17.11.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 383/1

Föredragande:

Madi SHARMA

Medföredragande:

Raymond HENCKS

1.1

Alla dimensioner av transportsektorn – transporter med flyg, till sjöss, på landsväg, på järnväg, på inre vattenvägar, i rymden, logistik – är traditionellt sett mansdominerade, vilket får till följd att

En överblick över aktuell statistik på området, som bifogas i bilaga 1, visar på diskrimineringen inom sektorn. Många av de problem som beskrivs förekommer också inom andra sektorer, men inom transportsektorn är man särskilt dålig på att ta itu med dessa frågor.

1.2

Därför har vi i detta förberedande yttrande, som utarbetats på begäran av EU:s kommissionsledamot med ansvar för transportfrågor, inriktat oss på transportsektorns möjligheter att inkludera kvinnor på ett bättre sätt och få till stånd en ökad ekonomisk, social och hållbar tillväxt. Denna rapport tar inte upp kvinnor som användare av transporter, men EESK anser att det bör utarbetas ett förberedande yttrande även i denna fråga. Trots bristerna kan situationen förändras genom tillämpning av en könsneutral politik för att stödja konkurrenskraft, innovation, tillväxt och sysselsättning inom ramen för Europa 2020-strategin. Den nya investeringsplanen för Europa för att främja tillväxt och sysselsättning måste genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv, genom att avskaffa befintliga könsbarriärer och utveckla en kultur av engagemang och delaktighet där både män och kvinnor är lika aktiva inom alla aspekter av transport. Könsfrågan måste erkännas i större utsträckning för att kunna bli en framträdande del av EU:s transportpolitik.

1.3

Här är våra huvudrekommendationer:

2.1

Könsaspekterna på transporter är ett komplext område och behandlas inte uttömmande i detta yttrande. Intresset för transporter har sitt ursprung i utbildning, familj, erfarenheter, nödtvång eller behovet att förnya sig. Deltagandet i sektorn är ett resultat av de karriärmöjligheter som erbjuds via utbildningsinstitutioner, av kvalifikationer, kompetens och nätverk. Valet att stanna inom sektorn kan avgöras av möjligheterna till personalutveckling, utbildning, kompetensutveckling och diversifiering samt av arbetsvillkor, lön, arbetstider och möjligheterna att förena arbetsliv och privatliv.

2.2

För kvinnor omfattar detta frågor om säkerhet, könsrelaterat våld och sexuella trakasserier från kolleger eller användare. Dessutom kan kvinnors karriärutveckling hämmas på grund av att de gör avbrott för föräldraskap och omsorgsansvar. Det behövs därför flexibla arbetsupplägg för återgång till sektorn, liksom omskolning och åtgärder för att förhindra förlust av tjänsteår/ställning.

2.3

Där arbetsförhållandena är goda upplever dock både män och kvinnor i sektorn meningsfullhet, trivsel med arbetet, höga standarder för utbildning och kompetensutveckling samt möjligheter till befordran och deltagande i beslutsfattandet. För företagen innebär detta möjligheter till innovation, tillväxt och nya arbetstillfällen.

2.4

Vid analyser av tendenser inom sysselsättningen bör man göra åtskillnad mellan mobil och icke-mobil personal inom transportsektorn. Kvinnliga transportanställda har svårare att arbeta långt från hemmet och därför dominerar männen inom de mobila arbetstillfällena inom nästan alla transportyrken, med undantag för luftfarten. Lönerna är högre inom traditionellt mobila yrken, vilket gör att löneklyftan mellan könen blir bestående och svårare att komma till rätta med.

2.5

Den ekonomiska krisens följder har också påverkat kvinnliga anställda. Före krisen fanns det tecken på att branschen höll på att öppnas mer för kvinnor, med fördubblade insatser för att aktivt rekrytera och främja kvinnor inom transportsektorn. En stor del av denna utveckling ägde vid denna tidpunkt rum inom landbaserade serviceyrken och innebar investeringar i teknik som inte längre krävde styrka hos den manuella arbetskraften. Dessa trender försvagades dock genom krisen, eftersom nedskärningarna också drabbade de åtgärder som behövde åtfölja jämställdhetsstrategierna på arbetsplatsen.

3.1

EESK gläder sig åt att en kvinnlig kommissionsledamot, Violeta Bulc, har ansvaret för transportfrågor. Alltför ofta grundar sig könsfördelningen inom beslutsfattande organ på en snäv syn kring könsroller snarare än på kompetens. För att EU:s transportsektor ska lyckas ha en stark hållbar tillväxt måste dess politikutformning och beslutsfattande präglas av könsneutralitet. Kvinnor måste vara lika delaktiga på båda områdena, men inte genom positiv särbehandling utan på grundval av meriter, kompetens och öppenhet vid utnämningar.

3.2

Fler kvinnor på högre nivå, bland annat på poster som icke verkställande styrelseledamöter, har visat sig medföra grundläggande fördelar för företag (1). Kvinnors deltagande i beslutsprocesser kommer att hjälpa företag, institutioner och sammanslutningar att förnya sig och få nya marknadsinsikter. En jämn könsfördelning inom arbetsstyrkan främjar samarbete, förståelse och tolerans och har visat sig stimulera konkurrenskraften, produktiviteten och företagens sociala ansvar, och gjort att båda könen stannat kvar på arbetsplatsen.

3.3

EESK skulle därför rekommendera enkla och icke-byråkratiska förfaranden med regelbunden revision och rapportering om vilka framsteg som aktörer på transportområdet (beslutsfattare, företag, fackföreningar, trafikförbund och berörda parter) har gjort för att främja jämställdhet. Detta bör inbegripa utbildning av användarna för att motverka stereotyper och negativa uppfattningar. Kvinnor och män bör ha samma möjligheter att påverka transportsystemets uppbyggnad, utformning och förvaltning och deras åsikter ska tillmätas lika vikt. Kommissionen bör överväga detta både i sin egen politiska dialog och som ett krav för TEN-T-projektfinansiering eller FoU-finansiering.

4.1

Kommissionen och medlemsstaterna skulle kunna stödja branschen på ett bättre sätt genom datainsamling och statistiska analyser som tar hänsyn till jämställdhetsperspektivet och är könsuppdelade, för att lyfta fram nyckelområden för investeringar eller stöd.

4.2

Följande indikatorer bör beaktas:

4.3

Analyser av data kan användas för att undersöka anställningscykeln, för att upptäcka var hinder finns för kvinnors tillträde till och framgångsrika utveckling inom sektorn. Därefter kan branschspecifika instrument inrättas för att åtgärda de brister som gör att kvinnor diskrimineras.

4.4

Kommissionen skulle även kunna överväga att analysera följande:

5.1

De senaste decennierna har kvinnors deltagande på arbetsmarknaden ökat inom alla sektorer. Tillväxten fortsätter, men ändå är transportsektorn alltjämt i hög grad ogynnsam för kvinnliga arbetstagare. Trots ett antal initiativ inom ramen för Europeiska Socialfonden och Equalprogrammet har transportsektorn förblivit en segregerad bransch, där män främst arbetar som förare eller piloter, som tekniker eller i yrken som kräver fysiskt arbete och tunga arbetsbördor, medan kvinnorna främst återfinns inom servicerelaterade och administrativa arbeten.

5.2

Omstruktureringarna inom transportsektorn har generellt sett främst drabbat de mansdominerade transportyrkena inom järnväg, hamnar och inre vattenvägar, medan fler kvinnor är anställda inom den serviceverksamhet som utvecklats inom de växande leveranskedjorna och logistikföretagen m.m. I dag har införandet av ny teknik gjort det möjligt för både män och kvinnor att i lika utsträckning ta anställning inom sektorer som traditionellt har inneburit tungt fysiskt arbete. Svårigheterna att förena arbetsliv och privatliv kvarstår dock och fortsätter att lägga hinder i vägen för kvinnors sysselsättning inom mobila yrken.

5.3

Det finns en allmänt utbredd uppfattning att vissa arbeten, arbetsplatser och arbetstider uteslutande lämpar sig för män. Detta får betydande konsekvenser för rekryteringen och bibehållandet av kvinnlig arbetskraft inom yrken där kvinnor är underrepresenterade.

5.4

När det gäller lika lön upprätthålls löneklyftan mellan könen av segregeringen inom transportsektorn. Män arbetar främst inom tekniska yrken, som anses vara mer kvalificerade, medan kvinnor dominerar inom administration och kundtjänst. Män arbetar fler timmar och står för fler heltidsarbetstillfällen inom transportsektorn, medan kvinnor tenderar att välja mer flexibla arbetsformer med begränsade möjligheter. Inom transportsektorn har män bättre karriärutsikter än kvinnor. Tillträdet till mansdominerade yrken är fortfarande problematiskt, trots att både män och kvinnor har lika tillgång till yrkesutbildning. Detta leder till situationer där kvinnor som är utbildade i tekniska yrken inte kan hitta ett arbete som motsvarar deras kvalifikationer. Allt detta bidrar till att fördjupa löneklyftan mellan kvinnor och män inom transportsektorn.

5.5

Ett jämställdhetsperspektiv på hälsa och säkerhet på transportområdet ger upphov till en rad utmaningar eftersom de flesta arbetstillfällen där det finns en märkbar risk för arbetsolyckor och arbetssjukdomar är mansdominerade. Detta minskar chanserna till en könsdifferentierad ansats när det gäller strategier/åtgärder för arbetsmiljön. Skillnader vad gäller yrken, arbetsuppgifter, arbetsvillkor eller antal arbetade timmar medför dock skiftande exponering för faror.

5.6

Transportsektorn inom Europeiska unionen präglas av hög förekomst av alla former av våld, där många typer av incidenter inte rapporteras. Våld från tredje part är också ett problem inom transportsektorn, eftersom kvinnor främst arbetar inom transportyrken som inbegriper direkt kontakt med kunden och därför tenderar att vara mer utsatta för aggressivt beteende och attacker från kunder. Personal som arbetar i reception eller vid informations-/försäljningsdiskar tvingas hantera en växande frustration från allmänhetens sida över trafikstockningar, förseningar eller bristande information vid förseningar. Här skulle mer kunna göras för att uppmuntra transportföretagen att införa nolltolerans mot våld på arbetsplatsen.

5.7

EESK föreslår att översynen av 2011 års vitbok ”Färdplan för ett gemensamt europeiskt transportområde” ska omfatta ett nytt initiativ – som ska läggas till i förteckningen i bilaga I – om främjande av jämställdhet inom transportyrken, nämligen insatser för att locka kvinnor till sysselsättning inom transportsektorn genom åtgärder som förbättrar sysselsättningskvaliteten inom alla transportsätt, arbetsvillkor, utbildning och livslångt lärande, god arbetsmiljö och goda karriärmöjligheter, vilket sammantaget bidrar till bättre möjligheter att förena arbete och familjeliv. Kvinnor skulle kunna integreras bättre i transportsektorn genom aktiva åtgärder, något som åtminstone förutsätter ny sanitär infrastruktur, omklädningsrum och boende samt en rimligare bedömning av oavbruten arbetstid liksom av stress, repetitiva rörelser och trötthet med koppling till de olika transportsätten.

5.8

Ett antal europeiska initiativ av arbetsmarknadens parter på sektorsnivå för att göra transportbranschen till en bättre arbetsplats för kvinnor, visar att branschen är medveten om de potentiella svårigheter som måste lösas. En studie som genomförts av arbetsmarknadsparterna CER och ETF om bättre representation och integration av kvinnor inom järnvägssektorns yrken ledde till rekommendationer vars genomförande på företagsnivå för närvarande gemensamt kontrolleras av de båda organisationerna. UITP och ETF har valt samma tillvägagångssätt när det gäller kollektivtrafiken i städerna. Inom sjöfartssektorn tog ETF och ECSA 2014 fram en omfattande uppsättning utbildningsverktyg som inbegriper riktlinjer, en video och en handbok som syftar till att bekämpa trakasserier ombord på fartyg. När det gäller arbetsplatser i hamnar och dockor kom ETF, ESPO, IDC och FEPORT nyligen överens om gemensamma rekommendationer med 14 åtgärdspunkter som syftar till att främja kvinnors sysselsättning i hamnar och få dem att stanna kvar på arbetsplatsen.

5.9

Många organisationer, såsom ILO, och arbetsmarknadsparter, har redan infört riktlinjer, utbildningspaket, verktyg och uppförandekoder som kan användas eller förstärkas för att öka kvinnors deltagande inom sektorn. Kommissionen skulle kunna införa en stark jämställdhetsdimension inom pelaren för en observationsgrupp för sociala frågor, sysselsättning och utbildning i transportsektorn såsom EESK föreslog i sitt yttrande från 2011 om ”Hur EU-politiken har påverkat transportarbetares arbetstillfällen, utbildningsbehov och arbetsförhållanden”.

6.1

Entreprenörer har blivit allt viktigare när det gäller att skapa arbetstillfällen och som nyckelaktörer, även inom transportsektorn (2). I dag omfattar detta engagemang i den gröna ekonomin, intelligenta transportsystem (ITS), övervakningskameror, realtidsplanering och säkerhet.

6.2

Enkla, riktade åtgärder till kvinnoägda företag skulle kunna ge en avkastning på investeringarna som skulle öka tillväxten och sysselsättningsmöjligheterna i EU. Kommissionen bör överväga att inrätta en byrå för kvinnligt företagande inom Europeiska kommissionen och medlemsstaternas relevanta ministerier. Den bör ingå som en del i ministerierna för ekonomisk utveckling, eftersom det är viktigt att hålla isär ansvaret för ekonomiska näringslivsfrågor och ansvaret för jämställdhetsarbetet.

6.3

Vidare bör man överväga att utse en direktör för kvinnligt företagande, eller en hög representant inom Europeiska kommissionen och medlemsstaterna, med ett sektorsövergripande uppdrag att öka medvetenheten om de ekonomiska vinsterna av att uppmuntra fler kvinnor att starta och utveckla företag. Denna ”företagardirektör” skulle även kunna ha ansvaret för att främja branscher och studieinriktningar som leder till ökat kvinnligt företagande, t.ex. inom forskning, vetenskap, maskinteknik, transportteknik och it-utveckling.

7.1

För att komma till rätta med underrepresentationen av kvinnor och utnyttja potentialen i den kvinnliga kompetensreserven på transportarbetsmarknaden på ett mer effektivt och ändamålsenligt sätt rekommenderar EESK följande verktyg för att bygga upp kvinnors kapacitet på alla nivåer. Detta kan ske genom utveckling av EU-projekt inom GD Transport, eller i samarbete med andra etablerade EU-projekt: partnerskap:

7.2

Mentorskap: utöka stödmekanismerna, tillhandahåll kunskap och erfarenheter, skapa nätverk och ge vägledning. Detta kan erbjudas internt inom företag och mellan arbetstagare, externt mellan företag och jämförbara transportsektorer samt genom etablerade mentorprogram som inte fokuserar enbart på transporter. Mentorsnätverk bör omfatta både manliga och kvinnliga deltagare. Dessa nätverk kan utvecklas till kluster och vara sektorsövergripande för att möjliggöra överföring av kunskap, bästa praxis, färdigheter och möjligheter i hela transportsektorn.

7.3

Utvecklingsprogram: utforma utbildningar som ger yrkesfärdigheter och yrkeskvalifikationer för att höja kompetenserna hos både män och kvinnor och därmed se till att samma kompetensnivå gäller vid rekrytering eller befordran.

7.4

Utbildning: se över utbildningssystemet och främjandet av roller inom transportsektorn för att omvärdera antagandet att sektorn är lämplig endast för män. Hitta kvinnliga förebilder som ska förespråka möjligheterna.

7.5

Främja innovation och småföretagande inom transporter: kontakta kvinnor som arbetar inom små och medelstora företag för att kartlägga nya trender, innovation och möjligheter till forskning och utveckling. Lyft fram positiva exempel. Bästa praxis: Women 1st Top 100 Club är ett nätverk för de mest inflytelserika kvinnorna inom hotell- och restaurangbranschen, passagerartransport, resor och turism. De fungerar som ambassadörer och förebilder för morgondagens kvinnliga ledare (http://women1st.co.uk/top-100).

7.6

Involvera leveranskedjan: uppmuntra leverantörer att ange uppgifter om kön i sina leveranskedjor. Kartlägg möjligheter att tilldela upphandlingskontrakt till kvinnoägda företag. (Bästa praxis: Det Förenta staterna-baserade initiativet WEConnect erbjuder anbuds- och upphandlingskontrakt till i synnerhet kvinnor inom alla sektorer. Det är nu verksamt i Europa (http://weconnectinternational.org).

7.7

Företagens sociala ansvar: uppmuntra företagen att rapportera in könsuppdelad statistik inom ramen för deras sociala ansvar och att delta i främjandet av kvinnor inom transportsektorn. Bidra till att bygga upp branschens varumärke som ”den bransch som alla skulle välja i första hand”.

7.8

Globalisering: Europa värdesätts för sin kunskapsöverföring och partnerskapsutveckling. Transportsektorn är en global sektor med många utmaningar där EU kan dela med sig av sin erfarenhet och innovationsförmåga samt öppna sig för nya marknader. En central roll för kvinnor i sektorn skulle vara att främja EU:s näringsliv och sakkunskap utomlands.

17.11.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 383/8

Föredragande:

Bernardo HERNÁNDEZ BATALLER

1.1

Marknadskommunikation är ett viktigt verktyg för att företagen ska kunna marknadsföra sina produkter och tjänster på ett öppet sätt, vilket säkerställer en väl fungerande inre marknad med ett starkt konsumentskydd. Det finns dock vissa meddelanden som inte är tillförlitliga eller som innehåller felaktiga miljömässiga, sociala och etiska påståenden eller hälsopåståenden, vilket skadar både de företag som följer alla bestämmelser och konsumenterna.

1.2

Produkters och tjänsters miljöprestanda och sociala prestanda mäts och offentliggörs i dag i varierande format via en rad olika kanaler inom ramen för olika initiativ, på olika sätt och med olika bedömningsmetoder. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att det är viktigt att kommissionen föreslår europeiska metoder för att bedöma och informera om produkters och tjänsters sammantagna miljöpåverkan. Man bör även göra en inventering av officiella märkningar, med angivande av deras innebörd och vilka organ som är ackrediterade när det gäller beviljande, giltighet och kontroll. Under alla omständigheter har konsumenterna rätt till tydlig och exakt information om produkternas ursprung.

1.3

EESK hoppas att kommissionen som en förlängning av direktiv 2005/29/EG reviderar riktlinjerna för att underlätta konsumenternas och företagens tillgång till transparent och tillförlitlig information som klargör hur miljöpåståendena, de etiska påståendena och hälsopåståendena ska tillämpas i samband med marknadskommunikation.

1.4

Beträffande det administrativa samarbetet bör konsumentmyndigheterna i varje medlemsstat genomföra kontroller av miljöpåståendena, de sociala och etiska påståendena och hälsopåståendena för att kunna bedöma den nuvarande situationen på basis av konkreta uppgifter.

1.5

Man bör införa en enhetlig, komplett och konsekvent rättslig ram på EU-nivå för att reglera marknadskommunikation online som respekterar rätten till skydd av privatlivet och andra allmänna rättsprinciper.

1.6

Kommissionen och medlemsstaterna bör inom sina respektive behörighetsområden stärka åtgärderna för övervakning, kontroll och påföljder med avseende på systemen för självreglering och samreglering på detta område, inklusive miljöpåståenden, sociala påståenden och hälsopåståenden. Man bör speciellt säkra att de nationella och europeiska självreglerande organen i reklambranschen uppfyller kraven i EU:s bestämmelser och rekommendationer, framför allt i syfte att uppnå en hög konsumentskyddsnivå. Konsumentorganisationerna bör även informeras om utarbetandet av uppförandekoder, och de bör involveras i deras utformning.

2.1

Det finns ett stort antal företag i EU som ger konsumenterna fullständig, korrekt och klar och tydlig information om de viktigaste egenskaperna hos de varor och tjänster som finns på marknaden. Olämplig användning av miljöpåståenden, sociala påståenden och hälsopåståenden skadar emellertid de företag som följer bestämmelserna och de konsumenter som köper dessa varor och tjänster.

2.2

Rätten till information möjliggör en mer transparent inre marknad och motverkar de uppenbara obalanserna i förhållandet mellan producent och konsument.

2.3

Konsumenterna har rätt till en fullständig, korrekt och klar och tydlig information om de viktigaste egenskaperna hos de varor och tjänster som finns på marknaden.

2.4

Information är följaktligen en avgörande faktor för konsumenternas och användarnas inköpsbeslut, vare sig de köper en noggrant utvald produkt eller förkastar produkter som inte i lika hög grad tillgodoser deras behov och önskemål. Den tekniska utvecklingen har å andra sidan gjort det allt lättare för företagen att tillgodose olika kundsegments önskemål för att uppnå kundlojalitet genom personaliserade produkter. Ett tydligt exempel på detta är ”one-to-one marketing” (marknadsföring riktad till en enskild person).

2.5

I en social marknadsekonomi, som den som är fastställd i fördraget, har EU inte någon fullständig rättslig ram för marknadskommunikation, eftersom den är onödigt komplex, ofullständig, inkonsekvent och ibland osammanhängande, och endast utgörs av följande:

2.6

Kommissionen har offentliggjort flera meddelanden och inlett en offentlig debatt, och man arbetar nu bland annat med produkters s.k. ekologiska fotavtryck för att ge en pålitlig och korrekt information om produkternas miljöpåverkan under hela deras livscykel.

2.7

Även om den tekniska utvecklingen har lett till att konsumenterna har större tillgång till information behandlas regleringen av marknadskommunikation online på EU-nivå för närvarande i flera olika texter (direktiven om elektronisk handel, konsumentskydd, skydd av privatlivet i kommersiella meddelanden, otillbörliga affärsmetoder, m.m.). EESK anser att man i framtiden bör lägga fram ett förslag som bygger på den strategi som antagits. Därför bör man omgående genomföra en konsolidering som syftar till att i en enda text sammanföra gällande bestämmelser så att man kan undvika inkonsekvenser i de meddelanden som använder sig av denna kommunikationskanal.

2.8

Vidare har man redan inrättat en ram för samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaterna, nämligen i förordning (EG) nr 2006/2004 om samarbete beträffande konsumentskydd, som borde fördjupas på dessa områden för att man ska kunna bedöma eventuella överträdelser.

2.9

De befintliga möjligheterna att överklaga varierar betydligt mellan de olika medlemsstaterna. I vissa länder inges klagomålen direkt till domstolarna för att man effektivt ska kunna övervaka efterlevnaden av bestämmelserna, medan man i andra länder har utarbetat olika initiativ för självreglering och samreglering när det gäller marknadskommunikation, med hjälp av uppförandekoder och instanser för utomrättslig tvistlösning för att reglera tvister på detta område som ett komplement till den befintliga lagstiftningen och de administrativa och rättsliga kontrollmekanismerna.

2.10

Det finns även andra variabler som bidrar till att problemet blir mer komplext, såsom

2.11

Slutligen finns det säljfrämjande teknik, t.ex. branded content, känslomässig marknadsföring och storytelling, produktplacering samt användningen av s.k. neuromarketing, som hjälper producenterna att uppnå sina kommersiella mål på ett effektivare sätt, men som samtidigt gör det svårare för medborgarna att fatta rationella beslut när det gäller inköp, användningsområden och konsumtion, på grundval av en verklig bedömning av varornas och tjänsternas fördelar och prisets rimlighet. Detta beror bland annat på att den traditionella gränsen mellan vad som är reklam och inte i många fall suddas ut, och därigenom berövas mottagarna av meddelandet sin rätt till information om vilket kommersiellt syfte och ändamål som ligger bakom ett till synes informativt meddelande som därför kan vara vilseledande framför allt för de mest sårbara konsumenterna, som ungdomar, äldre och personer med funktionsnedsättningar.

2.12

Sammanfattningsvis är kommittén positiv till att det finns produkter och tjänster av högre kvalitet, som framställs på ett etiskt sätt och som kännetecknas av bättre miljömässiga effekter och samhällsnytta, samt till förekomsten av miljöpåståenden, sociala påståenden och hälsopåståenden. I detta yttrande behandlas påståenden och kommersiella meddelanden som är falska, otillförlitliga eller vilseledande.

3.1

Kommersiella meddelanden som baseras på vaga eller oriktiga påståenden – och som är svåra att kontrollera och som leder till misstag och skapar förvirring – får en rad olika, mer eller mindre allvarliga konsekvenser. Alla är dock till stor skada för konsumenterna och de företag som respekterar lagstiftningen, och utgör i förlängningen ett avsevärt hinder för en etisk och öppen marknad för varor och tjänster.

3.2

Bland annat kan följande konsekvenser omnämnas:

3.3

Informationen måste motsvara konsumenternas verkliga behov och förväntningar. Dess relevans bör bedömas i förhållande till reklambudskapets syfte, innehåll, presentation, sammanhang och igenkännlighet. De grundläggande kriterierna är tillförlitlighet, aktualitet, opartiskhet, korrekthet, relevans, kortfattad utformning, begriplighet, tydlighet, läsbarhet och lättillgänglighet. EESK anser att produkternas ursprung bör anges på etiketterna, eftersom detta ökar skyddsnivån och minskar risken för att konsumenterna vilseleds och förvirras och därmed underlättar deras val.

4.1

Miljöpåståendena handlar främst om vilken inverkan produkternas sammansättning och användning har på miljön, ofta med anknytning till klimatförändringarna och förorenande utsläpp. Men de kan också handla om andra frågor, som en rationell användning av naturresurserna, avskogning, biologisk mångfald eller energieffektivitet. Med andra ord handlar dessa påståenden om det ekologiska fotavtryck som företagens verksamhet och konsumtionen av produkterna efterlämnar i vår miljö.

4.2

När dessa påståenden används pro forma, på ett sätt som inte har något samband med det faktiska innehållet i eller framställningen av en viss produkt, uppstår ett fenomen som kallas grönmålning (greenwashing), som kan definieras som en selektiv förstärkning av positiv miljöinformation med hjälp av reklam. Detta skapar en snedvriden bild av verkligheten hos konsumenterna, eftersom de ekologiska aspekterna överdrivs. Kommissionen definierar också detta fenomen i riktlinjerna för genomförandet av direktiv 2005/29/EG (7).

4.3

Från miljösynpunkt skapar information om ett varumärkes (negativa eller positiva) inverkan en bild av detta märke hos konsumenterna. Samtidigt påverkar detta intryck aspekter som ett köpbeslut eller den politiska opinionen. Genom att ett ”dåligt” beteende bestraffas och ett ”gott” belönas i form av ett köpbeslut, befinner sig systemet i en viss dynamisk jämvikt.

4.4

De grönmålningstekniker som oftast används är följande:

4.5

De kriterier som används bör säkra korrekt konsumentupplysning och förhindra missbruk av ekologiska argument i kommersiell kommunikation.

4.6

En åtgärd som skulle kunna bidra till att belysa marknadens funktionssätt är införandet av harmoniserade europeiska metoder, såsom det så kallade ”ekologiska fotavtrycket”, som möjliggör produkters och organisationers miljöspårbarhet. Dessa metoder bör baseras på de internationella standarder som oftast används, däribland den internationella standarden ISO 14201 om egendeklaration av miljöargument, eller Internationella handelskammarens kodex.

5.1

I likhet med de påståenden som rör miljöområdet förekommer det även ett slags grönmålning av företags och produkters ”etiska och sociala egenskaper”. Syftet är att omvandla inköpet av en produkt till en möjlighet till en frivillig och/eller solidarisk handling, förutsatt att inköpet underförstått är till gagn för grupper eller kollektiv med särskilda behov eller som befinner sig i en svår situation.

5.2

I dag är det vanligt med varumärken som förknippas med projekt för sociala ändamål, genom kampanjer som är baserade på säljfrämjande åtgärder. Det rör sig om s.k. välgörenhetskampanjer, dvs. säljfrämjande kampanjer knutna till sociala motiv, något som fått ett visst uppsving i samband med den ekonomiska krisen. Sådana aktiviteter är särskilt betänkliga om man använder sig av osanna argument för att öka försäljningen, eftersom de kan förvilla och vilseleda konsumenterna.

5.3

Aktiviteterna fokuserar på solidariska kampanjer, humanitärt bistånd, socialt bistånd till vissa kollektiv och befolkningsgrupper, eller till och med stöd till eventuella tillfälliga nödsituationer, samt strukturella omständigheter som innebär diskriminering, segregation, ojämlikhet, etc.

5.4

Andra fall av social tvättning (social washing) eller grönmålning förekommer då ett företag visar upp en socialt ansvarsfull bild av bolaget som inte är tillräckligt underbyggd, eller när en social funktion som är reklammässigt fördelaktig överdrivs och framhålls som företagets kärnverksamhet.

5.5

De sociala och etiska påståendena kombineras ibland med andra miljörelaterade påståenden, men de kan även utvidgas till att omfatta andra aspekter såsom sysselsättning, främjande av lokala aspekter, samhällsengagemang eller någon annan dagsaktuell fråga som kan uppmuntra konsumenterna att köpa produkten.

5.6

Man bör även vara medveten om att det opererar ”falska konsulenter i etiska, sociala och miljömässiga frågor” på marknaden som vilseleder konsumenterna, eftersom de agerar som ekonomiska aktörer eller mellanhänder. De utnyttjar konsumenternas godtrogenhet och marknadsför varor och tjänster i vinstsyfte med hjälp av falska argument.

5.7

Finansiell verksamhet, där finansiella produkter och instrument marknadsförs med hjälp av etiska, sociala och miljömässiga argument utan att de uppfyller de solvens- och tillsynskrav som finansinstitut måste uppfylla är särskilt skadliga för den inre marknadens funktion. Europeiska bankmyndigheten har nyligen antagit ett yttrande med förslag på en rad åtgärder för att minska riskerna, införa krav på offentliggörande och rekommendationer för att skydda deltagarna mot potentiella intressekonflikter.

5.8

”Social tvättning” eller användning av oriktig information i syfte att ge sken av ett socialt engagemang bör förhindras.

6.1

Den senaste tidens intresse bland konsumenterna för en hälsosam livsstil och den ökande användningen av teknik vid framställning av livsmedel, kosmetika och andra hälsorelaterade produkter, har också lett till användning av hälsopåståenden med koppling till kost och näringsinnehåll som ska leda till positiva näringsmässiga och estetiska resultat, samt förbättrade kognitiva och fysiologiska funktioner.

6.2

Liksom när det gäller miljöpåståendena ger konsumenternas växande oro i fråga om sunda kostvanor upphov till påståenden gällande ett ekologiskt jordbruk, liksom förekomst/avsaknad av beståndsdelar i livsmedel som exempelvis vitaminer, fettsyran Omega-3, socker, salt, alkohol och genmodifierade livsmedel.

6.3

Befolkningens progressiva åldrande och den ökande medellivslängden utgör en särskilt gynnsam grogrund för en framtida spridning av information via olagliga påståenden.

6.4

Det förekommer också missbruk av påstådda hälsofördelar i samband med marknadsföring av hälsoprodukter, där man använder sig av denna typ av påståenden som ett mervärde för att marknadsföra produkterna på ett effektivare sätt med hjälp av pseudovetenskapliga argument, t.ex. i fråga om kosttillskott och läkeväxtbaserade produkter, men även för produkter ämnade för massproduktion.

7.1

Man bör ha klart för sig att såväl den frivilliga märkningen som utformningen av logotyper och piktogram skapar ganska vaga associationer i de kognitiva och emotionella processer som får konsumenterna att fatta ett köpbeslut. Budskap och bilder får inte kategoriskt och eftertryckligen hävda något som inte kan styrkas på ett trovärdigt sätt. Särskilda åtgärder bör vidtas för att kontrollera påståendena.

7.2

Kontrollen av påståendena bör dock anpassas till det medium som används, eftersom varje medium kräver en specifik behandling. En schematisk översikt över använda format kan bl.a. omfatta

7.3

Om det förekommer påståenden som inte kan bevisas och som tjänar kommersiella ändamål kan man begära att dessa tas bort eller att uppgifterna rättas till.

7.4

EESK uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att i enlighet med förordning (EG) nr 2006/2004 vidta lämpliga åtgärder genom ett administrativt samarbete, samt att i synnerhet främja gemensamma insatser för att förhindra den bedrägliga användningen av vilseledande etiska påståenden, miljöpåståenden och hälsopåståenden, i nära samarbete med de europeiska konsumentcentrumen som spelar en viktig roll i sådana situationer.

17.11.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 383/14

Föredragande:

Bernardo HERNÁNDEZ BATALLER

1.1

Idrotten bidrar till att uppnå EU:s strategiska mål, framhäver de pedagogiska och kulturella grundläggande värderingarna och är en pådrivande faktor för integrering då den riktar sig till alla medborgare oavsett kön, etniskt ursprung, religion, ålder, nationalitet, sociala förhållanden och sexuell läggning. Idrotten är ett instrument för att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet och rasism.

1.2

Idrotten gör det möjligt för alla människor att på ett konstruktivt sätt styra sina förhoppningar genom att de från den fysiska idrotten får med sig värderingar som hårt arbete, solidaritet och sammanhållning. Den bidrar också till fysiskt och mentalt välbefinnande, samtidigt som sociala problem mildras genom de positiva värderingar den förmedlar. Därför är det viktigt att man i diskussionen även tar upp frågan om fastställandet av ett antal universella minimiregler som på ett övergripande sätt kan främja barns och ungdomars idrottsutövande i alla idrottsgrenar.

1.3

Frivilligarbetet fyller en viktig funktion i utvecklingen av den idrott som utförs på gräsrotsnivå och genom klubbar, och har stort socialt, ekonomiskt och demokratiskt värde. Frivilligarbete och aktivt medborgarskap bör därför främjas genom idrott inklusive vintersporter.

1.4

Principen om god ledning och förvaltning bör garantera idrottstävlingarnas integritet. Inom idrotten är idrottsorganisationernas autonomi en förutsättning, och dessa bör verka enligt principerna om öppenhet, ansvarsskyldighet och demokrati. Alla berörda parter bör därför vara tillräckligt representerade i beslutsfattandet. För att konsolidera denna allmänna förebyggande ram och mot bakgrund av en uttömmande studie (1) som nyligen utfördes är det viktigt att stärka förtroendet mellan de nationella myndigheterna och idrottsinstitutionerna för att underlätta det nödvändiga informationsutbytet mellan de nationella rättsliga myndigheterna och de internationella idrottsinstitutionerna.

1.5

EESK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att på EU-nivå sprida och sinsemellan utbyta information om innovation, om positiva erfarenheter och om de bästa formerna för att skapa och stödja bildandet av strategiska partnerskap mellan de främsta intressenterna från olika sektorer, i syfte att stärka idrottens roll som motor för innovation och ekonomisk tillväxt. Därför är det mycket viktigt att kunna dra nytta av de fördelar som stora idrottsevenemang kan och bör medföra för de regioner och städer där de äger rum. Kommissionen bör uppmärksamma nya initiativ och metoder på global nivå som syftar till att hjälpa regionerna och städerna att lansera projekt som kan främja en hållbar ekonomisk och social utveckling.

1.6

För att utveckla idrotten bör man på olika nivåer främja användningen av EU:s finanseringsinstrument.

1.7

Social sammanhållning liksom åtgärder för att involvera missgynnade grupper i idrottsaktiviteterna och integrera människor i samhället bör främjas på EU-nivå. Detta gäller även för frihetsberövade, som i idrotten kan finna ett instrument för återintegrering i samhället. Idrotten ger upphov till ett emotionellt välbefinnande, bidrar till stabilitet tack vare värderingar som hårt arbete, solidaritet och ”rent spel” och kan hjälpa till att undanröja social utestängning och diskriminering.

1.8

EU har en viktig uppgift när det gäller att bekämpa ojämlikheter för att avskaffa de hinder som hindrar personer med funktionsnedsättning från att delta i idrottsverksamhet, främja deras deltagande i tävlingar och eliminera de sociala fördomarna i denna fråga. Det skulle därför vara positivt om kommissionen uppmanade ministerrådet att ta fram en europeisk kod för goda rutiner avseende idrott och social integration för att främja och ytterligare stimulera idrotten bland personer med funktionsnedsättning.

1.9

EU och medlemsstaterna bör ägna särskild uppmärksamhet åt att främja idrott och fysisk aktivitet bland äldre personer. I ett allt äldre Europa är det oerhört viktigt att riktade initiativ och finansiella resurser utnyttjas för detta ändamål.

2.1

I Lissabonfördraget fastställs unionens och dess medlemsstaters gemensamma värderingar när det gäller integrationsprocessen. Dessa centrala värderingar är människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter.

I Lissabonfördraget ges unionen behörighet att främja idrottens europeiska dimension (artikel 165 i EUF-fördraget). När det gäller idrottens sociala, ekonomiska och kulturella dimensioner är det viktigt att ta hänsyn till deras koppling till de värderingar som fastställs i artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen, vilket förutsätter ett tydligt åtagande att agera från institutioner och medlemsstater som med hänvisning till subsidiaritetsprincipen ska ta initiativ till politiska strategier, normer och åtgärder för att främja idrottens europeiska aspekter.

2.2

Syftet med detta initiativyttrande är att försöka främja den inneboende potentialen i EU:s och idrottens – inklusive vintersporternas – värderingar och förmedla dem till alla medborgare och sociala organisationer, samt driva på unionens idrottspolitik eftersom det fram till i dag endast har avgetts sporadiska rättsliga yttranden, ofta i samband med utövandet av de ekonomiska friheterna.

2.3

Redan under antiken gjorde man i den grekiska filosofin åtskillnad mellan kroppens och själens aktiviteter, och den olympiska andan är en utveckling av dessa idéer, där etik och främjande av fred har en central ställning.

Idrottens betydelse för de europeiska och globala målen i Europa 2020-strategin är viktig, eftersom sektorn kan bidra till en smart och hållbar tillväxt för alla.

3.1

För att säkerställa idrottens sociala funktion måste medlemsstaterna förfoga över lämplig infrastruktur som underlättar idrottsutövandet, och runt om i respektive regioner måste det finnas ett lämpligt, tillfredsställande och proportionerligt grundläggande nät av idrottsanläggningar.

3.2

Frivilligarbete är fortfarande hörnstenen för idrotten i EU, eftersom de frivilliga tillsammans med idrottsföreningar utan vinstsyfte gör det möjligt att utveckla och sprida idrottens ideal. I detta sammanhang bör man understryka skolans roll när det gäller att sprida de olympiska värderingar som främjar fred och sämja inom ramen för idrotten genom att värna om gemenskap och integration i ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle. Även de mänskliga värderingar som man förknippar med idrotten är viktiga och bidrar till elimineringen av våld, rasism, intolerans och främlingsfientlighet inom idrotten.

3.2.1

Goda styrelseformer inom idrotten är nödvändiga för idrottsföreningarna. De bör utgå från principerna om öppenhet, ansvarsskyldighet och demokrati. I dessa föreningar bör alla berörda parter vara företrädda i beslutsfattandet, även supportrarna som i allmänhet värnar om rent spel. Vid finansiering av deras verksamhet med offentliga medel bör man överväga möjligheten att införa striktare krav på öppenhet.

3.2.2

EESK anser att man bör överväga möjligheten att vidta samordnade åtgärder mot oönskade företeelser som manipulation av idrottsresultat, dopning eller våldshandlingar, inte endast utifrån den behörighet som unionen tilldelats enligt artiklarna 6 och 165 i EUF-fördraget, utan även genom den behörighet som avser området med frihet, säkerhet och rättvisa eller andra som kan bli nödvändiga för att vidta överstatliga åtgärder som skulle kunna få en verkligt avskräckande effekt.

3.2.3

Dessa åtgärder bör syfta till att säkerställa en hög säkerhetsnivå, genom exempelvis åtgärder för att uppnå samordning och samarbete mellan polismyndigheter (Europol), rättsliga myndigheter (Eurojust) och andra behöriga myndigheter, bland annat idrottsförbunden.

3.3

Att främja fysisk aktivitet och idrott är en avgörande faktor för att värna folkhälsan i ett modernt samhälle. Det bör framhållas att utövandet av idrott främjar en sund livsstil samt förbättrar livskvaliteten, och när man till fullo utnyttjar möjligheterna inom idrotten minskar hälso- och sjukvårdskostnaderna.

3.4

EU-institutionernas agerande när det gäller idrotten har fått en ordentlig knuff framåt, bland annat tack vare den offentliga debatt som har inletts om idrottens så kallade europeiska dimension, det faktum att idrotten ingår i programmet Erasmus+ samt de strategiska jämställdhetsåtgärderna inom idrotten. Programmets prioriteringar diskuteras varje år, och EESK efterlyser att man vid nästa utvärdering tar hänsyn till de synpunkter som framförs i detta yttrande.

3.4.1

Denna institutionella insats bör stärkas genom att man vidtar nödvändiga åtgärder för att ta till vara den ursprungliga, lokala och traditionella idrottsverksamhetens mervärde och positiva aspekter, som är ett uttryck för den kulturella och historiska mångfald i EU som bör främjas och spridas.

3.4.2

Kommissionen bör med det nämnda programmet Erasmus+ som bas lägga fram en tydlig resultatbalans över effekterna av att idrottsverksamheten tagits med i programmet, med särskild tonvikt på uppnåendet av målen om nya kvalifikationer och sysselsättning samt målen på ungdomsområdet.

3.5

För att se till att idrotten bidrar till de europeiska värderingarnas konsolidering och utveckling är det nödvändigt att anta och genomföra samordnande, kompletterande eller stödjande åtgärder som är inriktade på att skydda dessa europeiska värderingar, särskilt de som avser att skydda den mänskliga värdigheten och vissa aspekter av utbildningen av personer vars korrekta assimilering är avgörande för en välfungerande demokrati och rättsstatsprincip. Detta tillvägagångssätt kan förstärkas genom det budskap om ”rent spel” som kanaliseras av idrotten, som sprider en stor del av de europeiska värderingarna till det övriga samhället.

Idrottens europeiska dimension spelar en minst lika viktig roll när det gäller att nå vissa milstolpar i fråga om jämställdhet. Det skulle vara viktigt att skapa och använda undervisningsmaterial för att utbilda ansvariga personer, såväl ansvariga inom idrotten som föräldrar, för att bidra till undanröjandet av könsstereotyper och främjandet av jämställdhet inom idrotten, och för att uppmuntra en allt större jämvikt i könsfördelningen i styrelser och kommittéer på idrottsområdet. I detta sammanhang skulle utarbetandet av en stadga med bästa praxis för ungdomars utveckling och skydd inom idrotten vara ett viktigt steg (2).

3.6

Utövandet av idrott, på egen hand eller i grupp, kan utgöra en legitim källa till sysselsättning, välstånd och välbefinnande, och för närvarande är det viktigt att ta tillvara detta på bästa sätt för att bekämpa ungdomsarbetslöshet och socialt utanförskap. Man bör särskilt nämna situationen för idrottare som inleder en andra karriär efter att ha lämnat elitidrotten och som måste förbereda sig särskilt inför denna fas i livet (dubbla karriärer). För att dessa ungdomar ska kunna utvecklas på ett bra sätt krävs det jämförbarhet och erkännande av diplom och kvalifikationer inom idrotten. Den sistnämnda punkten är viktig för att försöka få bukt med den svarta ekonomi som kan förekomma inom denna sektor och se till att den legaliseras i framtiden.

3.6.1

Det skulle vara lämpligt att besluta hur de europeiska finansieringsmekanismerna ska kunna mobiliseras för att främja idrott som ett redskap för att stimulera social integration, sysselsättning för ungdomar, jämställdhet mellan könen, innovation, skapandet av nätverk av organisationer som stöder social återanpassning och andra ändamål av allmänt intresse.

När det gäller att bekämpa social utslagning och främja återanpassning är idrott ett lämpligt hjälpmedel för att praktiskt genomföra de värderingar som stärker den personliga och sociala utvecklingen genom att fokusera på människors hälsa och utbildning. Social sammanhållning och integrering av människor i samhället bör främjas på EU-nivå, även när det gäller frihetsberövade som i idrotten kan finna ett instrument för återintegrering i samhället eftersom den skapar ett emotionellt välbefinnande och bidrar till sammanhållning och stabilitet tack vare värderingar som hårt arbete, solidaritet och – kort sagt – ”rent spel”.

3.6.2

Man bör bygga upp ett nätverk av organisationer som verkar för social sammanhållning och social återanpassning genom utövandet av idrott, särskilt de grenar som har särskilt stor spridning, för att gynna utbytet av bästa praxis med utgångspunkt i de europeiska värderingar som tas upp i fördragen. Detta kan ske genom att man organiserar en europeisk kongress om innovativa metoder för social återanpassning genom idrott, anordnar EU-mästerskap och offentliggör och sprider resultaten av dessa nät.

3.7

EU har en viktig institutionell uppgift i kampen mot ojämlikheter för att avskaffa de hinder som stoppar personer med funktionsnedsättning från att delta i idrottsverksamhet, främja deras deltagande i tävlingar och eliminera de sociala fördomarna i denna fråga.

Det skulle vara positivt om kommissionen uppmanade ministerrådet att ta fram en europeisk kod för goda rutiner avseende idrott och social integration.

3.7.1

Integreringen av personer med funktionsnedsättning bör främjas genom idrottsevenemang med syftet att förbättra livskvaliteten och utveckla de sociala vanorna hos personer med funktionsnedsättning och deras familjer. Idrott är därför inte bara en hälsosam vana, utan ökar och förbättrar också dessa personers rörlighet och främjar deras personliga utveckling på områden som beslutsfattande, vänskap och lagarbete.

3.7.2

För att främja spridningen av paralympisk idrott eller högnivåidrott för personer med funktionsnedsättning och därigenom öka medvetenheten bland medborgarna bör offentliga myndigheter genomföra en kommunikationsstrategi som fokuserar på paralympiska spelen och andra internationella högnivåevenemang. Denna strategi bör genomföras med hjälp av nödvändiga hjälpmedel och fackmän och kulminera i en högkvalitativ tv-täckning av paralympiska spelen med ett stort antal sändningstimmar och sändningstider när det finns många tittare.

3.7.3

I den nationella lagstiftning som innebär att reglerna anpassas till den internationella konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder eftersträvar man samma mål och slår fast att ”tillgänglighet och formgivning för alla” är redskap som bör användas för att anpassa och skapa miljöer som ger medborgarna möjlighet att delta fullt ut.

3.7.4

Ett av de hinder som systematiskt brukar identifieras när man har för avsikt att utveckla program för att främja integreringen av äldre personer och personer med funktionsnedsättning i fysisk idrottsaktivitet är det utbildningsunderskott som förekommer hos de olika aktörer som är involverade i processen, och därför bör man tillhandahålla det material som behövs för att tillgodose utbildningsbehoven hos lärare i gymnastik och idrott så att de lär sig mer om utvecklingen av fysisk aktivitet och idrott i en inkluderande miljö.

3.8

Den till synes oundvikliga process som innebär att det europeiska samhället åldras och att den förväntade livslängden konstant ökar, gör det nödvändigt att utarbeta riktade initiativ och program för att främja idrott och fysisk aktivitet bland äldre. Detta är ett område som har förbisetts i de flesta länder och som kräver särskild uppmärksamhet på såväl EU-nivå som medlemsstatsnivå.

4.1

Idrotten har en ekonomisk dimension till följd av den ekonomiska verksamhet som är kopplad till idrottsutövandet och utvecklingen av professionell idrott och som påverkar den inre marknaden. Idrotten har också en specifik karaktär eftersom dess struktur bygger på frivilligarbete som genom sin sociala, pedagogiska och kulturella funktion avsevärt bidrar till positiva värderingar såsom sportsmannaanda, respekt och social inkludering.

Därför måste man göra en åtskillnad mellan de idrottsliga och de kommersiella intressena, och EESK anser att idrotten bör skyddas mot ett alltför stort ekonomiskt inflytande så att dess principer och värderingar fortsätter att stå i centrum.

4.1.1

På grund av idrottens unika och viktiga aspekter bör man ta särskild hänsyn till dess särdrag i samband med tillämpningen av EU:s lagstiftning, vid tillfällen när EU kan agera effektivare än medlemsstaterna och med respekt för subsidiaritetsprincipen.

4.2

När det gäller idrottens så kallade ekonomiska dimension måste hänsyn tas till de speciella kopplingarna mellan denna typ av aktiviteter och de grundläggande rättigheterna.

4.2.1

För att garantera ett lämpligt skydd mot intrång i immateriella rättigheter och i synnerhet mot digital piratkopiering, som utgör ett hot mot idrottsekonomin, måste man överväga vilka åtgärder som ska vidtas på basis av proportionalitetsprincipen. Under alla omständigheter måste man garantera medborgarnas grundläggande rättighet att få information för att åtminstone säkerställa allmänhetens rätt att tillhandahållas och ta del av nyheter, och för att se till att särskilt viktiga evenemang sänds och att journalister har rätt att rapportera.

4.2.2

Det finns andra områden såsom konkurrenspolitiken, och mer specifikt det statliga stödet, där det skulle vara en god idé att anta riktlinjer om statligt stöd för att klargöra vilka typer av stöd som anses vara legitima för att fylla idrottens sociala, kulturella och fostrande uppgifter.

4.2.3

Vadslagning inom idrott som anordnas online på oreglerade marknader, särskilt olaglig vadhållning, är i nuläget ett av de största hoten mot idrotten, och dess negativa effekter är jämförbara med dopning och läktarvåld och kan ge upphov till manipulation på grund av idrottsresultatens oförutsägbara karaktär. Det finns andra aspekter, exempelvis vadslagning och spel, och man behöver anta åtgärder av allmänt intresse i syfte att förhindra spelberoende och i synnerhet skydda underåriga mot hasardspel online.

4.2.4

Idrotten har ett inneboende och naturligt incitament som driver utövarna att fortlöpande förbättra sin förmåga och sina resultat, vilket leder till att idrotten kännetecknas av en ständigt pågående innovationsverksamhet som har gjort idrottsteknik till ett betydande område inom den ”tillämpade forskningen”, till exempel när det gäller textilteknik, människans rörelsemekanik, nya material, sensorer, mekaniska styrenheter och människoanpassad formgivning i synnerhet. Utbyggnad och drift av idrottsanläggningar samt aktivt och passivt deltagande i idrottsevenemang håller på att bli en viktig del av den s.k. upplevelseekonomin, som också utvecklingen av idrottsturismen är ett exempel på.

4.2.5

Andra teman med ekonomisk koppling till idrott, såsom fri rörlighet för personer och tjänster, sponsoravtal, reglering av spelaragenternas verksamhet, idrottsförsäkringar och hälsa, utbildningsprogram för idrottsutövare och idrottsrelaterade yrkeskvalifikationer bör vara föremål för utvärdering och, om så är lämpligt, bör kommissionen anta eller föreslå åtgärder på dessa områden.

4.2.6

När det gäller yrkesutbildning för yngre tränare är det nödvändigt att förbättra bestämmelserna i EU:s olika medlemsstater, eftersom tränarnas insats kan jämföras med en lärares arbete och tränaren i vissa fall (t.ex. vid förberedelserna inför idrottstävlingar) tillbringar mer tid med den unga idrottaren än vad en lärare gör med sina elever. Tränarens utbildning bör äga rum i en formell ram och erkännas ur utbildningssynpunkt genom ett diplom utfärdat av staten.

4.2.7

EESK uppmanar de europeiska idrottsförbunden att engagera sig för att värna om de värderingar och principer som tas upp i detta yttrande, och vi hoppas att de kommer att beakta dem i sin verksamhet på alla områden, även inom den verksamhet som endast består av utdelning av priser och offentliga utmärkelser.

17.11.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 383/19

Föredragande:

Pierre-Jean COULON

1.1

EESK anser att EU:s klimat- och energimål bör leda till en högre andel förnybar energi i energimixen. Kommittén har konsekvent förespråkat förnybar energi. Ett hållbart energisystem som till största delen består av förnybar energi är den enda långsiktiga lösningen för vår framtida energi. Det är viktigt att komplettera energisystemet på ett antal sätt.

1.2

Eftersom förnybara energislag är intermittenta utgör utvecklingen av dem en stor utmaning när det gäller lagring. Lagringen är en strategisk fråga för Europeiska unionen för att kontinuerligt säkra EU:s försörjningstrygghet och en fungerande energimarknad, på både det tekniska och det kostnadsmässiga planet. Därför står frågan högt på EU:s dagordning och är ett prioriterat område, särskilt inom ramen för energiunionen som lanserades i februari 2015.

1.3

EESK har i ett tidigare yttrande framhållit att frågan om lagring är ”en utmaning, en möjlighet och en absolut nödvändighet”. Kommittén understryker vikten av en framgångsrik energiomställning i EU och betonar att alla resurser bör utnyttjas för att uppnå konkreta och storskaliga resultat när det gäller lagring.

1.4

Även om olika lagringslösningar existerar befinner sig tekniken i olika skeden av teknisk och industriell utveckling.

1.5

EESK påpekar att energilagring, parallellt med fördelarna, kan medföra inte bara stora ekonomiska kostnader utan även miljö- och hälsokostnader. Därför bör man systematiskt genomföra konsekvensbedömningar för att utvärdera såväl teknikens konkurrenskraft som dess påverkan på miljö och hälsa. EESK anser också att det är viktigt att bedöma teknikens effekter när det gäller att skapa verksamhet och sysselsättning.

1.6

EESK förespråkar ökade investeringar och insatser när det gäller forskning och utveckling om lagring. Vi efterlyser också större europeiska samverkanseffekter på detta område i syfte att minska kostnaderna för energiomställningen, garantera försörjningstryggheten och säkerställa den europeiska ekonomins konkurrenskraft. EESK anser att det behövs en bättre harmonisering av lagstiftningen mellan medlemsstaterna på området för energilagring.

1.7

EESK förespråkar också att man inleder en offentlig dialog i hela Europa om energifrågan – en europeisk energidialog – så att allmänheten och det civila samhället som helhet kan ta eget ansvar för energiomställningen och påverka de framtida valen av energilagringstekniker.

1.8

EESK erinrar om vikten av gas i energimixen och dess betydelse för en trygg energiförsörjning för medborgarna. EESK anser att lagring bör uppmuntras inom denna sektor så att alla medlemsstater på ett solidariskt sätt får tillgång till reserver.

2.1

Energiförsörjningen och förvaltningen av denna är en viktig politisk och socioekonomisk prioritering och en avgörande utmaning om man vill uppnå en framgångsrik energiomställning och ta itu med klimatproblemen. Även om efterfrågan på energi har minskat i EU (energiförbrukningen har minskat sedan 2006 och vi förbrukar nu ungefär samma mängd energi som i början av 90-talet) har den ökade användningen av intermittent förnybar energi lett till ett större behov av energilagring, som kommer att spela en avgörande roll inom många sektorer (utjämning av produktionsvariationer, elbilar, försvar osv.) och utgöra en strategisk utmaning för Europa och den europeiska industrin. Det bör noteras att frågan om lagring av förnybar energi också är ett av huvudargumenten från motståndarna till denna typ av energi.

2.2

Även om majoriteten av primärenergin (gas, olja eller kol) är lätt att lagra återstår vissa frågor att lösa när det gäller storleken, kostnaden och platsen för strategiska lager. För den andra stora primära energikällan, förnybar energi, varierar situationen när det gäller lagring. Vattenkraft kan ofta lagras genom att man magasinerar vatten i sjöar och reservoarer. Biomassa kan också lagras relativt lätt, medan sol- och vindkraft, som vanligtvis används för att producera el, för närvarande endast kan lagras med hjälp av komplexa och kostnadskrävande mellanliggande processer.

3.1

Europeiska kommissionen har analyserat scenarierna för minskning av koldioxidutsläppen i energisystemet och offentliggjorde 2011 en energifärdplan för 2050, där olika scenarier fram till 2050 presenteras. För att uppnå de fastställda målen om minskade koldioxidutsläpp behöver elsektorn förlita sig på en stor andel förnybar energi, 59–85 %, varav den största delen skulle komma från intermittent förnybar energiproduktion. I ett senare meddelande från 2014 – En klimat- och energipolitisk ram för perioden 2020–2030 – fastställs att utfasningen av fossila bränslen ska ske, och att andelen förnybara energikällor bör uppgå till nästan 45 % av elproduktionen år 2030. Detta ligger i linje med de mål som EU-ledarna enades om den 23 oktober 2014 inom policyramen för 2030. En betydande andel intermittent energi från förnybara källor i elsystemet skulle kräva en lagringskapacitet på tiotals eller hundratals gigawatt i elnätet, även när andra flexibilitetsåtgärder tillämpas.

3.2

Europeiska kommissionen har dessutom gjort lagring av el till ett av sina prioriterade områden och har vid upprepade tillfällen betonat lagringens avgörande roll. I sitt arbetsdokument från 2013 om energilagring (http://ec.europa.eu/energy/sites/ener/files/energy_storage.pdf) förespråkar kommissionen en bättre samordning mellan denna fråga och andra av EU:s centrala politikområden, t.ex. klimatet. Energilagringen bör integreras i, och stödjas av, samtliga relevanta EU-åtgärder och EU-rättsakter på energi- och klimatområdet, både befintliga och framtida, bland annat när det gäller strategierna för energiinfrastruktur. Kommissionen påminner också i sitt meddelande om energiunionen (av den 25 februari 2015) om att ”Europeiska unionen är fast besluten att bli världsledande inom förnybar energi, det globala navet för utvecklingen av nästa generations tekniskt avancerade och konkurrenskraftiga förnybara energi. Europeiska rådet har också fastställt ett mål för EU om att minst 27 % av den energi som förbrukas inom EU ska vara förnybar 2030.” Kommissionen har för avsikt att stimulera en ny strategi för forskning och innovation: ”Om EU […] ska bli världsledande inom förnybar energi, måste den visa vägen till nästa generation av förnybar teknik och lagringslösningar.”

3.3

Slutsatserna från det senaste Madridforumet pekar i denna riktning: ”Forumet bekräftar den strategiska betydelse som gaslagring har för försörjningstryggheten i EU”. EESK betonar också vikten av att främja utveckling av gaslagring.

4.1

Ellagringslösningarna kan delas in i fyra huvudkategorier, där energi utifrån energibehoven, men också begränsningarna, kan lagras i olika former (el, gas, väte, värme, kyla) nära produktionsanläggningarna, i energinäten eller nära användarna:

4.2

Den vanligaste ellagringslösningen i världen är lagring av vattenkraft med hjälp av pumpkraftverk, t.ex. system för avbrottsfri kraftförsörjning (på engelska UPS, ”uninterruptible power supply”). Intresset för sådana system har ökat på nytt hos elnätsoperatörer, industriella aktörer och förvaltare av tertiära byggnader. Pumpkraftverk möjliggör integration av intermittent förnybar energi, särskilt vind- och solkraft, spetskapacitet, spridning av efterfrågan på elektricitet, ekonomisk optimering (laddning under perioder med lågt pris och liten efterfrågan och försäljning under perioder med högt pris och stor efterfrågan, med en ”social” utjämning) och spridning av investeringarna i elnäten. Det är emellertid inte sannolikt att den planerade lagringskapaciteten kommer att räcka för att kompensera långa perioder utan vind och sol om dessa typer av förnybar energi byggs ut i stor skala.

4.3

På lagringsmarknaden håller fem nya segment på att växa fram, och dessa skulle kunna bli allmänt utbredda under det kommande årtiondet:

4.4

Den lovande roll som väte spelar bör framhållas (även om såväl kostnaden som säkerhets- och transportaspekterna betydligt minskar dess potential). Väte är en energibärare utan växthusgasutsläpp, under förutsättning att det produceras från en koldioxidfri källa, och det kan användas på en lång rad områden, framför allt inom industrin, för lokal elproduktion (försörjning till isolerade anläggningar, reservströmsgeneratorer), energilagring (stöd till nätet, utnyttjande av förnybar energi) eller kraftvärme. Väte används också för landtransporter (personbilar, kollektivtrafik, lastbilar etc.), luftfart (huvudsaklig eller sekundär luftfartsframdrivning), transporter till sjöss eller på inre vattenvägar (undervattensfarkoster, huvudsaklig eller sekundär framdrivning), raffinaderier och petrokemi (för miljövänligt väte) liksom andra användningar, särskilt bärbara apparater (externa laddare eller integrerade batterier). Samtliga dessa områden är under utveckling.

Olika tekniker för produktion av väte genom elektrolys och bränsleceller är numer mycket flexibla och tillgängliga, även om de fortfarande är relativt ineffektiva, vilket innebär att efterfrågan på vindkraftverk och solcellspaneler ökar ytterligare och således skapar överkapacitet. Väte är en väsentlig energibärare i system som utnyttjar flexibiliteten mellan olika energinät (t.ex. ”Hybrid Power Plant” i Berlin). När det är nödvändigt kan väte (”metaniserat” väte) framställas med förnybar energi och tillföras gasnäten eller lagras för senare distribution som bränsle eller kemisk agens. Det kan till och med återinföras som elektricitet. Förutom att vara den energilagringslösning som med bred marginal har störst potential, eftersom vätet kan transporteras fullkomligt säkert och lagras (under lång tid) i infrastruktur som redan används för gasindustrin (t.ex. geologisk lagring), erbjuder det metaniserade vätet även en möjlighet att skapa långa kolvätekedjor (med flera användningsområden: från flygplansbränsle till andra produkter, som t.ex. plast, som i dag enbart framställs med hjälp av fossila bränslen). Dessutom är det meningen att det kol som används inom en cirkulär ekonomi (t.ex. koldioxid) ska återanvändas och inte lagras i atmosfären. Man kommer alltså att gå från att producera växthusgaser till att producera energi. Produktionen av väte och elektricitet från väte genererar värme, vilket ökar intresset för dessa lösningar. Väte är en av de ovanliga energibärare som möjliggör en ekonomisk, samhällelig och miljömässig avvägning mellan marknaden för elektricitet och andra marknader.

4.5

Ett annat bra exempel är lagring i ett batteri av elektricitet som producerats av solcellspaneler under dagen. Problemet med solcellspaneler på hustak är att de producerar elektricitet under den tid som bostäderna står tomma. På kvällen när de boende kommer tillbaka har solen ofta gått ned för länge sedan och solcellspanelerna har slutat att producera energi.

4.6

En lösning skulle kunna vara att utnyttja en upptäckt som ett tyskt företag har gjort. Företaget har kombinerat komponenter med en mjukvara och en applikation för smarta telefoner; användarna kan då läsa av hur mycket av den energi som solcellspanelerna producerat under dagen som finns lagrat på batteriet. Siffrorna talar sitt tydliga språk: vanligtvis täcker solcellspaneler på bostadshus mellan 25 och 35 % av en familjs energibehov, men med den nya lösningen hamnar siffran ofta på över 70 %. Med utgångspunkt i nuvarande priser tjänar man in investeringen på ungefär 8 år, med en garanti för batterierna på 20 år.

4.7

Det handlar även om incitament för att göra konsumenterna till producenter, vilket EESK har förespråkat i flera tidigare yttranden (s.k. prosumenter eller producerande konsumenter).

4.8

Det finns alltså redan flera lösningar, men möjligheterna vad avser extrautrustning är fortfarande begränsade. Det finns fortfarande mycket som hindrar ny och flexiblare teknik såsom litiumjonbatterier eller s.k. power-to-gas från att ta fart. Det största problemet med dessa lösningar är kostnaden och den ekonomiska konkurrenskraften, och de är fortfarande långt ifrån marknadsmässiga, men även att batterierna fortfarande är relativt stora. I sin framtidsvision räknar Ademe (den franska miljö- och energihushållningsbyrån – Les systèmes de stockage d’énergie/Feuille de route stratégique [Energilagringsanordningar/Strategisk färdplan], 2011) med att produktionen av stationära lagringssystem tar fart först runt år 2030. Den rådgivande byrån McKinsey (Battery Technology Charges Ahead, McKinsey, 2012) bedömer å sin sida att även om priset på energilagring kommer att sjunka drastiskt under kommande år, vet man mycket lite om hur mycket eller hur snabbt detta kommer att ske. Enligt byrån kan kostnaden för litiumjonbatteriet komma att sjunka från 600 till 200 US-dollar/kWh år 2020 och till 160 US-dollar/kWh år 2025.

5.1

EESK påminner om att det faktum att man måste minska växthusgasutsläppen och att tillgången till fossila bränslen generellt sett minskar (även om nya fyndigheter har hittats under de senaste åren) leder till ett ökat utnyttjande av förnybar energi, vilket EESK har ställt sig bakom i flera yttranden (TEN/564 och TEN/508). Kommittén har på detta sätt betonat hur viktigt det är att i samband med att den förnybara energin utvecklas komplettera energisystemet exempelvis genom att bygga ut transportnäten och skapa system för lagring och reservkapacitet. Utvecklingen av förnybar energi i stor skala är en strategisk utmaning eftersom den å ena sidan gör det möjligt att minska importen (vilket är både en ekonomisk och en etisk fördel) och å andra sidan kräver system för lagring (installationer som klarar att lagra energi inte enbart från en dag till en annan utan från en säsong till nästa) som dessutom bör tas i bruk i stor skala.

5.2

EESK erkänner att lagringen är den största utmaningen inför en energiomställning som inbegriper en stor andel intermittenta förnybara energikällor. Vi påminner om att man måste skapa lagringsmöjligheter och öka lagringskapaciteten. Kommittén betonar att energilagring skulle kunna göra det betydligt lättare för EU att uppnå sina viktigaste energimål. EESK ställer sig särskilt bakom att

5.3

Kommittén är medveten om att lagring av energi kan innebära stora ekonomiska kostnader, men även miljö- och hälsokostnader. Vissa projekt för lagring av gas under jord går t.ex. stick i stäv med bevarandet av vattenresurser. Därför rekommenderar EESK att samtliga tekniker förbättras. Storskalig lagring skulle kunna innebära en viktig tillgång som komplement till förnybara energikällor. Med tanke på de variationer på kort, medellång och lång sikt som solenergi innebär, skulle vindkraften kunna användas som ersättning. Kommittén understryker att detta kommer att leda till att ett nätverk med kopplingar mellan olika elektricitetskällor utvecklas, och att detta nätverk kommer att bygga på smarta nät (”smart grids”). De smarta näten använder informationsteknik som optimerar produktion, distribution och konsumtion av energi. Kommittén anser att denna teknik bör utvecklas, eftersom den gör det möjligt att styra efterfrågan på energi, men det är också viktigt att utgå ifrån konsekvensbedömningar som gjorts på området och att respektera varje individs valfrihet. Det skulle vara ännu fördelaktigare att göra en allmän utvärdering av samtliga instrument, såsom M/441 och den tyska informationssäkerhetsbyrån BSI:s skyddsprofil, som gör det möjligt att på ett säkert sätt överföra och sprida data, införa smarta hus (”Smart Home”) osv. En sådan utvärdering skulle kunna bidra till konkreta lösningar som svarar mot behoven i framtidens smarta städer, t.ex. planering med utgångspunkt i väderprognoser.

5.4

EESK understryker att det är viktigt att ha en europeisk lagstiftning för lagring av energi som gör det möjligt att kvantifiera fördelarna med att göra el- och gasnäten miljövänliga.

5.5

Vi påminner dessutom om att marknaden för lagring av elektricitet för elnäten växer snabbt och har stor potential att skapa verksamheter och arbetstillfällen som kan kompensera förluster av arbetstillfällen på andra områden på energimarknaden. Nätverksoperatörer och energibolag motiveras att investera genom nödvändigheten att integrera en allt större andel intermittenta energiformer. I Europa bygger marknadsutvecklingen på att man bygger nya pumpkraftverk, restaurerar befintliga pumpkraftverk och omvandlar vattenkraftsdammar till pumpkraftverk. Man måste därför utan dröjsmål undanröja hindren för en effektiv drift av pumpkraftverken. För att säkerställa de ekonomiska och miljömässiga fördelarna med denna teknik måste man vidta de åtgärder som krävs för att pumpkraftverken ska kunna byggas och sättas i bruk.

6.1

EESK konstaterar att EU hittills har riktat in sina resurser på att sprida teknik i stället för att satsa på forskning och utveckling (Energy, a networked Europe, Michel Derdevet, 23 februari 2015). De offentliga utgifterna för forskning och utveckling i Europa (samtliga sektorer) ligger på ungefär samma nivå i reella termer som på 1980-talet (i Förenta staterna och Japan har de i stället ökat), trots att de förnybara energikällorna växer så det knakar. SET-planen (strategisk EU-plan för energiteknik) som infördes 2007 har inte kunnat mobilisera tillräcklig finansiering. Det stora tryck som det europeiska energisystemet är utsatt för, såväl för att integrera förnybar energi som för att säkerställa en trygg energiförsörjning och ekonomisk konkurrenskraft för Europa, gör det nödvändigt att återuppta ett europeiskt samarbete i fråga om forskning och utveckling på energiområdet. Lagring är en mycket betydelsefull komponent i de stora projekten om smarta nät som inleddes 2012 och 2013 och är ett viktigt forsknings- och utvecklingsområde när det gäller att möta de utmaningar som morgondagens energinät står inför.

6.2

De olika teknikerna för energilagring befinner sig i olika skeden av teknisk och industriell utveckling. EESK rekommenderar att man intensifierar forsknings- och utvecklingsarbetet och att man ökar synergierna på europeisk nivå, särskilt som de flesta forsknings- och utvecklingsprojekten i Europa och världen handlar om liknande utmaningar och möjligheter. EESK har i flera yttranden beklagat det faktum att forskningsinsatserna inte är anpassade till utmaningarna och har begärt att dessa insatser främjas på EU-nivå. Medlemsstaterna bör också uppmuntras att bidra proportionellt till dessa insatser. EU måste snarast stärka sin samordning och sina investeringar, med tanke på den viktiga roll som forskning och utveckling spelar för att lösa de sista tekniska problemen och (med hjälp av industrialisering av storskaliga lagringslösningar) minska investeringskostnaderna, som fortfarande är alltför höga. Detta kommer att göra det möjligt att integrera de förnybara energiformerna bättre, minska kostnaderna för energiomställningen, minska vissa energiformers hälsopåverkan, möjliggöra utvecklingen av utbildning och sysselsättning i sektorn, garantera en trygg energiförsörjning, säkerställa utvecklingen av innovativa sektorer som är konkurrenskraftiga på världsmarknaden samt skapa förutsättningar för att göra den europeiska ekonomin konkurrenskraftig.

17.11.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 383/24

Föredragande:

Daniela RONDINELLI

1.1

I anslutning till den ökande urbaniseringen ser EU och dess medlemsstater städerna som ”laboratorier för ett mer dynamiskt och digitalt Europa”, där man kan testa åtgärder som kan skapa tillväxt med sysselsättning och social utveckling.

1.2

Städernas hållbarhet kommer att vara resultatet av en smart kombination av mognare och mer innovativ teknik, integrerade plattformar (på europeisk, nationell och lokal nivå), modern infrastruktur, energieffektivitet, ny utformning av effektivare tjänster utifrån medborgarnas och användarnas behov, integration av smarta elnät, internet och sensorsystem.

1.3

Om städerna blir till innovationslaboratorier som är så avancerade och genomförs i stor skala, skulle det bidra till en industriell och socioekonomisk ”renässans” i EU och inleda en genuin industriell, ekonomisk och social revolution.

1.4

EESK anser därför att smarta städer kan bli drivkrafter för en ny europeisk industripolitik som kan påverka utvecklingen av särskilda produktionssektorer och i stor utsträckning sprida fördelarna med den digitala ekonomin. Kommissionens vice ordförande Maroš Šefčovič konstaterade vid sitt anförande vid EESK:s plenarsession den 22 april 2015 att smarta städer är en utvecklingsprioritet för EU, och underströk att borgmästarna var entusiastiska över att investera i framtidens samhällen.

1.5

För att uppnå dessa resultat är det viktigt att komma överens om en mer avancerad och effektiv utvecklingsmodell än de som hittills har använts, som karaktäriserats av extremt fragmentariska insatser. EESK föreslår därför att de övriga EU-institutionerna och de nationella regeringarna förenar konceptet ”smarthet” med en hållbar och integrerad utvecklingsmodell som kan tillämpas på en stad, en ö, en region eller ett industridistrikt, och som bygger på samstämmighet och samtidig integration av sex ”möjliggörande pelare”, nämligen följande:

1.6

Den samtidiga närvaron av dessa sex pelare bör betraktas som en nödvändig standardkomponent i ett strategiskt projekt för smarta städer. Lika viktigt är att användningen av denna modell äger rum inom ramen för en politik som säkerställer högsta säkerhetsstandarder för de nät, informationssystem, tillämpningar och den utrustning som utgör grunden för ekosystem av digitala tjänster.

1.7

För att omsätta detta förslag i konkreta åtgärder anser EESK att det, utöver det nödvändiga deltagandet av det civila samhället, är väsentligt att EU och dess medlemsstater samordnar sina politiska åtgärder och tilldelar dem tillräckliga offentliga medel samt gör dem strukturellt öppna för offentlig-privata partnerskap.

1.8

För att införa fullt hållbara innovationer som syftar till att förbättra medborgarnas livskvalitet och välbefinnande måste man enligt EESK särskilt stödja investeringar i smarta städer genom att utnyttja samverkanseffekterna mellan befintliga offentliga europeiska, nationella och regionala fonder och utnyttja möjligheterna i Europeiska fonden för strategiska investeringar (Efsi).

1.9

För att genomföra detta rekommenderar EESK följande:

1.10

EESK anser att det skulle vara lämpligt att med utgångspunkt i dessa nya instrument främja en europeisk projektplattform med de egenskaper som krävs av Efsi, som skulle främja skapandet och integrationen av projekt för smarta städer mellan medlemsstaterna och förbättra projektens finansieringsmöjligheter genom att kombinera tillgängliga offentliga medel med möjliga privata medel och de garantiformer som finns tillgängliga under Efsi.

1.11

EESK anser att det är absolut nödvändigt att främja en gemensam marknad för smarta städer, bland annat genom ett harmoniserat regelverk som omfattar följande:

1.12

EESK anser att civilsamhällesorganisationernas medverkan och deltagande samt samverkan mellan arbetsmarknadens parter är väsentligt, inte bara för att utforma strategiska planer och projektplaner i anslutning till genomförandet av en hållbar och integrerad utvecklingsmodell för smarta städer, utan också för att säkerställa att sådana planer medför ekonomiska och sociala fördelar för medborgarna och bättre livs- och arbetskvalitet.

2.1

Den tilltagande urbaniseringen på global nivå (inom ramen för millennieutvecklingsmål nummer 11 håller FN på att genomföra projektet United Smart Cities med syftet att göra alla världens städer hållbara, inkluderande, motståndskraftiga mot katastrofer och trygga) och på europeisk nivå (1) hänger i allt högre grad samman med utbyggnaden av smarta städer (Europeiska unionen – Regionalpolitik: Cities of tomorrow, oktober 2011), eftersom det är i sådana omgivningar som de flesta individer (72 % av EU:s befolkning, dvs. 359 miljoner, bor i dag i städer, och år 2020 kommer det enligt kommissionens uppgifter att vara 80 %) och företag väljer att fokusera sina personliga, sociala och ekonomiska intressen. I Europa däremot, som kännetecknas av många mindre tätorter och där industrin traditionellt har främjat företagskedjor och företagsnätverk, måste övergången till denna nya modell också ta hänsyn till och underlätta för mycket stora områden och distrikt.

2.2

Ökad känslighet för dessa frågor hos de nationella och lokala offentliga beslutsfattarna syns i det ökade antalet bilaterala partnerskapsavtal mellan smarta städer i Europa och kommuner i andra världsdelar som fortfarande måste utvecklas i riktning mot hållbarhet. Sådana avtal syftar till att upprepa lyckade erfarenheter på andra platser eller till att utnyttja och dela god praxis. T.ex. har den kinesiska regeringen valt ut 12 städer som har undertecknat samarbetsavtal om hållbar stadsutveckling (http://ec.europa.eu/energy/sites/ener/files/documents/12_cities.pdf) med några av EU:s smartaste städer. Dessutom har antalet projekt och initiativ för smart utveckling av städer som frivilligt främjas av regeringar och/eller medborgare (t.ex. Malagastadgan, den 7 februari 2011, http://www.catmed.eu/pag/en/11/la-charte-de-malaga) eller sammanslutningar, organisationer eller nätverk på EU-nivå, t.ex. Eurocities (http://www.eurocities.eu) och borgmästaravtalet (http://www.covenantofmayors.eu), mångfaldigats.

2.3

Europa 2020-strategin främjar smarta städer i hela Europa genom investeringar i IKT-infrastruktur, stärkande av humankapital och lösningar som utnyttjar möjligheterna i ny teknik och digitalisering för att uppnå följande mål: förbättra hållbarheten och medborgarnas och företagens livs- och arbetskvalitet, göra tjänsterna effektivare och mer tillgängliga och minska fattigdomen, arbetslösheten, den sociala utestängningen, föroreningarna och miljöförstöringen.

2.4

Genom Venedigförklaringen för ett digitalt Europa (http://ec.europa.eu/digital-agenda/en/news/digital-venice-2014) har de nationella regeringarna bekräftat målet att underlätta övergången till en digital ekonomi, som de anser kan bli hörnstenen för en ny industripolitisk modell där informations- och kommunikationsteknik utgör en viktig beståndsdel i alla former av produktion av varor och tjänster vid sidan av tillgång till finansiella instrument och energikällor.

2.5

I detta sammanhang betraktas städerna av medlemsstaterna som ”laboratorier för ett mer dynamiskt och digitalt Europa”, eftersom de är potentiella drivkrafter för dessa förändringar. För EU är smarta städer platser där man kan testa åtgärder som kan skapa tillväxt med sysselsättning, eftersom det är där som digital teknik kan kombineras med innovativa infrastrukturer och nya tjänster.

2.6

Övergången till smarta städer kommer att ha inflytande på teknisk innovation, smarta transporter, energieffektiviseringen och medborgarnas, arbetstagarnas och företagens liv genom många förändringar förknippade med t.ex. distansarbete, e-demokrati och ökad öppenhet, och kommer att göra det möjligt att delta mer aktivt i beslutsprocessen.

2.7

Vid en konferens som anordnades av EESK den 10 november 2014 på temat ”Smarta städer – mot ekonomisk återhämtning i Europa genom medborgerlig innovation” (http://www.eesc.europa.eu/?i=portal.en.events-and-activities-smart-cities-civic-innovation) diskuterade politiker och företrädare för städer och det civila samhället hur smarta städer skulle kunna användas som verktyg för att styra utvecklingen av en ny industripolitik i Europa och hur de kan stödja tillväxten och sysselsättningen. Man diskuterade också på vilket sätt aktörerna i det civila samhället kan delta i utformningen av strategier och vilka politiska instrument som bör genomföras för att främja investeringar i smarta städer i hela EU.

2.8

För att smarta städer ska kunna bli drivkrafter för en ny europeisk industripolitik (2) anser EESK att fokus måste ligga på följande tre åtgärder:

2.8.1

Man bör utarbeta en mer avancerad och effektiv utvecklingsmodell för smarta städer som kan övervinna den nuvarande fragmenteringen och främja en enhetlig vision av projekt som går långt utöver integration av IKT, rörlighet och energieffektivitet. Man bör särskilt fokusera på initiativ som kan ta olika form på lokal nivå och som har som utgångspunkt att utöva en samtidig inverkan på BNP, tillväxt, sysselsättning, produktivitet (kvantitativa ekonomiska indikatorer) och individens livskvalitet och psykiska och fysiska välbefinnande (kvalitativa ekonomiska indikatorer).

2.8.2

Man bör uppmuntra investeringar i smarta städer med ett tillvägagångssätt som bygger på offentlig-privata partnerskap och som framför allt utnyttjar de många EU-fonder som finns tillgängliga och skapar samverkanseffekter tillsammans med Efsis verksamhet (förslag till förordning om ändring av förordningarna(EU) 1291/2013 och (EU) 1316/2013, COM(2015) 10 final). Målet bör vara att på EU-nivå anta en utvecklingsmodell som samtidigt kan skapa både sociala resultat och miljö-, produktions- och sysselsättningsmässiga resultat (kommissionen uppskattar att det kommer att skapas 2,8 miljoner arbetstillfällen fram till 2018 – StartUp Europe, EESK:s konferens den 10 november 2014) och på så sätt säkerställa möjligheten att återbetala kapitalbeloppet till privata medinvesterare.

2.8.3

Man bör stärka det civila samhällets och arbetsmarknadens parters deltagande och roll i den strategiska utformningen av smarta städer, i genomförandet av dem och i den efterföljande övervakningen, eftersom detta är nödvändigt för att förbättra levnads- och arbetsvillkoren för medborgare och företag.

3.1

En undersökning genomförd av Europaparlamentet (3) visar att de nuvarande strategierna och initiativen syftar till att göra städerna smartare på minst ett av följande områden: styrning av medborgarnas deltagande, kontakt med medborgarna, levnadsvillkor, rörlighet, ekonomi eller miljö. Underförstått menas att det är möjligt att utforma ett projekt för en smart stad som bara omfattar en av dessa aspekter. I undersökningen identifieras tre typer av ”grundläggande beståndsdelar i en smart stad”: en teknisk, en mänsklig och en institutionell del.

3.2

EESK anser att det är absolut nödvändigt att utveckla en ny modell för smarta städer som är hållbar, produktiv och inkluderande och som inte längre ses som ett projekt för ”informationsteknik”, ”miljöförbättring” eller ”energieffektivitet”, utan som en del av en ny europeisk industripolitik där tillväxt som skapar sysselsättning och social utveckling utgör resultatet av den digitala omvandlingen av våra ekonomier.

3.3

Skapandet av denna modell har inte bara att göra med en mer integrerad syn på projekt för smarta städer, utan också med följande:

3.4

Därför föreslår kommittén, medveten om att en smart strategi kan inriktas på en stad, ö, region eller ett industriområde, att EU-institutionerna och de nationella regeringarna fastställer en utvecklingsmodell för smarta städer med projekt som kännetecknas av samtidig närvaro och integration av sex möjliggörande pelare (i Italien utgör denna modell, som upprättades på förslag av föreningen Amerigo (International Cultural Exchange Programs Alumni) och Enam (European Network of American Alumni Associations) grunden för utarbetandet av en strategi för smarta städer, inom ramen för Junkerplanen, av ministeriet för ekonomisk utveckling):

3.5

Den samtidiga närvaron av dessa delar kan maximera projektens effekter i fråga om ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning, livskvalitet, förenklade förbindelser mellan och med myndigheter, energibesparingar för den offentliga och privata sektorn och skapande av konkurrenskraft och kunskapsspridningseffekter för företagen.

3.6

Om smarta städer genomförs på detta sätt kommer det att leda till kvalitativa offentliga tjänster, bättre levnads- och arbetsstandarder för individer och företag, nya arbetstillfällen genom ett mer innovativt företagsekosystem och en bättre miljömässig hållbarhet. Dessa resultat kan uppnås med mindre offentliga medel utan återbetalningsskyldighet tack vare medverkan av privat finansiering, strategisk planering av tjänstesystem som kan generera nya inkomstflöden och skapandet av nätverk mellan stora industrikoncerner och små och medelstora företag.

3.7

I detta scenario präglat av stora möjligheter anser EESK att det är ytterst viktigt att behandla frågan om säkerhet i nät, informationssystem, tillämpningar och utrustning, som utgör grunden för ekosystem för digitala tjänster. Omvandlingen av städer till smarta städer kräver att de uppgifter som tjänsterna bygger på, som i sig är mycket känsliga, samlas in och hanteras med konfidentialitet, integritet och utifrån tillgänglighet.

3.8

Det är dessutom viktigt att på europeisk nivå främja en debatt mellan medlemsstaterna om de säkerhetsstandarder som bör känneteckna utbredda tjänster och utrustning i anslutning till sakernas internet för att motverka risken att dessa avbryts, fördärvas eller till och med avleds, vilket kan orsaka allvarliga skador för människor, folkhälsan, skyddet av privatlivet och ekonomisk verksamhet och i sista hand för själva föreställningen om alla initiativ som syftar till att uppnå smarta städer.

4.1

Integration av de sex möjliggörande pelarna skulle göra smarta städer till ett idealiskt verktyg för att främja en ny typ av investeringar som utöver att ha en positiv social effekt i fråga om externa effekter också omfattar en lönsamhetsmekanism som gör investeringar ekonomiskt och finansiellt fullständigt hållbara.

4.2

Med en europeisk investeringsplan för smarta städer skulle man kunna öka initiativens effekter med hjälp av följande tre faktorer: en politik som främjar lösningarnas skalbarhet, som i sin tur är beroende av standardiseringen av komponenterna; främjande av en inre marknad för smarta städer för att åtgärda fragmenteringen och skillnaderna mellan insatserna mellan de olika länderna och för att ta fram gemensamma instrument för att hantera de problem som uppstår; och ett enhetligt finansiellt tillvägagångssätt.

4.3

Lösningarnas skalbarhet, dvs. möjligheten att utvidga eller kopiera befintliga lösningar, är för närvarande främst förknippad med experimentella mikroinfrastukturer och smarta trafiksystem, och är beroende av deltagandet av stora teknikleverantörer och samarbete mellan städer. Andra experimentella initiativ är – även om de har stor betydelse för kvaliteten på de föreslagna lösningarna och medborgarnas eller företagens möjligheter att delta – så specifika att det begränsar deras reproducerbarhet.

4.4

EESK anser att skalbarheten för lösningar på EU-nivå är en av de viktigaste faktorerna för att locka en tillräcklig mängd privata investeringar i ett partnerskap med offentliga investeringar och på så sätt anpassa politiken för smarta städer till att generera ökad sysselsättning, BNP, produktivitet och livskvalitet.

4.5

EESK har följande särskilda synpunkter:

4.6

En kombination av dessa åtgärder skulle kunna leda till inrättandet av en gemensam marknad för smarta städer som skulle göra EU till den ledande globala plattformen för testning av den ovan beskrivna utvecklingsmodellen, vilket kan ge betydande effekter på

5.1

På EU-nivå eller medlemsstatsnivå finns det ingen särskild fond för smarta städer, men en rad möjligheter att få tillgång till finansiering genom särskilda program (utöver enskilda medlemsstaters program som bygger på integration mellan nationella medel och medel från strukturfonderna (Eruf, ESF, EJFLU) finns det EU-fonder som kan finansiera särskilda aspekter av en smart stad, såsom Horisont 2020, Fonden för ett sammanlänkat Europa (FSE) och programmen Cosme, Urban och Life). Eftersom den nuvarande rättsliga ramen inte medger en koncentration av resurserna i en enda fond, anser kommittén att det är viktigt att öka samordningen mellan de berörda institutionerna och att den politik som de främjar får allt större samverkanseffekter. Kommunikationsförfarandena mellan institutionerna, städerna och de offentliga och privata aktörerna bör också vara entydiga och enhetliga.

5.2

När det gäller behovet av att utarbeta en permanent utvecklingsmodell för integrerade åtgärder anser EESK att det finns risk för att detta mål inte kan eftersträvas på bästa möjliga sätt eftersom kompetenserna och resurserna är så utspridda både inom Europeiska kommissionen (sex generaldirektorat har ansvar för smarta städer) och i medlemsstaterna, där ansvars- och befogenhetsfördelningen mellan den centrala, regionala och lokala förvaltningen inte alltid är så tydlig.

5.3

EESK rekommenderar alltså att kommissionen inrättar ett ”gemensamt europeiskt expertcentrum för politik och resurser för smarta städer”, som involverar de behöriga generaldirektoraten, medlemsstaterna, Regionkommittén och EESK, och vars uppdrag skulle vara följande:

5.4

Det gemensamma europeiska expertcentrumet för smarta städer bör samverka med Efsi. EESK upprepar (4) att Efsi bör stödja strategiska infrastrukturprojekt som har ett ekonomiskt och socialt mervärde så att de kan bidra till att uppnå EU:s politiska mål (5) som syftar till att fullborda den inre marknaden för transporter, telekommunikation, digital infrastruktur, energi, stads- och landsbygdsutveckling, social utveckling, miljö och naturresurser.

5.5

Projekt som dessa, som är avgörande för att uppnå smarta städer, kan stärka den europeiska vetenskapliga och tekniska basen och skapa fördelar för samhället genom ett bättre utnyttjande av den ekonomiska och industriella potentialen i strategier som rör innovation, forskning och teknisk utveckling.

5.6

Tack vare integrationen mellan det gemensamma europeiska expertcentrumet och Efsi och med beaktande av den möjlighet som Efsi ger att upprätta plattformar för projekt och finansiering på europeisk, nationell eller sektoriell nivå, rekommenderar kommittén att man utvecklar en europeisk projektplattform för smarta städer i syfte att främja en konsekvent strategi för deras finansiering genom att integrera tillgängliga offentliga resurser och potentiella privata resurser samt genom att aktivera lämpliga offentliga riskreduceringsmetoder. En sådan plattform bör främja identifiering, sammanställning och finansiering av projekt som omfattar flera medlemsstater och som överensstämmer med den modell för smarta städer som EESK föreslår för kommissionen.

5.7

För att främja skapandet av denna typ av projekt rekommenderar EESK att samtliga medlemsstater inrättar ”gemensamma teknisk-ekonomiska kontaktpunkter för smarta städer” som har följande uppgifter:

5.8

Det framtida europeiska centrumet för investeringsrådgivning, som ska inrättas i anslutning till Efsi, ska bistå medlemsstaterna med att anta lämpliga åtgärder i syfte att underlätta upprättandet av en förteckning över projekt och införa alla nödvändiga verktyg för att finansiera projekt. EESK hoppas att det kommer att inrättas en särskild avdelning för smarta städer vid centrumet, som har de färdigheter och de kompetenser som behövs för att säkerställa att alla projektaspekter beaktas.

6.1

EESK påpekar att förutsättningarna för antagande och genomförande av den integrerade utvecklingsmodellen för smarta städer är att institutionerna fastställer en långsiktig vision, att berörda intressegrupper (medborgare, det civila samhällets organisationer och arbetsmarknadens parter) deltar fullt ut i pågående förändringar och att de processer som är kopplade till utvecklingen av smarta städer styrs på ett effektivt och innovativt sätt.

6.2

Europeiska, nationella och lokala institutioner som är involverade i den strategiska planeringen av insatser för att främja smarta städer kommer att uppmanas att anta en långsiktig strategisk vision för dessa program. Den integrerade utvecklingsmodellen skulle kunna användas för att skapa balans mellan behoven hos alla berörda intressegrupper så att man säkerställer största möjliga delaktighet samtidigt som initiativens ekonomiska och finansiella hållbarhet beaktas.

6.3

Städerna kommer att fungera som smarta ”strategiska planerare och övervakare”, som bör stödjas av en givande, nära och kontinuerlig dialog mellan de olika aktörerna från näringslivet, de finansiella, industriella och sociala sektorerna och föreningslivet i syfte att genomföra de planerade initiativen med tydliga tidsramar och med möjlighet att anpassa dem efter förändringar och utvecklingar.

6.4

Utvecklingen av smarta städer kan endast genomföras om processen bygger på en pågående dialog med det civila samhället, vilket kan leda till fullständigt deltagande från grupper som företräder kollektiva, specifika eller allmänna intressen dels när man identifierar behoven, dels när man omsätter dem till krav och övervakar de planerade åtgärdernas effektivitet för att uppfylla dessa. Detta medborgardeltagande bör främjas på europeisk, nationell och lokal nivå.

6.5

För detta ändamål föreslår EESK följande:

17.11.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 383/34

Föredragande:

Emmanuelle BUTAUD-STUBBS

Medföredragande:

Panagiotis GKOFAS

1.1

Med tanke på de små och medelstora företagens betydelse för EU:s ekonomi anser EESK att det är avgörande att man får tillgång till en noggrant utförd konsekvensbedömning, där det per sektor och per medlemsstat framgår vilka effekter som kan förväntas för de europeiska små och medelstora företagen av att det transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar (TTIP) träder i kraft, i synnerhet när det gäller sysselsättningen och de etiska reglerna, med utgångspunkt i de aktuella villkoren i förhandlingarna.

1.2

De två studier som utförts av GD Handel om små och medelstora företag, där den ena handlar om utmaningarna och möjligheterna för små och medelstora exportföretag i allmänhet (1) och den andra, som offentliggjordes mer nyligen i april 2015, särskilt tar upp små och medelstora företag och TTIP (2), är visserligen användbara men täcker inte in alla aspekter. Studierna är relevanta på så sätt att de presenterar vissa svårigheter i samband med internationaliseringen av små och medelstora företag och de handels- och regleringshinder som dessa ställs inför, men de innehåller ingen exakt bedömning, per sektor och medlemsstat, av de konsekvenser som avtalet skulle kunna få för exportföretag och andra företag som ingår i de olika värdekedjorna.

1.3

EESK uppmanar därför Europeiska kommissionen att genomföra en ny konsekvensbedömning med avseende på små och medelstora företag, mycket små företag, mikroföretag samt fria yrken, oavsett om de är exportföretag eller inte, för att bedöma de potentiella effekterna av att en integrerad transatlantisk marknad inrättas inom deras branscher (jordbruk och livsmedel, turism, hantverk, hotell och restaurang, industri, tjänster osv.). Det är viktigt att kunna förutse hur dessa företag kommer att påverkas av öppnandet av en mer integrerad transatlantisk marknad. Kommer TTIP att medföra en förändring i deras affärsmodeller, tillverkningsmetoder, regelverk, typer av tjänster eller strategier i fråga om investeringar och sysselsättning mot bakgrund av den nya konkurrenssituationen?

1.4

EESK skulle vilja utnyttja den möjlighet som förhandlingarna med Förenta staterna erbjuder för att säkerställa en bättre uppföljning av politiken för stöd till små och medelstora företag på båda sidor om Atlanten genom ett evidensbaserat tillvägagångssätt (särskilt genom en komparativ bedömning av offentlig upphandling och små och medelstora företag, tillgång till finansiering och till kapitalmarknadsvillkor, katastrofhantering, krav/uppgifter som rör marknadstillträde och standarder för småföretag [Small Business Standards]). Genom en sådan jämförelse kommer man sannolikt att kunna identifiera nya relevanta åtgärder till stöd för små och medelstora företag i syfte att stärka det praktiska genomförandet av den europeiska småföretagsakten. Kommittén håller för närvarande på att utarbeta ett yttrande om denna fråga (INT/755) som en uppföljning till de tidigare yttrandena i samma ärende. Vi anser att det nu är dags att EU-institutionerna lyssnar till kravet från de små och medelstora företagens europeiska och nationella organisationer om att införa en juridiskt bindande småföretagsakt och skapa en bättre samordning mellan industri- och handelspolitiken. Nätverket av företrädare för små och medelstora företag (SME envoys) måste också omvandlas till en genuin, effektivare myndighet för samordning, uppföljning och genomförande av politiken för små och medelstora företag på den inre marknaden, som ska försvara de små och medestora företagens nya behov och hitta lämpliga lösningar för dem.

1.4.1

Kategorin små och medelstora företag i EU är i sig mycket varierad med en hög procentandel mycket små företag med färre än nio anställda. Den storleksmässiga fördelningen av små och medelstora företag ser också helt olika ut i de enskilda medlemsstaterna. Detsamma gäller för reglerade och oreglerade fria yrken. Med tanke på den stora förekomsten av mikroföretag inom handel, industri och hantverk rekommenderar EESK att kommissionen tillsammans med myndigheterna i de mest berörda medlemsstaterna (inklusive offentliga/privata forskningsinstitut och universitet) anordnar lokala medvetandehöjande kampanjer, informationsseminarier och utbildningsseminarier för att öka förståelsen för de olika kapitlen i TTIP, samt de sektorer som omfattas, de möjligheter som avtalet erbjuder och frågor som det gäller att vara uppmärksam på.

1.4.2

De fria yrkena – både reglerade och oreglerade – avspeglar i EU ett system av känsliga tjänster i kundernas och allmänhetens intresse som har tilldelats särskilda roller.

1.5

EESK gläder sig åt att det finns ett särskilt kapitel om små och medelstora företag i dessa förhandlingar men vill förbättra innehållet och har därför formulerat ett antal förslag i avsnittet Särskilda kommentarer. Det nuvarande innehåll som kommissionen föreslagit bör kompletteras på flera punkter, bland annat när det gäller bestämmelser om små och medelstora företags representation i den framtida kommittén för små och medelstora företag, liksom denna kommittés uppdrag.

1.6

EESK uppmanar kommissionens företrädare för små och medelstora företag att se till att små- och mikroföretag är företrädda i förhandlingsprocessen och därför ges minst en plats i TTIP-avtalets rådgivande grupp (”TTIP Advisory Board”). På så sätt skulle man undvika informationsluckor, säkerställa nödvändig sakkunskap från många sektorer och respektera grundläggande öppenhetskriterier i fråga om information och uppgifter av allmänt intresse. Dessutom rekommenderar kommittén att man i samarbete med berörda forskningsorgan vidtar åtgärder för att stödja ekonomiska organisationer och yrkes- och branschorganisationer för små och medelstora företag när det gäller deras stöd- och rådgivningstjänster till små och medelstora företag och mikroföretag liksom finansieringsåtgärder vid behov. EESK efterlyser ett ömsesidigt erkännande av kvalifikationer och certifiering för alla förvaltningsnivåer och lika konkurrensvillkor på alla nivåer av offentlig upphandling (även delstater, regioner och kommuner).

2.2.1

På grund av sin storlek påverkas de små och medelstora företagen ofta oproportionerligt negativt av höga tullar och betungande regleringskrav i den transatlantiska handeln, eftersom de med sin till volym och värde begränsade handel behöver mer resurser och kompetenser för att övervinna handelshindren än stora företag. De kommer därför att gynnas av de tariffära och icke-tariffära liberaliseringsåtgärder som planeras i TTIP-avtalet. EESK har redan i sitt yttrande om Transatlantiska handelsrelationer och EESK:s syn på ett utökat samarbete och ett eventuellt frihandelsavtal mellan EU och Förenta staterna kartlagt möjligheterna och frågorna att ge akt på när det gäller samtliga områden som omfattas av förhandlingarna (5).

2.2.2

En av de främsta fördelarna som förväntas för små och medelstora företag är resultaten av regleringssamarbetet som skulle kunna leda till en harmonisering och tillnärmning av vissa regler, ett ömsesidigt erkännande av inspektioner och intyg. EESK vill i detta sammanhang dock påminna om de starka utfästelserna från de båda parternas sida om att partnerskapet inte kommer att användas för att sänka tekniska standarder. Därför skulle en analys av mervärdet av den europeiska organisationen Small Business Standards (SBS), som stöds av kommissionen i partnerskap med de mest representativa småföretagarorganisationerna, kunna vara till hjälp. Regleringssamarbetet bör ske på ett öppet sätt och respektera medlemsstaternas och EU:s regleringsmässiga självständighet, samtidigt som deras kapacitet att vidta de åtgärder som de anser lämpliga när det gäller frågor som rör skydd av hälsa, konsumenter, arbetstagare eller miljö bevaras.

—

Direktexport till ett annat land.

—

Export med stöd av oberoende utländska företag.

—

Bildande av dotterbolag i utlandet.

—

Etablering av infrastruktur i utlandet i syfte att producera och sälja i exportlandet.

—

hur exportintensiv den bransch som företaget är verksamt inom är,

—

den inhemska marknadens storlek.

—

svårigheter att få tillgång till finansiering för exporten,

—

bristen på uppdaterad information och uppdaterade uppgifter om krav som rör produkter/tjänster,

—

otillräckliga kunskaper om den marknad där de vill sälja sina produkter eller tjänster (marknadsundersökningar),

—

svårigheter att hitta och komma i kontakt med potentiella kunder,

—

personal som inte har lämplig utbildning för att hantera en utveckling i internationell riktning eller för att upprätta kontakter med investerare eller importörer,

—

avsaknad av incitament och stöd från offentliga myndigheter och viss betungande byråkrati i samband med politiska stödåtgärder,

—

kulturella och språkliga barriärer,

—

oenhetliga bestämmelser samt anpassnings- och erkännandesystem för kvalifikationer och handlingsbefogenheter.

—

Den mycket varierande ansvarsomfattningen och möjligheten att teckna ansvarsförsäkringar till marknadsmässiga kostnader.

—

Exportkostnader (exklusive tull) som hänger samman med transportkostnader, långa och komplexa tullformaliteter och behovet av att ha eller betala ett tullombud och att, särskilt i Förenta staterna, teckna en försäkring som täcker eventuella skadeståndskrav.

—

Svårigheterna att få tillgång till exportkrediter.

—

Skatter och tullavgifter, som fortfarande är ett stort hinder inom vissa sektorer, såsom tobak, textilier och konfektion.

—

Komplexa regler om ursprung och kostnader för ursprungsintyg.

—

Anpassning till olika tekniska eller sanitära och fytosanitära regler samt intyg och inspektioner i samband med detta.

—

Tekniska och sanitära regler som enbart krävs i vissa amerikanska delstater eller skillnader i reglerna mellan olika delstater.

—

Olika kvalifikationskrav och verksamhetsbegränsningar i enskilda delstater och lokala regleringsområden.

—

Skydd av immateriella rättigheter, särskilt underlåtenhet att respektera ursprungsbeteckningar och skillnader i reglerna om varumärken och patent.

—

Kostnaderna för rättsligt skydd och marknadstillsyn för europeiska företag med geografiska beteckningar.

—

Restriktioner som råder inom offentlig upphandling på grund av Buy American Act och de regelbundna ändringarna av denna i syfte att utvidga dess räckvidd.

—

Komplexa förfaranden för att få visum, uppehållstillstånd och arbetstillstånd samt för att inleda verksamhet i Förenta staterna.

—

Restriktioner eller nödvändiga licenser på federal nivå eller delstatsnivå för vissa tjänsteleverantörer.

2.7.1

Vad små och medelstora företag – i synnerhet små- och mikroföretag – först och främst behöver med tanke på de hinder som de möter och deras begränsade resurser är tillgång till stödtjänster och anpassad rådgivning, bland annat om utbildning av anställda (personlig uppföljning eller coachning, handledning eller mentorskap etc.) som i allmänhet kan tillhandahållas av de ekonomiska organisationer eller yrkes- och branschorganisationer som finns inom respektive sektor. Man måste se till att de sistnämnda har tillgång till de logistiska resurser som krävs för att informera och ge råd till företagen och ge dem enskild uppföljning, t.ex. genom att använda de europeiska struktur- och investeringsfonderna.

2.7.2

Förutom stödtjänster och anpassad rådgivning till de enskilda små och medelstora företagen med utgångspunkt i deras särskilda egenskaper och behov måste företagen kunna få tillgång till de medel som behövs för att finansiera sina materiella och immateriella investeringar. I detta syfte rekommenderar EESK, förutom struktur- och investeringsfonderna, att det ska vara lätt för små och medelstora företag, inklusive dem som är villiga att investera i amerikanska marknader, att få tillgång till finansieringsinstrumenten inom programmet för företagens konkurrenskraft och små och medelstora företag (Cosme), t.ex. riskkapital och garantisystem.

2.7.3

EU bör granska försäkringsutbudet för varu- och tjänsteexport och se till att det vidareutvecklas för att motsvara behoven på marknaden.

3.1.1

De reglerade och oreglerade fria yrkena utgör ett särskilt slags små och medelstora företag som förekommer i alla EU-länder i olika omfattning och former. Deras marknads- och tjänsteutbud bygger på särskilda kunskaper och förutsätter särskilt förtroende från kundernas sida, och det ställs särskilda krav på deras oberoende. Utöver deras betydelse som ekonomiska partner ingår de också i den europeiska samhällsmodellen.

—

All information bör tillhandahållas på de 24 officiella EU-språken.

—

Programverktyget bör vara så enkelt som möjligt och användarvänligt.

—

Databasen bör testas av ett urval av små och medelstora företag i EU så att man ser till att den svarar mot deras behov.

—

Databasen bör också innehålla ett mänskligt gränssnitt med ett personalteam som kan besvara frågor på båda sidor av Atlanten.

3.7.1

Det är viktigt att TTIP-avtalet inte ses som en åtgärd som avvecklar den förmånsbehandling som ges till små och medelstora företag i offentliga upphandlingsavtal på lokal och regional nivå. TTIP bör upprätthålla dessa förmåner, förutsatt att de tillämpas utan åtskillnad på europeiska och amerikanska små och medelstora företag.

3.7.2

Dessutom är det viktigt att principen ”Tänk småskaligt först” respekteras i förhandlingarna och i regleringssamarbetet, så att små- och mikroföretagens prioriteringar och verklighet beaktas från allra första början av lagstiftningsprocessen, och att deras specifika intressen tillvaratas. EESK begär därför att särskilt små- och mikroföretag ska vara representerade i TTIP-avtalets rådgivande grupp (TTIP Advisory Board).

3.7.3

Avseende regleringssamarbetet bör skräddarsytt stöd kunna erbjudas små och medelstora företag, särskilt små- och mikroföretag, för att hjälpa dem att följa reglerna.

3.7.4

Det bör understrykas att ett stort antal företag som förväntas investera i eller exportera på den transatlantiska marknaden är nyskapande företag som behöver strikta och tydliga regler för skyddet av immateriella rättigheter, både i Förenta staterna och i Europeiska unionen.

3.7.5

När det gäller den jordbruksbaserade livsmedelsindustrin måste särskild uppmärksamhet riktas åt företag vars produktion och tillhörande processer bygger på etiska, kulturella och miljömässiga överväganden. Det är viktigt att fortsätta att främja handel med denna typ av varor som bidrar till en hållbar utveckling. Det är också nödvändigt att säkerställa ett lämpligt skydd av geografiska beteckningar, eftersom dessa ger konsumenterna en garanti om produktens ursprung och produktionsmetoder. EU har i flera år fört en kvalitetspolitik för sina produkter. Detta är en av de viktigaste faktorerna för att ge EU-producenterna en konkurrensfördel, ge ett betydande bidrag till att bevara den kulturella och gastronomiska traditionen i EU och upprätthålla landsbygdsutvecklingen tillsammans med politiska åtgärder för att stödja marknaden och producenternas inkomster.

3.7.6

EESK kommer i ett annat yttrande att undersöka erfarenheterna av småföretagsakten i Förenta staterna och i EU för att få en tydlig bild av vilka fördelar som den amerikanska småföretagsakten erbjuder de amerikanska små och medelstora företagen till exempel i fråga om tillgång till offentlig upphandling eller finansiering. Detta arbete ska göra det möjligt att, när det blir aktuellt, föreslå förbättringar av och effektivare arbetsmetoder för den europeiska småföretagsakten, för att göra den mer förmånlig för de europeiska små och medelstora företagen och mer bindande.

17.11.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 383/44

Föredragande:

An LE NOUAIL MARLIÈRE

1.1

EESK rekommenderar medlemsstaterna i unionen för Medelhavsområdet och EU att validera de överenskomna målen för hållbar utveckling genom att ratificera relevanta internationella konventioner.

1.2

EESK rekommenderar medlemsstaterna i unionen för Medelhavsområdet och EU att skydda de offentliga investeringar som är nödvändiga för att uppnå målen för hållbar utveckling.

1.3

EESK rekommenderar medlemsstaterna i unionen för Medelhavsområdet och EU att organisera genomförandet genom att involvera det civila samhället och de lokala myndigheterna så nära medborgarna som möjligt.

1.4

Kommittén noterar slutsatserna i rådet (utrikes frågor och internationella förbindelser) den 26 maj 2015 och i Europeiska kommissionens årsrapport 2015 om EU:s och medlemsstaternas åtaganden om offentligt utvecklingsbistånd och hur dessa åtaganden har uppfyllts.

1.5

Kommittén beklagar dock att EU har ända fram till 2030 på sig att uppnå målet på 0,7 % av BNP (1).

1.6

Kommittén stöder EU:s avsikt att stärka de icke-finansiella aspekterna (ratificeringar av internationella rättsliga instrument, kampen mot ekonomisk brottslighet).

1.7

Kommittén uppmanar EU att inta en samstämmig ståndpunkt mellan bilaterala, plurilaterala och multilaterala affärsintressen och målen för hållbar utveckling i syfte att bevara trovärdigheten för målen och det europeiska biståndet.

1.8

Kommittén rekommenderar att man förlänger dialogen mellan arbetsmarknadens parter och EU-institutionerna om yrkesutbildning och livslångt lärande, som kommittén har inbjudits att delta i och har bidragit till att upprätta (2), samt handlingsplanerna inom området.

1.9

Kommittén föreslår att dessa rekommendationer ska inkluderas i EU:s program och dess grannskapspolitik: det ska råda samstämmighet mellan handels-, utrikes-, utvecklings- och finansieringspolitiken och skyddet av demokratin och de mänskliga rättigheterna, i enlighet med vice ordförande Federica MOGHERINIS löften till det civila samhället den 28 maj 2015 (3).

2.1

En viktig punkt på den europeiska och internationella dagordningen för de närmaste åren är diskussionen om målen för hållbar utveckling för tiden efter 2015. Länderna i Euromed-regionen har vissa gemensamma särdrag som kräver överväganden beträffande hur man ska kunna inkludera hållbara utvecklingsmål i den europeiska grannskapspolitiken och politiken i länderna söder om Medelhavet. Livsmedelstryggheten, fattigdomen och den sociala utestängningen, svårigheterna med att få tillgång till vatten, den särskilda situationen i de länder i regionen som befinner sig i en demokratisk och ekonomisk övergångsperiod, samt behovet av att återupprätta fred och säkerhet motiverar ett yttrande från EESK, vars syfte är att fastställa riktlinjer för genomförandet och uppföljningen av den politiska agendan för tiden efter 2015 i Medelhavsområdet.

2.2

Genom att underlätta kartläggningen av konkreta utmaningar och genom att tillsammans med det civila samhället utarbeta förslag för Euromed-regionen kan EESK ge värdefulla råd till regeringarna i denna drabbade region och till EU-institutionerna.

2.3

Med detta yttrande vill EESK också fortsätta kommitténs arbete med målen för hållbar utveckling i allmänhet samt för detta specifika geografiska område: länderna kring Medelhavet.

2.4

FN:s generalsekreterare har lagt fram en rapport som sammanfattar de bidrag som valts ut av den öppna arbetsgrupp som fått i uppdrag att undersöka de universella målen för hållbar utveckling efter 2015. Målen är en följd av antagandet av regeringarnas deklaration med titeln The future we want efter konferensen Rio+20 och beslutet att omvandla millenniemålen, som specifikt gällde utvecklingsländerna, till universella mål (dock differentierade) för hela mänskligheten, i både industriländer och i tillväxtländer som håller på att utvecklas eller hör till de minst utvecklade. Omfattande samråd har genomförts på olika regionala och subregionala nivåer. De viktigaste grupperna i det organiserade civila samhället som är representerade i FN har kunnat delta i samråden och tillvarata sina intressen. 17 övergripande mål och 169 målsättningar har fastställts för genomförandemetoderna och det globala partnerskapet för hållbar utveckling.

2.5

Två stora evenemang, som är intimt förknippade med målen för hållbar utveckling efter 2015, äger rum under 2015: en internationell konferens om utvecklingsfinansiering i juli 2015 i Addis Abeba och den 21:a partskonferensen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar i slutet av 2015 i Paris.

2.6

Detta program för hållbar utveckling för tiden efter 2015 syftar till att inrätta en ram för FN:s framtida insatser på fältet, med ett nytt fokus på jämlikhet, social delaktighet och anständiga arbetsvillkor samtidigt som man värnar om de varaktiga inkomstkällorna för dem som arbetar, miljön samt förnyelsen av de biologiska resurserna och naturresurserna. Programmet utgår dock från att den ekonomiska modell som styr våra samhällen inte är hållbar. Detta innebär att världens ledare måste ha en hög ambitionsnivå. Den rådande ekonomiska, sociala, miljömässiga och politiska situationen är fullkomligt ohållbar i stora delar av världen, och detta gäller särskilt i Euromed-regionen. Om målen för hållbar utveckling ska nås anser många att man åtminstone måste justera de ekonomiska och finansiella principer som för närvarande styr ekonomierna, för att skapa nya förutsättningar.

2.7

Norr om Medelhavet har de sydeuropeiska länderna en social och ekonomisk situation som medborgarna inte längre godtar. Därför går det inte att uppfylla miljö- och klimatkraven, som skulle ge EU:s medborgare möjlighet att skapa ett annorlunda samhälle ur ett miljömässigt, ekonomiskt och socialt perspektiv. Ungdomarna har, trots utbildningsinsatser från de nationella eller europeiska systemen, inte så stora möjligheter att utvecklas och bidra till att stärka EU:s ekonomiska, sociala och miljömässiga konkurrenskraft.

2.8

Få arbetstillfällen har skapats sedan 2008. Snarare har många arbetstillfällen gått förlorade, och de nya arbetstillfällen som skapas håller varken jämna steg med den demografiska utvecklingen eller antalet nyutexaminerade på marknaden. Detta har lett till ett motstånd mot en åtstramningspolitik som inte verkar ge några resultat. Den offentliga politiken och de offentliga tjänsterna inom utbildning, hälsa, transporter och bostäder drabbas av åtstramningarna, medan dessa tjänster i själva verket skulle behöva utökas för att målen för hållbar utveckling ska nås. Antalet hemlösa eller människor med dåliga bostäder växer stadigt i EU-28, och de flesta tjänster som tillsätts är extremt flexibla och osäkra anställningar utan utvecklingsmöjligheter. Antalet praktikanter med minimal eller låg lön ökar explosionsartat, det europeiska samhället präglas av radikalisering, intolerans, utstötning och brist på förståelse. Generationsklyftan växer och individualismen och överlevnaden leder till klyftor mellan yrkespolitiker och modfällda medborgare.

2.9

Söder om Medelhavet har man störtat diktaturer där ekonomiska vinster och yttrandefrihet varit förbjudna och jämlikhet mellan medborgarna inte funnits. Flera länders övergång har varit olika och gått från en önskad nationell enighet för demokrati till ett maktövertagande från en allsmäktig militär samhällsklass. Radikala grupper har utnyttjat situationen antingen för att genomföra beväpnade ockupationer eller för att återinföra kriminella regimer. En del av Afrika lever nu under detta ständiga hot, och i Främre Orienten och Mellanöstern ser vi samtidigt enorma befolkningsförflyttningar och nya militära och politiska konstellationer. Kort sagt får civilbefolkningen inget andrum.

2.10

Under dessa förhållanden är det inte sannolikt att något mål för hållbar utveckling på ett trovärdigt sätt kan återupprätta freden, öka det materiella välståndet och bygga upp regionens ekonomi. I längden är det inte möjligt att locka till sig investeringar, hålla kvar dem och få dem att bära frukt i demokratiskt, socialt och miljömässigt instabila regioner. Att den ekonomiska utvecklingen under många årtionden bara har gynnat en minoritet av familjer, personer eller diktatorer har dessutom undergrävt de institutioner som fungerar på ett rättvist, öppet och demokratiskt sätt.

3.1

Fakta visar att Euromed-området är sårbart för miljökatastrofer, både på land och till sjöss. Enligt en rapport från 2013 är 150 miljoner människor beroende av Medelhavsområdets kustmiljöer för sin försörjning. I samma rapport framgår det att FN:s miljöprogram (Unep) har kartlagt 13 gasvärmeverk, 55 raffinaderier, 180 kraftverk, 750 småbåtshamnar, 286 kommersiella hamnar, 112 flygplatser och 238 avsaltningsanläggningar längs Medelhavets kuster, varav de flesta är potentiella källor till miljökatastrofer. Enligt rapporten är det en topprioritering för hela regionen att fastställa lämpliga åtgärder för att begränsa konsekvenserna i händelse av naturkatastrofer eller katastrofer som orsakats av människor (4).

4.1

Kommissionsledamot Johannes HAHN betonade i sitt tal den 28 maj behovet av att skapa mer än 5 miljoner nya arbetstillfällen varje år för att ge arbete till en växande arbetskraft och för att säkerställa den sociala delaktigheten. Han påminde även om att regionen för att nå detta mål måste ha en ekonomisk tillväxt som överstiger 6 %.

4.2

För att lyckas med detta är det viktigt att främja anständiga arbetstillfällen (övergripande mål nr 8), eftersom arbeten av låg kvalitet (osäkra, lågavlönade samt utan ett hållbart och allmänt socialt skydd) är en källa till fattigdom. Man måste alltså återigen fokusera på tillväxtens kvalitet, anställningsvillkoren, säkra och hälsosamma arbetsförhållanden samt socialt skydd för arbetstagare och deras familjer, som är viktiga instrument i kampen mot fattigdom och social utestängning.

5.1

För att den privata sektorns bidrag till handelspartnerskap för industriell utveckling ska vara produktivt och effektivt måste det kompletteras av en agenda för anständigt arbete, som är mindre flexibel än den hittills varit när det gäller att uppfylla kraven på arbetsvillkor. Det är viktigare än någonsin att de arbetstillfällen som skapas är av god kvalitet, är välavlönade, inte utgör några risker för miljön och människors hälsa samt omfattas av ett effektivt socialt skydd (5). Detta är särskilt viktigt i Mellanöstern och Nordafrika, där ungdomsarbetslösheten är bland den högsta i världen och hela tiden stiger. Följaktligen utgör de som varken arbetar eller studerar en stor del av de unga i arbetsför ålder. För att få till stånd en social och politisk stabilitet samt förebygga konflikter är det viktigt att människor i den informella sektorn garanteras en minimiinkomst, eftersom detta minskar radikalismen och extremismen och därigenom bidrar till politisk stabilitet och säkerhet (6). Grundutbildning och fortbildning, jämlikhet, ungdomars och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, medborgarnas önskan att respekteras, yttrandefrihet, anständiga löner, säkerhetskrav, bevarandet av miljön och folkhälsan, förskoleverksamhet och solidaritet mellan generationerna är något man strävar efter på båda sidorna av Medelhavet. Dessa strävanden måste kunna garanteras av regeringarna utan hot om överstatliga skiljedomsförfaranden som ensidigt skyddar särintressen, även om den internationella handeln är viktig för finansieringen av de universella målen (7).

6.1

De multilaterala förhandlingarna inom WTO lyfter fram handeln som ett sätt att driva igenom en positiv hållbar utveckling. I flera pågående förhandlingar ser man dock en bristande konsekvens mellan vissa frihandelsmål och förverkligandet av målen för hållbar utveckling. Detta gäller bland annat avtal om tjänster, där man planerar att liberalisera eller privatisera ett flertal offentliga tjänster som ska vara tillgängliga för så många medborgare som möjligt och som är nödvändiga för att nå målen, avtal om miljöanpassade varor, tekniköverföring, industriell äganderätt, avtal om ny informationsteknik, om utvinnings- och gruvindustrin samt tvistlösningsförfarandet mellan multinationella företag och stater. Det finns många områden där de lovvärda målsättningarna har mist sin trovärdighet till följd av förhandlingar mellan handelsmakter och statsmakter.

6.2

Handelspolitiken bör ge utvecklingsländerna politiskt utrymme – även för att fokusera på effekterna av arbetslöshet, utsatta personer, jämställdhet och hållbar utveckling – snarare än att främja liberalisering till varje pris. Därför rekommenderar vi en omfattande översyn av alla handels- och investeringsavtal för att fastställa inom vilka områden de kan begränsa utvecklingsländernas förmåga att förebygga och hantera kriser, reglera kapitalflödena, skydda rätten till försörjningsmöjligheter och anständiga arbeten, genomdriva en rättvis beskattning, tillhandahålla grundläggande offentliga tjänster och säkerställa en hållbar utveckling.

6.3

Regeringarna bör utföra obligatoriska konsekvensbedömningar som avser de mänskliga rättigheterna i samband med multilaterala, plurilaterala och bilaterala handels- och investeringsavtal, med särskilt fokus på rätten till utveckling och den särskilda rätten till mat, hälsa och försörjningsmöjligheter, där man även tar hänsyn till konsekvenserna för marginaliserade grupper. Detta inbegriper att genomföra förslaget till resolution, som lades fram i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève i juni 2014, om att inrätta en arbetsgrupp för att ta fram ett instrument som tvingar transnationella företag att respektera den internationella människorättslagstiftningen.

6.4

Under en period som ännu inte fastställts, då världen kan anses återhämta sig efter 2008 års finanskris och 2011 års demokratikris, bör investeringar som gynnar sysselsättningen och miljön, och som kan kopplas till målen för utveckling för tiden efter 2015, inte räknas med i statsskulden, utan anses vara investeringar av allmänt intresse som är universella, varaktiga och hållbara. De bör dessutom finansieras räntefritt och inte vara tillgängliga för hedgefonder.

6.5

För att bekämpa skatteundandragande och skatteflykt samt olagliga finansiella flöden som syftar till att tvätta pengar och härrör från illegal verksamhet, bland annat från informellt arbete, handel med migranter, export av icke återvunnet avfall, borde det vara möjligt att avsätta de ytterligare medel som behövs för att genomföra målen för hållbar utveckling (8).

6.6

Slutligen bör de befintliga internationella rättsinstrumenten betraktas som redskap för genomförandet. Om alla medlemsstater i unionen för Medelhavsområdet skulle ratificera och införliva vissa konventioner i sin lagstiftning – t.ex. ILO:s grundläggande konventioner om arbete, FN:s konvention av den 18 december 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, konventionen om skydd för alla migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar, konvention C189 om anständiga arbetsvillkor för hushållsarbete, konvention C184 om arbetarskydd i lantbruket, den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och dess fakultativa protokoll – så skulle de vara förträffliga icke-finansiella genomförandemetoder, som i sig själva skulle ge personer ett rättsskydd, vilket är en nödvändig förutsättning för ett faktiskt genomförande av ett flertal mål för hållbar utveckling:

Mål för hållbar utveckling (9)

6.7

Den 28 maj 2015 anordnade Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén tillsammans med Europeiska kommissionen ett forum för det civila samhället i Euromed-regionen, där kommissionsledamot Johannes HAHN, kommissionens vice ordförande Federica MOGHERINI och Europaparlamentets talman höll anföranden.

6.8

Under detta forum för diskussion om EU:s nya riktlinjer för grannskapspolitiken påminde kommissionsledamot Johannes HAHN om de olika medel som har avsatts direkt till den humanitära krisen i Syrien och dess grannländer – 52 miljoner euro inom ramen för grannskapsfaciliteten för det civila samhället (Neighbourhood Civil Society Facility) – och beskrev vilka åtgärder som vidtagits, till vilket man får lägga 40 miljoner euro inom ramen för Madad-fonden.

6.9

Slutligen hänvisar vi till den europeiska agendan för migration som offentliggjordes av Europeiska kommissionen två veckor efter toppmötet för stats- och regeringschefer, där man föreslår en konkret fördelning av åtgärderna för vidarebosättning och flyktingmottagande, i enlighet med artikel 78.3 i EUF-fördraget (11).

17.11.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 383/49

Föredragande:

Ivan VOLEŠ

1.1

EESK anser att den nya utvecklingsagendan måste ha en global dimension och vara inriktad på att förbättra människors livskvalitet. Den måste bygga på respekt för de mänskliga rättigheterna, förebyggande av konflikter och en fredlig lösning på dem, god samhällsstyrning, minskade sociala ojämlikheter, en stärkt ställning för kvinnor och att alla som känner ett ansvar för utvecklingen i denna värld och bevarandet av den för framtida generationer involveras.

1.2

EESK stöder antagandet av de föreslagna målen för hållbar utveckling och anser att alla tillgängliga finansieringsresurser måste sättas in och på ett öppet och ändamålsenligt sätt användas för en balanserad integrering av de ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekterna på hållbar utveckling. Slöseri med resurser i väpnade konflikter samt olagliga resursöverföringar och utflöde av resurser till den svarta ekonomin måste bekämpas.

1.3

EESK anser att främjandet av dialogen mellan arbetsmarknadens parter måste ingå i utvecklingsprioriteringarna, eftersom det handlar om ett viktigt verktyg för att på ett balanserat sätt beakta arbetsmarknadsparternas intressen som gör det möjligt att bevara den sociala fred som krävs för att framgångsrikt genomföra målen för hållbar utveckling.

1.4

Det offentliga utvecklingsbiståndet måste inriktas framför allt på de minst utvecklade och på de sårbara länderna. EU bör bekräfta sitt åtagande att bidra med 0,7 % av bruttonationalinkomsten (BNI) i totalt offentligt utvecklingsbistånd och 0,15–0,20 % för de minst utvecklade länderna. Detta åtagande måste vara förenat med ett krav på ett korrekt och ändamålsenligt utnyttjande av alla finansiella resurser för utvecklingsbiståndet i enlighet med de principer som godkändes i Monterrey, Doha och Pusan.

1.5

Man bör inte endast bedöma det offentliga utvecklingsbiståndet med avseende på dess ekonomiska omfattning, utan också beakta dess kvalitet och bidrag till en hållbar utveckling. I detta syfte måste man ta fram nya indikatorer för att bedöma dess effektivitet.

1.6

För att effektivisera budgetstödet till utvecklingsländerna anser EESK att man bör utnyttja erfarenheterna från genomförandet av EU:s sammanhållningspolitik och dess instrument, exempelvis strukturfonderna och sammanhållningsfonderna, så att utvecklingsmedlen på ett målinriktat sätt används för att uppnå målen för hållbar utveckling.

1.7

För ett bättre utnyttjande av de allt viktigare inhemska resurserna – både offentliga och privata – måste genomgripande finanspolitiska reformer genomföras, en bra skatteförvaltning införas, den informella sektorn integreras i den lagliga ekonomin och korruptionen bekämpas och förebyggas på ett beslutsamt sätt. Detta borde göra det lättare att ingå internationella avtal om bekämpning av skatteundandragande, skatteparadis och olagliga finansiella flöden samt förbättra samarbetet med OECD och FN:s expertkommitté för internationellt samarbete i skattefrågor.

1.8

Enligt EESK bör offentlig-privata partnerskap ingås för projekt som inte är kommersiellt genomförbara, eller bara delvis, och projekten inom ramen för offentlig-privata partnerskap finansieras genom kombinerade mekanismer (”blending”). Förutsättningen för ett framgångsrikt genomförande är att man gör en förhandsbedömning av deras hållbarhet, samt håller sig till principerna om insyn, inklusive rapportering, delat ansvar och bindande åtaganden.

1.9

EESK inser vilken roll utländska direktinvesteringar kan spela för utvecklingen, om de inriktas på genomförandet av målen för hållbar utveckling. Avkastningen på de utländska direktinvesteringarna bör i första hand återinvesteras i de utvecklingsländer där de skapades. Mottagarländerna bör ha en tydlig investeringsstrategi. Nya investerarländer såsom Kina, Brasilien, Indien och andra bör i sina investeringar i utvecklingsländerna beakta principerna om hållbar utveckling.

1.10

EESK stöder de innovativa och kompletterande resurser som finns för utvecklingsfinansiering, såsom gräsrotsfinansiering (”crowdfunding”), verksamhet inom internationella välgörenhetsfonder och att emigranter för över besparingar till sina ursprungsländer. Kommittén välkomnar vissa av de förslag om nya finansieringskällor som lagts fram av ledningsgruppen för innovativ utvecklingsfinansiering. Dessa kan bli en viktig källa om de tillämpas globalt och inte är alltför betungande för den berörda sektorn.

1.11

Det civila samhället, inklusive arbetsmarknadens parter och de icke-statliga organisationerna, måste på ett mer effektivt och strukturerat sätt involveras i arbetet med att utforma utvecklingsprogrammen, övervaka genomförandet av dem och bedöma deras resultat och effekter. I både utvecklingsländer och utvecklade länder måste man därför systematiskt skapa och förbättra systemet för kontroll av förfarandena för utvecklingsbistånd och i samband med detta involvera relevanta organisationer i det civila samhället. I detta avseende kan EESK bidra med sina omfattande erfarenheter från samarbetet med partner i bland annat AVS-länderna, Latinamerika, Asien, det östliga partnerskapet och Euromed.

1.12

För att det civila samhället ska kunna fylla denna funktion måste man stödja det med hjälp av program för kapacitetsuppbyggnad för institutioner inom det civila samhället i partnerländerna.

2.1

År 2015 är avgörande när det handlar om att utarbeta en ny global strategi för utveckling. Huvudmålet för millennieutvecklingsmålen – fattigdomsminskning – har endast delvis uppnåtts. Nya mål för hållbar utveckling (1) bör leda till de genomgripande förändringar som EESK länge har efterlyst. Kommittén ställer sig positiv till att ett antal av dess rekommendationer har tagits med i målen för hållbar utveckling.

2.2

I yttranden från senare tid har kommittén begärt att de nya utvecklingsmålen ska utgöra beståndsdelar i en global hållbar utveckling (2). EESK har stött det civila samhällets avgörande roll i utvecklingspolitiken (3) och framhållit behovet av att inkludera social trygghet i EU:s utvecklingspolitik (4). Kommittén har också lagt fram en rad förslag om att involvera den privata sektorn i utvecklingen efter 2015 (5), om att inkludera målen för hållbar utveckling och det civila samhällets roll i EU:s investeringsavtal (6), om handelns bidrag till tillväxt och utveckling (7) och om målen för tiden efter 2015 i Europa–Medelhavsområdet (8). Vid det gemensamma extra sammanträdet i REX-sektionen och EESK:s observationsgrupp för hållbar utveckling den 20 oktober 2014 antogs en rekommendation om en agenda för hållbar utveckling efter 2015 som gäller för de kommande förhandlingarna om målen för hållbar utveckling och deras finansiering.

2.3

Dialogen mellan arbetsmarknadens parter måste bli en viktig del av utvecklingsagendan efter 2015. Det är nämligen ett verktyg som gör det möjligt att reglera förbindelserna mellan arbetsgivare och arbetstagare och att upprätthålla den sociala fred som krävs för ett företags fortlöpande utveckling tack vare att deras intressen tas tillvara på ett balanserat sätt i kollektivavtal.

2.4

EESK insisterar på behovet av samstämmighet mellan frihandelsmålen och målen för hållbar utveckling i de pågående förhandlingarna inom ramen för WTO eller de som EU för närvarande driver i fråga om tjänster, miljöprodukter och genomförandet av befintliga WTO-avtal.

2.5

Alla handels- och investeringsavtal bör uppfylla kriterierna för hållbar utveckling, även i fråga om deras inverkan på sysselsättningen, utsatta personer och jämställdhet. De bör inte hindra utvecklingsländer från att hantera kriser, reglera kapitalflöden, införa en rättvis beskattning och tillhandahålla grundläggande offentliga tjänster. EU bör utföra kompletta konsekvensbedömningar av hållbarheten, framför allt när det gäller avtalen om ekonomiskt partnerskap, med särskilt fokus på rätten till utveckling och den särskilda rätten till mat, hälsa och skäliga löner, där man även tar hänsyn till konsekvenserna för sårbara grupper.

2.6

Ett globalt samförstånd för hållbar utveckling måste bygga på respekt för mänskliga rättigheter och vara inriktat på att förebygga konflikter och främja fred, på att undanröja sociala ojämlikheter, på god samhällsstyrning, på stöd till demokratiska lokala myndigheter, på att stärka kvinnors ställning och på att involvera den privata sektorn i utvecklingen. För att uppnå detta syfte bör internationella rättsliga instrument, konventioner, avtal och bestämmelser antas, stödjas och ratificeras av FN:s medlemmar (9). Kommittén anser att kommissionens meddelande Ett globalt partnerskap för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling efter 2015  (10) är en bra utgångspunkt i de kommande förhandlingarna, och kommittén uppmanar EU att vara en drivande kraft i dessa förhandlingar.

3.1

EESK betonar att det krävs ett helhetsperspektiv på hållbar utveckling. Varje enskilt land har i första hand ett ansvar för sin egen utveckling, medan världssamfundet har ett ansvar att skapa en internationell miljö som möjliggör hållbar utveckling i alla länder. Det handlar bl.a. om att hushålla med globala allmänna nyttigheter och bevara naturresurser, om stabila finansmarknader, om en öppen internationell handel, om styrd migration och om ett målinriktat stöd till teknisk utveckling för att främja hållbar utveckling.

3.2

En förutsättning för att målen för hållbar utveckling ska genomföras är att alla tillgängliga finansieringsresurser utnyttjas. Enligt Unctads beräkningar uppgår det årliga investeringsbehovet i utvecklingsländerna för att huvudmålen för den hållbara utvecklingen ska uppnås under perioden 2015–2030 till 3,9 miljarder US-dollar, och det saknas ungefär 2,5 miljarder US-dollar (11).

3.3

Kommittén är övertygad om att det finns tillräckligt med tillgängliga finansieringsresurser i världen. Utöver de officiella resurserna (12) finns det dolda resurser som används för bl.a. krig och konflikter i världen. Tillgången till resurser minskas också framför allt av skatteundandragande, den svarta ekonomin och olagliga finansiella överföringar, som systematiskt måste bekämpas.

3.4

Man kan inte skilja sökandet efter och mobiliseringen av resurser från kravet på ett korrekt utnyttjande av dessa resurser. De principer om ändamålsenligt och effektivt utvecklingsbistånd som godkändes i Monterrey, Doha och Pusan bör även fortsättningsvis vara vägledande, och man måste beslutsamt sätta stopp för ett oekonomiskt och icke ändamålsenligt utnyttjande av alla slags finansiella och icke-finansiella resurser som är avsedda för utveckling.

3.5

Man bör inte endast bedöma storleken på utvecklingsbiståndet, utan även ta hänsyn till dess kvalitet och hur det bidrar till att målen för hållbar utveckling uppnås och människors liv förbättras. I detta syfte bör nya indikatorer tas fram, inklusive bedömningskriterier, och utvecklingsländernas statistikmyndigheter stärkas, bland annat genom överföring av know-how och utbyte av information.

3.6

Om hela spektrumet av organisationer från det civila samhällets deltog i utformningen av de nationella målen och utvecklingsplanerna skulle detta skapa större överensstämmelse mellan den privata sektorns intressen och de offentliga målen. Det ligger i deras gemensamma intresse att främja principerna om insyn, öppna offentliga upphandlingar, en effektiv och ändamålsenlig användning av medlen och offentliga tjänstemäns ansvar för genomförandet av den utvecklingsstrategi som har antagits.

3.7

För att fylla sin funktion i utvecklingen behöver den privata sektorn en gynnsam företagsmiljö, där bl.a. allmänt erkända demokratiska rättsstatliga principer iakttas som gör det lättare att starta företag och främjar deras tillväxt, minskar byråkratin, ökar insynen, minskar korruptionen och stimulerar investeringar. Den privata sektorn måste rätta sig efter de internationellt erkända principerna om företagens sociala ansvar, respektera grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter och kraven på hållbar utveckling samt skapa nya arbetstillfällen i enlighet med ILO:s agenda för anständigt arbete.

3.8

EESK efterlyser större samordning och samstämmighet i EU:s politiska strategier med anknytning till hållbar utveckling (13), så att dubblering, överlappning, fragmentering och ibland även motstridiga angreppssätt förebyggs och så att den systematiska samordningen av medlemsstaternas bilaterala utvecklingsbistånd för genomförande av målen för hållbar utveckling fördjupas.

4.

4.1.1

Trots att det offentliga utvecklingsbiståndet inte kan täcka alla utvecklingsbiståndets behov kommer det även fortsättningsvis att behövas för människor som bor i de minst utvecklade länderna, länder som befinner sig i väpnade konflikter, länder som hotas av naturkatastrofer eller epidemier, samt på isolerade öar och länder utan tillgång till hav.

4.1.2

Det offentliga utvecklingsbiståndet bör i första hand användas för att utrota fattigdomen i fattiga och sårbara länder. EESK framhåller att fattigdomen har ökat i medelinkomstländerna till följd av en ojämn fördelning av rikedomarna. Man bör utnyttja det offentliga utvecklingsbiståndets hävstångseffekt för att mobilisera alla stödresurser, inklusive privata investeringar, för att utrota fattigdomen.

4.1.3

EESK uppmanar kommissionen och rådet att inför förhandlingarna vid konferensen i Addis Abeba enas om en tydlig gemensam EU-ståndpunkt i fråga om det offentliga utvecklingsbiståndet. EU bör bekräfta sitt åtagande att tillhandahålla ett sammanlagt offentligt utvecklingsbistånd på motsvarande 0,7 % av bruttonationalinkomsten och 0,15–0,20 % av bruttonationalinkomsten som offentligt utvecklingsbistånd för de minst utvecklade länderna. EESK framhåller att de klimatskyddsåtgärder som kommer att diskuteras i förhandlingarna vid konferensen i Paris i december 2015 kommer att kräva ytterligare resurser.

4.1.4

Isolerade uppgifter om storleken på det offentliga utvecklingsbiståndet säger ingenting om biståndets resultat och dess faktiska effekter på mottagarlandets utveckling. EESK ställer sig bakom förslaget från OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd om att man utöver det offentliga utvecklingsbiståndet även bör följa det bistånd och stöd till hållbar utveckling som ges utanför det offentliga utvecklingsbiståndet (14). Icke-finansiellt bistånd har ofta större effekt på utvecklingen i det berörda landet än finansiellt bistånd (exempelvis utbildning, utbyte av erfarenheter, överföring av teknik och know-how samt vetenskapligt-tekniskt samarbete).

4.1.5

Budgetstödet till utvecklingsländerna bör alltid vara öronmärkt för ett konkret ändamål, och man bör fastställa att givaren och mottagaren har ett delat ansvar för att denna form av bistånd faktiskt används för att genomföra målen för hållbar utveckling, samtidigt som internationellt erkända regler för ekonomisk förvaltning och kontroll respekteras, inklusive kraftfulla villkorade bestämmelser och åtgärder för att bekämpa och förebygga korruption. Själva EU-finansieringen bör på ett trovärdigt sätt skyddas mot korruption. Kommittén anser att man bör utnyttja erfarenheterna av genomförandet av den europeiska sammanhållningspolitiken, också i utvecklingsländerna, för en bättre och mer målinriktad fokusering av utvecklingsmedlen på målen för hållbar utveckling och en mer noggrann kontroll av deras användning och utvärdering av de resultat som uppnås.

4.2.1

Kommittén är övertygad om att både de offentliga och de privata inhemska resursernas betydelse för utvecklingen avsevärt kommer att öka under den närmaste tiden.

4.2.2

För att användningen av inhemska resurser ska kunna få ökad volym och effektivitet måste man konsekvent bekämpa olagliga finansiella flöden, tvätt av pengar som härrör från olaglig verksamhet, inbegripet odeklarerat arbete, människosmuggling eller export av icke-återvunnet avfall, förbättra skatteuppbörden, ta itu med korruption och brottslighet samt införliva den omfattande informella sektorn i den lagliga ekonomin. Utvecklingsländerna måste få hjälp med att genomföra grundläggande finanspolitiska reformer och förbättra skatteförvaltningen. EESK anser att EU mer aktivt bör anstränga sig för att uppnå internationella avtal om bekämpning av skatteundandragande, skatteparadis och olagliga finansiella flöden samt förbättra samarbetet med OECD:s centrum för skattepolitik och skatteförvaltning samt FN:s expertkommitté för internationellt samarbete i skattefrågor.

4.2.3

De inhemska privata investeringarna, både direkta investeringar och portföljinvesteringar, överstiger i dag flerfaldigt de utländska investeringarna. Man bör rikta in dem på utvecklingsmål, exempelvis genom lämpliga incitament eller väl utarbetade och finansierade projekt inom ramen för offentlig-privata partnerskap, så att de blir ett viktigt instrument för att uppnå målen för hållbar utveckling.

4.2.4

Det är särskilt vanligt att utvecklingsländer med mineralförekomster har en resurspotential som inte utnyttjas, samtidigt som en majoritet av befolkningen lever i fattigdom trots relativt höga statsinkomster och där uppbyggnaden av den egna ekonomin och infrastrukturen och de egna sociala tjänsterna försummas. De metoder som används av vissa utländska investerare inom utvecklingsländernas utvinningsindustri kritiseras med rätta av det civila samhället, som kräver respekt för miljöskyddets grundläggande normer, arbetarnas sociala trygghet, insyn i betalningen av skatter och överföringen av vinster till utlandet samt rapportering i enlighet med OECD:s riktlinjer för multinationella företag (15). EESK välkomnar åtgärder som förbättrar situationen, såsom Extractive Industries Transparency Initiative (16).

4.3.1

När staten inte har tillräckliga möjligheter att göra de investeringar som krävs med hjälp av offentliga medel och dessa investeringar, särskilt i infrastruktur men även i allmännyttiga tjänster, inte är kommersiellt genomförbara, anser EESK att man bör utnyttja offentlig-privata partnerskap och finansiera projekt inom ramen för offentlig-privata partnerskap genom kombinerade mekanismer (”blending”), i enlighet med OECD:s rekommendationer (17).

4.3.2

Projekt som genomförs inom ramen för offentlig-privata partnerskap måste vara förenliga med utvecklingsstrategin för landet i fråga, grunda sig på genomförbarhetsstudier, på förhand ta hänsyn till hållbarhetsfaktorer och respektera principerna om insyn, delat ansvar och bindande åtaganden. Arbetsmarknadsparterna och andra företrädare för det civila samhället bör involveras i bedömningen av dessa projekts mervärde för den hållbara utvecklingen och övervaka efterlevnaden av ILO:s konventioner.

4.3.3

Kombinerade mekanismer bör även användas i samband med socialt företagande och hållbara projekt för integrering av utsatta samhällsgrupper i den ekonomiska miljön.

4.4.1

Under 2013 uppgick inflödet av utländska direktinvesteringar i utvecklingsländerna till 778 miljarder dollar, men investeringarnas bidrag till en hållbar utveckling är oftast oklart. Endast 2 % av de totala utländska direktinvesteringarna i utvecklingsländerna går till de minst utvecklade länderna. I Afrika söder om Sahara går dessa investeringar företrädesvis till utvinningsindustrin, utan några större bidrag till den övriga ekonomin. Nya investerarländer såsom Kina, Brasilien, Indien och andra bör i sina investeringar i utvecklingsländerna beakta principerna om hållbar utveckling.

4.4.2

Enligt en studie av den icke-statliga organisationen Eurodad om utvecklingsländernas finanser 2014 är utflödet av finansiella resurser från utvecklingsländerna dubbelt så stort som inflödet från utlandet, inklusive offentligt utvecklingsbistånd, utländska direktinvesteringar, välgörenhet, överföring av vinster, besparingar och andra resurser (18). Dessa medel måste i maximal utsträckning återinvesteras på ett sätt som främjar en hållbar utveckling i mottagarländerna.

4.4.3

De nationella utvecklingsstrategierna bör även omfatta stöd till investeringar. För att attrahera utländska direktinvesteringar och rikta in dem på mål för hållbar utveckling bör man skapa gynnsamma villkor, t.ex. fred, stabilitet och goda styrelseformer. Utvecklingsländerna bör också ta med mål för hållbar utveckling i de nya investeringsavtal som ingås och erbjuda lämpliga garantier för dessa investeringar. EESK anser att organ och finansiella institut som främjar investeringar i ursprungsländerna och investeringsfrämjande organ i mottagarländerna bör inleda ett direkt tekniskt samarbete knutet till den nationella strategin för hållbar utveckling.

4.4.4

Man måste främja investeringar för social påverkan som säkerställer en viss lönsamhet på kort sikt men som kommer att ge utsikter till långsiktig lönsamhet tack vare sociala effekter som kapacitetsuppbyggnad eller en miljö som kan leda till hållbar utveckling.

4.5.1

Ett lovande instrument för finansiering av mindre utvecklingsprojekt är gräsrotsfinansiering och gräsrotsinvestering (19). EESK framhåller att man skyndsamt måste avgränsa och utforma dessa instrument och godkänna ett lämpligt regelverk för dem. Kommittén har redan rekommenderat detta i ett yttrande (20).

4.5.2

Kommittén ställer sig positiv till att det uppstår allt fler internationella fonder för välgörande ändamål, stiftelser och program för att främja hållbar utveckling, exempelvis den globala fonden för bekämpning av hiv, tuberkulos och malaria, det globala partnerskapet för utbildning, Gavi-alliansen för stöd till vaccinering av barn i de minst utvecklade länderna, och så vidare. Dessa fonder och stiftelser, i vilka offentliga institutioner samarbetar med privata givare och icke-statliga organisationer, bör förbättra sin samordning och inrikta verksamheten på mål för hållbar utveckling.

4.5.3

Medel till offentligt utvecklingsbistånd som ännu inte har anslagits till utvecklingsprojekt kan placeras i investeringsfonder för utveckling och i garanterade obligationer, så att de på kort sikt ger avkastning och bidrar till att skapa ytterligare resurser (21). Detta kan på längre sikt öka de medel som krävs för utvecklingsbistånd (22).

4.5.4

EESK välkomnar vissa av de förslag som har lagts fram av ledningsgruppen för innovativ utvecklingsfinansiering (23) och stöder strävan att skapa nya källor för att finansiera målen för hållbar utveckling. Dessa nya resurser måste dock utnyttjas på ett konsekvent sätt på global nivå och får inte äventyra den berörda sektorns konkurrenskraft, och de måste användas på ett öppet sätt för målen för hållbar utveckling. EESK skulle välkomna ett frivilligt globalt initiativ från banksektorn att bidra till finansieringen av skillnaderna mellan behov och tillgängliga resurser för att uppnå målen för hållbar utveckling.

4.5.5

En typ av resurser som sällan utnyttjas är de finansiella medlen från emigranter, dvs. deras överföringar av besparingar till sina ursprungsländer, medel som också kan utnyttjas för att genomföra målen för hållbar utveckling. Kostnaderna för överföring av besparingar bör minskas. Emigranterna bör erbjudas utbildnings- och stimulansprogram som främjar deras intresse av att investera i utvecklingsprojekt som skulle ge dem avkastning på besparingarna och samtidigt bidra till målen för hållbar utveckling.

4.6.1

Mikroföretag och små och medelstora företag, som har störst möjlighet att växa och skapa nya arbetstillfällen, har svårt att få tillgång till finansiering. Detta problem är särskilt akut i de minst utvecklade länderna. Därför måste man försöka finna instrument som gör det lättare för små och medelstora företag att få tillgång till finansiella resurser. Samtidigt måste man respektera skillnaderna i utvecklingsländernas företagsformer: I dessa länder dominerar mikroföretag, mindre näringsidkare och små familjegårdar.

4.6.2

Det finns många olika system av mikrokrediter för små och medelstora företag. Kommittén anser att de system som använder mobilapplikationer är de mest effektiva. EESK välkomnar även att mikrokrediter används för att finansiera miljövänliga energiprojekt och uppskattar initiativen att ge mikrokrediter med nollränta. Det råder brist på lån till små och medelstora företag (10  000–2 00  000 US-dollar) och dessa skulle kunna ersättas av finansiell leasing och andra instrument. I detta syfte måste man främja den finansiella marknadens och de lokala bankernas utveckling, inklusive de lokala aktörerna.

4.6.3

En del av de utvecklade ländernas stöd till de små och medelstora företagen bör ges i form av överföring av erfarenheter, ledningskunskaper, teknisk know-how, kurser i ekonomisk förvaltning, utbildning i ekonomisk kompetens och stöd för att involvera dem i värde- och distributionskedjorna. EU bör rekommendera att man tillämpar de principer som finns i unionens direktiv om sena betalningar för att förbättra finansieringen av små och medelstora företag.

4.6.4

Mikroföretag samt små och medelstora företag som är verksamma inom jordbruket bör skyddas mot investeringsmetoder som syftar till ”markrofferi”, vilket leder till att de likvideras. Det skulle också hjälpa dem om man skapade instrument som försäkrar dem mot klimatförändringarnas effekter. I utvecklingsplanerna får man inte glömma bort stödet till företag i den sociala ekonomin, som kan spela en viktig roll vid genomförandet av målen för hållbar utveckling.

4.6.5

För den ekonomiska och sociala utvecklingen är det viktigt att så breda lager av utvecklingsländernas befolkning som möjligt får tillgång till finansiella instrument (t.ex. grundläggande bankkonton eller mobilapplikationer för finansiella tjänster).

4.7.1

Det civila samhället i utvecklade länder, däribland arbetsmarknadens parter och de icke-statliga organisationerna, är direkt delaktigt i utvecklingen och spelar även en viktig roll för utvecklingssamarbetets inriktning och övervakningen av dess effektivitet (24).

4.7.2

Man måste systematiskt stödja inrättandet av system för att kontrollera utvecklingsbiståndets förfaranden och resultat i de enskilda länderna och förbättra dessa, med direkt deltagande av relevanta organisationer från det civila samhället. Detta bidrar till att hindren för genomförandet av målen för hållbar utveckling blottläggs och avlägsnas. I detta avseende har EESK mångåriga positiva erfarenheter från gemensamma kommittéer, plattformar och rådgivande organ, exempelvis AVS–EU-kommittén, möten mellan EU och stater i Latinamerika och Västindien som organiserats av det civila samhället och så vidare.

4.7.3

Arbetsmarknadens parter är också direkta givare av utvecklingsbistånd. Fackföreningarna i utvecklade länder genomför socialt inriktade utvecklingsprojekt och främjar den institutionella utvecklingen av partnerländernas arbetstagarorganisationer. Arbetsgivarorganisationer, handelskamrar, organisationer för små och medelstora företag och branschorganisationer gör gemensamma projekt med andra företagarorganisationer i utvecklingsländerna mer effektiva och de delar med sig av sina erfarenheter.

4.7.4

De icke-statliga organisationerna spelar en oumbärlig roll för utvecklingsbiståndet i både utvecklade länder och utvecklingsländer. De är framför allt aktiva i arbetet med att övervinna effekterna av humanitära katastrofer och naturkatastrofer och på det sociala området, inom hälsovård, genusfrågor, utbildning m.m. De mobiliserar dessutom medel från allmänheten, anordnar insamlingar, informationskampanjer m.m. Ett annat intressant exempel är finansieringen av utbildning i form av fadderverksamhet, som bidrar till att relationer etableras mellan vanliga medborgare.

4.7.5

EESK uppmanar kommissionen att stödja den verksamhet som bedrivs av det civila samhällets organisationer i EU för att genomföra målen för hållbar utveckling, genom att på lämpligt sätt finansiera program för att inrätta institutioner för det civila samhället i partnerländerna. EESK håller för närvarande på att utarbeta en informationsrapport som kommer att rekommendera modeller för att på ett effektivt sätt involvera det civila samhället i genomförandet och övervakningen av utvecklingsagendan efter 2015 och som kommer att komplettera detta yttrande.

17.11.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 383/57

Föredragande:

Ronny LANNOO

1.1

EESK formulerar i detta yttrande rekommendationer om det samråd med berörda parter som föreskrivs i fördragen. Syftet är att höja kvaliteten på dessa samråd och minska klyftan mellan medborgarna och Europa. Europeiska kommissionen har gjort en liknande övning i form av ett brett samråd med berörda parter om samrådsförfarandena och detta har utmynnat i paketet ”Bättre lagstiftning” av vice ordförande Frans Timmermans. EESK kommer senare på begäran av kommissionen att utarbeta ett yttrande om hela paketet ”Bättre lagstiftning”.

1.2

Kommittén är bekymrad över det sätt på vilket samråden med berörda parter kommer till stånd och därmed också över kvaliteten på deras resultat. EESK begär därför stabila och representativa samråd som innebär ett mervärde för berörda organisationer och intressegrupper.

1.3

Av ett stickprov som EESK gjort bland de samråd som hölls under första halvåret 2014 framgår att kvaliteten på de olika generaldirektoratens tillvägagångssätt varierar; antalet svar är otillräckligt och detta inverkar negativt på representativiteten; språket och terminologin är inte avpassade till de målgrupper man vänder sig till; det finns brister i rapporteringen om resultaten och uppföljningen. Sammantaget kan man därför konstatera att de riktlinjer som hittills varit gällande på området inte tillämpas i tillräcklig utsträckning.

1.4

Kommittén är medveten om hur svårt det är att på ett lämpligt sätt samråda med de många olika medborgare och organisationer som finns i EU:s medlemsstater och framför därför nedan ett antal strukturella, konkreta och realistiska förslag och uppmanar Europeiska kommissionen att konstruktivt bidra till arbetet med att utveckla och genomföra nya åtgärder.

1.5

EESK uppmanar kommissionen att göra riktlinjerna och kvalitetsnormerna för samråd med berörda parter bindande för generaldirektoraten. För att försäkra sig om att dessa riktlinjer tillämpas föreslår kommittén att man vid generalsekretariatet inrättar en samordningsenhet som kan ge generaldirektoraten stöd vid samråd med berörda parter.

1.6

Ett mer strategiskt tillvägagångssätt i samrådsförfarandet, från förberedelserna till utvärderingen, där berörda strukturer (organisationer som företräder de berörda målgrupperna och rådgivande organ) involveras på ett systematiskt sätt bör leda till fler och mer högkvalitativa svar. En bättre planering av samråden och kommunikation om målet med dem skulle göra det lättare för berörda parter att delta.

1.7

Kommittén framhåller att en korrekt identifiering av de berörda parterna är en förutsättning för ett högkvalitativt samrådsförfarande. EESK rekommenderar därför kommissionen att i detta syfte använda sig av befintliga strukturer, t.ex. kommittén och de representativa organisationerna, och att använda sig av öppenhetsregistret. Därför behöver det inte skapas några nya strukturer.

1.8

Enligt EESK bör man återigen rationalisera de metoder och verktyg som används för samråd med berörda parter. Till att börja med finns det två möjliga samrådsmetoder: skriftliga/webbaserade och muntliga/överläggningar. Lämpliga metoder och instrument måste väljas beroende på syfte, målgrupp m.m. inom ramen för den allmänna strategin för samrådsförfarandet. Dessutom bör man på ett effektivt sätt införa ny teknik, i synnerhet för att bättre nå ut till vissa målgrupper, t.ex. ungdomar.

1.9

I denna strategi bör man göra åtskillnad mellan samråd med det civila samhällets organisationer och med allmänheten. Skillnaden mellan de två ligger inte bara i metoden utan också i målet, eftersom det i det första fallet handlar om att uppnå representativitet och i det andra fallet om att främja delaktighet och deltagande.

1.10

Om ett skriftligt frågeformulär väljs bör detta göras tillgängligt på alla officiella EU-språk. Frågeformuläret bör dessutom på förhand läggas fram för de organisationer som representerar de berörda målgrupperna så att man minskar risken för att en alltför teknisk jargong gör frågeformuläret svårbegripligt för målgruppen.

1.11

Kommittén framhåller vikten av att man vid behandlingen av resultaten använder sig av en kvantitativ och kvalitativ viktning, beroende på om svaret lämnas av en enskild person eller av en representativ organisation från det civila samhället, eller beroende på hur representativ denna är eller hur den är involverad. Svar från en representativ organisation bör i så fall ges större vikt.

1.12

För att öka deltagandet i samråden framhåller EESK vikten av att man för varje samråd sammanställer en rapport med en sammanfattning av de svar som inkommit, där man också anger varför man vid det fortsatta utarbetandet av förslaget tagit hänsyn till vissa svar men inte till andra.

1.13

Med tanke på sin roll enligt fördragen vill EESK fungera som förmedlare så att samråden med berörda parter lyckas. Kommittén kan delta och samarbeta i alla viktiga skeden av processen (identifiering av berörda parter, utarbetande av frågeformulär samt sammanfattning och uppföljning av resultaten). För att skapa struktur, stabilitet och representativitet i processen kan kommittén, liksom tidigare, anordna hearingar och konferenser och skapa plattformar och forum för dialog.

1.14

Inom ramen för samrådet med berörda parter bör kommissionen i större utsträckning utnyttja den potential som ett utökat samarbete med kommittén skapar och som förespråkas i det samarbetsprotokoll som undertecknades av kommittén och kommissionen den 22 februari 2012 (1). Detta skulle göra det möjligt att inom ramen för en optimerad resursanvändning och ett interinstitutionellt samarbete dra bästa möjliga nytta av både de färdigheter och specifika kunskaper som finns hos de berörda parterna och den sakkunskap, de erfarenheter och den kompetens som kommittén har av samråd i praktiken.

1.15

När det gäller de interaktiva sammankomsterna kan kommittén i samarbete med kommissionen fungera som arrangör, på samma sätt som den brukar göra inom ramen för plattformarna för strukturerad dialog (t.ex. om invandring och konsumtion).

1.16

Slutligen förespråkar EESK en kontinuerlig informationskampanj om samrådsprocessen och samråden. Kommittén vill aktivt bidra till detta med de organisationer som den representerar.

1.17

EESK förespråkar dessutom en strukturerad civil dialog som ett grundläggande instrument för deltagandedemokrati och uppmanar kommissionen att öka användningen av plattformarna för strukturerad dialog. Detta skulle dels göra det möjligt för berörda parter att kontinuerligt delta i alla skeden av den politiska processen, dels leda till kostnads- och tidsbesparingar.

2.1.1

I enlighet med artikel 11.3 i EU-fördraget ska Europeiska kommissionen ”ha ett omfattande samråd med alla berörda parter i syfte att säkerställa att unionens åtgärder blir enhetliga och öppna”.

2.1.2

Ett ”samråd” är ett förfarande där kommissionen samlar in yttranden och synpunkter från medborgare och berörda parter. Detta kompletterande samråd ska inte påverka den strukturerade civila dialogen (artikel 11.2 i EUF-fördraget) och de samråd som äger rum inom specifika ramar, t.ex. samrådet med arbetsmarknadsparterna inom ramen för den sociala dialogen (arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, artikel 154 i EUF-fördraget) eller samrådet med de rådgivande organen, såsom Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (artikel 304 i EUF-fördraget) (2), som det inte under några omständigheter får ersätta.

2.1.3

Vid sidan av samråden inom ramen för artikel 154 i EUF-fördraget deltar arbetsmarknadsparterna, arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna, fullt ut i det samråd som anges i punkterna 2.1.1 och 2.1.2, bland annat på sådana områden som konsumentskydd, miljörätt, handelspolitik m.m.

2.2.1

Europeiska kommissionen införde 2002 miniminormer (4) som är bindande för samråden med berörda parter och avser alla förslag, både lagstiftningsförslag och andra. Inom ramen för programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (Refit) har kommissionen meddelat att samråd också kommer att ske i samband med utvärderingar, kontroller av ändamålsenligheten och utarbetandet av delegerade akter och genomförandeakter (5).

2.2.2

Generaldirektoraten ska enligt Europeiska kommissionens riktlinjer om samråd från 2002 bland annat offentliggöra förklarande anmärkningar om ämnet, innehållet och syftet med samrådet. Efter samrådet ska dessutom information om antalet svar och typen av respondenter publiceras samt en sammanfattning av resultaten.

2.2.3

Om flerspråkigheten finns det för närvarande inga formella regler som trätt i kraft.

2.2.4

I riktlinjerna och miniminormerna för samråden med berörda parter från 2002 fastställs tio steg i samrådsförfarandet, och dessa har delats upp mellan tre faser: fastställandet av en strategi (6), genomförandet av samrådet (7) och analysen av resultaten (8).

2.2.5

Europeiska kommissionen har föreslagit tolv olika metoder för sina förberedande samråd, beroende på mål och målgrupp. Det handlar om följande tolv metoder: öppna offentliga webbaserade samråd; studier; Eurobarometer; konferenser, offentliga hearingar, sammankomster med berörda parter; sammanträden, workshoppar, seminarier med direkt berörda parter; målgrupper; personliga samtal; expertgrupp från Europeiska kommissionen; paneler med små och medelstora företag; samråd med lokala eller regionala myndigheter; frågeformulär; webbaserade diskussionsforum.

2.3.1

Trots dessa riktlinjer och det stora antalet möjliga metoder och instrument finns det många berörda parter som framför kritik mot effektiviteten i det nuvarande samrådssystemet. Bland de särskilda hindren kan vi bland annat nämna svårigheten att få information om samrådet (möjligheten att lätt hitta information på EU:s webbplatser och tillkännagivande av samrådet), språket och terminologin, informationen om resultaten och slutligen uppföljningen.

2.3.2

Dessutom varierar kvaliteten på och metoden för samråden avsevärt beroende på generaldirektoratet i fråga, och det finns ingen samordning eller enhetlig metod.

2.3.3

EESK har gjort ett stickprov för att undersöka tillämpningen av riktlinjerna under de 25 första samråd som hölls under 2014. På grundval av detta stickprov kan följande konstateras:

Sammanfattningsvis kan man generellt sett konstatera en brist på representativitet, kvalitet och information om resultat och uppföljning.

3.1

I den nya kommissionens politiska riktlinjer är mer demokrati i Europeiska unionen en av de tio prioriteringarna. Målet att inrätta ett obligatoriskt register för alla organisationer och personer som bedriver lobbyverksamhet gentemot kommissionen och Europaparlamentet står i centrum för denna prioritering.

3.2

Den 19 maj 2015 offentliggjorde kommissionen ”Bättre lagstiftning” (10), ett åtgärdspaket som syftar till bättre lagstiftning och som kommittén på begäran av kommissionen kommer att uttala sig om. Åtgärderna vilar på fyra huvudlinjer: en strategi präglad av öppenhet och samråd, en ständig omprövning av befintlig lagstiftning, bättre konsekvensbedömningar och kvalitetskontroll samt ett nytt interinstitutionellt avtal.

3.3

I samband med detta föreslås också ändrade riktlinjer för samråd med berörda parter. Som en förberedelse inför detta har ett samråd (11) om ”riktlinjer för samråd med berörda parter” anordnats. Resultaten (12) av detta samråd har beaktats i detta yttrande.

4.1.1

EESK uppmanar kommissionen att göra de nuvarande interna riktlinjerna bindande för generaldirektoraten och fastställa påföljder för det fall att de inte efterlevs (t.ex. bristande öppenhet kring svaren och analysrapporten), på samma sätt som ”konsekvensbedömningsnämnden” utdömer påföljder för bristande kvalitet på konsekvensbedömningarna.

4.1.2

Vid kommissionens generalsekretariat bör man därför inrätta en samordningsenhet, under direkt ledning av behörig vice ordförande för kommissionen. Denna enhet skulle också fungera som stöd för alla generaldirektorat när det handlar om det övergripande tillvägagångssättet och strategin för samråden, om att utarbeta och genomföra kvalitetskrav och förfaranden, stöd i kvalitetsarbetet, information och uppföljning.

4.1.3

Samordningsenheten skulle bistås av en expertgrupp kompletterad med företrädare för de målgrupper som samrådet riktar sig till. EESK uppmanar kommissionen att utnyttja kommitténs sakkunskap, framför allt när det handlar om att välja ut målgrupperna, validera frågeformulären samt sammanfatta och följa upp resultaten.

4.1.4

En mer systematisk metod för samråd, med en tydlig tidsplan och avisering i förväg, måste göra det lättare för berörda parter att förbereda sitt deltagande. Här krävs det en preliminär tidsplan för samråden, som är tillförlitlig och regelbundet uppdateras. Mer generellt bör kommissionen strukturera samråden bättre, bland annat på en institutionell och representativ grund, genom att dra nytta av de resurser som finns i de rådgivande organen eller deras motsvarigheter, på såväl nationell som regional och lokal nivå.

4.1.5

Kommissionen bör varje år offentliggöra en utvärdering av hur den hanterat samråden och resultaten av dessa.

4.2.1

En bra avgränsning av målgruppen för samrådet är en förutsättning för att man ska få de upplysningar som krävs. Det krävs professionella verktyg som visat sig vara tillförlitliga. Man måste också se till att det bedrivs ett effektivt samarbete med befintliga strukturer, kommittén samt representativa och legitima organisationer i det civila samhället. EESK kan inom ramen för sina befogenheter och i nära samarbete med berörda organisationer och med kommissionen delta i arbetet med att identifiera representativa organisationer inom vissa målgrupper.

4.2.2

Det arbete som EESK (16) utfört kring representativitetskriterier för organisationer i det organiserade civila samhället skulle kunna användas som utgångspunkt i det förfarande för att identifiera representativa organisationer som nämns ovan. EESK vill på så sätt öka genomslagskraften hos och samarbetet med dessa organisationer vid samråden ännu mer.

4.2.3

En bra geografisk spridning och variation på målgruppen måste alltid stå i fokus för uppmärksamheten. Dessutom bör man se till att grupper som är underrepresenterade eller har mindre resurser får särskild uppmärksamhet vid identifieringen av berörda parter.

4.2.4

EESK framhåller vikten av att man inför en motiverad viktningsmekanism för att analysera svaren på samråden så att representativa organisationer som är direkt berörda prioriteras.

4.2.5

För att öka berörda parters deltagande i samråden är innehållet i den återkoppling som ges efter samråden mycket viktigt. Berörda parter måste få se resultatet av sitt bidrag och på så sätt känna att de har ett verkligt inflytande på de förslag som läggs fram eller få en förklaring till varför vissa aspekter inte har beaktats.

4.3.1

EESK kan fungera som ett ”nätverk av nätverk” för att sprida skriftliga (webbaserade) samråd till olika berörda parter (såsom också Regionkommittén gör gentemot de lokala myndigheterna). När det gäller de interaktiva sammankomsterna kan EESK fungera som arrangör med tanke på sina förbindelser och sin sakkunskap på området.

4.3.2

Berörda organisationer i det civila samhället eller målgrupper bör ges tillfälle att kommentera frågeformuläret för (det webbaserade) samrådet, och det bör vara avfattat på det språk som används av den målgrupp som man vill nå ut till. Frågeformuläret bör dessutom testas i förväg av en panel bestående av berörda parter. Här kan en preliminär identifiering av de berörda aktörerna samt öppenhetsregistret användas som verktyg för att nå ut till dessa organisationer (se punkt 4.2). EESK kan i detta sammanhang spela en viktig roll som förmedlare.

4.4.1

Enligt riktlinjerna ska tidsfristen för webbaserade samråd uppgå till minst tolv veckor och för interaktiva sammankomster till 20 arbetsdagar. Samråd bör inte inledas under sommarperioden. Dessutom bör man i möjligaste mån följa en preliminär tidsplan (se punkt 4.1.4).

4.5.1

EESK uppmanar kommissionen, inbegripet dess delegationer i medlemsstaterna, att inleda en effektiv och kontinuerlig informationskampanj för att tillkännage samråden och uppmuntra berörda parter att delta i dem. EESK kan absolut spela en roll även här och uppmana sina ledamöter att sprida information inom sitt nätverk.

4.5.2

Varje samråd bör på ett tydligt och lämpligt sätt och i god tid tillkännages i kommissionens och medlemsstaternas medier samt och för de berörda civilsamhällesorganisationerna. Kommissionens företrädare i medlemsstaterna bör också involveras i denna övergripande metod.

4.6.1

EESK framhåller vikten av att kommissionen beaktar de synpunkter som framförs vid samråden och motiverar hur man tagit hänsyn till dem.

4.6.2

Vid den motiverade viktningen i samband med behandlingen av resultaten (se punkt 4.2.3) bör aktörerna från det organiserade civila samhället väga förhållandevis tyngst.

4.7.1

EESK stöder idén om att offentliggöra en sammanfattande rapport tillsammans med en översikt över alla de svar som inkommit. Detta främjar öppenhet och insyn.

4.7.2

Dessutom bör man förse – i synnerhet respondenterna – med information om det fortsatta förfarandet, såsom justeringar i förslaget och de följande stegen i beslutsprocessen.

5.1.1

Inom ramen för en optimerad resursanvändning och ett interinstitutionellt samarbete skulle kommittén på så sätt kunna bidra till beslutsprocessen med både kunskaper från aktiva berörda parter inom EU:s olika politikområden och sina sakkunskaper, erfarenheter och färdigheter när det gäller samråd i praktiken.

5.1.2

EESK vill i enlighet med sina arbetsprioriteringar och i samarbete med kommissionen genomföra en uppföljning och en utvärdering av vissa samråd och utarbeta ett yttrande om detta samt, vid behov, anordna en offentlig hearing.

5.1.3

EESK vill, i nära samarbete med de berörda organisationerna, bistå kommissionen med bidrag och sakkunskap i avgörande skeden av samrådsprocessen, särskilt i samband med val av målgrupp, frågeformulär, sammanfattning och uppföljning.

5.1.4

EESK kan fungera som ett ”nätverk av nätverk” och förmedlare som sprider skriftliga (webbaserade) samråd till olika berörda parter (på samma sätt som Regionkommittén gör gentemot de lokala myndigheterna).

5.1.5

När det gäller de interaktiva sammankomsterna kan kommittén i samarbete med kommissionen fungera som arrangör, på samma sätt som den brukar göra inom ramen för plattformarna för strukturerad dialog (t.ex. om invandring och konsumtion).

5.1.6

Inom ramen för en effektiv och kontinuerlig informationskampanj kan EESK bidra till att dess ledamöter sprider information inom sitt nätverk.

5.2.1

EESK kan i olika skeden av arbetet med att förbereda, genomföra och följa upp ett samråd utgöra en informationskanal mellan Europeiska kommissionen och det organiserade civila samhället.

5.2.2

För viss verksamhet, såsom interaktiva sammankomster, kan kommissionen och kommittén vidta gemensamma åtgärder.

17.11.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 383/64

Föredragande:

Juan MENDOZA CASTRO

Medföredragande:

Milena ANGELOVA

1.1

Kommittén stöder grönboken om en kapitalmarknadsunion, emotser kommissionens förslag om vilka förändringar som kan krävas för att uppnå målen i dokumentet och uttrycker sin övertygelse om att de föreslagna åtgärderna kommer att bygga på en balanserad avvägning mellan alla berörda parters åsikter.

1.2

Syftet med kommissionens initiativ bör vara att skapa förutsättningar för en effektiv och modern sektor för finansiella tjänster med lämplig reglering som ger tillgång till kapitalgivare för företag som behöver investeringar, särskilt små och medelstora företag och snabbväxande företag.

1.3

EESK betraktar kapitalmarknaderna som likviditetskällor, där företagen kan skaffa finansiering och handla med finansiella instrument, och stöder helhjärtat det slutliga målet med kapitalmarknadsunionen, dvs. att övervinna den nuvarande fragmenteringen av marknaderna för att möjliggöra notering av alla typer av företag.

1.4

Eftersom det till stor del redan finns en kapitalmarknadsunion för stora företag, betonar EESK att det behövs åtgärder som också gör det möjligt för små och medelstora företag att dra nytta av den.

1.5

Kapitalmarknadsunionen bör förbättra finansieringen av ekonomin på lång sikt genom att utnyttja potentialen för att främja bästa praxis för företagsstyrning och företagens sociala ansvar, med inriktning på inte bara ekonomiska utan även miljömässiga och sociala mål.

1.6

De små och medelstora företagens särskilda behov bör uttryckligen beaktas i alla framtida beslut om kapitalmarknadsunionen. EESK rekommenderar starkt att man vidtar beslutsamma och snabba åtgärder i följande syften:

1.7

Kommittén instämmer i grönbokens konstaterande att en mycket liten andel av hushållens sparkapital finner sin väg till mer produktiva investeringar än statsobligationer eller bankinsättningar, särskilt i denna tid av finansiell repression för sparare.

1.8

EESK betonar den traditionella bankverksamhetens betydelse för det finansiella systemets stabilitet. EESK erkänner vikten av att fullborda den europeiska bankunionen.

1.9

Hållbar värdepapperisering av hög kvalitet förutsätter att man främjar grundläggande strukturer med korta förmedlingskedjor.

1.10

Grönboken ger en omfattande översikt över nuläget på kapitalmarknaderna i Europa samt de åtgärder som krävs för att skapa en kapitalmarknadsunion.

2.1

Jämfört med andra jurisdiktioner är kapitalmarknadsbaserad finansiering i Europa relativt underutvecklad. Europas aktiemarknader, skuldmarknader och andra marknader har en mindre roll när det gäller att finansiera tillväxt och de europeiska företagen är fortfarande starkt beroende av banker, vilket gör våra ekonomier sårbara för en åtstramning av bankutlåningen.

2.2

Det finns även ett bristande förtroende från investerarnas sida, och europeiska sparmedel kanske inte alltid används på mest produktiva sätt.

2.3

Att bygga en kapitalmarknadsunion utgör ett nyckelinitiativ i kommissionens arbetsprogram.

2.4

En kapitalmarknadsunion skulle garantera en större diversifiering i finansieringen av ekonomin och minska kostnaderna för att anskaffa kapital, särskilt för små och medelstora företag.

2.5

Mer integrerade kapitalmarknader, särskilt för eget kapital, skulle öka den europeiska ekonomins förmåga att motstå ekonomiska chocker och möjliggöra ökade investeringar utan att spä på skuldsättningsnivåerna.

2.6

Genom en effektiv marknadsinfrastruktur och effektiva finansiella intermediärer skulle en kapitalmarknadsunion främja kapitalflödet från investerare till europeiska investeringsprojekt och på så sätt förbättra risk- och kapitalallokeringen inom hela EU, och i slutändan göra Europa mer motståndskraftigt för framtida chocker.

2.7

Huvudprinciperna för en kapitalmarknadsunion är att den bör maximera fördelarna av kapitalmarknader för ekonomin, sysselsättningen och tillväxten, att den bör skapa en inre marknad för kapital för alla 28 medlemsstater, att den bör bygga på fasta grundvalar för finansiell stabilitet, att den bör säkerställa en effektiv skyddsnivå för konsumenter och investerare samt att den bör bidra till att dra till sig investeringar från hela världen och öka EU:s konkurrenskraft.

3.1

Kommittén ställer sig till fullo bakom kommissionens initiativ. Om alla EU-medlemsstater ska blomstra i en dynamisk kunskapsbaserad ekonomi är en kapitalmarknadsunion en nödvändig strukturreform. Låsningen när det gäller utvecklingen i hela EU av en rad innovativa finansiella produkter måste hävas, eftersom den hämmar konkurrenskraftig finansiering för investeringar, särskilt för små och medelstora företag och nystartade företag samt för långsiktiga infrastrukturprodukter.

3.2

Syftet med kommissionens initiativ bör vara att skapa förutsättningar för en effektiv och modern sektor för finansiella tjänster med lämplig men inte överdriven reglering som möjliggör ett mycket bredare spektrum av källor till investeringsfinansiering och därigenom åtgärdar den oroväckande låga investeringsnivån.

3.3

EESK betraktar kapitalmarknaderna som likviditetskällor, där företagen kan skaffa finansiering och handla med finansiella instrument. Med detta som utgångspunkt anser EESK att kapitalmarknadsunionen redan har uppnåtts för stora företag, och som svar på kommissionens frågor i grönboken kommer vi främst att inrikta oss på åtgärder som gör det möjligt för små och medelstora företag och snabbväxande företag att också dra nytta av en sådan union.