15.4.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 114/1

—

med beaktande av Europeiska kommissionens meddelande om kommissionens arbetsprogram 2014 (1),

—

med beaktande av Regionkommitténs resolution av den 4 juli 2013 om Regionkommitténs prioriteringar 2014 med utgångspunkt i Europeiska kommissionens arbetsprogram (2), och

—

med beaktande av det protokoll om samarbete mellan Europeiska kommissionen och Regionkommittén som undertecknades den 16 februari 2012.

1.

Regionkommittén anser att de viktigaste utmaningarna för Europeiska unionen är att skapa hållbar tillväxt, sörja för social, ekonomisk och territoriell sammanhållning, skapa arbetstillfällen och öka medborgarnas förtroende för det europeiska projektet.

2.

Kommittén efterlyser en ökad samordning av den ekonomiska och sociala politiken för att bidra till att åtgärda skillnaden i konkurrenskraft mellan medlemsstaterna, och upprepar att det brådskar att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten och ta itu med de rådande geografiska skillnaderna mellan EU:s regioner för att förhindra att ytterligare humankapital går förlorat.

3.

ReK efterlyser en grundlig havtidsöversyn av Europa 2020-strategin under 2014, som bygger på medtagandet av i) en territoriell dimension som möjliggör regionala och lokala mål i enlighet med de olika regionala omständigheterna, ii) styrning där de lokala och regionala myndigheterna görs delaktiga i fastställandet av målen och genomförandet av strategin, och iii) tillräcklig finansiering av långsiktiga investeringar, som inte bör offras p.g.a. budgetkonsolideringsmålen.

4.

Kommittén framhåller den avgörande betydelsen av den demokratiska processen i EU under valåret 2014 och kommer att utveckla sitt bidrag till den pågående debatten om unionens framtid för att stärka de lokala och regionala myndigheternas roll i integrationsprocessen. ReK kommer därför att bidra till alla diskussioner om fördragsreformer genom att anordna politiska debatter och genom att i större utsträckning lyfta fram subsidiaritetsprincipen och begreppet flernivåstyre som viktiga redskap för att uppnå dessa mål.

5.

Mot bakgrund av att subsidiaritetsprincipen är ett erkänt verktyg för att säkerställa att politiska beslut fattas så nära medborgarna som möjligt uppmanar vi kommissionen att i sina lagstiftningsförslag bättre visa på vilket mervärde EU-åtgärderna medför. Detta skulle bidra till övervakningen av subsidiaritetsprincipen i de EU-initiativ i kommissionens arbetsprogram 2014 som har en lokal eller regional dimension.

6.

Regionkommittén välkomnar kommissionens fokus på resultat och genomförande, och åtar sig att bidra till att stärka konsekvensbedömningarnas territoriella dimension.

7.

Regionkommittén betonar att samordningen av den ekonomiska politiken måste stärkas. Därför bör de regionala och lokala myndigheterna göras delaktiga i processen för den europeiska planeringsterminen på medlemsstatsnivå och ReK göras delaktigt på EU-institutionsnivå.

8.

Kommittén välkomnar erkännandet av att EMU:s sociala dimension måste stärkas, särskilt genom kommissionens förslag om att inrätta en resultattavla med viktiga sysselsättningsrelaterade och sociala indikatorer som ska tas med i förfarandet vid makroekonomiska obalanser. Vi förväntar oss att kommissionen fortsätter att beakta frågan om kvaliteten på de offentliga utgifterna.

9.

Regionkommittén emotser kommissionens förslag, som bör läggas fram snarast, om att förbereda bankunionen genom en reform av EU:s banksektor som skulle syfta till att förbättra bolagsstyrningen, möjliggöra en effektiv återhämtning och rekonstruktion av banker, stärka bankkapitalet och fokusera på att tillföra krediter till realekonomin samt innebära en obligatorisk åtskillnad mellan den vanliga bankverksamheten och investmentbankverksamheten.

10.

Regionkommittén stöder alla insatser som syftar till att fullborda bankunionen, med hänsyn tagen till dess lokala och regionala dimension och den viktiga roll som regionala banker har när det gäller att tillhandahålla kapital till små och medelstora företag och offentliga investeringsprojekt.

11.

Regionkommittén håller med kommissionen om att arbetslösheten, särskilt bland ungdomar, fortfarande ligger på nivåer som är ekonomiskt och socialt ohållbara. Kommittén uppmanar kommissionen att införliva och beakta de lokala och regionala myndigheternas goda praxis i sina förslag om att stimulera ungdomssysselsättningen, välkomnar den centrala prioriteringen att bekämpa ungdomsarbetslösheten, som utgör ett reellt hot mot den europeiska sociala modellen, och framhåller ungdomsgarantins betydelse som en åtgärd för att garantera lika möjligheter för ungdomar på arbetsmarknaden.

12.

ReK välkomnar kommissionens tillkännagivande om att man tänker lägga fram ett paket för arbetskraftens rörlighet med fokus på en bättre samordning mellan medlemsstaternas sociala trygghetssystem. Först måste man dock bryta dödläget i samband med genomförandet av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare (3). Detta kan kräva reviderade åtgärder för bedrägeribekämpning, t.ex. att man tillfälligt upphäver erkännandet av A1-formuläret. Kommittén förväntar sig också att det framtida paketet innehåller ett lagstiftningsförslag om information till och samråd med arbetstagare när det handlar om att förutse och hantera omstruktureringar och att det innehåller förslag till en bättre samordning av tillstånd att utöva ett yrke.

13.

Kommittén stöder Europaparlamentets insatser för att se över trojkasystemet i syfte att garantera demokratisk tillsyn och ansvarsskyldighet.

14.

Regionkommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utnyttja de nya programmen i den fleråriga budgetramen för att bemöta demografiska utmaningar, göra det lättare att kombinera arbete och familjeliv samt främja social sammanhållning.

15.

Vi välkomnar insatserna för att modernisera politiken för statligt stöd i syfte att avpassa den bättre till Europa 2020-strategin och minska byråkratin. Samtidigt bör det prioriterade målet vara att förbättra konkurrensförmågan hos regioner som är mindre utvecklade i fråga om näringsliv och företagande och som har hög arbetslöshet. Kommittén upprepar dock sin begäran till kommissionen om att rådfrågas formellt om kommande utkast till riktlinjer om EU:s bestämmelser om statligt stöd och särskilt om de som för närvarande håller på att utarbetas beträffande infrastruktur.

16.

Vi välkomnar den planerade europeiska lagen om tillgänglighet och framhåller att varors och tjänsters tillgänglighet är en viktig faktor för funktionsnedsattas livskvalitet.

17.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att främja och granska de lokala och regionala myndigheternas deltagande i slutförandet av partnerskapsavtalen och de tillhörande operativa programmen, på grundval av tillämpningen av förordningarna och uppförandekoden. En rapport om detta bör läggas fram i februari 2014. Partnerskapsavtalen måste bli den centrala delen i flernivåstyret vid genomförandet av Europa 2020-strategin och andra EU-strategier för tillväxt och sysselsättning.

18.

Kommittén noterar ökningen av olika osamordnade EU-initiativ som påverkar stadsutvecklingspolitiken. Vi efterlyser en vitbok om en integrerad agenda för städer inom EU och tillkännager att vi vill delta i denna process.

19.

ReK åtar sig att noggrant följa genomförandet av åtgärderna inom pelaren för landsbygdsutveckling i den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken, särskilt när det gäller diversifiering och modernisering av näringsverksamheten i landsbygdsområdena, samt att stödja ett nära samarbete mellan kommuner i landsbygds- och stadsområden genom territoriella funktionella partnerskap.

20.

Vi uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att bedöma utvecklingen av alla nya makroregionala strategier mot bakgrund av de berörda geografiska områdenas gemensamma utmaningar och möjligheter samt deras europeiska mervärde. Det är viktigt att rationalisera de nuvarande styrningsstrukturerna och stärka tillämpningen av principen om flernivåstyre.

21.

Regionkommittén upprepar sin uppmaning till en reform av det nuvarande systemet för egna medel i enlighet med fördraget som en metod för att minska medlemsstaternas direkta bidrag till EU-budgeten, öka öppenheten och garantera EU-finansernas långsiktiga hållbarhet. Därför förväntar vi oss att högnivågruppen för egna medel ska ges ett mandat som gör det möjligt att lägga fram reformförslag inför halvtidsöversynen av den fleråriga budgetramen.

22.

Regionkommittén åtar sig att utarbeta ett yttrande om genomförandet av EU:s budget, där man gör en övergripande granskning av användningen av EU-medlen ur de lokala och regionala myndigheters perspektiv.

23.

Kommittén framhåller avsaknaden av en sammanhängande vision beträffande de budgetmedel som står till förfogande för att stödja Europa 2020-strategin och upprepar att det krävs samverkan mellan budgetarna på EU-nivå, nationell nivå och subnationell nivå för att uppnå de fastställda målen. ReK uttrycker också sin oro beträffande krisens konsekvenser för tillgången på finansiella medel för att finansiera långsiktiga investeringar och uppmanar kommissionen att undersöka denna aspekt i samband med halvtidsöversynen av Europa 2020-strategin.

24.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att se över direktiv 2004/18/EG om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling så att ”lokalt producerad” kan utgöra ett standardurvalskriterium i anbud om leveranser av livsmedel till exempelvis skolor, vårdhem och allmänna inrättningar (4).

25.

Kommittén efterlyser en noggrann utvärdering av de territoriella följderna av alla förslag om att avskaffa marknadsreglerande mekanismer inom jordbruket, inbegripet bilaterala handelsavtal och associeringsavtal, och anser att man bör kontrollera om dessa förslag står i strid med Lissabonfördragets mål om territoriell sammanhållning.

26.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att övervaka de lokala och regionala myndigheternas deltagande i plattformarna för förvaltningen av de prioriterade korridorerna i stomnätet för transporter och att stödja dessa myndigheters deltagande i arbetet med att förbereda projekt som berör deras territorier eller som har en gränsöverskridande dimension.

27.

Kommittén kommer att delta aktivt i de kommissionsinitiativ som har en koppling till transportområdet, främjar användning av effektiva multimodala nätverk och bidrar till att konsolidera det gemensamma europeiska järnvägsområdet och det gemensamma europeiska luftrummet.

28.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att lägga fram en ambitiös ny klimat- och energiram för perioden fram till 2030 med rättsligt bindande mål för växthusgaser, energieffektivitet och förnybar energi.

29.

Kommittén efterlyser stabila EU-rättsliga ramar för tillgång till rättslig prövning när det gäller miljöfrågor och markskydd.

30.

ReK förväntar sig att kommissionen i sitt initiativ om resurseffektivitet och avfall inte bara kommer att fastställa indikatorer för resurseffektivitet utan också mål som bygger på dessa indikatorer.

31.

Vi uppmanar kommissionen att se till att den i sin översyn under 2014 av avfallslagstiftningen och av de gällande målen för förebyggande, återanvändning, materialåtervinning, återvinning och undvikande av deponering, som ett led i dess initiativ om resurseffektivitet och avfall, tar vederbörlig hänsyn till kommitténs förberedande yttrande som utarbetats på begäran av kommissionen. Översynen bör leva upp till de ”icke-bindande målsättningar” som fastställs i färdplanen för ett resurseffektivt Europa och bana väg för en ekonomi baserad på återanvändning och återvinning. I samband med 2014 års översyn bör plastavfall uppmärksammans och vederbörlig hänsyn tas till kommitténs yttrande i frågan.

32.

Kommittén förväntar sig att kommissionen kommer att föreslå en ambitiös agenda för genomförandet av en fullständigt integrerad och konkurrensutsatt inre marknad för energi. Kommissionen ombeds att främja åtgärder som gör det lättare att sprida mikroproduktion av energi och att integrera denna i distributionsnäten. I denna process bör kommissionen se till att konsumenterna på detaljhandelsmarknaden kan dra full nytta av energi till överkomliga priser och att investeringarna i hållbar energi på lokal och regional nivå underlättas genom moderniserade bestämmelser för statligt stöd på energiområdet. På begäran av det grekiska ordförandeskapet kommer ReK att lägga fram förslag till en EU-strategi för energi till överkomliga priser för alla.

33.

ReK uppmanar kommissionen att övervaka att regelverket på nationell nivå förblir stabilt inom energisektorn och att det stämmer överens med målen i Europa 2020-strategin.

34.

Vi ser fram emot kommissionens förslag till det nödvändiga regelverket för skiffergas/gas i lågpermeabla reservoarer för att trygga säkerheten och hållbarheten vid prospektering efter okonventionella kolväten i EU.

35.

Regionkommittén emotser med intresse kommissionens initiativ om ”forskning och innovation som nya tillväxtkällor” och dess bedömning av hur innovationsekonomin främjar konkurrenskraften och tillhandahåller en bevisgrund för fastställande av prioriterade investeringar som ska samfinansieras genom Horisont 2020.

36.

Kommittén kommer även fortsättningsvis att delta aktivt i plattformen för smart specialisering och närliggande projekt i regionerna samt följa upp nästa fas i utformningen och genomförandet av strategierna för smart specialisering i regionerna.

37.

Regionkommittén välkomnar inriktningen på den digitala ekonomin, digital innovation och digitala tjänster, och uppmanar rådet och kommissionen att driva på denna agenda för att ge incitament till investeringar på detta område, fullborda den digitala inre marknaden senast 2015 samt ta initiativ till åtgärder för att förbättra färdigheterna och minska den digitala klyftan mellan medlemsstaternas regioner. Kommittén åtar sig att främja moderniseringen av de lokala och regionala offentliga förvaltningarna när det gäller tillhandahållandet av tjänster såsom e-förvaltning, e-hälsa, e-fakturering och e-upphandling.

38.

Regionkommittén fäster stor vikt vid att se till att det framtida Erasmus+ erbjuder tillräckligt stöd och lika möjligheter till alla målgrupper från de tidigare programmen, och kommer att fortsätta att följa frågorna om medelfördelning och programförvaltning. ReK kommer att stödja ytterligare åtgärder för att öka ungdomars anställbarhet, såsom förslaget om kvalitetskriterier för praktikprogram och initiativ som syftar till att modernisera skolpolitiken och undervisningsyrkena. Vi emotser förslag från kommissionen om att inrätta ett verkligt europeiskt område för färdigheter och kvalifikationer.

39.

Kommittén upprepar sin begäran om ett meddelande om hållbar och konkurrenskraftig kulturturism i EU och vidhåller att en tydlig strategisk ram på detta område skulle kunna vara mycket gynnsam för utvecklingen av lokala små och medelstora företag, främjandet och bevarandet av det mångfaldiga europeiska arvet och EU-medborgarnas vidare integration.

40.

Regionkommittén ser fram emot kommissionens svar på den första omgången framgångsrika medborgarinitiativ och upprepar sitt erbjudande att bistå kommissionen vid utvärderingen av dem och att delta i de offentliga utfrågningarna vid Europaparlamentet.

41.

Kommittén emotser kommissionens förslag om uppföljning av Stockholmsprogrammet och kommer att lägga fram sina egna förväntningar på den framtida utvecklingen för området med frihet, säkerhet och rättvisa.

42.

ReK efterlyser heltäckande EU-strategier för att hantera migration, rörlighet och asyl, som bygger på respekt för individens grundläggande fri- och rättigheter och som är ägnade att skydda EU:s gränser, intensifiera kampen mot människohandel och olaglig invandring, öka samarbetet med ursprungs- och transitländer utanför EU samt skapa en verklig solidaritet mellan EU:s medlemsstater och mellan lokala och regionala myndigheter. I synnerhet bör Dublin II-förordningen ses över för att möjliggöra en rättvis fördelning av asylsökande mellan medlemsstaterna. Dessa överväganden bör också gälla för den planerade EU-strategin för sjöfartsskydd.

43.

Kommittén har för avsikt att bidra till fastställandet av prioriterade åtgärder, i enlighet med Europeiska rådets begäran, för att stärka den europeiska strategin för migration och integrering av migranter. I detta sammanhang bör hanteringen av migrationsströmmarna, särskilt i Medelhavsområdet, utvecklas på ett heltäckande sätt för att främja hållbara lösningar där alla berörda aktörer är delaktiga, bl.a. tredjeländer, EU:s medlemsstater samt regionala och lokala myndigheter.

44.

Regionkommittén kommer att fortsätta sina insatser för att ge lokala och regionala myndigheter i kandidatländer och potentiella kandidatländer större inflytande inom ramen för anslutningsprocessen. Vi vill fästa uppmärksamheten på arbetet i och de möjligheter som erbjuds genom församlingen för lokala och regionala myndigheter i EU och Medelhavsområdet (Arlem) och konferensen för regionala och lokala myndigheter i länderna inom det östliga partnerskapet (Corleap) när det gäller att stärka demokratin genom ekonomiskt, socialt och territoriellt samarbete i EU:s grannskap.

45.

Kommittén välkomnar kommissionens upprepade åtagande att stödja demokratiseringsprocessen i partnerländerna i Medelhavsområdet och påminner om att en framgångsrik demokratisering förutsätter en känsla av egenansvar på alla nivåer. ReK står redo att stödja insatserna för decentralisering som ett verktyg för att utforma och genomföra lokal och regional offentlig politik för att öka den ekonomiska tillväxten samt den sociala och territoriella sammanhållningen.

46.

ReK välkomnar förslaget till och det kommande beslutet om ett Europaår för utveckling 2015 för att trygga uppföljningen av millennieutvecklingsmålen och lansera den nya internationella agendan för hållbar utveckling. Vi upprepar att de lokala och regionala myndigheterna måste göras fullt ut delaktiga i genomförandet av både den framtida agendan för tiden efter 2015 och Europaåret för utveckling 2015. Vi framhåller därför igen att budgeten måste omfatta tillräckligt finansiellt stöd till de lokala och regionala myndigheternas initiativ.

15.4.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 114/6

1.

Kommittén erinrar om att unionsmedborgarskapet inte bara gör det möjligt för olika nationaliteter att oberoende av hur de erhållit sitt nationella medborgarskap kunna leva tillsammans i EU och delta i unionens integrationsprocess, utan också medverkar till att konsolidera den europeiska demokratin.

2.

Regionkommittén understryker att fri rörlighet är en viktig förutsättning för att EU ska kunna fortsätta att utvecklas ekonomiskt och politiskt. Den fria rörligheten innebär yrkes- och utbildningsmässiga möjligheter för EU-medborgarna och skapar starkare band mellan européerna. Därför är den ett centralt inslag i EU-medborgarskapet.

3.

ReK framhåller att det är nödvändigt att fokusera på den ekonomiska dimensionen i syfte att säkerställa ett ekonomiskt starkt EU som skulle kunna stärka den sociala dimensionen av EU-medborgarskapet med tanke på att skuldkrisen blir allt värre och att arbetslösheten ökar, något som berör allt fler EU-medborgare och i synnerhet de unga.

4.

Kommittén noterar att EU-medborgarna har deklarerat att de känner sig distanserade från beslutsfattandet på EU-nivå och vi upprepar att besluten måste fattas med så stor öppenhet som möjligt och så nära medborgarna som möjligt.

5.

Kommittén anser att de regionala och lokala myndigheterna – på grund att de befinner sig närmast medborgarna – är bäst lämpade för att verka för en bättre förståelse för EU-medborgarskapet, öka dess synlighet och tydliggöra de konkreta fördelarna med det för den enskilde medborgaren.

6.

Eftersom den ekonomiska och monetära unionen för närvarande håller på att fördjupas och det samtidigt även förs diskussioner om att stärka den politiska unionen genom möjligheten att revidera fördragen, så understryker kommittén att det är nödvändigt att en fördjupad integration åtföljs av en ökad demokratisk legitimitet.

7.

ReK påminner om att unionsmedborgarskapet infördes genom Maastrichtfördraget och att det omfattar alla medborgare i EU:s medlemsstater. Genom antagandet av Amsterdamfördraget kom detta medborgarskap att ses som ett komplement till det nationella medborgarskapet. Denna utveckling utgör en grundläggande och mycket symbolisk etapp i skapandet av en europeisk identitet och en europeisk demokrati.

8.

Vi framhåller även att de lagändringar som infördes genom Lissabonfördraget ledde till en förstärkning av EU-medborgarskapet, som inte bara kompletterar det nationella medborgarskapet, utan även utgör ett tillägg till det. Det ersätter dock inte det nationella medborgarskapet. EU-medborgarskapet ska inte uppfattas som ett uttryck för befintliga band som följer av den politiska manifestationen, utan som en reglerande ram som omvandlar den fria rörligheten från ett land till ett annat till en grundval för rättigheter, inte för utestängning.

9.

ReK understryker att två årtionden efter det att EU-medborgarnas rättigheter fastställdes i Maastrichtfördraget så är dessa rättigheter ännu inte en realitet i medborgarnas vardagsliv. Detta faktum har bekräftats av EU-medborgarna i ett brett offentligt samråd om EU-medborgarskapet, under vilket 12 000 EU-medborgare lämnade exempel på de byråkratiska hinder som de fortfarande ställs inför då de t.ex. vill utöva rätten till fri rörlighet (1). Att det måste ske mer på detta område framgår även av Eurobarometerns studier av medborgarnas rättigheter (2) och valrättigheter (3) samt av en rad direkta dialoger mellan medborgarna och nationella och europeiska politiker och de frågor som allmänheten ställer om de europeiska rättigheterna till upplysningstjänsten "Europe Direct".

10.

ReK betonar att de rättigheter som tas upp i rapporten är rättigheter som tillkommer EU-medborgare i enlighet med EU-fördragen, men att många av dessa rättigheter är grundläggande rättigheter som även gäller tredjelandsmedborgare.

11.

Kommittén noterar att förhållandet mellan EU-medborgarskapet och medlemsstaternas medborgarskap fortfarande är otydligt. Å ena sidan är det direkt beroende av medlemsstaternas medborgarskap eftersom det är den enda förutsättningen för EU-medborgarskapet, i enlighet med gällande nationell rätt. Denna aspekt på EU-medborgarskapet begränsar dess roll till en kompletterande källa till rättigheter i förhållande till medborgarskapet i medlemsstaterna. Samtidigt gör EU-medborgarskapet att innebörden i "medborgarskap" avskiljs från nationalstaten, och att tyngdpunkten flyttas från en persons införlivande i en medborgargemenskap där personen är bosatt till en likvärdig garanti av personliga, politiska och sociala rättigheter och fri rörlighet som EU-medborgare.

12.

Vi understryker att förvärvet av medborgarskap i en medlemsstat – och därigenom av EU-medborgarskapet – kan utgöra en grundläggande mekanism för att integrera tredjelandsmedborgare i de europeiska samhällena, och som sådan måste det i tillräckligt hög grad vara tillgängligt för invandrare som under lång tid har varit legalt bosatta i EU. Att bevilja dessa invandrare medborgarskap är ett grundläggande instrument för att integrera dem i de europeiska samhällena.

13.

Redan i sitt yttrande om EU-medborgarskapet 2010 uppmanade Regionkommittén unionen att fördjupa demokratin och öppenheten i sin politik och sina beslutsfattande organ. Kommittén efterlyste dessutom instrument som gör det möjligt att föra en interaktiv politisk dialog och omsätta principen om deltagardemokrati i praktiken.

14.

ReK noterar att kommissionen gör en utvärdering av vad man hittills gjort och att man åtar sig att uppfylla löftena om att främja EU-medborgarskapet genom att föreslå åtgärder på 12 tematiska områden.

15.

Kommittén understryker dock att man i rapporten lägger fram förslag som huvudsakligen avser EU:s ekonomiska dimension och bara i andra hand den politiska eller sociala dimensionen av den europeiska integrationen. Exempelvis innehåller den inte konkreta och handfasta förslag om att stärka rättigheterna för patienter eller ett gränsöverskridande tillhandahållande av hälso- och sjukvårdstjänster, stärkande av mångfalden, främjande av ett mer "socialt Europa" (t.ex. bekämpande av fattigdom och socialt utanförskap) eller ett successivt uppbyggande av en europeisk identitet.

16.

Åtgärderna i rapporten ser vid första anblicken ut att vara förenliga med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Det är dock nödvändigt att kommissionen i detalj motiverar varje enstaka handling som den tänker föreslå officiellt, eftersom vissa enskilda förslag eventuellt kommer att kräva en mer ingående utredning (t.ex. att på frivillig väg utfärda enhetliga europeiska dokument). De avsedda åtgärderna får inte heller leda till orimliga administrativa och ekonomiska bördor för de inblandade nationella, regionala och lokala myndigheterna.

17.

Kommittén understryker att med tanke på det stundande valet till Europaparlamentet 2014 bör rapporten även läsas mot bakgrund av det nyligen offentliggjorda meddelandet från kommissionen och tillhörande rekommendation (4). Dessa dokument syftar till att stärka de demokratiska processerna och den representativa demokratin inom EU genom att öka deltagandet i valet till Europaparlamentet.

18.

Vi vill erinra om att kommittén var nära knuten till förberedelserna av rapporten och att man i denna har tagit hänsyn till resultaten och rekommendationerna från en studie som utförts för ReK:s räkning och som tar upp de lokala och regionala myndigheternas roll när det gäller att främja EU-medborgarskapet och EU-medborgarnas rättigheter (5).

19.

Kommittén föreslår att man vidtar åtgärder som garanterar utbildning i medborgarskap, förvärvande av kapacitet att medvetet och fritt utöva en medborgares rättigheter och åtaganden, förstärkning av den sociala dimensionen av medborgarskapet med tanke på den galopperande ekonomiska krisen, och undanröjande av de olika hinder som begränsar EU-medborgarnas utövande av rätten till fri rörlighet.

20.

Kommittén framhåller att i en värld med ökad rörlighet är det av stor vikt att skapa ett verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst (6), och understryker att garantin att EU-medborgarna på ett enkelt sätt kan utöva rätten till fri rörlighet och vistelse är av avgörande betydelse, eftersom det är den rättighet i EU-fördraget som medborgarna värdesätter mest och som ses som det viktigaste resultatet av EU-integrationen. I detta sammanhang räcker det inte med att bara fastställa rättigheter. Man måste också se till att alla styresnivåerna samarbetar för att säkerställa att medborgarna obehindrat kan utöva dem.

21.

ReK erinrar om att en väsentlig slutsats i rapporten 2010 är att de olägenheter som EU-medborgarna möter när de vill utöva sina rättigheter inte bara beror på det demokratiska underskottet på EU-nivå, utan också på faktorer som rör hur staterna har införlivat och harmoniserat denna lagstiftning. Mot bakgrund av ovanstående noterar vi att kommissionen i sin rapport inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt hur de lokala och regionala myndigheterna bidrar till att unionsmedborgarskapet blir effektivt och av hög kvalitet.

22.

De lokala och regionala myndigheterna bör inbjudas att spela en central roll i de deltagarbaserade förfaranden som ska genomföras, så att tillvägagångssättet verkligen blir nedifrån och upp, och för att ge medborgarna möjlighet att aktivt bidra till att utforma en EU-politik som konkretiserar deras rättigheter.

23.

Vi understryker att lokala och regionala myndigheter är kapabla att medverka till att åtgärda de problem som rör EU-medborgarnas rörlighet och bosättning samt i frågor om mottagning av migranter, och framhåller dessa myndigheters möjligheter att närma sig grupper där deltagandet i den politiska processen ofta är lågt, t.ex. ungdomar och invandrare.

24.

Kommittén välkomnar kommissionens förslag om att råda bot på kunskapsbristen hos tjänstemän på lokal och regional nivå vad gäller EU-medborgarnas rättigheter – en brist som ofta leder till felaktiga upplysningar till de berörda och försvårar utövandet av dessa rättigheter – genom att skapa ett verktyg för onlineutbildning avsedd för de lokala och regionala myndigheterna. Eftersom ReK-ledamöterna vet vilka behov som finns och vilka möjligheter förvaltningspersonalen har i de regioner de kommer ifrån, så är Regionkommittén redo att aktivt samarbeta med Europeiska kommissionen för att utforma och främja detta verktyg i medlemsstaterna.

25.

Vi välkomnar kommissionens nya initiativ till att undanröja hindren för att utöva de rättigheter som följer av EU-medborgarskapet, och understryker samtidigt att det i medlemsstaterna fortfarande råder ett visst avstånd mellan gällande rättsregler och medborgarnas vardag, framför allt i gränsöverskridande situationer, och detta bör i högre grad uppmärksammas.

26.

ReK anser att EU-medborgarskapet kan stärkas genom att medborgarna, och i synnerhet de unga som är mer rörliga i Europa, deltar mer aktivt i det lokala samhällslivet.

27.

Det är nödvändigt att på EU-nivå stärka de initiativ som gagnar det sociala medborgarskapet, eftersom tillgången till sociala rättigheter i vissa fall hör samman med krav och kriterier från medlemsstaternas sida som underblåser olika former av diskriminering i strid med de principer om jämlikhet och lika behandling som fastställs i EU-lagstiftningen.

28.

Regionkommittén konstaterar att kommissionens rapport innehåller vissa åtgärder i syfte att stärka det sociala medborgarskapet, t.ex. den positiva åtgärden att skapa en kvalitetsram för praktiktjänstgöring, vilket vi tycker verkar vara vettigt.

29.

Kommittén stöder som alltid ett effektivt förstärkande av rätten till rörlighet, i synnerhet vad gäller ungas rörlighet, med tanke på den konstant ökande arbetslösheten i medlemsstaterna.

30.

Regionkommittén understryker att det ännu återstår åtgärder att vidta på detta område. Till exempel var det i enlighet med resultaten av den särskilda Eurobarometern (8) bara hälften av de deltagande som kände till att det finns en EU-ombudsman och vilka ombudsmannens ansvarsområden är. Deltagarnas kännedom om rätten att göra en framställning till Europaparlamentet var dessutom mycket begränsad (9).

31.

ReK föreslår i detta hänseende att de lokala och regionala myndigheterna med hjälp av stöd från lämpliga EU-fonder ska göra konkreta och effektiva insatser för att göra EU-medborgarna mer medvetna om EU-ombudsmannens existens och rätten att vända sig till Europaparlamentet.

32.

Vi konstaterar att deltagandet i valet till Europaparlamentet har minskat kontinuerligt sedan 1979, och att det 2009 uppgick till 43 % (10) – något som stärker uppfattningen att EU-medborgarna känner att deras åsikter inte beaktas vid beslutsfattandet på EU-nivå (enligt Eurobarometern är 68 % av denna uppfattning).

33.

Kommittén framhåller den goda praxis (11), i enlighet med vilken de lokala och regionala myndigheterna – med hjälp av medel från EU-fonderna – kan genomföra informationsprogram och kampanjer på lokal och regional nivå i syfte att informera medborgarna i sin region om deras rätt att rösta och att kandidera i valet till Europaparlamentet. Dessa myndigheter kan också bli en katalysator för information och ökad medvetenhet, i synnerhet vad gäller elever och studerande, genom att förbereda dem för att aktivt utöva sina valrättigheter.

34.

ReK understryker att man måste stärka tredjelandsmedborgares politiska rättigheter ytterligare, och uppmanar medlemsstaterna att inte tillämpa regler som i överdriven grad begränsar tredjelandsmedborgares tillgång till medlemsstatens medborgarskap. ReK har i tidigare yttranden dels tagit upp att invandrare som är lagligt bosatta i medlemsstaterna har en strävan att förvärva unionsmedborgarskap, dels klargjort att de lagliga invandrarnas deltagande i det politiska livet är en mycket kraftfull faktor för att underlätta integrering av dem i lokalsamhällena.

35.

I vilket fall som helst måste alla medlemsstater underlätta för sina medborgare att utöva rätten att rösta och ställa upp i val i de nationella valen, oberoende av om de är bosatta i eller befinner sig inom det nationella territoriet. Utövandet av rätten till rörlighet inom EU får inte leda till att man ställs utanför de politiska rättigheterna.

36.

Tiden är nu mogen för att fördjupa eller inleda en dialog om att utvidga EU-medborgarnas rösträtt till att även omfatta de regionala och nationella valen i den stat där de är bosatta, med förbehåll för varje medlemsstats nationella suveränitet.

37.

Vi framhåller den dynamik som innebörden i EU-medborgarskapet kan ge till EU:s utvidgningsprocess. Utvidgningen är inte bara en process för ekonomisk och rättslig anpassning till unionens regelverk, utan den innefattar även behovet av politiska insatser i utvidgningsländerna i syfte att stärka de demokratiska strukturerna och rättsstaten. Utsikterna till ett EU-medborgarskap kan ge en konkret innebörd till dessa åtgärder.

38.

Regionkommittén understryker att man måste förenkla administrationen på lokal och regional nivå så att medborgarna kan utnyttja sina rättigheter i praktiken, i synnerhet den fria rörligheten, samtidigt som man måste undanröja avskräckande metoder eller andra befintliga former av diskriminering som innebär att EU-medborgare behandlas olika, i synnerhet avseende uppehållstillstånd. Efter en kartläggning av vilka problem som finns på lokal och regional nivå bör man ta fram lämpliga lösningar.

39.

Kommittén medger att de åtgärder som kommissionen föreslår innebär ett par positiva steg i denna riktning. Mot bakgrund av att ett av åtgärdsområdena aktivt involverar de lokala och regionala myndigheterna (12) så behövs det både en konsekvensanalys och tilldelning av medel från EU-fonderna.

40.

ReK välkomnar kommissionens förslag som syftar till att underlätta erkännandet av trafiksäkerhetsintyg i andra EU-länder, och även den föreslagna harmoniseringen av standarder för kontroll av bilars trafiksäkerhet, som bör införas så snart som möjligt för att säkerställa att medborgarna kan utöva sin rätt till fri rörlighet, och att denna även inbegriper ett förenklat registreringsförfarande mellan länderna

41.

Regionkommittén föreslår att man ska stärka alla initiativ till samarbete som främjar information till medborgarna vad gäller rätten till fri rörlighet, t.ex. vänortssamarbete och initiativ till gränsöverskridande samarbete.

42.

Vi upprepar (13) att det med tanke på valet till EU-parlamentet 2014 är mycket viktigt att öka alla EU-medborgares medvetenhet om vilka rättigheter de har, särskilt om valrättigheterna i den medlemsstat där de är bosatta, och att underlätta utövandet av dessa rättigheter.

43.

Mot bakgrund av den fleråriga budgetramen 2014–2020 understryker ReK den stora betydelse som programmen ”Grundläggande rättigheter och medborgarskap” och ”Europa för medborgarna” har för att stärka EU-medborgarskapet och stödja insatserna för att främja kunskapen om och tillämpningen av EU-lagstiftningen och EU-politiken i medlemsstaterna.

44.

Kommittén vill se en enklare och effektivare hantering av finansieringen av de program som hör samman med EU-medborgarskapet, och en tydligare inriktning på prioriteringar som hör samman med de politiska valen. Man bör också lägga stor vikt vid att sprida resultaten av projekten, så att deras återverkningar blir större, om man ska lyckas med strategierna och de politiska målen. För att detta ska bli verklighet krävs det att de lokala och regionala myndigheterna deltar i planeringen av insatserna, i synnerhet vad gäller utbildning och utveckling av årliga arbetsprogram.

15.4.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 114/11

1.

I anslutning till den omfattande modernisering av reglerna för statligt stöd som Europeiska kommissionen inledde under 2012 (1) vill Regionkommittén erinra om att luftfartsområdet var en av de första sektorer där det visade sig vara nödvändigt att uppdatera regelverket för offentlig finansiering, vad avser infrastruktur- och driftsstöd till flygplatser och startbidrag till flygbolag (2).

2.

Kommittén påpekar att kommissionen 1994 (3) införde de första riktlinjerna om statligt stöd till den civila luftfarten som ett led i programmet för gradvis liberalisering av luftfartssektorn. Detta har avsevärt stimulerat konkurrensen och gjort det nödvändigt med en reglering som möjliggör konkurrens på lika villkor mellan alla berörda parter.

3.

Regionkommittén framhåller att det år 2005 (4) – på grund av den konsoliderade avregleringen av luftfarten och den snabba utvecklingen av sektorn under de påföljande åren, bl.a. med intåget på marknaden av den nya affärsmodellen med lågprisflygbolag som opererar från små flygplatser – blev nödvändigt att uppdatera den gällande rättsliga ramen genom kommissionens nya riktlinjer för offentlig finansiering av flygplatser och flygbolag med verksamhet på regionala flygplatser.

4.

ReK konstaterar att utvecklingen av den europeiska marknaden på bara åtta år har lett till en radikal förändring i luftfartens trafikvolym, särskilt på grund av den kraftiga ökningen av lågprisbolagens marknadsandel. Deras affärsmodell baseras i första hand på små regionala flygplatser snarare än traditionella nationella flygplatser och viktiga trafiknav.

5.

Kommittén håller med kommissionen om att det finns ett trängande behov av att ändra den rättsliga ramen för offentligt stöd till flygplatser, i linje med moderniseringsprogrammets syfte att ge medlemsstaterna ett uppdaterat, enkelt och effektivt paket för perioden 2014–2020 med regler för skydd av konkurrensen och den inre marknaden. Vi erinrar om de rekommendationer som vi framförde i yttrandet om modernisering av det statliga stödet (5).

6.

ReK välkomnar det offentliga samråd vars första fas inleddes av kommissionen den 6 juni 2011 och vars nuvarande, andra fas påbörjades den 3 juli 2013. Syftet är att samla in bidrag från alla berörda aktörer om översynen av den gällande rättsliga ramen och om förslaget till nya riktlinjer. Vi stöder kommissionens strategi, som siktar mot att skapa rättvis konkurrens mellan de olika aktörerna inom den europeiska luftfartssektorn oavsett företagsmodell, i syfte att göra sektorn framgångsrik och konkurrenskraftig.

7.

Vi beklagar dock att EU:s lagstiftning på konkurrensområdet, där kommissionen har exklusiv behörighet, i kombination med den överdrivna mängden ”mjuk lagstiftning”, hindrar de lokala och regionala myndigheterna från att verkligen bidra till vissa sektorer som är viktiga för den regionala och lokala utvecklingen, t.ex. regionala flygplatser och politiska insatser till stöd för den regionala utvecklingen.

8.

Kommittén vill uppmärksamma kommissionen på de heterogena situationer som råder för olika flygplatser inom EU, och framför allt på situationen i de yttersta randområdena. Oberoende av flygplatsernas passagerarantal möjliggör dessa regioners isolering och avsides läge inte att deras flygplatser blir ekonomiskt bärkraftiga eller kan konkurrera med andra flygplatser inom EU. Och i ännu mindre utsträckning torde deras flygplatser utgöra något hot mot andra, alternativa transportformer, vare sig det gäller väg- eller järnvägstransporter.

9.

Vi påminner om att det i dessa sektorer är de regionala och lokala myndigheterna som genomför utvecklings- och tillväxtpolitiken på lokal och regional nivå, bland annat med hjälp av statligt stöd, och att de har mycket ingående kunskaper om den lokala ekonomin tack vare sina nära kontakter med de ekonomiska och sociala aktörerna, som EU-lagstiftningen inte kan bortse från om den verkligen ska vara till gagn för regionerna och för deras integration i den inre marknaden och främja den territoriella sammanhållningen i hela EU.

10.

Kommittén hänvisar till sina kommentarer i yttrandet om ”Riktlinjer för statligt stöd till regionala ändamål för perioden 2014–2020” (6), och ger således uttryck för en önskan om att kommissionen i samband med att den lägger fram förslag till regler för statligt stöd i förväg och systematiskt ska samråda med Regionkommittén (ReK) (7) i syfte att samla in de uppgifter som krävs för en konsekvensanalys i enlighet med principen om flernivåstyre (8).

11.

Vi stöder Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs (9) uppmaning till kommissionen att beakta de regionala flygplatsernas nyckelroll för den samlade europeiska luftfarten: Under 2010 hade omkring 60 % av EU:s flygplatser mindre än en miljon passagerare. Vi hoppas därför att denna nyckelroll återspeglas också i de nya riktlinjerna.

12.

Vi erinrar om den betydelse som de regionala flygplatserna har för lokal utveckling och förbättrad tillgänglighet, varigenom de bidrar till målen för den territoriella sammanhållningen, samt till den lokala ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. För att också glesare befolkade delar av unionen, liksom de yttersta randområdena (och regioner som är helt beroende av flygtransporter), ska kunna ingå som en aktiv del i den gemensamma marknaden är tillgängligheten – t.ex. i form av adekvata flygförbindelser – helt avgörande.

13.

Kommittén anser att denna roll är särskilt viktig och strategisk, framför allt i detta historiskt sett avgörande skede där EU kämpar för att ta sig ur den ekonomiska krisen. Med den rådande krisen har de europeiska och nationella myndigheterna ända sedan de första kristecknen 2008 inte haft något annat val än att genomföra kraftfulla och beslutsamma åtgärder för att vända de ekonomiska utvecklingstendenserna. Kommissionen har själv erkänt och godtagit detta genom att godkänna den frekventa användningen av undantaget i artikel 107.3 b i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (10). I ekonomiskt svåra tider blir det därför särskilt viktigt att kunna stimulera ökad tillgänglighet till alla delar av marknaden.

14.

Mot bakgrund av kommissionens meddelande om EU:s flygplatspolitik understryker vi att de regionala flygplatserna spelar en viktig roll (11) eftersom de gör det möjligt att avsevärt minska den växande trafiköverbelastningen på de stora trafiknaven, som utgör en betydande olägenhet för den lokala befolkningen och miljön. Samtidigt främjar de turismen i EU och stöder de små och medelstora företagens tillgång till marknaden, vilket ökar deras konkurrenskraft (12).

15.

Vi anser därför att hållbarheten och effektiviteten i EU:s luftfart är starkt beroende av att det finns ett adekvat infrastrukturnätverk av mindre flygplatser.

16.

Kommittén delar kommissionens oro (13) över de ökande infrastrukturbehov som Europa 2020-strategin kommer att innebära, eftersom den kräver en infrastruktur med moderna, adekvata och flexibla nät för energi, IKT och transporter som kan stödja Europas omvandling till en kunskapsintensiv, koldioxidsnål och konkurrenskraftig ekonomi.

17.

Kommittén håller vidare med om att marknaden inte alltid har möjlighet att tillhandahålla den infrastruktur som Europa behöver, och att många investeringar som krävs för att nå EU-strategins mål utan offentliga interventioner inte skulle komma till stånd eller skjutas upp till perioden efter 2020.

18.

Vi välkomnar kommissionens uppmaning att öka investeringarna i infrastruktur inom EU, där behoven enligt uppskattningar uppgår till mer än 1,5 biljoner euro för perioden 2010–2020, för att möta dagens efterfrågan på transporter, och vi framhåller det starka samband som finns mellan geografisk tillgänglighet och ekonomisk tillväxt i regionerna.

19.

Kommittén noterar de principer som EU-domstolen har fastlagt i sin dom i målet Leipzig/Halle (14), men betonar att de är baserade på särskilda sakförhållanden. Därför uppmanar vi kommissionen att i sina riktlinjer beakta att det finns en mängd olika former av offentligt infrastrukturstöd. Utöver privat kapital krävs det ofta ett visst bidrag från den offentliga sektorn för att större infrastrukturprojekt som exempelvis flygplatser ska bli framgångsrika, oavsett om de ska användas för kommersiella ändamål eller inte.

20.

De absoluta passagerartalen bör bara i normalfallet vara ett lämpligt kriterium för att bedöma den möjliga lönsamheten hos en flygplats som infrastruktur och göra en kategorisering. ReK förespråkar därför en flexiblare utformning av bestämmelserna om förenlighet på denna punkt som gör det möjligt att beakta omständigheterna i varje enskilt fall.

21.

Kommittén menar också att man nu när EU håller på att ta sig ut ur krisen särskilt bör beakta de positiva effekter som offentlig finansiering av infrastruktur kan få på sammanhållning, tillväxt och sysselsättning, och ta tillräcklig hänsyn till detta tillsammans med konkurrenslagstiftningen i bedömningsprocessen.

22.

Kommittén noterar att kommissionen använder principen om marknadsekonomiska aktörer som riktmärke. Vi vill dock uttrycka vår oro över de konsekvenser som denna princip får för infrastrukturen, där staten spelar en historiskt och institutionellt sett oersättlig roll. Mot bakgrund av de omfattande investeringar som krävs och det faktum att investeringskostnaderna inte kan refinansieras fullständigt genom att de läggs över på allmänheten som använder infrastrukturen, är en stor del av infrastrukturinvesteringarna i princip oöverkomliga för en privat investerare. Antagandet att staten kan betraktas som en privat aktör och att den kan agera utan att ta hänsyn till sociala, regionalpolitiska och sektoriella frågor är orealistiskt och äventyrar allmännyttan om det tillämpas på territoriella infrastrukturinitiativ, som utgör en väsentlig del av statens uppdrag.

23.

Kommittén uppmanar kommissionen att ta hänsyn till att offentliga insatser till stöd för konstruktion och utbyggnad av infrastruktur (15), samt sådana insatser som syftar till att överbrygga svårtillgängligheten för dem som bor där, ofta är att betrakta som fullvärdiga ekonomisk-politiska åtgärder som följaktligen inte utgör statligt stöd utan åtgärder av allmänt intresse. Vi uppmanar därför kommissionen att fortsätta moderniseringen av reglerna om statligt stöd med hänsyn tagen till de grundläggande principer som ligger till grund för den offentliga politiken och statens institutionella roll. Man bör betänka att flygplatser i likhet med vägar och järnvägar tjänar ett offentligt infrastrukturuppdrag.

24.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att fortsätta moderniseringen med sikte på en verklig förenkling, att koncentrera insatserna på sådana förhållanden och fall som i hög grad riskerar att snedvrida konkurrensen och som utgör ett reellt hot mot den inre marknadens integritet.

25.

Vi håller med om att det behövs regler som kan garantera lika konkurrensvillkor i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet för alla företag som bedriver verksamhet inom luftfartssektorn. Dessa regler bör minimera eventuella snedvridande offentliga ingripanden och förhindra "stödkapplöpningar" mellan medlemsstaterna.

26.

Vi anser dock att kommissionens insatser bör inriktas på stora flygplatser, och att åtgärder för att stödja de små flygplatserna med en genomsnittlig trafik på mindre än 300 000 passagerare per år inte bör omfattas av reglerna för statligt stöd, eftersom de inte kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och de är strukturellt oförmögna att täcka drifts- och kapitalkostnaderna. Kommittén betonar att kommissionen redan har konstaterat att gränsen på 300 000 passagerare är lämplig i sitt beslut av den 20 december 2011 om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Kommissionen begränsar emellertid användandet till flygförbindelser till öar och hamnar och fastställer en lägre tröskel för flygplatsrelaterade tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Vi uppmanar därför kommissionen att hantera trösklarna i de olika rättsliga grunderna på ett mer samordnat och förenklat sätt och i överensstämmelse med detta ändra förslaget till nya riktlinjer, särskilt punkt 80.1 och 80.2 om klassificering av flygplatser och punkt 92 om stödnivåer, som även bör omfatta en kategori för flygplatser med färre än 300 000 passagerare, samt artikel 2.1 e i beslutet.

27.

Kommittén välkomnar den uppmärksamhet som kommissionen har riktat mot kategorin flygplatser med en mycket begränsad kapacitet när det gäller antalet passagerare per år och att kommissionen erkänner att dessa flygplatser, och sådana med en årlig trafikvolym på upp till fem miljoner passagerare, av strukturella skäl ofta inte kan täcka kapital- och driftskostnaderna utan en viss grad av offentligt stöd. Vi beklagar samtidigt att kommissionen inte tar konsekvenserna av detta och visar samma intresse för förenlighetskriterierna vad gäller stöd till sådana flygplatser (16).

28.

Kommittén understryker särskilt att sådana flygplatser kännetecknas av

—

den begränsade passagerarvolymen,

—

svårtillgängligheten hos de regioner där flygplatserna befinner sig på grund av avsides läge, terrängförhållanden eller bristfällig infrastruktur för alternativa trafikförbindelser till omgivande områden,

—

små upptagningsområden och de begränsade utvecklingsmöjligheter som följer av detta.

29.

Vi konstaterar att det i många fall är fråga om små flygplatser som i fråga om transportkapacitet inte eller i endast begränsad utsträckning kan ersättas av andra flygplatser eller av andra offentliga kommunikationsmedel: En överföring av samtliga passagerare från de förstnämnda skulle överhuvudtaget inte få någon inverkan på de alternativa flygplatsernas trafikvolym.

30.

Vi anser därför att finansieringen av dessa flygplatser inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, eftersom den inte kan snedvrida konkurrensen eller påverka handeln mellan medlemsstaterna, och den bör därför inte omfattas av de nya riktlinjerna.

31.

Vi föreslår (17) att den övergångsperiod på upp till 10 år under vilken Europeiska kommissionen anser att statligt stöd till flygplatsverksamhet är förenligt med konkurrensreglerna endast ska tillämpas på flygplatser med en årlig trafikvolym på över en miljon passagerare. Det föreslagna förbudet får inte resultera i en omfattande nedläggning av mindre flygplatser. När det gäller den tabell som visar högsta tillåtna stödnivåer för investeringar föreslår vi att kategorin för flygplatser med under 1 miljon passagerare ändras till flygplatser med en årlig trafik på mellan 300 000 och 1 miljon passagerare.

32.

Vi delar kommissionens uppfattning att en ökning av olönsamma flygplatser och uppbyggnad av överkapacitet bör undvikas, men anser att dessa rekommendationer när det inte finns någon rättslig grund för att betrakta finansieringen som statligt stöd – t.ex. när det gäller små flygplatser av lokal betydelse – inte bör omfattas av reglerna om statligt stöd, vars syfte är att skydda konkurrensjämvikten mellan medlemsstaterna med hänsyn till den inre marknadens integritet och inte att göra en värdering av om de offentliga utgifterna är väl valda.

33.

Regionkommittén noterar att kommissionen betraktar anläggning och drift av flygplatser som ett fall där man kan motivera kompensation för fullgörande av skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. Kommittén anser dock att tillämpningsområdet är alltför snävt.

34.

Vi anser att bevarandet av flygplatser bör kunna beaktas också utanför områden som annars vore avskurna från övriga EU i så stor utsträckning att det skulle påverka deras sociala och ekonomiska utveckling negativt.

35.

Det faller i princip under medlemsstaternas och deras regioners och kommuners befogenheter att fastställa om en uppgift är av allmänt ekonomiskt intresse. Kommissionens roll är begränsad till att kontrollera uppenbara felaktigheter.

36.

ReK anser att anläggning och drift av flygplatser också framför allt kan betraktas som ett allmännyttigt syfte när det handlar om sådana förbättringar i en region med svag infrastruktur att ekonomisk utveckling i regionen över huvud taget blir möjlig.

37.

Vi anser att det är nödvändigt att genomföra en samarbetspolitik mellan EU:s gränsregioner i syfte att samordna och/eller etablera flygplatser med regional inriktning som omfattar regioner i mer än ett land.

38.

Regionkommittén konstaterar att kommissionen är medveten om att driftstöd till små regionala flygplatser till stor del hänger samman med att de saknar möjlighet att täcka sina driftskostnader. Kommissionen anser också att det är möjligt att över en period på högst tio år förmå sådana flygplatser att övergå till mer marknadsorienterade förvaltningsmetoder som möjliggör tillräckliga intäkter för att finansiera driftskostnaderna.

39.

Vi tvivlar starkt på att en sådan övergång skulle kunna ske om inte trafikvolymen överstiger 1 miljon passagerare per år, och överhuvudtaget inte under den period på tio år som kommissionen anger, mot bakgrund av de särskilda marknadsvillkoren för små regionala flygplatser.

40.

Vi stöder i princip kommissionens marknadsorienterade strategi, dvs. att tilldelningen av offentliga resurser bör ske med utgångspunkt i effektiva flygplatsmodeller, så att man kan undvika en ökning av antalet ineffektiva flygplatser och bevara konkurrensen mellan flygplatser och flygbolag.

41.

Vi anser dock att kommissionens metod för att uppnå dessa mål är inadekvat och inte beaktar det faktum att marknadsdynamiken varierar avsevärt beroende på flygplatsernas storlek och utmärkande egenskaper, och att de företag som driver flygplatserna följaktligen endast skenbart verkar på samma marknad.

42.

Airports Council International (ACI) har i en färsk analys (18) betonat att 80 % av kostnaderna för en flygplats är fasta kostnader som är oberoende av passagerartrafiken. Det handlar om infrastrukturkostnader och driftskostnader som i hög grad beror på säkerhetskrav. Detta betyder att kostnaderna per passagerare för en liten flygplats är mycket högre än för en stor flygplats, som kan fördela sina fasta kostnader på ett stort antal passagerare. Därför är det betydligt svårare för en liten flygplats att uppnå nollresultat.

43.

ReK betonar också att små flygplatser kännetecknas av strukturella konkurrensnackdelar som hindrar dem från att kompensera de fasta kostnaderna antingen genom kommersiella intäkter, som är nära knutna till antalet passagerare, eller genom att ålägga flygbolagen högre flygplatsavgifter. Den senare metoden skulle göra små flygplatser ännu mindre attraktiva, när de redan lider av ett begränsat kundunderlag och otillräckliga trafikförbindelser, och leda till att flygbolagen väljer större flygplatser.

44.

Kommittén understryker att en stor del av de små flygplatserna med en årlig trafikmängd på mellan 300 000 och 1 miljon passagerare har en tendens att förbli små, på grund av de ogynnsamma förhållandena i de områden där de är belägna (öar, bergsområden, decentralisering, brist på infrastruktur, dåliga förbindelser mellan olika transportformer osv.). Ändå utgör de så mycket som 20 % (19) av det huvudsakliga och allmänna transeuropeiska transportnätet och spelar därför en viktig roll i de transeuropeiska nätens framtid och för uppnåendet av Europa 2020-strategins sammankopplingsmål.

45.

Kommittén påpekar att den senaste tidens analyser (20) har visat att den totala volymen av förluster från flygplatser med mindre än 1 miljon passagerare om året uppgår till 445 miljoner euro per år, men att dessa flygplatser varje år ändå bidrar med 16,15 miljarder euro till EU:s BNP och tillhandahåller så många som 265 000 arbetstillfällen.

46.

Därför anser kommittén att de nya riktlinjerna inte bör förbjuda stöd till drift av flygplatser med en trafikmängd som inte överstiger en miljon passagerare per år, däribland flygplatserna i de yttersta randområdena, inte heller efter en period på högst 10 år. Detta stöd är det enda sättet att avhjälpa de snedvridningar som beror på ovannämnda strukturella brister, och det är helt berättigat på grund av de positiva externa fördelar som det skapar.

47.

ReK uppmanar kommissionen att erkänna att de fördelar som offentligt stöd till små regionala flygplatser innebär för EU:s medborgare har prioritet över strikt finansiella och ekonomiska faktorer.

48.

ReK påminner kommissionen om de positiva externa effekterna av ett bra nät små regionala flygplatser: ökad rörlighet inte bara nationellt utan i synnerhet på europeisk nivå som en följd av ökat konkurrenstryck på biljettpriser och minskade kostnader samt konsolidering av den sociala, kulturella och territoriella sammanhållningen i EU.

49.

Kommittén instämmer i behovet av att övervaka att det statliga stödet till små flygplatser inte leder till korssubventionering till andra stödmottagare än flygplatsinfrastruktur.

50.

Kommittén föreslår att slutet av övergångsperioden ska betraktas som en ”halvtidsöversyn”, som inte utesluter möjligheten att driftsstödet kan fortsätta också efter övergångsperioden, om villkoren fortfarande uppfylls. Kommittén föreslår också att driftsstödet – i linje med reglerna för investeringsstöd – anpassas efter flygplatsens storlek och eventuella åtgärder för att effektivisera förvaltningen. Driftsstödet kan och får inte fastställas strikt till 10 % om året för alla flygplatser utan åtskillnad.

51.

ReK anser att den maximala period på 24 månader som tillåts för stöd till lanseringen av nya rutter inte ska behöva vara på varandra följande månader, eftersom affärsmodellen med säsongsmässiga flygningar, ofta med anknytning till turism, är särskilt utbredd bland små regionala flygplatser.

52.

Kommittén befarar att de stela storleksberoende finansieringskvoter för investeringskostnader som kommissionen föreslår inte motsvarar de särskilda omständigheterna i de olika fallen och uppmanar därför kommissionen att med utgångspunkt i sin hittillsvarande beslutspraxis på ett flexibelt sätt tillåta finansieringsstöd om flygplatsen tjänar ett allmännyttigt syfte (framför allt transportförbindelser och regionalpolitisk utveckling), man kan förvänta sig en långsiktig lönsamhet med beaktande av trafikprognoserna och verksamhetsplanen och en icke-diskriminerande tillgång för passagerare och flygbolag är garanterad. Inte heller förslaget om att det statliga investeringsstödet till dessa flygplatser – som maximalt kan utgöra 25 % – ska vara beroende av att stödet återbetalas om investeringen bär frukt är ändamålsenligt. Kommittén föreslår att gränsen på 25 % inte i sin helhet ska vara bunden till det förskott som ska återbetalas.

53.

Kommittén hänvisar till resultaten av sektorsundersökningar (21), av vilka det framgår att flygplatserna inte kan uppnå stordriftsfördelar förrän de uppnår en tröskel på 5 miljoner passagerare per år. Som kommissionen själv erkänner är det inte alltid möjligt för flygplatser med mellan 3 och 5 miljoner passagerare per år att täcka alla sina kostnader.

54.

Regionkommittén anser att man bör stödja planer på att omvandla befintlig luftfartsrelaterad infrastruktur i regionala centrum. Denna bör samordnas med utvecklingen av regionala intermodala transporter. Kommittén instämmer i att det är nödvändigt att EU med det snaraste ingriper för att främja integrationen av de olika transportnätverken, i enlighet med vitboken om transportpolitiken 2011 (22), särskilt sammodaliteten mellan flyg- och järnvägstransporter. Vi uppmanar kommissionen att fortsätta moderniseringen av det statliga stödet i syfte att de nya bestämmelserna ska underlätta offentliga åtgärder som kan avhjälpa dessa farliga infrastrukturbrister och den modala fragmenteringen av flygtransportsystemet. Dessa åtgärder måste betraktas som en integrerad del av den offentliga politiken till stöd för EU-medborgarnas mobilitet.

55.

Kommittén påminner om den avgörande roll som luftfarten spelar i den europeiska ekonomin för både EU:s medborgare och företag, eftersom den med mer än 5 miljoner arbetstillfällen och 365 miljarder euro, eller 2,4 % av EU:s BNP, ger ett mycket viktigt bidrag till ekonomisk tillväxt, sysselsättning, turism, kontakten mellan människor samt den regionala och sociala sammanhållningen inom unionen. Därför är den en avgörande sektor för förbindelserna mellan Europa och resten av världen.

56.

Kommittén håller med om att konkurrensen inte bör snedvridas på grund av otillbörliga metoder inom eller utanför EU. ReK uppmanar kommissionen att se till att insatserna för att fullborda den inre marknaden inte begränsar unionens förmåga att klara av de utmaningar som den globala konkurrensen medför. Kommissionen har konstaterat att konkurrenskraften för EU:s luftfart jämfört med de länder som i dag är våra största konkurrenter har försvagats i oroväckande och ökande mån (23).

57.

Konkurrensen om nya rutter är inte begränsad till Europa utan sker globalt. Om randområdena ska kunna bevara eller utveckla sin ekonomiska konkurrenskraft behöver de stöd för att förbättra förbindelserna i syfte att sprida de inneboende riskerna vid etableringen av nya rutter. Sådana förbindelser utanför EU blir allt viktigare för att upprätthålla och utveckla förbindelser med befintliga eller framväxande marknader och de direkta ekonomiska vinster som dessa kan ge, och de bör under vissa förutsättningar också kunna beviljas stöd.

58.

Den strikta kontrollen av statligt stöd i EU är unik i världen. Den europeiska luftfarten kan inte vara konkurrenskraftig på global nivå om man glömmer det massiva offentliga stöd som fortsätter att delas ut till flygplatsinfrastruktur och flygbolag i USA, Asien och Mellanöstern. Detta sätter unionen i en riskabelt ogynnsam konkurrensställning: Moderniseringen av konkurrensreglerna kan inte bortse från detta, och unionen kan inte tillåta sig att hålla fast vid ett restriktivt tillvägagångssätt – särskilt när det gäller offentligt stöd till infrastruktur – som hotar att ytterligare underminera den europeiska luftfartens konkurrenskraft och hela EU:s ekonomi.

15.4.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 114/18

1.

Regionkommittén välkomnar kommissionens rapport av den 27 juni 2013 samt de bedömningar som ingick i rapporten och som bygger på de två nuvarande makroregionala strategierna (för Östersjöområdet och Donauområdet). ReK välkomnar också de preciseringar som kommissionen föreslår beträffande konceptet för makroregionala strategier och de rekommendationer som rör nya åtgärder, med beaktande av uppföljningen av redan befintliga makroregionala strategier och handlingsplanen för Atlantområdet, den makroregionala strategi för Adriatiska havet och Joniska havet som för närvarande utarbetas, den makroregionala strategin för Alperna samt andra strategier som eventuellt kommer att utformas i framtiden.

2.

Kommittén välkomnar rådets slutsatser av den 22 oktober 2013 om de makroregionala strategiernas mervärde, där man framhåller de viktiga insatser som redan gjorts i de befintliga makroregionerna. Rådet rekommenderar kommissionen och medlemsstaterna att överväga att vid behov anpassa bästa praxis för det makroregionala tillvägagångssättet också till småskaligare och mindre intensiva samarbetsoråden.

3.

Regionkommittén är överens med kommissionen om att angreppssättet är snarlikt såväl för makro-regionala strategier som för havsrelaterade strategier, eftersom man i båda fallen utgår från strävanden efter samma mål, uppsättningen av funktioner i de berörda områdena är snarlik, och bägge inramas av samma EU-politik. Båda typerna av strategier ger möjlighet till samarbete på många olika områden samt flernivåstyre. Kommittén uppmanar kommissionen att utreda vilka möjligheter det finns till ömsesidigt lärande vid framtida genomföranden.

4.

Regionkommittén ser positivt på kommissionens bedömning av en lämplig tidsplan i förhållande till programperioden 2014–2020 och erinrar att kommittén redan i yttrandet om strategin för området kring Nordsjön och Engelska kanalen (CdR 99/2010 fin) uppmanade kommissionen att utarbeta en grönbok med djupare analyser av de makroregionala regionernas roll och uppgift samt föreslå definitioner för dem.

5.

Kommittén påminner om att den stöder utarbetandet och genomförandet av makroregionala strategier, och betonar den politiska och strategiska betydelsen av det arbete som hittills utförts i samband med strategierna för Östersjöområdet och Donauområdet när det gäller att främja samarbetet i dessa makroregioner såväl inom EU som med länder utanför EU. Dessa strategier är föregångare i och med att de tillämpar nya samarbetsmodeller och främjar den europeiska integrationen.

6.

Kommittén påminner om att centrala utgångspunkter för arbetet med de makroregionala strategierna är de synergieffekter som kan uppnås via ett samarbete då man söker lösningar på problem i ett gemensamt geografiskt område och undersöker hur man kan utnyttja möjligheterna i området. En effektivare samordning av befintliga resurser är också av central betydelse liksom ett närmare samarbete mellan befintliga institutioner, i synnerhet när det gäller de regionala och lokala myndigheternas roll, utan att man behöver införa en ny förvaltningsnivå.

7.

ReK betonar EU:s mervärde i utformningen och genomförandet av makroregionala strategier, och anser att det är viktigt att kommissionen fortsätter att vara en central aktör när det gäller att samordna samarbetet mellan medlemsstaterna i samband med utformningen och genomförandet av de makroregionala strategierna.

8.

Kommissionens förslag om att man i de berörda arbetsgrupperna i rådet regelbundet ska behandla frågor som rör de makroregionala strategierna är viktigt. Kommissionen och Europaparlamentet har en central roll i och med att de godkänner och främjar en strategi.

9.

Vi vill uppmana Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att stödja utarbetandet av innovativa styressätt och att involvera regioner, kommuner och europeiska strukturer, såsom EGTS och andra instrument för territoriellt samarbete, exempelvis arbetsgemenskaper, i ett reellt medbeslutandeförfarande, i synnerhet i samband med utveckling och genomförande av makroregionala strategier. Regionkommittén understryker att det mervärde som EGTS och andra instrument för territoriellt samarbete medför skulle kunna ökas ytterligare om de engageras i makroregionala strategier.

10.

Kommittén anser att det är viktigt att samarbetet mellan regionerna och lokalsamhällena blir intensivare och utvidgas till att omfatta olika delområden av unionens politik samt även överskrider olika sektorsgränser. De makroregionala strategierna måste fungera som instrument för samarbetet mellan den lokala, regionala och nationella nivån samt EU-nivån genom att stödja dessa mål.

11.

Regionkommittén vill lyfta fram de centrala iakttagelserna i kommissionens rapport i fråga om det strategiska arbete som hittills gjorts i makroregionerna. Detta har effektiviserat användningen av befintliga resurser i syfte att uppnå gemensamma mål, gynnat ett sektorsövergripande synsätt t.ex. i övergripande miljöfrågor och vid främjandet av regionernas konkurrenskraft samt förstärkt samarbetet mellan de deltagande länderna och mellan olika aktörer på nationell nivå.

12.

På basis av rapporten konstaterar kommittén att det tillvägagångssätt som bygger på en makroregional strategi har inneburit ett klart medvärde när det gäller att främja den sociala, ekonomiska och regionala sammanhållningen i Europa.

13.

Kommittén konstaterar att man i de nuvarande makroregionala strategierna på ett uttömmande och mångsidigt sätt lyfter fram prioriteringar som kräver ett nära samarbete. I den reviderade strategin för Östersjöområdet finns det sammanlagt 17 prioriterade områden och fem övergripande åtgärder medan det i strategin för Donauområdet finns 11 prioriterade områden. Temaområdena täcker brett samarbetsbehoven på områdena transporter, miljö, ekonomi och näringsliv, kunnande, kultur och välfärd. I handlingsplanen för Östersjöstrategin har man angett över 100 s.k. flaggskeppsinitiativ medan Donaustrategin omfattar över 400 samarbetsprojekt, varar 150 redan håller på att genomföras.

14.

Det är viktigt att det vid genomförandet av de makroregionala strategierna finns en möjlighet att omvärdera de prioriteringar som valts, om förhållandena förändras avsevärt eller om de erfarenheter som fåtts motiverar detta. På det här sättet kan man säkerställa att resurserna används på ett effektivt sätt vid genomförandet av strategin.

15.

ReK framhåller vikten av att rikta in de makroregionala strategierna på tydligt fastställda realistiska mål med makroregionala aspekter. Dessa bör fungera som utgångspunkt för en kontinuerlig uppföljning och utvärdering som inbegriper alla berörda aktörer.

16.

Kommittén betonar att de konkreta samarbetsprojekten spelar en central roll när det gäller att ge de makroregionala strategierna ett verkligt mervärde. I samband med det konkreta genomförandet bör man fästa större vikt vid hur man kan starta nya och innovativa projekt, som på ett fokuserat sätt svarar mot den makroregionala strategins mål. I dag styrs projektsamarbete snarast av bestämmelserna för finansieringsinstrumenten, vilket lämnar mycket lite utrymme för innovation. Detta tillvägagångssätt är inte det bästa möjliga sättet att stödja genomförandet av makroregionala strategier. I framtiden behövs det flexibilitet, både inom och mellan enskilda finansieringsinstrument, samt bättre möjlighet att samordna olika finansieringsinstrument. Samtidigt bör man fortsätta att sträva efter att förenkla bestämmelserna för finansieringsinstrumenten. I detta sammanhang framhåller kommittén Interreg B-programmets särskilda betydelse. Detta ska under perioden 2014–2020 användas för att genomföra samarbetsprojekt i makroregionerna.

17.

Kommittén betonar att man i framtiden bör främja ett mer strategiskt projektarbete, som är kopplat till Europa 2020-strategin, de allmänna riktlinjerna i EU:s programplanering 2014–2020 samt till nationella och regionala strategier och program. Det är viktigt att inom olika projektarbeten som stöder genomförandet av de makroregionala strategierna möjliggöra ett samarbete som överskrider gränserna för olika sektorer och prioriteringar. Därtill behövs också tillräcklig flexibilitet och förmåga att reagera på nya möjligheter och utmaningar.

18.

ReK betonar att man bör främja uppkomsten av nya samarbetsformer och projektinitiativ, och vill som exempel nämna det s.k. såddkapitalets betydelse vid utformningen av nya samarbetsprojekt. Inom ramen för Östersjöstrategin har det införts en möjlighet att ansöka om såddkapital, och under den första ansökningsomgången beviljades sammanlagt 14 förberedande projekt finansiering. Syftet med dessa projekt är att skapa samarbetsprojekt som stöder genomförandet av strategin. Även inom strategin för Donauområdet har man på ett framgångsrikt sätt stött motsvarande förberedande projekt.

19.

ReK uppmanar de medlemsstater som deltar i makroregionala strategier, liksom kommissionen, att vid förberedelserna av programmen under EU:s finansieringsperiod 2014–2020 tillsammans fästa uppmärksamhet vid hur man på bästa sätt kan stödja en förstärkning av den internationella projektverksamheten som en del av de nationella och regionala programmen. Medlemsstaterna bör med hjälp av instruktioner från kommissionen tydligt visa på förhållandet mellan EU:s olika finansieringsprogram och genomförandet av de makroregionala strategierna, samt i mån av möjlighet fastställa vilka nationella finansieringsinstrument som kan användas för detta syfte.

20.

ReK framhåller att samarbetet mellan samordnarna för både Östersjöområdets och Donauområdets prioriterade områden och horisontala åtgärder samt samarbetet på lokal och regional nivå har stor betydelse för uppkomsten av nya projekthelheter som främjar genomförandet av målen för de makroregionala strategierna. Även förutsättningarna för dessa aktörer bör tryggas. Kommissionen och relevanta aktörer uppmanas att undersöka alla alternativ när det handlar om att på ett enkelt och tillförlitligt sätt ge finansiellt stöd till samordnarna för prioriterade områden och ledarna för övergripande åtgärder.

21.

Även om kommissionen har förtydligat förvaltningsstrukturerna för strategin för såväl Östersjöområdet som Donauområdet och preciserat uppgifterna och ansvaret för olika aktörer (de nationella kontaktpunkterna, samordnarna för de prioriterade områdena, ledarna för övergripande åtgärder och flaggskeppsinitiativens ledare), uppfattas förvaltningen fortfarande som problematisk enligt den enkät som håller på att utarbetas. Regionkommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att överväga olika möjligheter att förenkla de nuvarande förvaltningsstrukturerna. Den lokala och regionala nivåns roll bör stärkas ytterligare.

22.

Det är viktigt att informera så många berörda aktörer som möjligt om målen för de makroregionala strategierna och om pågående samarbeten, så att man ökar medvetenheten om det europeiska samarbetet och främjar ett brett engagemang i genomförandet av strategierna. Kommittén anser att det är viktigt att på både makroregional och nationell nivå utarbeta anvisningar som stöder kommunikation och intressegruppernas verksamhet. Vid spridningen av bästa praxis och erfarenheter som fåtts inom ramen för projekt bör man i högre grad än förut utnyttja de möjligheter som elektroniska informationsplattformar erbjuder.

23.

Kommittén betonar att en grundläggande förutsättning för att strategin ska kunna genomföras i alla deltagande länder är att höga politiska aktörer visar ett klart engagemang och tar på sig en ledande roll. Engagemanget bör finnas på medlemsstatsnivå, så att man på bästa sätt kan stödja den lokala och regionala nivåns åtgärder i samband med genomförandet av strategin.

24.

Kommittén anser att det är bra att förstärkningen av ledarskapet i de nuvarande strategierna granskas separat 2014 i samband med de årliga strategiforumen.

25.

Regionkommittén påminner om att den i sina tidigare yttranden om den reviderade strategin för Östersjöområdet (2012), strategin för Donauområdet (2011), det territoriella samarbetet i Medelhavsområdet genom Adriatisk-joniska makroregionen (2011) samt strategin för området kring Nordsjön och Engelska kanalen (2011) starkt har lyft fram den betydelse som principen om flernivåstyre har för genomförandet av strategierna. För att en strategis mål ska kunna uppnås och strategin genomföras framgångsrikt är det av avgörande betydelse att alla berörda aktörer involveras systematiskt och varaktigt.

26.

Kommissionens förslag om att överväga möjligheten att involvera offentliga forum och övriga institutionella EU-forum i förvaltningen av strategierna bör tas i beaktande, och kommittén framhåller att man i detta sammanhang särskilt bör undersöka hur man kan dra nytta av olika organisationer. Olika organisationer och samarbetsorgan kan fungera ännu effektivare som redskap för att knyta olika aktörer till genomförandet av makroregionala strategier. Regionkommittén samarbetar gärna inom ramen för olika expertforum.

27.

ReK framhåller att en tredjedel av deltagarna i den enkät som kommissionen låtit utföra i bedömningssyfte uppgav att principen om flernivåstyre inte har beaktats fullt ut i de politiska riktlinjerna på medlemsstats- eller projektnivå eller i de beslut som gäller genomförandet av projekten. Kommittén anser att man särskilt vid genomförandet av en strategi bör fästa större uppmärksamhet vid en förstärkning av principerna om flernivåstyre. Detta förutsätter att framför allt de medlemsstater som deltar i strategin vidtar åtgärder i samarbete med kommissionen.

28.

ReK föreslår att det civila samhället ska ges större möjligheter att delta i genomförandet av de makroregionala strategierna vid sidan av de lokala och regionala myndigheterna, i enlighet med principerna för partnerskap och insyn. Företrädare för lokala myndigheter och för det civila samhället bör regelbundet involveras i samråd om genomförandet av de makroregionala strategierna på samtliga myndighetsnivåer.

29.

Kommittén framhåller att EU i det strategiska arbete som gäller Adriatiska havet och Joniska havet bör beakta de goda erfarenheter som man redan fått av det pågående strategiska arbetet rörande Östersjöområdet och Donauområdet, och efterlyser särskilt i detta sammanhang ett närmare samarbete mellan olika makroregionala strategier.

30.

Vi påminner om vårt enhälligt antagna yttrande ”En strategi för området runt Nordsjön och Engelska kanalen” (CdR 99/2010 fin), i vilket vi mot bakgrund av de stora utmaningarna i detta område uttryckligen förespråkade en makroregional strategi för Nordsjön och Engelska kanalen, och beklagar att kommissionen ännu inte har lagt fram det aviserade meddelandet om en integrerad havspolitik för Nordsjöområdet.

31.

Kommittén skulle också välkomna att man utvärderar hur effektiva havsområdesstrategierna är och jämför detta med erfarenheterna av de befintliga makroregionala strategierna, innan ytterligare havsområdesstrategier utformas.

32.

ReK påminner om de ståndpunkter som den redan framfört i tidigare yttranden när det gäller att på ett framgångsrikt sätt knyta olika aktörer till genomförandet av makroregionala strategier. Det behövs bl.a. öppenhet i beslutsfattandet, ett omfattande informationsutbyte och utarbetande av gemensamma metoder på alla nivåer.

33.

Regionkommittén vill uppmana Europeiska kommissionen och Europeiska rådet att stödja utarbetandet av framtida makroregionala strategier och tillhörande handlingsplaner i nära samarbete med alla relevanta aktörer I det sammanhanget bör man använda innovativa styressätt där man involverar lokala och regionala myndigheter i en reell medbeslutanderoll i samband med utveckling och genomförande av dessa strategier.

34.

ReK framhåller att de makroregionala strategierna även i framtiden bör fokusera på sådana regionala utmaningar som de enskilda medlemsstaterna inte kan eller har stora svårigheter att möta inom sitt område eller som är så specifika för den aktuella makroregionen att de behöver granskas separat inom ramen för en bredare EU-politik. Makroregionala strategier bör därför inte endast fokusera på gemensamma regionala intressen, utan också ge skräddarsydda lösningar som avspeglar särskilda regionala utmaningar. En central förutsättning för samarbete är att transportförbindelserna inom makroregionen fungerar. Kommittén framhåller att man bör fästa uppmärksamhet vid detta då man förbereder nya strategier. En annan avgörande fråga för många europeiska regioners framtid är den demografiska utmaningen, vars specifika problem berör de geografiska makroregionerna.

35.

ReK stöder kommissionens ståndpunkt att man för att effektivisera samarbetet och den regionala integrationen bör ta fram ändamålsenliga förfaranden och även i fortsättningen främja redan befintliga samarbetsformer som visat sig vara användbara och effektiva, där makroregionala strategier är en möjlighet bland många andra.

36.

Kommittén uppmanar medlemsstaterna att utvärdera införandet av nya makroregionala strategier mot bakgrund av de gemensamma utmaningarna och möjligheterna i det aktuella geografiska området, med beaktande av principerna om social, ekonomisk och territoriell sammanhållning. Särskild hänsyn bör därför tas till dels landsbygdsområden, dels områden som påverkas av strukturomvandlingar och dels regioner med allvarliga och permanenta naturbetingade eller demografiska nackdelar, såsom de nordligaste regionerna med mycket låg befolkningstäthet, öregioner, gränsregioner och bergsregioner. Då man fastställer målen för en strategi bör man redan i ett tidigt skede involvera den lokala och regionala nivån i diskussionerna, som man gjorde bl.a. vid utarbetandet av strategin för Östersjöområdet. Man får inte heller glömma att införliva det civila samhället i denna process. Den lokala och regional nivåns och det civila samhällets kännedom om behoven och möjligheterna i regionen och dessa aktörers redan existerande samarbetsnätverk utgör för sin del en stark grund för utarbetandet och genomförandet av en strategi.

37.

Regionkommittén konstaterar att rådet har beaktat de ståndpunkter som kommittén framförde i sitt yttrande om EU:s reviderade strategi för Östersjöområdet (CdR 1272/2012 fin), där man stödde fortsatta åtgärder för att den nordliga dimensionen och dess partnerskap skulle kunna utnyttjas så effektivt som möjligt i genomförandet av Östersjöstrategin. Strategin för Donauområdet är av central betydelse när det gäller att öka samarbetet mellan sammanlagt 14 länder bestående av medlemsstater och tredjeländer.

38.

Kommittén framhåller att de makroregionala strategierna bör stärka EU:s och den aktuella makroregionens ställning i förhållande till och växelverkan med varandra och områdena utanför EU. Även om det är fråga om EU-strategier är det inte många av målen som kan nås utan ett samarbete och tillnärmning av prioriteringarna med partner utanför EU. I det strategiska arbetet i fråga om både Östersjöområdet och Donauområdet har samarbetet med regioner utanför EU stor betydelse inte enbart för en förstärkning av makroregionens ekonomiska konkurrenskraft och sammanhållning utan också för ett främjande av EU:s externa kontakter. På samma sätt kan involverandet av tredjeländer och den inverkan detta får på grannskaps- och utvidgningspolitiken redan från början på ett viktigt sätt bidra till att de kommande makroregionala strategierna blir framgångsrika.

39.

Kommittén vill framhålla att man på basis av det strategiska arbete som hittills utförts ännu inte kan dra långtgående slutsatser om hur detta tillvägagångssätt påverkar genomförandet av EU:s övergripande och integrerade mål.

40.

EU:s nya finansieringsperiod som inleds 2014 erbjuder goda möjligheter till ett effektivare och resultatrikare strategiskt arbete. ReK efterlyser i detta sammanhang ett målinriktat samarbete mellan de olika medlemsstaterna och finansieringsmyndigheterna såväl på EU-nivå som i det nationella utvecklingsarbetet.

41.

Regionkommittén föreslår att kommissionen fortsätter att följa upp genomförandet av såväl de makroregionala strategierna som havsområdesstrategierna och bedöma deras mervärde systematiskt på EU-nivå, och inte enbart separat för de enskilda makroregionala strategierna.

15.4.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 114/23

1.

Regionkommittén anser att stålindustrin spelar en avgörande roll för EU:s ekonomi som helhet. Det är en oerhört viktig strategisk sektor som direkt påverkar den ekonomiska, sociala och miljömässiga utvecklingen i samtliga EU-medlemsstater.

2.

Den framtida utvecklingen av stålindustrin i Europa har även en direkt påverkan på den lokala och regionala utvecklingen. En konkurrenskraftig och hållbar stålindustri är både en förutsättning för och en nödvändig del av den ekonomiska återhämtningen i många regioner i Europa.

3.

Det är helt nödvändigt att åtgärder vidtas för att stödja en oberoende europeisk stålindustri, i syfte att garantera en långsiktig försörjningstrygghet i EU. För att behålla sitt oberoende måste stålindustrin visa att den genom innovation och miljötänk är redo att möta framtidens utmaningar. Eventuella stöd från EU ska endast öka takten på den förändringsprocess stålindustrin själv måste ta tag i.

4.

EU, som har en total produktionskapacitet på över 217 miljoner ton stål per år och en faktisk produktion som motsvarar omkring 11 % av den globala produktionen, står på grund av den svåra ekonomiska situationen inför problem på internationell nivå med överkapacitet och en svag efterfrågan från marknaden.

5.

Med tanke på att efterfrågan på stål i EU är beroende av ”den ekonomiska och finansiella situationen för ett fåtal viktiga stålförbrukande industrier[, t.ex.] bygg- och fordonssektorerna” (1) hänvisar ReK till sina yttranden om industripolitiken (2) och om ”Cars 2020: Åtgärdsplan för en konkurrenskraftig och hållbar bilindustri i Europa” (3).

6.

Byggsektorn är en av de viktigaste sektorerna i fråga om användning av stålprodukter. Allt som rör hållbart byggande och energieffektivitet bör prioriteras i samband med denna typ av verksamhet, som skulle kunna benämnas ”renovering av offentliga fastigheter” och bland annat baseras på den EU-agenda för offentligt subventionerade bostäder som ReK och Europaparlamentet vid ett flertal tillfällen har efterlyst.

7.

Under de senaste åren och efter en kraftig nedgång i industriverksamheten har en mycket stor andel av de omkring 500 produktionsanläggningar som finns i 23 av medlemsstaterna tvingats minska sin produktion drastiskt och andra har lagts ned definitivt, med omkring 40 000 förlorade arbetstillfällen som följd.

8.

Den svåra ekonomiska situationen har försvagat den ekonomiska och sociala sammanhållningen i de berörda regionerna.

9.

Det krävs en strategi på EU-nivå för stålindustrins framtid på ett generellt plan.

10.

Det är oerhört viktigt att man inleder ett direkt samarbete med de lokala och regionala myndigheterna i denna process och att man respekterar de regionala skillnaderna och särdragen och tar hänsyn till att dessa myndigheter har bäst förutsättningar att bedöma de ekonomiska och sociala utmaningarna och behovet och lönsamheten av ytterligare investeringar när det gäller att skapa eller behålla arbetstillfällen, samt att identifiera möjliga resurser för sådana investeringar. De har även den största kunskapen om utmaningarna förknippade med miljökonsekvensbedömningar.

11.

ReK anser att arbetet med att stärka EU:s konkurrenskraft måste bygga på principerna om öppenhet och goda ramvillkor för företagande. Det är bland annat genom sin kompetens, innovationsförmåga och kvalitet som den europeiska stålindustrin kan urskilja sig i konkurrensen.

12.

Regionkommittén stöder en proaktiv industripolitik som syftar till att utveckla konkurrenskraften i EU:s stålindustri och om möjligt att bevara eller utöka de produktionsanläggningar och de arbetstillfällen som redan finns, särskilt genom att dra nytta av omvandling och återvinning, så att branschen inte går miste om de kunskaper och färdigheter inom metallindustrin som arbetstagarna samlat på sig under flera årtionden.

13.

Vi anser därför att man bör införa yrkesinriktade fortbildningsprotokoll för de personer som arbetar vid anläggningar som kan påverkas av omstruktureringen för att utveckla deras yrkeskompetens inom stålsektorn.

14.

Dessutom bör man införa ytterligare åtgärder för omskolning av de arbetstagare som berörs av nedläggningar eller omstruktureringar av anläggningar genom att utvidga möjligheterna att utnyttja strukturfonderna genom en översyn av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och genom att erbjuda program som är anpassade efter individuella behov och regionala förutsättningar, samtidigt som man bevarar och lyfter fram dessa arbetstagares kompetens inom sektorn.

15.

Kommittén anser att man bör skapa ett system för ekonomiskt stöd till områden som berörs av omstruktureringar eller nedläggningar, som är inriktat på omskolning av arbetstagare och ekonomisk diversifiering och bygger på resurser där offentliga och privata ekonomiska aktörer är delaktiga.

16.

Vid utformningen och genomförandet av omstruktureringsåtgärderna inom stålindustrin anser ReK att det krävs en samordnad strategi där alla myndighetsnivåer deltar.

17.

ReK välkomnar inrättandet av en högnivågrupp för stålindustrin på EU-nivå, men beklagar att man endast planerar att hålla ett sammanträde per år. Vi föreslår att man låter en företrädare för Regionkommittén ingå i gruppen tillsammans med företrädare för lokala och regionala myndigheter, i syfte att främja samarbete och utbyte av information och bästa praxis bland de berörda parterna i medlemsstaterna.

18.

Vi anser även att det är nödvändigt att planera in en utvärdering av åtgärdsplanen inom 12 månader efter antagandet.

19.

Kommittén efterlyser en förstärkt social dialog för att övervinna krisen och anser att arbetsmarknadens parter på ett direkt sätt bör involveras i den generella industripolitiken och specifikt i politiken som rör stålindustrin.

20.

En heltäckande industrimodell som baseras på innovation och gedigna investeringar i ny teknik är en förutsättning för en hållbar utveckling i EU.

21.

Regionkommittén anser att stålindustrin i Europa måste erbjuda nyskapande kvalitetsprodukter som tillgodoser behoven på marknaden och som gör att den europeiska stålindustrin kan särskilja sig från sina konkurrenter, även om en sådan strategi kräver omfattande investeringar i kostnadskrävande produktions- eller förädlingsprocesser samt i forsking och utveckling.

22.

ReK anser att det är viktigt att utvidga innovationsstöden till samtliga verksamheter i anslutning till stålbranschen. Inom ramen för Horisont 2020 bör man därför använda EIB:s finansiella mekanismer för att främja samarbetet i fråga om forskning, utveckling och innovation mellan stålföretagen och de regioner där de är belägna i syfte att främja den ekonomiska verksamheten och göra den hållbar.

23.

Vi upprepar att man måste investera i kvalifikationer och yrkesutbildning för att främja diversifiering, specialisering och innovation inom stålindustrin för att göra den mer konkurrenskraftig i framtiden.

24.

Vi ställer oss bakom kommissionens insatser för att främja åtgärder som syftar till kompetensutveckling samt åtgärder som rör ungdomssysselsättningen inom stålsektorn, men beklagar att kommissionens meddelande inte innehåller några förslag på åtgärder för att främja kompetensöverföringen inom företagen.

25.

ReK välkomnar att handlingsplanen lägger tonvikt på att främja sådan innovation som syftar till att ta fram renare och mer resurs- och energisnål teknik i syfte att minska kostnaderna och respektera EU:s klimatpolitiska ram fram till 2030.

26.

Vi uppmanar kommissionen att på EU-nivå gynna stålproduktion som sker med elektriska ljusbågugnar, vilket ger upphov till klart mindre koldioxidutsläpp jämfört med primär stålproduktion från malm.

27.

Kommittén upprepar sitt stöd för kommissionens satsning på industriell ekologi, som är inriktad på materialåtervinning och begränsning av energiförbrukningen.

28.

Vi vill i detta sammanhang påminna om att stål lämpar sig mycket väl för återvinning och att man genom att producera stål av stålskrot i stället för av malm kan minska energitillförseln med cirka 75 % och spara cirka 90 % på de råvaror som behövs som insatsvaror.

29.

Kommittén upprepar sitt stöd för investeringar i innovation samt förbättringar av villkoren för tillträde till marknader, kapital, personalresurser och kvalifikationer, vilket utgör grundpelare i en starkare industripolitik.

30.

Vi uppmanar kommissionen att fortsätta att utvärdera den regleringsbörda som man ålagt stålindustrin och göra en bedömning av hur den påverkar konkurrenskraften.

31.

Vi ställer oss bakom kommissionens insatser när det gäller att inleda en diskussion om hur man kan minska den europeiska stålindustrins produktionskostnader. Diskussionerna bör riktas in på innovation, energieffektivitet och miljöhänsyn.

32.

Det är nödvändigt att ge elintensiva industrier möjlighet att sluta långsiktiga leveransavtal, dvs. för en period på minst tio år och med tillräckligt reglerade prisändringsklausuler, i syfte att garantera en regelbunden försörjning inom ramen för ett långsiktigt avtal, hantering av kostnaderna och därmed sektorns konkurrenskraft.

33.

Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att stärka godstransportnäten, som spelar en avgörande roll för regionerna, i synnerhet randområden och gränsöverskridande områden.

34.

Vi välkomnar kommissionens förslag som syftar till att stödja efterfrågan på stål som tillverkas i EU, både inom och utanför unionens gränser, bland annat genom åtgärder för att stärka efterfrågan inom bilsektorn och sektorn för hållbart byggande.

35.

ReK uppmanar kommissionen att främja en diversifiering inom stålindustrin, i syfte att minska beroendet av efterfrågan och minimera riskerna.

36.

Kommittén stöder insatserna för att upprätta europeiska standarder för hållbar produktion av konstruktionsprodukter av stål samt ett kvalitetscertifikat (”SustSteel”), som kan öka de europeiska produkternas mervärde och konkurrenskraft.

37.

För att främja den ekonomiska och sociala sammanhållningen i EU och de europeiska företagens konkurrenskraft på världsmarknaden är det viktigt att slå vakt om europeiska normer när det gäller socialpolitik, miljö, klimatskydd, säkerhet på arbetsplatsen samt arbetsvillkor.

38.

Vi ställer oss bakom kommissionen när det gäller samarbete med tredjeländer för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder och främja likabehandling.

39.

ReK anser att säkerställandet av en fri och öppen handel med stål och stålprodukter är långsiktigt viktigt för sektorn. Trots kommissionens insatser för att uppnå en liberalisering av den internationella handeln inom ramen för WTO anser bedömare inom branschen att omkring 65 % av väldsmarknaden för stålprodukter fortfarande omfattas av olika slags protektionistiska hinder.

40.

ReK anser liksom kommissionen att förhandlingar om handelsavtal på bilateral nivå, särskilt frihandelsavtal, kan vara ett viktigt instrument för att skapa rättvisa konkurrensvillkor för EU-företagen.

41.

Vi uppmanar kommissionen att följa principen om ömsesidighet när det gäller normer i samband med förhandlingar om avtal, oavsett om dessa sker på bilateral nivå eller inom WTO.

42.

ReK uppmanar kommissionen att inte tveka att vid behov vidta kraftfulla och beslutsamma åtgärder mot tredjeländer som bedriver en orättvis handelspolitik och att successivt modernisera sina handelspolitiska skyddsinstrument.

43.

Kommissionen bör noggrant kontrollera att systemet ”Surveillance 2” åtminstone innebär samma garantier för övervakning och kontroll av illojala subventioner och illojal dumpning som systemet för förhandskontroll av import av vissa järn- och stålprodukter (förordning (EU) nr 1241/2009).

44.

Vi uttrycker samtidigt vår oro över den långa tid – i genomsnitt två år – som Europeiska kommissionen behöver för att ta fram antidumpningsbestämmelser, medan denna process i USA endast tar sex månader. Vi uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att kunna arbeta snabbare.

45.

Det är positivt att kommissionen gör allt för att garantera ett obegränsat tillträde till marknaderna för primära och sekundära råvaror, särskilt när det gäller marknaderna för järnmalm, kokskol och återvinningsbart material. Ett obegränsat marknadstillträde är en förutsättning för att kunna säkerställa den europeiska stålindustrins konkurrenskraft på världsmarknaden.

46.

ReK anser att ökad produktivitet, bra investeringsklimat och satsningar på innovation är viktiga förutsättningar för att stålindustrin ska kunna utvecklas och långsiktigt överleva i EU. Men även energieffektivisering är ett bra sätt att minska energikostnaderna vilket kan bidra till ökad konkurrenskraft.

47.

I kommissionens meddelande nämns inte de logistiska kostnaderna, i synnerhet inte transporter till sjöss, råvaruförsörjning, försörjningstrygghet och ekonomisk utveckling i samband med utvecklingen av hamnar.

48.

ReK ställer sig bakom kommissionens intentioner att förbättra de övergripande villkoren för den europeiska stålindustrins tillväxtpotential, däribland energiförsörjningstryggheten och konkurrenskraftiga energipriser samt incitament till en resurseffektiv och koldioxidsnål produktion.

49.

Vi stöder samtliga initiativ som syftar till att övervaka och kontrollera råvarumarknaderna, däribland skrotmarknaden, i syfte att bekämpa illegal export av skrot.

50.

Kommissionen bör inte glömma bort att göra en lönsamhetsanalys av de åtgärder som föreslås för den europeiska stålindustrin och säkerställa att de inte strider mot andra EU-strategier, särskilt vad gäller miljö- och klimatskydd och hållbar utveckling.

51.

De åtgärder som föreslås i handlingsplanen för en konkurrenskraftig och hållbar stålindustri i Europa utgör inte ett mål i sig. Det är helt nödvändigt att de åtföljs av insatser från industrisektorn som främjar investeringar och nya arbetstillfällen vid produktionsanläggningar i Europa.

52.

Handlingsplanen strider inte i sin nuvarande utformning mot subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna med tanke på att den ligger i linje med artikel 173 i EUF-fördraget, som slår fast att EU har en stödjande befogenhet inom industripolitiken.

53.

Regionkommittén anser att kommissionen, i enlighet med artikel 173 i EUF-fördraget, bör utnyttja de möjligheter som Lissabonfördraget erbjuder när det gäller industripolitiken, i synnerhet genom att vidta alla lämpliga åtgärder för att främja samordningen mellan medlemsstaterna, fastställa riktlinjer och indikatorer, organisera utbyte av bästa praxis och skapa förutsättningar för regelbunden övervakning och utvärdering.

15.4.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 114/27

1.

Regionkommittén vill rikta uppmärksamheten på att det i EU finns uppskattningsvis 80 miljoner personer med funktionsnedsättning, dvs. ca 15 % av befolkningen. Personer med nedsatt rörlighet utgör enligt uppskattningar mer än 40 % av befolkningen.

2.

På grund av den ökade risken för funktionsnedsättning hos äldre människor och den allmänna ökningen av kroniska sjukdomar, kan antalet personer med funktionsnedsättning komma att öka. De europeiska regionerna kommer således att i framtiden ställas inför nya utmaningar.

3.

Det finns ingen gemensam definition av funktionsnedsättning i EU, och de rättsliga definitionerna av detta begrepp har varit föremål för många debatter och semantiska tolkningar. Funktionsnedsättning är en komplex företeelse och en flerdimensionell erfarenhet som är resultatet av en växelverkan mellan den berörda personens fysiska och intellektuella särdrag och förhållandena i det samhälle där han eller hon lever. Därför bör man lägga till begreppet ”personer med funktionsnedsättning”.

4.

Det råder brist på kunskap och det finns falska föreställningar om de faktiska följderna av funktionsnedsättningar, och Regionkommittén betonar att man måste lägga tonvikten vid de ”förmågor” som kan beaktas inom ramen för idrottsprestationer.

5.

ReK erkänner den fysiska aktivitetens och idrottens värde och betydelse för personer med funktionsnedsättning samt dess faktiska bidrag till att uppnå EU:s strategiska mål, särskilt målen i Europa 2020-strategin. Vi noterar att den anpassade idrotten och idrott som utövas av personer med funktionsnedsättning har gjort stora framsteg de senaste åren. Det senaste exemplet är Paralympiska spelen i London 2012, där medierna gjorde stora insatser för att täcka evenemanget och främja den paralympiska rörelsen.

6.

Kommittén vill påpeka att idrotten har ett obestridligt värde för människors välbefinnande, med positiva konsekvenser i fråga om rehabilitering och habilitering av personer med funktionsnedsättning, och att möjligheten för personer med funktionsnedsättning att utöva idrott framför allt är en grundläggande mänsklig rättighet.

7.

”Idrott för personer med funktionsnedsättning” omfattar ett brett spektrum av aktiviteter som går från elitidrott till motionsidrott och från anpassad fysisk träning till rehabilitering genom idrott, ett spektrum vars mångfald motsvarar svårigheten att definiera termen ”idrott” eller till och med överträffar den. Det är en av anledningarna till att det finns olika definitioner i de olika europeiska regionerna. Fysisk aktivitet och idrott har en rad konnotationer som innebär att utövandet av fysisk aktivitet förknippas med sport, rekreation, hälsa etc. Denna aspekt är i alla händelser en viktig faktor för utövaren eller användaren eftersom utövandet, både inom idrotten och rent generellt, leder till en bättre fysisk och mental hälsa hos alla människor.

8.

De olika termer och begrepp som rör denna sektor eller som används av dess aktörer är föremål för livlig debatt. Här används termen ”idrott för personer med funktionsnedsättning” för att inrikta infallsvinkeln på personen och samtidigt ge ämnet en allmän räckvidd.

9.

Kommittén framhåller på nytt behovet av att till fullo respektera subsidiaritetsprincipen och de idrottsliga ledningsorganens, inklusive de fristående idrottsorganisationernas, självbestämmande. Rekommendationerna i det här yttrandet syftar till att spela en roll som katalysator för att öka genomslaget i de åtgärder som vidtas av medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna och till att ge upphov till en ändrad inställning, där de funktionsnedsattas förmågor framhävs i samhället i stort.

10.

Regionkommittén gläder sig åt och stöder hänvisningarna i EU:s politik till erkännandet av idrott för personer med funktionsnedsättning, särskilt i EU:s handikappstrategi 2010–2020 (1), kommissionens meddelande ”Utveckling av idrottens europeiska dimension” (2) och kommissionens vitbok om idrott (3).

11.

Kommittén beklagar dock avsaknaden av hänvisningar till personer med funktionsnedsättning i kommissionens ursprungliga förslag till Erasmus+, det nya EU-programmet för utbildning, yrkesutbildning, ungdom och idrott för 2014–2020, och anser därför att man i det nya programmet, som fortfarande är föremål för förhandlingar, bör infoga en tydlig hänvisning till behovet av att främja hållbar tillväxt för alla genom att underlätta tillgången till idrottsaktiviteter för personer med funktionsnedsättning.

12.

De nationella, regionala och lokala myndigheterna kan inom ramen för sina respektive befogenheter och ekonomiska möjligheter spela en viktig roll för utvecklingen av idrott för personer med funktionsnedsättning, särskilt när det gäller att främja och investera i idrottsinfrastruktur och idrottsverksamhet på lång sikt. ReK understryker därför behovet av att säkerställa projektfinansiering för de regioner där infrastrukturen när det gäller skolor och andra utbildningsinstanser är underutvecklad, och där det inte finns några eller endast begränsade möjligheter för barn med funktionsnedsättning att utöva idrott.

13.

Vid användningen av offentliga anläggningar ska de offentliga myndigheterna på lämpligt sätt ta hänsyn till idrott som bedrivs av personer med funktionsnedsättningar, så att kravet på likvärdiga livsvillkor för människor med funktionsnedsättningar beaktas. Friheten från hinder är ett viktigt inslag i detta sammanhang.

14.

Aktörerna inom sektorn för sektorn för idrott för personer med funktionsnedsättning har en särskild roll att spela för att man ska kunna dra fördel av idrottens förmåga att främja social delaktighet, integration och lika möjligheter.

15.

Ofta tycks idrott för personer med funktionsnedsättning bara nämnas specifikt när det handlar om social delaktighet. Kommittén anser att man i stor utsträckning bör göra åtskillnad mellan de olika typerna av idrott för personer med funktionsnedsättning, som kan omfatta elitidrott, motionsidrott, fysisk träning, möjligheter till utbildning genom idrott, anpassad fysisk aktivitet, rehabilitering genom idrott eller idrott för särskilda terapeutiska ändamål.

16.

Vi förespråkar ett större erkännande av sektorns kvalificerade företrädare inom all verksamhet för att utveckla och utvärdera breddidrott som får stöd från EU-institutionerna. Man bör överväga att tilldela särskilda resurser för att möjliggöra ett sådant deltagande och för att stödja specifik utbildning av tekniska fackmän som är verksamma på idrottsområdet.

17.

Det bör utarbetas ett detaljerat strategidokument som bygger på den rådande politiken men som ägnas särskilt åt idrott för personer med funktionsnedsättning i syfte att fastställa prioriteringar bland de viktigaste frågor som speciellt avser detta område.

18.

Trots det växande politiska intresset för funktionsnedsattas deltagande i idrott är andelen som utövar idrott fortfarande för låg. Detta beror bland annat på begränsningarna i tillgången till en idrottsinfrastruktur som är anpassad till behoven hos personer med funktionsnedsättningar.

19.

Utöver de fysiska och socioekonomiska hindren samt kommunikationshindren påverkas idrottsutövandet av kulturella barriärer och psykologiska faktorer, särskilt attityder till funktionsnedsättningar hos arrangörer av och aktörer inom breddidrottsverksamhet. Dessa attityder bottnar i okunskap och en bristande förmåga att hantera ovana situationer, och man bör genomföra informations- och utbildningskampanjer för att öka acceptansen för personer med funktionsnedsättning inom idrotten. Kommittén rekommenderar att alla åtgärder för att förbättra tillgången till idrottsverksamhet ska utformas efter samråd med aktörerna inom sektorn, eftersom de olika grupperna kan ha behov av olika slags stöd.

20.

Förbättrad tillgänglighet genom anpassningar av det fysiska tillträdet till idrottsanläggningar och bättre kommunikation är grundläggande förutsättningar för att öka deltagandet i idrott.

21.

Det bör anordnas samordnade informationskampanjer om de befintliga möjligheterna till att utöva idrott. Sådana kampanjer skulle kunna sjösättas på europeisk nivå, men de måste föras ner till den regionala och lokala nivån, där det konkreta utbudet finns. Det är viktigt att man riktar sig till personerna med funktionsnedsättning själva och ger dem information. I idealfallet bör dessa kampanjer anordnas med stöd av ledningsorganen för breddidrottsrörelsen, den nationella idrotten och idrotten för personer med funktionsnedsättning samt organisationerna (särskilt förbunden) för personer med funktionsnedsättning. Det är dessutom viktigt att organisera informationskampanjer inte bara för personer med funktionsnedsättning, utan också för allmänheten i syfte att öka förståelsen, acceptansen, integrationen och kunskaperna om hur man hjälper personer med funktionsnedsättning. Man måste ge personer med funktionsnedsättning största möjliga autonomi för att ge dem möjligheter, hjälpmedel och stöd så att de själva kan ta initiativ till och organisera sådana evenemang.

22.

Det kan visa sig bli nödvändigt att rikta sig enskilt till de olika målgrupperna med hänsyn tagen till deras förmåga, deras respektive ålderskategorier och deras sociala situation. Dessutom är det viktigt att respektera idrottsstrukturen i varje medlemsstat, liksom de lokala och regionala särdragen. Man bör stödja tillhandahållandet av information av god kvalitet som är lättillgänglig och uppdateras regelbundet, i syfte att se till att de olika målgrupperna ständigt hålls informerade om utbudet av idrott som är tillgängligt för dem. Att underlätta och stödja utvecklingen av organiserade gräsrotsrörelser kan i detta sammanhang göra det lättare att sprida sådan information och öka tillgängligheten.

23.

Det är viktigt att det på lokal och regional nivå finns ett anpassat transportnät som ger personer med funktionsnedsättning möjlighet att ta sig till idrottsanläggningar för att ägna sig åt idrott på såväl amatörnivå som tävlingsnivå.

24.

Föräldrarna spelar en viktig roll när det gäller att uppmuntra de unga att delta i idrottsverksamhet, och frivilliga utgör ryggraden inom denna sektor. Därför behöver man öka medvetenheten om vikten av volontärarbete och överväga att upprätta plattformar för att rekrytera och utbilda frivilliga samt reflektera över åtgärder för att erkänna och belöna deras insatser.

25.

Kommittén föreslår att man skapar en plattform för information om sportanläggningar i EU och en webbsida tillgänglig för allmänheten där personer med funktionsnedsättning kan finna information om idrottsanläggningar, tekniska möjligheter m.m. i sitt närområde/sin region.

26.

Vissa grupper i befolkningen är utsatta för dubbel- eller trippeldiskriminering eftersom de inte bara har en utan flera funktionsnedsättningar, eller dessutom har utländskt ursprung, tillhör en minoritet eller drabbas av social utestängning på grund av homofobi eller sin könstillhörighet. Alla måste garanteras särskilt stöd och lika möjligheter när det gäller tillgång till idrott.

27.

Idrott för personer med funktionsnedsättning får inte vara åtskild från breddidrotten. Dess allmänna utbredning, i detta fall delat ansvar för dess organisation med de stora idrottsförbunden, tycks faktiskt redan utgöra ett prioriterat politiskt mål. Man måste därför se till att integrationen av idrott för personer med funktionsnedsättning i den ordinarie idrottsverksamheten fortsätter och att olika organisationssätt, metoder och strukturer kan användas parallellt baserat på vilka verkliga förmågor personerna med funktionsnedsättning har samt på integrationsmålet.

28.

Idrottsutövande för personer med en viss funktionsnedsättning bör främjas inom ramen för det förbund som omfattar den gren eller specialisering som är relevant. Detta bör ske i samråd med och med respekt för de idrottsförbund vars verksamhet huvudsakligen är inriktad på personer med funktionsnedsättning – och som måste stärkas i sitt för dessa personer så betydelsefulla kall.

29.

Idrottsförbunden bör vid sina sammankomster uppmuntra idrottsföreningar som inte ingår i förbunden – men som inriktar sig på funktionshindrades utövande av den aktuella idrottsgrenen – att delta och framföra synpunkter, men inte att delta i omröstningar.

30.

Utifrån befintliga exempel konstaterar kommittén att tillvägagångssättet att förena turism och motionsidrott för alla utgör ett bra verktyg för att etablera en första kontakt med idrott för personer med funktionsnedsättning i syfte att öka deras deltagande i idrott och göra allmänheten medveten om deras förmågor.

31.

Man bör inkludera aktuell information av hög kvalitet om idrottsverksamhet som är anpassad till personer med funktionsnedsättning samt om anpassade transporter och anpassat tillträde till idrottsanläggningar, i syfte att göra reklam för idrottsturismen.

32.

En förutsättning för en lämplig utveckling av idrott för personer med funktionsnedsättning är yrkesverksamma med en god utbildningsnivå.

33.

Även om personer med funktionsnedsättning inte är stigmatiserade så kan de fortfarande drabbas av utestängning, eftersom många människor inte vet hur de ska ta emot dem och integrera dem i idrottsverksamhet och idrottsliga strukturer. Kommittén efterlyser samordnad information genom utbildningsinitiativ, inte bara för de personer som berörs direkt av anordnandet av idrottsverksamhet, utan också i större skala, för allmänheten i stort, till exempel genom lättillgängliga utbildningsverktyg online. I detta sammanhang bör man samtidigt öka kunskaperna om de funktionsnedsattas rättigheter, behov och färdigheter.

34.

Alla skolelever bör ha tillgång till idrottsundervisning, och en funktionsnedsättning får inte utgöra ett hinder för integrering i skolornas idrottsprogram. Det är ofta under idrottsundervisningen i skolan som de unga får smak för idrott och utvecklar en passion för sport, och detsamma gäller för unga med funktionsnedsättning. Dessutom ger idrottsmiljön i skolan en möjlighet att fostra eleverna utan funktionsnedsättning och göra dem medvetna om sina klasskamraters förmågor. I detta sammanhang bör man särskilt uppmuntra införandet av ”idrottsprogram som är tillgängliga för alla”. Tanken på omvänd integration, dvs. att integrera unga idrottare utan funktionsnedsättning i idrott för personer med funktionsnedsättning, är ett bra exempel som gör det möjligt att ändra inställningen till andra deltagares förmågor. På samma sätt bör initiativ av typen ”gemensam idrott” stödjas och utvecklas. För att detta mål ska uppnås måste utbildningsinstitutionernas lärare, och i synnerhet idrottslärarna, ges särskild utbildning, och föräldrar till barn med funktionsnedsättning bör ges tillgång till information om utbudet av idrottsaktiviteter.

35.

Tränarnas kunskaper och kompetens utnyttjas ofta inte, på grund av bristande utbyte och samordning mellan aktörerna inom idrotten för personer med funktionsnedsättning och aktörerna inom breddidrotten. Kommittén föreslår att man tar initiativ till utbildningssamarbete mellan dessa organisationer, med stöd från utbildningsorgan och offentliga myndigheter.

36.

Kommittén anser att man i större utsträckning ska involvera företrädare för högskoleväsenet i anpassningarna för att minska den sociala utestängningen av personer med funktionsnedsättning. Syftet med denna åtgärd är att utbilda framtida idrottslärare så att de får ökad förståelse för olika hälsofrågor som eleverna ställs inför.

37.

Bilden av idrott för personer med funktionsnedsättning måste uppvärderas genom att man främjar elitidrott för högnivåidrottare med funktionsnedsättning och strävar efter att ge dem samma status som elitidrottare utan funktionsnedsättning. Det anses allmänt att uppmärksamhet för prestationerna av elitidrottare med funktionsnedsättning ofrånkomligen kommer att leda till en ändrad inställning. I detta sammanhang är kommunikationsstrategin för de paralympiska spelen och idrottsevenemang på hög nivå för personer med funktionsnedsättning mycket viktig.

38.

Idrott för personer med funktionsnedsättning bygger i mycket hög grad på frivilligarbete. Man måste fortsätta att främja en utbildning av hög kvalitet för de frivilliga. I vissa avseenden måste utbildningen anpassas till de berörda parternas behov. Dessutom krävs det en större insats för att förvalta den frivilliga arbetskraften. De organisationer som ägnar sig åt idrott för personer med funktionsnedsättning måste förbättra sitt funktionssätt genom att införa verktyg för personaladministration och kvalitetsutveckling. Det är nödvändigt att utbilda fackmän om vi vill förbättra kvaliteten. Dessa är särskilt viktiga eftersom det handlar om grupper med särskilda förutsättningar. Strukturerna bör bli professionaliserade på riktigt.

39.

Vi beklagar att de funktionshindrades potential ofta underskattas. ReK understryker att idrotten kan stärka personer med funktionsnedsättningar i deras personlighetsutveckling och på så sätt också i hög grad bidra till att de framgångsrikt integreras på arbetsmarknaden.

40.

Kommittén stöder EU:s riktlinjer om dubbla karriärer för idrottare (4), där det betonas att en rättvis tillämpning av åtgärder till stöd för dubbla karriärer för alla idrottare skulle utgöra ett betydande framsteg för idrotten i allmänhet och den idrott som utövas av personer med funktionsnedsättning i synnerhet. ReK delar även helt det synsätt som framkommer i riktlinjerna, nämligen att eftersom många idrottsgrenar för personer med funktionsnedsättning är integrerade i traditionella idrottsorganisationer behöver man ägna denna grupp särskild uppmärksamhet för att garantera en rättvis behandling och kunna utveckla särskilda karriärutvecklingsmöjligheter när motsvarande möjligheter för idrottare utan funktionsnedsättning inte kan utnyttjas.

41.

Sektorn bör hädanefter verka för att göra de yngsta idrottarna mer självständiga och ledsaga dem i deras personliga utveckling. I detta sammanhang bör man stödja de särskilda utbildningsinsatser som unga idrottare erbjuds vid idrottsevenemang.

42.

Regionkommittén erkänner idrottens värde för främjande av och utbildning om hälsa, och understryker den särskilda kopplingen mellan anpassad fysisk aktivitet och rehabilitering av personer med funktionsnedsättning, när det är fråga om deras fysiska och mentala hälsa.

43.

Kommittén stöder arbetet inom EU:s expertgrupp för idrott, hälsa och deltagande, som har fått i uppdrag av rådet att föreslå åtgärder för att gynna hälsofrämjande fysisk aktivitet och deltagande i idrott på gräsrotsnivå och att identifiera motsvarande åtgärder fram till mitten av 2013. ReK betonar att fysisk aktivitet och idrott uttryckligen ska erkännas och stödjas som terapeutiska verktyg för personer med funktionsnedsättning.

44.

Vi tar del av resultatet av arbetet inom EU:s expertgrupp mot dopning, som fått i uppdrag av rådet att formulera EU:s kommentarer till Världsantidopningsbyråns (Wada) översyn av världsantidopningskoden och betydelsen av "god förvaltning" inom idrotten. ReK rekommenderar att de berörda parterna i den paralympiska rörelsen ska göras mer delaktiga i detta arbete.

45.

Kommittén anser att alla finansieringsinstrument i den nya fleråriga finansieringsramen bör omfatta frågan om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

46.

Regionkommittén noterar den budgetpost för idrott som har föreslagits i Erasmus+-programmet, som fortfarande är under förhandling. Kommittén uppmanar dock kommissionen att särskilt hänvisa till idrott för personer med funktionsnedsättning i Erasmus+-programmets riktlinjer för stödmottagare samt att erkänna idrott för denna grupp som en prioritet inom programmets åtgärd för idrott.

47.

Kommittén föreslår kommissionen att uppmuntra särskilda åtgärder till stöd för projekt för att främja idrott för personer med funktionsnedsättning på lokal och regional nivå.

48.

Sektorn kännetecknas av en viss fragmentering mellan olika EU-instrument med liknande mål. En bättre harmonisering i kombination med långsiktiga finansieringsåtaganden, åtminstone för sektorns viktigaste företrädare på europeisk nivå, skulle vara mycket gynnsam.

49.

ReK menar att strukturfonderna bör användas för att utveckla idrottsinfrastruktur som är tillgänglig och öppen för alla på lokal och regional nivå. Att finansiera forskning på området för teknik med koppling till idrott för personer med funktionsnedsättning genom Horisont 2020 är också nödvändigt. Det är mycket viktigt att investera i forskning och innovation, framför allt via universitet och företag inom sektorn. I själva verket finns det för närvarande många fackmän som behandlar detta område i sina doktorsavhandlingar. Särskilda ansträngningar bör göras när det gäller idrott med ett terapeutiskt syfte, t.ex. hippoterapi (hästterapi).

50.

EU-institutionerna uppmanas att fortsätta att långsiktigt stödja idrottsevenemang som är öppna för alla, och särskilt för unga med funktionsnedsättning.

51.

De lokala och regionala myndigheterna spelar inom ramen för sina institutionella befogenheter en grundläggande roll när det gäller att utveckla den europeiska dimensionen av idrott för personer med funktionsnedsättning.

52.

Det är nödvändigt att stärka de lokala och regionala myndigheternas delaktighet på grundval av ett gemensamt program som utarbetats tillsammans med kommissionen, rådet och nationella myndigheter med ansvar för idrott, personer med funktionsnedsättning och idrottsaktiviteter som anordnas för dessa personer för att integrera dem i den ordinarie idrottsverksamheten. De lokala och regionala myndigheterna kan föra EU närmare den lokala nivån, i syfte att skapa en koppling till initiativ som genomförs av föreningar, skolor och föräldrar.

53.

Det finns, särskilt på lokal och regional nivå, erfarenhet av och strukturerade partnerskap för att främja utvecklingen av idrott och idrottsutövande för personer med funktionsnedsättning. Kommittén förespråkar utbyte av bra metoder och framhåller att ReK kan sprida metoderna med stöd av EU-institutionerna och de berörda parterna. Översättning av befintligt material utgör en stor utmaning och kommer att uppmuntras. Man bör överväga ett system med belöning för ”enastående metoder”.

54.

Vi stöder systemet med regionalt ansvariga för utveckling av idrott för personer med funktionsnedsättning. De skulle kunna ansvara för att utbyta och genomföra bra metoder, t.ex. vid användning av it-verktyg, och utgöra länken mellan EU-politiken och verkligheten i regionerna. Främjandet och utvecklingen av europeiska projekt för utbyte av bästa praxis skulle göra det möjligt att tillämpa effektiva lösningar på gemensamma problem, och samtidigt ge tillfälle att lära sig mer om behoven i andra regioner och länder.

55.

Regionkommittén noterar de första initiativen för att främja en ”europeisk idrottsvecka” och framhåller att man inom denna ram måste planera idrott som är särskilt inriktad på personer med funktionsnedsättning och inkludera den i breddidrotten. Dessutom bör man överväga att införa en årlig ”europeisk dag för idrott för personer med funktionsnedsättning”.

56.

Kommittén konstaterar att det saknas jämförbara regionala uppgifter på detta område, och efterlyser en process för insamling av tillförlitliga uppgifter. I detta syfte skulle man t.ex. kunna beställa en särskild Eurobarometerundersökning om idrott för personer med funktionsnedsättning eller åtminstone ta med mer specifika frågor om detta ämne i framtida Eurobarometerundersökningar om idrott eller funktionsnedsättningar.

57.

Vi uppmuntrar starkt inrättandet av en europeisk expertgrupp i denna fråga som erkänner sektorns annorlunda uppdrag och undersöker bidragen från det breda spektrumet av aktörer inom sektorn. Denna europeiska expertgrupp skulle med fördel kunna vidta följande åtgärder:

15.4.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 114/33

1.

Regionkommittén välkomnar översynen av reglerna för statligt stöd till fiske och vattenbruk och det offentliga samråd som Europeiska kommissionen nyligen genomförde som ett led i denna översyn.

2.

Det är viktigt att översynen ses mot bakgrund av i) reformen av den gemensamma fiskeripolitiken, ii) förhandlingarna om Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF), de övriga europeiska struktur- och investeringsfonderna och andra relevanta EU-finansieringsprogram inom fiskeri- och vattenbrukssektorn samt iii) de övergripande insatserna för att modernisera det statliga stödet under ledning av GD Konkurrens.

3.

Vi ställer oss fullständigt bakom de övergripande målen för reformen av den gemensamma fiskeripolitiken om att övergå till ett hållbart fiske och välkomnar den politiska överenskommelse om detta som nåddes under det irländska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd.

4.

ReK upprepar att utgångspunkten för reformen av statsstödsreglerna för fiske och vattenbruk måste vara att man stöder och underlättar genomförandet av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken som en grundläggande princip. På samma sätt måste man se till att förhandlingarna om EHFF resulterar i att fonden används för att uppfylla den gemensamma fiskeripolitikens mål.

5.

Vi betonar att hållbarhet i fiskerisektorn innebär att man säkerställer lönsamheten och livskraften på lång sikt för fiskebestånden i EU:s vatten samt den socioekonomiska framtiden för fiskesamhällena runt om i EU. Utvecklingen måste präglas av jämvikt mellan dessa båda aspekter.

6.

Regionkommittén betonar den paradox som EU står inför, där man å ena sidan är mycket beroende av import av fiskeri- och vattenbruksprodukter (runt 60 % av den totala konsumtionen) för att tillgodose efterfrågan och önskemålen från konsumenterna i EU, och där man å andra sidan är tvungen att återgå till och följa det maximalt hållbara uttaget av EU:s fiskebestånd för att säkerställa att även kommande generationer har tillgång till dem. I det sammanhanget påminner vi om att vattenbruket bidrar till att leverera produkter som fullt ut motsvarar dem som härrör från havsfisket. Vattenbruket bedrivs också på ett hållbart sätt och utan att äventyra bevarandet av fiskbestånden. Dessutom garanterar det höga sysselsättningsnivåer och fungerar som en social buffert i krisperioder.

7.

Regionkommittén betonar betydelsen av ett effektivt riktat stöd så att de små flottorna, som sett till antalet fartyg utgör den största delen av EU:s flotta, erhåller stöd från den gemensamma fiskeripolitiken och Europeiska havs- och fiskerifonden som återspeglar antalet fartyg och deras socioekonomiska betydelse, förutsatt att de verkar utgående från hållbara fiskemetoder.

8.

Ett mer hållbart utnyttjande av statliga subventioner inom fiskerisektorn kräver en stark politisk vilja och insatser på alla myndighetsnivåer inom EU, vilket framgår av misslyckandet med 2002 års reform av den gemensamma fiskeripolitiken när det gäller uppnåendet av de fastställda miljömässiga, sociala och ekonomiska målen. I dagsläget befinner sig endast 22 % av fiskebestånden inom maximal hållbar avkastning, medan 35 % är överexploaterade och 43 % ligger utanför biologiskt säkra gränser (källa: studie utförd av IEEP på uppdrag av Europaparlamentet).

9.

Europeiska revisionsrätten bedömde i sin särskilda rapport nr 12/2011 att fiskeflottans överkapacitet fortfarande är en av de främsta orsakerna till att den gemensamma fiskeripolitiken inte har lyckats garantera ett hållbart fiske.

10.

För att uppnå detta hållbarhetsmål krävs strukturella förändringar och en diversifiering inom fiskerisektorn. Reglerna och åtgärderna för statligt stöd måste underlätta dessa förändringar, med särskild inriktning på att stödja utvecklingen av onshore-ekonomin (förädlingsindustrin, hållbart vattenbruk, lokala fiskmarknader, nya produkter, lokala leveranskedjor osv.), och de nya och hållbara formerna av fiske i Europas hav (med särskild tonvikt på de småskaliga kustfiskeflottornas och hantverksfiskets roll, men även med särskild hänsyn tagen till förbättringarna med avseende på selektivitet, energieffektivitet osv. i andra flottsegment som bidrar till att leverera fiskeriprodukter inom EU, särskilt om produkterna är avsedda som livsmedel) och samt den marina ekonomin och vattenbruksekonomin i vidare bemärkelse. Statligt stöd får inte användas för att stödja ohållbara fiskemetoder.

11.

Regionkommittén erkänner fiskerisektorns värde och betydelse för EU och konstaterar att sysselsättningen är mycket koncentrerad till vissa områden och regioner i Europa och att omstruktureringen av sektorn får en stor direkt påverkan på dessa samhällen.

12.

Vi är medvetna om att trycket på jordbruks, kust- och fiskesamhällena är särskilt stort på grund av den pågående socioekonomiska krisen i Europa, och att detta betyder att riktat stöd på lokal och regional nivå är avgörande för dessa samhällens långsiktiga välstånd och livskraft.

13.

Fiskerisektorn är i likhet med många andra sektorer subventionerad, och detta är både en stor utmaning – på grund av det alltför stora beroendet av offentlig finansiering – och en möjlighet, eftersom det ger Europeiska kommissionen, medlemsstaterna och lokala och regionala myndigheter en möjlighet att använda offentliga medel för att genomföra viktiga reformer inom sektorn.

14.

Kommittén framhåller vikten av att utnyttja alla tillgängliga resurser på ett så effektivt sätt som möjligt, och anser att man vid utarbetandet av partnerskapsavtalen och framtida operativa program tydligt måste prioritera att de europeiska struktur- och investeringsfonderna ska stödja kust- och fiskesamhällen, mot bakgrund av ett reformerat regelverk för statligt stöd där man är lyhörd för dessa samhällens ekonomiska behov.

15.

Vi efterlyser flexibilitet i utnyttjandet av struktur- och investeringsfonderna för att säkerställa att resurserna kommer jordbruks-, kust- och fiskesamhällena till godo, och uppmanar Europeiska kommissionen att göra ett tydligt åtagande i översynen av reglerna för statligt stöd för att se till att dessa regler i praktiken snarare underlättar än hindrar en sådan flexibilitet.

16.

Om dessa resurser mobiliseras effektivt och ändamålsenligt kan man förändra EU:s fiskeri- och vattenbruksnäring i grunden och bidra till en övergång till en hållbar fiskeri- och vattenbrukssektor, samtidigt som man stöder de bredare målsättningarna i strategin för blå tillväxt om att stärka den marina ekonomin och vattenbruksekonomin samt deras kopplingar till den landbaserade ekonomin, i synnerhet genom att höja värdet på fiskeriprodukterna genom att utveckla onshore-ekonomin, lokala marknader och innovativa produkter samt konsumenternas medvetenhet (särskilt i fråga om korta leveranskedjor, säsongsanpassning, produkternas särart m.m.).

17.

Vi uppmanar Europeiska kommissionen, medlemsstaterna och andra offentliga myndigheter runt om i Europa att ta vara på detta tillfälle och utnyttja perioden 2014–2020 för att driva fram en verklig förändring.

18.

Förordningarna om stöd av mindre betydelse och gruppundantag utgör inte hela bilden när det gäller subventioner till fiskeri- och vattenbrukssektorn, eftersom medlemsstaterna har möjlighet att upprätta anmälda stödordningar (som måste godkännas på förhand av Europeiska kommissionen).

19.

Fiskerisektorn gynnas också av skatteundantag för bränslen, som innebär en direkt minskning av driftskostnaderna för fiskefartyg på uppskattningsvis 1,5 miljarder euro årligen i EU, medan bestämmelserna om stöd av mindre betydelse också lämnar utrymme för bränslesubventioner till fartyg.

20.

Kommittén erinrar också om en studie som utarbetades på uppdrag av GD Havsfrågor och fiske 2009, där det uppskattades att runt 718 miljoner euro skulle bli tillgängliga inom ramen för förordningen om stöd av mindre betydelse, även om det är svårt att få fram faktiska siffror för stöd av mindre betydelse på grund av att det saknas en effektiv övervakning på EU-nivå. Det uppskattas också att ytterligare 8 miljoner euro per år beviljas inom ramen för gruppundantagsförordningen för fiskerisektorn.

21.

I den studie som utarbetades på uppdrag av GD Havsfrågor och fiske från 2009 lyfter man även fram ett antal risker i samband med genomförandet av förordningen om stöd av mindre betydelse, bland annat i) eventuella negativa effekter på utnyttjandet av Europeiska fiskerifonden (EFF) i medlemsstater som prioriterar stöd av mindre betydelse, ii) den eventuella snedvridning som kan uppstå på grund av att medlemsstaterna utnyttjar stöd av mindre betydelse i olika omfattning och iii) risken att stöd av mindre betydelse utnyttjas för att hålla fartyg i drift, vilket strider mot reformens mer övergripande mål om att minska fiskeflottornas storlek och omfattning.

22.

ReK välkomnar att stödet av mindre betydelse blivit öppet för insyn till följd av att dessa uppgifter ingår i medlemsstaternas årsrapport om statligt stöd. Det är en viktig faktor för att säkerställa öppenheten i anslutning till stödsystemet.

23.

Europeiska kommissionen måste hitta en balans i sina insatser för att minska byråkratin och rationalisera övervakningskraven, samtidigt som en tillräcklig öppenhet och kontroll säkerställs. De övergripande målen för reformen av den gemensamma fiskeripolitiken är tillräckliga skäl att införa en gedigen och öppen övervakning av användningen av statligt stöd inom denna sektor.

24.

Regionkommittén konstaterar att vissa aktörer har efterlyst en höjning av det aktuella taket för stöd av mindre betydelse (30 000 euro till ett företag under en period på tre beskattningsår) för att ge lokala och regionala myndigheter större flexibilitet att stödja insatser på lokal och regional nivå, vilket anses särskilt viktigt med tanke på att fiske är en mycket vanlig näring i vissa regioner och samhällen. ReK inser att man vid en översyn av tröskelvärdet för det befintliga stödet av mindre betydelse skulle tvingas ta hänsyn till behovet av att respektera konkurrenskraften och den gemensamma marknaden.

25.

Det finns emellertid en risk att en ökning av taket för stöd av mindre betydelse kan skapa ytterligare utrymme för stöd till ohållbara fiskemetoder och därigenom undergräva de övergripande målen för reformerna av den gemensamma fiskeripolitiken om att övergå till ett hållbart fiske i EU. Denna risk kan dock förebyggas i särskilda fall av landsomfattande karaktär där bristen på långsiktig hållbarhet orsakas av faktorer utanför produktionssektorn eller fångstsektorn.

26.

Vi uppmanar därför Europeiska kommissionen att i sin konsekvensbedömning för de reviderade förordningarna och som ett led i utvärderingarna av svaren på samrådet tillhandahålla en detaljerad analys av de eventuella konsekvenserna (för genomförandet av den bredare reformen av den gemensamma fiskeripolitiken) av att i) behålla sektorns nuvarande tak för stöd av mindre betydelse, ii) höja taken och iii) minska eller helt avskaffa taken.

27.

I denna konsekvensbedömning bör man även granska den roll som stöd av mindre betydelse spelar som en del av de mer omfattande offentliga insatserna inom sektorn, i synnerhet hur de kan utnyttjas för att tillhandahålla stöd i de fall där man inte kan utnyttja den nya europeiska havs- och fiskerifonden, den allmänna gruppundantagsförordningen för fiskeri- och vattenbrukssektorn samt anmälda stöd för denna sektor.

28.

Det är viktigt att EHFF används mer effektivt under perioden 2014–2020 än vad som hittills varit fallet med EFF, med tanke på att EHFF är en avgörande finansieringsmekanism som kan användas för att tillhandahålla riktat stöd till fiskeri- och vattenbrukssektorn i syfte att bidra till de övergripande målen för reformen av den gemensamma fiskeripolitiken.

29.

Det är värt att undersöka vilka fördelar det skulle innebära att flytta över stödet för beredning och avsättning av fiskeri- och vattenbruksprodukter från de sektorsspecifika förordningarna om stöd av mindre betydelse och gruppundantag för att i stället låta det ingå i de allmänna förordningarna om stöd av mindre betydelse och gruppundantag.

30.

En sådan förändring ligger i linje med Europeiska kommissionens mål att skapa en mer kommersiell och affärsinriktad fiskeri- och vattenbrukssektor och att undersöka hur man kan höja värdet på fiskeriprodukter samt utveckla leveranskedjor, den bredare onshore-ekonomin och nya och innovativa strategier.

31.

En överföring av stödet till verksamhet på land inom sektorn för bearbetade fiskeriprodukter och hållbart vattenbruk till den allmänna förordningen om stöd av mindre betydelse skulle innebära att sådana åtgärder omfattas av de högre tröskelvärdena i denna förordning (för närvarande 200 000 euro), vilket skulle bidra till att man övervinner investeringshindren för onshore-ekonomin och uppnår målet om att maximera fiskeprodukternas potentiella mervärde för de lokala fiskesamhällena.

32.

ReK uppmanar Europeiska kommissionen att beakta detta i samband med översynen av statsstödsreglerna för fiske och vattenbruk och i synnerhet göra en bedömning av vilka ekonomiska fördelar en sådan strategi skulle kunna ha för onshore-ekonomin och fiskesamhällena. Samtidigt bör man undersöka i vilken utsträckning en sådan förändring skulle kunna få oönskade konsekvenser, t.ex. en ökning av ohållbara fiskemetoder.

33.

Vi uppmanar Europeiska kommissionen att revidera förteckningen över stödåtgärder i gruppundantagsförordningen för att se till att den överensstämmer med målen för reformen av den gemensamma fiskeripolitiken och att det inte finns utrymme i någon av förordningarna om statligt stöd (eller inom ramen för EHFF) för att stödja ohållbara fiskemetoder.

34.

Vi framhåller möjligheterna i gruppundantagsförordningen att stödja en rad miljövårdande och bevarande åtgärder inom vattenbruket och uppmanar Europeiska kommissionen att behålla och utvidga förordningens tillämpningsområde för att möjliggöra investeringar för att skydda, bevara och förbättra den marina miljön och vattenbruksmiljön, däribland stöd till havs- och vattenbruksforskning, datainsamling, stöd till sektorn i de särskilda fall av landsomfattande karaktär där bristen på långsiktig hållbarhet orsakas av faktorer utanför produktionssektorn eller fångstsektorn, osv.

35.

Kommittén uppmanar medlemsstaterna, de lokala och regionala myndigheterna och övriga aktörer att på ett nyskapande sätt utnyttja de möjligheter som dessa förordningar (och EHFF) erbjuder för att se till att alla åtgärder med syftet att förbättra fiskerisektorns, vattenbrukets, den marina miljöns och kustsamhällenas hållbarhet genomförs med bästa möjliga resultat.

15.4.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 114/37

1.

Regionkommittén välkomnar kommissionens meddelande om ”Strategiska riktlinjer för en hållbar utveckling av vattenbruket i EU” och betonar att vattenbruksproduktionen bör betraktas som en strategisk sektor (liksom de andra primära produktionssektorerna) för att möta de framtida utmaningarna som rör livsmedel, naturresurser och regioner.

2.

Kommittén framhåller betydelsen av Blå tillväxt och att en EU-strategi för hållbar utveckling av vattenbruket är absolut nödvändig i syfte att uppnå målen för sysselsättning och ökad produktivitet inom sektorn, i linje med Europa 2020-strategin för ekonomisk återhämtning i EU.

3.

Ett viktigt mål för riktlinjerna bör vara att minska olagligt, orapporterat och oreglerat fiske genom ett tillvägagångssätt som bygger på flernivåstyre.

4.

Kommittén påminner om att den i flera tidigare yttranden har stött vattenbruket och begärt att det erkänns som ett eget politikområde som får tillräcklig finansiering och främjas i syfte att bli ett starkt alternativ till det traditionella fisket. Därför bör kommittén erkännas som en viktig partner när det gäller att främja denna politik.

5.

Kommittén betonar att 47 % av all fisk avsedd som livsmedel enligt FAO:s uppskattning i dag kommer från vattenbruk, och beklagar att EU:s vattenbruksproduktion endast står för 2,3 % av den globala volymen och 4 % av det globala värdet (1).

6.

Kommittén är djupt bekymrad över det faktum att Europa, som tidigare var ledande inom produktionen av odlad fisk, nu måste importera mer än 60 % av sina vattenbruksprodukter trots att dessa livsmedel utan problem skulle kunna produceras inom EU, vilket skulle skapa arbetstillfällen för medborgarna samtidigt som man skulle efterleva högsta möjliga kvalitetskrav.

7.

ReK framhåller behovet av att frigöra vattenbrukets potential och omvandla denna stagnerade sektor till en blomstrande ekonomi.

8.

Kommittén välkomnar erkännandet av behovet av att minska klyftan mellan den mängd fisk och skaldjur som konsumeras i EU och fiskesektorns totala fångstvolym och erkännandet av att vattenbrukssektorn bör bidra till att nå detta mål.

9.

ReK betonar att hållbar utveckling på europeisk nivå har blivit en obestridlig förutsättning för varje form av socioekonomisk tillväxt, och att de politiska åtagandena och resurserna inom varje sektor ska inriktas därefter.

10.

Kommittén anser att hållbar utveckling av vattenbruket har en strategisk betydelse, med hänsyn till alla regioners och lokalsamhällens (kustsamhällen eller inte) direkta intresse i frågan och det ömsesidiga beroendet mellan miljöpolitik, vattenkvalitet (hav och inre vattendrag) och ekonomiska resultat i sektorn.

11.

ReK påminner om att den europeiska vattenbrukssektorn inte är en enhetlig sektor, utan snarare kännetecknas av många olika uppfödningstekniker, bland annat slutna och öppna kretsloppssystem som kan vara extensiva eller intensiva, ske på land, i sjöar, dammar, vikar eller bassänger, nära kusten eller på öppet hav. Den omfattar odling av sötvattens- och saltvattensfisk och skaldjur, och sträcker sig från de kalla vattnen i Skandinavien till de varmare haven i Sydeuropa. Men oavsett skillnaderna måste det europeiska vattenbruket stödjas för att bli en konkurrenskraftig och värdefull ekonomisk sektor samt en källa till lokal sysselsättning, know-how och stolthet.

12.

Det behövs en informationskampanj med fokus på denna rikedom och mångfald. Kommittén föreslår större insyn i t.ex. märkningen av vattenbruksprodukter, som gör det möjligt att skilja mellan produkter som härrör från intensiv odling och sådana som härrör från odlingar som är bättre anpassade till de naturliga förutsättningarna (t.ex. bassänger i havet).

13.

Kommittén anser att EU bör ta på sig en ledande roll i utvecklingen av ekologiska och hållbara fiskodlingsmetoder och på så sätt öppna vägen för en "blå revolution" genom användning av innovativ teknik och innovativa system för produktion, matning, kläckning av ägg och upptagning av fisk som utvecklats inom EU.

14.

Kommittén delar oron över att EU:s vattenbruksproduktion har stagnerat och fortfarande inte i tillräcklig grad utnyttjar den konkurrensfördel som utgörs av de europeiska fiskprodukternas höga kvalitetet och hygien- och livsmedelssäkerhet.

15.

ReK rekommenderar att EU upprätthåller den höga nivån på kontrollerna för importerade vattenbruksprodukter, som ofta är råvaror som vidareförädlas i europeiska företag, samt sörjer för en standardiserad ram för hälso-, hygien-, arbets- och miljövillkor för både importerade produkter och produkter som produceras i EU.

16.

Kommittén riktar uppmärksamheten på de positiva ekonomiska och sociala konsekvenser som kan bli följden av en ihållande tillväxt inom vattenbrukssektorn (och relaterade produktionssektorer), med hänsyn till möjligheten att svara på den ökande inre efterfrågan som i dag täcks av importerade produkter och att få sysselsättningen i Europeiska unionen att växa.

17.

ReK välkomnar kommissionens ansträngningar att inleda en frivillig samarbetsprocess genom vilken medlemsstaterna kan medverka i utarbetandet av fleråriga nationella strategiska planer. Kommittén anser dock att de indikatorer som utarbetas för att mäta framstegen inte får leda till ett stort byråkratiskt merarbete för företag och lokala myndigheter.

18.

Kommittén beklagar att det inte hänvisas till den roll som lokala och regionala myndigheter kan spela för att främja en hållbar utveckling av vattenbruket, t.ex. genom att höja medvetenheten om vattenbruksprodukter genom informationsprogram i skolor och främja konsumtionen av lokala och säsongsbetonade produkter (kort försörjningskedja).

19.

ReK rekommenderar att den föreslagna rådgivande nämnden för vattenbruk i högre grad utnyttjar bidraget från regioner, som i vissa medlemsstater har behörighet på området för ekonomisk utveckling.

20.

ReK håller med om att det för en hållbar utveckling av vattenbruket är viktigt att respektera EU:s lagstiftning om miljö, folkhälsa, konsumentskydd och miljömässig hållbarhet, som bör utgöra grunden för utformningen av konsekventa gemensamma mål i de fleråriga nationella strategiska planerna.

21.

Kommittén stöder också kravet på att så mycket som möjligt främja genomförandet av EU:s miljölagstiftning utan att orsaka onödiga bördor för aktörerna i försörjningskedjan. I detta sammanhang kan producenternas och de lokala och regionala myndigheternas kunnande vara avgörande i den rådgivande nämnden för vattenbruk.

22.

Kommittén betonar hur viktiga samråden med berörda parter har varit, och hoppas att dessa samråd kan upprepas före slutet av 2017, i samband med den planerade halvtidsöversynen av de nationella planerna.

23.

Kommittén håller med om de viktigaste utmaningar och därtill hörande riktlinjer som kommissionen har fastställt, och som fokuserar på behovet av att a) minska den administrativa bördan, b) underlätta tillgången till mark och vatten, c) stärka sektorns konkurrenskraft och d) bidra till att säkerställa lika villkor genom att utnyttja det europeiska vattenbrukets konkurrensfördelar.

24.

Över 90 % av vattenbruksaktiviteterna utförs av små och medelstora företag, vars totala lönsamhet och hållbara utveckling är beroende av öppenhet, administrativ effektivitet och förutsägbarhet. Utan tydliga regler kan de ekonomiska aktörerna inte fatta informerade beslut för att investera i och expandera sina företag, och på så sätt skapa arbetstillfällen och öka produktionen.

25.

Kommittén beklagar att de hinder för inrättandet av nya vattenbruksföretag som identifierades redan i meddelandet från 2002 och det relaterade yttrandet från Regionkommittén inte bara fortfarande finns kvar, utan faktiskt ännu mer begränsar tillgången till sådan kommersiell verksamhet. Den nedslående period på 2–3 år som det i genomsnitt tar att upprätta ett nytt vattenbruksföretag (jämfört med bara 6 månader i Norge, ledande europeisk producent inom detta område) avskräcker många potentiella entreprenörer och sätter hela EU i ett underläge i förhållande till de internationella konkurrenterna. Lagstiftning som kan minska den genomsnittliga behandlingstiden och skillnaderna mellan de olika medlemsstaterna förefaller alltmer nödvändig.

26.

ReK uppmanar kommissionen att eftersträva ett maximalt hållbart resultat i sina strategiska riktlinjer.

27.

ReK håller med om att kommissionen bör samarbeta med de behöriga myndigheterna för att på grundval av uppgifter som samlats in av medlemsstaterna fastställa bästa praxis och identifiera de punkter där det finns utrymme för förbättringar när det gäller administrativ effektivitet. Denna analys bör också tillämpas på förfarandena för utbetalning av EU-stöd till vattenbruksföretag.

28.

Kommittén påpekar att utfärdandet av tillstånd till fiskodlingar och stöd till små och medelstora vattenbruksföretag som är verksamma i lokalområdet ofta hör till de lokala och regionala myndigheternas behörighet i Europa. Med hänsyn till att de lokala och regionala myndigheterna ständigt står inför stränga miljölagar och tryck från miljöorganisationer och turistbranschen och dessutom måste tampas med den ekonomiska nedgången i det traditionella fisket och en stigande arbetslöshet, skulle de dra stor nytta av tydliga riktlinjer för en hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket.

29.

Kommittén betonar att även när det gäller främjandet av god förvaltningssed kan lokala och regionala myndigheter ge ett viktigt bidrag, t.ex. genom att tillhandahålla information som medlemsstaterna är skyldiga att samla in före utgången av 2013.

30.

Vattenbruket verkar vara mer sårbart än fiske för föroreningar, och därför är det viktigt att uppmuntra medlemsstaterna att upprätta ”riskkartor” och ”konsekvenskartor” för inlandsområden, territorialhav och kustområden. Dessa kartor kan sändas till Europeiska sjösäkerhetsbyrån och bör innehålla information om infrastruktur och funktioner som kan påverka vattenkvaliteten, genomförda riskreducerande åtgärder, övervakningskampanjer, nya stora projekt osv.

31.

Kommittén anser att vattenbrukssektorn skulle ha fördel av samordnad fysisk planering, vilket också är viktigt i den maritima sektorn för att minska konflikter mellan överlappande funktioner, öka dessa funktioners hållbarhet, minska osäkerheten, främja investeringar och påskynda utvecklingen av vattenbruksföretag.

32.

ReK rekommenderar att man maximalt utnyttjar möjligheten att involvera kustaktionsgrupperna i den fysiska planeringen. Via dessa grupper är det nämligen möjligt att involvera lokalområdet i programplaneringen och förvaltningen av resurser, eftersom grupperna fungerar som språkrör för ett stort antal lokala och regionala aktörer.

33.

Kommittén betonar vikten av samverkan mellan vattenbruk och fiske. En synergisk utveckling av dem har positiva effekter på företag samt kust- och ösamhällen, eftersom arbetskraft som frigörs från fisket kan utnyttjas i den växande vattenbrukssektorn. Dessutom kan samverkan mellan vattenbruk och förädlings- och handelsverksamhet, om utvecklingen även här är synergisk, skapa mervärde för vattenbruksprodukter.

34.

ReK uppmanar kommissionen att be medlemsstaterna att i sina fleråriga nationella strategiska planer redogöra närmare för konsekvenserna för vattenbruksföretag i kustområden, kriterierna för att mildra konsekvenserna samt de kompensationsåtgärder som företagen kan dra nytta av.

35.

Kommittén instämmer i att fastställandet av de bäst lämpade områdena för sötvattensbruk kan vara viktigt, och hoppas att det bland de exempel på god praxis som ska insamlas av medlemsstaterna kommer att finnas några som fokuserar på sötvattensbruk.

36.

Kommittén håller med om att det är möjligt att minska den administrativa bördan för företagare om man i samband med den fysiska planeringen utvärderar den miljöpåverkan som vattenbruket orsakar.

37.

Kommittén önskar att man i de strategiska riktlinjerna ska hänvisa till den betydelse som utnyttjande av brackvattensmiljöer (vikar och laguner) kan ha i anslutning till den samordnade fysiska planeringen i kustområden, eftersom de på ett betydande sätt kan bidra till den sociala och ekonomiska uthålligheten i krisperioder samt till att öka EU:s vattenbruksproduktion.

38.

Kommittén instämmer i bedömningen av de positiva effekterna för vattenbruksföretagen av en förbättrad marknadsordning och en bättre strukturering av vattenbrukets producentorganisationer.

39.

ReK uppmanar kommissionen att fortsätta de direkta samråden med producentorganisationer verksamma inom vattenbrukssektorn som syftar till att identifiera de största hinder för utvecklingen som organisationerna stöter på och eventuella lösningar som har hittats.

40.

Kommittén ser de produktions- och marknadsföringsplaner som producentorganisationerna utarbetar som verktyg som man kan välja att använda för att förbättra vattenbruksföretagens konkurrenskraft (tillsammans med sektorsavtal, branschavtal och varumärkespolitik) och för att effektivt möta konsumenternas växande förväntningar på kvalitet och diversitet när det gäller livsmedel.

41.

Kommittén betonar den roll som lokala och regionala myndigheter och deras organ (inom forskning och testning) kan spela både för att främja marknadsorienterad forskning, innovation och kunskapsöverföring och för att bistå medlemsstaterna i syfte att främja och skapa synergieffekter mellan olika nationella forskningsprogram.

42.

ReK uppmanar kommissionen att bibehålla ett starkt fokus på det mycket allvarliga problem som fiskätande fåglar och andra fiskätande djurarter (t.ex. utter) utgör för extensivt vattenbruk och biologisk mångfald, och att utvärdera effektiviteten av de undantagsbestämmelser som medlemsstaterna kan ha antagit vid genomförandet av fågeldirektivet och habitatdirektivet. Dessutom bör det omedelbart undersökas om det stränga skyddet av fiskätande "problematiska djurarter" i vissa regioner över huvud taget fortfarande är förenligt med EU-rätten, så att man på grundval av ändrade klassificeringar enkelt kan motivera nödvändiga undantag i medlemsstaterna.

43.

ReK anser att det är mycket ändamålsenligt att medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna stöder och utvecklar utbildnings- och yrkesutbildningsprogram som är anpassade till vattenbruksmarknadens behov, och att de bör uppmanas att lämna information om det aktuella utbudet och de utvecklingslinjer som tillämpats.

44.

Kommittén anser att kommissionen skulle kunna stödja överföring av kunskap, bästa praxis och innovationer både genom att inrätta det planerade europeiska marknadsobservatoriet och genom att uppmuntra medlemsstaterna att utforma framtida operativa program på ett sätt som säkerställer ett mer omfattande stöd till vattenbruksföretag (särskilt kollektiva sådana) som genomför projekt för överföring av kunskap och innovation.

45.

Regionkommittén erkänner att det är nödvändigt att konsumenterna får noggrann information om kvaliteten på alla vattenbruksprodukter, både europeiska och andra, eftersom korrekt information kommer att stärka sektorns konkurrenskraft.

46.

Kommittén anser att när det gäller märkning och frivilliga certifieringssystem bör de nationella fleråriga strategiska planerna tillhandahålla en uppdaterad ram, innehålla en samlad bedömning av situationen och främja enhetlighet på EU-nivå.

47.

Kommittén hoppas att de strategiska riktlinjerna för en hållbar utveckling av vattenbruket i EU betonar den roll som producentorganisationerna och kustaktionsgrupperna kan spela i samband med den övergripande marknadsföringen av vattenbruksprodukter och de områden där dessa produkter framställs. Regionerna kan konkret bidra till dessa mål.

48.

ReK anser att när det gäller produkters spårbarhet och korta livsmedelskedjor bör medlemsstaterna och regionerna utvärdera de positiva erfarenheterna från jordbrukssektorn och uppmuntra deras tillämpning i vattenbruksföretag i syfte att öka företagens konkurrenskraft.

49.

Kommittén anser att de lokala fiskeförvaltningsplanerna också bör utvärderas utifrån de synergieffekter som kan uppnås med vattenbrukssektorn, med tanke på att de behandlar frågor som uppväxtområden, säsongsvariationer i produktionen, marknadsutbud, den arbetskraft som lämnar fiskerinäringen osv.

50.

Kommittén understryker hur viktigt det är att ägna största möjliga uppmärksamhet åt att den ständigt ökande efterfrågan på ekologiska produkter kan bidra till tillväxten inom sektorn.

51.

ReK stöder fördelningen av målen mellan medlemsstaterna, kommissionen och den rådgivande nämnden för vattenbruket. Till medlemsstaternas mål skulle man även kunna tillägga att de borde utnyttja lokala offentlig-privata partnerskap på ett bättre sätt, inom vilka kustaktionsgrupper kan inrättas, eftersom dessa enheter kan bidra till en hållbar utveckling av vattenbruket.

52.

Kommittén välkomnar att kommissionen tagit hänsyn till ReK:s rekommendation (i yttrande CdR20/2003) att upprätta en rådgivande nämnd för vattenbruket med uppgift att tillhandahålla objektiv information till beslutsfattare. Slutligen påminner kommittén om att den ”erbjuder sig att tjänstgöra som informationsforum och garant för att säkra att allmänheten involveras i och informeras om frågor som rör vattenbruket och på så sätt [...] bidra till en bättre förvaltning av sektorn” (2).

15.4.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 114/42

1.

I Lissabonfördraget föreskrivs att EU:s roll i politiken avseende invandring från tredje land ska stärkas och syfta till en effektiv förvaltning av migrationsströmmarna och rättvis behandling av tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta i medlemsländerna, samt förebygga olaglig invandring och människohandel. I detta syfte fastställer fördraget att Europaparlamentet och rådet ska anta åtgärder, bland annat vad gäller villkoren för inresa, vistelse och fri rörlighet inom EU, samt fastställa normer för medlemsstaternas utfärdande av visum och uppehållstillstånd för längre tid, inbegripet åtgärder för familjeåterförening. Vad gäller integreringen av tredjelandsmedborgare framhålls det uttryckligen i fördraget att EU kan införa åtgärder för att stödja medlemsstaterna, men att man inte eftersträvar en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning eller andra regelverk.

2.

Medlemsstaterna är även fortsättningsvis ansvariga för att fastställa hur många tredjelandsinvandrare de vill ta emot för arbete. Integration av invandrare faller huvudsakligen inom de nationella myndigheternas behörighetsområde i de flesta medlemsstaterna. De lokala och regionala myndigheterna är dock de som främst bär ansvaret för att genomföra integrationspolitiken på områden som utbildning, hälsa, bostäder och arbetsmarknad.

3.

I Stockholmsprogrammet fastställs unionens prioriteringar på områdena rättvisa, frihet och säkerhet för perioden 2010–2014 och där erkänns även det positiva bidrag som välförvaltade invandrarströmmar kan ha för att bygga upp ett rättvist samhälle för alla och en konkurrenskraftig ekonomi. Kommittén understryker hur viktigt det är med en effektiv social, ekonomisk och kulturell integrering av lagliga invandrare för att se till att migrationen får positiva effekter, både för migranterna och för värdsamhällena.

4.

I den nya europeiska agendan för integration av tredjelandsmedborgare bedömer man att invandringen inverkar positivt på tillväxten inom EU och där föreslås också åtgärder för bättre integration av invandrarna. Europeiska kommissionen anser att integrationen är en fortgående process som de olika styresnivåerna bär ett gemensamt ansvar för, och att den kräver kontinuerliga insatser anpassade till utvecklingen och ett ständigt samarbete mellan de involverade aktörerna.

5.

En av Europas stora utmaningar i dag är den åldrande befolkningen som i kombination med den rådande globala ekonomiska krisen leder till brist på högkvalificerade mänskliga resurser, vilket får till följd att dynamiken i den europeiska ekonomin, konkurrensförmågan, kreativiteten och innovationen minskar. I detta sammanhang bidrar tredjelandsmedborgare som kommer till unionen för att forska, studera, praktisera, volontärarbeta, delta i elevutbytesprogram eller arbeta som au pair till att åtgärda bristen på mänskligt kapital.

6.

De europeiska länderna har brist på arbetskraft inom ett antal sektorer, och det finns många lediga tjänster som inte kan täckas av arbetstagare från det egna landet eller övriga EU med tillfredsställande kvalifikationer, i synnerhet på specifika områden, t.ex. vård, forskning och teknik.

7.

Att förstärka de mänskliga resurserna har slagits fast som ett tydligt politiskt mål i Europa 2020-strategin för en smart och hållbar tillväxt för alla inom unionen.

8.

I direktiv 2005/71/EG föreskrivs ett påskyndat inreseförfarande för forskare som är medborgare i tredje land och har undertecknat ett mottagningsavtal med ett forskningsorgan som godkänts av medlemsstaten. I mottagningsavtalet intygas att det finns ett godkänt forskningsprojekt och att forskaren har den vetenskapliga kompetens som krävs för att genomföra det, samt tillräckliga medel och en sjukförsäkring. Forskarna har möjlighet att vistas i en annan medlemsstat inom ramen för sitt forskningsprojekt och undervisa i enlighet med den nationella lagstiftningen.

9.

I direktiv 2004/114/EG fastställs obligatoriska bestämmelser om inresa och vistelse för studerande från tredje land. Medlemsstaterna får själva bestämma om direktivet ska tillämpas på elever, volontärer och oavlönade praktikanter. Om de uppfyller villkoren har de studerande rätt till uppehållstillstånd, vissa rättigheter vad gäller sysselsättning och de kan röra sig mellan olika medlemsstater för sina studier.

10.

Det finns inget direktiv som reglerar inresa för avlönade praktikanter och au pairer, och medlemsstaterna har dessutom inte någon gemensam rättslig ram eller relevant lagstiftning som reglerar deras arbete. Merparten av medlemsstaterna har heller inte antagit ILO:s konvention om hushållsarbete, som ska träda i kraft i september 2013.

11.

Detta yttrande från ReK kommer att grunda sig på den ram som slagits fast i kommitténs tidigare yttranden och målet är att redovisa ReK:s ståndpunkter vad gäller sättet att reglera tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i EU för forskning, studier, elevutbyte, avlönad eller oavlönad praktik, volontärarbete och arbete som au pair. Yttrandet innehåller dessutom förslag som syftar till ett aktivare deltagande från de lokala och regionala myndigheternas sida och ett effektivare genomförande av direktivet.

12.

ReK anser att politiken för att ta emot tredjelandsmedborgare måste vara i linje med de grundläggande europeiska värdena, dvs. respekten för de mänskliga rättigheterna och mångfalden, bekämpande av diskriminering samt främjande av lika möjligheter och tolerans. Den måste dessutom stämma överens med EU:s grundläggande politik när det gäller sammanhållning, sysselsättning, utveckling, yttre förbindelser samt frihet, säkerhet och rättvisa.

13.

ReK anser att tillämpningen av principen om likabehandling i hög grad är avgörande för de demokratiska systemens kvalitet. Den är en av grundstenarna och ett omistligt inslag i EU:s kultur.

14.

Regionkommittén anser att flernivåstyre är den lämpligaste metoden för att uppnå bästa möjliga resultat vid tredjelandsmedborgares inresa och vistelse. Detta arbete måste ske i enlighet med subsidiaritetsprincipen, som reglerar samarbetet mellan EU, medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna.

15.

ReK anser att om man ska uppnå konkreta resultat så måste varje initiativ på migrationsområdet grunda sig på strategier, mål och gemensamma åtaganden gentemot tredje land. Insatserna för att bevara unionen som ett attraktivt och lättillgängligt område för tredjelandsmedborgare måste ske genom en dialog mellan EU och tredje land och i enlighet med målen i EU:s utrikespolitik och externa migrationspolitik enligt den förnyade övergripande strategin för migration och rörlighet.

16.

Kommittén anser att man måste åtgärda bristerna i den nuvarande rättsliga ramen i syfte att stärka rörligheten mot EU hos forskare och studerande från tredje land. En ökad migrantström från tredje land av högkvalificerat mänskligt kapital kommer att bidra till att täcka unionens behov.

17.

Vi stöder kommissionens förslag till direktiv (COM(2013) 151 final) om förbättringar av den rättsliga ram som tillämpas för tredjelandsmedborgare som vill röra sig och tillfälligt bo i EU för perioder över tre månader, i forsknings- eller studiesyfte, för att förvärva erfarenhet och/eller delta i olika verksamheter eller för att förbättra sina färdigheter och möjligheter, bland annat som forskare, studerande, volontärer, avlönade eller oavlönade praktikanter och au pairer.

18.

Kommittén stöder även insatserna för att EU ska behålla sin attraktionskraft hos studerande och forskare. Unionen har en betydande potential när det gäller kompetens och infrastruktur, och detta är nödvändigt för att utveckla de internationella spetsforskningscentrumen inom olika forskningsområden och forskningsgrenar. Om EU och medlemsstaterna vill fortsätta att vara konkurrenskraftiga på internationell nivå måste de alltså utveckla sitt ekonomiska och vetenskapliga samarbete och dessutom anta gemensamma program och mål. Samtidigt måste man ta hänsyn till att andra områden på jorden blir allt mer attraktiva för studerande, forskare och arbetande migranter med höga kvalifikationer. EU bör på ett effektivt och direkt sätt åtgärda de brister som konstaterats när det gäller att locka dessa grupper till Europa.

19.

Kommittén anser att ett direktiv är det lämpligaste lagstiftningsverktyget för att åtgärda bristerna i det gällande systemet och för att garantera en enhetlig rättslig ram. Genom direktivet möjliggörs gemensamma bindande regler om villkoren för inresa och vistelse, förfaranden och godkännanden, men samtidigt ger det medlemsstaterna den flexibilitet som behövs för genomförandet.

20.

ReK beklagar att kommissionen inte uttryckligen talar om att anta en modell "nedifrån och upp" och att den konsekvensanalys som har utförts inte har beaktat de särskilda följder som inrese- och vistelsepolitiken för tredjelandsmedborgare medför för den lokala och regionala nivån.

21.

Kommittén välkomnar dock att det skapas en gemensam ram för alla dessa grupper av tredjelandsmedborgare. Ett effektivt system som lockar till sig talangfulla invandrare måste grunda sig på gemensamma och förenklade villkor och inresekrav.

22.

Det behövs en insynsvänlig och samordnad rättslig ram för tredjelandsmedborgares villkor för inresa och vistelse om unionen ska bli mer attraktiv och lättillgänglig för tredjelandsmedborgarna. EU:s lagstiftning måste omfatta villkoren för inresa och vistelse, visum och uppehållstillstånd för en längre vistelse, rättigheter för de tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta i ett EU-land, och de villkor som reglerar deras rörlighet inom EU.

23.

Kommittén är mycket nöjd med att de gemensamma bestämmelserna i direktivet även ska tillämpas på avlönade praktikanter och au pairer och anser att denna nya rättsliga ram kommer att garantera att dessa grupper av tredjelandsmedborgare behandlas rättvist.

24.

Vi stöder också fastställandet av rättssäkerhetsgarantier i samband med beslutet om att bevilja eller inte bevilja tillstånd (artikel 29).

25.

Det är positivt att bestämmelserna om rörlighet inom unionen stärks för alla berörda grupper, och att det införs mer gynnsamma regler för stipendiater inom unionens rörlighetsprogram, t.ex. Erasmus Mundus och Marie Curie (artikel 29).

26.

Det är bra att förfarandena för att få uppehållstillstånd förenklas och kommittén anser att det är positivt att det blir obligatoriskt för medlemsstaterna att tillhandahålla information om villkoren för inresa och vistelse (artikel 30).

27.

Vi instämmer i införandet av proportionalitetsprincipen vid uttag av avgifter för att handlägga ansökningar (artikel 31).

28.

Kommittén är mycket nöjd med att man erkänner principen om lika behandling av alla grupper i förhållande till invånarna i mottagarlandet vad gäller tillgång till varor och tjänster, med undantag för bostadsförvärv (artikel 21.2).

29.

ReK ställer sig bakom de bestämmelser som ger studerande rätt att arbeta upp till 20 timmar i veckan i mottagarlandet, ger tillgång till arbetsmarknaden för forskares familjemedlemmar och tillåter forskare och studerande att efter avslutade studier stanna kvar i medlemsstaten i maximalt 12 månader för att söka arbete.

30.

Vi instämmer också i bestämmelserna (artikel 32 och 33) som rör insamlingen av statistikuppgifter över antalet tredjelandsmedborgare som beviljas tillstånd till inresa och vistelse på grundval av det nya direktivet.

31.

Det är vidare viktigt att de begränsningar som härrör från direktiv 2011/98/EG om det kombinerade tillståndet vad gäller sociala trygghetssystem inte tillämpas på forskare.

32.

Regionkommittén anser att det behövs ett integrerat tillvägagångssätt för att uppnå målen med direktivet, vars främsta syfte är att skapa en konkurrenskraftig europeisk ekonomi i en internationell miljö. De insatser som syftar till att locka till sig mänskliga resurser från tredje land bör inte bara begränsa sig till villkoren för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare, utan samtidigt stödja de åtgärder som krävs för att integrera dem i lokalsamhällena, vilket kan omfatta ett brett politiskt spektrum, t.ex. utbildning, sysselsättning, folkhälsa samt ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

33.

Kommittén uppmanar medlemsstaterna att skaffa sig en lämplig rättslig ram för att garantera rättvis behandling av avlönade praktikanter och personer som hjälper till i hushållet (au pairer). Medlemsstaterna bör så snart som möjligt ansluta sig till ILO:s konvention om hushållsarbetare.

34.

ReK anser att tillämpning av flernivåstyre är en viktig förutsättning för att skapa en reglering av systemet för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse inom unionens territorium. Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att om man ska lyckas med politiken att locka till sig talangfulla invandrare så är det nödvändigt att de lokala och regionala myndigheterna aktivt bidrar i arbetet med att verka för rörlighet för de grupper som berörs av förslaget till direktiv. Fastställandet av villkoren för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare i EU och åtföljande mottagande och integration av dem i medlemsstaterna är ett område av stort intresse för de lokala och regionala myndigheterna och det har stor betydelse för deras åtgärder. De lokala och regionala myndigheterna spelar en avgörande roll för att skapa de förutsättningar som krävs för att tredjelandsmedborgare ska få tillgång till information och tjänster med avseende på utbildning, hälso- och sjukvård, sysselsättning, bostäder och andra tjänster av offentlig karaktär.

35.

Kommittén anser att en europeisk samsyn måste åtföljas av motsvarande kostnadsanalys i syfte att bedöma den ekonomiska kostnaden och den administrativa börda som tillämpningen av de nya bestämmelserna kan få för medlemsstaterna respektive de lokala och regionala myndigheterna. ReK erinrar om att de lokala och regionala myndigheterna utgör den sammanhållande länk som gör det möjligt för invandrarna att utveckla ett starkt och konstruktivt förhållande till mottagarsamhället. Denna roll kan medföra merkostnader för kommunerna och regionerna, som ofta är de som får hantera integrationens utmaningar, vilket är särskilt svårt men än mer nödvändigt i en tid av ekonomisk kris och stora budgetåtstramningar.

15.4.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 114/48

1.

Kommittén betraktar Europeiska unionens solidaritetsfond (nedan kallad ”fonden”) som EU:s främsta verktyg för att kunna reagera på större katastrofer i medlemsstaterna eller i de länder med vilka det pågår förhandlingar om anslutning till EU och på så sätt visa EU:s solidaritet gentemot de drabbade länderna, regionerna och kommunerna (artikel 222 i EUF-fördraget).

2.

Vi konstaterar att den nuvarande fonden rent generellt har visat sig vara en framgång. Den skulle dock kunna fungera bättre. Man skulle framför allt kunna förenkla de administrativa förfaranden som krävs för att frigöra medel ur fonden i syfte att kraftigt förkorta tiden från det att en katastrof inträffar till dess att bistånd ges. Fondens bestämmelser skulle kunna vara mer överskådliga, och den skulle kunna vara mer inriktad på att tillgodose de drabbade områdenas behov.

3.

Kommittén beklagar att kommissionen föreslår att den maximala årliga tilldelningen via fonden på 500 miljoner euro (i 2011 års priser) har förblivit oförändrad sedan 2002, vilket riskerar att leda till att bistånd inte frigörs vid alla stora katastrofer, särskilt som de förekommer allt oftare.

4.

Kommittén anser att den nuvarande förordningen och de ändringar som föreslås ligger i linje med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

5.

Stora naturkatastrofer får förödande effekter framför allt för de kommuner och regioner som de drabbar. De vållar mycket ofta stor skada på grundläggande infrastruktur samt natur- och kulturarv i de drabbade områdena.

6.

Ofta är det de lokala och regionala myndigheterna som äger den skadade infrastrukturen och därför har ett ansvar att återställa den. De har också ett ansvar för räddningsarbetet, för att finna tillfälliga alternativa bostäder för de evakuerade invånarna och för att sanera det skadade området.

7.

Även om medlemsstaterna och anslutningsländerna är de främsta mottagarna av stödet från fonden anser vi att detta i slutändan framför allt är avsett att finansiera åtgärder på regional och lokal nivå.

8.

För de lokala och regionala myndigheterna är det framför allt viktigt att fonden reagerar snabbt och att de tillgängliga medlen sätts in på ett sådant sätt att man i största möjliga utsträckning tillgodoser de faktiska behoven.

9.

Vi välkomnar därför kommissionens förslag, som bidrar till att påskynda biståndet från fonden och att fokusera det bättre, och framför ett antal rekommendationer som framför allt är av vikt för de lokala och regionala myndigheterna.

10.

Vi vill också fästa uppmärksamhet på att hänsyn måste tas till den speciella situationen i de yttersta randområdena, som är mer sårbara för extrema väderförhållanden.

11.

Vi ställer oss positiva till att fondens tillämpningsområde klargörs. Detta innebär att den nuvarande osäkerheten om det rättsliga läget försvinner och att man undviker ansökningar som inte uppfyller villkoren.

12.

Vi välkomnar kommissionens strävan att förenkla definitionen av regionala katastrofer genom att införa ett tydligt BNP-baserat kriterium. Denna nya definition kommer att påskynda kommissionens granskning av ansökningarna och göra fonden mer överskådlig och effektiv. För potentiella sökande blir det lättare att på förhand avgöra om katastrofen i fråga medför rätt till bistånd.

13.

Kommittén föreslår att kriteriet för en regional naturkatastrof fastställs till 1,0 % av en Nuts 2-regions BNP. Detta kriterium skulle enligt Regionkommittén bättre återspegla önskan om att vid regionala naturkatastrofer ge bistånd i mer eller mindre samma utsträckning.

14.

Vi anser att det bör ske en justering av de angivna indikatorerna vid naturkatastrofer på någon av öarna i de öregioner som tillhör Nuts 2-regionerna, för att förhindra att ett uteslutande regionalt angreppssätt innebär att denna fond inte utnyttjas i sådana fall.

15.

Katastrofer inträffar allt oftare i områden som i stor utsträckning inte sammanfaller med (de i vissa stater rent administrativa) Nuts 2-regionerna utan sträcker sig över flera sådana regioner. Om man i det regionala kriteriet endast tar hänsyn till gränsdragningen mellan Nuts 2-regionerna kan det hända att kriteriet inte blir objektivt.

16.

Kommittén föreslår att man inför ett kriterium för regionala katastrofer på Nuts 3-nivå för det fall att ett antal Nuts 3-regioner som direkt gränsar till varandra och tillsammans till sin storlek motsvarar en Nuts 2-region (minst 800 000 invånare) drabbas av en katastrof. Den resulterande procentandelen av BNP bör i så fall beräknas på grundval av det vägda genomsnittet för de enskilda Nuts 3-regionerna.

17.

Många katastrofer är gränsöverskridande, och EU:s insatser skulle i dessa fall ha ett stort mervärde och sända ut en tydlig positiv signal till invånarna.

18.

För definitionen av exceptionella gränsöverskridande naturkatastrofer bör man använda ovannämnda kriterium för angränsande regioner på Nuts 3-nivå som kan befinna sig i flera olika stater.

19.

Kommittén välkomnar möjligheten att utnyttja fonden inte bara för ”omedelbara” insatser utan även för insatser som direkt hänger samman med katastrofen men är av mer långsiktig karaktär.

20.

På lokal och regional nivå finns det efter katastroferna ett verkligt behov av att återställa infrastrukturen i ett skick som innebär att den bättre kan stå emot katastrofer i framtiden. I vissa fall handlar det om att infrastrukturen måste förflyttas till en lämpligare plats.

21.

Kommittén föreslår att man förtydligar vilka insatser som ska berättiga till bidrag från fonden, och att man bland dessa tar med möjligheten att finansiera insatser för att försätta infrastrukturen inte bara i ursprungligt skick utan också i ett skick som innebär att den bättre kan stå emot nya naturkatastrofer. Vi föreslår samtidigt att man till de bidragsberättigande insatserna också räknar förflyttning av infrastruktur från platser där den hotas av nya naturkatastrofer i framtiden.

22.

Vissa lokala och regionala myndigheter måste ofta ta externt tekniskt stöd i anspråk för att hantera en katastrof och genomföra åtgärder för att återställa områdena.

23.

Kommittén föreslår att utgifter för externt tekniskt stöd ska räknas till de utgifter som berättigar till bidrag från fonden, men att detta högst får utgöra 2 % av det totala bidraget från fonden.

24.

Behöriga offentliga organ behöver gott om tid på sig för att förbereda sina ansökningar, framför allt för att bedöma skador och samla in bevis till stöd för ansökan, samtidigt som de omedelbart måste reagera på katastrofen. Uppgiften försvåras vid katastrofer som utvecklar sig långsamt, t.ex. torka, men också vid t.ex. översvämningar som ibland varar i flera veckor eller till och med månader och där skadorna inte kan fastställas förrän vattnet har flutit bort. Katastrofens omfattning kan i dessa fall inte fastställas förrän i ett senare skede.

25.

Vi välkomnar därför kommissionens förslag om att ta hänsyn till de särskilda förhållanden som råder vid katastrofer som utvecklar sig långsamt.

26.

För andra naturkatastrofer fortsätter de nuvarande bestämmelserna att gälla enligt lagstiftningsförslaget, men detta löser inte problemen i arbetet med att förbereda ansökningar vid långvariga översvämningar.

27.

Kommittén föreslår därför att man vid långvariga översvämningar inför en möjlighet att lämna in ansökan inom tio veckor efter det att risken för en naturkatastrof upphör (t.ex. genom att den nödsituation som har utlysts av medlemsstaten eller den regionala myndigheten e.d. upphävs).

28.

Vi delar kommissionens uppfattning att nödvändiga förebyggande åtgärder spelar en grundläggande roll vid naturkatastrofer och att man oavlåtligen bör arbeta på att förbättra dessa.

29.

Skyldigheten att ta med uppgifter om katastrofriskförebyggande åtgärder i ansökan kan leda inte bara till en ökad administrativ börda för de sökande utan även till förseningar i arbetet med att förbereda och sammanställa ansökningarna. Detta skulle stå i strid med det ursprungliga målet att förenkla de administrativa förfaranden som krävs för att frigöra medel från detta instrument.

30.

Vi föreslår att man i det skede då de sökande sammanställer sina ansökningar bara kräver en kortfattad beskrivning av genomförandet av unionslagstiftningen (artikel 4.1 e) och stryker kravet på andra upplysningar (artikel 4.1 f), eftersom dessa ges i rapporten om genomförandet av bidraget från fonden.

31.

Kommittén välkomnar kommissionens förslag om att möjliggöra utbetalning av förskott för att fonden ska kunna reagera snabbt. Vi föreslår dock att systemet för förskott står utanför den fleråriga budgetramen och de konkret föreslagna strukturfonderna.

32.

Vi välkomnar kommissionens planer på att påskynda det administrativa förfarandet för beviljande av bistånd från fonden för att detta snabbare ska nå fram till de drabbade regionerna. I detta sammanhang vill vi dock peka på att tiden för att använda bidragen från fonden i själva verket är kortare.

33.

Kommittén föreslår att tidsfristen för utnyttjande av bidrag från fonden förlängs till 2 år, framför allt eftersom det kan ta lång tid att återställa grundläggande infrastruktur och återuppta grundläggande tjänster och leveranser med tanke på behovet av att ta fram nödvändig dokumentation och respektera bestämmelserna för offentliga upphandlingar.

34.

EU:s organ och de nationella, regionala och lokala myndigheterna har vid flera tillfällen yttrat sig om behovet av att i största möjliga utsträckning införa en förenklad förvaltning inriktad på resultatorientering (1). Förenkling är emellertid ännu viktigare när det gäller solidaritetsfonden, som används vid extrema nödsituationer. Till de utgifter som är stödberättigande under solidaritetsfonden hör nämligen utgifter för att tillgodose omedelbara personliga behov. Därför vore det lämpligt att tillåta enhetskostnader när det gäller utgifter som avser förnödenheter till den drabbade befolkningen och som inte avser återuppbyggnad av infrastruktur.

15.4.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 114/57

1.

Mot bakgrund av att EU:s hamnar för närvarande sysselsätter 3 miljoner människor direkt eller indirekt och att de fraktvolymer som hamnarna hanterar enligt prognoserna ska öka med 50 % fram till 2030, välkomnar Regionkommittén att kommissionen bygger upp sitt ”hamnpaket” kring följande prioriteringar:

2.

Kommittén betvivlar dock att kommissionen har en helhetssyn på hamnpolitiken med tanke på att det i hamnpaketet saknas hänvisningar till både Europa 2020-strategin och ”blå tillväxt”-initiativet samt till översynen av de för hamnarna högst relevanta förordningarna om gränsvärden för svavel i marina bränslen, och med tanke på den bristande samordningen med översynen av riktlinjerna för statligt stöd i hamnsektorn.

3.

Regionkommittén noterar att kommissionen har gjort det politiskt djärva valet att lägga fram ett förslag till förordning för vilket ett visst antal lagstiftningsparametrar, t.ex. förslaget till direktiv om koncessioner, förslaget till förordning om TEN-T och förslaget till förordning om tillträdet för varor och tjänster från tredjeländer till unionens inre marknad för offentlig upphandling (COM(2012) 124 final), ännu inte har antagits och därför är osäkra till innehållet.

4.

Vi konstaterar att kommissionen sedan 2011 har genomfört intensiva samråd med berörda aktörer. Kommittén beklagar dock att varken Regionkommittén eller sammanslutningar som företräder lokala och regionala myndigheter har fått delta direkt. Det är också en missräkning att den territoriella dimensionen inte uttryckligen tagits upp i konsekvensbedömningen, trots kommissionens arbetsdokument nyligen om bedömning av territoriella konsekvenser (1). Detta är ännu beklagligare om man betänker de utmaningar som den europeiska hamnpolitiken står inför när det gäller territoriell sammanhållning. Dessa utmaningar försvåras för närvarande genom den ökade användningen av containrar (”containerisering”) och hotet om överbelastning av infrastrukturen i inlandet i närheten av de största hamnarna.

5.

ReK vill betona behovet av att beakta mångfalden bland EU:s hamnar, som beror på geografisk belägenhet, olika typer av ekonomisk aktivitet, olika hamnregelverk och skillnader i de tillämpliga nationella ramarna för hamnpolitiken. Kommittén påminner i detta sammanhang om att hamnpaketet, i enlighet med beslut nr 661/2010/EU om unionens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet (artikel 12.2), ska vara tillämpligt på kusthamnar som motsvarar en av kategorierna A, B eller C enligt följande definitioner:

6.

Vi välkomnar att arbetsmarknadens parter i hamnsektorn har inrättat en kommitté för social dialog på EU-nivå, och framhåller vikten av att främja den sociala dialogen på nationell och lokal nivå som ett instrument för att förbättra livs- och arbetsvillkoren samt för att förbättra sektorns konkurrenskraft.

7.

Regionkommittén ställer sig bakom kommissionens argument för valet av rättslig grund (artikel 100.2 i EUF-fördraget) och förenligheten med subsidiaritetsprincipen enligt motiveringen till förslaget till förordning (punkt 3.3). Vad gäller proportionalitetsprincipen är Regionkommittén dock inte övertygad om att det är bättre att välja en förordning än ett direktiv, som har använts för kommissionens tidigare förslag och för närliggande lagstiftning (särskilt om koncessioner). Det skulle vara motsägelsefullt att välja ett rättsinstrument som är direkt bindande i sin helhet, såsom en förordning, och samtidigt erkänna den framträdande roll som spelas av medlemsstaterna samt de regionala och lokala offentliga myndigheter som ägnar sig åt att utveckla hamninfrastrukturen. Dessutom skulle ett direktiv vara lämpligare för att ta hänsyn till den betydande mångfalden bland EU:s hamnar.

8.

Regionkommittén vill peka på att EU sedan år 2000 har gjort cirka 6,2 miljarder euro tillgängliga via struktur- och sammanhållningsfonderna för medfinansiering av infrastruktur i kusthamnar. Mellan 2007 och 2012 tilldelades dessutom hamnarna 4 % av TEN-T-anslaget (dvs. 244,6 miljoner euro).

9.

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på revisionsrättens särskilda rapport nr 4/2012 ”Att använda struktur- och sammanhållningsfonderna till medfinansiering av transportinfrastruktur i kusthamnar – en ändamålsenlig investering?” (2). Vi vill särskilt peka på revisionsrättens rekommendation att ”[sätta] upp som villkor för sammanhållningsfondsstöd för den kommande perioden att det finns en heltäckande långsiktig hamnutvecklingsstrategi (som bygger på en behovsbedömning) för alla hamnar i den berörda regionen”.

10.

ReK välkomnar kommissionens fastställande (3) att statligt stöd till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, inklusive bidrag från Eruf, inte ska beaktas vid beräkningen av taken för nivån på regionalt stöd om villkoren i beslutet av den 20 december 2011 är uppfyllda (4).

11.

Vi påminner om vikten av att klargöra om ordningen för statligt stöd är tillämplig på infrastruktur, mot bakgrund av problemen med tolkningen av tribunalens dom av den 24 mars 2011 i målen Freistaat Sachsen och Land Sachsen-Anhalt (T-443/08) och Mitteldeutsche Flughafen AG och Flughafen Leipzig-Halle GmbH (T-455/08) mot Europeiska kommissionen, som medfört betydande förseningar i samband med förhandskontrollen av cirka 200 infrastrukturprojekt som finansieras via strukturfonderna.

12.

Kommittén beklagar att kommissionen i hamnpaketet inte har inkluderat direkta förslag till klargörande av begreppet statligt stöd när det gäller finansieringen av infrastruktur i bl.a. hamnsektorn (åtgärd 5). I stället lade kommissionen den 3 juli 2013 fram ett frågeformulär om hamnarnas funktionssätt och beskattning som enbart riktas till alla medlemsstaters ständiga representationer. Vi uppmanar därför eftertryckligen kommissionen att under de kommande månaderna tillämpa en mer inkluderande strategi och genom ReK göra de lokala och regionala myndigheterna delaktiga i översynen av bestämmelserna om statligt stöd för infrastruktur i allmänhet och hamnar i synnerhet, särskilt när det gäller de gruppundantagsförordningar för hamninfrastruktur som troligen kommer att utarbetas under 2013.

13.

Kommittén rekommenderar att muddring, förtöjning, lotsning och bogsering ska undantas från förordningens tillämpningsområde eftersom dessa tjänster omfattas av mål av allmänt intresse, dvs. trygghet, säkerhet och miljöskydd. I fråga om mottagningsanordningar i hamn uppmanar kommittén kommissionen att undanröja de inkonsekvenser som finns i förhållande till redan befintliga direktiv – eller klargöra avgränsningarna mellan dem. Villkor för och krav på mottagningsanordningar i hamn regleras redan i direktiv 2000/59/EG. Särskilt bestämmelserna i artikel 8 strider mot fritt tillträde till marknaden för alla leverantörer av avfallshanteringstjänster. Om hamnoperatörerna väljer enskilda mottagningsanordningar och inkluderar dessa i det avgiftssystem som direktivet kräver, är bestämmelserna om offentlig upphandling i direktiv 2004/17/EG tillämpliga.

14.

ReK beklagar att artikel 2 (Definitioner) inte innehåller någon definition av ”behörig myndighet”, trots att begreppet spelar en viktig roll i artiklarna 8 och 9.

15.

Kommittén beklagar att man inte i tillräcklig omfattning beaktar de lokala och regionala myndigheternas roll när det gäller den tillämpliga lagstiftningen och fastställandet av minimikrav för tillhandahållandet av hamntjänster (artiklarna 4.2 d, 4.4 och 6.4).

16.

Vi anser att man ytterligare bör utsträcka de allmännyttiga skyldigheterna i artikel 8 så att de också i synnerhet omfattar kriterier kopplade till den territoriella sammanhållningen, t.ex. avlägsna områdens, öregioners och de yttersta randområdenas tillgänglighet.

17.

Mot bakgrund av förfarandet för en begränsning av antalet hamntjänsteleverantörer i artikel 7 undrar vi varför kommissionen i artikel 10 föreskriver endast en möjlighet och inte en skyldighet att tillförsäkra den personal som varit anställd av den tidigare hamntjänsteleverantören samma rättigheter som skulle ha gällt om det varit fråga om en överlåtelse enligt direktiv 2001/23/EG.

18.

Kommittén menar att de krav som fastställs i bl.a. artikel 12 på detaljerad information från hamnmyndigheterna om vilka offentliga medel som de erhållit och på separata räkenskaper kan vara oproportionerliga, särskilt med tanke på att kostnadsstrukturerna kan skilja sig åt avsevärt beroende på var hamnarna är belägna.

19.

ReK anser att kommissionen bör specificera närmare vad som avses med ”gemensamma avgiftsprinciper” i artikel 14.5, mot bakgrund av att man så mycket som möjligt bör precisera alla befogenheter att anta delegerade akter som kommissionen ges.

20.

Vi ifrågasätter mervärdet i att inrätta ett oberoende tillsynsorgan med uppgift att kontrollera och övervaka tillämpningen av förordningen (skäl 19 och artikel 17). Ett sådant organ skulle kunna skapa ytterligare byråkratiska hinder när utveckling av hamnar planeras samt påverka medlemsstaternas budgetar.

21.

På samma sätt är det oklart varför samarbete mellan oberoende tillsynsorgan behövs för att underlätta ett enhetligt genomförande av en förordning, som per definition är direkt tillämplig (artikel 18).

—

Lotsning, bogsering och förtöjning är hamntjänster av allmänt intresse (med målet att bevara sjösäkerheten och skydda miljön) som regleras strikt i medlemsstaterna och inte kan omfattas av ett marknadsbaserat synsätt.

—

Att ta med muddringstjänster i förordningen utgör ett intrång i hamnarnas egendom, eftersom hamnarna i regel inte längre skulle få underhålla sina egna vattenvägar och hamnbassänger på egen hand. Dessutom är muddring inom de enskilda hamnområdena jämförbar med underhållsåtgärder vid kajer och slussar, men inte med andra hamntjänster, som har en direkt koppling till varje fartygsanlöp och som faktureras enskilt per fartygsanlöp.

—

Det föreslås att de allmännyttiga skyldigheterna utvidgas till att omfatta kriterier kopplade till den territoriella sammanhållningen, såsom antyds i motiveringen till förslaget till förordning (se slutet av punkt 1.4). Dessutom bör man också ta hänsyn till kriterier som är särskilt betydelsefulla för att trygga förfarandena i hamnarna och skydda miljön, men som inte är ekonomiskt lönsamma.

—

Eftersom hamnledningen kan vara ett privat organ som får offentliga medel bör möjligheten enligt artikel 8.3 att hamnledningen kan vara den berörda myndigheten för att fastställa allmännyttiga skyldigheter begränsas till offentligt ägda hamnledningar.

15.4.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 114/73

1.