14.7.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 230/1

Föredragande:

Roman HAKEN

1.1

Kommittén är medveten om att Leader-metoden under de gångna 20 åren har visat prov på sin duglighet. Den har hjälpt landsbygdsaktörer att bedöma den långsiktiga potentialen i sina regioner och visat sig vara ett effektivt och ändamålsenligt verktyg i genomförandet av utvecklingspolitiken. Kommissionen har också främjat denna partnerskapsbaserade metod för finansiering av projekt i gemenskapsinitiativen Urban, Urbact och Equal samt lokala Agenda 21, Transition towns (omställningsstäder) och territoriella sysselsättningspakter. Detta har gett upphov till lokalt ledd utveckling (även känd under den engelska beteckningen CCLD – Community-Led Local Development), en uppgradering av Leader-metoden som innebär ett slags provisorisk omställning.

1.2

Lokalt ledd utveckling är ett särskilt verktyg för användning på subregional nivå, och det kompletterar annat utvecklingsstöd på lokal nivå. Lokalt ledd utveckling kan engagera och involvera lokalsamhällen och lokala organisationer så att de bidrar till en smart och hållbar tillväxt för alla. Den främjar den territoriella sammanhållningen och gör det möjligt att uppnå särskilda politiska mål, också i förbindelserna med partner utanför EU. Den gör det även möjligt att uppnå hållbar tillväxt genom att man på ett effektivt sätt utnyttjar de europeiska struktur- och investeringsfonderna för att skapa nya arbetstillfällen av god kvalitet och företag, inklusive lokalt ledda aktiviteter i fråga om klimatförändringar och hållbarhet i enlighet med Europa 2020-strategin.

1.3

Lokalt ledd utveckling bör så snabbt som möjligt omvandlas till ett ”smart” instrument för att hjälpa de lokala aktörerna att finna en väg ut ur den ekonomiska och sociala krisen och återställa förtroendet för EU:s politik. Man bör betona innovativa projekt, nya arbetstillfällen av god kvalitet och företagande, och åtgärderna för att behärska klimatförändringarna och främja en hållbar utveckling och social inkludering bör stärkas i enlighet med den nya Europa 2020-strategin. Lokalt ledd utveckling är en ny sorts partnerskap som syftar till att stödja social innovation.

1.4

De flesta medlemsstaterna har tagit med lokalt ledd utveckling i sina partnerskapsavtal, och detta visar vilken vikt som man nu tillmäter lokal utveckling (1). Denna metod för flernivåstyre bör utvidgas till all slags verksamhet som finansieras genom de europeiska struktur- och investeringsfonderna, och man bör eventuellt fastställa en obligatorisk användningsnivå för samtliga fonder (minst 5 %). EESK ställer sig positiv till att samtliga EU:s medlemsstater successivt börjar använda sig av detta instrument och drar nytta av partnerskapsprincipen och utbytet av bästa praxis.

1.5

Kommittén kan med tillfredsställelse konstatera att de grekiska och italienska ordförandeskapen 2014 lägger stor vikt vid sammanhållningspolitiken som ett värdefullt sätt att öka den hållbara tillväxten och komma ur den rådande ekonomiska krisen i Europa.

1.6

EESK utgår från att också detta yttrande kommer att fungera som stöd vid genomförandet av pilotprojekt (som bl.a. finansieras med medel från Europeiska kommissionen) för att testa lokalt ledd utveckling på platser där detta ännu inte sker, alltså i stadsnära områden och framför allt i stadsområden och på så sätt utöka de möjliga användningsområdena för detta instrument. Lokalt ledd utveckling bör under perioden 2014–2020 tillämpas på alla fonder och i både landsbygds- och stadsområden där det finns ett intresse för detta. Det handlar om att kombinera representativ demokrati och deltagardemokrati. I själva verket är det ett verktyg som gör det möjligt för myndighetsföreträdare att i partnerskap samarbeta med det organiserade civila samhället och allmänheten.

1.7

Kommittén är övertygad om att man bör göra det möjligt för lokala aktörer – invånare, näringslivets och arbetsmarknadens organisationer, icke-statliga organisationer och lokala myndigheter – att delta i t.ex. den lokala utvecklingsplanen där de befinner sig, med hjälp av lokalt ledd utveckling. Det är också viktigt att mot bakgrund av erfarenheterna av Leader-metoden i landsbygdsområdena ge lokalt ledd utveckling i städerna ett innehåll så att städerna och invånarna får en föreställning om vilka åtgärder som kan komma att föreslås inom ramen för lokalt ledd utveckling i städerna.

1.8

Kommittén noterar med besvikelse att offentliga myndigheter många gånger inte är positivt inställda till lokalt ledd utveckling, trots metodens effektivitet. Man måste hålla fast vid en strategi som informerar och ger alla aktörer professionell vägledning och rikta in sig närmare på de offentliga myndigheterna för att främja utnyttjandet av denna möjlighet att utveckla och genomföra strategier för lokal utveckling. Frågan om ”äganderätten till resultaten” i sådana grupper är av avgörande betydelse för stabiliteten i utvecklingsstrategierna på lång sikt och för uppfyllelsen av målen i Europa 2020-strategin. För att instrumentet ska bli framgångsrikt måste det få politiskt stöd på samtliga nivåer (europeisk, nationell, regional och lokal nivå).

1.9

EESK vill betona att näringslivets och arbetsmarknadens organisationer och det organiserade civila samhället i högre grad bör involveras i den lokalt ledda utvecklingen, och att en förutsättning för detta är att man stärker deras kapacitet att spela denna roll. Att alla dessa parter direkt deltar i partnerskapet med de offentliga myndigheterna är grunden för en sann representation av medborgarnas intressen och behov.

1.10

Lokalt ledd utveckling är ett nytt fenomen inom regionalpolitiken som inte är tillräckligt känt vare sig på lokal nivå eller i vissa medlemsstater eller inom de plattformar där det finns aktörer som kan bära upp denna strategi. För att hjälpa till med tillämpningen av detta nya instrument för lokalt ledd utveckling i den europeiska politiken måste man göra en detaljerad bedömning av hur varje medlemsstat tillämpar det och framföra rekommendationer för att göra tillämpningen mer effektiv. Detta kommer också att ge upphov till studier med exempel på bästa praxis och beskrivningar av misslyckanden som bör undvikas i framtiden. EESK har ett intresse av att delta i utarbetandet av sådana studier tillsammans med lämpliga avdelningar vid Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, rådet och Regionkommittén. De skulle kunna utgöra grunden för inrättandet av en tvärpolitisk grupp om lokalt ledd utveckling, som skulle fungera som mellaninstitutionell plattform.

1.11

EESK har följande förslag i fråga om lokalt ledd utveckling:

1.12

Lokalt ledd utveckling är en metod som kan användas fullt ut inte bara för de europeiska struktur- och investeringsfondernas medel utan också för fördelning av egna medel (från lokal, regional och nationell nivå). Därför är det viktigt att utvecklingsstrategierna, de specifika projekten och resurserna för deras genomförande inte fastställs med utgångspunkt i EU:s planerade medel utan att de återspeglar det verkliga behovet när det handlar om att ändra livskvaliteten i lokalsamhället.

1.13

Kommittén anser att man strikt måste hålla sig till de grundläggande principerna i lokalt ledd utveckling. Ett balanserat partnerskap med deltagande av lokalsamhällena bör utgöra ett förhandsvillkor för att man ska få tillgång till bidrag. För en effektiv lokal utveckling kan man inte tolerera rent formella strategier där man i syfte att få tillgång till bidrag endast aviserar en partnerskapsstrategi som i praktiken inte förverkligas. Man måste alltså utveckla ett effektivt kontrollsystem till skydd mot missbruk av principen om lokalt ledd utveckling.

1.14

EESK konstaterar att detta instrument har faktorer som inte kan försummas, inte bara i ekonomiska kristider, nämligen överskådligheten i flödena från den offentliga budgeten, det ökade förtroendet mellan myndigheter och allmänhet och effektiviteten i de investerade medlen. Liknande partnerskapsmetoder förespråkas också av FN, OECD, Världsbanken och andra institutioner. Det handlar om en bredare strategi för att stödja användningen av lokalt ledd utveckling utanför Europa, t.ex. inom ramen för anslutningsförhandlingarna om utvecklingspolitik och i syfte att uppnå FN:s hållbarhetsmål för 2015 och åtagandena i fråga om klimatförändringarna.

1.15

EESK har identifierat möjliga utmaningar för nästa period för lokalt ledd utveckling när det handlar om att förenkla och begränsa de administrativa bördorna. Vi vill framhålla följande:

1.16

EESK rekommenderar att en distinkt terminologi används för att skilja på de olika sätten att tillämpa programmet för lokalt ledd utveckling, på samma sätt som med de lokala aktionsgrupperna på landsbygden och de lokala aktionsgrupperna för fiske. För de lokala aktionsgrupperna i städerna föreslår vi exempelvis att man talar om ”stadspartnerskap” när det handlar om lokalt ledd utveckling i städerna. Detta skulle göra det lättare att urskilja vilket slags område det handlar om samt att urskilja de finansiella strömmarna och vart de går. Vi rekommenderar samtidigt att man med utgångspunkt i Leader-programmets lyckade modell överväger en ny benämning för lokalt ledd utveckling och en attraktiv förkortning, som skulle kunna väcka intresse och som alla aktörer skulle kunna sluta upp bakom. Benämningen ingår som en fullvärdig del i kampanjen, och benämningen ”lokalt ledd utveckling” kan kvarstå ”som en fotnot” som ett namn på metoden.

2.1

De grundläggande principerna i Leader-metoden, mervärdet och tillämpningen av dem i lokalt ledd utveckling:

2.2

Regionkommittén anser att ”Lokalt ledd utveckling är av avgörande betydelse för en harmonisk utveckling av stads- och landsbygdsområden, eftersom den förstärker kapaciteten att skapa kopplingar till omgivande stadsnära områden och landsbygdsområden” (3).

2.3

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har utarbetat en rad yttranden om samarbete och deltagande i partnerskap, bl.a. dem som anges i fotnoterna nedan (4).

2.4

Europeiska kommissionen har gett ut material om genomförandet av lokalt ledd utveckling som utgår från erfarenheterna av Leader-metoden: ”Europeiska struktur- och investeringsfonderna – Vägledning för medlemsstater och programmyndigheter – Vägledning för stödmottagare – Vägledning om lokalt ledd utveckling för lokala aktörer” (5) och ”Guidance on Community-led Local Development in European Structural and Investment Funds” (vägledning om lokalt ledd utveckling inom ramen för struktur- och investeringsfonderna) (6).

2.5

Spridningen av dessa dokument bör göras mer effektiv inom ramen för en verkligt proaktiv informationsstrategi. Man måste också skapa ett forum där aktörerna i den lokalt ledda utvecklingen och de sakkunniga kan mötas, diskutera och jämföra de metoder som används i EU:s olika regioner. De faciliteter som behövs för verksamheten skulle exempelvis kunna tillhandahållas av EESK.

3.1

Den lokala aktionsgruppen är den grundläggande enheten i Leader-programmet. Det är ett lokalt partnerskap med proportionell representation i fråga om både sektorer och insatsområden. De lokala aktionsgrupperna har status som juridiska personer och förfogar över ett antal förfaranden för förvaltning och beslutsfattande. Det sammanlagda antalet lokala aktionsgrupper i EU som får stöd genom landsbygdsutvecklingsprogram och andra åtgärder som t.ex. Leader uppgår till 2  402 och täcker 77 % av EU:s sammanlagda territorium (7), dvs. ungefär 90 % av landsbygden och mer än 50 % av EU:s befolkning (8).

3.2

Leader-metoden har visat sig vara så effektiv att den så långt det är möjligt bör utvidgas till alla EU:s landsbygdområden. Man måste också se till att reglerna för det internationella samarbetet mellan lokala aktionsgrupper från olika medlemsstater är kompatibla.

3.3

Bland de prioriteringar som föreslås i programmet för 2014–2020 kan man också nämna följande:

4.1

I de områden där stad och landsbygd ligger nära varandra finns det stort utrymme för en effektiv användning av lokalt ledd utveckling. Detta slags instrument gör det möjligt att reagera på förändringar i området och ta hänsyn till funktionella kopplingar i det. Kopplingarna mellan stad och stadsnära landsbygd är mycket starka och förtjänar en specifik strategi.

4.2

De stadsnära områdena uppvisar specifika problem (utmaningar) som kan lösas med hjälp av lokalt ledd utveckling. Till de grundläggande utmaningarna hör att skapa hållbar rörlighet, bygga samhällen med social sammanhållning och fastställa prioriteringar för hur marken ska användas. Stadsnära områden är områden runt städer med över 25  000 invånare. Här bör man nämna OECD:s och kommissionens gemensamma forskningsprojekt ”Rurban”, som syftar till att kartlägga och bedöma de formella och informella partnerskapen mellan stad och landsbygd och deras bidrag till den lokala utvecklingen (9).

4.3

Sedan 2007 har lokal utveckling även använts inom Europeiska fiskerifonden för att stödja en hållbar utveckling av fiskesamhällena genom lokala aktionsgrupper för fiske.

5.1

Det finns ingen entydig definition av stadsområden, men vi utgår från de regler och det bruk som återfinns på nationell och lokal nivå. I landsbygdsområdena används ett kriterium för hur stor en stad får vara: antalet invånare får inte överstiga 25  000. Detta kan också tillämpas analogt på stadsområden (genom att man fastställer gränsvärden: minst 10  000 invånare och högst 1 50  000 invånare). Den offentliga förvaltningen skulle representeras av företrädare med befogenhet i området i fråga, i bästa fall från både den centrala stadsförvaltningen och en eller flera stadsdelsförvaltningar (från t.ex. ett visst kvarter, ett område med en hög grad av social utestängning och delar av staden som är drabbade av ett visst slags problem).

5.2

Som källa till inspiration kan man använda de erfarenheter som vissa städer har skaffat sig genom att delta i det operativa programmet Urbact II och den europeiska plattformen för kunskapsutveckling (10) (och inom kort plattformen för stadsutveckling) (11). Man bör också nämna erfarenheterna från Transition Towns (omställningsstäder) och Permaculture communities, där flera tusentals lokalsamhällen i hela EU med framgång har främjat hållbar lokalt ledd utveckling.

5.3

Tjugo års erfarenheter på landsbygden innebär också att städerna kommer att lära sig av landsbygden, till en början t.ex. under en övergångsperiod som sedan utvärderas. Med hjälp av sakkunniga och någon typ av mentorskap kommer man i praktiken alltså att kunna verka för en lyckad överföring av denna metod.

5.4

Redan under programplaneringsperioden 2007–2013 inrättade man i städerna rådgivande organ i form av lokala Urbact-stödgrupper som deltog i utarbetandet av lokala aktionsplaner. Till skillnad från Leader-metoden och lokalt ledd utveckling handlade det dock om förhållandevis lösa rådgivande grupper av sakkunniga utan några stränga krav på att olika sektorer fanns representerade. Dessa gruppers sammansättning berodde på den tematiska inriktningen på projektet i fråga. Det operativa programmet Urbact II gav inget finansiellt stöd till de lokala stödgrupperna. För att öka effektiviteten i partnerskapsprincipen också i stadsområden bör man inrätta partnerskap som grundar sig på lokalt ledd utveckling och har tillräckliga finansiella medel för att fungera. ”Denna strategi kan också tillämpas i stadsområden och i små och medelstora städer och deras funktionella områden i deras roll som lokala och infraregionala centrum  (12) .”

5.5

När det gäller de problem som behandlas i städerna kan olika operativa program vara ett lämpligt instrument för att finansiera pilotprojekt genom lokalt ledd utveckling. Vi föreslår därför att lokalt ledd utveckling och de strategier som denna utmynnar i inom pilotprogrammen används för finansieringen i städerna (t.ex. på miljöområdet, för skydd av kulturminnesmärken och kulturarv m.m.) (13).

5.6

Exempel på bästa praxis av att utveckla städer genom partnerskapsstrategin bör samlas in från olika medlemsstater och skulle kunna ingå i den studie som nämns i punkt 1.10. Den uppförandekod som har utarbetats – ”Partnerskapsprincipen i samband med utnyttjandet av de EU-fonder som omfattas av den gemensamma strategiska ramen – inslag i en europeisk uppförandekod för partnerskap” (14) – kan också fungera som vägledning för arbete i partnerskap.

6.1

Lokalt ledd utveckling ska hjälpa allmänheten att utveckla sina kommuner och städer på ett meningsfullt och hållbart sätt. Medborgarna kan genom lokalt ledd utveckling direkt delta i arbetet med att höja livskvaliteten i sina samhällen. Det handlar om reell tillväxt för alla med synliga resultat på lokal nivå. När man inför lokalt ledd utveckling måste man naturligtvis avsätta medel för kapacitetsuppbyggnad så att alla partner kan fungera som sådana och inte bara som observatörer och så att de aktivt kan delta i ett horisontellt partnerskap i enlighet med principen om flernivåstyre Man måste också stödja coachning och mentorskap (dvs. utbildning) från mer erfarna aktörer och sakkunniga. Detta förslag bör både analysera och förklara orsakerna till effektiviteten och framgången i Leader-strategin och motivera varför lokalt ledd utveckling som metod bör utvidgas till alla program inom de europeiska struktur- och investeringsfonderna så att sammanhållningspolitiken blir framgångsrik.

6.2

Där man ännu inte börjat använda metoden bör man använda en halvtidsutvärdering för att sätta i gång de europeiska struktur- och investeringsfonderna för 2014–2020.

6.3

En viktig aspekt är utbytet av expertkunskaper mellan näringslivets och arbetsmarknadens organisationer, företrädare för det civila samhället och lokala, regionala och nationella myndigheter. Detta utbyte bör främjas från alla håll.

6.4

Utformningen av strategier för lokalt ledd utveckling kräver viss tid. Det är dock viktigt att man under perioden i fråga har tillräckligt med tid för att genomföra dem, och tillräckligt stor budget för att finansiera de olika åtgärderna. Alltför långa förberedelser utan effekt på fältet (i form av projekt som genomförs) och en snabbare finansiering av åtgärder (eftersom tidsfristen för utnyttjandet närmar sig) väcker misstro mot detta instrument.

6.5

Andra problem som man måste ta itu med för att lokalt ledd utveckling ska tillämpas korrekt är byråkratin, de alltför stora administrativa hindren, den sena återbetalningen av kostnader och förfinansieringen av projekten med egna medel eller lån som slutmottagarna måste betala räntorna på. I detta sammanhang skulle man kunna överväga modeller för gräsrotsfinansiering, offentlig-privat finansiering och medverkan av banksektorn, med statlig garanti.

6.6

Vid sidan av kommissionens bestämmelser inför medlemsstaterna oombedda ofta andra bestämmelser för sin egen ”nationella” byråkrati. Dessa försvårar i hög grad användningen av bidrag och avskräcker de sökande genom sin komplexitet och sina möjliga effekter. Vissa nationella myndigheter försöker också att minimera kostnaderna för aktiviteter i territorierna och för administrationen av mindre lokala aktionsgrupper, men detta kan leda till en funktionskris för hela systemet.

6.7

EESK efterlyser utbildning av utbildare: Utbildning av nationella och regionala aktörer bör ges i form av tekniskt stöd i enlighet med artikel 5 i förordning (EU) nr 1303/2013, som innehåller de allmänna bestämmelserna. Man måste också skapa förutsättningar för att på ett effektivt sätt kunna inrätta och utnyttja regionala, nationella och internationella nätverk, förutsatt att arbete i nätverk ger ett betydande mervärde.

6.8

Man bör samla in exempel på bästa praxis från olika medlemsstater som skulle kunna ingå i den studie som nämns i punkt 1.10.

14.7.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 230/9

Föredragande:

Stefano PALMIERI

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar den särskilda vikt som lagts vid utarbetandet av en EU-strategi för Alperna (Eusalp). Strategin ska stärka sammanhållningen och konkurrenskraften för att hantera de utmaningar som inte kan åtgärdas på ett tillfredsställande sätt av enskilda medlemsstater eller regioner med sedvanliga medel.

1.2

EESK betonar att Alpområdets utveckling är kopplad till bergskedjan Alperna, också när det gäller områdets identitet och image. Bergskedjan är en knutpunkt mellan alla områden som berörs av strategin ur ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt perspektiv.

1.3

EESK noterar de berörda staternas starka politiska åtagande i Eusalp och den höga graden av medvetenhet om och deltagande i denna strategi från såväl de nationella som de regionala regeringarnas sida. Detta engagemang är resultatet av ett samarbete som pågått i området sedan 1970-talet.

1.4

EESK anser att Alpområdets särdrag – såsom förekomsten av några av världens mest konkurrenskraftiga territoriella system, ekonomiska och sociala obalanser mellan ”landsbygds- och bergsområden” och ”stadsområden och städer”, natur- och kulturarvet samt den stora koncentrationen av transportflöden – är faktorer som kännetecknar och formar området.

1.5

EESK stöder den allmänna inriktningen i strategin och anser att målen, pelarna och prioriteringarna är i linje med arbetsdokumentet, men anser att de måste inarbetas i handlingsplanen och förbättras.

1.6

EESK noterar att det geografiska område som Eusalp kommer att omfatta kännetecknas av ekonomisk utveckling, miljömässig hållbarhet och social sammanhållning som ligger klart över EU:s genomsnitt. Trots dessa egenskaper har den ekonomiska och finansiella krisen och de förändringar som globaliseringen av ekonomin och marknaderna medfört skapat stora och känsliga utmaningar i den berörda makroregionen. Av dessa skäl anser EESK att arbetet med att uppnå Eusalps övergripande mål – att ”se till att regionen förblir en av de mest attraktiva i Europa, genom att på bästa sätt utnyttja de egna resurserna och möjligheterna till hållbar och innovativ utveckling” (1) – är mycket viktigt för att stödja den ekonomiska konkurrenskraften och den sociala sammanhållningen i Europa.

1.7

EESK anser att det är mycket viktigt att stärka Eusalps holistiska tillvägagångssätt för utveckling genom att fastställa nya och mer kvalificerade mål, såsom anges i punkt 4.4.

1.8

EESK hoppas att man i utarbetandet av handlingsplanen för Eusalp förstärker det ömsesidiga beroendet och samstämmigheten mellan de prioriteringar som rör konkurrenskraft (första pelaren) och de som är inriktade på hållbarhet (tredje pelaren), för att säkerställa att utvecklingsmålen uppnås utan att man äventyrar kommande generationers behov och möjligheter.

1.9

När det gäller den första pelaren anser EESK att det är mycket viktigt att säkerställa hållbar tillväxt och främja full sysselsättning, innovation, konkurrenskraft och sammanhållning i Alpområdet genom en ömsesidig solidaritet mellan bergsområden och stadsområden. När det gäller prioriteringar se punkt 5.2.

1.10

När det gäller den andra pelaren stöder EESK främjandet av en territoriell utveckling som grundas på samarbete mellan de interna och de externa territoriella systemen, tjänsternas tillgänglighet, hållbar rörlighet, förbättrade transporter och förstärkt kommunikationsinfrastruktur. När det gäller prioriteringar se punkt 5.3.

1.11

När det gäller den tredje pelaren anser EESK att det är viktigt att stärka insatserna för hållbar förvaltning, miljöskydd och utnyttjandet av områdets territoriella kapital. När det gäller prioriteringar se punkt 5.4.

1.12

Kommittén anser att utan en stark styrning och särskilda finansiella medel för att stödja kapacitetsuppbyggnaden finns det risk för att Eusalp förlorar sin effektivitet och strategiska betydelse. Mot denna bakgrund, och i enlighet med rådets slutsatser, förespråkar EESK att man utarbetar en handlingsplan som bygger på komplementaritet mellan finansieringsprogram, samordning av institutionella instrument och utarbetande av nya makroregionala projekt (2).

1.13

Med hänvisning till slutsatserna i yttrandet om ”Styrning av makroregionala strategier” (3) anser EESK att utformningen och genomförandet av Eusalp kräver ett särskilt styrningssystem som bygger på samarbete och samordning. I detta avseende och för att säkerställa strategins effektivitet anser EESK att man måste förse Eusalp med ett välfungerande flernivåstyre (4) som kan utnyttja den horisontella dimensionen (det civila samhällets deltagande), som omfattar och kompletterar den vertikala dimensionen (regionernas och kommunernas deltagande) med full respekt för subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen (5).

1.14

EESK förespråkar deltagande av det organiserade civila samhället i kapacitetsuppbyggnaden och välkomnar inrättandet av ett permanent forum för att företräda och stödja näringslivets och arbetsmarknadens parter i Alpområdet.

1.15

EESK anser att det är absolut nödvändigt att stödja sysselsättningen, särskilt för unga människor och långtidsarbetslösa, liksom åtgärder för att främja sociala investeringar och anpassningen av sociala trygghetssystem.

2.1

Syftet med detta yttrande är att bedöma dokumentet för offentligt samråd om ”EU:s strategi för Alpområdet” (6), nedan kallad Eusalp, bland annat mot bakgrund av yttranden om makroregionala strategier som kommittén redan har antagit.

2.2

Alpområdet omfattar fem medlemsstater (Italien, Frankrike, Österrike, Tyskland och Slovenien) och två tredjeländer (Schweiz och Liechtenstein) och sträcker sig över ett område på 4 50  000 km2 med en befolkning på 70 miljoner människor.

2.2.1

De territoriella system som berörs av Eusalp är starkt kopplade till bergskedjan Alperna, som förutom att vara en del av områdets identitet och image också utgör länken mellan dessa områden ur ett ekonomiskt, logistiskt och miljömässigt perspektiv (7).

2.3

I den makroregionala politik som EU bedrivit sedan 2009 har Eusalps geografiska läge en strategisk betydelse för den europeiska sammanhållningspolitiken och för kontinuiteten i förhållande till Östersjöstrategin (EUSBR) (8), Donaustrategin (EUSDR) (9) och strategin för området kring Adriatiska havet och Joniska havet (EUSAIR) (10), men har också avgörande betydelse när det gäller att sprida begreppet makroregionalitet till västra Medelhavsområdet (11).

2.4

Sedan 1970-talet har regionerna i Alpområdet, som sträcker sig över de nationella gränser som historiskt sett har skiljt dem åt, utvecklat en gemensam medvetenhet om behovet av att betrakta det territoriella systemet i Alperna som en enhet som ska bevaras och förbättras. Just av dessa skäl har man inlett ett antal initiativ för interregionalt, transnationellt och gränsöverskridande samarbete, där ett av de viktigaste målen har varit att främja ömsesidig förståelse mellan de berörda nationerna och därigenom göra det möjligt att överbrygga språkliga, socioekonomiska och etniska skillnader och främja större integration på europeisk nivå (12).

2.5

Milstolparna i förfarandet för att sätta igång Eusalp, som enligt planerna ska avslutas med rådets godkännande före slutet av 2015 (13), var den alpina konferensen i Bad Ragaz (juni 2012) och konferensen i Grenoble (oktober 2013).

2.5.1

Vid konferensen i Grenoble (14) antogs en politisk resolution för genomförandet av EU:s strategi för Alperna, i vilken man fastställde mål, möjligheter och utmaningar på tre huvudområden: ”konkurrenskraft och innovation, jord- och skogsbruk och turism”, ”vatten, energi, miljö och klimat” och ”tillgänglighet, kommunikationer och transporter”.

3.1

I EU:s strategi för Alperna är bergsmassivet Alperna den faktor som är utmärkande för hela samarbetsområdet. Den stora regionala mångfalden i området – bergstrakter och omgivande områden, tillgängliga och avlägsna dalgångar, lågland och högslätter, storstadsområden och städer – är en av de viktigaste egenskaperna som skiljer Alpområdet från andra delar av Europa.

3.1.1

För att få en bättre bild av vilka områden som Eusalps mål och prioriteringar bör fokusera på har vi identifierat följande fem typer av geografiska områden som kännetecknar Alpområdet: alpina storstadsområden, alpina städer, tillväxtområden på landsbygden, landsbygdsområden på tillbakagång och turistområden.

3.2

Alpområdet har många särdrag som förtjänar särskild uppmärksamhet och som skiljer Eusalp från de makroregionala strategierna för Östersjön, Donauområdet och Adriatiska havet och Joniska havet: I området finns några av de mest utvecklade regionerna i världen med konkurrenskraftiga ekonomier, en hög livskvalitet och social och politisk stabilitet, uppenbara ekonomiska och sociala obalanser mellan landsbygdsområden, slättland och stadsområden, ett unikt naturarv och unika ekosystem, ett kulturarv som är av grundläggande betydelse för den sociala sammanhållningen och Alpområdets utveckling samt en koncentration av trafikflöden som har skapat problem när det gäller trafikstockningar och miljöskydd.

3.3

Eusalp-strategins övergripande mål är att se till att regionen förblir en av de mest attraktiva i Europa genom att på bästa sätt utnyttja de egna resurserna och dra nytta av möjligheterna till hållbar och innovativ utveckling.

3.3.1

Detta mål ska uppnås genom aktiviteter som genomförs i anslutning till tre tematiska pelare: ”Förbättra konkurrenskraften, välståndet och sammanhållningen”, ”Säkerställa tillgänglighet och anslutbarhet för alla invånare” och ”Säkerställa hållbarhet”.

3.3.2.1

Trots att Alpområdet är det största ekonomiska produktionscentrumet i Europa och har stor utvecklingspotential är bristen på ekonomisk, social och territoriell sammanhållning fortfarande ett problem. Bergen utgör en utmaning för en enhetlig utveckling av området. Eusalp syftar till att stödja en innovativ ekonomisk utveckling i regionen genom att utarbeta en mer balanserad modell som samtidigt tar hänsyn till mångfalden och särdragen i de olika områdena. Det är nödvändigt att stödja en konkurrenskraftig ekonomi som kan kombinera välstånd, energieffektivitet, livskvalitet och de traditionella värden som kännetecknar området.

3.3.3.1

Det är nödvändigt att stödja en balanserad territoriell utveckling genom miljövänliga rörlighetsmodeller, hållbara transportsystem, kommunikationstjänster och infrastruktur. När det gäller europeiska transporter har Alpområdet ett strategiskt läge eftersom det är en skärningspunkt för de nord–sydliga och öst–västliga förbindelserna. De allra viktigaste transportknutpunkterna i Europa finns i området liksom talrika alppass med territoriella system som är särskilt sårbara ur miljösynpunkt. Det är nödvändigt att föra en samordnad politik som kan tillgodose behoven när det gäller transport, befolkningens välfärd och ekologisk balans. Med tanke på mångfalden och den territoriella komplexiteten i Alpområdet bör begreppet anslutbarhet utvidgas till att omfatta även infrastruktur och kommunikationstjänster.

3.3.4.1

Bevarandet av det alpina arvet och främjandet av en hållbar användning av naturresurser och kulturtillgångar är absolut nödvändigt för regionen. Vatten, mineralresurser, olika landskap med stor biologisk mångfald och ett rikt och mångfacetterat kulturarv är särdrag som måste bevaras och stärkas. Utnyttjande av den potential som finns i resurser såsom vatten och biomassa är – om det genomförs på ett miljövänligt sätt – grundläggande för att stödja konkurrenskraften och sammanhållningen i området, eftersom det kan bidra till att uppnå strategiska mål, t.ex. i fråga om självförsörjning på energiområdet och regional energilagringskapacitet.

4.1

Det finns ett starkt politiskt åtagande och en utbredd medvetenhet i de involverade länderna när det gäller strategin för Alpområdet, och detta innebär inte bara en utmaning, utan också ett lysande tillfälle för EU. Eusalps uppdrag är att utveckla ekonomin, sammanbinda regionerna och skydda miljön i ett område som är extremt viktigt för den ekonomiska konkurrenskraften och den sociala sammanhållningen i Europa.

4.2

Utvecklingen av Eusalp kräver en strukturerad dialog mellan de olika aktörerna så att man gemensamt kan kartlägga och hantera särskilda behov. Man bör ta noggrann hänsyn till miljömässiga, kulturella, ekonomiska och sociala förhållanden samt det starka ömsesidiga beroendet mellan stads- och landsbygdsområden. En omfattande och öppen dialog mellan de berörda parterna bör därför inledas för att utveckla en allmänt accepterad strategi.

4.2.1

Det är viktigt att politiken samordnas för att främja territoriell sammanhållning. Vissa frågor som gäller ekonomisk innovation, transportsätt och miljö hänger samman med varandra och kan inte behandlas separat på lokal nivå, utan kräver det bredare perspektiv som är möjligt på makroregional nivå.

4.2.2

Med hänvisning till meddelandet om styrningen av makroregionala strategier (15) är det nödvändigt att skapa ett flernivåstyre i Eusalp som har en effektiv horisontell dimension (det civila samhällets deltagande) som omfattar och kompletterar den vertikala dimensionen (regionernas och kommunernas deltagande) med full respekt för subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen.

4.3

EESK anser att Eusalp är ett grundläggande verktyg för arbetet i Alpområdet när det gäller frågor som den ekonomiska globaliseringen, klimatförändringarna, informationssamhället, den kunskapsbaserade ekonomin, demografiska förändringar och rörlighet för varor och personer.

4.4

Strategin kommer att göra det möjligt att förbättra utvecklingen av Alpområdet eftersom den har ett helhetsperspektiv där de ekonomiska, miljömässiga och sociala dimensionerna görs till en funktionell och inbördes relaterad enhet. EESK har för att åskådliggöra detta helhetsperspektiv med särskilda målsättningar identifierat fem strategiska mål som bör ingå i handlingsplanen:

4.4.1

Främja ett dynamiskt system för små och medelstora företag och ett blomstrande näringsliv som kan skapa sysselsättning. Eusalp bör göra det möjligt för berörda territoriella system att bättre konkurrera i en global ekonomi genom att stödja bevarandet och skapandet av nya arbetstillfällen av hög kvalitet.

4.4.2

Bidra till ett bättre utnyttjande av traditioner och den sociala mångfalden. Eusalp bör bidra till att bevara de särskilda identitetsskapande värden som kännetecknar de berörda områdena genom att främja utnyttjandet av lokala kunskaper och lokala traditioner som en drivkraft för ekonomisk utveckling och social integration.

4.4.3

Främja en jämlik och rättvis tillgång till tjänster av allmänt intresse i Alpområdet. Eusalp ska stödja bevarandet och anpassningen av utbudet av tjänster av allmänt intresse för att möta behoven hos de människor som bor i området, och särskilt hos dem som är bosatta i områden med geografiska nackdelar.

4.4.4

Stödja ett delat ansvar och samarbetet mellan regionerna i Alperna. Eusalp bör stödja nya metoder för delat ansvar och rättvist samarbete mellan regionerna i Alpområdet, såsom vertikala förbindelser mellan storstäder och landsbygds- och turistområden.

4.4.5

Främja skyddet och den hållbara förvaltningen av biologisk mångfald, landskap och naturresurser. Eusalp bör främja skyddet och den hållbara förvaltningen av biologisk mångfald, landskap och naturresurser och säkerställa den rätta balansen mellan bevarandeinsatser och insatser för en rationell användning av ekosystemtjänster och ekosystemprodukter. Det är också nödvändigt att främja antagandet av miljövänliga förvaltningsmodeller som syftar till en mer balanserad fördelning av de fördelar som uppstår vid användningen av ekosystemprodukter och -tjänster mellan de olika områdena i Alperna.

4.5

EESK anser att strategin bör genomföras i enlighet med rådets beslut om att en makroregional strategi inte får innebära ytterligare finansiering, ny lagstiftning eller nya förvaltningsorgan (regeln om ”tre nej”), men anser att det är nödvändigt att utarbeta en handlingsplan som bygger på komplementaritet mellan finansieringsprogram, samordning av institutionella instrument och utarbetande av nya makroregionala projekt. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt kapacitetsuppbyggnad.

4.5.1

EESK anser att det är nödvändigt att involvera företrädare för det organiserade civila samhället i kapacitetsuppbyggnaden vid sidan av offentliga myndigheter. Ett sätt att uppnå detta är att inrätta ett permanent forum som företräder näringslivets och arbetsmarknadens parter.

4.5.2

EESK anser att den avsevärda finansiering som EU redan har öronmärkt för regionala program i de europeiska struktur- och investeringsfonderna 2014–2020 (16) är tillräcklig och bör användas effektivt för att genomföra strategin med hjälp av bättre samordnade insatser enligt ett enhetligt strategiskt tillvägagångssätt. Andra finansieringsmöjligheter under programperioden 2014–2020 är EU-instrument som Horisont 2020 (17), Cosme (18), FSE (19), EU:s program för sysselsättning och social innovation (20), Erasmus+ (21) och Life (22).

5.1

För att stödja arbetet med att uppnå de strategiska mål som fastställs i samrådsdokumentet och de särskilda mål som nämns i punkt 4 i det här yttrandet anser EESK att det är viktigt att fastställa mer specifika prioriteringar för de tre pelarna i Eusalp.

5.1.1

Den största utmaningen som bör stödjas genom strategin för Alperna handlar om en harmonisering och förbättring av balansen mellan målen för ekonomisk, miljömässig och social hållbarhet.

5.2.1

EESK anser att det är väsentligt att säkerställa en hållbar tillväxt och främja full sysselsättning, innovation, konkurrenskraft och sammanhållning i Alperna genom att stärka och diversifiera särskilda ekonomiska aktiviteter med utgångspunkt i en ömsesidig solidaritet mellan bergsområden och stadsområden.

5.2.2.1

Man bör stödja de små och medelstora företagens innovation och konkurrenskraft genom att förbättra systemen för tillgång till kredit och företagens förmåga att utnyttja de möjligheter som erbjuds av EU:s program 2014–2020 och av systemet för ”innovativ upphandling” (med särskild hänvisning till förkommersiell upphandling (23)).

5.2.2.2

Man bör bidra till att stärka utvecklingen i riktning mot en grön ekonomi, bland annat genom att grunda nya företag och utnyttja de miljömässiga särdragen och den starka produktions- och innovationskapaciteten i området.

5.2.2.3

Man bör främja produkter från Alperna med hjälp av en politik för märkesmedvetenhet, dvs. en särskild ursprungsmärkning och regional marknadsföring. Främjandet av ekosystemprodukter och ekosystemtjänster (24) skapar ett ytterligare mervärde som stöder områdets konkurrenskraft.

5.2.2.4

Man bör stärka samarbetet mellan vetenskaps- och teknikparker, universitet, forskningscentrum och små och medelstora företag samt forskningsinfrastrukturernas kapacitet och deras förbindelser med de viktigaste institutionerna runt om i världen. När handlingsplanen för Eusalp utarbetas bör man fastställa en övergripande prioritering som stöder forsknings- och innovationsverksamhet.

5.2.2.5

Man bör utveckla en gemensam strategi för att omvandla makroregionen Alperna till en hållbar turistdestination i världsklass genom att utnyttja natur- och kulturarvet och det historiska arvet.

5.2.2.6

Man bör se till att prioriteringen ”arbete” fortsatt står i fokus för Eusalp, med särskild uppmärksamhet på ungdomar och långtidsarbetslösa. Det är mycket viktigt att stödja skapandet av nya stabila arbetstillfällen av god kvalitet för att på så sätt hantera de problem som är kopplade till säsongsanställning, ett fenomen som är särskilt utbrett i turistområden i bergen och på landsbygden i Alpområdet.

5.2.2.7

Man bör stödja initiativ som syftar till att skapa ett enda område för arbete, arbetstagarnas rörlighet, gränsöverskridande lärlings- och praktikprogram, utformning av utbildningar och karriärmöjligheter i flera länder och fullständigt erkännande av examensbevis och yrkeskvalifikationer. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt kvalifikationerna hos arbetstagare inom turismsektorn, som är mer utsatta för problem med koppling till säsongsarbete.

5.2.2.8

Man bör stödja samarbetet mellan de olika geografiska områdena i Alperna och stärka storstadsområdenas och städernas roll som drivkrafter för konkurrenskraft och social sammanhållning.

5.2.2.9

Man bör underlätta genomförandet av åtgärder för att stödja sociala investeringar och anpassa de sociala trygghetssystemen genom att utveckla en politik som står i överensstämmelse med kommissionens meddelande om sociala investeringar till stöd för tillväxt och social sammanhållning (25).

5.2.2.10

Man bör stödja åtgärder som syftar till att främja integrationen av personer med funktionsnedsättning och förebygga diskriminering på grund av ras, etniskt ursprung, ålder, sexuell läggning eller kön.

5.3.1

EESK stöder främjandet av en territoriell utveckling som bygger på samarbete mellan interna och externa territoriella system, tillgång till tjänster, hållbar rörlighet, förbättrade transporter och en förstärkt kommunikationsinfrastruktur.

5.3.2.1

Man bör stödja antagandet av innovativa lösningar för att säkerställa grundläggande tjänster i landsbygds- och bergsområden (utbildning, hälsa, sociala tjänster och rörlighet), för att eliminera den digitala klyftan och utveckla höghastighetsbredband i hela regionen.

5.3.2.2

Man bör stärka användningen av informations- och kommunikationsteknik inom alla områden av allmänt intresse (administration, hälsa, arbetssökning, e-lärande, e-handel med alpina produkter osv.) och säkerställa en tillräcklig tillgång till offentliga tjänster för att tillgodose behoven hos olika territoriella system i Alperna och upprätta rätt balans mellan mängden tjänster och deras tillgänglighet.

5.3.2.3

Man bör främja integrerade transportsystem som stöder utbyten mellan de olika territoriella systemen och förbättra förvaltningen av person- och godstransporter för att minska miljöpåverkan och öka fördelarna för lokalsamhällena. Några av de centrala aspekterna för att stödja en hållbar utveckling av transporterna i Alpområdet är en flyttning av godstrafiken från vägar till järnvägar och åtgärder för att begränsa användningen av sekundära alpina korridorer (t.ex. samma vägavgifter för alla transitkorridorer i Alperna).

5.3.2.4

Man bör utarbeta planer för logistisk interoperabilitet i hela makroregionen och bygga ut multimodala förbindelser mellan infrastrukturknutpunkter (hamnar, flygplatser och godsterminaler) och det övergripande nätet och anslutningarna till inre vattenvägar.

5.3.2.5

Man bör främja transnationella tematiska nätverk för frågor av betydelse för utvecklingen av Alpområdet, såsom riskhantering, turism, idrott, skogsbruk, jordbruk, energi och tekniska tjänster.

5.3.2.6

Man bör förbättra styrningen av Alpområdet genom ett mer aktivt deltagande av det civila samhället, samtidigt som man stöder åtgärder för att öka medborgarnas medvetenhet och deras kunskaper om viktiga frågor som rör Alperna.

5.4.1

EESK anser att det är nödvändigt att stärka åtagandet i fråga om hållbar förvaltning och miljöskydd samt utnyttjande av områdets territoriella kapital.

5.4.2.1

Man bör anpassa de åtgärder som syftar till att stödja den ekonomiska utvecklingen i Alperna till åtaganden för att bekämpa klimatförändringarna, för att se till att de territoriella system som omfattas av Eusalp har en tillväxt och konkurrenskraft som är oberoende av förbrukningen av naturresurser och råvaror.

5.4.2.2

Man bör göra de lokala samhällena i Alperna mer medvetna om värdet av ekosystemtjänster och en rättvis och hållbar förvaltning av naturtillgångar. Alperna har Europas största vattenförråd och det är därför viktigt att stärka insatserna för att förbättra förvaltningen av vattenreservoarer och avrinningsområden i Alperna.

5.4.2.3

Man bör stödja initiativ som främjar harmoniseringen av åtgärder med syftet att bevara den biologiska mångfalden och landskapen i Alpområdet och sådana som syftar till en miljövänlig användning av dem.

5.4.2.4

Man bör utveckla gränsöverskridande verktyg och förfaranden för att förebygga och minska risker (översvämningar, jordskred, laviner, skogsbränder osv.) och integrera förvaltningen av skogar (både på grund av deras ekologiska och naturliga värde och eftersom de är en ekonomisk resurs) och hanteringen av frågor som rör markanvändning (markkompaktering och stadsutbredning).

5.4.2.5

Man bör underlätta övergången till ett energisystem utan koldioxidutsläpp genom att genomföra energieffektivitetsinitiativ, inrätta decentraliserade distributionsnät för förnybara resurser och genom förbättrad fysisk planering och en kollektivtrafik som bygger på energibesparingar.

5.4.2.6

Man bör utveckla och genomföra integrerade mobilitetssystem för att minska beroendet och användningen av bilar och främja kollektivtrafik som en tjänst av allmänt intresse och, om möjligt, transportformer som drivs av förnybar energi.

14.7.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 230/17

Föredragande:

Jacek KRAWCZYK

1.1

EU:s befintliga flygplatsresurser måste utnyttjas mer effektivt om man ska kunna hantera kapacitetsbristen. Mer intermodalitet, bättre förbindelsemöjligheter, ett effektivare utnyttjande av sekundära nav och mindre flygplatser, större flygplan och optimering av processer skulle kunna vara lämpliga lösningar, liksom antagande av flygplatspaketet och genomförande av det gemensamma europeiska luftrummet och Sesar. Flygplatskapacitet måste bli en fullt utvecklad pelare inom det gemensamma europeiska luftrummet.

1.2

På lång sikt kommer flygplatskapaciteten att behöva byggas ut i form av infrastruktur som terminaler och start- och landningsbanor. Huvudsyftet med utbyggnaden av flygplatserna måste vara att förbättra förbindelsemöjligheterna utifrån en hållbar ekonomisk bas. EU:s navflygplatser måste få reella möjligheter att tillgodose den stigande efterfrågan, bland annat genom förkortade planeringsprocesser så att de snabbt kan reagera på ny efterfrågan som uppstår.

1.3

Utbyggnader av flygplatser bör – när sådana är motiverade – utgöra en del av en balanserad strategi. För det första har flygplatser en positiv ekonomisk effekt på närområdet. För EESK står det klart att man måste värna om denna positiva inverkan. För det andra måste man granska miljöfrågorna på ett öppet och insynsvänligt sätt. För det tredje finns det en offentlig dimension när det gäller utbyggnad av flygplatser. Detta kräver en offentlig dialog mellan t.ex. flygledare, flygplatsmyndigheter, flygbolag, regionala aktörer, lokalbefolkning, regeringar osv.

1.4

Kommittén är övertygad om att det är oerhört viktigt att medlemsstaterna vidtar omedelbara åtgärder när det gäller markanvändningsplanering och markförvaltning. I annat fall kommer flygplatsutvecklingen att försvåras av många oförutsedda och onödiga hinder, och i vissa fall kommer även den befintliga flygplatskapaciteten att hotas.

1.5

Befintliga regionala flygplatser bör endast byggas ut om det finns ett tydligt behov av ökad trafik. Medlemsstaternas regeringar bör identifiera kapacitetsutmaningarna och ta fram strategier för att hantera dem. Förutom i de fall där det föreligger allmän trafikplikt bör EU sluta att finansiera utvecklingen av ny regional kapacitet på obebyggd mark, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 107 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

1.6

EESK anser att de nya EU-riktlinjerna om statligt stöd till flygplatser och flygbolag är mycket värdefulla genom att de skapar rättssäkerhet. Den fortsatta driften av regionala flygplatser som inte bär sig ekonomiskt kommer äntligen att granskas utifrån gemensamma kriterier.

1.7

Om flygplatserna ska kunna känna tillförsikt när det gäller att hantera kapacitetsbristen är det mycket viktigt att lagstiftningen tillämpas på ett konsekvent och tydligt sätt i syfte att skapa de nödvändiga incitamenten för att säkerställa långsiktiga investeringar i infrastruktur.

1.8

Flygplatskapaciteten har också en politisk dimension. Kommittén är fast övertygad om att EU, tillsammans med medlemsstaterna och berörda parter (bland annat arbetsmarknadsparterna), måste fatta allmänna strategiska beslut om vilka flygplatser som kommer att vara viktiga för systemet och bör utvecklas under de närmaste åren. För att upprätthålla EU-luftfartens konkurrenskraft på de globaliserade marknaderna bör man omgående upprätta en europeisk integrerad luftfartsstrategi som tar hänsyn till såväl ekonomiska, miljömässiga och sociala aspekter som skapandet av nya arbetstillfällen.

1.9

En utvärdering bör göras av flygplatsinfrastrukturprojekt som EU medfinansierat under de senaste åren. EESK välkomnar Europeiska revisionsrättens åtagande att genomföra detta viktiga arbete. Slutsatserna och rekommendationerna från detta arbete bör bli föremål för en offentlig debatt.

1.10

EESK anser att Europeiska kommissionen bör förenkla och rationalisera förvaltningsstrukturerna för luftfarten i EU, i synnerhet EU:s flygplatser. Kommissionen behöver fullständiga och tillförlitliga data och uppgifter om driften av EU:s flygplatser. Sådana data finns inte i dagsläget. EESK uppmanar flygplatsförvaltningarna och de offentliga myndigheterna att tillhandahålla dem.

2.1

Flygplatserna i EU är värdefulla tillgångar, men flera större flygplatser kommer att drabbas av en allt mer omfattande överbelastning under de kommande åren, medan många andra kommer att förbli underutnyttjade. Man skulle kunna hävda att den sammantagna kapaciteten i EU är tillräcklig, men frågan är huruvida den finns på rätt plats.

2.2

Den offentliga debatten om flygplatskapaciteten har under de senaste åren huvudsakligen handlat om två saker: förlusten av centrala flygplatsers navkapacitet till konkurrenter utanför EU/Europa som Turkiet och gulfstaterna, samt ”Ryanair-syndromet”, med lågprisflygbolag som snabbt ökar trafiken vid mindre regionala flygplatser men inte är stabila användare i det långa loppet. Problemet är dock mycket mer omfattande än så.

2.3

Kommissionen offentliggjorde 2007 sitt meddelande om ”En handlingsplan för kapacitet, effektivitet och säkerhet på Europas flygplatser”, där man konstaterade att det finns en växande klyfta mellan kapacitet och efterfrågan vid ett antal navflygplatser i EU (1) och föreslog flera åtgärder som syftar till att förbättra utnyttjandet av den befintliga kapaciteten. Europaparlamentet antog 2007 ett initiativbetänkande som svar på kommissionens handlingsplan, där man välkomnade kommissionens meddelande och tog upp den viktiga frågan om kapacitetsbristen vid flygplatserna.

2.4

Kommissionen offentliggjorde 2011 ytterligare ett meddelande (2) om kapacitet som en del av åtgärdspaketet ”Bättre flygplatser”, där man slog fast att kapacitet och kvalitet är de viktigaste utmaningarna för flygplatserna i Europa.

2.5

Eurocontrol lanserade och återupptog sin studie ”Challenges of Growth” (”Tillväxtens utmaningar”) 2004, 2008 och 2013, och förutspådde där en kapacitetskris under de närmaste 20 åren.

2.6

En sådan intensiv verksamhet visar hur brådskande kapacitetsfrågan är. Luftfartsindustrin har redan uppnått betydande resultat, och man har lyckats förbättra både kapaciteten och effektiviteten på alla verksamhetsområden. Förbättringarna omfattar

2.6.1

Inom initiativet om ett gemensamt europeiskt luftrum har man sedan 2004 arbetat för ett bättre utnyttjande av det europeiska luftrummet genom att försöka begränsa de negativa konsekvenserna av fragmenteringen av det europeiska luftrummet. Flygplatser som deltar i det gemensamma europeiska luftrummet bidrar också till initiativets mål genom forskningsprojektet om flygledningstjänster i det gemensamma europeiska luftrummet (Sesar). Brist på markkapacitet kan leda till att genomförandet av det gemensamma europeiska luftrummet äventyras.

2.7

Kommissionen håller för närvarande på att ta fram detaljerade planer för en kommande flygplatsstrategi tillsammans med berörda parter inom det europeiska observationsorganet för flygplatskapacitet. Observationsorganet har tre syften:

3.1

Det finns i dag fler än 450 flygplatser i Europa, men trots detta står europeiska flygplatser fortfarande inför en överhängande kapacitetskris.

3.2

Airports Council International Europe (ACI) delar in flygplatser på följande sätt:

3.2.1

I ett system med direktförbindelser reser passagerarna direkt från ursprungsorten till resmålet utan byten.

3.2.2

De två systemen har olika syften men kompletterar varandra: Navsystemet syftar till att skapa så många förbindelser som möjligt, medan systemet med direktförbindelser syftar till att uppnå så stor mobilitet och flexibilitet som möjligt.

3.3

EU har finansierat ett oerhört stort antal infrastrukturprojekt som rör flygplatser. EESK anser att det saknas allmänt tillgänglig information om dessa investeringar och om hur effektiva de är när det gäller att skapa ytterligare förbindelsemöjligheter och effektivitet för allmänheten.

3.4

EESK anser att de nyinförda EU-riktlinjerna (3) om statligt stöd till flygplatser och flygbolag är mycket värdefulla genom att de skapar rättslig säkerhet. I riktlinjerna gör man också skillnad mellan flygplatser som behövs för exempelvis offentliga tjänster och flygplatser som är överflödiga, dvs. flygplatser som varken kan täcka sina driftskostnader eller behövs för att garantera offentliga tjänster.

4.1

Framtidens luftfartsmarknader kommer att ligga i Asien och Stillahavsområdet, Latinamerika, Afrika och Mellanöstern. Den genomsnittliga årliga tillväxten när det gäller passagerarflöden i dessa regioner kommer att uppgå till 6–7 % fram till 2032, medan den genomsnittliga tillväxttakten i Europa och Nordamerika kommer att vara omkring 3 %.

4.2

Eurocontrol konstaterade i sin senaste ”Challenges of Growth”-rapport från 2013 att det kommer att uppstå en kapacitetsbrist inom de närmaste 20 åren. Det mest troliga scenariot är att 1,9 miljoner flygningar inte kommer att genomföras på grund av kapacitetsbegränsningar år 2035. Detta motsvarar 12 % av efterfrågan. 20 flygplatser i Europa kommer att vara starkt överbelastade under mer än sex timmar per dag, medan detta i dag är fallet vid endast tre.

4.2.1

Den kapacitetsökning som sker kommer inte att fördelas jämnt på flygplatserna i Europa. Den största ökningen kommer att ske i Östeuropa, medan inomeuropeisk trafik och nordvästra Europas trafikandel kommer att minska. EESK har tagit del av utvecklingen och menar att flygplatserna i Europa måste ta itu med dessa utmaningar.

5.1

EESK anser att det är mycket viktigt att förbättra Europas konkurrenskraft och dragningskraft som destination för investeringar i luftfartssektorn. I detta avseende är kapaciteten på marken oerhört viktig.

5.2

Kommittén är övertygad om att det gemensamma europeiska luftrummet borde ha genomförts för länge sedan och att det behövs för att hantera kapacitetsbristen. Enbart genom att minimera förseningarna skulle man direkt kunna påverka kapaciteten i systemet och på flygplatserna som ingår i det. EESK instämmer med ACI om att kapaciteten på marken bör utgöra en fullt utvecklad pelare inom det gemensamma europeiska luftrummet och att målen för markkapaciteten bör ligga i linje med målen för det gemensamma europeiska luftrummet.

5.3

I Eurocontrols studie ”Challenges of Growth” föreslås sex åtgärder som, i kombination med varandra skulle kunna minska den andel av efterfrågan som inte kan tillgodoses med 42 % fram till 2035. Detta innebär 8 00  000 ytterligare flygningar eller 50 miljoner passagerare som då skulle kunna hanteras. Lösningarna omfattar:

5.3.1

EESK förstår att dessa åtgärder ska genomföras för att minska den andel av efterfrågan som inte kan tillgodoses, men menar att åtgärderna kanske inte kommer att vara tillräckliga för att hantera all framtida efterfrågan. Dessutom är det inte alla av dessa åtgärder som går att tillämpa vid alla flygplatser i EU.

5.4

EESK anser också att antagandet av flygplatspaketet, som kommissionen föreslagit, skulle bidra till att uppnå ett bättre utnyttjande av befintliga flygplatsresurser. EESK efterlyser ambitiösa resultat av det pågående arbetet i Europaparlamentet och rådet i enlighet med vad kommittén föreslog i sitt yttrande om ”Flygplatspaketet” (4).

5.5

I slutändan verkar det som om lösningen på problemet med otillräcklig flygplatskapacitet är att bygga upp ny kapacitet parallellt med att optimera befintlig kapacitet. Detta är svårt eftersom många flygplatser inte längre har möjlighet att investera i framtida kapacitet. I sin ”Challenges of Growth”-rapport från 2013 konstaterade Eurocontrol att ”inkomstbortfall, svårigheter att få finansiering och ett växande motstånd mot transportinfrastrukturprojekt” har lett till att vissa flygplatser har omprövat sina utvidgningsplaner.

5.6

EESK rekommenderar eftertryckligen att man gör en utvärdering av de investeringar i flygplatsinfrastruktur som EU hittills har gjort. Vi välkomnar Europeiska revisionsrättens uttalande om att de arbetar med frågan och rekommenderar att man använder ett brett urval av stickprov.

6.1

Flygplatser ställs inför flera utmaningar när de planerar en utbyggnad av sin infrastruktur. Dessa utmaningar eller hinder kan delas in på följande sätt:

6.1.1

Flygplatser är på grund av den senaste ekonomiska krisen ofta mycket försiktiga med att investera. Å ena sidan har inkomsterna tenderat att minska. Å andra sidan står flygplatserna inför ökande säkerhetskostnader (driftskostnader). Nya beslut om en förbättring av statligt stöd och de nya riktlinjerna för statligt stöd gör det svårare för små flygplatser att bära sig ekonomiskt. Att hitta finansiering för infrastrukturprojekt har blivit en stor utmaning för flygplatser.

6.1.2

På det lagstiftningsmässiga planet måste flygplatserna uppfylla ett stort antal krav. De administrativa förfarandena är mycket komplexa, särskilt när det gäller säkerhets- och miljöfrågor. EESK vill inte på något vis förringa miljökravens betydelse. Man måste dock ha en balanserad syn på dessa frågor. Kommissionen har redan kommit en god bit på väg, exempelvis genom förordning (EU) nr 598/2014 om regler och förfaranden för att av bullerskäl införa driftsrestriktioner vid flygplatser i unionen inom en välavvägd strategi. Den europeiska luftfartssektorn är en industrisektor som har goda förutsättningar för ”grön tillväxt”. EESK varnar särskilt kommissionen för att genomföra ointegrerade lösningar för att hantera miljöfrågor. Kommittén framhåller behovet av integrerade globala lösningar. Med detta i åtanke skulle ett första betydelsefullt steg kunna vara att kommissionen beställer ett omfattande projekt som syftar till att kartlägga och dokumentera befintliga miljöbegränsningar som påverkar kapaciteten vid europeiska flygplatser.

6.1.3

Ett relativt nytt problem är de allt större utmaningarna på det offentliga planet i form av allmänhetens växande motstånd mot infrastrukturprojekt. Stora utbyggnadsprojekt vid navflygplatser i EU har lagts på is – vissa av dem i mer än tio år. Exempel på detta är en eventuell tredje flygplats i Paris, ytterligare start- och landningsbanor på flygplatserna i Frankfurt och München samt diskussionen i Förenade kungariket/London om hur man på bästa sätt kan utöka kapaciteten i en multimodal storstadsmiljö.

6.1.4

Motståndet från allmänheten växer, bland annat på grund av bullerproblemen. Å andra sidan spenderar flygplatser och flygbolag enorma summor på bullerdämpande åtgärder. Wiens flygplats har exempelvis lanserat ett bullerskyddsprogram som omfattar 12  000 hushåll. Den uppskattade totala kostnaden kommer att uppgå till omkring 51 miljoner euro, av vilka 37 miljoner euro kommer direkt från Flughafen Wien AG. Budgeten för flygplatserna i Liège och Charleroi för återköp eller bullerisolering av 20  816 hushåll ligger på 444 miljoner euro. London Heathrow spenderade 37 miljoner euro på bullerdämpande åtgärder under perioden 2007–2011.

6.1.5

Medlemsstaternas regeringar bör identifiera kapacitetsutmaningarna och ta fram strategier för att hantera dem. I detta sammanhang finns det ett tydligt behov av ett starkt ledarskap på europeisk nivå för att samordna de nationella strategierna för kapacitet och vid behov tillhandahålla ekonomisk rådgivning och stöd. Kriterierna för att bevilja EU-finansiering för flygplatsinfrastruktur på obebyggd mark bör vara mycket strikta. EU bör begränsa finansieringen av sådana projekt till projekt som är ekonomiskt bärkraftiga eller uppfyller kriteriet om allmän trafikplikt.

6.1.6

EESK vill påpeka att diskussionen om kapacitet också har en politisk dimension. Kommittén är fast övertygad om att EU, tillsammans med medlemsstaterna och berörda parter (bland annat arbetsmarknadsparterna), måste fatta allmänna strategiska beslut om vilka flygplatser som kommer att vara viktiga för systemet och som bör utvecklas under de närmaste åren. Balansen i EU:s prioriteringar avseende navsystemet och systemet med direktförbindelser bör utvärderas och vid behov ses över. En integrerad europeisk politik behövs nu mer än någonsin, och den måste ta hänsyn till såväl de ekonomiska, miljömässiga och sociala aspekterna som skapande av sysselsättning.

6.1.7

Deras ansvarsområde beror på det specifika politiska området, och det finns många kopplingar till olika områden, t.ex. internationella förbindelser, statligt stöd, det gemensamma europeiska luftrummet och multimodalitet. Detta tillvägagångssätt har inte varit effektivt när det gäller att skapa en integrerad strategi som beaktar hela värdekedjan för EU-luftfarten, vilket nu är absolut nödvändigt. Kommissionens åtgärder på luftfartsområdet, i synnerhet när det gäller flygplatser, måste integreras på ett mycket bättre sätt.

6.2

På samma sätt som andra produktionsprocesser har en flygplats fysiska kapacitet begränsningar, dvs. faktorer som minskar den faktiska kapaciteten. När det gäller kapacitet på start- och landningsbanor omfattar dessa:

6.2.1

Utöver detta påverkas alla faktorer bakom flygplatskapaciteten vanligtvis av driftsrutiner och bestämmelser, t.ex. speciella inflygnings- och utflygningsförfaranden eller krav på luftrummets utformning för att minska bullernivåerna. Den faktiska flygplatskapaciteten är vanligen mycket lägre än den fysiska flygplatskapaciteten. Internationella civila luftfartsorganisationens (Icao) ”balanserade strategi” är det effektivaste sättet att hantera buller på och omkring flygplatser på ett sätt som tar hänsyn till miljön och är ekonomiskt ansvarsfullt.

6.2.2

Kommissionen beaktar oftast enbart start- och landningsbanornas kapacitet i arbetet med flygplatskapacitet. Som framgår av ovanstående är denna metod ofullständig, och EESK uppmanar kommissionen att även ta andra avgörande faktorer för flygplatskapaciteten, t.ex. luftrummets kapacitet vid omkringliggande flygplatser, i beaktande när det gäller flygplatskapacitet. Samspelet mellan flygplatser och luftrum (eller leverantörer av flygtrafiktjänster) är av avgörande betydelse för att hantera kapacitetsbristen vid flygplatser. Detta samspel hanteras emellertid på mycket olika sätt runt om i Europeiska unionen och till och med inom vissa medlemsstater.

6.2.3

Det är oerhört viktigt att medlemsstaterna vidtar åtgärder när det gäller markanvändningsplanering och markförvaltning. Detta är ofta en befogenhet för de lokala eller regionala myndigheterna, som bör beakta den roll som flygplatserna har i de nationella och europeiska näten, särskilt i centrala navområden där trycket på att använda marken för andra ändamål är stort. EU måste enas om gemensamma principer i detta avseende och tillhandahålla en konsekvent ram för lagstiftning och planering i syfte att fatta så bra beslut som möjligt om ny kapacitet.

6.3

EU behöver skapa en konsoliderad inre marknad för den civila luftfarten. EESK varnar emellertid för att främja navflygplatser på regionala flygplatsers bekostnad. De två typerna kompletterar varandra och bör utgöra integrerande delar i vad som i TEN-T-politiken kallas stomnätet och det övergripande nätet. Detta leder ibland till att överbelastning och tillväxt går hand i hand.

6.4

EESK uppmanar kommissionen att betrakta frågan om flygplatskapaciteten i Europa både mot bakgrund av den internationella konkurrenskraften – som, naturligtvis, är avgörande – och en väl fungerande inre marknad i EU. En förbättrad och mer rationell användning av regional kapacitet skulle kunna bidra till att minska trycket på hårt trafikerade nav. Det pågående försöket med fjärrstyrda flygledartorn (i t.ex. Sverige) är i detta sammanhang ett intressant verktyg för att sänka driftskostnaderna vid sådana regionala flygplatser och samtidigt upprätthålla högsta möjliga säkerhetsnivå.

6.5

Kommissionen har en mycket viktig roll. Denna roll har dock inte definierats i detalj: För att kunna göra mer än att övervaka och gång på gång upprepa för alla aktörer att de måste bli mer effektiva skulle kommissionen för det första behöva fullständiga och tillförlitliga data och uppgifter om driften av flygplatserna i EU. Sådana data finns inte i dagsläget. Det finns inte heller några kriterier för hur en ”effektiv flygplats” ska fungera eller officiella siffror om offentligt stöd till flygplatser på EU-nivå.

14.7.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 230/24

Föredragande:

Carlos TRIAS PINTÓ

Medföredragande:

Petru Sorin DANDEA

1.1

Den långsammare återhämtningen i Europa än i resten av världen tyder på att det finns problem som en mer djupgående ekonomisk och monetär union måste komma till rätta med. Yttrandet stöder en fördjupad ekonomisk och monetär union, särskilt inom euroområdet, med utgångspunkt i beskattningspolitikens roll. Det har varit och kommer även fortsättningsvis att vara svårt att ytterligare samordna den direkta beskattningen, eftersom detta tillhör medlemsstaternas behörighet och är rotat i hur varje medlemsstat genom århundradena har valt att finansiera de offentliga utgifter som man betraktar som nödvändiga. Ändringar på beskattningsområdet måste leda till ett globalt sett konkurrenskraftigare och mer hållbart skattesystem.

1.2

För att den ekonomiska och monetära unionen ska fungera väl måste man under den nya lagstiftningsperioden lägga grunden för och gradvis röra sig i riktning mot en finanspolitisk union som skapar förutsättningar för att komma tillrätta med den stora mångfald av nationella regler som utgör hinder för en verklig integration och inrättandet av en inre marknad, och man måste också röra sig i riktning mot en större gemensam budget för euroområdet.

1.3

Tillsammans med ECB:s monetära pelare måste det på medellång sikt i själva verket också finnas en ”gemensam budgetpelare” som kan säkerställa makroekonomisk stabilitet inom EMU, särskilt vid ”asymmetriska chocker”.

1.4

För att få bukt med skattepolitikens fel och brister krävs mer ambitiösa mål inom euroområdet dels för att minska skatteposterna och göra dem mer enhetliga, bredda skattebaserna och noggrannare anpassa skattesatserna, dels för att stärka instrumenten för samarbete och utbyte av information i syfte att bekämpa bedrägerier och skatteflykt.

1.5

Man måste under den nya lagstiftningsperioden samarbeta nära med OECD och G20 för att finna en snabb lösning på det globala problemet med urholkning av skattebasen och överföring av vinster. OECD har gjort stora framsteg när det gäller att införa en global modell för företagsbeskattning, med en strävan att uppbörden av skatt ska ske där det ekonomiska underlaget finns. Den ska utgöra grunden för företagsbeskattningen i EU.

1.6

För att utvecklingen ska kunna gå i riktning mot en alltmer djupgående skatteunion är det av största vikt att fortsätta budgetövervakningen i enlighet med tvåpacken och skyndsamt införa en fond för egna medel inom euroområdet i syfte att motverka makroekonomiska obalanser (1).

1.7

Kommittén stöder fullt ut en fortsättning av den europeiska planeringsterminen, som bör ses över för att säkerställa dess effektivitet. De enskilda landsspecifika rekommendationerna skulle kunna utgöra ett verktyg för att skapa en gemensam grund.

1.8

Den knappa gemensamma budgeten på knappt 1 % av EU:s BNP måste ökas, särskilt i euroområdet. Kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker menar i de politiska riktlinjer som han lagt fram, ”En ny start för EU”, att budgeten bör vara inriktad på sysselsättning, tillväxt och konkurrenskraft. Kommittén stöder denna strategi och framhåller behovet av att utnyttja översynen av den fleråriga budgetramen i slutet av 2016 till att lägga grunden för en ökad budget i syfte att uppnå en väl fungerande monetär union.

1.9

Kommissionen bör följa upp sitt meddelande från mars 2013 ”Mot en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union” (2) och införa ett instrument för konvergens och konkurrenskraft i anslutning till avtalsarrangemang som syftar till att medlemsstaterna ska genomföra reformer med en nationell och europeisk nytta och vidta sådana åtgärder mot obalanser som inte skulle kunna genomföras utan ekonomiskt stöd. Denna fond bör utvecklas till en finanspolitisk kapacitet med egna medel som kan ge tillfälligt stöd i kampen mot regionala chocker (3).

1.10

Euroområdets budget bör bidra till att den monetära unionen fungerar bättre, ge finanspolitiskt stöd för att uppnå en fullt utvecklad bankunion och motverka asymmetriska chocker. Dessa funktioner saknades när den ekonomiska krisen slog till, något som dramatiskt förvärrade de ojämlikheter som kräver finanspolitiska åtgärder.

1.11

Kommittén är medveten om att frågan är komplicerad och föreslår därför att man stegvis antar en rad åtgärder, i enlighet med målen i EU-fördragen (4):

På kort sikt (6–18 månader):

Medellång sikt (18 månader till 5 år):

2.1.1

De 28 EU-medlemsstaterna har inlett en dynamisk integration, med större åtaganden och skyldigheter inom euroområdet, med hjälp av valutaunionen. Integrationen har nu förstärkts med en bankunion under utveckling och med det mellanstatliga fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen.

2.1.2

Skattepolitiken omfattar för närvarande mer än 600 olika skatteposter. Dessa står för den stora majoriteten av intäkterna, som totalt (skatter och sociala avgifter) uppgår till 39,4 % av medlemsstaternas BNP (13) (40,4 % i euroområdet). Det finns ett behov av att öka samordningen av skattepolitiken i medlemsstaterna inom euroområdet i syfte att komplettera ECB:s gemensamma monetära politik.

2.1.3

Framsteg i riktning mot en finanspolitisk union inom euroområdet skulle innebära att detta område får möjlighet att förlita sig på sina egna resurser och ge ett konkret stöd till viktiga strukturreformer i de ekonomier som har svårigheter, samt att genomföra strategier för omfördelning och solidaritet som är viktiga för att motverka asymmetriska chocker.

2.1.4

EU och euroområdet har en lägre tillväxttakt (BNP) och sysselsättningsgrad än andra avancerade ekonomier. De flesta teorier om ekonomisk integration inrymmer modeller som omfattar både den monetära och den finanspolitiska unionen. Enligt EUF-fördraget krävs dock att skattebeslut ska fattas enhälligt, något som gör det betydligt svårare att anta lagstiftning.

2.1.5

Den låga makroekonomiska effektiviteten inom euroområdet kan delvis tillskrivas motsättningen mellan finanspolitiken, som är mycket decentraliserad och faller under medlemsstaternas befogenheter, och den alltmer centraliserade penningpolitiken i euroområdet under ECB:s ledning.

2.1.6

ECB:s begränsade befogenheter förhindrar att budgetunderskott finansieras genom nya valutaemissioner. Detta är kanske positivt för prisstabiliteten och valutavärdet, men inte för tillväxten eller sysselsättningen och inte heller för andra mål. Få framsteg har gjorts mot en finanspolitisk union i EU sedan den monetära unionen. Detta gör det svårt att säkerställa arbetskraftens och kapitalets rörlighet samt att vidta åtgärder mot krisen och mot asymmetriska chocker.

2.2.1

Den minimala samordning av skattepolitiken som hittills gjorts har med nöd och näppe lyckats hindra en snedvridning av konkurrensen mellan medlemsstaterna och hålla nere skattekonkurrensen, vilket framför allt påverkar de nominella och effektiva bolagsskatte- och inkomstskattesatserna. Det vore positivt med en samordning mellan medlemsstaterna på detta område. Detta är tyvärr för närvarande ett minussummespel, där endast kapitalinkomster och mycket rörlig arbetskraft vinner medan den stora majoriteten förlorar.

2.2.2

Även om den finanspolitiska integrationen kräver ett överföringssystem och en skattemyndighet är EU:s budget begränsad till 1 % av BNP. Nettoöverföringarna uppgår till en minimal andel av dessa resurser, trots de mål som anges i Europa 2020-strategin och Projekt Europa 2030.

2.2.3

I färdplanen mot en fullständig ekonomisk och monetär union, som utformades 2012 (14), föreslås att man på medellång sikt rör sig mot en ekonomisk, monetär och finanspolitisk union, bland annat genom mer specifika initiativ, medan det på kort sikt planeras en förstärkning av den finanspolitiska och ekonomiska styrningen (sexpacket, den finanspolitiska pakten och tvåpacket); den europeiska planeringsterminen; och slutligen det mellanstatliga fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom EMU, som undertecknats av 25 länder, oberoende av EUF-fördraget. Systemet är ensidigt, stelbent och tungrott, och ger inte den flexibilitet som behövs för att hantera de överhängande ekonomiska problemen i en krissituation och för att utforma en policymix för euroområdet.

2.2.4

Det är anmärkningsvärt att endast åtgärder på kostnadssidan har lanserats, samtidigt som intäktssidan i en finanspolitisk union helt försummas.

2.2.5

Förutom att det saknas en övervakningsmyndighet på skatteområdet har dessutom trojkan spelat en politiserad roll i de åtstramningsplaner som påtvingats de länder som har behövt hjälp. Trojkan har också kritiserats av Europaparlamentet (15) och EESK för bristande effektivitet och insyn.

2.2.6

EESK stöder kommissionsordföranden Jean-Claude Junckers politiska riktlinjer i ”En ny start för EU”, där han menar att EU bör ersätta ”trojkan” med en struktur som har större demokratisk legitimitet och ansvarsskyldighet baserad på EU-institutionerna, med starkare parlamentarisk kontroll både på europeisk och på nationell nivå.

2.2.7

Samtidigt har den skatterelaterade devalveringspolitik som genomförts i vissa av de mest utsatta länderna i euroområdet både skadat den europeiska sociala modellen (16) och gjort det svårt att återskapa konkurrenskraften, eftersom den minskade skatten på arbete knappt har påverkat tillväxten, sysselsättningen och skuldsituationen, utan i slutändan inneburit en onödig förlust av skatteintäkter. I vissa medlemsstater verkar emellertid korrigeringen av vissa obalanser börja ge positiva effekter.

3.1.1

Svårigheterna med att nå framsteg i skatteintegrationen har visat sig på två områden: finansiella transaktioner och transaktioner inom den digitala ekonomin. Kommissionen bör snabbt bemöta denna utveckling i linje med GD Konkurrens granskning, rekommendationerna från kommissionens expertgrupp för beskattning av den digitala ekonomin (17) och OECD:s första förslag (18) till en samordnad internationell strategi för att bekämpa skatteflykt från multinationella företags sida, i enlighet med OECD:s och G20:s projekt rörande urholkning av skattebasen och överföring av vinster (projektet syftar till att skapa en samlad uppsättning internationella skatteregler för att stoppa urholkning av skattebasen och den konstlade överföringen av vinster till andra jurisdiktioner i avsikt att undvika skatt).

3.1.2

Eftersom den planerade skatten på finansiella transaktioner som gäller för hela EU hittills inte har nått längre än till direktivet från februari 2013 om fördjupat samarbete som endast omfattar elva länder i euroområdet (19), anser kommittén att tillämpningen bör utsträckas till att åtminstone omfatta hela euroområdet (för att komma tillrätta med bristen på framsteg de senaste månaderna).

3.1.3

EESK välkomnar förslaget om ändring av direktivet om beskattning av inkomster från sparande (20) i syfte att förbättra kvaliteten på informationen och skapa ett större skydd mot skatteflykt.

3.2.1

EU förlorar varje år mycket mer skatteinkomster än Förenta staterna och andra länder där fenomen som svart ekonomi, skatte- och sysselsättningsrelaterade bedrägerier och skatteflykt är mindre vanligt (21). För att undvika problem som skatteparadis, förutsätter de omfattande och komplexa skattestrukturerna en ökad enhetlighet, förenkling och harmonisering mellan länderna. Denna process bör inledas med euroområdet, samordnas av kommissionen och Eurogruppen, med hjälp av en europeisk byrå för förenkling av det slag som redan finns i vissa länder (22).

3.2.2

EESK anser också att det vore lämpligt att inkludera konvergensen av skattepolitiken som en prioritet i den europeiska planeringsterminen (genom att dra fördel av vissa landsspecifika rekommendationer), eftersom det är inom detta område som de ekonomipolitiska ansträngningarna måste samordnas mellan medlemsstaterna för att man även ska lyckas uppnå målen i Europa 2020-strategin med hjälp av andra politiska insatser.

3.2.3

EESK efterlyser ett mer effektivt och jämlikt system där skattereformer och harmonisering är inriktade på öppenhet, breddning av skattebaserna och förhindrande av aggressiv skatteflykt, vilket ger möjlighet till sänkta skattesatser och omfördelad börda.

3.2.4

EESK rekommenderar att man, beroende på typen av skatt, begränsar systemet för undantag genom rigorösa analyser av ekonomiska och sociala kostnader och fördelar i linje med den internationella doktrin om skatteutgifter som konsoliderades redan 1968. Här bör noteras att skatte- och bidragssystemen under de senaste fem krisåren enligt kommissionens studier kunnat begränsa en avsevärd del av ökningen av marknadsojämlikheten i de flesta av EU:s medlemsstater (23).

3.2.5

EESK uppmanar EU att via sina företrädare för euroområdet ta mer aktiv del i diskussionerna om hur man ska samordna sina harmoniserings- och förenklingsinsatser med OECD (24), IMF (25) och G20 (26). Man bör börja med att diskutera banköverföringspriser, bedrägerier och den svarta ekonomin och framför allt rättviseproblemen i samband med fördelningen av skattemässiga bördor.

3.2.6

EESK anser att handlingsplanen (27) vad gäller BEPS (urholkning av skattebasen och överföring av vinster) kommer att vara av grundläggande betydelse för att bemöta skatteflykt och aggressiv skatteplanering på global nivå. Vi uppmuntrar därför G20, OECD och alla medlemsstater att utveckla handlingsplanen, som skulle kunna utgöra grunden för ett EU-organ som kan fungera som clearingorganisation för mervärdesskatt och bekämpa skattebedrägerier, i syfte att sätta stopp för ”karusellbedrägerier” (28) för transaktioner inom EU, som t.o.m. är mer skadliga än den svarta ekonomin.

3.2.7

Med tanke på att skattebefrielser och skatteavdrag resulterar i effektiva skattesatser som är mycket lägre än de nominella satserna, bör de samordnas med EU-målen gällande sysselsättning, produktiva investeringar, företagens konkurrenskraft och social integrering, liksom med de delar av unionens politik som berör den europeiska sociala modellen.

3.3.1

EESK vill prioritera en harmonisering av bolagsskatterna och sträva mot en samstämmig budgetunion och en finanspolitisk union  (29), så att de små och medelstora företagen inte får betala de högsta effektiva skattesatserna. Dessutom anser kommittén att den praxis som förekommer i vissa medlemsstater att utan allmänhetens vetskap ge särskilda skattelättnader till vissa internationella företag är mycket klandervärd, och vi uppmanar därför kommissionen att vidta alla tänkbara åtgärder för att undanröja sådana metoder. Denna situation leder till en snedvridning av konkurrensen som är oförenlig med själva syftet med den inre marknaden.

3.3.1.1

En av de första och viktigaste åtgärderna bör vara att införa en ”gemensam konsoliderad bolagsskattebas”. Denna ståndpunkt antogs officiellt av EESK 2006 (30) och bekräftades senare (31). Redan 1992 påpekades i Ruding-rapporten att det fanns ett behov av gemensamma regler för att kunna definiera skattebasen och till en början fastställa en lägsta och högsta nivå för skattesatserna.

3.3.1.2

Kommittén föreslår att man uppmanar ansvariga organ att samarbeta om att fastställa ett tak och ett golv för bolagsskatt med ”valutaormen”, som användes för att motstå valutafluktuationer innan euron infördes, som förebild. Man bör också på ett samordnat sätt avskaffa de undantag som inte främjar ökad sysselsättning och produktivitet.

3.3.2

EESK välkomnar förslaget till direktiv om moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater, en av de 34 åtgärder som ingår i ”En handlingsplan för att stärka kampen mot skattebedrägeri och skatteundandragande” (32) som kommissionen lade fram i slutet av 2012. Vi skulle dock föredra att man genomför detta genom en förordning.

3.3.3

När det gäller handeln inom EU med varor och tjänster har det gjorts större framsteg i fråga om harmonisering av mervärdesskatt. Harmoniseringen av skattebasen har förbättrats, men det finns fortfarande betydande skillnader i fråga om skattesatser.

3.3.4

EESK rekommenderar slutligen att man prioriterar skattemässiga stimulansåtgärder till förmån för forskning och utveckling, med tanke på deras strategiska karaktär (33).

3.3.5

Vid alla planerade åtgärder måste man se upp så att de inte skadar de europeiska företagens konkurrenskraft.

3.4.1

Fysiska personer betalar både direkt och indirekt skatt. Man bör komma ihåg att indirekt beskattning är regressiv till sin karaktär och att i synnerhet en harmonisering uppåt av den indirekta beskattningen kan få dramatiska konsekvenser för de befolkningsgrupper som har lägst inkomster, om det inte införs ett utjämnande inkomststöd.

3.4.2

Vid direkt beskattning av fysiska personer begränsar sig harmoniseringen till specifika fall och konvergeringen av skattetrycket har avstannat.

3.4.3

I framför allt euroområdet är det viktigt att se över antalet steg i inkomstskatteskalan och kostnaderna för sociala avgifter i syfte att förhindra social dumpning och utjämna den så kallade skattekilen på arbete och därigenom underlätta rörligheten (34). En sådan beskattningsprogressivitet bör utvidgas till kapitalinkomster och de förmögenheter som ger upphov till dessa inkomster, så att skatt på egendom, arv och gåvor åter kan användas som kontrollinstrument. Dessutom har denna typ av skatter en mindre dämpande effekt på efterfrågan än skatt på arbete.

3.4.4

Behovet av att rikta större uppmärksamhet mot investeringar snarare än mot konsumtion innebär att man måste harmonisera och inrätta konvergensormar när det gäller beskattning av inkomster från sparande (35) och utdelning som uppbärs av fysiska personer samt gränsöverskridande pensionsutbetalningar.

3.4.5

EESK stöder kommissionen i dess försök att hitta möjligheter att göra skattestrukturerna mer tillväxtvänliga och undersöka den roll som beskattning kan spela när det gäller att tillgodose behovet av konsolidering inom ramen för en bredare skattebas, t.ex. beskattning av bostäder. Rekommendationerna från kommissionen till medlemsstaterna inom ramen för den europeiska planeringsterminen skulle innebära ytterligare användning av periodiskt återkommande fastighetsskatter, som en del av en konsolidering eller en överflyttning av skattebördan från arbete (36).

3.4.6

EESK föreslår att man antar ytterligare åtgärder för att harmonisera miljöskatterna, med utgångspunkt i kommissionens rapport ”En ram för klimat- och energipolitiken fram till 2030”.

3.4.7

Medborgarna kommer att hjälpa till att bekämpa det allvarliga problemet med skatte- och arbetsbedrägerier om det finns incitament för detta. Det är viktigt att stärka instrument som exempelvis servicecheckar, och att rikta skattebefrielser och skattesänkningar mot andra personliga stödtjänster, eftersom de både bidrar till att uppfylla välfärdsmålen och till att avslöja den svarta ekonomin.

3.4.8

För att bekämpa den informella ekonomin föreslår EESK att man introducerar skatteincitament för användning av betalningsformer som lämnar spår efter sig och som främjar finansiell och digital integration, som betalkort eller mobiltelefoner, genom harmoniserade skattelättnader eller skattebefrielser för personer och företag som minskar användningen av kontanter.

3.4.9

Likaså kan samarbetet med medborgarna stärkas genom ekonomiska stimulansåtgärder så att man kan upptäcka bedrägliga transaktioner genom att använda vissa metoder som är vanliga i Förenta staterna.

3.5.1

De många skattemässiga skillnaderna gynnar bedrägerier, korruption och den svarta ekonomin. EESK uppmanar medlemsstaterna i euroområdet att förstärka sina befogenheter på de fyra största skatteområdena: direkt beskattning av fysiska och juridiska personer (däribland skatt på kapitalinkomster och egendom samt andra förmögenhetsrelaterade skatter) och indirekta skatter som moms och punktskatter.

3.5.2

För att förbättra den finanspolitiska styrningen måste medlemsstaterna successivt ge avkall på sin suveränitet. På så sätt kan indrivningen fortsätta att skötas på i huvudsak statlig nivå, medan kontroller, inspektion och fördelning av intäkterna sker mellan EU och staterna. EESK föreslår därför att man inrättar en skattemyndighet på EU-nivå, inledningsvis i euroområdet.

3.5.3

I enlighet med subsidiaritetsprincipen är det viktigt att respektera de lokalt fastställda skatterna. EESK rekommenderar emellertid att man inleder arbetet med att förenkla förfarandena genom att reducera, gruppera och harmonisera en lång rad av de befintliga skattetyperna.

3.6.1

En överstatlig finanspolitik (37) skulle vara ett effektivt instrument för att uppnå målen i fördragen, särskilt sammanhållnings- och hållbarhetspolitiken.

3.6.2

EESK framhåller behovet av en tilläggsbudget av federal karaktär, åtminstone i euroområdet, som möjliggör skatteuppbörd och ett successivt övertagande av de politikområden som bättre kan genomföras på EU-nivå, nämligen arbetslöshetsförsäkringar kopplade till aktiva arbetsmarknadsstrategier (38), forskning och utveckling, försvarspolitik, en gemensam mekanism för att kompensera för skuldräntekostnader (39), osv.

3.6.3

Slutligen stöder EESK helhjärtat initiativen från OECD och G-20 om internationellt samarbete på skatteområdet och kamp mot skattebedrägerier, och vi framhåller vikten av att omvandla det automatiska utbytet av skatteinformation till en internationell standard.

14.7.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 230/33

Föredragande:

Gonçalo LOBO XAVIER

Medföredragande:

Nicola KONSTANTINOU

1.1

Den europeiska förpackningsindustrin står inför flera utmaningar. Eftersom denna industri är så viktig för en rad sektorer har den en central roll när det gäller den europeiska ekonomins konkurrenskraft. Europa måste behålla sin ledande ställning inom branschen och hålla jämna steg med utvecklingen på områdena miljömässig hållbarhet, säkerhet och varumärkesutveckling. EESK anser att denna ledande ställning bör baseras på fyra huvudpelare: resurseffektivitet; forskning, utveckling och innovation; social dialog; hållbarhet och anpassning.

2.1

Förpackningsindustrin tillgodoser en lång rad behov i vårt dagliga liv: skydd (förhindrar att varor skadas, förstörs eller kontamineras, förlänger hållbarheten), reklam (produkternas ingredienser, egenskaper, reklambudskap och varumärkning), information (produktidentifiering, tillagning och användning, information om näringsinnehåll och förvaring, säkerhetsanvisningar, kontaktinformation, öppningsanvisningar, hantering av uttjänta produkter), bekvämlighet (produktberedning, servering, lagring och portionering), användning (information till konsumenter, återförsäljare och transportenheter), hantering (transport från producent till återförsäljare, butiksskyltning) och avfallsminskning (bearbetning, återanvändning av biprodukter, lagring och transportenergi).

2.2

Med tanke på den mycket stora variation som finns inom sektorn kräver förpackningsindustrin en omfattande och varierad strategi. Eftersom sektorn är värdefull måste man gå försiktigt fram och ta hänsyn till de skillnader som finns, vikten av att följa regler och lagstiftning samt, naturligtvis, sektorns konkurrenskraft.

2.3

Även om det finns ett antal mycket viktiga frågor som är gemensamma för de flesta sektorer, har de enskilda undersektorerna givetvis sina egna särskilda problem att hantera. Anledningen till detta är att det finns olika krav för enskilda produkter, särskilt avseende standarder och certifieringar.

2.4

Att använda förpackningar för att sprida information om innovationer och kvalitet innebär en möjlighet för Europa. Därför syftar flera åtgärder till att tydligt framhålla de kvalitativa och innovativa aspekterna av den produkt som levereras i en viss förpackning. Detta är en ständig utmaning som är mycket viktig för att särskilja EU-produkter från produkter från andra delar av världen.

2.5

EESK anser att det finns ytterligare två frågor som också är mycket viktiga för denna diskussion: den logistiska aspekten av förpackningsindustrin och tillgången till de råvaror som sektorn använder.

Mot bakgrund av dessa två frågor är det lätt att se varför den europeiska förpackningsindustrin står inför sådana enorma utmaningar.

Huvudsyftet med detta yttrande är att informera EU-institutionerna om ett antal rekommendationer som EESK/CCMI anser vara avgörande för att stimulera ekonomin i Europa i allmänhet och förpackningssektorn i synnerhet. EU måste, liksom på andra områden, återigen gå i spetsen och kräva efterlevnad av regler och lagstiftning som verkligen gynnar ekonomin och som tillämpas på ett hållbart sätt i syfte att stimulera den inre marknaden. Man bör i första hand satsa på förtroende och överensstämmelse med rättsliga krav, inte på skydd.

2.6

Särskilt materialanvändning är en viktig fråga som kräver en noggrann analys för att man både ska kunna respektera den öppna marknaden och säkerställa rättvisa konkurrensvillkor för samtliga marknadsaktörer.

2.7

EESK menar att man genom att inrätta en samordnad och inkluderande dialog mellan sektorns aktörer kan säkerställa att sektorn förblir hållbar och kan erbjuda arbetstillfällen med anständiga villkor på lång sikt samt att den är bättre rustad att hantera förändringar och anpassa sig till konsumenternas behov och kraven från samhället i stort. I detta avseende utnyttjar man inte fullt ut den sociala dialogens potential att stärka sektorn, och detta måste åtgärdas omgående.

2.8

Om sektorn behöver anpassa sig till förändringar och omvandlas för att tillgodose marknadens krav, är det enda sättet att utforma hållbara och rättvisa åtgärder att skapa flera olika kanaler för att involvera berörda parter. För att hantera frågor som rör sektorn, dess struktur, konkurrenskraft och andra närliggande frågor som sysselsättning, färdigheter, anpassning och sektorns framtida livskraft och dess arbetskraft bör en lämpligt utformad och organiserad social dialog uppmuntras av kommissionen. För att skapa ett forum där fler aktörer (t.ex. samhälle och konsumenter, arbetstagare, arbetsgivare, regeringar etc.) kan föra fram sina synpunkter, bör en kanal för tvåvägskommunikation mellan de olika aktörerna och institutionerna skapas. På så sätt kan alla berörda parter involveras i sektorn och i dess bredare och centrala roll i samhället.

3.1

Den europeiska förpackningssektorn omfattar en rad olika typer av verksamhet. Även om sektorn till viss del har samma problem som andra branscher står den för närvarande och på kort och medellång sikt inför ett antal unika och viktiga utmaningar. Förpackningssektorn omfattar företag som tillverkar glas-, metall-, plast-, trä- och pappersförpackningar, med totalt över 6,5 miljoner anställda i Europa (3) (Eurostat).

3.2

Förpackningssektorn omfattar inte bara en rad olika produkter utan även ett stort antal olika processer med egna särdrag som används för att skapa produkter för specifika marknader och särskilda användningsområden, som alla kräver olika miljöförutsättningar och innebär en rad olika utmaningar och särskilda omständigheter.

Energiförbrukning är exempelvis en betydande kostnadsfaktor för företag som tillverkar glasförpackningar. Eftersom upp till 80 % av glasförpackningsavfallet återvinns ger glasåtervinningen dessutom ett viktigt bidrag till EU:s återvinningsmål och minskar regionens koldioxidavtryck.

3.3

Kopplingen mellan materialen som används för förpackningar är också en viktig aspekt, och de ökade kostnaderna för transport av material, t.ex. wellpapp och rör som ska användas för förpackningar, har haft en negativ inverkan på förpackningssektorn. De konsekvenser som energikostnaderna får genom sektorns hela leveranskedja – tänk t.ex. på de långa sträckor som produkter, t.ex. trycksaker, måste transporteras innan de används av förpackningsföretag – övervältras på förpackningssektorn.

3.4

Metall kan återvinnas om och om igen utan att kvaliteten försämras, vilket skapar mervärde när det gäller sektorns bidrag till EU:s återvinningsmål.

3.5

Förpackningsglas används för att tillverka flaskor, burkar och andra förpackningsprodukter och är den största sektorn inom EU:s glasindustri. Den står för omkring 60 % av den totala glasproduktionen och sysselsätter 90  000 människor i EU (Eurostat). Sysselsättningen i hela glassektorn har minskat på grund av ökad automatisering, industrikonsolidering och konkurrensen från lågkostnadsländer. Import från länder utanför EU står för en allt hårdare konkurrens, och antalet produktionsanläggningar har ökat i länder som ligger nära eller gränsar till EU och har lägre arbetskostnader och slappare lagstiftning. Detta skapar överskottskapacitet på kort sikt och pressar priserna.

Frankrike, Tyskland och Italien är de största tillverkarna i EU. Glas är ett resurseffektivt material som kan återvinnas ett obegränsat antal gånger. Energiförbrukning är exempelvis en betydande kostnadsfaktor för företag som tillverkar glasförpackningar men är inte lika viktig för andra. Eftersom upp till 80 % av glasförpackningsavfallet återvinns, ger glasåtervinningen dessutom ett viktigt bidrag till EU:s återvinningsmål samt minskar regionens koldioxidavtryck. På grund av de material de använder och de produkter de tillverkar är andra delar av sektorn mindre beroende av energi.

3.6

Om man betraktar användningen av papper eller likande material, kompliceras sektorns leveranskedja av det faktum att de företag som ansvarar för att behandla pappers- och pappförpackningar – för produkter som kartong, wellpapp, förpackningskartong osv. – ofta producerar papper själva och utgör ett led i en cirkulär process som omfattar massaframställning och avsvärtning av använt material liksom användning av träråvaror.

3.7

Plastförpackningar har å andra sidan också sina särdrag: Det är inte alla undersektorer i förpackningsbranschen som representeras av flera branschorgan. Plastförpackningar används inom andra marknader än de som nämns ovan. Slutanvändarna omfattar biltillverkare, kosmetikaföretag och företag som tillverkar hälso- och sjukvårdsprodukter och behållare för färdigförpackade livsmedel. Trots detta finns det bara en enda branschorganisation för denna undersektor. Plastförpackningar är också förknippade med miljöproblem, t.ex. vad gäller tillverkningen av plastpåsar för butiker och svårigheter i samband med avfallshanteringen och nedbrytningen av deras beståndsdelar.

3.8

Denna situation med många olika produktionsprocesser har lett till ett överflöd av branschorganisationer, vilket i sig skapar hinder för samarbete mellan företag och arbetstagarrepresentanter om sådana viktiga frågor som miljömässig hållbarhet och hantering av förändringar. Fragmenteringen av förpackningsbranschens undersektorer, t.ex. företag som tillverkar metallförpackningar, framgår av det stora antalet branschorgan som företräder dem. Aluminiumproducenter tillverkar exempelvis ofta även aluminiumförpackningar och har sina egna handelsorganisationer (European Aluminium Association). Specialister på metallförpackningar som tillverkar dryckesburkar (av stål och aluminium) har emellertid sin egen branschorganisation, och för förpackningsföretag som är specialiserade på stålprodukter finns det ytterligare en branschorganisation.

3.9

Med tanke på sektorns betydelse, både vad gäller dess bidrag till BNP och till sysselsättningen, bör dessa sektorsspecifika frågor ägnas särskild uppmärksamhet. Denna fragmenterade sektor tillgodoser emellertid behoven hos företag i tidigare led inom många olika ekonomiska sektorer, långt utanför dess traditionella marknader.

3.10

Produktförpackningar tillgodoser en rad behov och omfattar produktskydd (förhindrande av att varor skadas, förstörs eller kontamineras), säljfrämjande information (produktidentifiering, varumärkning, tillagning, användning, information om näringsinnehåll och säkerhet), information om hantering (transport och butiksskyltning) och minskning av förpackningsavfall (bearbetning, lagring och transportenergi). I samband med insatser för att minska koldioxidutsläpp är utformningen av förpackningarna också en viktig aspekt för att maximera det tillgängliga utrymmet för transport av varor. Själva förpackningarnas roll i minskning av mängden avfall har blivit relevant i takt med att internetföretag som Amazon har blivit mycket stora användare av förpackningar, och frågan om vem som är den ”ansvariga parten” bör lösas.

Amazon använder till exempel certifierade ”lättöppnade” förpackningssystem. Genom att eliminera plast och remmar har Amazon sedan 2008 radikalt ändrat sin strategi för 2 00  000 produkter från 2  000 tillverkare och därigenom minskat sin kartongförbrukning med 5,4 miljoner kvadratmeter, standardmaterialet med 11  203,7 ton och den totala volymen lådor med 4 10  000 kubikmeter. I praktiken bär konsumenterna det slutliga ansvaret för förpackningsavfall, men tillverkaren, eller den mellanliggande användaren, bör ha intresse av att begränsa mängden förpackningar som sedan slängs.

3.11

De frågor som tas upp nedan behöver granskas ingående i syfte att ta fram en samlad bild av den aktuella situationen och möjliga lösningar för att säkerställa att den europeiska förpackningssektorn fortsätter att vara konkurrenskraftig och miljömässigt hållbar och erbjuda sysselsättning med anständiga villkor för de tusentals arbetstagare som är beroende av den.

3.12

Samtliga förändringar vad gäller tillgången till råvaror kommer att påverka såväl priset som tillgången till färdiga förpackningsprodukter och kan allvarligt störa sektorns verksamhet. Man bör därför granska drivkrafterna och trenderna när det gäller råmaterial för att ge branschen möjlighet att föregripa kommande förändringar utan de potentiella störningar som dessa kan medföra. Metallförpackningssektorn är t.ex. särskilt hårt pressad av de kraftigt ökande råvarukostnaderna och energipriserna.

3.13

Kommissionen lanserade 2012 det europeiska innovationspartnerskapet om råvaror i syfte att ta itu med utmaningar som rör tillhandahållande av träbaserade råvaror och mineralråvaror.

3.14

Efterfrågan, framför allt från Asien, har drivit upp priserna på returråvaror för pappersförpackningar, och tillverkarna har inte möjlighet att helt enkelt övervältra de extra kostnaderna på konsumenterna. Den kinesiska efterfrågan har bidragit stort till det ökade priset på återvunnet material för pappersförpackningar (priset på returpapper har nästan fördubblats sedan 2006, samtidigt som priset på återvunnet papper har ökat med nästan 50 % under samma period). Priserna kommer sannolikt att fortsätta att stiga under en överskådlig framtid.

4.1

Enligt Eurostat sysselsätter metallförpackningstillverkningen (bl.a. stål och aluminium) inom förpackningsindustrin omkring 60  000 personer i Europa av sammanlagt 3 55  000 personer i den europeiska stålindustrin, och Metal Packaging for Europe bedömer att 80  000 människor arbetar inom aluminiumindustrin, medan 2 55  000 är sysselsatta inom hela den europeiska aluminiumvärdekedjan. Sektorn har dock förlorat, och fortsätter att förlora, arbetstillfällen, dels på grund av konsolideringar inom sektorn, dels på grund av internationell konkurrens (4).

4.2

Utmaningen för sektorns arbetsgivare och anställda i Europa består i att se till att sektorn bevarar sin konkurrenskraft, utnyttjar tekniska innovationer fullt ut och producerar varor som är miljömässigt hållbara och av god kvalitet.

4.3

Den internationella konkurrensen fortsätter att pressa ned arbetsvillkoren för de anställda inom sektorn – samma personer som ska skapa välstånd, utnyttja innovativ teknik och, på ett grundläggande plan, upprätthålla sektorns verksamhet och se till att den är hållbar för kommande generationer.

4.4

Den europeiska förpackningssektorn lider fortfarande av överkapacitet. Detta förvärrar effekterna av den internationella konkurrensen och håller löner och arbetsvillkor nere. Den nedåtgående trenden när det gäller sysselsättningen inom sektorn visar hur både konkurrens och överkapacitet påverkar sektorn.

4.5

Förpackningssektorn kan skapa mer generella fördelar för EU:s ekonomier genom sin kapacitet att återvinna material. Mer och mer förpackningsmaterial antingen återvinns eller tillverkas av återvunnet material från andra tillverkningssektorer. Miljövinsterna med återvinning är mycket tydliga och framhålls regelbundet i kommissionens dokument. Förpackningssektorn kan emellertid förbättra återvinningsgraden i medlemsstaterna. Sektorn har samtidigt potential att sluta cirkeln i kretsloppsekonomin genom att förhindra export av problematiskt avfallsmaterial samt neka importörer av förpackningar som inte uppfyller bästa miljöpraxis (5) tillträde till EU:s marknader. Företag som tillverkar metall- och aluminiumförpackningar, och vars produkter utgör 16 % av den totala volymen av aluminiumprodukter i Europa, är beroende av såväl utvinning av råmaterialet (bauxit) som återvinning av metallskrot.

4.6

Skydd av konsumenterna, genom tillhandahållande av viktig produktinformation eller rådgivning avseende användningen av produkten, är också en betydande och viktig aspekt av den europeiska förpackningsindustrin. Konsumenterna förväntar sig med rätta att förpackningen ska skydda den vara de köper och, när det gäller mat och dryck, att den ska bevara livsmedlet och förebygga hälsorisker som kan uppstå genom kontamination. Återförsäljare har liknande förväntningar, men kräver dessutom att förpackningen av de produkter de säljer ska maximera varans hållbarhet.

4.7

Branschens framtida utformning och struktur kommer, i större eller mindre utsträckning, att påverkas av innovation och investeringar i teknik: 3D-utskrift erbjuder exempelvis sektorn och konsumenterna nya möjligheter, men ett framgångsrikt införande och utnyttjande av tekniken är starkt beroende av såväl samarbete inom sektorn som konsumenternas förväntningar. Branschen måste dra nytta av den tillgängliga tekniken och anpassa sig genom en ordentlig dialog.

4.8

God praxis när det gäller att omvandla sektorn och anpassa den till förändringarna håller hela tiden på att utvecklas men kräver stöd från EU-institutionerna för att nå sin fulla potential. EU kan erbjuda hjälp i form av ekonomiskt stöd eller inrättande av ett forum för att fördjupa diskussionerna mellan arbetsmarknadens parter, och sektorn bör involvera EU i denna process.

4.9

Man kommer endast att kunna ta fram hållbara och fungerande lösningar om båda sidor inom sektorn samarbetar, och den sociala dialogen på nationell och europeisk nivå utgör en sådan möjlighet. Det är därför grundläggande att en kommitté för dialog mellan förpackningssektorns arbetsmarknadsparter inrättas, så att man kan börja ta itu med en rad frågor som tas upp i detta yttrande.

14.7.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 230/39

Föredragande:

Ludvík JÍROVEC

Medföredragande:

Patrizio PESCI

1.1

I syfte att dra största möjliga nytta av de fördelar som träprodukter innebär för kolbalansen och stärka den europeiska träförädlingsindustrins (1) konkurrenskraft och dess förmåga att driva på innovationen, har Europeiska ekonomiska och sociala kommittén utarbetat följande rekommendationer.

1.2

EESK anser att EU:s och medlemsstaternas lagstiftning har stor påverkan på träförädlingsindustrin. Av denna anledning uppmanar EESK medlemsstaterna att utreda alla möjligheter som finns för att använda trä som ett miljövänligt material i syfte att öka denna sektors konkurrenskraft, främja sysselsättningen och stödja investeringar i forskning och innovation.

1.3

EESK uppmanar kommissionen att i samråd med berörda parter utarbeta EU-riktlinjer för utbudet av trä i syfte att öka utbudet av trä och främja en hållbar användning av träkällor. Principer om resurseffektivitet bör inkluderas. Rekommendationerna i Good practice guidance on the sustainable mobilisation of wood in Europe (riktlinjer om goda metoder för ett hållbart utnyttjande av trä i Europa) från 2010 bör beaktas och vid behov utvecklas.

1.4

EESK erinrar om vikten av att undanta ”pallar och återvunnet trä från konsumenter” från definitionen av ”tertiär biomassa”.

1.5

Som EESK konstaterade i sitt yttrande om ”Möjligheter och utmaningar för en mer konkurrenskraftig europeisk sektor för träbearbetning och möbler”, antaget i oktober 2011 (2), och i linje med de principer som fastställs i ett meddelande som kommissionen nyligen offentliggjort, ”Mot ett kretsloppssamhälle: Program för ett avfallsfritt Europa”, framhåller EESK att principen om ”kaskadanvändning” (användning, återanvändning, återvinning och energiåtervinning) – då det är ekonomiskt och tekniskt genomförbart i enlighet med särskilda nationella och regionala särdrag – är det optimala sättet att maximera resurseffektiv användning av trä. EESK ser positivt på att man efter kommitténs begäran om att erkänna vikten av principen om kaskadanvändning vad gäller trä har infört denna princip i flera EU-dokument, t.ex. ”För en industriell renässans i Europa”, ”En ny EU-skogsstrategi” samt arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar ”A blueprint for the EU forest-based industries (woodworking, furniture, pulp & paper manufacturing and converting, printing)”, som återföljer meddelandet ”En ny EU-skogsstrategi: för skogarna och den skogsbaserade sektorn”. Kommittén kan dock inte stödja rättsligt bindande regler och förespråkar ett tillvägagångssätt som bygger på den öppna marknaden och marknadsaktörernas frihet.

1.6

Alternativen vid hantering av byggnadsmaterial bör inbegripa åtgärder för att undvika att återvunnet material, t.ex. trä, går till deponier. EESK uppmanar kommissionen och berörda aktörer att fastställa riktlinjer och rekommendationer om insamling av träavfall och lösningar på hur man ska behandla träavfall från konsumenter.

1.7

EESK uppmanar EU-kommissionen att införa en norm som på ett korrekt sätt avspeglar de akustiska särdragen i stängda rum, med tanke på att trä kan spela en viktig roll för akustisk isolering. Trä har faktiskt förmåga att isolera rum akustiskt från yttre ljud och att minska efterklangstiden. Möjligheterna i samband med träapplikationerna bör utredas.

1.8

EESK uppmanar medlemsstaterna och berörda aktörer att fastställa nationella handlingsplaner som är utformade för att öka användningen av trä i byggnader och grön infrastruktur. Lokala myndigheter bör vara direkt involverade i genomförandet av dessa handlingsplaner.

1.9

Mot bakgrund av att trä inte är lika bekant hos byggmästare och arkitekter som andra produkter uppmanar EESK medlemsstaterna att utarbeta initiativ som syftar till att främja en träkultur. Företrädare för de europeiska träförädlingsindustrierna och arbetsmarknadsparterna bör dessutom utarbeta samordnade informationskampanjer i syfte att skapa en mer positiv bild av sektorn.

2.1

Den europeiska träförädlingsindustrin har en årsomsättning på omkring 122 miljarder euro och ett produktionsvärde på över 115 miljarder euro. Enligt Eurostat bestod träförädlingsindustrin år 2012 av mer än 3 11  000 företag. Omkring 1 26  000 företag var aktiva även inom möbeltillverkningen. Inom träförädlingsindustrin i strikt bemärkelse stod sågverksindustrin för omkring 40  000 företag, medan de andra undersektorerna av träförädlingsprodukter omfattade ungefär 1 45  000 företag. Trots de förbättringar som skett är det möjligt att dessa siffror inte avspeglar den verkliga situationen eftersom medlemsstaterna inte alltid tar med småföretag i sin rapportering. I möbel- och byggelementssektorn är antalet småföretag betydande. Det verkliga antalet företag kan därför beräknas vara mer än 3 75  000.

2.2

Under 2012 skedde en brant nedgång av antalet arbetstillfällen i träförädlingssektorn överallt inom EU. Den genomsnittliga nedgången var 4,4 %, men siffrorna ligger på allt mellan - 3,2 % i Tyskland ända upp till -  13,7 % i Spanien. Kroatien och Danmark hade den största ökningen av antalet arbetstillfällen, medan Spanien (-  13,7 %), Cypern (-  13,1 %) och Slovakien (-  11,5 %) hade de största nedgångarna under 2012.

EU:s och medlemsstaternas politik har stora konsekvenser för träförädlingssektorns konkurrenskraft. Som framhålls i EU:s konkurrensrapport 2014 tenderar produktions-, arbetskrafts- och råvarukostnader att vara mycket högre i Europa än i många andra regioner, vilket leder till en hög risk för utlokalisering av stora delar av sektorn. Av denna anledning bör EU kräva att de produkter som kommer in på EU-marknaden ska följa samma sociala, miljömässiga och säkerhetsrelaterade normer som de som tillverkas inom Europa. EESK framhåller också att Europas träförädlingssektor fortsätter att stå inför betydande ökningar av produktionskostnaderna, i synnerhet när det gäller hartser och energi. Energikostnaderna är tre gånger högre i Europa än i Förenta staterna.

2.3

Utvecklingen av förnybar energi och de subventioner som hör samman med detta minskar tillgången på träråvaror och ökar priset på dem. Under 2012 beräknades omkring 15 % eller 182 miljoner kubikmeter av det trä som avverkades i ECE-regionen ha varit brännvirke. Av den senaste ECE/FAO Joint Wood Energy Enquiry 2011 framgår det att trä som energikälla är den huvudsakliga komponenten i förnybar energi, och att den står för 38,4 % av alla förnybara energikällor. Enligt den nyligen genomförda studien om tillgången på träråvaror och efterfrågan från EU:s trätillverkningsindustri, beställd av Europeiska kommissionen från Indufor (3), måste mängden trä som används för energisyften i EU vara lika stor som dagens totala andel avverkat trä om man vill uppnå målet för förnybar energi 2020. År 2016 kommer det att uppstå en brist på 63 miljoner kubikmeter trä i förhållande till de krav på trätillgång som EU:s medlemsstater räknar med i sina nationella handlingsplaner för förnybar energi.

2.4

Mot bakgrund av det nya meddelandet från kommissionen om energi- och klimatramen 2030 och kravet på att öka andelen förnybar energi till minst 27 % senast 2030 anser EESK att det är nödvändigt att överväga olika sätt att förbättra träanvändningen i EU – till exempel genom att beakta rekommendationerna i Good practice guidance on the sustainable mobilisation of wood in Europe från 2010 – och att hitta lösningar för att undvika varje form av snedvridning av konkurrensen mellan de olika användarna av biomassa.

2.5

Mot denna bakgrund uppmanar EESK medlemsstaterna att bedöma hur stor mängd träbiomassa landet eller regionen har som klart och tydligt är tillgänglig för energianvändning och vilka volymer träbearbetningsindustrin redan använder som råvara.

2.6

EESK beklagar dessutom att vissa medlemsstater håller fast vid bestämmelser som begränsar användningen av trä i flervåningshus och vid diskriminerande brandföreskrifter. Brandföreskrifter är det största hindret för användning av trä i byggnader i många länder. Man har kommit överens om europeiska standarder för brandsäkerhet i byggnader, men brandsäkerheten kommer även fortsättningsvis att vara ett nationellt ansvar. Dessa bestämmelser bör omedelbart tas bort eftersom det inte är något tvivel om att de innebär marknadshinder för att utöka användningen av träprodukter i byggsektorn (4).

2.7

EESK beklagar slutligen att de europeiska träbaserade panel- och sågverkssektorerna inte längre finns med på den lista av sektorer som bedöms vara känsliga för koldioxidläckage. Avlägsnandet av dessa sektorer från listan kommer förmodligen att intensifiera den redan pågående utlokaliseringen av ovannämnda tillverkningssektorer till länder utanför EU. Att behålla dessa två sektorer på listan är av avgörande betydelse för att begränsa de negativa konsekvenserna av det konkurrenstryck som alla företag drabbas av på grund av de enormt ökade kostnaderna för trä, som orsakas av konkurrensen med sektorn för biomasseenergi. Från 2008 till 2013 var det bara inom den europeiska träbaserade panelsektorn 51 anläggningar som stängdes och detta resulterade i en kapacitetsminskning på 10  386 miljoner kubikmeter. Vissa av dessa stängda produktionsanläggningar har monterats ner och satts upp igen utanför EU:s gränser. Att behålla tillverkningsindustri inom EU:s gränser måste vara en prioritering för alla politiska beslutsfattare och i synnerhet för Europeiska kommissionen. Av denna anledning uppmanas berörda generaldirektorat inom kommissionen att vidta åtgärder för att garantera den europeiska industrins konkurrenskraft och undvika utflyttning av tillverkningssektorn.

2.8

En effektiv åtgärd för att säkerställa den europeiska industrins konkurrenskraft och förebygga utflyttning av produktionen skulle kunna vara en ny energi-/koldioxidskatt som skulle hejda diskrimineringen av europeiska tillverkare.

3.1

Den globala uppvärmningen är en viktig politisk fråga. Den påverkar på ett allvarligt sätt människans hälsa och naturresurserna. Vilka material vi väljer att använda kan få betydande konsekvenser på utsläppen av koldioxid som är en av huvudorsakerna till den globala uppvärmningen. Termerna ”gröna” och/eller ”miljövänliga” produkter accepteras i allt större grad av tillverkare och konsumenter. Samtidigt håller man på att fastställa nationella och europeiska strategier till stöd för dessa produkter. EESK anser att livscykelanalyser (5) är det lämpligaste miljöförvaltningsverktyget i framtiden.

3.2

Europa skulle kunna minska koldioxidutsläppen drastiskt genom att utöka de kolsänkor som skogarna utgör (genom att optimera förvaltningen av dem) och genom att stärka användningen av hållbart producerade träprodukter. Det är vetenskapligt bevisat att användning av träprodukter i byggnation och vardagsliv har positiva effekter på klimatet. Mängden koldioxid som lagras i trä och träprodukter beror på trädets art, växtförhållanden (miljö), trädets ålder och tätheten i omgivande träd. I vilket fall som helst har det visat sig att om en kubikmeter trä används för att ersätta andra byggnadsmaterial så leder detta till ett betydande genomsnitt på 0,75 till 1 ton i minskad koldioxid. En kubikmeter trä lagrar dessutom 0,9 ton koldioxid.

3.3

I en nyligen genomförd studie på Yale-universitetet, med titeln ”Carbon, fossil fuel and biodiversity mitigation with wood and forests” (6), har man upptäckt att användning av mer trä i byggnads- och brokonstruktioner i betydande grad skulle minska de globala koldioxidutsläppen och konsumtionen av fossila bränslen. Forskarna fann att om man ökade användningen av träprodukter till motsvarande 34 % så skulle det få omfattande och positiva effekter. Mellan 14 % och 31 % av de globala koldioxidutsläppen skulle kunna undvikas genom att lagra koldioxid i cellulosan och ligninet i träprodukter.

3.4

EESK uppmanar kommissionen att stödja medlemsstaterna och den europeiska skogssektorn genom att fastställa och vidta åtgärder och – eventuellt – incitament för användning av avverkade träprodukter med långa livscykler (7). Ju längre trä används och återanvänds desto längre stänger det inne koldioxid. Träavfall (i strikt bemärkelse) kan minimeras huvudsakligen på grund av att alla delar av trä kan användas och återanvändas på ett effektivt sätt, medan det alltid till slut kan brännas för att återvinna sin energi (8). Om Europa vill ta itu med klimatförändringarna på ett effektivt sätt bör medlemsstaterna och EU-institutionerna uppmuntra användning av träprodukter och skapa en gynnsam politisk kontext inom vilken träets livscykel maximeras.

4.1

Att bygga och driva byggnader har betydande miljöfördelar. Globalt sett är byggnader ansvariga för 20 % av all vattenkonsumtion, 25–40 % av energianvändningen och 30–40 % av växthusgasutsläppen. Vilka produkter man använder för att bygga eller renovera får omfattande följder för miljön. Av denna anledning menar EESK att trä spelar en viktig roll i utvecklingen av hållbara och miljövänliga byggnader. De möjligheter som hör samman med användningen av trä i byggnadskonstruktioner är inte till fullo utredda och detta påverkar träförädlingsindustrins konkurrenskraft. EESK vill undersöka hur man kan förbättra denna situation utan att skapa några negativa effekter för andra material.

4.2

Trä har länge varit erkänt som ett miljövänligt material för en lång rad produkter. Livscykelanalyser världen över har visat att träprodukter erbjuder stora miljöfördelar. Trä är ett av världens till 100 % förnybara byggnadsmaterial, det lagrar koldioxid och är en naturlig isolerare på grund av luftfickor i cellstrukturen. Det är ett säkert, härdigt och tillförlitligt material, även under höga stressförhållanden som orkaner och jordbävningar samt vid bränder.

4.3

Alternativen vid hantering av uttjänta produkter när det gäller byggnadsmaterial innefattar bland annat återanvändning och återvinning. Den rådande situationen visar att en stor mängd byggnadsavfall fortfarande går till avfallsdeponering, vilket ökar bördan på mottagning och hantering av deponier. Material som trä kan återvinnas direkt till samma produkt för återanvändning eller omformas till andra användbara produkter. EESK framhåller att återvinning kräver en ombearbetning som vanligen inte är ekonomiskt genomförbar om inte en effektiv insamling organiseras nära materialkällan. Av denna anledning uppmanar EESK kommissionen och de aktörer som är involverade att inhämta kunskap om alla de bra metoder som finns på nationell nivå i syfte att fastställa riktlinjer och rekommendationer om insamling av träavfall och söka lösningar på behandlingen av träavfall från konsumenter. Att minska och återvinna bygg- och rivningsavfall kan dessutom minska de övergripande bygg- och avfallskostnaderna.

4.4

Byggnadsindustrin är den största användaren av träprodukter. I ett land som Finland är det omkring 70–80 % av de finländska träprodukterna som går till byggnation. Timmerhus har nyligen vunnit mark i ett flertal europeiska länder, främst Förenade kungariket, Irland och Frankrike. EESK anser i alla händelser att användning av trä kan bidra till den gröna ekonomins utveckling och att den av detta skäl bör främjas.

4.5

EESK anser att kunskaperna om användning av trä inom byggnadskonstruktion är tämligen begränsade. Detta gäller inte bara arkitekterna, utan även slutanvändarna har ofta inte tillräckliga kunskaper om träets egenskaper. Den begränsade kunskapen leder ofta till en begränsad användning av trä och följaktligen till problem som på ett negativt sätt påverkar uppfattningen av trä. Bristen på kvalificerad arbetskraft inom timmerhusbyggen hindrar dessutom att denna byggnadsform utvecklas i många europeiska länder.

4.6

EESK uppmanar de europeiska träförädlingsindustrierna och arbetsmarknadsparterna att genomföra samordnade informationskampanjer i syfte att skapa en mer positiv bild av sektorn. Unga människor bör uppmuntras att välja utbildnings- och fortbildningsvägar som på ett korrekt sätt förbereder dem för en karriär inom träförädlingsindustrin.

5.1

EESK framhåller att de flesta träarbetare är utbildade på jobbet och har fått kunskaperna på informellt sätt från mer erfarna arbetare. De flesta träarbetare lär sig grundläggande maskinoperationer och arbetsuppgifter på några månader, men att bli en erfaren arbetare kräver ofta två eller flera år. Sysselsättningen skapas också genom att erbjuda arbetare utbildning och fortbildning som är anpassad till behoven och efterfrågan på arbetsmarknaden. EESK upprepar dessutom att forsknings- och innovationsprogram kommer att bidra till fler arbetstillfällen och ökad tillväxt inom EU. Av denna anledning uppmanas träförädlingsindustrin att utreda vilka möjligheter som finns tillgängliga inom ramen för Horisont 2020-programmet.

5.2

Kommissionens meddelande nyligen om resurseffektivitet inom byggsektorn bör på ett ambitiöst sätt genomföras av medlemsstaterna i syfte att säkra investeringar i renovering av byggnader och skapa sysselsättning.

5.3

EESK inser att akustiskt buller på offentliga platser har allvarlig inverkan på människans hälsa (10). Trä är inte bara ett viktigt miljövänligt material, utan om det används som isolering så kan det ha en rad sociala och hälsomässiga fördelar. Trä kan spela en viktig roll i akustisk isolering och som absorberingsmaterial. Trä har förmåga att isolera rum akustiskt från yttre ljud och att minska efterklangstiden. EESK uppmanar EU-kommissionen att införa en norm som på ett korrekt sätt avspeglar de akustiska särdragen i stängda utrymmen. Med tanke på att trä kan producera ljud (genom direkta slag) och att det kan förstärka eller absorbera ljudvågor som kommer från andra enheter så bör möjligheter som hör samman med trätillämpningar utredas. Trä har också vetenskapligt bevisade positiva effekter på inomhusluftens kvalitet/komfort.

5.4

På nationell nivå finns det ett flertal initiativ som syftar till att utbilda människor om möjligheterna att använda trä som ett miljövänligt material, men det finns ingen verklig samordning. En ökande konsumtion av träprodukter är tydligt relaterad till informationskampanjer som bör utföras på nationell nivå. Huvudmålet med utbildningskampanjer om trä är att skapa positiva attityder – tekniska och kulturella – till fördel för användning av trä.

5.5

Som ett intressant exempel på god praxis skulle EESK vilja erinra om det initiativ som kallas ”Wooddays”. Detta evenemang (11) lanserades den 21 mars 2014 i Milano. Det var ett tiodagarsprogram som fokuserade på växande städer och smart, resurseffektiv stadsförtätning med trä. Evenemanget anordnades i syfte att placera trä som ett byggnadsmaterial med hittills outnyttjad potential i en miljö där timmerkonstruktion kommer att spela en huvudroll i framtiden – mitt i våra stadscentrum. Evenemanget kommer att genomföras även i andra europeiska städer: Bratislava, Ljubljana och Bryssel.

5.6

EESK vill påpeka att de största gröna byggnadsprogrammen i viss grad varierar när det gäller behandlingen av användningen av träprodukter. Även om vissa fokuserar på prestanda snarare än på vilka material som används, så lägger andra program ”restriktioner” på trä som ett godtagbart material (utan att ha några sådana ”krav” för andra byggnadsprodukter). Ökad användning av trä skulle också påverka EU:s ekonomi positivt på många sätt. EESK rekommenderar därför att man följer Frankrikes exempel och sätter upp obligatoriska mål för användning av trä inom byggnation.

6.1

Att öka användningen av trä i byggnation och vardagsliv kräver lösningar och åtgärder i syfte att öka träutnyttjandet (inklusive lösningar som är utformade för att återvinna mer trä, träprodukter och rester från industri- och konsumentavfall för återvinning och återanvändning) och förlänga träprodukters livscykel.

6.2

En hållbar och kontinuerlig tillgång till råträvaror är avgörande för att upprätthålla en konkurrenskraftig träproduktsindustri. Rekommendationerna i Good practice guidance on the sustainable mobilisation of wood in Europe från 2010 bör beaktas och vid behov utvecklas.

6.3

Under de senaste åren har träförsörjningen kommit under starkt tryck, främst på grund av europeiska och nationella åtgärder där man främjar användning av förnybara energikällor, vilket bl.a. har resulterat i att man bränner trä. EESK erinrar om vikten av att undanta ”pallar och återvunnet trä från konsumenter” från definitionen av ”tertiär biomassa”. Sådana material är en viktig råvaruingrediens i vissa av de produkttyper som tillverkas av träbaserade skivtillverkare och kan i vissa fall stå för upp till 95 % av träinslaget (12).

6.4

EESK vill i detta sammanhang understryka att principen om ”kaskadanvändning” (användning, återanvändning, återvinning och energiåtervinning) – när den är ekonomiskt och tekniskt genomförbar i enlighet med särskilda nationella och regionala särdrag samt balansen mellan tillgång och efterfrågan på trä – kommer att vara det optimala sättet att maximera en resurseffektiv användning av trä, den naturliga råvaran. Kommittén kan dock inte stödja rättsligt bindande regler och förespråkar ett tillvägagångssätt som bygger på den öppna marknaden och marknadsaktörernas frihet. Att använda trä genom ”kaskadanvändning” garanterar inte bara en optimal ekonomisk användning av råvaran, utan ger också viktiga klimatfördelar genom den kontinuerliga koldioxidlagringen och ersättningseffekten, som överträffar användningen som energikälla.

14.7.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 230/47

Föredragande:

Anna Maria DARMANIN

1.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande ”Europeisk film i den digitala tidsåldern – Att förena kulturell mångfald och konkurrenskraft” (COM(2014) 272 final), som med rätta tar upp några frågor att diskutera och fundera över beträffande denna mycket viktiga sektor i Europa.

1.2

EESK betonar att det måste finnas en lämplig balans mellan den audiovisuella sektorns värde i affärsmässig och kommersiell mening och dess värde för Europa ur ett kulturarvsperspektiv. Dessa två aspekter kan i grunden inte behandlas separat.

1.3

Det är hög tid att en eller flera innovativa och nya affärsmodeller för sektorn diskuteras öppet i syfte att ta till vara de befintliga möjligheterna i den digitala världen. EESK uppmuntrar därför sektorn, kommissionen och de nationella regeringarna att vara öppna för och villiga att diskutera och främja sådana affärsmodeller.

1.4

Finansiering är ett område som måste undersökas. Man måste eftersträva konkurrenskraft, men inte på bekostnad av den kulturella dimensionen hos film i Europa. Finansiering är främst en fråga för medlemsstaterna. Man bör ändå överväga en öppen debatt om metoder för att säkerställa maximal finansiering och alternativa finansieringsmetoder. Detta omfattar offentlig finansiering för att locka privat finansiering, en mer rationell användning av offentliga resurser och komplementaritet mellan EU:s och medlemsstaternas finansiering samt privat finansiering från nya aktörer såsom internetleverantörer och telekommunikationsföretag.

1.5

Att stärka den kreativa miljön bör också vara en viktig prioritering i färdplanen för sektorn. En sådan strategi bör tas upp i kommissionens meddelande och bör omfatta utbildningsmiljön, arbetsförhållandena för dem som arbetar i sektorn, utvecklingen av kreativ talang, kreativa uttryck, hur mervärde kan tillföras samt europeisk filmkunnighet och språk.

1.6

EESK stöder tanken på att publiken bör stå i centrum för diskussionerna om den audiovisuella sektorn, eftersom publiken inte bara är mottagare utan ofta också skapar tendenser och således leder utvecklingen.

1.7

EESK anser att man bör lägga större vikt vid datainsamling på europeisk nivå för att förbättra förståelsen av branschen.

1.8

Kommissionen borde i sitt meddelande även uppmärksamma den nuvarande situationen beträffande arbetsförhållandena i sektorn som en av utmaningarna. Detta gäller både arbetstagare, egenföretagare och små och medelstora företag, varav vissa för närvarande på olika sätt har otrygga arbetsförhållanden, delvis på grund av särdragen i branschen som sådan, men också till följd av bristande konkurrenskraft, vilket gör att man försöker spara pengar på arbetskostnaderna.

1.9

EESK betraktar filmkunnighet som en viktig faktor för att uppmuntra fler européer att uppskatta och söka efter europeiska filmer. EESK rekommenderar därför att filmkunnighet ska främjas på både europeisk och nationell nivå.

1.10

Tillgänglighet är ett annat område där större insatser bör göras, och därför bör forskning och innovation inriktas på att övervinna hinder såsom språk och funktionsnedsättningar.

1.11

Det europeiska filmforum som kommissionen föreslår bör omfatta alla berörda parter i den audiovisuella sektorn. Forumet är ett viktigt verktyg för att samla alla aktörer i den audiovisuella sektorn så att de kan ta itu med de viktiga frågor som sektorn står inför. EESK stöder detta sedan länge emotsedda samrådsforum, och betonar att alla berörda parter i sektorn måste delta på ett jämbördigt sätt. Detta gäller även mindre grupper av berörda parter, bl.a. företrädare för konsumenter och arbetstagare.

1.12

Viktiga utmaningar och möjligheter i den digitala tidsåldern bör vara fokus för ett sådant forum, så att politik och strategi kan kanaliseras till konkreta åtgärder i sektorn.

1.13

Dessutom betonar EESK att även om den digitala världen (inklusive utsikterna till satellitkommunikation i enlighet med EU:s planer för 2020) förändras snabbt och kan uppfattas som en utmaning för sektorn så erbjuder den trots allt en mängd möjligheter för filmbranschen.

2.1

Filmbranschen i Europa, som är ett av instrumenten i vår kulturella mångfald, har specifika särdrag och är även mycket kreativ. Branschen är en stor tillgång för det betydande kulturarvet i Europa, men den är också allvarligt hotad på grund av ett flertal utmaningar.

2.2

Kommissionen har tidigare lagt fram ett antal direktiv som rör specifika områden av filmbranschen, t.ex. immateriella rättigheter. Detta meddelande är det första på senare tid som inriktas på branschen som helhet.

2.3

I kommissionens dokument framhålls de särskilda utmaningar som den europeiska filmbranschen står inför, nämligen följande:

2.4

Kommissionens dokument syftar därför till att kartlägga och åtgärda dessa utmaningar som en utgångspunkt för diskussion. Dessa områden är

3.1

EESK välkomnar kommissionens initiativ att fastställa grunden för en diskussion mellan alla berörda parter och andra aktörer i den audiovisuella sektorn i Europa. Denna dialog är ytterst viktig och har behövts sedan länge, inte bara för att dra nytta av de fördelar som en digital värld i ständig förändring och den nya tekniken erbjuder, utan också för att ytterligare stärka denna mångskiftande och komplexa bransch.

3.2

EESK håller med kommissionen vad gäller de särskilda utmaningar som framhålls i dokumentet. Vi vill dock lägga till en annan utmaning som inte nämns i dokumentet, nämligen den rådande arbetsmiljön för arbetstagare, egenföretagare och företagare i denna sektor.

3.3

När det gäller de prioriterade åtgärdsområdena instämmer EESK i de områden som tas upp i dokumentet. Vi skulle dock vilja lägga till följande områden som måste diskuteras och åtgärdas:

3.4

Dessutom betonar EESK att även om den digitala världen förändras snabbt och kan uppfattas som en utmaning för sektorn så erbjuder den trots allt en mängd möjligheter för filmbranschen. Bland dessa kan man nämna möjligheterna till satellitkommunikation enligt EU:s satellitinfrastrukturplaner för 2020 och till användning av satelliter för filmdistribution på ett mer flexibelt, miljövänligt och kostnadseffektivt sätt.

4.1

EESK stöder tanken på att den offentliga finansieringen i sektorn inte nödvändigtvis måste ökas, utan snarare optimeras för att ge branschen mervärde. Offentlig finansiering är en fråga för medlemsstaterna, och EU-finansieringen bör syfta till att ytterligare förbättra den lokala finansieringens effektivitet. Denna offentliga finansiering bör dock användas för att locka mer privat finansiering.

4.2

Finansieringsmodellen för den audiovisuella sektorn måste bygga på stöd som riktas till olika slags produkter och på en blandning av direkta bidrag och hävstångsfinansiering som gör det lättare för privata investerare att komma in på marknaden. Den offentliga finansieringens roll som hävstång är avgörande för att uppnå en mer rationell användning av offentliga medel och för att koncentrera insatserna på kulturprodukter.

4.3

EESK betonar att det råder en ömtålig balans mellan konkurrenskraft och kreativa uttryck. Den offentliga finansieringen bör inte inriktas på enbart den ena av dessa två aspekter utan man måste finna en lämplig jämvikt.

4.4

Utöver de frågor beträffande offentlig finansiering som kommissionen tar upp som utgångspunkt för diskussionen skulle EESK vilja lägga till följande:

4.5

I kommissionens meddelande nämns privata investeringar som en finansieringsmetod för branschen. EESK rekommenderar att nya aktörer i den digitala sektorn – t.ex. telekommunikationsföretagen och innehållsleverantörerna – bidrar till finansieringen av branschen.

4.6

Enstaka initiativ räcker inte. Regeringarna och EU måste utveckla en finansieringsinfrastruktur för den audiovisuella sektorn som syftar till att genomföra och främja ett flertal finansiella och icke-finansiella tjänster – inklusive tjänster för kapacitetsuppbyggnad – riktade till branschens hela produktionskedja: utveckling, produktion och distribution.

4.7

EESK har deltagit i debatten om immateriella rättigheter, den digitala inre marknaden och direktivet om audiovisuella medietjänster. Vi stöder ändå tanken på att undersöka nyskapande affärsmodeller som är ändamålsenliga i samband med den digitala tidsålderns nuvarande tekniska förändringar. EESK betonar också att hela den nuvarande politiken för denna sektor måste rationaliseras.

4.8

Nya affärsmodeller måste undersökas, och målmedvetenheten att fatta djärva beslut bör stödjas. EESK understryker dock att det för att detta ska kunna uppnås krävs att alla berörda parter på ett öppet och heltäckande sätt deltar i diskussionerna om att ändra affärsmodellerna. Dessutom bör en sådan debatt styras av branschen själv.

4.9

Vi är fast övertygade om att denna aspekt är avgörande för branschens framgång, och uppmanar därför alla berörda parter att vara öppna för sådana nya affärsmodeller, inte bara för att dra full nytta av de fördelar som den digitala tidsåldern erbjuder, utan också för att anpassa sig till konsumenternas beteendemönster, som förändras snabbt.

4.10

Det behövs en kulturell förändring av producenternas och tv-bolagens mentalitet: I framtiden kommer produkter avsedda för bio och tv att finnas sida vid sida med crossmedia-produkter. Producenterna och tv-bolagen måste utveckla olika affärsmodeller i förhållande till produkternas olika karaktär. De måste arbeta med olika budgetar och olika utgivningsstrategier beroende på de specifika produkternas karaktär och kommersiella potential. Samtidigt måste regeringarna ompröva den offentliga finansieringsmodellen i enlighet med en mer balanserad blandning av stöd.

4.11

EESK manar till försiktighet vad gäller att helt enkelt anpassa nuvarande affärsmetoder utan att betrakta metoderna ur en fullständigt innovativ synvinkel. Till exempel kanske inte fastställandet av mer flexibla releasefönster nödvändigtvis tillhandahåller de affärslösningar som den digitala tidsåldern kräver.

4.12

EESK anser att samarbetet mellan filmskolor är avgörande för att ytterligare stärka sektorn. Dessutom betonar vi att denna del av sektorn, dvs. filmskolorna, också måste delta i de diskussioner mellan de berörda parterna som äger rum på europeisk nivå.

4.13

Något som måste beaktas i större utsträckning på detta område är de särskilda utmaningar som filmskolorna ställs inför på grund av att tekniken förändras så snabbt att filmskolorna ofta använder omodern teknik vid utbildningen av eleverna. Det gör att de yrkesutbildade som lämnar dessa skolor ibland inte är förberedda för den tekniska miljö som de sedan möter i själva branschen.

4.14

EESK stöder principen om att publiken också bör stå i centrum för drivkraften i sektorn. Av detta skäl betonar vi dessutom behovet av ordentliga data på europeisk nivå samt av att konsumentorganisationerna deltar i diskussionerna mellan de berörda parterna, t.ex. inom det europeiska filmforumet.

4.15

EESK anser att man bör lägga större vikt vid datainsamling på europeisk nivå för att förbättra förståelsen av branschen. Denna datainsamling bör inte bara omfatta publiken i sektorn, utan också användningen av medel på olika nivåer, sektorns konkurrenskraft samt arbetsmiljön och arbetsförhållandena.

4.16

EESK konstaterar också att man måste utveckla en datakälla på nationell nivå och EU-nivå som även omfattar data som används av finansiella förmedlare för att bedöma och hantera investeringsrisken.

4.17

Det är EESK:s fasta övertygelse att arbetsförhållandena och arbetsmiljön i sektorn bör vara ett diskussions- och fokusområde. För närvarande är sektorn så mångskiftande att bristen på uppgifter om arbetsförhållandena ofta leder till att detta område inte ägnas tillräcklig uppmärksamhet.

4.18

Osäkra anställningar håller tyvärr på att bli än vanligare i sektorn, delvis på grund av särdragen i branschen som sådan (t.ex. produktion som äger rum under kort tid), men också till följd av bristande konkurrenskraft, som gör att man försöker spara pengar på arbetskostnaderna.

4.19

EESK uppmanar därför kommissionen att ta med denna utmaning i fokusområdet för meddelandet och även ta upp den i diskussionerna. Aktörer som företräder arbetstagarna i filmbranschen måste delta i diskussionerna mellan de berörda parterna och i det europeiska filmforumet.

4.20

EESK stöder kommissionens initiativ att inrätta det europeiska filmforumet. Det är verkligen hög tid att sektorn samlas för att diskutera frågor som anses vara relevanta för branschens konkurrenskraft i dagens digitala tidsålder.

4.21

EESK betonar att alla berörda parter måste delta på ett jämbördigt sätt i denna sektor. Detta gäller även mindre grupper av berörda parter, de som har mindre ”makt” samt företrädare för konsumenterna och arbetstagarna.

4.22

Även om tv-sektorn inte påverkas lika kraftigt som filmbranschen av den digitala tidsåldern är det viktigt att även beakta tv-sektorn och diskutera den inom ramen för den bredare debatten eftersom den är en viktig del av den audiovisuella sektorn.

4.23

EESK betraktar filmkunnighet som en viktig faktor för att locka fler européer att uppskatta och söka efter europeiska filmer. EESK rekommenderar därför att filmkunnighet ska främjas på både europeisk och nationell nivå. Detta skulle inte bara gynna själva branschen, utan också understryka en viktig yttring av Europas kulturella mångfald. Eftersom den specifika modellen med filmkunskap i skolorna kanske inte nödvändigtvis fungerar, anser EESK att man bör skapa modeller och kampanjer som framhäver framgångarna, skönheten och konsten i den europeiska filmbranschen.

4.24

Språket kan betraktas som ett hinder för publiken i Europa och även resten av världen. Språket är ett fysiskt hinder, men också en del av den kulturella mångfalden. Dessutom är film ett kraftfullt verktyg för inlärning av främmande språk. EESK anser ändå att medel från Horisont 2020 även bör avsättas för en innovativ metod för dubbning på ett kostnadseffektivt sätt med hjälp av den modernaste tekniken och framtida teknik.

4.25

Dessutom uppmuntrar EESK verkligen den audiovisuella sektorn att utnyttja de tillgängliga verktygen för att säkerställa att även en publik med nedsatt syn och/eller hörsel kan ta del av sektorns produkter. Man bör även inrikta forskning på att göra sådana tillgänglighetsverktyg mer kostnadseffektiva.

14.7.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 230/52

Föredragande:

Mall HELLAM

1.1

Det är nu viktigare än någonsin tidigare att bygga upp ömsesidigt förtroende, garantera ett fritt samspel mellan Rysslands och EU:s civila samhällen och ge så mycket stöd som möjligt till oberoende organisationer i det ryska civilsamhället.

1.2

Ramen för mänskliga rättigheter och demokrati bör främjas mer aktivt, och man bör ge EU:s särskilda representant för mänskliga rättigheter en utökad politisk roll. Frågor med koppling till det civila samhället och mänskliga rättigheter bör tas upp i all bi- och multilateral dialog med Ryssland. Dialoger om mänskliga rättigheter bör upprätthållas, och civilsamhällsaktörer med relevanta sakkunskaper bör bjudas in till diskussionerna när detta är möjligt. EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik bör sammanträda med det civila samhället och det civila samhällets organisationer vid alla besök i Ryssland.

1.3

EU bör samordna sig och tala med en röst när man diskuterar politiska utmaningar och förtrycket av icke-statliga organisationer och medier i Ryssland. EESK uppmanar EU att nära övervaka och regelbundet lämna synpunkter på olika aspekter av det civila samhällets situation i Ryssland.

1.4

Man bör dock inte underskatta vikten av ett bilateralt angreppssätt för att nå framsteg i samtalen med Ryssland. EU bör ta tydlig ställning i fråga om påföljder och ansvar för den allt hårdare kontrollen av det civila samhället. Det kommer dock att krävas stor flexibilitet för att hitta en väg ut ur dagens situation när förbindelserna mellan EU och Ryssland befinner sig i en djup svacka. Ett bilateralt synsätt kan vara ett bra sätt att blåsa nytt liv i förbindelserna.

1.5

Man bör se samarbete mellan civilsamhällena i EU och Ryssland som en möjlig del av det framtida partnerskaps- och samarbetsavtalet (1), och det kan också vara en värdefull strategisk investering att ställa en särskild budgetpost till förfogande för den oberoende plattformen för dialog mellan civilsamhällena i EU och Ryssland. Trots de extraordinära politiska omständigheterna bör EU fortsätta att göra mjuka och smarta maktpolitiska (2) ansträngningar för att normalisera situationen och förebygga Rysslands (själv-)isolerande utveckling. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att beakta rekommendationerna i EESK:s tidigare yttranden om den nordliga dimensionen (3) (inklusive strategin för Arktis (4)), Östersjöstrategin (5), Svartahavssynergin (6), det östliga partnerskapet (7) och Donaustrategin.

1.6

EU bör på ett lämpligt sätt bevaka de demokratiska processerna och utmaningarna för dialogens deltagare. De senaste två årens snabbt försämrade läge när det gäller rättigheter och friheter i Ryssland måste uppmärksammas och åtgärdas nu. EU:s institutioner och medlemsstaterna, särskilt de som inte har involverats, bör investera i och stödja utbytesprogram, program för civilsamhällssamarbete med Ryssland och stöd till demokratiskt inriktade tematiska icke-statliga organisationer i Ryssland, såsom människorättsförsvarare, miljöorganisationer, konsumentorganisationer, olika arbetsmarknadsorganisationer och andra oberoende yrkesmässiga intresseorganisationer. Lämpliga åtgärder avseende viseringslättnader och viseringsliberalisering bör vidtas på vissa villkor.

1.7

Mångfald är en avgörande faktor för ett hälsosamt europeiskt civilsamhälle, och EU bör samarbeta med ett brett urval av tematiska och regionala civilsamhällsaktörer – trots, och särskilt med hänsyn till, den aktuella bakgrunden med ökande rysk monopolisering och isolering till följd av en återgång till auktoritära beteenden. EESK anser att man bör öka kontakterna mellan människor, särskilt omfattande utbyten på området utbildning och interkulturell dialog, som kan utgöra ett verktyg för att öka den ömsesidiga förståelsen och tilliten. Nya plattformar och former för samarbete mellan civilsamhällsorganisationer i EU och Ryssland bör utvecklas. Forumet för det civila samhället mellan EU och Ryssland (liknande forumet för det civila samhället inom det östliga partnerskapet) kan anses vara en av de befintliga utvecklingsplattformar som är väl lämpade för detta ändamål. Deltagande av arbetsmarknadens parter bör också uppmärksammas inom denna eller en liknande plattform.

1.8

EU bör se över förfarandena för ekonomiskt stöd till icke-statliga organisationer via det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter. Mot bakgrund av den pågående kontroll- och förföljelsekampanjen skulle en relativt hög samfinansieringsandel utgöra en stor börda för många ryska icke-statliga organisationer och deras partner. Därför är det viktigt att öka finansieringsmöjligheterna och skapa ett säkert sätt att få tillgång till dessa för ryska icke-statliga organisationer eller sammanslutningar av icke-statliga organisationer. Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter rekommenderas till exempel att öka budgeten för Ryska federationen (den föreslås öka från 3 till 9 miljoner euro per år). För att underlätta stödmekanismernas flexibilitet och tillgänglighet kan omfördelningsmodeller komma att övervägas.

1.9

Att öppna upp det europeiska grannskapsinstrumentet för ryska deltagare, som ett led i gränsöverskridande och multilaterala program med motparter i EU och staterna i det östliga partnerskapet, kan också vara en värdefull möjlighet. EESK rekommenderar också att man utvidgar partnerskapsinstrumentet, som för närvarande anslår 10 miljoner euro per år till samarbete med Ryssland, för att möjliggöra ansökningar från institutioner i det civila samhället. Slutligen skulle det europeiska initiativet för demokrati kunna utvidgas till att även omfatta Ryssland. De relevanta regionala och gränsöverskridande samarbetsprogrammens stöd till det civila samhället bör öka.

1.10

EU:s nuvarande finansieringspolitik bör inte enbart inrikta sig på stödprojekt. Institutionellt stöd och en professionell uppgradering av det civila samhället är avgörande för det civila samhällets hållbarhet i övergångsekonomier som Ryssland. För att det ryska civila samhället ska kunna vidareutvecklas måste man öka kapaciteten hos civilsamhällsorganisationerna och arbetsmarknadens parter, stödja utvecklingen av icke-statliga organisationers tekniska, it-relaterade och administrativa kompetens samt främja samarbetet med motparterna i EU.

1.11

EESK anser att ett system bör utvecklas för brådskande åtgärder och varning för grupper och individer som är i fara eller har akuta behov. Detta bör till exempel omfatta bättre tillgång till asyl, beviljande av visum och förlängning av viseringar, medlemskap osv. Det är också mycket viktigt att bistå och stödja civilsamhällesaktivister som redan har tvingats lämna Ryssland av politiska skäl.

1.12

EESK efterlyser ökade utbyten och kontakter mellan det ryska och det ukrainska civila samhället, med strukturellt ledarskap och stöd från EU:s sida. EESK föreslår att man ska försöka hitta möjligheter att få med ryska partner i stora regionala projekt med länderna inom det östliga partnerskapet, särskilt på områdena demokrati, miljö, folkhälsa, transporter, energieffektivitet osv.

1.13

EU bör eftersträva mer strukturellt deltagande av företrädare för det oberoende civila samhället i regeringsdialogen mellan EU och Ryssland, även när det gäller ömsesidigt betydelsefulla frågor som migration, interkulturella förbindelser, klimatförändringar, datasäkerhet, informationssäkerhet etc. EU bör också ta fram nya interaktiva och insynsvänliga format för medborgardeltagande i både EU och Ryssland. Ett möte mellan EU:s höga representant och civilsamhällsaktörer som bedriver verksamhet utanför EU kan vara ett steg på vägen mot detta mål.

2.1

EESK och oberoende organisationer i det ryska civilsamhället bör undersöka olika sätt att berika människorättsdialogen mellan EU och Ryssland och hitta nya vägar för fortsatt dialog.

2.2

För att stärka samspelet mellan det europeiska och det ryska civilsamhället bör följande åtgärder vidtas:

2.2.1

Man bör överväga att utvidga uppföljningskommittén EESK–Ryssland med målet att skapa en möjlighet för fler medlemmar att delta i utbytena med ryska partner.

2.2.2

Man bör stärka samarbetet mellan EESK och forumet för det civila samhället mellan EU och Ryssland i syfte att övervaka utvecklingen i det ryska civila samhället och undersöka olika sätt att främja en dialog mellan EU:s och Rysslands oberoende civilsamhällsorganisationer (bland annat organisationer på områdena miljö, konsumenträttigheter, jordbruk och sociala frågor, samt andra yrkesrelaterade och intressebaserade organisationer).

2.2.3

Man bör upprätta och utveckla kontakter med ett brett spektrum av oberoende arbetsmarknadsparter (till exempel arbetsgivarorganisationer och fackföreningar) i Ryssland.

2.2.4

Man bör stödja, utvidga och prioritera satsningar på ett ökat engagemang i fråga om främjandet av samarbete och det civila samhället i Ryssland, Ukraina och det övriga östliga partnerskapet, även när det gäller förhållandet mellan arbetsmarknadens parter. Man bör också överväga att ge EESK en särskild roll i organiseringen av samarbetet mellan Ryssland och Ukraina på civilsamhällsnivå.

2.2.5

Till följd av den politiska situationen har EESK ställt in de gemensamma workshopparna med Rysslands medborgarkammare. Kommittén upprätthåller dock fortfarande kontakter med Rysslands medborgarkammare när det gäller vissa frågor och kommer också att upprätta kontakter med det ryska ombudsmannaämbetet och andra relevanta institutioner och yrkesverksamma.

3.1

I början av mars 2014 vidtog Ryska federationen aktiva åtgärder för att annektera den autonoma republiken Krim i Ukraina. Sedan april 2014 tros Ryssland ha fört ett ombudskrig i östra Ukraina genom att ge ett allt större stöd till proryska separatister i folkrepublikerna Donetsk och Luhansk och ett direkt intrång på Ukrainas territorium. Detta utgör ett test av både det nuvarande europeiska säkerhetsystemet, som har funnits i årtionden, och bredare internationella avtal som upprättades efter andra världskriget. Från och med sommaren 2014 har EU och Förenta staterna infört en rad sanktioner mot ryska medborgare och företag till följd av annekteringen av Krim och krisen i östra Ukraina. Den 21 september 2014 hölls demonstrationer i Moskva och andra stora städer som troligtvis var de största fredsmanifestationerna på många år (enligt beräkningarna deltog mellan 25  000 och 50  000 personer).

3.2

President Vladimir Putin och den ryska regeringen ägnade 2013 och 2014 åt att stärka sitt grepp om makten och marginalisera all eventuell opposition. De senaste åren har den ryska regeringen drivit igenom en rad strikta lagar som en reaktion på de massiva protesterna mellan december 2011 och mitten av 2012. Begränsningarna omfattade bland annat lagar som skärpte kontrollen av icke-statliga organisationer och internet, dramatiskt ökade böterna för deltagande i gatuprotester utan tillstånd och utvidgade begreppet förräderi.

3.3

Situationen när det gäller mänskliga rättigheter och det civila samhället i Ryssland blir allt sämre. Ändringarna av lagen om icke-kommersiella organisationer (även känd som lagen om ”utländska agenter”) i kombination med andra nya bestämmelser bestraffar opinionsbildande verksamhet, svartmålar icke-statliga organisationer i allmänhetens ögon och hindrar därmed det civila samhällets utveckling. Det ökande antalet rättegångar mot civilsamhällsorganisationer på senare tid är en oroande företeelse. Det övergripande sociala och politiska klimatet har blivit alltmer fientligt mot icke-statliga organisationer och oberoende röster.

3.4

Andra restriktiva lagar, bland annat ett förbud mot propaganda för ”icke-traditionella sexuella förbindelser” riktad till minderåriga, leder till stigmatisering och ökande diskriminering och homofobiskt våld. Dessutom har man vidtagit ett antal lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder på senare tid som sätter hård press på Rysslands oberoende medier.

3.5

I sina slutsatser från den 16 juli 2014 uppmanar Europeiska rådet kommissionen att ”göra en förnyad bedömning av samarbetsprogrammen mellan EU och Ryssland i syfte att från fall till fall fatta beslut om att ställa in genomförandet av EU:s bilaterala och regionala samarbetsprogram. Projekt som uteslutande berör gränsöverskridande samarbete och det civila samhället bibehålls dock”. Under särskilda omständigheter är det nödvändigt att överväga hur EU-institutionerna och det civila samhället kan bidra till att förbättra villkoren för grupper i Rysslands civila samhälle och stärka en verklig civil och social dialog.

4.1

Viktiga internationella aktörer – inom FN, EU, Europaparlamentet, Europarådet, OSSE – har under de senaste åren uttryckt sin oro över det civila samhällets minskande utrymme i Ryssland.

4.2

Det ryska civila samhället – i vid bemärkelse, inbegripet alla slags ideella föreningar – har genomgått betydande förändringar sedan början av 1990-talet. På senare tid har de icke-statliga organisationerna fått sällskap av många löst organiserade sammanslutningar och grupper av medborgare som slår sig samman för att arbeta med välgörenhetsprojekt, utbildning, insatser för att öka kunskaperna om rättigheter osv., men jämfört med uppstartsperioden för cirka 20 år sedan befinner sig dagens ryska civilsamhälle i ett klimat som inte välkomnar enskilda initiativ och social aktivism.

4.3

Efter Vladimir Putins återkomst till Kreml i maj 2012 har ett antal repressiva lagar antagits, och myndigheterna har fått mycket stora befogenheter att begränsa grundläggande friheter. För att bara ta några exempel innebär Rysslands ändrade definition av begreppet förräderi att det är möjligt att bestraffa dem som förespråkar internationella mänskliga rättigheter. Stora böter har utdömts för deltagande i ”tillståndslösa” möten. Lagen mot ”propaganda för homosexualitet” diskriminerar i stor utsträckning hbt-personer. Chefer för icke-statliga organisationer kan personligen hållas straffrättsligt ansvariga om de förbiser de nya bestämmelserna i lagen om icke-statliga organisationer.

4.4

Det civila samhället i Ryssland står i princip inför ett existentiellt dilemma (8). Några människorättsobservatörer anser att omfattningen av dessa repressalier mot det civila samhället ”saknar motstycke i landets postsovjetiska historia”, och de uppges till och med ”ha intensifierats sedan krisen i Ukraina tog sin början” (9). Samtidigt har staten ställt omfattande medel till förfogande för så kallade ”socialt inriktade” grupper, och skapar därmed en klyfta mellan olika icke-statliga organisationer.

4.5

Förföljelser av aktivister på politiska grunder och omild behandling av den styrande regimens motståndare och kritiker är redan ett faktum. Det är värt att nämna att åtskilliga politiska fångar benådades och släpptes fria före OS i Sotji 2014 (bland annat Michail Chodorkovskij och medlemmar i punkbandet ”Pussy Riot”). Under samma period ställdes dock flera dussin av dem som deltog i demonstrationen på Bolotnajatorget i Moskva den 6 maj 2012 inför rätta och åtalades för att ha ”organiserat massupplopp” och utövat våld mot polisen (10). Anklagelsernas proportionalitet och relevans ifrågasattes konsekvent av lokala och internationella människorättsinstitutioner.

4.6

Ändringarna av den befintliga lagstiftningen för icke-statliga organisationer (känd som lagen om ”utländska agenter”) som antogs i november 2012 (11) blev en av hörnstenarna i förtrycket av det civila samhället i Ryssland och utgjorde startskottet för en kampanj med målet att marginalisera ryska icke-statliga organisationer.

4.7

Tyvärr påverkar lagen om ”utländska agenter” och många senare repressiva lagar i Ryssland på ett negativt sätt det civila samhällets utveckling i regionen i stort (12). Själva uttrycket ”utländska agenter” utgör en omedelbar påminnelse om den mycket laddade och hatfyllda retoriken under Sovjettiden och associerar på ett tydligt sätt till icke-statliga organisationer med ”spioner” (”agenter”).

4.8

Inledningsvis ålade den nya lagen alla icke-statliga organisationer som tar emot utländsk finansiering och deltar i så kallad politisk verksamhet (eller advocacy på engelska) att registrera sig som ”utländska agenter” hos myndigheterna. Underlåtenhet att göra detta blev straffbart och innebär att organisationen kan tvingas att upphöra med sin verksamhet utan domstolsbeslut. När lagen började tillämpas i februari 2013 inleddes en landsomfattande kampanj med inspektioner av över 1  000 icke-statliga organisationer (13) (i en senare kommentar om kritiken mot detta medgav Vladimir Putin att det hade förekommit vissa ”extremfall” vid tillämpningen av lagen).

4.9

Över 60 grupper som arbetar med frågor som rör det civila samhället och mänskliga rättigheter – många av dem med en framträdande ställning – åtalades för ”administrativa överträdelser” och har (med varierande framgång) överklagat de anmälningar och böter som inspektionerna ledde till. Den Moskvabaserade icke-statliga organisationen Golos, som är den mest frispråkiga valövervakningsgruppen, har upphävts tillsammans med flera andra icke-statliga organisationer. Rättsliga förfaranden pågår fortfarande och 13 icke-statliga organisationer har gjort en anmälan till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Inga icke-statliga organisationer registrerade frivilligt sig själva (14).

4.10

I juni 2014 ändrades lagen på nytt, och justitieministeriet fick befogenhet att klassificera icke-statliga organisationer som ”utländska agenter” efter eget godtycke utan någon rättslig inblandning. De första sex grupperna listades på ministeriets webbplats nästan omedelbart efter att lagen trädde i kraft (15). Den 1 oktober 2014 hade 15 icke-statliga organisationer förts upp på listan, många av dem verksamma på området rättstvister och rättsligt stöd (16).

4.11

Det finns väldigt få statliga institutioner i Ryssland som arbetar med frågor som rör det civila samhället och mänskliga rättigheter: ombudsmannaämbetet, presidentrådet för det civila samhället och – i viss utsträckning – medborgarkammaren (17). Det sistnämnda organet har varit EESK:s partnerorganisation för formella kontakter med den ryska sidan (18). Dessa institutioner har dock inte tillräcklig kapacitet för att ta itu med den senaste tidens negativa utveckling när det gäller icke-statliga organisationer och civilsamhällsgrupper i Ryssland.

5.1

Trepartskommittén är Rysslands officiella organ för hantering av arbetsmarknadsfrågor och arbetsmarknadsrelationer (på basis av ILO:s modell). Kommittén består av 30 företrädare för var och en av de tre parterna: Rysslands nationella fackföreningar, den ryska regeringen och arbetsgivarorganisationerna. Kommitténs verksamhet bedrivs för närvarande inom ramen för det allmänna avtalet för perioden 2014–2016 (19). Kollektivavtal förhandlas fram och undertecknas på konkret enhetsnivå.

5.2

Både arbetsgivare och fackföreningar representeras av stora sammanslutningar i kommittén. RSPP, det ryska förbundet för industrimän och företagare (20), är en ledande sammanslutning av 361 arbetsgivare på stora företag. Vid trepartskommitténs möten sitter RSPP:s företrädare på arbetsgivarsidan. RSPP erbjuder sina medlemmar medling vid tvister och främjar affärssamarbete med företag i EU. RSPP:s medlemmar företräder sammanlagt ca 6 miljoner anställda och har undertecknat den sociala stadgan för ryska företag, och är en av parterna i Global Compact och Global Reporting-initiativen. Arbetsgivarorganisationerna omfattar bland annat industri- och handelskammaren (21) och ”Opora Rossii” (små och medelstora företag).

5.3

Fackföreningsrörelsen i dagens Ryssland har aldrig haft en stark oberoende röst, men det finns flera uppmuntrande exempel på den fronten – ofta återfinns de inom bilindustrin.

5.4

Den dominerande aktören på området är Federation of Independent Trade Unions of Russia (FNPR), en efterföljare till en liknande modell med ”fackföreningarnas fackförbund” som fanns under Sovjettiden (VTsSPS). FNPR har försökt att vara en bro mellan fackföreningarna och myndigheterna, men samtidigt har organisationen kritiserats för sin klart regeringsvänliga hållning och allmänna brist på engagemang i t.ex. strejker och gatumanifestationer. En annan ledande sammanslutning av fackföreningar är Confederation of Labour of Russia (KTR) (22). Det finns också mindre sammanslutningar som ”Sotsprof”, Rysslands fackförbund (SPR) osv.

5.5

Trots att Ryssland har undertecknat alla viktiga ILO-konventioner är iakttagandet av socioekonomiska rättigheter och arbetstagarrättigheter i Ryssland fortfarande en källa till oro, en åsikt som delas av EESK.

5.6

När det gäller arbetstagares rättigheter är mötesfriheten ett mycket problematiskt område – aktivister uppger att det nästan är omöjligt att strejka utan att bryta mot lagen (23). Dessutom saknas det en tydlig definition av diskriminering i den ryska lagstiftningen, vilket innebär att det är lätt för arbetsgivare att diskriminera nuvarande och eventuella framtida anställda på grundval av kön, ålder och fackföreningsmedlemskap. Missgynnade grupper av anställda, t.ex. fångar eller minoriteter, är särskilt sårbara och de fackligt aktiva saknar ett effektivt rättsligt skydd mot påtryckningar och förföljelser (24).

5.7

Centrum för sociala rättigheter och arbetstagarrättigheter, Rysslands enda tematiska tankesmedja, rapporterade om 1  395 fall av arbetsrelaterade protester åren 2007–2013, och antalet ökar för varje år (25).

6.1

Informationsfriheten och mediefriheten i Ryssland befinner sig under attack. Efter att ärekränkning kriminaliserades på nytt antog man 2014 en uppsättning nya lagar som syftar till att begränsa pressen och internet. Flera oberoende medieaktörer – i tryckta medier, radio och på internet – lades ned eller tvingades byta ägare, personal och redaktionell policy. Den senaste tidens åtgärder står utan tvivel i motsättning till både de formella bestämmelserna och andemeningen i Rysslands internationella åtaganden.

6.2

Lagen om information och informationsteknik (ändrad i februari 2014) gör det nu möjligt att blockera webbplatser på begäran av allmän åklagare om de påstås innehålla ”extremistiskt” innehåll eller uppmana till massupplopp eller sammankomster utan tillstånd.

6.3

Lagstiftningen mot terrorism ändrades i maj, då det tillkom nya regler för bloggare med en läsekrets på över 3  000 dagliga besök. Sådana bloggare måste nu registrera sig hos Roskomnadzor och måste därefter följa den ryska massmedielagstiftningen för bloggar (vilket bland annat innebär begränsningar under val). De kan även åläggas att avslöja sina riktiga namn och andra uppgifter, samt hållas ansvariga för tredje parters kommentarer på deras inlägg. Underlåtenhet att registrera sig är belagd med böter.

6.4

EU och det internationella samfundet anser också att ett annat lagstiftningsinitiativ är mycket oroande, nämligen ett förslag om att utländska investeringar i ryska medieföretag ska begränsas till 20 % från och med januari 2016.

14.7.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 230/59

Föredragande:

Gerd WOLF

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén stöder helhjärtat de föreslagna åtgärderna och det mål som kommissionen presenterar. Genomförandet ligger emellertid främst inom medlemsstaternas befogenheter och ansvarsområden.

1.2

Med tanke på den otillräckliga hävstångseffekt som kommissionen har på de berörda politikområdena i medlemsstaterna appellerar kommittén till samtliga relevanta aktörers goda vilja, konstruktiva inställning och beslutskraft när det gäller att prioritera denna brådskande men svåra uppgift, och med konsekvens men utan ytterligare byråkratiska mekanismer slutföra den framgångsrikt.

1.3

EESK anser att följande uppgifter bör prioriteras:

1.4

För en närmare redogörelse hänvisar kommittén till nedanstående punkter.

2.1

Meddelandet är kopplat till strävan att avsevärt öka potentialen i forskning och innovation (FoI) som en nödvändig källa till förnyad tillväxt. Detta ska uppnås genom att man ökar kvaliteten på de investeringar som krävs för budgetkonsolideringen inom ramen för medlemsstaternas tillväxtfrämjande strategier.

2.2

Kommissionen föreslår mot den bakgrunden följande:

2.3

Kommissionen vill på så sätt stödja medlemsstaterna och utnyttja de erfarenheter som gjorts inom ramen för flaggskeppsinitiativet (1) Innovationsunionen och det europeiska forskningsområdet.

2.4

Det är därför nödvändigt att stärka det bredare innovationsekosystemet och skapa lämpliga ramvillkor för EU-företagen.

2.5

Viktiga framsteg har gjorts sedan verksamheten inleddes inom ramen för innovationsunionen. Det krävs emellertid ytterligare insatser för att

2.6

Kommissionen uppmanar rådet att inleda diskussioner på grundval av kommissionens meddelande och dess förslag.

3.1

Forskning och innovation hänger nära samman med upplysningstiden (2) och har på kort tid gett mänskligheten de största framsteg i fråga om kunskap, hälsa, teknisk kompetens och välstånd som någonsin har uppnåtts. Forskning och innovation är de drivande krafterna bakom fortsatt ekonomisk tillväxt och sociala framsteg.

3.2

Detta har också länder utanför Europa förstått, och därför ökar den globala kunskaps- och innovationskonkurrensen alltmer. I dag byggs betydande vetenskapliga och tekniska centrum upp, framför allt också i Asien, samtidigt som man också mycket dynamiskt fortsätter att stärka forsknings- och innovationskapaciteten.

3.3

Kommittén stöder helhjärtat det mål och de åtgärder som presenteras i kommissionens meddelande, eftersom de motsvarar de rekommendationer som EESK ofta upprepat (3).

3.4

Desto viktigare är därför frågan om hur de föreslagna åtgärderna ska genomföras och vilka resurser som finns tillgängliga. Som kommissionen påpekar ligger de aktuella problemen och uppgifterna huvudsakligen inom medlemsstaternas behörighet.

3.5

Kommissionens möjligheter att ekonomiskt och målinriktat påverka forsknings- och innovationspolitiken i medlemsstaterna bygger i första hand på den tillgängliga budgeten för Horisont 2020. Kommittén har flera gånger påpekat att dessa medel endast har en svag hävstångseffekt.

3.6

Kommittén appellerar därför till samtliga berörda aktörers goda vilja, konstruktiva inställning och beslutskraft när det gäller att prioritera denna brådskande uppgift, och successivt, konsekvent och utan ytterligare byråkratiska mekanismer slutföra den framgångsrikt.

3.7

Därför är det nödvändigt att alla EU-medlemsstater kommer vidare i utvecklingen. Det handlar särskilt om att i alla medlemsstater, särskilt i de minst utvecklade inom detta område, bygga upp modern spetsforsknings- och utvecklingskapacitet och innovationscentrum, samt att anpassa universitetsutbildning och utrustning till detta mål. Europa behöver universitet i världsklass. Därför bör man prioritera främjandet av universitet och forskningsinstitut som grogrund för innovativa personer och idéer.

3.8

Detta förutsätter först och främst lämpliga strukturreformer (inklusive internationell kvalitetsbedömning) och att medel från EU:s strukturfonder och Sammanhållningsfonden beviljas och sätts in för denna uppgift. Detta är något som kommissionen måste begära och följa upp. Detta kommer att frigöra synergier och minska innovationsklyftan i Europa.

3.9

Om ett modernt och framgångsrikt vetenskaps- och forskningssystem inte redan finns, måste det utvecklas genom ett utbyte av erfarenheter och genom en inlärningsprocess. I det sammanhanget måste man anlita framstående och erfarna specialister och ge dem egenansvar och handlingsutrymme samt tillräcklig och tillförlitlig finansiering. Här kan också partnerskapsstrategin ”Twinning of Excellence” (”partnersamverkan för spetskompetens”), där redan befintliga kompetenskluster fungerar som partner, spela en positiv roll.

3.9.1

Kommittén varnar dock för alltför stor likriktning och den förlust av systemkonkurrens som detta leder till eftersom denna konkurrens är en viktig grogrund för framtida innovationer. Vi varnar också för alltför formaliserade bedömningskriterier. Å andra sidan är internationell inbördes granskning den bästa tillgängliga åtgärden, och något som man inte kan avstå från när det gäller att bedöma och säkerställa den kvalitet som krävs av FoU över hela Europa, trots vissa svagheter i samband med bedömningen av revolutionerande idéer.

3.10

Tidsperioden från FoI-investeringarna fram till att de innovationer som tas fram blir framgångsrika är ibland mycket lång, och orsakssambandet är därför särskilt svårt att förutse och bedöma.

3.11

Det är ändå sedan länge känt att korrelationen mellan å ena sidan ekonomisk styrka och välstånd i en stat (i den mån de inte främst grundar sig på tillgången till råvaror) och å andra sidan landets investeringar i forskning och innovation och den innovationskraft som detta leder till är särskilt stark.

3.12

Europa behöver därför ett gemensamt forskningsområde som är effektivt, öppet och attraktivt för de bästa begåvningarna från hela världen, med en därtill anpassad invandringspolitik, och där de deltagande nationella vetenskapliga systemen samarbetar mer effektivt på europeisk nivå, med starkare förbindelser externt med de mest framgångsrika internationella instituten.

3.13

På samma sätt behöver Europa politiska insatser och en grundinställning i samhället som främjar, stöder och belönar innovation och skapar förutsättningar för en stark företagaranda. Detta kräver bland annat att man kartlägger, utvärderar och, vid behov, minskar eller undanröjer administrativa, ekonomiska och sociala hinder i syfte att stärka och förbättra innovationsekosystemet.

3.14

Detta kräver en forsknings- och innovationspolitik i EU:s medlemsstater som kopplar samman nationella åtgärder med europeiska och internationella initiativ och leder till samverkan mellan politik, vetenskap, näringsliv och civilsamhälle också på europeisk nivå men som samtidigt har kopplingar till lokala och regionala initiativ.

3.15

Vid sidan av offentligt finansierad FoI-verksamhet är det nämligen särskilt de företag som gör stora investeringar i forskning och utveckling som sedan också når framgångar på marknaden med nya produkter, tjänster och processer. Dessa företag, däribland företag inom den sociala ekonomin, spelar en viktig roll när det gäller att genom innovation säkra Europas ställning på världsmarknaden och att skapa och bibehålla arbetstillfällen i Europa.

3.16

Detta gäller tyvärr inte alla stora företag. En orsak till detta kan vara en systembetingad aversion hos företagsledningarna mot de marknadsrisker som är förknippade med omvälvande teknik (4). Flygplanet uppfanns och vidareutvecklades ju inte av järnvägs- eller sjöfartsindustrin, och de innovationer som utvecklats av Microsoft och Apple togs inte fram av de el- och elektronikkoncerner som tidigare dominerande marknaden.

3.17

I stället är det ofta företagssamma personer eller tvärvetenskapliga forskarlag, eller till och med utomstående som kommer med nya idéer, eller som saluför dessa. Små och medelstora företag, nybildade företag och företag inom den sociala ekonomin har därför en särskilt viktig roll. Dessa företag måste därför främjas och skyddas i tillräcklig utsträckning, eftersom de är grundpelare i en effektiv innovationspolitik.

3.18

Som redan redovisats i detalj i yttrandet om innovationsunionen (5) finns det också en stor innovationspotential inom hela spektrumet av mänskliga relationer och organisationsformer, inklusive företag i den sociala ekonomin. Dessa omfattar hela den vetenskapliga, ekonomiska och sociala skalan, vilket behandlas i andra punkter. Innovationer är dock inte nödvändigtvis produkten av systematisk forskning och utveckling, utan kan också vara resultatet av fältarbete och erfarenheter från sådant arbete. Detta gäller bl.a. följande:

Kommittén stöder på nytt (6) kommissionens mål att ytterligare uppmuntra sådana innovationer fullt ut.

4.1

Kommittén upprepar att det finns starka ömsesidiga kopplingar mellan forskning och innovation, men det finns också skillnader mellan dem, samt att de kräver olika förhållanden för att blomstra (7). Det handlar om att erkänna de individuella förutsättningarna för dessa förhållanden, men samtidigt koppla samman dem i största möjliga utsträckning.

4.2

När det gäller användningen av offentliga medel, dvs. de finansiella medel som härrör från skatter på enskilda och företag och som fördelas genom demokratiska processer – har kommittén nyligen klargjort (8) att allt stöd från kommissionens sida (stöd som ju härrör från offentliga medel) bör inriktas på sådana uppgifter som har mindre chans att få privat stöd. Detta kan ha följande typiska orsaker:

4.3

När det gäller att främja forskning och utveckling kan kommittén sammanfatta sin ståndpunkt på följande sätt. Stödet bör utformas med följande i åtanke:

4.3.1

Kommittén upprepar sin begäran (10) att man slutgiltigt och effektivt ska undanröja sociala risker och nackdelar för forskare, vilka uppstått till följd av en nödvändig och önskad gränsöverskridande rörlighet samt till följd av bristen på stabila arbetstillfällen. Kommittén välkomnar därför kommissionens senaste initiativ (Resaver) (11), om att underlätta forskares rörlighet i Europa genom ett nytt alleuropeiskt pensionssystem. Detta verktyg ska göra det möjligt för forskare att flytta till en annan medlemsstat utan att behöva oroa sig för att deras pensionsrättigheter ska gå förlorade. Kommittén anser att detta är ett steg i rätt riktning, men kan ännu inte utvärdera det valda tillvägagångssättet.

4.3.2

EESK går i detta yttrande inte in på de särskilda forskningstemana, eftersom de behandlades i detalj i kommitténs yttrande om Horisont 2020. Kommittén upprepar att det även i detta sammanhang krävs en tillräcklig hävstångseffekt på programmets mål i medlemsstaterna.

4.4

När det gäller att främja innovationer sammanfattar kommittén sin ståndpunkt på följande sätt. Innovationer uppstår som regel i följande fall: