28.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 32/1

Huvudföredragande:

Brendan BURNS

Medföredragande:

Pavel TRANTINA

1.1

Eftersom EU inte har några direkta befogenheter på utbildningsområdet och utbildningssystemen skiljer sig åt i medlemsstaterna vill EESK belysa ett gemensamt europeiskt problem som gäller tillhandahållandet av vidareutbildning (yrkesutbildning) på landsbygden och i avlägset belägna områden i Europa. Detta är något som måste tas upp på europeisk, nationell och regional nivå.

1.2

Det behövs en ny europeisk agenda som uppmuntrar EU-institutionerna och de nationella regeringarna, samt företag, fackföreningar och andra organisationer i det civila samhället, att förbättra samarbetet så att vidareutbildning blir tillgänglig både för arbetstagare som genomgår utbildning och deras arbetsgivare. Detta bör ske nära arbetsplatsen och i en miljö som är kompatibel med den. Behöriga myndigheter bör främja och uppmuntra ett sådant samarbete och säkerställa ett adekvat finansiellt stöd.

1.3

Samhället och de offentliga myndigheterna måste erkänna att mikro- och småföretag inte är mindre versioner av storföretag. Detta antagande har visat sig felaktigt och är en av de främsta anledningarna till att vi har ett ”kompetensglapp” mellan utbildning och sysselsättning.

1.4

Man måste utveckla nya vidareutbildnings- och yrkeskvalifikationer för mikro- och småföretag som bygger på empiriska bevis på de uppgifter som faktiskt utförs i dessa företag.

1.5

Utbildning för landsbygdsföretag måste ske lokalt, med hjälp av IKT och andra bredbandstillämpningar. För att uppnå detta bör allmän tillgång till mobila och markbundna höghastighetsbredband i landsbygdsområden och avlägset belägna områden behandlas som ”grundläggande infrastruktur”. EU:s konkurrenslagstiftning får därför inte tillåtas stoppa de nationella och regionala regeringarnas utbyggnad av snabbt bredband i landsbygdsområden.

1.6

Nationella och lokala myndigheter måste erkänna att investeringar i utvecklingen av familje- och mikroföretag samt småföretag i landsbygdsområden och avlägset belägna områden är en bra långsiktig investering som bidrar till att stoppa utflyttning, minska trycket på tjänster i städer, återställa lokalsamhällets ekonomiska hållbarhet och bevara landsbygdsmiljön.

1.7

Om nationella/regionala regeringar ger ett långsiktigt finansiellt stöd till lokala grupper kommer detta att bidra till att samordna processen för att fastställa och tillgodose lokala behov. Stödet kommer också att bidra till att engagera lokalsamhällena att direkt ta itu med utflyttningen från landsbygden, medan det finansiella stödet från strukturfonderna, särskilt från Europeiska socialfonden, bör göra det möjligt att tillhandahålla vidareutbildning som motsvarar de berörda aktörernas behov.

2.1

Syftet med detta yttrande är att lyfta fram behovet av att utveckla ett bättre system för vidareutbildning och fortlöpande yrkesmässig utveckling på landsbygden, i synnerhet i bergsområden och öregioner.

2.2

Enligt Cedefops definition (1) innebär vidareutbildning en allmän eller yrkesinriktad utbildning som efter avslutad grundutbildning eller efter inträdet i arbetslivet ska hjälpa enskilda personer att förbättra eller uppdatera sina kunskaper och/eller färdigheter, förvärva nya färdigheter för en ändring av karriären eller omskolning, fortsätta sin personliga och yrkesmässiga utveckling. Vidareutbildning ingår i begreppet livslångt lärande och kan omfatta vilken typ av utbildning som helst (allmän, specialiserad eller yrkesinriktad, formell eller icke-formell etc.). Vidareutbildning är av avgörande betydelse för enskilda individers anställbarhet.

2.3

Problemen i samband med vidarebildning på landsbygden och i avlägset belägna områden har tagits upp i en rad EESK-yttranden (2) om jordbruk och vid offentliga möten. Detta yttrande syftar till att ge en översikt och föreslå lösningar på några av de viktigaste frågorna.

2.4

I hela EU skiljer sig landsbygdsområden, bergsområden och öregioner åt avsevärt. Medan vissa regioner är mycket välbärgade och har låg arbetslöshet och solid tillväxt så finns det andra som har drabbats av både växande ekonomiska problem, utflyttning och en åldrande befolkning. Det finns inte heller alltid möjlighet till vidareutbildning inom rimligt avstånd.

2.5

I takt med att levnadsstandarden förbättrats i städerna har många ungdomar i landsbygdsområden, bergsområden och öregioner flyttat ut och detta skapar en nedåtgående ekonomisk och social spiral som tar fart allteftersom fler människor flyttar. Befolkningsminskningen leder till att en mindre mängd pengar cirkulerar i lokalsamhället, vilket i sin tur påverkar livskraften hos lokala företag, affärer och transportförbindelser. Situationen försvåras ytterligare om sjukvårdstjänster, banker, skolor och andra strukturer eventuellt också försvinner.

2.6

Europas landsbygdsområden, bergsområden och öregioner ger oss en stor del av våra lokala livsmedel och råvaror. De är också en plats där människor kan slappna av och njuta av rekreation, sport och andra aktiviteter. Men utan kompetenta, välutbildade lokala arbetstagare som kan sköta jordbruk, skogar, stenbrott, hotell och konst- och hantverksföretag kommer många av dessa strukturer att upphöra att existera.

2.7

Företagens förmåga att verka på dessa platser med svåra förhållanden är en nyckelfråga och arbetsgivare behöver kompetent och välutbildad personal. För att uppnå detta måste det finnas ett närmare samarbete mellan arbetsgivare och lokala skolor, yrkeshögskolor och universitet.

2.8

Regionerna är den nivå där samarbete mellan utbildningsanstalter och företag bäst upprättas och utvecklas. Myndigheterna på alla nivåer måste överväga lämpliga och specifika sätt att införa och utveckla vidareutbildning i landsbygdsområden och perifera områden och/eller områden med låg befolkningstäthet. Detta måste innefatta tillräckliga investeringar, men också stöd, uppmuntran och hjälp till lokala initiativ som främjar samarbete mellan utbildningsanstalter och företag.

2.9

Som EESK flera gånger har betonat måste personlig yrkesvägledning och yrkesrådgivning tillhandahållas (3).

2.10

Tillgång till vidareutbildning är av avgörande betydelse för att utveckla en självständig yrkesutövning och en kompetent arbetskraft. Tyvärr ligger de flesta vidareutbildningscentrum i tättbefolkade områden, vilket innebär att personer från landsbygdsområden, bergsområden och öregioner som genomgår vidareutbildning missgynnas eftersom de behöver resa långt för att nå dessa centrum. I de flesta fall kommer detta att leda till högre kostnader och betydande olägenheter, särskilt om man deltar i korta kurser eller dagkurser.

2.11

Att nå ut med vidareutbildning till landsbygdsområden, bergsområden och öregioner är ett problem som har erkänts i flera EU-länder. Tyvärr har programmen för att lösa detta problem ofta främst grundat sig på ”stadslösningar” som inte är relevanta för landsbygdsområden, bergsområden och öregioner.

2.12

Utbildningssystemen i Europa varierar så mycket mellan medlemsstaterna (en del är centralt organiserade, andra på federal nivå där regionerna bär ansvaret) att det är svårt att föreställa sig en ”europeisk lösning”. Även om lösningarna kan variera, är det ändå värt att identifiera gemensamma problem och att söka vissa gemensamma lösningar, som gör det möjligt att lära av varandras bästa praxis. EESK framhåller att kommittén betraktar systemet med varvad utbildning som särskilt god praxis, med delat ansvar mellan skolan och det utbildande företaget och med deltagande av arbetsmarknadens parter.

2.13

På landsbygden kan specialiserad vidareutbildning erbjudas inom vissa områden som är direkt knutna till ekonomisk verksamhet på landsbygden och deras fysiska särdrag, såsom fiske, skogsbruk, miljö, jordbruk osv. Sådan specialistutbildning bör hålla en sådan standard att den blir ett sätt att locka till sig studerande, ger de personer som har gått utbildningarna relevanta kvalifikationer och på så sätt bidrar till ett lokalt socioekonomiskt uppsving.

3.1

Det är inte alltid utbildningsanstalter som tillhandahåller utbildning förstår sig på arbetssituationen i mikroföretag och små företag. De flesta yrkesutbildningskurser har utvecklats för att tillgodose medelstora och stora företags behov, där arbetsplatsen är organiserad i olika avdelningar och de anställda rekryteras för att lära sig ett visst ”jobb”. Denna industriella massproducerade form av arbete bygger på att alla utför tydligt definierade uppgifter och genomför förfaranden som är lätta att utvärdera, och där varje kvalifikation är knuten till ett specifikt jobb.

3.2

De flesta mikro- och småföretag behöver däremot arbetstagare som har många färdigheter och är flexibla. Här har de anställda inte en specifik uppgift utan arbetar i små team som tillsammans utför alla uppgifter som krävs för att driva verksamheten. Arbetstagare i dessa företag måste därför utföra uppgifter som i större företag skulle utföras av anställda med flera olika titlar.

3.3

Detta sätt att arbeta förstås inte alltid av stadsinriktade utbildningsanstalter. Att erkänna problemet skulle hjälpa utbildarna att förstå hur mikro- och småföretag verkar och varför nuvarande ”jobbfokuserade” utbildningar och kvalifikationer inte är lämpliga för det sätt på vilket mikro- och småföretagen fungerar. Detta skulle också hjälpa småföretag att utveckla och stödja intern arbetsplatsbaserad utbildning.

3.4

Många mikro- och småföretag arbetar också med olika kundbehov, vilket ofta kräver innovativa engångslösningar. I en liten mekanisk verksamhet behövs t.ex. praktiska färdigheter för reparation och återanvändning. Detta skiljer sig från de flesta stora företag, som inte reparerar utan tar bort delar och ersätter dem med nya och skickar tillbaka de trasiga delarna till tillverkaren. Detta enkla exempel förklarar varför anställda i småföretag behöver fler färdigheter än anställda i större företag. Det är anledningen till att det finns ett ”kompetensglapp” och att så många europeiska mikro- och småföretag ratar de befintliga yrkesutbildningar och poäng för yrkeskvalifikationer som har utvecklats för deras sektorer.

3.5

Liknande problem knutna till förfaranden och kompetens har identifierats av mikroföretag och små och medelstora företag inom ingenjörsvetenskap, arkitektur, jordbruk, byggnadssektorn, skogsbruk och ett stort antal andra företag.

3.6

I familjeföretag uppstår även andra problem där barnen ofta är katalysatorer för förändring och är både praktikanter och potentiella chefer. I familjeföretag inleds utbildningen av barnen i ett mycket tidigare skede än vad som är fallet för en anställd på ett stort företag.

4.1

Att utbilda nya och övriga anställda är ett problem särskilt när kurserna ges vid tekniska utbildningscentrum som ligger långt från anställningsorten. Om alltför mycket tid går förlorad till resan kommer många arbetsgivare i mikro- och småföretag att anse att det är slöseri med tid att utbilda en anställd.

4.2

Mikro- och småföretag är medvetna om att livslångt lärande och validering av färdigheter och kvalifikationer som förvärvats genom icke-formellt och informellt lärande (4) hjälper arbetstagarna och företagen att utveckla och att införa mer teknik. En stor del av läromedlen för livslångt lärande finns tillgängliga online via branschens utbildningsvideor, handböcker, onlinedemonstrationer, onlineutbildningar och andra liknande distansutbildningsprogram via internet. Tyvärr är dessa utbildningsprogram ofta svåra att tillgå i landsbygdsområden, bergsområden och öregioner på grund av mycket långsamma bredbandshastigheter (mellan 0,4 och 1,5 Mbit/s) (5).

4.3

Avståndet till utbildningscentrum kan bli mindre viktigt om kvaliteten på kurserna är hög och om transport anordnas och resekostnader ersätts, men det räcker inte för att ta itu med de största svårigheter som de flesta personer som genomgår vidareutbildning i landsbygdsområden, bergsområden och öregioner ställs inför.

5.1

Vidareutbildning är en specifik faktor, som måste beaktas i förhållande till ekonomisk och social utveckling (Europa 2020-strategin). Det är också en faktor som bidrar till territoriell och social sammanhållning i Europeiska unionen.

5.2

Om man gjorde lokala strukturer tillgängliga för det allmänna bästa skulle det hjälpa lokalsamhällena i landsbygdsområden, bergsområden och öregioner att tillhandahålla lämplig yrkesutbildning. De statliga myndigheterna bör rikta in sig på att undanröja de hinder som finns för att lokala initiativ ska kunna uppfylla de vidareutbildningsbehov som finns. Ett närmare samarbete och en bättre förståelse av de utmaningar som både de lokala myndigheterna och initiativtagare till projekt, inbegripet det civila samhällets organisationer, står inför skulle bidra till konstruktiva lösningar.

5.3

Staten skulle kunna använda möjligheten att decentralisera tjänster till landsbygden, och på så sätt skapa fördelar för lokalsamhällena (6).

5.4

Vid en hearing med temat Kompetensutveckling inom yrket och yrkesutbildning på landsbygden  (7), upprepades i flera presentationer hur viktigt det är att lokalsamhällena själva tar tag i sina problem och finner sina egna specifika lösningar. Detta ledde också till att andra frågor togs upp och belyste tydligt att förbättringen av vidareutbildningen måste ingå i en mycket bredare plan som samtidigt åtgärdar en rad olika sammanhängande problem som finns i samhället.

5.5

Samarbete mellan alla berörda parter är av avgörande betydelse. För att få vidareutbildningen att nå ut till dessa samhällen är det nödvändigt att samarbeta med alla lokala företag, skolor, skolpersonal, elever och deras familjer, arbetslösa, arbetstagare, det civila samhällets organisationer och volontärer och även beakta de långsiktiga behoven i samhället. Det ansågs särskilt avgörande för lokalinvånarna att själva ta initiativet och, för vissa, att bli ”drivkrafter” för förändring, så att lokalsamhället självt kan agera och utveckla sina egna lösningar.

5.6

Behovet av politisk vilja på lokal, regional och nationell nivå för att säkerställa att samhällena får långsiktigt finansiellt och infrastrukturellt stöd har också identifierats som ett problem som måste åtgärdas.

5.7

Kommunikation med hjälp av mobila och markbundna bredband identifierades som en viktig kanal för yrkesutbildningsutveckling, särskilt utveckling av IKT-färdigheter, som håller på att bli oumbärliga på arbetsplatsen och i hemmet. Det krävs digitala färdigheter för att använda utrustning och få tillgång till tjänster. Denna kompetens är nu en central del av alla människors ekonomiska och sociala liv och bör därför omfatta alla stadier och former av utbildning, från grundskolan till vuxenutbildning (8). Politiken måste också beakta särdragen hos lokalbefolkningen i fråga om ålder, utbildningsnivå och inkomstnivå. På landsbygden kan man också använda öppen undervisning och distansundervisning (e-lärande/öppen undervisning) för att komplettera lärarledd undervisning på plats i vissa ämnen eller viss utbildningsverksamhet. Då måste teknik och anslutningar finnas tillgängliga.

5.8

Allmän tillgång till höghastighetsbredband är därför av avgörande betydelse för att främja social och territoriell sammanhållning. Planerna på att utöka användningen av struktur- och landsbygdsutvecklingsfonderna för att komplettera utvecklingen av en kommersiellt livskraftig infrastruktur för bredband är därför välkomna. Det är dock även viktigt att nyttan av dessa investeringar kommer allmänheten till del genom högkvalitativa tjänster (t.ex. hälso- och sjukvårdstjänster, kontakter med lokala myndigheter, osv.) och en betydande kostnadssänkning för alla slutanvändare. Offentliga platser med gratis tillgång till trådlösa nätverk är också viktiga för att utveckla en allmän tillgång till höghastighetsbredband i småstäder och byar.

5.9

Det är allmänt erkänt att tillhandahållandet av de färdigheter som krävs för att leva och arbeta i landsbygdsområden, bergsområden och öregioner är en komplicerad uppgift som kräver att varje lokalsamhälle genomför en integrerad strategi, något som Volonteurope tagit upp genom sin kampanj om isolering av medborgare i Europas landsbygdsområden (9). Vad gäller finansiering av vidareutbildningen bör företag och lokalsamhällen kunna få ett lämpligt stöd från Europeiska socialfonden, och tillgången till sådant stöd bör underlättas. Det är dessutom viktigt att det finansiella stödet inte grundas på rent kommersiella grunder. Till exempel är tillgång till medel inom ramen för Leader och program för lokalt ledd utveckling av avgörande betydelse. Det kommer att underlätta lokala aktionsgruppers, lokala samhällsorganisationers och civilsamhällets roll genom att tillhandahålla en hållbar ram för drift, finansiering, deltagande och stöd.

5.10

I Europa finns nätverk av lokala och regionala myndigheter som har åtagit sig att samarbeta på området för yrkesutbildning och livslångt lärande. Dessa är stiftelsen för europeiska regioner för forskning och utbildning (Foundation of European Regions for Research, Education and Training) och de europeiska regionala och lokala myndigheternas organisation för livslångt lärande (European Association of Regional and Local Authorities for Lifelong Learning). Tillgång till vidareutbildning med särskilt fokus på landsbygdsområden bör också behandlas i dessa europeiska nätverk, eftersom det främst är på regional nivå som områden för partnerskap och samarbete mellan de berörda sektorerna kan skapas, dvs. mellan lokala och regionala myndigheter, företag, arbetsmarknadsparterna, det civila samhället och centrum för sysselsättning, utbildning och yrkesvägledning osv.

5.11

Det civila samhällets organisationer bör uppmuntras att utbyta exempel på bästa praxis och innovativa strategier för att motarbeta isolering på landsbygden. Deras företrädare bör ges möjlighet att spela en aktiv roll i förvaltningsstrukturen för de EU-medel som har en inverkan på landsbygdsutvecklingen (Ejflu, Esif), att verkligen delta i utformningen av programmen och i kontrollen av övervakningskommittéer på nationell nivå samt att involvera lokala och utsatta grupper i utformningen och genomförandet av projekten. På området för icke-statliga vidareutbildningsanstalter är Grundtvigs (10) folkhögskolerörelse (som började i Danmark på 1800-talet och sedan med stor framgång har spritt sig till andra länder) ett utmärkt exempel. Samtidigt bör företrädare för det civila samhällets organisationer underrätta Europeiska kommissionen om dålig praxis i medlemsstaterna, i syfte att se till att myndigheterna uppfyller sin skyldighet att samråda med och involvera olika berörda parter (särskilt på lokal nivå) i utformningen, genomförandet och utvärderingen av EU-programmen.

5.12

EESK rekommenderar att EU:s ungdomsgaranti används för att främja utbildning av unga generationer på landsbygden. EU:s stöd bör vara särskilt inriktat på hur erfarenheter från framgångsrika och innovativa strategier kan föras vidare snabbare och hur de kan omsättas i praktiken.

6.1

Ämnet för detta yttrande har visat sig vara mycket komplicerat. En rad olika närliggande problem såsom transporter, bostäder på landsbygden, sjukvårdstjänster och sociala tjänster, stimulans av landsbygdsföretag genom skatteincitament, utvecklingen av turismen och många andra idéer som togs upp under våra diskussioner och under hearingen skulle ha kunnat undersökas mer ingående.

6.2

Det är dock inte möjligt att ta upp alla dessa frågor i ett enda yttrande. Vi vill ändå rekommendera att de behandlas i kommande yttranden.

6.3

En mer ingående undersökning måste göras för att förstå de uppgifter som måste utföras i mikro- och småföretag och hur dessa uppgifter fördelas. Detta kommer i sin tur att påverka hur man utformar de kvalifikationer som mikro- och småföretag efterfrågar och hur man tillhandahåller utbildning.

6.4

EESK föreslår att man inleder en studie för att hitta lösningar på de utmaningar som tas upp i yttrandet.

6.5

EESK efterlyser en mellaninstitutionell dialog om utmaningar och möjliga lösningar, med deltagande av flera av kommissionens generaldirektorat, det civila samhället (EESK), lokala och regionala myndigheter (ReK) och Cedefop.

28.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 32/8

Föredragande:

Pierre-Jean COULON

1.1

EESK har efter forumet för det civila samhället på västra Balkan, som hölls i Belgrad den 2 och 3 juni 2015, efterfrågat att energigemenskapen, som syftar till att utöka EU:s energiregelverk till de länder som berörs av utvidgningen och grannskapspolitiken, ska stärkas och bli en mer integrerad del av projektet för en energiunion. Energi måste vara en faktor för utveckling och sammanlänkning i regionen. Medborgarna på västra Balkan bör ha en klar uppfattning om de ekonomiska, sociala och miljömässiga fördelar som ett EU-medlemskap medför.

1.2

Planerna på en energiunion bör i fråga om energisammanlänkning även omfatta västra Balkan.

1.3

De befintliga infrastrukturerna för transport och distribution av gas bör användas på ett optimalt sätt, och tekniken med ”omvända flöden” bör genomföras. När det gäller de nya, potentiella strukturerna bör man se över alla alternativ:

1.4

Ett gemensamt gaslager för regionen bör utredas utan att det påverkar eventuella förstärkningar av nationella alternativ.

1.5

EESK välkomnar återupptagandet av studier som avser anläggningen av en LNG-terminal (LNG – flytande naturgas) i Adriatiska havet, och efterlyser att de genomförs.

1.6

Det krävs även investeringar i förnybara energikällor. De bör bygga på bättre nät och sammankoppling av näten och en tydlig och stabil rättslig ram.

1.7

Det civila samhället på Balkan ska systematiskt involveras och integreras vid energigemenskapens möten. EESK och dess kontakter i dessa länder bör fungera som stöd.

1.8

EESK efterlyser ett bättre interregionalt samarbete och en utveckling av energiprojekt, som är viktiga faktorer när det gäller att stärka stabiliteten i området och skapa nya arbetstillfällen.

1.9

I unionens regelverk är direktivet om energieffektivitet av särskild betydelse och bör bli föremål för särskilda program i de berörda länderna. Samarbete mellan olika intressenter i fråga om smarta mätare och globala lösningar bör eftersträvas. Energieffektivitet och energibesparingar är faktorer som genererar aktiviteter för företagen och skapar inte bara gröna utan också traditionella arbetstillfällen.

2.1

Bland de 35 kapitel i EU:s regelverk som behandlar de krav ett land ska uppfylla för att få gå med i EU, finns även kapitel 15, ”Energi”, som visar hur viktig denna fråga är. Frågan har redan tagits upp i anslutningsförhandlingarna med Montenegro, och kommer inom kort att behandlas även i Serbiens fall. Det bör understrykas att energifrågor måste eller bör behandlas även inom ramen för andra kapitel. Oavsett om det handlar om jordbruk, transport, företagande, sociala frågor, miljö etc. måste energifrågan alltid tas i beaktande.

2.2

I sydöstra Europa finns ett antal länder som redan är EU-medlemmar, formella kandidatländer i olika stadier av ansökningsprocessen samt potentiella kandidatländer.

2.3

Inom ramen för anslutningsförhandlingarna bör kandidatländerna uppmuntras att så snabbt som möjligt genomföra EU:s regelverk för att främja integreringen på EU:s inre energimarknad, något som kommer medborgarna till gagn.

2.4

Den nya Europeiska kommissionen har gjort inrättandet av en energiunion till en av sina allra viktigaste prioriteringar: en av dess vice ordförande sysslar enbart med denna fråga och fler än dussintalet andra kommissionsledamöter är inblandade. Energiunionen, som efterfrågats av EESK i flera år (se bland annat TEN/493), står nu äntligen på dagordningen. Det är viktigt att även de länder som på kort eller medellång sikt planerar att ansluta sig till unionen redan från början inkluderas i diskussionen. I ovannämnda yttrande påpekade EESK uttryckligen att man måste ta med dessa länder i beräkningen.

2.5

I ”energiunionens strategiska ram”, som offentliggjordes av Europeiska kommissionen den 25 februari 2015 och blev föremål för yttrandet TEN/570, föreslås att energigemenskapen ska stärkas. Dessutom understryker man att EU:s energimarknader bör integreras mer med energigemenskapens länder. Energigemenskapens undertecknare nämns uttryckligen när det gäller hanteringen av energikriser. Slutligen aviseras även en regelbunden uppdatering av energiinfrastrukturprojekt av gemensamt intresse, som hädanefter kan utvidgas till projekt av EU-intresse på energiområdet.

2.6

Det bör råda en balans mellan traditionella och förnybara energikällor, och därför bör man skapa sammanlänkningar i elnäten eller förstärka befintliga sammanlänkningar med unionens nät. När det gäller gas är det viktigt att försörjningen tryggas genom solidariska sammanlänkningar med unionen, men även genom en terminal för gastransportfartyg. Slutligen är gasledningen ”Turkish Stream”, som ersätter det avbrutna projektet ”South Stream”, en möjlighet, liksom projekten Trans Adriatic Pipeline (TAP) eller Ionian Adriatic gas Pipeline (IAP). Denna region är en så gott som oundviklig transportsträcka mellan de områden där produktionen (av olja och gas) äger rum och de områden där den stora förbrukningen sker inom EU. Prioriteringen borde vara att använda redan befintlig infrastruktur, som ofta är underutnyttjad. För att trygga energiförsörjningen bör man inte prioritera de stora och sårbara gasledningarna, utan i stället främja ”omvända flöden”.

3.1

EESK klargjorde nyligen (TEN/562, TEN/570 etc.) att styrning inom energiområdet är av avgörande betydelse för att möjliggöra energival, samordning av investeringar, särskilt i infrastruktur, genomförandet av solidaritetsåtgärder mellan staterna eller definitionen av de berörda parternas roller och deltagande, särskilt vad gäller civilsamhället (arbetsmarknadsparter, konsumenter, miljöorganisationer etc.).

3.2

Grunderna till en sådan styrning lades i flera avseenden redan i juli 2006 när man inrättade energigemenskapen, som omfattade länderna på västra Balkan (Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Kosovo, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Serbien). Moldavien gick med i energigemenskapen 2010, och följdes sedan av Ukraina 2011. Georgien är kandidatland, medan Norge, Armenien och framför allt Turkiet deltar i egenskap av observatörer.

3.3

Fördraget har som mål att utvidga EU:s interna marknad till sydöstra Europa och längre än så. Det syftar till att

3.4

Även om intentionerna är lovvärda har de senaste årens framsteg varit tämligen begränsade.

3.4.1

De interinstitutionella relationerna mellan EU och energigemenskapens medlemsstater behöver förändras, och det är det som är avsikten med den energiunionsprocess som föreslagits av Europeiska kommissionen. I detta sammanhang bör EESK spela en central roll när det gäller utvidgningen av förfarandena genom att se till att de europeiska diskussionerna om energi även beaktar den övergripande energisituationen i regionen.

3.4.2

Antagandet av EU:s regelverk på energiområdet och integreringen i den inre marknaden innebär en betydande förändring i praxis i regionen vad gäller energipriserna, som måste reflektera faktiska kostnader och inte baseras på ”subventionerade” priser.

3.4.3

De strukturer som upprättats för civilsamhället i och med utvidgningsprocessen, till exempel gemensamma rådgivande kommittéer: f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (för närvarande inte aktiv), Montenegro och Serbien (kandidatländer som har inlett förhandlingar och med vilka kommittéerna är aktiva) samt övervakningskommittén för västra Balkan, bör användas för detta ändamål.

4.1

Vi har tittat på behovet av att stärka sammanlänkningar mellan elnäten i regionen, men också från och till omvärlden, samt försörjningsvägarna, särskilt vad gäller naturgas, och möjligheten att inrätta en terminal för gastransportfartyg. Den skulle naturligtvis placeras i regionens adriatiska del, vara gemensam för alla regionens stater, eller i alla fall de flesta av dem, och möjliggöra tillförseln av LNG från avlägsna leverantörer och längre fram även den gas som framställs i östra Medelhavsområdet (cypriotisk märkning).

4.1.1

Inom ramen för sammankopplingen av gasnäten i Central- och Sydösteuropa (Cesec) undertecknades nyligen (den 10 juli 2015) ett samförståndsavtal mellan Europeiska kommissionen och Österrike, Bulgarien, Kroatien, Grekland, Ungern, Italien, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Albanien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Serbien och Ukraina. Detta borde uppmuntra en diversifiering av gasförsörjningen och marknadsintegrationen i regionen. EESK skulle gärna se att Montenegro deltog i avtalet.

4.2

Den regionala energimixen är i själva verket obalanserad. Det finns ingen riktig marknad, mixens struktur varierar från land till land och priserna är nästan alltid reglerade och hålls ofta konstlat låga, vilket varken främjar energieffektivitet eller investeringar i olika källor.

4.3

Faktum är att kol står för mer än 50 % av all energi som förbrukas, olja och oljeprodukter för mer än 30 % medan gas ”endast” står för cirka 10 %. Produktion baserad på avfall och biobränsle vinner mark, men det saknas en konkret, avtalad plan.

4.4

Enligt flera källor (IEA, REN) och utvärderingsstudier har länderna på västra Balkan en betydande potential när det gäller förnybar energi, som man bör mobilisera och investera i för att göra det möjligt för länderna att delta i Europeiska unionens kommande handlingsram för klimat och energi inför 2030:

4.4.1

Dessa framtidsutsikter bör utvärderas med avseende på samordnade investeringar, men framför allt vad gäller möjligheterna att utveckla verksamheter och skapa arbetstillfällen, särskilt inom ny energiteknik (så kallade gröna jobb), och att lösa problemet med energibrist. Energigemenskapen bör användas för att utveckla sådana verksamheter, bl.a. med hjälp av EIB-medel.

4.4.2

Den facilitet för det civila samhället som omfattas av anslutningsprocessen bör främja energiprojekt på medborgarnivå (projekt som bygger på föreningar, kooperativ, icke-statliga organisationer osv.).

28.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 32/12

Föredragande:

Stefano PALMIERI

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) konstaterar att genomförandet av EU:s strategi för Alpregionen (Eusalp) sker vid en mycket speciell tidpunkt då vi fortfarande känner av finanskrisens negativa effekter för realekonomin, samtidigt som vi försöker främja och genomföra strukturella, ekonomiska, miljömässiga och sociala förändringar, särskilt när det gäller medborgarnas livskvalitet och välfärd.

1.2

EESK konstaterar att de territoriella system som omfattas av Eusalp, dvs. fem medlemsstater (Italien, Frankrike, Österrike, Tyskland och Slovenien) och två tredjeländer (Schweiz och Liechtenstein) kännetecknas av att deras ekonomiska utveckling, miljömässiga hållbarhet och sociala sammanhållning ligger på nivåer som är klart högre än EU:s genomsnitt, och att de även har en lång tradition av territoriellt samarbete.

1.2.1

Trots detta menar EESK att Eusalp skulle ge Alperna som region det mervärde som behövs för att upprätthålla, och eventuellt även höja, den redan höga ekonomiska, miljömässiga och sociala standard som dessa territoriella system kännetecknas av.

1.2.2

EESK ser Eusalp som en drivkraft för utveckling som kan främja konkurrensen och sammanhållningen inom hela EU i enlighet med den europeiska sammanhållningspolitikens mål och med de principer om samarbete och solidaritet som kännetecknar denna politik.

1.3

EESK framhåller att dessa territorier har vissa gemensamma särdrag t.ex. på grund av att de ligger i bergsområden i Alperna.

1.3.1

EESK menar att Alperna, förutom att vara Europas näst mest betydelsefulla område när det gäller biologisk mångfald, utgör en del av identiteten och igenkännbarheten för hela detta område. På grund av sin utsträckning och formation fungerar Alperna i vissa avseenden som en såväl materiell som immateriell skiljevägg, medan de i ekonomiskt, miljömässigt, kulturellt och socialt avseende i stället binder samman olika territoriella nivåer.

1.4

EESK välkomnar en EU-strategi för Alperna (Eusalp) men anser att vissa kompletteringar behöver göras.

1.5

EESK beklagar att den sociala dimensionen inom Eusalp inte tillskrivs samma värde som den ekonomiska eller miljömässiga. Kommittén önskar därför att den sociala dimensionen stärks genom att man redogör för hur sociala aspekter ska integreras, så att en tillväxtmodell kan utvecklas som säkerställer såväl konkurrensen som social integration och socialt skydd, i synnerhet för de mest sårbara och missgynnade i samhället.

1.5.1

EESK anser dessutom att det är mycket viktigt att stärka den horisontella dimensionen för Eusalps mål så att en harmonisering och balans mellan ekonomisk, miljömässig och social hållbarhet kan främjas i högre utsträckning, med utgångspunkt i en helhetssyn på utveckling och social innovation.

1.6

EESK anser att de mål som fastställts inom ramen för Eusalp ligger i linje med de strategiska prioriteringarna för Alpregionen men efterlyser samtidigt ytterligare åtgärder för att utmaningarna ska kunna omsättas i konkreta resultat för konkurrenskraften och sammanhållningen, i synnerhet med tanke på den ekonomiska globaliseringen, den demografiska utvecklingen, klimatförändringarna, energiaspekter och det geografiska läget.

1.7

När det gäller den tematiska prioriteringen ”Ekonomisk tillväxt och innovation” anser EESK att det är viktigt att ta fram innovationsfrämjande strategier som på ett effektivare sätt främjar konkurrenskraften och sysselsättningen, att locka nya investeringar, utöka åtgärderna för att stödja jord- och skogsbruket samt stödja de olika former av turism som är aktuella i området. (För en fördjupning av detta resonemang hänvisas till punkterna 3.3–3.7.)

1.8

När det gäller den tematiska prioriteringen ”Rörlighet och förbindelser” anser EESK att man måste vidta åtgärder för att minska vägtransporterna för varor och personer, främja ekologiskt hållbara förbindelser till turistområden, minska biltrafiken i städerna och garantera tillgången till tjänster och förbindelser i hela Alpregionen. (För en fördjupning av detta resonemang hänvisas till punkterna 3.8–3.10.)

1.9

När det gäller den tematiska prioriteringen ”Miljö och energi” anser EESK att balansen måste upprätthållas mellan att bevara natur- och kulturresurserna och en effektiv användning av dem, ekologisk konnektivitet, åtgärder för att vi ska kunna begränsa klimatförändringarna och anpassa oss till dem, samt en säker och högkvalitativ energiförsörjning till rimliga priser. (För en fördjupning av detta resonemang hänvisas till punkterna 3.11–3.13.)

1.10

EESK anser att Eusalp måste ha ett effektivt flernivåstyre så att både den ”horisontella dimensionen” (civilsamhällets deltagande) och den ”vertikala dimensionen” (regionernas och kommunernas deltagande) kan utnyttjas tillsammans – där den horisontella stärker och kompletterar den vertikala dimensionen – samtidigt som full respekt för subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen upprätthålls.

1.11

EESK efterlyser en fortlöpande kapacitetsuppbyggnadsprocess som ska åtfölja och stödja civilsamhällets aktiva deltagande i Eusalps utvecklingsprocesser, och kommittén anser även att ett permanent forum bör inrättas för att företräda och stödja näringslivets och arbetsmarknadens parter i Alpregionen. Ett sådant forum ska även agera när det gäller enskilda regioner som omfattas av strategin.

1.11.1

I ljuset av detta föreslår kommittén att man ska aktivera ett särskilt program, ”Going local – Eusalp”, med aktivt deltagande av samtliga företrädare inom kommittén som är involverade och berörs av de utvecklingsprocesser som föreslås inom ramen för EU-strategin för Alpregionen. Genom ”Going local – Eusalp” skulle man därför kunna genomföra informations- och utbildningskampanjer – med inriktning på det lokala civila samhället – om de aktiviteter som planeras inom ramen för handlingsplanen och om olika lokala aktörers möjligheter att delta, och samtidigt garantera en process med gemensamt beslutsfattande i fråga om de planerade åtgärderna.

1.12

När det gäller Eusalps övervaknings- och utvärderingssystem anser EESK att en ”kvantitativ” bedömning måste kompletteras med ”kvalitativa” indikatorer, i enlighet med konceptet ”bortom BNP”.

1.13

EESK vill se en förstärkning av den ekonomiska hållbarheten hos de åtgärder som ska vidtas inom ramen för Eusalp med hjälp av en strategi för att utvärdera samverkanseffekterna och komplementariteten mellan struktur- och investeringsfonderna 2014–2020 och övriga EU-program med direktförvaltning och där verktygen för ”lokalt ledd utveckling” används.

1.14

För att uppnå de strategiska mål som fastställs i Eusalp anser EESK att det också är viktigt att använda de finansieringsmöjligheter som Europeiska investeringsbanken (EIB) tillhandahåller och att uppmuntra privata investeringar, såsom föreslås i ”Junckerplanen”.

1.15

EESK välkomnar de åtgärder som föreslås i denna handlingsplan med syftet att utnyttja synergier mellan Eusalp och de andra makrostrategier som redan har inletts, även med tanke på möjligheten att införa makroregionkonceptet i andra europeiska områden av strategisk betydelse för den ekonomiska konkurrenskraften och den sociala sammanhållningen i Europa, t.ex. västra Medelhavsområdet och Balkan.

2.1

Syftet med detta yttrande är att utvärdera åtgärdsplanen för EU:s strategi för Alpregionen (Eusalp) (1) ur det organiserade civilsamhällets perspektiv. Yttrandet baseras och bygger vidare på EESK:s förberedande yttrande om ”EU:s strategi för Alperna” (2), på slutsatserna från den utfrågning som anordnades i Ispra i Italien den 25 juni 2015 och på andra yttranden från EESK som rör makroregionala strategier (3).

2.2

För att de utmaningar som identifierats inom ramen för åtgärdsplanen för Eusalp ska kunna omsättas i ekonomisk konkurrenskraft och social sammanhållning krävs det en utvecklingspolitik som ligger i linje med artikel 3.1–3.3 i EU-fördraget (4) och även en helhetssyn på utveckling och social innovation.

2.2.1

En stärkt helhetssyn inom Eusalp kommer att göra det möjligt att med hjälp av åtgärder och projekt på ett effektivt sätt främja konkurrenskraften och sammanhållningen i denna makroregion så att de ekonomiska, miljömässiga och sociala målen verkligen ligger i linje med varandra.

2.2.2

Eusalp måste utformas och genomföras med syftet att skapa social innovation, en utvecklingsprocess som kan främja och stödja förverkligandet av nya idéer som, förutom att stärka den ekonomiska konkurrenskraften, ska kunna tillgodose både behoven hos enskilda människor som bor i Alpregionen och behoven i samhället i stort.

2.3

De analyser och utvärderingar som EESK gjort i sitt yttrande ”En genomgång av strategin Europa 2020” (5) och projektrapporten om halvtidsöversynen av Europa 2020-strategin (6) visar att Eusalp är ett verktyg som kan garantera ett motståndskraftigt ekonomiskt och socialt system och som kan garantera det civila samhället i Alpregionen ”trygghet och utveckling”.

2.3.1

En stärkt motståndskraft i makroregionen Alperna är en avgörande faktor för att öka civilsamhällets kapacitet att absorbera, hantera och förebygga effekterna av de kriser och de strukturella förändringar som våra socioekonomiska system allt oftare utsätts för, och för att stärka Alpregionens ekonomiska konkurrenskraft i form av social sammanhållning och hållbarhet.

2.4

I linje med de beslut som antogs i samband med den politiska resolutionen för genomförandet av EU:s strategi för Alperna (konferensen i Grenoble) (7) identifieras i åtgärdsplanen utmaningarna på detta samarbetsområde, de politiska prioriteringarna, mål och specifika åtgärder, och dessutom ges några exempel på projektidéer.

2.5

De största utmaningarna och de mål som fastställs i åtgärdsplanen för Eusalp har att göra med den ekonomiska globaliseringen, de demografiska utvecklingstrenderna, klimatförändringarna, energifrågor och det geografiska läget. EESK ser positivt på innehållet i åtgärdsplanen för Eusalp men anser samtidigt att följande mål bör läggas till:

2.5.1

Att främja ett dynamiskt system för företagande och att genom innovation stärka företagens konkurrenskraft i regionen i syfte att stärka det ekonomiska systemets kapacitet att effektivt möta den ekonomiska globaliseringens utmaningar, svara mot civilsamhällets behov och garantera sysselsättningen och nya arbetstillfällen av god kvalitet.

2.5.2

Att bidra till ett bättre utnyttjande av den kapacitet som traditioner och den sociala mångfalden utgör genom att stärka de identitetsskapande värden som kännetecknar de berörda områdena och genom att främja utnyttjandet av lokala kunskaper och lokala traditioner som en drivkraft för ekonomisk utveckling och social integration.

2.5.3

Att stödja initiativ som syftar till att mer effektivt hantera de demografiska förändringar som kännetecknar Alpregionen, med särskilt tonvikt på hanteringen av kombinationseffekter till följd av en åldrande befolkning och nya migrationsflöden.

2.5.4

Att främja begränsnings- och anpassningsprocesserna med avseende på klimatförändringarna i denna region, i synnerhet när det gäller effekterna för miljön, den biologiska mångfalden, näringslivet och människors levnadsvillkor (8).

2.5.5

Att hjälpa till att möta utmaningarna på energiområdet så att en hållbar lösning kan hittas och så att näringslivet och medborgarna får tillgång till en säker energiförsörjning till rimliga priser. Detta ska ske genom att investeringar i billigare och renare energikällor främjas och genom en öppnare och mer konkurrensutsatt makroregional energimarknad, ökade kostnadsbesparingar genom att inhemska energiresurser och förnybara energikällor utnyttjas, såväl konventionella (t.ex. biomassa, vattenkraft och geotermisk energi) som okonventionella sådana (t.ex. vind- och solenergi).

2.5.6

Att utarbeta politiska strategier och åtgärder som ska göra det möjligt att utnyttja Alpregionens strategiska geografiska fördelar, inte minst när det gäller transporter, samtidigt som principerna om skydd och bevarande av miljön ska respekteras fullt ut. Dessutom bör nya metoder för delat ansvar och rättvist samarbete mellan de olika regionerna stödjas, t.ex. vertikala förbindelser mellan storstäder och landsbygds-, bergs- och turistområden.

2.5.7

Att främja en jämlik, rättvis och allmän tillgång till tjänster av allmänt intresse för att möta behoven hos de människor som bor i Alpregionen, framför allt när det gäller territoriella system med ”geografiska nackdelar”.

2.5.8

Att stärka skyddet och en hållbar förvaltning av den biologiska mångfalden, landskapet och naturresurserna och säkerställa den rätta balansen mellan bevarandeinsatser och insatser för en rationell användning av ekosystemtjänster och ekosystemprodukter, samt även en mer balanserad fördelning av de fördelar som uppstår vid användningen av dessa.

2.5.9

Att främja fastställandet av en referensmodell för integration av sociala aspekter genom planering av åtgärder med inriktning på arbetsvillkor, social trygghet, jämställdhetsfrågor, människor med funktionsnedsättning och invandrare.

2.5.10

Att definiera och formulera ett särskilt identifierbart ”funktionsmål” vid utarbetandet och genomförandet av utvecklingsprocesser för att jämna ut obalanser mellan den ekonomiska, miljömässiga respektive sociala dimensionen, dvs. ett slags testmiljö för att kunna ta tillvara resultaten av sammanhållningspolitiken i hela Europa.

2.5.11

Att på lokal och regional nivå främja en så bred process som möjligt för utbildning, diskussion och delning i fråga om de ekonomiska, sociala och miljömässiga val som rör Alpregionen. En sådan process ska omfatta metoder som redan prövats i andra sammanhang och orter som lämpar sig för möten mellan företrädare för medborgarna, arbetsmarknadens parter, näringslivet och civilsamhällets organisationer.

3.1

Den största utmaningen som strategin för Alperna ska hjälpa till att hantera handlar om att harmonisera och förbättra balansen mellan målen för ekonomisk, miljömässig och social hållbarhet.

3.2

EESK ser positivt på åtgärdsplanen för Eusalp men anser att de tre tematiska prioriteringarna (”ekonomisk tillväxt och innovation”, ”rörlighet och förbindelser” och ”miljö och energi”) behöver utvidgas och fördjupas.

3.3

Även om den europeiska resultattavlan för innovation (9) visar att innovationsnivån i de regioner som omfattas av EU:s strategi för Alpregionen är högre än EU-genomsnittet kan man se att åtgärder och strategier för att främja ”traditionella” innovationsformer ger klena resultat för konkurrenskraften och sysselsättningen i förhållande till de investeringar som görs.

3.4

Det är därför viktigt att stärka de operativa instrumenten inom initiativet ”Open Innovation” (10), en modell baserad på ”quadruple helix”-konceptet som innebär att offentliga institutioner, näringslivet, universitet och högskolor och individer (medborgarna) arbetar tillsammans i de processer som kännetecknar innovation (samskapande, utforskande, experimenterande och tillämpning) för att ta fram nya produkter utifrån slutanvändarnas faktiska behov.

3.5

Alpregionens utveckling är beroende av förmågan att dra nytta av de lokala produktionskedjorna och av de områden som utgör ryggraden i produktionssystemet. Åtgärder måste vidtas för att stimulera nyinvesteringar, särskilt i s.k. framväxande sektorer, inte bara för att maximera produktionsavkastningen, utan även för att motverka avfolkningen i perifera områden.

3.6

Åtgärder måste främjas för att öka arbetskraftens kompetens och professionalisering inom såväl traditionella som framväxande produktionskedjor (däribland den kulturella och den kreativa sektorn).

3.7

Jordbruket, i synnerhet i bergsområden, och skogsbruket utgör ekonomiska sektorer som bör stödjas som ett sätt att skydda kulturlandskapet, främja bosättningsmöjligheterna i perifera områden, bevara infrastrukturen i bergsområdena och säkra tillgången till de råvaror som behövs för högkvalitativa livsmedel och andra produkter.

3.7.1

För att göra jord- och skogsbruket i bergsområdena mer konkurrenskraftigt måste man främja initiativ som syftar till att framhäva särskilda ”kvalitetsmärken” när det gäller bergsprodukter, stödja mer strukturerade former av samarbete mellan olika bergsområden i Alperna och även mellan dessa och tätbebyggda områden, bl.a. med hjälp av projekt inom ramen för gemenskapsprogramperioden 2014–2020 (11) (med särskilt fokus på initiativ som stöder främjandet av jordbruksprodukter från bergsområden).

3.8

Det som kännetecknar turismen i de regioner som ingår i Alpregionen är de många olika former av aktiviteter som anordnas för turisterna: naturturism, sport och andra former för en aktiv semester, hälso- och avkopplingsturism, kulturturism, konferens- och eventturism samt shoppingturism.

3.8.1

Satsningar på hållbar turism måste göras med hjälp av en integrerad politik som ska innehålla bestämmelser för att skydda Alpregionen och sprida modeller för en hållbar utveckling. Även processerna för att främja en ”avsäsongifiering” av turismnäringen måste stödjas, och detta ska ske genom att främja sådana former av turism som ännu inte utnyttjas fullt ut (t.ex hälsoturism) och genom en generell höjning av kvaliteten på tjänsterna i bergsområdena.

3.9

På grund av de speciella topografiska förhållandena i makroregionen Alperna är transporterna koncentrerade till ett fåtal korridorer, vilket gjort att en oproportionerligt stor andel av de långväga godstransporterna förlagts till vägnätet i ekologiskt sett mycket känsliga områden. I perifera områden och bergsområden är rörligheten en förutsättning för att sociala kontakter ska kunna upprätthållas. Förändrade livsmönster och den demografiska utvecklingen har medfört en ökning av privatbilismen.

3.9.1

Det är viktigt att stödja genomförandet av åtgärder med syftet att anpassa och rationalisera transportinfrastrukturen i alla territoriella system i Alpregionen, och man måste särskilt fokusera på gränsöverskridande förbindelser, flytta över så mycket som möjligt av den vägburna varu- och persontrafiken till andra kommunikationsmedel (t.ex. på järnväg) och främja ekologiskt hållbara förbindelser till turistområdena, såväl långdistansförbindelser som anslutningsmöjligheter sista biten fram till målet (s.k. last mile-förbindelser).

3.9.2

Särskilt i tätorts- och storstadsområden är det viktigt att stödja en omställning från privat motorfordonstrafik till lokal kollektivtrafik och gång- och cykelbanor genom att förbättra infrastrukturen och vidta åtgärder för att få människor att ändra sina vanor genom att uppmuntra användningen av miljövänliga transport- och rörlighetsformer.

3.10

En balanserad, rättvis och allmän tillgång till högkvalitativa tjänster och konnektivitet är nödvändiga förutsättningar för att man ska kunna garantera en tillräckligt hög livskvalitet för hela befolkningen i makroregionen Alperna, och särskilt för dem som bor och arbetar i geografiskt missgynnade områden.

3.10.1

Det är viktigt att främja innovativa lösningar för att i bergs- och landsbygdsområden kunna säkerställa tillgången till grundläggande tjänster (som t.ex. utbildning, hälso- och sjukvård, social service och kommunikationer) och förbättra infrastrukturen och tekniken för informations- och kommunikationstjänster så att tillgången till offentliga tjänster ligger på en nivå som svarar mot behoven hos hela befolkningen i Alpregionen.

3.11

Den rika mångfalden när det gäller djur- och växtlivet och naturlandskapet i Alpregionen är ett ”kapital” som måste värnas och tas till vara eftersom detta utgör själva grunden för områdets livskvalitet och dragningskraft.

3.11.1

Det är viktigt att främja skyddet och den hållbara förvaltningen av den biologiska mångfalden samt naturtillgångarna, de kulturella tillgångarna och landskapstillgångarna. Detta ska ske genom att rätt balans hittas mellan bevarandeåtgärder och åtgärder för ett effektivt utnyttjande av resurserna. Även åtgärder för att främja Alpregionens ekologiska konnektivitet måste stödjas, något som också kommissionen framhåller i sitt meddelande ”Grön infrastruktur (GI) – Att stärka Europas naturkapital” (12).

3.12

En utmaning för hela Alpregionen är hur man ska hantera klimatförändringarna och de risker för naturen som dessa medför, samtidigt som Alpregionen dessutom är känsligare än genomsnittet för klimatförändringarna med tanke på att det är det bergsområde som är folktätast och mest exploaterat i hela världen.

3.12.1

Eftersom klimatförändringarna inte känner av några gränser är det viktigt med åtgärder på transnationell nivå för att begränsa klimatförändringarna och anpassa Alpregionen till de klimatförändringar som sker. Begränsningsåtgärderna ska syfta till att genom minskade växthusgasutsläpp minimera klimatförändringarnas effekter som inte går att hejda, medan anpassningsåtgärderna ska vara inriktade på att göra oss mindre sårbara för klimatförändringarna och bättre på att hantera de effekter som inte går att undvika.

3.13

För att livskvaliteten och de lokala geografiska fördelarna ska kunna garanteras och främjas behöver Alpregionen ett säkert och högkvalitativt system för energiförsörjning till rimliga priser.

3.13.1

Förutom att stödja åtgärder för att öka andelen förnybara energikällor – som t.ex. vatten, ved, biomassa, sol och vind – måste man även uppmuntra ökad energieffektivitet, inom såväl den offentliga som den privata sektorn.

4.1

Den ekonomiska krisen har inte bara inverkat negativt på realekonomin och levnadsvillkoren för miljontals människor, utan har även klart och tydligt visat på behovet av offentliga insatser för att få stopp på de negativa effekterna av en tillväxt som inte är ekonomiskt, socialt eller miljömässigt hållbar och för att värna medborgarnas levnadsvillkor och välfärd genom stärkta åtgärder på det sociala området och inom välfärdspolitiken samt på miljöområdet.

4.2

EESK anser att Eusalps sociala dimension inte har getts tillräcklig vikt och att den bör stärkas så att en tillväxtmodell kan utvecklas som säkerställer såväl konkurrensen som social integration och socialt skydd, i synnerhet för de mest sårbara och missgynnade i samhället.

4.2.1

Eusalp bör därför även omfatta åtgärder som syftar till att:

4.3

Även om styrningssystemet för Eusalp ligger i linje med vad EESK kommit fram till i sina analyser i yttrandet om ”Styrning av makroregionala strategier” (13) kan ändå vissa problem påvisas och kompletteringar göras.

4.3.1

Eusalps ”flernivåstyre” måste stärkas med hjälp av en effektiv horisontell dimension (deltagande av ekonomiska aktörer, arbetsmarknadens parter och företrädare för civilsamhället) som omfattar och kompletterar den vertikala dimensionen (regionernas och kommunernas deltagande) med full respekt för subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen. En sådan horisontell dimension ska garantera en jämn geografisk fördelning av de fördelar som Eusalp genererar och förhindra att enskilda staters och regioners mål tillåts gå före gemensamma intressen.

4.3.2

Inom ramen för Eusalp bör det inrättas ett forum för det civila samhället vars verksamhet ska samordnas med arbetsgruppernas arbete och ske i enlighet med en operativ modell som innebär att näringslivets och arbetsmarknadens organisationer verkligen involveras i genomförandet av strategin på regional och lokal nivå. Det är därför önskvärt att det vid sidan av ett forum för det civila samhället på makroregional nivå även inrättas regionala (och om möjligt även lokala) forum för det civila samhället så att samtliga lokala aktörer verkligen görs delaktiga i arbetet för att genomföra strategin.

4.3.3

Det är även viktigt att främja ett kontinuerligt kapacitetsuppbyggnadsarbete som ska åtfölja och komplettera det organiserade civilsamhällets aktiva deltagande i utvecklingsprocesserna inom ramen för Eusalp och som samtidigt ska öka allmänhetens kunskaper om de viktigaste frågorna och prioriteringarna när det gäller Alpregionen. Med hänsyn till denna prioriterade fråga föreslår kommittén att man ska aktivera ett särskilt program, ”Going local – Eusalp”.

4.4

I samband med genomförandet av strategin för Alpregionen bör det även finnas ett effektivt övervakningssystem som gör det möjligt att se vilka konkreta förbättringar som Eusalp medför.

4.4.1

En ”kvantitativ” bedömning måste kompletteras med ”kvalitativa” indikatorer i linje med inställningen att vi behöver fler indikatorer än bara BNP (14) för att bedöma effekten av åtgärder som vidtas när det gäller livskvalitet, hållbarhet på miljöområdet, social sammanhållning, folkhälsa och dagens och kommande generationers generella välbefinnande.

4.5

Med rätt samordning och ett enhetligt strategiskt tillvägagångssätt kan de betydande belopp som EU redan satsat via de europeiska struktur- och investeringsfonderna 2014–2020 (ESI-fonderna) (15) och det europeiska territoriella samarbetet (ETS) (16) garantera de ekonomiska resurser som krävs för att genomföra Eusalp.

4.5.1

Det är viktigt att ta fram innovativa metoder för att utnyttja synergierna och komplementariteten mellan struktur- och investeringsfonderna 2014–2020 och övriga EU-program med direktförvaltning, i likhet med vad kommissionen visar i sina riktlinjer ”Enabling synergies between European Structural and Investment Funds, Horizon 2020 and other research, innovation and competitiveness-related Union programmes” (17).

4.5.2

För att uppnå de mål som fastställs inom ramen för Eusalp är det också viktigt att lyckas kapitalisera de finansieringsmöjligheter som erbjuds av Europeiska investeringsbanken (EIB) och att uppmuntra privata investeringar, såsom föreslås i ”Junckerplanen” (18).

4.5.3

För att stödja Eusalps ekonomiska hållbarhet är det också viktigt att så vitt möjligt stödja initiativ för att genomföra verktygen för en deltagandebaserad lokal utveckling, särskilt verktygen ”lokalt ledd utveckling” (19) och ”integrerad territoriell investering” (20), i enlighet med de förslag som läggs fram i EESK:s yttrande om ”Lokalt ledd utveckling” (21) och i den inbjudan att lägga fram förslag till gränsöverskridande strategier för den lokala utvecklingen i enlighet med verktyget ”Lokalt ledd utveckling” som utfärdats inom ramen för programmet Interreg V Italien–Österrike (22).

28.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 32/20

Huvudföredragande:

Carmelo CEDRONE

1.1

Den ekonomiska och sociala situationen i Grekland fortsätter att präglas av stora och allvarliga problem på grund av den fortsatt låga tillväxten och bristen på offentliga medel för att stimulera tillväxten. Orsakerna till denna situation är välkända och har upprepade gånger lyfts fram av EESK under de senaste åren/månaderna. Denna kritiska situation har också stora konsekvenser för tillgången till nödvändiga resurser för att kunna genomföra de planerade programmen med ekonomiskt stöd från strukturfonderna för perioden 2014–2020, utöver för de återstående medlen från perioden 2007–2013.

1.2

Kommissionen har förelagt Europaparlamentet och rådet ett förslag till ändring av förordning nr 1303/2013 (om gemensamma bestämmelser för de fem europeiska struktur- och investeringsfonderna) vad gäller åtgärder till förmån för Grekland (1).

1.3

Kommissionens förslag, vars syfte är att kompensera för bristande likviditet och offentliga medel för investeringar i Grekland, innehåller två finansiella insatser som huvudsakligen består av förskott på redan avtalade betalningsbemyndiganden till Grekland, som därför inte har någon påverkan på budgeten för perioden 2014–2020, och en ökning av medfinansieringsgraderna.

1.4

Lagstiftningsförslaget omfattar både perioden 2007–2013 och perioden 2014–2020.

1.5

Vad gäller perioden 2014–2020 föreslår kommissionen att öka förskottet för tillgängliga medel för sammanhållningspolitiska program inom målet investering för tillväxt och sysselsättning (Eruf, ESF och Sammanhållningsfonden) och program som stöds av EHFF med 7 procentenheter. Sammanlagt rör det sig om 1 miljard euro på två år (500 miljoner euro 2015 och 500 miljoner euro 2016).

1.6

Vad gäller perioden 2007–2013 föreslår kommissionen att man för beräkningen av de mellanliggande betalningarna och slutbetalningarna för operativa program som genomförs av Grekland ska tillämpa en högsta medfinansieringsgrad på 100 % av de deklarerade stödberättigade kostnaderna, och att 5 % av de återstående EU-betalningarna, som normalt hålls inne tills programmen avslutas, frigörs tidigare. Detta skulle leda till en omedelbar ytterligare likviditet på omkring 500 miljoner euro under 2015 och ytterligare 500 miljoner euro under 2016.

2.1

EESK delar kommissionens farhågor rörande behovet av att ge Grekland ytterligare finansiella resurser för att sätta igång investeringar som stöder en hållbar tillväxt. EESK har redan för länge sedan lagt fram förslag i den riktningen för alla länder och territorier som har budgetproblem, skulder eller hög arbetslöshet (2).

2.2

EESK anser att kommissionens förslag, som den själv anser vara exceptionellt och som nu behandlas av Europaparlamentet, inte uppfyller de mål som det är avsett att uppnå. Det handlar om ett stöd som inte är tillräckligt – vare sig när det gäller den ekonomiska omfattningen eller de planerade utbetalningsmetoderna (förskott på avsatta medel) – för att tillgodose Greklands behov i fråga om offentliga investeringar, återhämtning av konkurrenskraften och sysselsättningen i landets produktionssystem. Det tillskott av likviditet som följer av tillämpningen av den nya förordningen uppskattas till omkring 2 miljarder euro. Detta är visserligen ett stort belopp, men det är inte ett extra belopp, och det kommer att kompenseras genom en sänkning med samma belopp av de resurser som avsatts för de följande åren (2018 och 2020).

2.3

EESK har i sina yttranden vid upprepade tillfällen framhållit att om kommissionen avser att hjälpa Grekland, måste de ytterligare resurser som ska överlåtas till landet, antingen i form av nya investeringsprogram eller genom en ytterligare sänkning av den nationella medfinansieringsgrad som krävs för finansiering av operativa program som stöds av strukturfonderna under perioden 2014–2020, vara större.

2.4

EESK betonar ett annat problem i samband med förseningarna i lanseringen av det nya strukturfondsprogrammet. De medel som tilldelats från sammanhållningspolitiken till Grekland för perioden 2014–2020 uppgår till totalt cirka 35 miljarder euro. Den mycket svåra ekonomiska och politiska situation som Grekland befinner sig i har lett till stora osäkerheter i fråga om investeringsbeslut och administrativa förseningar som inte har gett landet möjlighet att inleda de förfaranden som krävs för att få tillgång till resurserna i den nya programperioden 2014–2020.

2.5

EESK befarar att dessa förseningar, tillsammans med de åtstramningsåtgärder som EU har krävt för att godkänna den tredje stödåtgärden, som oundvikligen kommer att skära ner de offentliga medlen för investeringar, även kommer att påverka genomförandet av utgiftsprogrammen inom ramen för fonderna under nästa år och för hela perioden fram till 2020.

2.6

De projekt som för närvarande genomförs i Grekland finansieras till stor del med medel från programperioden 2007–2013. Den senaste analysen av de återstående medlen för perioden 2007–2013 visar att det återstår ett belopp på 1,5–2 miljoner euro som ska återlämnas om det inte används före slutet av året. Med tanke på de exceptionella omständigheterna i landet kunde kommissionen i sitt förslag ha infört längre tidsfrister för redovisningen av utgifter (från n+2 till n+3).

3.1

Avslutningsvis stöder kommittén kommissionens förslag, även om den anser att det är otillräckligt. Såsom föreslås i många av kommitténs yttranden anser EESK att EU-institutionerna och medlemsstaterna bör skapa ett program för stöd till euroländer i svårigheter, med början i Grekland. Programmet bör vara mer omfattande och mer trovärdig än vad som hittills föreslagits, och man bör införa större flexibilitet i användningen av de nya europeiska styrelseformerna för skatte- och budgetpolitik och öka resurserna för finansiering genom EIB och Europeiska investeringsfonden (EIF), med början i Junckerplanen, samt på ett mer funktionellt sätt integrera och samordna de medel som är avsedda för finansiering av andra EU-politikområden.

3.2

Kort sagt skulle det utöver det som konstaterats ovan vara nödvändigt: a) att utvidga förslaget (avskaffande av medfinansieringen för Grekland) till hela perioden 2014–2020; b) att påskynda och tidigarelägga Junckerplanens åtgärder för Grekland i syfte att med dessa båda åtgärder främja ekonomisk återhämtning, tillväxt och sysselsättning; c) att förenkla de administrativa åtgärderna, INTE tvärtom; d) att från kommissionens sida inrätta en blandad arbetsgrupp som skulle kunna stödja och åtfölja Grekland i de olika faserna av användningen av de olika strukturfonderna; e) att överväga att utvidga dessa eller motsvarande åtgärder, med lämplig kontroll, till andra länder som har lidit eller fortfarande lider av krisen och som har en arbetslöshet som är högre än genomsnittet i EU.

28.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 32/23