—

med beaktande av sammanträdet i Strasbourg (Frankrike) den 17–19 mars 2014,

—

med beaktande av AVS–EU-partnerskapsavtalet (Cotonouavtalet), särskilt artikel 11A,

—

med beaktande av OAU:s konvention om förebyggande av och kamp mot terrorism, som antogs 1999, och handlingsplanen för förebyggande av och kamp mot terrorism i Afrika från det mellanstatliga högnivåmötet inom Afrikanska unionen, som antogs 2002,

—

med beaktande av OSSE:s ministerråds beslut nr 3/04 och 7/06 om bekämpning av internetanvändning för terrorismändamål,

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolutioner 1373 (2001), 1566 (2004) och 1624 (2005), som omfattar de väsentliga delarna i den internationella rättsliga ramen för terrorismbekämpning,

—

med beaktande av FN:s globala strategi för terrorismbekämpning, som antogs den 8 september 2006,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för politiska frågor (ACP-EU/101.544/14/A/fin), och av följande skäl:

A.

Terroristhoten runt om i världen fortsätter, särskilt i AVS-länderna och EU:s medlemsstater.

B.

Strategier och åtgärder mot terrorism kan endast vara effektiva om de genomförs i enlighet med internationell rätt, särskilt internationell människorättslagstiftning.

C.

Spridningen av terrorism gynnas av internet och sociala medier, eftersom terroristnätverkens struktur, metoder och finansieringssätt har blivit mer komplexa och svåra att upptäcka.

D.

Internet och sociala medier är verktyg som kan användas både i terroristsyfte och för att bekämpa terrorism. Internet får inte ses som ett hot i sig.

E.

Den nya formen av terrorism riktas mot IT-tjänster, särskilt offentliga organ, och kallas ”cyberterrorism”.

F.

Internet och sociala nätverk, t.ex. Facebook, Linkedin, Viadeo, Twitter och YouTube, används i allt större utsträckning av terroristorganisationer för att rekrytera, finansiera och utbilda internetanvändare och för att få dem att sprida terrorism och begå terroristhandlingar.

G.

Internet är ett internationellt nätverk som möjliggör snabb kommunikation och erbjuder ett obegränsat utrymme för informationsutbyte utan censur. Dessutom är internet ett kraftfullt verktyg för att utöva utpressning mot och påtryckningar på den internationella opinionen genom att sprida bilder på hur personer som tagits som gisslan avrättas eller misshandlas.

H.

Genom cyberterrorism kan terroristgrupper knyta nya och upprätthålla befintliga kontakter utan att behöva möta fysiska hinder i form av gränser, vilket därmed minskar deras behov av baser eller fristäder i länderna. Terrorismens gränsöverskridande karaktär kräver att länderna samordnar sina insatser mot detta gissel.

I.

Terrorister använder sig i allt högre grad av ny informationsteknik för att sprida videoinspelningar i syfte att förmedla sin ideologi, sprida rädsla bland allmänheten, hitta, rekrytera och radikalisera potentiella anhängare för att göra dem till framtida krigare, samla in och överföra medel samt organisera eller uppmana till terrorhandlingar.

J.

Dessutom använder sig terroristorganisationer ofta av internet och sociala medier för att hålla kontakt med varandra och med sina operativa infrastrukturer som ofta är mycket långt ifrån varandra, för att sprida kunskap om tillverkning av bomber och robotar och för att samla in gåvor.

K.

Användningen av internet och sociala medier i terroristsyfte främjas av det faktum att de demokratiska länderna ofta tvekar att agera eftersom de vill värna yttrandefriheten och är obenägna att vidta effektiva åtgärder mot de webbplatser som propagerar för radikala ideologier och förespråkar intolerans, hat och våld.

L.

Det finns flera socioekonomiska och politiska faktorer, t.ex. fattigdom, ungdomsarbetslöshet, isolering och utestängning från samhället, brist på utbildning, sociala orättvisor, konflikter och bristande styrning, som kan utgöra en grogrund för radikalisering.

M.

Terrorism i alla dess former och yttringar är ett av de allvarligaste hoten mot freden och säkerheten i världen och måste därför bekämpas med alla medel, i enlighet med FN-stadgan, internationell människorättslagstiftning och internationell humanitär rätt.

N.

I FN:s säkerhetsråds resolution 1624 (2005) uppmanas länderna att, i överensstämmelse med sina förpliktelser enligt internationell rätt, vidta alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att i lag förbjuda anstiftan till terroristhandlingar och förhindra anstiftan till sådana handlingar.

O.

Det är viktigt att återigen betona ländernas åtaganden att, i enlighet med FN:s globala strategi för terrorismbekämpning, samordna sina ansträngningar på internationell och regional nivå för att bekämpa terrorism i alla dess former och yttringar på internet och att använda internet som ett verktyg för att motarbeta terrorism.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna och EU:s medlemsstater att fullgöra sina skyldigheter enligt FN:s säkerhetsråds resolutioner 1373, 1566 och 1624.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmuntrar med kraft AVS-länderna och EU:s medlemsstater att till fullo samarbeta med FN:s kommitté mot terrorism (CTC), som inrättades genom resolution 1373 (2001), och den kommitté som inrättades genom resolution 1540 (2004), och uppmanar samtidigt dessa organ att stärka sitt ömsesidiga samarbete.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar med kraft AVS-länderna och EU:s medlemsstater att samarbeta för att höja beredskapen mot terroristorganisationernas verksamhet. Församlingen uppmanar också AVS-länderna och EU:s medlemsstater att hitta nya sätt att samarbeta på för att förhindra terroristdåd, och därigenom främja effektiva åtgärder mot terrorism, genom att framför allt erbjuda informationsutbyte genom de rätta formella kommunikationskanalerna.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar de AVS-länder och EU-medlemsstater som ännu inte har gjort det att inrätta enheter inom sina regeringar för att förhindra och bekämpa en mångfacetterad terrorism och för att förbättra samarbetet mellan avdelningarna och bevara kontakterna med internationella, regionala och subregionala kontaktpunkter, och samtidigt garantera medborgarnas rätt till yttrandefrihet, en stabil demokratisk opposition och debatt. Länderna uppmanas dessutom att öka sin kapacitet för nätövervakning, även genom ett nära samarbete med de universitet som utbildar specialister på detta område.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och internationella organisationer såsom kommittén mot terrorism (CTC), Interpol, FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå (UNODC) och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) att ge AVS-länderna det stöd som krävs för att stärka sin kapacitet att förhindra och bekämpa terrorism.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna och EU:s medlemsstater att utbyta information om användningen av internet i terroristsyfte och att samarbeta för att utveckla effektiva metoder för bekämpning av detta hot.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen efterlyser övervakning av webbplatser som manar till hat och sprider idéer om terrorism samt information och underrättelser om terroristhandlingar och terroristverksamhet och vill att denna övervakning ska vara transparent och att de uppgifter som samlas in ska skyddas.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen framhåller att internet är ett mycket värdefullt verktyg som medborgarna kan använda för att uttrycka och hävda sina åsikter, få tillgång till information och hävda sina rättigheter, och att internet är ett utmärkt kommunikationsmedel och ett sätt att lära känna andra kulturer och främja den personliga utvecklingen.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna och EU:s medlemsstater att anta lagstiftning i syfte att införa effektiva, transparenta och demokratiska förfaranden för att snabbt kunna stänga webbplatser som tjänar terroristers syften.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påpekar att det inte räcker med att anta lagstiftning för att bekämpa spridningen av terrorism via internet och sociala medier, med tanke på svårigheten att genomföra denna lagstiftning på nätet. Församlingen uppmanar därför AVS-länderna och EU:s medlemsstater att inrikta sig på förebyggande åtgärder och information, särskilt för unga, för att de ska bli ansvarsfulla och välinformerade användare, men även för personer som arbetar direkt eller indirekt med nationell säkerhet, vars personuppgifter, som lagts ut på internet, kan användas i terroristsyfte.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna, EU:s medlemsstater och kommissionen att samarbeta med de största internetföretagen för att hitta sätt att bekämpa användningen av internet i terroristsyfte och att övervaka, men också förhindra, rekryteringen av användare, och samtidigt respektera de enskildas rätt till integritet och yttrandefrihet. Församlingen påpekar att stater och internationella organisationer också har möjlighet att i större utsträckning använda internet och sociala medier för att skapa en motrörelse, i syfte att bekämpa radikalisering.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar regeringarna att utöva en strikt tillsyn för att se till att gåvor till välgörenhetsorganisationer och sociala organisationer inte används för att finansiera terroristverksamhet.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar samtliga stater att samarbeta förbehållslöst när det gäller åtgärder för att bekämpa terrorism i enlighet med deras förpliktelser enligt internationell rätt.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar behöriga internationella, regionala och subregionala organisationer att utöka sitt internationella samarbete för terrorismbekämpning och att stärka sina förbindelser med FN, och särskilt dess kommitté mot terrorism, för att underlätta en fullständig tillämpning av resolution 1373 (2001) utan dröjsmål. Församlingen uppmuntrar EU:s medlemsstater och AVS-länderna att ha fortsatt regelbunden kontakt med och bjuda in FN:s särskilda rapportör för terrorismbekämpning och mänskliga rättigheter.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar att programmen för bekämpning av fattigdom och marginalisering och för främjande av konfliktlösning måste stärkas ytterligare för att minska den växande sårbarheten inom vissa samhällsgrupper som annars i ren desperation kan sätta sin tilltro till extremistiska gruppers propaganda och predikande.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar alla offentliga och privata audiovisuella organ att låta sin produktion inbegripa innehåll som syftar till att informera allmänheten om farorna med den propaganda som radikala grupper sprider och att bekämpa de destruktiva och extremistiska idéer som är förenade med denna.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till AVS–EU-ministerrådet, Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, Afrikanska unionen, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa samt regionala organisationer i AVS-länderna.

—

med beaktande av sammanträdet i Strasbourg (Frankrike) den 17–19 mars 2014,

—

med beaktande av artikel 18.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000 (Cotonouavtalet), särskilt artiklarna 36 och 37, och ändringarna av Cotonouavtalet 2005 (3) och 2010 (4),

—

med beaktande av FN:s millennieförklaring av den 18 september 2000, där världssamfundet gemensamt fastställer millennieutvecklingsmålen för utveckling i syfte att utrota fattigdomen,

—

med beaktande av kommissionens meddelanden Att göra EU:s utvecklingspolitik mer effektiv: en agenda för förändring (COM(2011)0637), och ”Det framtida upplägget för budgetstödet från EU till tredjeländer” (COM(2011)0638),

—

med beaktande av kommissionens förslag till rådets förordning om genomförandet av elfte Europeiska utvecklingsfonden (COM(2013)0445),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1528/2007 av den 20 december 2007 om tillämpning av de ordningar som ska tillämpas på produkter med ursprung i vissa stater som ingår i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) enligt avtal om att sluta ekonomiska partnerskapsavtal eller som leder till att sådana partnerskapsavtal sluts (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 978/2012 av den 25 oktober 2012 om tillämpning av det allmänna preferenssystemet och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 732/2008 (6),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1207/2001 av den 11 juni 2001 om förfaranden för att i enlighet med bestämmelserna om förmånshandel mellan Europeiska gemenskapen och vissa länder underlätta utfärdande av varucertifikat EUR.1, upprättande av fakturadeklarationer och EUR.2-formulär och utfärdande av vissa tillstånd för ekonomiska aktörer att fungera som godkända exportörer och om upphävande av förordning (EEG) nr 3351/83 (7),

—

med beaktande av gemenskapens riktlinjer för tillämpningen i gemenskapen av bestämmelser om ursprungsintygs giltighet,

—

med beaktande av kommissionens meddelande om villkor, inom ramen för förmånsordningar, för att informera ekonomiska aktörer och medlemsstaternas förvaltningar om fall av rimliga tvivel rörande varors ursprung (8),

—

med beaktande av Världsbankens handbok från 2005 om modernisering av tullsystemet (fransk version, 2007),

—

med beaktande av det europeiska samförståndet om utveckling (9),

—

med beaktande av FN:s koder för handels- och transportplatser (UN/LOCODE) och de årliga uppdateringarna av dessa,

—

med beaktande av Customs Quick Tool HS codes for Screening of ODS (tullens snabbverktyg för sökning av HS-koder för kontroll av ozonnedbrytande ämnen),

—

med beaktande av OECD:s dokument från juli 2012 om skatteförvaltning: att upptäcka korruption, som ingår i CleanBiz-initiativet (10),

—

med beaktande av Världstullorganisationens åttonde konferens om partnerskap för akademisk forskning och utveckling på tullområdet (Picard), som anordnades av International Business and Law Institute vid det nationella forskningsuniversitetet i Sankt Petersburg den 18–20 september 2013 (11),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2013 av den 12 juni 2013 om ändring av förordning (EG) nr 450/2008 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex) vad gäller förordningens tillämpningsdag (12),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 608/2013 av den 12 juni 2013 om tullens säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter och upphävande av rådets förordning (EG) nr 1383/2003 (13),

—

med beaktande av WTO-avtalet om tillämpning av artikel VII (tullvärdeberäkning) (14),

—

med beaktande av WTO-avtalet om ursprungsregler (15),

—

med beaktande av Världstullorganisationens dokument Customs in the 21st Century (C21) och Tullsamarbetsrådets resolution från juni 2009 om Världstullorganisationens fortsatta hantering av den ekonomiska nedgången världen över,

—

med beaktande av artikel 51, fotnot 14 i WTO-avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs), om ”varumärkesförfalskade varor” och ”pirattillverkade varor” (16),

—

med beaktande av CIAT:s (Inter-American Center of Tax Administrations) konferens 2013 om stärkande av förbindelserna mellan tull- och skattemyndigheter för att bekämpa skattebedrägerier, Nairobi (Kenya) den 9–12 september 2013 (17),

—

med beaktande av ministerförklaringen och besluten från WTO:s nionde ministerkonferens i Bali den 3–6 december 2013,

—

med beaktande av rapporten från utskottet för ekonomisk utveckling, finanser och handel (ACP-EU/101.547/14/slutlig), och av följande skäl:

A.

Tullen har en viktig roll i uppbärandet av tull på handeln med varor, vilket är en central inkomstkälla för den offentliga budgeten, särskilt för länder, såsom de flesta AVS-länderna, som kämpar med höga skuldsättningsnivåer och statsskulder.

B.

Ett av syftena med budgetstöd enligt den elfte Europeiska utvecklingsfonden (2014–2020) bör vara att förbättra och intensifiera det tekniska stödet och utbytet av bästa praxis på tullområdet.

C.

En fördjupad regional integration i AVS-länderna, inklusive inrättandet och förvaltningen av tullunioner, kräver en genomtänkt modernisering av tullsystemet, god förvaltning och öppenhet i tull- och skattefrågor samt en effektiv rättslig ram för att utforma och genomföra handelspolitiska skyddsåtgärder.

D.

Moderniseringen av tullsystem måste genomföras på ett transparent sätt under medverkan av parlament och inhemska intressenter. Moderniseringen bör omfatta rekrytering och utbildning av tullexperter, lämplig teknisk infrastruktur, däribland tillgång till informations- och kommunikationsteknik, och en förbättring av tullmyndigheternas institutionella förmåga att se till att lagstiftningen genomförs.

E.

Nationella reformer och regionala integrationsinitiativ i tullsektorn måste ske i överensstämmelse med åtgärder för att underlätta handeln inom det multilaterala WTO-systemet.

F.

Ett snabbt och allmänt införande av bestämmelserna i det avtal om handelsunderlättande åtgärder som ingicks vid WTO:s nionde ministerkonferens i Bali kommer att bidra till modernare tullförfaranden, snabbare handelsförfaranden och ett förbättrat handelsutbyte.

G.

Moderniserade tullsystem bör fungera på ett konsumentvänligt sätt och hjälpa till i kampen mot oäkta och förfalskade varor och därmed hjälpa konsumenter att göra bättre val och förbättra konsumentsäkerheten.

H.

För att tullsystemet ska bli effektivt måste byråkratin och onödig administration samt de kostnader som detta medför minskas, och lika villkor måste skapas med andra handelspartner, vilket sedan bidrar till både regional integration och livskraftig handel mellan EU och AVS-länderna.

I.

Kommissionen begär att tullsamarbetsavtal ska ingås med stater och regioner för att underlätta kumulation på olika nivåer. Enligt ursprungsreglerna i Allmänna preferenssystemet gäller inte fullständig kumulation för nr 1–24 i det harmoniserade systemets nomenklatur, även om det rör sig om produkter som för många AVS-länder och de minst utveckla länderna innebär en konkurrensmässig och komparativ fördel i exportsammanhang.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar tullmyndigheternas allt viktigare roll, inte bara i genomförandet av åtgärder utan även när det gäller att upptäcka eventuell brottslighet, särskilt människohandel, och understryker behovet av att bekämpa skattebrott och oegentligheter på tullområdet, däribland mutbrott.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att AVS-länderna verkligen skulle gynnas av stärkta tullmyndigheter för att lättare kunna genomföra målen för regional integration.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker den viktiga roll som de regionala tullunionerna spelar för den intraregionala handeln.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påpekar att tullar är en viktig inkomstkälla för AVS-ländernas offentliga budgetar, men att de inte bör vara den enda inkomstkällan. Församlingen betonar att avskaffade tullavgifter eller sänkta tullsatser kan kompenseras av ökade handelsvolymer, en diversifiering av skatteintäkterna och ökade BNI-bidrag.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen lovordar de OECD-länder som har insett att man med mervärdesskatt (moms) kan generera intäkter på ett insynsvänligt sätt, och uppmanar EU att ge tekniskt bistånd till de AVS-partnerländer som håller på att införa en bred konsumtionsskatt för att främja efterlevnaden av OECD:s riktlinjer för mervärdesskatt och skatt på varor och tjänster (VAT/GST guidelines). I samband med liberaliseringen av den internationella handeln understryker församlingen att införandet av mervärdesskatt är ett av de alternativ till tullavgifter som föredras.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att ändringar i de preferentiella ursprungsreglerna enligt ekonomiska partnerskapsavtal måste beakta effekterna, identifierade i en analys av den kostnad och nytta som dessa skulle medföra, på varje AVS-lands ekonomi. Församlingen anser att kostnad och nytta, för EU-medlemsstaterna och AVS-länderna, av de beräkningsmetoder som används för att fastställa ursprunget på grundval av förädlingsvärdet, måste analyseras ingående.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar därför EU – i egenskap av den största givaren av officiellt utvecklingsbistånd till AVS-länderna – och de mottagande regeringarna att främst se till att det finns tillräckliga budgetmedel. Församlingen vill också se större öppenhet och ansvarstagande från tullmyndigheternas sida för att förbättra effektiviteten i deras dagliga verksamhet och den allmänt sett positiva inverkan som de har på utvecklingen av gränsöverskridande, bilaterala, plurilaterala och multilaterala lagliga handelsflöden.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar att EU, på begäran, bör stödja reformer och modernisering av tullsystem, och dela med sig av sina kunskaper och bästa praxis i fråga om tullsamarbete samt optimera användningen av medel och instrument inom den befintliga ramen.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmuntrar till ett utbyte av god praxis mellan EU och AVS-länderna när det gäller en modernisering av tullen och förenklads handelsförfaranden.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar att tullen bidrar till en effektiv och ändamålsenlig gränsförvaltning, vilket är viktigt för att underlätta handeln, minska handelskostnaderna och därmed göra ett land mer konkurrenskraftigt, och att tullen under 2000-talet i första hand bör koncentrera sig på övergången från fysisk kontroll av varusändningar vid import till kontroll efter frigörande genom användning av revisionsbaserade kontroller, vilket ökar kraven på ett väl utformat IKT-stöd.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen är övertygad om att ett välfungerande tullsystem är en central faktor för hållbar utveckling som möjliggör exempelvis delaktighet för den privata sektorn i den reala ekonomin, regional sammanhållning och marknadsintegration genom gränsöverskridande samarbete och utveckling av öppen och rättvis handel som är förenlig med WTO:s regler.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att de praktiska åtgärderna för att modernisera tullsystemet bland annat bör inriktas på följande:

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser vidare att en databas med uppgifter om godkända ekonomiska aktörer, inklusive information om tullöverträdelser och pågående utredningar, som tullmyndigheterna i AVS-länderna kostnadsfritt skulle kunna ha tillträde till, skulle underlätta utbytet av information och bästa praxis och förbättra efterlevnaden av tullbestämmelserna.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar kommissionen att inrätta ett utbytesprogram för tullexperter och andra tjänstemän inom brottsbekämpande myndigheter i EU och AVS-länderna, i samarbete med EU-medlemsstaternas tullmyndigheter och det nya europeiska observatoriet avseende intrång i immateriella rättigheter för att stärka det bilaterala samarbetet i kampen mot olaglig parallellhandel med varor, främja skyddet av registrerade rättighetshavares immateriella rättigheter och noga övervaka handeln med ozonnedbrytande ämnen som bidrar till klimatförändringar.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen ser ett modernt och effektivt tullsystem som en grund för ett effektivt handelspolitiskt skydd, och anser att myndigheter som ansvarar för handelspolitiska skyddsåtgärder därför bör ta hänsyn till tullmyndigheters erfarenhet och expertis.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar tullmyndigheter att förbättra sitt samarbete mellan olika organ och gränsöverskridande enheter, särskilt hälso-, och säkerhetsinspektioner, även på AVS- och EU-nivå.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU och AVS-länderna att uppmuntra samtliga initiativ för att förbättra den regionala integrationen i tullsektorn, och samtidigt se till att de standarder som fastställs i sådana initiativ är förenliga med internationella multilaterala system och att de främjar syftet att skapa en öppen och rättvis marknad.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till AVS–EU-rådet, Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, Europeiska rådets ordförandeskap, Afrikanska unionen, Panafrikanska parlamentet, de nationella och regionala parlamenten och AVS-ländernas regionala organisationer.

—

med beaktande av sammanträdet i Strasbourg (Frankrike) den 17–19 mars 2014,

—

med beaktande av artikel 18.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av AVS–EG-partnerskapsavtalet (Cotonouavtalet), särskilt artikel 32 om miljö och naturresurser och artikel 49 om handel och miljö,

—

med beaktande av Brysseldeklarationen om hållbar utveckling och förvaltning av AVS-ländernas mineralutvinningsindustri (ACP/89/008/10), som antogs vid det första sammanträdet för AVS-ministrarna med ansvar för mineralutvinningsindustrin den 13–15 december 2010 i Bryssel, Belgien,

—

med beaktande av arbetsområdet för och verksamheten i den internationella panelen för hållbar förvaltning av naturresurserna inom ramen för FN:s miljöprogram (Unep),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 13 september 2011 om en effektiv råvarustrategi för Europa (19),

—

med beaktande av studien från African Trade Policy Centre om mineralutvinning, miljömässig hållbarhet och hållbar utveckling i Östafrikanska gemenskapen, Södra Afrikas utvecklingsgemenskap och Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (2009),

—

direktiv 94/22/EG av den 30 maj 1994 om villkoren för beviljande och utnyttjande av tillstånd för prospektering efter samt undersökning och utvinning av kolväten,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (ramdirektiv om en marin strategi),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/30/EG av den 12 juni 2013 om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs,

—

med beaktande av FN:s havsrättskonvention från 1982 och avtalet från 1994 om genomförande av del XI i denna konvention,

—

med beaktande av protokollet till Barcelonakonventionen om skydd av Medelhavet mot förorening orsakad av prospektering och utvinning på kontinentalsockeln och i områden på eller under havsbotten (”offshore-protokollet”) av den 24 mars 2011,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 10 oktober 2007En integrerad havspolitik för Europeiska unionen (COM(2007)0575),

—

med beaktande av kommissionens meddelande Utmaningen att uppnå en säker olje- och gasverksamhet till havs (KOM(2010)0560),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 september 2012Blå tillväxt – möjligheter till hållbar tillväxt inom havs- och sjöfartssektorn (COM(2012)0494),

—

med beaktande av Internationella havsbottenmyndighetens regelsamling om gruvdrift,

—

med beaktande av det internationella miljöavtalet om lösning av praktiska problem i anknytning till utvinning i djuphavsområden av den 14 augusti 1987 som undertecknats av Kanada, Belgien, Nederländerna, Italien och Ryssland,

—

med beaktande av förfarandena i den internationella arbetsgruppen om miljöförvaltningsbehov vid prospektering och utvinning av mineraler på havsbotten, som sammanträdde i Nadi, Fiji den 29 november–2 december 2011,

—

med beaktande av kommissionens rapport av den 11 september 2012Lägesrapport om EU:s integrerade havspolitik (COM(2012)0491),

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sociala frågor och miljö (ACP–EU/101.546/14/fin.), och av följande skäl:

A.

Naturresurserna är en förutsättning för ekonomisk verksamhet, sysselsättning och välfärd i ett land.

B.

De kort- och långsiktiga följderna av utvinning, särskilt i djuphavsvatten, har fortfarande inte klarlagts, och man hyser fortfarande farhågor beträffande ökad toxicitet i vatten och ändrad livsmiljö samt läckor, utsläpp och korrosion.

C.

Å ena sidan är resurserna begränsade, å andra sidan behövs nya resurser för innovation och utveckling.

D.

All undersökning och utvinning har en inverkan på ekosystemen och miljön.

E.

Många AVS-länder förfogar över mineralresurser på havsbottnen i sitt eget territoriella vatten eller i internationellt vatten, antingen i kustvatten eller i djuphavsvatten.

F.

Förädlingsindustrierna förlitar sig för närvarande alltför ofta på tillgången till råmaterial och olja för sin industriverksamhet. Tillgången på råmaterial och olja kontrolleras ofta av några få leverantörer.

G.

Största delen av den olja som pumpas upp och de flesta mineraler som utvinns från havsbottnen förädlas nästan inte alls i de producerande AVS-länderna innan de exporteras.

H.

I Cotonou-partnerskapsavtalet fastställs samarbete när det gäller miljöskydd samt hållbart utnyttjande och hållbar förvaltning av naturresurser, och bekräftas ett åtagande att främja internationell handel på ett sådant sätt att en hållbar och god förvaltning av miljön kan säkerställas.

I.

AVS-ländernas regeringar har överhöghet och jurisdiktion i sina exklusiva ekonomiska zoner, i enlighet med internationell rätt, som parter i FN:s havsrättskonvention.

J.

Om det saknas starka regeringar som reglerar och kontrollerar utvinningen på havsbottnen kan den verksamhet som utvinningsföretag bedriver där ge upphov till långvariga, lokala ekologiska och hälsomässiga skador.

K.

Inom den internationella rätten är det hävdvunnen princip att mineralresurser på djuphavsbotten, som ligger utanför den maritima jurisdiktionen för en stats exklusiva ekonomiska zon, betecknas som mänsklighetens gemensamma arvedel.

L.

Mellan 1990-talet och 2008 ökade världsproduktionen av de 14 viktigaste mineralerna från 1 miljon ton till ungefär 2,5 miljoner ton. Den globala efterfrågan förväntas öka avsevärt då befolkningen når niomiljarderstrecket 2050.

M.

I regelsamlingen om utvinning ingår ett flertal bestämmelser, föreskrifter och förfaranden som Internationella havsbottenmyndigheten utfärdat för att reglera prospektering efter samt undersökning och utvinning av havsmineraler på den internationella havsbotten.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen uttrycker sin oro över att de nuvarande handelsmönstren, dvs. att utvecklingsländer exporterar råvaror och köper tillverkade produkter från industriländer, har misslyckats med att råda bot på de fortsatta fattigdomsproblemen, trots att utvecklingsländerna har rika mineralresurser.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen understryker först och främst att man vid undersökning och utvinning bör sträva efter att bevara ekosystemen intakta och att begränsa påverkan på omgivningen till ett minimum.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-EU-regeringarna att vidta åtgärder för att få slut på det alltför starka beroendet av råvaruexport och att sätta AVS-ländernas rika mineralresurser i centrum för sin utvecklingsstrategi för att de ska vara till nytta för hela befolkningen, i stället för att dessa resurser enbart berikar investerare och en liten elit utan att komma vanliga medborgare till gagn.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen uppmanar enträget AVS-länderna att anlita skickliga och erfarna experter när mineralkontrakt förhandlas fram med gruvbolagen. Församlingen uppmuntrar AVS-länderna att också investera i sina egna rätts- och gruvdriftsspecialister genom utbildning och yrkesutbildning så att kunskapen koncentreras och blir bestående och hållbar. Församlingen uppmanar EU och medlemsstaterna att stödja initiativ för överföring av kunskap.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen påminner om att en övergång till ett koldioxidsnålt samhälle och därmed ersättandet av fossila bränslen måste vara ett långsiktigt mål för AVS- och EU-länderna. Församlingen uppmanar länder och investerare att i större utsträckning utnyttja den enorma potential som de förnybara energierna har i AVS-länderna.

6.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen understryker den viktiga roll som nationella parlament bör spela då avtal och kontrakt för utvinning ses över för att uppfylla parlamentens ansvar gentemot medborgarna.

7.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen understryker behovet av transparenta och effektivt verkställbara lagar och regelverk för industrin för mineralutvinning på havsbotten. Församlingen påminner i detta sammanhang om behovet av lagar mot internationellt förbjudna giftiga ämnen. Församlingen uppmanar nationella regeringar och parlament att vidta politiska åtgärder för att reglera utländska investeringar av allmänintresse i samråd med det civila samhället så att de främmande investeringarna gynnar den lokala ekonomin, skapar mervärde för landet och främjar utveckling.

8.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen understryker att länderna bör se till att licenser för utvinning på havsbotten utfärdas genom ett transparent, konkurrenskraftigt och icke-diskriminerande förfarande, och att licenser innehåller rättsligt bindande bestämmelser om sociala och ekologiska normer. Församlingen uppmanar med kraft länderna att övervaka utvinningen och att kontrollera att dessa sociala och ekologiska normer respekteras.

9.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen uppmanar alla länder och deras regeringar att kräva att förpliktelser och skyldigheter för utländska investerare som är verksamma i utvecklingsländer måste vara förenliga med människorätts- och miljönormer och ILO:s grundläggande arbetsnormer.

10.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar enträget alla utvecklingspartner, även EU, att ge länder som bedriver utvinning av havsbotten tekniskt bistånd så att de kan bedöma utvinningens tidigare och nuvarande sociala och miljömässiga effekter på havsbotten, utkräva ansvar för miljö- och hälsoskador på alla nivåer, kompensera offer och återställa ekosystemet enligt principen om att förorenaren ska betala.

11.

Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen uppmanar med kraft företagen att använda bästa tillgängliga teknik för att minska de kort- och långsiktiga ekologiska konsekvenserna av utvinning.

12.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar projektet Deep Sea Minerals in the Pacific Islands Region: a Legal and Fiscal Framework for Sustainable Resource Management, som grundades av EU inom ramen för den tionde europeiska utvecklingsfonden och genomfördes av Stillahavsgemenskapens sekretariat, och efterlyser vetenskapliga studier om och utvärderingar av möjligheterna och riskerna med utvinning av havsbotten, dess direkta och indirekta inverkan på miljön och dess kostnadseffektivitet.

13.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna att inrätta eller stärka nationella organ för vetenskap, teknik och innovation samt den övervakningskapacitet som krävs för att främja teknik och kunskap om undersökning och utvinning av havsbotten för att förbättra hållbarheten och säkerheten där undersökningen och utvinningen sker.

14.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar kommissionens offentliga rådfrågning om utvinning av havsbotten som ska äga rum 2014 som förberedelse för ett meddelande som ska offentliggöras 2015, och uppmanar kommissionen att regelbundet rapportera till församlingen om de framsteg som görs vid rådfrågningen.

15.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påminner om att utvinning av olja och gas redan kan få oförutsägbara sociala och ekologiska konsekvenser. Församlingen understryker att företagen på förhand bör utvärdera de sociala och ekologiska konsekvenserna vid undersökning och utvinning.

16.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till AVS–EU-ministerrådet, Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, Europeiska rådets ordförandeskap, Afrikanska unionen, det panafrikanska parlamentet, Internationella havsbottenmyndigheten och FN:s miljöprogram.

—

med beaktande av sammanträdet i Strasbourg (Frankrike) den 17–19 mars 2014,

—

med beaktande av artikel 18.2 i arbetsordningen,

—

med beaktande av det reviderade Cotonouavtalet, och särskilt artikel 13, på grundval av vilken migrationsdialogen EU–AVS äger rum,

—

med beaktande av rådets gemensamma förklaring om migration och utveckling från juni 2010,

—

med beaktande av rapporten avseende dialogen om migration och utveckling 2011–2012, som godkändes av AVS–EU-ministerrådet vid dess 37:e möte i Port Vila den 14 juni 2012,

—

med beaktande av FN:s högnivådialog om internationell migration och utveckling av den 3 oktober 2013, och den gemensamma förklaringen från EU och dess medlemsstater samt AVS-länderna om samma ämne,

—

med beaktande av inrättandet av AVS-ländernas övervakningscentrum för migration,

—

med beaktande av den gemensamma strategin för EU och Afrika,

—

med beaktande av den gemensamma Afrika–EU-förklaringen om migration och utveckling som undertecknades i Sirte den 23 november 2006,

—

med beaktande av artiklarna 77 och 80 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av EU:s övergripande strategi för migration och rörlighet, som förnyades i november 2013,

—

med beaktande av den europeiska pakt för invandring och asyl som antogs av rådet i oktober 2008, kommissionens första årsrapport om invandring och asyl från 2009 (KOM(2010)0214) och rådets slutsatser av den 3 juni 2010 om uppföljningen av den europeiska pakten för invandring och asyl,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 av den 19 maj 2010 om inrättande av ett europeiskt stödkontor för asylfrågor (21),

—

med beaktande av Stockholmsprogrammet för perioden 2010–2014, den europeiska pakten för invandring och asyl och kommissionens meddelande Att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa för EU-medborgarna – Handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet (COM(2010)0171),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (22),

—

med beaktande av rådets direktiv 2009/50/EG av den 25 maj 2009 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (23), av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/98/EU av den 13 december 2011 om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat (24) och förslaget till direktiv om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning (COM(2010)0379),

—

med beaktande av förslaget till Europaparlamentet och rådets förordning om fastställande av regler för övervakningen av de yttre sjögränserna inom ramen för det operativa samarbete som samordnas av Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (COM(2013)0197),

—

med beaktande av det gemensamma meddelandet från kommissionen och vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik av den 20 mars 2013Den europeiska grannskapspolitiken: Mot ett stärkt partnerskap (JOIN (2013/0004),

—

med beaktande av det tal som hölls av Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, i FN:s säkerhetsråd den 4 maj 2010, där hon lyfte fram behovet av en övergripande strategi för krishantering och fredsuppbyggande insatser samt de uppenbara kopplingarna mellan säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolutioner av den 5 april 2011 om migrationsströmmar till följd av instabilitet: omfattning och roll för EU:s utrikespolitik (25) och av den 21 oktober 2013 om migrationsströmmar i Medelhavet, särskilt de tragiska händelserna utanför Lampedusa (26), och av dess ståndpunkt av den position 5 februari 2014 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning (27), som täcker deras mänskliga, sociala och ekonomiska rättigheter,

—

med beaktande av rapporten från Internationella organisationen för migration (IOM) The State of Environmental Migration 2012,

—

med beaktande av mandatet för FN:s särskilde rapportör om migranters mänskliga rättigheter, som inrättades 1999 av FN:s kommission för mänskliga rättigheter,

—

med beaktande av den globala kommissionen om internationell migration, FN:s högnivådialog om internationell migration och utveckling och det globala forumet för migration och utveckling,

—

med beaktande av FN:s internationella konvention om skydd för alla migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar, vilken antogs den 18 december 1990,

—

med beaktande av FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och tillhörande protokoll, som antogs av FN:s generalförsamling i november 2000,

—

med beaktande av Genèvekonventionerna från 1949 och tilläggsprotokollen till dem,

—

med beaktande av Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951 samt dess tilläggsprotokoll av den 31 januari 1967,

—

med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

—

med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948,

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000, och av följande skäl:

A.

En politiskt, socialt och ekonomiskt instabil situation, ekonomisk nedgång, dålig samhällsstyrning, bristande säkerhet, kränkningar av de mänskliga rättigheterna, politiskt förtryck, humanitära kriser, naturkatastrofer och de allt större skillnaderna i levnadsförhållanden är de huvudsakliga orsakerna till migrationen. Bräckliga stater är de mest sårbara för inre och yttre påfrestningar.

B.

Migration erbjuder både möjligheter och utmaningar för utvecklingen, med betydande ekonomiska och sociala konsekvenser för ursprungs-, transit- och destinationsländer liksom för migranterna själva.

C.

En välorganiserad migration kan gynna både EU och AVS-länder, och hjälpa till att tillgodose de nuvarande och framtida arbetskraftsbehoven, och bidra till alla berörda länders utveckling.

D.

Den syd-sydliga migrationen är mycket mer betydelsefull än den syd-nordliga migrationen eftersom den står för 62,6 % av den totala migrationen, och 84,7 % av alla migranter bosätter sig i länder utanför (28).

E.

Enligt IOM bedöms hälften av världens alla 214 miljoner internationella migranter vara migrerande arbetare, och en växande andel av dessa är kvinnor. Feminiseringen av arbetskraftsinvandringen har skett under de senaste årtiondena.

F.

Sedan 2000 har internationell migration hamnat överst på dagordningen för globala styrelseformer och många olika bilaterala och multilaterala partnerskap har tillkommit. Den nya synen på migration som en drivkraft för utveckling har lagt grunden för nya former av interregionalt samarbete och dialog.

G.

Migrationspolitiken måste harmoniseras och effektiviseras ytterligare för att underlätta förbindelserna mellan ursprungs-, transit- och mottagarländerna och garantera migranternas mänskliga, ekonomiska och sociala rättigheter.

H.

AVS-EU-ministerrådet enades i maj 2011 om en fortsättning på dialogen om utbildade människors rörlighet, laglig migration, återtagande, visum, smuggling av migranter och människohandel, migranters rättigheter och remitteringar, och AVS- och EU-länderna har åtagit sig att värna respekten för migranters mänskliga rättigheter, oavsett deras invandringsstatus.

I.

Afrika-EU-partnerskapet om migration, rörlighet och sysselsättning förbinder parterna till dialog om utflyttade personer, remitteringar, kompetensflykt, migranters rättigheter, sociala konsekvenser av migration, cirkulär och irreguljär migration, viseringsfrågor, smuggling av och handel med migranter, återtagande och återvändande, skydd av flyktingar och studenters rörlighet.

J.

Diskriminering av och våld mot framför allt invandrare, flyktingar och asylsökande, med en tydlig ökning av främlingsfientlighet, invandrarfientlighet, hatpropaganda och hatbrott, fortsätter att vara ett område som EU- och AVS-länderna betraktar med oro.

K.

Människosmugglare och människohandlare utnyttjar den irreguljära migrationen och offren tvingas, lockas eller luras att komma till Europa via kriminella nätverk, och detta utgör ett allvarligt säkerhetsproblem för EU och en allvarlig fara för migranternas liv.

L.

Att skydda migranters rättigheter, inklusive kvinnliga migranter och barn, är något av det viktigaste när det gäller att föra en hållbar migrationspolitik.

M.

Det nya reviderade gemensamma europeiska asylsystemet har som mål att tillhandahålla tydligare regler och garantera rättvist och tillräckligt skydd för flyktingar i behov av internationellt skydd.

N.

EU:s lagstiftning innehåller vissa verktyg, såsom viseringskodexen och kodexen om Schengengränserna, som gör det möjligt att i krissituationer bevilja flyktingar visum av humanitära skäl.

O.

EU:s medlemsstater bör uppmanas att använda de ekonomiska medel som kommer att finnas tillgängliga via asyl- och migrationsfonden och de medel som finns tillgängliga under den förberedande åtgärden ”Möjliggöra flyktingars vidarebosättning i samband med katastrofer”.

P.

Den bästa vägen att gå för personer som vill flytta från sitt ursprungsland och för destinationslandet är laglig migration.

Q.

Migration kan påskynda den kompetensflykt som har negativa långsiktiga effekter för ett utvecklingslands arbetsmarknad.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna och EU att satsa ytterligare på ett fördjupat samarbete kring migration och utveckling och att främja en välorganiserad migration som kan skapa en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling. Församlingen betonar att ett mer samordnat synsätt på migrationspolitiken skulle garantera full respekt för migranters mänskliga, sociala och ekonomiska rättigheter.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker behovet av starkare partnerskap mellan ursprungs-, transit- och destinationsländerna för att på ett övergripande sätt, med delat ansvar och samarbete, bättre hantera migrationen.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar att fattigdom, svaga ekonomier, brist på utveckling, brist på tillväxt som gynnar de fattiga och brist på sysselsättning liksom kränkningar av de mänskliga rättigheterna och väpnade konflikter är de bakomliggande orsakerna till den internationella migrationen. Församlingen uppmanar EU att öka sina ansträngningar vad gäller utvecklingen i och demokratiseringen av ursprungsländerna och att främja rättsstatsprincipen. Församlingen uppmanar AVS-länderna att föra en effektiv och mer målinriktad politik för fattigdomsminskning och en ekonomisk utvecklingspolitik som skapar sysselsättning.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uttrycker sin oro över att allt fler människor riskerar sina liv på farliga överfarter med båt över Medelhavet till EU. Församlingen påminner om att EU:s solidaritet bör åtföljas av ansvar. Församlingen påminner vidare EU:s medlemsstater om att de har en rättslig skyldighet att bistå migranterna till havs. Församlingen uppmanar i detta sammanhang AVS-länderna, och särskilt Eritrea där de flesta flyktingarna kommer i från, att sträva efter internationellt samarbete för att bekämpa människohandel och garantera grundläggande mänskliga rättigheter för alla medborgare.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar att gällande EU-lagstiftning (direktiven 2009/50/EG och 2011/98/EU) säkerställer lika behandling av lagliga invandrare och medborgare i den medlemsstat där de är bosatta vad gäller: (i) arbetsvillkor, (ii) föreningsfrihet, (iii) utbildning och yrkesutbildning, (iv) erkännande av examensbevis, utbildningsbevis för teoretiska utbildningar och andra yrkeskvalifikationer, (v) grenar av social trygghet, (vi) skattelättnader, (vii) tillgång till varor och tjänster, (viii) rådgivande tjänster som erbjuds av arbetsförmedlingar, och understryker att EU-medlemsstaterna endast kan begränsa principen om lika behandling på lagligen fastställda områden.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS- och EU-länderna att aktivt motverka främlingsfientlighet och främlingsfientligt våld mot invandrare, även genom att öka medvetenheten hos allmänheten och bland personer som arbetar med migranter om behovet av att respektera migranters mänskliga rättigheter.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU-medlemsstaterna att i enlighet med gällande internationell lagstiftning och unionslagstiftning respektera principen om non-refoulement. Församlingen uppmanar EU:s medlemsstater att omedelbart avbryta allt otillbörligt och långvarigt frihetsberövande.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar myndigheter i AVS- och EU-länderna att vidta åtgärder för att komma till rätta med framför allt kvinnliga migranters behov, eftersom de är utsatta för våld och övergrepp och detta är ett fortsatt stort problem, särskilt i flyktingläger, och att garantera att den grundläggande principen om barnets bästa följs.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker att samtidigt som mänskliga rättigheter för alla migranter måste garanteras bör EU koncentrera sig på flyktingar som uppfyller Genèvekonventionens villkor för att tillhandahålla bästa möjliga stöd och skydd. Församlingen uppmanar kommissionen att främja skyddsåtgärder för utsatta grupper och personer som ofta faller offer för människohandel, sexuellt utnyttjande och arbetskraftsutnyttjande.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen framhåller att skyddet av migranters rättigheter är grundläggande i återtagandeprocessen. Församlingen uppmanar samtliga parter att se till att den politik som garanterar respekt för dessa rättigheter och den mänskliga värdigheten under processens alla skeden genomförs i praktiken, i enlighet med tillämpliga internationella åtaganden.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU, Frontex och medlemsstaterna att se till att stöd till migranter i nöd är en av de främsta prioriteringarna vid genomförandet av Eurosur-förordningen.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen efterlyser mer samarbete i kampen mot olaglig migration, inklusive avtal om frågor avseende återvändande och återtagande av irreguljära migranter till deras ursprungsland samt bilaterala och multilaterala avtal.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar de förslag som kommissionen nyligen lagt fram om laglig migration för icke asylsökande och uppmanar den att ytterligare utveckla instrument för att etablera en gemensam invandringspolitik, för att hantera ekonomisk migration i syfte att främja ekonomiska och sociala framsteg i mottagar-, transit- och ursprungsländerna samt för att främja social sammanhållning genom att förbättra integrationen av migranter.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU:s medlemsstater att samarbeta med AVS-länderna för att uppgifter om laglig migration ska finnas lätt tillgängliga, med särskilt fokus på migranters rättigheter och skyldigheter, som på bland annat Europeiska unionens invandringsportal online.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen efterlyser centrum för information om och hantering av migrationsfrågor utanför EU, såsom det som redan finns i Mali, som ska hjälpa ursprungs- och transitländer att utarbeta en migrationspolitik som svar på de problem som potentiella och återvändande migranter ställs inför, med vägledning om laglig migration, arbetsmöjligheter och levnadsvillkor i destinationsländerna samt erbjuda arbetsrelaterad fortbildning.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar det kommande EU-Afrika-mötet (2–3 april 2014 i Bryssel) och efterlyser en gemensam djärvare strategi och konkreta effektiva strategier för att komma till rätta med migrationen inom ramen för EU:s och Afrikas gemensamma strategi.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker att kompetensflykten kan skapa allvarliga problem i utvecklingsländerna och att insatser därför bör göras för att uppmuntra till cirkulär migration.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar den viktiga funktion som den pågående EU–AVS-dialogen om migration och utveckling fyller, och även det globala forumet för migration och utveckling, som erbjuder en strukturerad ram för främjandet av utökad dialog och mer samarbete mellan både statliga och icke-statliga aktörer.

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar att remitteringar från migranter är den största och mest pålitliga källan till kassaflöde, förutsatt att det finns kanaler för att migranter snabbare, billigare och säkrare ska kunna överföra medel. Församlingen uppmanar därför EU och AVS-länderna att underlätta penningöverföringar och minska kostnaderna för de ekonomiska överföringarna i både ursprungs- och mottagarländerna som ett sätt att åstadkomma utveckling.

20.

Gemensamma parlamentariska AVS–EU–församlingen uppdrar åt talmännen att översända denna resolution till AVS–EU-rådet, Europeiska kommissionen, rådet, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Afrikanska unionen, regeringarna och parlamenten i AVS-länderna och EU:s medlemsstater samt FN:s generalförsamling.

—

med beaktande av sammanträdet i Strasbourg (Frankrike) den 17–19 mars 2014,

—

med beaktande av artikel 18.2 i arbetsordningen,

—

med beaktande av det reviderade Cotonouavtalet,

—

med beaktande av överenskommelsen från Libreville av den 11 januari 2013 om lösningen av den politisk-militära krisen i Centralafrikanska republiken, som undertecknades under överinseende av stats- och regeringscheferna i Centralafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (Eccas), och som fastställer villkoren för en lösning av krisen i Centralafrikanska republiken, och med beaktande av uttalandena från stats- och regeringscheferna i Eccas vid deras toppmöte den 3 och 18 april 2013 i N’Djamena, som fastställer färdplanen för övergången.

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolutioner 2088 (2013) av den 24 januari 2013, 2121 (2013) av den 10 oktober 2013, 2127 (2013) av den 5 december 2013 och 2134 (2014) av den 28 januari 2014,

—

med beaktande av det pressuttalande som Navi Pillay, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, gjorde den 27 januari 2014,

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds rapport av den 3 mars 2014 från FN:s generalsekreterare om situationen i Centralafrikanska republiken,

—

med beaktande av uttalandena av den 5 december 2013 och av den 21 januari 2014 om situationen i Centralafrikanska republiken från vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik,

—

med beaktande av uttalandena av den 10 september och 30 december 2013 från kommissionens ledamot med ansvar för humanitärt bistånd och civilskydd om den förvärrade krisen i Centralafrikanska republiken,

—

med beaktande av Europeiska kommissionens pressmeddelande av den 10 februari 2014 om Centralafrikanska republiken, och av den 13 mars 2014 i samband med det besök som kommissionsledamoten med ansvar för utveckling gjorde i Centralafrikanska republiken, tillsammans med Tysklands och Frankrikes utvecklingsministrar,

—

med beaktande av att en internationell kontaktgrupp för Centralafrikanska republiken tillsattes i maj 2013 för att samordna regionala, kontinentövergripande och internationella insatser och finna en varaktig lösning på landets återkommande problem,

—

med beaktande av Internationella brottmålsdomstolens Romstadga från 1998, som Centralafrikanska republiken ratificerade 2001,

—

med beaktande av det fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter som har undertecknats av Centralafrikanska republiken,

—

med beaktande av det extrainsatta mötet med Eccas stats- och regeringschefer i N’Djamena (Chad) den 9 januari 2014,

—

med beaktande av att Afrikanska unionens freds- och säkerhetsråd den 10 oktober antog ett nytt operativt koncept,

—

med beaktande av den kommuniké som offentliggjordes av Afrikanska unionens freds- och säkerhetsråd den 7 mars 2014 och som välkomnade det avsevärt förbättrade säkerhetsläget i Centralafrikanska republiken, samtidigt som det konstaterades att situationen på sina håll fortfarande var instabil och att insatserna därför måste fortsätta,

—

med beaktande av uttalandet i Addis Abeba (Etiopien) av den 27 november 2013 från de båda ordförandena för den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen,

—

med beaktande av uttalandet av den 3 mars 2014 från ordföranden för Afrikanska unionens kommission, Nkosazana Dlamini-Zuma, om situationen i Centralafrikanska republiken,

—

med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 16 december 2013, den 20 januari 2014 och den 10 februari 2014 om situationen i Centralafrikanska republiken,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolutioner av den 17 januari 2013, 12 september 2013 och 12 december 2013 om situationen i Centralafrikanska republiken,

—

med beaktande av sin tidigare resolution av den 19 juni 2013 om Centralafrikanska republiken,

—

med beaktande av högnivåmötet om de humanitära insatserna i Centralafrikanska republiken som hölls i Bryssel den 20 januari 2014,

—

med beaktande av den givarkonferens för internationella stöduppdraget i Centralafrikanska republiken (Misca) som hölls i Addis Abeba den 1 februari 2014,

A.

Den förvärrade krisen i Centralafrikanska republiken i december 2013 ledde till att den tillfällige statschefen, Michel Djotodia, och den tillfällige premiärministern, Nicolas Tiangaye, avgick den 10 januari 2014,

B.

Den 20 januari 2014 valdes en ny tillfällig statschef, Catherine Samba-Panza, av det nationella övergångsrådet efter ett beslut av Centralafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (Eccas). Den 25 januari 2014 utsågs André Nzapayéké till premiärminister av den tillfälliga presidenten och en ny regering bildades.

C.

Om situationen i Centralafrikanska republiken försämras kan det leda till instabilitet i hela regionen. För att återställa säkerheten måste alla anti-Balaka-grupper avväpnas och de före detta Sélèka-rebellerna fortsätta neutraliseras.

D.

Samarbetet och komplementariteten mellan styrkorna i det internationella stöduppdraget i Centralafrikanska republiken under Afrikanska unionens ansvar (Misca) och de franska styrkorna (Sangaris) fungerar utmärkt. Den styrka som för närvarande är utplacerad räcker inte för att garantera folkets säkerhet. EU-rådet har beslutat att organisera ett Eufor-uppdrag i Centralafrikanska republiken för att säkra flygplatsen Bangui och det närliggande lägret med 1 00  000 flyktingar.

E.

Enligt FN:s säkerhetsråds resolutioner finns det ett rättsligt ramverk för en intervention från Afrikanska unionen, Frankrike och EU. Sedan den 5 december 2014 har operationerna i fråga inneburit att upprätthålla ordningen snarare än att genomföra militära operationer. Det är omöjligt att uppnå total säkerhet. Centralafrikanska republiken måste upprätta en centralafrikansk armé.

F.

Den tillfälliga presidenten har välkomnat en intervention av EU. Hon har uppmanat FN att inleda en fredsbevarande operation i Centralafrikanska republiken för att få kontroll över den mångfacetterade krisen. Enligt FN:s säkerhetsråds resolution 2027 (2013) är det möjligt att Misca kan komma att omvandlas till en fredsbevarande FN-insats för att få fortsatt ekonomisk uppbackning, vilket stöder rekommendationen från FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon att placera ut en FN-styrka bestående av 11  820 man – 10  000 soldater och 1  820 poliser – för att återupprätta ordningen och säkerheten.

G.

Det ekonomiska stöd som det internationella samfundet tillhandahåller är avgörande för att kunna återupprätta säkerhet och de offentliga myndigheterna och för att staten ska kunna utöva sin suveränitet och utföra sitt uppdrag vad gäller utbildning och på det sociala området. Detta bistånd behövs omgående och kan inte villkoras av en nollrisknivå eller total säkerhet.

H.

Avväpning, försoning, gottgörelse, politisk dialog och ett slut på straffriheten är förutsättningar för att orsakerna till den instabila situationen i landet ska kunna utrotas, och landets territoriella integritet får inte äventyras. Det krävs minst en administrativ omorganisation av staten för att det val som är planerat till den 15 februari 2015 ska kunna genomföras. Det internationella samfundet bör därför stödja övergången för att bistå valprocessen.

I.

Det nationella övergångsrådet inledde officiellt sitt arbete den 14 mars 2014 med att utarbeta ett nytt förslag till konstitution. Den nationella valmyndigheten har inrättats. Den 1 mars 2014 aviserade kommissionsledamoten med ansvar för utveckling ett nytt biståndsanslag på 81 miljoner EUR för Centralafrikanska republiken, detta är ett komplement till de 20 miljoner EUR som EU redan har avsatt för valprocessen i Centralafrikanska republiken.

J.

Många av dem som har gjort sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter och krigsförbrytelser har inte åtalats. Den 20 januari 2014 utsågs Marie-Thérèse Aissata Keita-Bocoum till oberoende expert för människorättssituationen och uppmanades av FN att lägga fram en rapport i mars 2014. FN:s generalsekreterare aviserade den 22 januari 2014 att en internationell kommission skulle inrättas med uppgift att utreda alla anmälda brott mot de mänskliga rättigheterna. Kommissionen inledde sitt arbete den 11 mars 2014.

K.

Enligt FN:s säkerhetsråds resolution 2134 (2014) av den 28 februari 2014 får sanktioner införas mot dem som hotar freden, stabiliteten och säkerheten. Åklagarkontoret vid Internationella brottmålsdomstolen inledde den 7 februari en preliminär utredning om de brott som begåtts sedan september 2012.

L.

Det har rapporterats om grymheter från båda sidor, och den 3 mars 2014 offentliggjorde FN:s generalsekreterare en rapport som bekräftade människorättsbrotten. Krisen har ännu inte utvecklats till ett sekteristiskt inbördeskrig, men risken för en upptrappning kvarstår.

M.

Övergreppen, krigsförbrytelserna och brotten mot mänskligheten har fått muslimer att fly landet och återvända till sitt ursprungsland eller söka skydd i de läger som upprättats inne i Centralafrikanska republiken. Denna flykt, frivillig eller påtvingad, till länder i underregionen orsakar en allvarlig kris i den reala ekonomin. Det finns inte någon statsbudget och utbetalningen av löner i den offentliga sektorn är flera månader efter och prefekturerna måste återställas.

N.

Den allmänna ordningen och säkerhetsproblemen i Centralafrikanska republiken skapar en allvarlig humanitär kris som har drivit nästan en miljon människor på flykt, och denna kris präglas av livsmedelsbrist, brist på fungerande sjuk- och hälsovårdsinrättningar och på läkemedel.

O.

Det har inte funnits något fungerande utbildningssystem på två år. Det saknas sysselsättning för de unga. Enligt Unicef har 6  000 barn rekryterats av beväpnade styrkor och grupper.

P.

Det är viktigt att komma åt de bakomliggande orsakerna till krisen i Centralafrikanska republiken genom en bred och heltäckande strategi som tar hänsyn till samspelet mellan landets styrning, ekonomiska utveckling och säkerhet för att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen och uppnå varaktig fred.

Q.

EU är landets viktigaste humanitära partner och utvecklingspartner. EU har ökat sitt humanitära åtagande till mer än 100 miljoner EUR under 2013/2014. Internationella givare förband sig den 20 januari 2014 att tillhandahålla ytterligare 496 miljoner USD i bistånd. Kommissionen kommer att inleda ett ”individcentrerat” utvecklingsprogram med en budget på 101 miljoner EUR för att återställa basala sociala tjänster och möjligheter till försörjning, särskilt inom utbildning, hälsa samt livsmedels- och näringstrygghet.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar det nationella övergångsrådets val av Catherine Samba-Panza till Centralafrikanska republikens nya tillfälliga president och bildandet av en ny regering. Församlingen försäkrar dem om dess fulla stöd och uppmanar alla politiska krafter att hjälpa till att återupprätta fred och återuppbygga landet.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen är djupt oroad över situationen i Centralafrikanska republiken, som präglas av en allvarlig försämring av lag och ordning. Församlingen fördömer våldet, som hindrar basala tjänster från att fungera och som förvärrar en redan fruktansvärd humanitär och ekonomisk situation. Församlingen betonar det akuta behovet av att återupprätta sociala tjänster och hälso- och sjukvård samt att återigen öppna och utrusta skolor.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar internationella parter att i möjligaste mån stödja de gemensamma ansträngningarna vad gäller säkerhet, humanitärt bistånd, upprättandet av en rättsstat och ekonomisk återhämtning.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen fördömer med kraft de allvarliga kränkningarna av humanitär rätt och de utbredda brotten mot mänskliga rättigheter.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar att de som har begått allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt inte får tillåtas komma undan med straffrihet. Församlingen vill se att de fördöms, identifieras, åtalas och döms i enlighet med nationell och internationell strafflag. Församlingen ser positivt på tillsättningen av en internationell kommission bestående av tre ledamöter för att utreda människorättsbrotten, och på utnämningen av Marie-Thérèse Aissata Keita-Bocoum som oberoende expert.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar det värdefulla arbete som utförs av Misca och de franska styrkorna (Sangaris-missionen). Församlingen konstaterar att situationen i Bangui håller på att förbättras.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen stöder genomförandet av FN:s säkerhetsråds resolution 2127 (2013) som godkänner tvångsavväpning av samtliga miliser utan åtskillnad.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU:s medlemsstater att bidra till Eufor-uppdraget i Centralafrikanska republiken så att det snabbt kan inledas. Församlingen uppmanar medlemmarna i FN:s säkerhetsråd att tillmötesgå begäran från generalsekreteraren och övergångsmyndigheterna i Centralafrikanska republiken om att organisera en fredsbevarande FN-styrka och bevilja finansiering för denna. Församlingen efterlyser förstärkning för Misca, och lovordar de afrikanska stater som bidrar till denna.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar med kraft det internationella samfundet att mobilisera alla nödvändiga finansiella, personella och övriga resurser för att öka närvaron av den internationella säkerhetsstyrka, som huvudsakligen är afrikansk.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen fördömer attackerna mot muslimer och kristna, och befarar att konflikten kan komma att utvecklas till ett sekteristiskt inbördeskrig. Församlingen välkomnar de religiösa myndigheternas ansträngningar att förhindra en sekteristisk konflikt och bevara den traditionellt fredliga samvaron.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att det är viktigt att en sannings- och försoningskommission inrättas för att få ett slut på våldsdåden, försvara offrens rättigheter, förhindra straffrihet och underlätta landets övergång till en demokratisk stat baserad på respekt för mänskliga rättigheter och en rättsstatsprincip där enskilda får stå till svars för sina handlingar så att människor kan leva under drägliga förhållanden.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen förordar ett återinrättande av institutionerna i Centralafrikanska republiken. Församlingen stöder de parlaments- och presidentval som ska hållas i februari 2015 och uppmuntrar det civila samhället att delta i debatter om Centralafrikanska republikens framtid.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar till snabba åtgärder för att hantera konfliktens följder, särskilt när det gäller att reformera de väpnade styrkorna, skicka tillbaka flyktingar till deras hemland, få internflyktingar att återvända hem, återupprätta lokala myndigheter, mobilisera de mänskliga resurser som finns i landet och det civila samhället och genomföra kraftfulla utbildningsprogram. Församlingen uppmanar det internationella samfundet att bistå och stödja Centralafrikanska republikens och grannländernas myndigheter som är tvungna att hantera konsekvenserna av konflikten, särskilt hoten mot livsmedelsförsörjningen.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar betydelsen av att genomföra en integrerad subregional strategi som inte bara är inriktad på säkerhet utan som också inkluderar ekonomisk och social utveckling, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, för att bana väg för en hållbar utveckling i regionen.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar de ansträngningar som har gjorts av myndigheterna i länderna i underregionen.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar det växande stödet från EU för att bemöta den humanitära krisen, uppmuntrar EU och dess medlemsstater att fortsätta sina ansträngningar för att samordna sina insatser med andra givare, och uppmanar alla parter att garantera humanitära organisationer omedelbart och obehindrat tillträde till alla människor i nöd. Församlingen uppmanar det internationella samfundet att hålla sitt löfte om att tillhandahålla medel.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påminner om att de ekonomiska resurserna inte får villkoras av att total säkerhet ska uppnås. Församlingen stöder den tillfälliga presidentens brådskande begäran om bistånd i form av budgetstöd åtföljt av samförvaltning.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till övergångsinstitutionerna i Centralafrikanska republiken, Afrikanska unionens och Europeiska unionens institutioner, AVS-ministerrådet, Internationella organisationen för frankofoni (IOF), Centralafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (Eccas) och FN:s generalsekreterare.