5.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 356/1

1.

Regionkommittén ställer sig till fullo bakom EU:s gemensamma ståndpunkt och uppmanar alla berörda parter i den 19:e partskonferensen att vidta nödvändiga åtgärder för att uppnå ett internationellt rättsligt bindande klimatavtal som syftar till att hålla den globala uppvärmningen under 2 °C och som ska ingås senast 2015 och genomföras senast 2020.

2.

Kommittén uppmanar förhandlarna att återfå känslan av att det brådskar och att göra framsteg när det gäller att öka ambitionsnivån i det nya avtalet.

3.

En förutsättning för att de nationella regeringarna och EU ska kunna uppnå sina mål är ett aktivt deltagande av de lokala och regionala myndigheterna, som är de som påverkas mest direkt av klimatförändringarnas konsekvenser och som till stor del ansvarar för genomförandet av politiken. ReK vill därför också framhålla behovet av ”geografiskt indelade” uppgifter om inverkan av klimatförändringarna och anpassningsstrategierna.

4.

Klimatåtgärder bör integreras i alla sektorer och budgetar på alla styrelsenivåer. Kommittén framhåller att många sektorer där reformer behövs, bl.a. energi, jordbruk, byggnader, fysisk planering, avfall och transporter, faller under lokala eller regionala myndigheters ansvarsområde.

5.

De internationella myndigheterna och EU-delegationen uppmanas därför att ge de lokala och regionala myndigheterna en framträdande roll i de internationella klimatförhandlingarna och genomförandeprocesserna och erkänna den roll dessa myndigheter kan spela för att underlätta förhandlingarna.

6.

ReK välkomnar förslaget från FN:s generalsekreterare om att hålla ett klimattoppmöte för världens ledare i september 2014. För ett effektivt toppmöte måste de lokala och regionala myndigheterna göras delaktiga.

7.

Koldioxidhalten i atmosfären överstiger nu den kritiska gränsen på 400 ppm, och kommittén är mycket oroad över det s.k. gigatonglappet mellan de åtgärder som förhandlarna har enats om att genomföra och de åtgärder som ännu måste antas för att den globala uppvärmningen ska kunna hållas under 2 °C.

8.

Kommittén är medveten om osäkerheten när det gäller klimatmodellering och uppnåendet av minskningarna och förespråkar därför en försiktighetsprincip i anpassningspolitiken där man tar hänsyn till konsekvenserna av en temperaturökning på mer än 2 °C.

9.

ReK stöder till fullo inställningen att det förväntade FN-avtalet om klimatförändringar 2015 inte bara bör omfatta begränsning utan också anpassning, och framhåller vikten av att betrakta dem som lika prioriterade.

10.

Förhandlarna uppmanas att fullgöra åtagandet om 100 miljarder USD till den gröna klimatfonden och att omsätta begreppet ”förluster och skador” i praktiken, såsom man enades om vid partskonferensen i Doha 2012.

11.

Kommittén välkomnar och uppmuntrar till ytterligare framsteg inom skogsbruket, särskilt beträffande metodaspekter på FN-programmet för minskade utsläpp från avskogning och skogsförstörelse (Redd+). Dessutom bör finansieringsmöjligheterna på detta område ökas i enlighet med detta.

12.

Sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) spelar en avgörande roll för att begränsa effekterna av klimatförändringarna, men man måste beakta hållbar landsbygdsutveckling och livsmedelstrygghet, särskilt i utvecklingsländerna.

13.

Det är nödvändigt att bygga upp motståndskraften mot klimatförändringarna, särskilt i de mest utsatta regionerna och bland de mest utsatta samhällsmedborgarna, för att avtalet ska bli rättvist.

14.

Framtida utsläppsminskningar och övriga begränsningsåtgärder måste fördelas rättvist inom hela det internationella samfundet, med vederbörlig hänsyn tagen till ländernas och regionernas olika kapacitet och utgångsläge.

15.

I detta sammanhang efterlyser kommittén en omfattande strukturell reform av EU:s utsläppshandelssystem.

16.

Det finns en brådskande behov av att uppmuntra samverkanseffekter mellan anpassnings- och begränsningsåtgärder genom att utbyta lärdomar och god praxis samt genom att främja forskning och innovation och politisk samordning.

17.

EU har visat att det går att frikoppla koldioxidutsläpp från BNP-tillväxt, och EU måste fortsätta att föregå med gott exempel och genomföra ambitiösa och bindande mål, såsom de för minskade koldioxidutsläpp, förnybar energi och energieffektivitet.

18.

Kommittén framhåller insatserna av städer och regioner i Europa som har antagit lokala eller regionala klimat- och energistrategier eller initiativ som har potential att höja ambitionsnivån på nationell nivå, t.ex. utmärkelsen Europas miljöhuvudstad och borgmästaravtalet, vars undertecknare förbinder sig att minska koldioxidutsläppen med mer än 20 % till år 2020.

19.

Kommittén menar att de insatser som städer och regioner gör måste erkännas och omfattas av redovisningssystemet för mätbarhet, rapporterbarhet och verifierbarhet (MRV).

20.

ReK efterlyser ökat globalt informationsutbyte och bekräftar sitt engagemang för det samförståndsavtal som man ingått med FN:s miljöprogram (Unep) för att främja samverkanseffekter mellan de olika styrelsenivåerna och förbättra genomförandet av multilaterala miljöavtal. I detta sammanhang vill kommittén också bekräfta sitt engagemang för det samförståndavtal som ingåtts med den amerikanska borgmästarkonferensen och det framtida avtalet med kinesiska borgmästare.

21.

I framtida EU-strategier bör man utnyttja potentialen hos multilateralt decentraliserat samarbete med tredjeländer. ReK fäster uppmärksamheten vid de särskilda instrument som kommittén har utvecklat för att underlätta detta samarbete.

22.

Kommittén skulle vilja att ”klimatkriterierna” beaktas fullt ut i EU:s olika finansieringsinstrument, bl.a. i den europeiska utvecklingspolitiken.

23.

De regionala och lokala myndigheterna har fått ökat erkännande i Cancúnavtalet, och kommittén upprepar sin uppmaning till flernivåstyre i den globala miljöpolitiken. ReK efterlyser därför ett tydligt åtagande av parterna i FN:s ramkonvention om klimatförändringar att involvera och stödja de regionala och lokala myndigheterna i genomförandet av beslut inom ramkonventionen, i likhet med beslut X/22 från konventionen om biologisk mångfald.

24.

Regionkommittén ger sin ordförande i uppdrag att överlämna denna resolution till Europaparlamentets talman, Europeiska rådets ordförande, Europeiska kommissionens ordförande, det litauiska EU-ordförandeskapet och sekretariatet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

5.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 356/3

—

ReK understryker de lokala och regionala budgetarnas betydelse för de offentliga utgifterna i EU. Anslagen till sammanhållningspolitiken bör betraktas som investeringar och inte enbart som rena offentliga utgifter.

—

Ökad effektivitet i samband med resursfördelningen är inte tillräckligt för att förbättra fördelningen av medlen, utan man måste också ta hänsyn till regionala olikheter och hinder som kan försvåra tillväxten i vissa regioner, analysera effekterna när det gäller insatser och försöka mildra konsekvenserna för sammanhållningspolitiken.

—

Kommittén framhåller att flernivåstyre och samarbete mellan olika administrativa nivåer är grundläggande för ett bättre utnyttjande av fonderna i syfte att uppnå målen för Europa 2020-strategin.

—

Regionkommittén upprepar sin ståndpunkt att förhandsvillkoren bör begränsas till områden som är direkt relaterade till genomförandet av sammanhållningspolitiken, och att det är viktigt att inte överbelasta sammanhållningspolitiken med ansvarsområden som inte hör dit, vilket bara bidrar till ökad byråkrati.

—

Regionkommittén upprepar sitt starka motstånd mot makroekonomisk villkorlighet i linje med Europaparlamentets ståndpunkt.

—

Kommittén beklagar att rådet insisterar på en resultatreserv och upprepar i stället förslaget om att inrätta en flexibilitetsreserv finansierad med resurser som härrör från automatiskt återtagande.

—

Som möjliga mekanismer för en enklare och enhetligare hantering av förfaranden och en standardisering av dokument föreslår kommittén användning av gemensamma it-verktyg och effektivt genomförande av gemensamma kontaktpunkter för att undvika formaliteter mellan avdelningar inom samma myndighet.

Föredragande

Alberto NUÑEZ FEIJÓO (ES–PPE), regionpresident i den autonoma regionen Galicien

1.

Regionkommittén vill framhålla den betydelse som sammanhållningspolitiken hittills haft i konvergensprocessen mellan EU:s regioner och den roll som den kommer att fortsätta att spela i framtiden, eftersom den är grundbulten när det gäller att skapa sysselsättning, främja ekonomisk tillväxt och ta itu med den sociala och territoriella sammanhållningen och därigenom bidrar till att uppnå målen i Europa 2020-strategin. Strukturfonderna utgör över 60 % av de offentliga investeringarna i sex medlemsstater och mellan 30 % och 60 % i sju medlemsstater.

2.

ReK understryker de lokala och regionala budgetarnas betydelse för de offentliga utgifterna i EU. År 2011 utgjorde de 16,7 % av BNP och 34 % av de totala offentliga utgifterna i EU. Direktinvesteringarnas roll i dessa budgetar bör framhållas, eftersom de är en nyckelfaktor för en snabb ekonomisk återhämtning. Anslagen till sammanhållningspolitiken bör betraktas som investeringar och inte enbart som rena offentliga utgifter.

3.

Ökad effektivitet i samband med resursfördelningen är inte tillräckligt för att förbättra fördelningen av medlen, utan man måste också ta hänsyn till regionala olikheter och hinder som kan försvåra tillväxten i vissa regioner, analysera effekterna när det gäller insatser och försöka mildra konsekvenserna för sammanhållningspolitiken.

4.

Kommittén rekommenderar att man koncentrerar de resurser som EU-finansieringen innebär till områden med stor strategisk betydelse inom varje region, framför allt kunskapsbaserade områden, utbildning, forskning och innovation, som får en hävstångseffekt på regionernas ekonomi i övrigt.

5.

Regionkommittén anser att alla styresnivåer har ett delat ansvar för offentliga investeringar och välkomnar OECD:s förslag till rekommendation om grundprinciper för effektiva offentliga investeringar (1). Vi rekommenderar att dessa principer antas på EU-nivå och föreslår en regelbunden uppföljning av deras tillämpning inom ramen för de indikatorer för flernivåstyre som Regionkommittén har utarbetat.

6.

Kommittén är positivt inställd till den gemensamma strategiska ramens helhetsperspektiv beträffande den nya programperioden. Detta innebär att man samlar ihop de resurser som är avsedda för regionalt stöd. Vi vill dock poängtera svårigheterna när det gäller att samordna åtgärderna, beroende på att de tematiska målsättningarna i förslagen till förordning om gemensamma bestämmelser skiljer sig från de sex prioriteringar som anges i EJFLU och EHFF.

7.

Kommittén påminner om sambandet mellan sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin, och om att de globala målen om att stärka konkurrenskraften och öka sysselsättningen (hållbar utveckling, sysselsättning och välstånd) är i högsta grad relevanta. Sammanhållningspolitikens bidrag till forskning, utveckling och innovation och till vetandet är av avgörande betydelse. Det har gjort det möjligt att genomföra innovativa projekt, skapat ett mervärde för EU och visat på betydelsen av samordning mellan sammanhållningspolitikens program och instrument för finansiering och politiken för innovation och forskning.

8.

Kommittén påminner om vikten av att följa upp resultaten av sammanhållningspolitiken för att kunna bedöma dess effekter. Samtliga åtgärder bör kvantifieras och analyseras utifrån resultatkriterier för att man ska kunna utvärdera vilka effekter de får med avseende på regional och lokal utveckling. Å andra sidan gör en inriktning på mål i stället för stödberättigande det möjligt för regionerna att välja de verktyg och åtgärder som är bäst anpassade till deras behov.

9.

Kommittén framhåller att flernivåstyre och samarbete mellan olika administrativa nivåer är grundläggande för ett bättre utnyttjande av fonderna i syfte att uppnå målen för Europa 2020-strategin. ReK välkomnar att den gemensamma strategiska ramens övergripande principer även omfattar flernivåstyret och partnerskapsprincipen och förbinder sig att yttra sig om kommissionens förslag till den europeiska uppförandekod som anges i artikel 5.3 i förordningen om gemensamma bestämmelser för att främja ett aktivt deltagande på samtliga stadier i programplaneringscykeln av lokala och regionala myndigheter, aktörer i näringsliv och samhälle och organisationer som företräder det civila samhället.

10.

På grund av närheten till medborgarna är en högre decentraliseringsgrad i fråga om planläggning, programplanering och genomförande mycket effektivare både vad gäller kostnader och tjänsternas kvalitet. Det har också viktiga fördelar när det gäller att fastställa behov och efterfrågan, liksom vid utformningen av strategier i syfte att främja en hållbar och konkurrenskraftig utveckling samtidigt som det lokala självstyret och demokratin stärks.

11.

Decentraliseringen och de regionala och lokala institutioner som berörs av den bidrar i hög grad till att de ekonomiska och sociala klyftor som finns mellan Europas regioner minskar, och att man på så sätt kan minska de negativa konsekvenserna av utflyttningen från de fattiga regionerna till storstadsområdena samt utvandringen från en medlemsstat till en annan, som har en dämpande inverkan på arbetsmarknaden i vissa medlemsstater. ReK påpekar att långsiktig årsvis planering och planering av investeringar i regionerna är en viktig förutsättning för bättre målinriktning och högre effektivitet i investeringarna. Nedifrån-och-upp-perspektivet är ytterst viktigt vid planeringen av ett lands investeringsprogram och utformningen av nationella utvecklingsplaner.

12.

Mervärdet av en finansiering på EU-nivå beror på vilka specifika hinder som finns i varje region, och det är följaktligen inte möjligt att införa en gemensam strategi som är allmänt tillämplig i samtliga regioner, vilket innebär att det måste finnas en viss flexibilitet i regelverket för programperioden.

13.

I syfte att uppnå målen, och oberoende av skillnaderna mellan regionerna, är det mycket viktigt att de lokala och regionala myndigheterna spelar en ledande roll när det gäller utnyttjandet av medlen under perioden 2014–2020, från utarbetandet av den rättsliga ramen till genomförandet av åtgärderna.

14.

ReK rekommenderar att man decentraliserar den operativa förvaltningen på regional och lokal nivå, vilket skulle stärka samordningen och komplementariteten mellan fonderna och säkra ett nedifrån-och-upp-perspektiv baserat på varje regions behov och särdrag. Dessutom kommer en sådan decentralisering att ge de lokala och regionala myndigheter som ska genomföra åtgärderna det ansvar som åligger varje enskild instans vad gäller de operativa programmen.

15.

Kommittén understryker att Lissabonfördraget innebar en stärkning av subsidiaritetsprincipen och upprepar att man måste bevara och utveckla en syn på sammanhållningspolitiken som grundar sig på subsidiaritet så att de lokala och regionala myndigheternas roll stärks i alla faser av strukturåtgärdernas livscykel.

16.

Kommittén stöder användningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, inte bara för ökad effektivitet: Man bör t.ex. bibehålla eller t.o.m. stärka det nuvarande decentraliserade systemet för att utarbeta operativa program så att man stimulerar regional och lokal självständighet i den praktiska tillämpningen av EU:s sammanhållningspolitik. Detta skulle medföra en programplanering som är bättre anpassad till den enskilda regionens behov och prioriteringar.

17.

Kommittén anser att de lokala och regionala myndigheterna bör få så stora befogenheter som möjligt när det gäller de program och åtgärder som utvecklas i regionen så att de kan nå fram till en verklig helhets- och områdesinriktad strategi, eftersom de är de lämpligaste samtalspartnerna för de fondansvariga på EU-nivå och kan binda samman de europeiska, nationella, regionala och lokala initiativen.

18.

Regionkommittén upprepar sin ståndpunkt att förhandsvillkoren bör begränsas till områden som är direkt relaterade till genomförandet av sammanhållningspolitiken, och att det är viktigt att inte överbelasta sammanhållningspolitiken med ansvarsområden som inte hör dit, vilket bara bidrar till ökad byråkrati.

19.

Vi hänvisar till ReK:s yttrande om utkastet till allmän förordning för sammanhållningspolitikens programperiod 2014–2020, där kommittén betonar att regioner och lokala myndigheter inte i första hand är ansvariga för målen för den ekonomiska styrningen. Att tillämpa makroekonomiska villkor på nationell nivå skulle därför innebära att sammanhållningspolitiken blev mer orättvis, och samtidigt leda till osäkerhet i fråga om finansieringen av framtida nya projekt.

20.

Regionkommittén upprepar sitt starka motstånd mot makroekonomisk villkorlighet i linje med Europaparlamentets ståndpunkt.

21.

Kommittén stöder en differentierad strategi i användningen av indikatorer för kvalitativa och kvantitativa resultat, som ska vara relevanta och utvalda på lämpligt sätt med inriktning på resultat från projekt och långsiktiga vinster i stället för teoretiska förmodanden. Man bör försöka att harmonisera utvärderingskriterierna och resultaten av fondernas insatser på europeisk nivå.

22.

ReK vill uttryckligen framhålla sitt stöd för utvärderingskulturen, som leder till en fortlöpande förbättring av kvaliteten i strategier och förfaranden, och vi rekommenderar att man främjar utbyte av erfarenheter och god praxis mellan nationella och regionala myndigheter i hela Europa. För att uppnå detta mål föreslår vi att man upprättar en integrerad databas där man samlar exempel på god praxis och bästa tillgängliga teknik som finansieras genom någon av fonderna inom den gemensamma strategiska ramen.

23.

Vi beklagar att rådet insisterar på en resultatreserv. Kommittén upprepar i stället förslaget om att inrätta en flexibilitetsreserv finansierad med resurser som härrör från automatiskt återtagande så att de politiskt ansvariga kan inrikta strategin på medellång sikt. På så vis finns ett incitament för att genomföra de ursprungliga utgiftsåtagandena för varje operativt program.

24.

ReK anser att möjligheten att utforma och genomföra strategier genom integrerade regionala investeringar som gör det möjligt att vidta övergripande åtgärder finansierade genom en eller flera satsningar eller program skulle bidra till att de projekt som väljs ut får större verkligt genomslag i det område där de genomförs. Samtidigt ges fonderna ett mervärde, vilket höjer effektiviteten i utgifterna.

25.

Vi delar inställningen att man bör använda finansieringsinstrument och subventioner tillsammans som kompletterande instrument för att bidra till en balanserad regional utveckling och hållbar tillväxt. En adekvat kombination i användningen bör vara en grundläggande beståndsdel i investeringspolitiken för perioden 2014–2020. CEPS har i en rapport till Europaparlamentet uttalat sig till stöd för detta, och framhållit att man anser att innovativa finansieringsinstrument inte bör ersätta stöd och att de enbart bör användas för projekt som är ekonomiskt lönsamma.

26.

Under genomförandet av fleråriga ramar kan sådant inträffa som påverkar de ursprungliga målen och prioriteringarna. Även om täta omprogrammeringar inte är önskvärda kan man därför behöva skapa ökad flexibilitet när det gäller att internt omfördela en del av programmets resurser. Denna omfördelning bör alltid respektera de ursprungliga målen och begränsas till en viss andel som inte i nämnvärd omfattning ändrar möjligheten att uppnå dem, samtidigt som det blir möjligt att anpassa målen till den nya situation som regionen befinner sig i.

27.

Trots att ansökningskraven och bestämmelserna för ekonomisk kontroll har blivit striktare anser kommittén att de förenklingar som aviserades för perioden 2007–2013 inte har förverkligats. Tvärtom har kostnaderna stigit oproportionerligt. Vi vill därför upprepa kravet på att man genomför en reell minskning av den administrativa bördan och därvid koncentrerar de största satsningarna på programförvaltningen. Förenklingen bör omfatta alltifrån kommissionen till de potentiella mottagarna, och förenas med strikta krav på verifikation och kontroll av genomförandet och respekten för mottagarnas garantier.

28.

Regionkommittén är övertygad om att alla de förenklingsåtgärder som antas på EU-nivå inte kommer att få någon avgörande betydelse för programförvaltningen om de inte åtföljs av reella förenklingsåtgärder på nationell, regional och lokal nivå, med beaktande av de berörda myndigheternas befogenheter.

29.

Som möjliga mekanismer för en enklare och enhetligare hantering av förfaranden och en standardisering av dokument föreslår kommittén användning av gemensamma it-verktyg och effektivt genomförande av gemensamma kontaktpunkter för att undvika formaliteter mellan avdelningar inom samma myndighet.

30.

Vi rekommenderar allmän användning av e-förvaltning, som kan utgöra en grundläggande beståndsdel i resursutnyttjandet och förhållandet mellan stödmottagarna, som är de som verkligen främjar skapandet av välstånd, och de myndigheter och förvaltare som står för de olika insatserna.

31.

Vi vill rekommendera alternativet med standardkostnader som en modell för godkännande och motivering av de utgifter som kan innebära en minskad administrativ börda. Syftet med åtgärderna ändras inte.

32.

ReK vill åter peka på möjligheten att minska också andra administrativa förfaranden genom förenklad rapportering och kontroll för att mäta framstegen samt kontroll av tillförlitligheten i övervaknings-, kontroll- och översynsförfarandena för programmen.

33.

Vi vill påminna om värdet av enfondsprogrammen, som har gjort det möjligt att förenkla förfarandena för godkännande och översyn vad gäller de integrerade programmen, och påpekar fördelarna med de operativa programmen baserade på olika fonder. De gör det möjligt att maximera de positiva följderna av EU:s insatser i regionerna genom att på ett integrerat sätt dra nytta av de möjligheter som de olika utvecklingsinstrumenten skapar.

34.

En möjlig konfliktkälla när det gäller fondförvaltningen är införlivandet av EU:s regler i medlemsstaternas lagstiftning. Vi efterlyser därför största möjliga noggrannhet från de behöriga myndigheternas sida vad gäller utarbetandet av bestämmelserna, i synnerhet sådana som får övergripande konsekvenser för programmen, t.ex. i fråga om upphandling eller stöd.

35.

Kommittén anser att det nära förhållandet mellan sammanhållningspolitiken och EU-reglerna om statligt stöd och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse kräver att eventuella reformer tar särskild hänsyn till förenligheten mellan finansieringsmekanismerna, och att inga ytterligare administrativa bördor skapas för programförvaltningen.

36.

ReK vill åter peka på fördelarna med en tydlig ram för tillämpningen av bestämmelserna om statsstöd till finansieringsinstrumenten och offentlig-privata partnerskap, eftersom man därigenom undviker stopp eller förseningar i genomförandet av projekt.

37.

Vi föreslår att man drar nytta av den förenkling som kommissionen infört för att begränsa antalet kriterier för stödberättigande för vissa åtgärder. Kommittén förespråkar därför att man när man väljer projekt inför indikatorer som gör det möjligt att analysera både genomslaget av investeringen och projektens mognadsgrad, vilket skulle åstadkomma en effektivare resursfördelning, med en prioritering av sådana som har stort mervärde och stora återverkningar på ekonomin. En förutsättning för att långsiktiga investeringar ska bli framgångsrika är att de lokala myndigheternas administrativa kapacitet förbättras, i synnerhet i fall då dessa är slutmålet för projekt samt i fråga om offentlig upphandling, teknisk övervakning och förvaltning av medel efter investeringsfasen.

38.

ReK rekommenderar att de behöriga myndigheterna utnyttjar möjligheten att erhålla privat medfinansiering för projekt, eftersom detta är ytterligare en möjlighet för sammanhållningspolitiken i ett läge där de offentliga resurserna ständigt krymper. Detta alternativ skulle säkerligen innebära ett mervärde för sammanhållningspolitiken. Vidare bidrar privat medfinansiering av näringslivsutvecklingsprojekt till att trygga insatsens relevans och företagens engagemang och ansvarskänsla för de initiativ som sätts i gång.

39.

Kommittén vill peka på den viktiga roll som EIB skulle kunna ha i sammanhanget, och på de ytterligare möjligheter som ”ramlånen” och ”strukturprogramlånen” kan innebära.

40.

Som kommittén har påpekat i tidigare yttranden bör man överväga möjligheten att utfärda projektobligationer för finansieringen av viktiga projekt med en ekonomisk lönsamhet på medellång sikt.

41.

Regionkommittén konstaterar att det under den nuvarande perioden har funnits vissa svårigheter vad gäller finansieringsinstrumenten, och noterar särskilt de särskilda problem och behov som finns i städer och stadsområden i fråga om användningen av instrumentet Jessica, till följd av spänningarna mellan de myndigheter som ansvarar för programförvaltningen och de kommunala myndigheterna. Vi vill därför åter peka på behovet av att i tillämpningen av sammanhållningspolitiken underlätta användningen av lånebaserade instrument inom lämpliga områden, eftersom dessa ger multiplikatoreffekter och ökar effektiviteten i åtgärderna, samtidigt som de belastar de lokala och regionala budgetarna mindre, och vi föreslår att man beaktar deltagandet av utvecklingsbanker, bland andra aktörer.

42.

ReK avvisar bestämmelser med retroaktiv giltighet och anser att man i framtiden bör undvika sådana eftersom de försvårar förvaltningen och skapar rättslig osäkerhet. Vi efterlyser en granskning av tillämpningen av proportionalitetsprincipen med en anpassning av kontrollkraven till projekt som samfinansieras av strukturfonderna.

43.

Regionkommittén anser att alternativet att upprätta ”förtroendekontrakt” mellan Europeiska kommissionen och regionerna skulle kunna innebära att man undviker dubbelarbete vad gäller revision, i linje med proportionalitetsprincipen.

44.

ReK anser att man måste använda sig av en specifik metod när man utformar EU:s riktlinjer för förvaltnings- och övervakningsmekanismer som tillämpas på flerfondsprojekt eller flerfondsprogram, för att undvika administrativt dubbelarbete som skulle kunna utgöra ett hinder för att riktlinjerna används. Detta gäller särskilt utnämning av behöriga myndigheter, övergripande rapportering och kombinerad granskning. I detta sammanhang ser ReK fram emot att yttra sig om riktlinjerna för tillämpningen av de nya flerfondsprojekten.

45.

Regionkommittén anser att de myndigheter som ansvarar för projektförvaltningen bör uppvisa stor lyhördhet när det gäller tilldelning av de extra resurser som EU kan ställa till regionernas förfogande, och följaktligen rekommenderar vi en anpassning av organisationerna i syfte att säkerställa en organisationsstruktur som är tillräcklig och adekvat för bästa utnyttjande av dessa resurser.

5.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 356/9

—

Det finns ett antal lagstiftningsmässiga, administrativa, skattemässiga och finansiella hinder som bromsar uppkomsten av partnerskap mellan städer och landsbygdsområden och dynamiken i dessa. Det är därför viktigt att identifiera och undanröja dessa hinder så att man ser till att det finns en lämplig rättslig ram för att partnerskapen ska kunna växa fram.

—

Förvaltningsmyndigheterna på nationell nivå bör använda de nya EU-instrument för territoriell utveckling som har gjorts tillgängliga inom EU:s politik för regional utveckling och landsbygdsutveckling, nämligen integrerade territoriella investeringar, lokalt ledd utveckling, globala stöd och flerfondsstrategin.

—

När det gäller kriterierna för stödberättigande från fonderna måste de funktionella områdena erkännas samtidigt som man integrerar de finansieringskällor som finns tillgängliga genom EU:s regionalpolitik och gemensamma jordbrukspolitik.

—

Det är absolut nödvändigt att förbättra insamlingen av uppgifter från de funktionella regionerna. På så sätt skulle man kunna skapa en databas som gör det möjligt för beslutsfattarna att fatta välgrundade beslut om fysisk planering samtidigt som kraven på proportionalitet uppfylls.

—

Vi vill framhålla de gränsöverskridande aspekterna på partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden och hur de finansieringsinstrument som kommissionen föreslår används i syfte att främja den ekonomiska utveckling som kan bli följden av gränsöverskridande kopplingar mellan städer och landsbygd.

—

Man måste involvera den privata sektorn och den sociala ekonomin, som kan lämna ett mycket viktigt bidrag inte bara när det handlar om resultatkriterier, förmåga till entreprenörskap och innovation, utnyttjande av befintliga möjligheter och mobilisering av samhället, utan framför allt när det handlar om att locka kapital och bilda offentlig-privata partnerskap.

Föredragande

Romeo STAVARACHE (RO–ALDE), Borgmästare i Bacău

Referensdokument

1.

Stad och landsbygd hänger samman i demografiskt och ekonomiskt hänseende samt genom infrastrukturen för tillgång till offentliga tjänster. Banden mellan stad och landsbygd uppstår genom varutransporter, pendling till och från arbetet, utbildning och hälsovård, vattendistribution och avfallshantering, ekonomiska transaktioner, tillgång till naturresurser samt kultur- och fritidsaktiviteter, och detta bör uppmärksammas vid beslutsfattandet på samtliga styresnivåer. Hanteringen av dessa band påverkar den ekonomiska och sociala utvecklingen i de funktionella områdena och därmed även livskvaliteten för deras invånare.

2.

Om förbindelserna mellan städerna och de omgivande regionerna inte samordnas leder detta ofta till oönskade resultat i både städerna och de omgivande regionerna. Medvetenhet om och förståelse för detta ömsesidiga beroende kan bidra till att lösa problem både på landsbygden och i städerna. På båda sidor bör man främja insikten om funktionella band och beroendesamband.

3.

För att kunna ta fram bästa möjliga modeller för förvaltningen av partnerskap mellan städer och landsbygdsområden måste man förstå banden och identifiera utmaningarna för både stad och landsbygd. Det gäller att från början inse att en och samma åtgärd inte kan passa för alla.

4.

Befolkningsminskning (i synnerhet i glesbygden), hållbar utveckling och landskapsvård, ohindrad tillgång till natur- och kulturresurser, till offentliga tjänster och till konsumtionsvaror, stadsområdenas utbredning på landsbygdens bekostnad, ekonomisk tillbakagång, regional konkurrenskraft, förbindelser mellan regioner, den offentliga politikens effektivitet och utnyttjandet av möjligheter till extern finansiering – allt detta är exempel på utmaningar som man ställs inför när man utvecklar partnerskap mellan städer och landsbygdsområden.

5.

Mångfalden av utmaningar återspeglas även i målsättningarna för partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden: ekonomisk utveckling, gemensam integrerad planering, att utnyttja samverkanseffekter, att stärka den regionala konkurrensförmågan, att uppnå stordriftsfördelar genom att tillhandahålla tjänster i partnerskap, främjande av samtliga regioner, gemensam intressebevakning, strategiskt samarbete för tillgång till offentliga eller privata medel osv.

6.

Funktionella regioner av städer och landsbygdsområden kan fastställas genom att man utgår ifrån de ekonomiska, sociala och miljörelaterade banden mellan olika områden. Dessa regioner behövs eftersom man för utvecklingspolitiken för städer och kommuner traditionellt sett utgår ifrån administrativa gränsdragningar som inte motsvarar den reella socioekonomiska situationen.

7.

Funktionella regioner är enligt OECD:s (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) allmänna definition geografiska områden som inte följer de administrativa gränserna och där det råder en särskild form av territoriellt ömsesidigt beroende (funktion) som kan kräva någon form av styrning.

8.

En viktig egenskap hos partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden är deras geometriska flexibilitet. Flexibiliteten är en följd av 1) partnerskapets målsättning (som kan avse ett eller flera verksamhetsområden), 2) partnerskapets syfte (förvaltning av ett projekt eller integrerad styrning av en funktionell region) och 3) den valda styresformen (toppstyrning eller tvärtom).

9.

Erfarenheterna visar även att metoderna och problemen skiljer sig åt mellan olika regioner och länder. I vissa fall har de nationella förvaltningarna fastställt ramen för samarbetet mellan stad och landsbygd, medan det finns andra fall där samarbetet är mer flexibelt. Denna mångfald är en verklig fördel för EU genom de möjligheter som den skapar till utforskning och innovation och genom de olika modeller och metoder som den erbjuder.

10.

Den avgörande faktor som är gemensam för ett framgångsrikt samarbete är, oavsett sammanhanget, att det förs en dialog och finns ett förtroende mellan partnerna samt att man identifierar de gemensamma behoven i regionen och reagerar på dem.

11.

Brist på förtroende mellan lokala partner (horisontellt) och mellan offentliga institutioner på de olika myndighetsnivåer som berörs – kan förstöra samarbetsprocessen och brukar försvaga denna. Det krävs ständiga politiska ansträngningar från samtliga involverade beslutsfattare för att bygga upp förtroende och finna lösningar på komplexa problem av gemensamt intresse.

12.

Även om skillnaderna i utvecklingsnivå har minskat i EU under de senaste åren visar makroekonomiska analyser som bygger på statistik från tiden före den ekonomiska krisen att klyftorna har ökat på regional nivå. Man måste finna de bästa lösningarna för att överbrygga klyftorna mellan olika regioner och för att öka livskvaliteten i ekonomiskt eftersatta områden samt för att utveckla näringsliv, tjänster och ekologiskt jordbruk.

13.

Det är vanligt att den territoriella planeringen endast sker i de territoriella enheternas förvaltningar och inte i de funktionella regionerna och att man inte tar hänsyn till det ömsesidiga beroendet mellan stad och landsbygd. Detta kan inverka negativt på den territoriella sammanhållningen och minska möjligheterna till lokala samverkanseffekter som befäster den ekonomiska och sociala utvecklingen.

14.

Effektiviteten kräver att en integrerad utvecklingspolitik inte plötsligt upphör vid de administrativa gränserna mellan stad och landsbygd. Den funktionella dimensionen måste beaktas. Områden som omger städerna, s.k. stadsnära områden, bidrar till hållbar ekonomisk utveckling, tillhandahåller energi samt miljö- och kulturresurser och förbättrar på så sätt livskvaliteten. Samtidigt är det ett välkänt faktum att städerna är centrum för offentlig verksamhet, handel, hälsovård, högre utbildning, transporter, innovation och arbetstillfällen.

15.

Det är vanligt att städernas och kommunernas administrativa gränser inte återspeglar regionernas ekonomiska geografi. Dessutom kännetecknas de funktionella områdena av en kontinuerlig dynamik. Den territoriella politiken måste därför vara anpassningsbar och tillräckligt flexibel. Om man exempelvis tittar på den vanligaste formen av ömsesidigt beroende mellan stad och landsbygd, nämligen pendlingen mellan hem och arbete, brukar man säga att restiden inte bör överstiga en timme. Annars kan arbetsplatsen anses vara svår att nå.

16.

Ett integrerat angreppssätt med partnerskap mellan städer och landsbygdsområden kan skapa nya och dynamiska möjligheter till ekonomisk utveckling. En hållbar ekonomisk tillväxt för alla på regional nivå förutsätter i hög grad att man kan frigöra potentialen i samarbetet mellan landsbygd och stad.

17.

Om man utgår från principen att städer och landsbygdsområden som gränsar till varandra inte bör konkurrera med utan snarare komplettera varandra, blir samordningen av de offentliga insatserna en verklig utmaning. Detta är det enda sättet för städer och landsbygdsområden att finna lösningar som gynnar båda sidor samtidigt som eventuella intressekonflikter dämpas.

18.

Partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden kräver långsiktiga insatser för utformning av strategier och program samt i synnerhet för utveckling av förvaltningsstrukturer. Fördelarna med långsiktiga överväganden är framför allt samstämmigheten och att man uppnår välgrundade resultat. Partnerskapen kan bidra till att lösa de verkliga problemen, antingen genom att de erbjuder svar på lokala behov i staden och på landsbygden, eller genom att man tillämpar ett antal gemensamma praktiska lösningar. De regionala och lokala myndigheterna måste insistera på att man vid planeringen och genomförandet av EU:s fleråriga budgetram prioriterar långsiktiga strategiska lösningar så att de brister undanröjs som uppstår till följd av regleringsåtgärder avseende förfaranden.

19.

Fallstudier av partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden visar att framgången inte enbart beror på sådana insatser som lagstiftning eller finansiering från myndigheter på högre nivå, oavsett om det är fråga om nationell nivå eller EU-nivå. Däremot kan dessa insatser vara avgörande för partnerskapens utveckling, som motivation, för deras hållbarhet och effektivitet samt för deras förmåga att ge resultat. Det händer också att det för att bilda och förvalta partnerskapen krävs ekonomiska resurser som partnerna inte rimligen kan tillhandahålla. I sådana fall kan det krävas finansiellt stöd och/eller tekniskt bistånd för ett sammanhållet partnerskap. EU står inför utmaningen att identifiera åtgärder för att påskynda och stödja partnerskap utan att man samtidigt skapar ett beroende av subventioner eller partnerskap utan verkligt innehåll som inte är av något intresse för lokalsamhällena.

20.

Flernivåstyre i partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden förutsätter att samtliga myndighetsnivåer och berörda institutionella partner involveras. Det händer ofta att de institutioner som förvaltar instrumenten inom stads- eller landsbygdspolitiken på nationell nivå eller EU-nivå inte beaktar det ömsesidiga beroende som finns mellan stad och landsbygd eller de utmaningar som detta innebär samt möjliga risker och fördelar.

21.

En ny dynamik för gränsnära regioner uppstod framför allt i takt med att gränserna inom EU öppnades. Främjandet av gränsöverskridande partnerskap mellan stad och landsbygd skapar en betydande utvecklingspotential, och framför allt EU kan spela en viktig roll när det handlar om att utnyttja denna.

22.

Partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden har ett mervärde genom att de leder till effektivare offentliga insatser, till större samstämmighet i användningen av ekonomiska medel, till att man främjar integrerade lösningar på gemensamma problem och sist men inte minst till ökad solidaritet på territoriell nivå.

23.

De åtgärder som de lokala myndigheterna i städerna och på landsbygden vidtar måste vara inriktade på att involvera lokalsamhällena i planering och genomförande. Deras medverkan är en förutsättning för att åtgärderna ska bli verksamma.

24.

Insatserna måste vara effektiva för att de problem, ständiga förändringar och geografiska utmaningar som regionerna ställs inför ska kunna hanteras, men styresformerna behöver ofta tid för att växa sig starka. Det är därför viktigt att berörda parter, i synnerhet städerna, visar prov på oegennytta så att de kan bekämpa fördomar, främja jämlikhet mellan partnerna trots administrativa eller ekonomiska olikheter, göra fasta åtaganden, vidta ihållande politiska åtgärder för att bygga upp kapacitet samt visa att de kan vara flexibla.

25.

Det finns ett antal lagstiftningsmässiga, administrativa, skattemässiga och finansiella hinder som bromsar uppkomsten av partnerskap mellan städer och landsbygdsområden och dynamiken i dessa. Det är därför viktigt att identifiera och undanröja dessa hinder så att man ser till att det finns en lämplig rättslig ram för att partnerskapen ska kunna växa fram.

26.

Det ömsesidiga beroendet i fråga om att tillhandahålla offentliga tjänster, hållbar utveckling och de affärsmöjligheter som partnerskap mellan städer och landsbygdsområden kan skapa utgör goda incitament för partner både i städerna och på landsbygden att arbeta tillsammans.

27.

Det är mycket viktigt att följa upp och mäta partnerskapens positiva resultat. Det är visserligen lättare att mäta konkreta resultat, men abstrakta resultat är, även om de är svårare att bedöma, ändå lika viktiga. Vid åtgärder som vidtas av utomstående organ som finansierar partnerskapet finns det dessutom ännu starkare skäl att kvantifiera resultaten, även i fall där partnerna redan har uttryckt viss tillfredsställelse med de uppnådda resultaten.

28.

Regionkommittén bekräftar sitt stöd till Rurban-initiativet, som har föreslagits av Europaparlamentet och Europeiska kommissionen. Initiativet befinner sig just nu i genomförandeskedet och kommer att ligga till grund för nya EU-åtgärder till stöd för integrerad territoriell utveckling och partnerskap mellan städer och landsbygdsområden.

29.

Vi välkomnar medlemsstaternas framsteg vid genomförandet av den territoriella agendan 2020 och de politiska dokument som har antagits av de ministrar som har ansvar för sammanhållningspolitiken, nämligen Leipzigstadgan om hållbara städer i Europa, Marseilledeklarationen om ett ramverk för hållbara städer samt Toledodeklarationen om den integrerade stadsutvecklingens roll som instrument för att uppnå målsättningarna i Europa 2020-strategin.

30.

Kommittén erinrar om Europaparlamentets rekommendationer om ”Goda styrelseformer för EU:s regionalpolitik: stödförfaranden och Europeiska kommissionens kontroll” och förespråkar att dessa omsätts i praktiken inom den nya programperioden 2014–2020 (1).

31.

Man måste underlätta utbytet av bästa praxis samt kunskaper om partnerskap mellan städer och landsbygdsområden samt förvaltningen av dessa (2).

32.

Kommittén inser vikten av harmoniseringen av EU-lagstiftningen för sammanhållnings- och landsbygdsutvecklingspolitiken genom den nya gemensamma förordningen om fonderna, som ger de lokala myndigheterna större flexibilitet vad gäller att utforma tvärtematiska integrerade territoriella projekt, och särskilt viktiga är förslagen om integrerade territoriella investeringar (ITI) och om lokalt ledd utveckling (Community-led local development, CLLD).

33.

Förvaltningsmyndigheterna på nationell nivå bör använda de nya EU-instrument för territoriell utveckling som har gjorts tillgängliga inom EU:s politik för regional utveckling och landsbygdsutveckling, nämligen integrerade territoriella investeringar, lokalt ledd utveckling, globala stöd och flerfondsstrategin.

34.

Det integrerade territoriella synsättet bör främjas under den nya programplaneringsperioden och partnerskapsavtalen bör omfatta och tydligt ange insatsernas och stödåtgärdernas territoriella dimension i de funktionella områdena (detta gäller i synnerhet partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden).

35.

De regionala och lokala myndigheterna utgår när de utarbetar sina investeringsprogram från de temainriktade målsättningarna i Europa 2020-strategin, men när de fastställer det geografiska målområdet kan de använda sig av funktionella regioner. När det gäller kriterierna för stödberättigande från fonderna måste de funktionella områdena erkännas samtidigt som man integrerar de finansieringskällor som finns tillgängliga genom EU:s regionalpolitik och gemensamma jordbrukspolitik.

36.

Vi håller med om att partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden inte tjänar till att omfördela den ekonomiska potentialen och inte heller till att omfördela de finansiella medlen inom en funktionell region. Partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden tillvaratar den befintliga potentialen på ett ändamålsenligt sätt och sammanför parter i syfte att stödja lokal utveckling.

37.

Det krävs en bättre kvantifiering av de risker för institutionell splittring som kan uppstå i samband med partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden: potentiella intressekonflikter mellan partnerna och den ekonomiska aspekten på dessa, riskerna i samband med reformer som syftar till att öka den ekonomiska effektiviteten och samtidigt stabilitetsrisker när det handlar om uppslutningen kring insatsernas legitimitet, svagheter i insatserna och deras finansiella hållbarhet, eventuella klyftor mellan finansieringsbehov och befintliga möjligheter, risken för att berörda partner och privata partner inte involveras i tillräckligt hög grad osv.

38.

På EU-nivå måste man bli bättre på att främja och erkänna nyttan av partnerskap. Alla myndighetsnivåer, inklusive EU, måste bidra till att stärka de lokala myndigheternas institutionella förmåga att organisera offentliga tjänster, till att utveckla och utnyttja befintlig kapacitet, till insatserna för ökad produktivitet, för en rationaliserad resursanvändning och för bättre tillgång till naturresurser. Partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden står bl.a. inför följande utmaningar: att öka de funktionella regionernas synlighet, att minska de negativa effekterna av konkurrensen mellan administrativa enheter som gränsar till varandra (i synnerhet när det gäller skatter), att skapa bättre stordriftsfördelar i samband med investeringar, den ekonomiska livskraften, tillgången till tjänster, användningen av outnyttjade resurser, att skapa bättre kunskaper på lokal nivå med hjälp av informationsutbyte och att begränsa städernas utbredning.

39.

Kommittén rekommenderar att funktionella regioner och gränsöverskridande partnerskap mellan städer och landsbygdsområden får stöd som referenspunkter när man utarbetar de fleråriga utvecklingsprogram som finansieras av strukturfonderna och de europeiska investeringsfonderna.

40.

EU:s program måste vara flexibla så att de kan anpassas till de situationer som de funktionella regionerna ställs inför i verkligheten och för att man ska kunna utveckla mekanismer som syftar till att hjälpa och uppmuntra landsbygdsområden och städer att arbeta tillsammans och till att främja effektivare politiska lösningar.

41.

Det är absolut nödvändigt att förbättra insamlingen av uppgifter från de funktionella regionerna. På så sätt skulle man kunna skapa en databas som gör det möjligt för beslutsfattarna att fatta välgrundade beslut om fysisk planering samtidigt som kraven på proportionalitet uppfylls, dvs. att planeringen ska ske där problemen eller förändringarna faktiskt uppträder. För att rikta större uppmärksamhet på empiriska uppgifter om hur väl eller illa dessa partnerskap fungerar måste man dessutom ha tillgång till praktiska exempel på det mervärde och de fördelar som dessa partnerskap har för en hållbar ekonomisk utveckling (3). I detta sammanhang kommer ESPON:s analyser att vara av stor betydelse för de politiska beslutsfattarna och dem som utför projekten.

42.

Kommittén är övertygad om det krävs en större förståelse för både de konkreta och de abstrakta fördelar som partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden har för att man ska kunna utvärdera dem. Dessa fördelar visar vilket europeiskt mervärde partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden har och hur de kan bidra till att uppnå målen i Europa 2020-strategin. Därför vore det lämpligt att ta fram gemensamma indikatorer för en kvantifiering av fördelarna, och de lokala myndigheterna skulle kunna uppmuntras att använda sig av dessa. På längre sikt skulle partnerskapen kunna bli föremål för riktmärkning (benchmarking), i synnerhet när det handlar om program som finansieras med EU-medel.

43.

De lokala och regionala myndigheterna bör uppmuntras att utarbeta nydanande modeller för förvaltningen av partnerskap mellan städer och landsbygdsområden så att samarbetet mellan dem får största möjliga verkan och resultat.

44.

Kommittén föreslår att partnerskap mellan städer och landsbygdsområden ska görs till en prioriterad fråga inom ramen för Urbact-programmet och innovativa åtgärder, i syfte att ta vara på erfarenheter och metoder inom partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden i EU och i syfte att främja nydanande förvaltningsmodeller.

45.

Man måste förstärka samarbetet, i synnerhet det gränsöverskridande samarbetet, och det finansiella stödet från europeiska program för att samfinansiera utgifterna i samband till partnerskapen eftersom dessa kan vara höga (exempelvis de administrativa utgifterna och personalkostnaderna). För att partnerskapen ska vara hållbara måste man ta hänsyn till kostnads- och nyttoaspekten hos dessa kostnader.

46.

Ett partnerskap kan endast vara effektivt om den privata sektorn, den sociala ekonomin och icke-statliga organisationer ingår bland parterna. Dessutom behövs allmänhetens stöd.

47.

Vi vill framhålla de gränsöverskridande aspekterna på partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden och hur de finansieringsinstrument som kommissionen föreslår används (eller inte används) i syfte att främja den ekonomiska utveckling som kan bli följden av gränsöverskridande kopplingar mellan städer och landsbygd.

48.

Dialogen med medborgarna är viktig och absolut nödvändig i förvaltningen av partnerskapen mellan städer och landsbygdsområden ifall man vill uppnå samförstånd om en gemensam vision och gemensamma mål och stärka förtroendet.

49.

Det behövs åtgärder för att hindra en stadsutbredning som får oönskade följder framför allt när det gäller möjligheterna till hållbar utveckling: det leder nämligen till ökad hårdgörning av marken och ökade risker för översvämningar, det motverkar åtgärderna för att förebygga risker och trygga vattenförsörjningen, det påverkar luftkvaliteten och också rörligheten genom att det leder till trafikstockningar och extra infrastrukturkostnader och det påverkar den fysiska planeringen generellt. Denna typ av problem kan lösas då stadsområden och landsbygdsområden samverkar i partnerskap.

50.

Man måste involvera den privata sektorn och den sociala ekonomin, som kan lämna ett mycket viktigt bidrag inte bara när det handlar om resultatkriterier, förmåga till entreprenörskap och innovation, utnyttjande av befintliga möjligheter och mobilisering av samhället, utan framför allt när det handlar om att locka kapital och bilda offentlig-privata partnerskap.

51.

Regionkommittén vill erinra om de grundläggande förutsättningarna för framgångsrika partnerskap, nämligen att man skapar förtroende, identifierar alla möjligheter som finns, har siktet inställt på att genomföra konkreta projekt, väljer lösningar som gynnar både stad och landsbygd, lockar till sig finansiering och ser till att partnerskapet är samstämmigt och hållbart på sikt.

5.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 356/15

—

Processen för utarbetande av den årliga EU-budgeten har politisk och strategisk karaktär för de regionala och lokala myndigheterna, och ReK föreslår därför ett formellt samråd om budgetarna för kommande år.

—

ReK välkomnar kommissionens insatser för att ge information om vem som får EU-stöd, men anser att den offentligt tillgängliga informationen är otillräcklig och alltför knapphändig för att man ska kunna få en rättvisande övergripande bild av de EU-medel som spenderas och förvaltas av regionala och lokala myndigheter.

—

Kommittén kommer att noggrant övervaka om en långsam start för programplaneringen och ett långsamt upptagande kommer att få en negativ inverkan på den halvtidsöversyn av budgetramen som planeras till 2016.

—

Ungefär en tredjedel av de sammanlagda utestående åtagandena (70,7 miljarder euro) kommer att betalas under 2014, men vi instämmer i kommissionens farhågor beträffande budgetåren 2015 och 2016.

—

Det är oacceptabelt att betalningar försenas. ReK anser därför att betalningsfristen på 60 dagar för program med delad förvaltning bör vara bindande och att det bör finnas en rättslig eller ekonomisk påföljd om betalning inte sker inom tidsfristen.

—

ReK beklagar avsaknaden av hänvisningar till den europeiska planeringsterminen i den politiska presentationen av prioriteringarna i EU:s budget för 2014.

—

ReK föreslår att ett fullständigt tidigareläggande av anslagen till ungdomssysselsättningsinitiativet under 2014–2015 åtföljs av lämpliga åtgärder (t.ex. kapacitetsuppbyggnad) för ett snabbt genomförande.

—

Kommittén begär att ytterligare åtagandebemyndiganden på upp till 200 miljoner euro för Horisont 2020, 150 miljoner euro för Erasmus och 50 miljoner euro för Cosme ska tidigareläggas under 2014–2015.

—

ReK välkomnar den planerade överföringen på 351,9 miljoner euro från första till andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken, och upprepar sitt starka motstånd mot överföringar i motsatt riktning.

—

Kommittén föreslår att den extra flexibiliteten för den ”samlade marginalen för tillväxt och sysselsättning” används för rubrik 1b.

Föredragande

Luc VAN DEN BRANDE (BE–PPE), ordförande i samordningsorganet Flandern-Europa

Referensdokument

Europeiska kommissionen, Statement of estimates of the European Commission for the financial year 2014 (Preparation of the 2014 Draft Budget),

SEC(2013) 370, juni 2013

Europeiska unionens råd, Utkast till rådets förordning om den fleråriga budgetramen för 2014–2020,

11655/13, den 27 juni 2013

1.

Regionkommittén framhåller att det är första gången som den utarbetar ett yttrande om EU:s årliga budgetförfarande för att ge uttryck för de regionala och lokala myndigheternas syn på de budgetrubriker som är viktigast för dessa myndigheter och som de är direkt involverade i.

2.

Processen för utarbetande av den årliga EU-budgeten har politisk och strategisk karaktär för de regionala och lokala myndigheterna, och kommittén föreslår därför ett formellt samråd om budgetarna för kommande år på initiativ av kommissionen, rådet eller Europaparlamentet, så att ReK kan fastställa sin ståndpunkt efter det att kommissionen har lagt fram budgetförslaget och helst innan rådet överlämnar budgetförslaget till Europaparlamentet.

3.

I detta yttrande behandlas inte administrativa utgifter inom rubrik V.

4.

Detta yttrande inriktas på de budgetrubriker som är av störst intresse för Regionkommittén och de regionala och lokala myndigheterna, såsom strukturfonderna, Horisont 2020, Cosme, Sammanhållningsfonden och andra program med delad förvaltning, t.ex. EHFF och EJFLU, samt Life+.

5.

EU-budgeten är av särskild betydelse för de regionala och lokala myndigheterna eftersom dessa direkt förvaltar vissa EU-program med delad förvaltning och därför påverkas direkt av nivån på både åtagande- och betalningsbemyndiganden på dessa områden, särskilt mot bakgrund av förseningar i betalningar som beror på en ackumulering av utestående åtaganden under tidigare år, vilket direkt påverkar de offentliga finanserna hos många regionala och lokala myndigheter i hela EU.

6.

Kommittén konstaterar vidare att många regionala och lokala myndigheter som får EU-medel från t.ex. Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Sammanhållningsfonden, Europeiska socialfonden (ESF), Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) i mycket hög grad är beroende av dessa medel för att uppnå sina politiska mål.

7.

ReK vill också påminna om att EU:s budget utgör enbart en liten del (ca 2 %) av de sammantagna offentliga utgifterna i EU och i sig själv inte räcker till för att genomföra de framtidsinriktade direktinvesteringar på 1,8 biljoner euro som krävs enligt Europa 2020-strategin. Regionkommittén anser därför att de regionala och lokala myndigheterna måste göras mer delaktiga i den nya EU-ramen för ekonomisk styrning, och framhåller vikten av dessa myndigheters deltagande i partnerskapsavtalen.

8.

Investeringar från EU-budgeten har multiplikator- och hävstångseffekter genom offentlig och privat samfinansiering på regional, lokal och nationell nivå. I många medlemsstater är de offentliga investeringarna i hög grad beroende av strukturfonderna, som står för mer än 30 % av de offentliga investeringarna i tretton länder och till och med för mer än 60 % i sex medlemsstater.

9.

Det finns ingen tydlig bild av regionernas och de lokala myndigheternas andel, men det antas att en stor del av EU-budgeten spenderas av nationella, regionala och lokala myndigheter, av offentliga myndigheter, icke-statliga organisationer, ideella organisationer, privata organisationer, företag, universitet och utbildningsinrättningar, enskilda personer osv., samt att totalt en tredjedel av de offentliga utgifterna och två tredjedelar av de offentliga investeringarna görs på regional och lokal nivå.

10.

Kommittén är övertygad om att de regionala och lokala myndigheterna spelar en avgörande och oersättlig roll vid genomförandet av EU:s politiska mål. Regionala och lokala myndigheter deltar direkt eller indirekt i t.ex.

11.

Kommittén drar slutsatsen att regionerna och de lokala myndigheterna direkt och/eller indirekt är delaktiga i att förvalta eller spendera mer än 75 % av EU:s budget (1).

12.

ReK välkomnar kommissionens insatser för att ge information om vem som får EU-stöd, antingen direkt av kommissionen eller genom de nationella och regionala myndigheterna, i syfte att öka ansvarstagandet genom mer öppenhet och insyn, men vi anser att den offentligt tillgängliga informationen är otillräcklig och alltför knapphändig för att man ska kunna få en rättvisande övergripande bild av de EU-medel som spenderas och förvaltas av regionala och lokala myndigheter.

13.

Vi beklagar bristen på statistiska uppgifter som skulle göra det möjligt för Regionkommittén att fullgöra sin rådgivande roll. Kommittén uppmanar kommissionen att från och med 2014 tillhandahålla

14.

Kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska rådet uppmanas att rationalisera och harmonisera metoden för hur ändringar i budgetförslagen presenteras, i syfte att underlätta den demokratiska kontrollen.

15.

I detta sammanhang betonar kommittén att EU-politikens effektivitet är beroende av en korrekt tillämpning av principen om flernivåstyre, som betraktas som en allmän princip för strukturfonderna (3), vilket innebär att alla förvaltningsnivåer i enlighet med sina befogenheter arbetar tillsammans på ett effektivt sätt för att uppnå de politiska målen. De regionala och lokala myndigheterna kan inte betraktas som stödmottagare på samma sätt som icke-statliga organisationer, privata organisationer, företag, utbildningsinrättningar osv.

16.

ReK stöder kommissionens initiativ med den europeiska uppförandekoden för partnerskap som ett komplement till förordningen om gemensamma bestämmelser. Uppförandekoden konkretiserar och utvidgar partnerskapet under utformningen, genomförandet och utvärderingen av programmen och fonderna i den gemensamma strategiska ramen. Ett sådant partnerskap är den bästa garantin för en effektiv användning av resurserna och för en anpassning till regionens eller lokalsamhällets behov. Vi beklagar därför att rådet inte har inkluderat uppförandekoden i förhandlingspaketet, trots att den är ett viktigt förvaltningsverktyg för programplaneringsperioden 2014–2020.

17.

Kommissionen uppmanas att på ett tydligt sätt redogöra för hur regionala och lokala myndigheter i tid och på ett strukturerat sätt involverades i utarbetandet av partnerskapsavtalen och de operativa programmen för 2014–2020.

18.

Vi upprepar att den administrativa bördan för de regionala och lokala myndigheterna måste minskas och uppmanar kommissionen, rådet och Europaparlamentet att beakta detta genom att utarbeta nya bestämmelser som påverkar de regionala och lokala myndigheterna.

19.

Kommittén upprepar sin begäran om förslag från kommissionen om att kvaliteten på de offentliga utgifterna ska beaktas inom ramen för EU:s och medlemsstaternas makroekonomiska räkenskaper. I dessa förslag bör man framför allt behandla frågan om att separera löpande utgifter från investeringar i beräkningarna av budgetunderskott, så att investeringar med nettovinster på lång sikt inte längre räknas som en negativ post.

20.

ReK välkomnar kommissionens insatser för att spåra offentliga utgifter som avser klimatåtgärder.

21.

ReK välkomnar att Europaparlamentet, rådsordförandeskapet och kommissionen den 27 juni 2013 nådde en politisk överenskommelse om den fleråriga budgetramen för 2014–2020.

22.

Kommittén befarar att kommissionen inte förfogar över en ordentlig riskhanteringsstrategi beträffande i hur hög grad sammanhållningspolitiken skulle kunna fungera på grundval av årliga budgetar i avsaknad av en flerårig budgetram.

23.

Kommittén är särskild oroad över att den sammantagna nivån på den kommande fleråriga budgetram som Europeiska rådet har beslutat om kanske inte är tillräcklig för att motsvara EU:s ambitioner enligt Europa 2020-strategin och tillväxt- och sysselsättningspakten.

24.

Vi beklagar att budgetramens tak för åtagandebemyndiganden (960 miljarder euro) är 34 miljarder euro lägre än för perioden 2007–2013, och det i en tid då Europa behöver de nödvändiga medlen för att återhämta sig från den rådande krisen på ett samordnat sätt, och att detta tak (960 miljarder euro) är mer än 80 miljarder euro lägre än kommissionens ursprungliga förslag.

25.

ReK stöder Europaparlamentets ståndpunkt att förordningen om den fleråriga budgetramen inte lagligen kan antas om det inte föreligger en politisk överenskommelse om de relevanta rättsliga grunderna.

26.

Kommittén beklagar att inga betydande framsteg har gjorts beträffande reformen av systemet för egna medel som ett sätt att minska medlemsstaternas direkta bidrag till EU:s budget. Rådet, kommissionen och Europaparlamentet uppmanas därför att utan dröjsmål fastställa mandatet för och sammansättningen av den arbetsgrupp för egna medel som föreskrivs i överenskommelsen av den 27 juni, så att tidsgränsen för en första bedömning under 2014 kan nås. Arbetsgruppen bör sammankallas när förordningen om den fleråriga budgetramen antas formellt.

27.

Vi välkomnar den överenskommelse som nåtts beträffande ökad flexibilitet för att till fullo utnyttja de respektive taken i den fleråriga budgetramen, vilket möjliggör automatisk överföring av outnyttjade anslag från ett budgetår till nästa, samt beträffande obligatorisk översyn och följande ändring av budgetramen i slutet av 2016.

28.

ReK upprepar sitt starka motstånd mot alla former av makroekonomisk villkorlighet. Det är inte välbetänkt att, såsom vissa medlemsstater har begärt, utvidga villkorligheten till alla budgetrubriker, eftersom detta riskerar att slå hårt mot de lokala och regionala myndigheterna, som inte bär ansvaret för att deras medlemsstater inte uppfyller kraven. Vi beklagar att makroekonomisk villkorlighet fortfarande nämns i artikel 6 i utkast till rådets förordning om den fleråriga budgetramen för 2014–2020.

29.

Vi vill upprepa att vi motsätter oss resultatreserven, eftersom den skulle kunna uppmuntra till oambitiösa projekt och motverka innovation. Vi beklagar hänvisningarna till reserven i den politiska presentationen av budgetförslaget för 2014.

30.

ReK stöder Europaparlamentets ståndpunkt att förordningen om den fleråriga budgetramen inte kan godkännas såvida det inte föreligger en ”absolut garanti” för att de utestående åtagandena för 2013 kommer att få full täckning och att rådet därför inte bara bör fatta ett formellt beslut om förslaget till ändringsbudget 2/2013 (7,3 miljarder euro) utan också stå fast vid sitt politiska åtagande att utan dröjsmål anta ytterligare en ändringsbudget (3,9 miljarder euro, för att nå upp till de 11,2 miljarder euro (4) som krävs). Vi välkomnar i detta sammanhang att kommissionen har valt att basera sitt budgetförslag för 2014 på antagandet att dessa två ändringsbudgetar kommer att antas.

31.

Kommittén kommer att noggrant övervaka om en långsam start för programplaneringen och ett långsamt upptagande kommer att få en negativ inverkan på den halvtidsöversyn av budgetramen som planeras till 2016.

32.

Regionkommittén är orolig för att den fleråriga budgetramen för 2014–2020 medför ett ytterligare strukturellt underskott i EU:s budget på 52 miljarder euro. De regionala och lokala myndigheterna, som i hög grad är beroende av EU-medel för sina investeringar, anser att detta är en mycket farlig tendens, eftersom kommissionen inte i tid kommer att kunna fullgöra de gjorda åtagandena p.g.a. brist på betalningsbemyndiganden. Kommittén noterar också att ett sådant strukturellt underskott i EU-budgeten strider mot fördraget (artiklarna 310 och 323 i EUF-fördraget).

33.

Kommittén är mycket överraskad över att även om man förutsätter att de två ändringsbudgetarna för 2013 antas, vilket skulle medföra sammanlagt 11,2 miljarder euro till i betalningar för 2013, så förväntas det att det i slutet av 2013 ändå kommer att finnas omkring 225 miljarder euro (5) i utestående åtaganden från program för 2007–2013 under den nya finansieringsperioden, vilket motsvarar ca 25 % av budgetramens sammanlagda tak för betalningar under 2014–2020 (908,4 miljarder euro) och är 1,6 gånger högre än den årliga EU-budgeten.

34.

Denna mängd utestående åtaganden strider mot Europaparlamentets politiska mål vid förhandlingarna att börja den nya programplaneringsperioden från noll. Kommittén varnar dessutom för att de utestående åtagandena i slutet av 2020 kommer att uppgå till omkring 277 miljarder euro (6) och att denna klyfta, dvs. det strukturella underskottet, kommer att öka budgetram efter budgetram.

35.

De två områden som bidrar mest till de sammanlagda utestående åtagandena är sammanhållningspolitik (två tredjedelar av totalsumman) och landsbygdsutveckling. Man bör finna lösningar för att undvika en ackumulering av utestående åtaganden år efter år.

36.

Kommittén stöder Europaparlamentets begäran att kommissionen ”varje månad ska rapportera […] om läget avseende medlemsstaternas betalningsanspråk avseende strukturfonderna, Sammanhållningsfonden och fonderna för landsbygdsutveckling och fiske (fördelning per medlemsstat och per fond)”.

37.

Ungefär en tredjedel av de sammanlagda utestående åtagandena (70,7 miljarder euro) kommer att betalas under 2014, men vi instämmer i kommissionens farhågor beträffande budgetåren 2015 och 2016. Då 2014 är det första året i den nya fleråriga budgetramen finns det manöverutrymme beträffande betalningsbemyndigandena eftersom det kommer att ta tid att starta de nya programmen (särskilt dem med delad förvaltning), men denna flexibilitet kommer att bli allt mindre med åren.

38.

I detta sammanhang vill vi framhålla den positiva aspekten hos överenskommelsen om den fleråriga budgetramen (7) beträffande möjligheterna till flexibilitet inom budgetramen och den s.k. samlade marginalen för betalningar (8).

39.

Kommittén är orolig för att kommissionen inte planerar någon marginal för 2014, eftersom betalningsnivån är fastställd till 136,1 miljarder euro, vilket innebär att kommissionen inte kommer att ha någon extra marginal för 2015 och att det strukturella underskottet riskerar att ackumuleras igen i och med inledningen av de nya programmen för 2014–2020 och den återstående eftersläpningen från 2007–2013 (cirka 155 miljarder euro).

40.

Vi vill fästa uppmärksamheten vid konsekvenserna av den nya ”n+3”-regeln för tillbakadragande av anslag på det sammanhållningspolitiska området vad gäller ackumulering av utestående åtaganden under kommande år. Här rekommenderar Regionkommittén att betalningen av utestående fordringar från 2007–2013 ska prioriteras under 2014–2016 (70 miljarder euro per år under tre år), eftersom begärandena om betalning för den nya programplaneringsperioden troligen kommer att börja samlas under 2017–2018 (2014 + 3 år, med hänsyn tagen till den fördröjda starten av program under 2014 p.g.a. den sena överenskommelsen om den fleråriga budgetramen).

41.

Det är oacceptabelt att betalningar försenas. ReK anser därför att betalningsfristen på 60 dagar för program med delad förvaltning bör vara bindande och att det bör finnas en rättslig eller ekonomisk påföljd om betalning inte sker inom tidsfristen. Man skulle kunna tänka sig att utvidga den gällande ekonomiska påföljden (ränta) för centralt förvaltade program (t.ex. projekt inom det sjunde ramprogrammet eller det framtida Horisont 2020) till andra fonder när betalning inte sker inom tidsfristen. Detta är en särskilt viktig fråga för regionala och lokala myndigheter som väntar på återbetalning. Regionkommittén förväntar sig därför en lösning av detta problem vid nästa översyn av EU:s budgetförordning.

42.

Vi beklagar ökningen i antalet ändringsbudgetar under genomförandeåret, som beror på de orealistiskt låga uppskattningar av betalningsbehoven som rådet, kommissionen och Europaparlamentet drivit igenom. För 2013 har man redan lagt fram fem förslag till ändringsbudgetar, och under 2010 lades det fram tio.

43.

Kommissionen, Europaparlamentet och rådet uppmanas att lägga fram strukturella lösningar på EU:s strukturella budgetunderskott, så att de regionala och lokala myndigheternas anslagna intäkter inte längre hotas av otillräckliga EU-betalningsbemyndiganden.

44.

Regionkommittén framhåller återigen att de offentliga investeringarna på nivåerna under den nationella i regel koncentreras till ett antal viktiga prioriterade sektorer som har avgörande betydelse för Europa 2020-strategins framgång, och upprepar sin önskan om att större politisk prioritet ska ges till skapandet av samverkanseffekter mellan EU:s, medlemsstaternas, regionernas och de lokala myndigheternas budgetar i syfte att uppnå avtalade EU-prioriteringar.

45.

Vi välkomnar kommissionens initiativ att spåra alla offentliga utgifter som används för att finansiera Europa 2020-strategin, men är överraskade över att de sju flaggskeppsinitiativen används som grund i stället för de fem överordnade målen (för sysselsättning, innovation, utbildning, social delaktighet och klimat/energi).

46.

Vi beklagar avsaknaden av hänvisningar till de elva tematiska mål i förordningen om gemensamma bestämmelser som de europeiska struktur- och investeringsfonderna måste inriktas på (9) och som bör vara förenliga med den gemensamma strategiska ram (GSR) som kommissionen föreslog den 14 mars 2012.

47.

Kommittén upprepar sin önskan om flexibilitet för att beakta regionernas och städernas territoriella särdrag.

48.

ReK beklagar avsaknaden av hänvisningar till den europeiska planeringsterminen i den politiska presentationen av prioriteringarna i EU:s budget för 2014. Vi beklagar också att kommissionen har ignorerat Europaparlamentets uppmaning ”att lämna faktagrundade och konkreta uppgifter om hur dess förslag till EU-budget faktiskt kan spela en utlösande, katalyserande, synergiskapande och kompletterande roll till investeringar på lokal, regional och nationell nivå för att genomföra de prioriteringar som har överenskommits inom ramen för den europeiska planeringsterminen” (10). På grundval av principen om flernivåstyre anser Regionkommittén därför att regionerna, och särskilt de med lagstiftningsbefogenheter, bör göras delaktiga i den europeiska planeringsterminen.

49.

Regionkommittén stöder ungdomssysselsättningsinitiativet och anser att det måste ingå i framtida partnerskapsavtal, samtidigt som vi framhåller att regioner och lokala myndigheter måste vara fullt ut delaktiga i genomförandet av alla sysselsättningsinitiativ, med tanke på att de har de bästa förutsättningarna att bedöma de lokala arbetsmarknaderna och de skräddarsydda programmen för unga människor och med tanke på att många regioner har fullständiga befogenheter på detta politikområde.

50.

Kommittén beklagar att man har inrättat ungdomssysselsättningsinitiativet vid sidan av de andra fonderna i stället för att använda ESF-ramen för att ta itu med problemet, vilket medför en ytterligare administrativ börda för stödmottagarna.

51.

ReK noterar att kommissionen har föreslagit att anslagen till ungdomssysselsättningsinitiativet ska tidigareläggas i sin helhet (6 miljarder euro) (11) under 2014–2015. Vi rekommenderar att ett fullständigt tidigareläggande åtföljs av lämpliga åtgärder (t.ex. kapacitetsuppbyggnad) för ett snabbt genomförande, med tanke på att förslagen till förordning om gemensamma bestämmelser och till ESF-förordning inte kan antas före förordningen om den fleråriga budgetramen, dvs. först mot slutet av 2013, vilket kommer att leda till att genomförandet fördröjs, samt med tanke på den mer allmänna osäkerheten beträffande hur detta initiativ kommer att genomföras i praktiken i medlemsstaterna/regionerna och beträffande hur snabbt det kommer att utnyttjas. Kommittén anser dessutom att man bör ändra artikel 9f i förordningen om den fleråriga budgetramen genom att ta bort den uttryckliga begränsningen av den nya budgetposten för ungdomssysselsättningsinitiativet, som är satt till 3 miljarder euro. Denna åtgärd skulle vara särskilt nödvändig för att undvika att man skjuter upp program som är avgörande för sammanhållningen, såsom programmen för gränsöverskridande samarbete eller delar av Fonden för ett sammanlänkat Europa, till efter 2016.

52.

Regionkommittén är särskilt orolig för de nedskärningar som gjorts inom flera budgetrubriker som är avgörande för att uppnå de långsiktiga investeringar som krävs för en snabb ekonomisk återhämtning, särskilt inom sammanhållningspolitiken, landsbygdsutveckling, Cosme och Horisont 2020.

53.

I linje med artikel 9f i utkastet till rådets förordning om den fleråriga budgetramen av den 27 juni 2013 begär kommittén att ytterligare åtagandebemyndiganden på upp till 200 miljoner euro för Horisont 2020, 150 miljoner euro för Erasmus och 50 miljoner euro för Cosme ska tidigareläggas under 2014–2015.

54.

Vi är inte överraskade över att åtagandebemyndigandena för 2014 på sammanhållningsområdet är minimala med tanke på de förväntade fördröjningarna (12) i genomförandet av partnerskapsavtal och operativa program, men uppmanar medlemsstaterna att inrikta sig på de operativa programmen för att aktivera medlen redan 2014.

55.

ReK beklagar strykningen av budgetposten avseende Erasmus för lokala och regionala förtroendevalda under rubrik 1b (budgetpost 13 03 77 11) och anser att detta initiativ bör fortsättas på grundval av ReK:s erfarenheter av det.

56.

Kommittén välkomnar ökningen på 10,3 % i åtagandebemyndiganden för Life+-programmet jämfört med 2013, men betraktar minskningen i betalningsbemyndiganden (– 1,1 %) som obegriplig.

57.

Vi välkomnar den betydande övergången från direkt förvaltning till delad förvaltning för EHFF, även om detta innebär lägre betalningar i början av finansieringsperioden.

58.

ReK välkomnar den bestämmelse som införts i artikel 8 i utkastet till rådets förordning om den fleråriga budgetramen och som gör det möjligt att revidera budgetramen så att outnyttjade anslag under år 2014 kan överföras till påföljande år, utöver motsvarande utgiftstak, om det efter den 1 januari 2014 antas nya bestämmelser eller program med delad förvaltning.

59.

Regionkommittén välkomnar den planerade överföringen på 351,9 miljoner euro från första till andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken, och upprepar sitt starka motstånd mot överföringar i motsatt riktning.

60.

ReK betonar att man varken i Europeiska rådets slutsatser av den 7–8 februari 2013 eller i utkastet till rådets förordning om den fleråriga budgetramen av den 27 juni 2013 föreskriver ett särskilt utgiftstak för sammanhållningspolitiken, som i stället har omvandlats till en underrubrik. Mot denna bakgrund ifrågasätter kommittén de talrika hänvisningarna till detta särskilda utgiftstak i presentationen av budgetförslaget för 2014 (13), och vi förespråkar därför överföringar av åtagande-/betalningsbemyndiganden inom rubrik 1 när så är relevant.

61.

Vi välkomnar den ”samlade marginalen för tillväxt och sysselsättning”, som kommer att utgöras av marginaler som förblir tillgängliga under den fleråriga budgetramens tak för åtagandebemyndiganden för åren 2014–2017, och ser positivt på att de tillhörande åtagandebemyndigandena kan användas ”över” taken för åren 2016–2020 (14). Denna extra flexibilitet bör användas för rubrik 1b.

5.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 356/23

—

Regionkommittén håller också med kommissionsledamoten med ansvar för miljöfrågor om att de studier som hittills genomförts visar att det finns ett antal osäkra faktorer eller luckor i den nuvarande EU-lagstiftningen, och vi vill betona att det är av allra största vikt att man tar ansvar för hälso- och miljöriskerna så att denna sektor kan vinna allmänhetens acceptans. Kommissionen bör utarbeta en ram för att hantera riskerna och avhjälpa bristerna i den berörda EU-lagstiftningen.

—

ReK begär att lokala och regionala myndigheters beslut om att förbjuda, begränsa och kontrollera verksamhet i förbindelse med utvinning av okonventionella kolväten respekteras. Lokala och regionala myndigheter bör ha rätt att förbjuda utvinning av okonventionella kolväten i känsliga områden (såsom skyddsområden för dricksvattentäkter, samhällen, åkermark etc.).

—

Kommittén betonar att öppenhetsprincipen är av grundläggande betydelse, och att det är synnerligen viktigt att de berörda befolkningsgrupperna samt de lokala och regionala myndigheterna involveras i beslutsfattandet på detta känsliga område. Kommittén oroar sig över att dessa principer ännu inte beaktas i tillräckligt hög grad i alla medlemsstater.

—

ReK stöder förslaget om att föra in okonventionella kolväten i bilaga I till det ändrade direktivet, så att miljökonsekvensbeskrivningar systematiskt blir obligatoriska för berörda projekt, och uppmanar kommissionen att undersöka möjligheten att införa gemensamma miljöstandarder för prospektering och utvinning av okonventionella kolväten i EU för att skapa goda förutsättningar för enhetliga och lättförståeliga miljökonsekvensbeskrivningar.

Föredragande

Brian MEANEY (IE–EA), Clare County Council och Mid-West Regional Authority

Referensdokument

Yttrande på eget initiativ

1.

Europa behöver energikällor som kan ge koldioxidneutral, hållbar, säker och globalt konkurrenskraftig energi till rimliga priser. Detta är en stor utmaning för Europeiska unionen. Medlemsstaterna måste därför hitta alternativ, och detta har skapat ett betydande intresse för okonventionella kolväten. Detta intresse har utvecklats inom en rättslig ram som i nuläget varierar och inte samordnas på EU-nivå. Kommittén påminner dock om att okonventionella kolväten varken är hållbara med tanke på klimatförändringarna eller den långsiktiga energiförsörjningen och att de är förenade med stora risker.

2.

Regionkommittén konstaterar att det finns stora miljö- och hälsorisker förbundna med horisontell hydraulisk spräckning med användning av stora mängder vatten med tillsatser (exploatering av okonventionella kolväten), den metod som används för att utvinna okonventionella kolväten.

3.

Kommittén påpekar att Europeiska kommissionen måste föra en kraftfull politik och tvinga medlemsstaterna att förse de behöriga lokala och regionala myndigheterna med tillräckliga resurser för att de ska kunna fullgöra sina lagstiftnings- och tillsynsuppgifter samt sina skyldigheter, bland annat på det sociala området och miljöområdet och när det gäller en god förvaltning av naturresurserna, inom ramen för deras skiftande ansvarsområden runt om i EU.

4.

Kommittén betonar att det är viktigt att man inte tappar fokus på möjligheten att övergå till 100 % förnybar energi och att man ser till att ”okonventionella” eller andra former av energi inte förskjuter uppmärksamheten och resurserna härifrån. Vi är också medvetna om den roll som okonventionella kolväten kan spela i övergångsskedet mellan energi baserad på fossila bränslen och förnybar energi.

5.

Enligt Lissabonfördraget (2009, art. 194) har varje medlemsstat ”rätt att bestämma villkoren för utnyttjandet av dess energikällor, dess val mellan olika energikällor eller energiförsörjningens allmänna struktur”. Därför skiljer sig åsikterna om skiffergas starkt åt inom EU. ReK vill att lokala och regionala myndigheters behörighet, ansvarsområden, åsikter och ståndpunkter erkänns, respekteras och beaktas av alla, inte minst Europeiska kommissionen, när man utarbetar förslag för att möjliggöra en trygg och säker utvinning av okonventionella kolväten med respekt för lokala naturtillgångar.

6.

Mot bakgrund av lokala och regionala myndigheters behörighet, specifika lokalkännedom och knappa resurser, samt med tanke på de betydande och mångahanda effekter och risker som utvinning av okonventionella kolväten medför, begär ReK att lokala och regionala myndigheters beslut om att förbjuda, begränsa och kontrollera verksamhet i förbindelse med utvinning av okonventionella kolväten respekteras. Regionkommittén understryker att lokala och regionala myndigheter bör ha rätt att förbjuda utvinning av okonventionella kolväten i känsliga områden (såsom skyddsområden för dricksvattentäkter, samhällen, åkermark etc.) eller om sådan utvinning inte längre gör det möjligt för myndigheterna att uppnå sina mål för minskade utsläpp av växthusgaser. Dessutom bör lokala och regionala myndigheter få större rätt att själva bestämma om exploatering av okonventionella kolväten ska förbjudas på deras territorium. Kommittén vill i detta sammanhang påminna om det förbud mot utvinning av okonventionella kolväten som antagits i bland annat Bulgarien, Frankrike, Luxemburg, den schweiziska kantonen Fribourg och den spanska regionen Kantabrien.

7.

Regionkommittén håller med Europaparlamentet om att de frivilliga riktlinjer som finns för sektorn och enligt vilka företagen måste vidta åtgärder mot de negativa sociala och miljömässiga effekterna av utvinningsverksamheten, till exempel Global Reporting Initiative, FN:s Global Compact-initiativ och OECD:s riktlinjer för multinationella företag, inte räcker för att minska utvinningens negativa effekter.

8.

Kommittén håller också med kommissionsledamoten med ansvar för miljöfrågor om att de studier som hittills genomförts visar att det finns ett antal osäkra faktorer eller luckor i den nuvarande EU-lagstiftningen, och vi vill betona att det är av allra största vikt att man tar ansvar för hälso- och miljöriskerna så att denna sektor kan vinna allmänhetens acceptans. Kommissionen bör utarbeta en ram för att hantera riskerna och avhjälpa bristerna i den berörda EU-lagstiftningen.

9.

Kommittén önskar även att kommissionen ska överväga att be medlemsstaterna att begränsa exploateringen av okonventionella kolväten tills luckorna i de relevanta EU-direktiven har täppts till.

10.

Medlemsstaterna har visserligen sin fulla rätt att utnyttja sina energikällor, men vid en eventuell exploatering av okonventionella kolväten måste man se till så att detta sker på samma villkor i hela unionen och i full överensstämmelse med den relevanta EU-lagstiftningen om miljöskydd och folkhälsa. Kommittén efterlyser en tydlig bindande rättslig EU-ram, helst i form av ett direktiv om prospektering och utvinning av okonventionella kolväten, som kan skapa tillräckliga garantier mot de risker för miljön och människors hälsa som skiffergasverksamhet medför.

11.

EU:s miljöpolitiska försiktighetsprincip bör konsekvent tillämpas i hela unionen, och miljökonsekvensbeskrivningar bör vara obligatoriska vid all prospektering och utvinning av okonventionella kolväten, oberoende av dess omfattning, och det är viktigt att de tar hänsyn till de ekonomiska intressena och till behovet av att trygga energiförsörjningen och främja hållbar utveckling.

12.

Kommittén insisterar på att det ska vara obligatoriskt att göra en livscykelanalys för varje enskilt projekt för exploatering av okonventionella kolväten innan exploatering beviljas. Detta ska vara hörnstenen i alla nya EU-direktiv om prospektering och utvinning av okonventionella kolväten i EU.

13.

Kommittén betonar att öppenhetsprincipen är av grundläggande betydelse, och att det är synnerligen viktigt att de berörda befolkningsgrupperna samt de lokala och regionala myndigheterna involveras i beslutsfattandet på detta känsliga område. Kommittén oroar sig över att dessa principer ännu inte beaktas i tillräckligt hög grad i alla medlemsstater.

14.

Tekniska framsteg har nyligen gett upphov till en snabb kommersiell utvinning av okonventionell gas i vissa delar av världen, i synnerhet i USA, där vissa anser att skiffergasen har skapat helt nya perspektiv. Kommittén är dock medveten om skiffergasens tekniska och ekonomiska begränsningar i EU. Det finns en växande medvetenhet om att Europa troligtvis inte kommer att uppleva ett sådant uppsving som USA (1). De okonventionella gasresurserna i Europa antas i bästa fall kunna kompensera nedgången i konventionell gasproduktion, eftersom de delvis begränsas av skillnaderna i fråga om geologiska förhållanden, av lagstiftningen och även av en högre befolkningstäthet (2). Kommittén är medveten om att det fortfarande krävs omfattande bedömningar på detta område.

15.

ReK konstaterar vidare att sänkor med okonventionella kolväten sinar mycket snabbare än när det rör sig om konventionella kolväten, vilket innebär fler borrningar och följaktligen en kostnadsökning. Utvinningen av okonventionella kolväten sker dock med modern teknik, t.ex. horisontell borrning och s.k. multi-well pads (dvs. borrning i flera hål från en enda borrplatta), och detta kan minska inverkan på miljön och omgivningen.

16.

Med tanke på de nuvarande gaspriserna anser ReK att potentialen för skiffergas är alltför liten för att få någon betydande inverkan på tillgången till gas i Europa. Även om utvecklingen av skiffergasexploateringen i Europa accelererar skulle den som bäst endast kunna bidra till Europas gasförsörjning med några få procentandelar. Den skulle inte kunna vända den pågående trenden med sjunkande inhemsk produktion och allt större importberoende (3). Kommittén är medveten om att det måste göras ytterligare bedömningar på detta område.

17.

Kommittén är medveten om att en otydlig lagstiftning kan ha varit en av förutsättningarna för skiffergasens ekonomiska livskraft, eftersom det faktum att skiffergasen undantagits från ett antal miljöskyddslagar har varit en av de starkaste drivkrafterna bakom det uppsving som har skett i USA. Som ett exempel kan nämnas att den exakta sammansättningen av de tillsatsämnen som används vid spräckning skyddas av patenträtten och inte behöver uppges. Kommittén betonar därför med eftertryck att man för godkännandet av sådana projekt i EU ovillkorligen bör kräva att alla kemiska beståndsdelar och deras andel i spräckningsvätskan redovisas.

18.

En oundviklig effekt av utvinning av skiffergas och olja från lågpermeabla reservoarer är att stora markområden under borrningsfasen behövs för borrplattformar, parkerings- och manöverutrymme för lastbilar, utrustning, anläggningar för att bearbeta och transportera gas samt tillfartsvägar. Detta kan eventuellt hota stads- eller landsbygdsbebyggelse och naturliga habitat. Exempel på stora effekter som är möjliga och har dokumenterats är utsläpp av luftföroreningar, förorening av grundvattnet till följd av okontrollerade gas- eller vätskeutsläpp efter utblåsningar eller spill, läckage av spräckningsvätska och okontrollerade utsläpp av lakvatten. Spräckningsvätskan innehåller farliga ämnen, och återflödesvattnet innehåller dessutom tungmetaller och radioaktivt material från fyndigheten. Borrning efter skiffergas medför en ”hög risk” för människors hälsa (4) och miljön, och den är allvarligare än riskerna med andra fossila bränslen (5), särskilt som det krävs fler borrningar för samma utvunna mängd.

19.

Det är oroväckande att den befintliga gruvdriftslagstiftningen i EU och de bestämmelser kopplade till denna som berör gruvverksamhet inte beaktar de specifika aspekter som berör exploatering av okonventionella kolväten. Det finns stora skillnader mellan EU:s medlemsstater när det gäller gruvdriftsrelaterad lagstiftning. I många fall har gruvrättigheter företräde framför medborgerliga rättigheter, och de lokala politiska myndigheterna har ofta inget inflytande över potentiella projekt eller gruvfält eftersom rättigheterna beviljas av de nationella regeringarna eller delstatsregeringarna och deras myndigheter. Kommittén konstaterar dessutom att markägare i Europa, i motsats till vad som är fallet i USA, normalt inte automatiskt äger de mineralfyndigheter som finns under deras mark, och därmed inte heller alltid drar någon nytta av att de utvinns.

20.

Regionkommittén begär att få en korrekt bedömning av den okonventionella gasens verkliga potential i EU, en aspekt som skulle kunna vara av central betydelse för alla planer och strategier som man önskar genomföra på energiområdet, som ”övergångsresurs” på väg mot en energimix med större andel förnybar energi i hela EU, i enlighet med vad som angetts i viktiga vägledande dokument för EU:s framtida energipolitik, såsom färdplanen för 2050. Detta kommer också att göra det möjligt att kontrollera möjligheten att mer systematiskt använda lokala energikällor. Ett av målen för dessa planer och strategier måste vara att försöka se till att övergången till framtidens ekonomiskt konkurrenskraftiga energikällor – med minsta möjliga koldioxidavtryck – sker på ett sätt som gör EU konkurrenskraftigt i förhållande till andra geopolitiska regioner. Skiffergasen skulle, förutom att den medför oförutsägbara risker för miljö, klimat och mänsklig hälsa, även kunna underminera utvecklingen av förnybara energikällor och låsa fast Europa i ett ännu starkare beroende av fossila bränslen. Skiffergasen kan i likhet med avskiljning och lagring av koldioxid inte vara ett politiskt mål i sig, skilt från medborgarnas behov, och bör inte framhållas som ett grönt alternativ för EU:s framtida energipolitik. Med tanke på skiffergasens höga koldioxidintensitet, den stora markyta som tas i anspråk och investeringsnivån måste man klargöra hur den skulle kunna vara ett ”övergångsbränsle”. Fallande gaspriser till följd av ökad skiffergasexploatering i USA skulle kunna göra koldioxidsnåla alternativ mindre livskraftiga och utsätta statliga stödsystem för stor press.

21.

Kommittén är orolig för att en ökad prospektering och utvinning av skiffergas över hela världen kan leda till en stor ökning av mängden flyktiga metanutsläpp, med utsläpp av växthusgas som är 20 till 25 gånger större än koldioxidutsläppen, och för att den globala uppvärmningspotentialen beräknas öka med mer än 3,5 grader (6). (Målet för en godtagbar ökning är 2 grader). Dessutom skulle exploatering av okonventionella olje- och gasresurser kunna sätta hinder i vägen för FN:s millennieutvecklingsmål 7 (om att trygga en hållbar miljö) och underminera de senaste klimatförändringsåtagandena i Köpenhamnsöverenskommelsen.

22.

ReK stöder tanken om att öka EU:s stöd till forskning och utveckling till ekodesignsektorn via strukturfonderna och Europeiska investeringsbanken, och konstaterar samtidigt att man förutom dessa ansträngningar måste ägna mer uppmärksamhet åt de snedvridande effekter som antagandet av nya standarder skulle kunna få på konkurrensen. Vi välkomnar kommissionens preliminära bedömning av EU:s miljörättsliga ram för okonventionella kolväten och uppmanar kommissionen att så snart som möjligt

23.

Kommissionen bör kräva att industrin sörjer för en oberoende och verifierbar kartläggning av de befintliga miljövillkoren i områden där det finns planer på utveckling av okonventionella kolväten:

24.

ReK noterar med oro att det nuvarande direktivet om miljökonsekvensbeskrivningar inte beaktar de dagliga produktionsnivåerna för okonventionella kolväten. Detta betyder att miljökonsekvensbeskrivningar inte är obligatoriska för de berörda projekten, trots att de påverkar miljön. I enlighet med försiktighetsprincipen och parlamentets begäran i dess resolution av den 21 november 2012 stöder ReK förslaget om att föra in okonventionella kolväten i bilaga I till det ändrade direktivet, så att miljökonsekvensbeskrivningar systematiskt blir obligatoriska för berörda projekt.

25.

Vi uppmanar kommissionen att undersöka möjligheten att införa gemensamma miljöstandarder för prospektering och utvinning av okonventionella kolväten i EU för att skapa goda förutsättningar för enhetliga och lättförståeliga miljökonsekvensbeskrivningar.

26.

Det råder brist på erfarenheter och sakkunskap i Europa, och det är viktigt att inse att en lämplig lagstiftning för prospektering och utvinning av okonventionella kolväten till viss del är beroende av de regionala myndigheternas kompetens och resurser. Kommittén anser att det finns ett behov av att öka kompetensen och personalresurserna hos de lokala och regionala myndigheterna i fråga om okonventionella kolväten.

27.

Med tanke på att utvinning av okonventionella kolväten äger rum på 2 km djup eller mer anser ReK att det allvarligaste problemet vad gäller förorening av grundvattnet är borrhålets intakthet och kvaliteten på borrhålens foderrör och cement. Uppgifter från USA visar att 6 % av borrhålen läckte (7).

28.

Varje steg i spräckningen måste övervakas, och detaljerade uppgifter om sprickans maxlängd och dess avstånd från eventuella akviferer registreras.

29.

Kommissionen bör ålägga företagen att utarbeta ett förfarande för korrigerande åtgärder för den händelse att metan eller naturligt förekommande radioaktivt material läcker ut i grundvattnet eller vid utsläpp av andra ämnen som skulle påverka grundvattenkvaliteten, på ställen där sprickorna leder till kontakt med grundvattnet, eller om sprickor uppstår i borrhålens foderrör och cement.

30.

Det bör vara obligatoriskt att utföra tester av cementens täthet samt tryckprovning av foderrör och cement innan verksamheten inleds.

31.

Ett effektivt förebyggande förutsätter att man konstant övervakar att fastställda högsta standarder och praxis följs till punkt och pricka vid konstruktionen av borrhålen. Både företagen och de behöriga myndigheterna bör sörja för regelbundna kvalitetskontroller där man försäkrar sig om att foderrören och cementen är intakta.

32.

Entreprenörerna, lagstiftarna och beredskapsorganen bör gemensamt utarbeta kontroll- och beredskapsplaner för förebyggande av spill.

33.

Det bör fastställas ett minsta avstånd mellan borrplattformar och offentliga eller privata källor eller vattenbrunnar.

34.

Kommittén framhåller att det avfall och lakvatten som uppstår i samband med att fyndigheter med okonventionella kolväten utnyttjas medför en rad problem vad gäller säker lagring, återanvändning och avfallshantering, varför det behövs lagstiftning om detta. I detta sammanhang är det mycket viktigt att involvera de berörda lokala och regionala myndigheterna, som ofta ansvarar för avfallshanteringen.

35.

Kommittén anser att avloppsvatten som uppstår till följd av hydraulisk spräckning bör återvinnas på ett sätt som minimerar risken för spill och läckage. Hydraulisk spräckning genererar stora mängder lakvatten som innehåller olika förorenande ämnen. Sluten vattenåtervinning på plats med hjälp av lagringstankar i stål kan vara ett sätt att rena återflödesvattnet under prospekteringen och utforskningen av fyndigheterna, eftersom man då minimerar vattenvolymerna, eventuellt ytläckage samt kostnader, trafik och vägslitage i samband med vattenreningstransporter. Kommittén anser att man inte bör fortsätta med inklädda gropar på grund av den högre risken för spill och läckage.

36.

Den mängd spräckningsvätska som inte återvinns från ett borrhål där okonventionella kolväten utvinns, samt innehållet i denna vätska, bör offentliggöras, liksom även de förväntade konsekvenserna för grundvattnet och djurlivet utgående från kunskap om jordens och bergets sammansättning.

37.

Vi vill betona att de kommunala och nationella anläggningarna för avfallshantering eller för rening av lakvatten och avfall till följd av denna hantering kanske inte har tillräcklig kapacitet eller teknisk utrustning för att hantera så stora mängder lakvatten med så specifik sammansättning. Man bör införa standarder för hantering av lakvatten och göra det obligatoriskt för företagen att i samarbete med de myndigheter som ansvarar för rening av lakvatten och de behöriga tillståndsmyndigheterna utarbeta vattenhanteringsplaner.

38.

Vi vill påminna om att de radioaktiva material som i naturlig form förekommer i geologiska formationer kan vara olika beroende på typ av skiffer, och det är viktigt att det radioaktiva innehållet bedöms innan man utfärdar produktionstillstånd.

39.

Kommittén är orolig över att det för närvarande inte finns något krav på EU-nivå på att redovisa det kemiska innehållet i spräckningsvätskan, och vidhåller att det bör råda full öppenhet och att företagen bör ha en skyldighet att uppge sådan information. Dessa faktorer bör beaktas i förfarandena för att utvärdera miljöpåverkan. Kommissionen bör undersöka hur man bäst inför ett sådant krav i EU-lagstiftningen.

40.

Det krävs större ansträngningar för att ta fram spräckningsvätskor med minimal toxicitet och miljörisk.

41.

Kommittén vill understryka att de geologiska egenskaperna i en viss region är avgörande för hur utvinningsverksamheten ska utformas. Man bör i god tid se till att de nationella geologiska instituten samt de berörda lokala och regionala myndigheterna är aktivt involverade. Innan produktionstillstånd utfärdas bör man kräva en geologisk analys av berggrunden, både på djupet och närmare markytan, på platser där man planerar att utvinna skiffergas. Analysen bör även omfatta uppgifter om eventuell tidigare eller pågående gruvdrift i regionen. Dessutom bör data om borrhålen samlas in.

42.

Borrplattformar med flera horisontella borrhål begränsar markanvändningen och ingreppen i landskapet.

43.

Vi rekommenderar att man använder miljövänliga system (”green completion”) för att minska eller återvinna metanutsläpp under färdigställandet av borrhålen.

44.

Vi påminner om att olyckor på utvinningsplatsen ofta beror på otränad personal eller på att man inte har tillämpat säkerhetsinstruktionerna alls eller på rätt sätt.

45.

Kommittén rekommenderar att man inrättar standardiserade beredskapsplaner och specialiserade beredskapsteam.

46.

ReK efterlyser en särskild övervakning av hälsotillståndet hos personer som bor nära borrhål och rekommenderar att man skapar ett register över befolkningens hälsa i de berörda regionerna.

47.

Verksamhet för att sprida information om okonventionella kolväten till befolkningen bör skötas av grupper av lokala och andra sakkunniga som kan beakta de lokala miljömässiga och ekonomiska särdragen och på så sätt ge en objektiv bild av samtliga skeden i utvinningen genom att lyfta fram både de ekonomiska fördelarna och de sociala och miljörelaterade riskerna.

48.

Man bör se till att allmänheten deltar genom att det blir obligatoriskt att använda sig av ett stort antal effektiva verktyg och metoder för deltagarbaserad planering innan man börjar med prospekteringen och att genomföra offentliga samråd innan man börjar med utvinningen. ReK efterlyser ett större engagemang när det gäller att upplysa allmänheten om utvinning av okonventionella kolväten så att befolkningen förstår, godtar och känner förtroende för regleringen av denna verksamhet.

49.

I ljuset av tidigare erfarenheter kommer de lokala och regionala myndigheterna att vara beroende av att företagen lämnar finansiella garantier som är 1,5 gånger högre än kostnaden för att på rätt sätt plombera och försegla varje borrhål så att det blir ofarligt. Denna kostnad ska omfatta allt material plus den expertis som krävs för att utföra arbetet och utvärdera slutprocessen.

50.

Företagen bör också lämna finansiella garantier till de lokala myndigheterna för att se till att bästa praxis används under borrning och spräckning. Dessa garantier måste vara betydande så att man kan trygga ett återställande även om företaget upphör att existera.

51.

Företagen bör även bidra finansiellt och på annat sätt för att garantera att bästa praxis används vid korrigerande åtgärder och återställande av områden där utvinning av okonventionella kolväten har skett.

52.

Lokala och regionala myndigheter med relevant behörighet bör tilldelas tillräckliga resurser för att under lång tid övervaka luften och grundvattnet i de områden där man utvinner eller har utvunnit okonventionella kolväten.

53.

Kommittén noterar att exploatering av skiffergasfält i flera steg kan innebära en administrativ utmaning när man ska se till att de korrekta förfarandena och lagstiftningen följs vid planering, miljöövervakning och åtgärder för genomförande. Medlemsstaterna bör försäkra sig om att de lokala och regionala myndigheterna har tillräckliga resurser för att möta denna utmaning.

54.

Vi konstaterar att pressen på lokala myndigheter med små budgetar, de ekonomiska intressena och möjligheterna till partiell energisjälvförsörjning leder till att de sociala riskerna underskattas, och därmed inleds oåterkalleliga processer.

55.

Med tidigare erfarenheter från snabba uppgångar och nedgångar inom utvinningsindustrin i åtanke konstaterar ReK att

5.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 356/30

—

Regionkommittén uppmanar Europeiska kommissionen att anta ett förbud mot att deponera plast och lättantändligt avfall senast 2020 och att fastställa ambitiösa särskilda mål för förebyggande, förberedelse för återanvändning och återvinning av plastavfall, vilka bör harmoniseras i alla relevanta direktiv och återspegla materialens miljöbelastning. Delmål och övergångsperioder kan övervägas och förhandlas fram med medlemsstaterna.

—

Vi ber kommissionen att överväga att finansiera framtida infrastrukturer som återvinner plast effektivt och att avsluta finansieringen av deponering och förbränning. EU-medel bör endast anslås för anläggningar för energiutvinning som ingår i en sammanhängande strategi för avfallshantering, som omfattar tillräcklig infrastruktur för det insamlade avfallet i ett tidigt skede.

—

Vi efterlyser att principen om att ”förorenaren betalar” genomförs fullt ut, och uppmanar kommissionen att undersöka hur man bäst kan tillämpa principen om utökat producentansvar i EU. Det är också värt att undersöka system med pantbetalning och ”retursystem” på EU-nivå när det gäller vissa plastprodukter och produkter som innehåller plast. Enhetsbaserad prissättning (pay-as-you-throw) för skrymmande föremål bör uppmuntras, med insamlingsmetoder som bestäms av de lokala och regionala myndigheterna. Förutom att uppmuntra återanvändning bör förbud mot fritt tillhandahållande av bärkassar av plast övervägas.

—

Vid utformningen bör man använda få plastsorter som är enhetliga och som inte är sammanfogade med andra material och tydligt ange plastsorten på förpackningar och produkter. Detta är viktigt för att underlätta återanvändning och återvinning. Kommittén förespråkar ett obligatoriskt minimiinnehåll av återvunnet material i framtida design.

—

Vi efterlyser en internationell överenskommelse om förbud mot användningen av nedbrytbara mikropärlor av plast i kosmetika och andra kroppsvårdsprodukter, för att förhindra denna relativt nya föroreningskälla från att komma in i livsmedelskedjan. Det finns betydande skäl för att kräva ett förbud mot plaster som bryts ned genom oxidation tills ytterligare forskning kan visa att dessa produkter har ett mervärde.

Föredragande

Linda GILLHAM (ledamot av Runnymede Borough Council, UK–EA)

Referensdokument

Grönbok om en europeisk strategi för plastavfall i miljön

COM(2013) 123 final

1.

Regionkommittén välkomnar grönboken om plastavfall i miljön. Optimal avfallshantering är en av de största utmaningarna för lokala och regionala myndigheter i dag, både när det gäller att minska miljökonsekvenserna av ökad avfallsgenerering genom att tillhandahålla och finansiera infrastruktur för hantering och bortskaffande av avfall och att bevara naturresurserna.

2.

Kommittén framhåller att förebyggande av avfall ändå måste ha högsta prioritet. Utöver att optimera avfallshanteringen är heltäckande och ambitiösa strategier för att förebygga avfall de största utmaningarna.

3.

Mot denna bakgrund efterlyser vi att principen om att ”förorenaren betalar” genomförs fullt ut, eftersom det är en av de effektivaste metoderna för förebyggande av avfall. Den kan bidra till att de lokala och regionala myndigheterna uppfyller sina avfallsmål och den kan också minska deras ekonomiska och organisatoriska börda.

4.

Hushållens deltagande är centralt för att höja målen när det gäller förebyggande, insamling och återvinning. De lokala och regionala myndigheterna kan ge medborgarna information och tillhandahålla den infrastruktur som behövs för att dels förändra deras konsumtionsvanor, dels öka de olika typerna av insamlat material och förbättra dess kvalitet. Detta bygger på ett erkännande av plastavfall som en potentiellt värdefull resurs.

5.

Plastavfall genereras inte bara i de privata hushållen, utan framför allt industrin (t.ex. bilindustrin), byggbranschen och andra näringsgrenar bör ägnas betydligt mer uppmärksamhet, eftersom plastförbrukningen i dessa sektorer är mycket hög.

6.

Det finns skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller avfallshantering. Av många orsaker, bland annat motståndet bland allmänheten, har man i många medlemsstater varit långsamma att investera i avfallshanteringsanläggningar, vilket har inneburit långa dröjsmål för leveransen av infrastruktur.

7.

ReK beklagar avsaknaden av eller det långsamma tempot för strategisk planering i hela avfallshanteringskedjan: förebyggande åtgärder och förberedelse för återanvändning och återvinning, insamlingssystem, behandlingsanläggningar och marknadsinitiativ. Säkra marknader kommer bara att utvecklas om volymen av återvunnet plastmaterial är tillräcklig.

8.

Vi uppmanar kommissionen att se till att EU:s befintliga miljölagstiftning genomförs och tillämpas fullt ut i alla 28 medlemsstater. För närvarande finns inte tillräckliga resurser för genomförande och tillsyn.

9.

Vi välkomnar avsikten att se över direktivet om deponering av avfall 2014. Detta bör medföra ett förbud mot att deponera plast och lättantändligt avfall senast 2020. ReK erkänner att avfallshanteringsindustrin och de lokala och regionala myndigheterna behöver tid, investeringar och säkerhet för att satsa resurser på lämplig infrastruktur för insamling, sortering, återvinning och effektiv sluthantering. Medlemsstater som släpar efter kan behöva en infasningsperiod för ett förbud, men allt plastavfall måste hanteras som en resurs, såsom anges i färdplanen för ett resurseffektivt Europa, om man ska kunna uppnå målen för 2020.

10.

Sju medlemsstater deponerar redan mindre än 10 % av avfallet, medan elva medlemsstater fortfarande deponerar mer än 60 %. Avfallshanteringen måste ta hänsyn till plastens särskilda värde genom bättre och effektivare insamlingssystem för att minimera föroreningar.

11.

ReK uppmanar kommissionen att anta ett integrerat tillvägagångssätt för all plast, inklusive elektriskt avfall (WEEE), uttjänta fordon och förpackningar, i framtida översyner av lagstiftning. Målen i ramdirektivet om avfall är för låga och tar inte särskild hänsyn till plastavfall.

12.

Kommittén insisterar på att man vid fastställandet av nya mål för plast bör beakta frågan om vikt i ton, som inte är lämpligt som mätinstrument särskilt när det gäller mycket lätt plastfilm. Målen bör återspegla materialens miljöbelastning för att öka värdet hos plast, som ofta försummas till fördel för tyngre återvinningsmaterial.

13.

Alla medlemsstater har erkänt ”energi ur avfall” som ett legitimt alternativ till deponering av restavfall som återstår efter återanvändning och återvinning. Mot denna bakgrund upprepar vi att EU-medel endast bör anslås för anläggningar för energiutvinning som ingår i en sammanhängande strategi för avfallshantering, som omfattar tillräcklig infrastruktur för sortering, rening och materialåtervinning av det insamlade avfallet i ett tidigt skede. Eftersom plast ger bränsle med högt värmevärde, anser kommittén också att det är viktigt att det fastställs materialspecifika återvinningsmål för plaster med utgångspunkt i bearbetningskapaciteten, i syfte att undvika att efterfrågan på bränsle leder till förbränning av värdefulla tillgångar.

14.

Vi anser att de befintliga målen bör genomföras bättre. Förutom undvikande av deponering stöder vi också införandet av särskilda och ambitiösa, men uppnåbara, bindande mål för förebyggande, förberedelse för återanvändning och återvinning av plastavfall, eftersom de kan mätas mer exakt. Dessa mål bör harmoniseras i alla relevanta direktiv. Delmål och övergångsperioder kan övervägas och förhandlas fram med de medlemsstater och lokala och regionala myndigheter som inte har gjort tillräckliga framsteg i förhållande till avfallsmålen.

15.

Dessa mål måste vara i linje med proportionalitets-, närhets- och försiktighetsprinciperna.

16.

Kommittén anser att dessa åtgärder kommer att driva plastavfall upp i avfallshierarkin. Vi välkomnar Europaparlamentets begäran om ett förbud mot deponering av allt återvinningsbart och biologiskt avfall före 2020, men varnar för att det finns en risk för ökad export av plastavfall utanför Europa om plaståtervinningen inte vidareutvecklas inom EU.

17.

Kommittén uppmanar till att i högre grad främja återvinning av plast i alla led för att främja en cirkulär ekonomi. Den ursprungliga utformningen bör inte bara ta hänsyn till återvinningen i slutet av livscykeln, utan också till att rationalisera de polymerer som används i produktionen och att använda några få plastsorter som är enhetliga och som inte är sammanfogade med andra material för att göra sorteringen lättare vid återvinning.

18.

Vi uppmanar kommissionen att främja grön offentlig upphandling med större incitament för förebyggande, förberedelse för återanvändning, materialåtervinning och en ökad andel återvunnen plast i nya varor.

19.

Vi ber kommissionen att överväga att finansiera framtida infrastrukturer som återvinner plast effektivt och att avsluta finansieringen av deponering och förbränning, samtidigt som marknaden för återvunnen plast bör understödjas, vilket också skapar sysselsättning.

20.

ReK erkänner att materialåtervinning gör att EU kan bli mer självförsörjande när det gäller råvaror, och att energiåtervinning bör förbli ett andrahandsalternativ, i enlighet med avfallshierarkin, för att utnyttja den fulla potentialen hos det omdirigerade avfallet och undvika att det uppstår en dammsugareffekt som gynnar energiåtervinning från avfall, vilket även rekommenderas i grönboken.

21.

Vi tror starkt på att system för insamling direkt från hemmen bör vara obligatoriska, men också utformade så att de främjar sortering och maximerar återvinningen av högkvalitativt återvinningsbart material. Detta är en fråga om subsidiaritet, och samtidigt som återvinning av torrt osorterat material har visat sig vara mycket effektivt i vissa medlemsstater, måste det erkännas att insamlingsmetoderna varierar mellan städerna och landsbygden och mellan länderna. Det är opraktiskt att ha en universalpolitik för alla, men det finns skäl för att frivilligt rationalisera och standardisera insamlingsmetoderna.

22.

Kommittén upprepar sin åsikt att det kan finnas möjligheter för regionala myndigheter att samarbeta om gränsöverskridande avfallshantering och centrala behandlingsanläggningar för liknande typer av fastigheter, dvs. höghus, för att säkerställa en effektiv hantering av avfallsflöden och ett optimalt utnyttjande av den tillgängliga infrastrukturen och de tillgängliga resurserna inom sektorn.

23.

Dessutom anser vi att högkvalitativ återvinning bör främjas genom ett aktivt stöd till en marknad för återanvändning av plast, och att miljövänliga material bör uppmuntras för att minska mängden plastavfall i miljön.

24.

Kommittén beklagar att nuvarande rapportering om återvinningsmål i ramdirektivet om avfall bygger på insamling och inte egentlig materialåtervinning eller energiåtervinning. Det finns ett brådskande behov av att förtydliga definitionerna och utarbeta en enda beräkningsmetod för återvinningsprestanda.

25.

Kommissionen har redan infört ett stödprogram för tio lägre presterande medlemsstater när det gäller avfallspolitik. Kommittén beklagar att 18 medlemsstater fortfarande är långt ifrån att efterleva ramdirektivet om avfall.

26.

Det krävs en rad olika åtgärder, eftersom inget enskilt politikinstrument kommer att kunna vända om avfallshanteringen från deponering till återvinning. Återvinning är dock inte alltid en hållbar strategi, eftersom plaståtervinning är tekniskt svår och inte alltid ekonomiskt lönsam, även med beaktande av de bästa miljöskälen.

27.

EU är i en bra position för att visa ett globalt ledarskap när det gäller att eliminera deponering av plast, och bör dela sin bästa praxis inom avfallshanteringen lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. EU bör främja hållbara initiativ och säkerställa att återvinningsföretag endast transporterar material till återvinningsanläggningar med samma förvaltningsskyldigheter som anläggningar i EU. Mäklare är inte återvinningsföretag, och ReK efterlyser bättre övervakning av tillämpningen av transportbestämmelserna vid europeiska hamnar.

28.

I detta sammanhang vill vi upprepa vårt stöd för att det ska inrättas en europeisk informationsplattform som skulle göra det möjligt för de lokala och regionala myndigheterna att utbyta information om förebyggande och hantering av avfall inom och utanför EU.

29.

Plast används i hela världen, och därför kommer god praxis vid utformningen när det gäller återanvändning, reparation och återvinningsbarhet att vara effektivt bortom EU:s gränser och bidra till att förhindra att plastföremål blir framtida marint avfall.

30.

Kommittén noterar att många konsumtionsvaror, speciellt elektriska och elektroniska produkter, tillverkas utanför EU och, på grund av höga arbetskostnader i EU, därefter återexporteras för demontering, materialåtervinning eller bortskaffande. I enlighet med närhetsprincipen rekommenderar ReK att man utvecklar infrastrukturen för återvinning och återanvändning inom en EU-ram, för att medlemsstaterna effektivt ska kunna utnyttja den avfallshanteringsinfrastruktur som finns i hela EU och för att undvika onödiga överlappande investeringar. Plastavfall kunde således hanteras i grannländerna utan att man behöver bygga många olika typer av anläggningar för återvinning i varje medlemsstat, medan särskild infrastruktur för specialbehandling av vissa typer av avfall skulle kunna planeras för hela EU för att undvika dubbelarbete. ReK anser att man bör införa och tillämpa lämpliga gränsöverskridande kontroller av förflyttning av avfall.

31.

Frivilliga åtgärder kan komplettera lagstiftningen, men det kommer att behövas en viss reglering för att säkerställa en effektiv, säker och hållbar avfallsram. ReK anser dock att kommissionen bör överväga åtgärder för att informera konsumenterna och påverka konsumenternas och hushållens beteendeförändring innan man tar till skatter eller förbud.

32.

Kommittén uppmanar kommissionen att undersöka hur man bäst kan tillämpa principen om utökat ansvar för producenter och importörer i EU, särskilt när det gäller plastavfall, där det alltför ofta är lokala och regionala myndigheter som ansvarar för hanteringen. Genom en bättre tillämpning av denna princip bör det vara möjligt att få ut produkter på marknaden som genererar mindre plastavfall och plastavfall som är lättare att återvinna. System med pantbetalning och obligatoriskt återtagande av uttjänta produkter är olika strategier som bör tillämpas på EU-nivå för vissa plastprodukter och produkter som innehåller plast i syfte att lätta de lokala och regionala myndigheternas tunga börda. Det är också värt att marknadsföra ”retursystem” till återförsäljare, skolor och arbetsplatser, där man kan samla in stora mängder separerade värdefulla resurser så att återvinningen blir mer genomförbar. Befintliga exempel är mobiltelefoner och bläckpatroner för skrivare.

33.

Kommittén anser att enhetsbaserad prissättning (pay-as-you-throw) för skrymmande föremål bör uppmuntras, med insamlingsmetoder som bestäms av de lokala och regionala myndigheterna. Detta bör kombineras med informationsinsatser och förstärkt kontroll av avfallsvägarna för att förhindra att (plast)avfall i ökad utsträckning förbränns eller dumpas utanför anläggningar med lämplig teknisk utrustning.

34.

Kommittén konstaterar att det finns utrymme för att utveckla pant- och retursystemen från fall till fall. Retur av tomflaskor och behållare har visat sig fungera bra i vissa medlemsstater och är ett sätt att samla in kvalitetsmaterial för återvinning. Detta skulle kunna vara ett värdefullt alternativ i landsbygdsområden där det inte är praktiskt med separat insamling. Insamling av plast såsom PET (polyetentereftalat) kan också uppmuntras bättre av lokala och regionala myndigheter med hjälp av miljöhållbarhetsplaner för stora allmänna evenemang om det inte finns miljövänliga alternativ till PET-flaskor.

35.

Regionkommittén anser att produktutformningen är avgörande för att minimera avfallet. Det gällande ekodesigndirektivet fokuserar på vatten- och energikonsumtion. Genom en översyn av direktivet skulle man kunna utvidga tillämpningsområdet till andra plastprodukter och till att omfatta även krav på förberedelse för återanvändning, motverkande av att produkter föråldras, reparationsmöjligheter och återvinning samt råd till konsumenterna om produktens hållbarhet (t.ex. ett ”produktpass” som ska åtfölja produkten). Design är viktig för konsumenter men också för avfallshanteringsmyndigheter som ansvarar för förvaltningen av uttjänta produkter. Bra design av en produkt, dess förpackning och demontering tar hänsyn till och förbättrar återvinningsbarheten.

36.

ReK vill fästa uppmärksamheten på trenden i riktning mot lättviktsförpackningar och användningen av påsar vid formgivningen av förpackningar (övergång från glas eller metall till plast), vilket minskar transportkostnaderna och därmed koldioxidutsläppen. Samtidigt som resultatet är positivt för alla, kan en sådan trend visa sig mycket lönsam för producenterna till priset av ökade kostnader för insamling och hantering för de lokala och regionala myndigheterna.

37.

I detta sammanhang anser kommittén att man måste minska antalet plastsorter (plastsammansättning), så att nedsmältning av sorterade kompatibla plaster möjliggörs. Till detta hör också en tydlig angivelse av plastsorten på förpackningar och produkter, så att sorteringen underlättas. Plasterna får inte innehålla långlivade organiska föroreningar eller kemikalier som är förbjudna enligt Reach-förordningen.

38.

Kommittén anser att rådgivning om hållbar produktutformning under hela livscykeln, inklusive hanteringen i slutet av livscykeln, kommer att hjälpa användaren att förstå produktens verkliga värde och förhindra att vissa värdefulla resurser går till spillo i onödan.

39.

Kommittén förespråkar ett obligatoriskt minimiinnehåll av återvunnet material i framtida designuppdateringar, men förstår att vissa livsmedelsprodukter och produkter för personlig hälsa kräver material med specifika standarder.

40.

Kommittén efterlyser en gradvis utfasning av farliga ämnen i plast, både i nya och i återvunna produkter, i syfte att minska riskerna i samband med användning och öka möjligheterna till återvinning. Vi ställer oss bakom förslaget i färdplanen för ett resurseffektivt Europa om att alla ämnen som inger mycket stora betänkligheter senast 2020 bör tas upp på Reachs kandidatlista, vilket skulle göra det möjligt att fokusera på de relevanta plasttillsatserna. I detta sammanhang bör särskild uppmärksamhet ägnas mikroskopiska plastpartiklar och nanopartiklar, som innebär nya problem som inte nödvändigtvis tas upp i Reach-förordningen.

41.

När det gäller ekodesign anser kommittén att särskild uppmärksamhet bör ägnas 3D-skrivare, eftersom utvecklingen av dessa kan få en betydande påverkan på kvantiteten och kvaliteten när det gäller det plastavfall som produceras.

42.

Det behövs en kombination av åtgärder för att hantera kortlivade engångsartiklar i plast, inklusive bestämmelser för att minska användningen av dessa och främja produkter som används flera gånger. Oansvarigt- bortkastade tomma plastkassar och plastflaskor är ett typexempel på vårt slit-och-släng-samhälle och förstör vår miljö. Förutom att uppmuntra återanvändning har förbud mot fritt tillhandahållande av bärkassar av plast gett positiva resultat i flera regioner och bör därför övervägas.

43.

Frivilliga initiativ på nationell nivå, bland annat återförsäljarnas skyldighet att ta tillbaka varor, skulle kunna bidra till att fördela kostnaderna för att hantera visst plastavfall, som avfalls- och miljömyndigheterna för närvarande ansvarar för, till hela värdekedjan. Sådana åtgärder bör inkludera ett konsumentutbildningsprogram.

44.

Kommittén anser att retursystem kan uppmuntras och utökas till andra platser som besöks ofta (arbetsplatser och skolor har ofta småskaliga liknande system som gör att de kan samla en tillräcklig mängd material för återvinning).

45.

Regionkommittén är bekymrad över att konsumenterna kan vilseledas av termen ”biologiskt nedbrytbar”, eftersom sådana plaster ofta bara kan brytas ned biologiskt i industriella komposteringsanläggningar vid höga temperaturer.

46.

Kommittén betonar att det är viktigt att skilja mellan termerna nedbrytbar, biologiskt nedbrytbar och komposterbar. Dessa termer blandas ofta felaktigt ihop. Plast kan vara nedbrytbar men inte biologiskt nedbrytbar, eller så kan den bara komposteras.

47.

ReK anser att harmonisering och förenkling är väsentligt i all märkning för konsumenter. Kommittén är dock bekymrad över att en del information är förvirrande eller vilseledande och kan behöva tas bort. Informationen om lämpliga återvinningsmetoder och återvunnet innehåll bör vara lätt att förstå.

48.

Kommittén är också bekymrad över att termen ”biobaserad plast” kan uppfattas som att plasten är ekologisk, trots att den biomassa som används vid produktionen kanske inte är hållbar eller kan konkurrera om mark med livsmedelsproduktionen. Kommittén anser att man bör främja och stödja forskning om och utveckling av bioplaster. I detta sammanhang bör man fästa stor uppmärksamhet vid miljövänlig design beträffande råvaror (helst från avfall), tillsatsämnen (miljövänliga och säkra för hälsan), reparerbarhet (lätt att reparera), återvinningsbarhet, nedbrytbarhet osv.

49.

ReK anser därför att befintliga europeiska standarder för komposterbarhet (både industriellt och hemma), biologisk nedbrytbarhet och nedbrytbarhet, t.ex. EN13432 och EN 14995, ska tillämpas fullt ut, men att man också bör kontrollera deras validitet vad gäller lämpliga miljöer, bland annat jord, salt- och sötvatten, reningsverk för avloppsvatten och anaerob nedbrytning. Syftet med detta är att skapa ett EU-omfattande märkningssystem som mycket tydligt särskiljer dessa påståenden.

50.

Vi efterlyser en internationell överenskommelse om förbud mot användningen av nedbrytbara mikropärlor av plast i kosmetika, såsom exfolierande krämer, tandkräm och andra kroppsvårdsprodukter, för att förhindra denna relativt nya föroreningskälla från att komma in i livsmedelskedjan.

51.

ReK är bekymrad över att plast som märks som ”nedbrytbar genom oxidation” bara är nedbrytbar med hjälp av ett oxidationsmedel och inte biologiskt nedbrytbar, och när nedbrytningen sker finns en risk för att mikroplastpartiklar lämnas kvar i miljön. Efter att de togs med i återvinningsprocessen har plaster som bryts ned genom oxidation visat sig förorena och äventyra det återvunna materialets kvalitet. Det är ytterligare skäl för att kräva ett förbud mot plaster som bryts ned genom oxidation tills ytterligare forskning kan visa att dessa produkter har ett mervärde.

52.

ReK håller med påståendet i grönboken om att ”majoriteten av avfallet i våra hav och oceaner är plastavfall” och att detta är ett allvarligt globalt problem. Vi anser att en minskning av mängden plast som kommer in i den marina miljön måste vara en prioritet för alla intressenter i plastens livscykel.

53.

Kommittén anser att det behövs ytterligare undersökningar för att undersöka källor, transporter och förekomsten av både makro- och mikroplastavfall i miljön. Det är också nödvändigt att förstå hur dessa mikroskopiska partiklar påverkar livet i haven.

54.

Kommittén uppmanar till att öka övervakningen och datainsamlingen för att bedöma om särskilda åtgärder fungerar eller inte och bidra till att utveckla möjliga lösningar. Kommittén anser att man bara kan fastställa ett särskilt minskningsmål för marint avfall om det finns exakta uppgifter om den befintliga mängden avfall.

55.

ReK förespråkar en tvådelad strategi:

Den landbaserade strategin bygger på de åtgärder som anges ovan, medan den havsbaserade strategin bygger på bättre genomförande av Marpol (den internationella konventionen till förhindrande av förorening från fartyg) och andra konventioner.

56.

Kommittén rekommenderar att politiken samordnas och tillämpas bättre mellan EU och Internationella sjöfartsorganisationen (FN-organ med ansvar för sjötransporters säkerhet och förebyggande av föroreningar från fartyg).

57.

I EU:s ramdirektiv om en marin strategi har man fastställt mål för marint avfall, och alla nya mål bör stämma överens med de befintliga avfallsmålen. Särskilda mål för plast kan övervägas, men alla mål ska vara SMARTA och inte bara uppmana till en minskning. Befintlig avfalls- och resurslagstiftning under Marpol-konventionen måste tillämpas bättre genast.

58.

Vi erkänner de lokala och regionala myndigheternas och deras partners roll för att öka medvetenheten. Kunskap om spridningen av plastavfall i flod- och havsmiljön är en förutsättning för att problemet ska kunna åtgärdas och minskas. Detta kan innebära att främja utbildningsprogram i skolor, uppmuntra till ett ansvarsfullt beteende inom turistsektorn samt initiativ från plastindustrin. Införandet av ”europeiska skräpplockarveckor” eller liknande initiativ med lämplig marknadsföring skulle göra problemet mer känt.

59.

Kommittén uppmuntrar ett samarbete mellan de lokala och regionala myndigheterna och deras partner för att bättre kunna fokusera på värdefulla ”skräpplockarinitiativ”. Skräpplockardagar vid kusten samt soptunnor och insamlingar på stränderna resulterar i att en liten andel av skräpet samlas in, men bidrar också till att skapa medvetenhet i lokalsamhällena. Man skulle kunna främja fiskeindustrins kampanjer om att fiska efter sopor under fiskeförbudsdagar och möjligheten att göra sig av med skräp i den närmaste hamnen i stället för i hemmahamnen. Kommittén stöder i detta sammanhang kommissionens planer på att lansera en alleuropeisk ”skräpplockardag” år 2014, och erbjuder sig att undersöka möjligheterna till samarbete kring detta initiativ.

60.

Kommittén anser att de lokala och regionala myndigheterna inte ensamma kan stå för de kostnader som marint avfall medför, och efterlyser ett bättre samarbete inom medlemsstaterna på alla myndighetsnivåer och mellan alla berörda institutioner, vattenmyndigheter, hamnmyndigheter och avfallshanteringsindustrin för att hitta kostnadseffektiva sätt att förhindra att plastavfall kommer in i den marina miljön.

61.

Kommittén efterlyser en förbättring av kunskapsbasen genom program som stöds av EU, t.ex. LIFE+ eller Eruf, för att undersöka plastavfallets konsekvenser för mark- och havsmiljön.

62.

Regionkommittén uppmanar alla aktörer inom avfallshanteringsindustrin att arbeta tillsammans för att minska förekomsten och inverkan av plast i miljön och användningen av råvaror samt att erkänna plastens potential som en värdefull resurs. Detta är en utmaning, eftersom plast är ett billigt och mångsidigt material med ett växande antal användningsområden, men dess hållbarhet skapar ett bestående problem. Det ökande plastavfallet i den globala marina miljön är en varningssignal, men det är känt att den största delen av det okontrollerade bortskaffandet av avfall härrör från land. Plastavfall i vilken som helst miljö är oacceptabelt.

5.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 356/37

—

Kommittén instämmer i att konsekvenserna av de globala klimatförändringarnas påverkan kan bli lika viktiga som den lokala påverkan på vissa europeiska städer och regioner och ser därför ett behov av ett vidare fokus för anpassningsstrategier utanför EU.

—

Kommittén ser grön infrastruktur som ett klassiskt meningsfullt och billigt anpassningsalternativ som kommer att bidra till att öka stadsområdenas motståndskraft.

—

Vi är ytterst bekymrade över klimatförändringarnas effekter på produktionen inom jordbruks-, skogsbruks- och fiskerisektorerna.

—

ReK anser att man i anpassningsstrategin i högre grad bör uppmärksamma hur man kan driva anpassningen framåt på lokal nivå, eftersom det är där konsekvenserna märks först och där de första som utsätts för dem befinner sig.

—

Kommittén anser att finansiering är viktig för att genomföra anpassningsåtgärder på lokal nivå.

—

Vi understryker vikten av lokala och regionala nätverk i främjandet av anpassningsåtgärder och anser att dessa nätverk bör få lämpligt finansiellt stöd genom EU-medel. ReK rekommenderar dock inte någon ny organisation eller frivilliga anpassningsåtaganden, vilket föreslås i EU:s anpassningsstrategi, eftersom det skulle kunna skapa dubbelarbete, vara förvirrande för deltagarna och innebära ett slöseri med värdefulla resurser. Det befintliga borgmästaravtalet bör få bättre resurser och återlanseras som ett nätverk som fokuserar på klimatinsatser ur båda perspektiven, dvs. begränsning och anpassning.

—

Eftersom det är bråttom drar ReK slutsatsen att förslaget om att se över strategin 2017 inte bara bör fokusera på framgång inom nationella anpassningsstrategier och huruvida lagstiftning är nödvändig i framtiden, utan också vara ett riktdatum för att nå ett antal milstenar för genomförandet på alla styresnivåer, och att EU:s strategi för anpassning till klimatförändringarna bör åtföljas av vägledning och stöd både för subnationella organ och för medlemsstaterna så att dessa milstenar kan nås.

Föredragande

Neil SWANNICK (UK–PSE), ledamot i Manchester City Council

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – En EU-strategi för klimatanpassning

COM(2013) 216 final

1.

Regionkommittén är införstådd med att det förväntade FN-avtalet om klimatförändringar 2015 inte bara kommer att innehålla åtgärder för att minska dem, utan också för att anpassa sig till dem. Det är absolut nödvändigt att bygga upp motståndskraft mot klimatförändringarna – i synnerhet bland världens fattigaste och mest sårbara nationer – om det ska vara någon mening med detta avtal.

2.

Kommittén understryker att en begränsning av klimatförändringarna är det bästa sättet att i förebyggande syfte ta itu med många av de viktigaste utmaningarna i samband med anpassningen. Ju mer kraftfulla och ambitiösa åtgärderna för att begränsa klimatförändringarna är, desto mer begränsade kan också anpassningsåtgärderna vara.

3.

Vi konstaterar att världen har passerat en riskfylld tröskel, eftersom koldioxidnivåerna nu är 400 ppm.

4.

ReK uppmanar EU:s förhandlare att verka för höjda ambitioner och samla internationellt stöd för ett avtal under 2015 och att detta avtal entydigt ska innefatta en omvandling av världens energisystem.

5.

Kommittén är mycket medveten om att många utvecklingsländer hotas av sakta framväxande klimatförändringsprocesser, t.ex. en höjd havsnivå och ökande temperaturer, och att dessa hot är större än de som extrema väderföreteelser innebär. Detta faktum underminerar på ett allvarligt sätt utsikterna till att uppnå en global hållbar utveckling.

6.

ReK understryker att vattenresurserna påverkas direkt av klimatförändringarna och att förvaltningen av dessa resurser påverkar ekosystemen, och den vegetabiliska och animaliska produktionen, samt den socioekonomiska verksamheten och människans hälsa.

7.

Regionkommittén uppmanar rådet och kommissionen att knyta ReK inte bara till arbetet med att begränsa klimatförändringarna, utan också till det tekniska arbete som hör samman med Nairobi-arbetsprogrammet, som är inriktat på en ekosystembaserad anpassning och biologisk mångfald.

8.

Regionkommittén välkomnar hänvisningarna till klimattålighet i EU-strategin för klimatanpassning och det övergripande målet att stödja framsteg mot ett ”klimattåligt Europa”. ReK anser att det är ett värdefullt synsätt att betrakta anpassning till klimatförändringarna som en dimension av klimattålighet. En stad kan återhämta sig från kraftfulla påfrestningar på det urbana systemet (klimatrelaterade eller av annan karaktär) om den underliggande motståndskraften är hög, men allvarligt försvagas om den är låg.

9.

ReK ser det som mycket viktigt att skapa band mellan klimatförändringsanpassning, katastrofriskhantering och beredskapsplanerande samhällen.

10.

I anslutning till klimattålighet anser vi att anpassning innebär:

11.

ReK inser att man kan förvänta sig negativa effekter av klimatförändringarna även där man genomför kraftfulla anpassningsåtgärder och respekterar målet om begränsning av den globala uppvärmningen till i genomsnitt 2 °C. Vi måste prioritera att se till att vi klarar av att utsättas för dessa händelser och därför är det lämpligare att använda termen ”klimattålighet” än ”klimatsäkring”.

12.

Kommittén instämmer i att konsekvenserna av de globala klimatförändringarnas påverkan kan bli lika viktiga som den lokala påverkan på vissa europeiska städer och regioner i och med effekterna för de globala logistik- och försörjningskedjorna, livsmedelstryggheten och migrationen (av människor, flora och fauna samt sjukdomar). Vi ser därför ett behov av ett vidare fokus för anpassningsstrategier utanför EU. På samma sätt som utveckling och samarbete, livsmedel och energi stöds globalt, är det lämpligt att även stödja anpassning, med tanke på de potentiella riskerna och fördelarna för EU.

13.

Regionkommittén är medveten om den forskning som har inriktats på klimatförändringarnas påverkan på kulturarvet och anser att anpassningsstrategierna bör inkludera en bedömning av kulturtillgångarnas sårbarhet, t.ex. för byggnader, konst och arkiv, om de utsätts för extrema väderförhållanden och miljöförstöringens effekter.

14.

Kommittén ser grön infrastruktur som ett klassiskt meningsfullt och billigt anpassningsalternativ som kommer att bidra till att öka stadsområdenas motståndskraft genom att yttemperaturen sänks och dagvattenavrinningen minskar. Det behövs ett anpassningssätt som grundar sig på naturliga och urbana system, t.ex. ekologiska korridorer som sträcker sig över administrativa gränser i syfte att stödja vilda djurs migration i ett förändrat klimat. Det är därför bra att föra fram ekosystem och grön infrastruktur som mycket viktiga former av infrastruktur.

15.

Kommittén framhåller att sunda ekosystem och en rik biologisk mångfald kommer att stärka den lokala och regionala förmågan att klara klimatförändringarna, samtidigt som vi påminner om att även dessa system hotas av förändringar i klimatet. Denna fråga bör lyftas fram på ett bättre sätt i EU-strategin för klimatanpassning, de nationella anpassningsstrategierna och EU-programmen.

16.

ReK välkomnar att man i strategin för klimatanpassning har gjort en koppling mellan å ena sidan anpassning till extrema väderförhållanden och klimatförändringsrisker och å andra sidan att skydda EU:s framtida ekonomiska välstånd. Kommittén betonar emellertid att anpassningsåtgärder som syftar till att bevara tillväxten och konkurrenskraften inte får genomföras på bekostnad av social välfärd och hälsa.

17.

Vi är medvetna om att de direkta kostnader som hör samman med väder och klimatrisker, t.ex. skador på byggnader och infrastruktur, är stora. Man bör därför uppmana till anpassningsåtgärder som både innefattar att befintliga tillgångar säkerhetsanpassas i efterhand och att klimattålighet införlivas i framtida system, t.ex. järnvägslinjer och bostadsbyggnadsprojekt.

18.

Vi konstaterar att försäkringstillhandahållare kan komma fram till att en stads eller regions mark, byggnader och infrastruktur inte är tillräckligt skyddade mot klimatförändringsrisker. Detta kan leda till att tillgången till försäkringar begränsas eller till att kostnaderna för att täckas av dem ökar. Områden som har sådana svårigheter kan finna att det är svårt att uppfylla de egna tillväxtambitionerna, och vissa stadsområden kan bli omöjliga att försäkra. Vi ställer oss därför positiva till att kommissionen med grönboken om ”Försäkring mot naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människor” tar sig an denna fråga.

19.

Kommittén anser vidare att det är viktigt att bedöma kostnaderna för klimatförändringen så att man kan jämföra värdet på förebyggande anpassningsåtgärder. Detta leder till en bättre förståelse för vilka ekonomiska möjligheter till anpassning som finns och hur man kan undvika kostnader. Den s.k. Stern-rapporten har redan analyserat klimatförändringarnas ekonomiska aspekter. Ytterligare forskning på detta område bör uppmuntras så att man kan ta fram nyttokalkyler i syfte att låta anpassning ingå i all politik och alla strategier.

20.

ReK stöder ett synsätt som bygger på en hel livscykel när man ska bedöma kostnaderna och fördelarna med kapital för att säkerställa en långsiktig återbäring i samband med investeringar i klimattålighet. Det bör vara ett krav att konton och riskregister tar hänsyn till de ekonomiska, miljörelaterade och sociala konsekvenserna av åtgärder och kapitalinvesteringar som inte är anpassade till det förändrade klimatet.

21.

ReK anser att ett huvudinslag i anpassningsstrategierna bör vara möjligheten att extrema väderförhållanden och klimatförändringar stör sammanlänkade infrastruktursystem. En väder- eller klimatrisk, t.ex. att förlora en transformatorstation eller en IKT-knutpunkt, kan få indirekta följder eller ”kaskadeffekter” inom många ekonomiska sektorer och tjänsteområden.

22.

Kommittén konstaterar att kopplingarna mellan socioekonomiska system, klimatförändringar och infrastruktur kan leda till att människor ändrar sina resemönster eller elkonsumtionsvanor, vilket i hög grad kan påverka efterfrågan och tillgången på infrastrukturtjänster.

23.

Vi är ytterst bekymrade över klimatförändringarnas effekter på produktionen inom jordbruks-, skogsbruks- och fiskerisektorerna. Därför begär vi att EU:s politik i dessa frågor ska bidra till att stärka dessa nödvändiga primära produktionskällors motståndskraft mot klimatförändringar samt ekosystem som möjliggör sådan produktion.

24.

Kommittén är medveten om osäkerheten i fråga om den framtida koncentrationen av växthusgaser och den temperaturstegring och övriga konsekvenser som den förväntas ge upphov till. EU:s anpassningsstrategi fokuserar på en anpassning till konsekvenserna i en värld som är 2 grader varmare. Dagens forskning samt IPCC:s AR4 (1) tyder dock på att de nuvarande nivåerna (om de ligger kvar på samma nivå) kommer att leda till en uppvärmning på mer än 2 grader. I enlighet med försiktighetsprincipen förespråkar vi därför att man vidtar åtgärder som uppfyller anpassningsbehoven vid en högre framtida temperaturstegring.

25.

Regionkommittén välkomnar hänvisningarna till sårbarhet i anpassningsstrategin eftersom det är ett viktigt element för att förstå och anpassa sig till klimatförändringarna. Att minska ”mottagarnas” utsatthet (inklusive människor, infrastruktur och ekonomiska sektorer) för skador på grund av extrema väderförhållanden och klimatförändringsrisker är det främsta målet med anpassningen.

26.

Vi förespråkar ett sårbarhetsfokuserat synsätt på anpassningen, eftersom:

27.

Kommittén anser att anpassningsstrategin skulle vinna på en tydligare användning av termer som risk, sårbarhet, exponering och klimattålighet, och att grunddefinitioner bör lämnas.

28.

Regionkommittén noterar att anpassningsstrategin koncentreras på att integrera anpassning i EU:s åtgärder och på att ta fram nationella anpassningsstrategier, medan man i mindre grad uppmärksammar vikten av att stödja medlemsstaterna i att införliva anpassningen regionalt och lokalt.

29.

Vi understryker att det behövs ett mer uttalat erkännande av flernivåstyrets roll när det gäller att leverera klimatförändringsåtgärder. Detta skulle göra det möjligt att

30.

ReK medger att de nationella strategierna kan erbjuda en översikt på hög nivå av konsekvenser och risker, men att de helt förståeligt ofta kan förbise regionalt och lokalt relevanta insikter och aspekter.

31.

Kommittén understryker att de nationella anpassningsstrategierna bör innehålla anvisningar om hur man kan stödja anpassningsprocessen regionalt och lokalt, och att medlemsstaterna i samarbete med de lokala och regionala myndigheterna bör övervaka utvecklingen och genomförandet av anpassningsstrategierna på regional och lokal nivå. EU bör erbjuda vägledning om hur dessa uppgifter ska genomföras.

32.

Medlemsstaterna bör uppmuntras att skapa nätverk som sammanför berörda parter från en bred rad sektorer så att de tillsammans kan utarbeta anpassningsstrategier inom geografiska områden.

33.

Kommittén anser att regionala anpassningsstrategier är mest lämpade för att ge information om bakgrunden, märka ut relevanta resurser och ge vägledning till stöd för lokala insatser. Regionala och lokala myndigheter kan också informera om klimatförändringarnas märkbara konsekvenser, eftersom de ofta är beroende av den lokala situationen till följd av olikartade förutsättningar på öar, i bergsregioner, stadsområden och kustområden.

34.

Kommittén medger att det finns skillnader i styresstrukturer mellan medlemsstaterna vid genomförandet av strategier lokalt. Det är några, men inte alla, som har relevanta regionala planeringsstrukturer, men kommittén hävdar att det ändå alltid krävs någon form av subnationell ram för anpassningsstyrningen i syfte att överföra medlemsstatens investeringar, lagstiftning och politik till den lokala nivån.

35.

ReK anser att man i anpassningsstrategin i högre grad bör uppmärksamma hur man kan driva anpassningen framåt på lokal nivå, eftersom det är där konsekvenserna märks först och där de första som utsätts för dem befinner sig. Framgången för EU:s hantering av klimatförändringsanpassningen kommer att mätas i förhållande till i vilken grad lokala områden har utvecklat och genomfört anpassningsåtgärder i syfte att minska riskerna till följd av extrema väderförhållanden och klimatförändringarna.

36.

Kommittén anser att städerna är det område där anpassningsåtgärderna är mest betydelsefulla. Majoriteten av EU-medborgarna bor i städer. I städerna blir konsekvenserna av klimatförändringarna större (t.ex. stadsvärmeöar), och städerna innehåller sårbara mottagare och är viktiga ekonomiska och kulturella centrum.

37.

Vi vill understryka att anpassningen i synnerhet bör införlivas på områden som fysisk planering på grund av dess oerhört viktiga roll när det gäller att förändra landskapet och bebyggelsen på lång sikt.

38.

Kommittén välkomnar åtagandet om att minst 20 % av den fleråriga budgetramen 2014–2020 ska anslås till klimatrelaterade kostnader och till att integrera anpassning i finansiering på EU-nivå, politik och forskningsprogram, inklusive strukturfonderna, Horisont 2020, Life+ och programmet för landsbygdsutveckling.

39.

Vi konstaterar att subsidiaritetsprincipen kräver att det är medlemsstaterna som har det slutgiltiga ansvaret för att uppmuntra till integrering av anpassningsåtgärder i den regionala och lokala politiken och praxisen.

40.

Vi inser att anpassningsnivån kommer att variera mellan medlemsstater, regioner och kommuner beroende på hur omfattande klimatförändringsriskerna är, hur sårbar man är för dessa risker och vilken förmåga man har att anpassa sig. Detta kommer i sin tur att påverka förmågan att förbereda sig inför och reagera på extrema väderförhållanden och klimatförändringar.

41.

ReK förespråkar att man ska ta fram ”anpassningstypologier” i syfte att stödja utformningen av strategier på stadsnivå. Att identifiera likheter mellan städer – t.ex. att de har samma befintliga och beräknade klimatrisker – och socioekonomiska kännetecken, kan bidra till att skapa breda nätverk med städer som har liknande anpassningsbehov. Dessa grupper av städer skulle kunna uppmuntra till mer effektiv planering av anpassningsstrategier och utformning av anpassningspolitiken samt en mer effektiv resursfördelning. De skulle även kunna erbjuda lämplig vägledning och inrätta lärandenätverk. Vi noterar att det redan finns vissa frivilligorganisationer och att de bör få stöd.

42.

Kommittén påpekar att uttrycket ”bästa praxis” är missvisande, med tanke på skillnaderna i anpassningsbehov och anpassningsförmåga, t.ex. att förvaltningsstrukturer, tillgång till resurser och biofysiska särdrag som påverkar utformningen och genomförandet av anpassningsåtgärderna, skiljer sig åt från plats till plats. Eftersom praxis inte är helt överförbar i detta sammanhang så vore uttrycket ”god praxis” mer lämpligt.

43.

Kommittén anser att uppbyggnad av anpassningskapacitet är en viktig grundval för utformningen och genomförandet av anpassningsåtgärderna. Det är därför viktigt att skapa knutpunkter både i medlemsstaterna och på subnationell nivå så att man kan nå resultat i fråga om uppbyggnad av anpassningskapacitet, utbildning samt utbyte av information och erfarenheter mellan kommuner och regioner.

44.

Kommittén framhåller betydelsen av utbildning och kommunikation på miljöområdet samt de lokala och regionala myndigheternas viktiga roll i detta avseende. Det är viktigt att anpassa kommunikationen till den lokala målgruppen och de lokala förhållandena, särskilt när det gäller klimatförändringar. ReK betonar att finansiellt stöd bör tillhandahållas för sådana kommunikations- och utbildningskampanjer.

45.

Kommittén anser att finansiering är viktig för att genomföra anpassningsåtgärder på lokal nivå. Det måste göras klart var man ska finna de stora kapitalbelopp som anpassningarna kräver, särskilt som det råder vissa tvivel om auktionsintäkterna från EU:s system för handel med utsläppsrätter. Det finns ett särskilt behov av att införliva anpassning i användningen av strukturfonderna, t.ex. Eruf, under kommande programperiod utan att för den skull minska de nödvändiga budgetmedlen för begränsning av klimatförändringarna.

46.

Vi understryker vikten av lokala och regionala nätverk i främjandet av anpassningsåtgärder och anser att dessa nätverk bör få lämpligt finansiellt stöd genom EU-medel. ReK rekommenderar dock inte någon ny organisation eller frivilliga anpassningsåtaganden, vilket föreslås i EU:s anpassningsstrategi, eftersom det skulle kunna skapa dubbelarbete, vara förvirrande för deltagarna och innebära ett slöseri med värdefulla resurser. Det befintliga borgmästaravtalet bör få bättre resurser och återlanseras som ett nätverk som fokuserar på klimatinsatser ur båda perspektiven, dvs. begränsning och anpassning.

47.

Kommittén understryker att klimatanpassningsstrategins vision måste vara mer proaktiv än reaktiv. I utarbetandet och genomförandet av anpassningsåtgärderna måste uppmärksamhet läggas vid de båda strategierna att minska långsiktiga risker respektive att stärka beredskapen och förmågan att reagera på dagens extrema väder och klimat.

48.

Regionkommittén anser att anpassning och begränsning är viktiga inslag i en integrerad klimatförändringsstrategi. Anpassningen till nuvarande och framtida ofrånkomliga extrema väderförhållanden och klimatförändringar är mycket viktig, men den får inte uppfattas som en ersättning för begränsningsinsatser. I Cancúnavtalet, som utarbetats inom FN:s ramkonvention om klimatförändringar, understryks det att parterna bör lägga samma vikt vid anpassning och begränsning. Hur resurserna fördelas subnationellt kommer dock att variera.

49.

Kommittén påpekar att en avgörande aspekt för att stärka Europas konkurrenskraft och livskvalitet under de kommande årtiondena är att uppmuntra samhällen och ekonomier att bli mer motståndskraftiga mot det förändrade klimatet. Det är i alla händelser nödvändigt att så snart som möjligt kraftigt utöka antalet åtgärder som syftar till en betydande minskning av de skadliga gasutsläpp som ligger bakom klimatförändringarna.

50.

ReK konstaterar att även om anpassning till och begränsning av klimatförändringar hör nära samman principiellt så är det i nuläget sällsynt med integrerade anpassnings- och begränsningsåtgärder. Det finns också ett motsvarande akut behov av att politik, praxis och forskning erkänner och uppmuntrar synergier. Det är för övrigt också viktigt att all EU-politik på olika områden bidrar till att uppfylla dessa mål.

51.

Kommittén medger att det finns fördelar att vinna med åtgärder som tar itu med begränsning och anpassning på ett kompletterande sätt, men det kan också finnas betydande nackdelar med anpassnings- och begränsningsåtgärder som motverkar varandra, t.ex. om man installerar mekanisk kylning för att lösa problemet med höga temperaturer i byggnader och därigenom ökar utsläppen av växthusgaser.

52.

Eftersom det är bråttom drar ReK slutsatsen att förslaget om att se över strategin 2017 inte bara bör fokusera på framgång inom nationella anpassningsstrategier och huruvida lagstiftning är nödvändig i framtiden, utan också vara ett riktdatum för att nå ett antal milstenar för genomförandet på alla styresnivåer, om möjligt med användning av en resultattavla för anpassningsberedskap, och att EU:s strategi för anpassning till klimatförändringarna bör åtföljas av vägledning och stöd både för subnationella organ och för medlemsstaterna så att dessa milstenar kan nås.

53.

Vi anser att kommissionens förslag i EU-strategin för klimatanpassning är förenliga med subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen.

5.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 356/43

—

De lokala och regionala myndigheterna har en avgörande roll att spela i arbetet att fastställa och genomföra initiativet och de uppmanas att engagera sig i politiken på samtliga relevanta områden, framför allt genom att utnyttja sina befogenheter i fråga om fysisk planering och stadsplanering, för att planera och organisera den gröna infrastrukturen. En förutsättning för att den gröna infrastrukturen ska kunna genomföras är ett effektivt flernivåstyre och att alla berörda parter och aktörer deltar.

—

Kommittén uppmanar kommissionen att snarast möjligt utarbeta konkreta genomförandehandledningar för hur grön infrastruktur ska införlivas i EU:s olika politiska strategier och efterlyser fler tekniska översikter om den gröna infrastrukturen i städerna. Grön infrastruktur bör införlivas i det europeiska referenssystemet för hållbara städer och i det framtida ”nätverket för stadsutveckling”.

—

Man måste snarast möjligt skapa former för att införliva och prioritera grön infrastruktur i partnerskapsavtalen och de operativa finansieringsprogrammen eftersom de håller på att utarbetas för sammanhållnings- och strukturfonderna 2014–2020.

—

Kommittén uppmanar kommissionen att omsätta alla krav som syftar till att undvika nettoförluster av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i EU-lagstiftning. Vi uppmanar kommissionen att fortsätta med och att utvidga de miljömässiga tvärvillkoren och integreringen av biologisk mångfald i EU-finansieringen. Vi föreslår dessutom att man drar av en viss procentandel från alla de EU-bidrag som tilldelas för genomförande av grå infrastruktur för att fylla på en fond för biologisk mångfald.

—

ReK välkomnar tillkännagivandet i meddelandet att kommissionen åtar sig att tillsammans med EIB senast 2014 inrätta en särskild EU-fond för att ge stöd till aktörer som vill genomföra projekt som rör grön infrastruktur och hoppas att de lokala och regionala myndigheterna involveras i arbetet med att utforma denna.

—

Vi välkomnar även TEN-G-initiativet och anser att det är av gemenskapsintresse på samma sätt som nätverken för transporter, energi eller informations- och kommunikationsteknik, och uppmanar kommissionen att utforska möjligheterna till EU-lagstiftning i frågan.

Föredragande

Annabelle JAEGER, ledamot av regionfullmäktige i Provence-Alpes-Côte d'Azur (FR–PSE)

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Grön infrastruktur (GI) – Att stärka Europas naturkapital

COM(2013) 249 final

1.

Regionkommittén ställer sig entusiastisk till kommissionens meddelande ”Grön infrastruktur (GI) – Att stärka Europas naturkapital”, som ger en första antydan om EU:s strategi i frågan. De förslag som läggs fram i meddelandet är mycket viktiga om man vill uppnå EU:s målsättningar för 2020 i fråga om effektiv resursanvändning, social och regional sammanhållning, hållbar och smart tillväxt, attraktionskraft, ökad biologisk mångfald och landskapskvalitet, skydd mot naturkatastrofer, en hållbar stadsmodell, bibehållande och skapande av lokala arbetstillfällen inom små och medelstora företag, bättre folkhälsa och bekämpning av orättvisor. Detta ska ske som stöd till målen i EU:s strategi för biologisk mångfald fram till 2020 samt i överensstämmelse med och som stöd till fågel- och habitatdirektiven och Natura 2000-områdenas konnektivitet (1).

2.

ReK förväntar sig att det framtida genomförandet av grön infrastruktur inom EU kommer att bidra till att uppnå det andra målet i strategin för biologisk mångfald i Europa 2020-strategin, nämligen att minst 15 % av de skadade ekosystemen ska vara återställda senast 2020. Vi hoppas också att förlusten av biologisk mångfald ska hejdas och skadorna på ekosystemen återställas inom EU:s hela territorium och inte bara i de områden som omfattas av Natura 2000.

3.

De olika strategier och program som hittills har genomförts på internationell, europeisk och nationell nivå har ännu inte gett resultat som motsvarar utmaningarna när det gäller den biologiska mångfalden. Det råder samförstånd om att vi måste se över våra samhällens produktions- och konsumtionsmodeller, eftersom dessa utgör den främsta faktorn bakom förlusten av biologisk mångfald genom förstörelse och fragmentering av livsmiljöer och många slags föroreningar. De nya åtagandena inom ramen för konventionen om biologisk mångfald och strategin för biologisk mångfald inom Europa 2020-strategin blir annars gagnlösa.

4.

Kommissionen har därför en mycket viktig roll att spela som tillskyndare av en övergripande strategi som grundar sig på grön infrastruktur. Detta är ett unikt tillfälle att involvera alla europeiska aktörer – stater, lokala och regionala myndigheter, företag, forskare, sammanslutningar och medborgare – för att bringa ekonomi, samhälle och biosfär i samklang.

5.

Kommittén ser med intresse på den föreslagna definitionen, som handlar om kopplingarna i fråga om arter och livsmiljöer och om kvaliteten på ekosystemen oavsett storlek, även i städerna, den enastående biologiska mångfald som finns i både skyddade och mer vanliga områden, de naturliga lösningarna och sådana lösningar som grundar sig på naturen och genomförs av människan. Vi skulle dock önska att denna definition fick en mer konkret utformning i de handböcker för genomförandet som ska ges ut genom att man tog med begreppen permeabilitet och lämplig livsmiljö för levande organismer. I detta sammanhang bör särskild tonvikt läggas vid användning och etablering av ekologiska och funktionella förbindelser på alla nivåer.

6.

Vi gläder oss över att de många positiva ekonomiska, miljömässiga och sociala effekter som välfungerande ekosystem skapar, bland annat i form av riskskydd, uppskattas för vad de verkligen är värda. Denna nyttoaspekt på produktionen av varor och tjänster som är till nytta för människan bör alltid förstärka den etiska aspekten av bevarandet av naturen och den biologiska mångfalden.

7.

Vi erinrar å ena sidan om att begreppet grön infrastruktur överskrider de administrativa och territoriella gränserna och å andra sidan om att utvecklingen och bevarandet av den gröna infrastrukturen och riskerna för denna infrastruktur i första hand beror på medlemsstaternas och de regionala och lokala myndigheternas politik för fysisk planering och bevarande av naturresurser.

8.

Kommittén välkomnar och stöder denna övergripande strategi, som innebär att den gröna infrastrukturen får en fast förankring i insatserna för att mildra klimatförändringarna och anpassa sig till dem. De lokala och regionala myndigheterna har en avgörande roll att spela i arbetet att fastställa och genomföra en sådan strategi.

9.

På medellång och lång sikt är det betydligt mindre kostsamt att bevara, utveckla och underhålla grön än grå infrastruktur om man ser till de sammanlagda kostnaderna, inklusive de externa kostnader som i dag bärs av samhället. Lösningar som inspireras av eller grundar sig på naturen och är i samklang med den biologiska mångfalden (miljöteknik) kräver mindre energi, reparationer och underhåll än de traditionella lösningarna och är därför mer effektiva och hållbara.

10.

Man måste i första hand prioritera arbetet med att förhindra att ekosystemen kommer till skada och återställa de ekosystemfunktioner som har skadats. Åtgärder för att hantera konsekvenserna av ekologiska obalanser som orsakas av mänsklig aktivitet är nämligen alltid mer kostsamma och tidskrävande och de ger framför allt osäkra resultat.

11.

En ekonomisk bedömning av ekosystemtjänsterna kan visa sig vara användbar när man vill göra avvägningar mellan motstridiga mål inom ramen för vissa kostnadsnyttoanalyser, men metoden är inte helt oproblematisk – i en rad situationer är den till och med olämplig – och den får tydliga etiska konsekvenser. Man bör därför understryka att det finns ett annat sätt att bedöma de kostnader som förlusten av biologisk mångfald medför: kostnaderna för att bevara den ekologiska potential som krävs för att återställa denna förlust kan kalkyleras genom att man räknar ut kostnaderna för de investeringar som krävs för att bevara eller öka den biologiska mångfalden för att säkerställa ett fortlöpande flöde av ekosystemtjänster. Det är denna senare metod som vi anser bör ges företräde.

12.

Vi uppmanar alla lokala och regionala myndigheter att engagera sig i politiken på samtliga relevanta områden, framför allt genom att utnyttja sina befogenheter i fråga om fysisk planering och stadsplanering, för att planera och organisera den gröna infrastrukturen.

13.

Vi uppmanar därför EU och medlemsstaterna att bistå dem med de mänskliga, tekniska och finansiella resurser som krävs för att anta dessa utmaningar (2).

14.

Bekämpningen av förlust av markfunktioner, intensifierad markanvändning och markförsämring måste vara den främsta prioriteringen inom fysisk planering och stadsplanering. Vid stadsutbredning måste man se till att ingen nettoförlust uppstår vad gäller miljö, skog och jordbruksmark, och vissa lokala och regionala myndigheter har redan på olika sätt börjat införliva grön infrastruktur och ”undvikande av nettoförluster” som begrepp i sina dokument för stadsplanering och fysisk planering.

15.

Vi påminner om att vi har uttryckt vårt stöd till idén om att medlemsstaterna ska återuppta de diskussioner som krävs för att anta gemensamma europeiska bestämmelser för markskydd och återställande av markens funktioner. Detta är ett nödvändigt verktyg om vi vill kunna hantera denna viktiga utmaning (3).

16.

Skogsbrukets bidrag till den gröna infrastrukturen kan vara aktivt (genom återställande av sammanhängande skogar eller användning av ekologiska skogsbruksmetoder) eller passivt (genom bevarande av skogsbryn). För att skapa en grön infrastruktur måste man, framför allt i regioner där skogen har ett stort antal olika privata ägare, inrätta och driva väl fungerande skogsägarsammanslutningar och ge de regionala och lokala myndigheterna de verktyg som de behöver för att mobilisera dessa privata aktörer: markpolitiska verktyg, verktyg för utbildning, tekniskt stöd och samverkan, inbegripet finansiellt stöd.

17.

Kommittén noterar de beslut som EU har fattat inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken för perioden 2014–2020 och undrar om den gröna infrastrukturen på dessa områden effektivt kan genomföras fram till 2020. Regionkommittén framhåller därför återigen vikten av de åtgärder som behöriga myndigheter vidtar: De måste göra den gröna infrastrukturen till en av ledstjärnorna för användningen av resurser när det gäller att bevara och återställa den biologiska mångfalden genom att införliva miljöhänsyn i direktstöden i ekologiskt viktiga områden och användningen av EJFLU, inklusive samstämmig lokalisering av och anslagstilldelning till åtgärder för ett miljövänligt jordbruk. Samtidigt måste de anslå medel för att återställa den biologiska mångfalden i jordbruksområdena, särskilt genom stöd till ekologiskt jordbruk och skogsjordbruk.

18.

För att främja ett hållbart jord- och skogsbruk inom grön infrastruktur är utveckling av material av biologiskt baserade produkter som kan användas som byggnadsmaterial är ett nödvändigt led i solidariteten mellan stad och landsbygd. Användningen av traditionella byggnadsmaterial i städerna och för grå infrastruktur innebär nämligen en stor påfrestning på landsbygdsmiljön och till och med på den marina miljön. Det är mycket viktigt att stimulera användningen av trä och andra material som härrör från jordbruksbiprodukter eller kompletterar den vanliga jordbruksproduktionen (halm, hampa, lin, ull m.m.) till fördel för lokala aktörer. Därför anser ReK att man bör stimulera lokal dynamik, framför allt genom stöd till branschstrukturering, till investeringar i instrument för industriell bearbetning och till en strukturering av marknaden genom föredömliga offentliga upphandlingar eller genom att uppmuntra de lokalsamhällen som använder sig av dem. Man måste också utforma forskningsprogram om dessa materials tekniska egenskaper samt om bra metoder för att producera dem med hänsyn till bevarandet av ekosystemen. Slutligen bör man genom lämplig märkning informera användarna om materialens ursprung och de förhållanden under vilka de har tagits fram.

19.

En förutsättning för att den gröna infrastrukturen ska kunna genomföras är att samtliga myndighetsnivåer samarbetar och att principerna om flernivåstyre tillämpas effektivt, samt att alla aktörer, alla berörda parter och även allmänheten på lokal nivå deltar i arbetet med att utforma och genomföra den.

20.

Kommittén förespråkar strategier som bygger på deltagande. Dessa kommer att leda till nödvändiga och komplementära initiativ på gräsrotsnivå, från aktörer som deltar direkt i den fysiska planeringen och markanvändningen, bl.a. lokalsamhällena (4).

21.

Vi noterar samhällets mycket starka efterfrågan på natur i städerna. Det hänger samman både med behovet av natur i olika former (rekreations- och fritidsområden, områden för trädgårdsskötsel och jordbruk, landskaps- och utsmyckningsinslag, vildmarksområden osv.) och med den känsla av välbefinnande som denna ger. Det har dock också att göra med frågor med anknytning till folkhälsan och bekämpningen av ekonomiska och sociala orättvisor. Hur dessa behov tillgodoses påverkar naturligtvis inte bara de allra yngsta utan också de allra äldsta och de sämst lottade.

22.

Kommittén noterar med intresse och uppmuntrar medborgarinitiativ med anknytning till grön infrastruktur, framför allt i städer och stadsnära områden (deltagarbaserade inventeringar av biologisk mångfald, deltagande i utformningen av nya stadsområden med biologisk mångfald, konvertering av industriområden och övergiven mark, delade trädgårdar m.m.). Möjligheten att koppla samman alla dessa områden med hjälp av motortrafikfria leder är avgörande för att förbättra livskvaliteten i städerna.

23.

Grön infrastruktur leder till forskning och innovation som i sin tur skapar nya utvecklingsmöjligheter för planerarna, t.ex. gröna tak och väggar eller miljörestaurering. Kvaliteten på genomförandet är dock avgörande för vilka positiva effekter den gröna infrastrukturen verkligen får, t.ex. när det handlar om anpassningen till klimatförändringarna. Man bör endast uppmuntra funktionella lösningar som lämpar sig med tanke på klimatet och den biologiska mångfalden.

24.

Vi stöder kommissionens förslag att minska riskerna i innovationsprocessen genom finansiella instrument (t.ex. metoder för riskspridning) och stöder kommissionens planer på att främja projekt som finansieras med offentliga och privata medel.

25.

Vi noterar med intresse att det uppstår nya yrken med koppling till grön infrastruktur: miljöteknik för återställande, underhåll och rehabilitering av skadade ekosystem. Det är viktigt att ta hänsyn till indirekta yrken och annan relaterad sysselsättning (vegetabilieproduktion, jordbrukssektorer m.m.). De regionala och lokala myndigheter som har ansvar för den ekonomiska utvecklingen bör underlätta och stödja denna tendens till fler arbetstillfällen.

26.

Den gröna infrastrukturen grundar sig på ekosystemen och de därmed sammanhängande uppodlade områdena, som båda uppvisar extremt stor variation på grund av de biogeografiska förhållandena och sin historia. Därmed är den också en källa till utveckling av ekonomiska sektorer och av sådana arbetstillfällen i närområdet som inte kan utlokaliseras. I detta sammanhang påminner ReK om att EU-lagstiftningen om offentlig upphandling håller på att ses över och att Europaparlamentets utskott för den inre marknaden den 11 januari 2013 klargjorde att det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet bör vara det kriterium som de upphandlande myndigheterna baserar sig på vid tilldelningen av offentliga kontrakt. ReK stöder Europaparlamentets ståndpunkt att detta kriterium, förutom pris eller kostnader, även bör omfatta bl.a. kvalitativa, miljömässiga och sociala hänsyn, t.ex. sociala aspekter, miljöaspekter och innovativa aspekter, inklusive kostnadseffektivitet vid upphandling på nära håll i tillämpliga fall.

27.

Kommittén uppmanar kommissionen att snarast möjligt utarbeta praktiska, tydliga och konkreta genomförandehandledningar för hur grön infrastruktur ska införlivas i EU:s olika politiska strategier. Vi föreslår att de regionala och lokala myndigheter som redan deltar i initiativ för främjande av grön infrastruktur involveras i utarbetandet av handledningarna och tillsammans med kommissionen utformar lokala varianter av dessa som är mer exakta om man ser till biotoperna, kunskapsläget och kunnandet på lokal nivå. I detta sammanhang bör man nämna att det redan finns en första vägledning i form av ”Guide to multi-benefit cohesion policy investments in nature and green infrastructure” (5);

28.

Vi efterlyser fler tekniska översikter om den gröna infrastrukturen i städerna. De skulle också bidra till att mobilisera projekt inom ramen för de nya åtgärder med anknytning till strukturfonderna enligt vilka 5 % av medlen ska investeras i hållbar stadsutveckling.

29.

Grön infrastruktur bör införlivas i det europeiska referenssystemet för hållbara städer (6) samt i det framtida ”nätverket för stadsutveckling” som planeras för sammanhållningspolitiken för 2014–2020.

30.

Den framtida översynen av direktiv 2001/42/EG om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan bör innehålla en hänvisning till grön infrastruktur som ett kompletterande kriterium för att avgöra om påverkan kan antas vara betydande.

31.

Om grå infrastruktur bedöms vara nödvändig efter en föregående studie av samtliga alternativa lösningar som bygger på grön infrastruktur, bör den utformas på ett sådant sätt att den leder till minsta möjliga påverkan. Man bör sedan reducera dessa resteffekter och införa kompensationsåtgärder som är godkända med avseende på ekologisk ekvivalens och markanvändning (7). Regionkommittén uppmanar kommissionen att omsätta alla dessa krav i EU-lagstiftning, med beaktande av kommissionens arbete med åtgärd 7b i EU:s strategi för biologisk mångfald fram till 2020 som syftar till att undvika alla nettoförluster av biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

32.

Vi välkomnar förslaget om att fram till 2017 göra en genomgång av de framsteg som har gjorts på området grön infrastruktur och vi bekräftar att de regionala och lokala myndigheterna står beredda att bidra till denna genom att mobilisera sina lokala observationsgrupper för biologisk mångfald, ekonomisk verksamhet, hälsa, sociala orättvisor m.m. för att man på EU-nivå ska få tillgång till relevanta uppgifter.

33.

Vi undrar hur effektiv den gröna infrastrukturen är och anser att man måste stödja utvecklingen av ett system för snabb bedömning av ekosystemens funktionsduglighet. Systemet ska vara användbart och lättbegripligt, och de berörda parterna ska inte bara använda det för effektivitetsbedömningar utan också för att jämföra effektiviteten mellan grön och grå infrastruktur.

34.

Man måste möjliggöra en heltäckande bedömning av kopplingarna mellan naturen och den gråa infrastrukturen. Vi stöder det arbete som kommissionen har inlett med att kartlägga och bedöma ekosystemtjänsterna och deras positiva effekter i Europa (MAES). Man måste dessutom stödja utveckling av sådana metoder och verktyg för mätning och beräkning som möjliggör en överskådlig karakterisering av den ekonomiska verksamheten och produkterna i alla deras kopplingar till naturen och till ekosystemtjänsterna, med utgångspunkt i en livscykelanalys.

35.

Vi rekommenderar en omfattande informationskampanj från EU:s sida som bör genomföras i partnerskap med andra myndighetsnivåer, en kampanj som de lokala och regionala myndigheterna (8) och andra lokala aktörer (föreningar, företag m.m.) kan ta till sig. Denna kampanj skulle kunna grunda sig på de tre positiva effekter (miljömässiga, ekonomiska och sociala) som grön infrastruktur har och på den bästa praxis som tillämpas i medlemsstaterna.

36.

Utnyttjandet av bästa praxis måste öka. Kommissionen måste i samarbete med andra institutionella aktörer och sammanslutningar och tillsammans med de lokala och regionala myndigheter som redan samlar in sådana uppgifter, fortsätta att identifiera, sprida och utnyttja positiva erfarenheter, inte bara genom en plattform för diskussion utan också genom regelbundna möten och utbildningar som de regionala och lokala myndigheterna står beredda att anordna med dess stöd. Dessa spelar nämligen en avgörande roll i insatserna för att informera om grön infrastruktur.

37.

Vi uppmanar kommissionen att införliva delar av begreppet grön infrastruktur i de europeiska miljömärkningsprogram som finns eller ska utvecklas, oavsett om det handlar om områden (naturparker i landsbygdsområden, i stadsnära områden eller i städerna m.m.) eller produkter (material, byggnadsverksamhet m.m.).

38.

Korssubventionering är visserligen ett användbart sätt att mobilisera politiken på olika områden kring frågan om biologisk mångfald, men av olika skäl är det svårt att mobilisera denna finansiering: allt från olika benämningar på olika finansiella verktyg till invecklade finansieringslösningar. Vi efterlyser därför tydliga användarhandledningar.

39.

Man måste snarast möjligt skapa former för att införliva och prioritera grön infrastruktur i partnerskapsavtalen och de operativa finansieringsprogrammen eftersom de håller på att utarbetas för sammanhållnings- och strukturfonderna 2014–2020, så att behöriga myndigheter tar sitt fulla finansieringsansvar i frågan. Kommittén uppmuntrar de behöriga regionala och lokala myndigheterna att utnyttja möjligheterna att finansiera de områdesanpassade lösningar för grön infrastruktur som föreslås i de operativa programmen och investera i nödvändig sektorsövergripande kapacitetsuppbyggnad, medfinansiering och nätverksarbete för att trygga ett framgångsrikt genomförande.

40.

Vi erkänner att det behövs ett finansieringsinstrument för projekt för grön infrastruktur, och vi välkomnar helhjärtat tillkännagivandet i meddelandet om att kommissionen åtar sig att tillsammans med EIB senast 2014 inrätta en särskild EU-fond för att ge stöd till aktörer som vill genomföra projekt som rör grön infrastruktur. ReK hoppas att de lokala och regionala myndigheterna involveras i arbetet med att utforma detta.

41.

Vi föreslår att man drar av en viss procentandel från alla de EU-bidrag som tilldelas för genomförande av grå infrastruktur för att fylla på en fond för biologisk mångfald som ett komplement till denna finansiering. Denna fond ska användas som ett slags rekapitalisering för att genomföra grön infrastruktur i de medlemsstater som påverkas av denna gråa infrastruktur.

42.

Kommittén uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och de lokala myndigheterna att effektivt och på alla finansieringsnivåer motverka bidrag och skatteregler som inverkar negativt på den biologiska mångfalden.

43.

Vi uppmanar kommissionen att fortsätta med och att utvidga de miljömässiga tvärvillkoren (9) och integreringen av biologisk mångfald (10) i EU-finansieringen, så att man för alla projekt som får EU-stöd bedömer inverkan på den gröna infrastrukturen och den biologiska mångfalden och anpassar omfattningen av EU-finansieringen härefter.

44.

Vi uppmanar kommissionen att i sin halvtidsöversyn av strukturfonderna 2014–2020 och Fonden för ett sammanlänkat Europa fastställa och framhålla kommande åtgärder i fråga om grön infrastruktur.

45.

Regionkommittén ställer sig entusiastisk till TEN-G-initiativet och anser att man i varje förhandsstudie bör undersöka de regionala och lokala aspekterna kring grön infrastruktur med en europeisk dimension så att man ser till att det råder samstämmighet, att effekterna är verksamma genom att ekosystemens funktioner återställs och den biologiska mångfalden och dess motståndskraft mot klimatförändringarna därmed bevaras, och att medborgarna och de berörda parterna samtidigt kan ta till sig dem på bästa sätt.

46.

Vi hoppas att TEN-G erkänns vara av gemenskapsintresse på samma sätt som nätverken för transporter, energi eller informations- och kommunikationsteknik och uppmanar kommissionen att utforska möjligheterna till EU-lagstiftning i frågan.

47.

Kommittén uppmanar de regionala och lokala myndigheterna att samarbeta kring gemensamma miljökopplingar för att värna om samstämmigheten i den gröna infrastrukturen. Vi uppmanar kommissionen att införliva detta gränsöverskridande samarbete i ett globalt system för hela EU.

48.

Vi anser att satsningen på en europeisk grön infrastruktur bör utvidgas till att sträcka sig över EU:s gränser genom att man förstärker EU:s grannskapsinstrument för investeringar i grön infrastruktur i landsbygds- och stadsområden. Befintliga initiativ såsom nätverken Emeraude, Människan och biosfären samt Alleuropeiska ekologiska nätverket skulle kunna bidra på detta område.

49.

Kommissionens förslag om att införliva grön infrastruktur i övrig EU-politik och det stöd som kommissionen föreslår ska ges till andra myndighetsnivåer för att dessa ska kunna utveckla en egen politik i frågan ligger i linje med subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen.

5.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 356/49

—

Relevanta aspekter som ska regleras inom ramen för EU:s spirande rymdpolitik är industristandarder, frågor som rör den tekniska driften och den kommersiella användningen av infrastruktur för satellitkommunikation.

—

ReK instämmer i att det efterfrågestyrda politiska beslutsfattandet inom EU:s rymdsektor syftar till att ge användarna större inflytande, men att det inte kan begränsas till konsumentsubventioner.

—

Kommittén uppmanar kommissionen att fastställa kriterier för bedömning av användbarheten ur allmänhetens perspektiv när det gäller offentliga myndigheters befogenheter och behov, vilka ska användas för att utvärdera efterfrågan från användarna.

—

En mycket viktig aspekt av EU:s industripolitik bör vara att skapa nära förbindelser mellan den lokala/regionala nivån, som arbetar med industriföretag för att kartlägga och stödja deras inledande steg, och den nationella nivån/EU-nivån.

—

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att följdtjänster från Copernicus/GMES i de allra flesta fall, enligt vad som framgår av lokal och regional bästa praxis, tillgodoser offentligpolitiska behov och har visat sig vara användbara för att uppnå offentliga mål.

—

Vi föreslår att de tjänster och tillämpningar som utvecklas med utgångspunkt i rymdteknik skulle kunna samfinansieras genom strukturfonderna, under förutsättning att det finns en tillräcklig politisk vilja och medvetenhet hos dem som förvaltar fonderna. En liknande mekanism har redan använts i budgetramen 2007–2013, där outnyttjade sammanhållnings-/Eruf-medel omfördelades till ett nytt prioriterat område, nämligen satellitbaserat bredbandsinternet för avlägset belägna regioner.

—

ReK anser att Copernicus operativa fas är avgörande för att ny teknik ska få ett ekonomiskt genombrott. Det kommer dock att krävas ekonomiskt stöd för att hantera de inledande kostnaderna i samband med att olika aktörer börjar använda ny teknik.

Föredragande

Adam STRUZIK (PL–PPE), regionpresident i Mazowieckie (Masovien)

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – EU:s rymdindustripolitik: rymdsektorns potential för ekonomisk tillväxt

COM(2013) 108 final

1.

Regionkommittén välkomnar kommissionens meddelande, som tydligt framhåller vikten av EU:s rymdindustripolitik.

2.

Rymdsektorn utgör en mycket viktig del av Europa 2020-strategin och dess flaggskeppsinitiativ, i synnerhet Innovationsunionen och En integrerad industripolitik för en globaliserad tid. Rymdteknik är av särskild betydelse för den kunskapsbaserade ekonomin. Den påverkar den framtida ekonomiska konkurrenskraften och skapar verktyg för att lösa andra akuta problem på jorden. En sidoprodukt från rymdsektorn kan definieras som någonting som vi lärt oss eller förändrat i samband med rymdverksamhet och som sedan utnyttjas eller överförs till andra sammanhang och på så sätt skapar ytterligare ekonomiskt värde.

3.

Enligt ESA:s bedömning av senare produktionsled som skapar mervärde när det gäller rymdbaserade tillämpningar är den europeiska marknaden mindre och inte lika specialiserad på den privata marknaden jämfört med världsmarknaden. I motsats till andra rymdnationer är det inte heller försvarsindustrin som fastställer de ursprungliga standarderna och verksamheterna. Globalt sett bedriver de flesta företag verksamhet inom flera segment längs värdekedjan. I Europa finns det knappt några aktörer som kontrollerar hela värdekedjan. Generellt sett är företagen i Europa (som fokuserar på specifika satellitnavigationstillämpningar) något mindre specialiserade än i övriga världen.

4.

Regionkommittén är väl medveten om de viktigaste politiska frågorna för EU:s rymdsektor, som omfattar marknadsorganisation, administrativa förenklingar, upphandlingsprinciper, tillgång till data, offentliga institutioner som kunder och regelverk.

5.

EU:s rymdindustri har generellt sett en mycket stor påverkan på Europas vetenskapliga och tekniska ställning. Rymdindustrin främjar bland annat utvecklingen av Europas vetenskapliga och tekniska bas, och rymdtekniken har en stor påverkan på den bredare ekonomin.

6.

Kommittén instämmer i rådets slutsatser av den 30 maj 2013 om ”EU:s rymdindustripolitik: rymdsektorns potential för ekonomisk tillväxt”, där man slår fast att en nödvändig faktor för den europeiska rymdindustrins konkurrenskraft är att små och medelstora företag deltar i leveranskedjan för att främja en balanserad industribas. Vi ställer oss även bakom rådet som uppmanar kommissionen att göra en närmare bedömning av behovet av nya innovativa finansieringsinstrument.

7.

Ur lokala och regionala myndigheters perspektiv är det särskilt viktigt att främja användningen av rymdbaserade tillämpningar i EU-politiken. EU bör därför utforma lämpliga stödåtgärder för att stimulera utvecklingen och spridningen av rymdbaserade tillämpningar bland offentliga och privata användare, särskilt lokala myndigheter och sektorn för små och medelstora företag, tillsammans med innovationsfrämjande åtgärder som hänger ihop med dessa tillämpningar.

8.

Vi delar kommissionens uppfattning att rymden är oerhört viktig för EU och dess medborgare och ser, liksom kommissionen, de stora utmaningar som rymdindustrin i EU står inför med tanke på utvecklingen i de framväxande rymdmakterna (t.ex. Kina och Indien). Liksom kommissionen kommer fram till i sin analys i meddelandet har denna situation snarare uppstått på grund av otillräcklig finansiering än bristande effektivitet inom Europas rymdsektor.

9.

Vid en tidpunkt då EU och dess medlemsstater brottas med ekonomiska svårigheter bör EU:s rymdindustripolitik inriktas på att lägga grunden till ett framtida uppsving för sektorn på världsmarknaden och på att avlägsna hinder som skulle kunna hämma denna utveckling. Kommittén stöder därför fullständigt de mål som beskrivs i meddelandet: fastställa ett regelverk, utveckla en konkurrenskraftig industribas, främja kostnadseffektivitet, utveckla marknader för rymdtillämpningar samt säkerställa ett tekniskt oberoende och ett självständigt tillträde till rymden.

10.

Vi ställer oss bakom argumentet att en effektiv förvaltning av rymdsektorn i Europa kräver en överenskommelse mellan huvudaktörerna, dvs. Europeiska kommissionen, ESA och medlemsstaterna. Kommittén konstaterar samtidigt att ett gemensamt europeiskt försvarspolitiskt beslut ur politisk synvinkel skulle underlätta samarbetet mellan nationella militära sektorer, något som även den civila rymdsektorn skulle gynnas av.

11.

Den europeiska rymdsektorn har uppnått goda resultat på marknaden, särskilt på satellitkommunikationsområdet, och vi stöder kommissionens insatser för att bevara detta segments konkurrenskraft på den globala marknaden. Ur detta perspektiv stöder kommittén eftertryckligen initiativet för att garantera europeiska operatörer tillträde till radiofrekvenskanaler. Detta är en viktig fråga för regionerna, eftersom man genom satellitkommunikation kan överbrygga bredbandsklyftan i glesbefolkade områden.

12.

Regionkommittén konstaterar att tekniskt oberoende är mycket viktigt för den europeiska rymdsektorn och ställer sig bakom de föreslagna lösningarna, t.ex. korsbefruktning med sektorer utanför rymdbranschen, inbjudningar att lämna förslag på relevanta projekt inom ramen för Horisont 2020-programmet och investeringar i utbildning av kvalificerad arbetskraft för rymdindustrin.

13.

Kommittén undrar emellertid om den tillgängliga finansieringen (t.ex. inom ramen för Horisont 2020) skulle räcka för ett betydande steg mot ett tekniskt oberoende. Vi uppmanar därför kommissionen att lägga fram en detaljerad plan för hur detta mål ska uppnås.

14.

När det gäller den kvalificerade arbetskraften bör man först och främst se sig om i de nya EU-medlemsstaterna, som alla har uttryckt ett intresse för och en ambition att ansluta sig till kretsen av rymdfartsnationer och som dessutom har en hög utbildningsnivå när det gäller ingenjörsvetenskap och fysik.

15.

Kommittén stöder fullständigt marknadsutvecklingen för rymdtillämpningar och rymdtjänster och konstaterar att lokala och regionala myndigheter kan spela en viktig roll i denna process.

16.

Vi vill i detta sammanhang påminna om att lokala och regionala myndigheter är viktiga slutanvändare av rymdtjänster. För att fullt ut kunna dra nytta av rymdtillämpningar bör användare inom lokala och regionala myndigheter göras mer uppmärksamma på fördelarna. Det krävs en intensivare dialog mellan tjänstleverantörerna och slutanvändarna.

17.

Lokala och regionala myndigheter samlar också, inom sina geografiska områden, de olika ekonomiska aktörer och andra aktörer som utgör innovationstriangeln. Dessa myndigheter ansvarar för program för innovation och små och medelstora företag som skulle kunna kopplas till rymdsektorn och därmed på ett strategiskt sätt bidra till att förbättra rymdmarknaden.

18.

Regionkommittén konstaterar också att de lokala och regionala myndigheterna, genom att de befinner sig nära medborgarna, har en unik kontakt med olika samhällsgrupper inom sina geografiska områden och därmed är mycket väl lämpade att informera allmänheten om fördelarna med rymdtjänster. Mot denna bakgrund är nätverk av lokala och regionala myndigheter, t.ex. Nereus (Network of European Regions Using Space Technologies), särskilt viktiga.

19.

Regionerna tillhör de viktigaste användarna av satellittillämpningar, särskilt tjänster och produkter från Copernicus/GMES, och ur deras perspektiv bör EU:s rymdindustripolitik stödja tekniska innovationer och undanröja de hinder som bromsar utvecklingen. De positiva resultaten av EU:s rymdpolitik kommer att mätas utifrån tillväxt, förmåga att hålla kostnaderna nere, påverkan på andra sektorer och skapande av högkvalificerade produktiva arbetstillfällen.

20.

Vi delar kommissionens uppfattning att den viktigaste utmaningen för EU:s rymdpolitik är att främja innovationen på efterfrågesidan i syfte att skapa ekonomiska vinster för EU:s regioner och medborgare utifrån medel som redan investerats i rymdsektorn genom ramprogrammen.

21.

ReK instämmer i att det efterfrågestyrda politiska beslutsfattandet inom EU:s rymdsektor syftar till att ge användarna större inflytande, men att det inte kan begränsas till konsumentsubventioner.

22.

Vi uppmanar kommissionen att fastställa kriterier för bedömning av användbarheten ur allmänhetens perspektiv när det gäller offentliga myndigheters befogenheter och behov, vilka ska användas för att utvärdera efterfrågan från användarna.

23.

Ur ett regionalt perspektiv konstaterar ReK att lokala och regionala slutanvändare endast kommer att använda sig av tjänster och produkter från Copernicusprogrammet om de anser att de har ett klart ekonomiskt intresse av detta.

24.

ReK rekommenderar att kommissionen tar upp frågan om finansieringsmekanismer för befintliga och potentiella användare, som skulle kunna tillhandahållas av EU och medlemsstaterna när tjänsterna tas i drift. I Europa, liksom i övriga världen, tillhör jordövervakningen den offentliga infrastrukturen, och verksamhet som bedrivs i allmänhetens intresse är beroende av offentlig finansiering för forskning och utveckling liksom för driften av tjänsterna.

25.

ReK anser att Copernicus operativa fas är avgörande för att ny teknik ska få ett ekonomiskt genombrott. Det kommer dock att krävas ekonomiskt stöd för att hantera de inledande kostnaderna i samband med att olika aktörer börjar använda ny teknik.

26.

Användare som lokala och regionala myndigheter och små och medelstora företag kommer sannolikt även fortsättningsvis att behöva incitament och stöd från EU och medlemsstaterna. ESA skulle också kunna involveras för att stödja användare.

27.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att följdtjänster från Copernicus/GMES i de allra flesta fall, enligt vad som framgår av lokal och regional bästa praxis, tillgodoser offentligpolitiska behov och har visat sig vara användbara för att uppnå offentliga mål.

28.

Vi föreslår att de tjänster och tillämpningar som utvecklas med utgångspunkt i rymdteknik skulle kunna samfinansieras genom strukturfonderna, under förutsättning att det finns en tillräcklig politisk vilja och medvetenhet hos dem som förvaltar fonderna. En liknande mekanism har redan använts i budgetramen 2007–2013, där outnyttjade sammanhållnings-/Eruf-medel omfördelades till ett nytt prioriterat område, nämligen satellitbaserat bredbandsinternet för avlägset belägna regioner.

29.

Rymdsektorn kännetecknas av långa utvecklingscykler. Detta ökar marknadsriskerna, eftersom marknadspotentialen för nya tillämpningar måste bedömas långt i förväg. Av denna anledning har entreprenörer inom rymdsektorn svårt att locka investerare. Dessutom leder rymdtillgångarnas långa livslängd (10–15 år för en telekommunikationssatellit) till en mycket cyklisk marknad, och det är mycket svårt att snabbt anpassa tillgången till en förändrad efterfrågan.

30.

I sektorerna i tidigare led leder höga fasta kostnader på grund av stora investeringar i forskning och utveckling, långa utvecklingstider och marknadens begränsade storlek till att det är svårt att skapa stordriftsfördelar, vilket främjar koncentrationer (t.ex. inom uppskjutningssektorn). Å andra sidan är det möjligt att skapa omfattande stordriftsfördelar i senare led, vilket gör större marknader mer ekonomiskt lönsamma. Med tanke på hur dessa utmaningar ser ut kan man inte bortse från regeringarnas centrala roll i den europeiska rymdindustrin.

31.

Det är helt avgörande att Europeiska unionen och dess medlemsstater, i samråd med ESA, omgående fattar de nödvändiga politiska, juridiska och tekniska besluten för att tillhandahålla de finansiella resurser som krävs för att säkerställa ett självständigt tillträde till rymden, slutföra arbetet med de rymdsystem som för närvarande håller på att utvecklas eller planeras samt främja FoU och utvecklingen av innovativa rymdtjänster och rymdtillämpningar.

32.

Även om den rymdrelaterade tillverkningsindustrin är strategiskt viktig har den fortfarande inte någon huvudposition i de nationella ekonomierna jämfört med andra industrisektorer i Europa. EU:s framtida rymdindustripolitik bör syfta till att skapa ett större oberoende för EU när det gäller strategiska komponenter som nu levereras av tredjeländer.

33.

ReK uppmuntrar ESA att fortsätta att stödja organisationer som är intresserade av att överföra rymdteknik till andra industrier genom att finansiera genomförbarhetsstudier, marknadsanalyser och prototyptillverkning. Stöd för nystartade företag tillhandahålls genom företagsinkubatorer eller genom det ”incitament” (eller startbidrag) som finns tillgängligt genom ESA:s kontor för tekniköverföringsprogrammet. Kommittén efterlyser också en dialog som skulle kunna leda till förbättrade möjligheter för aktörer på lokal och regional nivå.

34.

Det är avgörande att EU främjar ”smart specialisering” och samarbete mellan finansieringsprogram för regionalpolitik och innovation för att undvika att halka efter i den internationella konkurrensen.

35.

Vi instämmer i rådets slutsatser att regionernas deltagande, i egenskap av nyckelaktörer i EU:s innovationspolitik, är en avgörande aspekt av en smart specialisering, vilket också kan hjälpa forskningssektorn att utnyttja den enorma finansiella potentialen i EU:s regionala fonder. Ur de lokala och regionala myndigheternas perspektiv är utvecklingen av företagsmodeller och förbättringen av den affärskompetens som finns inom små och medelstora företag när det gäller tjänster som rör jordobservation särskilt viktig.

36.

Vi efterlyser samordnade strategier på EU-nivå och nationell nivå i syfte att påskynda mognadsprocessen inom den europeiska sektorn för jordobservation på både utbuds- och efterfrågesidan. Den konsolideringsvåg som man på senare tid har upplevt är en signal om att branschen själv förbereder sig för nästa fas. Tiden är mogen för viktiga konsumentgrupper som exempelvis regeringar att ta till sig storskaliga jordobservationstillämpningar. När regeringarna lyckas göra efterfrågan enhetlig på EU-nivå kommer detta att dels leda till en ökad efterfrågan, dels möjliggöra standardisering (och stordriftsfördelar för industrin).

37.

ReK konstaterar att ett antal tekniska sidoprodukter från rymdsektorn är underutnyttjade inom det biovetenskapliga området i EU. Man skulle på EU-nivå kunna dra enorm nytta av att i inledningsskedet av ett rymdprogram ha tillgång till en målinriktad strategi för sidoprodukter, där företrädare för andra branscher involveras.

38.

Vi vill betona satellitteknikens betydelse för EU:s rymdsektor och konstaterar att omkring två tredjedelar av all satellitförsäljning rör telekommunikationstillämpningar. När det gäller EU:s rymdindustripolitik är det därför viktigt att komma ihåg att det har förekommit cykliska svängningar på marknaden, som i första hand beror på förändringar i efterfrågan på geostationära telekommunikationssatelliter och tillhörande uppskjutningstjänster.

39.

Mobiltelefoner, internet, kreditkort, vägtullar, tv-sändningar och väderprognoser är bara några exempel på vardagsföreteelser som helt eller delvis är beroende av satelliter för att fungera. Andra mer strategiska funktioner omfattar exempelvis jordbruk, övervakning av havsströmmar och vindar, navigering för fartyg eller flygplan samt övervakning av nödsituationer, föroreningar, klimat och miljö.

40.

Det ökade antalet privata aktörer inom rymdsektorn har bidragit till att göra rymdteknik och rymdtjänster mer överkomliga och tillgängliga, vilket har gjort det möjligt för länder utan ett nationellt rymdprogram och utvecklingsländer att dra nytta av vissa fördelar med rymdsektorn.

41.

EU:s ramprogram (FP7) har på ett viktigt sätt bidragit till att främja innovationen inom Galileo/Egnos och tillhörande tjänster. Föredraganden beklagar emellertid att man inom FP7 har ägnat tillämpningar mycket lite uppmärksamhet och i stället koncentrerat sig på sektorerna i tidigare led.

42.

ReK undrar om det räcker att som hittills fokusera på arbetsmarknad, infrastruktur och respekt för konkurrensreglerna (med andra ord kvaliteten på det ekonomiska klimatet), eller om man i stället bör flytta fokus till möjligheten att producera varor och tjänster som kan exporteras.

43.

Kommittén välkomnar att programmen Galileo och Copernicus beaktas i EU:s fleråriga budgetram för 2014–2020.

44.

Trots att EU:s strategi för perioden 2014–2020 är inriktad på forskning och utveckling samt spetsteknologi skulle EU kunna förlora sina konkurrensfördelar på detta område på grund av den snabba utvecklingen i nya industriländer som Indien, Kina och Brasilien, om medlemsstaternas budgetar för forskning och utveckling fortsätter att ligga under det mål som fastställs i Lissabonstrategin.

45.

All industripolitik är också oundvikligen beroende av makroekonomiska trender på EU-nivå och nationell nivå för att lyckas. Kommittén efterlyser en utveckling av högteknologisk, forskningsintensiv industritillverkning, där konkurrensfördelar kan utnyttjas.

46.

ReK anser att det är viktigt att Europa 2020-strategin genomförs på ett balanserat sätt. Vi undrar därför huruvida konkurrenskraft inom innovativa sektorer räcker för att förbättra sysselsättningen och tillväxten i EU:s ekonomi som helhet och anser att man bör stödja hela rymdsektorn för att skapa en bättre balans i sektorns struktur vad gäller stora, medelstora och små företag.

47.

Även om Europeiska kommissionen har tagit fram verktyg (t.ex. smart specialisering) för att säkerställa ett mer geografiskt synsätt när det gäller industripolitiken i nyckelsektorer återstår mycket att göra för att se till att det finns en tillräcklig tillgång till finansiering (riskkapital) från källor som inte är alltför riskovilliga.

48.

En mycket viktig aspekt av EU:s industripolitik bör vara att skapa nära förbindelser mellan den lokala/regionala nivån, som arbetar med industriföretag för att kartlägga och stödja deras inledande steg, och den nationella nivån/EU-nivån.

49.

Vi instämmer i kommissionens uppfattning att unionen, i enlighet med artikel 4.3 i EUF-fördraget, när det gäller forskning, teknisk utveckling och rymden ska ha befogenhet att vidta åtgärder, bland annat att besluta om och genomföra program, men att utövandet av denna befogenhet inte får leda till att medlemsstaterna hindras från att utöva sina befogenheter. De delade befogenheterna kommer att kvarstå tills EU skapar sekundärlagstiftning på dessa områden. Så snart detta sker måste de nationella parlamenten undanröja eventuell motstridig nationell lagstiftning.

50.

Den fragmenterade och begränsade finansiering som finns tillgänglig för rymdforskning anses vara ett av de största hindren för en vidareutveckling av verksamheten på rymdområdet. ReK efterlyser därför en bättre samordning av rymdverksamheten mellan EU, ESA och deras respektive medlemsstater, för att på så sätt skapa förutsättningar för Europa att bli världsledande inom rymdsektorn. Vikten av att EU bidrar till finansieringen av rymdforskning illustreras av det faktum att en stor del av denna forskning inte skulle kunna genomföras utan stöd från kommissionen. EU:s insatser är därför absolut nödvändiga i detta avseende.

51.

Regionkommittén anser att de åtgärder som föreslås i meddelandet är nödvändiga, eftersom de avser transnationella frågor som inte kan hanteras av medlemsstaterna på ett tillfredsställande sätt och eftersom EU:s befintliga åtgärder och riktade stöd i detta sammanhang inte räcker för att uppnå målen. De föreslagna åtgärderna kommer att ge tydliga vinster genom sin omfattning och genomslagskraft, jämfört med fragmenterade insatser på nationell, regional eller lokal nivå, främst på grund av stordriftsfördelar, eftersom heltäckande rymdprogram kräver investeringar på en nivå som medlemsstaterna inte klarar av på egen hand.

52.

Vi konstaterar också att det aktuella initiativet inte syftar till att ersätta befintliga initiativ från medlemsstaterna sida. Målet är att komplettera de åtgärder som vidtagits på nationell nivå och förstärka samordningen där sådan krävs för att uppnå gemensamma mål.

53.

Kommittén anser att argumenten är tydliga, relevanta och övertygande. Därför ligger de EU-åtgärder som presenteras i meddelandet i linje med subsidiaritetsprincipen.

54.

När det gäller proportionalitetsprincipen instämmer vi med kommissionen om att EU endast bör lagstifta i den utsträckning som krävs. Man bör i första hand välja att uppmuntra samarbete mellan medlemsstater, samordna nationell verksamhet eller komplettera och stödja sådan verksamhet med riktlinjer, mekanismer för informationsutbyte osv. Relevanta aspekter som ska regleras inom ramen för EU:s spirande rymdpolitik är industristandarder, frågor som rör den tekniska driften och den kommersiella användningen av infrastruktur för satellitkommunikation.

5.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 356/55

—

Regionkommittén konstaterar att bilindustrins svårigheter i många medlemsstater har strukturella orsaker som kräver djupgående förändringar.

—

ReK betonar att det är viktigt att till fullo utnyttja alla möjligheter som finns på lokal och regional myndighetsnivå. Till detta hör, beroende på vilka befogenheter som de lokala och regionala myndigheterna har enligt nationella bestämmelser, minskning av byråkratin, påskyndande av godkännandeförfaranden, utbildnings- och vidareutbildningsåtgärder, inrättande av kompetens- och innovationscentrum och anbudsinfordran för innovativa projekt.

—

Kommittén framhåller de möjligheter som finns genom finansiering av projekt inom forskning och utveckling eller inrättande av kluster. I vissa regioner har bilkluster vidareutvecklats till rörlighetskluster genom att man har integrerat järnvägssystem och luftfart och till och med cyklar, framför allt elcyklar och pedelecs. Genom en diversifiering av produktionen har man också i kristider lyckats bibehålla ett fortsatt utnyttjande av företagens produktionskapacitet. Denna tendens får framför allt stöd genom utnyttjandet av samverkanseffekter på innovations- och teknikområdet.

—

Vi välkomnar varmt kommissionens strategi att inrätta en högnivågrupp med experter som har till uppgift att övervaka genomförandet och finjusteringen av åtgärderna i åtgärdsplanen, och välkomnar Regionkommitténs medverkan i detta arbete.

Föredragande

Christian BUCHMANN (AT–PPE), ledamot av delstatsregeringen i Steiermark

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Cars 2020: Åtgärdsplan för en konkurrenskraftig och hållbar bilindustri i Europa

COM(2012) 636 final

1.

Bilindustrin står för 12 miljoner direkta och indirekta arbetstillfällen i EU samt 28 miljarder euro i investeringar i forskning och utveckling (2009). Den är en tillväxtmultiplikator som ger ett betydande positivt bidrag till EU:s handelsbalans.

2.

Den europeiska bilindustrin genomgår en allvarlig kris som riskerar att förvärras ytterligare och som får konsekvenser för hela den europeiska ekonomin.

3.

Medan det finns marknader utanför Europa som blomstrar, t.ex. i Brikländerna, stagnerar den europeiska efterfrågan på bilar, såsom utvecklingen i antalet nyregistrerade personbilar i Europa tydligt visar. Antalet nyregistrerade fordon minskade i januari 2013 med 8,7 % till 885 159 och nådde därmed det lägsta januarivärdet sedan registreringen påbörjades (1).

4.

De europeiska tillverkarna kan bara, respektive har bara kunnat, utnyttja de utländska marknadernas potential i begränsad omfattning och på olika sätt. Medan PSA Peugeot Citroën, Ford och Fiat noterar tydliga förluster, steg till en början försäljningssiffrorna för premiummärkena BMW, Audi och Daimler. För masstillverkare, som hittills framför allt har sålt sina små och medelstora bilar i Europa, ser den ekonomiska situationen allt svårare ut.

5.

Experter förväntar sig ingen förbättring av läget under de närmaste tre åren. Fortsatta omstruktureringar, personalnedskärningar och fabriksnedläggningar är att vänta i bilindustrin. Samtidigt uppkommer frågan om omfattningen på det möjliga stödet och om en intensifiering av forskning och utveckling.

6.

Regionkommittén konstaterar att bilindustrins svårigheter i många medlemsstater har strukturella orsaker som kräver djupgående förändringar.

7.

Kommittén betonar att dessa förändringar måste åtföljas av en intensiv social dialog för att i möjligaste mån begränsa konsekvenserna för de berörda.

8.

Vi välkomnar uttryckligen kommissionens Cars 2020-meddelande, där en åtgärdsplan för en konkurrenskraftig och hållbar bilindustri i Europa föreslås.

9.

ReK delar kommissionens uppfattning att dessa åtgärder måste genomföras snabbt, på grund av det utgångsläge som beskrivs ovan.

10.

Kommittén framhåller att den europeiska bilindustrin ska bidra till ett långsiktigt hållbart samhälle. I detta sammanhang kommer åtgärder på miljö- och klimatområdet samt inom trafiksäkerhet att vara av stor betydelse.

11.

Vi välkomnar varmt kommissionens strategi att inrätta en högnivågrupp med experter som har till uppgift att övervaka genomförandet och finjusteringen av åtgärderna i åtgärdsplanen, och välkomnar Regionkommitténs medverkan i högnivågruppens arbete.

12.

Kommittén konstaterar med stor oro att kommissionens förslag saknar den nödvändiga samstämmigheten. Ofta arbetar generaldirektoraten för näringsliv, klimat, miljö, sysselsättning, inre marknaden och handel förbi varandra, och initiativen inom de olika områdena är inte tillräckligt avstämda mot varandra.

13.

Vi hänvisar som ett exempel till begränsningarna av stöd till stora företag och den gällande mycket låga tröskeln för definitionen av små och medelstora företag, vilket ReK redan har uppmärksammat i sitt yttrande om ”Riktlinjer för statligt stöd för regionala ändamål för perioden 2014–2020” (CDR2232-2012_00_00_TRA_AC).

14.

Kommittén framhåller i detta sammanhang hur viktiga flexibla instrument för stöd till företag i svårigheter är, och hänvisar till ReK:s yttrande om ”EU:s riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter” (CDR240-2013_00_00_TRA_AC).

15.

Kommittén påminner om att utarbetandet av europeiska riktlinjer för ekonomiska incitament för att främja rena fordon var en av rekommendationerna i den slutliga Cars 21-rapporten, som antogs i juni 2012. I detta sammanhang beklagar vi att kommissionen har utarbetat riktlinjer för ekonomiska incitament i form av ett arbetsdokument i stället för en rättsakt. Vi beklagar också att detta arbetsdokument bara innehåller fem ”rekommenderade principer” som inte är bindande och att det svävar på målet beträffande konsekvenserna av de betydande skillnaderna i fråga om skatteincitament för den inre marknadens funktion.

16.

ReK betonar att det är viktigt att till fullo utnyttja alla möjligheter som finns på lokal och regional myndighetsnivå. Till detta hör, beroende på vilka befogenheter som de lokala och regionala myndigheterna har enligt nationella bestämmelser, minskning av byråkratin, påskyndande av godkännandeförfaranden, utbildnings- och vidareutbildningsåtgärder, inrättande av kompetens- och innovationscentrum och anbudsinfordran för innovativa projekt.

17.

Kommittén vill i det här sammanhanget föra fram att ett initiativ som skulle kunna tas på regional eller lokal nivå är samarbete kring gemensamma testningsmiljöer för den europeiska bilindustrin. Sådana gemensamma projekt kan involvera lokala och regionala myndigheter, industrin, forskningsaktörer, m.fl. och skulle ha stor potential att sänka bilindustrins samlade utvecklingskostnader och ge positiva långsiktiga konkurrenseffekter på den globala arenan.

18.

ReK noterar att meddelandet fokuserar på strävan att utveckla fordonens energieffektivitet, men man förbiser något som är särskilt viktigt för både företagens konkurrenskraft och miljön, nämligen energieffektiviteten i de fabriker där fordonen tillverkas liksom i underleverantörernas fabriker, vilket bör anges som ett arbetsområde inom ramen för Cars 2020.

19.

Regionkommittén instämmer med kommissionen i att investeringar i forskning och utveckling spelar en central roll för den europeiska bilindustrins framtida utveckling, såsom ReK redan har förklarat i sitt yttrande om ”Horisont 2020 (ramprogrammet för forskning och innovation)” (CdR 402/2011 fin).

20.

Kommittén vill bl.a. peka på den demografiska utvecklingen, som accentuerar behovet av kraftfulla satsningar på investeringar i forskning och utveckling. En alltmer åldrande befolkning ger upphov till nya behov av att anpassa teknik och funktioner i fordon för att svara mot de förändrade behov som en allt äldre befolkning har som användare av fordon. Effektivare, bekvämare, säkrare, tystare, mer uppkopplade och användarvänligare fordon kan på detta sätt utgöra moderna konkurrensfaktorer som kan stärka den europeiska bilindustrin på sikt.

21.

Kommittén framhåller att i synnerhet små och medelstora företag har en viktig roll i bilindustrin som innovatörer i underleverantörskedjan och som skapare av arbetstillfällen. Det EU-stöd som tas upp i Cars 2020 skulle särskilt här vara ytterst viktigt.

22.

ReK hänvisar till erfarenheterna från ramprogrammen för forskning de senaste åren, som visar att små och medelstora företag, trots kommissionens förbättringssträvanden, fortfarande bara i begränsad utsträckning drar nytta av stödet från EU:s forskningsprogram. Orsakerna till detta är den stora administrativa bördan och de långa ledtiderna, men också de sammantaget alltför låga anslagen, som gör att få projekt får stöd.

23.

Vi stöder kommissionens förslag om att förenkla projektfinansieringen inom Horisont 2020 och uppmanar Europaparlamentet att stödja de framlagda förslagen om avbyråkratisering för att även minska kontrollbördan.

24.

Kommittén beklagar att kommissionens förslag till anslag för Horisont 2020 inte godtogs.

25.

Regionkommittén förespråkar ett optimalt utnyttjande av strukturfonderna från de regionala och lokala myndigheternas sida inom ramen för de stödrättsliga möjligheterna.

26.

Kommittén framhåller de möjligheter som finns inom strukturfonderna, t.ex. finansiering av projekt inom forskning och utveckling eller inrättande av kluster. I vissa regioner har bilkluster vidareutvecklats till rörlighetskluster genom att man har integrerat järnvägssystem och luftfart och till och med cyklar, framför allt elcyklar och pedelecs. Genom en diversifiering av produktionen har man också i kristider lyckats bibehålla ett fortsatt utnyttjande av företagens produktionskapacitet. Denna tendens får framför allt stöd genom utnyttjandet av samverkanseffekter på innovations- och teknikområdet.

27.

Regionkommittén fäster uppmärksamheten på problemen, som även tas upp i Cars 2020-meddelandet, med utbildning och vidareutbildning, de demografiska förändringarna, bristen på kvalificerad arbetskraft och den märkbara bristen på unga utexaminerade från tekniska universitet.

28.

Kommittén betonar att Europeiska socialfondens (ESF) medel måste användas ändamålsenligt för att vidareutbilda arbetstagare som ännu inte hotas av arbetslöshet. Programplaneringen för användningen av ESF-medel faller inom medlemsstaternas ansvarsområde. På så sätt kan man se till att de enskilda regionernas specifika utvecklingsbehov beaktas.

29.

Kommittén stöder i detta sammanhang Europaparlamentets krav på att kommissionen ska lägga fram ett förslag till direktiv om information till och samråd med anställda, planering och hantering av omstruktureringar.

30.

Vi efterlyser tillräckliga anslag till och en flexibel utformning av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter för att mildra globaliseringens negativa konsekvenser för de europeiska företagen och deras anställda.

31.

ReK hänvisar till de positiva erfarenheterna av tidig utbildning av ungdomar i varvade utbildningssystem, där företagen själva utbildar de yrkesarbetare som behövs och ungdomarna har goda chanser till omedelbar anställning efter utbildningen.

32.

Vi stöder riktade åtgärder för att göra de tekniska yrkena attraktivare för kvinnor. I hela Europa utgör kvinnor mindre än 10 % av de utexaminerade från tekniska universitet. Erfarenheterna i enskilda regioner har visat att kvinnor framför allt inom forskning och utveckling bidrar med en mycket värdefull sensibilitet och uppskattas alldeles särskilt i arbetet med att utveckla bilar. Dessutom utgör kvinnor med mer än 50 % det starkaste köparsegmentet.

33.

Kommittén uppmuntrar till fortsatt samarbete mellan system för yrkesutbildning och företag. Detta gör det möjligt att bättre anpassa läroplanerna till behoven på en arbetsmarknad stadd i förändring.

34.

Regionkommittén uppmanar industrin att ytterligare intensifiera arbetet med att utveckla alternativ framdrivningsteknik och släppa ut praktiskt användbara lösningar på marknaden för att uppnå de fastställda klimatmålen samt för att kunna utnyttja det tekniska försprånget ekonomiskt (minskade bränslekostnader, handelsbalans, sysselsättning i anslutning till framställningen av biobränslen osv.) och uppnå energibesparingar. Detta omfattar också förfaranden och teknik för att lagra nya energiresurser.

35.

Vi föreslår ett intensivt informationsutbyte mellan alla medlemsstater beträffande lyckade metoder för samarbete mellan yrkesutbildningssystem och företag, så att alla regioner kan dra nytta av dem.

36.

I detta sammanhang anser kommittén att utvecklingen av olika teknikformer bör drivas på genom ett tydligt fastställt mål och att inget alternativ bör uteslutas. Beroende på användningsområdet har varje teknikform sina styrkor och svagheter. När man reglerar användningen av alternativa drivmedel från förnybara källor bör man samtidigt beakta den totala energibalansen, inklusive energiförbrukningen vid produktionen av drivmedlet.

37.

ReK framhåller i detta sammanhang vikten av att tillhandahålla lämplig infrastruktur, utan vilken en marknadspenetration försvåras. Därför bör man med gemensamma ansträngningar påskynda utvecklingen av alternativa drivmedel och skapa den nödvändiga infrastrukturen. Detta kommer att kräva att det inrättas särskilda samordningsinstanser mellan sektorn och de som bär ansvaret för infrastrukturplaneringen. Infrastrukturutvecklingen bör baseras på förstudier och integrerade rörlighetsplaner som gör det möjligt att analysera olika alternativ med utgångspunkt i de olika transportmedlen och behoven på lokal och regional nivå.

38.

Det bör utarbetas europeiska riktlinjer för ekonomiska incitament för rena fordon, som bör baseras på objektiva och tillgängliga uppgifter såsom koldioxidutsläpp.

39.

Vi välkomnar i detta sammanhang kommissionens initiativ ”Miljövänlig energi för transport” och hänvisar till ReK:s yttrande i frågan (CDR28-2013_00_00_TRA_AC).

40.

Kommittén konstaterar att det finns innovativa lösningar när det gäller offentlig upphandling. Alternativ framdrivningsteknik kan framför allt i städerna stödjas genom offentliga investeringar (omställning av fordonsparken).

41.

Vi påpekar att det finns många lyckade lokala och regionala exempel där man har slagit in på nya vägar med hjälp av en blandning av stöd till elfordon, parkeringsplatsförvaltning och infrastruktur (laddningsstationer).

42.

Regionkommittén hänvisar till EU-direktiv 2000/53/EG av den 18 september 2000, där det föreskrivs att 95 % av en bils vikt ska återanvändas från och med 2015. På så sätt kan man minska resursanvändningen genom att utnyttja återanvända resurser och minska beroendet av import från råvaruleverantörer. Samtidigt ligger processinriktad återvinning till grund för ett kontinuerligt värdeskapande och skapar kvalificerade arbetstillfällen i Europas regioner.

43.

Kommittén betonar att det konsekventa livscykelperspektivet börjar redan med en bils konstruktion och omfattar alla miljörelevanta effekter i produktionsprocessen, inklusive driftsfasen och slutligen återvinningen eller bearbetningen för senare återanvändning.

44.

Vi påpekar att detta helhetsperspektiv framför allt innebär stora möjligheter vid utvecklingen av nya hållbara material och bidrar till att uppnå de koldioxidmål som fastställs i Europa 2020-strategin.

45.

ReK betonar att genom att mer än 75 % av de uttjänta fordonen exporteras i slutet av produktlivscykeln går en enorm produktpotential förlorad, och man måste därför använda nya primära resurser som köps i Asien (sällsynta jordartsmetaller) för nya fordon.

46.

Vi framhåller återvinningens viktiga funktion i detta sammanhang för att skapa arbetstillfällen och minska beroendet av råvaruleverantörer.

47.

Kommittén efterlyser därför kraftfullare gemensamma ansträngningar för att i större utsträckning använda uttjänta fordon som resurser. Målet bör vara att skapa tydliga bestämmelser om återvinningskraven och att påskynda utvecklingen av hållbara material.

48.

Mer uppmärksamhet bör ägnas åt marknaden för begagnade bilar och åt att analysera konsumenternas vanor under beslutsprocessen beträffande utvärderingen av bilindustrin och närliggande frågor.

49.

Det är beklagligt att marknaden för begagnade bilar bara nämns i ett stycke i åtgärdsplanen. Kommittén framhåller att de östliga EU-medlemsstaterna kännetecknas av en åldrande fordonsflotta. Orsakerna till detta är kopplingen mellan billigare bilar hos handlare som säljer begagnade bilar, priserna på nya bilar och den genomsnittliga nettolönen samt den minskade levnadsstandarden.

5.12.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 356/60

—

Kommittén välkomnar den strategi som kommissionen föreslår genom paketet om sociala investeringar om att satsa mer på att utveckla människors kompetens och stödja deras deltagande i samhället och på arbetsmarknaden i syfte att öka enskilda människors välstånd, stärka ekonomin och bidra till att EU går starkare, mer sammansvetsat och mer konkurrenskraftigt ur krisen.

—

Vi beklagar att kommissionens paket om sociala investeringar inte tar hänsyn till de lokala och regionala myndigheternas roll. Lokala och regionala myndigheter har direkt kännedom om sociala problem och spelar en nyckelroll när det gäller att samordna och vidta åtgärder för att lösa dem.

—

Många lokala och regionala myndigheter håller redan på att utveckla och genomföra framgångsrika program för att hantera de utmaningar som tas upp i paketet om sociala investeringar. Man bör därför uppmuntra ömsesidigt utbyte av god praxis mellan lokala och regionala myndigheter.

—

Kommittén uppmanar EU att överväga möjligheten att i samråd med medlemsstaterna besluta om en ram för den subventionerade bostadssektorn, eftersom det subventionerade boendet spelar en avgörande roll när det gäller att bekämpa hemlöshet och genomför de bostadsstyrda och förebyggande strategier riktade mot de hemlösa som kommissionen efterlyst.

—

ESF bör i högre grad tillgodose medborgarnas reella behov genom att erbjuda de lokala och regionala myndigheterna en större flexibilitet att fastställa mål på lokal nivå.

—

Vi uppmanar kommissionen att utarbeta en konkret genomförandeplan för det sociala investeringspaketet. Planen bör innehålla mekanismer för övervakning, samordning, transnationellt utbyte och ömsesidigt lärande om tematiska prioriteringar som ungdomsarbetslöshet, utbildning, hemlöshet och barnfattigdom samt vård av personer med funktionshinder eller personer i beroendeställning.

Föredragande

Ahmed ABOUTALEB (NL–PSE), borgmästare i Rotterdam

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Sociala investeringar till stöd för tillväxt och sammanhållning – inklusive genomförandet av Europeiska socialfonden 2014–2020

COM(2013) 83 final

1.

Kommittén välkomnar den strategi som kommissionen föreslår genom paketet om sociala investeringar om att satsa mer på att utveckla människors kompetens och stödja deras deltagande i samhället och på arbetsmarknaden i syfte att öka enskilda människors välstånd, stärka ekonomin och bidra till att EU går starkare, mer sammansvetsat och mer konkurrenskraftigt ur krisen.

2.

ReK vill framhålla sitt yttrande om ”Aktiv integration” (2008/C 257/01), där kommittén underströk hur viktiga de lokala och regionala myndigheterna är i egenskap av nyckelaktörer i en aktiv integrationspolitik.

3.

Om man ska uppnå hållbar tillväxt, balanserade budgetar och social sammanhållning anser kommittén att det krävs större insatser för att skapa nya arbetstillfällen samt ett förbättrat socialt skydd och ökad social integration. Detta bör återspeglas fullt ut i den europeiska planeringsterminen genom att man säkerställer att i synnerhet de mål som avser anständiga arbetstillfällen och minskade skillnader ingår i övervaknings- och samordningsmekanismerna och därmed skapar en balans mellan de ekonomiska och sociala målsättningarna och genom fortsatta strävanden för att främja den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i syfte att minska de ekonomiska och sociala klyftorna mellan regionerna.

4.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att utmaningar som rör fattigdom och social utestängning i absoluta termer är särskilt allvarliga i stadsområden, som står för 80 % av befolkningen i EU och 85 % av EU:s BNP, medan landsbygdsområden på grund av lägre inkomstnivåer och låg befolkningstäthet står inför svåra sociala problem relativt sett. I stadsområden är de sociala problemen ofta koncentrerade till vissa områden, vilket ger upphov till isolerade öar av fattigdom, oavsett hur välmående staden i fråga är.

5.

Kommittén betonar att kampen mot fattigdom och social utestängning är avgörande för att, i enlighet med EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, säkerställa lika tillgång för alla medborgare till grundläggande tjänster av allmänt intresse, som bostäder, utbildning, hälso- och sjukvård, sysselsättning och tillgång till sociala tjänster. En av förutsättningarna för att uppnå detta är solidaritet mellan medborgare från alla samhällsskikt. Fördelningen av dessa grundläggande tjänster kräver en övergripande strategi med både en kortsiktig och en långsiktig inriktning, där medborgarna ställs i centrum för problemlösningsprocessen.

6.

ReK efterlyser ett tydligt åtagande från samtliga EU-institutioners sida i samtliga etapper när det gäller utformningen av politiken, från diskussioner till genomförande. Just nu är det av avgörande betydelse att vi återställer förtroendet för våra demokratiska institutioner genom att visa att vi är mycket lyhörda för medborgarnas behov och ambitioner. Genom att försöka lösa problemen på lokal nivå och utnyttja medborgarnas energi, vilja att förändra situationen och kännedom om de verkliga behoven hos lokalbefolkningen kommer vi dessutom att lättare hitta realistiska och effektiva lösningar på de sociala utmaningarna. Investeringar för att stärka gemenskapen på (sub)lokal nivå skapar stabila kvarter som har en positiv effekt på hur säkert området upplevs.

7.

ReK välkomnar att kommissionen erkänner att sysselsättning och socialpolitik främst är medlemsstaternas och de lokala och regionala myndigheternas ansvar och att man därmed respekterar subsidiaritetsprincipen.

8.

Kommittén stöder kommissionens uppfattning att det i kampen mot arbetslöshet är avgörande att mer fokus läggs på åtgärder som syftar till nya arbetstillfällen, minskad arbetslöshet, livslångt lärande, ökad konkurrenskraft på arbetsmarknaden, utbildning, yrkesutbildning, lika möjligheter och andra åtgärder för att förbättra människors kompetens och möjligheter. Att skapa möjligheter till rörlighet för arbetstagare och tillhandahålla mikrokrediter för människor som vill starta eget eller expandera sitt företag är några av dessa åtgärder.

9.

Vi beklagar att kommissionens paket om sociala investeringar inte tar hänsyn till de lokala och regionala myndigheternas roll. Lokala och regionala myndigheter har en stor påverkan på det dagliga livet för de flesta EU-medborgare, som bor, arbetar och studerar i områden som dessa myndigheter förvaltar. Detsamma gäller i fråga om vård av personer med funktionshinder och personer i beroendeställning. Lokala och regionala myndigheter befinner sig på den nivå där de flesta sociala tjänster tillhandahålls och större delen av de sociala förmånerna betalas ut.

10.

Det integrerade genomförande av strategier för aktiv integration, som Europaparlamentet och kommissionen efterlyser, kommer att främjas av att de lokala och regionala myndigheterna spelar en mer framträdande roll i beslutsprocessen. Lokala och regionala myndigheter har direkt kännedom om sociala problem och spelar en nyckelroll när det gäller att samordna och vidta åtgärder för att lösa dem. Erfarenhet av att hantera sociala utmaningar är avgörande för att Europa 2020-målen ska uppnås. Av denna anledning bör de lokala och regionala myndigheterna ges en framträdande roll i den europeiska planeringsterminen och förhandlingarna om de nationella reformprogrammen och deras genomförande.

11.

Det ska löna sig att arbeta. Detta innebär att man måste garantera en tillräcklig minimilön och arbetstillfällen av god kvalitet. En person som (tillfälligt) är oförmögen att arbeta bör ges en tillräcklig försörjning och tillgång till grundläggande kompetensfrämjande, förebyggande och aktiverande tjänster på lika villkor. ReK uppmanar därför Europeiska kommissionen att se över behovet av att genomföra rådets rekommendation om minimiinkomst från 1992.

12.

Kommittén konstaterar att de lokala myndigheterna måste utnyttja energin från alla de enskilda människor, civilsamhällesaktörer och företag som finns i stadsområdet. Man bör främja den innovativa andan bland sociala entreprenörer som kan komma med nya lösningar för att bemöta efterfrågan på tjänster och infrastruktur. Regionerna och städerna bör sträva efter en form av gemensamt skapande genom att etablera produktiva partnerskap med den privata sektorn och civilsamhällsgrupper och samtidigt främja ett reellt och omfattande deltagande från medborgarnas sida i alla olika skeden av den sociala innovationen (idéer, planering, ledning, utveckling och genomförande).

13.

När det gäller strategier för social inkludering och integration på lokal och regional nivå är det avgörande att samtliga invånare deltar. Det bör inte göras någon åtskillnad mellan tredjelandsmedborgare och EU-medborgare. Kommittén riktar uppmärksamheten på att tillströmningen av nyanlända som ett resultat av rörligheten inom EU skapar nya utmaningar avseende anpassningen av offentliga tjänster och vårdtjänster för medborgarna när det gäller boende, arbete och utbildning. De grundläggande integrationsbehoven för EU-medborgare skiljer sig i allmänhet inte från behoven hos andra nyanlända. De behöver bekanta sig med ett nytt språk, nya institutioner och, i vissa fall, annorlunda sociala normer.

14.

Kommittén beklagar att kommissionen endast delvis tagit till sig Europaparlamentets initiativbetänkande om en social investeringspakt (2012/2003(INI) av den 25 juli 2012), där man efterlyste en bättre styrning i syfte att uppnå sysselsättningsmålen och de sociala målen i Europa 2020-strategin, och att kommissionen inte föreslår några ytterligare resurser. Det sociala investeringspaketet bör gå längre än politiska rekommendationer till medlemsstaterna och offentliggörandet av några få lagstiftningsinitiativ. EU-budgeten och de nationella budgetarna bör särskilt i dessa kristider ha som mål att omfatta sysselsättning och sociala investeringsprogram.

15.

ReK konstaterar att paketet om sociala investeringar innehåller utförlig information om samhällstendenser i Europa. De data och den information som används baseras på nationella eller regionala tendenser och statistiska uppgifter. Sådan sammanställd information ger endast en otillräcklig bild av utmaningarna på lokal nivå eller skillnaderna när det gäller de sociala behoven och fattigdomen mellan städer och den regionala eller nationella nivån. Att samla in uppgifter om vad som fungerar och vad som inte fungerar på lokal nivå är avgörande för att se till att de åtgärder som genomförs både är effektiva och ändamålsenliga när det gäller att uppnå de socialpolitiska målen. ReK uppmanar EU-institutionerna att samla in data och information om samhällstendenser på lokal och regional nivå och att analysera och utvärdera de lokala och regionala myndigheternas och särskilt storstädernas åtgärder för social integration.

16.

Kommittén framhåller den ihållande könsdiskrimineringen, och grupper som är missgynnade i flera avseenden (t.ex. kvinnor som är ensamstående föräldrar) drabbas ännu värre av denna. Vi gläder oss över att kommissionen är medveten om denna särskilda utmaning och vill ge den nödvändig uppmärksamhet.

17.

ReK konstaterar emellertid att meddelandet skulle kunna utgöra en vändpunkt genom att man definierar socialpolitiken som en investering i samhället snarare än som en kostnad till följd av ett marknadsmisslyckande. Att socialpolitiken beskrivs på detta sätt skulle kunna främja en strategisk övergång från korrigerande åtgärder till förebyggande åtgärder och att man därigenom tar itu med problem som social utestängning innan de uppstår eller skjuter upp vård- och omsorgsbehovet genom att främja det personliga oberoendet och ett aktivt åldrande.

18.

Kommittén välkomnar att Europeiska rådet den 27–28 juni 2013 erkände behovet av att stärka EMU:s sociala dimension. Utmaningen består i att ge EU verktyg för att stödja potentialen för verklig ekonomisk konvergens och socialt framåtskridande för alla medlemsstater i stället för att lita till interna devalveringsmekanismer enbart för att hantera asymmetriska chocker. Vi ser därför fram emot kommissionens meddelande om EMU:s sociala dimension, som ska läggas fram i början av oktober 2013.

19.

Kommittén anser att EMU:s sociala dimension, som Europaparlamentet föreslagit (1), skulle kunna utgå från en ”social investeringspakt” som bygger på modellen för europluspakten. Pakten skulle innehålla mål för de sociala investeringar som medlemsstaterna ska göra för att uppnå målen i Europa 2020-strategin på det sociala området samt sysselsättnings- och utbildningsområdet. Den sociala investeringspakten bör också kompletteras med en resultattavla för sysselsättnings- och socialpolitiken, som ska införas i linje med artikel 148 i EUF-fördraget och ingå i ansvarsområdet för rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor), i syfte att upptäcka sådana obalanser på sysselsättningsområdet och det sociala området som skulle kunna hota den ekonomiska och monetära unionens stabilitet.

20.

Vi uppmanar Europeiska kommissionen att ytterligare undersöka genomförbarheten avseende ett EU-system för arbetslöshetsförsäkring som skulle kunna fungera som en automatisk stabilisator på EMU-nivå.

21.

Regionkommittén välkomnar det faktum att Europeiska rådet i sina slutsatser (2) betonar att ”de möjligheter till en avvägning mellan behoven av produktiva offentliga investeringar och budgetdisciplinmålen som EU:s befintliga finanspolitiska ramverk erbjuder” bör ”utnyttjas” ytterligare inom stabilitets- och tillväxtpaktens preventiva aspekt. Vi förväntar oss därför att kommissionen tar upp frågan till närmare behandling i det aviserade meddelandet om kvaliteten på de offentliga utgifterna, bland annat genom att bedöma möjligheten att göra åtskillnad mellan löpande utgifter och investeringar i budgetunderskottsberäkningarna för att undvika att offentliga investeringar som är lönsamma på lång sikt hindras.

22.

Utbildning (både formell och informell) bör stå i fokus för det sociala investeringspaketet. Ojämlikheter i fråga om tillträde till utbildning, särskilt högskoleutbildning som ska förbereda ungdomar för att arbeta i ett informationssamhälle för alla och hjälpa dem att bli aktiva medborgare i komplexa, demokratiska samhällen, är en mycket viktig faktor när det gäller att minska fattigdomen och öka den ekonomiska tillväxten. Medlemsstaterna måste visa sitt engagemang för att investera i utbildning, livslångt lärande och yrkesutbildning för alla genom att särskilt fokusera på förskoleverksamhet och tillgång till högskoleutbildning, samarbete mellan företag och utbildningsinstitutioner, arbetsplatsanknuten utbildning och särskild utbildning för sektorer med brist på arbetskraft (exempelvis den medicinska sektorn, ren teknik och IKT) samt på att minska andelen avhopp från utbildningar.

23.

ReK välkomnar kommissionens fokus på utbildning och anser att vi i detta sammanhang i högre grad bör fokusera på yrkesutbildning och dess kvalitet med konkreta åtgärder både i anslutning till vägledningen och under utbildningen. Vi behöver fler hantverkare, ingenjörer och tekniker i EU:s ekonomi för att kunna konkurrera i en globaliserad värld. Dessvärre är allt färre människor i EU intresserade av yrkesutbildning, trots att den erbjuder stora möjligheter när det gäller att bekämpa arbetslösheten och skapa en hållbar ekonomisk utveckling.

24.

Fortsatt och livslång yrkesutbildning måste värderas högt. EU bör lägga fram tillräckliga, långsiktiga åtgärder och reservera tillräckliga medel från ESF för att höja yrkesutbildningens nivå.

25.

Utöver den kraftiga fokuseringen på tillgången till anställbara arbetstagare bör man i högre grad uppmärksamma efterfrågan på arbetsmarknaden. Det är ett faktum att arbetslösa i de flesta fall är lågutbildade, att lediga tjänster kräver höga kvalifikationer och att vi, i dessa kristider, behöver komplettera åtgärder på efterfrågesidan med instrument på tillgångssidan som går längre än en avreglering av arbetsmarknaderna, minskning av arbetskostnaderna och skapande av incitament för arbetslösa att ta lågavlönade arbeten. Vi måste förbättra lågutbildades och arbetslösas kompetens genom att skapa nödvändiga förutsättningar för lärande.

26.

Kommissionen, medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna bör sträva efter en bättre framförhållning när det gäller framtida kompetensbehov och en bättre anpassning av kompetensen till arbetsmarknadens behov, samt efter att överbrygga klyftan mellan utbildning och arbete. Detta gäller särskilt arbetsmarknadens understa segment, där man måste uppmuntra arbetskraftsdeltagandet på ett flexibelt och obyråkratiskt sätt. I exempelvis Nederländerna har regeringen, företag och utbildningsinstitutioner undertecknat en teknikpakt, som syftar till att förbättra kopplingen mellan utbildning och arbetsmarknad inom den tekniska sektorn och därigenom minska underskottet på teknisk personal. Teknikpakten är en överenskommelse på nationell nivå, men består till övervägande del av åtgärder som ska genomföras inom ramen för en regional och sektoriell strategi där man utnyttjar strukturer som redan finns, t.ex. olika lokala kunskapscentrum (”kenniswerkplaatsen”) för kompetensutveckling, städer som är attraktiva att bo i samt folkhälsa i Rotterdam.

27.

Det är viktigt att utnyttja all arbetskraftspotential fullt ut. För människor i utkanten av arbetsmarknaden kan man införa stödåtgärder som hör till nationella och/eller subnationella myndigheters befogenheter.

28.

ReK rekommenderar att (social) delaktighet läggs till de tre befintliga pelarna i den strategi som kommissionen föreslagit i syfte att förbättra den aktiva integreringen av de personer som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden: tillräckligt inkomststöd, aktiv integration och tjänster av hög kvalitet. Social delaktighet och integration måste vara de avgörande faktorerna för att uppnå våra sociala ambitioner och för att skapa och bevara våra starka välfärdsstater. Medborgarna ska ha möjlighet att utveckla sin fulla potential och fullt ut kunna använda och vidareutveckla sin kompetens, med ekonomiskt oberoende som mål.

29.

Kommittén efterlyser ytterligare klargöranden av villkorlighet när det gäller tillgång till välfärdstjänster. Villkorlighet kan anses godtagbar om sociala transfereringar genomförs för att ge enskilda såväl stöd som incitament att söka ett nytt arbete eller gå en utbildning.

30.

Mot bakgrund av att ca 56 miljoner personer i EU över 15 år inte har något bankkonto, välkomnar ReK kommissionens förslag att garantera alla tillgång till ett bankkonto med grundläggande tjänster.

31.

Vi ser positivt på att kommissionen har för avsikt att undersöka användningen av nya finansiella instrument och i synnerhet investeringarnas sociala avkastning och obligationer för sociala investeringar för att öka hävstångseffekten av offentliga sociala investeringar. Kommittén uppmanar kommissionen att lägga fram mer detaljerade förslag om frågan genom att se till att EU:s upphandlingsregler innehåller bestämmelser om investeringarnas sociala avkastning. Kommittén stöder i sammanhanget förslaget att införa ett EU-sparkonto som skulle kunna förse EU med kompletterande finansiering för att bidra till Europa 2020-strategins sysselsättnings- och tillväxtmål på lokal och regional nivå.

32.

Medlemsstaterna, regionerna och de lokala myndigheterna bör utnyttja mångfalden bland sina medborgare. En kultur för alla, där man utan rädsla kan vara unik och få kontakt med andra genom denna mångfald, är en förutsättning för innovation.

33.

Många lokala och regionala myndigheter håller redan på att utveckla och genomföra framgångsrika program för att hantera de utmaningar som tas upp i paketet om sociala investeringar. Bland exemplen kan nämnas kontaktpunkter (ungdomskontor), regionala centrum för ungdoms- och familjefrågor, bostadsstyrda strategier och strategier för att förebygga hemlöshet, strategier för att öka investeringarnas sociala avkastning, obligationer för sociala investeringar, talangfabriker, barnvänliga kvarter och en omfattande delaktighet. Man bör därför uppmuntra ömsesidigt utbyte av god praxis mellan lokala och regionala myndigheter. Partnerskap och samarbete mellan de lokala myndigheterna ger dem möjligheter att utnyttja mer resurser och dra nytta av fler erfarenheter, samtidigt som man främjar ett brett deltagande i utvecklingsprocessen med partner från olika sektorer. Vi bör beakta dessa erfarenheter fullt ut när det gäller att bygga upp den kunskapsbank som föreslås i paketet om sociala investeringar och stödja dessa utbyten inom ramen för programmet för social förändring och social innovation.

34.

Både Europeiska fonden för integration och ESF har finansierat olika integrationsprogram. Finansieringskällan har emellertid alltför ofta inneburit en begränsning av de tjänster som erbjudits. Med tanke på att mobiliteten inom EU hela tiden ökar bör det framhållas att man under nästa budgetperiod bör avsätta medel till stöd för inflyttade EU-medborgare genom att slå samman prioriteringar från de båda fonderna och utarbeta ett finansieringsprogram för alla medborgare, oavsett hemland. Dessa nya finansieringsbudgetar kan användas till att ge EU-medborgarna tillgång till språk- och introduktionsprogram i nära samarbete med andra aktörer, som exempelvis icke-statliga organisationer, samt framför allt med den privata sektorn. Kommissionen bör använda sitt inflytande till att med kraft uppmana de lokala och regionala myndigheterna i ursprungsländerna att använda ESF och Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) att göra stora investeringar i invånarnas sociala och ekonomiska utveckling.

35.

Även om migrationen inom och mellan medlemsstaterna har gett människor möjlighet att hantera den ekonomiska nedgången, kan mer omfattande och långsiktiga sociala investeringar i regionerna och kommunerna (som är de som har bäst förutsättningar att förstå de specifika förhållandena i den egna regionen och lokalsamhällena) innebära att krisen kan hanteras på ett mer hållbart sätt, genom att man lindrar trycket på människor att lämna sitt hem, sin familj och sitt lokalsamhälle för att söka arbete. Dessutom kan medborgarnas möjligheter att flytta till andra medlemsstater i sökandet efter arbete eller utbildning, osv. hindras av otillräckliga språkkunskaper. Det kan behövas nya åtgärder för att stärka en språkundervisning som stöder kortvarig migration innan man finner mer långsiktiga lösningar. Detta kommer även att främja den sociala integrationen.

36.

Regionkommittén stöder kommissionens syn på de lokala effekterna av de demografiska förändringarna och den åldrande befolkningen, vilket skapar en ny efterfrågan på social infrastruktur och på offentliga miljöers tillgänglighet. Det växande problemet med fattigdom bland äldre människor skapar ett behov av hållbara sociala trygghetssystem och tjänster som måste vara tillgängliga och ekonomiskt överkomliga för alla. Omsorgsmodellen bör överges till förmån för en förebyggande modell som möjliggör en längre period med bevarad autonomi och en relationsmässig integration av befolkningen. Man bör särskilt se till att främja ett aktivt och hälsosamt åldrande hos EU-medborgarna och övergå från en institutionell infallsvinkel till en infallsvinkel med utgångspunkt i lokalsamhället.

37.

Vi beklagar att kommissionens arbetsdokument om långtidsvård i åldrande samhällen inte tar upp fattigdom, social utestängning och anständiga inkomster för äldre, vilket i sin tur kan leda till ett ökat behov av långtidsvård. ReK saknar också en mer djupgående analys av hur strukturfonderna kan utnyttjas för att stödja investeringar i långtidsvård.

38.

ReK anser att det sociala investeringspaketet bör åtföljas av ett ökat erkännande av den sociala ekonomins roll, med hänsyn till att den sociala ekonomins företag på EU-nivå omfattar 2 miljoner företag (dvs. 10 % av alla europeiska företag) och sysselsätter över 11 miljoner avlönade arbetstagare (motsvarande 6 % av EU:s förvärvsarbetande befolkning). Vi efterlyser därför på nytt en stadga för europeiska ömsesidiga bolag, något som även Europaparlamentet ställde sig bakom i mars 2013.

39.

Kommittén vill betona vikten av branschövergripande samarbete mellan hälsovårdssektorn och den sociala sektorn samt mellan formella och informella nätverk i lokalsamhället. Det finns behov av kunskap om olika former för grannstöd och det stöd som volontärer, fackfolk och grannar tillhandahåller. Fackfolk bör i högre grad identifiera sig med lokalsamhället, där en samarbetsorienterad och förmedlande roll kan stärka och bidra till grannstöd och frivilligt arbete. Denna nya förvaltningsstrategi, som har blivit framgångsrik i vissa europeiska städer, bör stödjas via instrument på EU-nivå i syfte att sprida god praxis inom hela EU. Det förefaller lämpligt att införa system som kombinerar information om medborgarna (social bakgrund och sjukdomshistoria) med tillgång till information om vilka resurser och tjänster som finns tillgängliga (katalog eller portfölj med tjänster och resurser, samt tillämplig innovativ teknik, t.ex. avancerade system för distansvård, distansövervakning osv.).

40.

Kommittén uppmanar EU att överväga möjligheten att i samråd med medlemsstaterna besluta om en ram för den subventionerade bostadssektorn, i enlighet med ReK:s begäran i kommitténs yttrande från oktober 2011 och Europaparlamentets begäran i dess resolution från juni 2013. Den subventionerade bostadssektorn hör visserligen inte till EU:s explicita befogenhetsområde, men EU:s politik på många andra områden (konkurrens, den inre marknaden, strukturfonderna, energieffektivitet, miljönormer osv.) har en direkt påverkan på denna sektor. Därför behövs en samordningsram, så att man kan se till att de grundläggande rättigheterna efterlevs och att den EU-politik som påverkar bostadssektorn är konsekvent. ReK påminner om att de offentliga myndigheterna enligt EU-fördraget själva kan besluta om hur den subventionerade bostadssektorn ska förvaltas och vilka hushåll som är berättigade till dessa bostäder. ReK anser också att subventionerade bostäder är mycket viktiga för sammanhållningen, och att de, i syfte att främja ett socialt blandat boende, inte uteslutande bör begränsas till de minst gynnade grupperna.

41.

Vi vill påminna medlemsstaterna och kommissionen om att utgifter till subventionerat boende bidrar till att tillgodose brådskande sociala behov som en grundval för strategiska sociala investeringar. Dessutom bidrar de till att skapa lokala arbetstillfällen som inte kan utlokaliseras, stabilisera ekonomin genom att förhindra bostadsbubblor, motverka klimatförändringarna och bekämpa energifattigdom. Vidare framhåller ReK att det subventionerade boendet spelar en avgörande roll när det gäller att bekämpa hemlöshet och genomföra de bostadsstyrda och förebyggande strategier riktade mot de hemlösa som kommissionen efterlyst.

42.

Kommittén välkomnar införlivandet av hemlöshet som en tematisk prioritering i det sociala investeringspaketet och uppmanar medlemsstaterna att ”bekämpa hemlöshet med hjälp av omfattande strategier som bygger på förebyggande, ett bostadsinriktat synsätt och en översyn av bestämmelser och praxis för avhysning, med beaktande av de viktigaste slutsatserna i de riktlinjer för att bekämpa hemlöshet som ingår i detta paket”. Vidare uppmanar ReK kommissionen att ta fram en konkret EU-ram till stöd för intressenterna, särskilt de relevanta nationella, regionala och lokala myndigheterna för att kunna göra framsteg när det gäller att bekämpa hemlösheten, samt att beakta Regionkommitténs initiativyttrande i denna fråga.

43.

Kommittén understryker att om vi ska kunna uppnå våra sociala mål måste vi förbättra strategierna i syfte att uppnå resultat av högre kvalitet för mottagarna och en ökad effektivitet och ändamålsenlighet. Social innovation för att bekämpa fattigdom och social utestängning behövs, och den bör omfattas av strukturfondsförordningarna och dessutom få en framträdande roll i Horisont 2020, samt få ett effektivt stöd av EU-programmet för social förändring och social innovation. I detta hänseende bör flaggskeppsinitiativen i Europa 2020-strategin och i synnerhet den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning utgöra referensramen för att man bättre ska kunna uppnå de fastställda målen.

44.

I dagens samhälle förlitar man sig på vetenskap och teknik, inte bara i samband med ekonomisk tillväxt, utan även när det gäller social välfärd och utveckling. Samspelet mellan vetenskap/forskning och samhället/medborgarna är emellertid ofta otillräckligt och ibland obefintligt. I samband med finansieringen av den framtida europeiska forskningen måste man därför ta hänsyn inte enbart till tekniska discipliner utan även till socialvetenskap och humaniora i syfte att utveckla praktisk, relevant kunskap och forskning om problem och bostadsförhållanden i stadsområden och glesbefolkade områden, samt sprida denna kunskap till de ansvariga för politiken för stadsplanering och fysisk planering. Man bör använda avancerade forskningsmetoder för att bygga upp en systematisk kunskap om de politiska åtgärdernas effekter, varför de fungerar, för vilka sociala grupper och under vilka förhållanden. Vi välkomnar kommissionens initiativ till stöd för social innovation och dess ansträngningar när det gäller informationsutbyte om erfarenheter av innovation.

45.

EU:s regionalpolitik har främjat en hållbar stadsutveckling sedan 1989. Via strukturfonderna investerar regionalpolitiken i projekt som främjar en god lokal förvaltning, säkrar en hållbar stadsmiljö, främjar social integration och jämställdhet, förnyar stadsområdena och stimulerar den ekonomiska tillväxten och arbetstillfällena. Mot bakgrund av de lokala och regionala myndigheternas närhet till medborgarna och deras sakkunskap när det gäller att kartlägga lokala behov och önskemål bör det påpekas att den nuvarande finansieringsstrukturen i högre grad bör anpassas till lokala behov, och ge städer och stadsområden möjlighet att påta sig ett större ansvar och en ledande roll i fråga om samordningen av integrerade strategier i städer och storstadsområden. Samordningen med avseende på ESF och ERDF bör förbättras i syfte att stödja territoriell sammanhållning och integrerade, områdesbaserade strategier.

46.

ReK välkomnar förslaget att öronmärka minst 20 % av ESF-medlen i varje medlemsstat i syfte att främja social integration och bekämpa fattigdom. Vi skulle gärna se ytterligare garantier på detta område för att säkra att medlen förvaltas på ett korrekt sätt och når fram till dem som är i störst behov av hjälp. Detta kan innebära att medlen öronmärks i varje medlemsstat på regional nivå snarare än centralt, med utgångspunkt i ett antal faktorer som fastställer var det finns störst behov av stödinsatser (fattigdomsindikatorer, BNP per invånare, sysselsättning, utbildningsnivå, invandring osv.).

47.

Kommittén anser att man omedelbart bör genomföra ungdomssysselsättningsinitiativet och menar att ungdomsgarantierna måste omfatta unga människor upp till 30 år. Vi ställer oss bakom kommissionens rekommendation om en ungdomsgaranti som syftar till ett tidigt ingripande när det gäller ungdomar som riskerar att hamna utanför både skolsystemet, arbetsmarknaden och yrkesutbildningen. ReK vill framhålla de lokala och regionala myndigheternas viktiga roll i genomförandet. Vi är mycket bekymrade över bristen på tillräcklig finansiering för ungdomssysselsättningsinitiativet under hela den kommande programperioden (6 miljarder euro) och efterlyser omgående en betydande tidigareläggning av budgetposten för ungdomssysselsättningsinitiativet under de första åren av den fleråriga budgetramen. Urvalskriterierna för NUTS II bör inte enbart grunda sig på kriteriet 25 % ungdomsarbetslöshet utan också ta hänsyn till betydande avvikelser på regional nivå från den genomsnittliga ungdomsarbetslösheten på nationell nivå.

48.

ESF bör därför i högre grad tillgodose medborgarnas reella behov genom att erbjuda de lokala och regionala myndigheterna en större flexibilitet att fastställa mål på lokal nivå. De lokala och regionala myndigheterna bör delta i utformningen av ESF:s prioriteringar och i förvaltningen av fondens medel. Vad gäller lagstiftningen bör förordningen om den framtida ESF ge de lokala och regionala myndigheterna en viktigare roll i samband med den strategiska förvaltningen av fonden. ReK anser också att det bör införas en skyldighet för de myndigheter som förvaltar ESF att dokumentera att de lokala och regionala myndigheterna har deltagit i utformningen av de operativa programmens prioriteringar och efterföljande strategiska förvaltning av ESF.

49.

Mer specifikt och med hänvisning till sina tidigare yttranden om EU:s program för städer och toppmötet i Köpenhamn 2012 anser ReK att det finns en rad möjligheter som skulle kunna stärka städernas medverkan i praktiken, bland annat operativa program med ett tydligt fokus på städer, deras deltagande i egenskap av förmedlingsorgan och i styrelser, förvaltningskommittéer och rådgivande grupper rörande ESF, samt ett samarbete mellan ESF:s förvaltningsmyndigheter och städerna när det gäller utformningen och genomförandet av programmen. Det vore lämpligt för vissa större städer att ha egna operativa program.

50.

ESF bör främja innovativa tjänstemodeller, och den nya rättsliga ramen bör underlätta och finansiera utvecklingen av tjänster i närsamhället till stöd för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

51.

Budgeten för EU:s gemensamma jordbrukspolitik är fem gånger så stor som ESF:s budget. Detta hänger givetvis samman med det faktum att den gemensamma jordbrukspolitiken är den enda gemensamma EU-politiken, medan socialpolitiken i mycket hög grad finansieras via de nationella och subnationella budgetarna. Denna obalans kan emellertid också av allmänheten tolkas som att EU:s socialpolitik inte prioriteras. Vi vill därför framhålla att ett förnyat fokus på EU:s socialpolitik måste åtföljas av en ökning av ESF:s resurser.

52.

Kommittén välkomnar kommissionens strategi för integrerade territoriella investeringar inom den nya ESF-programperioden i syfte att konsolidera den sociala, ekonomiska och fysiska utvecklingen. Med tanke på den centrala betydelse som städerna har för den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen måste EU-stödet ligga klart högre än den föreslagna minimiandelen på 5 %.