20.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 415/1

Föredragande

Witold Krochmal (PL–EA), ledamot av kommun- och stadsfullmäktige i Wołów

Referensdokument

Meddelande om Långsiktig finansiering av den europeiska ekonomin

COM(2014) 168 final

1.

Kommittén välkomnar kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om långsiktig finansiering av den europeiska ekonomin. Det är ett erkännande av att det krävs en långsiktig finansiering av den europeiska ekonomin om man vill övervinna den ekonomiska krisen och få in de europeiska företagen på en bana med stabil och konkurrenskraftig tillväxt.

2.

De åtgärder som föreslås i meddelandet kommer att bidra till att fastställa grundläggande principer för finansieringen av den europeiska ekonomin som kan stimulera skapandet av arbetstillfällen.

3.

Långsiktig finansiering av den europeiska ekonomin kommer att bidra till att öka möjligheterna till finansiering av stora infrastrukturinvesteringar, vilket kommer att göra det lättare för de lokala och regionala myndigheterna att genomföra dessa projekt.

4.

Medlen för långsiktig finansiering bör därför riktas in på ekonomiska projekt som ligger i linje med EU-politikens mål och Europa 2020-strategin, och där hänsyn tas till klimat- och energipaketet för 2030.

5.

Kommittén är övertygad om att med en lämplig rättslig reglering av systemet för långsiktig finansiering av den europeiska ekonomin kommer riskaversionen bland potentiella investerare att övervinnas.

6.

Kommittén efterlyser därför en politisk ram på EU-nivå som kan främja kvaliteten på offentliga investeringar i frågor där EU kan vidta åtgärder i enlighet med Europeiska rådets slutsatser från december 2012, där medlemsstaterna och EU:s institutioner uppmanas att ”[utnyttja] de möjligheter till en avvägning mellan behoven av produktiva offentliga investeringar och budgetdisciplinmålen som EU:s befintliga finanspolitiska ramverk erbjuder [...] inom stabilitets- och tillväxtpaktens preventiva aspekt”  (1).

7.

Vi understryker att den rådande finansiella, ekonomiska och sociala krisen i grunden har förändrat förutsättningarna för finansieringen av realekonomin. Mot denna bakgrund blir offentliga och privata långsiktiga investeringar i allt högre grad ett komplement. Offentliga investeringar är inte enbart en stimulans för privata investeringar utan utgör i själva verket oftast en förutsättning för att de rätta strukturella förhållandena ska uppstå i en regional ekonomi och spelar en roll som automatisk stabilisator, dvs. fungerar som en kontracyklisk buffert när det råder ogynnsamma ekonomiska villkor. Offentliga investeringar handlar också om att förverkliga mål av allmänt intresse på områden (såsom utbildning, forskning, infrastruktur, hälsa och miljö) där offentliga insatser behövs, eftersom de privata investeringsmönstren inte överensstämmer med den större samhällsnyttan och marknadsmisslyckanden därför sannolikt kommer att leda till att för lite pengar avsätts.

8.

Finansieringsmekanismerna bör granskas som en del av arbetslivets omvandling. Lämpliga bestämmelser kan skapa förutsättningar för en betydande reform av arbetslivet och nya arbetstillfällen tack vare digitaliseringen. Dessutom kan detta öka förmågan att kanalisera besparingar genom en öppen, säker och konkurrenskraftig finansiell sektor. Sammantaget skulle detta leda till att den europeiska ekonomins och industrins konkurrensförmåga stärks.

9.

I alla bestämmelser om kapitalkrav i samband med likviditetshantering bör man ta hänsyn till hur dessa bestämmelser påverkar bankernas förmåga att ge lån med lång löptid.

10.

Vid långsiktig finansiering kan regionala och kommunala banker i vissa medlemsstater ha en särskild roll att spela. Dessa har bäst kännedom om den regionala ekonomin och kan ofta föra en ändamålsenlig och kostnadseffektiv policy för en långsiktig finansiering av regionens ekonomi.

11.

Systemet för finansiell rapportering bör, framför allt för de små och medelstora företagen, vara så pass överskådligt och pålitligt att också banker som befinner sig utanför den region där ett företag är verksamt kan fatta ansvarsfulla beslut om finansiellt stöd.

12.

Vi upprepar vårt stöd (2) för förslaget om en europeisk strukturell bankreform (3), som går ut på att skilja finansiell verksamhet, som syftar till att förse realekonomin med lån, från spekulativ verksamhet. Dessa bestämmelser bör leda till att spekulativ verksamhet i mindre utsträckning finansieras med insatta medel och till att medel kanaliseras till realekonomin.

13.

Man bör skapa förutsättningar för att försäkringsbolag ska bidra till den långsiktiga finansieringen av ekonomin, t.ex. infrastruktur, små och medelstora företag och sociala företag.

14.

Pensionsfonderna är mest benägna att göra långsiktiga investeringar eftersom de har långsiktiga skuldförbindelser. Vi rekommenderar EU-institutionerna och de nationella och regionala myndigheterna att skapa garantisystem för att minska riskerna och uppmuntra investerare att använda medel från pensions- och försäkringsfonder för långsiktig finansiering.

15.

På grund av den låga årliga avkastningen av pensionsfonder och långsiktiga försäkringssystem, som framför allt beror på en nationell fragmentering av marknaderna, uppmanas kommissionen att undersöka möjligheten att skapa en ny europeisk överförbar sparprodukt som attesteras med ett europeiskt pass för pensionssparprodukter enligt samma modell som för investeringsbolag med rörligt kapital. Ett sådant system bör leda till att individuella pensionsprodukter kan erbjuda säker och effektiv finansiering av långsiktiga investeringar.

16.

Offentliga medel används fortfarande i alltför liten utsträckning, vilket leder till att offentliga investeringar får en alldeles för låg avkastning och till att privata investeringar får en begränsad hävstångseffekt. Detta minskar deras bidrag till den ekonomiska tillväxten.

17.

Vid diversifieringen av finansieringskällorna för den europeiska ekonomin bör man skapa bästa möjliga förutsättningar för att det ska växa fram en sådan struktur för finansiella instrument på de europeiska kapitalmarknaderna som gör det möjligt att investera i börsnoterade små och medelstora företag.

18.

Man måste öka medvetenheten bland både företagare och eventuella investerare om hur kapitalmarknaderna fungerar. Här krävs det ett samarbete mellan EU:s institutioner och byråer och de nationella och regionala institutionerna när det handlar om aktuella åtgärder som ökar möjligheterna att ge ekonomin, däribland de små och medelstora företagen, stöd i form av kapital.

19.

I vissa EU-medlemsstater håller marknader för privata placeringar på att utvecklas, och antalet europeiska emittenter på den amerikanska marknaden för privata placeringar är på väg att öka. Kommittén uppmanar EU-institutionerna att anta bestämmelser som undanröjer hindren för dessa marknaders utveckling, framför allt när det gäller upplysningar om emittenter.

20.

Vi uppmanar kommissionen att påskynda arbetet med att fastställa EU-regler för kreditvärdighetsbedömningar och bedömningar av möjligheterna att harmonisera och öka jämförbarheten för uppgifter om små och medelstora företag i hela EU.

21.

Eftersom de vanliga finansieringskällorna för infrastrukturinvesteringar håller på att sina krävs det en ny finansieringsstrategi där hänsyn tas till alla de politiska strategier som EU genomför. I denna strategi bör man ta hänsyn till olika finansieringskällor, även privata, och till hur långt man har kommit med utbyggnaden av infrastrukturen i enskilda EU-stater.

22.

Kommittén beklagar kommissionens bristande ambitioner när det gäller införandet av ett EU-sparkonto, något som återspeglas i kommissionens meddelande: ”Kommissionens enheter kommer före slutet av 2014 att genomföra en studie av eventuella marknadsmisslyckanden och andra brister i samband med gränsöverskridande flöden av besparingar, inklusive en översikt av nationella modeller för sparkonton och en bedömning av lämpligheten i att införa ett EU-sparkonto” (4).

23.

Vi uppmuntrar de regionala och lokala myndigheterna att genomföra strukturinvesteringar med en avkastning som är så stor att den gör ett samarbete vid genomförande av infrastrukturarbete intressant för investeringsfonder för infrastruktur.

24.

Man måste sprida bra exempel på investeringar av privatkapital i infrastruktur, både bland offentliga myndigheter och potentiella investerare. Bästa praxis kan användas för att utarbeta modeller för att förenkla finansieringen av infrastruktur.

25.

Man bör stödja alla lokala och regionala investeringsinitiativ som syftar till att finansiera infrastruktur med privatkapital som har en koppling till infrastrukturens funktionsområde. Detta bidrar i stor utsträckning till både investerarnas och invånarnas identifiering med och känsla av ansvar för projekten.

26.

Kommittén håller helt och hållet med om att möjligheterna att locka kapital för en långsiktig finansiering av den europeiska ekonomin i stor utsträckning beror på regelverket och företagsklimatet i både den europeiska ekonomin och de enskilda medlemsstaternas ekonomier.

27.

Följande åtgärder från EU-institutionernas sida som beskrivs i meddelandet är enligt Regionkommittén mycket viktiga:

20.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 415/5

Föredragande:

Markku Markkula (FI–EPP), stadsfullmäktigeledamot i Esbo

1.

Ekosystem för grundandet av högteknologiska företag är något som endast delvis kan planeras eller utformas på förhand. I ett ekosystem finns det många beståndsdelar som inte kan kontrolleras. Det är dock möjligt att identifiera faktorer som underlättar företagande, såsom: bättre tillgång till krediter, effektiv lagstiftning och beskattning, främjande av företagskulturen och en större riskbenägenhet hos företagen. Dessa aspekter har betonats vid olika tillfällen av kommissionen, i synnerhet i Handlingsplanen för företagande 2020 (3). Att ha en infrastruktur som säkerställer bredbandstillgång är samtidigt en förutsättning för främjandet av högteknologiskt företagande.

2.

Det är alltså inte möjligt att förutse var ett ekosystem kommer att uppstå. Det är inte de politiska beslutsfattarna utan företagarna själva som väljer var de nystartade företagen ska etableras, utifrån var det finns gynnsamma villkor för företagens utveckling.

3.

För att stödja sådana ekosystem bör man aktivera den offentliga förvaltningen, de politiska beslutsfattarna, näringslivet, den akademiska världen, studenterna och alla andra aktörer, och förse dem med lämpliga instrument och en lämplig företagskultur. Utbildning har en avgörande roll i detta sammanhang, eftersom enskilda personers expertis och innovationsförmåga är av central betydelse.

4.

För att minimera risken för misslyckanden och ineffektivitet bör man genom en samordnad insats på nationell nivå inrikta och koncentrera resurserna på några ekosystem som utvalts enligt väldefinierade kriterier. Den regionala nivån är den rätta för att hitta olika sätt att kombinera resurserna.

5.

I Europa är såväl nationella som regionala initiativ överdrivet fragmenterade. Därför behövs en gemensam referensram.

6.

En utvärdering av vad som redan konkret har gjorts, med tanke på att olika europeiska regioner redan har instrument eller har antagit politik för att främja grundandet av högteknologiska företag. På så sätt kan man utforma en ”instrumentpanel” som snabbt kan ge en överblick över situationen.

7.

Uppgifterna bör organiseras i kluster så att de viktigaste kan identifieras. På så sätt kan man analysera vilka åtgärder som redan har vidtagits i regionerna och upptäcka olika tendenser.

8.

Man bör skapa en specifik databas där de lokala och regionala myndigheterna kan utbyta bästa praxis. Följaktligen blir det också möjligt att genomföra benchmarking, vilket är mycket användbart i synnerhet i de regioner som släpar mest efter på regleringsområdet.

9.

En mekanism för att utvärdera effektiviteten av åtgärderna bör införas så att man kan utföra regelbundna kontroller av uppnådda resultat.

10.

Man bör klargöra vilka aktörer som är de mest relevanta på regional nivå och vilket ansvar de har för att stödja nystartade företag. För detta ändamål kan man också utnyttja andra instrument som redan finns tillgängliga och som används i andra europeiska projekt, såsom Dynamic Mapping of Web Entrepreneurs and Startups’ ecosystem och Cluster Observatory.

11.

Eftersom grundandet av nya företag kräver flexibilitet bör man minimera den byråkratiska bördan. De byråkratiska hindren anses i dag vara ett av de största problemen som måste åtgärdas. ReK föreslår därför följande åtgärder:

11.1.

Att förenkla och harmonisera de regionala bestämmelserna så att de inte komplicerar de nationella bestämmelserna.

11.2.

Att göra så mycket användbar information som möjligt tillgänglig online på ett strukturerat sätt samtidigt som uppgiftsskyddsreglerna respekteras.

11.3.

Att fastställa miniminormer för information vilka användarna kan utnyttja för att utvärdera och jämföra den.

11.4.

Att göra all användbar praxis tillgänglig online och minimera överlappningar samt göra det möjligt att utföra administrativa förfaranden direkt online.

11.5.

Att göra informationen tillgänglig online både på det lokala språket och på engelska.

12.

Punkterna 11.1–11.5 kan genomföras även med hjälp av befintliga instrument, såsom portalen http://ec.europa.eu/internal_market/eu-go/

13.

Det är nödvändigt att utbilda personalen inom de regionala och lokala förvaltningarna. De personer som ska utforma den framtida ekonomin måste vara så väl förberedda som möjligt och befinna sig i framkant när det gäller innovation.

14.

Det är nödvändigt att de lokala och regionala myndigheterna och enskilda individer i allmänhet utvecklar sin planeringskapacitet, dvs. förmågan att utforma program som kan uppnå resultat. Det behövs också en entreprenörsutbildning.

15.

Man bör utforma utvärderingsmekanismer för tjänsternas kvalitet för att uppmuntra personalen vid de offentliga förvaltningarna att göra sitt bästa.

16.

Man bör få även regionerna att på samma sätt som regeringarna börja tänka digitalt. Detta skulle förbättra effektiviteten och ändamålsenligheten vad gäller de tjänster som erbjuds medborgarna.

17.

Man bör också göra en större satsning på att varje region, liksom varje medlemsstat, ska utse en it-ansvarig. Den it-ansvarige ska ha en fast heltidstjänst och hjälpa till med att säkerställa att digitala innovationer får en så bred och effektiv verkan som möjligt.

18.

Regionala data bör göras offentliga, samtidigt som uppgiftsskyddsreglerna måste respekteras. Dessa data har avgörande betydelse för grundandet av nya företag. Genom att offentliggöra regionala data skulle man öka öppenheten och tilliten. Dessutom skulle det öka chansen för innovativa företag att få kännedom om potentiella möjligheter.

19.

Alla regioner bör fastställa åtminstone ett begränsat antal kvantitativa mål för smart tillväxt och skapandet av ekosystem för grundande av högteknologiska företag, eller anta en kvalitativ metod med en positiv ”väg mot förändring” som bidrar till att målen uppnås.

20.

Övervakningen och utvärderingen av politiken ska anförtros en särskild teknisk kommitté bestående av oberoende experter. Som ett resultat av övervakningen ska varje region offentliggöra en återkommande rapport (minst varje år) om de framsteg som gjorts för att uppnå de fastställda målen. Rapporten ska framför allt granska genomförandet av regionens strategi för smart specialisering (RIS3), i synnerhet när det gäller framsteg som gjorts inom utvecklingen av innovationsekosystemet och hur man har uppnått tillväxt och nya framgångsrika företag. Utvärderingen har också som mål att främja europeiskt samarbete när det gäller åtgärder på detta område. Rapporten får dock inte skapa ytterligare administrativa bördor för de lokala och regionala myndigheterna.

21.

Det är nödvändigt att i god tid ta fram ett tillräckligt statistiskt underlag på regional och lokal nivå och utarbeta regionala resultatindikatorer för övervakningen av uppnådda resultat. Målet är att förstå vilka politiska strategier som varit de effektivaste och vilka som inte fungerat så bra för att styra den framtida politiken i rätt riktning.

22.

Det bör finnas en institution för kontinuerligt främjande av företagskulturen. Befintliga framgångshistorier från det verkliga livet kan stimulera den processen. Man bör informera de unga i hela Europa om de möjligheter som finns i dag bland annat tack vare ny teknik.

23.

Man bör främja en proaktiv inställning hos unga och avlägsna kulturella och psykologiska hinder som begränsar tillträdet till entreprenörskap. Detta visar att det behövs en omfattande strategi för entreprenörskapsutbildning, vilket ReK betonade redan i sitt yttrande om ”En ny syn på utbildning” (6).

24.

Man bör skapa entusiasm för företagande. Framgångsrika företagare vars verksamhet har en verklig inverkan på människors liv bör uppmärksammas och lyftas fram som förebilder. Vi behöver sporras till både företagande och innovation.

25.

Företagsinkubatorer bör göras till en integrerad del av utbildningsplanerna, och utbildningen bör kopplas till näringslivet. På så sätt skulle studenterna kunna pröva på vad det innebär att grunda och styra ett företag utan att ge upp studierna, vilket skulle vara deras säkerhetsnät om företaget går i konkurs.

26.

Man bör stödja internationellt inriktade utbildningsprogram som anordnas i samarbete med näringslivet, som är inriktade på nya företag och tillväxtföretag och som kombinerar den senaste teknik-, affärs- och designutvecklingen med entreprenörsprocessen. Dessa program har fördelar för lokalsamhället och har visat sig skapa utmärkta resultat.

27.

För att olika utbildnings-och fortbildningsprogram effektivt ska uppfylla marknadens behov skulle ett bra kriterium vara saminvesteringar eller delad kostnadstäckning: Företagen skulle kunna – och när det gäller vissa program delvis vara nödsakade att – använda en del av sina egna pengar för att visa att de verkligen tror på initiativet. I bästa fall kommer dessa program att sammanföra människor från företag som verkar i olika regioner och sektorer, ge dem tillgång till den senaste informationen och tekniken och ge upphov till partnerskapsprojekt mellan företag och utbildnings- och forskningsinstitut.

28.

Man bör också förenkla ackrediteringsförfarandet för sådana program.

29.

Man bör betona behovet av att skapa samverkanseffekter mellan olika europeiska projekt till stöd för företagande, i synnerhet Horisont 2020, Cosme och europeiska struktur- och investeringsfonderna.

30.

Den smarta specialiseringens integrerade roll i den politiska ramen för Europa 2020 har framhävts av rådet. EU:s handbok om forsknings- och innovationsstrategier för smart specialisering (RIS3) definierar dessa strategier som integrerade, ekonomiska dagordningar för omställning med en lokal utgångspunkt.

31.

Plattformen för smart specialisering (S3-plattformen) bör i högre grad stödja aktiviteter på lokal och regional nivå med särskild betoning på de minst utvecklade regionerna. Detta innebär att man i varje region framför allt stöder de processer som innebär att man kan identifiera verksamhet som skapar stort mervärde. Det betyder också att man tillhandahåller de bästa förutsättningarna för att stärka regionens konkurrenskraft och den policymix som krävs för att utarbeta smarta specialiseringsstrategier.

32.

Kommittén betonar vikten av att EU och den regionala nivån finansierar innovations- och produktionsekosystem med starka lokala, regionala eller mellanregionala egenskaper.

33.

Samordna de olika aktörernas åtgärder i ekosystemet. Att uppmuntra växelverkan och skapandet av nätverk mellan aktörerna i ekosystemet är de offentliga förvaltningarnas viktigaste uppgift.

34.

Öka upphandlingen från högteknologiska små- och medelstora företag. I hela EU går större delen av de offentliga upphandlingskontrakten till stora multinationella företag. Det är nödvändigt att utan dröjsmål anpassa sig till bestämmelserna i de nya direktiven om offentlig upphandling (8), som märkbart förbättrar de små och medelstora företagens tillgång till marknaden.

35.

Man bör främja etableringen av ledande högteknologiska företag för att öka poolen av teknisk kompetens och skapa positiva spridningseffekter. Allt detta måste planeras inom en ram som inte är begränsad till det lokala planet.

20.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 415/9

Föredragande

Vasco Ilídio Alves Cordeiro (PT–PES)

Regionpresident i den autonoma regionen Azorerna

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: En europeisk strategi för ökad tillväxt och sysselsättning inom kust- och havsturism

COM(2014) 86 final

1.

Regionkommittén välkomnar den första europeiska strategin för kust- och havsturism samt erkännandet av vikten av en tydlig och hållbar ram för att stärka tillväxten och skapa arbetstillfällen, särskilt för ungdomar.

2.

Kommittén uppmanar kommissionen att i framtiden även gripa sig an frågan om turismen i andra regioner med specifika naturbetingade förhållanden, exempelvis bergsregioner och glesbefolkade områden, och att utarbeta särskilda strategier för dessa områden.

3.

ReK framhåller de lokala och regionala myndigheternas roll när det gäller att planera och genomföra turismpolitik. Vi välkomnar att kust- och havsturismen integreras i annan EU-politik, på områden som it-anslutningsmöjligheter, transporter, miljö, säkerhet och konsumentskydd samt arbetskraftens rörlighet.

4.

Det är välkommet att Europeiska kommissionen erkänner den särskilda situation som öar och andra avsides belägna resmål har i fråga om tillgänglighet, transportkostnader, säsongsbundenhet och förbindelser och den inverkan som dessa faktorer har på turism och ekonomi.

5.

För att genomföra strategin måste man fastställa och bredda räckvidden för begreppet ”kust- och havsturism”. Det bör inte bara omfatta havs- och strandbaserad turism, kryssningar och segelsport/segling samt relaterade inlandsaktiviteter (1), utan även havsrelaterad verksamhet och sporter, t.ex. dykning, observation av vilda djur, våg- och vindaktiviteter samt aktiviteter i samband med kulturturism, exempelvis att utforska kulturarvet och gastronomin, bevista kulturevenemang och stifta bekantskap med fisket och därtill hörande traditioner.

6.

ReK framhåller behovet av att underbygga EU:s strategiska mål med adekvata finansieringsmöjligheter inom den nya budgetramen och fullt ut respektera subsidiaritetsprincipen genom att utarbeta denna strategi i samarbete med och i samordning mellan EU-institutionerna, medlemsstaterna, regionerna och de berörda parterna.

7.

Det måste erkännas att turismen i kust- och havsregionerna kan stärka medvetenheten om behovet av att åstadkomma miljömässig och kulturell hållbarhet samt uppvärdera och bevara Europas maritima kulturarv och stimulera ett beteende (en ansvarsfull och deltagandebaserad turism) som gör det lättare att uppnå dessa mål.

8.

Trycket på naturresurserna ökar till följd av den mängd ekonomiska användningsområden och verksamheter som utvecklas längs Europas kust. Havsområdesstrategierna måste snarast ta itu med de problem som följer av dessa verksamheter, nämligen frågor om energieffektivitet, användning av förnybar energi, insamling, lagring och behandling av avfall, förlust av biologisk mångfald, förstörelse av naturliga livsmiljöer och kustmiljöer, jorderosion, skydd av potentiella dricksvattentäkter samt behandling av avloppsvatten. Ingen region eller stat kan ensam hantera dessa utmaningar, och det krävs en samordnad insats som omfattar hela havsområden kombinerat med erforderlig finansiering och vid behov ett effektivt utbyte av bästa praxis.

9.

Vi upprepar att klimatförändringens effekter måste tas i beaktande och i möjligaste mån förebyggas, såväl genom skydd och återställande av naturområden som genom att turismen inkorporeras i den integrerade förvaltningen av kustområden.

10.

ReK erkänner den roll som europeiska organisationer och initiativ (t.ex. Blue Flag Status, Quality Coast Award, EU:s strategi för blå tillväxt) spelar när det gäller att främja kvalitetsprinciper för europeisk turism i fråga om miljöskydd, hållbar turism, utbildning och ökad medvetenhet i Europas kust- och havsregioner. Vi uppmanar med kraft kommissionen att inleda en dialog med de institutioner som främjar dessa principer för att bredda deras inverkan och uppmuntra regionerna att frivilligt stödja sådana initiativ.

11.

Kommittén anser att EU:s strategi för blå tillväxt i kombination med innovation ger ett viktigt tillfälle till att främja den lokala och regionala ekonomin och skapa arbetstillfällen, vilket även kan förväntas göra kustregionerna mer attraktiva för turister. Förslag till innovation och blå tillväxt återfinns i ReK:s yttrande COR-2014-004835-00-01.

12.

Även om kust- och havsturismen har varit mer lönsam under det senaste decenniet än turismen i allmänhet har de genomsnittliga utgifterna per natt och den genomsnittliga vistelsetiden minskat. Därför är det av yttersta vikt att motverka denna trend och sträva efter att öka utgifterna och vistelsetiden i kust- och havsområdena genom innovativa och ändamålsenliga åtgärder, samtidigt som man åtgärdar problemet med säsongsbundenheten.

13.

Europas kust- och havsregioner måste utarbeta lokala strategier för att bevara, framhäva och marknadsföra sina lokala särdrag, och därigenom öka sin synlighet som turistdestinationer utifrån sina unika egenskaper.

14.

Det finns en ökande efterfrågan på nischturism, t.ex. hälso-, sjukvårds-, sport-, äventyrs-, vildmarks-, natur-, ekogastronomi-, kultur- och lyxturism. Alla dessa områden har potential för tillväxt, ekonomisk utveckling och nya arbetstillfällen.

15.

Antalet integrerade turisterbjudanden måste utvecklas: de inbegriper olika berörda parter från lokalsamhällena och främjar skapandet av nya arbetstillfällen i regionerna. Nya turistprodukter skulle kunna utvecklas genom att koppla samman traditionella verksamheter i Europas kust- och havsområden (t.ex. jordbruk och fiske, lokala grödor, vinframställning, kulturarvet och lokala traditioner och sedvänjor). Man bör även koppla samman aktiviteter som bidrar till att minska säsongsbundenheten, såsom vatten- eller strandsporter.

16.

Regionkommittén uppmuntrar kommissionen att ställa samman exempel på god praxis och offentliggöra en undersökning om omvandling av destinationer för massturism, samt om exempel på bra och integrerade projekt för turism i kust- och havsregioner. Kommissionen uppmanas att främja en debatt om resultaten av en sådan undersökning genom en alleuropeisk konferens med deltagande av alla medlemsstater, regioner och berörda parter.

17.

Säsongsbundenheten påverkar ofta kust- och havsturismen mer än destinationer med ett mer balanserat ankomstmönster. Dessa regioner behöver därför mer stöd för att diversifiera sina turistströmmar och stimulera de lokala företagen att främja sitt lokala kulturarv och utbudet av tjänster och använda det på ett kreativt sätt för att erbjuda ett större antal produkter och tjänster som inte är begränsat till den lokala nivån, oberoende av väderförhållandena.

18.

Regionkommittén stöder användningen av it- och innovationsverktyg som ett sätt att öka kust- och havsregionernas synlighet och begär att kommissionen ska stärka turismavsnittet i den europeiska havsatlasen för att öka medvetenheten om kust- och havsregionerna, deras värden och deras attraktionskraft på såväl turister som andra regioner.

19.

Turistsektorn står inför utmaningar när det gäller att främja hållbara arbetstillfällen, höja lönerna och locka till sig kompetenta personer.

20.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att underlätta arbetskraftens rörlighet i turistsektorn genom Erasmus Plus och inrätta ett utbytes- och utbildningsprogram för kust- och havsregioner med särskild inriktning på ungdomar, för att öka möjligheterna till yrkesutbildning under lågsäsong samt för att stärka utbytet av bästa praxis och främja entreprenörskap bland dessa arbetstagare.

21.

Kluster bör utvecklas bland små och medelstora företag i turistsektorn som ett sätt att tillhandahålla kompletterande och kvalitativa turisttjänster (bl.a. inkvartering, transport och rekreationstjänster) och således ett bredare och mer komplett turismutbud. ReK rekommenderar de regionala och lokala myndigheterna att främja sådana kluster bland lokala företag genom att inrätta kontaktforum och involvera de offentliga och privata aktörerna inom turismsektorn i dessa forum, som är gemensamma plattformar som skyddar resmålets identitet, integration och profil, och att samtidigt införa olika former av skattebefrielse och/eller skatteincitament för små och medelstora företag som bildar kluster och främjar projekt.

22.

Man måste ge erkännande till de små och medelstora företag som stöder främjandet av hållbar turism på sådana områden som miljösäkerhet och livsmedelstrygghet, vattenförvaltning och avfallshantering samt minskade växthusgasutsläpp.

23.

De licensieringsförfaranden och kvalifikationer som krävs för fritidsbåtsoperatörer varierar avsevärt mellan medlemsstaterna, vilket skulle kunna hindra sektorns utveckling. En lösning skulle kunna vara ett ömsesidigt erkännande av skepparexamen för fritidsbåtar och krav på kaptener. ReK uppmanar kommissionen att analysera denna fråga. Denna rekommendation om att standardisera utbildning och kvalifikationer kan utvidgas till personal som arbetar i fritidsbåtshamnar och har olika typer av utbildning samt rättsligt skydd och arbetstrygghet, beroende på medlemsstat.

24.

Även om öppna internetkurser har ett mervärde i fråga om att uppgradera och omorientera kunskaper inom kust- och havsområdet, kan man inte bortse från det praktiska inslag som ingår i en certifiering.

25.

Kustområdena tillhör de områden som är mest sårbara för klimatförändringar och naturkatastrofer. Sådana fenomen har omfattande effekter och kan inverka negativt på levnadsförhållandena och utkomstmöjligheterna i kust- och havssamhällena, särskilt på öar. Regionkommittén stöder därför ett system för integrerad förvaltning av kustområden, där hållbar utveckling i kustområden främjas genom en strategi som respekterar naturresursernas och ekosystemens begränsningar.

Öar och de yttersta randområdena är specialfall där det på grund av de befintliga områdenas begränsningar och överlappningen mellan de ekonomiska verksamheterna i kustområdena krävs mer stöd från EU för att förebygga sådana risker, som kan hindra den ekonomiska verksamheten. Man bör framför allt se till att sådant stöd ges till utarbetandet och genomförandet av strategin för en integrerad förvaltning av kustområden.

26.

I syfte att garantera kust- och havsturismens hållbarhet i skyddade områden (t.ex. vandringsleder) med vilda djur (t.ex. fåglar, havsdäggdjur, hajar) bör uppförandekoder antas och offentliggöras för att främja djurskydd, säkerhet för turister och miljöbalans.

27.

Om ekoturismen ska uppnå sin fulla potential måste det tydligt anges att skyddade kust- och havsområden såsom Natura 2000- och Ospar-områden är särskilt lämpade för hållbar turism (t.ex. dykning, observation av vilda djur, vandringsleder).

28.

År 2020 kommer över en femtedel av Europas invånare att vara över 65 år. Regionkommittén uppmuntrar därför kommissionen att fortsätta sitt arbete med ”turism för seniorer”, särskilt genom att stödja en hinderfri turism för personer med funktionsnedsättning.

29.

Vi välkomnar kommissionens översyn av viseringskodexen och dess initiativ för att locka tredjelandsmedborgare att semestra i Europa, inklusive på Europas kust- och havsdestinationer.

30.

Vi välkomnar kommissionens avsikt att offentliggöra en vägledning om EU-finansiering för turism, men betonar att den måste få en bredare spridning och bli känd i kust- och havsregionerna.

31.

Europeiska kommissionen bör under den nuvarande förhandlingsperioden om de operativa programmen och i enlighet med subsidiaritetsprincipen acceptera att regionernas prioriterade investeringar är berättigade till stöd, i synnerhet de som har en hävstångseffekt när det gäller denna strategi för kust- och havsturism, till exempel investeringar i och utveckling av infrastruktur, särskilt restaurering och återanvändning av historiska anläggningar (icke-militära och industriella byggnadsminnesmärken) för fritidsbåtar eller turismaktiviteter till havs.

32.

ReK anser att det är nödvändigt att säkerställa en effektiv och samordnad användning av alla tillgängliga resurser, inklusive lån och garantier från Europeiska investeringsbanken avsedda för små och medelstora företag, för att främja kust- och havsturismen under perioden 2014–2020, i synnerhet inom ramen för Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), programmet Horisont 2020 och programmen Cosme, Kreativa Europa och Life+.

33.

Öarna, de yttersta randområdena och andra avsides belägna resmål är i hög grad beroende av luft- och sjötransporter, som i sin tur är beroende av turister. Turistoperatörerna påpekar att de måste avsluta sin verksamhet när transporttjänsterna upphör, och transportoperatörerna påpekar i sin tur att de upphör med verksamheten eftersom turistoperatörerna stänger. Detta innebär att det är nödvändigt att främja strategier som kan bryta denna onda cirkel. Det finns en risk för att problemet förvärras ytterligare av den nuvarande ekonomiska krisen och turismens stora säsongsbundenhet. Eftersom 90 % av alla varor och produkter som senare används i öarnas turistsektor transporteras till sjöss, och eftersom frakten faktiskt endast är lönsam åt det ena hållet, bör man å andra sidan uppmuntra stödåtgärder för att försöka avhjälpa denna obalans.

34.

I samband med detta uppmanar Regionkommittén kommissionen att ta hänsyn till de särskilda förutsättningarna för öar som är nästan helt beroende av lufttransport, inte bara för att förbättra tillgängligheten för turister, utan också med tanke på den ekonomiska verksamhet som öarnas utveckling är beroende av och som i sin tur kan gynna turistsektorn (avgifterna för koldioxidutsläpp inom flygsektorn kan exempelvis inte höjas utan att man vidtar andra åtgärder i öregionerna, eftersom flygtransporterna i dessa områden är en nödvändighet). Sådana faktorer bör beaktas särskilt i diskussioner om det gemensamma europeiska luftrummet och riktlinjerna om statligt stöd till flygplatser och flygbolag, och genom att möjliggöra Eruf-finansiering av investeringar i flygplatsinfrastruktur.

35.

När det gäller de yttersta randområdena bör man även ta hänsyn till de specifika handikapp som kännetecknar dem (särskilt deras avlägsna belägenhet och isolering i förhållande till EU:s övriga regioner) vid utformningen och genomförandet av EU:s politik, som bidrar till att förbättra dessa områdens förbindelser med omvärlden, genom att politiken anpassas till deras speciella situation.

36.

Det är beklagligt att många kustregioner saknar bra förbindelser med inlandet och angränsande regioner och länder. Vi efterlyser en strategisk reflektion om intermodala förbindelser mellan olika transportnav (t.ex. flygplatser, järnvägsstationer, hamnar) och med grannländer, som gör det möjligt för passagerare att lättare ta sig till och runt olika havsområden.

37.

Kust- och havsturismen måste gynna de lokala kustsamhällena, och ReK argumenterar därför för särskilda åtgärder för att främja anställning av personer från lokalsamhället, användning av lokala produkter och utveckling av lokala livsmedelssystem. Ett sådant åtagande om att agera lokalt kommer att effektivisera kust- och havsområdenas turismutbud, stärka den lokala sysselsättningen och skapa arbetstillfällen inom hållbart jordbruk och fiske samt hållbara tjänster, och därigenom bidra till att uppnå EU:s mål om social och territoriell sammanhållning och landsbygdsutveckling.

38.

Det lokala maritima kulturarvet marknadsförs inte tillräckligt i många europeiska kustområden. Regionkommittén framhåller behovet av att göra skyddet av det maritima kulturarvet och kustarvet förenligt med kommersiell och ekonomisk utveckling såsom kabel- eller rördragning, prospektering efter och utvinning av olja och gas, brytning av kol eller mineral, utvinning av sand eller grus och bortskaffande av avfall och utgrävningsjord. Vi anser att sjunkna vrak, undervattensruiner, historiska fartyg och hamnanläggningar, traditionellt fiske och därtill hörande traditioner, samt hantverk med anknytning till detta (traditionellt skeppsbyggeri, nätbindning, konservering, osv) måste anses som viktiga lokala turistattraktioner.

39.

Fisketurismen har en outnyttjad potential och kan gynna kustsamhällena på flera sätt genom att göra fisket mer lönsamt, bevara de lokala fisketraditionerna och skapa fler lokala inkomstkällor.

40.

Regionkommittén håller med om att de investeringar som krävs för att främja fisketurismen bör stödjas och att EU bör betrakta fisketurism som ett komplement till kommersiellt fiske, som möjliggör ytterligare inkomster för fiskesamhällen i de fall där flottorna använder sig av selektiva och traditionella fiskemetoder. Kommittén uppmanar medlemsstaterna och regionerna att tillsammans med fiskerisektorn och turismsektorn samt andra berörda aktörer övervinna eventuella rättsliga och administrativa hinder för utvecklingen av fisketurismen.

41.

Vi uppmanar kommissionen att stärka sitt samarbete med Europarådet och förbättra kommunikationen om och främjandet av de nya och befintliga kulturlederna längs Europas kust.

42.

Vi stöder inrättandet av en sammanslutning mellan kust- och havsregionernas turistbyråer som ska tjäna som en plattform för samarbete och utbyte mellan kust- och havsregionernas yrkessammanslutningar samt bidra till utarbetandet och genomförandet av samarbetsprogram som syftar till att marknadsföra dessa regioner.

43.

Regionkommittén uppmuntrar de lokala och regionala myndigheterna att inleda en konstruktiv dialog med kryssningsindustrin för att sörja för lokala leveranser av varor till dessa fartyg och för att försöka fånga upp en större del av passagerarnas utgifter genom att skapa attraktivare mottagningsområden vid eller nära kryssningsterminalerna med affärer, barer, restauranger och personer i den lokala turistnäringen som kan erbjuda problemfria resor till närliggande sevärdheter på grundval av hållbarhetskriterier.

44.

De offentliga myndigheterna skulle kunna hjälpa de lokala företagarna att bättre främja och marknadsföra sina erbjudanden, och se till att informationen om lokala sevärdheter finns på olika språk och att resenärernas säkerhet och komfort tryggas. Verksamhet när det gäller leveranser till fartyg och produktplaneringen på destinationen är kopplad till den verksamhet som bedrivs av fartygsombuden, med vilka de regionala och lokala myndigheterna bör samarbeta i syfte att främja användningen av produkten och de lokala kompletterande aktiviteterna.

45.

Stora kryssningsfartyg för med sig ett stort antal personer till sina destinationer, vilket kan leda till problem med att transportera alla landstigande passagerare. ReK välkomnar utvecklingen av projekt för integrerad transportplanering och -utformning för att tillfredsställa stora passagerargruppers behov utan att störa lokalbefolkningen.

46.

Vattensporter och vattenaktiviteter blir allt populärare och Regionkommittén välkomnar det faktum att de ofta utformas och tillhandahålls av små lokala företag. Gemensamma EU-standarder på detta område skulle stärka konsumenternas förtroende och öka säkerheten.

47.

Vi uppmanar kommissionen att bedöma behovet av en gemensam ram för utveckling av infrastruktur för småbåtshamnar. Med tanke på att det i Europa finns omkring 4  500 fritidsbåtshamnar och att segelsport blir allt populärare uppmanar vi kommissionen att främja en undersökning om gemensamma standarder som särskilt behandlar frågor som rör tillgängligheten för personer med nedsatt rörlighet, säkerhetsstandarder eller fritidsbåtshamnars kapacitet.

48.

Regionkommittén uppmanar de lokala och regionala myndigheterna i områden med småbåtshamnar att tillsammans med lokala aktörer och turistoperatörer utarbeta strategier för att bättre ansluta sina hamnar till regionen i stort, och på så sätt uppmuntra fritidsseglare att utforska inlandet bortom hamnen och upptäcka dess kulturarv samt främja denna specifika båt- och havsturism via båtklubbar, småbåtshamnar och sjöfartssamhällen.

20.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 415/14

Föredragande

Annabelle Jaeger (FR–PES)

Ledamot av regionfullmäktige i Provence-Alpes-Côte d’Azur

Referensdokument

Remiss från kommissionen av den 12 februari 2014

1.

ReK uppmanar EU att fastställa tre bindande klimat- och energimål för perioden fram till 2030 som kommer att ge resultat:

Dessa tre mål behövs för att vi ska ha en chans att undvika en katastrofal temperaturökning på över 2 oC och för att uppnå EU:s långsiktiga mål (att minska växthusgasutsläppen med 80–95 %).

2.

Kommittén vill erinra om slutsatserna från Europeiska rådets möte den 20–21 mars 2014, då stats- och regeringscheferna kom överens om att senast i oktober 2014 fatta beslut om en ny politisk ram. ReK förväntar sig att man beslutar om ambitiösa mål. Kommittén är i detta sammanhang bekymrad över bristen på ambitioner i de förslag som Europeiska kommissionen hittills har lagt fram. Dessa är för svaga i förhållande till de föreslagna procentsatserna och genom att de endast måste uppfyllas på EU-nivå. Den föreslagna styrningsstrukturen är också alltför svag.

3.

Vi anser att dessa tre mål är tekniskt realistiska och att de skulle vara fördelaktiga för den europeiska ekonomin. De är avgörande för en långsiktig strukturell vision som kan möjliggöra en hållbar, säker och trygg energiframtid för Europa.

4.

EU bör fastställa ett mål för att senast i mitten av århundradet närma sig noll nettoutsläpp, samtidigt som man försäkrar sig om att energifattigdomen inte förvärras. Utöver en kontinuerlig minskning av växthusgasutsläppen måste man i större utsträckning främja satsningar på forskning och utveckling i fråga om avlägsnande av koldioxid från atmosfären och på att naturlig avskiljning av koldioxid ska spela en viktigare roll.

5.

Med stöd av dessa mål skulle EU vara beredd att förhandla om ett globalt klimatavtal inför den 21:a partskonferensen (COP21) för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), som ska hållas i Paris i november–december 2015, i synnerhet genom att så fort som möjligt och senast i slutet av mars 2015 tillkännage sina planer på ”nationella bidrag” inom ramen för UNFCCC.

6.

ReK rekommenderar att man i förslaget till ny ram för energistyrning drar lärdom av 2020-paketet, särskilt genom att fastställa bindande mål på EU-nivå och nationell nivå som medlemsstaterna ska hållas ansvariga för. Vi anser därför att den föreslagna samarbetsstrategin med mål enbart på EU-nivå inte kommer att skapa nödvändiga incitament för att nå sådana mål och uppnå mer ambitiösa resultat.

7.

Kommittén anser att det är absolut nödvändigt att de nationella målen för att öka andelen förnybar energi och minska energiförbrukningen är bindande för varje medlemsstat, och att länderna för detta ändamål inför regionala och lokala strategier. Detta skulle inte bara vara effektivare utan också överensstämma med subsidiaritetsprincipen. Denna struktur bör användas i den nya ramen för energistyrning.

8.

Kommittén framhåller att den nya gemensamma jordbrukspolitiken kan spela en central roll när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser och främja koldioxidbindning inom sektorn för jordbruk, skogsbruk och boskapsuppfödning.

9.

Vi betonar den lokala och regionala nivåns grundläggande roll när det gäller att utforma och genomföra politik på områdena klimatförändringar, utveckling av förnybar energi och energieffektivitet, men påpekar också att deras verksamhet bara kan bli optimal om de får erkännande i form av ett mandat och finansiella resurser på lång sikt.

10.

Vi uppmanar därför kommissionen att erkänna och samarbeta med de lokala och regionala myndigheterna för att hantera klimat- och energiutmaningarna samt att inkludera dem i den politiska ramen för 2030 och integrera dem i en ny energistyrning enligt principen om flernivåstyre, där varje förvaltningsnivås roll erkänns för en effektiv offentlig politik.

11.

Vi uppmanar slutligen de lokala och regionala myndigheterna att ytterligare öka sina insatser för klimatutmaningen genom att fastställa egna ambitiösa mål för 2030 och gemensamt utforma initiativ inför COP21 i december 2015 i Paris som en direkt uppföljning på de beslut som fattades vid COP19 i Warszawa i november 2013 om erkännandet av regionala och lokala myndigheter tills ett globalt avtal uppnås.

12.

Kommittén betonar att även om ett mål för minskning av växthusgaser är ytterst viktigt för att sända en klar signal för att göra det möjligt att internalisera alla kostnader för föroreningar och därmed minska dem, är det lika viktigt att detta mål kompletteras med mål för förnybar energi och energieffektivitet för att säkerställa att energiomställningen verkligen leder till en koldioxidsnål ekonomi som är säker, konkurrenskraftig och hållbar och som skapar synergieffekter i fråga om klimatförändringarna.

13.

Vi betonar att det behövs bindande mål som bidrar till att styra investeringarna mot utvecklingen av ren teknik. Det är därför viktigt att skapa rättssäkerhet för dem som investerar i koldioxidsnåla tekniker. Medlemsstaterna bör säkerställa en tydlig och stabil rättslig ram som förhindrar att ny lagstiftning får retroaktiv verkan.

14.

Vi påpekar att man måste uppnå en rättvis fördelning av kostnaderna mellan länderna, regionerna och städerna och beakta kraven för fysisk planering och de lokalt tillgängliga förnybara energikällorna utan att hindra regionerna och städerna från att gå ännu längre om de så önskar.

15.

Vi betonar att man vid utarbetandet av politik på EU-nivå och i medlemsstaterna beaktar behovet av att hålla energifakturan på en skälig nivå, och att energieffektivitet är ett centralt instrument i detta hänseende, eftersom det ger konsumenterna och EU:s medlemsstater möjlighet att spara mer än 200 miljarder euro om året fram till 2030 (1). Vi anser också att det vore bra att rekommendera medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna att anta specifika åtgärder för utsatta familjer och konsumenter när det gäller kampen mot energifattigdomen. Ett av de främsta sätten att förbättra energieffektiviteten måste vara renovering av byggnader, vilket dessutom skapar många arbetstillfällen inom byggsektorn, som är en socialt känslig bransch. Dessutom möjliggör man innovation i fråga om nya energieffektiva och biobaserade material, vilket medför investeringar i forskning, utveckling och innovation. Därför bör man inrätta särskilda finansieringsfonder på EU-nivå för att främja energisaneringen av byggnader.

16.

Vi påminner om att Europa är världens största energiimportör, och anser att mer ambitiösa europeiska mål för att uppnå energibesparingar fram till 2030 och samtidigt öka andelen förnybar energi skulle göra det möjligt att märkbart minska energiimporten till Europa och förbättra Europas energioberoende.

17.

Ett av de främsta sätten att förbättra energieffektiviteten måste vara renovering av byggnader, samtidigt som man bygger nya energieffektiva bostäder. Beslutsfattandet i dessa frågor bör dock inte ske utifrån en enda ståndpunkt. De lokala och regionala myndigheterna är en lämplig nivå där relevanta, konkreta beslut kan fattas. Samtidigt kommer det att skapas många nya arbetstillfällen inom byggsektorn, som är en socialt känslig bransch. Dessutom möjliggör man innovation i fråga om nya energieffektiva och biobaserade material, vilket medför investeringar i forskning, utveckling och innovation.

18.

Vi betonar att förnybar energi skulle kunna stå för nästan hälften av energiförbrukningen i Europa 2030 (källa: Fraunhoferinstitutet (2) och det tyska rymdcentret (3)).

19.

Vi betonar vikten av potentialen till energibesparingar, som är störst för de EU-länder som importerar mest gas och olja. Att investera i EU:s energieffektivitet fram till 2030 skulle göra det möjligt för EU att märkbart minska importen av energi till Europa och på så sätt förbättra EU:s energitrygghet, liksom utvecklingen av ny teknik som är effektivare, säkrare, billigare och sysselsättningsskapande.

20.

Dessutom anser vi att man skulle kunna förbättra EU:s energioberoende och försörjningstrygghet genom att utnyttja alla lokala förnybara energiresurser och genom en vidareutveckling av den inre marknaden för energi, t.ex. med hjälp av småskalig energiproduktion av konsumenterna själva, nya överföringsnät, lagring av energi och smarta nät. I detta syfte bör man ålägga samtliga medlemsstater att anta en gynnsam lagstiftning i denna riktning. Ett mångsidigt utbud av hållbara energikällor fungerar som en buffert mot prissvängningar, gör energisystemet mindre sårbart och gör det möjligt att undvika försörjningsavbrott.

21.

Vi anser att EU och medlemsstaterna bör underlätta omvandlingen av energiinfrastrukturen med hjälp av förbättrade gränsöverskridande sammanlänkningar. Särskilt angeläget är det mellan de länder som har längst kvar till målet om att säkerställa en nivå av sammankoppling mellan elnäten på minst 10 % av sin installerade produktionskapacitet.

22.

Vi välkomnar beslutet om senareläggning (s.k. backloading) för att förbättra EU:s utsläppshandelssystem. Vi anser dock att utsläppshandelssystemet måste genomgå en strukturell reform. Kommittén stöder i detta sammanhang Europeiska kommissionens förslag om att även skapa en ”reserv för marknadsstabilitet”, som dock bör träda i kraft långt före 2020. Vi anser att det är absolut nödvändigt att stabilitetsreserven kompletteras med andra åtgärder, såsom ett permanent avskaffande av överskottet av utsläppsrätter och införandet av ett minimipris.

23.

Vi uppmanar kommissionen att begränsa användningen av uppköp av internationella krediter för koldioxidkompensation. Dessa krediter gör det inte möjligt att sätta i gång de strukturella förändringar som behövs i EU, och främjar heller inte investeringar i regionerna. Dessutom krävs åtgärder för att främja lagring av koldioxid i hållbart förvaltade skogar.

24.

En del av intäkterna från utsläppshandeln bör gå till åtgärder på lokal och regional nivå.

25.

Det är viktigt att vidareutveckla även andra gemensamma styrmedel för minskad klimatpåverkan såsom ekodesign och offentlig upphandling. Koldioxidskatt är ett effektivt styrmedel där det finns goda erfarenheter att bygga vidare på.

26.

Vi anser att småskalig energiproduktion från förnybara energikällor av konsumenterna själva bör vara en av de lösningar som stöds av ett framtida ”energins Europa” för att stärka den europeiska ekonomins motståndskraft mot prissvängningar. Därför måste alla medlemsstater införa lagstiftning för att uppnå detta.

27.

Kooperativ på lokal och regional nivå som medborgare bildar för att främja förnybar energi bör ägnas särskild uppmärksamhet, för det första för att de innebär att ytterligare energileverantörer tillkommer och för det andra för att de förstärker medvetenheten om en rationell användning av energi genom en betydande utbildningsinsats.

28.

Vi noterar att det är i medborgarnas intresse att de närmaste myndigheterna kan hjälpa dem så bra som möjligt med deras energiproblem, till samma pris, och att man utvecklar lokala lösningar för energiproduktionen med tanke på de ökande priserna på världsmarknaderna. Lokala och regionala organ bör också som ägare av energiproduktion axla en större roll i expansionen av förnybar energi.

29.

Vi påminner om behovet av att säkerställa samstämmighet mellan den konkurrensrättsliga ramen på EU-nivå, för vilken EU har exklusiv behörighet, och grundprinciperna för EU:s energipolitik. Enligt dessa grundprinciper ska EU och medlemsstaterna ha delad behörighet och en skyldighet att respektera de lokala och regionala myndigheternas och i synnerhet de lokala och regionala energiorganens viktiga roll.

30.

Vi betonar att, såsom de många extrema klimatfenomen som inträffat nyligen har visat, det är de lokala myndigheterna som får ta de största konsekvenserna av passiviteten och som får betala priset för framtida problem om man inte påskyndar energiomställningen.

31.

UNDP (4) uppskattar att mer än 70 % av åtgärderna för att motverka klimatförändringarna och upp till 90 % av klimatanpassningsåtgärderna genomförs av lokala myndigheter.

32.

Vi erinrar om att EU har antagit en anpassningsstrategi och att det är regionerna och de lokala myndigheterna som kommer att ställas inför de största utmaningarna när det gäller klimatanpassning under de kommande årtiondena. Därför och med sikte på en översyn av denna strategi för perioden efter 2020 bör man göra betydande ansträngningar i regionerna och städerna för att inleda program för klimatanpassning, och finansiering från EU bör ställas till förfogande för detta.

33.

Vi betonar det faktum att de lokala och regionala myndigheterna tack vare närheten till medborgarna kan hjälpa till med att informera och upplysa medborgarna om de ekonomiska och sociala fördelarna med energiomställningsåtgärder på lokal nivå.

34.

Det är viktigt att den politiska ramen för 2030 bygger på och förstärker EU-initiativ på lokal nivå. Exempel på sådana initiativ är borgmästaravtalet (som kommittén skulle vilja förlänga till 2030), Mayors Adapt och andra EU-finansierade projekt. Vi uppmanar i detta sammanhang Europeiska kommissionen att säkerställa politisk samstämmighet och synergier mellan olika initiativ och i lämpliga fall involvera ReK i utformningen och genomförandet. Det är mycket viktigt att dessa möjligheter som EU erbjuder görs tillgängliga för mindre städer och landsbygdsområden.

35.

För att gå ännu längre betonar vi att det är lämpligt att de lokala och regionala myndigheterna fastställer specifika kvantifierade mål för utsläppsminskningar, förnybar energi och energibesparingar för 2030 som stöds av lokala och regionala strategier i syfte att påskynda den utveckling som kommer från regionerna. Dessa mål kan fastställas bland annat genom att man stärker och utvidgar borgmästaravtalet, som bör förlängas till efter 2020.

36.

Vi uppmanar kommissionen att lägga fram förslag för finansieringen av åtgärderna för energiomställning, bland annat genom EIB, som skulle kunna stödja de befintliga eller framtida lokala finanseringsstrukturerna förutom den europeiska finansiering som planerats för perioden 2014–2020 (Life+Clima, strukturfonderna, Horisont 2020, Fonden för ett sammanlänkat Europa osv.).

37.

Mot bakgrund av detta yttrande uppmanar vi också de lokala och regionala myndigheterna att förena sina krafter för en gemensam insats att göra sina röster hörda före och under COP21. En viktig mellanetapp är det klimattoppmöte som anordnas av FN:s generalsekreterare den 23 september i New York.

20.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 415/18

Föredragande

Gordon Keymer (UK–ECR), ledamot av Tandridge District Council

Referensdokument

1.

Regionkommittén framhåller den betydelse som EU:s regioner med geografiska och demografiska utmaningar har, inklusive de som avses i artiklarna 174 och 349 i EUF-fördraget och som i dag står inför allt större svårigheter när det gäller att tillhandahålla transporter lokalt.

2.

Dessa regioner, som i detta yttrande kallas ”regioner med utmaningar”, omfattar gränsområden, bergsområden, öområden, glesbefolkade områden (inklusive de nordligaste områdena) (artikel 174 i EUF-fördraget), de nio yttersta randområdena (artikel 349 i EUF-fördraget) och alla andra EU-områden som står inför liknande utmaningar. Dessutom finns det regioner med en mycket spridd befolkning.

3.

Kollektivtrafiken i dessa regioner står bl.a. inför följande utmaningar: ökade kostnader och behov av finansiering för att tillhandahålla tjänsterna, demografiska förändringar – avfolkning, en kvarvarande åldrande befolkning och befolkningens spridning – samt konsumenternas växlande efterfrågan på kollektivtrafiktjänster. Vissa av dessa regioner präglas också av ekonomisk nedgång, och i de yttersta randområdena är dessutom avlägsenhet, isolering och ett extremt beroende av effektiva transportsystem tydliga kännetecken.

4.

Rörlighet, dvs. förmågan att på ett enkelt sätt förflytta sig från en plats till en annan, är framför allt en rättighet som hänger samman med människors rätt till fri rörlighet, som fastställs i fördragen, och en förutsättning för livskvaliteten för de enskilda invånarna i dessa regioner när de vill ha tillgång till grundläggande offentliga tjänster (t.ex. utbildning, hälso- och sjukvård och sociala tjänster), pendla till sin arbetsplats, söka arbete, utöva fritidsaktiviteter, besöka släktingar, köpa varor och tjänster eller utöva sin frihet att resa längre bort.

5.

Kollektivtrafiksystem för transporter på väg och järnväg samt till sjöss som tillgodoser dessa grundläggande rörlighetsbehov ägs eller förvaltas i många fall av lokala, regionala och nationella myndigheter. Ett betydande antal lokala och regionala myndigheter är också ägare till eller delägare i regionala flygplatser.

6.

I artikel 174 i EUF-fördraget står det att ”särskild hänsyn” ska tas till vissa regioner, medan det i artikel 349 står att de yttersta randområdena ska omfattas av ”specifika åtgärder” vid utformningen av EU:s och medlemsstaternas politik. Även om det i Esif-förordningarna för 2014–2020 tas viss hänsyn till regioner med utmaningar bör de nuvarande bestämmelser inom ramen för EU:s politik på andra områden som påverkar transporter utnyttjas bättre för att avspegla de förpliktelser som fastställs i fördraget.

7.

Ett skäl till detta är troligen att storleken på den berörda ”regionen” inte specificeras i artikel 174 i EUF-fördraget. Vissa regeringar tolkar denna artikel på Nuts 2-nivå, medan kommissionen i sitt forskningsarbete och andra berörda aktörer menar att Nuts 3-nivån är lämplig. ReK anser att man när det handlar om att främja rörlighet (och inte de europeiska struktur- och investeringsfonderna (Esif)) bör beakta regioner med utmaningar av alla storlekar, även de på Nuts 3-nivå och lägre.

8.

Regioner med utmaningar fullgör uppgifter av avgörande betydelse för en balanserad utveckling i EU, särskilt genom tillgång till råvaror, jordbruk, fiske, miljöskydd, turism, gränsöverskridande förbindelser och fritidsaktiviteter. Förbättrade transportförbindelser både inom dessa regioner och med resten av EU bör därför vara ett grundläggande inslag i både EU:s sammanhållningspolitik och dess rörlighetspolitik, inte bara när det gäller personers rörlighet utan även rörligheten för varor. Främjande av större ekonomisk tillväxt i regioner med utmaningar skulle bidra till en välfungerande inre marknad och till den territoriella sammanhållningen i EU som helhet.

9.

ReK anser att det är nödvändigt att analysera hur utmaningarna för rörligheten i dessa regioner påverkar utformningen av modellerna för ekonomisk och territoriell utveckling i dessa regioner och även den nuvarande och framtida sysselsättningen. I några av dessa regioner är marknaderna begränsade och mindre attraktiva till följd av regionernas avlägsenhet och isolering, och de kan därför inte skapa tillräckligt många arbetstillfällen. Samtidigt gör hindren för arbetskraftens rörlighet i dessa regioner att människor blir fast i sitt geografiska område, vilket leder till en högre arbetslöshet.

10.

Kommittén ställer sig därför positiv till att Esif-programmet 2014–2020 innehåller ett särskilt tematiskt mål för hållbara transporter samt de många andra tematiska mål som kan användas för att främja rörlighet.

11.

ReK välkomnar också möjligheten att anpassa Esif-medfinansieringsgraden för att ta hänsyn till ”områden med allvarliga och permanenta, naturbetingade eller demografiska nackdelar” (artikel 121 i förordningen om gemensamma bestämmelser) och möjligheten att inom Eruf bevilja ett ”särskilt tilläggsanslag” till de yttersta randområdena och de nordligaste regionerna samt undanta dem från kravet på tematisk koncentration (artiklarna 10–12 i Eruf-förordningen).

12.

Vi understryker Esif-fondernas betydelse för att främja hållbar rörlighet i alla europeiska regioner. Vi beklagar dock att finansieringen av tematiskt mål 7 (”Att främja hållbara transporter och få bort flaskhalsar i viktig nätinfrastruktur”) – även om bestämmelserna medger det i alla regioner – kan försvåras i de mest välmående regionerna genom att kommissionen antar en restriktiv syn i denna fråga i de bilaterala förhandlingarna om de framtida operativa programmen.

13.

Kommittén uppmanar därför medlemsstaterna och de myndigheter som förvaltar Esif-fonderna att ta itu med trängande rörlighetsrelaterade behov i alla regioner med utmaningar och ta hänsyn till dessa när partnerskapsavtal och operativa program för genomförandet av Esif-fonderna utarbetas.

14.

Andra EU-fonder och finansiering från Europeiska investeringsbanken och den privata sektorn skulle också kunna spela en starkare stödjande roll. ReK betonar vikten av att följa upp arbetet med att ta med en territoriell dimension i Esif-fonderna (och göra fonderna samstämmiga genom den gemensamma strategiska ramen), samt vikten av att övervaka de territoriella konsekvenserna av tematiska fonder såsom Fonden för ett sammanlänkat Europa (FSE) och det närliggande TEN-T-programmet samt Horisont 2020 och det närliggande Civitas-programmet. I de program som finansieras genom dessa fonder prioriteras inte rörligheten i regioner med utmaningar, och därför ankommer det på alla styresnivåer att sammanföra dessa olika fonder på ett mer samordnat och innovativt sätt på fältet.

15.

ReK noterar EU:s åtagande att t.ex. använda TEN-T-medel för att främja ”tillgänglighet och anslutbarhet för alla regioner i unionen, även randområden, yttersta randområden, öområden, avlägsna områden och bergsområden liksom glest befolkade områden” (artikel 4 i förordning (EU) nr 1315/2013).

16.

95 % av TEN-T-medlen, som finansieras genom Fonden för ett sammanlänkat Europa, läggs dock enbart på stomnätet. Detta stärker Europas kärna och dess täta nät av större städer. Särskilda åtgärder bör dessutom vidtas för att se till att de positiva effekterna av förbättringarna av TEN-T också gagnar de lokala förbindelserna i regioner med utmaningar och därmed främjar dessa regioners tillgång till de viktigaste nationella och europeiska transportkorridorerna.

17.

Man måste därför finansiera sammankopplingar mellan TEN-T:s stomnät och övergripande nät samt mellan det övergripande nätet och lokala transportlänkar i regioner med utmaningar. Dessutom bör budgeten för Fonden för ett sammanlänkat Europa utökas i samband med halvtidsöversynen av den fleråriga budgetramen för att finansiera gränsöverskridande sammankopplingar och flaskhalsar i TEN-T:s stomnät. Detta kommer att bidra till att alla europeiska regioner integreras i ett hållbart och effektivt europeiskt system för passagerar- och godstransporter. Med tanke på att ett av målen med TEN-T-programmet är att ta itu med skillnader i utveckling bör också de behov som finns i regioner med utmaningar när det gäller att genomföra deras modeller för ekonomisk och territoriell utveckling beaktas som en del av den översyn av TEN-T-kartorna som planeras till 2016–2017.

18.

Horisont 2020 och det närliggande Civitas-programmet för rena transporter är inriktade på avancerad fordonsteknik som ska göra transporter mer resurseffektiva. Dessa mål är mycket eftersträvansvärda eftersom de också bidrar till att förbättra kollektivtrafiken i regioner med utmaningar, där fordonens kostnadseffektivitet är den viktigaste frågan.

19.

Det behövs därför nya metoder för finansiering av transporter i regioner med utmaningar. Det skulle kunna handla om att erbjuda allmänheten personliga transportbudgetar, t.ex. ”rörlighetscheckar”, en idé som har utvecklats med framgång i vissa medlemsstater, skattebefrielser för transportföretag eller samarbetsavtal som gör att olika transportföretag kan dela på fordon.

20.

Nya finansieringsmetoder måste även stödjas med nya verktyg. Intelligenta transportsystem (ITS) och förbättrad IKT skulle kunna användas för att ersätta tidtabells- och linjebaserad kollektivtrafik med efterfrågestyrda transporter såsom bussar på begäran, kollektiv taxi eller bilpooler. Användning av efterfrågestyrda transporter gör det möjligt att erbjuda effektivare och konkurrenskraftigare offentliga vägtransporter till lägre pris, eftersom transporttjänsterna utgör ett svar på en reell efterfrågan. Delade transportsystem, där man t.ex. blandar skolbarn och allmänheten, har också fungerat väl i vissa avlägsna regioner, liksom främjande av gång och cykling. Sådana system ger besparingar samt minskar bilberoendet och utsläppen.

21.

Sådana lösningar skulle kunna stödjas genom underlättande åtgärder såsom integrerade e-biljetter eller smartkort mellan transportslagen, interkompatibla e-betalningsstandarder, integrerade tidtabeller för de etapper av en resa som inte är efterfrågestyrda eller användning av applikationer för smarttelefoner för att ge allmänheten nya informations- och betalningsmöjligheter.

22.

Det är viktigt att se till att information om sådana nya rörlighetslösningar ges bred spridning samt att de är ekonomiskt överkomliga, tillgängliga och godtagbara för användarna. Om (faktiska och potentiella) användare aktivt får delta i arbetet med att fastställa deras behov kan detta bidra till framgång.

23.

De lokala och regionala myndigheterna kommer att vara den främsta drivkraften bakom många av dessa innovationer.

24.

Sådana rörlighetsprojekt bör dock enbart få finansiering om de ingår i en sund rörlighetspolitik som omfattar hela det berörda området och kan motiveras med välgrundade uppskattningar av den potentiella efterfrågan.

25.

Även hamnar och flygplatser, liksom deras förbindelser med närliggande områden i inlandet, kan spela en viktig roll när det gäller att främja utvecklingen i regioner med utmaningar och koppla samman invånarna med större städer. För t.ex. ösamhällen och de yttersta randområdena är sådana förbindelser det enda möjliga transportsättet, och de är avgörande både för deras överlevnad och för deras kontakter med såväl de egna länderna som resten av EU. Hamnar och flygplatser i regioner med utmaningar bör därför ägnas särskild uppmärksamhet i EU:s bestämmelser om offentlig upphandling och koncessioner (detta gäller även användningen av skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster) och om statligt stöd till hamnar, flygbranschen och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

26.

Enligt fördragen (protokoll nr 26) har medlemsstaterna ett stort handlingsutrymme när det gäller att fastställa skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse så att de ligger så nära användarnas behov som möjligt. Kommissionen får bara ingripa vid uppenbara fel.

27.

Det saknas information från en enda källa om vilka skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som gäller för transportföretag i EU. Större öppenhet i detta avseende skulle kunna avhjälpa marknadsmisslyckanden och främja ökad konkurrens mellan operatörer i regioner med utmaningar.

28.

Kommittén välkomnar kommissionens nyligen framlagda riktlinjer för statligt stöd till flygbranschen, som medger viss flexibilitet när det gäller att bevilja stöd till investeringar i och drift av flygplatser samt startstöd till flygbolag i avlägsna och svårtillgängliga regioner. Sådana flygplatser måste ofta kunna hantera en säsongsvis stor efterfrågan, även om de har outnyttjad kapacitet under andra delar av året.

29.

ReK beklagar emellertid att man i regionala utvecklingsfonden har infört restriktioner för budgetperioden 2014–2020 som innebär att finansiering av flygplatsinfrastruktur i de flesta fall är förbjuden i praktiken.

30.

Det är viktigt med en stark och öppen ordning för passagerares rättigheter som tillämpas till fullo och inte bara omfattar alla kollektivtrafikslag utan också multimodala resor. När det gäller flyg- eller järnvägsresor med flera etapper bör kombinerade interliningavtal uppmuntras i större utsträckning. De gynnar flygpassagerare från avlägsna regioner vad gäller både enkelhet och pris. De ersättningskostnader som regionala matarflygbolag eller bolag med lokala järnvägsförbindelser får bära i samband med missade anslutningar vid navflygplatser eller större järnvägsstationer får dock inte vara så oproportionerligt höga att de hindrar en ökad användning av sådana avtal.

31.

Det kan göras mer för att se till att de politiska beslutsfattarna intar en helhetsinriktad, multimodal, hållbar och samordnad hållning till utmaningarna för rörligheten i dessa regioner. I enlighet med subsidiaritetsprincipen måste man främst finna svaren på lokal och regional nivå. EU bör vidta stödjande åtgärder enbart om de ger ett mervärde.

32.

Byråkratin måste begränsas till ett absolut minimum i samband med alla nya åtgärder som kommissionen föreslår.

33.

Decentraliserade styrningsmodeller där transportbefogenheter och den tillhörande finansieringen delegeras till nivån under den nationella har visat sig vara effektiva i flera medlemsstater.

34.

ReK inser också att rörlighet i regioner med utmaningar inte bara bör handla om att utveckla transportinfrastruktur och transporttjänster. Rörlighetsprojekten måste ingå som ett led i utvecklingsplaneringen för regionen med utmaningar som helhet. När det gäller nya affärs-, industri- eller bostadsområden med dåliga anslutningar skulle man t.ex. kunna kräva att byggherren bidrar till kostnaderna för nya kollektivtrafiktjänster.

35.

Lokala rörlighetsplaner är viktiga, och de bör inte begränsas till stadsområden utan även omfatta, eller åtminstone tas fram i samarbete med, närliggande områden, även landsbygdsområden, som ett led i en bredare lokalt baserad utvecklingsstrategi. På så sätt kan man se till att transportsystemen i mer tätbefolkade områden även gynnar avlägsna områden. I sådana transportplaner bör man inte bara beakta de korta förbindelser som behövs för att tillgodose omedelbara behov lokalt, utan även längre förbindelser som skulle förbinda regioner med utmaningar med större städer.

36.

Kommittén vill särskilt framhålla fallet med gränsöverskridande kollektivtrafik i Europa, som ofta ställs inför särskilda utmaningar. Det handlar bl.a. om skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller miljökrav, elförsörjning, säkerhetsstandarder, personalens utbildning och skillnader i lagstiftning eller bristande enighet mellan de behöriga myndigheterna om finansieringen. Nya styrningsmodeller, användning av en gemensam rättslig ram, t.ex. en europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS), samarbetsavtal eller inrättande av en gemensam gränsöverskridande transportmyndighet skulle kunna bidra till att ta itu med dessa utmaningar, exempelvis genom att man beviljar koncessioner som underlättar rörligheten mellan olika gränsregioner, förutsatt att de kan genomföras med ett minimum av byråkrati.

37.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att vid konsekvensbedömningar av lagförslag på rörlighetsområdet särskilt uppmärksamma konsekvenserna av EU:s politik och program för rörlighet för regioner med utmaningar.

38.

Kommissionen uppmanas också att anta territoriella konsekvensbedömningar i enlighet med Regionkommitténs förslag. Detta skulle göra det möjligt att beakta de territoriella konsekvenserna av EU:s rörlighetspolitik i regioner med utmaningar. Även demografiska frågor såsom en åldrande befolkning, avfolkning, befolkningens spridning och kompetensflykt bör beaktas.

39.

Tillhandahållandet av transporttjänster i utsatta regioner betraktas ännu inte som en europeisk utmaning. EU:s lagstiftning är mer inriktad på att trygga minimal marknadssnedvridning än på att skapa ett regelverk som aktivt stöder utvecklingen av rörlighetslösningar i regioner med utmaningar.

40.

Kommittén uppmanar därför den nya kommissionen att lägga fram en grönbok i frågan, så att de berörda parterna och EU-institutionerna kan diskutera ämnet grundligt och lämpliga åtgärder kan tas fram. Syftet bör vara att rörlighetsproblemen i regioner med utmaningar ska erkännas och behandlas bättre inom EU:s samtliga politiska åtgärder och program så att tillgången till rörlighet ökar och risken för avfolkning minskar.

41.

Mer specifikt bör grönboken inleda en debatt, bedöma de framsteg som har gjorts hittills, innehålla en beskrivning av gällande regelverk och relevanta politiska initiativ, analysera de särskilda styrkor och svagheter som i regioner med geografiska och demografiska utmaningar finns på rörlighetens område och deras bidrag till den territoriella sammanhållningen som helhet, analysera glappet mellan förpliktelserna enligt fördragen och EU:s praxis vid utformningen av den politik som rör passagerar- och godstransporter och som påverkar regioner med utmaningar, samt klargöra de effekter som ovanstående faktorer får på ekonomin och sysselsättningen i dessa regioner. Dessutom bör den främja en bättre samordning mellan finansieringskällor, program och politiska åtgärder för rörlighet, stimulera forskning och innovation samt utveckla pilotprojekt och slutligen utforska alternativ för framtiden, inklusive vilka åtgärder eller incitament som skulle kunna vara lämpliga och på vilken styresnivå.

42.

Vid utarbetandet av grönboken måste särskild uppmärksamhet ägnas åt de områden där andra åtgärder än lagstiftning, t.ex. en strategi, en handlingsplan, rekommendationer, riktlinjer eller utbyte av bästa praxis, skulle kunna ge ett mervärde till initiativ på nationell nivå och nivån därunder.

43.

Kommissionen uppmanas att öka medvetenheten om rörlighet i regioner med utmaningar genom ett särskilt evenemang såsom den årliga trafikantveckan.

20.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 415/23

Föredragande

Cor Lamers (NL–EPP), borgmästare i Schiedam

Referensdokument

Meddelande från kommissionen: ”Ett program för ren luft i Europa”

COM(2013) 918 final

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från medelstora förbränningsanläggningar

COM(2013) 919 final – 2013/0442 (COD)

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om minskning av nationella utsläpp av vissa luftföroreningar och om ändring av direktiv 2003/35/EG

COM(2013) 920 final – 2013/0443 (COD)

1.

Regionkommittén har tagit del av kommissionens förslag om ett nytt åtgärdspaket för ren luft i Europa och instämmer i stora drag i detta. Kommittén ställer sig också över lag positiv till strategin när det handlar om att angripa utsläppskällor (bättre tillämpning av provcykeln för Euro 6-personbilar, nationella minskningsåtaganden från och med 2020 och för 2030, begränsning av utsläppen från medelstora förbränningsanläggningar m.m.).

2.

Luftföroreningar är ett gränsöverskridande fenomen som måste åtgärdas på europeisk nivå. De initiativ och den nya lagstiftning som Europeiska kommissionen föreslår ligger därför också i linje med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

3.

Kommittén konstaterar liksom kommissionen att luftföroreningar är ett stort problem: De är den största miljöorsaken till förtida dödsfall i EU och står för tio gånger fler dödsfall än trafikolyckor. De kopplas till luftvägssjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och cancer. Luftföroreningar förekommer mest i stadsområden där också befolkningstätheten är hög, men även i områden där effekterna av utsläppen till följd av särskilda geografiska kännetecken, t.ex. smala transitrutter eller vissa (flod)dalar, i kombination med specifika dominerande väderförhållanden kan leda till höga koncentrationer av luftföroreningar. Den europeiska luftkvalitetspolitiken måste utgå från folkhälsan och miljön.

4.

Regionkommittén konstaterar att luftkvaliteten i Europa (också) under de senaste åren successivt förbättrats men att det inte går tillräckligt snabbt. Ett stort antal medlemsstater kommer inte i tid att lyckas uppfylla kraven i direktivet om luftkvalitet, och mot 17 medlemsstater pågår överträdelseförfaranden.

5.

Vi välkomnar kommissionens ambitioner på längre sikt, men konstaterar på grundval av den utsläppspolitik som föreslås att det kommer att dröja ungefär två generationer innan EU-medborgarna verkligen kan inandas ren och hälsosam luft. Detta är mycket oroväckande.

6.

Kommittén framhåller luftföroreningarnas gränsöverskridande karaktär. För att angripa problemet krävs det en flernivåstrategi där varje (europeisk, nationell, regional och lokal) myndighetsnivå tar sitt ansvar. Det krävs en helhetssyn som beaktar förorenarens ansvar, de rättsliga befogenheterna och en rättvis kostnadsfördelning. Alla myndighetsnivåer har under de gångna åren vidtagit en mängd åtgärder för att bidra till att förbättra luftkvaliteten lokalt och gör detta fortfarande, men de behöver lämpligt ekonomiskt stöd samt en effektiv politik och effektiva reglerande verktyg som levererar avsedda resultat (t.ex. Euro 6-utsläppskraven). Lokala och regionala åtgärder är viktiga men får enbart en begränsad positiv (lokal) effekt och kräver ofta stora investeringar. Lokala myndigheters inflytande, politiska frihet och ekonomiska resurser är ofta begränsade. Europeisk politik för att angripa problemen vid källan och nationell lagstiftning får oftast mycket större inverkan på luftkvaliteten och är i de flesta fall dessutom mer kostnadseffektiva. Immissionskraven bör därför föregås av en politik för att angripa problemen vid källan.

7.

Vi hänvisar till Regionkommitténs förberedande yttrande från 2012 om översynen av EU:s luftkvalitetspolitik. Åtgärder efterlystes för att förbättra politikens genomförbarhet och därmed också för en helhetslösning, en ambitiös europeisk politik för att angripa problemen vid källan och en sammankoppling av den europeiska utsläppspolitiken och immissionspolitiken, i fråga om både ambitioner och tidsfrister.

8.

Kommittén framhåller också de viktiga utgångspunkterna i det sjunde miljöhandlingsprogrammet och Regionkommitténs yttrande om detta i fråga om bättre integration, bättre genomförande och bättre samarbete mellan olika myndighetsnivåer på miljöpolitikens område. Dessa utgångspunkter finns med även i det här yttrandet.

9.

Regionkommittén konstaterar att kommissionens förslag är ett konkret steg mot en politik för att angripa problemen vid källan, men att de föreslagna tidsfristerna innebär att vi får vänta för länge på de positiva resultaten. Den politik som föreslås hjälper inte medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna att uppfylla luftkvalitetsdirektivets normer i tid. Kommittén konstaterar därför att det fortfarande finns en stor brist på överensstämmelse mellan den europeiska utsläppspolitiken och immissionspolitiken. Detta kräver en lösning.

10.

Kommittén stöder kommissionens höga ambitioner att på lång sikt sträva efter en situation där luftkvaliteten inte längre får några (negativa) konsekvenser för människors hälsa och ekosystemen. Kommissionen gör i detta sammanhang rätt i att hänvisa till Världshälsoorganisationens strikta gränsvärden, men man anger inte vilket år dessa mål ska vara uppfyllda.

11.

Kommissionen konstaterar att luftkvalitetsdirektivet inte efterlevs i tillräcklig utsträckning. I de flesta medlemsstaterna uppfylls inte normerna (i tid), och mot 17 medlemsstater pågår överträdelseförfaranden. Kommissionen kommer därför inte att se över direktivet på kort sikt. Man strävar efter ett bättre genomförande så att de nuvarande normerna uppfylls överallt senast 2020. Rent formellt innebär detta dock ingen förändring: Det är inte tal om att skjuta upp (det rättsliga) kravet på att uppfylla gällande gränsvärden i tid.

12.

Faktum är att de största förbättringarna måste härröra från den europeiska politiken för att angripa problemen vid källan. Denna politik har under de gångna åren inte lett till önskade resultat i tillräcklig utsträckning. Det har t.ex. visat sig att utsläppen från flera olika fordonskategorier i praktiken är större än vad de europeiska kraven för dessa kategorier medger, och detta gäller också de faktiska utsläppen från den senaste kategorin Euro 6-personbilar. Detta leder till stora problem framför allt i stadsområden och utmed transitrutterna. ReK framhåller dock också att de politiska riktlinjerna och EU:s lagstiftning ofta inte varit tillräckligt ambitiösa.

13.

Kommittén stöder i stora drag kommissionens förslag när det gäller politiken för att angripa problemen vid källan (bättre tillämpning av provcykeln för Euro 6-personbilar, sänkning av nationella utsläppstak, begränsning av utsläpp från medelstora förbränningsanläggningar m.m.). Vi understryker att typprovningen av tunga nyttofordon bör ske i verklig trafik och att utsläppen bör mätas ombord, där de fastställda maximivärdena inte under några omständigheter får överskridas. Vi håller också med om att befintliga och övriga planerade åtgärder riktade mot källan (t.ex. direktivet om ekodesign, åtgärder inom jordbruket, direktivet om industriutsläpp och direktivet om mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg utan för t.ex. inlandssjöfart) kan vara till stor hjälp för att genomföra de erforderliga minskningarna. Under de kommande åren är det viktigt att man också visar prov på den ambition som krävs och att detta kommer till uttryck i tekniska referensdokument (referensdokument för bästa tillgängliga teknik).

14.

Politiken för att angripa problemen vid källan ligger dock tidsmässigt och med avseende på ambitionsnivån inte i fas med kraven i luftkvalitetsdirektivet. De positiva effekterna av denna politik kommer inte att märkas tidigt nog. Kommittén förespråkade i sitt yttrande från 2012 en sammankoppling av den europeiska immissionspolitiken och den europeiska utsläppspolitiken. Kommissionen väljer att inte se över luftkvalitetsdirektivet förrän politiken för att angripa problemen vid källan har gjort sitt. Med tanke på tidsfristerna kan man dock inte förvänta sig några positiva effekter av politiken för att angripa problemen vid källan förrän stegvis under perioden 2020–2030. Detta tyder på att kommissionens höga ambitioner inte kommer att förverkligas förrän tidigast under perioden 2030–2050.

15.

Kommissionen har inlett överträdelseförfaranden mot 17 medlemsstater trots att de tidsfrister som tillämpas inte i tillräcklig utsträckning beaktar hur lång tid det tar innan en politik som angriper problemen vid källan ger effekt. Kommittén uppmanar kommissionen att vara synnerligen försiktig med att inleda sådana förfaranden och att välja en mer konstruktiv strategi som bygger på realistiska tidsfrister.

16.

Vi föreslår att medlemsstaterna på vissa villkor erbjuds en längre omställningsperiod, där man tar hänsyn till tidsfristerna för de förväntade resultaten av den politik för att angripa problemen vid källan som kommissionen föreslår. Till villkoren hör att de ska utarbeta ett omställningsprogram med åtgärder som ska leda till att immissionsgränsvärdena ändå uppfylls.

17.

Förslaget befriar inte medlemsstaterna från skyldigheten att vidta åtgärder. Med tanke på principen om likhet inför lagen skulle kommissionen ju kunna ställa villkor som knyter an till de villkor som kommissionen tillämpar (och har tillämpat) för beviljande av undantag (1). Detta ska förmå medlemsstaterna i fråga att vad gäller politik och åtgärder göra tillräckligt för att inom rimlig tid ändå uppfylla de gränsvärden som anges i luftkvalitetsdirektivet.

18.

Det alternativ som föreslås ovan skiljer sig från den övergångsperiod för undantag som kommissionen för närvarande tillämpar. Här tas nämligen också hänsyn till de tidsfrister för att uppnå effekterna av den europeiska politik för att angripa problemen vid källan som kommissionen föreslår.

19.

Kommittén vill i samband med detta påpeka att luftföroreningar orsakas av en kombination av internationella, nationella, regionala och lokala källor och utsläppen från dessa. Alla myndighetsnivåer har ett ansvar, och kommittén anser därför också att omställningsplanerna måste utarbetas av medlemsstaterna i nära samarbete med lokala och regionala myndigheter. Dessa planer kan exempelvis innebära att en medlemsstat anpassar sitt nationella skattesystem så att det blir mer inriktat på att stimulera renare transporter och motverka förorenande transporter. Lokala och regionala myndigheter skulle sedan kunna fortsätta med att t.ex. införa miljözoner.

20.

Det är också viktigt att vara restriktiv med överträdelseförfaranden, eftersom dessa kan leda till böter och flera medlemsstater har (eller håller på att utarbeta) lagstiftning som övervältrar sådana böter på de lokala och regionala myndigheterna. I yttrandet från 2012 framhöll Regionkommittén att varje försök att övervältra böter på de lokala och regionala myndigheterna är orättvist. På luftkvalitetens område finns det en stark växelverkan mellan de olika myndighetsnivåernas ansvarsområden. Det är orimligt att bara en myndighetsnivå ställs till svars och åläggs böter. Dessutom kan man inte motivera att den myndighet som har minst inflytande ställs till svars, medan de principiella besluten i många länder fattas på nationell nivå.

21.

Regionkommittén förklarade i yttrandet från 2012 att det är viktigt att undersöka om elementärt kol/sot inte skulle kunna utgöra en bättre indikator ur hälsosynpunkt än PM2,5 och PM10. Kommissionen tar inte upp en sådan närmare undersökning i sina förslag. Regionkommittén fortsätter att understryka vikten av ytterligare forskning på detta område. I ”Ett program för ren luft i Europa” tar kommissionen emellertid upp sot, och kommittén välkomnar följande åtagande: ”Vid minskningarna av PM2,5 ska inriktningen särskilt ligga på minskning av sot som är det andra viktiga kortlivade klimatpåverkande ämnet”.

22.

Kommittén välkomnar den helhetssyn som kommissionen förespråkar och framhåller på nytt den stora vikten av en avstämning med närliggande politikområden, t.ex. klimat- och energipolitik, ekonomisk politik och industripolitik, jordbruk och transportpolitik.

23.

Denna helhetssyn får också återverkningar på EU-fonderna. Genom mer flexibilitet och prioritering inom EU-fonderna för luftkvalitetsåtgärder gör dessa fonder det lättare att uppnå luftkvalitetsmålen. Det innebär också att kommissionen på ett bra sätt ger innehåll åt önskan om en helhetssyn. ReK uppmuntrar de lokala och regionala myndigheterna att aktivt verka för att utverka medel från de europeiska fonderna.

24.

Kommittén håller med kommissionen om vikten av innovation och kunskapsutbyte på luftkvalitetsområdet, t.ex. i form av pilotprojekt och en utvidgning av den lokala och regionala verktygslådan för förvaltning av luftkvaliteten.

25.

Luftföroreningar förorsakas i stor utsträckning av motordriven vägtrafik, och i linje med yttrandet från 2012 är det viktigt att fortsatt stöd ges till forskning och stimulansåtgärder med avseende på användning av alternativ framdrivningsteknik, t.ex. laddhybridfordon, elfordon, vätedrivna fordon osv. Kommittén framhåller i detta sammanhang också rekommendationerna i ReK:s yttrande om Cars 2020-meddelandet.

26.

Det är viktigt att man också i framtiden avsätter tillräckliga finansiella medel för detta och andra initiativ på luftkvalitetsområdet, t.ex. genom strukturfonderna, Horisont 2020 och Life.

27.

Den europeiska politiken för att minska nationella utsläpp av vissa luftföroreningar är ett viktigt instrument för att minska luftföroreningarna inom EU. Den stimulerar de synnerligen nödvändiga åtgärderna för att angripa viktiga källor till föroreningar, t.ex. utsläpp från jordbruket och industrin.

28.

Kommittén stöder i detta sammanhang kommissionens förslag om kompletterande nationella minskningsåtaganden för medlemsstaterna från och med 2020 och för 2030. Detta är mycket viktigt om man vill minska (bakgrunds)koncentrationerna på lokal och regional nivå.

29.

Man måste fastställa nya internationella mål för 2020 genom en översyn av Göteborgsprotokollet som också stimulerar länder utanför EU att bedriva luftkvalitetspolitik. Översynen av Göteborgsprotokollet kräver dock inga kompletterande åtgärder för medlemsstaterna före 2020, och kompletterande nationella minskningsåtaganden planeras inte förrän på längre sikt.

30.

Detta innebär att det tills vidare inte sker någon betydande minskning av utsläppen av luftföroreningar och att lokala och regionala myndigheter inte får något extra stöd för att i tid fullgöra immissionskraven enligt luftkvalitetsdirektivet förrän de skärpta nationella utsläppskraven får effekt.

31.

ReK välkomnar varmt bestämmelsen i artikel 6 i förslaget om att medlemsstaterna i sina nationella luftvårdsprogram måste bedöma i vilken utsträckning nationella utsläppskällor kan påverka luftkvaliteten inom deras territorier och i grannmedlemsstater, och beakta behovet av att minska utsläppen av luftföroreningar för att uppfylla luftkvalitetsmålen inom sina territorier och, i förekommande fall, i grannmedlemsstater. ReK önskar att denna bestämmelse ska behållas i det slutgiltiga direktivet.

32.

Kommittén förespråkar en tillräckligt hög ambitionsnivå när det gäller de nationella minskningsåtagandena för 2030. Av kommissionens konsekvensbedömning framgår att det finns utrymme att på ett kostnadseffektivt sätt uppnå en högre ambitionsnivå än den som man nu siktar på i förslagen. Kommittén anser därför att man åtminstone bör bibehålla de minskningsåtaganden som föreslås för 2030 och efterlyser en ytterligare skärpning av minskningsåtagandena där så är möjligt. Minskningskraven måste dock vara ekonomiskt genomförbara och anpassade till vad som är tekniskt möjligt.

33.

Kommittén rekommenderar att man väljer delmål för 2025 som är lika bindande som målen för 2020 och 2030. Detta skapar ytterligare ett kontrollmoment, och det innebär att medlemsstaterna på ett tidigt stadium tvingas att börja minska mängden skadliga utsläpp.

34.

Det finns stöd för de föreslagna flexibilitetsmekanismerna, men vi vill framhålla att dessa inte får tas som förevändning för att inte ingripa om politiken inte ger tillfredsställande resultat.

35.

Kommittén stöder kommissionens förslag om lagstiftning om utsläppskrav (för svaveldioxid, kväveoxider och partiklar) för medelstora förbränningsanläggningar med en kapacitet på mellan 1 och 50 MW. Det finns 1 42  986 sådana i EU. Detta förslag syftar till att införa en europeisk lagstiftning för den här typen av förbränningsanläggningar. Kommissionens förslag avser enbart svaveldioxid, kväveoxider och partiklar. Med hänsyn till framtida lagstiftning föreslår kommittén att kommissionen undersöker om det vore ändamålsenligt att införa utsläppskrav för kolmonoxid.

36.

Det är mycket viktigt att ha ambitiösa mål för medelstora förbränningsanläggningar om man vill nå målen enligt de nationella utsläppsminskningskraven och luftkvalitetsdirektivet, men det är även viktigt att ändra energikällor från fossila bränslen till – i vissa fall – biomassa och samtidigt införa de mekanismer och system som behövs för att minska utsläppen från förbränningen av biomassan. En förutsättning för detta är att man föreskriver bästa tillgängliga teknik. Det finns bra exempel på nya anläggningar där strängare utsläppsvärden kan nås genom primära åtgärder, t.ex. med pannor och turbiner som drivs med naturgas.

37.

Kommittén anser att det bör vara möjligt att betrakta den andel av de nationella nettoutsläppen som kommer från små och medelstora förbränningsanläggningar avsedda för energiproduktion med utgångspunkt i hur kostnadseffektiva utsläppsminskningarna är.

38.

Regionkommittén förväntar sig att EU:s luftkvalitetpolitik ska vara förutsägbar, långsiktig och naturligt samstämmig med klimat- och energipolitiken och annan EU-politik.

39.

När det gäller bilaga IV är det viktigt att skapa större klarhet kring frågorna om mätfrekvens, parametrar och mätmetoder i direktivet. Denna information är en förutsättning för att man ska kunna föra en diskussion om direktivets genomförbarhet och därmed också dess utsläppskrav.

40.

Ett antal medlemsstater har redan nationell lagstiftning för medelstora förbränningsanläggningar. I vissa fall är utsläppskraven strängare än de europeiska krav som föreslås och i andra fall inte. Ur miljö- och hälsosynpunkt är det viktigt att strängare krav i medlemsstaterna kan bibehållas.

41.

Regionkommittén anser att det är nödvändigt att i direktivet om små och medelstora förbränningsanläggningar beakta kostnadseffektiviteten när man fastställer gränsvärden för utsläpp, t.ex. av partiklar, för både befintliga och nya anläggningar.

42.

Med hänsyn till genomförbarheten och proportionaliteten anser kommittén att man bör undersöka ytterligare möjligheter till en mer långtgående differentiering. Denna skulle kunna grunda sig på kapaciteten och på det bränsle som används, framför allt i de fall där gränsvärdena endast kan uppnås med hjälp av dyr slutledsteknik och där kostnaderna väger relativt tyngre på mindre anläggningar. I fallet icke-standardiserade bränslen (t.ex. processgaser, processvätskor och biogas) bör man undersöka möjligheterna till mer skräddarsydda lösningar. Med tanke på de stora skillnaderna i den bakomliggande tekniken bör man dessutom undersöka möjligheten till differentiering av olika slags anläggningar (t.ex. en indelning i gasturbiner, motorer, pannor och övriga). Genom en alltför stringent strategi som ska passa alla uppstår det en risk för att kraven ibland blir onödigt stränga för vissa slags anläggningar.

43.

De krav som föreslås i fråga om registrering och övervakning kan ibland innebära en stor (extra) administrativ börda för myndigheter och företag. Dessa bör underkastas en kritisk undersökning. Ett konkret exempel är varmvattenberedare, där en hög mätfrekvens bara har ett begränsat mervärde ur ett tekniskt perspektiv, eftersom åldrande och nedsmutsning spelar en mindre roll vid varmvattenberedare än vid t.ex. motorer.

20.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 415/30

Föredragande

Povilas Žagunis, borgmästare i Panevėžys-distriktet (LT–EA)

Referensdokument

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 1308/2013 och förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller stödordningen för utdelning av frukt och grönsaker, bananer och mjölk i skolor

COM(2014) 32 final

1.

Det är viktigt att lägga grunden till sunda levnadsvanor redan i skolan. EU har möjlighet att främja människors förutsättningar att leva ett sunt liv, och de lokala och regionala myndigheterna kan vidta och genomföra åtgärder som är avpassade till konkreta fall och får stöd genom gemensamma europeiska program.

2.

Vi understryker att ekologiska livsmedel och livsmedel som inte innehåller genetiskt modifierade organismer är en viktig del av en hållbar kost för barn.

3.

Vi framhåller vikten av programmet för utdelning av frukt och grönsaker i skolan. 25 av medlemsstaterna (alla utom Storbritannien, Finland och Sverige) deltar i detta, och under 2012–2013 fick 8,4 miljoner barn i 61  396 skolor dra nytta av det. Vi framhåller också vikten av programmet för utdelning av mjölk. Alla medlemsstater deltar i detta, och under 2011–2012 fick 20,3 miljoner barn i hela EU dra nytta av det. Vi erinrar också om de möjligheter detta innebär för alla de EU-medlemsstater som vill delta.

4.

Detta lagstiftningsinitiativ berör, trots sitt begränsade ämnesområde, flera av EU:s och medlemsstaternas viktiga behörighetsområden: den gemensamma jordbrukspolitiken, den inre marknaden, folkhälsan och, i begränsad utsträckning, utbildningsväsendet.

5.

Regionkommittén ställer sig positiv till förslaget om att slå ihop programmen för utdelning i skolorna av mjölk (som inrättades 1977 och utvidgades till grundskolans övre klasser och gymnasieskolorna 2008) och frukt (som inrättades 2009) och fastställa enhetliga regler för samfinansieringen. Förslaget grundar sig på revisionsrättens rapport från 2011 (1) och rekommendationerna om ökad effektivitet och förbättrad samordning.

6.

Det är positivt att medlemsstaterna genom ändringen av förordning nr 1308/2013 får möjlighet att, utan att de nationella kvoterna överskrids, omfördela en del av medlen för utdelning av frukt och grönsaker, bananer och mjölk i skolorna (artikel 23a.4) och på så sätt se till att användningen av medlen blir mer flexibel och att man på medlemsstatsnivå kan undvika de problem som kan uppstå genom att en oroväckande stor andel (ibland ända upp till 30 %) av stödmedlen inte utnyttjas, såsom framgår av finansieringsöversikten till förslaget (punkt 1.5.1). Kommittén anser det angeläget att de lokala och regionala myndigheterna kan delta i denna omfördelning.

7.

Samtidigt ställer vi oss tveksamma till förslaget om hur stor andel av programmedlen medlemsstaterna ska kunna omfördela efter eget gottfinnande. Den andel på 15 % som föreslås grundar sig nämligen inte på någon grundlig undersökning, framför allt mot bakgrund av att andelen outnyttjade medel i de båda program som ska ändras i vissa fall uppgår till 30 %. Själva förslaget verkar därför inte stå helt i överensstämmelse med principerna om god förvaltning.

8.

Kommittén ställer sig positiv till ändringen i förordning (EU) nr 1308/2013 när det gäller möjligheten för medlemsstaterna att bidra till finansieringen med egna medel eller genom att locka till sig privat finansiering. Detta kan leda till samordningsvinster vid användningen av nationella och europeiska medel när man strävar efter ett positivt resultat som är oberoende av de olika medlemsstaternas uppfattningar.

9.

Bestämmelserna om stöd till utdelning av frukt, grönsaker och mjölk i skolorna bör förbättras genom att man inför en möjlighet att omfördela de nationella stödkvoterna. Om en medlemsstat inte har utnyttjat sin kvot när den sexåriga programperioden närmar sig sitt slut, bör man exempelvis först beakta en omfördelning av medel till förmån för de regioner som bättre har utnyttjat sina medel, och därefter bör man kunna omfördela de nationella kvoter som kommissionen har fastställt till de medlemsstater som har utnyttjat eller överskridit kvoterna och på så sätt gynna de medlemsstater som varit framgångsrika i genomförandet och uppmuntra de medlemsstater som inte varit lika effektiva till ytterligare ansträngningar.

10.

De principer som man tillämpar i dag för att fastställa stödkvoterna för medlemsstaterna – det historiska kriteriet, som visar hur medlemsstaterna har utnyttjat stödet under en tidigare period, och det fysiska behovet, som definieras som de 6- till 10-åriga skolbarnens objektiva andel av medlemsstatens befolkning – är mycket mekaniska och kanske inte tillräckliga om man vill tillgodose stödbehovet på ett effektivt sätt.

11.

Med tanke på mångfalden i Europa bör man överväga möjligheten att införa ytterligare kriterier för att fastställa de nationella kvoterna inom programmet för stöd till utdelning av frukt, grönsaker och mjölk i skolorna, t.ex. den regionala utvecklingsnivån, den statistiskt genomsnittliga vitaminbristen, som definieras som differensen mellan det objektiva fruktbehovet i form av en barnportion fastställd av Världshälsoorganisationen (400 g frukt per dag) och den faktiska statistiskt genomsnittliga konsumtionen av frukt, kostvanor (det är t.ex. av tradition vanligare med frukt och grönsaker i en måltid i de sydliga EU-medlemsstaterna än i de nordliga).

12.

Kommittén ställer sig kritisk till förslaget i skäl 7 i förordningsförslaget om att ge kommissionen delegerade befogenheter att anta vissa akter med avseende på tilläggsregler om balansen mellan de två kriterierna, och betraktar detta som ett möjligt försök att öka kommissionens befogenheter på medlemsstaternas bekostnad.

13.

Förordningens förslag om att medlemsstaterna ska ha en skyldighet att övervaka programmet är oroväckande (2), framför allt med tanke på den administrativa börda som detta skulle medföra för de nationella, regionala och lokala myndigheterna i medlemsstaterna. Vi uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att verka för att bördan av att övervaka programmet ska bli så liten som möjligt.

14.

Kommittén ställer sig kritisk till principen i förordningen att fastställa ett högsta stödbelopp per portion och inte en procentandel för stödet. Vi vill framhålla de risker som ett sådant finansieringssätt medför. Om ett konkret stödbelopp fastställs kan detta leda till att man börjar använda billigare livsmedel av lägre kvalitet. Vi föreslår att (den översta gränsen för) EU:s stödmedel och de konkreta stödbeloppen även i fortsättningen fastställs i enlighet med artikel 43.3 i EUF-fördraget.

15.

Eftersom kvaliteten på de livsmedel som delas ut kan bli lidande om man börjar tillämpa ett fast stödbelopp per portion uppmanar vi alla berörda parter att vidta åtgärder för att se till och kontrollera att de jordbruksprodukter som delas ut enligt detta stödprogram uppfyller höga kvalitetskrav.

16.

Med hänvisning till slutsatsen i revisionsrättens rapport, att programmet för utdelning av mjölk inte har uppfyllt målen och att detta till stor del beror på att det inte funnits någon mekanism som riktat uppmärksamheten på prioriterade behov, ställer vi oss negativa till formuleringen av artikel 23 i förordning (EU) nr 1308/2013, där det talas om utdelning av jordbruksprodukter i skolorna men inte om vikten av att rådfråga de lokala och regionala myndigheterna i samband med arbetet med att förbättra sexårsprogrammen för utdelning av frukt och grönsaker eller om behovet av att ta hänsyn till deras erfarenheter.

17.

Med tanke på att varje försök på EU-nivå att tvinga på medlemsstaterna regler om interna överläggningar bör betraktas som en överträdelse av subsidiaritetsprincipen bör kommissionen i förordningen rekommendera att medlemsstaterna ägnar större uppmärksamhet åt de möjligheter som de lokala och regionala myndigheterna, i egenskap av de institutioner som står slutanvändarna och målgruppen närmast, har att ge återkoppling, framför allt genom att involvera dem i samråd om utformningen av de nationella sexårsprogrammen för utdelning av frukt och grönsaker.

18.

Vanan att konsumera frukt, grönsaker och mjölk får också långsiktiga ekonomiska konsekvenser och skulle bidra till att uppnå de gemensamma europeiska målen att öka konkurrenskraften och stärka sammanhållningen.

19.

Livsmedel produceras, med några få undantag, lokalt. Genom att främja konsumtionen av dem bidrar man till att öka efterfrågan i nutid och, på makronivå, till att uppnå målen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Genom att stimulera barn att konsumera mer hälsosamma livsmedel bidrar man också till goda kostvanor och till en mer hållbar konsumtion i framtiden. Att främja konsumtionen av frukt, grönsaker och mjölk bör därför betraktas som ett led i de gemensamma åtgärderna för att öka den europeiska konkurrenskraften.

20.

Med tanke på de diskussioner som pågår om bearbetningsgraden hos de livsmedel som ska få stöd i denna stödordning och vikten av att goda kostvanor grundläggs redan i barndomen föreslår vi att endast obearbetade livsmedel eller livsmedel med låg bearbetningsgrad som inte innehåller skadliga tillsatser, sötningsmedel, smakförstärkare eller salt ska ha rätt till finansiellt stöd enligt denna stödordning.

21.

Med tanke på mångfalden i Europa bör man inte på europeisk nivå försöka fastställa en förteckning över vilka frukter och grönsaker som ska delas ut i skolorna enligt denna stödordning. I stället bör varje medlemsstat själv – på regional eller lokal nivå – fatta beslut om vilka typer av frukt, grönsaker och mejeriprodukter som ska delas ut i skolorna.

22.

Vi ställer oss negativa till förslaget om att utdelningen av mjölk i det nya programmet ska begränsas till konsumtionsmjölk. Det sortiment av mejeriprodukter som får stöd bör också omfatta sådana som har en låg bearbetningsgrad och inte innehåller skadliga tillsatser: naturliga (osötade) mejeriprodukter, t.ex. yoghurt och färskost.

23.

Ett minskat sortiment skulle inte bara begränsa barnens valmöjligheter och göra programmet mindre attraktivt utan också minska andelen barn som kan dra nytta av det genom att de barn undantas som inte tål laktos men däremot syrade mejeriprodukter, t.ex. osötad yoghurt.

24.

Vi vill ta upp en viktig fråga som faller utanför förordningen, nämligen frågan om kvaliteten på de livsmedel som delas ut enligt stödordningen. Enligt uppgifter från samråd med stödmottagare, skolor och andra sociala och ekonomiska partner blir kvaliteten ofta lidande om man eftersträvar större mängd till samma pris och har en formalistisk syn på förfarandena för offentlig upphandling. Detta leder ibland till att barnen får allt annat än förstklassiga livsmedel.

25.

Vi uppmanar därför både kommissionen och medlemsstaterna att vidta åtgärder för att fastställa miniminormer för kvaliteten på de livsmedel som delas ut enligt stödordningen och se till att de respekteras.

26.

Regionkommittén framhåller den slutsats som revisionsrätten drar i sin rapport, nämligen att programmet för utdelning av mjölk i skolorna inte har varit särskilt effektivt och att det inte har gett förväntat resultat eftersom de subventionerade produkterna i de flesta fall ändå skulle ha ingått i skolmåltiderna eller köpts in av stödmottagarna, också utan subventionen, samt att de fastställda pedagogiska ambitionerna beaktades i mycket liten utsträckning vid utformningen och genomförandet av programmet (3).

27.

Därför, och med tanke på hur nyttig mjölken är för barnen, uppmanar vi medlemsstaterna att bedöma behovet av de mejeriprodukter som delas ut enligt mjölkutdelningsprogrammet och att endast använda EU:s finansiella stöd för att de mejeriprodukter som uppfyller kriterierna för en sund kost och är mest värdefulla ur livsmedelssynpunkt ska delas ut i skolmatsalarna.

28.

Kommittén bekymras av den oroväckande statistiken som visar att 22 miljoner barn i EU är överviktiga, att så många som 5 miljoner lider av fetma (4) och att vuxna invånare i EU-27 under 2011 konsumerade mindre än hälften av den mängd frukt och grönsaker som Världshälsoorganisationen rekommenderar (5). Vi understryker skolans betydelse som en plats som förbereder unga människor för livet, ger dem kunskaper om sund kost och lägger grunden för sunda kostvanor.

29.

Kommittén framhåller i detta sammanhang den roll som de lokala och regionala myndigheterna, som i många fall driver utbildningsinstitutionerna, spelar när det handlar om att främja en sund livsstil. Man bör i högre grad prioritera åtgärder och samarbete på detta område.

30.

Vi ställer oss positiva till de kvalitetskrav som hittills har tillämpats i stödordningarna (6) och rekommenderar att dessa bibehålls och om möjligt skärps på grundval av näringsspecialisters rekommendationer.

31.

Samhällsförhållandena är fortfarande generellt sett, trots olika regionala, nationella och europeiska hälsoinitiativ (7), ganska ogynnsamma för en sund livsstil: En genomsnittlig invånare i EU-27 konsumerade under 2011 en mängd frukt och grönsaker som motsvarade mindre än hälften av Världshälsoorganisationens rekommendation (8). Vi ställer oss frågande till den åldersgräns (6–10 år) som enligt initiativet ska gälla för vilka barn som ska omfattas av stödordningen. Med tanke på de ofördelaktiga förutsättningar att lägga grunden till en sund livsstil som råder för närvarande bidrar inte denna gräns i tillräcklig utsträckning till att skapa goda kostvanor. Man bör överväga möjligheten att tillämpa detta program också på yngre barn som går på daghem eller deltar i olika former av förskoleverksamhet och att utvidga det till barn äldre än tio år.

32.

Vi vill ta upp ett antal hållbarhetsaspekter med anknytning till utdelningen av frukt, grönsaker och mjölk: först och främst de negativa effekter på miljön och människors hälsa som varutransporter har. Man bör överväga möjligheten att ägna större uppmärksamhet i stödordningen åt utdelning av livsmedel som produceras eller odlas på plats eller i de närmaste regionerna.

33.

Med tanke på hållbarhetsaspekterna och vikten av att bland EU:s medborgare redan i unga år skapa en kultur av hållbar konsumtion uppmanar vi kommissionen och medlemsstaterna att inleda en bredare diskussion med sakkunniga och politiker om de rättsliga möjligheterna att ge företräde åt frukt, grönsaker och mjölk som produceras lokalt, inklusive möjliga undantag från rättsakter om offentliga upphandlingar och förtydliganden av dessa.

34.

Programmen bör göra det möjligt att prioritera en uppvärdering av lokal produktion och saluföring med korta leveranskedjor. Dessutom bör ekologiska jordbruksprodukter prioriteras.

35.

Kommittén uttrycker sin oro med anledning av den oroväckande statistiken som visar att 22 miljoner barn i EU är överviktiga, att så många som 5 miljoner lider av fetma och att vuxna invånare i EU-27 under 2011 konsumerade mindre än hälften av den mängd frukt och grönsaker som Världshälsoorganisationen rekommenderar (9). Vi understryker skolans betydelse när det handlar om att förbereda unga människor för livet och lägga grunden till goda kostvanor.

36.

I det sista avseendet framhåller kommittén den roll som de lokala och regionala myndigheterna, som i många fall driver utbildningsinstitutionerna, spelar när det handlar om att främja en hälsosam livsstil. Man bör prioritera verksamheten och samarbetet på detta område.

37.

Kommittén framhåller de utbildningsmöjligheter som programmet för utdelning av frukt, grönsaker och mjölk skapar både när det handlar om att förklara EU för unga människor och att öka deras kunskaper om jordbruk, boskapsskötsel, hälsosamma och ohälsosamma livsmedel, en balanserad kost, sambandet mellan kost och hälsa samt minskat slöseri med livsmedel, i syfte att minska avståndet mellan konsumenter och lokala livsmedelsproducenter samt främja ett lokalt och miljövänligt jordbruk. Vi ställer oss positiva till möjligheten i det nya programmet att också finansiera kompletterande åtgärder, t.ex. åtgärder för att förklara nyttan av hälsosamma och nödvändiga livsmedel.

38.

Kommittén framhåller slutsatserna av vetenskapliga undersökningar som visar att ohälsosamma livsmedel och fetma endast kan bekämpas med hjälp av övergripande åtgärder. Detta innebär att både skolan, föräldrarna och samhället involveras i arbetet för att lägga grunden till barnens goda kostvanor. En informations- och utbildningskampanj som riktar sig till alla dessa målgrupper är därför en oskiljaktig del av programmet för utdelning av frukt, grönsaker och mjölk i skolorna (10).

39.

I nutidens konsumtionssamhälle har det uppstått en tradition att konsumera produkter som presenteras på ett tilltalande sätt och säljs i attraktiva förpackningar. Vi har förstått att det ofta finns ett samband mellan attraktiva förpackningar och användning av ämnen med oklara hälsoeffekter. I programmet bör därför större uppmärksamhet ägnas åt att informera om nyttan av obearbetade livsmedel och de näringsämnen som dessa innehåller.

40.

Vi delar kommissionens oro över att genomförandet av utbildningsåtgärderna i samband med skolmjölksprogrammet hittills har varit bristfälligt (11), detta till skillnad från skolfruktsprogrammet. Vi framhåller de lokala och regionala myndigheternas möjligheter att på ett effektivt sätt genomföra sådana åtgärder genom att anpassa dem till informationsbehoven hos barnen i en viss region eller på en viss plats.

41.

Med tanke på subsidiaritetsprincipen och det faktum att utbildningsprogrammen faller inom medlemsstaternas behörighetsområde skulle det kunna vara olämpligt om EU blandade sig i de nationella utbildningsprogrammen. Alla utbildningsåtgärder med anknytning till programmet för utdelning av frukt, grönsaker och mjölk bör därför i första hand utformas på nationell nivå, utan att man fastställer en lägsta finansieringsnivå för dem.

20.11.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 415/37

Föredragande

Dainis Turlais (LV–ALDE), ordförande för kommittén för säkerhet, korruptionsförebyggande åtgärder och allmän ordning vid Rigas stadsfullmäktige

Referensdokument

Förslag till beslut om inrättande av ett europeiskt forum för att förbättra samarbetet när det gäller att förebygga och motverka odeklarerat arbete

COM(2014) 221 final

1.

Regionkommittén ställer sig positiv till kommissionens förslag om att inrätta ett europeiskt forum för att bekämpa odeklarerat arbete och erkänner vikten av att på ett samordnat och enhetligt sätt bekämpa denna företeelse för att i EU värna om höga anställningsstandarder, undvika tunga sociala och ekonomiska konsekvenser, lösa problem i samband med arbetstagarnas rörlighet samt utnyttja humankapitalet så effektivt och optimalt som möjligt.

2.

Vi stöder förslaget om att ta med falskt egenföretagande i forumets verksamhet. Detta är viktigt, för falskdeklarerat egenförtagande, som syftar till att undvika vissa rättsliga skyldigheter och skyldighet att betala skatter och avgifter, och traditionellt odeklarerat arbete har liknande skadliga effekter, framför allt när det gäller arbetsförhållanden, sociala trygghetssystem och hållbar finansiering.

3.

Det europeiska forum som föreslås för att förbättra samarbetet för att förebygga och motverka odeklarerat arbete är ett konkret bidrag till de ansträngningar som pågår för att finna innovativa lösningar för att inte bara höja sysselsättningsnivån och uppnå Europa 2020-strategins mål utan också förbättra sysselsättningens kvalitet och anställningstryggheten i EU.

4.

I rapporten från Eurofound (1) understryks att det finns ett starkt samband mellan åtstramningsprogram i vid bemärkelse och framväxten av en dold ekonomi. I detta sammanhang är det beklagligt att det finns ett gap mellan de blygsamma inbesparingar som uppnåtts genom åtstramningsåtgärder å ena sidan och möjligheterna till inbesparingar genom kampen mot odeklarerat arbete å den andra.

5.

Regionkommittén instämmer i kommissionens uppfattning att odeklarerat arbete genom minskade intäkter via skatter och sociala avgifter får allvarliga konsekvenser för budgeten. Detta inverkar i sin tur negativt på sysselsättning, produktivitet, arbetsvillkor, kompetensutveckling och livslångt lärande, vilket leder till sämre pensionsrättigheter och sämre tillgång till hälso- och sjukvård. Vi vill även framhålla att odeklarerat arbete innebär ett allvarligt hot mot den socio-ekonomiska sammanhållningen.

6.

Dessa faktorer är särskilt viktiga för de lokala och regionala myndigheterna. Minskningen av skatteintäkterna leder nämligen till en minskning av intäkterna i de kommunala och regionala budgetarna. Samtidigt ökar kommunernas och regionernas budgetutgifter för stöd som syftar till att täcka de grundläggande behoven hos invånarna. De kort- och långsiktiga effekterna av det odeklarerade arbetet omfattar bl.a. lägre löner på den berörda arbetsmarknaden, och för dem som utför sådant arbete får det direkta konsekvenser i form av bristande hälso- och sjukvård, bristande socialt skydd och avsevärt lägre pensioner än för personer med laglig anställning. Följaktligen får de kommuner och regioner som berörs av problem med odeklarerat arbete mindre möjligheter att utöka utbudet av och varaktigt höja kvaliteten på tjänsterna till invånarna.

7.

Vi beklagar att kommissionen i förslaget inte nämner de lokala och regionala myndigheternas och Regionkommitténs betydelse och framhåller återigen att just den lokala och regionala nivån är den nivå som står närmast de arbetssökande och arbetsgivarna och att arbetsmarknaden framför allt är en lokal marknad (2).

8.

Kommittén uppmanar i detta sammanhang kommissionen att erkänna de lokala och regionala myndigheternas viktiga roll i kampen mot odeklarerat arbete med tanke på samarbetet hittills mellan lokala och regionala myndigheter, arbetsgivare, arbetstagare och arbetsförmedlingar samt de exempel på god praxis på området som finns på lokal och regional nivå. De lokala aktörernas insats är i själva verket avgörande för att forumet ska ge goda resultat, med tanke på att de är dessa som bäst känner till och följer medborgarnas dagliga liv. Man skulle även, i linje med vad som planeras för Euresnätverket, kunna involvera partner från det civila samhället för att utöka forumets insatsområde.

9.

Forumet, som ska ägna sig åt utbyte av information och god praxis och fastställa gemensamma principer, kan få ett stort mervärde med tanke på den rådande ekonomiska och finansiella krisen och nödvändigheten att på ett så effektivt sätt som möjligt utnyttja de mänskliga och ekonomiska resurser som finns tillgängliga. Forumet ska främja en harmoniserad planering av åtgärder för att bekämpa odeklarerat arbete. Med tanke på att det handlar om ett utbrett fenomen måste man dock samtidigt vara medveten om att det krävs konkreta riktade åtgärder för att utrota det.

10.

Regionkommittén ställer sig frågande till att kommissionen inte mer djupgående motiverar hur man kan förena medlemsstaternas obligatoriska deltagande i forumet med den rättsliga grunden för förslaget, nämligen artikel 153 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. I artikeln godkänns endast åtgärder som syftar till att förbättra samarbetet mellan medlemsstaterna. Kommissionens bedömning av hur förslaget överensstämmer med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna begränsas till en motivering av den rättsliga grund som valts (ett beslut från Europaparlamentet och rådet) och förslagets övergripande mervärde snarare än en motivering av det obligatoriska deltagandet i forumet. Därför ifrågasätter Regionkommittén kraftigt hur det obligatoriska deltagandet i förslaget kan vara förenligt med subsidiaritetsprincipen.

11.

Vi framhåller att det ofördröjligen krävs tillgängliga och effektiva åtgärder som omfattar alla medlemsstater för att bekämpa odeklarerat arbete och falskt egenföretagande.

12.

För att uppnå forumets mål på ett effektivt sätt bör man utnyttja de lokala och regionala myndigheternas kunskaper och erfarenheter eftersom dessa samarbetar med arbetsförmedlingar, socialförsäkringsinstitutioner, berörda aktörer, formella och icke-formella invånarnätverk och har direkta erfarenheter och kunskaper i frågan om den svarta ekonomins orsaker på lokal och regional nivå.

13.

När forumet antar strategier på regional nivå eller EU-nivå i syfte att öka medvetenheten om problemet med odeklarerat arbete bör det samråda med företrädare för lokala och regionala myndigheter så att dessa strategier inte står i strid med de strategier som utarbetas av de lokala och regionala myndigheterna och inte skapar ytterligare finansiella och administrativa bördor. De lokala och regionala myndigheterna bör därför garanteras större frihet när det gäller formerna för deltagande i plattformens verksamhet.

14.

Odeklarerat arbete är ett mycket negativt fenomen som hindrar arbetstagare från att få lämplig vård vid arbetsolycksfall, sjukdom och yrkessjukdom och att utnyttja det statliga sociala stöd som socialförsäkrade personer har rätt till. Det gör också att de riskerar att bli fattiga när de uppnår pensionsåldern och minskar samtidigt de budgetmedel som krävs för att utöka de offentliga tjänsterna och höja kvaliteten på dem. Det är dessutom ofta kvinnor och tonåringar som utför odeklarerat arbete, och detta är fullständigt oacceptabelt i EU:s medlemsstater.

15.

Vi framhåller framför allt behovet av att främja informations- och utbildningskampanjer för att öka medvetenheten om de negativa aspekterna av odeklarerat arbete, för att på ett effektivt sätt informera olika grupper av invånare – i synnerhet ungdomar – om fenomenets omfattning, dess negativa inverkan på den nationella ekonomin och människors levnadsstandard, arbetsvillkoren, den sociala tryggheten under hela livet samt de lokala och regionala myndigheternas möjligheter att utöka och höja kvaliteten på tjänsterna. Kommittén understryker att ansvaret även vilar på individen och på den potentiella arbetsgivaren.

16.

De lokala och regionala myndigheterna kan, med tanke på sin direktkontakt med invånarna och sitt samarbete med arbetsgivare inom sina respektive områden, om de får nationellt stöd, komma med ett viktigt bidrag för att kartlägga odeklarerat arbete och hjälpa arbetstagare, framför allt från de mest utsatta grupperna, att ta sig in på den legala arbetsmarknaden.

17.

Odeklarerat arbete måste inte bara bekämpas. Man måste också göra det mindre lockande och stimulera legal sysselsättning genom att man i lämpliga fall minskar skattebördan och den administrativa bördan.

18.

Kommittén framhåller återigen behovet av att bekämpa odeklarerat arbete ur ett bredare migrationsperspektiv. Möjligheter till sådant arbete är nämligen ett incitament för irreguljär invandring och för att utnyttja irreguljära invandrare på arbetsmarknaden (3).

19.

Vi ställer oss positiva till att arbetsmarknadspartnerna, Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Eurofound), Europeiska arbetsmiljöbyrån, Internationella arbetsorganisationen (ILO) och EES-länderna involveras som observatörer i forumet. Vi anser att även Regionkommittén, som företrädare för Europas lokala och regionala myndigheter, bör tilldelas status som observatör i forumet genom artikel 1.3 i förslaget till beslut.

20.

En top down-strategi bör undvikas och man bör arbeta med de sociala orsakerna till odeklarerat arbete på lokal nivå och anpassa verksamheten till de olika sociala, ekonomiska och geografiska situationerna.

21.

Kommittén ställer sig positiv till förslaget om att utnyttja effektiva instrument i forumets verksamhet – en kunskapsbank, ömsesidigt förtroende och utbyte av erfarenheter, gemensamma utbildningar och utbyte av personal, gemensamma riktlinjer och principer för verksamheten. Under de nuvarande ekonomiska omständigheterna är dessa former av samarbete särskilt viktiga eftersom de skapar möjligheter att mer effektivt utnyttja de mänskliga och ekonomiska resurserna.

22.

ReK betonar vikten av att främja projekt inom eller mellan medlemsstaterna där offentliga organ som arbetar med sysselsättning och socialt stöd samkör sina uppgifter i syfte att få en bättre kännedom om problemet och lättare upptäcka bedrägerier.

23.

Vi stöder planerna på att anordna kampanjer om odeklarerat arbete i europeisk skala. Det krävs många fler insatser för att informera invånarna om den skada som odeklarerat arbete och falskt egenföretagande vållar när det gäller arbetstagarnas säkerhet och hälsa, socialförsäkringssystemen, de nationella, regionala och lokala myndigheternas budgetar och därmed samhället som helhet. Med tanke på euroskepticismens nuvarande utbredning i Europa är det särskilt viktigt att man i det civila samhället i bredare bemärkelse ökar förståelsen om de fördelar som samordningen av medlemsstaternas sysselsättningspolitik på EU-nivå medför.

24.

Kommittén uppmanar medlemsstaterna att samråda med de lokala och regionala myndigheterna och/eller de organisationer som företräder dem i den process som syftar till att i varje stat inrätta en enda kontaktpunkt och en möjlig ersättare som deltagare i forumet.

25.

Vi uppmanar medlemsstaterna och deras kontaktpunkter att tydligt fastställa lämpliga företrädare för de lokala och regionala myndigheterna och/eller de organisationer som företräder dem. Med dessa kan man skapa en strukturerad dialog och regelbundet utbyta information om odeklarerat arbete för att på så sätt se till att företrädare på nationell nivå får tillgång till kunskaper och erfarenheter från lokal och regional nivå. På så sätt ser man också samtidigt till att informationen om framstegen på nationell nivå och EU-nivå når fram till den lokala och regionala nivån.

26.

Forumets instrument bör också finnas tillgängliga för de lokala och regionala myndigheterna, så att de kan fungera som en effektiv samarbetspartner för nationella institutioner när de förebygger och motverkar odeklarerat arbete.

27.

Vi uppmanar medlemsstaterna, kommissionen och Eurostat att ta fram och samla in fler och mer kvalitativa uppgifter om odeklarerat arbete, även på lokal och regional nivå, för att på så sätt öka medvetenheten om detta problem och stödja insatserna för att lösa det.

28.

Man måste se till att utarbetandet av utvärderingsinstrument, indikatorer och gemensamma jämförande analyser inte sker i syfte att göra en konkurrensbaserad bedömning av de olika medlemsstaternas situation och rangordna dem. Dessa åtgärder bör snarare vara ett medel som gör det möjligt att kartlägga detta fenomen, komma med rekommendationer och förbättra kunskaperna om odeklarerat arbete i EU som fenomen.

29.

Regionkommittén ställer sig bakom Europaparlamentets uppmaning riktad till kommissionen i resolutionen av den 14 januari 2014 när det gäller möjligheten att införa och, om lämpligt, tillgängliggöra ett europeiskt socialförsäkringskort som kan lagra alla uppgifter som behövs för kontroll av anställningsförhållande, t.ex. uppgifter om personens socialförsäkringsstatus och arbetstider.

30.

Regionkommittén understryker vikten av att medlemsstaterna förstärker sina resurser för arbetsinspektion för att uppnå målet på en inspektör per 10  000 arbetstagare i enlighet med Internationella arbetsorganisationens (ILO) rekommendationer. Detta kan exempelvis genomföras med hjälp av nationella handlingsplaner för effektivare metoder i anslutning till arbetsinspektion. Dessa kunde i så fall medfinansieras av Europeiska strukturfonderna.

31.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att ta fram ett direktiv som fastställer miniminormer för arbetsinspektion. Dessa kan genomföras i medlemsstaterna med grund i ILO:s konvention nr 81. Direktivet bör beskriva hur systemet för arbetsinspektion ska fungera och hur utbildningen av arbetsinspektörer som arbetar över gränserna ska se ut samt fastställa inspektörernas befogenheter och skyldigheter.