12.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 327/1

1.1

Detta förberedande yttrande från EESK syftar till att klargöra på vilket specifikt sätt de offentliga företagen kan bidra till EU:s konkurrenskraft. Det ska precisera vilka specifika utmaningar för EU:s politik och institutioner som finns på området.

1.2

Bakgrunden är att fördragen ger medlemsstaterna ett mycket stort handlingsutrymme när det gäller definition, organisation och finansiering av deras tjänster av allmänt intresse. Enligt fördragen har medlemsstaterna också behörighet när det gäller att välja vilka företag som ska genomföra uppdragen av allmänt intresse och vilken typ av ägandeform de ska ha (privat, offentligt eller offentlig-privat partnerskap) (1).

1.3

En offentlig myndighet kan från fall till fall med hjälp av en analys av en viss sektor, definierade mål och uppdrag samt utifrån den långsiktiga inriktning som ska främjas besluta att använda sig av ett offentligt företag för att genomföra sina åtgärder.

1.4

I kommissionens direktiv 80/723/EEG av den 25 juni 1980 om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstater och offentliga företag definieras "offentligt företag" enligt följande: "varje företag, över vilket de offentliga myndigheterna direkt eller indirekt kan utöva ett dominerande inflytande till följd av ägarskap, finansiell medverkan eller gällande regler.

Ett dominerande inflytande skall anses föreligga, när de offentliga myndigheterna direkt eller indirekt

1.5

Alla europeiska länder har någon gång skapat offentliga företag, antingen direkt eller genom att förstatliga eller kommunalisera privata företag. Anledningarna till att göra detta har t.ex. varit att

1.6

Mätningen av ändamålsenligheten och effektiviteten hos, och i förekommande fall behovet av att reformera, offentliga företag kan inte begränsas till de vanliga lönsamhetsindikatorerna för ekonomisk verksamhet utan bör omfatta alla mål och uppdrag som de offentliga myndigheterna har tilldelat dessa företag.

1.7

Enligt den officiella europeiska definitionen är konkurrenskraft förmågan att varaktigt höja levnadsstandarden samt säkra en hög sysselsättning och en hög grad av social sammanhållning för medborgarna.

1.8

Varje år tappar EU lite mark när det gäller produktiviteten. Denna avmattning är detsamma som försämrad konkurrenskraft. Tecknen på denna tillbakagång är t.ex. otillräcklig innovation och brist på investeringar i infrastruktur och teknik samt i humankapital.

1.9

EU:s konkurrenskraft och attraktionskraft beror alltså på de investeringar som görs i infrastruktur, utbildning, forskning och utveckling, hälso- och sjukvård, socialt skydd, miljöskydd osv. På alla dessa områden kan de offentliga myndigheterna använda sig av offentliga företag som ett av verktygen för att agera.

1.10

Men staten och de lokala och regionala offentliga myndigheterna är inte per definition felfria, och det finns även brister i de offentliga företagen som kan ha följande orsaker:

1.11

Det offentliga företaget kan ingå som ett led i defensiva eller offensiva strategier från den behöriga offentliga myndighetens sida:

1.12

Detta förutsätter att den offentliga myndigheten tar på sig ansvaret för att utforma de strategiska riktlinjerna men samtidigt lämnar tillräckligt med självbestämmande åt företagets ledning. Den offentliga myndigheten bör dock se till att det sker en verklig offentlig kontroll och reglering, vilket innebär att styrningen av de offentliga företagen måste bygga på att alla berörda aktörer, och även representanter för företagens personal, deltar.

1.13

De tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som medlemsstaterna tillhandahåller med hjälp av sina offentliga företag är tjänster av industriell och kommersiell karaktär som ofta konkurrerar direkt med tjänster som andra företag erbjuder.

1.14

Bland de offentliga företag som utvecklas i en liberaliserad och konkurrensutsatt miljö bör man först och främst nämna nätverkföretagen (el, gas, elektronisk kommunikation, transport och post). Att dessa företag kan erbjuda tillgänglighet och en kontinuerlig försörjning av god kvalitet till ett överkomligt pris är oumbärligt, inte bara för medborgarna utan även för en stor del av de privata företagen. Därför spelar de en avgörande roll för en medlemsstats ekonomi och globala konkurrenskraft. Detta gäller även för andra sektorer såsom audiovisuella medier, bostäder och hälso- och socialvård, där marknadsmisslyckanden kan hindra medborgare från att på ett eller annat sätt hävda sina grundläggande rättigheter.

2.1

I sin remiss bad det kommande litauiska ordförandeskapet särskilt om att tyngdpunkten skulle läggas på att förbättra de offentliga företagens effektivitet och på deras betydelse för den nationella konkurrenskraften. Det kommande ordförandeskapet begärde en analys av den aktuella situationen och av god (eller dålig) praxis, vilket fortfarande saknas på EU-nivå, liksom en strukturell reform när det gäller utvärderingen av hur effektiva denna typ av företag är mot bakgrund av samordningen av den ekonomiska politiken och dess konsekvenser för den inre marknaden.

2.2

Trots att EU:s lagstiftning endast berör vissa specifika delar av de offentliga företagens verksamhet (statligt stöd och tjänster av allmänt ekonomiskt intresse) föreslår det kommande litauiska ordförandeskapet att de initiativ som läggs fram på EU-nivå när det gäller reformen av de offentliga företagen begränsas till icke-lagstiftningsåtgärder och att inga mål för den nya lagstiftningen fastställs. Eventuell privatisering av offentliga företag bör även i fortsättningen tillhöra medlemsstaternas exklusiva behörighet.

2.3

Slutligen beklagar det kommande litauiska ordförandeskapet att det hittills inte har funnits någon allmän diskussion, i vare sig kommissionens existerande eller planerade initiativ och dokument, om reformen av de offentliga företagen, deras förvaltning, förbättringen av deras effektivitet och deras bidrag till konkurrenskraften och till genomförandet av målsättningarna för Europa 2020-strategin. Kommissionen och Europaparlamentet har hittills enbart koncentrerat sig på två aspekter, nämligen efterlevnaden av bestämmelserna för statligt stöd och bestämmelserna för tillhandahållandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

3.1

EESK kan inte annat än stödja det kommande litauiska ordförandeskapets begäran om en analys av den aktuella situationen och av god (eller dålig) praxis samt en strukturell reform när det gäller utvärderingen av hur effektiva denna typ av företag är mot bakgrund av samordningen av den ekonomiska politiken och dess konsekvenser för den inre marknaden.

3.2

Enligt fördragen har unionen och medlemsstaterna nu en starkare förpliktelse att sörja för att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse utförs på ett välfungerande sätt, i synnerhet genom fortlöpande utvärdering av dessa tjänsters effektivitet. Så länge detta inte åstadkommits kan utvärderingarna av effektiviteten inte bidra till att uppfylla medborgarnas och ekonomins behov på nationell nivå och EU-nivå.

3.3

En sådan utvärdering bör tjäna till att göra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ändamålsenligare och effektivare och till att anpassa dem till medborgarnas och företagens föränderliga behov. Den bör även ge de offentliga myndigheterna underlag för att fatta så bra beslut som möjligt. Den är också viktig för att uppnå en god balans mellan marknad och allmänintresse samt mellan ekonomiska, sociala och miljömässiga mål.

3.4

I sitt yttrande "En oberoende utvärdering av tjänster av allmänt intresse" (2) gav EESK konkreta förslag på hur man kunde fastställa formerna för utbyte, sammanförande, jämförelse och samordning på EU-nivå. Det är således EU:s uppgift att driva på utvecklingen av denna oberoende utvärdering – i linje med subsidiaritetsprincipen och de principer som anges i det protokoll som fogats till de ändrade fördragen – genom att i dialog med företrädarna för de berörda aktörerna utarbeta en harmoniserad utvärderingsmetod på EU-nivå utifrån gemensamma indikatorer samt anvisningar om hur metoden ska tillämpas.

3.5

EESK har i samband med sina överväganden om hur de offentliga företagen skulle kunna bidra mer till EU:s ekonomiska återhämtning och konkurrenskraft tagit upp frågan om europeiska tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i olika yttranden.

3.6

Sedan den 8 oktober 2001 finns en stadga för Europabolag. Stadgan, som har kunnat användas sedan den 8 oktober 2004, ger företag med verksamhet i flera medlemsstater möjlighet att etablera sig som ett enda företag som omfattas av EU-lagstiftningen och således tillämpar samma regler, dvs. ett enda system för förvaltning och publicering av finansiell information. De företag som använder sig av stadgan behöver alltså inte anpassa sig till den nationella lagstiftningen i varje medlemsstat där de har en filial och kan därmed minska sina administrativa kostnader.

3.7

Mot denna bakgrund bör man överväga att införa en stadga för offentliga Europabolag enligt vad kommissionen föreslog 2011 i samband med Galileo (3), som nu i praktiken är ett offentligt Europabolag.

3.8

Man skulle särskilt kunna tänka sig offentliga Europabolag för de stora transeuropeiska energi- eller transportinfrastrukturnäten, som enligt fördragen definieras som gemensam politik. De skulle samarbeta med de nationella eller lokala företagen inom dessa sektorer i syfte att genomföra de nya bestämmelser och tillämpa de nya behörigheter som Lissabonfördraget innehåller, särskilt i fråga om EU:s energipolitik (artikel 194 i EUF-fördraget).

3.9

EESK föreslog i sitt yttrande om grönboken "Mot ett tryggt, hållbart och konkurrenskraftigt europeiskt energinät" (4) att man skulle utföra studier om möjligheterna för och genomförbarheten av en europeisk tjänst i allmänhetens intresse på energiområdet, medborgarna till fromma, med en enhetlig infallsvinkel i fråga om pris, beskattning, finansieringsregler, säkerhet, kontinuitet, ekonomisk utveckling och klimatskydd.

3.10

I samma grönbok pläderar kommissionen för inrättandet av en europeisk systemansvarig för överföringssystemen för gas genom att gradvis bygga upp ett självständigt bolag som ska ha som uppgift att förvalta ett gemensamt nät för transport av gas i hela EU.

3.11

Sådana gemensamma tjänster skulle oavsett ägandeform (offentligt, privat eller offentlig-privat partnerskap) kunna ge mervärde på mycket viktiga och multinationella eller transnationella områden, till exempel när det gäller att trygga energiförsörjningen och vattenresurserna, bevara den biologiska mångfalden och luftkvaliteten samt upprätthålla en god inre och yttre säkerhet osv., i den mån dessa tjänster kan tillhandahållas effektivare på EU-nivå än på nationell eller lokal nivå.

3.12

Mot denna bakgrund välkomnar EESK offentliga (unionen och medlemsstaterna) och privata partnerskap för att öka energiförsörjningstryggheten och nå fram till en integrerad styrning av de sammankopplade energinäten (gas, el, olja). Kommittén förordar även utbyggnaden av vindkraftnätet till havs och anslutningen av vindkraftparker till det markbundna nätet, vilket skulle kunna sänka drifts- och investeringskostnaderna väsentligt och uppmuntra till ytterligare investeringar i nya nätprojekt (5).

3.13

Inom ramen för varje medlemsstats befogenheter, exempelvis på energimixområdet, överskrider sociala och samhälleliga frågor i samband med förvaltningen och användningen av naturresurser, kärnenergi, klimatförändringen och hållbar förvaltning samt säkerhet staternas traditionella gränser, och dessa frågor kan besvaras på ett mer tillfredsställande sätt genom ett europeiskt koncept i fråga om allmänt intresse och lämpliga tjänster.

3.14

Man skulle också kunna ta upp frågan om de europeiska genomförandeorganens ekonomiska verksamhet.

3.15

Det finns för närvarande sex genomförandeorgan (6) som för perioden 2007–2013 tillsammans förvaltar program för omkring 28 miljarder euro. De flesta av programmen berör områden där EU har behörighet att stödja medlemsstaterna.

3.16

Å ena sidan kan man betrakta dessa genomförandeorgan som en slags underleverantörer av vissa av kommissionens funktioner och då kan det uppstå tvivel om hur oberoende de egentligen är. Men å andra sidan innebär deras uppdrag och ansvarsområden att de är direkt involverade i ekonomisk och social verksamhet. Är detta verkligen så långt ifrån den breda definition som EU-domstolen har gett av begreppen ekonomisk verksamhet och företag?

12.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 327/5

1.1

EESK välkomnar de ansträngningar som de serbiska regeringarna har gjort under de senaste tio åren för att reformera landets ekonomi och institutioner. Vi ser Serbiens EU-anslutningsprocess som ett tillfälle att konsolidera och effektivt genomföra de reformer som man förbundit sig att göra, och understryker vikten av det civila samhällets medverkan i processen för att anpassa Serbiens lagstiftning till EU:s regelverk. EESK vill uppmana Serbiens regering och EU-institutionerna att ge det civila samhällets organisationer ökat stöd och att i stor utsträckning låta dem delta i de kommande stegen inför ett EU-medlemskap.

1.2

EESK välkomnar Europeiska rådets beslut att inleda anslutningsförhandlingar med Serbien senast i januari 2014. Det är mycket positivt att Belgrad och Pristina har undertecknat det första avtalet om principerna för en normalisering av förbindelserna (Bryssel den 19 april 2013) och dess genomförandeplan som antogs i maj. Vi vill nu uppmana båda parter att genomföra avtalet med stöd av EU. EESK framhåller att det civila samhällets organisationer måste delta i genomförandefasen, eftersom de på ett avgörande sätt kan bidra till försoningen.

1.3

EESK uppmuntrar de serbiska offentliga myndigheterna att genomföra fler offentliga hearingar och samråd med det civila samhällets organisationer, både på ett tidigt stadium när politiken utformas och i genomförandefasen. EESK understryker betydelsen av att involvera dem på områden som är av central betydelse för reformprocessen, t.ex. när det gäller rättstatsprincipen, regionalt samarbete och försoning, socioekonomisk utveckling, miljö, jordbruk, minoriteters rättigheter och kampen mot diskriminering.

1.4

EESK anser att regeringen särskilt bör uppmärksamma människohandel, korruption och organiserad brottslighet. Vidare vill vi påpeka att säkerheten för människorättskämpar och personer som är aktiva inom civilsamhällesorganisationer som deltar i kampen mot den organiserade brottsligheten är ett behov som måste erkännas och tillgodoses av myndigheterna.

1.5

EESK vill framhålla att även om det har gjorts stora framsteg när det gäller att främja ett inkluderande samhälle, återstår det dock mycket att göra för att bygga upp ett samhälle där alla är jämlika, oavsett kön, sexuell läggning, ursprung eller religion. EESK uppmanar regeringen att omgående genomföra den antidiskrimineringsstrategi som antogs i juni 2013. EESK rekommenderar att kommissionen, i nära samarbete med civilsamhällesorganisationerna, använder sig av sina årsrapporter för att övervaka genomförandet av strategin.

1.6

EESK ser positivt på att kontoret för samarbete med det civila samhällets organisationer ingår i premiärministerns sakkunniggrupp inom samordningsorganet för EU-anslutningsprocessen. EESK välkomnar även att civilsamhällesorganisationer, däribland företrädare för arbetsmarknadsparterna, sitter med i premiärministerns råd för EU-integration. Detta är ett erkänt bra tillvägagångssätt som bör vidareutvecklas genom att man överväger att låta civilsamhällesorganisationer, inklusive företrädare för arbetsmarknadsparterna, ingå i Serbiens delegation vid de kommande anslutningsförhandlingarna. Man bör dock fortfarande se till att hålla täta och breda samråd med civilsamhällesorganisationerna, så att viktiga gemensamma ståndpunkter och rekommendationer kan arbetas fram. Det är viktigt att sakkunniga från civilsamhällesorganisationer erbjuds att delta i olika utskott inom samordningsorganets övergripande sakkunniggrupp.

1.7

EESK uppmanar kommissionen att använda IPA II för att öka stödet till kapacitetsuppbyggnad inom civilsamhällesorganisationerna (däribland arbetsmarknadsorganisationerna) och att rikta in sig på att öka stödet till partnerskap, inte bara mellan civilsamhällesorganisationer, utan även mellan civilsamhällesorganisationer och offentliga myndigheter. Ökade medel bör anslås till finansieringsmekanismen för civilsamhället och inriktas på fler projekt som också genomförs av arbetsmarknadens parter. Det bör även i fortsättningen vara en prioritet att förbättra civilsamhällesorganisationernas förmåga att på ett meningsfullt sätt delta i EU:s integrationsprocess genom att verka för enklare förfaranden för urval och genomförande av projekt, institutionellt stöd och stöd som vidarebefordras till tredje part. Inte bara ekonomiskt stöd är önskvärt, utan även stöd till mekanismer för att förbättra dialogen mellan civilsamhället och offentliga myndigheter.

1.8

EESK uppmanar EU:s delegation i Serbien att även fortsättningsvis tillåta att stöd beviljas mindre civilsamhällesorganisationer via större sådana (s.k. re-granting) som ett sätt att göra stödet tillgängligt för fler civilsamhällesorganisationer.

1.9

Ökad insyn i de offentliga utgifterna måste även i fortsättningen utgöra ett centralt mål i utvecklingsplanen för det civila samhället. Mekanismerna för planering och utbetalning av stöd till EU-projekt som genomförs av civilsamhällesorganisationer måste förbättras och medfinansieringen öka.

1.10

EESK uppmanar Serbiens regering att öka insatserna för att genomföra ett institutionellt och rättsligt ramverk som främjar det civila samhällets utveckling och hållbarhet. För att främja enskilda personers gåvor till välgörenhet rekommenderar EESK att man (i enlighet med den modell som redan finns i central- och östeuropeiska länder) överväger att införa en "procentbestämmelse" som gör det möjligt för enskilda att öronmärka en del av sin inkomstskatt för civilsamhällesorganisationer, samt även inför skatteincitament för gåvor från såväl enskilda som företag.

1.11

EESK rekommenderar att man ser över den nyligen antagna lagen om offentlig upphandling, som har gjort det svårare för civilsamhällesorganisationerna att konkurrera i offentliga upphandlingar. Lagen innebär krav på ekonomiska garantier som civilsamhällesorganisationerna inte kan ge. Det kan hindra dem från att konkurrera i offentliga upphandlingsförfaranden, inte bara på området sociala tjänster utan även när det gäller hälso- och utbildningstjänster.

1.12

EESK uppmanar Serbiens regering att utarbeta en enhetlig strategi för att bekämpa och begränsa den grå ekonomin. Det skulle förbättra den ekonomiska situationen i landet genom att förhindra illojal konkurrens och därmed skapa ett bättre ekonomiskt klimat, samtidigt som det skulle garantera en större respekt för arbetstagarnas sociala rättigheter. Detta skulle även bidra till att återställa förtroendet för institutionerna och främja rättsstatsprincipen.

1.13

EESK understryker vikten av social dialog och uppmanar aktörerna att på bästa sätt utnyttja de befintliga institutionerna, särskilt det sociala och ekonomiska rådet. Vi vill även uppmana regeringen att ytterligare främja det sociala och ekonomiska rådet, och att konsultera det mer systematiskt i all politik där arbetsgivare och arbetstagare har ett legitimt intresse. EESK anser att den sociala dialogen bör vara regelbunden och strukturerad och inte ske på ad hoc-basis, och den bör även vara mer effektiv och resultatinriktad.

1.14

EESK efterlyser att främjandet av den sociala dialogen ska ingå som en grundläggande prioritering för EU:s institutioner i deras förbindelser med Serbien, och detta bör därför återspeglas i alla kommissionsprogram som Serbien får delta i. Det kräver ökad delaktighet från det sociala och ekonomiska rådets sida. Rådet bör involveras formellt och rådfrågas under varje fas i anslutningsförhandlingarna, samt delta i övervakningen av genomförandet av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan EU och Serbien. Rådet bör ha möjlighet att lämna kommentarer och synpunkter till EU:s institutioner när de bedömer Serbiens framsteg mot en anslutning till EU.

1.15

EESK anser att den sociala dialogen bör uppmuntras ytterligare på regional och lokal nivå och att man i detta sammanhang kan bygga vidare på Serbiens sociala och ekonomiska råds regionala strukturer. Den sociala dialogen bör även vidareutvecklas mer systematiskt på sektorsnivå, framför allt inom den privata sektorn. Undertecknandet – och genomförandet – av kollektivavtal inom så många branscher som möjligt skulle stabilisera förhållandet mellan arbetsmarknadens parter i Serbien. Lokala och nationella myndigheter bör ständigt påminnas om fördelarna med och vikten av en social dialog.

1.16

EESK konstaterar att en trepartsarbetsgrupp har inrättats som ska se över arbetsrätten, bl.a. strejkreglerna, förfarandet för registrering av fackföreningar samt bestämmelserna avseende arbetsmarknadsparternas representativitet. EESK vill uppmana Internationella arbetsorganisationen (ILO) och kommissionen att stödja det arbete som pågår i syfte att fullt ut anpassa Serbiens lagstiftning och praxis till internationell standard och EU-standard.

1.17

EESK anser att ökade möjligheter för arbetsmarknadsparterna att delta aktivt i den sociala dialogen bör ingå i prioriteringarna i EU:s stödprogram. Det behövs stöd för att utveckla deras förmåga att delta aktivt i alla ekonomiska, sociala och rättsliga frågor, och även i EU:s anslutningsförhandlingar. Deras organisationsstruktur, interna kommunikation och kapacitet att ge sina medlemmar stöd bör stärkas.

1.18

EESK vill påpeka att arbetstagarnas grundläggande rättigheter fortfarande kränks regelbundet i Serbien och att mekanismerna för förebyggande av och sanktioner mot sådana kränkningar inte är tillräckligt effektiva. EESK uppmanar den serbiska regeringen att granska myndigheten för en fredlig lösning av arbetsrättsliga tvister. EESK föreslår att man överväger att inrätta särskilda arbetsdomstolar. EESK vill dessutom be kommissionen att i sina årsrapporter ta med ett kapitel om fackföreningarnas rättigheter och grundläggande rättigheter för arbetstagare i nära samråd med nationella och europeiska fackföreningar och ILO.

1.19

De kvinnliga företagarna i Serbien spelar en viktig roll för hela Balkanregionen och har skapat effektiva nätverk. En samlad regional strategi håller nu på att ta form för att utveckla kvinnors företagande på lokal nivå. EESK rekommenderar ökat stöd från europeisk, regional och nationell nivå i syfte att påskynda de positiva ekonomiska och sociala effekterna markant. Dessutom krävs det ett erkännande av den ekonomiska och sociala nödvändigheten av att stödja kvinnligt företagande i Serbien.

1.20

EESK rekommenderar att en gemensam rådgivande kommitté EU–Serbien inrättas mellan EESK och det civila samhällets organisationer i Serbien. Detta gemensamma civilsamhällesorgan bör etableras när förhandlingarna om Serbiens EU-medlemskap har inletts officiellt. Den gemensamma rådgivande kommittén kommer att göra det möjligt för det civila samhällets organisationer på båda sidor att fullfölja en mer djupgående dialog samt förse de politiska myndigheterna med underlag till de olika kapitlen i anslutningsförhandlingarna.

2.1

Det senaste årtiondet har Serbien gjort enorma ansträngningar för att reformera sina institutioner och regelverk samt sin ekonomiska lagstiftning för att de ska stämma överens med internationella och europeiska standarder och för att främja en öppen och effektiv marknadsekonomi.

2.2

Undertecknandet av stabiliserings- och anslutningsavtalet (SAA) mellan Serbien och EU 2008 var ett tydligt ställningstagande från de serbiska myndigheternas sida för en EU-anslutning och gav reformprocessen ny drivkraft. Ett interimsavtal om handel och handelsrelaterade frågor (som ingår i SAA) trädde i kraft 2010.

2.3

Den nya regering som tillträdde 2012 har bekräftat Serbiens vilja att ansluta sig till EU. Regeringen har vidtagit konkreta åtgärder för att fortsätta reformarbetet och har särskilt inriktat sig på att bekämpa korruptionen, stärka rättstatsprincipen, skydda minoriteters rättigheter och främja landets ekonomiska återhämtning. Den har även gjort ansträngningar för att förbättra regionalt samarbete.

2.4

I december 2012 gav Europeiska rådet kommissionen i uppdrag att senast under våren 2013 lägga fram en rapport om de framsteg som Belgrad gjort när det gäller dialogen med Pristina och dess EU-orienterade reformer. Baserat på denna rapport, som innehåller en positiv rekommendation, beslutade Europeiska rådet vid sitt möte den 28 juni 2013 att villkoren för att anslutningsförhandlingar ska kunna inledas med Serbien har uppfyllts.

2.5

Den 19 april 2013 nådde Belgrad och Pristina äntligen en överenskommelse under den tionde EU-ledda förhandlingsrundan om framtiden för det Serbienstyrda Nordkosovo genom att underteckna det första avtalet om principerna för en normalisering av förbindelserna. I maj antogs en genomförandeplan av båda sidor. En genomförandekommitté har inrättas av de två parterna och bistås av EU.

3.1

Serbien är fortfarande ett land i omvandling. Vissa privatiseringar har skett, men en stor del av ekonomin består fortfarande av statligt ägda företag som ofta är i stort behov av omstruktureringar. Arbetslösheten har ökat betydligt (24 % av arbetskraften 2012). De yngre försöker emigrera. Befolkningen blir allt äldre. En stor del av befolkningen är fortfarande sysselsatt inom jordbruket och bor i landsbygdsområden där bristen på investeringar hindrar en effektiv utveckling. Den utbredda informella ekonomin undergräver ekonomin i stort, försvagar statsbudgeten och innebär att de anställda står utan något som helst socialt skydd. Korruptionen, som ibland kan kopplas till den organiserade brottsligheten, utgör ett hinder inte bara för den ekonomiska utvecklingen utan även för arbetet med att stärka landets institutioner. Rättsväsendet är i stort behov av reformer för att kunna garantera att människors och organisationers rättigheter verkligen respekteras.

3.2

EESK framhöll dessa olika problem i sitt yttrande om Förbindelserna mellan EU och Serbien – Det civila samhällets roll (av den 29 maj 2008), men har även lyft fram de offentliga myndigheternas ansträngningar att genomföra nödvändiga reformer. Många nya regler har införts; nya institutioner – främst för att organisera en dialog med arbetsmarknadsparterna och andra civilsamhällesorganisationer – har inrättats, och minoriteternas rättigheter erkänns nu officiellt. Denna process är inte avslutad än, men det största problemet är att omsätta alla dessa institutionella och rättsliga förändringar i praktiken.

3.3

Serbien har ratificerat 77 av Europarådets fördrag och konventioner, däribland centrala texter som konventionerna om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, skydd för nationella minoriteter, förhindrande av tortyr, skydd för barn, korruptionsbekämpning och den europeiska sociala stadgan. Ytterligare åtta konventioner har undertecknats men ännu inte ratificerats, bland annat konventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet. På internationell nivå har Serbien ratificerat 75 ILO-konventioner (73 har trätt i kraft).

3.4

Såsom Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter framhållit (1), kräver många av dessa konventioner ytterligare insatser för ett korrekt genomförande. Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter lyfte fram problemen med försvinnanden och personer som fördrevs från sina hem under kriget, den stora diskrimineringen av romer, våldet mot kvinnor och den utbredda homofobin.

3.5

I oktober 2011 antog regeringen en mediestrategi, men våld och hot mot journalister förekommer fortfarande. Ekonomisk och politisk inblandning i medierna hör också till vardagen, något som hotar massmediernas oberoende och journalisternas möjligheter att utföra sitt arbete. Vidare trakasseras eller avskedas fortfarande fackligt aktiva för att de är medlemmar i en fackförening.

3.6

EESK anser att en fortsatt konsolidering av reformprocessen, reformen av rättssystemet och genomdrivandet av civila, sociala och mänskliga rättigheter givetvis bör prioriteras av Serbien. Detta bör stå i fokus i EU:s förbindelser med Serbien. Det är även en viktig fråga för civilsamhällesorganisationerna, varför ett aktivt deltagande från deras sida bör uppmuntras på alla sätt.

4.1

Mötes- och föreningsfriheten är grundlagsskyddad och respekteras generellt. Dock äventyras föreningsfriheten av de ökande hoten från våldsbenägna nationalistiska grupper.

4.2

Det serbiska civilsamhället är i första hand baserat i större städer och har en ojämn utbredning i de olika regionerna. I landsbygdsområden är civilsamhället mycket begränsat och dess kapacitet inte särskilt väl utvecklad. Ökat stöd behövs för att främja föreningslivet, bygga upp kapaciteten och stödja nätverksbyggandet för civilsamhällesorganisationerna på landsbygden och/eller på mindre orter.

4.3

Särskild uppmärksamhet bör fästas vid jordbruket, utvecklingen av intressegrupper för jordbrukare och jordbrukarnas deltagande i den sociala dialogen. Jordbruket spelar alltjämt en central roll i Serbien – cirka en fjärdedel av den förvärvsarbetande befolkningen är sysselsatt inom jordbruket, och jordbrukssektorn är även en viktig ekonomisk sektor. Jordbruket och jordbrukspolitiken kommer att spela en viktig roll i anslutningsprocessen till EU, samtidigt som anpassningen till EU:s lagstiftning kommer att utgöra en stor utmaning för den serbiska jordbrukssektorn.

4.4

Välorganiserade och strukturerade intressegrupper kan inte bara bidra till att främja jordbrukets intressen, utan framför allt kan de ge värdefullt stöd till den kommande integrationsprocessen, inte minst när det gäller utformningen och tillämpningen av specifika stödprogram för jordbruket, landsbygdsområdena och de människor som bor där.

4.5

Det finns flera aktiva partnerskap och koalitioner bland civilsamhällesorganisationerna, men deras resurser och stöd räcker inte för att de ska kunna bli mer aktiva och öka sitt inflytande. När det gäller partnerskapen mellan det civila samhällets organisationer och de offentliga myndigheterna, kan de etablerade Seco- (2) och KOCD (3)-mekanismerna komma att ses som exempel på god praxis, under förutsättning att deras synpunkter beaktas och att de kan finansieras och stödjas på ett kontinuerligt och systematiskt sätt.

4.6

De största hindren för starka civilsamhällesorganisationer är att det statliga stödet är otillräckligt och inte baseras på tydligt definierade prioriteringar, samt en underutvecklad företagssponsring, brist på privata bidragsgivare, indraget stöd från internationella givare, ett underutvecklat samarbete med lokala myndigheter och överhuvudtaget begränsade möjligheter att utkräva ansvar av beslutsfattare. Ansträngningar bör göras och stöd ges för att öka civilsamhällesorganisationernas medlemskretsar. Deras begränsade medlemsunderlag gör att de har svårt att etablera ett starkt varumärke och bli erkända, samtidigt som offentligt stöd fortfarande inte regleras ordentligt på alla nivåer. Organisationernas möjligheter att påverka den sociala och politiska agendan är i allmänhet små, med undantag för ett tiotal starka organisationer som i de flesta fall är baserade i Belgrad.

4.7

EESK välkomnar insatserna för att förbättra regelverken för föreningar och stiftelser, t.ex. genom föreningslagen (oktober 2009), lagen om fonder och stiftelser (november 2010), lagen om frivilligarbete (maj 2010) och förenklade redovisningsförfaranden för mindre föreningar och stiftelser (ännu inte antagna). Andra viktiga lagar har antagits men ännu inte tillämpats, t.ex. socialförsäkringslagen (2011). EESK stöder utarbetandet av ett regelverk, i enlighet med denna lag, som säkerställer att civilsamhällesorganisationer får lika tillgång till offentliga resurser som ska främja tillgången till sociala tjänster.

4.8

EESK välkomnar ändringarna av artikel 41 i den serbiska regeringens arbetsordning. Den handlar om offentliga samråd och anger kriterierna för när dessa ska vara obligatoriska. Kriterierna innebär att offentliga samråd ska vara regel snarare än undantag och anger rimliga tidsramar för hur länge de ska pågå. EESK framhåller behovet av att säkerställa att mekanismen genomförs på ett riktigt sätt. Insatser för att öka de offentliga myndigheternas medvetenhet om fördelarna med att samarbeta med civilsamhällesorganisationer, både i ett tidigt skede när politiken utformas och därefter när politiken genomförs, bör prioriteras. Även förfaranden för att utse företrädare från civilsamhällesorganisationer som ska delta i olika offentliga organ på nationell och lokal nivå bör övervägas, varvid hänsyn ska tas till grannländers exempel på bästa praxis och förslag från civilsamhällesorganisationer.

4.9

Kontoret för samarbete med det civila samhället inledde sin verksamhet 2011. Handlingsplanen för 2013–2014 innehåller viktiga mål som bör eftersträvas:

4.10

EESK välkomnar de ansträngningar som kontoret för samarbete med det civila samhället har gjort för att ge ökad insyn i vilka statliga stöd som ges till civilsamhällesorganisationer genom att ge ut en sammanfattande årsrapport om stöd som beviljats föreningar och andra civilsamhällesorganisationer från Serbiens statsbudget. Kontoret för samarbete med det civila samhället bör dock få större inflytande i syfte att förbättra svarsfrekvensen bland myndigheter på alla nivåer och uppnå en fullständig datainsamling som offentliggörs varje år. EESK välkomnar därför det stöd som EU:s delegation ger kontoret för samarbete med civilsamhället via det treåriga program för tekniskt bistånd som inleddes i december 2012 (4).

4.11

Uppgifter från 2011 visar att endast blygsamma bidrag beviljades och faktiskt betalades ut för att medfinansiera program och projekt, även där givarstödet garanterades, trots att det finns ett stort behov av sådan finansiering bland civilsamhällesorganisationer.

5.1

Den sociala dialogen är av grundläggande betydelse för ekonomisk utveckling och för att säkerställa den sociala sammanhållning som behövs i Serbien. Ett allmänt kollektivavtal ingicks 2008. I april 2011 antog Serbiens sociala och ekonomiska råd ett socialt och ekonomiskt avtal som undertecknades av arbetsmarknadsparternas ledare och Serbiens premiärminister, ett avtal som innehåller viktiga åtaganden från de båda parternas sida. Detta avtal bekräftar att en social dialog är en förutsättning för att nå gemensamma utvecklingsmål, lösa problem orsakade av den ekonomiska krisen och få till stånd en ekonomisk och social utveckling i Serbien. Ett minimilöneavtal undertecknades av det sociala och ekonomiska rådet 2012. På sektorsnivå ingicks 2011 och 2012 fyra branschkollektivavtal för jordbrukssektorn, byggsektorn, den kemiska industrin och metallindustrin. Arbetsmarknadsministern utvidgade dessa kollektivavtal till att omfatta samtliga statsanställda. Kollektivavtal finns även för större delen av den offentliga sektorn och omfattar hälso- och sjukvårdssektorn, anställda inom kommunala och nationella myndigheter, kultur, utbildning och polisväsende.

5.2

Serbiens sociala och ekonomiska råd inrättades formellt 2005 och utgör den institutionella plattformen för trepartsförhandlingarna. Dessutom finns det nu 18 sociala och ekonomiska råd på lokal nivå, även om knappt hälften av dem är operativa, främst på grund av bristande engagemang från de regionala myndigheternas sida. Serbiens sociala och ekonomiska råd brottas fortfarande med ett antal problem som försvårar verksamheten. Det största problemet är de bristande finansiella och mänskliga resurserna. Man har dock lyckats tillsätta ständiga arbetsgrupper för ekonomiska frågor, lagstiftning, kollektivavtal och arbetsmiljö- och arbetarskyddsfrågor. Företrädare för arbetsmarknadens parter deltar nu regelbundet i det nationella rådets sammanträden, till skillnad från regeringen som ofta företräds av tjänstemän. Deras medverkan har ökat sedan rådet ombildades i september 2012. Nu är även premiärministern medlem i rådet, men rådet har fortfarande problem med att organisera sina sammanträden.

5.3

Den sociala dialogen kan sägas ha lyckats när det gäller att ge resultat, men den måste fortfarande konsolideras och utvidgas. Arbetsmarknadsparterna är svaga, särskilt i den privata sektorn. Att kollektivavtal undertecknas innebär inte nödvändigtvis att de kommer att gälla, och det finns stora områden som helt enkelt inte omfattas av den sociala dialogen. På nationell nivå rådfrågas inte Serbiens sociala och ekonomiska råd i alla frågor som faller inom dess ansvarsområde, eller så är rådfrågningen rent formell och regeringen tar alltför ofta inte hänsyn till rekommendationerna. Ett positivt undantag är arbetsmarknadsministeriet som skickar samtliga lag- och strategiförslag på remiss till rådet. Nyligen föreslogs det även att man ska inrätta en trepartsarbetsgrupp som ska utarbeta förslag till ändringar av arbetsrätten. Förbättringar har även skett när det gäller lagstiftningen på utbildningsområdet i och med att utbildnings- och forskningsministeriet har skickat tre lagförslag på remiss till rådet. Trots dessa mer positiva tecken ignoreras dock rådet fortfarande i stor utsträckning när det gäller allmänna ekonomiska strategier och åtgärder som trots allt direkt påverkar företagens och arbetstagarnas verksamhet.

5.4

Myndigheten för en fredlig lösning av arbetsrättsliga konflikter inrättades 2005 i syfte att hitta en lösning på både enskilda och kollektiva arbetsrättsliga konflikter. Arbetet är främst inriktat på enskilda fall där en skiljedomare kan fatta ett tvingande beslut och har samma rättsliga verktyg som en domstol. I praktiken förefaller det dock som om myndigheten inte riktigt lyckats med att etablera sig som ett alternativ, utan de flesta tvister går fortfarande till domstol, och domstolarna är notoriskt överbelastade. I samband med kollektiva tvister agerar myndigheten medlare och kan därmed inte tvinga de tvistande parterna att nå en lösning men försöker få båda parter att frivilligt gå med på en fredlig lösning.

5.5

År 2013 ska den serbiska regeringen och ILO underteckna ett program för anständiga arbetsförhållanden. Programmet ska hjälpa regeringen att dels se över sociallagstiftningen och förfarandena och få dem att fullt ut överensstämma med internationella standarder, dels bygga upp arbetsmarknadsparternas kapacitet så att de effektivt kan bidra till den sociala dialogen med stöd av EU:s finansiering och program.

5.6

Arbetsmarknadens parter måste integreras bättre i regeringens ekonomiska politik och social- och sysselsättningspolitik, inte minst med tanke på EU-anslutningsförhandlingarna. De bör även involveras i förberedelserna med hänsyn till Serbiens stödberättigande inom ramen för Europeiska socialfonden och andra EU-fonder. Endast då blir det möjligt för arbetsmarknadens parter i Serbien att på ett effektivt sätt i framtiden fylla sin funktion i de forum för deltagandedemokrati som finns på EU-nivå.

6.1

Serbiska arbetsgivarföreningen är den viktigaste intresseorganisationen för arbetsgivare på nationell nivå. Den företräder de serbiska företagarna i det nationella sociala och ekonomiska rådet. Det faktum att de flesta av de största företagen som är verksamma i Serbien, liksom även bl.a. de små och medelstora företagens organisation, inte är medlemmar i serbiska arbetsgivarföreningen försvagar dock denna organisations legitimitet som part i den sociala dialogen.

6.2

Serbiens industri- och handelskammare, som är den största näringslivsorganisationen, ingick tidigare inte i det sociala och ekonomiska rådet på grund av ett system med obligatoriskt medborgarskap. Den 1 januari 2013 infördes dock frivilligt medlemskap, och kammaren har ett starkt intresse av att bidra till den sociala dialogen, särskilt på områdena yrkesutbildning, främjande av utrikeshandeln och regional utveckling. Den stöder strävandena att stärka den serbiska arbetsgivarföreningens ställning i det sociala och ekonomiska rådet, under förutsättning att den kan ge röst åt så många arbetsgivarintressen som möjligt genom en effektiv samrådsprocess som inbegriper samtliga arbetsgivarföreningar.

6.3

Mot bakgrund av den höga arbetslösheten bör arbetsgivarna kunna utöva ett starkare inflytande på utvecklingen av en gynnsam affärsmiljö. Det skulle uppmuntra företagarandan och en snabbare etablering av nya företag, särskilt små och medelstora företag som är en av de viktigaste källorna till nya arbetstillfällen i EU. De största hindren för en gynnsammare affärsmiljö inbegriper följande: bristande insyn och förutsebarhet, oattraktiva beskattningssystem som även omfattar vissa skatteliknande avgifter samt brister när det gäller tillgång till finansiering, förfaranden för företagsregistrering och administration i anslutning till utrikeshandeln osv. Den övergripande bedömningen av näringslivet i Serbien är att det inte är tillräckligt involverat i lagstiftningsförfarandet och dess konsekvensbedömningar, särskilt när det gäller effekterna på små och medelstora företag.

6.4

Fackföreningarna är splittrade och svaga. Många av dem är medlemmar i något av Serbiens två största förbund: Serbiska förbundet för oberoende fackföreningar (SSSS) eller Oberoende fackförbundet (Nezavisnost). Det finns ytterligare två förbund som anser sig vara representativa: Serbiska förbundet för fria och oberoende fackföreningar (ASNS) och Fria fackföreningsförbundet (KSSS). Detta påstående ska verifieras i enlighet med en ny lag om representativitet som för närvarande håller på att diskuteras. Enligt arbetsmarknadsministeriet finns det dessutom cirka 2 000 fackliga organisationer ute på företagen som inte är medlemmar i ett nationellt fackförbund. Alla relevanta fackliga organisationer måste involveras mer i arbetsmarknadsparternas beslutsprocess på arbetstagarsidan. Fackföreningarnas roll i Serbien är oerhört viktig för att stärka den sociala dialogen.

6.5

Problemen i samband med omvandlingen och den ekonomiska krisen har accentuerat fackförbundens splittring och deras svaghet. Fackförbundens tunga registreringsförfarande och det motstånd och de trakasserier som i vissa fall utövas av företagsledare som inte är redo att acceptera den sociala dialogen på företagsnivå hindrar en normal utveckling av arbetstagarnas representation och undergräver den sociala dialogen. Mot denna bakgrund bör dock de senaste årens effektiva samarbete mellan de två representantförbunden SSSS och Nezavisnost välkomnas.

12.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 327/11

1.1

Ett av de viktigaste inslagen i en strategi som har som mål att återigen uppnå hållbar tillväxt i EU består i att säkra en adekvat tillgång till långsiktig finansiering till rimlig kostnad. Kommissionens samrådsdokument om denna fråga är välkommet, och det kommer vid rätt tidpunkt.

1.2

Kommittén välkomnar grönbokens inriktning på produktiva investeringar och skapande av materiellt och immateriellt kapital med lång livslängd, men vi uppmanar kommissionen att lägga större vikt vid behovet av att finansiera mer samhällsnyttiga kapitalinvesteringar.

1.3

Då det är troligt att bankerna i framtiden kommer att spela en mindre framträdande roll som tillhandahållare av långsiktig finansiering kan andra mellanhänder tas i anspråk, t.ex. nationella och multilaterala utvecklingsbanker, institutionella investerare, statliga investeringsfonder samt framför allt obligationsmarknaderna. Det är dock viktigt att man inte skapar hinder för att bankerna ska kunna fungera som de främsta tillhandahållarna av långsiktig finansiering. Det är också viktigt att man inför en rättslig ram som säkerställer att finansiering och kapitalflöden inte drivs bort från den reglerade sektorn.

1.4

EESK välkomnar den rekapitalisering av EIB som nyligen genomförts, eftersom detta kommer att stärka bankens kapacitet att påskynda ytterligare finansiering från privata investeringar och spela en starkare konjunkturutjämnande roll när det gäller finansiering av investeringar och krediter till små och medelstora företag. Även om ett kapitaltillskott på tio miljarder euro är ett betydande belopp är det under nuvarande omständigheter ändå otillräckligt.

1.5

Införandet av EU 2020-projektobligationer är också positivt, även om de befinner sig på försöksstadiet. Projektobligationerna har tagits fram gemensamt av kommissionen och EIB. Ett liknande samarbete bör även övervägas när det gäller statliga investeringsfonder.

1.6

Om man genom sådana initiativ som projektobligationerna lyckas utöka marknaden för finansiering via obligationer bör de utökas så snart försöksfasen är avslutad och utvärderad.

1.7

I grönboken granskas sparkapitalets roll i utbudet av långsiktig finansiering av investeringar. Medan vissa medlemsstater har infört särskilda sparformer för att öka det långsiktiga sparandet i syfte att finansiera bredare samhällsinvesteringar kan det vara värt att överväga att inrätta ett sparinstrument på EU-nivå eller inom eurozonen, som eventuellt kan erbjuda en högre ränta.

1.8

Genom att använda skattesystemet på ett skickligt sätt har vissa medlemsstater varit relativt framgångsrika när det gäller att uppmuntra pensionssparande och andra sparformer. Medborgarna är ofta ovilliga att först betala skatt på inkomsten av sitt arbete och sedan betala mer skatt på ett långsiktigt sparande av en del av denna inkomst efter skatt. När det gäller socialt ansvarsfulla investeringar borde det vara möjligt att utforma och marknadsföra lämpliga personliga sparprodukter med låg eller ingen skatt och med adekvata årliga gränser för att uppmuntra en ökad långsiktig ekonomisk planering.

1.9

Kortsiktighet i det finansiella systemet har utgjort ett allvarligt hinder för lämpliga, långsiktiga investeringar och är nära knutet till företagsstyrning. Det är inte någon lätt utmaning att ändra incitamenten i syfte att främja långsiktiga resultat. EESK välkomnar kommissionens förslag om att öka långsiktiga investerares rösträtter och utdelningar samt att ändra direktivet om aktieägares rättigheter. Vidare skulle man kunna överväga en samordnad användning av skattereduktion på realisationsvinster för att stimulera fondförvaltarna till ett långsiktigare aktieinnehav.

1.10

Beträffande riskkapital innehåller grönboken några intressanta förslag. EESK har redan föreslagit att Europeiska investeringsfondens roll bör utvidgas från beviljande av lån till att även omfatta tillhandahållande av riskkapital. Detta är också vad dess skapare ursprungligen avsåg 1994. Om EIF i likhet med EIB rekapitaliserades på ett adekvat sätt skulle den kunna bli en av de viktigaste aktörer som tillhandahåller riskkapital för de små och medelstora företagen.

1.11

Mot bakgrund av att nationella och regionala regeringar redan främjar de små och medelstora företagens överlevnad och tillväxt på lång sikt via sina organ för regional utveckling, bör dessa organ bidra till verksamheten i sådana handelsplattformar för små och medelstora företag. Denna roll skulle kunna sträcka sig från bedömning av små och medelstora företags kreditvärdighet till att bevilja institutionella investerare begränsade garantier.

1.12

Kommittén skulle önska att större tonvikt läggs på socialt ansvarsfulla investeringar, och föreslår att det inrättas en observationsgrupp för att övervaka villkoren för långsiktiga investeringar.

2.1

Den viktigaste anledningen till att kommissionen utarbetat denna grönbok är behovet av att återigen uppnå smart och hållbar tillväxt för alla inom EU. EU står inför krav på betydande, långsiktiga och storskaliga investeringar som en grundval för hållbar tillväxt. Att uppnå detta försvåras dock betydligt av den riskovillighet som hushållen och företagen för närvarande uppvisar samt många regeringars behov av budgetkonsolidering, vilket sammantaget begränsar tillgången till långsiktig finansiering av investeringar.

2.2

För närvarande är även misslyckanden inom de traditionella kanalerna för finansförmedling ett problem. Bankerna har varit den huvudsakliga källan till finansiering av investeringar i EU, men vissa av dem är nu framför allt upptagna med att minska skuldsättningen och således ur stånd att fullgöra sin vanliga uppgift. Grönboken är inte begränsad till den nuvarande krisen, utan söker lösningar när det gäller tillhandahållandet av nödvändig långsiktig finansiering av investeringar.

2.3

Kommissionen fokuserar på produktiva investeringar och skapandet av materiellt och immateriellt kapital med lång livslängd, som tenderar att verka mindre konjunkturförstärkande än kapital med kortare livslängd. Kommissionen definierar långsiktig finansiering som en process där det finansiella systemet står för finansieringen av investeringar som sträcker sig över en längre tidsperiod.

2.4

EU har inlett ett reformprogram för den finansiella sektorn för att återställa stabiliteten och förtroendet på finansmarknaderna. Det finansiella systemets stabilitet är nödvändigt för att uppmuntra långsiktiga investeringar, men det är inte tillräckligt. Kommissionen fastställer ytterligare en rad områden där åtgärder är nödvändiga, till exempel följande:

3.1.1

Affärsbanker. Kommissionens analys av utmaningarna när det gäller att säkra adekvat långsiktig finansiering i EU är i princip korrekt. Den ledande roll som bankerna av tradition innehaft i egenskap av de viktigaste tillhandahållarna av långsiktig finansiering håller på att förändras, och bankerna kommer antagligen att spela en mindre framträdande roll i framtiden. De eventuella inkonsekvenserna mellan viss ny banklagstiftning och grönbokens målsättningar, som syftar till att stimulera långsiktiga investeringar, behandlas inte. I grönboken konstateras endast att effekterna av nyligen genomförda finansiella reformer och sannolika framtida reformer kan innebära att bankernas verksamhet inom förmedlingskedjan kommer att minska. Det behövs en bättre balans mellan tillsynskraven i Basel III och incitamenten för bankerna att fortsätta att tillhandahålla långsiktig finansiering av investeringar. Hur som helst är det troligt att andra typer av mellanhänder kommer att tas i anspråk, exempelvis nationella och multilaterala utvecklingsbanker, institutionella investerare, samt en ökad användning av obligationsmarknader och statliga investeringsfonder.

3.1.2

Nationella och multilaterala utvecklingsbanker. Dessa institutioner spelar en viktig roll när det gäller att dela risken med privata investerare och operatörer i syfte att utveckla viktiga projekt och därigenom förebygga marknadsmisslyckanden. De spelar även en konjunkturutjämnande roll genom sina mer långsiktiga strategiska åtgärder. EIB och EIF har spelat en alltmer framträdande roll när det gäller riskdelning, och den nyligen genomförda rekapitaliseringen av EIB kommer utan tvivel att stärka dess kapacitet att påskynda ytterligare finansiering från privata investeringar, även om EESK anser att den är otillräcklig. EESK uppmuntrar EIB att vidta ytterligare åtgärder för att främja viktiga gränsöverskridande infrastrukturprojekt som står inför specifika finansieringshinder.

3.1.3

EESK välkomnar införandet av EU 2020-projektobligationerna, som nu håller på att prövas inom ett antal offentlig-privata partnerskap för investeringar i infrastrukturprojekt på områdena energi, transport och IKT (1). Kommissionen omnämner de statliga investeringsfondernas potentiella roll i samband med finansiering av mer långsiktiga investeringsprojekt. Liksom när det gäller projektobligationerna, som tagits fram gemensamt av kommissionen och EIB, skulle det kunna vara en fördel att utarbeta ett liknande gemensamt initiativ med de statliga investeringsfonderna för att därigenom öka den tillgängliga reserven för finansiering av mer långsiktiga investeringsprojekt.

3.1.4

Beträffande institutionella investerare konstateras i grönboken att det kan finns en konflikt mellan behovet av en effektiv reglering av placeringsrisker hos försäkringsbolag och behovet av att skapa incitament som gör dem beredda att finansiera långsiktiga investeringsprojekt. Det pågår diskussioner mellan kommissionen och EU:s försäkringsmyndigheter om denna fråga. Kommissionen avser att lägga fram förslag om långsiktiga investeringsfonder (LTIF) i syfte att stimulera inrättandet av en rad verktyg för poolning av risker, där olika typer av institutionella investerare deltar. Det är ett lovvärt förslag. Pensionsfonderna skulle kunna spela en mer framträdande roll i samband med långsiktiga investeringar, men detta stöter på en rad institutionella, lagstiftningsmässiga och politiska hinder. De är särskilt oroade över att beslutsfattarna försöker ge dem i uppdrag att finansiera vissa typer av projekt som inte ligger i deras medlemmars intresse. Man bör rådgöra med pensionsfonderna om hur dessa hinder kan minimeras eller övervinnas. Inrättandet av en bankunion kan vara till hjälp i detta sammanhang.

3.1.4.1

När det gäller att få de institutionella investerarna att i större utsträckning bidra till tillhandahållandet av långsiktig finansiering kan även incitament i fråga om företagsbeskattning spela en viss roll. Ett system med degressiva avdrag i samband med investeringar i stora infrastrukturprojekt skulle kunna leda till att fler institutionella investerare deltar.

3.2.1

I grönboken noteras att vissa kapitalmarknader i Europa måste utvecklas och mogna för att man ska kunna utöka och fördjupa reserven av långsiktig finansiering. Obligationsmarknaderna i EU är mindre utvecklade än i USA och anses vara otillgängliga för de flesta medelstora företag och småföretag. Också införandet av projektobligationer har mottagits med försiktighet av kreditvärderingsinstituten, vilket tydligt visar på den stora insats som krävs för att förbättra obligationsmarknadernas kapacitet. Om initiativ som projektobligationer, som skulle kunna skapa så mycket som 4,6 miljarder euro för nya infrastrukturprojekt, lyckas utöka marknaden för finansiering via obligationer bör de utökas så snart försöksfasen är avslutad och utvärderad.

3.3.1

Grönboken innehåller en utförlig översikt över de faktorer som påverkar långsiktigt sparande och finansiering. Trots att en del medlemsstater har arbetat för att främja utbudet av långsiktigt sparande återstår fortfarande mycket att göra på utbudssidan. I grönboken föreslås att man kunde skapa verktyg för sparande på EU-nivå i syfte att öka långsiktigt sparande, kopplat till bredare samhällsmål. Denna idé kan ha fördelar när det gäller att utvidga gränsöverskridande infrastruktur. Den kan också främja en större rörlighet för arbetskraften samt pensionsplaneringen inom hela den inre marknaden. Det kan vara nödvändigt att erbjuda nya sparprodukter till högre eller differentierade räntesatser för att stimulera mer långsiktigt sparande.

3.3.2

Beskattning. Förhållandet mellan beskattning, långsiktigt sparande och långsiktiga investeringar undersöks relativt detaljerat. Det faktum att investeringar är underställda företagsbeskattning tenderar att gynna skuldsättning framför finansiering med eget kapital. För att hitta lämpliga reformer för att uppmuntra en större användning av eget kapital för finansiering av långsiktiga investeringar kan det vara värt att överväga att införa ett system med gradvis avtagande lättnader. Sådana system är vanliga för beskattning av realisationsvinster, och de skulle kunna konfigureras så att de utjämnar en del av de nuvarande skattefördelarna med finansiering genom skuld.

3.3.3

Vad gäller långsiktigt sparande och skattesystemet noterar kommissionen betydelsen av att säkra ett stabilt och tillräckligt utbud av sparande och av de incitament som behövs för att uppnå detta utbud. Genom att använda skattesystemet på ett skickligt sätt har vissa medlemsstater varit relativt framgångsrika när det gäller att uppmuntra pensionssparande och andra sparformer. Medborgarna är ofta ovilliga att betala skatt först på inkomsten av sitt arbete och sedan mer skatt på ett långsiktigt sparande av en del av denna inkomst efter skatt. Det borde vara möjligt att utforma och marknadsföra lämpliga personliga sparprodukter med låg eller ingen skatt och med adekvata årliga gränser för att uppmuntra en ökad långsiktig ekonomisk planering.

3.3.4

Användningen av skattelättnader för att uppnå önskvärda långsiktiga investeringsresultat har också nackdelar. Allvarliga problem, såsom dödviktseffekt och arbitrage, måste hanteras. Användningen av skattelättnader inom en enhetlig, stark och långsiktig planering är dock nödvändig för att stimulera och uppnå den önskade investeringsnivån.

3.3.5

Företagsstyrning. Frågan om kortsiktighet ligger i kärnan för tillhandahållandet av långsiktiga investeringar och är starkt kopplad till företagsstyrning. Hittills har många av incitamenten för fondförvaltare, investerare och företagsledare tenderat att vara kortsiktiga. Det är inte någon lätt uppgift att ändra dessa incitament i syfte att främja bättre långsiktiga resultat. I grönboken finns ett antal intressanta förslag om bland annat att öka långsiktiga investerares rösträtter och utdelningar samt att ändra direktivet om aktieägares rättigheter. Ett sätt att uppmuntra fondförvaltarna till ett långsiktigare aktieägande skulle kunna vara en mer proaktiv användning av skattereduktion på realisationsvinster.

3.4.1

Kommissionen påpekar i grönboken att små och medelstora företag i många medlemsstater möter allt större svårigheter att få krediter för att överleva och växa. Vid sidan av följderna av bankernas minskningar av utlåningen måste små och medelstora företag också hantera en fragmenterad och ganska osystematisk samling alternativa finansieringskällor. Lokala banker har i stor utsträckning förlorat eller minskat sina kopplingar till de lokala regionerna. Förhållandet mellan banker och små och medelstora företag har försvagats och måste byggas upp på nytt eller förbättras. Man har vidtagit ett flertal initiativ för att tillhandahålla andra finansieringskällor än banker för små och medelstora företag, bland annat vissa riskkapitalfonder, användning av lån mot säkerhet i tillgångar (2), leverantörsfinansiering och gräsrotsfinansiering. Mycket mer måste göras. Försäkringsbranschen och pensionsfonderna är villiga att spela en mer framträdande roll, men kräver lämpliga incitament som nu bör behandlas av kommissionen. Vid framtida åtgärder för att hjälpa små och medelstora företag att få tillgång till mer långsiktig finansiering bör man se till att företagen också kan dra nytta av dessa åtgärder på det sätt som man ursprungligen har tänkt sig – utan att bankerna lägger till ytterligare orimliga villkor, om åtgärderna ska genomföras via bankerna.

3.4.2

Riskkapital. Kommissionen föreslår ett tillvägagångssätt med fondandelsfonder ("funds-of-funds") för att skapa en kritisk massa för riskkapitalfinansiering. Dessutom skulle den föreslagna säkerhetsfonden för institutionella investerare kunna utvidga marknaden. EESK har redan föreslagit att Europeiska investeringsfondens roll bör utvidgas från beviljande av lån till att även omfatta tillhandahållande av riskkapital (3). Detta är också vad dess skapare ursprungligen avsåg 1994. Om EIF i likhet med EIB rekapitaliserades skulle den kunna bli en av de viktigaste aktörer som tillhandahåller riskkapital för de små och medelstora företagen.

3.4.2.1

Utökandet av riskkapitalfinansieringen för små och medelstora företag går parallellt med utvecklingen av befintliga handelsplattformar för finansieringen av små och medelstora företag genom eget kapital eller skapandet av nya sådana plattformar. Grönboken innehåller ett antal nyttiga förslag vad gäller detta. Mot bakgrund av att nationella och regionala regeringar redan främjar de små och medelstora företagens överlevnad och tillväxt på lång sikt via sina organ för regional utveckling bör dessa organ bidra till verksamheten i sådana handelsplattformar för små och medelstora företag. Denna roll skulle kunna sträcka sig från bedömning av små och medelstora företags kreditvärdighet till att bevilja institutionella investerare begränsade garantier.

3.4.3

EESK skulle ha önskat att grönboken i högre grad stöder investeringar i socialt ansvarsfulla fonder genom skapandet av en lämplig skattereglering och finansiell reglering samt genom offentlig upphandling. I detta hänseende vore det kanske bra att inrätta en europeisk observationsgrupp för långsiktiga investeringar. Detta organ skulle med hjälp av aktivt deltagande av det organiserade civila samhället kunna övervaka utvecklingen vad gäller både utbud och efterfrågan av långsiktiga investeringar och långsiktigt sparande och bidra till att säkra ett tillräckligt utbud av information för ekonomiska aktörer om bra beslut vad gäller långsiktiga investeringar.

12.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 327/15

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att en gemensam strategi för riskhantering på tullområdet och säkerhet i leveranskedjan är av grundläggande betydelse för att kunna garantera att samtliga berörda myndigheter tillämpar EU-lagstiftningen på ett enhetligt och icke-diskriminerande sätt i hela tullunionen, som är ett område där EU har exklusiv befogenhet, i enlighet med artikel 3 i EUF-fördraget.

1.2

Kommittén stöder fullt ut kommissionens förslag, avsedda att säkerställa större effektivitet och ändamålsenlighet i riskhanteringen och vid varuförflyttningar över EU:s gränser, med hjälp av en gemensam strategi och med datasystem som är lämpliga för en EU-riskhantering.

1.3

EESK hyser stor oro över att det i tullunionen – inrättad genom Romfördraget från 1957 och förverkligad 1968 som en gemensam politik för att säkerställa ett sammanhållet handelsområde, där personer och varor kan cirkulera fritt och där det finns ett system med "gemensamma kontaktpunkter" för samtliga marknadsaktörer när det gäller tullförfaranden, utan diskriminerande behandling i hela EU – fortfarande finns olika riktlinjer och metoder, som utgör hinder för en effektiv och verkningsfull riskhantering och som därigenom dämpar takten i handelsutbytet och den fria rörligheten för varor i EU.

1.4

EESK anser att det är mycket viktigt att förbättra tullens kapacitet i alla delar av EU:s territorium, för att säkerställa en hög riskhanteringsnivå i hela tullunionen när det gäller en enhetlig implementering av definitioner och klassifikationer samt insamling och överföring av uppgifter till EU-databasen, i enlighet med entydiga EU-kriterier som kontrolleras genom ett enhetligt system för kvalitetssäkring och följs upp med påföljder för dem som bryter mot bestämmelserna.

1.5

EESK rekommenderar att det utformas europeiska tekniska och rättsliga standarder för ett enhetligt genomförande av en högkvalitativ riskhantering inom hela EU:s territorium, parallellt med en EU-satsning på utbildning i syfte att uppnå hög yrkeskompetens och som även beaktar att de skilda förutsättningarna i olika medlemsstater också medför att uppdragen skiljer sig åt.

1.6

EESK anser att man måste garantera full kompatibilitet mellan de olika databaser som finns i det europeiska systemet för marknadskontroll, på grundval av en gemensam strategi och med ett starkt stöd från EU:s program för teknisk utveckling, i syfte att säkerställa utbyte i realtid av information mellan olika myndigheter på olika nivåer, samt för att stärka kampen mot eventuella risker för sanitär, miljörelaterad och social dumpning.

1.7

EESK begär att man stärker EU:s åtgärder för utveckling av kvalificerade mänskliga resurser och främjar ledningskompetensen, bland annat genom att säkerställa en bättre balans i den ojämna fördelningen av kontrolluppdrag och att inrätta en gemensam tullinsatsstyrka, som på begäran kan agera snabbt för att ge stöd i svåra situationer.

1.8

Enligt EESK är det nödvändigt att stärka partnerskapet mellan tullmyndigheter, transportföretag och godkända ekonomiska aktörer (AEO), bl.a. genom höjd status och ökade fördelar. Därmed skulle man garantera ett optimalt samarbete i riskhanteringen genom att data överförs endast en gång, utan onödigt byråkratiskt dubbelarbete.

1.9

EESK menar att man bör införa ett nytt styrningssystem som omfattar samtliga myndigheter på nationell och europeisk nivå, europeiska byråer och varnings- och informationssystem, i syfte att skapa ett mer strukturerat och systematiskt samarbete mellan tullmyndigheter och andra operativa myndigheter på den inre marknaden.

1.10

EESK anser att det åtgärdspaket som anges i den fleråriga handlingsplanen för marknadskontroll bör genomföras på ett konsekvent och samordnat sätt, så att man kan undvika dubbelkontroller, användning av olika kriterier, en mängd förfrågningar som rör samma data, bristande överensstämmelse mellan de olika marknadskontroll- och tillsynsmyndigheternas synsätt, samt bristande driftskompatibilitet.

2.1

Tullunionen omfattas av EU:s exklusiva befogenhet, i enlighet med artikel 3 i EUF-fördraget.

2.2

Redan 2004 framhöll EESK att det är nödvändigt med "ett strategiskt förhållningssätt i fråga om gemenskapens tullbestämmelser genom att i större utsträckning uppmärksamma de utmaningar som gemenskapen ställs inför när det gäller att tillämpa gemensamma tullbestämmelser vid ett antal nya yttre gränser efter unionens utvidgning. Kommittén inser också att tullens förutsättningar har förändrats på grund av att det har blivit viktigare att ta fasta på olika säkerhetsaspekter i syfte att skydda unionens medborgare, framför allt med hänsyn till de erfarenheter som gjorts på detta område i USA" (1).

2.3

Med tanke på de allvarliga problem med tullunionens funktionssätt som följer av att EU-lagstiftningen tillämpas på olika sätt och som riskerar att försvaga den övergripande effektiviteten på grund av ineffektivitet, slöseri och bristande överensstämmelse mellan behov och tillgängliga resurser, har EESK efterlyst "en samlad tullpolitik som bygger på enhetliga, uppdaterade, öppna, effektiva och förenklade förfaranden och som kan främja EU:s ekonomiska konkurrenskraft på internationell nivå […]" (2).

2.4

Tullunionen är den operativa grenen av en stor del av EU:s handelspolitiska åtgärder och det är genom den som många av EU:s internationella handelsavtal får verkan. Via medlemsstaternas förvaltningar utvecklas viktiga övergripande processer för datahantering, hantering av näringsidkare och "riskhantering, vilket innefattar identifiering, bedömning, analys och begränsning av oräkneliga risker av olika typer och på olika nivåer i anslutning till internationell varuhandel" (3).

2.5

Införandet av en gemensam strategi för integrerad riskhantering vid införsel- och utförselställen skulle kunna uppfylla följande mål:

3.1

I kommissionens meddelande om tullunionens tillstånd anges att "tullen är den enda offentliga myndighet som har fullständig överblick och kontrollansvar för alla varor som passerar EU:s yttre gränser och som, när de väl övergått till fri omsättning någonstans i EU, kan röra sig fritt var som helst på EU:s tullområde" (4).

3.2

Tack vare denna särställning har tullmyndigheterna det primära ansvaret för att övervaka unionens internationella handel och bidrar därigenom till rättvis och öppen handel, till genomförandet av de externa aspekterna av den inre marknaden, den gemensamma handelspolitiken och annan EU-politik som har betydelse för handeln och säkerheten i hela leveranskedjan.

3.3

EESK har understrukit att "en effektiv tullunion är en absolut grundläggande förutsättning för den europeiska integrationsprocessen och för att man ska kunna säkerställa att den fria rörligheten för varor är effektiv, säker och öppen för insyn, att konsumenterna och miljön skyddas i största möjliga utsträckning och att bedrägerier och förfalskning bekämpas på ett effektivt och enhetligt sätt inom hela EU" (5), och vi har efterlyst en samlad tullpolitik som bygger på enhetliga, uppdaterade, öppna, effektiva och förenklade förfaranden.

3.4

Även om tullunionen bygger på gemensam lagstiftning och politik, är dess operativa funktionssätt komplext och implementeras alltjämt av 27 olika myndigheter i EU. En kombination av mänskliga, tekniska och ekonomiska resurser används på olika nivåer, dels för tullklarering och kontroll, dels för hantering och behandling av data och näringsidkare samt riskhantering på olika nivåer i anslutning till internationell varuhandel och till säkerheten i den internationella leveranskedjan.

3.5

EESK understryker att man måste undvika att medlemsstaterna får alltför begränsade handlingsmöjligheter när det gäller tillämpningen av tullagstiftningen, så att de även fortsättningsvis kan beakta omfattningen av de relevanta handelsflödena. I detta sammanhang noterar EESK att medlemsstaterna har vidtagit en allt större mängd handelsfrämjande åtgärder, t.ex. elektronisk tullbehandling, förenklade förfaranden och införande av status som godkänd ekonomisk aktör.

3.6

All form av harmonisering bör baseras på "bästa praxis" och inte på en europeisk genomsnittsnivå.

3.7

Om målet är att uppnå kostnadsrationalisering, resultatorientering – också när det gäller budgetens intäktssida – och reella framsteg, anser EESK att kontrollerna inte bör vara fokuserade på enskilda transaktioner utan snarare utgå från en systembaserad metod (systems-based approach) som bygger på riskanalys.

4.1

Ständigt ökande handelsflöden, nya och alltmer komplexa affärsmodeller och högre tempo sätter ökad press på tullunionens operativa funktion, med ett snabbt växande antal uppgifter och förväntningar från berörda parter. Modernisering av de operativa funktionerna i en elektronisk tullmiljö innebär

4.2

För att uppnå effektiva gemensamma strategier för analys, kontroll och hantering av risker krävs en kulturell förändring inom alla berörda administrationer i riktning mot gemensamma strategiska mål och metoder, inom en ram av gemensam riskhantering tillsammans med andra organ och internationella partner, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa och miljö.

4.3

För en effektiv riskhantering krävs särskilt ett närmare samarbete mellan tullmyndigheterna och marknadskontrollmyndigheterna på nationell nivå och EU-nivå. Avsaknaden av ett sådant samarbete skulle innebära ett allvarligt hinder för utvecklingen av gemensamma riskkriterier och särskilda riskprofiler.

4.4

Vid införandet av en gemensam strategi för riskhantering vid införsel- och utförselställen måste man ta hänsyn till att tullen i dag har delegerat kontrollansvar i mer än 60 rättsakter (6), medan tillsynsmyndigheterna har ansvar för en kedja av ömsesidigt beroende processer, allt från inspektioner, provtagning, laboratorietester, tolkning av resultat och riskbedömning till korrigerande åtgärder och sanktioner som syftar till att förbättra säkerheten för produkter som omsätts på marknaden, såsom fastställs i inremarknadsakten I (7) och II (8).

4.5

Riskbedömningsmetoderna bör finnas i en gemensam systemplattform – bland annat med utnyttjande av administrativa samarbetsgrupper – där tullen och marknadskontrollmyndigheterna på olika nivåer deltar, och bör kunna dra nytta av de erfarenheter som redovisas i de olika databaserna som finns inom olika områden.

4.6

Tullen och marknadskontrollmyndigheterna bör samla resurser och expertis samt "tillämpa metoder som gynnar små och medelstora företag" (9), bl.a. genom att använda riktlinjer från båda myndigheterna, stärka samordningen och samarbetet, utbyta information och genomföra gemensamma insatser i syfte att på ett målinriktat sätt hantera sändningar som innebär en hög säkerhetsrisk.

5.1

Partnerskapet mellan tullen, handeln och transportörerna är grundläggande för att säkra leveranskedjans integritet, vilket är ett gemensamt intresse för allmänheten, näringslivet och den offentliga förvaltningen.

5.2

Ett sådant partnerskap bör bygga på stabila mekanismer för ömsesidigt förtroende, genom att

5.3

Redan i Världstullorganisationens (WCO) (reviderade) Kyotokonvention om förenkling och harmonisering av tullförfaranden (10) fastställs att man ska begränsa de störande kontrollerna, vilket också är ett mål i WTO:s förhandlingar om att underlätta handeln (11), trots frestelsen att trappa upp de systematiska kontrollerna i synnerhet efter händelserna den 11 september 2001.

5.4

Man bör ta itu med splittringen av informationsflödena och övervinna svårigheterna förknippade med skillnaderna mellan medlemsstaternas riskhanteringskapacitet för att säkerställa en enhetlig nivå på den elektroniska riskhanteringen och riskanalysen: Det grundläggande är fortfarande att utveckla en gemensam europeisk kultur för riskhantering och försörjningstrygghet.

6.1

EU:s fleråriga FoU-program – i synnerhet det sjunde ramprogrammet, men också IDABC (12) och ISA (13) för interoperabilitet mellan offentliga förvaltningar – har lagt en grund för utveckling av olika gemensamma projekt inom riskhantering, med nya verktyg med vilka man kan undvika nationella processer och domäner i it-infrastruktur och it-tillämpningar, som skiljer sig avsevärt från en medlemsstat till en annan.

6.2

Det är mycket viktigt att satsningar på innovation och FoU inom området för riskhantering och säkerhet i leveranskedjan samordnas i EU så att tekniken snabbt kan tas i bruk och användas kommersiellt. Särskilt gäller att preliminära demonstrationsprojekt och pilottillverkningslinjer måste föregå ibruktagandet av teknik i industriell skala. Offentlig-privata partnerskap kan ge finansiering till sådana projekt inom ramen för strukturfonderna, Horisont 2020 och andra EU-program.

7.1

Kommittén har nyligen betonat behovet av "ett närmare samarbete mellan tullförvaltningarna, myndigheterna för marknadsövervakning, kommissionen och de europeiska organen för att kunna förbättra kontrollen av kvaliteten på de varor som korsar gränserna" (14) och påpekat att det är viktigt att tillhandahålla nödvändig information och utbildning.

7.2

Kommissionen anser att det "på EU-nivå krävs en bättre sammanslagning av medlemsstaternas kapacitet och resurser för att effektivare nå riskhanteringsmålen längs hela den yttre gränsen", bland annat genom "realtidsanvändning av en elektronisk riskmodell" för att stärka kapaciteten på EU-nivå.

7.3

EESK anser att frågan om samarbete och samordning inom området för riskhantering är en av de viktigaste punkterna i kommissionens förslag, och inte bara i form av systematisk samordning mellan medlemsstaternas myndigheter, utan även på EU-nivå mellan de olika generaldirektoraten och de operativa organen.

8.1

EESK välkomnar kommissionens initiativ, som syftar till att säkerställa effektivitet när det gäller riskhantering och rörlighet av varor över EU:s gränser. Detta ska ske med hjälp av en gemensam flerdimensionell strategi för att identifiera riskens typ och nivå samt de möjliga åtgärderna, inom en europeisk ram för samordning mellan olika myndigheter och på grundval av ett enhetligt tillvägagångssätt och gemensamma på förhand fastställda kriterier.

8.2

Kommittén är övertygad om behovet av att centralisera processen för elektronisk tullklarering, och att kommissionen måste förses med lämpliga informationssystem för en riskhantering på EU-nivå, baserade på ett nätverk av driftskompatibla databaser och systematisk användning av standardiserade arbetsmetoder, vilka slår vakt om arbetstagares, konsumenters och företags skydd mot sanitär, miljörelaterad och social dumpning.

8.3

Enligt EESK är det viktigt att stärka tullens kapacitet, så att man kan säkerställa en enhetlig riskhanteringsnivå i hela EU, på basis av entydiga gemensamma kriterier som kontrolleras genom ett kvalitetssäkringssystem och följs upp med påföljder för dem som bryter mot bestämmelserna.

8.4

Kommittén anser att denna fråga faller inom ramen för den fleråriga handlingsplanen för marknadskontroll, som fastställer 20 konkreta åtgärder  (15) som ska genomföras senast 2015, särskilt vad gäller följande:

8.5

EESK anser att hanteringen av tullkontroller och hanteringen av marknadskontroll inte kan behandlas separat och att man måste utarbeta en gemensam strategi på EU-nivå för båda dessa aktiviteter, samt säkerställa full driftskompatibilitet mellan verktygen för analys, insamling och behandling av data i nätverk från de olika berörda myndigheternas sida.

8.6

Kommittén ställer sig positiv till ett stödsystem för att förbättra medlemsstaternas riskhanteringsförmåga, i syfte att säkerställa enhetliga kvalitetsstandarder och tillhandahålla en EU-mekanism för verifiering, kontroll och övervakning samt påföljder, men också med en större gemensam satsning på utbildning i syfte att uppnå hög yrkeskompetens, något som speciellt krävs där åliggandena är mer omfattande och kostnaderna högre, som vid Schengenområdets gränser.

8.7

EESK begär i detta hänseende att man stärker EU:s åtgärder för utveckling av kvalificerade mänskliga resurser och främjar ledningskompetensen, bland annat genom att inrätta en gemensam tullinsatsstyrka, som kan agera snabbt för att ge stöd i svåra situationer.

8.8

För att säkerställa tydliga och samstämmiga gemensamma standarder inom hela den inre marknaden i syfte att uppnå en enhetlig säkerhetsnivå, efterlyser EESK ett närmare samarbete och utbyte av information – enligt höga gemensamma standarder – mellan tullförvaltningarna, marknadskontrollmyndigheterna, kommissionen och de europeiska organen i syfte att förbättra kvalitetskontrollen för de varor som korsar gränserna.

8.9

EESK stöder rådets slutsatser om de framsteg som gjorts inom ramen för strategin för vidareutveckling av tullunionen (16) när det gäller förbättrad styrning av tullunionen, tullunionens förmåga att mäta sin verkan, främja en enhetlig tillämpning av tullagstiftningen och förbättra samarbetet mellan organen samt, framför allt, att "anta ett mer övergripande synsätt på den internationella leveranskedjan", genom att främja handel och skapa "reella och konkreta fördelar för godkända ekonomiska aktörer".

12.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 327/20

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) stöder det övergripande synsättet i handlingsplanen och har redan uttryckt sina åsikter om många av de 11 föreslagna åtgärderna. Dessa behöver dock tid och stöd av olika slag – även ekonomiskt – för att kunna genomföras

1.2

EESK anser att det finns risk för att vissa av åtgärderna antingen inte vidtas alls eller inte kan genomföras fullt ut eftersom ingen hänsyn tas till den ekonomiska krisens effekter inom sektorn, särskilt inte i de länder som har drabbats hårdast av åtstramningsåtgärderna.

1.3

EESK anser att man vid genomförandet av handlingsplanen bör beakta och värdesätta den mångfald som ofta finns i små och medelstora företag samt mikroföretag.

1.4

EESK välkomnar förslaget om att inrätta en ständig arbetsgrupp för konkurrenskraft inom detaljhandeln och ser gärna att arbetsmarknadens parter på EU-nivå samt företrädare för konsumentorganisationer och för de små och medelstora företagens organisationer ingår i denna.

1.5

EESK rekommenderar att konsumenterna får tillgång till relevant och sanningsenlig information som de verkligen kan ta till sig. Informationen ska tillhandahållas i ett format som innebär att den bli kort, koncis och lättbegriplig (där tekniskt och juridiskt språk undviks).

1.6

EESK rekommenderar att man stimulerar medlemsstaterna att fastställa vilka delar av detaljhandeln som kan anses falla under allmänintressen (på det sociala och kulturella området) i enlighet med tjänstedirektivet.

1.7

EESK anser att företagen bör stimuleras att integrera sin verksamhet online och offline. I dagsläget fokuserar företagen ofta på en av dessa verksamhetstyper. En ökad integrering skulle minska problemen med reglerna rörande tider och dagar för öppethållande.

1.8

Den extrema koncentrationen inom distributionssektorn medför flera olika problem, däribland svårigheter att skapa verklig konkurrens.

1.9

EESK anser att missbruket av systemet med internprissättning (transfer pricing) där priserna på transaktioner inom samma företagskoncern fastställs utifrån en bedömning av koncernens skattebehov i stället för normala marknadsförhållandena, måste hanteras på EU-nivå, vilket vi också har föreslagit i ett tidigare yttrande (1).

1.10

EESK rekommenderar att man försöker nå hållbarhet inom handeln och minskat avfall, bl.a. genom att främja dispenserbaserade system som innebär färre förpackningar och därmed minskad miljöförstöring.

1.11

Kommissionen bör använda sig av alla de instrument som kommissionen har tillgång till för att aktivt sträva efter innovation och förändring. Konkurrens är visserligen en förutsättning för förändringar men kan i sig inte skapa någon förändring.

1.12

EESK anser att efterfrågan på kompetens måste matchas med den kompetens som faktiskt finns hos arbetstagarna. Företagens delaktighet ska dock inte bara begränsas till utbildningsinsatsernas innehåll, utan bör även omfatta riktade investeringar.

1.13

Mot bakgrund av erfarenheterna från European Skills Council for Commerce uppmanar EESK medlemsstaterna att inrätta bilaterala organismer för arbetsmarknadsparterna för utveckling av yrkesutbildning (kompetensmatchning, utbildningsplaner, finansiering, kartläggning av fortbildningsbehov, samt genomförande och utvärdering av utbildning).

1.14

EESK stöder kommissionens initiativ att inleda en dialog med alla berörda parter för att fastställa effektiva åtgärder på EU-nivå i syfte att bekämpa den informella ekonomin samt svart och odeklarerat arbete. EESK tror att det finns en stark politisk vilja bland medlemsstaterna som kommissionen skulle kunna mobilisera med hjälp av ett stärkt partnerskap.

2.1

I handlingsplanen föreslås fem prioriterade områden och elva åtgärder inom ramen för Europa 2020-strategin som bör genomföras senast 2014, så att en inre marknad för handel och distribution kan skapas. Kommissionen ska övervaka handlingsplanen, och 2015 ska en rapport läggas fram om de framsteg som har gjorts.

2.2

Handel och distribution är viktigt för att stimulera tillväxten och skapa arbetstillfällen och innovativa och mer hållbara konsumtionsmönster. Sektorn står för 11 % av BNP och nästan 15 % av sysselsättningen, vilket motsvarar cirka 36 miljoner anställda i mer än 6 miljoner företag. Detta motsvarar i sin tur 29 % av alla företag, varav många är små eller medelstora företag eller mikroföretag.

2.3

Handlingsplanen visar att handel och distribution blir alltmer integrerade i andra ekonomiska sektorer och att gränserna mellan dem håller på att suddas ut. I handlingsplanen betonar man att det fortfarande finns hinder för en effektiv, konkurrenskraftig och integrerad inre marknad för handel och distribution. Konkurrenskraften och produktiviteten inom denna sektor måste stärkas och de ekonomiska, sociala och miljömässiga resultaten förbättras, samtidigt som hänsyn ska tas till mångfalden i allmänhet och situationen för små och medelstora företag samt mikroföretag i synnerhet.

2.4

EESK påpekar att många små och medelstora företag inom detaljhandeln håller på att försvinna, trots de moderniseringsansträngningar som gjorts inom sektorn de senaste 20 åren. Orsaken till detta är inte bara ökad priskonkurrens och urholkade vinstmarginaler, utan även den ekonomiska krisen, som har lett till en betydande nedgång i konsumtionen och minskad köpvilja.

2.5

Finanskrisen, stigande råvarupriser, en åldrande befolkning och tekniska innovationer (t.ex. e-betalningar och handel via självskanning) innebär att förfarandena och affärsmodellerna inom såväl den storskaliga detaljhandeln som de små och medelstora företagen genomgår radikala förändringar.

2.6

EESK välkomnar förslaget om att inrätta en ständig arbetsgrupp för konkurrenskraft inom detaljhandeln (där medlemsstaterna, berörda aktörer samt små och medelstora företag finns företrädda) i syfte att sätta problemen inom denna sektor i fokus för den politiska debatten inom EU, identifiera utvecklingsmöjligheter, övervaka de framsteg som görs och utfärda rekommendationer. EESK anser att sektorns arbetsmarknadsparter på EU-nivå (UNI-Europa Commerce och EuroCommerce), som ända från slutet av 1980-talet har fört en konstruktiv social dialog, bör ingå i denna grupp, liksom företrädare för det civila samhället, i synnerhet konsumentorganisationer och organisationer som företräder små och medelstora företag.

2.7

EESK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stimulera och främja alla rättvisa och balanserade former av samarbete och handelssammanslutningar mellan olika fristående företag och mellan större detaljhandelsföretag och fristående företag utifrån avtal med tydliga och väl avvägda garantier.

3.1

Rättigheter existerar egentligen bara om de utövas, och för detta krävs att man känner till dem. Information är inte detsamma som kunskap, som är konsumenternas viktigaste rättighet eftersom kunskap ger möjlighet att göra sådana val som ger välbefinnande och såväl individuell som kollektiv nytta. I samband med många konsumtionsval finns i dag en ansenlig mängd information att ta del av.

3.2

Ett av de största problemen inom sektorn för närvarande är marknadsföringen inom den storskaliga detaljhandeln där man i princip helt fokuserar på priset ut till konsumenten och ignorerar förhållandet mellan kvalitet och pris. I många medlemsstater har detta lett till sämre livsmedelskvalitet, bl.a. på grund av att naturliga ingredienser byts ut mot ersättningsämnen. Detta ger färre valmöjligheter för konsumenterna, eftersom man ofta skulle vara beredd att betala mer för en produkt av högre kvalitet men inte kan hitta någon sådan i affären.

3.3

Kunskap om produkten ger medborgarna möjlighet att göra medvetna inköp och därmed stimulera ett utbud som präglas av kvalitet, mångfald och service. Men mer information är inte detsamma som större kunskaper. Många gånger är det snarare tvärtom: Om det finns för mycket information väljer konsumenten ofta att inte läsa den, på grund av tidsbrist eller på grund av att språket är alltför tekniskt och svårbegripligt.

3.4

Förutom att utarbeta riktlinjer för god praxis samt uppförandekoder (åtgärd 1) (2), bör kommissionen även föreslå effektiva och bindande instrument för att producenter och distributörer ska underlätta för konsumenterna att få viktig information om deras produkter, tjänster och priser som har relevans för andra sociala, miljömässiga, territoriella och ekonomiska ändamål. All nödvändig information bör dessutom göras tillgänglig i ett kortfattat och lättbegripligt format. På så sätt kan konsumenterna själva avgöra vilken faktor de prioriterar och behöver inte basera sitt val enbart på marknadsföringsaspekter.

3.5

Saluföringssystemet genererar en stor mängd information som konsumenten kan använda sig av vid ett köpval, men denna information är ofta inriktad på köprelaterade aspekter och produktens omedelbara användning. Prioritet ges åt konsumenttillfredsställelse i ett initialt skede, medan man ignorerar de senare faserna i produktens livscykel (förpackningens återvinningsbarhet, produktens livslängd, tillgång till support och reservdelar, värdet vid en eventuell försäljning av produkten i begagnat skick och service efter köp).

3.6

Förutom att föreslå metoder för att mäta och meddela de övergripande miljökonsekvenserna av en produkt eller organisation (åtgärd 2) (3) bör kommissionen även arbeta för att kunskapsnivån hos konsumenterna förbättras så att de kan göra informerade köpval (4). Arbetet bör resultera i att tydlig information ges om följande faktorer:

3.7

EESK föreslår därför att denna åtgärd genomförs på ett effektivt och realistiskt sätt för såväl konsumenterna genom att konsumentskyddet stärks som för företagen, särskilt de små och medelstora, genom att de vet hur de ska genomföra åtgärden i praktiken.

4.1

I tjänstedirektivet anges att förbudet mot vissa krav inte ska omfatta "planeringskrav som inte rör ekonomiska mål utan tjänar överordnade syften som rör allmänintresset", och man anger även att direktivet inte påverkar "medlemsstaternas frihet att i enlighet med gemenskapsrätten definiera vad de anser vara tjänster av allmänt ekonomiskt intresse". Bland sådana "överordnade syften som rör allmänintresset" ingår enligt direktivet "bevarande av det nationella historiska och konstnärliga kulturarvet, socialpolitiska och kulturpolitiska mål".

4.2

Vissa former av detaljhandel är kännetecknande för kulturen och levnadssättet i ett visst område. Sådana handelsformer – men endast dessa – måste kunna konkurrera i ett system med liknande företag, där man ständigt strävar efter bättre kvalitet och högre effektivitet till förmån för konsumenterna. Att utsätta dessa företag för storföretagens aggressiva metoder innebär visserligen att man upprätthåller principerna för den fria marknaden, men samtidigt skulle ett kulturarv och ett sätt att leva gå förlorat för all framtid, något som även skulle innebära att samhället och området försvagas, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv.

4.3

Genom konkurrensen har detaljhandeln förbättrat kvaliteten på tjänsterna och produktionseffektiviteten. Det är viktigt att kommissionen skiljer mellan å ena sidan en sund konkurrens mellan företag av samma slag (vilket stimulerar en ständig strävan efter att förbättra kvaliteten och effektiviteten till förmån för konsumenterna) och olika typer av ekonomiska eller handelsrelaterade konflikter mellan olika företag å den andra.

4.4

Det är viktigt att det inom ett visst geografiskt område råder en sund konkurrens mellan företagen inom en viss sektor, oberoende av företagens storlek. Syftet med konkurrensen ska dock inte vara utslagning, utan snarare att företagen ska kunna sporra varandra till ständigt bättre resultat. Detta ger bättre tjänster, ett större sortiment, konsumentvänligare strukturer, fördelaktigare priser och en lokal identitet.

4.5

Om de stora kedjorna på grund av sin överlägsna ekonomiska styrka lyckas undergräva den traditionella handeln måste detta betraktas som en förlust, eftersom det förstör såväl ett kulturarv och ett sätt att leva som det ekonomiska och sociala nätet i en region eller ett samhälle, aspekter som är värdefullare än konsumenternas möjlighet att dra fördel av ett stort utbud och fördelaktiga priser.

4.6

När det gäller åtgärderna 3 och 4 bör kommissionen, i linje med tjänstedirektivet, uppmuntra medlemsstaterna att fastställa vilka detaljhandelstyper det eventuellt finns som kan göra att de socialpolitiska och kulturella målen kan nås. Kommissionen bör således verka för att den lokala traditionella och oberoende detaljhandeln ska anses utgöra ett allmänintresse i de fall där den kan anses vara ett uttryck för en regions särdrag. Man måste dock se till att nationella särintressen inte finns dolda bland sådana allmänintressen som t.ex. miljön och samhällsplanering. Kommissionen bör därför mycket tydligt ange vad som kan godtas som en regions allmänintresse, t.ex. genom att uppmana varje region/område att själv fastställa tre prioriterade intressen som ska vara vägledande vid bedömningen av nya handelsföretagsetableringar.

4.7

Näthandeln kan inte ersätta den fysiska detaljhandeln, men båda bör försöka finna nya sätt att komplettera varandra, särskilt med tanke på att detaljhandeln även har andra roller i samhället förutom att bara tillhandahålla varor och tjänster till förmånliga priser.

4.8

EESK uppmanar kommissionen att i samråd med medlemsstaterna och tillsammans med de små och medelstora företagens organisationer främja utbildningsinsatser inom små och medelstora företag när det gäller att integrera olika försäljningssätt som komplement till traditionell handel.

4.9

Utvecklingsmöjligheterna för näthandeln är svåra att förutse, eftersom de beror på hur denna typ av handel kommer att regleras av marknaden och myndigheterna. Kommissionen bör vidta och främja åtgärder som syftar till att förbättra sådana tjänster som inte avser försäljning, dvs. tjänster som inte direkt kan härledas till ett specifikt köp och som tillhandahålls av detaljhandeln offline.

4.10

I dag ger butikerna kunderna många tjänster gratis (t.ex. skyltfönster (fönstershopping)), vars kostnader täcks av försäljningsmarginalen. Av det skälet hindrar producenterna ofta onlineköp och tvingar kunderna att handla utanför nätet. Allt fler konsumenter tillämpar dock en modell där de handlar såväl på nätet (produkt- och prisjämförelser) som utanför nätet (för att känna på och prova varorna). EESK rekommenderar att man överger denna konkurrens mellan köp via respektive utanför nätet, och att man i stället främjar en integrering och förbättring av de tjänster som de traditionella butikerna erbjuder, eftersom butikshandeln skapar konkreta sociala relationer, något som är omöjligt på nätet. Det är således integration vi behöver, inte alternativa metoder.

4.11

På medlemsstatsnivå skiljer sig lagstiftningen åt vad gäller detaljhandelns dagliga öppettider och öppethållande på söndagar respektive nattetid. Denna lagstiftning diskuteras i många länder med hänvisning till konkurrensen mellan oberoende företag, små och medelstora företag och mikroföretag samt konsekvenserna för personalen. Kommittén vill uppmana kommissionen att försöka övervinna detta hinder för inre marknaden och den europeiska sociala modellen, bl.a. genom en integration av handeln via respektive utanför nätet.

5.1

EESK anser att sektorn för handel och distribution är en av de mest koncentrerade. I varje medlemsstat kontrolleras marknaden av 3–5 företag, ofta multinationella. Detta medför ett stort problem för konkurrensen, eftersom den sektorn har blivit alltför stark i förhållande till leverantörerna, som är många fler till antalet

6.1

EESK stöder åtgärd 6, som syftar till att stödja distributörerna i samband med åtgärder för att minska slöseriet med livsmedel (6) och välkomnar beslutet att ett meddelande om hållbar livsmedelshantering ska antas under 2013.

6.2

EESK stöder också kommissionens åtgärd 7, som syftar till att "göra leveranskedjan miljövänligare och mer långsiktigt hållbar" genom metoder som minskar energiförbrukningen och produktionen av förorenande material. Vad gäller sådana material föreslår kommittén att man främjar ett distributionssätt för masskonsumtionsvaror som bygger på dispenserbaserade system i stället för styckförpackade produkter. För att denna åtgärd, som syftar till att minska avfallsmängden, ska kunna genomföras i praktiken uppmanar EESK kommissionen att rådfråga alla berörda parter.

6.3

Denna metod tillämpas i dag i några situationer och för ett fåtal produkter, men skulle kunna tillämpas i mycket större utsträckning:

6.4

Detta system används i dag vid småskalig försäljning, t.ex. försäljning av färsk mjölk, och vid försäljning av fordonsbränslen används dispensersystemet redan i mycket stor omfattning. Produkten i sig är inte miljövänlig, men själva försäljningen genererar inte ett enda gram plast och orsakar inte något slöseri.

6.5

Systemet skulle leda till en förändring av hur försäljningsställena är utformade. De skulle behöva vara utrustade med påfyllningsrör från lager till butik eller åtminstone någon form av system för att fylla på dispensrarna. I vilket fall som helst skulle butikshyllorna bli mer dynamiska och levande.

6.6

För att det nya systemet ska bli riktigt framgångsrikt bör det främjas av de stora distributörerna som står för merparten av konsumtionsvaruförsäljningen, eftersom de har den kapacitet och de resurser som krävs för att genomföra en sådan genomgripande förändringsprocess. Även de små och medelstora företagen har här en nyckelroll att spela.

6.7

Kommissionen skulle kunna ta initiativ till en sådan förändring genom att öka medvetenheten om de samhälls- och miljömässiga fördelarna och använda alla till buds stående instrument – även ekonomiska och finansiella – för att främja och underlätta konkreta initiativ och projekt.

7.1

Återhämtningen inom den reala ekonomin sker även med hjälp av innovationer (åtgärd 8) inom denna sektor, och det är mycket viktigt att de små och medelstora företagen får ökad och lättare tillgång till bankkrediter för att kunna inleda projekt och verksamhet av innovativ karaktär.

7.2

Till skillnad från vad som varit fallet i USA måste företagens investeringar i innovation åtföljas av åtgärder för arbetstagarskydd och upprätthållande av arbetets kvalitet.

7.3

Kommissionen verkar förvänta sig att dessa förändringar uppstår som en följd av ökad konkurrenskraft inom detaljhandeln, och att ökad konkurrenskraft är det enda syftet med de åtgärder som föreslås i meddelandet. Även om bristande konkurrens hindrar förändring, är konkurrens i sig ingen garanti för förändring.

7.4

Kommissionen, som menar att detaljhandeln "både genererar och förmedlar […] innovation", är medveten om att de små och medelstora företagen inom detaljhandeln har en mer direkt konsumentkontakt och att de därför har större kunskap om de behov som uppstår och bättre kan anpassa utbudet till den föränderliga och varierade efterfrågan, eftersom de är mer flexibla än stora företag.

7.5

Vissa system- eller metodmässiga förändringar kräver dock en viss planeringsförmåga och framför allt en stark förhandlingsposition, vilket innebär att även de stora företagen måste vara involverade. Kommissionen bör göra allt för att få med alla företag – små, medelstora och stora – i innovations- och förändringsprocessen.

7.6

EESK välkomnar den databas som ska skapas för alla EU-bestämmelser och nationella bestämmelser om livsmedelsmärkning (åtgärd 9) (7).

7.7

EESK stöder kommissionens avsikter att verka för en bättre integration av marknaderna för kort-, internet- och mobilbetalningar (åtgärd 10) (8) och förutspår en ökning på detta område.

8.1

Det är viktigt med kompetensmatchning för att kunna öka kvaliteten på arbetena (9) inom denna sektor, som ofta fungerar som en väg in på eller tillbaka till arbetsmarknaden och generellt sett inte betraktas som någon attraktiv eller intressant sektor som man vill satsa sin karriär på.

8.2

För att öka detaljhandelns konkurrenskraft och produktivitet är det viktigt att det finns en stark koppling mellan det yrkeskunnande som behövs och arbetstagarnas kompetens (åtgärd 11). De anställda måste få möjligheter att förbättra sina arbetsprestationer, också som svar på ökande automatisering.

8.3

Kommissionen avser att stärka samarbetet mellan arbetsmarknadens parter för att förbättra möjligheterna till vidareutbildning och omskolning, t.ex. inom ramen för det europeiska rådet för branschkompetens.

8.4

Trots de åtgärder som har vidtagits för teknisk innovation är produktiviteten inom sektorn fortfarande ganska låg, och små och medelstora företag har svårt att investera i ny teknik, innovation och vidareutbildning av sina anställda.

8.5

Man kan dock i handlingsplanen inte förbise det faktum att sektorn drabbas av social dumpning och otillbörlig konkurrens mellan återförsäljarföretag på den inre marknaden, oavsett deras storlek. Detta beror på att systemen för arbetsmarknadsrelationer och kollektivavtalsförhandlingar skiljer sig från land till land, något som ger upphov till olika utvecklingsmodeller och investeringsåtgärder.

8.6

En begränsande faktor i analysen är att den endast hänvisar till en matchning mellan den kompetens som behövs och den kompetens som finns tillgänglig och inte beaktar alla de problem som i dag utgör ett hinder för en integrerad och konkurrenskraftig europeisk inre marknad för denna sektor när det gäller arbetsvillkor, arbetsorganisation, låga löner, flexibilitet, osäkra anställningar och ett stort antal "falska egenföretagare".

8.7

I meddelandet föreslås investeringar på utbildningsområdet, och att regeringar, enskilda individer och utbildningssystemet bör ta ansvar för utbildningsinsatserna. Företagen uppmanas att spela en framträdande roll vid utarbetandet av nya program för studier, vidareutbildning och praktik. EESK anser att företagen inte bara ska delta i fastställandet av vilka behov som finns när det gäller vidareutbildning, utan att de själva även måste vara aktiva och investera i den kunskap som de behöver (10).

8.8

Sådana offentliga och privata investeringar, som samordnas inbördes, skulle inte bara hjälpa ungdomar att komma in på arbetsmarknaden, utan även de grupper i samhället som har mycket svårt att komma tillbaka in på arbetsmarknaden (långtidsarbetslösa, äldre arbetstagare, invandrare och personer med funktionshinder). Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt sysselsättningen bland kvinnor, som är de som löper störst risk att förlora sina arbeten efter en omorganisation och som har det svårast att förena arbete och familjeliv.

8.9

Kompetensmatchning, stärkta partnerskap mellan skolor och företag samt praktikbaserade utbildningssystem kan inte ge de förväntade resultaten i fråga om arbetstagarnas rörlighet eller ökad produktivitet inom sektorn, om den inte åtföljs av ett erkännande inom hela EU av olika länders utbildningsbevis, praktikplatser, lärlingsplatser och förvärvad kompetens.

8.10

Trots de ansträngningar som har gjorts på nationell nivå är svart och odeklarerat arbete fortfarande ett allvarligt problem som gör att företagen konkurrerar sinsemellan med olika villkor i fråga om arbetskraftskostnader. Arbetstagarna inom den informella ekonomin utestängs inte bara från hälso- och sjukvårdsförmåner och välfärdssystemet. De får inte heller någon möjlighet till vidareutbildning eller praktik, vilket helt klart får negativa konsekvenser för deras möjligheter att förbättra sin kompetens och sina yrkesfärdigheter.

8.11

EESK välkomnar kommissionens initiativ att inleda en dialog med alla berörda parter för att bedöma den informella ekonomins effekter på arbetsförhållanden och för att på EU-nivå fastställa effektiva åtgärder för att bekämpa den informella ekonomin. EESK anser att ju starkare politisk vilja medlemsstaterna kan mobilisera, desto effektivare skulle initiativet bli, och kommissionen skulle kunna samordna arbetet genom ett stärkt partnerskap.

8.12

EESK anser att det är viktigt att åtgärderna för att bekämpa svart och informellt arbete diskuteras regelbundet av arbetsmarknadens parter inom ramen för den europeiska sociala dialogen (11).

12.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 327/26

1.1

EESK noterar att kommissionen har offentliggjort grönboken i denna fråga och anser att denna visar på att det har skett en positiv och tydlig förskjutning i kommissionens syn på problemet med otillbörliga affärsmetoder.

1.2

EESK anser inte bara att det är orättvist utan även oetiskt att använda sig av otillbörliga affärsmetoder samt att det strider mot grundläggande rättsliga principer och mot både utbuds- och efterfrågesidans intressen. Eftersom det i själva verket handlar om missbruk av en betydligt starkare marknadsställning, anser vi att man i detta sammanhang bör använda termen "affärsmetoder som grundar sig på missbruk", som också rutinmässigt används i franskan och engelskan.

1.3

Enligt EESK är de otillbörliga affärsmetodernas nuvarande utbredning och graden av dem framför allt en följd av de företagskoncentrationer som har ägt rum under de senaste årtiondena.

1.4

De resultat som högnivåforumet för en bättre fungerande livsmedelskedja har uppnått hittills är enligt EESK oklara, och förslagen är inte tillräckliga om man vill lösa problemet med otillbörliga metoder. Kommittén uppmanar därför kommissionen att komma med ytterligare initiativ.

1.5

Kommittén betvivlar inte att otillbörliga metoder kan tillämpas inom alla avtalsförhållanden men är övertygad om att situationen är särskilt allvarlig i relationerna mellan stormarknader å ena sidan och små och medelstora företag inom jordbruks- och livsmedelskedjan å andra sidan. Här uppträder olika former av missbruk i en grad som inte förekommer i några andra förhållanden.

1.6

Kommittén är framför allt positiv till att kommissionen i grönboken uttryckligen ställer frågan om det råder faktisk avtalsfrihet i förhållanden som är mycket obalanserade, och på så sätt instämmer i EESK:s uppfattning.

1.7

Enligt EESK fångar kommissionen i grönboken de otillbörliga affärsmetodernas väsen och främsta former mycket väl. Å andra sidan är kommittén övertygad om att kommissionen borde föreslå en enhetlig definition av otillbörliga affärsmetoder, en definition liknande den som redan finns i direktiv 2005/29/EG, eftersom det finns en viss likhet mellan de metoder som omtalas i grönboken och "vilseledande marknadsföringsmetoder" (1).

1.8

Otillbörliga affärsmetoder är desto mer framträdande när det råder "ett klimat av rädsla", som är ett resultat av den svagare avtalsslutande partens fruktan för att den starkare parten ska säga upp det kommersiella samarbetet. Detta är bland annat fallet när storskaliga detaljhandelsföretag utövar otillbörliga påtryckningar på sina leverantörer och/eller vältrar över alltför höga priser på detaljhandlarna och därigenom även på konsumenterna.

1.9

De negativa effekterna av otillbörliga affärsmetoder sträcker sig enligt EESK längre än förbindelserna mellan företag och de drabbar inte bara svagare avtalsslutande parter. Konsumenterna och "staternas ekonomiska intressen" drabbas också. Detta framhävs inte tillräckligt i grönboken.

1.10

Enligt EESK är de lagar som i många medlemsstater antas i syfte att minska användningen av otillbörliga affärsmetoder ett resultat av dagens oacceptabla situation. Av olika skäl har dessa lagar hittills visserligen inte lett till någon tillfredsställande lösning, men man kan ändå inte säga att ingenting har uppnåtts. Ett framsteg är att man har skapat större insyn i vinstfördelningen och satt stopp för de mest anstötliga utpressningsmetoderna.

1.11

Även om EESK inte har några uppgifter som tyder på att antagandet av ovannämnda lagar på nationell nivå har en negativ inverkan på den fria rörligheten för varor inom EU, kan det uppstå vissa begränsningar. Inga av dessa lagar är dock protektionistiska och de gäller i lika hög grad för lokala företagare som för företagare från andra medlemsstater.

1.12

I alla ytterligare reflexioner om hur man ska lösa problemet med otillbörliga affärsmetoder bör man utgå ifrån att det i vissa förhållanden inte råder avtalsfrihet.

1.13

Kommittén anser att man i framtida bestämmelser om ojämlika affärsförbindelser bör ta hänsyn till faktorn rädsla. Man måste se till att nödvändig jämvikt råder mellan de avtalsslutande parterna så att förbindelserna mellan dem blir jämlika. Det primära syftet med bestämmelser om otillbörliga metoder kan därför inte bara vara att skydda svagare avtalsslutande parter. Det bör också vara att skydda "staternas ekonomiska intressen". Detta skulle till exempel innebära att leverantörer av livsmedel inte aktivt behöver delta i administrativa och rättsliga förfaranden.

1.14

EESK uppmanar kommissionen att föreslå lagstiftning som förbjuder otillbörliga affärsmetoder. Denna bör grunda sig på en vägledande förteckning, som omfattar de mest typiska formerna av otillbörliga metoder som tillämpas av starkare avtalsslutande parter för att övervältra egna naturliga kostnader och risker på den svagare avtalsslutande parten.

1.15

Kommittén uppmanar kommissionen att i samarbete med nationella konkurrensskyddsorgan och mot bakgrund av de senaste årtiondenas faktiska erfarenheter göra en radikal översyn av de befintliga men helt klart föråldrade konkurrensbestämmelserna, i syfte att främja en rättvis konkurrens som också grundar sig på ett rättvist utbyte av relevant information inom denna sektor så att alla fall av dominerande ställning kan beaktas.

2.1

I grönboken skiljer man på leverantörs- och distributörskedjor för livsmedel och icke-livsmedel. Detta är helt motiverat, eftersom livsmedelskedjan jämfört med andra har sina egna särdrag.

2.2

Under de senaste två årtiondena har det skett stora koncentrationer bland företagen inom leverantörs- och distributörskedjorna, och detta har lett till verkliga oligopol. När det gäller livsmedelskedjan är det framför allt inom detaljhandeln som det har skett en koncentration. Detta gäller i något mindre grad även för livsmedelsförädlingssektorn och minst av allt den primära jordbruksproduktionen. Detta har lett till stora obalanser inom livsmedelskedjan, eftersom oligopolen har en stark förhandlingsposition gentemot sina betydligt mer splittrade affärspartner.

2.3

Kommittén är övertygad om att de strukturella obalanser som har uppstått leder till att otillbörliga affärsmetoder i vissa fall tillämpas och att dessa metoder ofta inte bara står i strid med rättvisa, ärlighet och etikett utan även med grundläggande rättsliga principer.

2.4

Uppgifterna i grönboken om att de första diskussionerna om otillbörliga affärsmetoder på EU-nivå inte började förrän 2009 stämmer inte. Det som hände detta år var att denna problematik fördes upp på kommissionens officiella dagordning. Redan 2005 antog EESK ett viktigt yttrande (2), som i en tid då frågan om otillbörliga affärsmetoder fortfarande var tabubelagd mycket kritiskt framhöll en mängd negativa aspekter i stormarknadernas beteende. Man bör också nämna den viktiga roll som Europaparlamentsledamöternas skriftliga förklaring från 2007 (3) spelade, där kommissionen direkt uppmanades att vidta nödvändiga åtgärder för att åtgärda situationen.

2.5

Enligt EESK är de resultat som högnivåforumet för en bättre fungerande livsmedelskedja hittills har uppnått ganska osäkra, eftersom den genomföranderam med "god praxis" som föreslås inte har lett till någon överenskommelse om att lösa det problemet som otillbörliga affärsmetoder utgör. Tre kommissionsledamöter har beklagat detta (4).

2.6

Europeiska konkurrensnätverkets rapport bekräftar att otillbörliga metoder tillämpas, framför allt inom livsmedelssektorn. Detta stämmer överens med EESK:s övertygelse om att stormarknadernas missbruk av sin ekonomiskt starkare ställning gentemot små och medelstora företag inom produktion och förädling av livsmedel är betydligt allvarligare än inom andra avtalsförhållanden. Ett bevis är också att det i åratal bara har varit dessa leverantörer av livsmedel till de stora storskaliga detaljhandelsföretagen som har gjort anmälningar och inga andra.

2.7

EESK noterar kommissionens uttalande om att användningen av otillbörliga metoder inverkar skadligt på EU:s ekonomi som sådan och inte bara på avtalsförhållandena mellan två företag.

3.1.1

Hittills har man inte officiellt ställt sig frågan om det råder avtalsfrihet i affärsrelationer, inte ens i förhållandet mellan stormarknader och små och medelstora livsmedelsproducenter. Fram till nyligen var avtalsfriheten ett av de främsta argumenten mot bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder, inte bara från stormarknadernas utan även från de offentliga myndigheternas sida. Att kommissionen i grönboken nu överger denna ståndpunkt och uttryckligen medger att det inte råder någon faktisk avtalsfrihet vid betydande obalans i ekonomisk styrka mellan två avtalsslutande parter, är enligt kommittén ett mycket viktigt steg.

3.1.2

Att man erkänner att det inte råder avtalsfrihet är enligt kommittén en grundläggande förutsättning för att man effektivt ska kunna leta efter sammanhängande lösningar på problem som beror på obalanser i leverantörs- och distributörskedjan, framför allt på livsmedelsområdet.

3.1.3

Kommissionen fångar i detta avsnitt av grönboken mycket skickligt de otillbörliga affärsmetodernas väsen och deras främsta former. Framför allt i förhållandet mellan stormarknaderna och livsmedelsleverantörerna har den svagare parten inte något verkligt alternativ, eftersom det finns mycket få stora köpare på marknaden och, än viktigare, eftersom alla köpare har ungefär samma förhållningssätt till leverantörerna.

3.1.4

Flera exempel på otillbörliga affärsmetoder som nämns i dokumentet visar att vissa köpare inte tvekar att använda alla tillgängliga medel för att utverka ytterligare och helt oberättigade förmåner på den andra avtalsslutande partens bekostnad. Det handlar framför allt om betalningar för fiktiva tjänster eller om obeställda tjänster som saknar värde för den andra parten.

3.1.5

När det gäller de frågor som ställs i detta avsnitt av grönboken har EESK följande ståndpunkt:

3.2.1

Kommittén ställer sig positiv till att kommissionen här hänvisar till uppgifter från ett antal nationella konkurrensmyndigheter. Bortsett från dem som nämns rekommenderar vi framför allt samarbete med de franska och tjeckiska myndigheterna, eftersom dessa har direkta erfarenheter av att tillämpa nationella lagar mot otillbörliga affärsmetoder. Myndigheter som ska motverka monopolbildning har vid sina kontroller rätt att få insyn i räkenskapshandlingar (bl.a. avtal, fakturor och kontoutdrag) som gör det möjligt att direkt bevisa användning av otillbörliga metoder.

3.2.2

De exempel som nämns och som har tillhandahållits av de brittiska, spanska och irländska konkurrensmyndigheterna visar att många av de metoder som används inte bara bör betecknas som "oetiska", eftersom de tydligt faller utanför lagens gränser (framför allt när det handlar om "mobbning och trakasserier").

3.3.1

Det råder ingen tvekan om att otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av en starkare mot en svagare avtalsslutande part har en negativ inverkan, och minskade investeringar och innovationer inom produktion är en logisk följd av detta. Enligt EESK tar man dock inte i tillräcklig utsträckning upp effekterna på konsumenterna, eftersom dessa effekter inte bara yttrar sig i minskad innovation. I detta avsnitt talas det inte alls om hotet mot staternas ekonomiska intressen, som till viss del tas upp i tidigare avsnitt i grönboken. Detta är tydligast i länderna i Central- och Östeuropa, där den storskaliga distributionen av livsmedel helt och hållet befinner sig i händerna på företag från andra medlemsstater. Eftersom de lokala producenterna, till största delen små och medelstora företag, inte klarar av att uppfylla de ofta utpressningsliknande kommersiella villkoren, håller hela jordbruks- och livsmedelssektorn i regionen på att gå under, och de länder som traditionellt sett har varit självförsörjande på baslivsmedel har i stor utsträckning förlorat sin livsmedelstrygghet. Inhemsk produktion ersätts på så sätt av importerade varor av ofta mycket tveksam kvalitet.

3.3.2

EESK har följande svar på de frågor som ställs i detta avsnitt av grönboken:

4.1

När man analyserar den lagstiftning som redan finns på nationell nivå och EU-nivå verkar två faktorer vara framträdande. Att vissa ekonomiskt starka aktörer tillämpar otillbörliga affärsmetoder är i dag för det första ett allmänt känt och obestridligt faktum. De behöriga myndigheterna i en mängd medlemsstater har också kommit fram till att det krävs bestämmelser för att avhjälpa den rådande situationen.

4.2

Den utsträckning i vilken otillbörliga affärsmetoder tillämpas i dag, särskilt mellan storskaliga detaljhandelsföretag och livsmedelsproducenter, är framför allt ett tecken på hur föråldrad konkurrenslagstiftningen är. Vissa av de otillbörliga affärsmetoder som tillämpas tyder på kraftigt snedvridna konkurrensförhållanden och att vissa företag verkligen har en dominerande ställning som inte kan hanteras med den nuvarande antimonopollagstiftningen.

4.3

Utöver att se över konkurrenslagstiftningen är det fullständigt legitimt att man på EU-nivå förbjuder användning av vissa på förhand fastställda otillbörliga metoder, så att man uppnår den så välbehövliga harmoniseringen av den splittrade rättsliga miljön. Det måste dock finnas ett logiskt samband mellan bestämmelserna om otillbörliga affärsmetoder och den ändrade antimonopolslagstiftningen, så att det bara är de logiska initiativtagarna till ett avtal med otillbörliga kommersiella villkor, dvs. den part som har en dominerande ställning, som bestraffas.

4.4

För att dessa harmoniserade bestämmelser ska bli verkningsfulla måste man ta hänsyn till att det finns en "risk att bli struken" från leverantörslistan och att svagare avtalsslutande parter, framför allt små och medelstora företag som levererar till stormarknader, därför inte vågar anmäla. Målsättningen med bestämmelserna måste vara bredare än att bara lösa problem mellan företag.

4.5

EESK har följande svar på de frågor som ställs i detta avsnitt av grönboken (och som inte har besvarats i tidigare avsnitt):

5.1.1

Kommittén instämmer i kommissionens uppfattning att de mekanismer som i dag tillämpas mot otillbörliga avtalsvillkor på nationell nivå rent generellt är otillräckliga. De främsta orsakerna till detta är att man inte tar hänsyn till att det faktiskt inte råder avtalsfrihet och till att det finns en "rädsla för bli struken" från leverantörslistan och därmed ett visst klimat av rädsla. Detta problem har man hittills bäst lyckats hantera i Frankrike, där tillsynsorganet också ingriper på grundval av icke-formella uppgifter och på eget initiativ. Bekämpningen av otillbörliga metoder grundar sig dessutom på skyddet av staternas ekonomiska intressen och inte på skyddet av den svagare avtalsslutande parten.

5.1.2

I vissa medlemsstater finns det lagar mot otillbörliga avtalsvillkor men i andra återigen inte. Dessutom finns det betydande skillnader mellan de enskilda lagarna. Detta är utan tvivel ett visst hinder för gränsöverskridande handel (fråga nr 16).

5.1.3

Det enda förståndiga sättet att hantera de negativa effekterna av skillnaderna mellan lagarna på området i en gemensam strategi är enligt EESK att man antar harmoniserande lagstiftning mot otillbörliga avtalsvillkor (fråga nr 17).

5.2.1

EESK instämmer i kommissionens påstående att det i nuläget inte finns någon specifik mekanism för kampen mot otillbörliga affärsmetoder på EU-nivå. Kommittén är också övertygad om att man för att övervinna faktorn rädsla måste ge de nationella organ som har behörighet på detta område befogenhet att agera på eget initiativ, godta anonyma eller informella anmälningar och utdöma påföljder (fråga nr 18).

6.1

Kommittén instämmer i att otillbörliga affärsmetoder tillämpas i hela leveranskedjan för livsmedel och icke-livsmedel, men är med tanke på vad som nämns ovan övertygad om situationen är som mest allvarlig i förhållandet mellan stora livsmedelsdistributörer och små och medelstora producenter.

6.2

När det gäller de arvoden som krävs för att bli upptagen på en leverantörslista är det inte alls tydligt vilken motprestation som motsvarar det arvode som en potentiell leverantör måste betala. Betalningen av detta arvode, som är ett nödvändigt förhandsvillkor för allt kommersiellt samarbete, ger i de flesta fall inte heller leverantören någon garanti för att köparen verkligen köper varan av leverantören eller mot att leverantören utan anledning "blir struken" från köparens leverantörslista.

6.3

S.k. leverantörsrabatter ingår i de storskaliga detaljhandelsföretagens rutinmässiga vardagspraxis, och enligt EESK är den allmänna nyttan av dessa minst sagt tveksam. Å ena sidan är leverantörsrabatterna en symbol för missbruk av en verkligt dominerande ställning eftersom de ofta används som täckmantel för obeställda eller fiktiva tjänster. Å andra sidan leder de till en mycket dålig insyn i vinstfördelningen. Leverantörsrabatterna gör det mycket svårt för leverantörer (och utomstående observatörer) att fastslå hur mycket som faktiskt har betalats för en levererad vara. I själva verket förutsätter leveransen av en vara att leverantören godtar tjänster som erbjuds av köparen. Enligt EESK bör avgifterna för verkliga och motiverade tjänster som köparen tillhandahåller räknas in i inköpspriset för livsmedlen.

6.4

EESK har följande svar på de frågor som ställs i detta avsnitt av grönboken (och som inte har besvarats i tidigare avsnitt):

12.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 327/33

1.1

EESK stöder kommissionens mål att placera smart lagstiftning högt upp på dagordningen. Lagstiftning är nödvändig, men den måste vara väl utformad om EU:s politiska mål ska kunna uppnås till minsta möjliga kostnad. EESK välkomnar de satsningar som kommissionen gjort under årens lopp för att främja utformning och tillämpning av bättre regleringsverktyg, t.ex. konsekvensbedömningar och deltagande från berörda aktörer.

1.2

Kommittén vill därför framföra följande:

2.1

I november 2011 offentliggjorde kommissionen en rapport om "Att minska regelbördan för små och medelstora företag – Anpassning av EU:s regler till småföretagens behov" (1), där den fastställde åtgärder med specifik inriktning på små och medelstora företag. Rapporten återspeglade principen "tänk småskaligt först" som anges i småföretagsakten (2), och som kräver att man tar hänsyn till konsekvenserna för små och medelstora företag vid utformningen av lagstiftning och att befintlig lagstiftning förenklas. Kommissionen förklarade sig villig att ta itu med bördan för de små och medelstora företagen i ett nytt program om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (Refit: Regulatory Fitness and Performance Programme) (3), som också lanserades i december 2012.

2.2

Kommissionens meddelande till rådets vårtoppmöte, "Smart lagstiftning – tillgodose de små och medelstora företagens behov" (4), som antogs den 7 mars 2013, innehåller en inventering av alla de åtgärder som kommissionen vidtagit sedan 2011 i fråga om bördan för småföretag. Här granskas framstegen på följande områden:

3.1.1

EESK har alltid stött och uppmuntrat initiativ för bättre lagstiftning, vilket framgår av tidigare yttranden (5). Kommittén noterar att smart lagstiftning visserligen är nödvändig för alla företag, men att onödig byråkrati får oproportionerligt stora konsekvenser för mikroföretag och små företag. Därför måste tillämpningen av principen "tänk småskaligt först" vara en prioritering när man utarbetar ny lagstiftning och genom hela beslutsprocessen.

3.1.2

De små och medelstora företagen skiljer sig åt vad avser storlek, verksamhetsområde, mål, finansiering, ledning, geografisk placering samt rättslig status (6). De politiska beslutsfattarna måste därför beakta dessa faktorer när de utarbetar lagstiftning för dem. De måste komma ihåg att enskilda bestämmelser kanske inte tycks särskilt betungande, men att det bland annat är ansamlingen av lagar och bestämmer som avskräcker ett mikroföretag eller ett småföretag från att utveckla nya idéer, utvidga sin marknadsnärvaro eller anställa nya medarbetare.

3.1.3

Som en konsekvens av detta uppfattar många små och medelstora företag, särskilt mikro- och småföretag, lagstiftning som ett sätt att kväva företagsutvecklingen snarare än som ett sätt att underlätta tillväxt. EESK anser att smartare lagstiftning på EU-nivå inte kommer att hjälpa om det inte i lagstiftningen tydligt fastställs vilka företag man försöker hjälpa och vilka (eventuella) undantag som dessa företag kan åtnjuta eller åberopa. EESK uppmanar därför med kraft kommissionen att göra en fullständig utvärdering av konsekvenserna för små och medelstora företag (småföretagstest) i samband de konsekvensbedömningar som genomförs i de olika generaldirektoraten. Vår kommitté anser att dessa småföretagstest måste innehålla uppgifter om förslagens potentiella kostnader och fördelar med beaktande av företagens storlek, varvid man bör göra tydlig åtskillnad mellan mikroföretag, små företag och medelstora företag. Om småföretagstesten inte genomförs korrekt skulle det leda till ett negativt yttrande från konsekvensbedömningsnämnden.

3.2.1

EESK anser att konsekvensbedömningarna (7) är en nyckelfaktor för utformningen av politiken för små och medelstora företag på EU-nivå. Kommittén anser att kommissionen bör förbereda gedigna konsekvensbedömningar som är lämpliga för sitt syfte och logiska. Kommittén vill påminna kommissionen om att subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna måste respekteras. Konsekvensbedömningarna måste också inriktas på kostnadsanalys. De ökade kostnader som lagstiftningen innebär för företagen gör viss verksamhet olönsam, verksamhet som skulle ha varit lönsam om det inte vore för regleringen. Som en följd av detta kommer vissa små aktörer att tvingas lämna marknaden, vilket minskar potentialen för ekonomisk verksamhet inom den privata sektorn. EESK uppmanar kommissionen att offentliggöra en årsredovisning som kontrollerats av ett oberoende organ över den totala nettokostnad som lagstiftningsförslagen orsakar för företagen. Denna redovisning bör också innehålla information om viktiga förändringar av politiska förslag som gjorts som en följd av konsekvensbedömningar.

3.2.2

EESK inser att konsekvensbedömningar är tekniska dokument, men de kan bli ogenomträngliga som en följd av omfång och språkbruk, särskilt för småföretag som skulle vilja bidra. Kommittén rekommenderar därför att de görs mer användarvänliga (8) genom att man utgår från en standardiserad mall och tillhandahåller en tydlig sammanfattning där man lyfter fram de viktigaste punkterna och fokuserar på var och en av de olika undergrupperna av små och medelstora företag.

3.2.3

EESK efterlyser oberoende och öppen granskning från de berörda aktörernas sida av utkasten till konsekvensbedömningar, inte minst från företagsorganisationer som företräder mikroföretag samt små och medelstora företag, i syfte att säkerställa att konsekvensbedömningarna är av hög kvalitet och utarbetas i enlighet med riktlinjerna (9).

3.2.4

I konsekvensbedömningarna bör man i detalj bedöma hur och i vilken utsträckning särskilda åtgärder och modeller (t.ex. undantag, förenklingar osv.) bör användas för att minska regelbördan för små och medelstora företag. Vi välkomnar ökad användning av småföretagstesten, men vi vill påminna om behovet av en noggrann och separat granskning av lagstiftningens konsekvenser för de tre olika undergrupperna, och därefter en prövning av möjligheterna till undantag för mikroföretagen från de nya bestämmelserna eller till regellättnader.

3.2.5

EESK noterar att kommissionen tycks vara på väg bort från sina planer på ett generellt undantag för mikroföretag från EU-bestämmelser efter konsekvensbedömning. EESK välkomnar detta och understryker att smart lagstiftning bör anpassas till företagets typ och storlek och inte vara alltför komplicerad. Om dessa villkor är uppfyllda blir det lätt för företagsägarna att ta fram lämpliga interna förfaranden som uppfyller målen för smart lagstiftning.

3.2.6

Mikroföretag och småföretag inser att de befinner sig närmare sina kunder än stora, multinationella företag. De inser också att det finns en växande efterfrågan från kunderna på lokala företag som har en etisk profil och värnar om den lokala miljön. EESK påminner kommissionen om att det därför är av central betydelse att de standarder och bestämmelser som reglerar kvaliteten på företagen, deras produkter och deras tjänster faktiskt respekteras av företagen om de vill bli framgångsrika och förbli konkurrenskraftiga på olika marknader. Att t.ex. undanta mikroföretagen från konsumentskydds- och miljöskyddsbestämmelser skulle i slutändan kunna skada dessa företag (10).

3.2.7

Konsekvensbedömningarna bör utöver vad som tidigare nämnts även syfta till att exakt mäta den dominoeffekt som sådana åtgärder skulle kunna få som har som målsättning att minska den administrativa bördan genom en ändring av lagstiftningen för små och medelstora företag. På så vis skulle eventuella sidoeffekter visa sig som kan ändra den sociala jämvikten och förbindelserna med de statliga myndigheterna (svartarbete, kännedom om skatteinformation, sociala avgifter, kvalifikationer och typ av arbetskontrakt osv.).

Det hör till sakens natur att en smart lagstiftning som riktar sig till små och medelstora företag bör syfta till att de externa effekterna ska vara om inte obefintliga så åtminstone utan negativa konsekvenser. Vi vill påminna kommissionen om att smart lagstiftning varken bör undergräva arbetstagarnas rättigheter (11) eller minska deras grundläggande skyddsnivå, särskilt i fråga om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

3.3.1

EESK välkomnar upprättandet av en årlig resultattavla för små och medelstora företag som gör det möjligt att följa specifika åtgärder genom de olika stegen i beslutsfattandet. Vi ser fram emot genomförandet och resultaten.

3.3.2

EESK anser att kommissionen fortlöpande bör övervaka resultattavlan för små och medelstora företag genom en centraliserad samordningstjänst i nära samarbete med olika EU-institutioner och EU-organ. Medlemsstaterna och organisationer som företräder små och medelstora företag uppmanas också att delta.

3.4.1

EESK ser positivt på att färdplanerna, som informerar de berörda aktörerna om möjliga kommissionsinitiativ, görs tillgängliga för dem i anslutning till planerat förberedande och rådgivande arbete. Information om samråd med aktörerna bör ges bred spridning så att aktörerna kan reagera i god tid. Samråden bör dock inte baseras på kvantitet utan på kvalitet, och de bör underbyggas med empiriska belägg från intervjuer med verkliga företagare, anställda och företagsorganisationer, besök eller observationer av mikroföretag och småföretag. Vi vill påminna kommissionen om att färdplanerna alltid bör innehålla en första ungefärlig uppskattning av förväntade kostnader så att aktörerna kan göra en kvalitativ kontroll av eventuella konsekvenser. Kommittén vill erinra om att grundliga samråd med aktörerna är av stor betydelse för insamlingen av högkvalitativa uppgifter och för utarbetandet av förslag till smart lagstiftning.

3.4.2

Efter samrådet undrar många av företagssammanslutningarna och deras medlemmar om deras insatser för att identifiera potentiella problem och möjliga lösningar har gett något resultat. EESK förespråkar att några av dem, utsedda i enlighet med ett officiellt förfarande, får delta i konsekvensbedömningsnämnden som externa sakkunniga i syfte att granska kommissionens förslag ytterligare för att säkerställa god förståelse för de olika koncepten.

3.4.3

På senare år har EESK noterat en relativ ökning av antalet delegerade akter från lagstiftarna. Många av de beslut som tas i form av delegerade akter kan få stora konsekvenser för de små och medelstora företagen. Kommittén anser därför att samrådens omfattning bör utökas så att de också innefattar vissa viktiga delegerade akter som kan få avsevärda ekonomiska, miljömässiga eller sociala följder för en viss sektor eller för viktiga aktörer.

3.4.4

EESK efterlyser en verklig och strukturerad dialog med de små och medelstora företagen och olika parter i samband med att lagstiftning utarbetas. Detta partnerskap bör säkerställa deltagande av alla små och medelstora företag och deras organisationer, särskilt sammanslutningar av småföretag som hävdar tillämpningen av principen "tänk småskaligt först" och engångsprincipen från småföretagsakten (12) för att stimulera effektivitetsmålen.

3.4.5

EESK stöder i princip Enterprise Europe Network (EEN). Vi beklagar att dess potential ännu inte har uppnåtts – många europeiska små och medelstora företag tycks omedvetna om dess existens. De tjänster som EEN erbjuder borde baseras på de små och medelstora företagens verkliga krav och behov, i nära samarbete med de små och medelstora företagens organisationer.

Kommittén anser att värdorganisationerna för Enterprise Europe Network bör få stöd så att de kan avsätta större resurser till arbetet för små och medelstora företags behov i kontakterna med den offentliga administrationen. EESK anser att detta stöd särskilt bör inriktas på de minsta företagen, som bör höras direkt av sitt lokala Enterprise Europe Network-centrum när det gäller regleringsfrågor. Resultaten av mötena och bidragen från de små och medelstora företagens organisationer bör beaktas av kommissionens alla avdelningar, i linje med principen "tänk småskaligt först".

3.4.6

Vi välkomnar utvidgningen av ansvarsområdet för arbetsgruppen för administrativa bördor med oberoende intressenter på hög nivå ("Stoiber-gruppen") (13). Kommittén skulle särskilt gärna se att gruppen fick en ny nyckelroll när det gäller att bistå kommissionen vid utarbetandet, övervakningen och genomförandet av all politik som rör mikroföretag och småföretag, i nära samarbete med organisationer för små och medelstora företag och fackföreningar.

3.4.7

EESK noterar resultatet av "tio-i-topp"-samrådet om de värsta exemplen på byråkrati som drabbar de små och medelstora företagen (14). Kommittén uppmanar kommissionen att reagera på resultaten så snart som möjligt genom att offentliggöra särskilda förenklingsförslag.

3.5.1

EESK ställer sig bakom genomförandet av en kontroll av lagstiftningens ändamålsenlighet i fråga om politiken för små och medelstora företag (15) (det s.k. Refit-programmet). EESK ser fram emot att få ta del av resultaten av pilotförsöken (16) och uppmuntrar kommissionen att införa ytterligare kontroller i programmet för 2014 för viktiga områden som vi anser vara av central betydelse för att skapa tillväxt och sysselsättning. Kommissionen uppmanas att på sin webbplats offentliggöra alla kontroller som har genomförts eller som planeras.

3.5.2

Vi föreslår också en övergripande kontroll av den EU-lagstiftning som företagen möter när de handlar över EU:s yttre gränser. Kommittén anser att den regleringsbörda som denna lagstiftning orsakar är tung, och menar att en sådan kontroll skulle utgöra ett betydande bidrag till EU:s dagordningar för smart lagstiftning, tillväxt och handel.

3.5.3

Vi uppmanar kommissionen att använda Refit-programmet för att finna befintliga och planerade bestämmelser som inte längre fyller någon funktion och föreslå att de upphävs så snart som möjligt, och för att konsolidera befintlig lagstiftning som en del av förenklingssträvandena. Vi rekommenderar att alla minskningsmål ska vara mätbara och inriktade på att ge konkreta, positiva förändringar för företagen.

3.5.4

EESK föreslår ett bättre val av rättsliga instrument, bl.a. mekanismer för själv- och samreglering (17).

3.6.1

EESK pekar på att smart lagstiftning är ett gemensamt ansvar för alla som deltar i utarbetandet av EU:s politik, oavsett om det är på EU-nivå eller på medlemsstatsnivå.

3.6.2

På EU-nivå:

3.6.3

På medlemsstatsnivå:

12.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 327/38

1.1

EESK håller med om att det är viktigt för Europa att ha ett självständigt rymdövervakningssystem för att skydda sin egen rymdinfrastruktur och sina uppsändningar, och välkomnar kommissionens initiativ som för första gången behandlar frågan och föreslår alternativ för att inleda en samarbets- och integrationsprocess inom detta område i EU.

1.2

EESK stöder kommissionens idé om att medlemsstaterna ska lägga fram konkreta förslag för godkännande av kommissionen, eftersom Europa har ett uppenbart intresse av information av sådan kvalitet och kvantitet som planeras och av att dela kunskap om metoder och resurser för dataanalys.

1.3

Kommittén är medveten om svårigheten att finna gemensamma lösningar mellan medlemsstaterna och anser att kommissionens förslag är ett första och viktigt steg mot mer ambitiösa mål för samarbete. Förekomsten av starka militära intressen i detta program gör det mycket svårt att skapa en gemensam infrastruktur, och kommittén hoppas att detta initiativ leder till att en sådan skapas så fort som möjligt. Det är dock bra att sätta igång med grunden för detta samarbete mellan det civila och det militära, som bör delas med ESA, Europeiska försvarsbyrån och direktoratet för krishantering och planering.

1.4

Enligt EESK bör man prioritera att använda finansieringen för SST:s verksamhet under de sju år som tjänsten etableras för att bygga upp en första början till en oberoende europeisk kapacitet dit en del av den kapacitet som för närvarande finns i medlemsstaternas försvarsdepartement överförs. Detta bör uppnås med hjälp av optiska teleskop som redan används i Europa (Kanarieöarna) och genom att bygga minst en europeisk radar i samma klass som de som används för försvarsfunktionerna. Detta skulle ge intrycket av en långsiktig investering där nya kunskaper och färdigheter överförs till den civila sektorn för att förbättra de europeiska medborgarnas livskvalitet.

1.5

För de sju år som planerats för genomförandet av detta program anser EESK att det är nödvändigt att fastställa särskilda bestämmelser för att förtydliga den tjänstenivå som de nationella partnerna förväntar sig med hänsyn till den mängd och typ av data som ska lämnas och deras frekvens, kvalitet och tillgänglighet. På så sätt finns de nödvändiga instrumenten tillgängliga för att utvärdera tjänsten på liknande sätt som för forskningsprogrammen inom det sjunde ramprogrammet, där dessa parametrar är tydliga och överenskomna.

1.6

EESK rekommenderar att åtkomstkriterierna till programmet hålls öppna och förklaras tydligare i artikel 7.1 a. Det är viktigt att inte bara de länder som redan besitter en oberoende kapacitet (t.ex. Frankrike, Tyskland, Storbritannien) är berättigade att delta i programmet, utan att alla får delta som har möjlighet att ställa kompetens till förfogande för hanteringen av data. Den föreslagna texten bör ses över.

1.7

Kommittén noterar att övervakningsverksamheten (kallad Space Situational Awareness, SSA) förutom Space Surveillance and Tracking också omfattar Space Weather (rymdväder, om solens magnetiska aktivitet) och övervakning av jordnära objekt.

1.8

Det är ett välkänt faktum att de faror för rymdinfrastrukturen som beror på solaktivitet är minst lika stora, om inte mycket större, när man beaktar effekterna av särskilt intensiva händelser. EESK anser att de två aspekterna, som ursprungligen avsågs i definitionen av SSA, bör övervakas parallellt. Kommittén uppmanar därför kommissionen att utarbeta en övergripande och integrerad ram för de olika aspekterna av försvaret av rymdinfrastruktur, särskilt med ESA, som redan deltar aktivt i ett program för skydd mot solstrålning. I slutsatserna från konferensen om rymd- och säkerhetsfrågor, som hölls i Madrid den 10–11 mars 2011 (och som man hänvisar till i konsekvensanalysen), fastställs tydligt vägen för ett fördjupat samarbete på detta område mellan alla intressenter, särskilt EU, ESA och medlemsstaterna.

1.9

EESK stöder kommissionens förslag om att stärka samarbetet med USA och med andra stater som är intresserade av ett gemensamt projekt för skydda rymdinfrastrukturen i syfte att undvika farliga och ibland katastrofala kollisioner, bland annat med små objekt som kan slå ut en satellit som är dyr och oumbärlig för mänsklig verksamhet.

2.1

Kommissionen föreslår i meddelandet att man inrättar ett nytt europeiskt program för rymdövervakning och spårning av objekt i omloppsbana runt jorden, som kallas Space Surveillance and Tracking, SST.

2.2

Programmet inrättas som ett svar på behovet av att skydda den europeiska rymdinfrastrukturen, särskilt den som involverar programmen Galileo och Copernicus/GMES, men också europeiska uppsändningar, mot risker som rör kollisioner med rymdskrot.

2.3

I meddelandet fastställs också programmets rättsliga ram och dess finansiering för perioden 2014–2020.

2.4

Meddelandet åtföljs av en rapport (1) som särskilt handlar om fem finansierings- och förvaltningsmöjligheter för programmet och fastställer deras specifikationer, kostnader och fördelar.

2.5

Själva lagtexten föregås av en motiveringsdel som förklarar bakgrunden till förslaget.

2.6

Det preliminära totala bidraget från unionen till genomförandet av SST uppgår till 70 miljoner euro under perioden 2014–2020.

2.7

Denna kostnad skulle täcka driften av sensorer som redan ägs av de deltagande medlemsstaterna (vanligtvis deras militära strukturer) och ett varningssystem som bygger på data från de deltagande medlemsstaterna och som tillhandahålls av Europeiska unionens satellitcentrum (EUSC).

2.8

Deltagandet i programmet är frivilligt och kräver att de deltagande staterna har sensorer (teleskop, radar) som redan är i bruk samt nödvändiga tekniska resurser och personalresurser eller den kompetens som krävs för databehandling.

2.9

Enligt sammanfattningen av den konsekvensanalys som åtföljer förslaget uppgår kostnaderna i samband med kollisioner mellan skrot och europeiska satelliter i drift till minst 140 miljoner euro per år i Europa, en siffra som beräknas öka till upp till 210 miljoner euro som ett resultat av den förväntade ökningen på 50 % av tjänster relaterade till satellitsektorn under de kommande åren. Dessa siffror är en mycket försiktig beräkning och omfattar inte förlusten "på marken", dvs. den ekonomiska förlusten på grund av avbrott i tjänster som förlitar sig på satellitdata.

2.10

Det är viktigt att notera att nästan alla förluster orsakas av att satelliternas operativa livslängd förkortas på grund av manövrar som genomförs för att undvika kollisioner, inte av den fysiska förlusten av satelliter.

2.11

Även om flera medlemsstater redan har en egen övervakningstjänst anser kommissionen att EU:s medverkan är nödvändig för att samla den investering som krävs för att finansiera projektet, inrätta styrmekanismer, fastställa en datastrategi och se till att den befintliga och framtida kapaciteten används på ett samordnat sätt.

2.12

För närvarande utgör det amerikanska Space Surveillance Network (SSN), som förvaltas av det amerikanska försvarsdepartementet, standarden för alla varningstjänster. Samarbetet mellan EU och USA, där data från USA görs tillgängliga utan kostnad, anses otillräckligt, eftersom dessa data inte är tillräckligt tillförlitliga och EU inte kan ha kontroll över förvaltningen av dem.

2.13

Att införa denna tjänst skulle därför vara helt i linje med strategin att göra Europa oberoende inom områden som anses kritiska, särskilt tillträde till rymden.

2.14

För närvarande uppskattar man att 65 % av sensorerna för satelliter i låg bana runt jorden (LEO) i Europa helt eller delvis förvaltas av institutioner med anknytning till försvaret (2).

2.15

Europeiska rymdorganisationen (ESA) anses inte vara den lämpligaste byrån för att genomföra ett sådant program eftersom den inte har de resurser som behövs för att hantera konfidentiella data av det slag som härrör från sensorer som förvaltas av militären.

2.16

Det EU-organ som bör ansvara för driften av den tjänst som planerats för samordningen är Europeiska unionens satellitcentrum (EUSC), en EU-byrå som inrättades genom rådets gemensamma åtgärd av den 20 juli 2001 och som tillhandahåller geospatiala bildtjänster och produkter med olika nivåer av säkerhetsskyddsklassificering till civila och militära användare. EUSC skulle kunna underlätta tillhandahållandet av SST-tjänsterna och delta (i samarbete med de deltagande medlemsstaterna) i upprättandet och driften av SST-systemet, vilket är ett av målen i SST-stödprogrammet. I dagsläget föreskrivs dock inga åtgärder inom SST-området för EUSC.

2.17

Förvaltningen av programmet förväntas kräva en personal på 50 personer (inklusive personal som ställs till förfogande av deltagande medlemsstater, EUSC och kommissionen).

3.1

EESK anser att förslaget inte föreskriver skapandet av tillräckliga instrument och färdigheter på EU-nivå för insamling och analys av data. Därför kommer Europa i slutet av den fem år långa finansieringsperioden för detta program att befinna sig i samma situation som fem år tidigare, och förmodligen behöva förnya detta avtal för att säkerställa kontinuitet i tillhandahållandet av data från försvaret i de deltagande medlemsstaterna.

3.2

Det fastställs inga krav på tillgänglighet, kvalitet och aktualitet för de data som de nationella organen ska tillhandahålla för den föreslagna finansieringen på 70 miljoner euro. Därför är det svårt att fastställa kriterier för utvärderingen av den tjänst som tillhandahållits. Detta blir möjligt först när kommissionen har antagit de genomförandeakter som bör utarbetas.

3.3

Medlemsstaterna anser att ESA inte ger tillräckliga garantier för behandlingen av känsliga data och att EUSC bör ansvara för den. De länder som har en egen övervaknings- och spårningstjänst (t.ex. Storbritannien, Frankrike, Tyskland) sköter dock uppgiften genom ett samarbete mellan rymd- och försvarsorganisationer, vilket antyder att denna typ av samarbete mellan sådana organisationer faktiskt är effektivt. Därför är det oklart varför ESA utesluts från en tjänst av detta slag, inte minst med tanke på att ESA redan deltar i en global tjänst för varning och katastrofhantering, International Charter on Space and Major Disasters.

3.4

SST-programmet är en av de tre delarna i det förberedande programmet för Space Situational Awareness (SSA), som preoperativt drivs av ESA sedan 2009. De andra två är Space Weather (rymdväder) och Near-Earth Objects (jordnära objekt).

3.5

ESA:s förberedande SSA-program har finansierats med en budget på 55 miljoner euro. Förhållandet mellan dessa två program är oklart. Framför allt är det oklart hur denna SST-tjänst kommer att fungera jämsides med ett liknande system som genererar och hanterar varningar om risker som härrör från solaktivitet.

3.6

Det är nyttigt att jämföra graden av de skador som orsakas av kollisioner med skrot med de skador som beror på geomagnetisk aktivitet och solaktivitet. Enligt en studie från amerikanska NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration) (3) är de ekonomiska förluster som beror på solstormars inverkan på satellitinfrastrukturen mycket stora. År 2003 förstördes ADEOS-2, en japansk satellit värd 640 miljoner dollar, av intensiv solaktivitet. År 1997 orsakade en magnetisk storm förlusten av telekommunikationssatelliten Telstar, värd 270 miljoner dollar, och 1989 orsakade en annan magnetisk storm ett nio timmars strömavbrott i Kanada, med skador som uppskattades till 6 miljarder dollar.

3.7

Det antas att en enorm solstorm (solar superstorm), som den som inträffade år 1859, i dag skulle orsaka skador på 30 miljarder dollar bara på geostationära satelliter, medan skadorna på elnätet skulle höja denna siffra till 1–2 biljoner dollar, och det skulle krävas 4 till 10 år för att helt återställa driften (4).

3.8

Risknivån på grund av solaktivitet är minst lika hög som på grund av skrot. De borde därför behandlas gemensamt, såsom föreslogs vid konferensen i Madrid i mars 2011. I meddelandet klargörs emellertid inte vem som ska stå för en sådan operativ tjänst för varningar om solaktivitet.

3.9

EESK anser att förslaget bör beakta skyddet av europeisk rymdinfrastruktur, som också omfattar en kompletterande verksamhet för övervakning av rymdväder (Space Weather), tidsplanen för genomförandet och integrationsgraden för de två systemen.

4.1

Enligt artikel 5.2 ska inga nya tillgångar skapas, utan medlemsländerna ska bara återanvända sina befintliga tillgångar. I kapitel 2 i motiveringen sägs dock uttryckligen att de nuvarande tillgångarna är otillräckliga. Det är alltså inte helt klart vilken typ av system man i detalj vill genomföra, inte heller när det gäller de fem typer som anges i den bifogade konsekvensanalysen.

4.2

Systemets tekniska specifikationer definieras inte uttryckligen. Dess syfte förklaras men man hänvisar till en framtida diskussion mellan medlemsstaterna för att avgöra vad det ska omfatta.

4.3

Förhållandet mellan militär och civil användning. Systemet är byggt som ett civilt system. Den största delen av informationen kommer dock från militära källor. Det finns inga uttryckliga krav eller protokoll som tvingar militären att lämna denna information till den civila parten. Även här hänvisar man i dokumentet till ett framtida beslut i frågan.

4.4

Förhållandet mellan medlemsstaterna och EU. I förslaget konstateras att alla sensorer är, och måste förbli, i de enskilda medlemsstaternas ägo. Det verkar inte finnas uttryckliga krav som garanterar en miniminivå på data- och informationsflödet.

4.5

Definition av tjänsten. Förslaget ger ingen uttrycklig definition. Det är alltså inte möjligt att bedöma om den är tillräcklig för de projekt som fastställts för programmet.

4.6

I sin resolution av den 26 september 2008, "Att gå vidare med den europeiska rymdpolitiken", hänvisade rådet till behovet av att "utveckla en kapacitet för att uppfylla de europeiska användarnas behov av en omfattande medvetenhet om situationen inom rymdmiljön".

4.7

Det är viktigt att fortsätta utveckla såväl SST-programmet som befintliga SSA-program.

4.8

"Indikatorerna för bedömning av resultat eller verkan" i punkt 1.4.4 är ganska tautologiska och har operativt sett inte mycket att tillföra efterhandsbedömningen av programmets effektivitet.

4.9

Utöver definitionen av styrning är systemets driftsmodell inte bra definierad.

Medlemsstaternas deltagande är inte obligatoriskt. Vilka är minimikraven för en välfungerande tjänst?

12.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 327/42

1.1

Med hänsyn till varumärkenas obestridliga ekonomiska värde och deras positiva effekt på den inre marknadens funktionssätt är den gällande överstatliga ramlagstiftningen uppenbarligen otillräcklig. Förslaget till direktiv innebär emellertid ett framsteg i förhållande till den nuvarande situationen, som utmärks av rättsliga skillnader mellan EU:s och medlemsstaternas ramlagstiftningar.

1.2

Kommittén förespråkar följaktligen ett starkare skydd för de immateriella rättigheter som ingår i en legitim användning av ett varumärke och stöder, så långt det är möjligt, varumärkesregistreringen i EU samt uppmanar kommissionen att stödja Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (KHIM) i dess uppgifter att övervaka dessa rättigheter.

1.3

EU-lagstiftningen ger på så sätt innehavaren av ett varumärke både ensamrätt att använda det i vinstsyfte ("ius utendi") och möjligheten att förhindra att det utnyttjas genom skadliga handlingar av tredje man, som imiterar eller obehörigt utnyttjar dess särskiljande drag ("ius prohibendi"). Kommittén efterlyser förebyggande åtgärder och skadestånd vid piratkopiering som innebär förlorad konkurrenskraft för de europeiska företagen.

1.4

I gällande EU-lagstiftning anges dock inte klart villkoren för hur varumärkesinnehavaren kan vidta effektiva åtgärder för att förhindra sådana handlingar.

1.5

Generellt sett bör hela harmoniseringsprocessen inom de närmaste åren utmynna i enhetliga varumärkesrättsliga bestämmelser. EU bör också anta ett regelverk för varumärken som bland annat fastställer skapandet av ett flexibelt, enhetligt och ekonomiskt förfarande som gör det lättare för berörda parter att frivilligt välja att registrera varumärken och att komma till rätta med de nuvarande lagstiftningsskillnaderna.

1.6

EESK bör spela en aktiv roll i lagstiftningsförfarandet inför antagandet av samtliga lagar som rör immateriella rättigheter. Därför beklagar vi att förslaget till ändring av förordningen om gemenskapsvarumärken inte remitterats till kommittén.

1.7

EESK hoppas att det i framtiden kommer att finnas ett system som säkerställer ett enhetligt varumärkesskydd för företag och konsumenter.

2.1

På internationell nivå regleras varumärkeslagstiftningen av Konventionen för industriellt rättsskydd, som undertecknades i Paris den 20 mars 1883 och senast reviderades i Stockholm den 14 juli 1967 och ändrades den 28 september 1979 (1) (nedan "Pariskonventionen").

2.2

Enligt artikel 19 i Pariskonventionen förbehåller sig de stater som omfattas av konventionen rätten att separat ingå särskilda ömsesidiga överenskommelser om industriell äganderätt.

2.3

Denna bestämmelse utgjorde grunden för antagandet av Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid registrering av varumärken, som antogs vid den diplomatiska konferensen i Nice den 15 juni 1957 och som senast reviderades i Genève den 13 maj 1977 och ändrades den 28 september 1979 (2). En expertkommitté ser vart femte år över Niceklassificeringen.

2.4

Enligt databasen inom den internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (nedan kallad "den internationella byrån") är det bland EU-länderna bara Cypern och Malta som inte är anslutna till Niceöverenskommelsen, men båda använder sig av Niceklassificeringen.

2.5

Varumärkesskyddet är i grunden territoriellt eftersom varumärket utgör en egendomsrättighet som skyddar ett tecken på ett bestämt territorium.

2.5.1

I EU:s primärrätt fastställs skyddet av immateriella rättigheter i artikel 17.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

2.5.2

Dessutom fastställs i artikel 118 i EUF-fördraget att inom ramen för den inre marknadens upprättande eller funktion ska Europaparlamentet och rådet, i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, föreskriva åtgärder i europeiska lagar för att skapa europeiska rättigheter som säkerställer ett enhetligt skydd för immateriella rättigheter i unionen och för att upprätta centraliserade system för beviljande av tillstånd, samordning och kontroll på unionsnivå.

2.6

I EU samexisterar skydd av nationella respektive europeiska varumärken. Innehavaren av ett nationellt varumärke kan utöva de rättigheter som följer av varumärket på medlemsstatens territorium i enlighet med det skydd som fastställs av den nationella varumärkeslagstiftningen. Innehavaren av ett gemenskapsvarumärke kan göra samma sak på de 28 medlemsstaternas territorium eftersom märket har rättsverkan på hela detta territorium.

2.7

Medlemsstaternas lagstiftning om varumärken harmoniserades delvis genom direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988, senare kodifierat som direktiv 2008/95/EG.

2.8

Parallellt med detta, och kopplat till de nationella varumärkessystemen, infördes genom rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken, kodifierad som förordning (EG) nr 207/2009, ett fristående system för registrering av enhetliga rättigheter med samma rättsverkan i hela EU. I detta sammanhang inrättades kontoret för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) (nedan kallat KHIM) för att ansvara för registrering och förvaltning av gemenskapsvarumärken.

2.9

Under de senaste åren har kommissionen inlett offentliga debatter om immateriella rättigheter där EESK har deltagit, och 2011 tillkännagav kommissionen en översyn av det europeiska varumärkessystemet i syfte att modernisera det på både EU-nivå och nationell nivå genom att göra det mer effektivt, ändamålsenligt och konsekvent.

2.10

I sin resolution av den 25 september 2008 om den övergripande europeiska planen mot förfalskning och piratkopiering efterlyste rådet en översyn av "Rådets förordning (EG) nr 1383/2003 av den 22 juli om tullmyndigheternas ingripande mot varor som misstänks göra intrång i vissa immateriella rättigheter och om vilka åtgärder som skall vidtas mot varor som gör intrång i vissa immateriella rättigheter" (3). EESK efterlyser förbättringar av ramlagstiftningen för att stärka skyddet av immateriella rättigheter av tullmyndigheterna och säkerställa en adekvat rättssäkerhet.

2.11

Det europeiska varumärkessystemet bygger på principen om samexistens och komplementaritet mellan nationellt varumärkesskydd och ett varumärkesskydd på EU-nivå.

2.12

Förordningen om ett europeiskt varumärke tillhandahåller ett heltäckande system med bestämmelser om samtliga frågor som rör materiell rätt och processrätt, medan direktivet omfattar en tillnärmning som endast gäller valda bestämmelser inom materiell rätt. Syftet med förslaget är att de materiella reglerna i allt väsentligt ska vara enhetliga och att åtminstone de viktigaste procedurreglerna ska vara förenliga.

2.13

Syftet med förslaget att främja innovation och ekonomisk tillväxt genom att göra varumärkesregistreringssystemen i hela EU mer tillgängliga och ändamålsenliga för företag tack vare lägre kostnader, mindre komplexitet, snabbare hantering samt bättre förutsägbarhet och rättslig säkerhet.

2.14

Detta omarbetningsinitiativ har följande konkreta mål:

2.15

Å ena sidan uppdaterar och förbättrar förslaget till direktiv gällande bestämmelser i följande avseenden:

2.16

Å andra sidan är avsikten med förslaget att uppnå en högre grad av materialrättslig tillnärmning genom att lägga till skydd av geografiska beteckningar och traditionella uttryck, skydd av renommerade varumärken och behandling av varumärken som förmögenhetsobjekt, eftersom det kan röra sig om överlåtelse av sakrätter, samt skydd av kollektivmärken.

2.17

Anpassningen av viktiga procedurregler omfattar beteckningen och klassificeringen av varor och tjänster, obligatoriskt granskningsförfarande, avgifter, invändningsförfarande, bristande användning som försvar i invändningsförfaranden, förfarande för upphävande eller ogiltighetsförklaring och bristande användning som försvar i förfaranden som avser ansökan om ogiltighetsförklaring.

2.18

Förslaget syftar även till att underlätta samarbetet mellan myndigheter. Som ett komplement till den rättsliga ramen för samarbete som föreslås i samband med översynen av förordningen utgör artikel 52 en rättslig grund för att underlätta samarbetet mellan KHIM och medlemsstaternas myndigheter för immateriella rättigheter.

3.1

EESK välkomnar Europeiska kommissionens förslag till direktiv som förefaller särskilt lägligt i ljuset av en konkurrenskraftig global ekonomisk miljö och konjunkturavmattningen i Europa.

3.1.1

Varumärket kan å ena sida bidra till att öka företagens affärsvärde och skapa kundlojalitet, och å andra sidan till att skydda konsumenterna.

3.1.2

Den senare aspekten har här stor betydelse av olika skäl:

3.2

Förslaget till direktiv kommer att innebära en avsevärd förbättring av den nuvarande rättsliga ramen i medlemsstaternas lagstiftning i tre avseenden:

3.3

Vad gäller den ekonomiska, handelsmässiga och rättsliga utvecklingen innehåller förslaget också viktiga nyheter, t.ex. en definition av ett varumärke som möjliggör återgivning med andra än grafiska medel och tydligare identifiering av varumärket, vilket ger möjligheter att registrera varumärken som kan återges med tekniska hjälpmedel som erbjuder tillfredsställande garantier.

3.4

Vi ser positivt på avsikten att uppnå en högre grad av materialrättslig tillnärmning, t.ex. genom att lägga till skydd av geografiska beteckningar och traditionella uttryck, skydd av renommerade varumärken och behandling av varumärken som förmögenhetsobjekt, exempelvis i samband med överlåtelser, vilket är viktiga aspekter av kommersiellt utnyttjande. Förslaget till direktiv omfattar kollektivmärken och garantimärken, vilket är mycket viktigt för såväl företagen som konsumenterna.

3.5

Slutligen välkomnar EESK anpassningen av de viktigaste procedurreglerna, eftersom detta innebär gemensamma regler dels för beteckning och klassificering av varor och tjänster i linje med de principer som fastställts av EU-domstolen, dels för obligatorisk granskning och förfaranden för invändning, återkallande eller ogiltighetsförklaring.

3.6

Kommittén ser också positivt på att utarbetandet av direktivförslaget har skett med stor öppenhet och deltagande från berörda sektorer ur det civila samhället.

3.7

EESK har dock vissa invändningar mot förslagets syfte och innehåll, oavsett de eventuella ändringar som kommer att finnas i förslaget till ändring av den gällande förordningen (EG) nr 207/2009, där ett fristående system för registrering av EU-enhetliga rättigheter fastställs, och som kommer att utgöra ett lagstiftningspaket tillsammans med direktivförslaget.

3.8

I det sammanhanget vill kommittén uttrycka sin förvåning över att förslaget COM (2013) 161 final av den 27 mars 2013 om ändring av ovannämnda förordning om gemenskapsvarumärken inte har blivit föremål för samråd med EESK.

3.9

Med tanke på att det handlar om en rättsakt med direkta konsekvenser på inre marknadens funktion (artikel 118 i EUF-fördraget) och som påverkar konsumentskyddsnivån (artikel 169 i EUF-fördraget) innebär en kontextuell och konsekvent tolkning av fördragets bestämmelser, som uttryckligen ger kommittén behörighet att yttra sig om frågor inom detta område, ett krav på att EESK ska delta i lagstiftningsförfarandet i samband med antagandet av denna akt.

3.10

EU-lagstiftningen ger på så sätt innehavaren av ett varumärke både ensamrätt att använda det i vinstsyfte ("ius utendi") och möjligheten att förhindra att det utnyttjas genom skadliga handlingar av tredje man, som imiterar eller obehörigt utnyttjar dess särskiljande drag ("ius prohibendi") (artikel 9 i förordning (EG) nr 207/2009).

3.11

I gällande EU-lagstiftning anges dock inte klart under vilka villkor varumärkesinnehavaren kan vidta relevanta åtgärder för att förhindra sådana handlingar.

3.11.1

Även om förslaget till direktiv innebär en avsevärd ökning av antalet fall där varumärkesinnehavaren kan förbjuda att tredje man använder varumärket (artikel 10) och fastställer en ny bestämmelse i detta avseende, nämligen överträdelse av innehavarens rättigheter genom användning av utstyrsel, förpackning eller andra sätt (artikel 11) eller otillåten användning av ett varumärke av ombud eller företrädare för innehavaren (artikel 13), är det en behörig domstol som måste avgöra lagens räckvidd om den berörda aktören inleder en rättsprocess.

3.11.2

Det blir därför det relevanta rättsliga organet som får fastställa om det finns en risk för förväxling eller obehörigt utnyttjande av det skyddade varumärket av tredje part och om så är fallet också fastställa den ersättning som innehavaren bör få som en följd av den talan som väckts.

3.11.3

Följaktligen erbjuder inte direktivförslaget något enhetligt skydd för varumärkesinnehavarens nyttjanderätt eller för konsumenternas rättigheter om de skulle påverkas av otillbörlig användning eller förfalskning av ett varumärke.

3.12

Komplementariteten mellan de övernationella och de nationella systemen för varumärkesskydd innebär därför en tydlig risk för att detta skydd inte är så snabbt och effektivt som möjligt, vilket det i linje med direktivets mål bör vara.

3.12.1

Det finns t.ex. inte någon garanti för att man kan komma tillrätta med nationella skillnader som följer av ett felaktigt genomförande av bestämmelserna i direktiv 2004/48/EG (om skyddet för immateriella rättigheter) när det gäller skyddsåtgärder som syftar till

3.12.2

Denna rättsliga osäkerhet förvärras om det är fråga om intrång i varumärkesinnehavarens rättigheter i en rad medlemsstater.

3.13

En bidragande orsak till detta är att det i direktivförslaget finns exempel på omständigheter som gör skyddet mer komplext.

3.13.1

I artikel 4.3 (Absoluta registreringshinder eller ogiltighetsgrunder) anges t.ex. att "ett varumärke ska kunna förklaras ogiltigt om den sökande gjorde sin ansökan om registrering av varumärket i ond tro" och att "varje medlemsstat [också får] föreskriva att ett sådant varumärke inte ska registreras".

3.14

Eftersom avsaknad av nyttjandeuppsåt enligt KHIM inte kan betraktas som ond tro, uppstår frågan vilken myndighet som då ska fastställa enhetliga kriterier som gör det möjligt för behöriga prövningsorgan att avgöra om det finns andra tecken på ond tro.

3.15

Denna lucka i reglerna är paradoxal vid en jämförelse med den nya bestämmelsen i direktivförslagets artikel 10.5, som ger innehavaren av ett registrerat varumärke rätt att förhindra tredje man från att införa varor från ett tredjeland in i tullunionen, utan att dessa har övergått till fri omsättning där. Därför ligger förslaget inte i linje med det aktuella målet i EU-domstolen om transitering av varor (förenade målen C-446/09 och C-495/09, Philips och Nokia) och upphäver varje antagande om eller bevis för god tro från tredje mans sida (4).

3.16

Å andra sidan kommer arbetet med att förebygga och bekämpa olagliga affärsmetoder av detta slag att tydligt stärkas om det i direktivförslaget fastställs en specifik rättslig grund som ger kommissionen befogenhet att intensifiera sina insatser genom samarbete med myndigheterna i tredjeländer där dessa affärsmetoder är allmänt utbredda och systematiska.

3.17

Inte heller bestämmelserna i artikel 45.1 i direktivförslaget är tillräckliga. Där anges i allmänna ordalag att "medlemsstaterna ska sörja för ett effektivt och snabbt administrativt förfarande inför sina myndigheter för att invända mot registrering av en varumärkesansökan av de skäl som föreskrivs i artikel 5". Det bör fastställas mer konkreta bestämmelser om detta förfarandes karaktär, och en rimlig tidsram inom vilken de behöriga nationella myndigheterna kan vidta åtgärder bör fastläggas juridiskt, i linje med artikel 41 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (rätt till god förvaltning).

3.18

Med avseende på den effektivitet och förutsebarhet som ett överstatligt skydd ger varumärkesinnehavarna krävs på samma sätt också en översyn av innehållet i de andra bestämmelserna i direktivförslaget, t.ex. artiklarna 44 och 52. Vad gäller artikel 44, som fastställer en ytterligare (klass)avgift för varje varu- och tjänsteklass utöver den första klass som ska inkluderas i den första (ansöknings- eller registrerings-)avgiften, bör det fastställas en maximal procentsats för dessa avgifter.

3.19

Vad gäller artikel 52 å andra sidan, som föreskriver samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter och KHIM i syfte att främja konvergens mellan praxis och gemensamma verktyg och uppnå samstämmiga resultat i samband med granskning och registrering av varumärken, bör man fastställa en särskild bestämmelse som, i enlighet med artikel 129 i EUF-fördraget, ger kommissionen genomförandebefogenheter när det gäller att anta en bindande uppförandekod.

3.20

Det administrativa samarbetet mellan KHIM och de olika nationella myndigheterna bör betraktas som en fråga av allmänt intresse, i linje med artikel 197 i EUF-fördraget. I detta sammanhang vore det särskilt intressant att underlätta utbyte av information och personal och att stödja utbildningsprogram genom att inrätta en offentlig budget för detta.

3.21

Generellt sett bör hela harmoniseringsprocessen inom de närmaste åren utmynna i enhetliga varumärkesrättsliga bestämmelser. EU bör också anta ett regelverk för varumärken som bland annat fastställer skapandet av ett flexibelt, enhetligt och ekonomiskt förfarande som gör det lättare för berörda parter att frivilligt välja att registrera varumärken.

12.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 327/47

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar kommissionens förslag till ändringar av redovisningsdirektiven när det gäller såväl redovisning av icke-finansiell information som frågan om mångfald i ledningsorgan. Dessa begränsade ändringar kommer att bidra till att förbättra ramen för hur företagen i EU styrs (1).

1.2

Kommittén vill rekommendera Europaparlamentet och rådet att ta hänsyn till den jämvikt som uppnås genom dessa ändringar, som ökar insynen när det gäller miljömässiga och sociala samt samhälls- och styrningsrelaterade aspekter. Kommissionens förslag innebär en flexibel och adekvat uppsättning bestämmelser för att förbättra kommunikationen till aktieägare, investerare, arbetstagare och andra berörda aktörer. Förslaget berör endast stora företag, eftersom man vill undvika att belasta mindre företag med ytterligare krav.

2.1

Den balanserade samordningen av nedanstående faktorer gör det möjligt att tillhandahålla aktieägarna icke-finansiell information vid bolagsstämmor och håller storföretagens berörda aktörer informerade. Bestämmelseuppsättningen uppfyller de uppställda målen om insyn och enhetlighet.

2.2

Mot bakgrund av denna balans anser kommittén att förslaget till direktiv om ändring av redovisningsdirektiven antas vid en lämplig tidpunkt:

2.3

Kommittén ser positivt på att dessa ändringar av redovisningsdirektiven öppnar upp för nya utsikter i och med att de

2.4

Kommittén vill fästa Europaparlamentets och rådets uppmärksamhet på följande rekommendationer:

2.5

Kommittén stöder den föreslagna ändringen av det fjärde direktivet som avser skyldigheten att redovisa företagens mångfaldspolitik i ledningsorganen.

2.6

Styrelserna och tillsynsorganen inte är de enda som berörs, och det vore lämpligt att låta mångfaldspolitiken omfatta även styrelsekommittéer och i synnerhet revisionskommittéer.

2.7

Kommittén vill erinra om att målen avseende kvinnornas plats i styrelserna inte har uppnåtts i merparten av medlemsstaterna (5).

2.8

Bland mångfaldskriterierna bör man inbegripa medverkan av styrelseledamöter som kommer från arbetstagarsidan, t.ex. europeiska företagsråd, och som deltar på uppdrag av fackföreningarna.

2.9

Slutligen rekommenderar kommittén kommissionen att komplettera denna översyn med en klausul om att ingen försämring får ske i förhållande till den gällande nationella lagstiftningen samt att inom fem år efter direktivets ikraftträdande göra en bedömning av konsekvenserna av dessa ändringar av redovisningsdirektiven för företagens redovisningspraxis beträffande icke-finansiell information.

3.1

Detta förslag om ändring av redovisningsdirektiven innebär en förlängning av de insatser som gjorts sedan grönboken om företagens sociala ansvar från 2001 (6), vilken kompletterades av meddelandet från 2006 (7), och uppfyller de åtaganden som gjordes i handlingsplanen i meddelandet från 2011 (8). Denna ändring har blivit nödvändig till följd av resultaten av konsekvensbedömningen, som visar på bristande effektivitet när det gäller icke-finansiell information som offentliggörs av företagen, och detta stöds i hög grad av bidragen från offentliga samråd. Informationen är av ojämn kvalitet. Företagen är för övrigt inte tillräckligt många.

3.2

Planerna på att stärka företagens öppenhet på det sociala och miljömässiga området tillkännagavs i april 2011 i kommissionens meddelande om inremarknadsakten.

3.3

Redan i sitt yttrande om verktyg för att mäta och informera om företagens sociala ansvar (9) från 2005 tog kommittén upp det fjärde direktivet om årsbokslut, vilket innehåller en bestämmelse avseende icke-finansiell information som ger företagen möjlighet att offentliggöra viss information om verksamhetens sociala och miljömässiga aspekter. År 2012 stödde kommittén kommissionen i dess målsättning att öka mångfalden i styrelser och tillsynsorgan. I sitt yttrande från 2012 (10) om meddelandet om företagens sociala ansvar erinrade EESK om att man förordade en obligatorisk rapportering av icke-finansiell information.

3.4

Storbritannien var den första medlemsstaten som införde en kod (den s.k. Cadbury-koden) (11) det gäller företagsstyrning. Detta skedde redan 1992 och innebar att man introducerade "följ-eller-förklara"-metoden. Liknande arrangemang har införts i olika former i andra länder, bland annat i Tyskland och Danmark. Metodens flexibilitet gör det möjligt att på vissa känsliga områden utöva rätten till förbehåll avseende information som t.ex. korruptionsbekämpning, som för att vara effektiv kan kräva viss diskretion eller till och med sekretess.

3.5

Flera medlemsstater, bland annat Frankrike, Nederländerna, Storbritannien, Sverige och Spanien har under de senaste årtiondena antagit lagstiftning som syftar till att etablera en nationell ram för rapportering i syfte att harmonisera den europeiska standarden.

3.6

Under det irländska ordförandeskapet slöts ett europeiskt avtal om ökad öppenhet inom utvinningsindustrin som innebar en ändring av redovisningsdirektivet. Därigenom föreskriver direktivet öppenhet (land för land och projekt för projekt) när det gäller alla finansiella flöden från de europeiska företagen inom utvinnings- och skogssektorn till de länder där de är verksamma.

3.7

I sin resolution från februari 2013 (12) erkände Europaparlamentet vikten av att företagen sprider social och miljörelaterad information för att fastställa hållbarhetsrisker och öka investerarnas och konsumenternas förtroende. Europaparlamentet har bett kommissionen att lägga fram ett förslag om företagens redovisning av icke-finansiella uppgifter.

3.8

I en period av kris när den europeiska opinionen efterlyser mer etik från företagens sida anses företagens sociala ansvar utgöra en faktor som kan bidra till EU:s handelspolitik och utvecklingspolitik och till genomförandet av Europa 2020-strategin. Den främjar den sociala dialogen och den civila dialogen (samhällsdialogen). Den bör även göra det möjligt att få ett bättre grepp om situationen i hela underleverantörskedjan. Tragedier som när komplexet Rana Plaza i Bangladesh rasade samman erinrar om nödvändigheten av att fästa uppmärksamheten på uppdragsgivarnas ansvar.

12.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 327/52

1.1

Medborgarna står i centrum för den europeiska integrationen. I rapporten om EU-medborgarskapet understryks att EU-medborgarskapet medför nya rättigheter och möjligheter för medborgarna. Rapporten fäster uppmärksamheten på att den rätt som personer som bor i medlemsstaterna känner bäst till är rätten att flytta och leva fritt inom EU: möjligheten att resa fram och tillbaka mellan EU:s medlemsstater för kortare eller längre perioder, för att arbeta, studera, utbilda sig, åka på affärsresa eller shoppa på andra sidan en gräns (1).

1.2

I rapporten om EU-medlemskapet 2013 presenteras tolv nya åtgärder på följande sex områden, i syfte att undanröja ytterligare hinder som står i vägen för medborgarnas utövande av sina EU-rättigheter, inklusive möjligheten att röra sig fritt över gränserna. Dessa områden är (2):

1.3

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar Europeiska kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om främjande av den fria rörligheten för medborgare och företag genom förenkling av godtagande av vissa officiella handlingar i Europeiska unionen och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012, COM(2013) 228 final – 2013/0119 (COD).

1.4

Förslaget är i linje med rapporten om EU-medborgarskapet eftersom det inför åtgärder som kommer att förbättra EU-medborgarnas möjligheter att i praktiken åtnjuta den sanna innebörden i de rättigheter de har som EU-medborgare.

1.5

Även om Lissabonfördraget och EU:s stadga om grundläggande rättigheter förstärkte de rättigheter EU-medborgarna hade enligt Maastrichtfördraget, inklusive rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom EU, så har de administrativa förfaranden som avser denna rättighet inte ändrats på samma sätt. Uppvisandet av en apostill – en formalitet baserad på Haagkonventionen om apostill från 1961 och utformad för att underlätta rörlighet över internationella gränser i en värld utan teknik – avspeglar inte det faktum att EU saknar inre gränser, och det försvårar därför snarare än underlättar utövandet av EU-medborgarskapsrättigheten att röra sig fritt inom EU.

1.6

Att i enlighet med förslaget förenkla följande officiella handlingar inom EU är en viktig åtgärd som kommer att leda till en mer enhetlig rättslig ram, vilket kommer att underlätta rätten att röra sig inom EU:

En förenkling av dessa officiella handlingar kommer otvivelaktigt att underlätta den fria rörligheten för medborgare och företag eftersom det kommer att ytterligare öka handeln på den inre marknaden och göra det lättare för medborgare i alla medlemsstater att skaffa dessa handlingar.

1.7

Att införa en förenklad ram för godkännande av vissa officiella handlingar även på de lokala myndigheternas nivå bör betraktas som ett viktigt strategiskt instrument eftersom det:

1.8

EESK beklagar att de reformer som enligt förslaget ska genomföras för att underlätta för medborgarna och företagen att utöva sin rätt till att röra sig fritt inom EU kommer 20 år efter lanseringen av EU-medborgarskapet och 42 år efter Haagkonventionen. EU har inte hållit jämna steg med de tekniska framstegen, vilket borde ha varit möjligt i syfte att minska eller undanröja de bördor som medborgarna och företagen drabbas av om de vill utöva sin rätt till rörlighet. EESK understryker att informationssystemet för den inre marknaden (IMI) är ett viktigt verktyg som bör utnyttjas mer offensivt så att EU-medborgarna kan utöva sina grundläggande rättigheter.

1.9

EESK drar därför slutsatsen att den policyrekommendation som kommissionen lagt fram

1.10

EESK rekommenderar följande:

2.1

I Stockholmsprogrammet från 2009, "Ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd" (6), betonas vikten av att införa ett unionsmedborgarskap och sätta medborgarna i centrum för EU:s politik inom rättviseområdet. I den åtföljande handlingsplanen (7) bekräftas detta mandat. Där anges också att ett välfungerande europeiskt rättsligt område bör "komma medborgarna och företagen till godo genom att bidra till att främja ekonomisk verksamhet på den inre marknaden (…)". Som svar bekräftade EU-kommissionen sitt åtagande att underlätta den fria rörligheten i fråga om officiella handlingar inom EU i sin rapport om medborgarskapet 2010, och kommissionen presenterade i december 2010 en konkret vision för allmänheten i grönboken "Minskad byråkrati för medborgarna: att underlätta fri rörlighet i fråga om officiella handlingar och erkännande av verkningarna av civilståndshandlingar" (8).

2.2

Parallellt med detta inrättades även inremarknadsakten (9), som syftar till att stärka medborgarnas förtroende för den inre marknaden och maximera dess potential som drivkraft för unionens ekonomi. Detta förutsätter bland annat att man undanröjer oproportionerliga barriärer som hindrar unionens medborgare och företag från att utnyttja den inre marknadens friheter. Att främja människors och företags rörlighet inom EU är en av hörnstenarna i inremarknadsakten II (10).

2.3

Kommissionens handlingsplan för europeisk bolagsrätt och företagsstyrning (11) är inriktad på att stödja europeiska företag, särskilt när det gäller att stärka rättssäkerheten i samband med deras gränsöverskridande verksamhet. Den digitala agendan (12) för Europa hänvisar till den föreslagna lagstiftningen om elektronisk identifiering och e-signaturer (13), vilket omfattar införande av en lagstiftningsram för gemensamma administrativa instrument som används för elektronisk identifiering av medborgare och företag.

2.4

I den nya handlingsplanen för företagande 2020 (14) understryks att en av de första punkterna på kommissionens politiska dagordning är att minska den alltför stora tillsynsbördan. I handlingsplanen efterfrågas en eliminering eller minskning av byråkratin närhelst det är möjligt för alla företag, särskilt för mikroföretag. Såväl att minska byråkratin, förenkla förfarandena för gränsöverskridande användning och godtagande av officiella handlingar mellan medlemsstaterna som en harmonisering av tillhörande regler bidrar därför till alla de åtgärder vars mål är en vidareutveckling mot ett medborgarnas Europa och en väl fungerande inre marknad för europeiska företag.

2.5

I rapporten om EU-medborgarskapet understryks att EU-medborgarskapet medför nya rättigheter och möjligheter för medborgarna. Rapporten fäster uppmärksamheten på att den rätt som personer som bor i medlemsstaterna känner bäst till är rätten att flytta och leva fritt inom EU: möjligheten att resa fram och tillbaka mellan EU:s medlemsstater för kortare eller längre perioder, för att arbeta, studera, utbilda sig, åka på affärsresa eller shoppa på andra sidan en gräns. I rapporten om EU-medlemskapet 2013 presenteras tolv nya åtgärder på följande sex områden, i syfte att ytterligare undanröja hinder som står i vägen för medborgarnas utövande av sina EU-rättigheter, inklusive möjligheten att fritt röra sig och driva företag över gränserna. Dessa områden är (15):

2.6

Även om Lissabonfördraget och EU:s stadga om grundläggande rättigheter förstärkte de rättigheter EU-medborgarna hade enligt Maastrichtfördraget, inklusive rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom EU, så har de administrativa förfaranden som avser denna rättighet inte ändrats på samma sätt. Det finns fortfarande en splittrad rättslig ram i EU eftersom medlemsstaterna fortsätter att tillämpa administrativa formaliteter, t.ex. presentation av en apostill för att bestyrka kopior och översättningar, en formalitet som grundar sig på Haagkonventionen om apostill från 1961, utformad för att underlätta rörlighet över internationella gränser. Detta är en formalitet som inte avspeglar det faktum att EU saknar inre gränser, och det försvårar därför snarare än underlättar utövandet av EU-medborgarskapsrättigheten att röra sig fritt inom EU.

2.7

För närvarande måste t.ex. medborgare som flyttar till en annan medlemsstat ägna mycket tid och pengar åt att se till att officiella handlingar från ursprungsmedlemsstaten är bestyrkta. Företagen och medborgarna kommer otvivelaktigt att ha glädje av en ram av enhetliga och insynsvänliga bestämmelser avseende vissa officiella handlingar som är viktiga för flödet av varor, tjänster och människor inom EU och på den inre marknaden.

2.8

EU har inte hållit jämna steg med de tekniska framstegen, vilket borde ha varit möjligt i syfte att minska eller undanröja de bördor som medborgarna och företagen drabbas av om de vill utöva sin rätt till rörlighet. EESK anser att IMI – en webbaserad applikation som möjliggör för nationella, regionala och lokala myndigheter att snabbt och lätt kunna kommunicera med sina motsvarigheter utomlands – är en lämplig IKT-plattform som kommer att underlätta det administrativa samarbetet när förslaget väl genomförs. IMI kommer också att fungera som ett arkiv med mallar för de mest använda nationella officiella handlingarna inom EU, inklusive översättning av dem till unionens alla officiella språk, i syfte att hjälpa myndigheter med otillräcklig lingvistisk sakkunskap att bedöma korrektheten eller kvaliteten på översättningar av officiella handlingar som presenteras för dem (16).

2.9

EESK beklagar att de reformer som enligt förslaget ska genomföras för att underlätta för medborgarna och företagen att utöva sin rätt till att röra sig fritt inom EU kommer 20 år efter lanseringen av EU-medborgarskapet och 42 år efter Haagkonventionen.

3.1.1

EESK håller med om att definitionen av "officiella handlingar" i förslagets artikel 3.1 omfattar de viktiga officiella handlingar som rör EU-rättigheterna för medborgarna och företagen inom EU.

3.1.2

EESK understryker dock att de officiella handlingar som identifierats i förslaget i praktiken bör vara de första av en rad officiella handlingar som bör ingå i ett förenklingsförfarande som syftar till att öka rörligheten inom EU och den gränsöverskridande verksamheten samt skapa en välfungerande inre marknad.

3.1.3

EESK understryker att framtida insatser för att förenkla officiella handlingar bör inriktas på viktiga officiella handlingar, t.ex. de som rör arbetstagares rörlighet inom EU (vilket är av stor betydelse för tillväxten inom gränsöverskridande företagande och handel) eller personer med funktionshinder eftersom dessa officiella handlingar inte omfattas av andra EU-direktiv. Sådana officiella handlingar skulle t.ex. kunna vara nationella utbildningsintyg och officiella handlingar rörande social trygghet.

3.2.1

EESK framhåller att de nuvarande kraven på presentation av en apostill avspeglar internationella förfaranden och sålunda inte utvecklingen av EU som en inre marknad. Det finns cirka 12,5 miljoner EU-medborgare som bor i en annan medlemsstat än sin egen och över 380 000 mikroföretag samt små och medelstora företag som är involverade i underleverantörsverksamhet över gränserna mellan medlemsstaterna. Dessa stöter ständigt på krånglig och onödig byråkrati vid flytt från en medlemsstat till en annan eller då de vill göra affärer över gränserna. Denna situation avspeglar inte ett EU utan gränser.

3.2.2

EESK instämmer därför i kommissionens förslag att undanta de officiella handlingarna från de rättsliga och administrativa krav som finns i de olika medlemsstaterna. EESK betraktar detta som en första fas i ett pågående program för att förenkla officiella handlingar.

3.2.3

EESK instämmer i att man bör införa bestämmelser som gör att nödvändig verifiering sker i fall av rimliga tvivel. EESK inser att det kommer att finnas tillfällen där det krävs administrativt samarbete mellan medlemsstaterna för att se till att en officiell handling eller en bestyrkt kopia av den är äkta.

3.2.4

EESK stöder kraftfullt principen om att en medborgare eller ett företag ska kunna känna sig helt säkra på att officiella handlingar som presenteras är undantagna från alla former av legalisering eller liknande formaliteter. Denna säkerhet kommer att möjliggöra för en medborgare eller ett företag att i förväg planera sina aktiviteter och på detta vis se till att de materiella och immateriella fördelar som anges i kommissionens konsekvensbedömning verkligen uppnås (17).

3.2.5

Inom det nuvarande systemet leder 99 % av de ungefärligen 1,4 miljoner apostillor som presenteras för aktiviteter inom EU inte till några problem. EESK anser därför att det alternativ som kommissionen lägger fram för det administrativa samarbetet (vilket baseras på IMI i fall av rimligt tvivel på äktheten i officiella handlingar på grundval av flerspråkiga formulär) bör leda till förbättrade resultat.

3.2.6

EESK rekommenderar att definitionen av "rimligt tvivel" som den formulerats i kommissionens förslag görs tydlig för att undvika osäkerhet. I detta syfte föreslår EESK följande ändring:

3.2.7

Om en medlemsstat vill framföra en officiell begäran rörande rimligt tvivel, på grundval av denna nya definition, till de berörda myndigheterna i den medlemsstat där handlingen upprättades, måste medlemsstaten uttryckligen informera den berörda personen om varför denna begäran framförs.

3.2.8

Kommittén är övertygad om att så snart IMI har genomförts i medlemsstaterna och de löpande framstegsrapporterna visar att systemet är stabilt och välfungerande och att medlemsstaternas personal har förvärvat de kunskaper som behövs, så kommer begärandena om administrativt samarbete mellan medlemsstaterna att utföras mycket mer effektivt än den maximala tidsfrist på en månad som fastställs i förslaget. Om resultaten visar på en sådan betydande förbättring rekommenderar EESK sålunda att kommissionen minskar den fastställda maximala tidsfristen till två veckor. En sådan revidering skulle sända ett kraftfullt budskap både till medborgare och företag om att EU verkligen ser till att EU-medborgarskapet är effektivt och att unionen sätter medborgarna i centrum för EU-politiken.

3.2.9