämmer finns det, enligt FN:s flyktingkommissariat, tecken på att skyddet av syrier fortfarande är bristfälligt i EU.

F.

Den syriska flyktingkrisen sätter för första gången det nyligen reviderade gemensamma europeiska asylsystemet (Ceas) på prov.

G.

Unionslagstiftningen tillhandahåller redan ett antal verktyg, såsom viseringskodexen (6) och kodexen om Schengengränserna (7), som gör det möjligt att bevilja visum av humanitära skäl.

H.

Medlemsstaterna bör uppmuntras att använda de medel som kommer att finnas tillgängliga från Asyl- och migrationsfonden och medel från den förberedande åtgärden Möjliggöra flyktingars vidarebosättning i samband med katastrofer, som bland annat omfattar följande åtgärder: att stödja personer som redan har erkänts som flyktingar av FN:s flyktingkommissariat, att stödja nödåtgärder för grupper av flyktingar som har prioriterad ställning, som utsätts för väpnade attacker eller som står inför andra extremt känsliga eller livshotande situationer och att vid behov ge extra finansiellt stöd vid krissituationer till FN:s flyktingkommissariat och till dess lokalkontor i medlemsstaterna och på unionsnivå.

I.

Vid den senaste tragedin omkom 130 migranter och hundratals andra försvann i närheten av Lampedusa den 3 oktober 2013. Tiotusentals migranter har mist livet i sina försök att ta sig till EU, och än en gång påpekas att alla insatser måste göras för att rädda människor i livsfara och att medlemsstaterna måste fullgöra sina internationella åtaganden om sjöräddning.

1.

Europaparlamentet är djupt oroat över den pågående humanitära krisen i Syrien och den stora påfrestning som den innebär för grannländerna. Parlamentet uttrycker oro över att den massiva flyktingströmmen fortsätter att öka, och över att det inte finns något som tyder på att den kommer att avta inom den närmaste framtiden.

2.

Europaparlamentet berömmer myndigheterna i dessa länder för deras ansträngningar och solidaritet, och ländernas befolkningar för deras generositet i arbetet med att bistå flyktingar från Syrien.

3.

Europaparlamentet välkomnar den stora öppenhet som Syriens grannländer visar prov på i sin flyktingpolitik, och uppmanar dem med kraft att hålla sina gränser öppna för alla dem som flyr från Syrien.

4.

Europaparlamentet uttrycker sin oro över att alltfler syrier riskerar sina liv på farliga överfarter med båt över Medelhavet till EU.

5.

Europaparlamentet välkomnar det faktum att EU och dess medlemsstater har avsatt mer än 1 miljard euro i humanitärt och icke-humanitärt bistånd till syrier i och utanför Syrien, och konstaterar att EU är den största givaren av humanitärt bistånd till krisen i Syrien. Parlamentet uppmanar dessutom EU att övervaka fördelningen av dessa medel.

6.

Europaparlamentet uppmanar EU att fortsätta sin generösa finansiering av humanitära och icke-humanitära insatser för att tillgodose behoven hos människor i Syrien och syriska flyktingar i grannländerna.

7.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att lösa akuta situationer genom att tillämpa vidarebosättning jämte gällande nationella kvoter och bevilja inresetillstånd av humanitära skäl. Parlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att utnyttja de medel som ännu finns tillgängliga inom den förberedande åtgärden/pilotprojektet för vidarebosättning.

8.

Europaparlamentet uppmanar världssamfundet, EU och medlemsstaterna att fortsätta att stödja åtgärder för att avhjälpa denna exceptionella humanitära kris och åta sig att effektivt bistå Syriens grannländer.

9.

Europaparlamentet uppmanar EU att sammankalla en konferens om humanitära frågor i samband med den syriska flyktingkrisen, och att där prioritera åtgärder till förmån för mottagarländerna i regionen (särskilt Libanon, Jordanien, Turkiet och Irak) i syfte att stödja dem i deras arbete med att ta emot allt större flyktinggrupper och bibehålla sin generösa flyktingpolitik. Parlamentet betonar att samtliga EU-institutioner och organisationer från det civila samhället bör delta i denna konferens, och att man bör fokusera på humanitära åtgärder och på att stärka EU:s roll och engagemang i det diplomatiska arbetet med att få ett slut på konflikten i Syrien.

10.

Europaparlamentet betonar att man i detta skede konkret måste undersöka huruvida medlemsstaterna skulle kunna göra mer för att förstärka sina skyddsinsatser för Syrien, och i så fall på vilket sätt och när detta ska ske. Parlamentet framhåller behovet av solidaritet och en proaktiv förstärkning av EU:s totala skyddsinsats genom mer samarbete, informationsutbyte, kapacitetsbyggande och politisk dialog.

11.

Europaparlamentet välkomnar det allmänna samförstånd som råder i medlemsstaterna om att syriska medborgare inte bör skickas tillbaka till Syrien. Parlamentet betonar dock att det behövs ett mer samstämt upplägg och större solidaritet med de medlemsstater som belastas extra mycket i samband med mottagandet av flyktingar från Syrien. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att alla bestämmelser i det gemensamma europeiska asylsystemets olika instrument tillämpas korrekt.

12.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att undersöka all gällande unionslagstiftning om beviljande av en säker inresa i EU och alla förfaranden för detta för att tillfälligt kunna ta emot syriska flyktingar i sina länder. Parlamentet noterar att lagliga inresor i EU är att föredra framför farligare olagliga metoder, vilka skulle kunna involvera människohandel. Parlamentet konstaterar att vissa medlemsstater har beviljat syrier antingen permanent uppehållstillstånd (t.ex. Sverige) eller tillfälligt uppehållstillstånd (t.ex. Tyskland).