29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/1

(1)

Det är viktigt att se till att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) är oberoende, håller hög vetenskaplig kvalitet och präglas av öppenhet och effektivitet. Även samarbetet med medlemsstaterna är oundgängligt.

(2)

En ledamot i styrelsen för Efsa, Valérie BADUEL, har avgått. En ny ledamot bör därför utses för återstoden av hennes mandatperiod.

(3)

För att en ny ledamot i styrelsen för Efsa ska kunna utnämnas har rådet granskat den av kommissionen framlagda förteckningen på grundval av den dokumentation som tillhandhållits av kommissionen och mot bakgrund av de synpunkter som framförts av Europaparlamentet. Syftet är att säkerställa högsta kompetensnivå, relevant expertis inom ett brett spektrum, till exempel inom ledning och offentlig förvaltning, samt största möjliga geografiska spridning inom unionen.

(4)

Enligt artikel 25 i förordning (EG) nr 178/2002 måste fyra ledamöter i styrelsen för Efsa ha bakgrund i organisationer som företräder konsumenterna och andra intressegrupper inom livsmedelskedjan. För närvarande har fyra ledamöter redan sådan bakgrund.

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/3

Europeiska unionens råd

Generalsekretariatet

GD C 1C

Rue de la Loi/Wetstraat 175

1048 Bryssel

BELGIEN

E-post: sanctions@consilium.europa.eu

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/4

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/5

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/6

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/7

(1)

Genom förordning (EG) nr 1005/2008 (nedan kallad IUU-förordningen) upprättas ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske).

(2)

I kapitel VI i IUU-förordningen fastställs förfarandet för identifiering av icke-samarbetande tredjeländer, åtgärder med avseende på dessa länder, upprättandet av en förteckning över dessa länder, avförande från förteckningen, offentliggörandet av förteckningen och nödåtgärder.

(3)

Enligt artikel 32 i IUU-förordningen måste kommissionen meddela tredjeländer att de kan komma att identifieras som icke-samarbetande länder. Ett sådant meddelande är av preliminär karaktär. Meddelandet bör baseras på kriterierna i artikel 31 i IUU-förordningen. Kommissionen bör också vidta alla åtgärder som beskrivs i artikel 32 i den förordningen avseende de tredjeländer till vilka meddelanden riktas. Kommissionen måste i synnerhet redogöra för huvudsakliga fakta och motiveringarna bakom en sådan identifikation, ge länderna möjlighet att svara och lämna bevis som vederlägger identifikationen eller i tillämpliga fall inkludera en handlingsplan för att förbättra situationen och information om åtgärder som vidtagits för att rätta till situationen. Kommissionen ska ge de berörda tredjeländerna tillräcklig tid att besvara meddelandet och rimlig tid för att rätta till situationen.

(4)

Enligt artikel 31 i IUU-förordningen ska kommissionen identifiera de länder den anser vara icke-samarbetande tredjeländer när det gäller bekämpning av IUU-fiske. Ett tredjeland ska identifieras som ett icke-samarbetande tredjeland om det inte fullgör sina skyldigheter enligt internationell rätt som flagg-, hamn-, kust- eller marknadsstat vad gäller att vidta åtgärder i syfte att förebygga, hindra och undanröja IUU-fiske.

(5)

Identifieringen av icke-samarbetande tredjeländer bör grunda sig på en översyn av all information som avses i artikel 31.2 i IUU-förordningen.

(6)

I enlighet med artikel 33 i IUU-förordningen ska rådet upprätta en förteckning över icke-samarbetande länder. Bland annat i artikel 38 i IUU-förordningen anges vilka åtgärder som gäller för dessa länder.

(7)

För att fångstintyg som godkänts av flaggstater som är tredjeländer ska accepteras måste dessa flaggstater, enligt artikel 20.1 i IUU-förordningen, underrätta kommissionen om de förfaranden för genomförande, kontroll och tillsyn av lagar, förordningar och bevarande- och förvaltningsåtgärder som de berörda tredjeländernas fiskefartyg måste följa.

(8)

Enligt artikel 20.4 i IUU-förordningen måste kommissionen ha ett administrativt samarbete med tredjeländer när det gäller genomförandet av bestämmelserna i den förordningen.

(9)

Anmälan av Republiken Thailand som flaggstat mottogs av kommissionen i enlighet med artikel 20 i IUU-förordningen den 6 oktober 2009.

(10)

Mellan den 18 och 22 april 2011 besökte kommissionen Thailand med stöd av Europeiska fiskerikontrollbyrån (nedan kallad kontrollbyrån) inom ramen för det administrativa samarbete som avses i artikel 20.4 i IUU-förordningen.

(11)

Syftet med besöket var att kontrollera uppgifter om Thailands förfaranden för genomförande, kontroll och tillsyn av lagar, förordningar och bevarande- och förvaltningsåtgärder som deras fiskefartyg måste följa och de åtgärder som Thailand har vidtagit för att genomföra sina åtaganden i bekämpningen av IUU-fiske och för att uppfylla de krav och punkter som gäller genomförandet av Europeiska unionens fångstcertifieringssystem.

(12)

Slutrapporten från besöket sändes till Thailand den 30 juni 2011.

(13)

Den 27 april 2012 hölls ett tekniskt möte mellan Thailand och kommissionen. Thailand inkom med en aktualiserad rapport om utvecklingen sedan april 2011 vad gäller genomförandet av IUU-förordningen. Thailand presenterade en omarbetad fiskerilag, vilken godkänts av kabinettet och som var klar för antagande av senaten och parlamentet, vidare ett program för fartygsövervakningssystemet som hade inletts och vars genomförande planerades till 2013 samt ett slutligt utkast till en nationell handlingsplan för att bekämpa IUU-fiske, som var klart för översättning.

(14)

Kommissionen gjorde ett ytterligare besök i Thailand den 9–12 oktober 2012 för att följa upp de åtgärder som vidtogs under det första besöket.

(15)

Slutrapporten från besöket sändes till Thailand den 9 november 2012.

(16)

Thailand inkom den 29 november 2012 med kompletterande information och den 23 januari 2013 med synpunkter på besöksrapporten från november 2012.

(17)

Kommissionen svarade den 15 februari på Thailands synpunkter på rapporten av den 23 januari 2013.

(18)

Thailand inkom den 11 april 2013 med kompletterande information i form av en handlingsplan för att förbättra spårbarhetssystemen för importerade fiskeriprodukter.

(19)

Kommissionen gjorde ett ytterligare besök i Thailand den 8–9 oktober 2014 för att följa upp de åtgärder som vidtogs under besöket i oktober 2012.

(20)

Slutrapporten från besöket sändes till Thailand den 29 oktober 2014. Kommissionen konstaterade vid sitt besök att inga eller nästan inga framsteg hade gjorts vad gäller de allvarliga brister som konstaterades 2011.

(21)

Vid ett möte mellan kommissionen och Thailand den 19 november 2014 framförde Thailand kompletterande synpunkter. Efter mötet inkom Thailand med ett antal skrivelser med information. Den 28 januari 2015 översände Thailand en inofficiell version av den omarbetade fiskerilagen. Fiskerilagen offentliggjordes den 9 januari 2015 (ref: Fisheries Act B.E. 2558 (2015).

(22)

Thailand är medlem av tonfiskkommissionen för Indiska oceanen (IOTC). Thailand har ratificerat Förenta nationernas havsrättkonvention från 1982.

(23)

För att utvärdera hur Thailand fullgör sina internationella skyldigheter som flagg-, hamn-, kust- eller marknadsstat enligt de internationella avtal som nämns i skäl 22 och de skyldigheter som fastställs av den relevanta regionala fiskeriorganisationen som nämns i samma skäl har kommissionen samlat in och analyserat all information den ansåg nödvändig för ändamålet. Thailands fiskerförvaltning grundas för närvarande på fiskerilagen från 1947. Den omarbetade version som offentliggjordes i januari 2015 förväntas träda i kraft under 2015. Den omarbetade fiskerilagen åtföljs av ett antal andra författningar som omfattar tekniska aspekter av fiskeriförvaltningen. De flesta rättsakterna är mer än tio år gamla och har inte aktualiserats. De thailändska myndigheterna har erkänt att det finns behov av att omarbeta fiskerilagen och arbetar sedan ett antal år med den nya lagen.

(24)

Kommissionen har också använt tillgänglig information som offentliggjorts av tonfiskkommissionen för Indiska oceanen samt tillgänglig offentlig information.

(25)

Kommissionen har granskat Thailands skyldigheter som flagg-, hamn-, kust- eller marknadsstat i enlighet med artikel 31.3 i IUU-förordningen. I samband med granskningen har kommissionen tagit hänsyn till kriterierna i artikel 31.4–31.7 i IUU-förordningen.

(26)

Kommissionen fastställde utifrån uppgifter från de egna kontrollbesöken på plats och offentlig information att minst elva fartyg hade deltagit i IUU-verksamhet under perioden 2010–2014 (2)  (3)  (4).

(27)

Grundat på de bevis som samlats in anses fartyg som för thailändsk flagg ha begått följande allvarliga överträdelser av bevarande- och förvaltningsåtgärderna inom det aktuella fiskeområdet: De har fiskat utan giltig licens eller tillstånd utfärdat av de berörda flagg- eller kuststaterna, de har fiskat på öppet hav utan VMS-system för fartygsövervakning ombord och i kustnära vatten som tillhör stater i vilka det är obligatoriskt för fartyg med utländsk flagg att ha VMS-system ombord, de har lämnat in felaktig information om fiskeområden för att få de thailändska myndigheternas godkännande av fångstintyg och kunna importera produkterna till EU, de har ägnat sig åt förfalskning eller döljande av registrerings- eller identitetsuppgifter eller andra typer av märkningar, och de har hindrat kuststaternas befattningshavares arbete i samband med kontroll av att tillämpliga bevarande- och förvaltningsåtgärder efterlevs. Vissa av fartygen har inte heller fullgjort sina skyldigheter vad gäller att registrera och rapportera in- och utsegling och fångstuppgifter till kuststaternas myndigheter. Thailands fiskeridepartement har undersökt ett av de fall som nämns i detta beslut (skäl 79), men inga andra bevis på åtgärder har lämnats in till kommissionen.

(28)

I oktober 2014 placerades fem thailändska fartyg i arrest för att de bedrivit otillåtet fiske i Papua Nya Guineas exklusiva ekonomiska zon. Det faktum att de flesta thailändska fartygen saknar VMS (som anges i skäl 37) i kombination med det faktum att samarbetet med grannstaterna är svagt (se avsnitt 3.2 i detta beslut) visar att det föreligger en stor risk för IUU-verksamhet i den thailändska flottan. Detta bekräftas också genom det stora antal thailändska fartyg som bedrev IUU-verksamhet i Indiska oceanen och västra Stilla havet under 2011 till 2014 (se skäl 26). De platser där detta förekom och spridningen överensstämmer med de platser där den thailändska fjärrfiskeflottan fiskade före 2012.

(29)

Historiskt sett har den thailändska flottan stått för 40 % av den totala havsfångade fiskeriproduktionen. Produktionen har avsevärt minskat på senare år på grund av överfiske av bottenlevande och pelagiska bestånd i thailändska vatten (5). Under 2007 rapporterades den thailändska flottan bedriva fiske i Indonesien, Kambodja, Malaysia, Bangladesh, Somalia, Madagaskar och Burma/Myanmar med mer än 460 kända fartyg. I dag har fjärrfiskeflottan minskats till tio långrevsfartyg med tillstånd att fiska i IOTC-området, och 52 trålare med tillstånd att fiska i Papua Nya Guinea. Det faktum att beståndens storlek har minskat i de thailändska territorialvattnen och att fiskeområdenas omfattning minskat genom att landet förlorat rättigheter till tillträde till tredjeländers vatten tyder på att det finns en risk för att ett stort antal fiskefartyg fortsätter att bedriva otillåtet och oreglerat fiske utan fångstrapportering, både på öppet hav och i kuststaternas vatten.

(30)

Flottan har ökat med mer än 15 000 fartyg sedan 2011 och uppgår för närvarande till cirka 40 000 fartyg av vilka 7 000 klassificeras som kommersiella fartyg (med ett bruttotonnage på mer än 20 ton). Mindre än en femtedel av alla fartyg använder loggböcker, vilket tyder på att den största delen av fångsten inte rapporteras. Thailand har således misslyckats med att fullgöra det ansvar som landet har som kuststat att säkerställa ett optimalt utnyttjande av fiskeresurserna i landets exklusiva ekonomiska zon på grundval av de vetenskapliga, miljömässiga och ekonomiska faktorer som föreskrivs i artiklarna 61 och 62 i Förenta nationernas havsrättkonvention (Unclos). Detta strider också mot punkt 24 i FAO:s internationella handlingsplan för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IPOA IUU (6)) i vilken det föreskrivs att det är obligatoriskt att regelbundet skicka in loggboksuppgifter om fångster.

(31)

I skälen 28 till 30 beskrivs hur Thailands fiskesektor och fiskerindustri kännetecknas av krympande fiskbestånd, reducerade fiskeområden (stängning av områden i den exklusiva ekonomiska zonen och förlust av tillträdet till tredjeländers vatten) och av ökande fiskekapacitet (antalet har ökat från cirka 4 000 kommersiella fartyg 2011 till 7 000 under 2014). De fakta som beskrivs i dessa skäl understödjer den preliminära slutsatsen att den thailändska flottan bedriver otillåtet fiske utanför thailändskt territorialvatten och att fångsterna antingen inte rapporteras eller att fångsterna felrapporteras.

(32)

Vad gäller den information som fastställs i skälen 26, 27, 28 och 31 anser kommissionen att Thailand har misslyckats med att fullgöra det ansvar som landet har som kuststat att förhindra sin flotta från att ägna sig åt IUU-verksamhet. Dessutom bör det noteras att enligt artikel 94.2 b i Förenta nationernas havsrättskonvention är en flaggstat rättsligt ansvarig för alla fartyg som för dess flagg och fartygens kaptener, befäl och besättning och dessas handlingar. Det noteras att flaggstaten är skyldig att vidta åtgärder eller samarbeta med andra stater för att vidta sådana åtgärder för sina respektive medborgare som krävs för att bevara de levande resurserna i det fria havet.

(33)

I enlighet med artikel 31.4 b undersökte kommissionen även de åtgärder som Thailand hade vidtagit beträffande IUU-fiskeriprodukters tillträde till dess marknad.

(34)

Kommissionen har granskat dokumentationen och andra uppgifter om Thailands övervakning och kontroll av havsfisket och importerade produkter. Kommissionen anser, på grundval av denna bedömning, att Thailand inte kan garantera att fiskeriprodukter som kommer in i landets hamnar eller till thailändska beredningsanläggningar inte har sitt ursprung i IUU-fiske. De thailändska myndigheterna har inte kunnat bevisa att de förfogar över all information som krävs för att bestyrka lagenligheten vad gäller importerade och bearbetade produkter som är avsedda för EU-marknaden. De viktigaste faktorerna som ligger till grund för kommissionens bedömning sammanfattas nedan.

(35)

Registrering och licensiering av thailändska fartyg görs av departementet för havsfrågor respektive fiskeridepartementet, och fiskeridepartementet deltar i båda verksamheterna sedan 2010. Antalet registrerade fartyg nästan fördubblades under 2011 efter det att myndigheterna gått ut och uppmanat fartygsägare att låta registrera oregistrerade fartyg och fartyg utan licens.

(36)

Kontrollbesöket 2012 visade att de två departement som hanterar registreringen inte samarbetar och att antalet registrerade fartyg kan variera med några tusen. Det bristande samarbetet mellan departementet för havsfrågor och fiskeridepartementet försvagar Thailands möjligheter att övervaka flottans storlek och kapacitet och gör att aktörer som bedriver otillåten verksamhet kan agera med Thailand som bas utan risk för upptäckt. Det föreligger fortfarande en stor risk för att thailändska fartyg bedriver fiske utan att vara registrerade eller ha licens och att de landar odeklarerade fångster för bearbetning.

(37)

Dessutom kan avsaknaden av VMS för övervakning av var fiske bedrivs underminera valideringen vad gäller thailändska fångstintyg eftersom myndigheterna inte kan göra någon systematisk och oberoende kontroll och dubbelkontroll av de faktiska fångstområdena och de fångstområden som deklareras av operatörerna. Thailand uppfyller således i detta hänseende inte kraven för att säkerställa en övergripande och effektiv övervakning och kontroll av fisket enligt artikel 94 i Förenta nationernas havsrättskonvention och punkt 24 i IPOA-IUU.

(38)

Fartyg från tredjeland får inte fiska i thailändska vatten. Stora mängder fiskeriprodukter från tredjeländer bearbetas i Thailand, och dessa kommer både från länder som inte identifierats som icke-samarbetande länder och från sådana som identifierats som sådana.

(39)

Viss fisk från tredjeländer härrör från fartyg som för sådana länders flagg som av kommissionen identifierats som potentiella icke-samarbetande tredjeländer i enlighet med artikel 32 i förordning (EG) nr 1005/2008. Det rör sig bland annat om följande: Korea, Papua Nya Guinea och Filippinerna.

(40)

I Thailand bearbetas också fisk från tredjeländer som inte anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 20 i IUU-förordningen, som Vanuatu, Mikronesien och Marshallöarna. Detta ökar risken för att det inte kan garanteras att de fiskeriprodukter som är avsedda för EU-marknaden inte härstammar från IUU-fiske (enligt beskrivningen i skäl 48 till 51).

(41)

De thailändska myndigheterna har utvecklat en rad spårbarhetssystem för övervakning och kontroll av fiskeriprodukter från tredjeländer som kommer till thailändska hamnar för bearbetning och senare export.

(42)

Enligt uppgifter från myndigheterna kontrolleras 10 % av landningarna i thailändska hamnar. Myndigheterna har emellertid ingen rättslig grund för att inspektera, utmäta sanktioner eller vägra tillträde för fartyg från tredjeländer i thailändska hamnar. Importtillstånd beviljas för all import mot uppvisande av vissa handlingar (fartygsregistrering, licens osv.) och fångstintyg för produkter som är avsedda för EU-marknaden. Kontrollbesöken som gjordes 2012 och 2014 visade att fångstintygen ofta kommer in flera veckor eller till och med månader efter det att importen till Thailand skett. Det gör att det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att fastställa en koppling mellan importtillståndet och fångstintyget, vilket ytterligare försämrar spårbarheten.

(43)

I punkterna 11.2 och 11.3 i FAO:s uppförandekod anges att den internationella handeln med fisk och fiskeriprodukter inte bör äventyra hållbar utveckling av fisket, att den bör baseras på transparenta åtgärder samt på transparenta, enkla och begripliga lagar och andra författningar och administrativa förfaranden. Den internationella handlingsplanen för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IPOA IUU) ger vägledning om internationellt överenskomna marknadsrelaterade åtgärder (punkterna 65–76) som stöder minskning eller eliminering av handeln med fisk och fiskeriprodukter som kommer från IUU-fiske. De spårbarhetssystem som observerats av kommissionen (som anges i skäl 44 till 48) visar tydligt på vilket sätt Thailand har misslyckats med att vidta åtgärder för ökad transparens på sina marknader i syfte att förhindra att handel med IUU-produkter sker via Thailand.

(44)

Under 2012 besökte kommissionen flera aktörer, mäklare och anläggningar för bearbetning av tonfisk för att utvärdera transparens öppenhet och spårbarhet på den thailändska marknaderna för fiskeriprodukter. Ett antal brister konstaterades (se skäl 45 till 47).

(45)

De thailändska myndigheterna har infört ett spårbarhetssystem som utvecklats i syfte att säkerställa att alla produkter som är avsedda för EU-marknaden kan spåras tillbaka till sitt ursprung och att alla produkter tas med i systemet. Kommissionen utvärderade spårbarhetssystemet, både på myndighetsnivå och hos bearbetningsföretag under sitt besök i oktober 2012. Kommissionen fastställde att de spårbarhetssystem som utvecklats av Thailands offentliga myndigheter inte har införlivats med företagens redovisningssystem och att det därför inte är möjligt att garantera att uppgifterna är uttömmande och tillförlitliga, eftersom det inte finns någon koppling mellan det som registreras i myndigheternas system och det som registreras i företagens redovisnings- och produktionssystem. Detta undergräver spårbarhetskedjans tillförlitlighet på företagsnivå. De elektroniska databaser som är avsedda att stödja myndigheternas system är ofullständiga och viktiga handlingar i leveranskedjan, såsom importtransportdokumentet (Import Movement Document) saknar kritiska uppgifter (t.ex. namn på leverande fartyg och faktiska kvantiteter som köps av beredningsföretagen). Detta visar på brister i spårbarhetssystem i dess helhet.

(46)

De nationella system för fångstdokumentation som utarbetats av myndigheterna för att säkra spårbarheten används felaktigt av aktörerna och det konstaterades att dessa hade registrerat inkommande kvantiteter fisk felaktigt. Detta innebär att det finns en risk för att aktörer missbrukar systemet för att överdeklarera inkommande kvantiteter med felaktiga fångstintyg och därigenom ”tvätta” fisken.

(47)

Inom systemet ska företagen fylla i en deklaration över sin lagerhållning av råvaror. De anger kvantiteter som överensstämmer med fångstintygen i stället för de faktiska kvantiteter som köpts in. Redovisningen görs av företag utan koppling till de interna redovisningssystemen och efter bearbetningen, i syfte att erhålla bearbetningsintyget enligt bilaga IV från myndigheterna. Detta visar att de undersökta systemen för uppgiftsregistrering är otillräckliga, eftersom de inte tar hänsyn till skillnaderna i produktionsavkastning och omräkningskurserna. Dessutom innebär det faktum att det inte går att koppla mängderna råvaror till de bearbetade produkterna i de interna redovisningssystemen att systemet inbjuder till felaktiga tulldeklarationer och tvätt av IUU-produkter. Det relativt låga antalet revisioner som görs av fiskeridepartementet och bristen på konkreta åtgärder mot de bristande spårbarhetssystemen visar att det finns en ovilja att säkerställa transparens i leveranskedjan och att man misslyckats med att vidta åtgärder mot aktörer som direkt eller indirekt är kopplade till IUU-fiske enligt punkterna 72–74 i den internationella handlingsplanen mot IUU-fiske (IPOA-IUU).

(48)

Besöket 2012 visade också att 40 000 ton importerad tonfisk inte hade kontrollerats av tullmyndigheterna. Det samarbete som bedrivs mellan fiskeridepartementet och tullen för att kontrollera importen av råvaror är svagt.

(49)

Inför kontrollbesöket 2014 analyserade Europeiska fiskerikontrollbyrån (EFCA) ett par hundra fångstintyg som presenterats vid EU:s gränser för sändningar med ursprung i Thailand. Fångstintygen hade validerats av de thailändska fiskerimyndigheterna på grundval av uppgifter från thailändska aktörer. Resultatet av de problem med dataregistreringssystemen som beskrivs ovan illustreras genom de oegentligheter som anges nedan (se skäl 50 och 51).

(50)

Analysen av inhemska fångster visade på följande brister: Olika kvantiteter av samma råvara resulterade i samma kvantiteter färdiga produkter, två fångstintyg som utfärdats för en och samma resa, torkade produkter vars vikt har ökat, i strid med vad som normalt förväntas efter torkning, avvikelser i produktionsavkastning mellan olika exportörer med slutprodukter som uppgick till dubbelt så mycket som råvarorna, exportdatum som låg 3–4 år efter fångst- och produktionsdatum, saknade uppgifter om fångstområde och saknade uppgifter om internationella, regionala och nationella bevarande- och förvaltningsåtgärder.

(51)

Analysen av fångstintyg för fisk som fångats i tredjeland och bearbetats i Thailand visade på följande oegentligheter: Fångstintyg som är kopplade till känt IUU-fiske, felaktiga eller inkonsekventa uppgifter har angetts i fångstintyg, till exempel följande: felaktiga IMO-nummer, avvikelser mellan fångad, landad och bearbetad vikt, fartyg som inte är upptagna i den regionala fiskeriförvaltningsorganisationens godkända register, transportfartyg som inte är upptagna i den regionala fiskeriförvaltningsorganisationens förteckning över godkända transportfartyg, landningsdatum som ligger före omlastningsdatumet, ändringar av kvantitets- och datumuppgifter i fångstintygen. Det faktum att fångster som är direkt kopplade till IUU-verksamhet och fångster med fångstintyg som innehåller uppenbara fel har bearbetats i Thailand visar att landet har underlåtit att samarbeta med andra stater och regionala fiskeriorganisationer i syfte att vidta lämpliga marknadsrelaterade åtgärder för att förhindra, avskräcka och undanröja IUU-fiske enligt punkterna 68 och 72 i den nationella handlingsplanen för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (NPOA-IUU).

(52)

De uppgifter som avses i skäl 50 och 51 visar att bearbetningen av produkter via Thailand undergräver de regler för hållbarhet efter fångst som anges i artikel 11 i FAO:s uppförandekod och det framgår dessutom i vilken mån Thailand har underlåtit att genomföra regler för att säkerställa ett lämpligt samarbete med tredjeländer och att genomföra åtgärder som garanterar transparens och spårbarhet vad gäller produkter som går via Thailands marknad i enlighet med punkterna 67–69 och 71–72 i den nationella handlingsplanen för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (NPOA-IUU) för att göra det möjligt att spåra fisk och fiskeriprodukter.

(53)

Mot bakgrund av den situation som beskrivs i detta avsnitt av beslutet och på grundval av alla fakta som kommissionen har samlat in, samt alla förklaringar som Thailand har lämnat, kan det i enlighet med artikel 31.3 och 31.4 b i IUU-förordningen konstateras att Thailand inte har fullgjort sina skyldigheter som kust- och marknadsstat enligt internationell rätt för att förhindra IUU-fiskeriprodukters tillträde till landets marknad.

(54)

I enlighet med artikel 31.5 a har kommissionen analyserat sitt samarbete med Thailand för att se om man samarbetat effektivt vad gäller att svara på frågor, ge feedback och utreda frågor rörande IUU-fiske och relaterad verksamhet.

(55)

Samarbetet bedömdes mot de framsteg som Thailand gjort från år till år.

(56)

Efter kontrollbesöket 2011 uppmanade kommissionen Thailand att samarbeta i en rad fiskeriförvaltningsfrågor som krävde omedelbar uppmärksamhet. Frågorna förtecknas här: – Den rättsliga och administrativa ramen för fiskeriförvaltningen behöver uppdateras i och med antagandet av en ändrad fiskerilag och den nationella handlingsplanen för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (NPOA-IUU) och därigenom säkerställa att den internationella och regionala lagstiftningen avseende fiskeriförvalting införlivas med nationell lagstiftning. – Kommissionen uppmanade Thailand att ta fram ett konsekvent och avskräckande sanktionssystem på grundval av ett register över överträdelser och sanktioner. – Kommissionen föreslog en förbättring av övervaknings-, kontroll- och tillsynsramen för att säkerställa kontrollen av den thailändska flottan och tredjeländers fiskefartygs tillgång till thailändska hamnar. Utveckling av VMS-systemet och utarbetande av en inspektionsplan. – Större effektivitet och mer transparens borde ha uppnåtts vad gäller fångstintygen och spårbarhetssystemet för produkter avsedda för export till EU-marknaden.

(57)

Besöket i Thailand 2012 visade att få eller inga framsteg hade gjorts på de problemområden som kommissionen främst betonade 2011 (såsom beskrivs i skälet ovan). Man höll fortfarande på att utarbeta fiskerilagen och NPOA-IUU och de planerade datumen för antagande var fortfarande vaga. Inga framsteg hade gjorts vad gäller övervaknings-, kontroll- och tillsynsramen och med undantag av en kompletterande korskontroll mellan importhandlingar och fångstintyg från tredjeländer kunde inga betydande framsteg konstaterats vad gäller Thailands genomförande av spårbarhetssystemet. I kommissionens rapport från november 2012 anges de olika problem som nämns i detta skäl och problemen är desamma som konstaterades under det senaste besöket i november 2014.

(58)

Kommissionen påminde i sin rapport av den 9 november 2012 om behovet av samarbete och korrigerande åtgärder. Thailand kommenterade rapporten den 23 januari 2013. Kommissionen besvarade Thailands synpunkter den 15 februari 2013 och betonade att de åtgärder som Thailand föreslår ligger i framtiden och att det inte anges några detaljerade mål eller någon tidsplan för genomförandet. Thailand föreslår inga konkreta åtgärder eller lösningar till de problem som lyftes fram vid besöken 2011 och 2012 och frågorna om när fiskerilagen och förbättringarna av spårbarhetssystemet kommer att genomföras har lämnats obesvarade.

(59)

Thailand svarade den 11 april 2013 med en handlingsplan för förbättring av spårbarhetssystemet för importerade fiskeriprodukter. Denna kompletterades med ett tekniskt möte den 27 april 2013 under vilket Thailand förband sig att hålla vissa tidsfrister för antagandet av den nya rättsliga ramen (2013) med detaljerade mål för pågående fiske- och spårbarhetsprojekt.

(60)

Nästa skriftväxling inleddes av kommissionen den 30 juni 2014 i syfte att begära en uppföljning av 2012 års besök. Det efterföljande besöket i oktober 2014 visade att inga framsteg hade gjorts sedan 2012. Det mycket viktiga arbetet med att anta en fiskerilag, vilken skulle möjliggöra genomförandet och tillämpningen av de viktigaste fiskeriförvaltnings- och spårbarhetsredskapen, befanns sig fortfarande på utkaststadiet med planerat antagande någon gång under 2015. VMS-täckningen hade reducerats till att omfatta färre fartyg än 2012 och analysen av fångstintyg som behandlats i Thailand visade att IUU-produkter kommer in på EU-marknaden. Kommissionen anser av dessa skäl att Thailand underlåtit att åtgärda de problem som identifierades 2012 och att landet har underlåtit att utöva jurisdiktion enligt artikel 94 i Förenta nationernas havsrättskonvention över sin fiskeflotta vad gäller administrativa, tekniska och sociala aspekter. Dessutom har Thailand underlåtit att genomföra bestämmelserna i punkt 24 i IPOA IUU vad gäller övervakning, kontroll och tillsyn över sin flotta, särskilt vad gäller införandet av VMS och loggbokskraven (se skäl 36–38, 69–74).

(61)

De thailändska myndigheterna har i allmänhet visat samarbetsvilja och har på begäran snabbt svarat på förfrågningar enligt artikel 17.6 i förordning (EG) nr 1005/2008 om information eller kontroller, både från medlemsstaterna och från kommissionen. Svarens trovärdighet undergrävs emellertid av de brister i spårbarhetssystemen som beskrivs i avsnitt 3.1 i detta beslut. Bristerna förvärras av det bristfälliga samarbetet mellan de thailändska myndigheterna och de tredjeländer från vilka landet importerar råvaror.

(62)

Enligt artiklarna 63 och 64 i Förenta nationernas havsrättskonvention ska kust- och flaggstater samarbeta när det gäller förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd. I punkterna 28 och 51 i IPOA IUU beskrivs de metoder och arbetsområden kring vilka stater bör försöka att samarbeta. Här ingår utveckling av gemensamma strategier, mekanismer för informationsutbyte och samarbete om kontroll, övervakning och tillsyn.

(63)

Thailand är världens största importör av tonfisk och importerar mellan 800 000 och 850 000 ton per år (uppgifter från 2008) som går till fler än 50 bearbetningsanläggningar som är specialiserade på bearbetning av tonfisk. 90 % av denna import har sitt ursprung i västra och mellersta Stilla havet och återstoden kommer från västra Indiska oceanen (7). Dessa siffror visar vilken viktig roll Thailand spelar i försörjningskedjan för de bearbetade fiskeriprodukter som importeras till Europa och hur viktigt det är att landet samarbetar med de tredjeländer från vilka man importerar råvaror i form av obearbetade fiskeriprodukter.

(64)

Sedan 2010 har Thailand endast genomfört 26 kontroller beträffande de tusentals importer som görs från tredjeländer och endast avseende 14 av dessa kontroller har tredjelandet i fråga svarat. Med tanke på de problem som lyfts fram i skälen 51 och 52 rörande problemen med fångstintyg från tredjeländer anser kommissionen att Thailand har underlåtit att samarbeta med andra stater för att underlätta kommunikationen, för det första genom att Thailand inte har offentliggjort de formella kontaktpunkterna för mellanstatlig kommunikation och för det andra genom att landet inte har ingått avtal eller överenskommelser med de stater från vilka landet importerar fiskeriprodukter för bearbetning.

(65)

År 2011 hade Thailand bilaterala fiskeavtal med Myanmar, Jemen, Oman, Iran, Papua Nya Guinea och Bangladesh. Endast ett av dessa bilaterala avtal är fortfarande i kraft i dag, dvs. avtalet med enskilda fiskeorganisationer i Papua Nya Guinea.

(66)

I oktober 2014 placerades fem thailändska fartyg i arrest för att de bedrivit otillåtet fiske i Papua Nya Guineas exklusiva ekonomiska zon. Detta faktum togs upp av kommissionen under mötet med Thailand den 19 november 2014, men fiskeridepartementet förklarade att man saknade kännedom om händelsen. Detta visar på bristande samarbete mellan Thailand och andra tredjeländer, även de länder med vilka landet har bilaterala avtal.

(67)

I enlighet med artikel 31.5 b undersökte kommissionen befintliga åtgärder för att förhindra, avskräcka och undanröja IUU-fiske i Thailand.

(68)

Bestämmelserna om fartygsregistrering och beviljande av tillstånd är oklara och underlåtenhet att följa registreringsskyldigheten enligt thailändsk lag har inte varit föremål för lämpliga sanktioner från de thailändska myndigheternas sida (8). Situationen förvärras av bristen på samarbete mellan myndigheterna vad gäller att jämföra uppgifter om registrering och detta ger utrymme för bedrägerier (skälen 35 och 36). I artikel 94 i Förenta nationernas havsrättskonvention och i punkterna 42 och 43 i NPOA-IUU anges tydligt vilka förpliktelser som flaggstaterna har när det gäller fartygsregistrering. I detta avseende anser kommissionen att Thailand har underlåtit att se till att fartyg som för dess flagg registreras och att de har tillstånd och att landet har misslyckats med att vidta effektiva tillsynsåtgärder för att komma till rätta med situationen.

(69)

Under mötet i november 2014 betonade kommissionen de låga sanktionsbeloppen i det ändrade utkastet till fiskerilag. De nuvarande bötesbeloppen är inte tillräckliga för att avskräcka de stora kommersiella fartygen med tanke på de stora vinster som potentiellt kan göras inom den olagliga verksamheten. I sin nuvarande form är sanktionerna sålunda varken tillräckligt omfattande eller tillräckligt stränga för att uppfylla sin avskräckande funktion. Dessutom för fiskeridepartementet inte något register över överträdelser och sanktioner och kan därför inte på något enkelt sätt koppla ihop olika överträdelser för att upptäcka upprepade överträdelser. Detta förvärras av bristen på tydlighet och transparens i lagar och förfaranden, i synnerhet vad gäller fartygsregistrering och tillståndsförfaranden och vad gäller spårbarhet och tillförlitliga uppgifter om landningar och fångster. Thailand fullgör inte sina skyldigheter vad gäller att vidta effektiva tillsynsåtgärder enligt artikel 94 i Förenta nationernas havsrättskonvention och har inte kunnat visa att man har inrättat något lämpligt sanktionssystem för att bekämpa IUU-fiske i enlighet med punkt 21 i IPOA IUU.

(70)

Krav på fartygsövervakningssystem (VMS) ingår inte i den thailändska lagstiftningen och fartygen är inte rättsligt skyldiga att använda VMS-system på thailändskt territorialvatten.

(71)

År 2011 lanserade fiskeridepartementet ett pilotprojekt för VMS, i vilket det ingick mer än 300 fartyg. Systemet drevs av privata leverantörer och rapporteringsfrekvensen nådde inte upp till internationella normer för VMS-rapportering, som de som fastställts av de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna. Dessutom följde fiskeridepartementet inte upp eventuella oegentligheter vad gäller rapporteringsfrekvensen och VMS-rapporteringen på lämpligt sätt.

(72)

Under 2012 omfattade VMS-pilotprojektet 110 fartyg, vilka fiskade i kuststaters vatten och på öppet hav, där det krävs VMS enligt lag. Projektet var avsett att utvidgas till att omfatta hela handelsflottan senast 2014–2015. I oktober 2014 hade emellertid antalet fartyg med VMS minskat till 50 fartyg och det fanns ännu ingen rättslig ram för att fastställa VMS-krav för den thailändska flottan.

(73)

Det faktum att huvudparten av flottan saknar VMS visar att Thailand inte kan övervaka fisket till havs, vilket minskar fiskeridepartementets möjligheter att effektivt kontrollera efterlevnaden av de bestämmelser som är tillämpliga i de olika berörda havsområdena. I kombination med det bristande samarbetet med tredjeländer har detta lett till att thailändska fartyg utan VMS har fiskat i Papua Nya Guineas vatten, där det enligt Papua Nya Guineas lagstiftning måste finnas ett VMS-system ombord på alla fartyg från tredjeland. Thailand har utarbetat ett utkast till ett program för installation av VMS-transpondrar på samtliga fartyg i landets flotta (dvs. alla fartyg med en bruttodräktighet på mer än 30 ton). Det faktum att Thailand har underlåtit att införa ett effektivt VMS-system inverkar på landets efterlevnad av artikel 94 i Förenta nationernas havsrättskonvention och rekommendationerna i punkt 24 i den internationella handlingsplanen för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IPOA-IUU). Kommissionen anser därför att Thailand inte kan garantera övergripande och effektiv kontroll, övervakning och tillsyn av de fiskefartyg som för landets flagg.

(74)

De relativt få kontroller som de behöriga myndigheterna genomför beträffande import från tredjeland till Thailand (skäl 64) visar att Thailand inte har samarbetat aktivt med tredjeländer för att säkerställa att bearbetade produkter följer lagen. Detta försvagar transparensen i spårbarhetskedjan och fiskeriministeriets möjligheter att upptäcka överträdelser och vidta lämpliga tillsynsåtgärder.

(75)

Kommissionen noterar, utifrån den information som samlades in under besöken 2011 och 2012, att Thailands myndigheter inte kan anses lida brist på ekonomiska resurser, utan att det snarare handlar om den rättsliga och administrativa miljö som krävs för ett effektivt och ändamålsenligt handläggande av landets skyldigheter som flaggstat, kuststat och marknadsstat.

(76)

Thailand betraktas som ett avancerat utvecklingsland (9), som får stöd genom partnerskap med olika internationella organisationer (t.ex. FAO) och EU. Thailand har en hög index för mänsklig utveckling och kom på plats 89 av 187 länder år 2014 (10) enligt FN:s index för mänsklig utveckling. Mot bakgrund av detta och informationen från besöken 2011–2014 anser kommissionen att Thailand inte saknar ekonomiska resurser att uppfylla sina skyldigheter som flagg-, hamn-, kust- och marknadsstat, utan att det snarare handlar om de rättsliga och administrativa instrument som krävs för att landet ska kunna fullgöra sina skyldigheter på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.

(77)

Mot bakgrund av den situation som beskrivs i detta avsnitt av beslutet och på grundval av de fakta som kommissionen har samlat in, samt alla förklaringar som Thailand har lämnat, kan det i enlighet med artikel 31.3 och 31.5 i IUU-förordningen fastställas att Thailand inte har fullgjort sina skyldigheter enligt internationell rätt i fråga om samarbete och tillsynsåtgärder.

(78)

Thailand ratificerade Förenta nationernas havsrättskonvention 2011 och är avtalsslutande part till IOTC.

(79)

I enlighet med artikel 31.6 b har kommissionen analyserat all information rörande Thailands status som avtalsslutande part till IOTC. Ett av de större problemen var det faktum att ett fartyg med thailändsk flagg försatts i arrest då det fiskade utan tillstånd eller licens i Mauritius exklusiva ekonomiska zon (11) 2011 och de eventuella överträdelser som begåtts av långrevsfartyg för tonfiskfiske under omlastningar till havs under 2013 (12). Thailand ha utrett frågan rörande överträdelser under 2013 och har lämnat ett tillfredsställande svar (13), men har inte kommit med något svar angående incidenten under 2011 och ingen undersökningsrapport i ärendet har lämnats (14). Detta är inte helt förenligt med det krav som säger att varje flaggstat ska undersöka frågor som rör överträdelser som begåtts av fartyg som för dess flagg fartyg enligt artikel 94 i Förenta nationernas havsrättskonvention och inte heller med skyldigheten att samarbeta i frågor som rör bevarande och förvaltning av levande resurser i enlighet med artikel 118 i Förenta nationernas havsrättskonvention. Det rapporterades även andra mindre frågor rörande försenad inlämning av observatörsuppgifter och fångstuppgifter, men dessa besvarades inom lämpliga tidsfrister (15).

(80)

Ett utkast till 2015 års ändrade fiskerilag utarbetades redan 1999, men ett antal mindre tillägg gjordes i december 2014 och avsåg kompletterande åtgärder för fiskerikontroll, vattenbruk, livsmedelshygien och ett sanktionssystem. Det nuvarande förslaget tar emellertid inte i tillräcklig utsträckning hänsyn till hur komplicerad fiskeriverksamheten och handeln med fiskeriprodukter via Thailand är i dagens läge. För det första förefaller definitionerna vara otillräckliga, då de inte omfattar de verksamheter som betraktas som IUU-verksamhet eller som utgör allvarliga överträdelser. För det andra är fiskerilagens tillämpningsområde för snävt då det huvudsakligen endast omfattar fiske i territorialvattnen och i tre områden utanför landets exklusiva ekonomiska zon. Thailand har för närvarande inga gällande överenskommelser eller tillstånd för fiske i de områdena. För att vara effektivt bör fiskerilagens tillämpningsområde omfatta alla fartyg som fiskar i thailändska vatten och thailändska fartyg som fiskar utanför landets exklusiva ekonomiska zon. För det tredje utarbetades lagförslaget innan Thailand ratificerade Förenta nationernas havsrättskonvention 2011 och den föreslagna lagtexten innehåller inget införlivande av viktiga internationella bevarande- och förvaltningsprinciper enligt artiklarna 61–64 i Unclos. Dessutom togs lagförslaget fram före ett antal centrala internationella fiskeriförvaltningsinstrument, som den internationella handlingsplanen för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IPOA IUU) som antogs 2001 och lagförslaget omfattar därmed inte de principer och definitioner som ingår i den texten, som visserligen inte är bindande, men som är allmänt erkänd. Slutligen omfattar lagförslaget inte något system med avskräckande sanktioner, något som undergräver Thailands förmåga att uppfylla kraven i artikel 73 i Förenta nationernas havsrättskonvention vad gäller verkställighet av lagar och andra författningar och punkt 21 i IPOA IUU.

(81)

I artikel 62.1 i Förenta nationernas havsrättskonvention fastställs att kuststater ska vidta åtgärder som är förenliga med dem som gäller i regionen och på det fria havet för att säkerställa långsiktig hållbarhet för gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd och främja optimalt utnyttjande av fiskeresurserna. Det thailändska regelverket föreskriver endast begränsade bevarande- och förvaltningsåtgärder i territorialvattnen.

(82)

Med undantag av Förenta nationernas havsrättskonvention från 1982, har Thailand inte ratificerat några andra internationella rättsliga instrument för fiskeriförvaltning. Mot bakgrund av Thailands betydelse som marknadsstat, särskilt vad gäller långvandrande tonfisk och tonfiskliknande arter, visar ovanstående att Thailand brister vad gäller ansträngningar för att fullgöra samarbetsskyldigheten enligt havsrättskonventionen (artiklarna 62 och 63 samt 116 och 117).

(83)

Bristerna vad gäller genomförandet av VMS-systemet är dessutom inte förenliga med punkt 24.3 i IPOA IUU, där flaggstaterna uppmanas att effektivisera övervakningen och kontrollen av fisket från att det börjar, under landningen och till slutdestinationen, inklusive införandet av ett övervakningssystem för fartyg (VMS), i enlighet med relevanta nationella, regionala och internationella standarder. Ratificering och genomförande av bevarande- och förvaltningsåtgärder i enlighet med de internationella instrument som nämns ovan skulle kunna motverka att den thailändska flottan identifieras som potentiellt verksam inom IUU-verksamhet.

(84)

I FAO:s uppförandekod för ansvarsfullt fiske, vilken inte heller har antagits av Thailand, rekommenderas transparens och insyn i fiskerilagstiftningen och i hur denna utarbetas, samt i relaterade policy-, beslutsfattande- och förvaltningsförfaranden (punkterna 6.13 respektive 7.1.9). Uppförandekoden innehåller principer och normer för bevarande, förvaltning och utveckling av allt fiske och omfattar även bland annat fångst, beredning av och handel med fisk och fiskeriprodukter, fiskeverksamhet och fiskeriforskning. Det faktum att fiskeriministeriet vid mötet i november 2014 inte ville erkänna hur viktiga dessa principer är stärker kommissionens preliminära slutsatser om att Thailand har misslyckats med att säkerställa tydliga, övergripande och transparenta regler och förfaranden (se skäl 80). De brister vad gäller spårbarheten som beskrivs i avsnitt 3.1 i detta beslut strider mot den princip som anges i artikel 11.1.11 i FAO:s uppförandekod för ansvarsfullt fiske, i vilken staterna uppmanas att se till att nationell och internationell handel med fisk och fiskeriprodukter bedrivs i enlighet med sund bevarande- och förvaltningspraxis genom en bättre identifiering av ursprunget för fisk och fiskeriprodukter. Mot bakgrund av att Thailand är en av de största fiskbearbetningsnationerna torde tillämpningen av sådana principer vara av avgörande betydelse för att säkerställa hållbart bevarande av levande resurser, både i kustvatten och i det fria havet enligt vad som föreskrivs i artiklarna 61, 117 och 119 i Förenta nationernas havsrättskonvention.

(85)

Thailand har inte genomfört internationella instrument i enlighet med rekommendationerna i punkt 10 i IPOA IUU, där stater uppmanas att ratificera, godkänna och ansluta sig till Unfsa och att prioritera detta. Kommissionen anser att denna rekommendation är särskilt relevant för Thailand, som har en stor fiskeflotta som bedriver fiske efter långvandrande arter (huvudsakligen tonfisk i IOTC:s område och eventuellt i WCPFC:s område).

(86)

Mot bakgrund av den situation som beskrivs i detta avsnitt av beslutet och utifrån alla faktauppgifter som kommissionen har samlat in, samt alla förklaringar som har lämnats, kan det i enlighet med artikel 31.3 och 31.6 i IUU-förordningen fastställas att Thailand inte har fullgjort sina skyldigheter enligt internationell rätt i fråga om internationella regler, förordningar och bevarande- och förvaltningsåtgärder.

(87)

Det erinras om att Thailand enligt FN:s index för mänsklig utveckling anses vara ett land med medelhög mänsklig utveckling (rankat som 89 av 187 länder). Det erinras också om att Thailand, enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 den 18 december 2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (16), klassificeras i kategorin länder och territorier med högre medelinkomst (17).

(88)

Det bör noteras att Thailands anmälan som flaggstat godkändes av kommissionen i enlighet med artikel 20 i IUU-förordningen den 6 oktober 2009. Thailand bekräftade därigenom, i enlighet med kraven i artikel 20.1 i IUU-förordningen, att landet har nationella förfaranden för genomförande, kontroll och tillsyn av lagar, förordningar och bevarande- och förvaltningsåtgärder som landets fiskefartyg måste följa.

(89)

Det är även värt att notera att EU redan har finansierat ett särskilt tekniskt stöd i Thailand 2011 för att bekämpa IUU-fiske (18).

(90)

Mot bakgrund av den rankning som Thailand ges enligt FN:s index för mänsklig utveckling och de konstateranden som gjordes under besöken under 2011–2014 finns det inget som tyder på att Thailands underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter enligt internationell lag skulle bero på en låg utvecklingsnivå. Det finns inga konkreta bevis för något samband mellan bristerna i kontrollen och övervakningen av fisket och infrastrukturen. Thailand har aldrig gjort gällande att utvecklingsnivå skulle begränsa landets förmåga att sörja för en välfungerande övervaknings-, kontroll- och tillsynsram och först nyligen (november 2014) begärde landet stöd från EU för att förbättra systemen för spårbarhet och fångstcertifiering. Kommissionen har reagerat positivt på denna allmänna begäran.

(91)

Mot bakgrund av den situation som beskrivs i detta avsnitt och utifrån alla fakta som kommissionen har samlat in, samt alla förklaringar som Thailand har lämnat, kan det i enlighet med artikel 31.7 i IUU-förordningen fastställas att Thailands utveckling och resultat i fråga om fiskeriförvaltning inte har försvårats av landets utvecklingsnivå.

(92)

Mot bakgrund av slutsatserna ovan om att Thailand inte fullgör sina skyldigheter enligt internationell rätt som flagg-, hamn-, kust- eller marknadsstat att vidta åtgärder i syfte att förebygga, motverka och undanröja IUU-fiske, bör detta land, i enlighet med artikel 32 i IUU-förordningen, få ett meddelande av kommissionen om möjligheten att identifieras som ett icke-samarbetande tredjeland när det gäller bekämpning av IUU-fiske.

(93)

I enlighet med artikel 32.1 i IUU-förordningen bör kommissionen meddela Thailand att landet kan komma att identifieras som ett icke-samarbetande tredjeland. Kommissionen bör också vidta alla åtgärder som beskrivs i artikel 32 i IUU-förordningen avseende Thailand. Enligt god förvaltningspraxis bör det fastställas en period inom vilken landet skriftligen kan besvara meddelandet och rätta till situationen.

(94)

Meddelandet till Thailand om möjligheten att landet kan komma att identifieras som ett icke-samarbetande land enligt detta beslut varken utesluter eller automatiskt medför att kommissionen eller rådet senare vidtar ytterligare åtgärder för att identifiera icke-samarbetande länder och upprätta en förteckning över dem.

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/18

1.

Rådgivande kommittén instämmer med Europeiska kommissionen om att ”avtalet om gemensam marknadsföring” och dess tillägg (nedan kallat avtalet) som ingåtts av parterna hade till syfte att begränsa konkurrensen i den mening som avses i artikel 101 EUF-fördraget.

2.

Rådgivande kommittén instämmer i Europeiska kommissionens utkast till beslut vad gäller slutsatsen att avtalet mellan parterna kunde få en märkbar påverkan på handeln mellan medlemsstaterna.

3.

Rådgivande kommittén instämmer med Europeiska kommissionen om att villkoren i artikel 101.3 i EUT-fördraget inte är uppfyllda.

4.

Rådgivande kommittén instämmer i Europeiska kommissionens utkast till beslut vad gäller alla adressater för beslutet, särskilt avseende moderbolagets ansvar.

5.

Rådgivande kommittén instämmer i kommissionens bedömning vad gäller överträdelsens varaktighet.

6.

Kommittén rekommenderar att detta yttrande offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/19

1.

Rådgivande kommittén instämmer med kommissionen om att de företag som detta utkast till beslut riktar sig till bör åläggas böter.

2.

Rådgivande kommittén instämmer med kommissionen om grundbeloppet för böterna för Johnson & Johnson/Janssen-Cilag B.V.

3.

Rådgivande kommittén instämmer med kommissionen om höjningen för Johnson & Johnson/Janssen-Cilag B.V. för att säkerställa att böterna får en tillräcklig avskräckande verkan.

4.

Rådgivande kommittén instämmer med kommissionen om slutbeloppet för böterna för Johnson & Johnson/Janssen-Cilag B.V.

5.

Rådgivande kommittén instämmer i kommissionens förslag att basera beräkningen av bötesbeloppet för Novartis AG/Sandoz BV på det överförda värdet.

6.

Rådgivande kommittén instämmer med kommissionen om höjningen för Novartis AG/Sandoz B.V. för att säkerställa att böterna får en tillräcklig avskräckande verkan.

7.

Rådgivande kommittén instämmer med kommissionen om slutbeloppet för böterna för Novartis AG/Sandoz B.V.

8.

Rådgivande kommittén rekommenderar att detta yttrande offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/20

(1)

Detta ärende rör avtalet om s.k. gemensam marknadsföring mellan det nederländska originalläkemedelsföretaget Janssen-Cilag B.V., ett dotterbolag till Johnson & Johnson (nedan kallat J&J), och de nederländska generikaläkemedelsföretagen Hexal B.V. och Sandoz B.V., som båda är dotterbolag till Novartis AG (nedan kallade Novartis/Sandoz), vid tidpunkten för den påstådda överträdelsen. Enligt avtalet skulle den generiska utmanaren avstå från att komma in på den nederländska marknaden för det smärtstillande läkemedlet fentanyl.

(2)

Den 30 januari 2013 antog kommissionen ett meddelande om invändningar. Parterna fick tillgång till handlingarna den 15 februari 2013 och besvarade meddelandet om invändningar den 22 respektive den 30 april 2013 efter att generaldirektoratet för konkurrens beviljat en respektive två veckors förlängning av den ursprungliga tidsfristen. Parterna begärde inget muntligt hörande.

(3)

Mot bakgrund av nya argument och fakta som parterna lämnade i sina svar till meddelandet om invändningar översände kommissionen en faktaskrivelse den 17 oktober 2013, som J&J besvarade den 30 oktober 2013, och Novartis/Sandoz den 6 november 2013 efter att generaldirektoratet för konkurrens beviljat en kort förlängning av tidsfristen.

(4)

I utkastet till beslut konstaterades att avtalet mellan J&J och Novartis/Sandoz utgör en överträdelse av artikel 101 i EUF-fördraget.

(5)

I enlighet med artikel 16 i beslut 2011/695/EU har jag utrett om utkastet till beslut endast tar upp invändningar som parterna har givits tillfälle att yttra sig om, och har kommit fram till att så är fallet.

(6)

Mot bakgrund av detta och eftersom parterna inte har lämnat in någon begäran eller något klagomål anser jag att samtliga parter i detta ärende haft reell möjlighet att utöva sina processuella rättigheter.

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/21

(1)

Den 10 december 2013 antog kommissionen ett beslut om ett förfarande enligt artikel 101 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget). I enlighet med bestämmelserna i artikel 30 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 (1) offentliggör kommissionen nedan namnen på parterna och huvuddragen i beslutet, inbegripet ålagda påföljder, med beaktande av företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

(2)

Beslutet avser ett avtal om s.k. gemensam marknadsföring (nedan kallat avtalet) som ingåtts av nederländska dotterbolag till läkemedelsföretagen Johnson & Johnson och Novartis AG. I avtalet föreskrevs månatliga betalningar från Johnson & Johnson så länge den (åtminstone) potentiella konkurrenten Novartis avstod från att komma in på marknaden i Nederländerna med sin generiska version av Johnson & Johnsons produkt fentanyl, ett kraftfullt smärtstillande medel.

(3)

Beslutet riktar sig till Johnson & Johnson, dess nederländska dotterbolag Janssen-Cilag B.V. (nedan kallat Janssen-Cilag), Novartis AG (nedan kallat Novartis) och dess nederländska dotterbolag Sandoz BV (nedan kallat Sandoz).

(4)

Förfarandet inleddes den 18 oktober 2011.

(5)

Den 30 januari 2013 antogs meddelandet om invändningar och delgavs samtliga parter.

(6)

Parterna inkom med sina svar på meddelandet om invändningar i april 2013 och begärde inte muntligt hörande.

(7)

Rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor avgav den 2 och den 6 december 2013 positiva yttranden.

(8)

Kommissionen antog beslutet den 10 december 2013.

(9)

Johnson & Johnson utvecklade fentanyl och har salufört det på olika sätt sedan 1960-talet. År 2005 hade skyddet för Johnson & Johnsons produkt, ett fentanylplåster, löpt ut i Nederländerna och Novartis’ nederländska dotterbolag Sandoz skulle precis lansera en generisk version av fentanylplåstret. Företaget hade t.ex. redan tillverkat förpackningsmaterialet.

(10)

Men i stället för att börja sälja den generiska varianten ingick Sandoz i juli 2005 ett avtal om s.k. gemensam marknadsföring med Janssen-Cilag, Johnson & Johnsons nederländska dotterbolag. De överenskomna månadsbetalningarna från Janssen-Cilag överskred de vinster Sandoz förväntade få från att sälja sin produkt, så länge som det inte fanns någon generisk variant i Nederländerna. Enligt interna handlingar skulle Sandoz avstå från att gå in på marknaden i utbyte mot ”en del av kakan”. I stället för att konkurrera enades Johnson & Johnson och Novartis om ett samarbete för att ”inte ha generika på marknaden och på så sätt upprätthålla det höga marknadspriset”.

(11)

Följaktligen lanserade Sandoz inte sin produkt i Nederländerna under tiden avtalet var i kraft. Avtalet upphävdes i december 2006 när en tredje part skulle lansera ett generiskt fentanylplåster.

(12)

Kommissionen konstaterade följande. Utifrån analysen av den ekonomiska och rättsliga bakgrunden var Sandoz vid tidpunkten då avtalet ingicks med Janssen-Cilag en nära och (åtminstone) potentiell konkurrent till Janssen-Cilag. Avtalet innehöll en mekanism varigenom Janssen-Cilags månatliga betalningar skulle ha upphört om Sandoz eller en tredje part gick in på marknaden. Sandoz höll sig därför borta från den nederländska marknaden med sina egna fentanylplåster under hela avtalets varaktighet (från den 11 juli 2005 till och med den 15 december 2006). Till följd av avtalet uteslöts Janssen-Cilags nära och (åtminstone) potentiellt generiska konkurrent från marknaden vid en tidpunkt då risken för dess marknadsinträde var nära förestående.

(13)

Dessutom betalade Janssen-Cilag under den berörda perioden sammanlagt omkring 5 miljoner euro till Sandoz i form av månatlig utbetalningar. Det belopp som utbetalades till Sandoz var avsevärt högre än vad företaget vid tidpunkten för ingående av avtalet förväntade sig att tjäna om det hade lanserat sitt eget fentanylplåster i Nederländerna. De månatliga utbetalningarna avsåg odefinierade tjänster för gemensam marknadsföring. Under den period som omfattas av det första avtalet om gemensam marknadsföring (från den 11 juli 2005 till och med den 11 juli 2006) bedrev Sandoz endast en begränsad marknadsföringsverksamhet, och för den period som omfattas av tillägget (från den 11 juli 2006 till och med den 15 december 2006) finns det inga bevis för att Sandoz bedrev någon sådan verksamhet alls.

(14)

De ovannämnda objektiva delarna i analysen bekräftades av parternas avsikter. Båda parterna utformade avtalet om gemensam marknadsföring på ett sätt som garanterade att Sandoz’ generiska produkt hölls utanför marknaden och Janssen-Cilag kunde maximera sin vinst vid försäljning av originalprodukten så länge som avtalet var i kraft. Janssen-Cilag delade dessa icke-konkurrensutsatta vinster med Sandoz.

(15)

Kommissionen drog därför slutsatsen att avtalet hade ett konkurrensbegränsande syfte enligt artikel 101 EUF-fördraget.

(16)

Överträdelsen varade åtminstone från dagen för ikraftträdandet av det första avtalet om gemensam marknadsföring den 11 juli 2005 till dess att avtalet om gemensam marknadsföring (inklusive tillägget) avslutades den 15 december 2006.

(17)

Följande böter fastställdes för överträdelsen i detta fall:

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/23

Europeiska revisionsrätten

Publikationer (PUB)

12, rue Alcide De Gasperi

1615 Luxemburg

LUXEMBURG

Tfn +352 4398-1

E-post: eca-info@eca.europa.eu

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/23

Europeiska revisionsrätten

Publikationer (PUB)

12, rue Alcide De Gasperi

1615 Luxemburg

LUXEMBURG

Tfn. +352 4398-1

E-post: eca-info@eca.europa.eu

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/24

1.

Europeiska kommissionen mottog den 22 april 2015 en anmälan om en föreslagen koncentration enligt artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (1), genom vilken företagen KKR & Co. L. P. (KKR, Förenta staterna), Comcast Ventures LP och NBC Sports Venture, LLC, som tillhör Comcast-koncernen (Comcast, Förenta staterna), Pentech Fund II L. P. (Pentech, Förenade kungariket), Piton Capital Venture Fund L. P. (Piton, Förenade kungariket), Scottish Enterprise (Förenade kungariket) och Shamrock Capital Growth Fund III, L. P. (Shamrock, Förenta staterna) på det sätt som avses i artikel 3.1 b och 3.4 i koncentrationsförordningen förvärvar gemensam kontroll över FanDuel Limited (FanDuel, Förenade kungariket) genom förvärv av aktier.

2.

De berörda företagen bedriver följande affärsverksamhet:

—   KKR: global alternativ kapitalförvaltare och tillhandahållare av kapitalmarknadslösningar.

—   Comcast: globala medie- och teknologitjänster.

—   Pentech: riskkapitalbolag.

—   Piton: riskkapital- och investmentbolag.

—   Scottish Enterprise: byrån för Skottlands ekonomiska utveckling.

—   Shamrock: investmentbolag.

—   FanDuel: onlinetjänster för managerspel i Nordamerika.

3.

Kommissionen har vid en preliminär granskning kommit fram till att den anmälda transaktionen kan omfattas av koncentrationsförordningen, dock med det förbehållet att ett slutligt beslut i denna fråga fattas senare. Det bör noteras att detta ärende kan komma att handläggas enligt ett förenklat förfarande, i enlighet med Kommissionens tillkännagivande om ett förenklat förfarande för handläggning av vissa koncentrationer enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 (2).

4.

Kommissionen uppmanar berörda tredje parter att till denna lämna eventuella synpunkter på den föreslagna koncentrationen.

Synpunkterna ska ha INkommit till kommissionen senast tio dagar efter detta offentliggörande. De kan, med angivande av referens M.7624 – KKR/Comcast/Pentech/Piton/Scottish Enterprise/Shamrock/FanDuel/JV, sändas per fax (+32 22964301), per e-post (COMP-MERGER-REGISTRY@ec.europa.eu) eller per brev till

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/25

—

Hel korv med märkning, utan förpackning eller förpackad i en makroperforerad påse, i påse med skyddande atmosfär eller i vakuumförpackning.

—

Skivad, i vakuumförpackning eller i förpackning med skyddande atmosfär, förutom om den skivas direkt i butik.

—

Namnet på den skyddade geografiska beteckningen ”Saucisson de Lacaune” eller ”Saucisse de Lacaune”.

—

Logotypen för ”Lacaune” som innehåller en identitetsbeteckning bestående av ett handskrivet och understruket versalt ”M” som påminner om bergstoppar (montagnes), under vilken namnet ”LACAUNE” är skrivet med versaler.

—

Hög nederbörd som är väl fördelad över hela året.

—

Relativt låg medeltemperatur och små värmeskillnader.

—

En regelbundet växlande typ av vindar (riktning och fuktighet) som åtföljs av en stor variation, under en och samma dag, i temperatur och fuktighet.

29.4.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 142/29