16.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 451/1

Föredragande:

Panagiotis GKOFAS

Medföredragande:

Luis Miguel Pariza CASTAÑOS

1.1

Syftet med detta yttrande är att bidra till det grekiska ordförandeskapets arbete samt att ge kontinuitet under det italienska ordförandeskapet för att säkerställa att den externa dimensionen av EU:s invandrings- och asylpolitik stärks. Invandring är en mycket komplex fråga som kräver samarbete mellan många aktörer och en gemensam och heltäckande hantering från EU:s sida, både på internationell nivå och på EU-nivå (1).

1.2

EU kan inte längre behandla invandringspolitiken som en nästan uteslutande intern fråga för medlemsstaterna. Det är denna felsyn som är orsaken till vissa av våra misstag. EESK anser att EU måste hantera invandringen inom ramen för en övergripande strategi som inbegriper såväl den interna som den externa dimensionen: Den interna hanteringen av migrationsströmmar och samarbetet med tredjeländer måste ingå som komponenter i en gemensam politik om denna ska vara effektiv.

1.3

Vi måste ta ett helhetsgrepp på den utmaning som människors rörlighet innebär i en globaliserad ekonomi. Invandring och rörlighet hänger ihop. Internationell dialog om rörlighet för personer och migration bör kopplas till andra EU-politiska frågor såsom handel, utvecklingssamarbete, mänskliga rättigheter och säkerhet.

1.4

EU:s medlemsstater kan inte hantera invandring och asyl på ett adekvat sätt var för sig. Därför läggs i fördraget grunden till en gemensam politik, där första steget är harmoniserad lagstiftning. Principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning måste stärkas.

1.5

EU bör ta ansvar för kontrollen av de yttre gränserna, dvs. hela Europeiska unionens gränser inom Schengenområdet. Frontex bör bli en europeisk gränsbevakningstjänst. EU måste förstärka solidariteten mellan medlemsstaterna och säkerställa en bättre ansvarsfördelning.

1.6

Vissa regioner i Europa står inför särskilda problem på grund av sitt geografiska läge eftersom de utgör mellanstationer för irreguljär invandring och ibland får ta emot fler personer än de klarar av. Europeiska unionen måste inrätta förfaranden för en förbättrad ansvarsfördelning och för finansiellt och operativt stöd, samt stöd vad avser mottagande.

1.7

I en globaliserad värld måste EU samarbeta med tredjeländer och internationella institutioner för att främja en internationell rättslig ram för migration och rörlighet.

1.8

EESK anser att invandringen måste hanteras på tre platser som hänger samman med varandra: i invandrarnas ursprungsländer, i transitländerna och i destinationsländerna, i detta fall EU, eftersom man endast på detta sätt kan hantera migrationsströmmarna effektivt.

1.9

Invandrings- och asylpolitiken bör samordnas bättre med EU:s utrikespolitik. Europeiska utrikestjänsten bör axla sin roll och ta ansvar för invandrings-, asyl- och gränsförvaltningspolitiken i syfte att säkerställa en större enhetlighet. EESK, som har bidragit till det grekiska ordförandeskapets arbete, välkomnar införandet av den yttre dimensionen av migration, asyl och gränsförvaltning i de strategiska riktlinjer som antogs av Europeiska rådet den 26–27 juni 2014. Man bör också stärka parlamentets roll på dessa områden.

1.10

Inom ramen för den övergripande strategin för migration och rörlighet bör EU ingå avtal med tredjeländer, särskilt med grannländerna samt invandrarnas ursprungsländer och transitländerna.

1.11

Kommittén föreslår att man i detta syfte ska utöka dialogen med dessa länder för att ingå nya rörlighets- och migrationspartnerskap med ett bredare innehåll, såsom anges i punkterna 1.3 och 5.1.6.

1.12

Partnerskapen för rörlighet inbegriper ett antal begränsningar som måste övervinnas under kommande år, eftersom partnerskapen inte är bindande för parterna. Flexibiliteten gör det möjligt att nå politiska överenskommelser utan att fastställa rättsliga skyldigheter, men enligt EESK:s uppfattning bör de omvandlas till bindande internationella avtal.

1.13

Rörlighetspartnerskapens prioriteringar bör omfatta aspekter som avser ekonomisk migration och rörlighet: Förutom säkerhet, återsändande och gränsövervakning bör man i högre grad prioritera organisationen av laglig migration och visumpolitiken, erkännandet av kvalifikationer, sociala trygghetsförmåner och migrationens och rörlighetens bidrag till utveckling.

1.14

EESK föreslår att EU inrättar migrationskontor i ursprungsländerna, förvaltade av kommissionen med personal från utrikestjänsten, GD Inrikes frågor och GD Sysselsättning. EU:s webbportal för invandringspolitik är ett användbart men otillräckligt verktyg. Den måste bli tillgänglig på flera språk och ha en mer interaktiv karaktär.

1.15

Det är nödvändigt att förbättra samarbetet med ursprungs- och transitländerna samt att förebygga och undvika irreguljär invandring. Det är också nödvändigt att använda informationskampanjer och att effektivt bekämpa kriminella nätverk för människohandel och smuggling av invandrare. Polissamarbete och straffrättsligt samarbete är nödvändigt i kampen mot kriminella nätverk. Människohandlarna och människosmugglarna äventyrar människors liv och säkerhet för att genom brott uppnå ekonomiska fördelar. Inom ramen för partnerskapen för rörlighet bör det utarbetas nya system för samarbete vid gränskontroller och i samband med frivilligt återvändande.

1.16

Lika avgörande är det med ekonomiskt bistånd och utvecklingsprogram som baseras på principen om positiv villkorlighet (”mer ger mer”) samt att man samtidigt hanterar de olika faktorer som berör invandring, vilket inbegriper en politik på området återvändande och återtagande. På samma sätt är det viktigt att det civila samhällets organisationer och deras involvering i partnerskapen för rörlighet stärks.

1.17

EESK efterlyser även samarbete mellan Frontex och Europol för att bekämpa organiserad brottslighet, särskilt människohandel och smuggling av invandrare, samt ett nära samarbete med människorättsorganisationer, såsom Internationella organisationen för migration, FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och Internationella centret för migrationsutveckling (ICMPD). Vidare stöder EESK kommissionens förordningar om en mer flexibel förvaltning av asyl- och migrationsfonden och fonden för inre säkerhet från 2014 och framåt.

1.18

På EU-nivå bör det inrättas en lämpligt utformad och enhetlig gemensam europeisk politik för invandring. Den bör baseras på stöd och åtaganden som är ömsesidiga från alla medlemsstaters sida. EU måste anta en effektiv återvändandepolitik, baserad på internationella fördrag om återsändande och återtagande. EU:s gränser, inklusive sjögränserna för de EU-medlemsstater som ligger vid Medelhavet, är samtliga medlemsstaters gränser, och därför är det samtliga medlemsstaters ansvar att aktivt säkerställa gränsskyddet i enlighet med fördragen.

1.19

De irreguljära invandrarnas rättigheter ska alltid respekteras, då de räddas eller tas emot, då de beviljas status som skyddsbehövande, då de befinner sig i en irreguljär situation som ”papperslösa” eller då de återsänds till sitt ursprungsland. Fler och bättre tillfälliga vistelse- och mottagningscentrum för invandrare bör inrättas i alla medlemsstater, med stöd av hela EU, och man bör uppmärksamma förhållandena när det gäller hälsa och medicinsk hjälp samt en snabbare granskning av ansökningarna om asyl eller socialt bistånd. EESK vidhåller sitt motstånd till kvarhållande av asylsökande och irreguljära invandrare i förvarsanläggningar, särskilt barn, ensamkommande minderåriga, gravida kvinnor och personer med allvarliga sjukdomar.

1.20

Kommittén noterar med oro den ökande intolerans, rasism och främlingsfientlighet som Europas invandrare utsätts för, och är också oroad över att skyddet av de grundläggande rättigheterna i vissa medlemsstater håller på att försämras.

1.21

Samtliga EU-institutioner har understrukit invandringens betydelse för EU, av både ekonomiska och demografiska skäl. Det är något som även framhålls i Europa 2020-strategin. Den europeiska invandringspolitiken måste, såsom EESK vid flera tillfällen har påpekat, därför vara proaktiv och värna om de mänskliga rättigheterna, bekämpa arbetskraftsrelaterad och social diskriminering samt vidareutveckla integrationsagendan.

1.22

Europeiska unionen bör ha ett gemensamt asylsystem med en harmoniserad lagstiftning. Dublinkonventionen bör ersättas av ett system med större solidaritet inom EU som beaktar de asylsökandes egna önskemål och säkerställer en mer proportionerlig ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna.

1.23

I den nya förordningen om asyl-, migrations- och integrationsfonden läggs särskild vikt vid nödsituationer och kriser. EESK ställer sig bakom kommissionens förslag om att säkerställa en flexibel mekanism för åtgärder på EU-nivå med tillräckliga finansiella resurser för att hantera nödsituationer. Ankomsten av ett stort antal personer från Syrien och krigsdrabbade områden i Afrika innebär att EU måste mobilisera sig eftersom det handlar om humanitära nödsituationer.

3.1

Under 2000-talet kommer rörligheten för personer och migrationsströmmarna att öka. För närvarande är det endast 3 % av världens befolkning som bor utanför sitt födelseland, men tendensen är att förflyttningarna kommer att öka i framtiden (den årliga ökningen ligger på 3 %). Det bör vidare påpekas att migrationsströmmarna håller på att öka mellan länderna i söder, framför allt till de så kallade tillväxtekonomierna. Rörligheten mellan EU:s medlemsstater (2) och inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) ökar också.

3.2

Fattigdom, arbetslöshet, befolkningsutveckling, bristande möjligheter, konflikter, miljökatastrofer och klimatförändringar är några av de bakomliggande orsakerna till de internationella migrationsströmmarna.

3.3

EESK har föreslagit att EU på det utrikespolitiska planet bör främja ett internationellt regelverk för migration och rörlighet som ska minska pressen på medlemsstaterna. Denna internationella rättsliga ram bör omfatta ILO:s viktigaste konventioner och FN:s internationella konvention om skydd av alla migrerande arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter. Denna konvention har ännu inte ratificerats av EU:s medlemsstater (3). EESK vill uppmana Europeiska kommissionen att utarbeta en rapport om de åtgärder som medlemsstaterna vidtar i syfte att bana väg för en ratificering av konventionen inom den närmaste framtiden.

3.4

Huvudsyftet med detta yttrande är att granska och lyfta fram de viktigaste frågorna kring invandring i allmänhet, såsom tidigare angetts, i syfte att hitta övergripande lösningar som kan säkerställa en invandringspolitik som är effektiv men som även respekterar invandrarnas rättigheter.

4.1.1

De tio senaste åren har EU successivt antagit ett gemensamt rättsligt ramverk för sådana aspekter som rör ställningen som varaktigt bosatt och familjeåterförening. Inresevillkoren för studerande och forskare har harmoniserats, och det finns ett ”blåkort” för högkvalificerade migranter. Sektorsövergripande lagstiftning har också antagits, med ett kombinerat tillstånd för migrerande arbetstagare samt direktivet om säsongsarbetare och direktivet om inresa för personer som är föremål för företagsintern överföring.

EU måste stimulera den gemensamma politiken för arbetskraftsinvandring och utarbeta en rättslig ram som är sammanhängande, övergripande och horisontell och som utgår från respekten för arbetstagarnas rättigheter, principen om likabehandling och företagens behov samt bygger på laglig anställning av migrerande arbetstagare. Det behövs en lagstiftning och ett samarbete med urspungsländerna som möjliggör arbetskraftsinvandring via lagliga kanaler som är öppna för insyn, både när det gäller högkvalificerat och mindre kvalificerat arbete.

Det behövs en övergripande och enhetlig invandrings-, asyl- och gränsförvaltningspolitik och en harmonisering av lagstiftningen som aktivt involverar medlemsstaterna, Europeiska kommissionens administration, Europeiska utrikestjänsten och relevanta EU-organ.

4.1.2

EESK och kommissionen bedriver ett nära samarbete på det integrationspolitiska området. Inom ramen för ett antal gemensamma grundprinciper utarbetar EU en agenda för integration, som också har tillgång till en ekonomisk fond. EESK och kommissionen kommer att fortsätta att samarbeta inom ramen för det europeiska integrationsforumet.

4.2.1

EU är på väg att etablera ett gemensamt asylsystem och en harmoniserad lagstiftning, men situationen är fortfarande långt från tillfredsställande eftersom medlemsstaternas politik och lagstiftning fortfarande skiljer sig åt (4).

4.2.2

Kommittén har kritiserat det faktum att det på asylområdet råder begränsad solidaritet inom EU, eftersom 90 % av ansökningarna behandlades i endast tio medlemsstater. Relativt sett är trycket störst i de minsta länderna såsom Malta och Cypern och även Grekland.

4.2.3

I Dublinkonventionen fastställs vilken medlemsstat som ansvarar för att utvärdera varje asylansökan, men EESK anser inte att systemet främjar solidaritet mellan EU:s medlemsstater. Asylsökande bör kunna lämna in sin ansökan i vilken medlemsstat som helst. På medellång sikt måste EU ges nya befogenheter för att kunna säkerställa att unionen och inte de nationella myndigheterna handlägger ansökningarna. På det viset skulle ansökningarna behandlas mycket snabbare och villkoren för beviljande av asyl skulle också förbättras. Dublinkonventionen bör med andra ord ersättas av ett system med större solidaritet inom EU som beaktar de asylsökandes egna önskemål och säkerställer en mer proportionerlig ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna.

4.2.4

För att hjälpa medlemsstaterna att utveckla ett nytt asylsystem har man inrättat Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo), som också ger tekniskt och operativt bistånd. Easo bör ha befogenhet att utvärdera de nationella asylsystemen och deras förenlighet med europeisk och internationell rätt och med de grundläggande rättigheterna.

4.2.5

EESK föreslår att man utökar vidarebosättningsprogrammen för förflyttning av flyktingar från länder utanför EU till EU, i samarbete med tredjeländer och UNHCR.

4.2.6

Kommittén föreslår också att man utökar programmen för omplacering inom EU genom att erbjuda ekonomiska incitament till de medlemsstater som förpliktigar sig till detta. Kommittén anser att det för närvarande råder mycket begränsad solidaritet mellan medlemsstaterna när det gäller vidarebosättning och omplacering av personer som beviljats skydd och av asylsökande.

4.2.7

Omplacering bör utföras på grundval av en permanent och etablerad mekanism. Kommissionen bör med anledning av detta lägga fram ett lagstiftningsförslag om en permanent och effektiv EU-mekanism för omplacering av asylsökande, som bygger på en europeisk fördelningsnyckel i enlighet med Europaparlamentets betänkande om ökad solidaritet inom EU på asylområdet (2012/2032 INI). För att garantera att mekanismen blir så effektiv som möjligt bör detta lagstiftningsförslag även beakta de praktiska erfarenheter man gjort inom pilotprojektet Eurema på Malta (5).

4.3.1

Den koppling mellan invandring och brottslighet som brukar göras i vissa politiska resonemang saknar verklighetsförankring och bidrar till ökad främlingsfientlighet. Den största delen av de invandrare som befinner sig i en irreguljär situation kommer hit på laglig väg med hjälp av ett visum för kortare vistelse och förlänger sedan vistelsen, eller så har de ett tillfälligt uppehållstillstånd och åker inte tillbaka när det löper ut.

4.3.2

En stor del av dessa människor arbetar under orättvisa anställningsvillkor, eller till och med helt utanför arbetsrätten, eller så arbetar de inom den odeklarerade ekonomin och är socialt utestängda. Mot bakgrund av vissa situationer av denna art har det civila samhällets organisationer och EESK stött förfaranden för att regularisera situationen för irreguljära invandrare och mer generellt uppmanat EU att anta förslag, rekommendationer och åtgärder för att förhindra att sådana situationer uppstår.

4.3.3

De irreguljära invandrarnas rättigheter måste under alla förhållanden respekteras, från det ögonblick då de räddas eller grips tills de får skydd eller återsänds till ursprungslandet. Irreguljär invandring sjövägen leder ofta till att liv går till spillo. Mot denna bakgrund vill EESK understryka vikten av att man i alla situationer respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna.

4.4.1

EU behöver en politik för de yttre gränserna som är trovärdig, effektiv och legitim och står under demokratisk kontroll. De medlemsstater som ingår i Schengenområdet utför inga kontroller vid sina inbördes gränser. Detta innebär att de bör samarbeta och dela ansvaret för förvaltningen av de yttre gränserna. Kodexen om Schengengränserna reglerar gränspassager och kontroller, med beaktande av de krav som tredjelandsmedborgare måste uppfylla för att få komma in i EU och uppehålla sig där i upp till tre månader. EU utarbetar förteckningar över länder vars medborgare måste ha inresevisum.

4.4.2

EESK anser att Frontex behöver stärkas för att på medellång sikt kunna utvecklas till en europeisk gränsbevakningstjänst bestående av europeiska gränskontrolltjänstemän. Huvudsyftet skulle vara att se till att de gemensamma bestämmelserna i kodexen om Schengengränserna tillämpas. EESK anser att EU:s solidaritet med medlemsstaterna bör förstärkas och att hänsyn bör tas till den geografiska placeringen.

4.4.3

När man bekämpar människohandel och människosmuggling måste man alltid garantera att offren skyddas i enlighet med internationell humanitär rätt och de europeiska konventionerna om mänskliga rättigheter. Enligt artikel 6.2 i kodexen om Schengengränserna får gränskontrolltjänstemän inte diskriminera personer på grund av kön, ras eller etnisk tillhörighet, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, och enligt artikel 13 ska tredjelandsmedborgare som nekats inresa ha rätt att överklaga.

4.4.4

EESK stöder kommissionens förslag till ändring av EU-lagstiftningen om viseringar. Samarbetet med tredjeländer är av grundläggande betydelse för visumpolitiken, som i många fall präglas av ömsesidighet.

4.5.1

Partnerskapen för rörlighet bör innehålla bestämmelser om återvändande som främst baserar sig på frivilligt återvändande med fungerande stödsystem (6). Om förfarandet för påtvingat återvändande skulle tillämpas måste de människor som återsänds behandlas med yttersta respekt för de mänskliga rättigheterna i enlighet med Europarådets rekommendationer (7).

4.5.2

Alla avtal med tredjeländer måste baseras på principen om positiv villkorlighet, och bör tillhandahålla ekonomiskt bistånd och upprätta utvecklingsprogram i syfte att förebygga irreguljär migration.

4.5.3

Återsändande av invandrare som rest in i EU irreguljärt måste ske i enlighet med fastställda regler. I det avseendet är återtagandeavtal med tredjeländer av avgörande betydelse för att säkerställa att de återvändande migranternas rättigheter respekteras fullt ut.

4.5.4

I stadgan anges det uttryckligen att kollektiva utvisningar är förbjudna, och att ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling – principen om non-refoulement. Flera icke-statliga organisationer har emellertid visat på flera fall av kollektiva utvisningar och utvisning av irreguljära invandrare och asylsökande till länder där de mänskliga rättigheterna kränks. EESK påminner om att Europakonventionen och stadgan innehåller bestämmelser som är tillämpliga på all EU:s politik om irreguljär invandring, särskilt med avseende på skydd vid avlägsnande, utvisning och utlämning.

4.5.5

Enligt Europadomstolens tolkning av artikel 3 i Europakonventionen får personer med allvarliga sjukdomar inte hållas i förvar eller utvisas eftersom de behöver vård, och samma sak gäller för gravida kvinnor. Även minderårigas situation kräver uppmärksamhet och skydd, i synnerhet om de kommer ensamma.

4.5.6

EESK vidhåller sitt motstånd till kvarhållande av asylsökande och irreguljära invandrare eftersom kvarhållande i förvarsanläggningar är en åtgärd som endast bör tillgripas i undantagsfall (8). Kommittén kräver också större insyn när det gäller förhållandena i dessa anläggningar i och utanför EU, samt att UNHCR informeras om situationen för de personer som kvarhålls i dem.

5.1.1

Det första steget togs när Europeiska rådet antog den övergripande strategin för migration i slutet av 2005. För att utveckla den externa dimensionen av den europeiska migrationspolitiken har kommissionen inlett flera initiativ.

5.1.2

Partnerskapen för rörlighet är de viktigaste politiska instrumenten i genomförandet av den övergripande strategin för migration och rörlighet. Pilotfasen i genomförandet är klar, och kommissionen gjorde en politisk utvärdering av genomförandet år 2009 (9).

5.1.3

I sitt meddelande ”En dialog om migration, rörlighet och säkerhet med länderna i södra Medelhavsområdet” (COM(2011) 292) rekommenderade kommissionen att man skulle möta invandrings- och asylpolitikens nya utmaningar (t.ex. krig och befolkningsförflyttningar i Medelhavsområdet) genom att inrätta en dialog om migration, rörlighet och säkerhet i EU. EU har sedan dess inlett dialoger med ett antal länder.

5.1.4

Sex partnerskap för rörlighet har ingåtts med följande länder: Kap Verde (maj 2008) (10), Moldavien (maj 2008) (11), Georgien (november 2009) (12), Armenien (oktober 2011) (13), Azerbajdzjan (december 2013) (14) och Marocko (juni 2013) (15). Förhandlingar med Tunisien om ett partnerskap för rörlighet har slutförts, och en gemensam förklaring undertecknades den 3 mars i år. Förhandlingar har inletts om partnerskap för rörlighet med Jordanien och torde slutföras innan det grekiska ordförandeskapet avslutas, medan nya dialoger om migration, rörlighet och säkerhet inom kort kommer att inledas med andra sydliga Medelhavsländer som Egypten, Libyen, Algeriet och Libanon. Förklaringen om migration och rörlighet (16) från toppmötet mellan EU och Afrika är en förklaring med ett helhetsperspektiv som EESK stöder.

5.1.5

Kommissionen offentliggjorde 2011 en utvärdering av den övergripande strategin för migration (17) där man uppmanade EU att stärka sin externa migrationspolitik. Kommissionen presenterade också en förnyad övergripande strategi för migration och rörlighet, som vilar på fyra pelare: 1) organisering och underlättande av laglig migration och rörlighet, 2) förhindrande och minskning av irreguljär migration och människohandel, 3) främjande av internationellt skydd och stärkande av asylpolitikens externa dimension samt 4) maximering av migrationens och rörlighetens effekter för utvecklingen.

5.1.6

Partnerskapen för rörlighet har vissa begränsningar som EESK anser bör övervinnas under de kommande åren. De har rättsligt karaktären av ”mjuk lagstiftning” (soft law). De är gemensamma deklarationer mellan EU, en grupp intresserade medlemsstater och ett tredjeland, men de är inte bindande för parterna. Genom den flexibla karaktären uppnår man lättare en politisk överenskommelse, men inte rättsligt ansvar. Som EESK påpekat tidigare (18) bör partnerskapen för rörlighet vara internationella avtal som är bindande för de avtalsslutande parterna.

5.1.7

Partnerskapen för rörlighet bör utveckla de delar som avser mobilitet och migration på ett mer övergripande och välbalanserat sätt, och detta bör utgöra en prioriterad fråga för dem. Prioriteringarna har hittills fokuserat på säkerhet, återvändande, återtagande av irreguljära invandrare och gränsövervakning. I kommissionens meddelande om dialogen anges att ”ökad mobilitet” ska förutsätta att vissa villkor uppfylls av tredjeländerna. EESK anser att EU bör erbjuda dessa länder möjligheter till invandring genom lagliga och öppna förfaranden (19).

5.1.8

EESK föreslår att EU bör erbjuda partnerländerna kanaler för rörlighet för personer, underlättande och liberalisering av viseringssystemet samt inresetillstånd för nya invandrare. Kommittén (20) stöder möjligheten att inkludera ytterligare frågor i de nya avtalen:

5.1.9

EU:s inrättande av migrationscentrum i ursprungsländerna kommer att främja dess närvaro i dessa länder, samtidigt som det dels kommer att förhindra att vilseledande information sprids av människosmugglare, dels kommer att uppmuntra ansökningar om laglig invandring. Särskild uppmärksamhet måste fästas vid att stärka det lokala civila samhället eller vid att skapa ett sådant om det inte redan finns.

5.1.10

I samband med humanitära krissituationer till följd av omfattande folkförflyttningar skulle etableringen av invandrings- och vistelsecentrum kunna finansieras av EU, med beaktande av principen om positiv villkorlighet. I samarbete med UNHCR och Internationella organisationen för migration (IOM) skulle man i dessa centrum kunna säkra skyddet av de människor som är i behov av detta inom ramen för det internationella asylsystemet.

5.1.11

EU måste upprätta avtal med transitländerna och särskilt uppmärksamma de krav som rör principerna om mänskliga rättigheter och återvändande.

5.1.12

Undertecknandet av avtal skulle även kunna utvidgas till att omfatta samarbete med Frontex och Europol. Att bekämpa smugglarorganisationer är av central betydelse för att kunna förhindra och minska den irreguljära invandringen. Personer som utnyttjas av människosmugglare bör betraktas som oskyldiga offer.

5.1.13

Efter katastrofen vid Lampedusa inrättades arbetsgruppen för Medelhavsområdet, Task Force Mediterranean, av rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 7–8 oktober 2013. Gruppens arbete ledde till offentliggörandet av ett meddelande om verksamheten i arbetsgruppen för Medelhavsområdet (COM(2013) 869), med ett paket med åtgärder på kort, medellång och lång sikt inom fem huvudsakliga åtgärdsområden: åtgärder i samarbete med tredjeländer; regionalt skydd, vidarebosättning och förstärkning av lagliga vägar till EU; kamp mot människosmuggling, människohandel och organiserad brottslighet; stärkt gränsövervakning samt stöd till medlemsstater som är utsatta för ett betydande invandringstryck och solidaritet med dem.

5.1.14

EESK betraktar det som nödvändigt att kortsiktiga åtgärder kompletteras med långsiktiga i syfte att komma till rätta med de bakomliggande orsakerna till ofrivillig migration.

5.1.15

Vid Europeiska rådets möte i december 2013 godkändes de föreslagna åtgärderna, och man pekade på nytt på behovet att agera beslutsamt för att förhindra förlust av människoliv till sjöss och förebygga olyckor i framtiden. Europeiska rådet bekräftade vikten av samarbete med tredjeländer för att förhindra dessa händelser.

16.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 451/10

Föredragande:

Joost van IERSEL och Carmelo CEDRONE

—

Målet med EMU, som är en hörnsten i EU:s fortsatta utveckling, är att främja livskvalitet, välstånd och stabilitet för EU-medborgarna. Att skapa förtroende och gynnsamma förhållanden för realekonomin är en förutsättning för tillväxt, sysselsättning, konkurrenskraft och investeringar. Dessa aspekter understryker EMU:s betydelse såväl för euroområdet som för icke-euroländer.

—

Utvecklingen är omöjlig att förutsäga, vilket tvingar euroområdet att skyndsamt skapa de rätta förutsättningarna, eftersom inget enskilt europeiskt land i dagens globaliserade värld ensamt kan säkerställa sin egen handlingsfrihet. Detta har stora konsekvenser för styrningen av EMU och för dess politik.

—

Ekonomiska och monetära unionen står inte ensam. Den var ursprungligen tänkt som fullbordandet av ett inre öppet europeiskt område och den inre marknaden. Vid sidan av budgetdisciplin måste EU och medlemsstaterna samtidigt utarbeta kompletterande ekonomisk politik och socialpolitik för tillväxt och sysselsättning, som utgör viktiga faktorer för att konsolideringen ska lyckas (1).

—

Det kommer att vara nödvändigt att göra djupgående ändringar i den ekonomiska politiken och strukturpolitiken, som tills nyligen i hög grad sågs som uteslutande nationella behörigheter, för att säkerställa en konvergensprocess mellan medlemsstaterna på en rad olika områden. Uppbyggande av ömsesidigt förtroende måste ersätta misstro och spänningar. En närmare union påverkar hela samhället. Sociala och civila dialoger på alla nivåer bör säkerställas.

I.

Att EMU fullbordas, och stöds av en stabil styrnings- och förvaltningsstruktur för euroområdet samt baseras på följande:

II.

Att man så snabbt som möjligt utarbetar en verklig europeisk plan för tillväxt och sysselsättning som baseras på ett omfattande investeringsprogram där offentliga och privata investeringar leder till en finanspolitisk stimulans. Ombalanseringen och ett korrekt genomförande av befintliga instrument, i synnerhet sexpacken, tvåpacken och den europeiska planeringsterminen måste säkerställas.

III.

Att en tidsplan och förberedelser för lanseringen av det politiska EU som helhet fastställs, bland annat genom överväganden om dess institutionella struktur inom ramen för ett nytt europeiskt konvent.

IV.

Att en kommunikations- och förenklingsstrategi för EMU utarbetas som en gemensam insats av kommissionen, Europaparlamentet, medlemsstaterna och det civila samhället.

2.1

EESK framhåller att effekterna av en fullständig och framgångsrik ekonomisk och monetär union sträcker sig mycket längre än till budgetmässiga, monetära och bankrelaterade överenskommelser. Ett fokuserat ledarskap bör få medborgare och ekonomiska aktörer att tro på en gemensam uppgift och känslan av att tillhöra Europa.

2.2

De närmaste fem åren är avgörande när det gäller att fullt ut utveckla EMU:s struktur, som ännu är bräcklig. En förutsättning för detta är först och främst egenansvar, öppenhet och insyn. Vi behöver därför effektiva strategier samt enkel och tydlig kommunikation – inga dubbla budskap! – av regeringarna i euroområdets medlemsstater, rådet och alla andra EU-organ.

2.3

I överensstämmelse med inläggen från några framstående europeiska politiker anser EESK att man bör sträva mot en politisk union (2). I linje med deras argumentering anser EESK att en politisk union inte enbart utgör slutresultatet av EMU i sig, utan ser den också mot bakgrund av det större internationella sammanhang som dagens globala värld utgör och som i grunden utmanar den westfaliska ordningen och de enskilda staternas reglerande kapacitet.

2.4

I dagens globaliserade värld kan ingen enskild europeisk stat överleva på egen hand. Staternas suveränitet kan alltså bättre säkerställas inom en gemensam politisk och ekonomisk ram.

2.5

I rådets ordförande Herman Van Rompuys rapport ”Mot en verklig ekonomisk och monetär union” och i motsvarande meddelande från kommissionen från november respektive december 2012 presenterades ett förslag till färdplan med konkreta åtgärder i denna riktning. Kommittén ställde sig positiv till detta förslag (3). Det största problemet är att separationen mellan förvaltningen av en gemensam valuta och en mellanstatlig ekonomisk styrning, trots betydelsefulla framsteg, skapar oöverkomliga spänningar. EESK insisterar på att Van Rompuys rapport ska förbli den politiska grunden för lagstiftningsinitiativ under den kommande perioden.

2.6

Den ekonomiska och finansiella krisen har särskilt drabbat euroområdet och blottat EMU:s nuvarande begränsningar. Snarare än att bidra till integrationen i EU har euron för många framstått som en faktor som splittrar länderna och civilsamhället och som till och med sätter själva unionens framtid på spel. Denna missuppfattning beaktar inte att krisen – som till stor del har sitt ursprung utanför euroområdet – skulle ha blivit ännu djupare utan den gemensamma valutan.

2.7

För tillfället utgör de befintliga obalanserna och ekonomiska skillnaderna mellan grupper av länder, som har funnits ända sedan 1991 men som aldrig har åtgärdats, en broms för framsteg i integrationsprocessen. Man börjar till och med se tecken på en farlig uppdelning och åternationalisering.

2.8

Det här gör framtiden oförutsägbar. Tecken på återhämtning håller optimismen vid liv och gör så att krisen inte längre känns lika akut. Bland annat på grund av att EMU inte har genomförts fullt ut och att EU:s finansmarknad är fragmenterad förväntas emellertid en låg eller måttlig tillväxt en tid framöver. Med tanke på volatiliteten i ekonomin och potentiella bakslag under kommande år varnar EESK för ett alltför avspänt förhållningssätt till dessa frågor.

2.9

Mot denna bakgrund fanns det ett mycket stort och akut behov av de beslut som nyligen fattades om exempelvis sexpacken, tvåpacken och bankunionen, även om de var begränsade. Dessa nya styrmekanismer bygger emellertid till stor del i högre grad på hänsyn till budget och stabilitet än på hänsyn till medborgarna, varför tillväxtåtgärder och sociala åtgärder har utelämnats. Den långa beslutsprocessen och systemets komplicerade natur medför dessutom ett tyst eller öppet motstånd i medlemsstaterna och i rådet som ett resultat av politisk misstro och betoningen på nationell suveränitet. Denna situation har redan lett till ekonomiska och sociala kostnader för EU och försämrar dess internationella ställning, och därför är det avgörande att bygga upp ett förtroende om hindren ska kunna övervinnas.

2.10

EESK insisterar därför på att det för nästa lagstiftningsperiod i EU måste finnas en övertygande färdplan med exakta tidsgränser för ytterligare åtgärder, som måste vara fokuserade på ett fullbordande av EMU i nära förbindelse med Europa 2020-strategins mål och flaggskeppsinitiativ. I detta yttrande finns förslag till vissa viktiga delar i en sådan färdplan.

2.11

Differentierad integration inom EU, som redan med framgång tillämpas inom en rad politikområden, bör även fortsättningsvis vara en central princip. Många av de beslut som är nödvändiga för att fullborda EMU kan fattas enligt befintlig lagstiftning och/eller genom fördjupat samarbete, medan andra beslut kräver ett nytt fördrag och/eller ändringar av de redan existerande. Sådana beslut skulle göra det möjligt att kompensera för förseningarna i fulbordandet av EMU och att vidta en rad snabba åtgärder utan att bortse från det långsiktiga perspektivet, med tanke på att även euroområdet har behov av verkliga strukturella reformer på institutionell nivå parallellt med dem som ska genomföras i de enskilda länderna.

3.1

Ett första, omedelbart förestående steg i färdplanen för nästa mandatperiod i EU skulle vara att underteckna och genomföra en reell pakt för tillväxt, sysselsättning och stabilitet, i syfte att främja återhämtningen och göra det möjligt att återbetala skulderna (en europeisk New Deal). En sådan plan borde bestå av åtminstone följande punkter:

4.1.1

När det gäller den monetära politiken, i linje med den förstärkta makroekonomiska styrningen i euroområdet, måste ECB:s mandat kompletteras för att banken ska kunna mäta sig med andra centralbanker utanför Europa och i de länder i Europa som inte är medlemmar i EU och euroområdet. Detta är nödvändigt för att ECB bland annat ska kunna fungera som långivare i sista hand och som en jämbördig partner i internationella forum, samtidigt som dess fulla oberoende också respekteras. ECB bör ges full möjlighet att undvika likviditetskriser på ett sätt som främjar investeringar (små och medelstora företag).

4.1.2

ECB kan dock inte ensamt hållas ansvarigt. På vägen mot en finanspolitisk och ekonomisk union är en fullt genomförd bankunion avgörande (8). På grund av en fortlöpande koppling mellan regeringar och banker är medlemsstaterna ovilliga att skapa de nödvändiga politiska och ekonomiska förutsättningarna, vilket leder till att de lämpligaste och mest effektiva besluten skjuts upp (9). Detta hindrar också ECB från att effektivt övervaka alla banker, vilket skulle motverka finansiell fragmentering, kapa icke önskvärda band mellan den nationella politiken och bankerna och skapa gynnsamma möjligheter för gränsöverskridande fusioner mellan banker.

4.1.3

Under förhandlingarna om en bankunion med rådet lyckades Europaparlamentet nå en överenskommelse om hur man ska gå vidare mot en gemensam rekonstruktionsmekanism och en gemensam rekonstruktionsfond (10). EESK stöder Europaparlamentets ståndpunkt till fullo. Besluten bör under den närmaste framtiden bidra till en enad europeisk kapitalmarknad, som kan jämföras med den i Förenta staterna.

4.1.4

En fullständig bankunion kräver en väl utformad gemensam rekonstruktionsmekanism, harmoniserade insättningsgarantisystem i medlemsstaterna och en europeisk stabilitetsmekanism som möjliggör direktrekapitalisering av banker (11). Det relaterade beslutssystemet bör vara effektivt och säkerställa snabba åtgärder. Inrättandet och genomförandet av dessa komponenter måste påskyndas.

4.1.5

Bankunionen i sig är inte tillräcklig för att stimulera ekonomin och investeringarna. För att göra den europeiska finanssektorn mer motståndskraftig måste dagordningen för de kommande åren även fokusera på ett fullständigt genomförande av Basel III, på rådet för finansiell stabilitet och på att hitta en lösning för banker som är för stora för att gå i konkurs, i enlighet med internationella överenskommelser (G-20).

4.1.6

Kommissionsledamot Michel Barniers nyligen offentliggjorda omfattande lagstiftningspaket om bankerna och finansmarknaderna kan på ett viktigt sätt bidra till att finansmarknaderna i Europa fungerar korrekt och till att en stabil och tillförlitlig banksektor skapas. Detta är ytterst viktigt för realekonomin. Rådets senaste beslut på detta område är endast delvis ett steg i rätt riktning.

4.1.7

Tillräckliga krediter har högsta prioritet med tanke på återhämtning och tillväxt inom ekonomin samt utvecklingen. Detta innebär att det i EU:s lagstiftning måste finnas en balans mellan att säkerställa strikta ramvillkor för bankverksamhet och främja tillräckliga möjligheter för en operativ bankverksamhet, särskilt i syfte att underlätta investeringar som är nödvändiga för all tillväxtpolitik. Det säger sig självt att tillfredsställande arrangemang för nystartade företag och små och medelstora företag är avgörande (12).

4.2.1

Inom detta område är Europeiska rådets mödosamma diskussioner om bindande avtal rörande ekonomiska reformer både betydelsefulla och nedslående (13). EESK insisterar därför på att kommissionen ytterligare ska utveckla sitt förslag om sådana avtal, där man efterlyser en mer ingående diskussion om deras form, finansiering och demokratiska legitimitet (14).

4.2.2

Partnerskap som bygger på ett system av ömsesidigt överenskomna avtalsvillkor och relaterade solidaritetsmekanismer skulle kunna bidra till att underlätta och stödja en sund anpassningspolitik. Dessa villkor skulle bidra till medlemsstaternas egenansvar inom en gemensam ram och till reformer inom alla områden som är knutna till hållbar tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning, som alla tre är faktorer som förstärker EU som helhet (15). En sådan ram skulle kunna hjälpa EU att hantera landsspecifika asymmetriska chocker, vilket skulle vara en form av solidaritet inom EU.

4.2.3

Partnerskap av den här typen skulle kunna främja sammanhållningen och förtroendet bland befolkningen, vilket är av avgörande betydelse för att man ska kunna övervinna betänkligheterna beträffande nationell suveränitet. Detta kommer i sin tur att bidra till gemenskapen inom EU, vilket är en nödvändig grund för utvecklingen av EU-instrument såsom euroområdets budget, EU:s solidaritetsfond och euroobligationerna.

4.2.4

Konvergens av ekonomiska system, inklusive skattesystem (16), tillsammans med ett solidaritetsinstrument utgör en nyckelfaktor för att gradvis övervinna de makro- och mikroekonomiska skillnaderna mellan olika länder. På medellång sikt måste detta instrument, även om det kräver fördragsändringar, bli en ekonomisk kompensationsmekanism för att återställa balansen mellan och integrera ekonomierna i euroområdets länder. Så småningom skulle det kunna bli en del av en gemensam budget för euroområdet. Struktur- och sammanhållningsfonderna skulle också kunna användas för detta ändamål.

4.2.5

I egenskap av nyckelaktör i denna process måste den nya kommissionen ansvara för att, enligt den metod som kommissionsledamot Michel Barnier följt när det gäller regleringen av finanssystemet, lägga fram lagstiftningsförslag på områden där debatten hittills har dominerats av medlemsstaterna, i syfte att stimulera givande diskussioner i rådet utifrån konkreta förslag.

4.2.6

Än så länge har kommissionen inte utnyttjat denna metod tillräckligt. Exempel på fall där den kunde användas är förhandssamordningen av planer för mer omfattande reformer av den ekonomiska politiken, de ekonomiska reformavtalen tillsammans med en solidaritetsmekanism, inrättandet av en europeisk skuldinlösenfond och euroskuldväxlar. Om förslagen kräver fördragsändringar bör kommissionen tydligt informera euroområdets medlemmar om detta.

4.2.7

En sådan strategi kommer att tvinga rådet att ta ställning till förslagen. Strategin kommer att betona öppenhet och klarhet när det gäller olika politiska ståndpunkter, och kommer att vara den enda metoden för att övervinna det mellanstatliga dödläget i den nuvarande strukturen. Kommissionen måste informera de olika aktörerna och allmänheten om detta på ett tydligt sätt.

4.2.8

Vad som alltså behövs på medellång sikt är en ekonomisk styrning av euroområdet (vilket har behövts sedan Maastrichtfördraget) i fråga om den mikro- och makroekonomiska politiken. Man bör övergå från den nuvarande samordningsmetoden, som hittills gett blygsamma resultat, till ett delat beslutsfattande om dessa politikområdens ”grunder”. Euroområdet kan inte kosta på sig att fortsätta att ha samma valuta samtidigt som den ekonomiska politiken skiljer sig åt. Den måste integreras bland annat i syfte att underlätta ECB:s uppgift.

4.2.9

En omfördelningsmekanism som kan användas vid asymmetriska chocker: Principen om ansvar (inte bara de olika ländernas, utan även medborgarnas) kan inte åtskiljas från solidaritetsprincipen. Konkreta åtgärder bör därför vidtas under en begränsad tidsperiod för de mest utsatta befolkningsgrupperna. Detta ansvar ligger på alla medborgare och alla länder.

4.2.10

På samma sätt måste vi sikta mot en lämplig egen budget för euroområdet med gemensamt överenskomna bestämmelser. Det är det enda sättet att närma sig en gemensam finanspolitik och absorbera eventuella framtida chocker. Finansieringen kan exempelvis ske genom en speciell skatt för detta ändamål, en skatt på finansiella transaktioner (förutsatt att den utvidgas till hela euroområdet), en koldioxidskatt, en tillfällig avgift på det överskott i betalningsbalansen som överstiger 6 %, samt slutligen via gemensamma obligationer.

4.2.11

Statsskulden: Man bör inrätta en mekanism som förhindrar finansiella spekulationer med statsskulden, utan att länderna fråntas ansvaret för skulden. Statsskulden, som gradvis konverteras upp till högst 60 % (som EESK föreslagit (17)) eller för den del som överskrider 60 % (enligt det förslag till en skuldinlösenfond som kommissionen lagt fram (18)), skulle kunna placeras på ett konsoliderat debetkonto och betalas proportionellt av de olika medlemsstaterna. Alternativt skulle man kunna inrätta en tillfällig euroväxelfond via ett mellanstatligt avtal som skulle göra det möjligt att utfärda kortfristiga skuldinstrument för euroområdet och därigenom utesluta risken för en statlig likviditetskris i euroområdet. Utgående från slutsatserna från kommissionens expertgrupp, som inrättades med den särskilda uppgiften att analysera förtjänsterna och riskerna med de olika alternativen för gemensamma emissioner av skuldebrev, bör kommissionen nu lägga fram ett konkret förslag om vilka instrument som bör användas och under vilken tidsperiod.

4.3.1

Även den mikroekonomiska politiken behöver ägnas stor uppmärksamhet, särskilt industri- och sektorspolitiken, som är avgörande för den europeiska ekonomins tillväxt och där man nu måste ta ett samlat grepp. Vissa strategier (och motsvarande beslutsförfaranden) som har indirekta konsekvenser för de nationella budgetarna bör därför slås samman om man ska få till stånd en gemensam vision och gemensamma åtgärder från kommissionens och medlemsstaternas sida, särskilt när det gäller följande:

4.4.1

EESK efterlyser konkreta åtgärder när det gäller EMU:s sociala dimension (20). Sysselsättningsgraden bland unga är fortfarande förödande låg. Den nya kommissionen bör tillsammans med medlemsstaterna ta ansvar för att förbättra levnads- och arbetsvillkoren genom följande åtgärder:

4.4.2

En riktig social dialog på alla nivåer är nödvändig. Detta betyder att hindren för effektiva samråd i och mellan medlemsstaterna måste övervinnas. EU bör vara till stor hjälp när det gäller att sammanföra aktörer från olika länder för att diskutera framgångsrik praxis och utarbeta planer för att förbättra villkoren när det gäller att skapa arbetstillfällen.

4.4.3

Om EU, och i synnerhet euroområdet, ska kunna fullbordas kan man inte ignorera de sociala konsekvenserna av den nuvarande ekonomiska politiken genom att i sin helhet överlåta den till de enskilda länderna. Både i de ekonomiska och de sociala åtgärderna måste man ta hänsyn inte bara till parametrarna i stabilitetspakten utan också till en bredare uppsättning makroekonomiska parametrar (till exempel arbetslösheten, tillväxttakten, betalningsbalansen, sysselsättningsgraden, fattigdomsnivån, fördelningen av inkomster och förmögenhet osv.). Det är omöjligt att säkerställa stabiliteten inom EMU utan sociala mekanismer för euroområdet för att hantera konsekvenserna av dramatiska konjunkturnedgångar och/eller obalanser. En del av dessa kan kräva fördragsändringar. De skulle på medellång sikt kunna omfatta följande:

4.4.4

Även andra strategier som stärker medborgarnas känsla av tillhörighet och underlättar människornas fria rörlighet bör i medborgarnas intresse vara gemensamma för medlemsstaterna, till exempel följande:

4.5.1

Ett så omfattande program kan endast genomföras om beslutsprocessen har den nödvändiga demokratiska legitimiteten. Kommittén välkomnar de avsevärda framsteg som gjorts under de senaste åren, men anser att ytterligare framsteg under nästa mandatperiod endast kan nås genom att man särskilt sätter fokus på ansvarsskyldighet, legitimitet, demokrati, öppenhet och kommunikation.

4.5.2

I EU blir de politiska diskussionerna om integrationsprocessen allt häftigare. På EU-nivå måste de politiska partierna tydligt klargöra sina alternativ, som ska ligga till grund för de ståndpunkter som kommer till uttryck hos de olika politiska grupperna i Europaparlamentet och bidra till att de europeiska politiska partierna blir mer synliga. Mellanstatliga europeiska val med gränsöverskridande politiska grupperingar skulle stärka och i hög grad underlätta den europeiska debatten.

4.5.3

Delat ansvar och behov av stöd från allmänheten kräver ett mycket större engagemang från de nationella parlamentens sida i EU-debatten. EU:s lagstiftningsförslag och de nationella reformprogrammen bör vederbörligen diskuteras av parlamenten. Interaktiva samråd om strategiska frågor mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten bör planeras, vilket även leder till en ökad dynamik mellan de nationella parlamenten.

4.5.4

Kommissionen bör tillämpa gemenskapsmetoden på ett så effektivt sätt som möjligt i samband med framläggande av lagstiftningsförslag och -åtgärder, även i fall av delad behörighet med medlemsstaterna. Liksom tidigare kommer en proaktiv och modig hållning att löna sig.

4.5.5

På begäran av parlamenten och/eller det civila samhället bör kommissionen inbjudas till nationella debatter om EU-frågor.

4.5.6

Europeiska rådet och de olika rådskonstellationerna, i synnerhet Ekofin, är viktiga beslutsfattare och oerhört viktiga för ansvarsskyldighet och legitimitet. Därför behövs det större öppenhet och insyn för att uppfylla demokratiska krav.

4.5.7

Rådets ledamöter, som företräder nationella intressen, liksom medbeslutsfattare på EU-nivå uttrycker sig ofta på olika sätt hemma och i Bryssel, vilket vanligtvis ger upphov till avsevärd förvirring och hindrar överenskommelser. Dubbla budskap är en oacceptabel företeelse. Medlemsstaterna bör komma överens om och stödja gemensamma politiska budskap på alla beslutsnivåer.

4.5.8

Medlemsstaterna är både subjekt och objekt i EMU:s struktur. Det är visserligen möjligt att behålla de nationella administrativa förfarandena och traditionerna och samordna dem med EU:s metoder, men det kommer att kräva avsevärda justeringar i en rad länder. Tillförlitliga politiska och administrativa förfaranden kommer att visa sig vara avgörande för att bygga upp ett förtroende.

4.5.9

EESK understryker att det civila samhället också måste spela sin ofta underskattade roll när det gäller EU:s framtida utformning och ett mer integrerat euroområde. Det finns många områden där framstegen helt eller delvis beror på icke-statliga aktörer. Det civila samhället bör involveras fullt ut. I alltför många länder är det civila samhället fortfarande en passiv åskådare, medan det i stället måste ges de instrument som behövs för att knyta kontakter med de institutionella beslutsfattarna. Det civila samhället måste ta sitt ansvar och delta i EU:s beslutsprocess för att utvidga sin demokratiska grund. Utan ett aktivt engagemang från dess sida kommer vi aldrig att lyckas fullborda EMU.

4.5.10

Det skulle vara särskilt intressant för arbetsmarknadens parter att granska resultaten av en samförståndsmodell i medlemsstaterna, vilken kommittén ställer sig mycket positiv till. Utbyte av god praxis rekommenderas.

4.5.11

Enligt EESK har det blivit uppenbart att de nuvarande bestämmelserna inte är tillräckliga och inte har fungerat som förväntat, och att de mellanstatliga åtgärderna inte är tillräckliga för att möta de utmaningar som EMU står inför. Allt eftersom krisen mildras får vi inte heller frestas att tro att de stabiliseringsmekanismer som snabbt infördes då stormen rasade som värst kommer att vara tillräckliga för att göra framsteg och undvika nya kriser.

4.5.12

Det enda sättet att undvika att liknande situationer upprepas är att ändra bestämmelserna och beslutsprocessen för euroområdet i syfte att öka insynen och se till att den blir mer demokratisk genom följande åtgärder:

5.1

Förutom att fullborda EMU enligt ovan är det tillrådligt att, under nästa mandatperiod, inleda en allvarlig diskussion om att fördjupa hela EU och EU-institutionernas funktionssätt, samt välja ut de politikområden som bör bli gemensamma. EESK anser att diskussionen bör omfatta de aspekter som beskrivs nedan.

5.2

Kommissionens åtgärder måste godkännas av Europaparlamentet, som även skulle kunna dela initiativrätten. Europaparlamentet skulle kunna väljas på grundval av europeiska listor sammanställda av de europeiska politiska partierna.

5.3

I syfte att främja synligheten, den demokratiska legitimiteten och maktfördelningen bör man avskaffa det tvåmannavälde som rådets och kommissionens ordförande utgör. Den sistnämnde bör väljas av Europaparlamentet eller direkt av medborgarna, under förutsättning att hans eller hennes roll förändras. Det nuvarande rådet skulle kunna bli ”medlemsstaternas senat” med nya regler för sitt funktionssätt.

5.4

De politikområden som helt eller delvis bör genomföras av EU och där EU bör ha befogenhet att fatta beslut skulle kunna omfatta utrikespolitik och EU:s internationella roll, bland annat en enda representant i internationella organisationer, försvarspolitiken (för dem som så önskar), energipolitiken, forskningspolitiken, asyl- och invandringspolitiken, samt respekt för normer och rättigheter, med befogenhet att vidta åtgärder om något land överträder dessa, vilket redan är fallet när det gäller ekonomiska frågor och budgetbestämmelser.

5.5

Den nya institutionella strukturen, som inte kan genomföras enbart via det fördjupade samarbetet, samt Europaparlamentets, rådets, kommissionens, EESK:s och ReK:s roll, skulle kunna fastställas med hjälp av ett nytt konvent, vars arbete bör avslutas före 2019, året för nästa val till Europaparlamentet efter valet 2014.

6.1

I strävan efter att återvinna förtroendet är det absolut nödvändigt med bra kommunikation. Kommittén är övertygad om att den bästa kommunikationen kan säkerställas genom bra politik och bra förfaranden som återspeglar ett långsiktigt perspektiv för hela det europeiska samhället.

6.2

Det är nödvändigt att främja och förbättra kommunikationen med allmänheten. Kommunikation skapar intresse, vilket i sin tur bidrar till förståelse. Detta faktum har inte beaktats tillräckligt, och det är en brist som både kommissionen och medlemsstaterna får ta på sig skulden för. Alla typer av sociala medier bör användas.

6.3

EMU och angränsande områden har ofta betraktats som en teknisk fråga. Så är emellertid inte fallet, eftersom de i grunden är politiska och i hög grad påverkar alla medborgares liv. Denna fråga diskuteras emellertid sällan ur ett sådant perspektiv och allmänheten informeras inte heller, vilket är en stor del av förklaringen till den djupa klyftan mellan EU och de vanliga medborgarna.

6.4

Olika traditioner och situationer visar varje dag på ett smärtsamt sätt avsaknaden av ett ”gemensamt EMU-språk”, vilket ibland leder till stor förvirring och undergräver stödet från allmänheten. EESK anser att kommissionen är den enda myndighet som kan erbjuda en lösning på grund av sin initiativrätt i EU:s lagstiftningsprocess. Detta måste ses mot bakgrund av en mer politisk kommission och ett mer politiskt Europaparlament än tidigare.

6.5

I egenskap av medansvariga aktörer måste det civila samhället och arbetsmarknadsparterna spela sin egen roll vad gäller kommunikation, som hittills ofta varit underutvecklad. Det civila samhället och arbetsmarknadsparterna bör förmedla medborgarnas och företagens frågor till myndigheterna och samarbeta för att hantera dessa. Utbytet av information bör ske i båda riktningarna.

6.6

Europa får inte längre ge intryck av att vara ett elfenbenstorn, så som det ofta har uppfattats av stora delar av den allmänna opinionen. Den europeiska integrationens förtjänster, konkreta framsteg och vinsterna av den, som i synnerhet kommer investeringarna, sysselsättningen och konsumenterna till del, måste tydligt klargöras för medborgarna. Den så kallade nya skildringen av Europa bör inledas med en gemensam kommunikations- och förenklingsstrategi från kommissionens och medlemsstaternas sida, eftersom de är nyckelaktörer vid sidan av de politiska partierna och civilsamhället.

16.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 451/20

Föredragande:

Michael SMYTH

1.1

Efter mer än sex år av finansiella och ekonomiska omvälvningar är de normala kanalerna för finansiering till företag, särskilt små och medelstora företag, fortfarande delvis blockerade. Bankerna, den traditionella källan till största delen av finansiering av små och medelstora företag, är mindre villiga att låna ut på grund av ett antal faktorer, t.ex. den pågående skuldsaneringen, de högre kapital- och likviditetstäckningskraven, avsättningar för osäkra fordringar samt riskovillighet. Denna uppsplittring av finansmarknader och finansieringskanaler har varit ett av de mest ihållande inslagen i finanskrisen i Europa.

1.2

Den minskade utlåningen av rörelsekapital till små och medelstora företag är en kronisk form av marknadsmisslyckande och kräver en lämplig reaktion från EU:s beslutsfattare. Hittills har denna reaktion inte stått i proportion till problemet.

1.3

Europeiska centralbankens (ECB) långfristiga refinansieringstransaktioner (1) har varit framgångsrika när det gäller att förhindra en kollaps i banksystemet, men största delen av finansieringen har inte förts vidare till den reala ekonomin. I stället har den använts till att konsolidera bankernas balansräkningar, något som innebär en förlorad möjlighet, eftersom företagen fortfarande inte får tillgång till rörelsekapital.

1.4

Europeiska investeringsbanken (EIB), som har varit mycket aktiv när det gäller att stödja små och medelstora företag i Europa, har genomgått en omfattande rekapitalisering och ökat sin utlåning till små och medelstora företag. Stöd till små och medelstora företag utgör den enskilt viktigaste politiska prioriteringen inom EIB-gruppen och står för över 20 % av EIB:s årliga utlåningsvolym och 100 % av EIF:s verksamhet. Även om EIB är en viktig tillhandahållare av utvecklingskapital till små och medelstora företag, är dess andel av den totala utlåningen till företag i euroområdet fortfarande liten.

1.5

EESK gav sitt stöd till förra årets grönbok om långsiktig finansiering av ekonomin (2). Grönboken har följts av ett nyligen publicerat åtgärdspaket (3) för att främja långsiktig finansiering i allmänhet och för att inrikta finansieringen på små och medelstora företag i synnerhet. Paketet innehåller åtgärder för att främja användningen av värdepapperisering av lån till små och medelstora företag. Kommissionen föreslår också nya regler för att uppmuntra pensionsfonder att investera i finansiella tillgångar och därigenom stödja finansieringen av en mer långsiktig tillväxt i den reala ekonomin (4). Det finns också förslag om att skapa en likvid och öppen andrahandsmarknad för företagsobligationer och andra typer av skuldförbindelser. EESK välkomnar dessa förslag och anser att de på sikt kan bidra till en reformerad och mer effektiv marknad för finansiering av små och medelstora företag.

1.6

Flera andra initiativ pågår för att avlägsna hinder för långivares möjligheter att göra en mer exakt bedömning av kreditvärdighet och risk. Bland dessa initiativ kan nämnas ökad användning av digitala arkiv med standardinlämning för företagsregister, statistiska byråer, bankers och andra långivares kreditprövningar samt ett eventuellt inrättande av ett europeiskt centralt kreditregister. Bättre och mer aktuell information om små och medelstora företags ekonomiska resultat bör kunna ge långivare möjlighet till bättre riskbedömning och mer adekvat riskprissättning.

1.7

Ett antal andra förslag till förbättring av de små och medelstora företagens tillgång till finansiering håller nu på att genomföras eller är under övervägande. EESK stöder denna mer proaktiva insats från beslutsfattarnas sida, men det kommer att ta tid att genomföra förslagen. Frågan är vad man kan göra nu och inom den närmaste tiden för att förbättra de små och medelstora företagens tillgång till finansiering.

1.8

En patentlösning av något slag är inte nödvändigtvis tillämplig i alla medlemsstater. Vissa medlemsstater har utarbetat strategier som är anpassade till deras nationella finansiella strukturer och regler. Ett av de mest intressanta initiativen är det system för ”finansiering för utlåning” som används i Storbritannien (5). Det har under de gångna två åren varit mycket framgångsrikt när det gäller att främja hypoteks- och hushållslån i Storbritannien och syftar nu uteslutande till att främja utlåning till små och medelstora företag. Systemet skapar incitament för deltagande banker att öka nettoutlåningen till små och medelstora företag genom att finansieringskostnaderna minskas. Systemets anhängare hävdar att utlåningen till små och medelstora företag skulle vara mycket lägre om systemet inte tillämpades.

1.9

EESK anser att ”finansiering för utlåning” är ett exempel på god praxis och rekommenderar att ECB allvarligt överväger att införa ett liknande system i euroområdet. Den 5 juni 2014 tillkännagav ECB en rad likviditetsåtgärder som syftar till att öka bankutlåningen till små och medelstora företag (6). EESK noterar med tillfredsställelse att ECB:s huvudsakliga förslag, s.k. riktade långfristiga refinansieringstransaktioner (TLTRO), liknar det system för ”finansiering för utlåning” som beskrivs i detta yttrande. Det är också tillfredsställande att notera att EESK:s arbete i detta yttrande har föregått utvecklingen i de politiska beslutsfattarnas tänkande.

2.1

Debatten om företagslån och företagsfinansiering har tenderat att fokusera på utbud av och efterfrågan på utvecklings- eller investeringskapital, särskilt för små och medelstora företag. Långivarna påpekar gärna att det råder brist på nya projekt och därmed på efterfrågan på utvecklingsfinansiering. Företrädare för små och medelstora företag samt medelstora marknadsnoterade företag klagar ofta både på tillgången till utvecklingsfinansiering och på kostnaderna för sådana krediter och hävdar att bankerna tar ut ett överpris på riskkapital. Båda synpunkterna kan innehålla ett korn av sanning. Hur som helst har utlåningen till både stora och små företag i EU:s medlemsstater i bästa fall varit oförändrad, men i ett antal fall har den minskat kraftigt.

2.2

I detta EESK-yttrande ligger fokus inte på utvecklingskapital eller finansiering av nya företag, företagsstarter eller innovationer. Yttrandet behandlar snarare frågan om tillgång till rörelsekapital – kontokrediter och löpande kreditfaciliteter som är livsnerven i de flesta företag. På grund av bristande statistik är det svårt att exakt fastställa hur lånen till rörelsekapital har utvecklats, men den allmänna trenden framgår av ECB:s uppgifter om utlåningen till icke-finansiella företag. Statistiken visar en sjunkande tendens under de gångna fyra–fem åren, och först under de senaste månaderna kan vissa tecken på återhämtning skönjas.

2.3

Ett av de mest påtagliga inslagen i de senaste sex årens finansiella och ekonomiska kris är att finansieringen till företag allvarligt har försämrats. Eftersom de europeiska bankerna har brottats med att minska sin exponering för osäkra fordringar och dåliga lån, har det normala utbudet av rörelsekapital för företag, särskilt mindre företag och mikroföretag, minskat i både nominella och reala termer. Denna minskade utlåning till företagen skulle kunna beskrivas som en kronisk form av marknadsmisslyckande. De europeiska finansmarknadernas fragmentering har dessutom lett till en tudelad struktur när det gäller utlåningsräntorna. Till exempel har småföretagen i Italien och Spanien mycket högre räntekostnader än liknande företag i Tyskland och Storbritannien. Hittills har reaktionerna från EU:s beslutsfattare inte stått i proportion till problemet, och det finns vissa tecken på att effekterna av en förstärkt europeisk och internationell bankreglering kan ha förvärrat företagens upplåningsproblem genom att bankerna blivit mer riskovilliga.

3.1

EU:s beslutsfattare har haft svårt att hantera sidoeffekterna av den finansiella krisen och dess effekter på den reala ekonomin. Det instabila läget i EU:s banksystem har blivit ett betydande hinder för den ekonomiska återhämtningen. För att mildra denna instabilitet genomförde Europeiska centralbanken (ECB) under 2012 och 2013 ett helt nytt initiativ i syfte att ge EU:s banker tillgång till över 1 biljon euro till relativt låg ränta. Initiativet kallades långfristiga refinansieringstransaktioner (LRT). Det var en reaktion på att banksystemet riskerade att frysa eller kollapsa till följd av att bankerna brottades med att reparera sina balansräkningar och uppfylla tuffare lagstadgade kapitaltäckningskrav. De långfristiga refinansieringstransaktionerna har varit framgångsrika när det gäller att förhindra en kollaps, men största delen av finansieringen har inte förts vidare till den reala ekonomin. I stället har den använts till att konsolidera bankernas balansräkningar. I en bemärkelse var detta resultat förutsägbart och begripligt. De flesta europeiska banker har prioriterat att överleva i nuet och i framtiden. I en annan bemärkelse innebär resultatet en förlorad möjlighet, eftersom företagen fortfarande inte får tillgång till rörelsekapital.

3.2

I mars 2013 fick Europeiska investeringsbanken (EIB) ett avsevärt kapitaltillskott. Det inbetalda kapitalet utökades med 10 miljarder euro från aktieägarna. EIB räknar med att kunna öka sin redan betydande utlåning till små och medelstora företag med upp till 40 miljarder euro under de kommande tre till fyra åren. Rekapitaliseringen har hjälpt EIB att öka sin utlåning till små och medelstora företag. Stöd till små och medelstora företag utgör den enskilt viktigaste politiska prioriteringen inom EIB-gruppen och står för över 20 % av EIB:s årliga utlåningsvolym och 100 % av EIF:s verksamhet. EIB:s utlåning till små och medelstora företag tenderar dock att användas huvudsakligen till utvecklingskapital, innovation och nya projekt. Enligt uppgift överväger EIB att ge lån till rörelsekapital, och det ska bli intressant att se resultatet av dessa diskussioner. Även om EIB är en viktig tillhandahållare av utvecklingskapital till små och medelstora företag, är dess andel av den totala utlåningen till företag i euroområdet fortfarande liten.

3.3

I Storbritannien och USA har de monetära myndigheterna tagit till vissa okonventionella åtgärder, t.ex. kvantitativa lättnader för att öka likviditeten i banksystemet. Denna politik innebär att centralbankerna köper upp mycket stora mängder stats- och företagsobligationer och att banksystemet tillförs nya pengar. Den har bidragit till att förhindra en frysning av penningmarknaderna och av den penningpolitiska transmissionsmekanismen i både USA och Storbritannien. I USA finns det vissa tecken på att programmet för kvantitativa lättnader har bidragit till att öka tillgången till kredit och finansiering i den reala ekonomin. De amerikanska monetära myndigheterna överväger nu att gradvis reducera programmet i takt med att den ekonomiska återhämtningen befästs. I Storbritannien antyder Bank of Englands prognoser att politiken med kvantitativa lättnader kommer att avskaffas när den ekonomiska återhämtningen blir väletablerad.

3.4

Kommissionen offentliggjorde en grönbok om långsiktig finansiering av ekonomin i mars 2013 (7). Grönboken har följts av ett åtgärdspaket för att främja långsiktig finansiering i allmänhet och för att inrikta finansieringen på små och medelstora företag i synnerhet (8). Paketets kärna är åtgärder för att stimulera användning av värdepapper med bakomliggande tillgångar (ABS) för lån till små och medelstora företag. En mer omfattande användning av sådana värdepapper skulle göra det lättare för banker och andra finansinstitut att öka sin utlåning till företag. Kommissionen föreslår också nya regler för att uppmuntra pensionsfonder att investera i finansiella tillgångar, t.ex. ABS, och därigenom stödja finansieringen av en mer långsiktig tillväxt i den reala ekonomin (9). Det finns också förslag om att skapa en likvid och öppen andrahandsmarknad för företagsobligationer och att göra säkerställda obligationer och privata placeringar mer attraktiva. Det finns ett meddelande om gräsrotsfinansiering (10), som syftar till att främja bästa praxis, övervaka utvecklingen av gräsrotsfinansieringsmarknader och underlätta framväxten av en högkvalitativ gräsrotsfinansieringsmärkning.

3.5

Flera andra initiativ är av betydelse här. Hindren för att långivarna ska kunna göra en mer korrekt bedömning av kreditvärdighet och risk sammanhänger ofta med kostnader och brist på relevant ekonomisk information. Institutet för internationella finanser (IIF) föreslår en rad åtgärder för att minska dessa hinder. Bland initiativen finns ökad användning av digitala arkiv med standardinlämning för företagsregister, statistiska byråer, samt bankers och andra långivares kreditprövningar. Dessa nationella arkiv med kreditriskupplysningar bör samordnas med European Data Warehouse, vilket på sikt kan leda fram till ett europeiskt centralt kreditregister. IIF menar att det bör införas EU-täckande standarder för informationsinsamling och rapportering för att möjliggöra jämförande analyser mellan företag och tvärnationella analyser. Bättre och mer aktuell information om små och medelstora företags ekonomiska resultat bör kunna ge långivare möjlighet till bättre riskbedömning och mer adekvat riskprissättning.

3.6

Andra förslag för att förbättra finansieringsflödet till små och medelstora företag är bl.a. följande:

4.1

Det är inte helt lätt att utforma ett system för att främja bättre tillgång till finansiering i hela EU. Vissa medlemsstater har utarbetat lösningar som är anpassade till deras nationella finansiella strukturer och regler. En patentlösning av något slag är inte nödvändigtvis tillämplig i alla medlemsstater. Ett av de mest intressanta initiativen är det system för ”finansiering för utlåning” (Funding for Lending Scheme, FLS) som används i Storbritannien, och det förtjänar en mer ingående behandling.

4.2

Det brittiska finansdepartementet och Bank of England införde FLS i juli 2012 i ett försök att öka utlåningen till den reala ekonomin (11). Finansdepartementet är delägare i Bank of England och utövar därför tillsyn över verksamheten inom FLS. FLS erbjuder de deltagande bankerna en förmånlig finansieringskälla, och de lägre finansieringskostnaderna bör göra det möjligt för bankerna att öka tillgången på kredit genom att de kan sänka räntorna. Systemet ger bankerna incitament att öka sin utlåning och därigenom får de möjlighet att utnyttja ytterligare medel från systemet. Sedan starten har FLS bidragit till en kraftig nedgång i bankernas finansieringskostnader, och detta har slagit igenom i form av förbättrade kreditvillkor. Det är rimligt att säga att en stimulans av i synnerhet hushålls- och hypotekslån har varit FLS-systemets största framgång hittills. Det har varit mindre framgångsrikt när det gäller att öka lånen till företagen, och i november 2013 justerade därför myndigheterna FLS så att systemet enbart skulle vara inriktat på att stimulera utlåning till små och medelstora företag.

4.3

FLS är ett system avsett att ge de deltagande bankerna ett kommersiellt incitament att öka sin nettoutlåning (dvs. bruttoutlåning minus återbetalningar). Systemet tillhandahåller diskonterad finansiering till alla banker, även till de banker som minskar sin skuldsättning. Systemet har ingen övre gräns vad gäller det belopp som bankerna kan utnyttja. Som illustration kan sägas att om en deltagande banks totala utlåning till företag är 100 miljarder euro vid systemets införande, kan det erhålla minst 5 miljarder euro i finansiering. Om samma bank därefter ökar sin nettoutlåning till små och medelstora företag med ytterligare 1 miljard euro, skulle den ha rätt att erhålla ytterligare 5 miljarder euro från FLS. Denna kvot på fem till ett vad gäller kreditutnyttjandet för ny nettoutlåning till små och medelstora företag ger – tillsammans med lägre kostnader för finansiering – bankerna ett kraftigt incitament att öka utlåningen (12).

4.4

Bank of England övervakar FLS i dess ändrade form. De flesta brittiska finansinstitut deltar i FLS. Det reviderade systemet, som enbart syftar till att främja utlåningen till företag, har använts sedan november 2013, och det är förmodligen ännu för tidigt att dra några meningsfulla slutsatser om dess effektivitet. Några av de största bankerna i Storbritannien och i euroområdet har fortsatt att minska sin skuldsättning relativt snabbt, och detta förklarar sannolikt en stor del av den minskade utlåningen till företag. Systemets anhängare hävdar att kreditsituationen i Storbritannien skulle vara mycket värre utan tillgången till finansiering från FLS.

4.5

EESK anser att ett system liknande FLS borde införas i euroområdet. Ett system av FLS-typ i euroområdet skulle under en begränsad tid av upp till två eller tre år kunna bidra till att återställa företagsfinansieringen till mer normala nivåer och samtidigt underlätta den pågående skuldsaneringsprocessen.

4.6

Den 5 juni 2014 tillkännagav ECB en rad likviditetsåtgärder som syftar till att öka bankutlåningen till små och medelstora företag (13). EESK noterar med tillfredsställelse att ECB:s huvudsakliga förslag, s.k. riktade långfristiga refinansieringstransaktioner (TLTRO), liknar det system för ”finansiering för utlåning” som beskrivs i detta yttrande.

4.7

De flesta av kommissionens förslag till förbättring av de små och medelstora företagens tillgång till finansiering har välkomnats av EESK, men förslagen har oftast ett medellångt eller långt tidsperspektiv och kan kräva ny lagstiftning och/eller nya institutioner. Samtidigt är krisen när det gäller finansiering av företagens rörelsekapital akut och överhängande och håller sannolikt på att förvärras. EESK anser att EU:s beslutsfattare borde göra mer för att tillhandahålla kortfristiga lösningar, t.ex. de incitamentsystem (FLS eller LRT) som beskrivs ovan. Alla förhöjda finansiella risker eller anseenderisker måste vägas mot de 26 miljoner arbetslösa (varav 5,6 miljoner är under 25 år) i EU.

16.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 451/25

Föredragande:

Isabel CAÑO AGUILAR

1.1

EU bör inte längre nöja sig med att enbart vara en digital användare utan även bli en idégivare och producent, men för detta krävs det att begåvningarna uppmuntras. Därför är information, utbildning och kunskaper prioriterade uppgifter.

1.2

Tillgång till det digitala samhället bör vara ett prioriterat mål för hela EU. De strategier som hittills genomförts på detta område är otillräckliga för att hantera problemet med den digitala klyftan, som blir allt djupare.

1.3

EESK påminner om att man bör vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att människor med funktionsnedsättning har tillgång till det digitala samhället och för att skapa likvärdiga förutsättningar med avseende på den nya tekniken.

1.4

Det digitala samhället får inte bli ytterligare en orsak till utestängning. EESK vill särskilt understryka behovet av att anta lämpliga politiska strategier för att se till att äldre personer inte utestängs, utan tvärtom fullt ut tar del i användningen av den teknik som i dag tillhör människors vardag.

1.5

EU och de nationella myndigheterna måste gemensamt säkerställa att IT-program och IT-utrustning finns tillgängliga till mer överkomliga priser och att mångspråkigheten respekteras.

1.6

EU:s utbildningspolitik bör förbereda eleverna för livet efter skolan. EESK vill framhålla att de fackliga sammanslutningarna inom utbildningssektorn bör konsulteras.

1.7

Stöd till den offentliga utbildningen inom ramen för medlemsstaternas budgetar är av avgörande betydelse för att uppnå jämställdhetsmålet.

1.8

EESK vill också framhålla de offentliga bibliotekens betydelse i utbildningen på det digitala området.

1.9

EESK rekommenderar att man främjar modeller för öppen innovation och öppna standarder. Man måste undvika omotiverade åtgärder för att skydda de immateriella rättigheterna som skulle kunna begränsa innovationsprocesserna i den digitala ekonomin.

1.10

Kommittén föreslår att man vad gäller undervisning ska följa rekommendationerna från European Foundation for Quality in e-Learning.

1.11

Vi vill ännu en gång framhålla den teoretiska och den yrkesinriktade utbildningens viktiga roll när det gäller att bekämpa den ekonomiska krisen och främja en ekonomisk återhämtning, och vi vill understryka Cedefops roll på detta område. EESK föreslår därför att man

1.12

Initiativet Horisont 2020 bör bidra till att stärka EU:s ställning på området digital teknik, där företagen investerar mindre än konkurrenterna i Asien och USA.

1.13

Det är av avgörande betydelse att förbättra villkoren för EU:s små och medelstora företag inom sektorn för informations- och kommunikationsteknik (IKT), eftersom de kan lansera innovativa projekt som är livsviktiga för en industri i konstant förändring. Skatteåtgärder och bättre finansieringsmöjligheter för små och medelstora företag kommer dessutom att innebära ett viktigt inslag i kampen mot den ekonomiska krisen.

1.14

Stödet till företagsstarter på området digital teknik kan bidra till att stärka den europeiska hård- och mjukvaruindustrin. EESK ser positivt på initiativet att stödja högriskprogram inom ramen för den digitala agendan men efterlyser ytterligare stöd från det finansiella systemet.

1.15

Kommittén föreslår en rad åtgärder för att öka kvinnors deltagande i det digitala samhället.

2.1

Det finns en rad politiska beslut, program och initiativ från EU beträffande användningen av IKT i undervisningen, bland annat följande:

2.2

I den digitala agendan för Europa (2010) som är en central EU-strategi i syfte att uppfylla målen i Horisont 2020, anges en rad åtgärder, bland annat beträffande följande:

2.3

EESK har behandlat dessa aspekter i olika yttranden (1).

2.4

Det här initiativyttrandet behandlar frågor i samband med tillgång till det digitala samhället, utbildning, jämställdhet och sysselsättning.

3.1.1

IKT-verktygen används alltmer i människors vardag. Tillgång till det digitala samhället är en rättighet och erbjuder möjligheter som till fullo bör utnyttjas.

3.1.2

EESK har flera gånger konstaterat hur viktigt bredband är för vårt samhälle och för EU:s ekonomi (2), och välkomnar därför utvidgningen av bredbandsnäten via satellit till de 28 medlemsstaterna. Men det finns fortfarande många orsaker till att den digitala klyftan finns kvar, och de förvärras av den ökande fattigdomen, som i sig förvärrats av den ekonomiska krisen.

3.1.3

Den digitala klyftan minskar inte, bland annat beroende på faktorer relaterade till utbildningsnivå (det är tre gånger mer troligt att högutbildade använder internet än de 33 % av befolkningen som har lägre utbildning), ålder (internetanvändning är mycket vanligt bland ungdomar och så gott som alla studerande använder internet, men det är långt mindre vanligt bland äldre), det faktum att informationen oftast är på engelska, skillnader mellan landsbygd, städer och öar, osv.

3.1.4

De offentliga myndigheterna står ofta inför svåra problem när det gäller att finansiera kostnaderna för IT på utbildningsområdet mot bakgrund av de budgetåtstramningar som tycks ha förstärkts av stabilitetspakten. En möjlig finansieringsmetod – införande av användaravgifter – kan bli ett hot mot tillgängligheten och jämlikheten på utbildningsområdet.

3.1.5

Tillgänglighet är en mänsklig rättighet (3). Enligt artiklarna 20, 21 och 26 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, som är en integrerad del av Lissabonfördraget, är all diskriminering på grundval av funktionsnedsättning förbjuden, och personer med funktionsnedsättning har rätt till särskilda åtgärder. Man får inte heller glömma att enligt Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är medlemsstaterna skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång till bland annat informations- och kommunikationsteknik, inbegripet internet, på samma villkor som alla andra (4).

3.1.6

Personer med funktionsnedsättning löper dubbelt så stor risk för arbetslöshet, och den nya tekniken (inklusive internet) öppnar möjligheter till fritidsaktiviteter, utbildning, kultur och många andra offentliga och privata tjänster samtidigt som den uppmuntrar till deltagande i det demokratiska samhället. Tillgängliga IKT-tjänster är följaktligen oumbärliga för att personer med funktionsnedsättning ska kunna konkurrera på lika villkor på en växande digital marknad och integreras i det digitala samhället.

3.1.7

Det digitala samhället får inte bli ytterligare en orsak till utestängning. Tvärtom bör det för personer med funktionsnedsättning bli en väg ut ur utestängning.

3.2.1

Det digitala samhället förutsätter en medveten öppenhet när det gäller förändringar inom institutionerna. EU bör sträva efter att utbildningssystemen är tillgängliga för alla och att de bidrar till att öka medborgarnas kunskaper, färdigheter och kompetens på en lång rad områden, såsom social kompetens, medborgarkompetens och kulturell kompetens, inlärningsförmåga samt kreativitet, innovation och förmåga att arbeta i grupp.

3.2.2

Alla personer i ansvarig ställning inom utbildningssystemet bör eftersträva en gynnsam inlärningsmiljö i skolorna, som kan skapa en positiv inställning till innovation, kvalitet och samarbete i det pedagogiska arbetet, ett aktivt deltagande från de studerandes sida i undervisningen, spridning av god praxis, deltagande i samhällslivet och erfarenheter i skolan samt en utvärderingskultur.

3.2.3

EU:s utbildningspolitik har inte riktigt lyckats motivera de nationella utbildningsmyndigheterna att se till att IKT används redan i lärarnas grundutbildning och att dessa sedan använder IKT i sin undervisning, särskilt på grundskolan och i gymnasieskolan samt inom yrkesutbildningen. Framför allt har den inte i tillräckligt hög grad lyckats påverka medlemsstaterna att göra de investeringar som krävs för en modern, innovativ och högkvalitativ utbildning baserad på IKT.

3.2.4

Utbildningsdepartementen bör anordna specifika utbildningar för lärarna och uppmuntra ett nytt sätt att se på inlärning.

3.2.5

EESK vill framhålla de offentliga bibliotekens betydelse i utbildningen på det digitala området.

3.2.6

Barn bör redan under de första skolåren få lära sig hur en dator fungerar och kanske också få ”leka” lite med programmering, så att EU-medborgarna så snabbt som möjligt kan bli idégivare och producenter och inte nöja sig med att vara digitala användare. EU har expertcentrum inom forskningen (exempelvis forskning om elektroniska nanokomponenter), men vi måste komma längre.

3.2.7

I de europeiska utbildningssystemen finns det exempel på utbildning av hög kvalitet både på grundskolan, inom yrkesutbildningen och på universiteten. Det är emellertid nödvändigt att ändra läroplanerna så att användning och utvärdering av IKT införlivas i undervisningen.

3.2.8

EESK rekommenderar att man främjar modeller för öppen innovation och öppna standarder Man måste även undvika omotiverade åtgärder för att skydda de immateriella rättigheterna som skulle kunna begränsa innovationsprocesserna i den digitala ekonomin.

3.2.9

SPI-protokollet (Simple Publishing Interface), som utarbetats av Europeiska standardiseringskommittén (CEN), har som syfte att underlätta kommunikationen mellan verktyg som producerar innehåll och databaser som löpande förvaltar inlärningsmaterial och metadata.

3.2.10

Interoperabilitet kan också underlätta användningen av den stödteknik som människor med funktionsnedsättning behöver för att få tillgång till IKT.

3.3.1

Teoretisk utbildning och yrkesutbildning berikar människors liv och förser dem med den kompetens som är nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Den sociala och ekonomiska utvecklingen är i mycket hög grad beroende av yrkesutbildning, eftersom den ger den kompetens som behövs för att få tillgång till arbetsmarknaden. Särskilt för missgynnade och marginaliserade grupper kan yrkesutbildning innebära ett bättre liv. Yrkesutbildning är emellertid inte bara en bro mellan utbildning och sysselsättning, utan den är också mycket viktig i sig själv. Unescos institut för statistik har konstaterat att det finns ett samband mellan ekonomisk utveckling och yrkesutbildning.

3.3.2

Programmet Erasmus+ är EU:s centrala strategi på detta område, och som EESK har påpekat bör det ”ses som ett nyckelverktyg för att öka stödet till utbildning och yrkesutbildning i syfte att öka medborgarnas kompetens och bidra till avskaffandet av den höga ungdomsarbetslösheten i många medlemsstater”. Det är emellertid medlemsstaterna som har behörighet på detta område och som bör sträva efter att förse yrkesutbildningen med de resurser som är nödvändiga och den prestige som den bör ha som en del av utbildningssystemet.

3.3.3

EESK påminner om att Cedefop i sitt arbete på området livslångt lärande och yrkesutbildning har tagit upp frågor – som vuxenutbildning, kvalifikationer och kompetens, validering av kvalifikationer och förfaranden för kvalitetssäkring – som är av avgörande betydelse för personer som har svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Cedefop bör därför tilldelas mer resurser.

3.3.4

EESK föreslår att man

3.4.1

EU har en hög arbetslöshet, men samtidigt kommer det enligt kommissionen inom kort att behövas 9 00  000 kvalificerade personer för att tillsätta lediga tjänster inom IKT-sektorn.

3.4.2

IKT har en betydande inverkan på sysselsättningen, och en framgångsrik digital agenda är beroende av att det finns högteknologiska företag. År 2008 bidrog IKT-verksamheten i EU med ett mervärde på 574 miljarder euro och sysselsatte 8,3 miljoner människor. De europeiska företagen, som har problem med fragmenterade marknader och otillräcklig finansiering, bör förstärka sin position gentemot de giganter – till stor del nordamerikanska – som dominerar världsmarknaden.

3.4.3

I likhet med all teknisk utveckling medför IKT stora förändringar på arbetsplatserna. Detta bör hanteras med fokus på att skapa nya yrkesutbildningar och kvalifikationer, ny kompetens och nya certifieringssystem, både för personer som inte kommer in på arbetsmarknaden på grund av IKT och för dem som kan integreras med hjälp av IKT.

3.4.4

Den breda koalitionen för digitala arbetstillfällen, som lanserades av kommissionen i mars 2013, behandlar de viktigaste frågorna (utbildning och anpassning av undervisningen till arbeten inom den digitala ekonomin, rörlighet, certifiering, medvetandegörande, innovativa inlärnings- och undervisningsmetoder), men den har inga budgetmedel till sitt förfogande. Det finns också andra initiativ inom ramen för den digitala agendan: EU:s strategi för e-kompetens, sysselsättningspaketet, initiativet ”En öppen utbildning”, strategin ”En ny syn på utbildning”, initiativet ”Bättre möjligheter för unga” och kompetenskartan för EU.

3.4.5

Industrin bör ingå i koalitionen, liksom undervisningssektorn, i syfte att stärka relationerna inom IKT-sektorn med hjälp av praktikperioder hos företagen.

3.4.6

Det bör noteras att man i dessa program inte tar tillräcklig hänsyn till de särskilda behoven hos personer som är utestängda på grund av funktionsnedsättning, i synnerhet när det gäller förvärvande av digital kompetens (e-skills), förbättring av denna kompetens och integrering på den digitala arbetsmarknaden.

3.4.7

Trots att de största högteknologiska företagen i Europa investerar i FoU sker det i mindre utsträckning än vad som är fallet med företag i Asien och USA. EESK hoppas att Horisont 2020, som har en budget på 78,6 miljarder euro, kommer att bidra till att stärka Europas ställning på världsmarknaden.

3.4.8

Det är av avgörande betydelse att förbättra villkoren för EU:s små och medelstora företag inom IKT-sektorn, eftersom de kan lansera innovativa projekt som är livsviktiga för en industri i konstant förändring. För att övervinna krisen krävs det bland annat lösningar på de finansieringssvårigheter som både små företag och innovativa projekt (nyetablerade företag) som ägnar sig åt teknisk innovation lider av.

3.5.1

I dag är endast 30 % av de cirka sju miljoner människor som arbetar inom IKT-sektorn kvinnor. De är underrepresenterade på alla nivåer, i synnerhet på beslutsfattande poster. Fler kvinnor än män studerar på högskolenivå, men de missgynnas fortfarande vad gäller arbetstillfällen, lön, arbetsvillkor och tillgång till höga befattningar med stort ansvar.

3.5.2

En politisk kursändring är särskilt nödvändig eftersom antalet kvinnor med IKT-utbildning har minskat. I dag har endast 29 av 1  000 kvinnor med högskoleexamen tagit sin examen inom IKT, och endast fyra av dessa kommer att arbeta direkt med IKT.

3.5.3

Trots att ett större antal kvinnor inom IKT-sektorn skulle kunna öka euroområdets BNP med 9 miljarder euro, finns det olika anledningar (bl.a. kulturella traditioner och fördomar) till att de inte väljer denna sektor i tillräcklig utsträckning, något som inte bara är ett europeiskt, utan ett generellt problem.

3.5.4

Därför föreslår EESK att man

4.1

Tillgänglighet bör vara ett överordnat mål, inte enbart för myndigheterna utan för hela samhället, vilket är förpliktande för alla ekonomiska och sociala aktörer. EU:s strategier på detta område och generellt sett många medlemsstaters har hittills visat sig vara otillräckliga.

4.2

EESK föreslår att EU och de nationella myndigheterna ska vidta gemensamma åtgärder för att få till stånd en betydande minskning av kostnaderna för IT-materiel, bland annat genom en större användning av programvara som bygger på öppen källkod som exempelvis Linux, samt tillföra ett europeiskt innehåll för information och kännedom.

4.3

En ändamålsenlig politik för EU i det tjugoförsta århundradet kräver en öppen inställning till förändringar. Det viktigaste målet för de europeiska utbildningssystemen bör inte enbart vara att tillgodose arbetsmarknadens behov (kommissionen fokuserar sin utbildningspolitik på denna aspekt), utan också att förbereda eleverna för livet efter skolan. EU:s utbildningspolitik bör utformas i samarbete med de europeiska organisationerna för lärare och utbildningsinstitutioner, vilket inte är fallet för närvarande.

4.4

Med tanke på att medlemsstaterna är underkastade budgetrestriktioner, och att de via sina demokratiska institutioner fattar de beslut som de anser vara bäst för sina medborgare, är det nödvändigt att framhålla det trängande behovet att investera i det offentliga utbildningssystemet för att nå målet om lika tillgång till utbildning, oberoende av de studerandes sociala bakgrund och ekonomiska situation.

4.5

Kommissionen bör betona att pedagogiska metadata ska vara gratis och allmännyttiga, och att de inte ska omfattas av omfattas av privata företags patenträttigheter. Förutom EU:s standardiseringsprogram SPI (Simple Publishing Interface) bör kommissionens viktiga program för metadata, e-Contentplus, nämnas.

4.6

För att säkerställa den allmänna utbildningens och yrkesutbildningens kvalitet och relevans måste lärarna och utbildningsinstitutionerna kontrollera undervisningens innehåll. Man bör ta hänsyn till rekommendationerna från European Foundation for Quality in e-Learning (EFQUEL) rörande lagstiftning, harmonisering, immateriella rättigheter, etc.

4.7

EESK har redan uttryckt sin besvikelse över nedskärningarna i budgeten för den digitala agendan för perioden 2014–2020, från de 9,2 miljarder euro som ursprungligen föreslogs till de 1,14 miljarder euro som slutligen har fastställts.

4.8

EESK välkomnar det finansiella stödet till små och medelstora företags innovativa högriskprojekt, som beviljas inom ramen för Horisont 2020. Åtgärder som innebär att små och medelstora företag och nyetablerade företag får möjlighet till ytterligare finansiering, inte bara från de offentliga myndigheterna utan även från marknaderna och det finansiella systemet, har stor betydelse.

4.9

Vi rekommenderar att tillgänglighetsaspekten införlivas med alla initiativ på det digitala området genom att säkerställa att e-lärandeprogrammen, IKT samt material och utbildningsverktyg (online och offline) är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och för alla utsatta människor. Dessutom bör man vara särskilt uppmärksam på att även personer med funktionsnedsättning får tillgång till de nya tjänster på IKT-området som EU önskar tillsätta.

16.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 451/31

Föredragande:

Thomas McDONOGH

1.1

Kommittén anser att en myndighet för it-säkerhet bör upprättas på EU-nivå, i likhet med den centrala myndigheten för flygindustrin, Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (Easa). Detta skulle skapa det starka ledarskap som behövs på EU-nivå för att hantera svårigheterna med att genomföra en effektiv europeisk it-säkerhetspolitik.

1.2

Om EU ska kunna utveckla en god it-säkerhet måste invånarna vara välinformerade och medvetna om problemen. I skolornas läroplaner och utbildningar på arbetsplatserna bör undervisning om personlig it-säkerhet och uppgiftsskydd utgöra en grundläggande del. EU bör också genomföra allmänna informationskampanjer och initiativ runt om i EU när det gäller dessa frågor.

1.3

Företag bör enligt lag vara skyldiga att aktivt skydda sig mot it-angrepp, bland annat genom säker och motståndskraftig informations- och kommunikationsteknik (IKT) och genom att de anställda får utbildning om säkerhetsåtgärder, på samma sätt som de får utbildning om hälso- och säkerhetsfrågor.

1.4

Varje medlemsstat bör ha en organisation som har i uppgift att informera, utbilda och stödja små och medelstora företag när det gäller bästa praxis för it-säkerhet. Större företag kan enkelt få tillgång till de kunskaper som de behöver, men de mindre företagen behöver stöd.

1.5

Befogenheterna för Europeiska unionens byrå för nät- och informationssäkerhet (Enisa) bör utvidgas, och byrån bör få anslag för att ta ett mer direkt ansvar för utbildnings- och informationsprogram om it-säkerhet med särskild inriktning på allmänheten och små och medelstora företag.

1.6

Företag och organisationer måste öka medvetenheten om it-säkerhetsansvaret på styrelsenivå. Direktörer inom alla organisationer bör uttryckligen informeras om organisationens eventuella juridiska ansvar på grund av otillräckliga strategier och åtgärder på it-säkerhetsområdet.

1.7

Alla internetleverantörer i EU bör på grund av sin avgörande roll i tillhandahållandet av onlinetjänster ha ett särskilt ansvar för att skydda sina kunder från it-angrepp. Detta ansvar bör definieras och fastställas i lagstiftning på EU-nivå.

1.8

För att säkerställa att man snabbt kan förverkliga den betydande ekonomiska tillväxtpotential som de molnbaserade datortjänsternas dynamiska expansion innebär (1) bör särskilda säkerhetskrav och skyldigheter även införas på EU-nivå för leverantörer av molntjänster.

1.9

Kommittén anser att de frivilliga åtgärderna är otillräckliga, och att det också måste finnas långtgående rättsliga krav på medlemsstaterna för att säkerställa harmonisering, förvaltning och genomförande av insatser för europeisk it-säkerhet. Det behövs även lagstiftning för att göra rapportering om större it-säkerhetsincidenter obligatorisk för alla företag och organisationer, inte bara för leverantörer av kritisk infrastruktur. Detta skulle bidra till att förbättra EU:s hantering av hot och öka kunskapen om och förståelsen av it-angrepp så att bättre försvarsmekanismer kan utvecklas.

1.10

Kommittén rekommenderar eftertryckligen att EU tillämpar en designledd strategi för att hantera hotet från it-angrepp genom att se till att all teknik och alla tjänster som används i Europa för att tillhandahålla internetuppkoppling och onlinetjänster är utformade för att skapa maximal säkerhet när det gäller it-angrepp. Överväganden i designskedet bör särskilt inriktas på samspelet mellan människa och teknik.

1.11

EESK anser att de europeiska standardiseringsorganen bör utveckla och sprida omfattande it-säkerhetsnormer för alla IKT-baserade nätverkstekniker och nätverkstjänster. Dessa normer bör omfatta en obligatorisk uppförandekod som garanterar att all IKT-utrustning och alla internettjänster som säljs till europeiska konsumenter uppfyller högsta möjliga säkerhetsnormer.

1.12

EU måste omgående se till att samtliga medlemsländer har inrättat en fullt fungerande incidenthanteringsorganisation (Cert) som kan skydda det egna landet och EU från it-angrepp.

1.13

Kommittén anser att Europeiska it-brottscentrumet (EC3) vid Europol bör få de extra anslag som det behöver för att bekämpa it-brottslighet och stärka samarbetet mellan polisstyrkor runt om i Europa och med polisstyrkor utanför EU för att öka EU:s kapacitet att gripa och åtala it-brottslingar.

1.14

Sammanfattningsvis anser EESK att EU:s it-säkerhetspolitik främst bör omfatta följande: ett starkt EU-ledarskap, it-säkerhetsåtgärder som ökar säkerheten samtidigt som privatlivet och andra grundläggande rättigheter respekteras, medvetandehöjande åtgärder riktade till invånarna som uppmuntrar dem att vidta förebyggande åtgärder för att skydda sig, omfattande styrning på medlemsstatsnivå, ansvarsfulla och väl underbyggda insatser från företag, nära samarbete mellan regeringar, den privata sektorn och invånarna, tillräckliga investeringar, goda tekniska standarder och tillräckliga investeringar i FoU och innovation samt internationellt engagemang. I detta syfte påminner EESK om de rekommendationer avseende it-säkerhet som kommittén framfört i flera tidigare yttranden (2) och uppmanar kommissionen att följa upp de åtgärder som efterfrågades i dessa.

2.1

Den internetbaserade ekonomin ligger till grund för över en femtedel av ökningen av BNP i EU, och 200 miljoner EU-invånare handlar via nätet varje år. Vi är beroende av internet och uppkopplad digital teknik för viktiga tjänster inom områden som energi, hälso- och sjukvård, offentlig förvaltning och ekonomi. Den kritiska digitala infrastruktur och de nätbaserade tjänster som har blivit nödvändiga för vårt ekonomiska och sociala liv löper emellertid allt större risk att utsättas för it-angrepp som hotar vårt välstånd och vår livskvalitet.

2.2

Kommittén anser att EU:s växande beroende av internet och digital teknik inte i tillräckligt hög grad motsvaras av förfaranden och åtgärder som garanterar en lämplig nivå på it-säkerheten i EU, både i dag och i framtiden. Syfte med detta yttrande är att uppmärksamma de brister som kommittén identifierat i EU:s it-säkerhetspolitik och att rekommendera förbättringar som skulle minska riskerna för it-angrepp.

2.3

Motiven bakom it-angreppen varierar stort. Det kan handla om allt från mycket personliga angrepp, exempelvis hämnd på en person eller ett företag, till it-spionage som utförs av nationer eller it-krig mellan länder. I samband med utarbetandet av yttrandet beslutade man att begränsa omfattningen och endast ta upp it-angrepp med kriminella motiv, i syfte att rikta in rekommendationerna på de problem som är viktigast för majoriteten av kommittén. Den komplexa politiska debatten om medlemsstaternas it-angrepp riktade mot medborgare och andra stater skulle kunna utgöra ämnet för ett framtida yttrande.

2.4

I detta yttrande behandlas endast it-angrepp som utförs av brottslingar som är ute efter ekonomisk vinning. Detta är den absolut vanligaste typen av it-angrepp. Om säkerhetsåtgärder och förfaranden för effektiv hantering av it-angrepp med kriminella motiv inrättas kommer även it-angrepp med politiska eller mer personliga motiv att minska.

2.5

Trots att EU har gjort stora framsteg med genomförandet av förtroende- och säkerhetsåtgärderna inom ramen för den digitala agendan och har utvecklat en omfattande it-säkerhetsstrategi som omfattar de flesta av de ovannämnda områdena, återstår en hel del arbete.

3.1

Ett it-angrepp är en aggressiv handling som riktas mot it-system, infrastrukturer, datanätverk och/eller personliga digitala enheter i form av olika fientliga handlingar i syfte att stjäla, ändra eller förstöra ett särskilt mål. Målet kan bestå av pengar, upplysningar eller informationsteknik.

3.2

It-brottslingar genomför it-angrepp för att stjäla pengar eller upplysningar eller begå bedrägeri, brottsligt spionage eller utpressning. It-attacker kan skada de viktiga nätverk och tjänster som vi är beroende av för vår hälsa, säkerhet och ekonomiska välfärd, inbegripet offentlig förvaltning, transporter och energinät.

3.3

Hotet från it-angrepp växer i takt med vårt ökande beroende av internet och digital teknik. Enligt en nyligen publicerad rapport från Symantec ökade antalet dataintrång i världen med 62 % under 2013, vilket innebär att över 552 miljoner handlingar blev oskyddade. Dessa intrång ledde i många fall till att namn, födelsedatum, personnummer, läkarjournaler eller finansiell information avslöjades. Bland mobiltelefonanvändare har 38 % fallit offer för it-brott riktade mot bärbara enheter under det senaste året.

3.4

It-angrepp kan ha stor inverkan på enskilda företag och på EU:s ekonomi:

3.5

Teknikerna som används vid it-angrepp utvecklas ständigt:

3.6

Bland organisationer som arbetar med it-säkerhet råder samstämmighet om vilka skyddsåtgärder som enskilda och företag bör prioritera om de vill skydda sig mot it-angrepp. Dessa åtgärder bör ingå i alla informations- och utbildningsprogram om it-säkerhet.

3.7

Små företag saknar ofta tillräcklig it-support för att hålla sig à jour med potentiella it-hot, så dessa behöver särskild hjälp för att skydda sig mot angrepp.

3.8

Avslöjande av it-angrepp och systembrister är en viktig del i att bekämpa angreppen, särskilt vid s.k. nolldagsattacker, dvs. angrepp som använder nya metoder som inte tidigare är kända av dem som är verksamma inom it-säkerhet. Företag går emellertid sällan ut med information om att de utsatts för angrepp, eftersom de är rädda att förstöra sitt rykte och att bli skadeståndsskyldiga. Detta begränsar EU:s förmåga att snabbt och effektivt hantera it-hot och att förbättra sin allmänna it-säkerhet genom delad kunskap.

3.9

Privatpersoner och företag köper internetuppkoppling och onlinetjänster från internetleverantörer. Eftersom dessa spelar en mycket viktig roll när det gäller att tillhandahålla onlinetjänster är det avgörande att de erbjuder kunderna ett maximalt skydd mot it-angrepp. Utöver att se till att deras egna tjänster och infrastrukturer är utformade och uppdaterade för att skapa maximal it-säkerhet bör internetleverantörerna tillhandahålla avancerad rådgivning om it-säkerhet till sina kunder, och de bör ha infört särskilda protokoll för att hjälpa till att upptäcka och bekämpa it-angrepp mot kunder när sådana inträffar. Detta ansvar bör definieras och fastställas i lagstiftning på EU-nivå.

3.10

Det är mycket viktigt för EU:s ekonomi att allmänheten och företagen snabbare börjar använda molnbaserade datortjänster (3). I takt med att användningen av molntjänster för både personliga ändamål och företagstjänster ökar måste EU särskilt se till att garantera säkerheten hos leverantörerna av dessa tjänster. Osäkerhet avseende molntjänsternas säkerhet påverkar takten för införande av denna dynamiska teknik negativt. Kommittén vill att EU ålägger leverantörer av molntjänster särskilda säkerhetskrav och skyldigheter i syfte att främja tillväxten av sådana tjänster i Europa.

3.11

Det behövs särskilda insatser för att rekrytera personal till EU:s it-säkerhetssektor. Efterfrågan på universitetsutbildad personal inom it-säkerhet förväntas växa mer än dubbelt så snabbt som för resten av it-industrin. I detta sammanhang vill kommittén uppmärksamma kommissionen på hur tävlingar i USA och i vissa medlemsstater ökar medvetenheten om it-säkerhet och fungerar som en grogrund för morgondagens it-säkerhetspersonal.

3.12

Ett av de bästa sätten att skydda sig från it-angrepp är att tillämpa en designledd strategi för att säkerställa att all teknik och alla tjänster som används i Europa för att tillhandahålla internetuppkoppling och onlinetjänster är utformade för att skapa maximal säkerhet när det gäller it-angrepp. Överväganden i designskedet bör särskilt inriktas på samspelet mellan människa och teknik. Detta skulle kräva ett samarbete mellan tekniktillverkare, internetleverantörer, it-säkerhetssektorn, EC3, Enisa, medlemsstaternas försvars- och säkerhetsbyråer samt allmänheten. En sådan designledd strategi för it-säkerhet skulle kunna organiseras av kommissionen på EU-nivå och eventuellt samordnas av Enisa.

4.1

EU håller på att utveckla en omfattande strategi (4) för att öka it-säkerheten för unionens invånare.

4.2

EESK reagerade starkt mot kommissionens förslag till direktiv om nät- och informationssäkerhet (6), eftersom de föreslagna åtgärderna inte ansågs tillräckligt långtgående och inte skulle räcka till för att motivera medlemsstaterna att skydda sina invånare och företag mot it-angrepp. När parlamentet antog det föreslagna direktivet minskade det emellertid ytterligare dess effektivitet genom att begränsa direktivets tillämpningsområde till leverantörer av kritisk infrastruktur, vilket innebär att det inte behöver tillämpas på sökmotorer, sociala medier, internetbetalningsslussar eller leverantörer av molntjänster.

4.3

Det föreslagna nät- och informationssäkerhetsdirektivet kommer därför inte att vara tillräckligt för att tillhandahålla den lagstiftning som krävs för att öka medvetenheten om it-hot och förbättra skyddet mot it-angrepp i unionen. Kommittén efterlyser ny lagstiftning som gör rapportering om allvarliga it-säkerhetsincidenter obligatorisk, inte bara för leverantörer av kritisk infrastruktur. Avsaknaden av obligatorisk rapportering hjälper it-brottslingarna genom att hålla sårbara mål ovetande om hoten.

4.4

EU bör överväga att utöka Enisas befogenheter till att höja medvetenheten om it-angrepp och skydd mot dessa i hela unionen. Enisas roll skulle möjligtvis kunna utökas till ett mer direkt ansvar för utbildnings- och informationsprogram om it-säkerhet speciellt för invånare och små och medelstora företag.

4.5

Europeiska it-brottscentrumet (EC3) inrättades vid Europol under 2013 för att öka EU:s förmåga att bekämpa it-brottslighet. EC3 är en central knutpunkt inom EU för kriminalunderrättelse, och centrumet stöder medlemsstaternas åtgärder och undersökningar gällande it-angrepp. Redan i sin första årsrapport varnade EC3 emellertid för att dess nuvarande resurser leder till svårigheter att genomföra undersökningar och att man inte kommer att kunna hantera alla de stora undersökningar som den ombeds genomföra.

4.6

EU bör ge de europeiska standardiseringsorganen CEN, Cenelec och Etsi i uppdrag att utveckla it-säkerhetsnormer för alla programvaror, IKT-hårdvaror och internetbaserade tjänster som finns till försäljning i EU. Normerna bör uppdateras kontinuerligt för att hålla jämna steg med nya hot.

4.7

Det behövs lagstiftning för att göra rapportering om större it-säkerhetsincidenter obligatorisk för alla företag och organisationer, inte bara för leverantörer av kritisk infrastruktur. Detta skulle underlätta hanteringen av aktuella hot och öka kunskapen om och förståelsen av it-angrepp, vilket skulle hjälpa myndigheterna, it-säkerhetsindustrin, företagen och invånarna att förbättra it-säkerheten och bekämpa hot. För att uppmuntra spridning av information om it-angrepp bör lagstiftningen garantera tillräcklig anonymitet för de företag och organisationer som rapporterar in information om ett angrepp. Man bör också undersöka möjligheten att tillhandahålla skydd mot skadeståndskrav i vissa fall.

4.8

Trots att EU har genomfört vissa initiativ har medlemsstaterna mycket olika nivåer på sin kapacitet och beredskap, vilket leder till fragmenterade insatser mot it-angrepp i EU. Med tanke på att nätverk och system är sammankopplade försvagar de medlemsstater som har bristande it-säkerhet EU:s förmåga överlag att hantera it-angrepp. Det behövs åtgärder för att se till att alla medlemsstater får en godtagbar it-säkerhetsnivå. Man bör särskilt se till att samtliga medlemsländer har inrättat en fullt fungerande incidenthanteringsorganisation (Cert).

4.9

Som redan har framförts i tidigare yttranden (7) anser kommittén att frivilliga insatser inte är nog för att förbättra EU:s skydd mot it-angrepp. Det måste också finnas långtgående rättsliga krav på medlemsstaterna för att säkerställa harmonisering, förvaltning och genomförande av insatser för europeisk it-säkerhet.

4.10

Sammanfattningsvis kan man slå fast att EU:s it-säkerhetspolitik bör inriktas på följande punkter om den ska kunna tillhandahålla ett verkligt och uppdaterat skydd mot it-angrepp för invånare och företag:

16.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 451/39

Föredragande:

Marina ŠKRABALO

1.1

Även om utvidgningspolitiken inte tillhör EU:s populäraste politikområden är det ett av unionens mest framgångsrika politiska projekt. Under de senaste åren har det skett ett antal förbättringar som gjort anslutningsprocessen mer öppen och inkluderande, vilket syns i Serbiens och Montenegros pågående processer. EU-institutionernas strategiska övergång till att lägga fokus på grundförutsättningarna – rättsstatsprincipen och den ekonomiska styrningen – skapar möjligheter att främja deltagandedemokrati inom, i stället för parallellt med, utvidgningspolitiken som helhet.

1.2

Flera utmaningar återstår dock. Det krävs en ökad samstämmighet för att se till att såväl EU-institutionerna som de berörda regeringarna tillämpar en öppen och inkluderande strategi under hela anslutningsprocessen, inom alla politikområden och i alla kandidatländer och potentiella kandidatländer. Det krävs också en närmare politisk integration när det gäller 1) de faktiska förhandlingarna, 2) främjandet av det civila samhällets utveckling och den sociala dialogen och 3) institutionell kapacitetsuppbyggnad. Samtliga dessa områden bör avspeglas bättre i finansieringen av föranslutningsstödet.

1.3

EESK rekommenderar att Europeiska kommissionen, Europeiska unionens råd och Europaparlamentet

1.4

EESK rekommenderar att de nationella regeringarna i de förhandlande länderna

1.5

Rekommendationer till EESK:

2.1

Även om det råder delade uppfattningar om vissa av de långsiktiga samhälleliga och politiska effekterna står det klart att EU:s utvidgningspolitik har bidragit till att påskynda utvecklingen av nationella förvaltningsstrukturer mot marknadsekonomi och demokrati samt till att främja regionalt samarbete på västra Balkan efter kriget. När det gäller omfattningen av förhandlingarna om EU-medlemskap är övergångsperioderna för genomförande av EU-lagstiftningen en av huvudfrågorna, liksom de finansiella kostnader som detta medför för såväl EU som kandidatländerna. Eftersom rådet enhälligt måste godkänna att man öppnar eller stänger de enskilda förhandlingskapitlen kan takten och tidpunkterna för förhandlingarna vara mycket oförutsägbara på grund av att nationell politik i en eller flera medlemsländer kan påverka frågan.

2.2

Europeiska unionen har visat sig vara öppen för att förbättra och anpassa förhandlingsprocessen utifrån förändrade politiska förutsättningar. Det är viktigt att notera att den nuvarande förhandlingsmetoden har utvecklats stort under årens lopp tack vare att man dragit lärdom av erfarenheterna.

2.3

Kommissionen slog i sitt meddelande om Strategi för utvidgningen och huvudfrågor 2013–2014  (4) fast att ”en viktig lärdom av tidigare erfarenheter är betydelsen av att först ta itu med grundförutsättningarna”, där den viktigaste är rättsstatsprincipen, som nu står ”i centrum för utvidgningsprocessen”. Detta utgör en viktig strategisk övergång från specifika politiska anpassningar till den bredare frågan om demokratisk styrning, som till sist ses som en förutsättning för en meningsfull och hållbar politisk harmonisering med EU:s regelverk. I linje med detta har kommissionen för avsikt att i de pågående anslutningsförhandlingarna (med Montenegro, Serbien och Turkiet) hålla kapitlen 23 (om rättsväsendet och grundläggande rättigheter) och 24 (rättvisa, frihet och säkerhet) öppna under hela anslutningsförhandlingarna, och förhandlingstakten kan mycket väl bestämmas av de framsteg som görs inom dessa två avgörande kapitel.

2.4

Å ena sidan är förändringarna i metoderna för anslutningsförhandlingarna ett tecken på EU:s flexibilitet och genuina intresse av att skapa effektiva förhandlingar. Den ökade inriktningen på en ”faktabaserad” utvidgning har stärkt de icke-statliga aktörernas position genom att deras oberoende information är värdefull för de regelbundna bedömningar som kommissionen gör i sina lägesrapporter. Å andra sidan kan det tyckas att de förändringar som gjorts främst speglar EU:s selektiva behov av faktabaserad information samtidigt som man bortser från de administrativa bördor som detta innebär för de förhandlande länderna, åtminstone i de fall då det saknas tydliga förfaranden för datainsamling och deltagande från berörda parter.

2.5

Förhandlingsramen med Serbien  (5) är den första förhandlingsram som uttryckligen nämner principerna om delaktighet och öppenhet: ”För att stärka allmänhetens förtroende för utvidgningsprocessen kommer beslut att fattas på ett så öppet sätt som möjligt för att garantera större transparens. Interna samråd och överläggningar kommer att skyddas i den utsträckning som behövs för att värna beslutsprocessen i enlighet med EU:s lagstiftning om allmänhetens tillgång till handlingar inom alla delar av unionens verksamhet.” Detta är en viktig lärdom från anslutningsförhandlingarna med Kroatien – där valdeltagandet i folkomröstningen om EU var det lägsta någonsin (43 %) – och utgör ett steg i riktning mot en formalisering av ett antal förbättrade förfaranden när det gäller Montenegro.

2.6

Mot bakgrund av EU:s ökade fokus på ekonomisk styrning planerar man att införa nationella ekonomiska reformstrategier och handlingsplaner för förvaltningen av de offentliga finanserna, med förhoppningen att man genom mer aktuell information och makroekonomisk övervakning ska kunna förhindra en utdragen ekonomisk nedgång och ett alltför stort underskott, vilket drabbade Kroatien direkt efter anslutningen. I linje med detta är det tänkt att utvidgningsländerna ska granskas på samma sätt som EU-medlemsstaterna inom ramen för den europeiska planeringsterminen. Det är mycket viktigt att man i god tid förbereder näringslivet i syfte att hjälpa företag att bli mer konkurrenskraftiga och ge dem möjlighet att möta utmaningarna på EU:s inre marknad, samtidigt som arbetsmarknadsparternas engagemang är avgörande för bedömningen och fastställandet av de ekonomiska reformernas sociala dimension.

2.7

I GD Utvidgnings riktlinjer för EU-stöd till mediefrihet och medieintegritet i utvidgningsländer under perioden 2014–2020 (6) slår man fast att ett dynamiskt civilsamhälle är avgörande för att man ska kunna främja mångfald och deltagandedemokrati. EU:s stöd till det civila samhället bör därför inriktas på att 1) skapa gynnsamma förutsättningar för civilsamhällelig verksamhet och 2) bygga upp kapaciteten inom civilsamhällesorganisationerna så att de kan fungera som effektiva och ansvarsfulla oberoende aktörer. Dessa riktlinjer skulle kunna vara ett användbart verktyg för att integrera det civila samhället under förutsättning att tillämpningen av dem ligger i linje med ambitionsnivån.

2.8

Hittills har utvidgningspolitiken inte helt lyckats med utmaningen att informera EU-medborgarna om vilken oerhört viktig roll denna politik spelar för hela kontinentens säkerhet och välstånd, något som skulle kunna minska den oro inför ytterligare utvidgningar som kan komma till ytan tillsammans med andra former av främlingsfientlighet, särskilt i samband med ekonomiska kriser. I takt med att minnet av Balkankrigen bleknar kan dagens kris i Ukraina fungera som en påminnelse om att avsaknad av fred och demokrati kan påverka oss alla.

3.1

Även om det inte är möjligt att ställa upp villkor avseende öppenhet och delaktighet i anslutningsprocessen har allmänhetens förväntningar ökat inom detta område i de länder som förhandlar om EU-medlemskap. I Kroatiens fall saknades information om de tekniska förfarandena för förhandlingarna. Ett protokoll om intern politisk samordning avseende förhandlingspositionerna antogs visserligen men offentliggjordes aldrig i den officiella tidningen. Samtliga dokument om EU-förhandlingarna från den kroatiska regeringen, med undantag för lagstiftningsförslag, diskuterades och antogs vid regeringssammanträden som hölls bakom stängda dörrar. Detta innebar att allmänheten inte ens hade möjlighet att begära tillgång till icke-sekretessbelagda dokument, eftersom det inte fanns några formella uppgifter om att sådana existerade. Det krävdes flera år av påtryckningar från det civila samhället innan regeringen började offentliggöra grundläggande information om de dokument som diskuterades vid sammanträdena.

3.2

När det gäller den parlamentariska kontrollen var Slovenien först med sin goda praxis att ge det nationella parlamentet vetorätt avseende förhandlingspositioner (7), vilka också offentliggjordes för allmänheten. Även om det kroatiska parlamentet under de sex åren av besvärliga förhandlingar med EU alltid försvarade det politiska samförståndet lyckades det inte få till stånd ett bredare engagemang bland parlamentsledamöter, sakkunniga och allmänheten i de politiska överläggningarna. Tillgången till förhandlingspositioner och rapporter var begränsad till regeringstjänstemän och valda grupper inom den nationella kommittén för övervakning av anslutningsförhandlingarna, vilket resulterade i att den stora majoriteten av parlamentsledamöterna, för att inte tala om allmänheten, i praktiken utestängdes. Denna situation får inte upprepas i de kommande förhandlingsomgångarna.

3.3

En faktor som gjorde det svårare för de icke-statliga aktörerna och medierna att i god tid få inblick i förhandlingarna och som försvårade en oberoende övervakning var att de dokument som Europeiska kommissionen och rådet producerade, t.ex. EU:s gemensamma ståndpunkter, inte tillhörde Republiken Kroatien. Den kroatiska regeringen hävdade därför att den inte hade rätt att offentliggöra dessa. EU-institutionerna var dessutom å sin sida dåliga på att proaktivt offentliggöra information (8).

3.4

I Montenegros fall har det skett en tydlig förbättring när det gäller offentliggörande av dokument om förhandlingarna. Kommissionen har offentliggjort samtliga genomgångsrapporter på sin webbplats, och dessa kan fungera som värdefulla verktyg för alla berörda parter för att upptäcka brister i överensstämmelsen mellan den nationella lagstiftningen och EU:s regelverk. Rådet har dessutom proaktivt offentliggjort EU:s gemensamma ståndpunkter för kapitlen 23 och 24 med tanke på betydelsen av och allmänhetens intresse för de aktuella reformerna. Det återstår att se om denna goda praxis kommer att omsättas i en policy som ska gälla för Serbien och Turkiet eller för de kapitel som redan öppnats. Dessutom finns det inget formellt skäl till att rådet inte skulle kunna offentliggöra de fullständiga öppningsriktmärkena så snart de enhälligt har godkänts. Det är avgörande att dessa nyckeldokument för förhandlingarna finns tillgängliga i god tid med tanke på det civila samhällets insats och bidrag och för att man ska kunna få till stånd en välinformerad mediebevakning och en oberoende övervakning av regeringarnas åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter.

3.5

Med utgångspunkt i erfarenheterna från tidigare utvidgningar har kommissionen blivit mer uppmärksam på den avgörande roll som oberoende och professionella medier spelar, vilket framgår av anordnadet av två konferenser med titeln Speak-Up 2011 och 2013 och antagandet av riktlinjerna för EU-stöd till mediefrihet och medieintegritet i utvidgningsländer under perioden 2014–2020, som också ska utgöra grunden för fördelningen av anslag. En utmaning som fortfarande återstår är emellertid hur man ska se till att media når ut till allmänheten i EU, som också behöver korrekt information om utvidgningspolitikens syfte och dynamik.

4.1

Det civila samhällets delaktighet i anslutningsprocessen består i 1) direkt deltagande i de faktiska förhandlingarna (dvs. genomgångar, utarbetande av nationella ståndpunkter och övervakning av framsteg), 2) social och civil dialog om utformningen av politiken och harmonisering av lagstiftningen med EU:s regelverk, 3) deltagande i programplaneringen för föranslutningsstödet och 4) oberoende övervakning av framstegen och reformprocessens samhällseffekter. För att det civila samhället ska klara av dessa roller krävs tillräckligt finansiellt stöd via den nationella regeringen och EU:s föranslutningsstöd.

4.2

Kroatiens och Montenegros arbetsgrupper för fastställande av förhandlingspositioner omfattade en stor andel sakkunniga från det civila samhället (över en tredjedel av medlemmarna). I båda fallen anordnades öppna ansökningsomgångar, och namnen på samtliga arbetsgruppsmedlemmar offentliggjordes. I Kroatiens fall varierade graden av deltagande emellertid stort utifrån ledarstilen i varje grupp, och medlemmarna från det civila samhället fick i vissa fall inte möjlighet att se de förslag till förhandlingspositioner som krävdes. Det civila samhällets bidrag rörde därför främst den inledande genomgången och hade mycket begränsad inverkan på utformningen av förhandlingsstrategin och den tidiga bedömningen av de sociala och ekonomiska kostnaderna och vinsterna.

4.3

EU-institutionerna har skapat flera kanaler för samråd med det civila samhället i syfte att samla in uppgifter om framstegen för reformer i samband med anslutningsförhandlingarna, bland annat internetdiskussioner, årliga samråd med det civila samhället i Bryssel, möten i det aktuella landet, informationsgenomgångar och offentliga evenemang i samband med besök från EU-tjänstemän. Kommissionen har också varit öppen för oberoende övervakningsrapporter från civilsamhällesorganisationer. Kommissionen har visserligen varit mycket mer proaktiv när det gäller icke-statliga organisationer än när det gäller fackförbund och näringslivsorganisationer. Detta är uppenbart både sett till graden av kontakter och omfattningen av och syftet med finansieringsprogrammen inför anslutningen för kapacitetsuppbyggnad och politisk övervakning.

4.4

I efterhand står det klart att man i samband med Kroatiens anslutningsprocess missade ett tillfälle att stärka den sociala dialogen i landet i samband med EU-anslutningen, vilket skulle ha kunnat bidra till att skapa mer effektiva och hållbara förutsättningar för Kroatiens EU-medlemskap, i likhet med vad som skedde i Bulgarien. De nationella ekonomiska och sociala råden utnyttjades inte i tillräcklig utsträckning för att diskutera de sociala och ekonomiska anpassningskostnaderna och stödåtgärderna eller för programplaneringen av föranslutningsstödet. En mycket liten andel av föranslutningsstödet avsattes för att stärka strukturerna för social dialog och den organisatoriska kapaciteten hos arbetsmarknadens parter. Näringslivsorganisationernas och fackföreningarnas nätverksstruktur bör utnyttjas bättre som viktiga plattformar för diskussioner om anslutningens kostnader och fördelar och för att i tid förbereda ekonomin.

4.5

I Kroatiens fall och i linje med negativa tendenser i samband med tidigare utvidgningsomgångar antogs över 80 % av lagstiftningen som rörde EU:s regelverk genom ett påskyndat förfarande, ofta utan något offentligt samråd och med mycket begränsade konsekvensutredningar, vilket inverkade negativt på kvaliteten och öppenheten när det gäller lagstiftningsutformningen (9). Mer positivt är att programplaneringen avseende instrumentet för stöd inför anslutningen var inkluderande, särskilt den del som rör det civila samhället, och att den leddes av rådet för utveckling av det civila samhället, med tekniskt stöd från regeringens byrå för det civila samhället. Detta ledde till att man tog fram mycket relevanta bidragsordningar som stödde en oberoende politisk övervakning på flera avgörande reformområden och möjliggjorde ett viktigt deltagande från arbetsmarknadens parter i fördelningen av medel för att stärka kompetensen för social dialog. En sådan stor skillnad mellan de två förfaranden som beskrivs ovan bör undvikas, och ett inkluderande politiskt beslutsfattande bör alltid tillämpas i de kommande anslutningsprocesserna.

5.1

EESK är en stark förespråkare av utvidgningspolitiken och har därför inrättat gemensamma rådgivande kommittéer, där civilsamhällesorganisationer samlas för att utarbeta rekommendationer till de politiska myndigheterna på båda sidorna och främja den offentliga debatten om EU-integration i utvidgningsländerna. Tack vare dessa strukturer har man kunnat föra välgrundade diskussioner om förhandlingarna utifrån olika perspektiv och fastställa vilka konsekvenser ett antagande av EU:s regelverk skulle få för olika delar av samhället, samtidigt som man främjar det civila samhällets engagemang. Utöver de gemensamma rådgivande kommittéerna fungerar forumet för det civila samhället på västra Balkan som en regional plattform för kontakter med politiska myndigheter, och forumet ger möjligheter till nätverkssamarbete mellan civilsamhällesorganisationer på västra Balkan och analys av de viktigaste problemen för det civila samhället i regionen.

5.2

Nedan följer några av de utmaningar som kartlagts inom ramen för de gemensamma rådgivande kommittéernas arbete:

5.3

Att öka medvetenheten om det civila samhällets roll och inkludera arbetsmarknadens parter i anslutningsprocessen har varit både ett mål och en utmaning för EESK. I vissa länder har regeringarna haft en negativ inställning till det civila samhället, och rekommendationerna från de gemensamma rådgivande kommittéerna har därför fått litet gehör. De gemensamma rådgivande kommittéerna har emellertid skapat möjligheter till direkta utbyten mellan det civila samhället, EU och nationella politiker och tjänstemän, även om de har haft liten inverkan på regeringarnas politik. Med detta i åtanke skulle de gemensamma rådgivande kommittéerna gynnas avsevärt av en starkare uppbackning och ett närmare samarbete med kommissionen, rådet och Europaparlamentet för att se till att de centrala frågor avseende anslutningens nationella inverkan som framkommit i den civila och sociala dialogen i länderna tas upp på relevanta politiska arenor.

16.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 451/45

Föredragande:

Edgardo Maria Iozia

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) ger sitt starka stöd för reformen av banksektorns struktur, eftersom detta är en av de viktigaste lagstiftningsåtgärder som vidtagits till följd av finanskrisen. EESK betonar att denna reform innebär att man för första gången företar en genomgripande reglering av banksektorns kärna och en komplettering av bankunionen. Dessutom kan den ge ett viktigt bidrag till att återupprätta förtroendet hos medborgarna och företagen, samt förstärka det europeiska banksystemet och minska risken för spridning, något som skulle vara till fördel för en adekvat finansiering av ekonomin.

1.2

EESK anser att denna förordning är absolut nödvändig och att den kommer att medföra en omorganisation av en hel rad bank- och finanstjänster. För kommittén är det uppenbart att den föreslagna förordningen inte räcker för att undvika en ny kris. Detta kräver en betydande förändring av finanskulturen och ett införande av etiska principer i den dagliga verksamheten i finanssektorn. Samtliga berörda parter bör vara delaktiga i byggandet av ett nytt finansiellt och ekonomiskt system i syfte att skapa en hållbar och motståndskraftig finanssektor. Alla berörda parters intressen bör balanseras på bästa möjliga sätt. I detta syfte stödjer och uppmuntrar EESK en bred överenskommelse i syfte att ge ekonomin en nystart och återskapa förtroendet för de finansiella institutionerna, och vi uppmanar kommissionen att främja en europeisk social pakt för hållbar finansiering. Arbetstagare, företagsledning, aktieägare, investerare, familjer, små och medelstora företag, industrier och kommersiella kunder bör tillsammans finna en stabil och rättvis överenskommelse i syfte att skapa en finanstjänstesektor som är inriktad på att bygga upp välståndet och stödja realekonomin, tillväxten och goda arbetstillfällen, samt att respektera miljön och undvika oönskade negativa sociala konsekvenser.

1.3

EESK betonar att nationella myndigheter måste tillämpa enhetliga bedömningskriterier och rekommenderar en homogen tillämpning av denna lagstiftning på EU-nivå, möjligen i samförstånd med myndigheterna i tredje länder.

1.4

Kommittén ställer sig tveksam till valet att tillåta olika nationella bestämmelser vid sidan av EU-lagstiftningen. Kommittén menar att ett sådant system skulle kunna innebära att man inte kan säkerställa en enhetlig tillämpning av de nya bestämmelserna. EESK bedömer att detta undantag endast är tänkt för bestämmelser som är i kraft, under förutsättning att dessa bestämmelser är helt likvärdiga med förordningsförslagets.

1.5

EESK ser den förordning som kommissionen föreslår som en motiverad och effektiv åtgärd för att skilja ut kommersiell bankverksamhet från investeringsverksamhet. Jämfört med de alternativ som vissa länder valt baseras kommissionens förslag på en dialog- och bedömningsprocess som gör att den universella bankmodellen kan bibehållas, och åtgärder vidtas endast för att få bukt med de allvarliga risker som denna bankmodell är förenad med.

1.6

EESK betonar att konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen för sysselsättningen inte har beaktats i tillräcklig utsträckning. Hundratusentals arbetstillfällen skulle kunna gå förlorade till följd av alla nya bestämmelser om finansiella tjänster, och det är oacceptabelt att inga åtgärder har planerats för att minska de stora direkta och indirekta sociala effekterna av detta. Den här förordningen skulle också kunna få begränsade direkta effekter, men den påverkan som den skulle kunna få på företagens verksamhet skulle få återverkningar på hela det finansiella systemet. Å andra sidan bör man erkänna att begränsningen av bankernas risker gynnar hela realekonomin, vilket utan tvekan skulle gynna sysselsättningen i allmänhet.

1.7

Det finns också allvarliga farhågor för att kostnaderna kan komma att läggas på arbetstagarna. Även om kommissionen har beaktat denna aspekt i sin konsekvensbedömning, verkar det som om problemet inte fått särskilt stort utrymme i reformarbetet. Visserligen är de sektorer som omfattas av reformen de minst arbetsintensiva, men de indirekta effekterna av reformen medför kostnadsbesparande åtgärder som kan innebära ytterligare sysselsättningsnedskärningar, vilket vissa viktiga bankinstitut förvarnat om.

1.8

Många aktörer med vitt skilda intressen berörs (finanslobbyister, större medlemsstater, konsumenter och investerare, hushållen, större och mindre företag, föreningar etc.). Tidigare har man låtit det finansiella systemets regler råda, men nu bör vi ha lärt oss att det är samhällsintresset som måste sättas i första rummet. Kommittén rekommenderar därför att man ändrar inställning och fokuserar på det gemensamma bästa på ett sätt som balanserar alla berörda aktörers intressen, eftersom det bara är på så sätt som reformen kan bli effektiv.

1.9

Kommittén är övertygad om att ett hållbart finansiellt system förutsätter ”tålamod” inom de finansiella institutionerna, dvs. de ska inte till varje pris fokusera på kortsiktiga vinster, utan i stället prioritera effektivitet och stabilitet på längre sikt. I denna förordning föreslås en förändrad affärsmodell.

1.10

EESK anser att kommissionen bör ägna större uppmärksamhet åt investerare och arbetstagare, som hittills inte har beaktats tillräckligt i reformen. På lång sikt säkras hållbarheten i systemet om nytt förtroende kan skapas genom en tryggare miljö för såväl investerare som arbetstagare, som är aktiva aktörer i riskhanteringsprocessen.

1.11

EESK anser att flexibilitet vid tillämpningen av förordningen är en motiverad och önskvärd princip. Den ”biologiska mångfalden” (1) inom banksektorn är en garant för systemets stabilitet och effektivitet. EESK vill dock påpeka att detta inte ska förväxlas med en godtycklig tillämpning av bestämmelserna.

1.12

EESK rekommenderar att kommissionen i sin konsekvensbedömning inkluderar en detaljerad bedömning av samspelet mellan de viktigaste förslagen i den nuvarande förordningen med andra nyligen lanserade initiativ såsom CRD IV, BRRD, den gemensamma rekonstruktionsmekanismen osv., samt en bedömning av riskerna för migration till skuggbanker.

1.13

EESK rekommenderar ett nära samarbete och samordning i fråga om tillsynen mellan EBA och de nationella myndigheterna, som känner till marknaden väl och som spelar en nyckelroll i förvaltningen av den nya, reformerade europeiska finanssektorn.

2.1

Enligt kommissionen utgör förslaget en viktig del av EU:s svar på problemet med banker som är för stora för att tillåtas gå omkull (too big to fail). Syftet är att förhindra okontrollerade risker i EU:s banksystem och bromsa ökningen i verksamhet av rent spekulativ natur.

2.2

Förslaget till förordning syftar till att förebygga systemrisker, finansiella påfrestningar eller obestånd inom stora, komplexa och sammanflätade enheter inom det finansiella systemet, i synnerhet kreditinstitut, och till att följande mål nås:

2.3

Andra slags finansiella tjänster och produkter (värdepapperisering, företagsobligationer, derivat osv.) bör därför vara tillåtna även i fortsättningen.

3.1

Enligt kommissionens uppskattningar har finanskrisen kostat regeringarna i EU cirka 1  600 miljarder euro (13 % av EU:s BNP) i form av statligt stöd för räddningsåtgärder inom finanssektorn.

3.2

Banksektorn präglas av en särskilt hög koncentration: 14 europeiska bankkoncerner finns med i förteckningen över globala systemviktiga finansinstitut, och 15 europeiska bankkoncerner står för 43 % av tillgångarna på marknaden, vilket motsvarar 150 % av BNP i EU-27, och de första 30 koncernerna står för 65 % av verksamheten!

3.3

Finanskrisen startade i USA, men drabbade sedan det europeiska systemet som en flodvåg. Finanskrisen hade många orsaker, men de viktigaste var ett överdrivet risktagande, ett överdrivet utnyttjande av hävstångseffekter, otillräckliga kapital- och likviditetskrav och banksystemets komplexa struktur generellt sett.

3.3.1

I oktober 2012 gjorde Liikanen-gruppen ett uttalande med följande innebörd: ”Det är nödvändigt att kräva att vissa särskilt riskfyllda finansiella verksamheter inom en bankgrupp rättsligt separeras från inlåningsbanker. Den verksamhet som ska separeras skulle innefatta egenhandel med värdepapper och derivat och viss annan verksamhet som är nära knuten till värdepappers- och derivatmarknader” (2).

3.4

Kommissionens avsikt med förordningen är att minska riskmarginalerna i banksystemet och få kontroll över alla transaktioner av en potentiellt spekulativ karaktär. Förordningen bör betraktas tillsammans med den närbesläktade förordningen om transaktioner för värdepappersfinansiering (3) som syftar till att öka insynen i de s.k. skuggbankerna. I slutet av 2012 förvaltades 53  000 miljarder euro globalt sett inom skuggbanksystemet, dvs. hälften av de totala förvaltade tillgångarna i det internationella banksystemet. Dessa tillgångar var främst koncentrerade till Europa (cirka 23  000 miljarder euro) och USA (19  300 miljarder euro). Detta är imponerande siffror om man jämför med den totala BNP:n i EU-28, som 2013 uppgick till 13  071 miljarder euro (Eurostat).

3.5

I Europaparlamentets resolution (4) om reformen av banksektorns struktur inom EU fastställs vissa grundläggande principer och bland annat anges att ”grundprinciperna för reformen av banksektorn måste vara att utforma ett säkert, stabilt och effektivt banksystem som tillgodoser realekonomins, kundernas och konsumenternas behov” och att ”strukturreformen måste stimulera ekonomisk tillväxt genom att stödja tillförseln av kredit till ekonomin, särskilt till små och medelstora företag och nystartade företag, stärka förmågan att hantera potentiella finansiella kriser, återupprätta förtroendet för bankerna och avlägsna riskerna för de offentliga finanserna”. Vidare anges att ”ett effektivt banksystem måste leda till en ny bankkultur för att minska komplexiteten, öka konkurrensen, begränsa kopplingen mellan riskfylld verksamhet och kommersiell verksamhet, förbättra bolagsstyrningen, skapa ett ansvarsfullt ersättningssystem, möjliggöra ett effektivt återhämtnings- och avvecklingssystem för banker, stärka bankkapitalet och tillföra kredit till realekonomin”.

Den nya övervakningen av de internationella marknaderna har stärkts och blivit mer genomgripande men framför allt försetts med fler befogenheter än tidigare, med mindre utrymme för egen bedömning och bättre garantier för marknaden och slutanvändarna.

4.1

Kommittén menar att kommissionen är på rätt väg men anser att kommissionen bör få ta del av vissa synpunkter som framförts vid en utfrågning av de olika berörda parterna och som inte verkar ha beaktats i tillräckligt hög grad. EESK vill därför uppmärksamma kommissionen på några av de huvudpunkter som tas upp av de berörda parterna. Dessa sammanfaller inte helt och hållet med EESK:s synpunkter men förtjänar ändå att återges korrekt.

4.2

Den reform som nu diskuteras har generellt sett tagits väl emot. De flesta ser förbudet mot egenhandel och en separering av traditionell verksamhet och handelsverksamhet som de lämpligaste instrumenten för att begränsa spekulationen i finansiella produkter och stimulera banklåneverksamheten, som är den viktigaste finansieringskällan för små och medelstora företag och som har gått tillbaka kraftigt på grund av de senaste årens spekulationsstrategier inom bankhandeln.

4.3

Vid tillämpningen av reformen är det viktigt att hänsyn tas till den rika mångfald av affärsmodeller som gör att de lokala bankerna kan fortsätta att erbjuda tjänster till de lokala ekonomierna.

4.4

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt medlemsbankernas och de kooperativa bankernas affärsmodell. Reformen anses vara föga anpassad eller anpassningsbar efter dessa bankers specifika nätverk. Framför allt har oro uttryckts över att reformen kan förändra deras funktionssätt och möjlighet att dagligen vara närvarande för att stödja realekonomin. EESK rekommenderar således att man bevarar dessa bankers särdrag och den mångfald de uppvisar när det gäller sättet att bedriva verksamhet.

4.5

Tillsammans med det stora antal andra åtgärder som kommissionen vidtagit de senaste åren möjliggör reformen bättre insyn i enskilda transaktioner och i banksystemet i stort. Den kommer dock även att medföra en generell kostnadsökning på olika nivåer. Vid debatten framgick det tydligt att en övergripande konsekvensbedömning av de finansiella regleringsreformerna måste göras, samtidigt som man är medveten om hur komplicerat det är att göra en sådan bedömning.

4.6

Oro uttrycktes över att det som så ofta är slutkonsumenten av de finansiella tjänsterna som får ta dessa kostnader. Man kan fråga sig om de positiva effekter som man tror att de nya åtgärderna ska ge i fråga om exempelvis banksystemets säkerhet verkligen uppväger de negativa effekterna.

4.7

När det gäller skyddet för visselblåsare välkomnas kommissionens förslag till regler av såväl kommittén som de arbetsmarknadsparter som yttrade sig i frågan. Det behövs en bättre definition av begreppet ”lämpligt skydd” (artikel 30) och ett förtydligande när det gäller en utökning av de föreslagna reglerna till att omfatta samtliga arbetstagare, så att dessa uppmuntras och motiveras att rapportera potentiella överträdelser.

4.8

När det gäller påföljder (artiklarna 28 och 29) rekommenderas att ansvaret för eventuella överträdelser i första hand ska ligga på institutionsnivå (hos ledningen) och inte hos enskilda personer.

4.9

När det gäller systemet för ersättning efterlyses däremot en uttrycklig hänvisning i förordningen till bestämmelserna i artikel 69 i kapitalkravsdirektivet (CRD) IV.

5.1

EESK välkomnar åtgärderna i kommissionens förslag och stöder kommissionens val att använda sig av en förordning som rättsligt instrument, med tanke på att syftet är att harmonisera den inre marknaden för att undvika regelarbitrage och återskapa ett effektivt och produktivt banksystem i medborgarnas och samhällets tjänst som kan stödja realekonomin, hushållen och en balanserad och hållbar samhällsutveckling, med en långsiktig vision där innovation kombineras med trygghet.

5.2

EESK har gett sitt tydliga stöd till de reformer som redan genomförts och som nu börjar ge resultat. Den nu aktuella förordningen behandlar ett av de mest komplexa och känsliga problemen i systemet som helhet, nämligen finansinstitutens motståndskraft och rättsliga struktur. Vissa finansinstitut har tillgångar som överstiger BNP i många medlemsstater. De sammanlagda tillgångarna hos de tio största europeiska bankerna överstiger BNP för EU-28 (5) (dvs. drygt 15  000 miljarder euro).

5.3

Den föreslagna förordningen syftar till att en gång för alla lösa upp den gordiska knut som utgörs av storleken, sammanflätningen och komplexiteten hos vissa systemviktiga institut, dvs. institut som kan ge upphov till en systemkris. Begreppet ”too big to fail” (dvs. institut som är för stora för att tillåtas gå omkull) har blivit ett mantra för att dölja ett beteende som inte bara strider mot de mest grundläggande etiska principerna utan även utgör rena bedrägerier och lagbrott, något som de finansskandaler som inträffat nyligen, eller t.o.m. mycket nyligen, tyvärr fortfarande är exempel på. Sådana beteenden kallas eufemistiskt för ”moral hazards”, dvs. moraliska risker!

5.4

Kommissionsledamot Michel Barnier presenterade förslaget genom att framhålla att målet är att se till att det inte finns banker som är för stora för att tillåtas gå omkull, för dyra att rädda eller för komplexa att rekonstrueras.

5.5

EESK tror att de föreslagna åtgärderna kommer att ge förväntat resultat, dvs. att minska risken för att det är skattebetalarna som i slutändan blir ansvariga för att rädda banker i svårigheter. Efter upprepade räddningsinsatser varnade EESK för de förödande konsekvenser som detta kan få för statsskulderna och för de skador som kan bli följden av den recession som oundvikligen uppstår. Tyvärr blev konsekvenserna t.o.m. värre än vad man fruktat på grund av de otroliga missbedömningar som gjordes när det gäller effekterna av den uppsjö olika budgetsaneringsåtgärder som vidtagits till följd av såväl nationella krav som en kortsynt och missriktad politik på EU-nivå, där man inte förstod att det krävs flexibilitet och kompenserande recessionsbekämpande åtgärder.

5.5.1

Först nu förstår vi vilka skador denna politik har orsakat, och vi bör vara medvetna om att det endast är tack vare Europeiska centralbankens kloka hantering av euroområdet som det värsta tänkbara scenariot har kunnat undvikas och euron, och därmed unionen, har kunnat räddas. Om man hade lyssnat på EESK kanske många skador hade kunnat undvikas!

5.6

Kommissionen tillskriver Europeiska bankmyndigheten (EBA) en viktig roll inom ramen för denna förordning, något som också kommittén stöder. EBA kommer att rådfrågas i de fall några av de beslut som planeras i förslaget måste antas. Dessutom kommer EBA att ges i uppdrag att utarbeta förslag till tekniska tillsyns- och genomförandestandarder och ska i form av rapporter hålla kommissionen uppdaterad om genomförandet av förordningen. EESK har vid flera tillfällen tidigare påpekat att kommissionen inte gett denna viktiga myndighet tillräckligt med ansvar eller resurser, trots myndighetens obestridliga expertis på området.

5.7

USA antog 1999 en lag som upphävde banklagen Glass-Steagall Act och särskilt separeringen av kommersiella banker och investeringsbanker. Tyvärr följde EU den amerikanska administrationens förödande beslut. EESK kan konstatera att de nu föreslagna bestämmelserna i praktiken innebär att en separering av dessa två verksamhetsområden återinförs, och att man till och med går längre genom att det, med några få undantag, blir förbjudet för institut som tar emot insättningar att bedriva investeringsverksamhet som huvudman och hålla tillgångar för handel.

5.7.1

Det är av avgörande betydelse att EU samarbetar med tredjeländer, särskilt USA, i syfte att uppnå en gemensam omfattande regleringsstrategi. EESK uppmanar kommissionen att stärka det internationella samarbetet.

5.8

I förslaget till förordning ges behöriga myndigheter stort utrymme för egen bedömning. Det är viktigt att myndigheterna agerar och gör sina bedömningar utifrån tydliga, harmoniserade och förutsebara kriterier som anger när en bank inte längre kan hantera de stora riskerna med dess handelsverksamhet. Utan en gemensam referensram skulle risken för subjektiva tolkningar medföra helt andra effekter än de som man vill uppnå och som är förenliga med bestämmelserna i artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

5.9

EESK välkomnar kommissionens slutgiltiga beslut att marknadsrelaterade eller andra former av egenhandel inte ska separeras på förhand, utan att separeringen i stället görs i efterhand. Av denna anledning är det viktigt med de tekniska standarder som helt korrekt anförtrotts EBA. När det gäller tillämpningen av de rekonstruktions- och avvecklingsbestämmelser, särskilt bestämmelserna om inrättandet av rekonstruktions- och avvecklingsmyndigheter, som antogs av rådet (ekonomiska och finansiella frågor) i december 2013, rekommenderar EESK att det redan nu införs en mekanism för samordning och ansvarsfördelning mellan nationella och europeiska aktörer, så att överlappande beslut eller, ännu värre, motstridiga tolkningar och bedömningar från de behöriga myndigheternas sida kan undvikas. Så snart den gemensamma rekonstruktions- och avvecklingsmyndigheten har bildats bör den medverka i inrättandet av en sådan mekanism och utarbeta tekniska standarder tillsammans med EBA.

5.10

EESK ställer sig inte bakom den kritik som framförts till kommissionen om den relativa betydelsen av verksamheter som kan bli föremål för separering. Inom vissa kreditinstitut utgjorde sådan verksamhet mer än en betydande del, och avsaknaden av särskilda regler innebar att de utsattes för en mycket hög risk som skulle ha kunnat utlösa en systemkris med långt mer förödande effekter för betalningssystemet och ekonomin i stort än den kris som vi nyss upplevt. Katastrofen kunde förhindras endast tack vare en tillförsel av enorma summor friskt kapital, på medborgarnas bekostnad, och tack vare den handlingskraft som Europeiska centralbanken visade prov på.

5.11

EESK välkomnar och uppskattar att kommissionen i förordningen har infört tydliga bestämmelser om skydd av dem som arbetar inom denna sektor, eftersom de riskerar att drabbas av mycket negativa konsekvenser om de avslöjar oegentligheter. De gör bara sin medborgerliga plikt, men utsätts för moraliska repressalier och riskerar i vissa fall att förlora sitt arbete. Denna form av intern övervakning, eller visselblåsning, måste uppmuntras och stödjas. Tillämpningen av bestämmelserna är ofta slapphänt, eller så kringgår man dem eller till och med bryter mot dem. På så sätt utsätts bankerna och deras personal för ofantliga risker. De senaste fallen där vissa kända och högt respekterade företag brutit mot samtliga regler och lagar kunde avslöjas endast tack vare en aktiv medverkan från dem som arbetade där.

5.11.1

EESK uppmanar kommissionen att införa en särskild övervakning av medlemsstaternas skyldigheter när det gäller lämplig skyddslagstiftning och att lägga fram en rapport om denna fråga inom två år från det att förordningen trätt i kraft.

5.12

EESK lägger stor vikt vid förbindelserna med tredjeländer, särskilt vad gäller ömsesidighet och när det gäller att alla aktörer verksamma inom EU ska respektera reglerna. EESK anser också att kommissionen behandlat frågan på ett balanserat sätt och stöder det förslag som kommissionen lagt fram. EESK rekommenderar ett fortsatt och intensifierat samarbete med USA – särskilt när det gäller reglering av finansmarknaden – så att så homogena system som möjligt kan skapas och likartade problem kan hanteras på ett enhetligt sätt.

5.13

Positivt är även att EESK i kommissionens förordningar nu börjar få gehör för en av de frågor som EESK under lång tid ofta har betonat, dvs. frågan om administrativa påföljder, eftersom straffrättsliga påföljder faller utanför kommissionens befogenhetsområde. Kommissionens förslag på detta område förefaller proportionerliga, välavvägda och avskräckande.

5.14

EESK har redan vid flera tillfällen reserverat sig i fråga om användningen av delegerade akter. Kommittén är införstådd med att delegerade akter behövs för att regelverket fortlöpande ska kunna justeras men konstaterar samtidigt att detta system medför vissa osäkerhetsmoment, något som inte är önskvärt på detta område.

16.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 451/51

Föredragande:

Daniela RONDINELLI

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar färdplanen för fullbordandet av den inre marknaden för leveranser av produkter som säljs på nätet, en sektor som har stor potential när det gäller tillväxt och sysselsättning. Effektiva och tillförlitliga leveranstjänster är en viktig faktor för att främja e-handeln och bygga upp förtroendet mellan säljare och köpare.

1.2

För att fullborda den inre marknaden för leveranser och överbrygga den djupa klyftan mellan förväntningar, skyddsåtgärder och den faktiska tillgängligheten, krävs följande: Solidariskt ansvar, spårbarhet, interoperabilitet och tillgång till ett större urval i hela EU, inklusive öar, säkerhet vad avser de rättigheter och skyldigheter som gäller för berörda aktörer, särskilt små och medelstora företag och konsumenter – i synnerhet i fråga om klagomål och returer, enkel insamling av jämförbara data och en stabil social dimension och utbildning.

1.3

EESK vill åter framhålla (1) att detta mål inte enbart bör baseras på lämpliga avtal och frivilliga uppförandekoder, som visserligen är önskvärda, utan även på en europeisk rättslig minimiram som effektivt och flexibelt kan hantera olösta marknadsmisslyckanden som avskräcker konsumenter och små och medelstora företag att handla på nätet och lösa problem när det gäller

1.4

EESK anser att färdplanen bör innehålla bestämda tidsramar och innehålla en tidsplan för genomförandet vad avser både lagstiftning och självreglering i syfte att skapa största möjliga förtroende mellan alla inblandade parter, särskilt EU-medborgarna, med full respekt för och skydd av deras rättigheter.

1.5

EESK anser att färdplanen ska innehålla ytterligare två åtgärder, en om tillgång till tjänster till rimliga kostnader, och en om marknadens sociala dimension.

1.6

EESK rekommenderar kommissionen, parlamentet och rådet att göra följande:

1.7

EESK begär att kommissionen – med stöd av Eurofound – lägger fram en tvåårsrapport om anställnings- och arbetsvillkoren inom sektorn, om villkoren för konsumenterna och aktörerna i hela kedjan, och deras utvecklingsmöjligheter. Rapporten ska läggas fram för EESK, Europaparlamentet, rådet och arbetsmarknadens parter.

2.1

I Europa utgör e-handel en faktor med en potential vad avser ekonomisk tillväxt och sysselsättning som uppskattas till mer än 10 % per år mellan 2013 och 2016 (5). Av EU-medborgarna uppger 45 % att de har handlat på nätet under de senaste 12 månaderna, och det har konstaterats att de flesta problem har att göra med leveranser eller leveransförseningar (6).

2.2

Kommissionen har identifierat (7) de ”viktigaste hindren för fullbordandet av en inre e-marknad, liksom en handlingsplan för att undanröja dem”, men noterar samtidigt att ”mer än 10 % väljer (...) att inte handla online (8) därför att de oroar sig för leveranskostnaderna, särskilt över landsgränserna, och för kvaliteten på tjänsten”.

2.3

I sitt yttrande om grönboken (9) efterlyste EESK ett direktiv för att fastställa regler om ett gemensamt ansvarssystem för operatörerna, full spårbarhet av försändelser, skyldighet att erbjuda flera olika leveransalternativ, ett europeiskt nätverk av nationella problemlösningscenter, skyldighet att säkra rättvisa arbetsvillkor samt skyldighet att garantera öppenhet i fråga om villkor och priser.

2.4

Debatten om grönboken följdes av ett meddelande i december 2013 om en färdplan för fullbordandet av den inre marknaden för paketleveranser för näthandeln (10).

2.5

Enligt aktuella globala undersökningar (11) utgör följande faktorer de största problemen för utvecklingen av e-handeln mellan företag och konsumenter (B2C):

2.6

Kommissionen noterar också att det fortfarande saknas relevanta ”marknadsuppgifter om inhemska och internationella paketflöden från alla tillhandahållare av posttjänster som är verksamma på B2C- och B2B-paketmarknaderna, inklusive mellanhänder, förmedlare och alternativa operatörer” (12).

2.7

Flera undersökningar bekräftar att risken för konkurrensbegränsande beteende tycks vara högre i vissa postservicesegment än i andra. Därför tycks regelövervakning mer relevant för t.ex. B2C-marknaden än för B2B-tjänster, eller för gränsöverskridande tjänster i förhållande till inrikes posttjänster (13).

2.8

EESK välkomnar det faktum att en stor del av slutsatserna i dess yttrande om grönboken tas upp. Rådet (14) och Europaparlamentet (15) har bett kommissionen att kartlägga befintliga hinder för gränsöverskridande leveranstjänster och vidta lämpliga åtgärder för att undanröja dem, och Europaparlamentet har också efterlyst (16) tillgängliga, överkomliga, effektiva och högkvalitativa leveranstjänster, plattformar för samarbete och utbyte av information mellan leveranstjänster och snabb hantering av klagomål och tvister till en minimal kostnad

3.1

EESK anser att det är viktigt att återvinna de små och medelstora företagens och online-konsumenternas förtroende med driftskompatibla nätverk och system för snabb och billig förvaltning i ett lämpligt regelverk och system för självreglering som godtas av alla operatörer i leveranskedjan, i syfte att skapa en fri och öppen inre marknad och undvika onödig överreglering. Vi vill därför att färdplanen genomförs inom bestämda tidsramar och innehåller en tidsplan på 18 månader för genomförandet.

3.2

EESK anser att EU bör fullborda den inre marknaden för paketleveranser och se till att säkerställa snabbhet, kvalitet, tillförlitlighet och rimliga kostnader för att skydda konsumenter, arbetstagare och alla aktörer, inbegripet små och medelstora företag inom e-handelssektorn, transport- och logistiksektorerna, och därmed åtgärda den inre marknadens nuvarande brister och fel.

3.3

EESK hade emellertid förväntat sig att det i meddelandet också skulle finnas särskilda hänvisningar till situationen i regioner med geografiska utmaningar, t.ex. öar, yttre randområden och bergsområden. Kommittén konstaterar att dessa områden står inför särskilda problem som är svåra att lösa, inte minst på grund av ekonomiska skäl: En helt fullbordad inre marknad för paketleveranser kan bara uppnås om dessa regioner beaktas i tillräcklig utsträckning och åtgärder vidtas.

3.4

Ramen för de åtgärder som föreslås bygger i allt väsentligt på frivillig självreglering, bestämmelser för nationella posttjänster, åtgärder från Europeiska gruppen av tillsynsmyndigheter för posttjänster och principerna om korrekt genomförande av befintlig EU-lagstiftning, men saknar en enhetlig ram för alla operatörer och specifika tidsfrister inom den angivna perioden på 18 månader.

3.5

EESK konstaterar att färdplanen ännu inte innehåller några planer (utöver självregleringen) på ett direktiv, något som redan begärts av EESK (17), som på ett fullständigt, sammanhängande och konsoliderat sätt skulle kunna motsvara kraven i samband med ett fullbordande av den inre marknaden för gränsöverskridande paketleveranser för alla aktörer inom branschen.

3.6

Kommittén anser att EU måste tillhandahålla en lösning på EU-nivå där man främjar självreglering och lagstiftning för att kunna ta itu med de hittills olösta problemen på marknaden och skydda konsumenter och små och medelstora företag (B2B) avseende:

3.7

Även om förslagen uppges vara förenliga med budgetplanen för 2014–2020 anser EESK att det i färdplanen måste anges uttryckligen vilka av EU:s finansieringsinstrument som är relevanta för

3.8

EESK rekommenderar kommissionen att ge CEN i uppdrag att utarbeta europeiska tekniska standarder för tillsyn med full medverkan av alla aktörer, särskilt små och medelstora företag och konsumenter, och kommittén anser att det är nödvändigt att utarbeta indikatorer för en europeisk säkerhets- och kvalitetsmärkning för leveranser. Därmed skulle kvalitet, tillförlitlighet, hållbarhet och sociala och säkerhetsmässiga garantier säkerställas.

4.1

Enligt EESK behövs ytterligare två åtgärder för att garantera tillgänglighet och marknadens sociala dimension.

4.1.1.1

EESK anser att kvalitetsmärkning förutsätter en skyldighet att garantera marknadstillträde och tillgång till tjänster till rimlig kostnad i hela EU. Kommittén är besviken över att avlägset belägna områden och öar inte har fått särskild uppmärksamhet och förväntar sig därför att den nya förordningen behandlar målet om geografisk sårbarhet för e-handelsmarknaden, eftersom en betydande andel av EU:s befolkning bor i dessa områden.

4.1.1.2

EESK anser att man bör ge alla operatörer full tillgång till de informationsorgan och resurser som används i samband med leveranstjänster för att skydda användarnas intressen och/eller för att främja effektiv konkurrens.

4.1.1.3

EESK uppmanar kommissionen att se över 1998 års meddelande om tillämpningen av konkurrensreglerna inom sektorn, med beaktande av lagstiftning och marknadsutveckling som inverkar på gränsöverskridande tjänster och på schablonkostnader, i syfte att fastställa en mer liberal och kostnadsorienterad politik (18) i enlighet med bestämmelserna i protokoll nr 26 till Lissabonfördraget, bl.a. vad avser allmän och överkomlig tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

4.1.2.1

EESK efterlyser en verklig och sammanhängande social dimension som – tillsammans med innovativa insatser från företagen i de berörda sektorerna – kan säkerställa kvalificerade arbeten av hög kvalitet, bl.a. genom lämplig utbildning och möjligheter till omskolning.

4.1.2.2

Kommittén efterlyser åter rättvisa och anständiga arbets- och lönevillkor för att bekämpa otrygga anställningsförhållanden och svartarbete, särskilt för den ”sista sträckan”, där arbetet utlokaliseras. Vi betonar villkoren i EU:s förordning 1071/2009 om tillträde till yrket, beslut 2009/992/EU och förordning (EU) nr 1213/2010, som innehåller en definition av ”anställningsförhållande” som möjliggör åtgärder för att bekämpa ”falskt” egenföretagande, något som tagits upp i ett EESK-yttrande nyligen (19).

4.1.2.3

EESK förordar att man lanserar en bredare europeisk social dialog, med deltagande av representativa arbetsmarknadsparter inom sektorer som är involverade i hela kedjan av internetförsäljning och paketutbärning (handel, post, transport och logistik). Dialogen skulle behandla frågor som rör sysselsättning och arbetsvillkor, möjligheterna till utveckling, innovation och utveckling av mänskliga resurser.

4.1.2.4

Kommissionen bör utarbeta – med stöd av Europeiska fonden för förbättring av arbets- och levnadsvillkor – en tvåårsrapport om sysselsättningen och arbetsvillkoren inom sektorn och utvecklingsmöjligheterna. Rapporten skulle läggas fram för EESK, Europaparlamentet, rådet och arbetsmarknadens parter.