12.4.2016

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 128/1

---

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

Krav och förfaranden för att uppta anläggningar i ett tredjeland i den europeiska förteckningen över fartygsåtervinningsanläggningar

Tekniska riktlinjer till förordning (EU) nr 1257/2013 om återvinning av fartyg

(2016/C 128/01)

Syftet med dessa tekniska riktlinjer om krav och förfaranden för att uppta anläggningar i ett tredjeland i den europeiska förteckningen över fartygsåtervinningsanläggningar är att förtydliga vissa aspekter av förordning (EU) nr 1257/2013 (nedan kallad förordningen), som trädde i kraft den 30 december 2013. Detta meddelande har antagits av Europeiska kommissionen efter diskussioner med medlemsstaterna och intressenter.

I artikel 15.4 tredje stycket i förordningen slås fast att Europeiska kommissionen ”får utfärda tekniska riktlinjer för att underlätta […] certifiering” av fartygsåtervinningsanläggningar belägna i ett tredjeland med syftet att dessa anläggningar ska kunna ansöka om att kunna tas upp på den europeiska förteckningen över fartygsåtervinningsanläggningar (nedan kallad den europeiska förteckningen). Detta dokument förtydligar följande aspekter som artikel 15.4 nämner eller hänvisar till:

—	Föremålet för certifiering, dvs. vilka krav på utformning, konstruktion, drift, ledning, övervakning och administration som anläggningarna måste uppfylla.

—	Status och kvalifikationer för det organ (oberoende kontrollör) som utför certifieringen.

—	Förfarandet för anläggningsinspektioner och efterföljande kontroller.

—	Formaliteterna för ansökan till Europeiska kommissionen om att tas upp på den europeiska listan.

Förtydligandena i detta dokument överensstämmer med tillämpliga bestämmelser i Hongkongkonventionen och tar i beaktande relevanta riktlinjer från IMO, ILO och Baselkonventionen. Även om de flesta av förordningens krav härrör från Hongkongkonventionen är några av kraven nya och kräver förtydliganden som inte nödvändigtvis kan återfinnas i IMO-riktlinjerna eller andra existerande riktlinjer.

Dessa tekniska riktlinjer kan komma att uppdateras vid behov utifrån de erfarenheter som samlas under genomförandet av förordningen. Kommissionen förbehåller sig rätten att offentliggöra ytterligare tekniska riktlinjer om detta ämne, t.ex. om den halvtidsöversyn som anges i artikel 15.4 första stycket i förordningen.

Detta dokument återger Europeiska kommissionens uppfattningar och är därmed inte rättsligt bindande. Europeiska unionens domstol har exklusiv befogenhet att tolka EU-lagstiftning. De uppfattningar som uttrycks i denna vägledning slår inte fast den position som kommissionen kan komma att inta i Europeiska unionens domstol.

Förkortningar

Hongkongkonventionen	Hongkongkonventionen
IMO	Internationella sjöfartsorganisationen
ILO	Internationella arbetsorganisationen
Baselkonventionens tekniska riktlinjer	Baselkonventionens tekniska riktlinjer
Plan för fartygsåtervinningsanläggning	Plan för fartygsåtervinningsanläggning
Personlig skyddsutrustning	Personlig skyddsutrustning

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1.

Allmänna frågor om den europeiska förteckningen över fartygsåtervinningsanläggningar

3

1.1

Vad är den europeiska förteckningen över fartygsåtervinningsanläggningar?

3

1.2

Vem kan ansöka om att upptas på den europeiska förteckningen?

3

1.3

Hur ansöker man om att upptas på den europeiska förteckningen?

3

1.4

Vad ska ansökningshandlingarna innehålla?

4

1.5

När kan ansökningar lämnas in?

4

1.6

Hur bedömer Europeiska kommissionen ansökningarna?

4

1.7

Hur upprättas den europeiska förteckningen?

4

1.8

Kan en anläggning strykas från den europeiska förteckningen?

4

2.

Krav för att tas upp på den europeiska förteckningen

5

2.1

Allmänna krav

5

2.1.1

Vilka auktoriseringar och tillstånd krävs för att få tas upp på den europeiska förteckningen?

5

2.1.2

Vad ska planen för fartygsåtervinningsanläggningen innehålla?

5

2.1.3

Vad ingår i en godkänd ”krisberedskaps- och krishanteringsplan”?

6

2.1.4

Hur är lämpliga lednings- och övervakningssystem utformade?

6

2.2

Miljökrav

7

2.2.1

Vad avses med ”förhindra negativa effekter på miljön” och ”påvisa att alla läckage kan kontrolleras, särskilt i tidvattenområden”?

8

2.2.2

Vad avses med ”ogenomsläppliga underlag” och ”effektiva dräneringssystem”?

8

2.2.3

Vad avses med ”innesluta alla farliga material”?

9

2.2.4

Vad avses med ”permanenta konstruktioner”?

10

2.2.5

Vad utgör godkänd avfallshantering enligt förordningen?

12

2.3

Hälso- och säkerhetskrav

14

2.3.1

Vad avses med ”förhindra negativa effekter på människors hälsa”?

14

2.3.2

Vad är det som ingår i lämplig personlig skyddsutrustning?

15

2.3.3

Vilka är skyldigheterna när det gäller utbildning?

15

2.3.4

Vad ingår i godkänd rapportering av incidenter, olyckor, arbetssjukdomar och kroniska besvär?

16

3.

Certifiering och inspektioner

16

3.1

Vilka är de viktigaste inslagen i inspektionssystemet enligt den nya förordningen?

16

3.2

Vilken är de oberoende kontrollörernas roll?

18

3.3

Vem kan vara en oberoende kontrollör?

18

3.4

Kommer Europeiska kommissionen att offentliggöra en lista med oberoende kontrollörer?

18

3.5

Vilka ackrediteringar och kvalifikationer bör oberoende kontrollörer ha?

18

3.6

Kan Europeiska kommissionen besluta om ytterligare kontroller av en anläggning?

19

1.   Allmänna frågor om den europeiska förteckningen över fartygsåtervinningsanläggningar

1.1    Vad är den europeiska förteckningen över fartygsåtervinningsanläggningar?

Artikel 2.1: ”Denna förordning ska […] tillämpas på fartyg som för en medlemsstats flagg”. Artikel 6.2 a: ”Fartygsägare ska se till att fartyg som ska återvinnas endast återvinns vid fartygsåtervinningsanläggningar som finns upptagna på den europeiska förteckningen”. Artikel 16.1 b: ”Kommissionen ska anta genomförandeakter för att fastställa en europeisk förteckning över fartygsåtervinningsanläggningar som är belägna i ett tredjeland och som tas upp på förteckningen på grundval av en bedömning av den information och stödjande dokumentation som lämnats eller samlats in i enlighet med artikel 15.”

Enligt artikel 16.1 b i förordningen ska Europeiska kommissionen fastställa en förteckning (nedan kallad den europeiska förteckningen) över fartygsåtervinningsanläggningar som uppfyller förordningens krav. Den europeiska förteckningen omfattar anläggningar belägna både inom och utanför EU.

Enligt förordningen (artikel 2.1 om tillämpningsområde och 6.2 a om allmänna krav för fartygsägare) ska ägare av fartyg som för en EU-medlemsstats flagg skicka sina fartyg för demontering endast till anläggningar som finns upptagna på den europeiska förteckningen.

1.2    Vem kan ansöka om att upptas på den europeiska förteckningen?

Artikel 15.1: ”Ett fartygsåtervinningsföretag som äger en fartygsåtervinningsanläggning i ett tredjeland och som avser att genomföra återvinning av fartyg som för en medlemsstats flagg ska lämna in en ansökan till kommissionen om att den fartygsåtervinningsanläggningen ska upptas i den europeiska förteckningen.”

Förfarandet för hur anläggningar upptas på förteckningen beror på anläggningens geografiska placering. Anläggningar belägna inom EU tas upp på en förteckning av respektive medlemsstats behöriga myndighet, som sedan skickar sin nationella förteckning till Europeiska kommissionen så att anläggningarna direkt upptas på den europeiska förteckningen. Anläggningar belägna utanför EU måste lämna in en ansökan till Europeiska kommissionen.

De praktiska detaljerna kring hur anläggningar tas upp på de nationella förteckningarna bestäms av varje medlemsstat. Trots detta är kraven på hur verksamheten bedrivs desamma för anläggningar belägna inom eller utanför EU. Dessa krav anges i artikel 13 i förordningen.

1.3    Hur ansöker man om att upptas på den europeiska förteckningen?

Artikel 15.1: ”Ett fartygsåtervinningsföretag som äger en fartygsåtervinningsanläggning i ett tredjeland och som avser att genomföra återvinning av fartyg som för en medlemsstats flagg ska lämna in en ansökan till kommissionen om att den fartygsåtervinningsanläggningen ska upptas i den europeiska förteckningen.”

Enligt förordningen ska fartygsåtervinningsföretag som äger en fartygsåtervinningsanläggning belägen utanför EU och som avser att återvinna fartyg som för en EU-medlemsstats flagg lämna in en ansökan till Europeiska kommissionen om att anläggningen ska tas upp på den europeiska förteckningen.

Ansökan ska skickas elektroniskt till env-ship-recycling@ec.europa.eu, och två papperskopior ska skickas med post (1) till:

European Commission

Waste Management and Recycling unit

Directorate-General for the Environment

Avenue de Beaulieu 9, BU5/107

1049 Bryssel

BELGIEN

Europeiska kommissionen skickar ett skriftligt mottagningsbevis till fartygsåtervinningsföretaget tillsammans med en uppskattning om när ett beslut kommer att fattas gällande ansökningen. Europeiska kommissionen skickar dessutom ett skriftligt besked om huruvida kommissionen beslutat uppta fartygsåtervinningsanläggningen på den europeiska förteckningen eller inte.

1.4    Vad ska ansökningshandlingarna innehålla?

Artikel 15.2: ”Den ansökan som avses i [artikel 15.1] ska åtföljas av bevis för att den berörda fartygsåtervinningsanläggningen uppfyller kraven i artikel 13 för att få genomföra fartygsåtervinning och bli upptagen i den europeiska förteckningen i enlighet med artikel 16.”

I artikel 15 i förordningen krävs att fartygsåtervinningsföretaget lämnar in en ansökan där det bevisas att anläggningen uppfyller kraven i förordningen. Ansökningshandlingarna ska innehålla följande:

1.

Ett ifyllt formulär med uppgifter och handlingar avseende ansökan om att upptas i den europeiska förteckningen över fartygsåtervinningsanläggningar tillsammans med stödjande dokumentation, i enlighet med kommissionens genomförandebeslut (EU) 2015/2398 av den 17 december 2015 om uppgifter och handlingar avseende en ansökan rörande en fartygsåtervinningsanläggning i ett tredjeland vilka ska upptas på den europeiska förteckningen över fartygsåtervinningsanläggningar (2).

2.	En kopia av den certifiering som utfärdats av en oberoende kontrollör för fartygsåtervinningsanläggningen (se mall i bilaga 1 till detta dokument).

3.	En kopia av planen för fartygsåtervinningsanläggningen.

Samtliga dokument ska vara författade på engelska eller åtföljas av en engelsk, fransk eller tysk översättning.

1.5    När kan ansökningar lämnas in?

Ansökningar kan lämnas in när som helst. När den europeiska förteckningen har offentliggjorts kommer den att uppdateras regelbundet så att de anläggningar som lämnat in godkända ansökningar förs upp på förteckningen, och de anläggningar som inte längre uppfyller förordningens krav stryks (se fråga och svar 1.8 nedan).

För att en anläggning ska tas upp på förteckningen före utgången av 2016 måste ansökan lämnas in före fredagen den 1 juli 2016.

1.6    Hur bedömer Europeiska kommissionen ansökningarna?

Ansökningar som mottagits av fartygsåtervinningsanläggningar belägna utanför EU bedöms av Europeiska kommissionen (generaldirektoratet för miljö) på grundval av förordningens krav. Endast fullständiga ansökningshandlingar granskas. Om ansökningshandlingarna inte är fullständiga ombeds företaget lämna in de saknade uppgifterna.

1.7    Hur upprättas den europeiska förteckningen?

Den europeiska förteckningen upprättas och uppdateras genom antagande av genomförandeakter i enlighet med artikel 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Förslag om upptagande i den europeiska förteckningen granskas av regleringskommittén för fartygsåtervinning (Ship Recycling Regulation Committee), som består av representanter från medlemsstaterna och som avger sitt yttrande i enlighet med det granskningsförfarande som fastställs i artikel 5 i EU-förordningen 182/2011 (3).

I artikel 16.2 i förordningen krävs att Europeiska kommissionen ska offentliggöra den europeiska förteckningen senast den 31 december 2016. Den ska delas upp i två olika underförteckningar med fartygsåtervinningsanläggningar inom EU respektive utanför EU.

Den europeiska förteckningen ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning och på kommissionens webbplats. Den europeiska förteckningen kommer att uppdateras regelbundet för att i förekommande fall uppta eller stryka fartygsåtervinningsanläggningar.

1.8    Kan en anläggning strykas från den europeiska förteckningen?

Artikel 16.4 b: ”Kommissionen ska anta genomförandeakter för att regelbundet uppdatera den europeiska förteckningen, för att stryka en fartygsåtervinningsanläggning från den europeiska förteckningen när i) fartygsåtervinningsanläggningen inte längre uppfyller kraven i artikel 13, eller ii) den uppdaterade bevisningen inte lämnats minst tre månader före utgången av den femårsperiod som avses i punkt 3 i den här artikeln.”

Ja. Skulle Europeiska kommissionen slå fast att en anläggning inte längre uppfyller förordningens krav inleds ett förfarande för att stryka anläggningen från den europeiska förteckningen. Det fartygsåtervinningsföretag som är föremål för förfarandet ges tillfälle att framlägga sin ståndpunkt och besvara Europeiska kommissionens frågor.

Strykning av en anläggning belägen i tredjeland från den europeiska förteckningen kräver också antagande av en genomförandeakt enligt det förfarande som beskrivs i fråga och svar 1.7.

Även om ett beslut att stryka en anläggning från den europeiska förteckningen är slutgiltigt finns inget hinder för ett företag att därefter på nytt lämna in en ansökan om att dess anläggning ska upptas i förteckningen.

2.   Krav för att tas upp på den europeiska förteckningen

I detta avsnitt behandlas de olika krav som fastställs i förordningen avseende sådana fartygsåtervinningsanläggningar som önskar återvinna EU-fartyg. För tydlighetens skull har de olika kraven grupperats under tre rubriker (allmänna krav, miljökrav, hälso- och säkerhetskrav). Vissa krav kan grupperas under mer än en rubrik eftersom de kan tjäna flera syften. I dessa fall beskrivs kravet enligt sitt huvudinnehåll.

2.1    Allmänna krav

2.1.1   Vilka auktoriseringar och tillstånd krävs för att få tas upp på den europeiska förteckningen?

Artikel 13.1 a: Fartygsåtervinningsanläggningen ska ”vara auktoriserad av de behöriga myndigheterna att bedriva sin fartygsåtervinningsverksamhet”.

Det första kravet för att en anläggning ska upptas på den europeiska förteckningen är att den är auktoriserad för att återvinna fartyg av de behöriga myndigheterna i det land där den är belägen. Anläggningar som saknar auktorisation från de nationella myndigheterna att bedriva verksamhet tas inte upp på förteckningen av Europeiska kommissionen. Om en anläggning på förteckningen förlorar sin nationella auktorisation för fartygsåtervinning stryks den från den europeiska förteckningen. Europeiska kommissionen kan kontakta de berörda myndigheterna direkt för att bekräfta att auktoriseringsdokumenten i ansökningshandlingarna är äkta.

Formaliteterna för den auktorisation som avses i artikel 13.1 a i förordningen fastställs enligt lagstiftningen i det land där anläggningen är belägen.

Om respektive behörig(a) myndighet(er) inte beviljar ett särskilt tillstånd eller en särskild licens eller auktorisering för att bedriva fartygsåtervinning ska den sökande tydligt ange detta i sin ansökan. Den sökande ska därefter lämna in andra relevanta tillstånd, licenser eller auktoriseringar för företagets verksamhet.

2.1.2   Vad ska planen för fartygsåtervinningsanläggningen innehålla?

Artikel 13.1 e: Fartygsåtervinningsanläggningen ska ”utarbeta en plan för fartygsåtervinningsanläggningen”.

Planen för fartygsåtervinningsanläggningen är ett centralt dokument som introducerades i Hongkongkonventionen och finns med i förordningen. En analys av innehållet i planen för fartygsåtervinningsanläggningen gör det möjligt för kommissionen att kontrollera att de grundläggande kraven i förordningen uppfylls. När den berörda parten framlägger bevis på att förordningens krav uppfylls, rekommenderar kommissionen att den berörda parten hänvisar till relevant del av planen för fartygsåtervinningsanläggningen.

Såsom anges i IMO-riktlinjerna för säker och miljöriktig fartygsåtervinning (4) ska styrelsen eller fartygsåtervinningsföretagets motsvarande beslutande organ anta en plan för fartygsåtervinningsanläggningen, och det är mycket viktigt att planen innehåller en fullständig beskrivning av de driftsförfaranden och driftsprocesser som tillämpas på fartygsåtervinningsanläggningen, så att det säkerställs att konventionens krav efterlevs. Planen för fartygsåtervinningsanläggningen ska dessutom innehålla en fullständig beskrivning av de driftsförfaranden och -processer som tillämpas på fartygsåtervinningsanläggningen för att säkerställa efterlevnad av de krav i förordningen som införts utöver Hongkongkonventionens krav (se särskilt frågorna i avsnitt 2.2 nedan om särskilda krav).

Det rekommenderade formatet för planen för fartygsåtervinningsanläggningar finns i bilaga 1 till IMO-riktlinjerna för säker och miljöriktig fartygsåtervinning (5).

2.1.3   Vad ingår i en godkänd ”krisberedskaps- och krishanteringsplan”?

Artikel 13.1 h: Fartygsåtervinningsanläggningen ska ”upprätta och se över en krisberedskaps- och krishanteringsplan”.

I avsnitt 3.3.5 i IMO-riktlinjerna för säker och miljöriktig fartygsåtervinning, i avsnitt 4.6 och 16 i ILO:s riktlinjer (6), och i avsnitt 4.5 och 6.2 i Baselkonventionens tekniska riktlinjer för miljöriktig förvaltning av fullständig eller partiell fartygsdemontering (7) beskrivs hur en krisberedskaps- och krishanteringsplan ska utformas.

En fullständig krisberedskaps- och krishanteringsplan återger dessutom den aktuella planritningen för återvinningsanläggningen och ska kommuniceras till alla arbetstagare på anläggningen, inklusive underleverantörers personal och tillfälligt anställda.

2.1.4   Hur är lämpliga lednings- och övervakningssystem utformade?

Artikel 13.1 d: Fartygsåtervinningsanläggningen ska ”inrätta lednings- och övervakningssystem, processer och tekniker som syftar till att förhindra, reducera, minimera och så långt det praktiskt är möjligt eliminera hälsorisker för berörda arbetstagare och människor som är bosatta i närheten av fartygsåtervinningsanläggningen, och negativa effekter på miljön som beror på återvinningsanläggningen”.

Lednings- och övervakningssystemen ska omfatta avfall och farliga material, miljöskador som orsakas av fartygsåtervinningsverksamheten i allmänhet, samt hälso- och säkerhetsaspekter. Dessa system stödjer inrättandet av processer och tekniker som syftar till att förhindra, reducera, minimera och så långt det praktiskt är möjligt eliminera hälsorisker och negativa effekter på miljön.

Syftet med lednings- och övervakningssystemen är att kontrollera genomförandet av de processer och villkor som beskrivs i planen för fartygsåtervinningsanläggningen. Lednings- och övervakningssystemen gäller för hela processen: från att ett fartyg tas emot för återvinning och ända fram till avfallshanteringen (8) (om den utförs av fartygsåtervinningsanläggningen). Detta omfattar (men begränsas inte till) bedömningen av risker ombord på fartyget (baserat bl.a. på förteckningen över farliga material och återvinningsintyget), fastställandet av vilka juridiska krav som gäller för fartyg som ska återvinnas och uppfyllandet av dessa krav, utförandet av fartygsåtervinningsprocessen på ett säkert och miljöriktigt sätt (inklusive lagring och hantering av det material och avfall som finns ombord eller som uppkommer under återvinningsprocessen), anordnandet av den utbildning som krävs samt kontroller av dokumentationen under hela processen.

a)   Miljölednings- och miljöövervakningssystem

Baselkonventionens tekniska riktlinjer för utveckling och införande av miljöledningssystem (9) är en lämplig internationell källa som har relevans för de negativa effekter på miljön som avses i artikel 13.1 d i förordningen.

Enligt IMO:s riktlinjer (10) om miljöövervakning omfattar ett miljöövervakningsprogram tänkbar negativ påverkan under fartygsåtervinningen. Den negativa påverkan kan delas in i fyra huvudkategorier: utsläpp av farliga material på mark och havsbotten, utsläpp av farliga material i vattnet, utsläpp av farliga material i luften samt buller/vibrationer. Exponering för höga temperaturer är ytterligare en möjlig negativ följd som måste beaktas.

IMO-riktlinjerna för säker och miljöriktig fartygsåtervinning anger dessutom att övervakningsprogrammet bör vara utformat specifikt för anläggningen och ta hänsyn till anläggningens särskilda karaktär, t.ex. användning av torrdocka, kajer/pirar och/eller havsnära återvinningsplatser. Övervakningsprogrammet bör upptäcka kemiska, biologiska och fysiska förändringar i miljön runt fartygsåtervinningsanläggningen. I programmet bör väletablerade normer för provtagning och analys av relevanta miljöparametrar användas.

b)   Arbetsmiljölednings- och övervakningssystem

Heltäckande lednings- och övervakningssystem för att förhindra, reducera, minimera och så långt det praktiskt är möjligt eliminera hälsorisker till följd av fartygsåtervinningen för berörda arbetstagare och människor bosatta i närheten av fartygsåtervinningsanläggningen anses innefatta två väsentliga aspekter i ILO-riktlinjerna:

a)	Anläggningen har infört arbetsmiljöledningssystem (11).

b)	arbetstagarna åtnjuter de rättigheter som nämns i ILO-riktlinjerna (12) och som ger dem möjlighet att ta ansvar för och i sista hand hjälpa till att förbättra arbetsmiljöledningssystemen.

ILO-riktlinjerna (13) utgår från att arbetsgivare vidtar åtgärder för att fastställa och regelbundet utvärdera de faror och risker för säkerhet och hälsa som beror på farliga miljöfaktorer vid varje permanent eller tillfällig arbetsplats och som orsakas av olika verksamheter, verktyg, maskiner, utrustning och ämnen. Arbetsgivarna ska också vidta lämpliga åtgärder för att skydda arbetstagarna mot dessa faror och risker och förebygga dem eller reducera dem till minsta rimliga och praktiskt möjliga nivå i enlighet med nationella lagar och bestämmelser.

IMO-riktlinjerna för säker och miljöriktig fartygsåtervinning beskriver även fartygsåtervinningsföretagets roll. Fartygsåtervinningsföretaget utför bedömningar av arbetsmiljörisker för att avgöra lämplig metod för att maximera arbetstagarnas säkerhet. Ansvaret för bedömningen av arbetsmiljörisker bör tilldelas en behörig person med kompetens kring de specifika riskerna för varje jobb. Det rekommenderas att bedömningarna utförs av en personalgrupp där den behöriga personen, en arbetsgivarrepresentant och arbetstagare med lämpliga sakkunskaper ingår (14).

Enligt artikel 3.3 i förordningen ”kan en kompetent person vara en erfaren arbetstagare eller en anställd med ledande befattning som klarar av att känna igen och utvärdera arbetsrisker och anställdas exponering för potentiellt farliga material eller osäkra förhållanden på en fartygsåtervinningsanläggning och som kan specificera nödvändig skyddsutrustning och de nödvändiga försiktighetsåtgärder som vidtas för att minska eller eliminera dessa risker eller den exponeringen”.

Den andra delen av arbetsmiljöledningssystemen handlar om fartygsåtervinningsföretagets behov av att säkerställa att arbetstagarna informeras, är delaktiga och ger återkoppling för att förbättra säkerheten. ILO-riktlinjerna (15) innehåller en förteckning med de relevanta arbetstagarrättigheterna. Dessa rättigheter sträcker sig från rätten att uppmärksamma behöriga myndigheter om säkerhetsrisker till rätten till lämplig medicinsk behandling och rätten att välja sina företrädare i enlighet med nationella lagar, bestämmelser och sedvänjor. I samtliga fall ska fartygsåtervinningsföretaget vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetstagarna informeras, är delaktiga och ger återkoppling för att förbättra hälsa och säkerhet.

Övervakningen av hälso- och säkerhetsparametrar får anses fungera om fartygsåtervinningsföretaget har genomfört relevanta ILO-riktlinjer (16). IMO-riktlinjerna för säker och miljöriktig fartygsåtervinning nämner även att anläggningen ska ha förfaranden för att övervaka exponering och för läkarkontroll (17).

2.2    Miljökrav

Detta avsnitt bygger i huvudsak på avsnitt 3 i IMO:s ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”. Vägledning hämtas också ur följande material:

—	Del II av ILO:s ”Safety and health in shipbreaking, guidelines for Asian countries and Turkey” (18)

—	Avsnitt 5 i Baselkonventionens Technical Guidelines for the Environmentally Sound Management of the Full and Partial Dismantling of Ships (19)

—	Baselkonventionens sekretariat: ”Guidance for Competent Authorities of Ship Recycling Facilities” (Baselkonventionens riktlinjer från 2013) (20).

Detta avsnitt bekräftar i synnerhet att lämplig infrastruktur behöver byggas upp åtminstone till viss del för att det ska vara möjligt att tillämpa miljöriktiga förvaltningsprinciper och leva upp till lagstiftningen för fartygsåtervinning (21). I fråga om driften följer det av svaren i fråga och svar 2.2.1 till 2.2.3 att delar från fartyget förs över till anläggningens ogenomsläppliga underlag utan att komma i kontakt med havet, tidvattenområden eller andra genomsläppliga underlag såsom sand eller grus (22).

2.2.1   Vad avses med ”förhindra negativa effekter på miljön” och ”påvisa att alla läckage kan kontrolleras, särskilt i tidvattenområden”?

Artikel 13.1 f: Fartygsåtervinningsanläggningen ska ”förhindra negativa effekter på människors hälsa och miljön, bland annat genom att påvisa att alla läckage kan kontrolleras, särskilt i tidvattenområden”.

Viktig vägledning för att förhindra negativa effekter på miljön finns i IMO-riktlinjerna om förhindrande av negativa effekter på miljön (23). I Baselkonventionens tekniska riktlinjer ges också fingervisningar om vad som avses med lämplig verksamhetsutformning för att undvika negativa effekter (24).

Genom att kräva att fartygsåtervinningsanläggningen ”ska förhindra negativa effekter på människors hälsa och miljön” betonar förordningen förebyggande åtgärder. I en anläggning som ”utformas, konstrueras och [drivs] på ett säkert och miljöriktigt sätt” (25) har åtgärder vidtagits och infrastruktur finns på plats för att förhindra utsläpp i miljön.

Det krävs vidare att anläggningen ska ”påvisa att alla läckage kan kontrolleras”, dvs. visa att den är kapabel att förhindra och – när de förebyggande åtgärderna har misslyckats trots att anläggningen utformats, konstruerats och drivs enligt kraven – hantera och mildra följderna av varje form av utsläpp (spill, utsläpp till luften och så vidare).

Kontrollsystemen kan omfatta (men begränsas inte till) följande: tidigare bedömningar av miljöfarliga ämnen som finns kvar ombord, snabba insatsgrupper, absorptionslänsor och skärmlänsor för olja (26), avrinningskanaler och ogenomsläppliga underlag (se ytterligare information om det sistnämnda i nästa fråga och svar).

Med tidvattenområde avses området mellan det lägsta och det högsta tidvattensmärket. Även om varje område inom anläggningen bör uppmärksammas, hänvisar förordningen särskilt till tidvattenområden. Sådana områden medför nämligen speciella utmaningar i fråga om utsläppskontroll, då tidvattnet gör att förhållandena hela tiden ändras.

2.2.2   Vad avses med ”ogenomsläppliga underlag” och ”effektiva dräneringssystem”?

Artikel 13.1 g i: Fartygsåtervinningsanläggningen ska ”säkerställa ett säkert och miljöriktigt omhändertagande samt en säker och miljöriktig lagring av farliga material och farligt avfall, bland annat genom att […] endast hantera farliga material och avfall som uppstår under fartygsåtervinningsprocessen på ogenomsläppliga underlag med effektiva dräneringssystem”.

I förordningen krävs att ”farliga material” och ”avfall som uppstår under fartygsåtervinningsprocessen” ska hanteras endast ”på ogenomsläppliga underlag med effektiva dräneringssystem”.

”Hantering” har en mycket vid betydelse och inskränker sig inte bara till avfallshanteringen. Hanteringen börjar med skärning eller uppstyckning av delar av fartyget, och innefattar sortering och transport av farliga material och avfall som uppstår under fartygsåtervinningsprocessen.

Alla delar som tas loss från fartyget, även större sektioner, utgör antingen ”farliga material” eller ”avfall som uppstår under fartygsåtervinningsprocessen”.

”Underlag” är sammanhängande, plana och stödjande ytor. ”Ogenomsläppliga underlag” är underlag som inte släpper genom någon vätska. De ogenomsläppliga underlagen återspeglar behovet att inte endast innesluta farliga vätskor utan också hindra att farliga material rinner ut i miljön. Fartygets stål kan i sig anses vara ett ogenomsläppligt underlag såsom avses i förordningen om vissa villkor uppfylls (se nedan) eller vid användning av flytdockor.

Med ”effektiva dräneringssystem” i förordningen avses dränering som är ansluten till ett reningsverk (specifikt för anläggningen eller gemensamt/kommunalt) eller, enligt definitionen i ”Guidance for competent authorities of ship recycling facilities”, dvs. Baselkonventionens riktlinjer från 2013, enkel infrastruktur (t.ex. ett betongfundament) som fungerar som en barriär för att hindra förorenande material från att rinna ut. Det ska finnas dränering för förorenande ämnen och möjlighet att regelbundet rengöra dräneringskanalerna, t.ex. genom avtagbara galler över dräneringskanalerna (27). Dräneringssystemets volym ska bestämmas utifrån meteorologiska uppgifter (t.ex. nederbörd), potentiella utsläppsvolymer, storleken på det ogenomsläppliga underlaget och vatteninträngning.

Eftersom farliga material och avfall som uppstår under fartygsåtervinningsprocessen ”endast” får hanteras på ogenomsläppliga underlag ska inga delar som tagits loss från fartyget komma i kontakt med genomsläppliga underlag, t.ex. sand. Material och avfall kan emellertid lyftas (t.ex. med en kran) till ett ogenomsläppligt underlag.

Fartygets inre kan anses vara ett ogenomsläppligt underlag såsom avses i förordningen om

a)	skrovet är tätt, skrovets botten har analyserats och är intakt,

b)	farliga ämnen som lossnat från fartyget under skärningsarbetet har kontrollerats enligt fråga och svar 2.2.1, t.ex. samlats ihop och hanterats på ett miljöriktigt sätt,

c)	skärmlänsor för olja har lagts ut från fartygsskrovet till stranden/kajen innan någon verksamhet som utgör en miljöfara påbörjas, och skimmerutrustning finns snabbt tillgänglig,

d)	fartygssektionerna lyfts på ett säkert sätt till skärningsområden med ogenomsläppligt underlag,

e)	utsläpp av färgflagor och giftiga beläggningsämnen i havet/på genomsläppligt underlag kontrolleras i enlighet med fråga och svar 2.2.1,

f)

återstoden av fartygets botten flyttas så snart som möjligt på ett säkert och miljöriktigt sätt till ett område med ogenomsläppligt underlag, t.ex. med hjälp av kranar, slädar eller bjälkar och vinsch, så att bottnen skärs på ett ogenomsläppligt underlag med ett effektivt dräneringssystem, vilket även omfattar flytande konstruktioner som torrdockor, flat-top-pråmar eller liknande med ett effektivt dräneringssystem.

2.2.3   Vad avses med ”innesluta alla farliga material”?

Artikel 13.1 g i: Fartygsåtervinningsanläggningen ska ”säkerställa ett säkert och miljöriktigt omhändertagande samt en säker och miljöriktig lagring av farliga material och farligt avfall, bland annat genom att innesluta alla farliga material ombord under hela fartygsåtervinningsprocessen för att förhindra utsläpp av dessa material i miljön”.

Enligt förordningen krävs att fartygsåtervinningsanläggningen ”ska innesluta alla farliga material” hela tiden (”under hela fartygsåtervinningsprocessen”) (28) med syfte att ”förhindra utsläpp […] i miljön”. Det innebär att alla farliga material förs bort från fartyget, samlas in, förvaras, transporteras och bortforslas utan att de kommer i direktkontakt med miljön eller arbetstagarna (dvs. kontakt med bara händer, direktkontakt med andningsvägarna och så vidare). Denna fråga med svar inriktar sig på avlägsnande, insamling och lagring av farliga material, medan fråga och svar 2.2.5 inriktar sig på avfallshanteringsaspekter.

IMO-riktlinjerna för säker och miljöriktig fartygsåtervinning, liksom även avsnitt 4.2 (”Identification of potential contaminants and prevention of releases”), 5.3 (”Design & Construction”) och 5.4 (”Operation”) i Baselkonventionens tekniska riktlinjer, pekar ut lämpliga åtgärder för att hantera specifika material, i synnerhet följande:

—	Aktiviteter för att avlägsna asbest ombord på fartyget (29).

—	Aktiviteter som sker utanför fartyget för att avlägsna asbest (30).

—	Färg eller beläggning på fartygsskrovet (31) (användning av särskilda andningsskydd enligt vad som rekommenderas i Baselkonventionens tekniska riktlinjer omfattas av artikel 13.1 i i förordningen).

—	Flytande avfall (32).

Andra åtgärder som bör beaktas i detta sammanhang är bl.a. följande:

a)

Åtgärder som medför samma skyddsnivåer som de nivåer som fastställs i direktiv 2009/148/EG av den 30 november 2009 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för asbest i arbetet (33), vilket gäller för aktiviteter där arbetstagare avlägsnat asbest. I direktivet beskrivs åtgärder som ska vidtas av arbetsgivaren när det maximala gränsvärdet för asbesthalt i luften på 0,1 fibrer per cm3 sannolikt kommer att överskridas som tidsvägt genomsnitt under åtta timmar (TWA).

b)	Upphöjda cisterner rekommenderas för lagring av oljerester, eftersom de gör det lättare för den oberoende kontrollören att kontrollera att inneslutningen under cisternen fungerar.

2.2.4   Vad avses med ”permanenta konstruktioner”?

Artikel 13.1 c: Fartygsåtervinningsanläggningen drivs ”från permanenta konstruktioner”.

I förordningen krävs att anläggningar drivs från permanenta konstruktioner. Syftet med permanenta konstruktioner är att möjliggöra en säker och miljöriktig fartygsåtervinningsverksamhet som garanterar arbetstagarnas säkerhet, kontroll av utsläpp, inneslutning av farliga material och ogenomsläppligt underlag för farliga material och för avfall som uppstår under fartygsåtervinningsprocessen.

Kravet på att verksamheten drivs från permanenta konstruktioner betyder inte nödvändigtvis att anläggningen är helt permanent så länge kraven i förordningen uppfylls. Permanenta konstruktioner kan kompletteras med t.ex. utrustning på larvband eller däck med lågt marktryck (34), mobila sedimentationstankar och flytande kranar där installation av fasta kranar inte är möjlig. Detta gäller i synnerhet tillfälliga anläggningar, där t.ex. en tillfällig inhägnad får anses som likvärdig med murar eller väggar under förutsättning att en liknande skyddsnivå uppnås. I förordningen utesluts inte tillfälliga fartygsåtervinningsanläggningar där ytterligare utrustning installeras på en grundanläggning (t.ex. en hamn, kaj eller pir) under förutsättning att själva grundanläggningen uppfyller förordningens krav på utformning och konstruktion.

I fråga om återvinningsområden där det primära skärningsarbetet utförs kan de permanenta konstruktioner som nämns i förordningen omfatta (men begränsas inte till)

—

pontoner,

—	stapelbäddar och ramper,

—

kajer,

—	hamnbassänger,

—	torrdockor,

—	fartygshissar,

—	broliknande konstruktioner (bockbroar),

—

kanaler,

—

skärmtak,

—	dammluckor.

Permanenta konstruktioner som utgör basen för fasta anläggningar enligt definitionen i Baselkonventionens riktlinjer från 2013, ”Guidance for competent authorities of ship recycling facilities” (35), kan omfatta (men begränsas inte till) följande:

—	Fasta kranar och andra lyftanordningar som används enligt sina konstruktionsbegränsningar (med t.ex. noggrann tillsyn att den bruttovikt som kan lyftas av en kran överskrids).

—	Vinschutrustning och kablar för att på ett säkert sätt dra fartyg längre bort från strandlinjen under demonteringen.

—	Pumpar för överföring eller pumpning av vätskor från dräneringsbrunnar.

—	Generatorer för elproduktion till belysning för att möjliggöra säkrare arbete under dåliga ljusförhållanden.

Permanenta konstruktioner i sådana områden inom fartygsåtervinningsanläggningar som är avsedda för sekundärt skärningsarbete kan omfatta (men begränsas inte till) följande:

—	Arbetsstationer för sekundär demontering och sekventiell sönderdelning av komponenter samt speciellt utrustade arbetsstationer för borttagning av farligt och giftigt avfall (36).

—	Invallade områden (37) och cisterner.

—	Murar eller väggar (trä, betong, stål) med ingång från en sida för lagring och lastning av material (38).

—	Tillfälliga lagringsplatser för ofarliga material och stålkonstruktioner (39).

—	Lagringsplatser för utrustning och material som är färdigbearbetade och klara för återanvändning, återvinning eller bortskaffande (40).

Permanenta konstruktioner som uppfyller de hälso- och säkerhetsrelaterade kraven i förordningen kan omfatta (men begränsas inte till) följande:

—

Fasta, jämna vägbanor (ett enkelt bärlager kan inledningsvis anläggas, t.ex. med hjälp av krossad betong) eller ett packat bärlager som gör det möjligt för en ambulans eller en brandbil att nå fartyget och intilliggande arbetsstation (41), eller nå utrymningsvägen (t.ex. en hiss) i fråga om torrdockor.

—	Fasta kranar och andra lyftanordningar som används inom sina konstruktionsbegränsningar (med t.ex. noggrann tillsyn att den bruttovikt som kan lyftas av en kran inte överskrids), se ovan.

—	Stabila landgångar.

—	Ytterligare arrangemang som nämns i ILO-riktlinjerna (42), i synnerhet dricksvattenförsörjning, förekomst av sanitets- och omklädningsutrymmen och förhållandena i dessa, samt vistelseutrymmen och faciliteter för mat och dryck.

—

Ytterligare arrangemang som anges i IMO-riktlinjerna för säker och miljöriktig fartygsåtervinning (43): tvättmöjligheter, duschar, bespisnings- och viloutrymmen, toaletter samt omklädningsutrymmen för att kontrollera exponering för och undvika spridning av farliga material, lättillgängliga sanitets- och tvättutrymmen placerade så att risk för förorening från arbetsplatsen undviks, separata och ändamålsenliga omklädningsrum och sanitets- och tvättutrymmen som endast används av sådana arbetstagare som hanterar asbest, separata och oförorenade områden som arbetstagare kan använda för mat- och drickpauser och andra raster.

2.2.5   Vad utgör godkänd avfallshantering enligt förordningen?

Artikel 13.1 g ii: Fartygsåtervinningsanläggningen ska ”dokumentera allt avfall som uppstår vid fartygsåtervinningen och dess mängd och endast överföra det till avfallsanläggningar, inbegripet avfallsåtervinningsanläggningar som är auktoriserade att ta hand om och hantera det utan risk för människors hälsa, och på ett miljöriktigt sätt”.

Artikel 15.5: ”Vid tillämpning av artikel 13 får, vad gäller den berörda återvinningen eller bortforslingen av avfall, miljöriktigt omhändertagande endast anses föreligga under förutsättning att fartygsåtervinningsföretaget i fråga kan påvisa att den avfallsåtervinningsanläggning som tar emot avfallet kommer att drivas i enlighet med sådana normer för skyddet av människors hälsa och miljön som i huvudsak motsvarar relevanta internationella och unionsnormer”.

I förordningen finns flera krav på hanteringen av farligt avfall och annat avfall som uppstår vid fartygsåtervinningen.

Beroende på anläggning sker återvinningen eller bortskaffandet av avfall helt, delvis eller inte alls på plats. Vissa fartygsåtervinningsanläggningar är t.ex. utrustade med förbränningsugnar, en del anläggningar kan hantera vissa avfallsflöden men inte andra, medan andra anläggningar beslutar att lägga ut all återvinning eller bortskaffande av avfall på entreprenad hos externa avfallsåtervinningsanläggningar. I förordningen föreskrivs inte något särskilt arrangemang. Förordningen kräver dock att fartygsåtervinningsföretaget kan visa att de olika avfallsflödena hanteras enligt vissa normer oavsett var återvinningen eller bortskaffandet av avfallet äger rum. Det rekommenderas därför att anläggningen tydligt anger i sin ansökan vilka avfallsflöden man själv kan och har tillstånd att återvinna/bortskaffa och vilka avfallsflöden man i senare led kommer att överföra till externa avfallsåtervinningsanläggningar.

a)   Dokumentation och överföring av avfall

Fartygsåtervinningsanläggningen får anses uppfylla kraven på dokumentation och överföring av avfall i artikel 13.1 g ii om den i enlighet med IMO-riktlinjerna för säker och miljöriktig fartygsåtervinning (44) inrättar förfaranden för att spåra farliga material och farligt avfall som transporteras från fartygsåtervinningsanläggningen till sin slutdestination och för att hantera och lagra dokumentation, inklusive sådan som rör underleverantörer.

b)   Godkännande av avfallsåtervinningsanläggningar i senare led

Förordningen kräver att fartygsåtervinningsföretaget säkerställer att avfallsåtervinningsanläggningen är auktoriserad att drivas utan risk för människors hälsa och på ett miljöriktigt sätt. The Detta krav motsvarar IMO-riktlinjerna för säker och miljöriktig fartygsåtervinning (45).

De avfallsåtervinningsanläggningar som omfattas av detta krav är

—	en del av själva fartygsåtervinningsanläggningen, om anläggningen själv återvinner eller bortskaffar avfallet,

—	en extern avfallsåtervinningsanläggning, om fartygsåtervinningsanläggningen har lagt ut denna del av verksamheten på entreprenad,

—	bådadera, om fartygsåtervinningsanläggningen hanterar vissa avfallsflöden själv och lägger ut resterande på entreprenad.

Den auktorisering som avses i kravet är en auktorisation från relevanta behöriga myndigheter i det land där avfallsåtervinningsanläggningen är belägen. Auktorisationen innehåller dokumentation som avser import/export av avfall och (i förekommande fall) dokumentation rörande förhandsgodkännande sedan information lämnats (PIC) i de fall där avfallsåtervinningsanläggningen ligger i ett annat land än fartygsåtervinningsanläggningen. Kopior av relevanta auktoriseringar ska bifogas det ansökningsformulär som fastställs i kommissionens genomförandebeslut (EU) 2015/2398 av den 17 december 2015 om uppgifter och handlingar avseende en ansökan rörande en fartygsåtervinningsanläggning i ett tredjeland vilka ska upptas i den europeiska förteckningen över fartygsåtervinningsanläggningar.

c)   Hantering av avfall på avfallsåtervinningsanläggningen

Anläggningar utanför EU som ansöker om att tas upp på den europeiska förteckningen ska påvisa att avfallsåtervinningsanläggningen följer normer som i huvudsak motsvarar internationella normer och EU-normer.

Kravet innebär inte en fullständig tillämpning av EU-krav från andra rättsakter än förordningen och övriga internationella normer, utan snarare att det måste säkerställas att kraven/normerna som tillämpas i avfallsåtervinningsanläggningen medför ett motsvarande skydd av människors hälsa och miljön.

Företag som ansöker ska underteckna de dokument som krävs i kommissionens genomförandebeslut (EU) 2015/2398 om uppgifter och handlingar avseende en ansökan rörande en fartygsåtervinningsanläggning i ett tredjeland vilka ska upptas i den europeiska förteckningen över fartygsåtervinningsanläggningar, och bifoga kopior av de dokument som är relevanta för dess tillämpningsområde.

Avfallsåtervinningsanläggningen anses i huvudsak uppfylla internationella normer och EU-normer om anläggningen tillämpar följande huvudprinciper baserade på internationella normer och EU-direktiv:

—   Internationella normer:

Förteckningen över relevanta riktlinjer som utarbetats på internationell nivå finns i bilaga VIII till förordning (EG) nr 1013/2006 om transport av avfall, bl.a. ”Technical Guidelines on the Environmentally Sound Management of the Full and Partial Dismantling of Ships” i frågor om avfallshantering i senare led. Uppdateringar av de tekniska riktlinjer som utarbetats inom ramen för Baselkonventionen finns på Baselkonventionens webbplats (46).

Baselkonventionens parter har dessutom antagit ett ramverk för en miljöriktig hantering av farligt avfall och annat avfall, ”Framework for the environmentally sound management (ESM) of hazardous wastes and other waste” (47). Ramverket slår fast en gemensam syn på vad en miljöriktig hantering omfattar och hänvisar bland annat till ett antal vägledande principer och åtgärder för att avfallsåtervinningsanläggningar ska säkerställa en miljöriktig hantering.

—   Unionsnormer:

I EU:s ramdirektiv om avfall och i lagstiftningen om specifika avfallsströmmar återfinns sådana EU-normer för skydd av människors hälsa och miljön som är relevanta för avfallsåtervinningsanläggningar.

Huvudkraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv (48) (även kallat ramdirektivet om avfall) omfattar följande:

—	Avfallshierarkin (artikel 4): Följande avfallshierarki ska gälla som prioriteringsordning: a) Förebyggande. b) Förberedelse för återanvändning. c) Materialåtervinning. d) Annan återvinning, t.ex. energiåtervinning. e) Bortskaffande.

—

Skydd för människors hälsa och miljön (artikel 13): Avfallshanteringen genomförs utan fara för människors hälsa och utan att skada miljön, i synnerhet a) utan risk för vatten, luft, mark, växter eller djur, b) utan att medföra olägenheter genom buller eller lukt, och c) utan att negativt påverka landskapet eller områden av särskilt intresse.

—	Farligt avfall (artiklarna 17, 18, 19): Farligt avfall lagras och behandlas så att miljön och människors hälsa skyddas. Farligt avfall ska under inga omständigheter blandas med annat farligt avfall. Avfallet ska förpackas och märkas.

Utöver huvudprinciperna i ramdirektivet om avfall omfattas de avfallshanteringsnormer som berörs i artikel 15.5 i förordningen av följande EU-lagstiftning:

—	Rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall (49).

—	Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall (50).

—	Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (51).

Vad gäller normerna avseende avfallshanteringsverksamhet för specifika avfallsströmmar, vilket är relevant för artikel 15.5 i förordningen, så omfattas dessa av följande delar av EU-lagstiftningen:

—	Rådets direktiv 96/59/EG av den 16 september 1996 om bortskaffande av polyklorerade bifenyler och polyklorerade terfenyler (PCB/PCT) (52).

—	Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/66/EG av den 6 september 2006 om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer och om upphävande av direktiv 91/157/EEG (53).

—	Bortskaffande av elektrisk och elektronisk utrustning följer de huvudsakliga verksamhetsprinciper som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/96/EG av den 27 januari 2003 om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) (54).

2.3    Hälso- och säkerhetskrav

2.3.1   Vad avses med ”förhindra negativa effekter på människors hälsa”?

Artikel 13.1 f: Fartygsåtervinningsanläggningen ska ”förhindra negativa effekter på människors hälsa”.

Utöver fysiska arrangemang (se fråga och svar 2.2.4 ovan om permanenta konstruktioner) pekar ILO-riktlinjerna på ett brett spektrum av operativa arrangemang, från förebyggande av de värsta formerna av barnarbete till att garantera lämpliga bostäder, i den mån boendet finns på anläggningen eller på annat sätt ligger inom fartygsåtervinningsföretagets ansvar, eller tillhandahållande av hörselskydd. De olika fysiska och operativa arrangemangen utgör beståndsdelar av det som förordningen hänvisar till (55), dvs. ”[drift] på ett säkert […] sätt”, ”arbetstagarnas säkerhet” och ”processer och tekniker som syftar till att förhindra, reducera, minimera och så långt det praktiskt är möjligt eliminera hälsorisker”.

Säkerhetskraven får anses vara uppfyllda om anläggningen har infört de ovannämnda operativa arrangemangen och om anläggningen i enlighet med IMO:s riktlinjer (56) har planer och förfaranden för att skydda arbetstagares hälsa och säkerhet och kan påvisa kunskap om och insikter i tillämpliga processer, förfaranden, lagar, bestämmelser och riktlinjer kring arbetssäkerhet och hälsa. Anläggningen ska också skapa och underhålla en användbar evakueringsplan så att all personal kan evakueras snabbt och säkert (57).

Anläggningen ska dessutom ha en eller flera nyckelpersoner som anställda, och dessa personer ska ha den utbildningsnivå och erfarenhet som krävs för att effektivt garantera att säkerheten upprätthålls i fartygsåtervinningsanläggningens verksamhet, vilket även inbegriper en eller flera personer med kompetens att utföra vissa arbetsuppgifter. Beroende på storleken på fartygsåtervinningsanläggningen och antalet arbetstagare kan anläggningen anställa en grupp med arbetsmiljöpersonal på olika nivåer, vilket bl.a. omfattar en chef med övergripande ansvar, olika arbetsledare och vanliga arbetstagare (58). Förordningen definierar en person med kompetens för detta ändamål som ”en person med lämplig behörighet, utbildning och tillräckligt kunnande samt tillräcklig erfarenhet och skicklighet för att utföra en viss arbetsuppgift” (59). Personen kan vara ”en erfaren arbetstagare eller en anställd med ledande befattning som klarar av att känna igen och utvärdera arbetsrisker och anställdas exponering för potentiellt farliga material eller osäkra förhållanden på en fartygsåtervinningsanläggning och som kan specificera nödvändig skyddsutrustning och de nödvändiga försiktighetsåtgärder som vidtas för att minska eller eliminera dessa risker eller den exponeringen” (60).

Slutligen hänvisar IMO:s riktlinjer uttryckligen till internationella konventioner med relevans för fartygsåtervinning, bl.a. konventionen om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete från 1999, och konventionen om minimiålder för tillträde till arbete från 1973. Vissa länder där återvinning av fartyg sker har eventuellt ännu inte ratificerat dessa konventioner. För att uppfylla kraven i förordningen förväntas fartygsåtervinningsföretagen dock själva på sitt eget håll genomföra de olika bestämmelserna som är av betydelse för arbetstagarnas hälsa och säkerhet och som återfinns i de internationella konventioner som anges i bilaga 4 till IMO:s riktlinjer.

2.3.2   Vad är det som ingår i lämplig personlig skyddsutrustning?

Artikel 13.1 i: Fartygsåtervinningsanläggningen ”ska sörja för arbetstagarnas säkerhet […], i vilket ingår att se till att personlig skyddsutrustning används när situationen så kräver”.

Med personlig skyddsutrustning avses samtliga former av utrustning som är avsedd att bäras eller hållas av en person till skydd mot en eller flera hälso- eller säkerhetsrisker (61). Personlig skyddsutrustning enligt vad som avses i förordningen preciseras i detalj i IMO-riktlinjerna för säker och miljöriktig fartygsåtervinning (62) och i ILO:s riktlinjer (63).

2.3.3   Vilka är skyldigheterna när det gäller utbildning?

Artikel 13.1 i: Fartygsåtervinningsanläggningen ”ska sörja för arbetstagarnas […] utbildning”.

Kravet på utbildning får anses vara uppfyllt om anläggningen har genomfört relevanta ILO-riktlinjer (64) och i enlighet med IMO:s riktlinjer för säker och miljöriktig fartygsåtervinning (65) har utbildningsförfaranden med syftet att säkerställa en lämplig nivå av säkerhet för arbetstagare och miljöskydd. Utbildningsprogrammen bör omfatta alla arbetstagare vid och medlemmar av fartygsåtervinningsanläggningen, inklusive underleverantörers personal och anställda, och i programmen bör dessutom utbildningstyper och utbildningsfrekvens fastställas.

I fråga om brandskydd och förebyggande av bränder tas särskild hänsyn till IMO:s riktlinjer (66), där det fastställs att anläggningen ska ha rutiner för att tillhandahålla lämplig utbildning, lämpliga instruktioner och lämplig information till alla arbetsledare och arbetstagare om brandfaror, lämpliga försiktighetsåtgärder och användning av brandsläckningsutrustning, så att tillräckligt utbildad personal finns snabbt tillgänglig under alla arbetsperioder. Att dessa krav har uppfyllts påvisas bäst genom att tillämpliga IMO-riktlinjer följs (utbildning och övningar bör dokumenteras, bl.a. information om vilken typ av utbildning/övning som genomförts, vilken roll den utbildade personen har, vilken utrustning som använts, varaktighet, plats, datum och tid).

2.3.4   Vad ingår i godkänd rapportering av incidenter, olyckor, arbetssjukdomar och kroniska besvär?

Artikel 13.1 j: Fartygsåtervinningsanläggningen ”ska rapportera om incidenter, olyckor, arbetssjukdomar och kroniska besvär och, på begäran av de behöriga myndigheterna, rapportera alla incidenter, olyckor, arbetssjukdomar eller kroniska besvär som är eller kan vara en risk för arbetstagarnas säkerhet, människors hälsa och miljön”.

Rapporter om arbetssjukdomar och kroniska besvär erhålls genom årliga läkarundersökningar som omfattar åtminstone blod- och urinprov, och om möjligt hårprovtagning. Information om orsakerna till sjukdomar och kroniska besvär erhålls bäst genom mark-, luft- och dammprovtagning.

För att kunna säkerställa att rapporterna är fullständiga ska man först fastställa vem som arbetar på anläggningen. Anläggningen registrerar alla arbetstagares identitet, inklusive underleverantörers personal och tillfälligt anställda, och ser till att en lista med alla arbetstagare som arbetar en viss dag alltid finns tillgänglig.

För att anläggningen ska uppfylla kraven i artikel 13.1 j i förordningen förutsätts också att anläggningen följer rekommendationerna i IMO:s riktlinjer för säker och miljöriktig fartygsåtervinning (67) och ILO:s (68) riktlinjer.

Som påpekas i ILO-riktlinjerna är rapporternas syfte dessutom att verkligen användas för att skydda arbetstagarnas hälsa. Resultaten förklaras tydligt av hälsovårdspersonal för berörda arbetstagare eller för personer som de själva valt ut och används inte för otillåten diskriminering. Resultaten ska också tillhandahållas på begäran av den behöriga myndigheten, eller av någon annan part som både arbetsgivare och arbetstagare kommit överens om, för ta fram lämplig hälsostatistik och epidemiologiska studier, under förutsättning att anonymiteten skyddas. I IMO:s riktlinjer för säker och miljöriktig fartygsåtervinning konstateras vidare att rapporterna bör sparas i fem år om det saknas andra nationella krav på hur länge de ska sparas.

3.   Certifiering och inspektioner

3.1    Vilka är de viktigaste inslagen i inspektionssystemet enligt den nya förordningen?

I artikel 15.4 i förordningen införs ett inspektions- och kontrollsystem i två steg för anläggningar som är belägna i tredjeland och som vill återvinna fartyg som för en EU-medlemsstats flagg.

Artikel 15.4 första stycket: ”För att fartygsåtervinningsanläggningar som är belägna i tredjeländer ska kunna tas upp på den europeiska förteckningen krävs en certifiering av att de uppfyller kraven i artikel 13; en sådan kan erhållas efter en anläggningsinspektion som utförts av en oberoende kontrollör med lämpliga kvalifikationer. Certifieringen ska överlämnas till kommissionen av fartygsåtervinningsanläggningen i samband med ansökan om upptagande på den europeiska förteckningen och därefter vart femte år när upptagandet på den europeiska förteckningen förnyas. Det ursprungliga upptagandet på förteckningen och förnyelsen av detta ska åtföljas av en halvtidsöversyn för att bekräfta efterlevnaden av kraven i artikel 13.” Artikel 15.4 andra stycket: ”När fartygsåtervinningsföretag ansöker om att bli upptagna på den europeiska förteckningen godkänner de samtidigt att den berörda fartygsåtervinningsanläggningen kan bli föremål för en anläggningsinspektion som kommissionen eller ombud som agerar för dess räkning gör före eller efter det att anläggningen upptas på den europeiska förteckningen i syfte att verifiera att anläggningen uppfyller kraven i artikel 13. Den oberoende kontrollören, kommissionen eller ombud som agerar för dess räkning ska samarbeta med behöriga myndigheter i det tredjeland där fartygsåtervinningsanläggningen är belägen för att genomföra dessa anläggningsinspektioner.”

Det första steget (artikel 15.4 första stycket) tas innan anläggningen ansöker om att upptas på den europeiska förteckningen. Det består av en anläggningsinspektion som utförs av en oberoende kontrollör för att bedöma om anläggningen uppfyller förordningens krav.

I ett senare steg (artikel 15.4 andra stycket) kan Europeiska kommissionen besluta att genomföra anläggningsinspektioner för att verifiera att anläggningen uppfyller kraven. Dessa inspektioner kan äga rum innan eller efter ett beslut har fattas om att uppta anläggningen på den europeiska förteckningen.

Diagram 1

Huvudstegen för processen med inspektion och verifiering av fartygsåtervinningsanläggningar belägna utanför EU

3.2    Vilken är de oberoende kontrollörernas roll?

Oberoende kontrollörer har till uppgift att certifiera anläggningen utifrån kraven i förordningen. De ska utföra sitt arbete självständigt. För detta ändamål fastställs i avtalet mellan ägaren till fartygsåtervinningsanläggningen och den oberoende kontrollören att denne har rätt att vidta alla åtgärder som krävs för att kontrollera och rapportera om efterlevnaden av kraven i förordningen. De oberoende kontrollörernas avtalsförpliktelser hindrar eller begränsar inte på något sätt deras verksamhet.

Europeiska kommissionen är redo att på begäran ge råd till oberoende kontrollörer.

3.3    Vem kan vara en oberoende kontrollör?

Termen oberoende kontrollör ska inte tolkas som en enskild fysisk person. För att den oberoende kontrollörens uppgifter ska utföras effektivt krävs normalt en grupp av personer med många olika kvalifikationer. Oberoende kontrollörer är väl förtrogna med lagar och bestämmelser i det land där de verkar. De är auktoriserade företag enligt nationell lagstiftning där så är tillämpligt.

3.4    Kommer Europeiska kommissionen att offentliggöra en lista med oberoende kontrollörer?

Nej. Kommissionen kommer inte att tillhandahålla en lista över oberoende kontrollörer, eftersom detta inte föreskrivs i förordningen. Företag som äger eller driver en fartygsåtervinningsanläggning bör anlita en oberoende kontrollör och säkerställa att denne är oberoende och har de nödvändiga kvalifikationerna.

3.5    Vilka ackrediteringar och kvalifikationer bör oberoende kontrollörer ha?

Förordningen kräver att kontrollörer som certifierar efterlevnad av kraven i artikel 13 är ”oberoende” och har ”lämpliga kvalifikationer”. Även om förordningen inte föreskriver ackreditering av oberoende kontrollörer är ackreditering mot en standard från EU:s ackrediteringsorgan eller från parter som undertecknat ILAC/MRA det mest effektiva sättet att påvisa oberoende och nödvändiga kvalifikationer. Ytterligare detaljer ges nedan.

EU har utvecklat ett ackrediteringssystem enligt vilket ackreditering mot en viss standard kan erhållas från ett nationellt ackrediteringsorgan som utsetts av en EU-medlemsstat enligt förordning (EG) nr 765/2008 (69). Ackrediteringen från ett sådant organ erkänns automatiskt i hela EU. Ackreditering kan också erhållas från ett ackrediteringsorgan som finns utanför EU och som är undertecknande part inom relevant område (i detta fall ISO/IEC 17020 (70)) i överenskommelsen om ömsesidigt erkännande (MRA) av International Laboratory Accreditation Cooperation (ILAC) (71) (72).

För förordningens vidkommande påvisas oberoende och lämplighet bäst genom att uppfylla de krav för tredje parts kontrollorgan (typ A) som finns i ISO/IEC 17020-standarden, som beskriver kraven på verksamhet inom olika typer av kontrollorgan.

ISO/IEC 17020:2012(E) Denna internationella standard har upprättats med målet att främja förtroendet för organ som utför kontroller. Kontrollorgan utför bedömningar för privata kunder, deras moderorganisationer eller myndigheter med målet att ge information om inspekterade objekts överensstämmelse med förordningar, standarder, specifikationer, inspektionssystem och kontrakt.

ISO/IEC 17020 innehåller detaljerade krav för kontrollorgan. Kontrollorgan som bedöms enligt ISO/IEC 17020 måste tillhandahålla bevis på sin opartiskhet och självständighet (se bilaga A i standarden), redogöra för sin juridiska struktur, sina organisatoriska strukturer och ledningsstrukturer, sina kontrollmetoder och -förfaranden, ha ett tillräckligt antal kvalificerade anställda (direkt eller via underleverantörer), tillhandahålla olika slags dokumentation, utfärda kontrollrapporter och certifikat, och ha förfaranden och system för klagomål och överklaganden på plats. Dessa detaljerade krav används som en checklista för sådan ackreditering som intygar kompetensen att utföra en viss kontroll – i detta fall kontroll av fartygsåtervinningsanläggningar enligt förordning (EU) nr 1257/2013. Kraven är alltid anpassade till en viss aktivitet och betraktas aldrig isolerat.

Det rekommenderas att fartygsåtervinningsföretaget i avtal fastslår att när de bjuder in en oberoende kontrollör för att bedöma företagets efterlevnad av kraven i förordningen, ska kontrollören ha kvalifikationer inom följande områden:

—	Skeppsingenjör eller motsvarande kvalifikationer inom skeppsbyggnad och/eller demontering av stora stålkonstruktioner.

—	Miljölednings- och arbetsmiljöledningssystem.

—	Hantering av farliga material och avfallshantering, inklusive hantering av farligt avfall.

Det rekommenderas också att gruppledaren som arbetar för den oberoende kontrollören har minst fem års erfarenhet inom minst två av de ovannämnda områdena och att andra gruppmedlemmar har minst tre års erfarenhet inom minst två av dessa områden.

Europeiska kommissionen kan anordna utbildningsaktiviteter och workshopar speciellt riktade till oberoende kontrollörer i syfte att harmonisera certifieringspraxis.

3.6    Kan Europeiska kommissionen besluta om ytterligare kontroller av en anläggning?

När fartygsåtervinningsföretag ansöker om att bli upptagna på den europeiska förteckningen godkänner de samtidigt att den berörda anläggningen kan bli föremål för anläggningsinspektioner (inklusive oanmälda inspektioner) som utförs av kommissionen eller organ som agerar för dess räkning. Dessa inspektioner ska utföras i samarbete med myndigheterna i det land där anläggningen är belägen. Kostnaderna för inspektionerna ska inte bäras av fartygsåtervinningsföretaget.

Beslut av Europeiska kommissionen att genomföra inspektioner av certifierade anläggningar kommer att följa en riskbaserad prioritering. Alla certifierade anläggningar i ett tredjeland kan kontrolleras av Europeiska kommissionen eller organ som agerar för dess räkning. Beslutet att inspektera en viss anläggning ska tas mot bakgrund av kvaliteten hos de uppgifter som ansökan innehåller och hur fullständiga uppgifterna är.

Övriga aspekter som ökar chansen att ytterligare inspektioner utförs av Europeiska kommissionen eller organ som agerar för dess räkning omfattar (men begränsas inte till) klagomål och farhågor som lämnats till Europeiska kommissionen om hur anläggningen fungerar.

---

(1)  Omfattande dokument såsom planen för fartygsåtervinningsanläggningen behöver endast skickas med e-post.

(2)  EUT L 332, 18.12.2015, s. 145.

(3)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

(4)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, s. 7.

(5)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, bilaga 1, s. 37.

(6)  ILO, ”Safety and health in shipbreaking, guidelines for Asian countries and Turkey”, 2004, avsnitt 4.6, s. 32, och avsnitt 16, s. 128.

(7)  Baselkonventionen, ”Technical Guidelines for the Environmentally Sound Management of the Full and Partial Dismantling of Ships”, avsnitt 4.5, s. 63–64, och avsnitt 6.2, s. 84.

(8)  Se fråga och svar 2.2.5 för mer information om förordningens krav på avfallshantering.

(9)  Baselkonventionens tekniska riktlinjer, avsnitt 6.2, s. 85.

(10)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.4.1, s. 24.

(11)  ILO, ”Safety and health in shipbreaking, guidelines for Asian countries and Turkey”, 2004, s. 28.

(12)  ILO, ”Safety and health in shipbreaking, guidelines for Asian countries and Turkey”, 2004, s. 21.

(13)  ILO, ”Safety and health in shipbreaking, guidelines for Asian countries and Turkey”, 2004, avsnitt 3.4.2, s. 19, och bilaga III, s. 155.

(14)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.3.3.

(15)  ILO, ”Safety and health in shipbreaking, guidelines for Asian countries and Turkey”, 2004, avsnitt 3.6, s. 21.

(16)  ILO, ”Safety and health in shipbreaking, guidelines for Asian countries and Turkey”, 2004, bilaga I (”Workers’ health surveillance”), avsnitt 2 och 3, s. 147–150, och bilaga II (”Surveillance of the working environment”), s. 152.

(17)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.3.4.11, s. 21.

(18)  ILO, ”Safety and health in shipbreaking, guidelines for Asian countries and Turkey”, 2004, del II, s. 47 (med undantag för avsnitt 14 och 16, till vilka det hänvisas i nästa kapitel i föreliggande riktlinjer).

(19)  Baselkonventionens tekniska riktlinjer, avsnitt 5, s. 66.

(20)  Baselkonventionens sekretariat, Guidance for competent authorities of ship recycling facilities, 4.8.2013.

(21)  Baselkonventionens sekretariat: ”Guidance for competent authorities of ship recycling facilities” (Baselkonventionens riktlinjer från 2013), 4.8.2013, s. 13.

(22)  Eftersom fartygssektioner inte bara utgör ”avfall som uppstår under fartygsåtervinningsprocessen” utan även riskerar vara täckta med oljerester och/eller färg- eller beläggningspartiklar som uppstått under skärningsarbetet, får de inte tappas eller skrapas i tidvattenområden eller på andra genomsläppliga underlag, såsom sand eller grus, eftersom det skulle bryta mot kraven på kontroll av läckage (artikel 13.1 f), inneslutning (artikel 13.1 g i) och hantering på ogenomsläppliga underlag (artikel 13.1 g ii).

(23)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.4.4, s. 33.

(24)  Baselkonventionens tekniska riktlinjer, s. 81.

(25)  Artikel 13.1 b i förordningen.

(26)  Typen av skärmlänsa som bör användas varierar beroende på plats och förhållanden för fartygsåtervinningsanläggningen. I synnerhet vid anläggningar där fartyg tar sig i land för egen maskin, vilket eventuellt kan leda till att förorenat dagvatten rinner ut i havet, kan två inneslutningsnivåer behövas: en första nivå av sorbenta skärmlänsor som läggs ut runt fartyget som demonteras, och en andra, mer permanent nivå med icke-sorbenta kust- eller havslänsor.

(27)  Baselkonventionens sekretariat, Guidance for competent authorities of ship recycling facilities, 4.8.2013, s. 14.

(28)  ”innesluta alla farliga material”, ”under hela fartygsåtervinningsprocessen” (artikel 13.1 g i).

(29)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.4.3.1, s. 29, och Baselkonventionens tekniska riktlinjer, s. 82.

(30)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.4.3.1, s. 30, och Baselkonventionens tekniska riktlinjer, s. 80.

(31)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.4.3.4.1, s. 32, och Baselkonventionens tekniska riktlinjer, s. 82.

(32)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.4.3.5 ”Hazardous liquids, residues and sediments (such as oil, bilge and ballast water)”, s. 32, och Baselkonventionens tekniska riktlinjer, s. 81.

(33)  EUT L 330, 16.12.2009, s. 28.

(34)  Baselkonventionens sekretariat: ”Guidance for competent authorities of ship recycling facilities” (Baselkonventionens riktlinjer från 2013), 4.8.2013, s. 17.

(35)  Baselkonventionens sekretariat: ”Guidance for competent authorities of ship recycling facilities” (Baselkonventionens riktlinjer från 2013), 4.8.2013, s. 15.

(36)  Baselkonventionens tekniska riktlinjer, s. 68.

(37)  Baselkonventionens sekretariat: ”Guidance for competent authorities of ship recycling facilities” (Baselkonventionens riktlinjer från 2013), 4.8.2013, s. 16.

(38)  Se fotnot 37.

(39)  Se fotnot 36.

(40)  Se fotnot 36.

(41)  På grundval av artikel 13.1 h i förordningen (där det fastställs att fartygsåtervinningsanläggningen ”ska se till att utrustning för nödsituationer, såsom brandbekämpningsutrustning och brandfordon, ambulanser och lyftkranar, snabbt kan sättas in på fartyget överallt på fartygsåtervinningsanläggningen”) kan det härledas att förordningens krav inte uppfylls på sådana anläggningar där utryckningsfordon inte kan parkera bredvid fartyget eller bredvid landgången p.g.a. exempelvis vattensjuk, instabil mark som inte kan bära fordon.

(42)  ILO, ”Safety and health in shipbreaking, guidelines for Asian countries and Turkey”, 2004, s. 138.

(43)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.3.4.9, s. 20.

(44)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.4.2.6 stycke 3.

(45)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.2.6: Om material eller avfall förs bort från fartygsåtervinningsanläggningen för vidare bearbetning och/eller bortskaffande ska planen för fartygsåtervinningsanläggningen innehålla information om de förfaranden som tillämpas för att säkerställa att materialen och avfallet överförs endast till en anläggning som är auktoriserad för att behandla eller omhänderta materialet/avfallet på ett miljöriktigt sätt.

(46)  För ytterligare information, se: http://www.basel.int/Implementation/TechnicalMatters/DevelopmentofTechnicalGuidelines/AdoptedTechnicalGuidelines/tabid/2376/Default.aspx

(47)  För ytterligare information, se: http://www.basel.int/Implementation/CountryLedInitiative/EnvironmentallySoundManagement/ESMFramework/tabid/3616/Default.aspx

(48)  EUT L 312, 22.11.2008, s. 3.

(49)  EUT L 182, 16.7.1999, s. 1.

(50)  EUT L 332, 28.12.2000, s. 91.

(51)  EUT L 334, 17.12.2010, s. 17.

(52)  EUT L 243, 24.9.1996, s. 31.

(53)  EUT L 266, 26.9.2006, s. 1.

(54)  EUT L 37, 13.2.2003, s. 24.

(55)  Se artikel 13.1 b, 13.1 d i och 13.1 i.

(56)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.3.1, s. 11.

(57)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.3.6 stycke 6, s. 23.

(58)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.3.2.

(59)  Artikel 3.1.13 i förordningen.

(60)  Artikel 3.3 i förordningen.

(61)  Definition enligt rådets direktiv 89/686/EEG av den 21 december 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig skyddsutrustning (EGT L 399, 30.12.1989, s. 18.).

(62)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.3.4.10, s. 21.

(63)  ILO, ”Safety and health in shipbreaking, guidelines for Asian countries and Turkey”, 2004, avsnitt 15, s. 122.

(64)  ILO, ”Safety and health in shipbreaking, guidelines for Asian countries and Turkey”, 2004, avsnitt 14, s. 117.

(65)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.1.2, s. 8.

(66)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.3.6 stycke 7, s. 23.

(67)  IMO, resolution MEPC.210(63) antagen den 2 mars 2012, ”2012 Guidelines for safe and environmentally sound ship recycling”, avsnitt 3.1.4, s. 9.

(68)  ILO, ”Safety and health in shipbreaking, guidelines for Asian countries and Turkey”, 2004, avsnitt 5, s. 34 och bilaga I (”Workers’ health surveillance”), avsnitt 4, s. 150.

(69)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (EUT L 218, 13.8.2008, s. 30).

(70)  ISO/IEC 17020:2012, Krav på verksamhet inom olika typer av kontrollorgan.

(71)  En lista över sådana organ kan hittas på http://www.european-accreditation.org/mla-and-bla-signatories#6 och https://www.ilac.org/documents/mra_signatories.pdf.

(72)  Artikel 11.2 i förordning (EG) nr 765/2008 anger att nationella myndigheterna ska erkänna likvärdigheten hos de tjänster som tillhandahålls av de ackrediteringsorgan som […] framgångsrikt [har] genomgått referentbedömning, och därmed […] godta dessa organs ackrediteringsintyg och de intyg som utfärdas av de organ för bedömning av överensstämmelse som ackrediterats av dem.

---

---

---

12.4.2016

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 128/22

---

Meddelande till personer som omfattas av de åtgärder som föreskrivs i rådets beslut 2011/235/Gusp, ändrat genom rådets beslut (Gusp) 2016/565; och i rådets förordning (EU) nr 359/2011, genomförd genom rådets genomförandeförordning (EU) 2016/556 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Iran

(2016/C 128/02)

Följande information lämnas för kännedom till de personer som anges i bilagan till rådets beslut 2011/235/Gusp (1), ändrat genom rådets beslut (Gusp) 2016/565 (2), och i bilaga I till rådets förordning (EU) nr 359/2011 (3), genomförd genom rådets genomförandeförordning (EU) 2016/556 (4) om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Iran.

Europeiska unionens råd har beslutat att de personer som anges i ovannämnda bilagor även i fortsättningen bör ingå i förteckningen över personer och enheter som omfattas av restriktiva åtgärder enligt beslut 2011/235/Gusp och förordning (EU) nr 359/2011.

De berörda personerna uppmärksammas på möjligheten att inkomma med en ansökan till de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten/de berörda medlemsstaterna enligt webbplatsuppgifterna i bilaga II till förordning (EU) nr 359/2011 med en ansökan om tillstånd att få använda frysta tillgångar för grundläggande behov eller särskilda betalningar (se artikel 4 i förordningen).

De berörda personerna kan inkomma med en ansökan till rådet, åtföljd av styrkande handlingar, om att beslutet om att föra upp dem på den ovannämnda förteckningen ska omprövas. Ansökan ska skickas till följande adress:

Europeiska unionens råd

GD C 1C – Enheten för övergripande frågor

Generalsekretariatet

Rue de la Loi/Wetstraat 175

1048 Bryssel

BELGIEN

E-post: sanctions@consilium.europa.eu

De berörda personerna uppmärksammas också på möjligheten att väcka talan mot rådets beslut vid Europeiska unionens tribunal i enlighet med villkoren i artiklarna 275 andra stycket och 263 fjärde och sjätte stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

---

(1)  EUT L 100, 14.4.2011, s. 51.

(2)  EUT L 96, 12.4.2016, s. 41.

(3)  EUT L 100, 14.4.2011, s. 1.

(4)  EUT L 96, 12.4.2016, s. 3.

---

12.4.2016

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 128/23

---

Eurons växelkurs (1)

11 april 2016

(2016/C 128/03)

1 euro =

	Valuta	Kurs
USD	US-dollar	1,1390
JPY	japansk yen	123,28
DKK	dansk krona	7,4424
GBP	pund sterling	0,80060
SEK	svensk krona	9,2815
CHF	schweizisk franc	1,0877
ISK	isländsk krona
NOK	norsk krona	9,3809
BGN	bulgarisk lev	1,9558
CZK	tjeckisk koruna	27,026
HUF	ungersk forint	312,07
PLN	polsk zloty	4,2793
RON	rumänsk leu	4,4675
TRY	turkisk lira	3,2240
AUD	australisk dollar	1,5060
CAD	kanadensisk dollar	1,4794
HKD	Hongkongdollar	8,8321
NZD	nyzeeländsk dollar	1,6669
SGD	singaporiansk dollar	1,5341
KRW	sydkoreansk won	1 306,55
ZAR	sydafrikansk rand	16,7955
CNY	kinesisk yuan renminbi	7,3709
HRK	kroatisk kuna	7,4875
IDR	indonesisk rupiah	14 956,00
MYR	malaysisk ringgit	4,4307
PHP	filippinsk peso	52,552
RUB	rysk rubel	76,0574
THB	thailändsk baht	39,956
BRL	brasiliansk real	4,0647
MXN	mexikansk peso	20,1924
INR	indisk rupie	75,7055

---

(1)  Källa: Referensväxelkurs offentliggjord av Europeiska centralbanken.

---

12.4.2016

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 128/24

---

Förhandsanmälan av en koncentration

(Ärende M.7744 – HeidelbergCement/Italcementi)

(Text av betydelse för EES)

(2016/C 128/04)

---

(1)  EUT L 24, 29.1.2004, s. 1 (koncentrationsförordningen).

---

12.4.2016

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 128/25

---

Förhandsanmälan av en koncentration

(Ärende M.7998 – Pacific Mezz/Oaktree/Railpool)

Ärendet kan komma att handläggas enligt ett förenklat förfarande

(Text av betydelse för EES)

(2016/C 128/05)

---

(1)  EUT L 24, 29.1.2004, s. 1 (koncentrationsförordningen).

(2)  EUT C 366, 14.12.2013, s. 5.

---

12.4.2016

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 128/26

---

Förhandsanmälan av en koncentration

(Ärende M.7859 – OMV/EconGas)

Ärendet kan komma att handläggas enligt ett förenklat förfarande

(Text av betydelse för EES)

(2016/C 128/06)

---

(1)  EUT L 24, 29.1.2004, s. 1 (koncentrationsförordningen).

(2)  EUT C 366, 14.12.2013, s. 5 (tillkännagivande om ett förenklat förfarande).

---

12.4.2016

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 128/27

---

Förhandsanmälan av en koncentration

(Ärende M.7801 – Wabtec/Faiveley Transport)

(Text av betydelse för EES)

(2016/C 128/07)

---

(1)  EUT L 24, 29.1.2004, s. 1 (koncentrationsförordningen).

---

12.4.2016

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 128/28

---

Förhandsanmälan av en koncentration

(Ärende M.7989 – Griffin/LVS II LUX XX/Redefine/Echo Prime JV)

Ärendet kan komma att handläggas enligt ett förenklat förfarande

(Text av betydelse för EES)

(2016/C 128/08)

---

(1)  EUT L 24, 29.1.2004, s. 1 (koncentrationsförordningen).

(2)  EUT C 366, 14.12.2013, s. 5.

---