27.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 280/1

—

Europeiska kommissionens meddelande om kommissionens arbetsprogram för 2013 (1),

—

Regionkommitténs resolution av den 30 november 2012 om Regionkommitténs prioriteringar 2013 med utgångspunkt i Europeiska kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram (2),

—

protokollet om samarbete mellan Europeiska kommissionen och Regionkommittén som undertecknades den 16 februari 2012, har Regionkommittén antagit följande resolution:

1.

Regionkommittén ser 2014 som ett omvälvande år för Europeiska unionen, i och med Europaparlamentsvalet, utnämningen av en ny europeisk kommission, inledningen av programplaneringsperioden 2014–2020 med en ny flerårig budgetram, en halvtidsöversyn av Europa 2020-strategin och fortsatt arbete för att fullborda och fördjupa den ekonomiska och monetära unionen.

2.

Kommittén anser att EU:s största utmaningar under 2014 kommer att handla om hur man ska skapa tillväxt och sysselsättning genom att anpassa våra ekonomier till en hållbar framtid med låga koldioxidutsläpp, stärka EU-medborgarskapet, särskilt i samband med valet till Europaparlamentet, samt återställa förtroendet för det europeiska projektet så att EU:s "demokratiska legitimitet" kan stärkas, vilket kräver fortsatta ansträngningar för att förhindra att EU:s grundläggande värderingar undergrävs av populistiska och antidemokratiska krafter.

3.

ReK hyser oro för att det annalkande slutet på kommissionens mandatperiod kan påverka dess verksamhetsnivå samtidigt som kraftfulla åtgärder krävs på ett stort antal områden.

4.

Vi erinrar om att ReK i samband med sitt 20-årsjubileum har för avsikt att inleda en diskussion om hur kommittén kan stärka sin institutionella och politiska roll.

5.

Kommittén uppmanar kommissionen att lägga fram en rapport om läget i de pågående diskussionerna om Europas framtid, bl.a. resultaten av debatterna med medborgarna under Europaåret för medborgarna 2013. Vi uppmanar också kommissionen att, som ett inslag i projektet att återknyta kontakten med medborgarna, redan 2014 börja förbereda sin rapport om tillämpningen av förordningen om medborgarinitiativet.

6.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att så fort som möjligt lägga fram sina förslag beträffande ett utkast till förordning om inrättandet av en gemensam rekonstruktionsmekanism samt uppföljningen av rekommendationerna om en strukturreform av banksektorn.

7.

Kommittén uppmanar Europeiska kommissionen att lägga fram ett förslag till översyn av trojkasystemet för att garantera demokratisk tillsyn och ansvarsskyldighet inför Europaparlamentet.

8.

ReK anser att man bör återuppta förhandlingarna om direktivet om insättningsgarantisystem parallellt med förslaget till direktiv om inrättande av en ram för återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut och värdepappersföretag.

9.

Regionkommittén noterar att projektobligationer på ett framgångsrikt sätt introducerats på marknaden i och med den pågående pilotfasen. Detta initiativ bör förlängas till att gälla hela den period som omfattas av nästa fleråriga budgetram (2014–2020) och utsträckas till andra politikområden än energi, transporter och telekominfrastruktur. Vi föreslår att man utökar deltagandet till att även omfatta små och medelstora företag för att kunna styra regionala investeringsmedel till de små och medelstora företagen och främja en europeisk riskkapitalbransch som stöder sig på regionerna.

10.

Kommissionen bör även fortsättningsvis övervaka läget och utvecklingen för de offentliga finanserna på regional och lokal nivå i sin årliga rapport om de offentliga finanserna i den europeiska valutaunionen.

11.

Regionkommittén anser att det otillfredsställande läget när det gäller Europa 2020-strategin inte enbart beror på den ekonomiska krisen och medlemsstaternas bristande ambition, utan också på att de regionala och lokala myndigheterna inte involverats tillräckligt i utformningen och genomförandet av strategin och, mer generellt, bristen på en reell territoriell dimension i Europa 2020-strategin.

12.

Vi uppmanar kommissionen att snabbt tillhandahålla en ram för halvtidsöversynen av Europa 2020-strategin, och att gå längre än den uttalade avsikten att ta fram en metod.

13.

Kommittén vill påminna om att den fortlöpande övervakar framstegen för alla flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin och att redan arbetar med en halvtidsbedömning ur ett lokalt och regionalt perspektiv.

14.

Vi beklagar att man varken i den årliga tillväxtöversikten för 2013 eller i de landsspecifika rekommendationerna hänvisar till behovet av lokalt anpassade strategier och partnerskap på flera nivåer i genomförandet av Europa 2020-strategin, och vi uppmanar kommissionen att fullgöra sina åtaganden att se till att medlemsstaterna bygger upp partnerskap med de lokala och regionala myndigheterna i utarbetandet och genomförandet av de nationella reformprogrammen.

15.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att för inre marknaden fastställa och prioritera de områden som har störst chans att skapa innovation och högkvalitativa arbetstillfällen.

16.

Kommissionen bör lägga fram förslag till en industripolitik för EU som kan fungera som en pelare i det europeiska projektet och få politisk prioritet på samma nivå som sammanhållning, infrastruktur och jordbruk.

17.

Vi stöder Europaparlamentets förslag om att inrätta en styrgrupp för industripolitiken för att föra samman europeiska, nationella, regionala och lokala myndigheter samt resurserna som i dag är utspridda över alla nivåer och sektorer.

18.

Vi uppmanar kommissionen att formellt rådfråga ReK när det gäller utarbetandet av de nya riktlinjerna för tillämpningen av EU:s regler för statligt stöd.

19.

Kommittén anser att kommissionen bör främja utvecklingen av regionala färdplaner för innovation, inbegripet industriell utveckling.

20.

Kommissionen bör följa upp sitt meddelande "Handlingsplan för företagande 2020" genom att ytterligare analysera de verkliga hinder som står i vägen för unga entreprenörer. ReK vill uppmuntra ytterligare gränsöverskridande utbyten och möjligheter för unga entreprenörer.

21.

Regionkommittén upprepar sin begäran till kommissionen att utarbeta en vitbok om territoriell sammanhållning där man kunde analysera samspelet mellan den territoriella agendan för 2020 och Europa 2020-strategin, samt de regionala följderna av sammanhållningspolitiken 2007–2013.

22.

ReK uppmanar kommissionen att rapportera om huruvida de regionala och lokala myndigheterna fick delta i tid och på ett strukturerat sätt i utarbetandet av partnerskapsavtalen och de operativa programmen för perioden 2014–2020, i linje med de principer om partnerskap och flernivåstyre som fastställs i förordningen om gemensamma bestämmelser och uppförandekoden för partnerskap.

23.

Vi uppmanar kommissionen att så snart som de nya förordningarna antagits offentliggöra en praktisk och lättanvänd handledning för lokala aktörer om hur man använder de nya strukturfonderna.

24.

När det gäller ungdomssysselsättningsinitiativet uttrycker ReK stor oro över bristen på tillräcklig finansiering under hela nästa programperiod och det faktum att den koncentreras till 2014–2015, vilket äventyrar dess hållbarhet och effektivitet. ReK anser därför att man i synnerhet bör ändra artikel 9 f i förordningen om den fleråriga budgetramen genom att ta bort den uttryckliga begränsningen av den nya budgetposten för ungdomssysselsättningsinitiativet, som är satt till 3 miljarder euro. Denna åtgärd skulle vara särskilt nödvändig för att undvika att man skjuter upp program som är avgörande för sammanhållningen, såsom programmen för gränsöverskridande samarbete eller delar av Fonden för ett sammanlänkat Europa, till efter 2016.

25.

ReK kommer att samarbeta med kommissionen när det gäller att integrera EGTS i EU-politiken, i linje med den gällande överenskommelsen mellan de båda institutionerna, och uppmuntrar kommissionen att främja användningen av EGTS i genomförandet av grannskapspolitiken. ReK kommer att undersöka möjligheterna att inrätta EGTS med partner i grannländer genom Arlem och Corleap.

26.

Vi uppmanar kommissionen att utarbeta ett meddelande om rörlighet i regioner som är geografiskt eller demografiskt missgynnade.

27.

Mot bakgrund av den höga arbetslösheten i många medlemsstater, som slår särskilt hårt mot ungdomar, stöder Regionkommittén de satsningar som gjorts på en ungdomsgaranti, och vi uppmuntrar kommissionen att vidareutveckla detta område och rapportera om framstegen under 2014.

28.

ReK uppmanar kommissionen att lägga förslag om en "social investeringspakt", något som också Europaparlamentet efterfrågat.

29.

Vi menar att större rättslig säkerhet krävs för verksamhet i den sociala ekonomin och efterlyser i detta sammanhang en stadga för ett europeiskt ömsesidigt bolag.

30.

Med tanke på de små och medelstora företagens sysselsättningsskapande potential på lokal och regional nivå och i syfte att hjälpa dem att klara den ihållande krisen, bör kommissionen gå längre när det gäller att uppmuntra finansinstituten att låna ut till och investera i små och medelstora företag, för att säkerställa deras överlevnad och främja deras tillväxt. Därför förväntar vi oss att få ta del av de förslag till en ny "investeringsplan" som man kom överens om vid rådets möte i juni, och vi vill uppmuntra nya investeringar i öppen innovation och nystartade företag.

31.

Kommittén vill uppmana kommissionen att fortsätta sina insatser för att förenkla och minimera regelbördan för små och medelstora företag inom ramen för dess nya program om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (REFIT) samt att med hjälp av regelbundna samråd med små och medelstora företag kartlägga vilka EU-lagar och lagstiftningsområden som de upplever som tyngst (topp tio-initiativet).

32.

ReK vill uppmana kommissionen att utveckla en ny politisk strategi med fokus på entreprenörskap och smarta specialiseringsstrategier samt på entreprenörsfrämjande åtgärder på alla nivåer inom utbildningen, från grundskola till yrkesutbildning och universitet. Tyngdpunkten bör ligga på hur EU-medborgare – från lokala och regionala ledare till företrädare för industrin eller nya företagare – kan samverka med grundskoleelever så att de i vardagen kan utveckla sin entreprenörsanda redan från tidig ålder.

33.

Kommittén uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag om information till och samråd med anställda, planering och hantering av omstruktureringar, såsom anges i Europaparlamentets resolution av den 15 januari 2013.

34.

Kommissionen bör lämna rapport om genomförandet av direktivet om sena betalningar på nationell, regional och lokal förvaltningsnivå.

35.

Regionkommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att även fortsättningsvis involvera de regionala och lokala myndigheterna i utformningen och genomförandet av politiken för rättsliga och inrikes frågor, särskilt i fråga om invandring och asyl, den pågående kampen mot korruption och organiserad brottslighet samt skydd av brottsoffer.

36.

Vi upprepar vårt stöd för det strategiska partnerskap som kommissionen föreslog 2012 i den reviderade agendan för integration av tredjelandsmedborgare och den politiska dialog som hållits inom det europeiska integrationsforumet. Vi uppmanar kommissionen att verka för användningen av territoriella pakter på detta politikområde, vilket också föreslagits i den reviderade agendan för integration.

37.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att ändra direktiv 2004/18/EG om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling så att "lokalt producerad" kan utgöra ett standardurvalskriterium i anbud om leveranser av livsmedel till exempelvis skolor, vårdhem och allmänna inrättningar (3).

38.

Kommittén efterlyser noggrann utvärdering av de regionala följderna av alla förslag om att avskaffa marknadsreglerande mekanismer inom jordbruket, inbegripet bilaterala handelsavtal och associeringsavtal, och anser att man bör kontrollera om dessa förslag står i strid med Lissabonfördragets mål för den territoriella sammanhållningen.

39.

Vi uppmanar kommissionen att föreslå en EU-strategi för landsbygdsutveckling i syfte att omfördela resurser till landsbygdsområden vars utvecklingsnivå fortfarande ligger under EU-genomsnittet.

40.

ReK understryker vikten av ett korrekt genomförande av den nya regionaliserade beslutsstrategin för den gemensamma fiskeripolitiken, där besluten fattas på havsområdesnivå i stället för att man som nu tar detaljbeslut på EU-nivå. Vi påpekar också betydelsen av att alla aktörer får delta mer. Kommittén hyser oro för kommissionens användning av delegerade akter, eftersom man bör beakta varje fiskerisektors och havsområdes särart.

41.

Kommittén påminner om den viktiga roll som en övergång till en förnybar energiförsörjning har att spela i EU:s klimat- och energipolitik. Vi uppmanar därför kommissionen att föreslå en rättsligt bindande ökning av målet för förnybar energi till år 2020 samt delmål för 2040 i syfte att uppnå 100 % förnybar energi till år 2050.

42.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att under 2014 inleda ytterligare initiativ inom ramen för färdplanen för ett resurseffektivt Europa (4), t.ex. att utöver huvudindikatorn "resursproduktivitet" för att mäta färdplanens huvudmål – att förbättra de ekonomiska resultaten och samtidigt minska trycket på naturresurserna – fastställa kompletterande resurseffektivitetsindikatorer, eller en ny huvudindikator för resursanvändningens påverkan på naturkapital och miljö, och arbeta för att uppnå det mål som bygger på dessa indikatorer, dvs. att kontinuerligt och till en begränsad kostnad kunna mäta förbättring av resurseffektivitet. Vi vill åter uppmana kommissionen att påskynda arbetet med att skapa obligatoriska mål för miljövänlig offentlig upphandling och samtidigt beakta att det finns andra viktiga faktorer i offentlig upphandling (5).

43.

Kommissionen bör se till att i den översyn av avfallslagstiftningen och av de befintliga målen för förebyggande, återanvändning, materialåtervinning, energiåtervinning och undvikande av deponering som ska ske 2014 ta vederbörlig hänsyn till kommitténs förberedande yttrande (som utarbetades på begäran av kommissionen) i frågan. Översynen bör leva upp till de "icke-bindande målsättningar" som fastställs i färdplanen för ett resurseffektivt Europa och bana väg för en ekonomi baserad på återanvändning och återvinning, med en minimering av restavfall. Inom ramen för översynen 2014 anser vi att särskild uppmärksamhet bör ägnas plastavfall.

44.

Som en uppföljning av grönboken bör kommissionen lägga fram en ambitiös ny klimat- och energiram för perioden fram till 2030. Denna ram måste särskilt tillhandahålla ökad medfinansiering från EU för infrastrukturprojekt som stöder EU:s mål på klimatförändringsområdet och som är tydligt klimatrelaterade.

45.

Kommittén uppmanar kommissionen att utarbeta en strategi avseende energifattigdom som åtföljs av lämpliga förslag, bl.a. en EU-omfattande definition av energifattigdom.

46.

Vi uppmanar kommissionen att göra stora ansträngningar för att stimulera energieffektivitet och föreslå bindande nationella energieffektivitetsmål tillsammans med en detaljerad bedömning av budgetkonsekvenserna och en samling finansiella åtgärder. Kommittén framhåller åter behovet av att genomföra politiken på området med respekt för partnerskapsprincipen och ett arbetssätt som präglas av flernivåstyre.

47.

ReK uppmanar kommissionen att inleda och avsluta flera av de utvärderingar som planerats inom ramen för strategin för bättre lagstiftning, i synnerhet Refit-programmet, och erinrar om sitt erbjudande att bidra genom kommitténs rådgivande nätverk.

48.

Kommissionen bör se till att territoriella konsekvensbedömningar börjar genomföras och görs obligatoriska inom vissa politikområden. ReK framhåller på nytt att kommittén är villig att bedriva ett nära samarbete med kommissionen på detta område, och föreslår att generaldirektoratet för regional- och stadspolitik blir en central kontaktpunkt i fråga om territoriella konsekvensbedömningar.

49.

ReK uppmanar kommissionen att till kommittén föra vidare förslag om samarbete när det gäller samråd med regionala och lokala myndigheter i lagstiftningsprocessens förberedande fas (artikel 2 i protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna) och i bedömningen av huruvida subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna följts.

50.

Kommissionen bör förbättra EU:s regelram för de kulturella och kreativa sektorerna, med inriktning på förenkling och tillgång till finansiering. Kultur och kreativitet bör integreras bättre i Europa 2020-strategin.

51.

Efter paketet för innovationsinvesteringar uppmanar ReK kommissionen att tydligt fastställa och framhäva de lokala och regionala myndigheternas roll i program och projekt inom offentlig-privata partnerskap. Regioner och städer är viktiga aktörer när det gäller att skapa de rätta ramvillkoren för innovativa miljöer. Som mellanhänder samlar de inom sitt territorium de viktigaste aktörerna i innovationstriangeln, en blandning av den akademiska världen, universitet, forskningsaktörer, industrier och företag.

52.

Vi betonar behovet av ett meddelande om strategin för hållbar och konkurrenskraftig kulturturism som ett sätt att skapa nya arbetstillfällen och förbättra den lokala och regionala ekonomin. En sådan strategi skulle kunna erbjuda en gemensam ram för att främja och finansiera de europeiska regionernas arkitektoniska, etnografiska och industriella arv.

53.

Regionkommittén noterar kommissionens avsikt att fördjupa samarbetet med ReK när det gäller att stärka den lokala och regionala dimensionen i utvidgningsprocessen. Detta bör återspeglas i de årliga lägesrapporterna om utvidgningen.

54.

Kommissionen bör ytterligare granska möjligheterna att utvidga programmet för kommunal förvaltning (LAF, Local Administration Facility) så att det omfattar de lokala förvaltningarna i partnerländerna i det östliga partnerskapet och Euromedsamarbetet.

55.

Vi uppmanar kommissionen och rådet att bibehålla arbetssättet "mer ger mer" i den nya färdplanen för det östliga partnerskapet. Initiativet bör betraktas som ett instrument som kan användas för att utnyttja förändringspotentialen i EU:s bidrag och för att involvera de lokala och regionala myndigheterna i genomförandet av initiativet.

56.

Vad gäller Euromedsamarbetet välkomnar vi betoningen på regional utveckling och skulle vilja att Arlem får delta i de så kallade pilotprojekten inom regional utveckling.

57.

ReK stöder helt tanken på att utnämna 2015 till "Europeiskt år för utveckling" för att säkerställa uppföljningen av millennieutvecklingsmålen, och välkomnar den diskussion som kommissionen har inlett om det framtida övergripande arbetssättet i fråga om utveckling. Vi anser att kommissionen bör arbeta för en övergripande ram för millennieutvecklingsmålen efter 2015 som sammanför den hållbara utvecklingens tre dimensioner: ekonomi, samhälle och miljö.

58.

Regionkommittén utgår från att dess rekommendationer kommer att beaktas vid utformningen av kommissionens arbetsprogram för 2014 och ger Regionkommitténs ordförande i uppdrag att överlämna denna resolution till Europeiska kommissionens ordförande, Europaparlamentets talman, Europeiska rådets ordförande, det litauiska ordförandeskapet och de kommande grekiska och italienska ordförandeskapen.

27.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 280/6

—

ReK:s resolution av den 1 februari 2013 om en hållbar framtid för Ekonomiska och monetära unionen (EMU) (1),

—

de båda kommissionsmeddelandena "Förhandssamordning av planer för större reformer av den ekonomiska politiken" (COM(2013) 166 final) och "Ett instrument för konvergens och konkurrenskraft" (COM(2013) 165 final), som offentliggjordes den 20 mars 2013,

—

Europaparlamentets resolution av den 23 maj 2013 om kommande lagstiftningsförslag om EMU: svar på kommissionens meddelanden (2013/2609(RSP)),

—

Europeiska rådets definitiva slutsatser av den 27–28 juni 2013, och

—

subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

—

Regionkommittén påminner om principerna och målen för Ekonomiska och monetära unionen i enlighet med artiklarna 3 och 120 i EUF-fördraget.

—

Kommittén betonar att genomförandet av redan godkända åtgärder måste ha företräde framför nya förslag, och håller med Europaparlamentet om att nya lagstiftningsinitiativ måste ha ett tydligt mervärde i förhållande till befintliga instrument.

—

I alla beslut om EMU:s utveckling måste de lokala och regionala myndigheternas roll när det gäller att stärka ekonomierna samt främja sysselsättning och tillväxt erkännas fullt ut och förstärkas när så är möjligt.

—

Kommittén betraktar förslagen om en gemensam tillsynsmekanism med en central roll för ECB och en reform av EBA:s roll som ett steg mot mer öppenhet och större demokratisk ansvarighet.

—

Kommittén välkomnar Europeiska rådets uppmaning av den 27–28 juni 2013 till kommissionen om att så snart som möjligt lägga fram sitt förslag till förordning om inrättande av en gemensam rekonstruktionsmekanism, och stöder avsikten att anta relevant lagstiftning före utgången av innevarande mandatperiod.

—

Kommittén förväntar sig att kommissionen i sitt förslag om förhandssamordning, som ska offentliggöras hösten 2013, tydligt beskriver skillnaderna mellan denna samordning och andra instrument och mekanismer som redan finns (exempelvis den europeiska planeringsterminen) eller är planerade (exempelvis instrumentet för konvergens och konkurrenskraft, se nedan).

—

Kommissionens förslag om förhandssamordning av de viktigaste reformerna av den ekonomiska politiken, där enbart kommissionen och rådet är delaktiga, måste kompletteras med europeiska och nationella åtgärder som säkerställer att de berörda lokala och regionala myndigheterna rådfrågas och informeras i vederbörlig ordning.

—

Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att ägna särskild uppmärksamhet åt regionala spridningseffekter – och deras eventuella effekter på de offentliga finansernas hållbarhet och på den territoriella sammanhållningen – vid förhandssamordningen av större ekonomiska reformer inom EU.

—

Kommittén vill mot bakgrund av det starka bandet mellan avtalsarrangemang och det planerade systemet för förhandssamordning framhålla att det bör finnas en stark koppling mellan styrning och demokratisk ansvarsskyldighet i de båda processerna, och föreslår därför att Regionkommitténs och de berörda regionala myndigheternas medverkan ska säkerställas i den ekonomiska dialogen på EU-nivå när det handlar om regionala spridningseffekter.

—

Kommittén håller med om att förhandssamordning endast bör avse stora nationella ekonomiska reformplaner, och betonar att även reformer av systemen för socialt skydd bör omfattas, eftersom de kan få stora effekter inom medlemsstaterna.

—

Kommittén beklagar – med hänsyn till EMU:s demokratiska legitimitet och ansvarighet – att få konkreta framsteg har gjorts för att undvika att hela processen ifrågasätts om intrycket uppstår att kommissionen och övriga medlemsstater blandar sig i beslut som vanligen har fattats på nationell eller t.o.m. regional nivå.

—

Regionkommittén upprepar att den är övertygad om att en finanspolitisk kapacitet är nödvändig för att uppnå ett djupgående och verkligt EMU, och håller med om att det föreslagna instrumentet kan vara ett ändamålsenligt steg i denna riktning.

—

Det nya instrumentet bör komplettera de sammanhållningspolitiska instrumenten, och kommittén uttrycker därför förbehåll beträffande namnet på det nya instrumentet, med tanke på att överensstämmelsen mellan begreppen "konvergens" och "sammanhållning" kan ge intryck av överlappning.

—

Kommittén välkomnar att det inrättas en mekanism för starkare samordning och genomdrivande av strukturpolitiken som bygger på arrangemang av avtalsrättlig art mellan medlemsstaterna och EU-institutionerna. Dessa arrangemang bör vara föremål för gemensamt beslutsfattande och genomförande, och kommittén begär därför att de lokala och regionala myndigheterna ska få delta i utarbetandet av avtalsarrangemang, med vederbörlig hänsyn till den nationella lagstiftningen. Instrumentet bör dock även vara öppet för medlemsstater utanför euroområdet på frivillig basis.

—

Kommittén befarar att de avtalsarrangemang som kommissionen nu föreslår i meddelandet kan göra den redan komplexa styrning som följer av den nya lagstiftningen om ekonomisk övervakning (nationella reformprogram, landsspecifika rekommendationer och tillhörande sanktioner) och den reformerade sammanhållningspolitiken (partnerskapsavtal, operativa program och tillhörande förhandsvillkor) ännu tyngre.

—

Strukturreformer är långsiktiga processer som förutsätter flerårig programplanering, och kommittén ifrågasätter därför behovet av att skapa en koppling mellan användningen av det nya instrumentet och den europeiska planeringsterminen.

—

Avtalsarrangemangen bör bygga på gemenskapsmetoden, med full medverkan av Europaparlamentet och de nationella parlamenten.

—

Kommittén håller med om att EU bör inta en konstruktiv hållning till strukturreformer på nationell nivå genom en balans mellan incitament och sanktioner.

—

De lokala och regionala myndigheterna har direkta befogenheter inom områden som berörs av strukturreformer och bör därför göras delaktiga i utformningen och genomförandet av dessa avtalsarrangemang.

—

Kommittén betonar att den ovannämnda fleråriga programplaneringen därför bör bygga på ett effektivt flernivåstyre under medverkan av lokala och regionala myndigheter och med respekt för dessa myndigheters befogenheter.

—

Regionkommittén ställer sig positiv till att Europeiska rådet den 27–28 juni 2013 konstaterade behovet av att stärka EMU:s sociala dimension. Kommittén upprepar i detta sammanhang sitt stöd för Europaparlamentets uppmaning till medlemsstaterna att överväga att underteckna en "social investeringspakt" som skulle innehålla mål för sociala investeringar på nationell nivå för att uppnå målen i Europa 2020-strategin på det sociala området samt på sysselsättnings- och utbildningsområdet.

27.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 280/8

—

konstaterar att det råder brist på tillförlitliga statistiska uppgifter om "gränsarbetare",

—

begär att artikel 5 i direktivet om åtgärder som underlättar utövandet av arbetstagares rättigheter i samband med fri rörlighet för arbetstagare (COM(2013) 236) ändras så att medlemsstater också kan utse mellanregionala strukturer för att främja, analysera, övervaka och stödja likabehandling av alla arbetstagare eller deras familjemedlemmar,

—

betonar att de nationella Eures-samordnarna (som ska tillsättas från och med 2015) bör inleda ett systematiskt och nära samarbete med de regionala och lokala myndigheterna,

—

fäster också uppmärksamheten på den stora betydelsen av mellanregionala rådgivnings- och experttjänster,

—

beklagar att avsaknaden av samordning mellan bestämmelserna om minimilöner särskilt i gränsregionerna medför en risk för att arbetskraftsintensiva sektorer och tjänster läggs ut på entreprenad och för social dumpning.

Föredragande

Karl-Heinz LAMBERTZ (BE–PSE), Ministerpresident i Belgiens tyskspråkiga gemenskap

1.

Regionkommittén påminner om att Europa 2020-strategin lyfter fram att rörligheten dels har en positiv inverkan på integrationen av EU:s arbetsmarknad, dels innebär att arbetskraften inom EU blir mer anpassningsbar och anställningsbar.

2.

Den paradoxala situationen med brist på arbetskraft inom vissa områden där det råder stor långtidsarbetslöshet – i synnerhet gäller detta lågutbildad arbetskraft – kräver mer flexibilitet och rörlighet i EU:s gränsområden.

3.

Särskilt för unga människor ger rörligheten en möjlighet att förbättra den egna kompetensen och kunskapen samt att vinna nya erfarenheter. Därför stöder vi kraftfullt Europeiska kommissionens initiativ med fokus på unga, till exempel europeiska ungdomssysselsättningsinitiativet, inklusive EU-garantin för ungdomar, som antogs i mars 2013, flaggskeppsinitiativet "Unga på väg" och pilotprojektet "Ditt första Eures-jobb".

4.

ReK vill lyfta fram den sociala dimensionen i arbetskraftens rörlighet och dess bidrag till att skapa en hållbar tillväxt för alla.

5.

Kommittén välkomnar kommissionens beslut att modernisera och förbättra Eures, det europeiska nätverket för sysselsättning och arbetstagarnas rörlighet, som kan bidra till att öka arbetskraftens rörlighet i alla medlemsstater. Denna reform borde också kunna underlätta rörlighet i gränsområdena, där de största rörlighetsflödena finns, och samtidigt stärka de befintliga Eures-nätverken.

6.

Sedan Regionkommitténs första yttrande om gränsarbetare antogs den 29 september 2004 har nya utmaningar, men också nya möjligheter, framkommit när det gäller arbetskraftens rörlighet.

7.

Kommittén välkomnar kommissionens förslag till ett direktiv om åtgärder som underlättar utövandet av arbetstagares rättigheter i samband med fri rörlighet för arbetstagare (COM(2013) 236), som syftar till att verkställa förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om den fria rörligheten för arbetstagare inom EU. Den rättsliga egendomligheten att föreslå ett direktiv för att verkställa en förordning, som i princip är direkt tillämplig, avslöjar hur stora de rättsliga och administrativa utmaningar är som kvarstår vad gäller nationell lagstiftning och förvaltning inom området för den fria rörligheten för arbetstagare. Vi anser att artikel 5 i direktivet bör ändras så att medlemsstater också kan utse mellanregionala strukturer för att främja, analysera, övervaka och stödja likabehandling av alla arbetstagare eller deras familjemedlemmar. Vi ber att ReK inkluderas bland mottagarna av rapporten om genomförandet av direktivet (artikel 10).

8.

Regionkommittén välkomnar antagandet av förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen som kodifierar förordning (EEG) nr 1612/68 som stärker rörliga arbetstagares rättigheter och stärker den befintliga lagstiftningen.

9.

Kommittén konstaterar att förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004, senast ändrad genom förordning (EU) 465/2012, som förenklade och moderniserade EU-lagstiftningen, har haft en positiv inverkan.

10.

Vi stöder kommissionens initiativ om ett bättre skydd av utstationerade arbetstagares rättigheter. Dessa arbetstagare utgör en väsentlig grupp i vissa gränsområden. Det föreslagna direktivet om genomförande av direktiv 96/71/EG kan bidra till att minska befintliga begränsningar i genomförandet och förbättra samarbetet mellan de behöriga nationella myndigheterna. Vi påminner dock om kommitténs yttrande av den 29 november 2012, där ReK

11.

Mer än en tredjedel av EU-medborgarna bor i gränsområden där det hör till vardagen att åka över gränsen för att ta del av kultur och fritidsintressen eller för att arbeta. Juridiska och praktiska rörlighetshinder är alltså särskilt besvärliga i dessa områden.

12.

Kommittén konstaterar att det råder brist på tillförlitliga statistiska uppgifter om "gränsarbetare", som enligt definitionen i förordning (EEG) Nr 1408/71 är en anställd eller egenföretagare som är bosatt i en medlemsstat och arbetar i en annan medlemsstat och som regel dagligen eller åtminstone en gång i veckan återvänder till sin hemort. Enligt den vetenskapliga rapporten om rörlighet över gränserna för arbetstagare i EU-27/EES/Efta-länderna, som utarbetades för Europeiska kommissionens räkning 2009, uppgick antalet gränsarbetare i EU (inbegripet EES/Efta-länderna) 2006–2007 till omkring 780 000 anställda. För EU-15/EES/Efta ökade det sammanlagda antalet gränsarbetare med 26 % mellan åren 2000 och 2006/2007.

13.

De flesta gränsöverskridande pendelströmmarna finns i nordvästra Europa och i södra Skandinavien. Även i vissa gränsområden längs nya interna gränser (till exempel mellan Estland och Finland, Ungern och Österrike) är flödena av gränsarbetare betydande. Europeiska gränsregioners förbund publicerade 2012 en detaljerad rapport där graden av arbetskraftens rörlighet över gränserna i olika geografiska områden analyserades och där gränsarbetarnas informations- och servicebehov specificerades.

14.

EU:s utvidgning 2004 och 2007 har endast påverkat arbetskraftens rörlighet längs de "gamla" yttre gränserna i begränsad utsträckning. De som pendlar från "nya" medlemsstater utgör inte mer än 15 % av gränsarbetarna i EU. Frågor om arbetstillfällen och arbetsvillkor i grannländer har dock ökat väsentligt längs de "gamla" yttre gränserna, särskilt efter att de resterande arbetsmarknadsrestriktionerna, med undantag för Bulgarien och Rumänien, togs bort i maj 2011.

15.

Regionkommittén delar kommissionens uppfattning (1) att antalet rörliga arbetstagare i EU är för lågt för att man ska kunna uppnå en verkligt europeisk arbetsmarknad. Enligt EU:s arbetskraftsundersökning 2011 bodde endast 3,1 % av de europeiska medborgarna i arbetsför ålder (15–64) i ett annat EU-land än sitt hemland. Antalet gränsarbetare skulle kunna bli högre, särskilt om medborgarna fick bättre och tillförlitligare information och individuellt stöd. Fackföreningarna skulle särskilt kunna bidra till detta stöd t.ex. genom att försvara arbetstagare med multinationell anställning. Dessa mål bör också speglas i samråden om prioriteringarna inom EU:s finansieringsprogram för 2014–2020. Kommittén uppmanar också uttryckligen medlemsstaterna att säkerställa tillräcklig finansiering för Eures-prioriteringarna.

16.

Regionkommittén välkomnar det initiativ som Europeiska kommissionen lade fram 2012 för att undersöka skattevillkoren för gränsarbetare. Skattehinder utgör fortfarande ett stort problem för gränsarbetare. De har fortfarande svårt att få de skatteförmåner, skattelättnader och skatteavdrag som de skulle ha fått om de inte hade status som gränsarbetare.

17.

Det är ett stort problem att de regler som samordnar de sociala trygghetssystemen är så komplexa. Det är knappast möjligt att minska problemen med skillnader mellan sociala trygghetssystem i EU, eftersom de juridiska och administrativa reglerna på nationell nivå ständigt förändras och skapar nya problem. Det bör därför bli lättare att få tillgång till tillförlitlig och regelbundet uppdaterad information och rådgivningstjänster. Eftersom gränsarbetarnas situation skiljer sig så mycket från normen bör de få tillgång till individuell information. E-tjänster är visserligen ett viktigt verktyg, men kan inte ersätta personlig service.

18.

Ofta finns det osäkerhet kring hur man ska tolka och tillämpa den befintliga rättsliga grunden. Ofta uppstår alltså vissa problem enbart på grund av att de offentliga myndigheterna inte har någon enhetlig linje i frågan om hur denna lagstiftning ska tillämpas.

19.

Kommittén är medveten om att vissa kulturella hinder, såsom otillräckliga språkkunskaper, inte kan åtgärdas på kort sikt. Mer riktad språkundervisning skulle dock kunna bidra till att förändra attityden till arbetskraftens rörlighet. Dessutom är inrättandet av mekanismer som främjar praktiktjänstgöring och lärlingskap för såväl studerande som arbetstagare mycket viktigt för att öka flexibiliteten och rörligheten i europeiska gränsregioner.

20.

Det faktum att yrkeskvalifikationer erkänns i så liten utsträckning är fortfarande ett hinder för arbetskraftens fria rörlighet. För att underlätta arbetskraftens rörlighet antog kommissionen i december 2011 ett förslag om modernisering av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer, där europeiska yrkeskort införs och tillgången till information underlättas. Särskilt de reglerade yrkena är dock en utmaning, eftersom det enligt de nationella lagstiftningarna krävs bevis på specifika yrkeskvalifikationer för att få utöva dem. I sådana fall kan förfarandena för erkännande vara komplexa och skilja sig kraftigt åt från en medlemsstat till en annan.

21.

Kommittén befarar att rådgivning till arbetstagare och arbetssökande kommer att få lägre prioritet i Eures från och med 2015, eftersom man kommer att fokusera på jobbmatchning och tillhandahållande av tjänster till arbetsgivare i stället för på rådgivning om social trygghet, beskattning och löne- och arbetsvillkor. Kommittén betonar att rådgivningen till arbetstagare och arbetssökande tvärtom bör förbättras, t.ex. genom att man stärker gränsområdenas informationspunkter för arbetstagare och arbetssökande och ger arbetsmarknadens parter fler möjligheter att erbjuda rådgivning till gränsarbetare.

22.

Kommittén beklagar att avsaknaden av samordning mellan bestämmelserna om minimilöner särskilt i gränsregionerna medför en risk för att arbetskraftsintensiva sektorer och tjänster läggs ut på entreprenad och för social dumpning. Kommittén efterlyser därför europeisk samordning av minimilöner med vederbörlig hänsyn till förhållandena på respektive arbetsmarknad och arbetsmarknadsparternas roll.

23.

Skillnader i löner och/eller skattesatser kan vara ett motiv för företag i gränsområden att flytta till grannlandet. Följden för de anställda är att de ofrivilligt blir gränsarbetare.

24.

Vi förväntar oss att reformerna i riktning mot en bankunion kommer att avlägsna fragmenteringen av kapitalmarknaderna, som är ett mycket stort hinder för skapandet av lika villkor i tillgången till finansiering för små och medelstora företag i gränsregioner.

25.

Löneskillnader mellan "nya" och "gamla" medlemsstater i EU leder ibland till lönedumpning och oegentliga arbetsvillkor. Detta utgör en särskild utmaning för de existerande rådgivningstjänsterna vid de gamla yttre gränserna. Kommittén uppmanar kommissionen att se till att gränsarbetare från länder med lägre lönenivå inte diskrimineras i länder med högre lönenivå.

26.

Graden av arbetskraftens rörlighet över gränserna beror på olika faktorer. Löneskillnader och bättre arbetstillfällen är viktiga avgörande faktorer. Välutvecklade regionala och gränsöverskridande offentliga transportnät och goda kunskaper i grannlandets språk är också viktiga faktorer som underlättar arbetskraftens rörlighet.

27.

Kommittén betonar att de nationella Eures-samordnarna (som ska tillsättas från och med 2015) bör inleda ett systematiskt och nära samarbete med de regionala och lokala myndigheterna.

28.

Regionkommittén anser att ett systematiskt gränsöverskridande samarbete mellan lokala och regionala myndigheter är en viktig förutsättning för att uppmärksamma de nationella myndigheterna på frågan om hinder för rörligheten och hur man kan komma tillrätta med dem.

29.

Kommittén vill understryka det mervärde som information och rådgivningstjänster för gränsarbetare i EU:s gränsområden och gränsregioner medför. Det finns mer än 35 informationspunkter på regional/lokal nivå som ger individuell rådgivning och information till gränsarbetare. Deras sakkunskap och erfarenheter bör användas på EU-nivå och nationell nivå när man arbetar med problemlösning.

30.

Kommittén är medveten om att man i EU:s gränsregioner anstränger sig för att underlätta arbetskraftens rörlighet över gränserna samtidigt som man söker hitta lösningar på de problem som finns för rörligheten. Flera rapporter har offentliggjorts där man i detalj analyserar de problem och utmaningar som gränsarbetare i specifika gränsregioner står inför (till exempel en rapport om hinder för rörlighet över gränserna i regionerna Galicia-Norte de Portugal eller Sønderjylland-Schleswig). Kommittén fäster också uppmärksamheten på den stora betydelsen av mellanregionala rådgivnings- och experttjänster, såsom arbetsgruppen för gränsarbetare i storregionen Saarland–Lorraine–Luxemburg (SaarLorLux), som samarbetar med transnationella sociala och ekonomiska parter och politiska beslutsfattare på europeisk och nationell nivå. Vi stöder alla ansträngningar för att säkerställa dessa tjänsters hållbarhet.

31.

Regionkommittén tror att gemenskapsinstrumentet Europeiska grupperingar för territoriellt samarbete (EGTS) kan erbjuda nya möjligheter för att främja och underlätta arbetskraftens rörlighet inom EU. Med tanke på att en EGTS vanligtvis anställer personal från mer än en medlemsstat kan man använda erfarenheterna från EGTS-grupperingar i fråga om rättsliga och praktiska hinder för rörligheten samtidigt som man söker efter konkreta lösningar.

32.

Kommittén är också medveten om det engagemang som onlinetjänsterna Solvit och Ditt Europa - Rådgivning uppvisar när de hjälper europeiska medborgare och företag att förstå och hävda sina rättigheter i EU. Solvit mottar varje år fler än 1 300 förfrågningar. Antalet skulle vara ännu högre om tjänsten var mer känd bland EU:s medborgare och företag. ReK uppmanar därför medlemsstaterna samt de lokala och regionala myndigheterna att öka kunskapen om Solvit-centrumen, särskilt bland små och medelstora företag, och att ge Solvit-centrumen mer personal så att de kan hantera frågor snabbare.

33.

Regionkommittén understryker att de befintliga rådgivningsnätverken (till exempel Eures T och euroregionernas expertnätverk) och informationspunkterna för gränsarbetare erbjuder en unik service, och kommittén ger sitt fulla stöd till Europeiska kommissionen i dess ansträngningar för att öka arbetskraftens rörlighet i EU. Rådgivningstjänster som underlättar rörlighet över gränserna, särskilt sådana som tillhandahålls av lokala och regionala myndigheter och arbetsmarknadens parter, bör alltså ses som EU:s uppgift och bör få det ekonomiska stöd som krävs.

34.

Kommittén uppmanar kommissionen att regelbundet övervaka genomförandet av gemenskapslagstiftningen om fri rörlighet för arbetskraft, icke-diskriminering och samordning av de sociala trygghetssystemen i EU:s medlemsstater, att aktivt bidra till ett bättre skydd av de sociala rättigheterna för EU:s arbetstagare och att dessutom ge alla medlemsstater ansvar för att öka kontrollerna i kampen mot svartarbete. Vidare bör kvantitativa och kvalitativa uppgifter om arbetskraftens rörlighet över gränserna inom EU regelbundet samlas in för att man ska kunna anpassa sig bättre till nya situationer och nya problem.

35.

De lokala och regionala myndigheterna har en viktig roll när det gäller att främja arbetskraftens rörlighet. Man bör använda sig av den samlade erfarenhet och kunskap som finns inom EU och i samarbete med de lokala och regionala myndigheterna utarbeta modeller som kan underlätta geografisk rörlighet och bidra till att skapa en verkligt europeisk arbetsmarknad.

36.

Vi stöder idén om gränsöverskridande övervakning av arbetsmarknaden och insamlandet av tillförlitligt statistiskt material på lokal och regional nivå. Det är viktigt att det finns tillräckliga uppgifter när man utarbetar integrerade arbetsmarknadsstrategier och politiska åtgärder för att hantera framväxande tendenser.

37.

En politisk dialog på EU-nivå och på nationell, regional och lokal nivå samt en dialog med organisationer som representerar arbetstagare och arbetsgivare är nödvändig för att klara av de utmaningar som ständigt uppkommer, såsom förändringar i den demografiska strukturen eller brist på kvalificerad arbetskraft.

38.

Regionkommittén föreslår att det inrättas en plattform på EU-nivå som ska identifiera de problem som gränsarbetare står inför och utarbeta rekommendationer för hur dessa kan lösas. En sådan plattform skulle säkerställa utbyte av erfarenheter och utnyttjande av möjliga synergier samt främja en dialog med de ansvariga politiska och administrativa myndigheterna.

39.

Kommittén föreslår även att man utarbetar ett kompendium med de mest brådskande hindren och problemen vad gäller rörlighet samt möjliga lösningar och att detta kompendium uppdateras regelbundet.

27.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 280/13

—

Territoriell sammanhållning kan beskrivas som ett tredimensionellt koncept som europeiska, nationella, regionala och lokala myndigheter ska ta hänsyn till när de genomför de åtgärder som faller inom deras behörighetsområde. Regionkommittén beklagar att kommissionen i sitt arbetsdokument om territoriella konsekvensanalyser endast tar upp den första av dessa tre dimensioner, och efterlyser en vidareutveckling i detta avseende.

—

Vi föreslår att man inom ramen för den fortlöpande övervakningen av Europa 2020-strategin ur de lokala och regionala myndigheternas perspektiv tar större hänsyn till de territoriella effekterna av Europa 2020-strategin.

—

Vi anser därför inte att en territoriell konsekvensbedömning enbart bör utföras när lagförslaget uttryckligen fokuserar på specifika geografiska områden eller när det finns en risk för att förslaget får stora asymmetriska territoriella effekter. Inget politikområde bör på förhand vara undantaget från territoriell konsekvensanalys.

—

Kommittén anser att man i de sektorsspecifika strategierna redan från början måste bedöma åtgärdernas territoriella dimension på samma sätt som de ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenserna, framför allt också med avseende på deras konsekvenser på de olika lokala och regionala nivåerna, inbegripet växelverkningarna mellan de territoriella nivåerna och de finansiella konsekvenserna.

—

Regionkommittén hänvisar till revisionsrättens rekommendationer från 2010 om att göra Regionkommittén aktivt delaktig i konsekvensanalyserna på europeisk nivå och anser att man bör bygga upp ett långsiktigt samarbete på området, särskilt med generaldirektoratet för regional- och stadspolitik, Eurostat och gemensamma forskningscentrumet samt Espon-programmet i syfte att ta fram pragmatiska lösningar i fråga om territoriella konsekvensbedömningar.

—

Vi erbjuder kommissionen ett nära samarbete med kommittén i samband med urval och genomförande av territoriella konsekvensanalyser. Kommittén är också intresserad av ett nära samarbete med Europaparlamentet och rådet för att öka användningen av principen om territoriella konsekvensanalyser i samband med lagstiftningsförfarandet.

—

Regionkommittén har för avsikt att utveckla en egen strategi för territoriella konsekvensanalyser för att på så sätt skapa en handlingsram för det framtida genomförandet av de åtgärder som föreslås i detta yttrande.

Föredragande

Michael SCHNEIDER (DE–PPE), statssekreterare i Sachsen-Anhalts delstatsregering med ansvar för delstatens representation på federal nivå

Referensdokument

Arbetsdokument från kommissionens avdelningar av den 17 januari 2013:

Assessing territorial impacts: operational guidance on how to assess regional and local impacts within the Commission Impact Assessment system (Bedömning av territoriella konsekvenser: riktlinjer för utvärderingen av regionala och lokala konsekvenser inom ramen för kommissionens konsekvensbedömningssystem)

SWD(2013) 3 final

1.

Regionkommittén välkomnar det arbetsdokument om territoriella konsekvensbedömningar som kommissionen offentliggjorde i början av 2013 med operativa och metodrelaterade riktlinjer för hur man ska hantera de territoriella aspekterna inom ramen för konsekvensanalyser vid beredning av förslag från kommissionen.

2.

Kommittén välkomnar dessutom andra aktuella utvecklingstendenser, t.ex. Espon-rapporten "Territorial Impact Assessment of Policies and EU Directives" ("Territoriell konsekvensanalys av politik och EU-direktiv", december 2012) och det direktorat för konsekvensbedömningar som nyligen inrättades av Europaparlamentet.

3.

Vi ställer oss bakom uttalandena i den territoriella agendan om att samordningen av olika sektorsspecifika strategier som syftar till att optimera de territoriella effekterna och till att skapa största möjliga samstämmighet kan göra strategierna mycket mer framgångsrika och på alla territoriella nivåer bidra till att förhindra att motstridiga åtgärder får negativa effekter. Genom en integrerad territoriell utveckling kan man uppnå bästa möjliga balans mellan hållbarhet, konkurrenskraft och social sammanhållning.

4.

Kommittén ser de territoriella konsekvensanalyserna som ett instrument för bedömning av de territoriella följderna av politiska initiativ eller lagstiftningsförslag när det gäller de lokala och regionala myndigheternas mål och planer för den territoriella utvecklingen. Genom territoriella bedömningar tidigt i processen bör man kunna se till att den lokala och regionala nivån deltar, att den territoriella utvecklingen blir genomförandeinriktad och relevant och får en lokal förankring samt att medlen används effektivt. De nationella, regionala och kommunala befogenheterna för fysisk planering och utvecklingsplanering diskuteras inte.

5.

ReK erinrar om att EU och medlemsstaterna på de flesta politikområdena har delade befogenheter, och detta innebär att subsidiaritetsprincipen gäller. En territoriell konsekvensbedömning kan inom ramen för subsidiaritetskontrollen utgöra ett viktigt argument för åtgärder på EU-nivå om bedömningen visar på positiva effekter i jämförelse med åtgärder på nationell eller regional nivå.

6.

Vi understryker att territoriella konsekvensanalyser också kan vara ett lämpligt sätt att påvisa möjliga negativa följder av EU-politiska förslag. Detta är särskilt viktigt med tanke på proportionalitetsprincipen. Såtillvida är de territoriella konsekvensanalyserna också ett viktigt instrument för bättre lagstiftning.

7.

Kommittén vill peka på att "bedömningen av territoriella konsekvenser" bör göra det möjligt att differentiera mellan kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser av planerade och redan fattade beslut. En fördelning av instrumenten enligt ovanstående klassificering skulle göra det möjligt att fastställa konsekvensernas omfattning och räckvidd så effektivt som möjligt.

8.

Kommittén ser alltså en nära koppling mellan de territoriella konsekvensbedömningarna, de allmänna konsekvensanalyserna och subsidiaritets- och proportionalitetsprövningarna inför nya rättsakter på europeisk nivå, och hänvisar till det arbete som redan har utförts av övervakningsplattformen för Europa 2020-strategin och nätverket för subsidiaritetskontroll.

9.

ReK beaktar resultaten av det samråd (1) om kommissionens arbetsdokument som vi genomförde i februari och mars 2013.

10.

Regionkommittén vill understryka att alla politikområden enligt artikel 3 i EU-fördraget i förbindelse med artiklarna 174 och 175 samt 349 i EUF-fördraget ska bidra till att uppnå målet om territoriell sammanhållning och till att den ekonomiska och sociala sammanhållningen stärks. Man måste därför granska åtgärder med avseende på deras territoriella konsekvenser och konsekvenserna för de lokala och regionala myndigheterna. Framför allt krävs konkreta och effektiva åtgärder för att minska skillnaderna i utvecklingsgrad mellan regioner, och kompensera vissa regioners geografiska och demografiska nackdelar.

11.

Vid konsekvensbedömningarna av lagstiftningsförslag bör man vid behov granska den territoriella dimensionen (lokala och regionala aspekter, ekonomiska och administrativa återverkningar på de nationella, regionala och lokala myndigheterna) av de viktigaste alternativ som övervägs. Vi erinrar om att detta är en följd av kravet på att hänsyn ska tas "till att det finansiella eller administrativa ansvar som vilar på […] regionala eller lokala myndigheter […] så långt som möjligt ska begränsas och stå i proportion till det mål som ska uppnås" (artikel 5 i protokoll nr. 2 till EUF-fördraget).

12.

Territoriell sammanhållning kan beskrivas som ett tredimensionellt koncept som europeiska, nationella, regionala och lokala myndigheter ska ta hänsyn till när de genomför de åtgärder som faller inom deras behörighetsområde.

Territoriell sammanhållning

13.

Regionkommittén beklagar att kommissionen i sitt arbetsdokument om territoriella konsekvensanalyser endast tar upp den första av dessa tre dimensioner, och efterlyser en vidareutveckling i detta avseende.

14.

ReK föreslår att kommissionen ägnar territoriell konsekvensanalys ökad uppmärksamhet i sitt arbete för att främja den territoriella sammanhållningen. Det skulle kunna främja ett gemensamt synsätt i frågan och ett bättre genomförande av sammanhållningspolitiken, som skulle kunna utformas på ett mer flexibelt sätt, anpassas bättre till lämplig territoriell nivå och utformas med större hänsyn till regionala och lokala förhållanden och behov, i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

15.

Vi anser att det arbetsdokument som kommissionen har lagt fram är ett meningsfullt bidrag till den politiska debatten om territoriell sammanhållning i EU eftersom det utgör ett försök att kvantitativt och kvalitativt synliggöra EU-politikens territoriella konsekvenser för de lokala och regionala myndigheterna. Frågan om territoriell sammanhållning hänger nära samman med utformningen av den territoriella utvecklingen, vars växelverkan med de sektorsspecifika strategierna måste granskas närmare och ges en politisk uppföljning.

16.

ReK anser att dokumentet bör förbättras så att debatten fördjupas också politiskt och så att arbetsdokumentet utvecklas till en "vägledande ram" för alla sektorsspecifika strategier.

17.

Kommittén framhåller den territoriella konsekvensbedömningens betydelse för EU-politikens gränsöverskridande verkningar på lokal och regional nivå. Territoriell sammanhållning syftar också till nya former av partnerskap mellan offentliga och privata aktörer samt aktörer i det civila samhället genom samarbete och nätverksbyggande i ett europeiskt sammanhang. Till detta hör i synnerhet gränsöverskridande, transnationellt och interregionalt samarbete. De europeiska grupperingarna för gränsöverskridande samarbete (EGTS) skulle i detta sammanhang kunna användas för att utvärdera de gränsöverskridande territoriella konsekvenserna.

18.

Regionkommittén hänvisar till diskussionerna och de relevanta besluten om programmet "Regional utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv" (ESDP) från 1999, EU:s territoriella agenda och Leipzigstadgan om hållbara europeiska städer (maj 2007), som genom rekommendationer om en integrerad politik för fysisk planering utgör en EU-ram för unionens och medlemsstaternas insatser för att mobilisera regionernas och städernas potential i fråga om hållbar ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning och för att hantera följderna av den demografiska utvecklingen, de globala strukturella förändringarna och klimatförändringarna.

19.

Vi ser positivt på att den nuvarande ordförandeskapstrion arbetar för att genomföra den färdplan för genomförandet av den territoriella agendan som utarbetades under det polska rådsordförandeskapet (under andra halvåret 2011).

20.

Vi anser att programmet "Regional utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv" behöver uppdateras så att förändringarna i de territoriella förhållandena beaktas – i synnerhet efter de senaste utvidgningarna och den finansiella krisen som har haft betydande territoriella konsekvenser – och anser därför att arbetet med den territoriella agendan 2020 bör fortsätta med detta i åtanke.

21.

Vi uppmanar kommissionen att vidareutveckla sitt arbetsdokument om territoriella konsekvensanalyser med detta i åtanke, och att ta större hänsyn till aspekter kopplade till EU:s integrerade territoriella utveckling.

22.

Det är oroväckande att framför allt Europa 2020-strategin, såsom noterades i ReK:s tredje övervakningsrapport om Europa 2020-strategin från oktober 2012, inte går in på vare sig städernas och regionernas särskilda förhållanden eller befogenheter. Den regionala mångfalden i EU är en potential som inte har utnyttjats fullt ut. För detta skulle det behövas en gränsöverskridande och territoriell dimension vid utformningen av politiken inom Europa 2020-strategin.

23.

ReK anser att smart och hållbar tillväxt för alla endast kan uppnås om den territoriella utvecklingspotentialen och de territoriella utmaningarna i Europa i högre grad beaktas i de politiska åtgärderna. För att undvika att upprepa misstagen från Lissabonstrategin måste man i Europa 2020-strategin ägna tillräcklig uppmärksamhet åt den territoriella dimensionen och dess potential att främja smart och hållbar tillväxt för alla.

24.

Vi föreslår att man inom ramen för den fortlöpande övervakningen av Europa 2020-strategin ur de lokala och regionala myndigheternas perspektiv tar större hänsyn till de territoriella effekterna av Europa 2020-strategin, och att man för detta ändamål i högre grad utnyttjar delar av de territoriella konsekvensanalyserna. Detta efterlystes också i många av bidragen till det samråd som genomfördes.

25.

Flernivåstyre och partnerskap är viktiga faktorer om man vill uppnå territoriell sammanhållning. En prioritering bör vara att stärka lokalt anpassade strategier.

26.

Vi uppmanar därför kommissionen att komplettera sitt arbetsdokument om territoriella konsekvensanalyser med en Europa 2020-dimension.

27.

Kommittén understryker behovet av att samordna de territoriella konsekvenserna av de sektorsspecifika strategierna, inte bara på EU-nivå och i medlemsstaterna utan också mellan EU och medlemsstaterna. Ett viktigt mål för de territoriella konsekvensanalyserna bör vara en bättre samordning av EU-strategierna på olika områden med avseende på deras territoriella konsekvenser, särskilt på lokal och regional nivå.

28.

Inget politikområde bör på förhand vara undantaget från territoriell konsekvensanalys. De konsekvenser som genomförandet av en föreslagen åtgärd får kan inte kan bedömas förrän efter det att en analys har genomförts. Avsaknad av konsekvensanalys måste motiveras med en lämplig analys av situationen.

29.

ReK anser att territoriella konsekvensanalyser bör genomföras i synnerhet inom följande politikområden, som har en särskilt kraftig territoriell dimension: infrastruktur, sammanhållningspolitik, transporter, energi och miljö, den inre marknaden, arbetsmarknaden och socialpolitik, innovation, forskning och utveckling, jordbruks- och fiskeripolitik, industripolitik och politik för små och medelstora företag, utbildning, politiken i frågor som rör städer och regioner, landsbygdsutveckling, tjänster av allmänt intresse, vattenförsörjning och vattenrening, främjande av kultur och turism samt all politik som får konsekvenser för vissa områdestyper.

30.

Kommittén anser därför att man i de sektorsspecifika strategierna redan från början måste bedöma åtgärdernas territoriella dimension på samma sätt som de ekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenserna, inte minst med avseende på deras konsekvenser på de olika lokala och regionala nivåerna, inbegripet växelverkningarna mellan de territoriella nivåerna och de finansiella konsekvenserna.

31.

De territoriella konsekvensanalyserna kan spela en viktig roll när det handlar om att förbättra samordningen av EU:s sektorsspecifika strategier för att främja den territoriella sammanhållningen, och vi anser inte att det krävs nya EU-rättsakter för detta. De administrativa kostnaderna bör hållas så låga som möjligt. Kommittén stöder även uttalandet i den territoriella agendan om att övervakningen och utvärderingen på EU-nivå av den territoriella utvecklingen och resultaten av insatserna med inriktning på territoriell sammanhållning bör vidareutvecklas, samtidigt som man bör se till att medlemsstaternas administrativa börda inte ökar. EU:s befintliga rutiner och krav i fråga om granskning, övervakning och utvärdering, inklusive de som avser strukturfonderna och Sammanhållningsfonden och genomförandet av Europa 2020-strategin, bör beakta relevanta territoriella aspekter (2).

32.

Regionkommittén stöder fortfarande systematiska efterhandsutvärderingar av EU-lagstiftning som ett effektivt verktyg för smart lagstiftning.

33.

Regionkommittén anser att de metoder och verktyg som föreslås till stöd för de territoriella konsekvensanalyserna (till exempel Espon ARTS eller QUICKScan) är tillräckliga för att man ska kunna mäta de territoriella konsekvenser som ett visst förslag kan få på lokal och regional nivå.

34.

Vi anser därför inte att en territoriell konsekvensbedömning enbart bör utföras när lagförslaget uttryckligen fokuserar på specifika geografiska områden eller när det finns en risk för att förslaget får stora asymmetriska territoriella effekter (extraordinära konsekvenser), vilket föreslås i kommissionen arbetsdokument. Endast en förhandsbedömning av de territoriella konsekvenserna gör det möjligt att avgöra de verkliga konsekvenserna. Därför bör man, i enlighet med försiktighetsprincipen, utvärdera alla lagstiftningsinitiativ och bara i enstaka motiverade fall avstå från konsekvensbedömning – inte tvärtom.

35.

Det finns fortfarande alltför stora brister i de uppgifter som finns tillgängliga på europeisk nivå om den lokala (Nuts III) och regionala (Nuts II) nivån för att de befintliga metoderna ska kunna användas på ett effektivt och målinriktat sätt.

36.

Kommittén förväntar sig, i synnerhet mot bakgrund av debatten på temat "Bortom BNP", att initiativ till ytterligare indikatorer ska tas så att vi kan få en mer heltäckande bild av välståndet i samhället och de territoriella konsekvenserna. Vi bör också hålla i minnet att det via Eurostat redan finns indikatorer som gör det möjligt att mäta förhållanden av social och miljömässig karaktär.

37.

Vi föreslår att sakkunniga och företrädare för lokala och regionala myndigheter ges möjlighet att delta i de planerade workshopparna om QUICKScan-förfaranden.

38.

Espon-programmet spelar en särskild roll när det handlar om att fördjupa forskningen i EU på området territoriell utveckling och främjande av erfarenhetsutbyte inom EU, och vi ställer oss positiva till att man ger ut en handbok om territoriella konsekvensanalyser som grundar sig på kommissionens arbetsdokument.

39.

Vid sidan av utvecklingen av metoder för territoriella konsekvensanalyser krävs det också åtgärder för utbildning och fortbildning för dem som är verksamma på detta område.

40.

Kommittén föreslår att man efter ungefär ett år undersöker om metoderna och instrumenten för territoriella konsekvensanalyser fungerar, eller om det krävs anpassningar eller kompletteringar.

41.

Regionkommittén hänvisar till revisionsrättens rekommendationer från 2010 om att göra kommittén aktivt delaktig i konsekvensanalyserna på europeisk nivå, och till vikten av att se till att Eurostat och Gemensamma forskningscentrumet deltar i denna process.

42.

Detta är endast möjligt om det inom kommissionen sker en heltäckande samordning av de territoriella konsekvensanalyserna för att se till att de territoriella aspekterna i större utsträckning kan beaktas inom ramen för den allmänna konsekvensanalysen och för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt hållbart samarbete med övriga institutioner.

43.

Vi anser därför att en icke-bindande anvisning om genomförandet av de territoriella konsekvensanalyserna – såsom den som läggs fram i kommissionens arbetsdokument – inte på långt när motsvarar de krav som den territoriella sammanhållningen och de territoriella konsekvensanalyserna ställer.

44.

ReK anser i detta sammanhang att det krävs ett nära samarbete mellan kommissionens generaldirektorat för regionalpolitik, gemensamma forskningscentrumet, Espon-programmet och Regionkommittén i syfte att ta fram pragmatiska lösningar i fråga om territoriella konsekvensbedömningar.

45.

ReK anser också att det måste finnas en stark koppling mellan åtgärderna för territoriell konsekvensanalys och de förbättringsåtgärder avseende "EU-lagstiftningens ändamålsenlighet" (3) som kommissionen föreslog i slutet av 2012, och hänvisar till Regionkommitténs särskilda yttrande i frågan.

46.

Regionkommittén menar att de territoriella konsekvensanalyserna spelar en viktig roll även på nationell nivå för att man tidigt ska kunna skönja de territoriella konsekvenserna och vidta adekvata åtgärder.

47.

Vi välkomnar därför det åtagande som medlemsstaterna har gjort inom ramen för EU:s territoriella agenda om att också själva i större utsträckning genomföra territoriella konsekvensbedömningar och undersöka konsekvenserna för de lokala och regionala myndigheterna, och vi anser att medlemsstaterna regelbundet bör utbyta erfarenheter inbördes och med EU-institutionernas specialiserade avdelningar om genomförandet av dessa konsekvensanalyser för att säkerställa att man använder samma metodologi och att undersökningarna är jämförbara.

48.

ReK uppmanar kommissionen att utnyttja samarbetet med de lokala och regionala organen för att kanalisera samråden till berörda och intresserade parter samt att dra fördel av deras erfarenheter i avsikt att ställa rätt frågor i rätt ögonblick och, i möjligaste mån, av deras förmåga att rikta sig till de berörda parterna på deras eget språk.

49.

ReK vill på nytt lyfta fram den uppmaning som kommittén framförde i sitt yttrande om grönboken om territoriell sammanhållning om att det bör utarbetas en vitbok om territoriell sammanhållning med en tydligare definition av begreppet territoriell sammanhållning och målen för denna på EU-nivå. Det arbetsdokument om territoriella konsekvensanalyser som nu har lagts fram kan inte ersätta en sådan vitbok.

50.

Kommittén förespråkar att territoriella konsekvensanalyser genomförs inte bara i samband med kommissionens lagstiftningsförslag utan för alla politiska initiativ – alltså också för meddelanden, grönböcker och vitböcker – med avseende på de territoriella konsekvenserna av de åtgärder som föreslås.

51.

ReK uppmanar de kommande rådsordförandeskapen att ägna särskild uppmärksamhet åt sammanhållningspolitikens territoriella aspekter, den roll som den lokalt anpassade strategin ("place based approach") kan spela samt genomförandet av territoriella konsekvensanalyser.

52.

Kommittén föreslår att man regelbundet tar upp frågan om territoriella konsekvensanalyser inom ramen för nätverket av kontaktpunkter för territoriell sammanhållning ("Network of Territorial Cohesion Contact Points").

53.

Vi föreslår vidare att man dessutom utnyttjar Open Days för att stärka kopplingarna mellan de territoriella konsekvensanalyserna på nationell respektive europeisk nivå.

54.

ReK föreslår att kommissionen ger generaldirektoratet för regional- och stadspolitik i uppdrag att inom kommissionen fungera som central samordnings- och kontaktpunkt för territoriella konsekvensanalyser, och att också representera dessa intressen i konsekvensbedömningsorganet ("Impact Assessment Board"). Denna centrala kontaktpunkt skulle också ha till uppgift att granska kommissionens arbetsprogram och konsekvensbedömningsprogram för att se om det behövs och i så fall inleda territoriella konsekvensanalyser (i samarbete med behörigt generaldirektorat).

55.

Vi erbjuder kommissionen ett nära samarbete med kommittén i samband med urval och genomförande av territoriella konsekvensanalyser, i linje med vad som redan föreskrivs i protokollet om samarbete mellan de båda institutionerna. Kommissionen kan på så sätt begära stöd från Regionkommittén i samband med konsekvensanalyser.

56.

ReK föreslår att kommissionen sluter överenskommelser om ett nära samarbete med sådana partner som är särskilt relevanta för territoriella konsekvensanalyser (Eurostat, gemensamma forskningscentrumet, Espon och Regionkommittén). I dessa överenskommelser kan också den framtida uppgifts- och arbetsfördelningen i samband med genomförandet av dessa förfaranden regleras.

57.

Regionkommittén uppmanar kommissionen i detta sammanhang att senast i nästa rapport om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning i början av 2014 rapportera om hur samordningen av EU:s strategier för att främja den territoriella sammanhållningen och för att i större utsträckning beakta de territoriella dimensionerna i EU-politiken kan stärkas genom systematisk användning av territoriella konsekvensanalyser.

58.

Vi anser att sakkunniga och företrädare för lokala och regionala myndigheter systematiskt bör involveras i arbetet med att utforma och genomföra territoriella konsekvensanalyser.

59.

ReK efterlyser utbildningsmoduler om tanken bakom och användningen av territoriella konsekvensanalyser, och ber kommissionen att avsätta de medel som krävs för detta.

60.

Kommittén anser att Espon-programmet bör få fortsätta och att det bör få en starkare fokusering på centrala forskningsområden. Dit hör utan tvivel också att modellerna för territoriella konsekvensanalyser vidareutvecklas och görs synligare inom alla EU-institutioner samt att resultaten integreras i befintliga strategier och strategier under utveckling på ett lämpligt sätt.

61.

Vi uppmanar kommissionen att inom ramen för sina rapporter om genomförandet av konsekvensanalyser i ett särskilt kapitel informera om genomförandet och resultaten av territoriella konsekvensanalyser.

62.

Regionkommittén efterlyser en utvidgning av de territoriella konsekvensanalyserna till Europa 2020-strategin och rekommendationerna om den europeiska planeringsterminen och upprepar sin begäran om att ett kapitel om den europeiska planeringsterminens regionala dimension ska tas med i kommissionens årliga tillväxtöversikt.

63.

För hanteringen av asymmetriska effekter som påvisas i de territoriella konsekvensanalyserna bör man planera lämpliga åtgärder och förfaranden där de som berörs på plats, i synnerhet de regionala och lokala myndigheterna, involveras.

64.

ReK understryker att principen om flernivåstyre samt partnerskap är nyckelfaktorer om man vill uppnå territoriell sammanhållning och lokalt anpassade strategier. ReK kommer även fortsättningsvis att verka för en heltäckande tillämpning av dessa principer, något som alla aktörer efterlyste i samrådet.

65.

ReK framhåller återigen den roll som kommittén kan spela när det handlar om att stödja kommissionen vid territoriella konsekvensanalyser och föreslår att de överenskommelser som har ingåtts i det gemensamma protokollet om samarbetet mellan kommissionen och Regionkommittén utnyttjas i detta syfte.

66.

I detta sammanhang föreslår vi att man bygger upp ett långsiktigt samarbete på området, särskilt med generaldirektoratet för regional- och stadspolitik, Eurostat och gemensamma forskningscentrumet samt Espon-programmet.

67.

Kommittén är också intresserad av ett nära samarbete med Europaparlamentet och rådet för att öka användningen av principen om territoriella konsekvensanalyser i samband med lagstiftningsförfarandet. Vi uppmanar i synnerhet Europaparlamentet att ge sitt direktorat för konsekvensbedömningar i uppdrag att bidra till den förberedande analysen under lagstiftningsprocessens förberedande fas. Kommittén påpekar att ändringsförslag som Europaparlamentet eller rådet lämnar in till lagförslag också kan få stora konsekvenser för de lokala och regionala myndigheterna och att de därför bör granskas med avseende på sina territoriella konsekvenser. På så sätt skulle det bli lättare att oftare och bättre utnyttja konsekvensbedömningarna under beslutsprocesserna.

68.

Kommittén är också beredd att samarbeta med andra partner, t.ex. de europeiska sammanslutningarna av lokala och regionala myndigheter, forskningsorgan och branschorganisationer, kring detta tema.

69.

Vi uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att öka kunskaperna bland företrädare för lokala och regionala myndigheter om metoder för och möjligheter att använda territoriella konsekvensanalyser genom nyttjande av lämpliga kanaler såsom borgmästaravtalet och Erasmus för borgmästare, och kommittén är beredd att delta i genomförandet av dessa åtgärder.

70.

Vi anser att det är viktigt att man inom ramen för den fortlöpande övervakningen av Europa 2020-strategin ur de lokala och regionala myndigheternas perspektiv tar större hänsyn till strategins territoriella effekter. ReK föreslår i detta sammanhang att man utarbetar en indikator för regionala framsteg som gör det möjligt att utifrån regional statistik göra en mer exakt bedömning av Europa 2020-strategins territoriella konsekvenser. Vi uppmanar även kommissionen att i detta syfte utnyttja de territoriella konsekvensanalyserna, särskilt med tanke på halvtidsöversynen av Europa 2020-strategin.

71.

Regionkommittén har för avsikt att utveckla en egen strategi för territoriella konsekvensanalyser (eventuellt som ett led i en allmän strategi för konsekvensanalyser och vid behov med hänsyn till befintliga resultat av strategiska miljöbedömningar) för att på så sätt skapa en handlingsram för det framtida genomförandet av de åtgärder som föreslås i detta yttrande.

27.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 280/19

—

Regionkommittén välkomnar kommissionens strategi för it-säkerhet och direktiv om nät- och informationssäkerhet. Vi stöder strategins mål att skapa ett öppet, tryggt och säkert internet och göra EU:s nätmiljö till den säkraste i världen.

—

Det är angeläget att befintliga och föreslagna åtgärder inom detta område samlas i ett enda paket, eftersom detta skulle bidra till en samordnad, strategisk vision för EU. Detta paket är välkommet för att säkerställa samordning, uppmuntra samarbete, utforma tydliga och kraftfulla åtgärder, skapa en gemensam nivå för it-skyddet, öka it-systemens och nätens motståndskraft mot nya och framväxande it-hot samt minska uppsplittringen i EU.

—

Kommissionen bör lägga fram en handlingsplan för att förklara hur de högt ställda målen för paketet kommer att fungera i praktiken. I handlingsplanen bör det också ingå vägledning om hur strategins resultat ska utvärderas och mätas så att man kan kontrollera om det pågår något samarbete och om det görs framsteg.

—

Vi betonar att det nya paketet bör bidra till att förbättra förebyggande åtgärder, upptäckt och svarsåtgärder när det gäller it-incidenter och skapa bättre informationsutbyte och samordning mellan medlemsstaterna och kommissionen mot större it-incidenter. För att åstadkomma detta kommer det att krävas ett verkligt fungerande partnerskap mellan medlemsstater, EU-institutioner, lokala och regionala myndigheter, privata sektorn och civilsamhället.

Föredragande

Robert BRIGHT (UK–PSE), ledamot i Newport City Council

Referensdokument

Gemensamt meddelande – EU:s strategi för cybersäkerhet

(JOIN(2013) 1 final)

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för att säkerställa en hög gemensam nivå av nät- och informationssäkerhet i hela unionen

(COM(2013) 48 final)

1.

Regionkommittén välkomnar kommissionens strategi för it-säkerhet och direktiv om nät- och informationssäkerhet. Vi stöder strategins mål att skapa ett öppet, tryggt och säkert internet och göra EU:s nätmiljö till den säkraste i världen.

2.

Kommittén hoppas att det nya it-säkerhetspaketet (som omfattar både strategin och direktivet) ska "höja ribban" och bidra till utvecklingen av it-säkerhetsnormer i hela EU, minska rättsosäkerheten, öka tilliten och förtroendet för nättjänster samt minska onödiga kostnader och administrativa bördor och på så sätt stödja den digitala inre marknaden och målen för Europa 2020-strategin.

3.

Det är angeläget att befintliga och föreslagna åtgärder inom detta område samlas i ett enda paket, eftersom detta skulle bidra till en samordnad, strategisk vision för EU. Detta paket är välkommet för att säkerställa samordning, uppmuntra samarbete, utforma tydliga och kraftfulla åtgärder, skapa en gemensam nivå för it-skyddet, öka it-systemens och nätens motståndskraft mot nya och framväxande it-hot samt minska uppsplittringen i EU.

4.

Organisationer, däribland offentliga myndigheter, måste erkänna att hanteringen av it-brottslighet är en ständigt pågående kamp och vi uppmanar dem att prioritera hotet från it-störningar och it-angrepp genom att identifiera sårbarheter och utveckla sin organisations kapacitet för att hantera överträdelser. Hotet från it-brottsligheten växer och sprider sig i takt med att internet blir en allt viktigare del i människors liv. It-brottslighet i alla dess former är ett nytt, snabbt växande och sofistikerat hot mot medlemsstater, organisationer och EU-medborgare under 2000-talet och denna typ av brottslighet blir allt vanligare, mer komplex och gränsöverskridande.

5.

Regionkommittén erkänner att EU har gjort viktiga framsteg när det gäller att förbättra medborgarnas skydd mot webbaserad brottslighet, bland annat genom förslaget till lagstiftning mot angrepp på it-system och lanseringen av en global allians mot sexuellt utnyttjande av barn på internet. Paketet bör bygga vidare på tidigare åtgärder, däribland dem som angavs i 2010 års digitala agenda för Europa (1) och sikta mot en robust europeisk försvarspolitik på it-området. Kommittén uppmanar därför medlagstiftarna, som för närvarande diskuterar kommissionens förslag till direktiv om angrepp mot informationssystem (2), att snabbt nå en uppgörelse om förslaget.

6.

Vi stöder ambitionerna för strategin eftersom de inte bara syftar till att harmonisera medlemsstaternas it-säkerhetsförmåga och samla de olika befintliga och föreslagna åtgärderna för att skapa gemensamma normer och rättvisa villkor, utan också syftar till att samordna och skapa samstämmighet mellan tre politikområden: brottsbekämpning, den digitala agendan och försvars-, säkerhets- och utrikespolitiken.

7.

Uppgifter som samlas in av de nationella regeringarna skulle kunna bidra positivt till paketet, och det bör innehålla förslag till en uppsättning harmoniserade standarder med avseende på nät- och informationssäkerhet.

8.

Vi välkomnar att flera berörda parter kommer att få tillfälle att medverka i besluten om paketet. I paketet erkänns vikten av offentlig-privat samarbete och av att upprätta ett verkligt partnerskap som ges tillräckliga resurser för sitt arbete. Dessutom har paketet som målsättning att EU:s digitala inre marknad ska fullbordas och skapa en trygg, säker och blomstrande digital miljö på nätet för företag, myndigheter och medborgare.

9.

Regionkommittén välkomnar de åtgärder som föreslås i direktivet, däribland rekommendationen om att medlemsstaterna ska åläggas att anta en nationell strategi för nät- och informationssäkerhet, inrätta incidenthanteringsorganisationer (Cert) som ska samarbeta med Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (Enisa) och skapa en tydlig samarbetsmekanism mellan medlemsstaterna och kommissionen för att ge varandra tidiga varningar om incidenter och risker genom en säker infrastruktur. Dessa åtgärder och det faktum att direktivet är inriktat på lagstiftning bör sammantaget leda till att det skapas en betydligt större enhetlighet, en gemensam lägsta nationell beredskapsnivå och ett stärkt försvar på it-området i hela EU.

10.

Regionkommittén uppmanar Europaparlamentet och rådet att snabbt anta förslaget till direktiv om en hög gemensam nivå för nät- och informationssäkerhet i hela EU.

11.

Paketet skulle vara betjänt av en mer detaljerad beskrivning av hur medlemsstaterna ska rapportera och sammanställa uppgifter om it-brottslighet och närmare detaljer om hur åtgärderna ska genomföras. Gemensamma rapporteringssystem och större tydlighet i fråga om anmälningskraven är avgörande för att undvika osäkerhet och brist på enhetlighet när det gäller hur en nationell behörig myndighet för nät- och informationssäkerhet definierar och mäter it-brottslighet som har "betydande konsekvenser". Det är också mycket viktigt att man vid inrättandet av en nationell behörig myndighet för nät- och informationssäkerhet tar hänsyn till fördelningen av befogenheter inom medlemsstaterna, särskilt när staterna är starkt federaliserade eller decentraliserade.

12.

Regionkommittén hyser därför en viss oro när det gäller vissa tillsynsaspekter och rättsliga aspekter av paketet, särskilt när det gäller bristen på klarhet i fråga om fastställandet av de kriterier som en medlemsstat ska uppfylla för att ha rätt att delta i det säkra informationsutbytessystemet, ytterligare specificering av de händelser som utlöser tidig varning och definitionen av de omständigheter då marknadsoperatörer och offentliga förvaltningar är skyldiga att anmäla incidenter. Avsaknaden av tydliga bestämmelser i dessa frågor utgör ett hinder för rättssäkerheten.

13.

Vi vill varna för att direktivet skulle kunna medföra onödigt stora administrativa bördor för företag och myndigheter. Det är oerhört viktigt att undvika dubbelreglering och att se till att all ytterligare reglering är förenlig med proportionalitetsprincipen. Detta är särskilt viktigt för de organisationer som kanske redan omfattas av en anmälningsskyldighet som liknar den som föreslås här.

14.

Kommissionen bör lägga fram en handlingsplan för att förklara hur de högt ställda målen för paketet kommer att fungera i praktiken. I handlingsplanen bör det också ingå vägledning om hur strategins resultat ska utvärderas och mätas för att kontrollera om det pågår något samarbete och om det görs framsteg.

15.

Regionkommittén uppmanar alla medlemsstater att utveckla nationella strategier för it-säkerhet (endast tio medlemsstater hade tagit fram en strategi 2012) som kompletterar den nya EU-strategin. Det är viktigt att de nationella strategierna och EU:s strategi kompletterar varandra så att det går att skapa överensstämmelse. Det är också viktigt att EU:s åtgärder kompletterar befintliga strukturer och bästa praxis i medlemsstaterna.

16.

Regionkommittén välkomnar de åtgärder som kommissionen planerar för att utveckla EU:s it-säkerhetskapacitet, pilotprojektet för att bekämpa botnät och sabotageprogram, åtagandet om att förbättra samarbetet mellan nationella incidenthanteringsorganisationer, Enisa och det nya Europeiska it-brottscentrumet, utvecklingen av ett nät av nationella it-brottscentrum med spetskompetens, och lanseringen av en offentlig-privat plattform för nät- och informationssäkerhetslösningar för att skapa incitament för att införa säkra IKT-lösningar. Strategins målsättning att samla alla berörda parter för att bedöma utvecklingen om tolv månader välkomnas också.

17.

Kommittén framhåller att en framgångsrik strategi för it-säkerhet bygger på nära samarbete mellan de behöriga myndigheterna när det gäller nät- och informationssäkerhet och de brottsbekämpande myndigheterna. En systematisk rapportering av incidenter som misstänks vara av allvarligt kriminell art till de brottsbekämpande myndigheterna är av största betydelse.

18.

Regionkommittén anser att de prioriteringar som beskrivs i paketet är väl avvägda och lämpliga. Alla prioriteringar, som att skydda grundläggande rättigheter, personuppgifter och integritet, effektiv styrning som omfattar flera berörda parter samt delat ansvar för att garantera säkerheten, är områden där städer och regioner skulle kunna spela en huvudroll som innehavare av information om den offentliga sektorn.

19.

Regionkommittén föreslår att regionerna tillsammans med medlemsstaterna ska betraktas som huvudaktörer när det gäller att främja ett närmare samarbete mellan användare och producenter av IKT-innovationer inom olika myndigheter och förvaltningar, även i fråga om it-säkerhet och uppgiftsskydd.

20.

Vi betonar att det nya paketet bör bidra till att förbättra förebyggande åtgärder, upptäckt och svarsåtgärder när det gäller it-incidenter och skapa bättre informationsutbyte och samordning mellan medlemsstaterna och kommissionen mot större it-incidenter. För att åstadkomma detta kommer det att krävas ett verkligt fungerande partnerskap mellan medlemsstater, EU-institutioner, lokala och regionala myndigheter, privata sektorn och civilsamhället.

21.

Regionkommittén inser att arbetet mot it-hoten kommer att kräva större resurser för att öka medvetenheten om hoten från it-brottsligheten och om behovet av en effektiv och ändamålsenlig it-säkerhet. När det gäller flernivåstyre måste lokala och regionala myndigheter ingå i en stark it-säkerhetsstrategi och de måste kunna delta fullt ut i styrningen av IKT-relaterade initiativ.

22.

Eftersom säkerhetsöverträdelser hotar allmännyttiga tjänster som t.ex. lokal vatten- och elförsörjning och eftersom lokala och regionala myndigheter använder och äger många digitala informationsprodukter och tjänster har dessa myndigheter en mycket viktig roll när det gäller att hantera it-brottslighet, sammanställa it-relaterade uppgifter och skydda uppgiftssäkerheten. De lokala och regionala myndigheterna får allt större ansvar för att t.ex. tillhandahålla digitala tjänster för medborgare och samhällen och erbjuda utbildning i nät- och informationssäkerhet i skolorna. Offentliga myndigheter, även på lokal och regional nivå, har ansvar för att skydda tillgänglighet och öppenhet, respektera och skydda grundläggande rättigheter på nätet och upprätthålla tillförlitlighet och driftskompatibilitet på internet.

23.

För att skapa bättre lagstiftning – och med hänsyn till de lokala och regionala myndigheternas befogenheter och den nyckelroll de behöver spela när åtgärder planeras och genomförs inom IKT-området (särskilt när det gäller integritet, uppgiftsskydd och it-säkerhet) – föreslår vi att EU-institutionerna och medlemsstaterna systematiskt samråder med dessa myndigheter om såväl utformningen som genomförandet av åtgärder för att förverkliga den europeiska digitala agendan. Vi beklagar att det inte gjordes några särskilda insatser för att inhämta synpunkter från lokala och regionala myndigheter när detta förslag till direktiv utarbetades. Regionkommittén har förklarat att den är villig att hjälpa kommissionen med samråd före lagstiftningen, såsom anges i samarbetsavtalet mellan Europeiska kommissionen och Regionkommittén (3).

24.

Vi rekommenderar att åtgärder som ska tillämpas på lokal och regional nivå införs i artikel 14.1 i direktivet. Åtgärderna kan omfatta inrättande av en riskbedömnings- och riskhanteringsprocess, verkställande av informationssäkerhetspolicyer och ökad medvetenhet om it-säkerhetsproblem samt förbättring av digital kompetens och digitala färdigheter.

25.

Vi betonar att partnerskap mellan alla berörda parter på en nivå under den statliga bör uppmuntras och utvecklas. Partnerskapen bör delta i samordnade it-säkerhetsåtgärder och bidra till sådana åtgärder på nationell nivå och EU-nivå i syfte att bekämpa it-brottslighet och minimera de effekter som orsakas av direkt stöld av ekonomiska tillgångar eller immateriella rättigheter, kommunikationsavbrott eller skador på affärskritiska data.

26.

Regionkommittén konstaterar att subsidiaritetsprincipens båda villkor verkar vara uppfyllda, det vill säga det är nödvändigt med åtgärder på EU-nivå och det finns ett mervärde med åtgärder på EU-nivå. De föreslagna åtgärderna är nödvändiga eftersom det finns gränsöverskridande aspekter som medlemsstaterna och/eller de lokala och regionala myndigheterna inte kan reglera ändamålsenligt på egen hand. Dessutom kommer de föreslagna åtgärderna sannolikt att ge klara fördelar jämfört med isolerade åtgärder på nationell, regional eller lokal nivå. Personuppgifter överförs t.ex. över nationsgränser både inom och utanför EU i allt snabbare takt. Det är också uppenbart att lagstadgade skyldigheter på EU-nivå kommer att göra det lättare att skapa rättvisa villkor och stänga juridiska kryphål.

27.

Regionkommittén välkomnar att direktivet i princip följer subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Med tanke på de gränsöverskridande aspekterna på incidenter och risker i samband med nät- och informationssäkerhet kan de mål som beskrivs i direktivet uppfyllas bättre på EU-nivå, vilket är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Forskning visar att EU-medborgarna litar på institutioner som kommissionen när det gäller skydd av personuppgifter (4). Det föreslagna direktivet är också i princip förenligt med proportionalitetsprincipen eftersom det inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen. Att det för varje medlemsstat föreskrivs enbart en behörig myndighet och en incidenthanteringsorganisation ger dock upphov till betänkligheter beträffande respekten för proportionalitetsprincipen och för medlemsstaternas interna förvaltningsstrukturer.

28.

Vi anser att artiklarna 26 och 114 i EUF-fördraget visserligen utgör den rättsliga grunden för paketet, men att de föreslagna åtgärderna är mer långtgående än dessa artiklar, eftersom förslaget omfattar alla offentliga it-system, även interna sådana såsom intranät.

29.

Regionkommittén välkomnar att direktivet ska följa Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Samma normer, principer och värden som EU upprätthåller i den fysiska världen bör även gälla på internet. Informations- och kommunikationsteknik (IKT) bör omfatta behoven hos alla samhällsmedborgare, även hos dem som riskerar social utestängning. Alla internetanvändare bör kunna räkna med vissa miniminormer för en rad olika behov, däribland tillförlitlighet, säkerhet, öppenhet, enkelhet, driftskompatibilitet samt risk- och ansvarsminskning. Med hänsyn till ett effektivt skydd av de grundläggande rättigheterna och rättssäkerheten samt för att värna parlamentsreservationen rekommenderar kommittén konkretare bestämmelser om den materiella utformningen av standarderna för nät- och informationssäkerhet i själva direktivet. I detta sammanhang bör man särskilt fastställa krav på utformningen av nät- och informationssäkerheten som avser grundläggande rättigheter samt uppgiftsskydds- och datasäkerhetsrätt.

30.

Kommittén betonar att insatserna för att skydda och försvara medborgarna på nätet måste vara väl avvägda i förhållande till de rättigheter, friheter och principer som stadgan medför. Vi välkomnar den vikt som läggs vid att förankra it-politiken i EU:s grundläggande värderingar. Som beskrivs i tidigare yttranden (5) är det oerhört viktigt att säkerhetskraven uppfylls på alla nivåer för att integritet och skydd av personuppgifter ska kunna säkerställas på ett optimalt sätt och förhindra obehörig spårning av personuppgifter och profilanalys.

31.

Vi betonar att det, även om privata aktörer i allt högre grad får ansvar för kritisk infrastruktur och nätbaserade tjänster och den privata sektorns avgörande roll måste erkännas, i slutändan är staten som måste ha ansvaret för att bevara och skydda sina medborgares frihet och säkerhet på nätet.

32.

Regionkommittén konstaterar att införandet i EU av principen om att personuppgifter och andra uppgifter endast ska behövas registreras en enda gång i Europa, vilket innebär att man slipper fylla i en mängd blanketter, kommer att bidra starkt till att minska den onödiga byråkratin för allmänheten och sänka de offentliga administrationskostnaderna. Här måste man dock vara uppmärksam på att dataskyddslagstiftningen följs.

33.

Regionkommittén betonar att ett effektivt försvar på it-området kräver utbildning och kompetenshöjning för personalen, även inom lokala och regionala myndigheter. Alla anställda bör erbjudas omfattande utbildning, särskilt specialiserade tekniker, anställda som arbetar direkt med säkerhetsförfaranden som omfattar olika metoder och anställda som direkt eller indirekt deltar i innovationer eller moderniseringar som rör förtroende- eller säkerhetsrelaterade frågor. Det är mycket viktigt med fortlöpande utbildning om man vill lyckas med lokal e-förvaltning. Dessutom får lokala och regionala myndigheter en allt viktigare roll när det gäller att informera och vägleda medborgarna om hur man använder system på rätt sätt och upptäcker it-hot (6).

34.

En mycket viktig framgångsfaktor är "ledningens engagemang". Av den anledningen behövs även riktad utbildning av stabs- och ledningsgrupper i syfte att ge dem förståelse och bra förutsättningar att bygga en säkerhetskultur i sina respektive organisationer.

35.

Vi konstaterar att utbildningen förbättras genom att undervisning i nät- och informationssäkerhet införs och att det ska inrättas ett mästerskap i it-säkerhet 2014. Här bör man kunna dra fördel av evenemang som redan anordnas i medlemsstaterna och uppmuntra utbyte av bästa praxis. ReK välkomnar ambitionen att genom strategin införa utbildning i nät- och informationssäkerhet i skolorna. Med tanke på att utbildning är en medlemsstatsbefogenhet framhåller vi emellertid att det kommer att krävas betydande resurser och planering för att uppnå detta till 2014.

36.

Regionkommittén framhåller att integritetsskyddet är beroende av flera faktorer, däribland strukturen för offentliga organ (varav flertalet finns på lokal nivå), harmoniseringen av EU-lagstiftningen, arbetet för att främja en innovativ kultur hos offentliga tjänstemän (bland annat genom gemensamma etiska koder) och hos medborgare (genom att fastställa och öka kännedomen om deras digitala konsumenträttigheter) samt hanteringen av IKT-baserade tillämpningar.

37.

Det bör göras mer för att stimulera och uppmuntra utvecklingen och tillämpningen av tekniska lösningar för att hantera olagligt innehåll och skadligt beteende på nätet, och även för att främja samarbete och utbyte av bästa metoder mellan en rad olika intressenter på lokal, regional, europeisk och internationell nivå. Här är det oerhört viktigt att det finns rådgivningstjänster för barn, föräldrar och vårdnadshavare, hjälplinjer för att rapportera missbruk, programvara som gör det lättare att identifiera skadligt innehåll samt enkel och snabb rapportering.

38.

Det är mycket angeläget att öka den lilla andel av företagen inom EU (26 % i januari 2012) som har en formell IKT-säkerhetspolicy (7). Företag av alla storlekar måste uppmuntras att investera i it-säkerhet. Sådana investeringar kan sedan användas som verktyg i marknadsföringen gentemot potentiella kunder och dämpa de katastrofala följderna av it-brottslighet. Företagen bör ha en affärsmässig inställning till teknikstödd it-säkerhet och prioritera sina viktigaste företagstillgångar eller processer.

39.

IKT utgör en enorm ekonomisk potential för den europeiska ekonomin (i dag nästan 6 % av EU:s BNP (8)). Därför betonar vi att det snabbt krävs konkreta åtgärder för att hantera den framväxande it-brottsligheten och återupprätta både medborgarnas och företagens förtroende för säkerheten på internet (och samtidigt minska antalet internetanvändare inom EU som är oroliga för t.ex. säkerheten i betalningar över nätet (9)).

40.

För att minska de enorma belopp som går förlorade genom it-brott och stärka konsumenternas förtroende krävs skyndsamma åtgärder på lokal, regional och nationell nivå samt på EU-nivå för att motverka it-brottsligheten.

41.

Vi menar att strategin behöver göras mer detaljerad i fråga om hur molntjänster ska skyddas och utvecklas, eftersom dessa tjänster har en enorm ekonomisk potential. Den snabba ökningen av användningen av mobila elektroniska apparater visar inga tecken på att avta. Gartner rapporterar att år 2016 kommer minst 50 % av företagens e-postanvändare att använda en mobil klient (10). De nya problem och möjligheter som mobila elektroniska apparater och molntjänster innebär måste granskas. Dessutom krävs en ändamålsenlig arkitektur för molntjänster för att skapa bästa möjliga säkerhetsnivå (11). Kommittén har uttryckt sin oro över att kommissionens nyligen offentliggjorda meddelande om molnbaserade datortjänster inte innehåller någon tillräckligt djup analys av kopplingen mellan den föreslagna strategin och andra frågor, exempelvis säker databehandling, upphovsrättslagstiftning och utveckling av datatillgänglighet och dataportabilitet (12).

42.

It-brottsligheten är ett globalt, sammankopplat och gränsöverskridande hot, varför vi uppmanar till internationellt samarbete och dialog utanför EU:s gränser för att säkerställa en verkligt global och samordnad strategi för it-säkerhet. Här måste alla stater uppmanas att ansluta sig till den internationella konventionen om it-brottslighet (Budapestkonventionen) (13). Det är också viktigt att fortsätta samarbetet på bilateral nivå, framför allt med Förenta staterna, och på multilateral nivå med en rad internationella organisationer.

43.

Regionkommittén betonar att det är mycket viktigt att förbättra samordningen med befintliga och framtida finansieringsinstrument som Horisont 2020, europeiska samarbetsramen och fonden för inre säkerhet för att skapa bättre samordning av de it-relaterade investeringarna.

44.

Vi undrar om budgetanslaget på 1,25 miljoner euro kommer att räcka för att skapa en robust och tillräcklig nät- och informationssäkerhetsstruktur och vi är besvikna över sänkningen av anslaget från Fonden för ett sammanlänkat Europa i rådets överenskommelse den 8 februari om den fleråriga budgetramen 2014–2020. Det krävs en robust och utökad budget för att ge finansiellt stöd till viktig IKT-infrastruktur som kopplar samman medlemsstaternas nät- och informationssäkerhetskapacitet och på så sätt underlättar samarbetet inom EU.

27.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 280/27

—

Lokala myndigheter är inte bara möjliggörare för eller kunder till industrin, utan de måste också erkännas i egenskap av sin fundamentala roll som ledare och innovatörer.

—

Vidare vill vi understryka att den industriledda ansats som kommissionen föreslår måste ta sin utgångspunkt i ett väl definierat och konkret påvisat medborgarbehov. De lokala myndigheterna spelar en avgörande roll för att identifiera och föra fram behoven och efterfrågan från lokala offentliga och privata aktörer, t.ex. näringslivet, den akademiska världen, civilsamhället och stadens invånare. Denna avgörande länk omfattar bl.a. konsultationer och effektiva mekanismer för delaktighet på lokal nivå och bör ha en framskjuten plats i arbetet.

—

Kommissionen behöver tydliggöra förutsättningarna för hur de banbrytande innovativa lösningarna kommer att identifieras och väljas ut samt garantera att en sådan process är transparent och öppen och företrädesvis länkad till ett konkret utlysningsförfarande samt att tillräckliga finansiella medel ställs till förfogande.

—

ReK rekommenderar kommissionen att sammanställa en översiktlig guide som identifierar alla de europeiska program och initiativ som möjliggör finansiering av innovativa projekt som skulle kunna utvecklas inom ramen för smarta städer och samhällen. Guiden skulle kunna innehålla initiativ som t.ex. den gröna digitala stadgan, borgmästaravtalet, Civitas, Concerto m.fl. som en informativ bild över alla program med koppling till smarta städer och samhällen.

—

Regionkommittén vill särskilt understryka att utvecklingen av smarta nät kommer att vara en central del i arbetet med smarta städer och samhällen.

Föredragande

Ilmar REEPALU (SE–PSE), ledamot av Malmö kommunfullmäktige

Referensdokument

Kommissionens meddelande "Smarta städer och samhällen – ett europeiskt innovationspartnerskap"

C(2012) 4701 final

1.

Kommissionen tar i sitt meddelande "Smarta städer och samhällen – ett europeiskt innovationspartnerskap" initiativ till ett europeiskt innovationspartnerskap för att samordna resurser i syfte att utveckla och sprida innovativa tekniska lösningar i stadsmiljöer, vilket bygger på en integrering av energi och transporter samt informations- och kommunikationsteknologier.

2.

Regionkommittén delar kommissionens uppfattning att en av EU:s största utmaningar är att utveckla unionens städer till smarta och hållbara miljöer i socialt, ekonomiskt och miljömässigt hänseende. Kommittén har vid flera tillfällen betonat vikten av kraftfulla åtgärder och förändringar för att stödja och vidareutveckla arbetet för ett långsiktigt hållbart samhälle, vilket skulle innebära en förbättring av den urbana miljön, folkhälsan och inte minst den sociala välfärden. Samtidigt vill kommittén framhålla att städer, både ekonomiskt, socialt och miljömässigt, är nära sammankopplade med sina omland och med landsbygden, och att denna länk spelar en viktig roll för en balanserad och hållbar utveckling av både stads- och landsbygdsområden, eftersom stadens föroreningar i luft och vatten sprider sig ut på landsbygden.

3.

Vi välkomnar kommissionens initiativ till ett innovationspartnerskap. Det är glädjande att kommissionen genom detta initiativ framhåller och erkänner städernas och de lokala myndigheternas avgörande roll i unionens samlade arbete med en smart, hållbar och socialt inkluderande tillväxt. Det är viktigt att understryka att städer i många fall går i spetsen för arbetet för ett långsiktigt hållbart samhälle. Denna positiva utveckling och höga ambitionsnivå från städernas sida bör stödjas och uppmuntras i EU:s arbete.

4.

ReK anser att en förutsättning för att kunna skapa smarta städer är att tillämpa principerna om systemintegrering och interoperabilitet. Kommittén stöder därför kommissionens ansats med integrerade systemlösningar och är övertygad om att sådana integrerade lösningar, till skillnad från sektorsspecifika ansatser, kommer att ge ett signifikant mervärde. Sektorsspecifika projekt och lösningar kan i andra sammanhang utgöra effektiva kompletterande åtgärder och lösningar.

5.

Vi vill poängtera att de tre teknologiområden som ingår i smarta städer och samhällen kan ha olika tyngd och betydelse beroende på projektens syfte när det gäller att ta fram innovativa systemlösningar för identifierade behov. Regionkommittén anser också att ytterligare områden som bidrar till en hållbar urban utveckling, t.ex. vatten, avfall och luft, strategisk planering och tjänsteinnovationer som uppmuntrar medborgarna att använda och utveckla nya lösningar, måste kunna omfattas vid framtagande och genomförande av projekt och lösningar när de bidrar till att uppnå mervärde ur ett tillväxtperspektiv.

6.

Kommissionen föreslår att partnerskapet leds av industrin i samarbete med städer. Initiativet förväntas därför främja marknadsinträdet av banbrytande innovativa lösningar som bygger på integrering av energi- och transportteknologier med stöd av informations- och kommunikationsteknologier.

7.

Vi vill i det sammanhanget understryka de lokala myndigheternas centrala, och i många fall avgörande, roll i det fortsatta arbetet. Enskilda lokala myndigheter, oavsett befolkningsmängd, och deras sammanslutningar, måste ges en central roll i de strategier, t.ex. den strategiska implementeringsplanen, och projekt som kommer att utformas och beslutas inom ramen för smarta städer och samhällen, och de bör har den ledande rollen i alla beslut som avser lokala offentliga medel.

8.

Lokala myndigheter är inte bara möjliggörare för eller kunder till industrin, utan de måste också erkännas i egenskap av sin fundamentala roll som ledare och innovatörer.

9.

Vidare vill vi understryka att den industriledda ansats som kommissionen föreslår måste ta sin utgångspunkt i ett väl definierat och konkret påvisat medborgarbehov. De lokala myndigheterna befinner sig närmast invånarna och spelar en avgörande roll för att identifiera och föra fram behoven och efterfrågan från lokala offentliga och privata aktörer, t.ex. näringslivet, den akademiska världen, civilsamhället och stadens invånare. Denna avgörande länk omfattar bl.a. konsultationer och effektiva mekanismer för delaktighet på lokal nivå och bör ha en framskjuten plats i arbetet. Ett sådant förfarande kommer att främja lösningar som bygger på en unik och konkret efterfrågan från lokala myndigheter, lokala aktörer och invånarna, och lösningarna ger mervärde i förhållande till om varje sektor tar fram egna lösningar som riskerar att vara suboptimerande.

10.

ReK välkomnar kommissionens långsiktiga målsättning för smarta städer och samhällen att till år 2020 ha utvecklat och spridit åtminstone 20 banbrytande innovativa lösningar som integrerar energi-, transport- samt informations- och kommunikationsteknologier. Kommittén vill i det sammanhanget betona att det är av stor vikt att de innovativa lösningarna ges goda möjligheter att reproduceras, anpassas och användas i flera städer i unionen, och kommittén uppskattar att kommissionen understryker nödvändigheten av åtgärder på efterfrågesidan, t.ex. utvecklandet av nya affärsmodeller. För att uppnå detta betonar kommittén att kommissionen som ett kriterium för val av projekt bör kräva att man i förslaget visar på en stark koppling mellan den banbrytande innovativa lösningen och genomförandet och spridningen av resultat så att de kan användas i regioner och kommuner på olika håll i Europa. Projekten bör betona resultatrika synergier som bygger på kopplingar mellan aktörer samt utvecklings- och finansieringsinstrument. Samtidigt måste man göra det lättare för städerna att minska sitt ekologiska fotavtryck genom att ta fram lösningar som med hjälp av ett intensivt bruk av informations- och kommunikationsteknologier leder till en högre energieffektivitet i städerna, främjar användningen av förnybar energi och underlättar rörligheten samtidigt som utsläppen av koldioxid och andra förorenande gaser minskar avsevärt inom ramen för en modell för hållbara städer.

11.

Utöver medborgarnas delaktighet och samråd är en nyckelfaktor för att smarta städer och samhällen ska bli en framgång verkligt samhällsbaserad planering, så att den lokala myndigheten när beslut fattas involverar alla berörda nationella eller regionala organ, frivilligorganisationer och företag som har verksamhet i lokalområdet och berörs direkt av syftena med smarta städer och samhällen. Man bör särskilt betona den centrala roll som energitjänstföretagen kommer att få.

12.

Kommissionen behöver tydliggöra förutsättningarna för hur de banbrytande innovativa lösningarna kommer att identifieras och väljas ut. Kommissionen måste garantera att en sådan process är transparent och öppen och företrädesvis länkad till ett konkret utlysningsförfarande samt att tillräckliga finansiella medel ställs till förfogande.

13.

ReK betonar den diversifierade stadsstrukturen i EU. I många regioner finns en polycentrisk stadsstruktur, i andra regioner dominerar en stor stad i relation till flera mindre intilliggande städer. Oberoende av deras respektive storlek är städerna centrum för t.ex. utförandet av offentliga och privata tjänster, likväl som för lokal och regional kunskapsproduktion, innovation och entreprenörskap. Det finns några undantagsfall i regioner där det råder djupa demografiska och territoriella obalanser och där man inte kan tala om något verkligt nätverk av städer. I sådana fall kan det finnas lokala strukturer som innefattar olika samhällen och som skulle kunna integreras i initiativet om smarta städer och samhällen.

14.

ReK konstaterar att städer, oberoende av deras respektive storlek, många gånger står inför likartade utmaningar och behov av tekniska lösningar för att skapa hållbara miljöer. Regionkommittén anser att partnerskapen inom ramen för smarta städer och samhällen bör reflektera dessa förutsättningar samtidigt som det är viktigt att utveckla innovativa lösningar som ger ekonomiska skalfördelar och stort genomslag för städerna och deras invånare.

15.

Kommittén vill påminna om att medtagandet av "och samhällen" i namnet på smarta städer och samhällen syftar just till att framhålla att begreppen "stad" och "stadsområde" är mycket flytande i Europa. Det finns många exempel i ett betydande antal medlemsstater på lokala myndigheter som inte betecknas som städer men som är betydligt större och har betydligt större resurser och kapacitet än andra kommuner som vanligen betraktas som städer i juridisk eller geografisk mening. Likaså kan grupper av lokala myndigheter ofta slå samman resurser – och gör det också – i en omfattning som är mer betydande än städer. I sådana fall, som också kan gälla t.ex. storstadsregioner eller urbana områden, kan de regionala myndigheternas roll vara avgörande för den integrerade politikens samordning och drivkraft.

16.

Regionkommittén välkomnar att det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling för 2013 orienteras på så sätt att ytterligare resurser avsätts för projekt som ligger i linje med smarta städer och samhällen.

17.

Det är väsentligt att tillräckliga resurser avsätts på EU-nivå inom ramen för det kommande Horisont 2020 för att smarta städer och samhällen ska kunna bidra till de målsättningar som kommissionen redovisar.

18.

ReK understryker att genomförandet av smarta städer och samhällen inte får innebära en reducerad finansiering från andra existerande program som stöder de lokala myndigheternas ansträngningar inom området smarta städer och samhällen, särskilt då dessa program visat sig mycket framgångsrika på lokal nivå. Det är också önskvärt att kommissionen specificerar tematiska områden och tilldelade medel under Horisont 2020.

19.

Regionalpolitiken och strukturfonderna har haft ett positivt genomslag för genomförandet av strategier avseende smarta städer och skulle kunna spela en viktig roll i utvecklandet av smarta städer och samhällen. Förslagen till ny inriktning för sammanhållningspolitiken från 2014 innehåller en tydlig urban dimension, bl.a. med öronmärkning av medel specifikt för hållbar stadsutveckling inom regionalfonden. Hur dessa medel kan bidra till genomförandet av smarta städer bör tydliggöras för att på så sätt skapa synergier och bidra till ett helhetsgrepp avseende stadsutvecklingsfrågorna som också tar hänsyn till den omkringliggande landsbygden.

20.

ReK rekommenderar kommissionen att sammanställa en översiktlig guide som identifierar alla de europeiska program och initiativ som möjliggör finansiering av innovativa projekt som skulle kunna utvecklas inom ramen för smarta städer och samhällen. Guiden skulle kunna innehålla initiativ som t.ex. den gröna digitala stadgan, borgmästaravtalet, Civitas, Concerto m.fl. En sådan guide skulle vara av stort värde för t.ex. lokala myndigheter och industrin, eftersom den skulle ge en informativ bild över alla program med koppling till smarta städer och samhällen. Guiden skulle t.ex. kunna finnas tillgänglig på hemsidan för plattformen för berörda aktörer.

21.

Kommittén betonar betydelsen av ett helhetsperspektiv beträffande EU:s finansiella stöd till smarta städer och samhällen och andra EU-finansieringskällor, t.ex. den europeiska strukturfonden för investeringar, Fonden för ett sammanlänkat Europa och Life 2014–2020, i synnerhet så att det finns en tydlig kontinuitet i stödet till smarta städer och samhällen och man därigenom undviker onödig inkonsekvens, överlappning och dubbelarbete.

22.

ReK välkomnar att kommissionen rekommenderar medlemsstaterna att avsätta finansiella medel för att främja arbetet med att ta fram och sprida innovativa lösningar inom ramen för smarta städer och samhällen.

23.

Vi konstaterar att ledfyrprojekten är en central del i smarta städer och samhällen och utgörs av strategiska partnerskap mellan innovationsdrivande företag från de tre sektorerna och starka lokala ledare och myndigheter.

24.

ReK påpekar i det här sammanhanget att industrin och städerna har olika roller och perspektiv. Industrin har en viktig uppgift att ta fram tekniska specifikationer och lösningar som kan reproduceras och spridas till flera städer. De lokala myndigheterna, tillsammans med sina invånare, är de som kan bära huvudansvaret för att identifiera och kommunicera de konkreta behov som finns lokalt och där tekniska lösningar behöver tas fram för att svara mot behoven. Det är således av stor vikt att projekten utformas och styrs utifrån behov och efterfrågan, och att man samtidigt beaktar det tekniska och innovativa mervärdet.

25.

Ledfyrprojekten är en nyckelingrediens i smarta städer och samhällen, och eftersom de lokala myndigheterna är bäst lämpade att bedöma städernas behov av hållbara lösningar bör de lokala myndigheterna ges en central och ledande roll i konsortierna och fyrprojekten. Denna förutsättning framgår inte i kommissionens meddelande men bör klargöras i det kommande arbetet.

26.

Övriga aktörers roller i konsortierna och projekten bör också definieras för att skapa goda förutsättningar och balans i partnerskapen. Kommittén anser att formerna för ledfyrprojekten och konsortierna bör fastställas i samband med de offentliga utlysningarna i syfte att klargöra konsortiernas utformning och de olika aktörernas roller i projektutvecklingen samt för att öka transparensen i ramverket för smarta städer och samhällen.

27.

Kommissionen anger i sitt meddelande att den öppnar för kommande regleringar på området för att stödja kommersialiseringen av framtida lösningar. Samtidigt som Regionkommittén inte vill utesluta sådana åtgärder är det viktigt att en eventuell reglering noga beaktar proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna och behoven av lokalt anpassade lösningar som bygger på lokala förutsättningar.

28.

Regionkommittén anser därför att kommissionen måste tydliggöra vad den avser med eventuella framtida regleringar och ge exempel på sådana regleringar eller områden, vilket skulle vara värdefull information för involverade aktörer i konsortierna och projekten.

29.

Vi menar att det är viktigt att relevanta indikatorer tas fram för aktiviteterna i varje projekt och att indikatorerna länkas till prioriteringarna på EU-nivå och nyckelutmaningarna inom energi, transport samt informations- och kommunikationsområdena, t.ex. vad gäller miljöprestanda, energiprestanda i städer, andel av förnybar energi i energianvändningen, gemensamt användande av infrastruktur, m.m.

30.

Vi upprepar att varje stad har unika förutsättningar. Kommittén vill därför understryka betydelsen av att de lokala myndigheterna måste kunna anpassa indikatorerna efter de lokala förutsättningarna. Det är viktigt att den detaljerade ambitionsnivån för indikatorerna definieras av de lokala myndigheterna i samarbete med industrikonsortiet. Det är samtidigt väsentligt att indikatorerna kan vägleda industrin, inklusive små och medelstora företag, i syfte att säkerställa att de övergripande målsättningarna och nyckelutmaningarna på EU-nivå uppnås. Under alla omständigheter kommer målsättningarna att fastställas inom ramen för den 20-20-20-strategi som EU har fastställt fram till år 2020.

31.

ReK rekommenderar att kommissionen finansierar den forskning och utveckling av regionala innovationsekosystem som behövs i hela Europa. Det behövs experiment med smarta städer där de materiella och funktionella egenskaperna hos byggnader och all infrastruktur kopplas till olika former av utveckling och tjänster som produceras och upprätthålls av staden och andra aktörer. Denna regionala IKT-stödda modellutformning behövs för att tillhandahålla en tillförlitlig grund för livscykelanalyser av olika investeringar samt för utvecklingen av användarorienterad affärsverksamhet, medborgarinitiativ och beslutsfattande.

32.

ReK välkomnar kommissionens intentioner att uppföljningssystemen bör bygga på befintliga metoder, t.ex. de som används inom ramen för borgmästaravtalet och den gröna digitala stadgan. Det är också på sin plats att framhäva att målsättningarna på EU-nivå utgör golvnivån, och att det måste uppmuntras att städer sätter högre ambitionsnivåer och kan utgöra föredömen på dessa områden.

33.

ReK tillstyrker kommissionens uppmaning om erfarenhetsutbyte och spridning av goda exempel på global nivå. Genom att visa på konkreta och lyckade europeiska exempel på den globala arenan gynnas den europeiska industrin, vilket i sin tur ytterligare förstärker vårt arbete i linje med Europa 2020-strategin. Målsättningar om internationellt samarbete inom ramen för smarta städer och samhällen bör främjas genom särskild finansiering.

34.

Kommissionen ger exempel på ett antal "cross-cutting"-teman som kan vara föremål för projekt, t.ex. smarta byggnader, smarta tillgångs- och efterfrågesystem, hållbar rörlighet i stadsmiljöer samt grön IT. Dessa teman är relevanta, men kommittén vill understryka att listan inte på något sätt är uttömmande utan andra relevanta teman ska också kunna ingå. Informations- och kommunikationsteknologierna förtjänar t.ex. att betonas som en grundförutsättning för utvecklingen av kostnadseffektiva och användarvänliga e-tjänster inom alla de områden som omfattas av initiativet. För att komplettera listan över projektteman är det också viktigt att nämna samordning av energiförvaltning och avfallshantering.

35.

Regionkommittén vill särskilt understryka att utvecklingen av smarta nät kommer att vara en central del i arbetet med smarta städer och samhällen. I det sammanhanget hänvisar kommittén till sitt nyligen antagna yttrande om "Förnybar energi: En viktig faktor på den europeiska energimarknaden" och vill återigen betona den stora betydelse utvecklingen av smarta nät väntas få.

36.

ReK upprepar att det finns stora utmaningar i det faktum att de förnybara energikällorna är anslutna till energinät som inte är byggda för den typen av energikällor. En omfattande användning av förnybar energi kräver satsningar för att förbättra näten, vilka i nuvarande tillstånd begränsar tillväxten av förnybar energi. I det sammanhanget spelar utvecklingen av smarta nät en viktig roll.

37.

Kommittén vill också peka på att ett annat område där smarta nät har en stor potential är förmågan till lagring av överskottsenergi, vilket kan ge en bättre matchning av utbud och efterfrågan av energi. Smarta nät med tillhörande tekniska applikationer som möjliggör ett utjämnande av svängningarna i energiproduktionen och energianvändningen och ett jämnare energiflöde skulle innebära stora ekonomiska framsteg, sänkta kostnader för både producenter och konsumenter och viktiga bidrag till utvecklingen av smarta stadsmiljöer.

38.

ReK understryker samtidigt att skapandet av hållbara och smarta stadsmiljöer inte kan åstadkommas enbart med tekniska system och applikationer, utan teknikutvecklingen måste genomföras i kombination med insatser för att påverka människors och företags energianvändningsmönster.

39.

Kommittén noterar att många europeiska städer har en struktur med stora skillnader när det gäller energieffektiviteten. Utveckling av hållbara stadsmiljöer förutsätter specifika ansträngningar för att renovera byggnader, att man använder relevanta finansiella instrument och låter förnybar energi spela en mycket viktig roll.

40.

Regionkommittén menar att en effektiv och ändamålsenlig och samtidigt enkel och transparent organisation för styrningen är nödvändig för att smarta städer och samhällen ska lyckas med sitt uppdrag. Regionkommittén beklagar dock att kommissionen inte tillräckligt markerat den avgörande roll som de lokala myndigheterna oavsett befolkningsmängd måste ges i styrningsstrukturen. De lokala myndigheterna måste garanteras relevant inflytande och deltagande på alla nivåer, både i högnivågruppen och i plattformen för berörda aktörer samt i de arbetsgrupper som kommer att tillsättas efter hand.

41.

ReK anser att kommissionen bör tydliggöra på vilka grunder och enligt vilket förfarande utnämningar till högnivågruppen kommer att ske. Ett sådant förfarande måste säkerställa adekvat representation från de lokala myndigheterna i högnivågruppen.

42.

ReK anser också att det är viktigt att de lokala myndigheterna ges möjligheter till en omfattande representation i plattformen för berörda aktörers olika grupperingar, t.ex. i "Roadmap group", för att säkerställa att det lokala perspektivet ges tillräckligt inflytande.

43.

Kommittén kräver ett starkt engagemang från de lokala myndigheterna i styrningen för att säkerställa att projekt och lösningar tas fram som bygger på en stark efterfrågan från städerna och deras invånare. Som tidigare påpekats har de lokala myndigheterna bäst kunskap om invånarnas behov men också om städernas komplexa system, och utan dessa grundläggande kunskaper och kompetenser i styrningen riskerar arbetet leda till suboptimeringar.

44.

Vi förutsätter att styrningsstrukturen innehåller kontroll- och uppföljningsmekanismer för att säkerställa att alla tillgängliga finansiella medel används på ett effektivt sätt och i linje med avsikten med smarta städer och samhällen. Kontrollen och uppföljningen ska vara transparent och känd för de involverade aktörerna.

45.

ReK anser att det är av stor betydelse att all relevant information om initiativet kommuniceras och tillgängliggörs på ett effektivt sätt till alla intresserade aktörer för att underlätta att banbrytande projektidéer samlas in, utvecklas och kan ligga till grund för projekt. Kommissionen har en viktig roll i detta hänseende men även de lokala myndigheternas insatser är betydelsefulla, inte minst för att de har bäst kännedom om det lokala näringslivet och industrin. Olika former av nätverk på europeisk, nationell, regional och lokal nivå kan också ha en viktig roll i detta avseende. I detta sammanhang bör man inte glömma bort att det är viktigt att tillämpa ett system för flernivåstyre där varje offentlig myndighetsnivå bidrar till utvecklingen av projekten med utgångspunkt i sin kompetens och sina resurser,

46.

ReK betonar att arbetsprocesser, möten, dokumenthantering m.m. utformas effektivt för att inte hindra, utan snarare stimulera, arbetet för alla involverade aktörer. Arbetsprocesserna bör vara klart och tydligt definierade i alla arbetsgrupper.

27.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 280/33

—

Kommittén påpekar att utvecklingen av e-hälsotjänster måste komma alla EU-medborgare till godo och ge dem möjlighet att få kontroll över sin egen hälsovård. Tjänsterna får inte leda till mer ojämlikhet när det gäller tillgänglighet och utnyttjandet av hälsotjänster.

—

I många medlemsstater är de lokala och regionala myndigheterna medansvariga för planering, utformning, genomförande, testning och finansiering av hälso- och välfärdspolitiken. Därför är det också självklart att de regionala myndigheterna måste göras fullt delaktiga i alla reformer som påverkar hälso- och sjukvården samt den sociala omsorgen.

—

Det behövs fortsatta insatser för hälso- och sjukvårdsutbildning, innovation och förändring som drivs av ett engagemang för spetskompetens och medvetenhet om att de lösningar man hittar idag kan vara förlegade redan imorgon, eftersom området e-hälsa är mycket föränderligt.

—

För närvarande lagras stora mängder uppgifter om hälsa, välfärd och sociala tjänster separat från varandra. Genom ett bättre utnyttjande av dessa uppgifter och samarbete mellan de olika tjänsterna kan vårdsystemen i EU förändras på ett djupgående sätt, och ett starkare och effektivare vårdkontinuum skapas.

—

De viktigaste faktorerna för att framgångsrikt utveckla och införa e-hälsotjänster är delaktighet från de lokala myndigheterna, decentraliserad uppgiftslagring, god spridning av information till patienter och medborgare samt ett aktivt samarbete med hälso- och sjukvårdspersonalen.

—

Kommittén upprepar att ett storskaligt införande av e-hälsa inte bara är en fråga om rättslig och teknisk genomförbarhet. Framför allt står och faller införandet med patienternas, medborgarnas och hälso- och sjukvårdspersonalens förtroende. Därför är det viktigt att ta itu med problemen beträffande skydd av privatlivet, sekretess, uppgiftsskydd och ansvar så att känsliga uppgifter skyddas mot hackning, läckage, integritetsintrång och andra former av missbruk.

Föredragande

Johan SAUWENS (BE–PPE) Ledamot av det flamländska parlamentet

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Handlingsplanen för e-hälsa 2012–2020 – Innovativ hälsovård för det 21:a århundradet

COM(2012) 736 final

1.

Regionkommittén välkomnar meddelandet om handlingsplanen för e-hälsa 2012–2020, där kommissionen stakar ut en strategi för e-hälsa i EU och fastställer vilka huvudsakliga mål som måste uppnås för att e-hälsans potential ska kunna utnyttjas. Med denna plan tas ett viktigt steg för att förbereda de europeiska hälso- och sjukvårdssystemen för utmaningarna i fråga om förbättrad vårdkvalitet, effektivare användning av de allt knappare resurserna för hälso- och sjukvård, minskad administrativ börda för patienter, vårdgivare och myndigheter samt innovation inom it och teknik, produktion och tjänster.

2.

Kommittén instämmer i kommissionens konstaterande att inte ens de bästa e-hälsolösningarna kommer att vara till nytta för EU-medborgarna om utarbetandet och genomförandet av dem sker fragmenterat inom isolerade områden. Kommissionen förtjänar beröm för att den uppmärksammar rättsliga, organisatoriska, semantiska och tekniska interoperabilitetsramar, riktlinjer och specifikationer.

3.

Kommittén betonar att hälso- och välfärdspolitiken har decentraliserats i många medlemsstater och att de regionala myndigheternas röst måste höras starkare i debatten.

4.

Kommittén påpekar att utvecklingen av e-hälsotjänster måste komma alla EU-medborgare till godo och inte får leda till (mer) ojämlikhet när det gäller hälso- och sjukvårdstjänsternas tillgänglighet och utnyttjandet av dem. Patienternas intresse måste stå i centrum för den omvälvning som e-hälsa medför. Patienterna har rätt att besluta om tillgången till sina egna uppgifter och måste få en tydlig redogörelse för hur och av vem denna tillgång kan användas. E-hälsa måste ge medborgarna och patienterna möjlighet att i större utsträckning få kontroll över sin egen hälsa.

5.

Kommittén framhåller att nya tillämpningar måste vara lättillgängliga och stärka autonomin för personer med funktionsnedsättning, äldre människor och utsatta medborgare. Därför bör tillgänglighet vara ett obligatoriskt kriterium för försäljning av alla slags produkter och programvaror.

6.

I många medlemsstater är de lokala och regionala myndigheterna medansvariga för planering, utformning, genomförande, testning och finansiering av hälso- och välfärdspolitiken. Därför är det också självklart att de regionala myndigheterna måste göras fullt delaktiga i alla reformer som påverkar hälso- och sjukvården samt den sociala omsorgen.

7.

Kommittén hänvisar i detta sammanhang till "eHealth Strategies"-rapporten från 2011 om infrastruktur för e-hälsa, där författarna uppger att hanteringen av elektroniska patientjournaler är alltför komplex i stora länder. Erfarenheterna i Europa visar att länder med mer än tio miljoner invånare – och framför allt de som inte har ett toppstyrt hälso- och sjukvårdssystem – inte uppnår sina mål. Lösningen tycks därför vara en medelväg med ett lokalt eller regionalt system som bygger på nationell infrastruktur.

8.

Dessutom visar ReK:s nyligen offentliggjorda studie "Dynamic health systems and new technologies: eHealth solutions at local and regional levels" att e-hälsa står högst upp på dagordningen för de lokala och regionala myndigheterna i Europa.

9.

Det behövs mer mellanregionalt samarbete och utbyte av politiska och praktiska erfarenheter så att föregångarna inom e-hälsa kan dela med sig av sina kunskaper till nykomlingarna. Europeiska kommissionen kan spela en roll i detta hänseende genom att föra samman och samla in kunnande och bästa praxis. Det behövs en djupgående analys för att undersöka vilka initiativ och modeller på e-hälsoområdet som smidigast kan genomföras i hela EU.

10.

Bättre kunskaper om hälsa är en viktig beståndsdel i strategierna för att undanröja ojämlikheten på hälsoområdet. Tillsammans med digital kompetens och bredbandstillgång kan en högre kunskapsnivå om hälsofrågor bidra till att fler människor i avsides belägna, glesbefolkade eller på andra sätt missgynnade regioner får tillgång till korrekt information, förebyggande hälsovård och medicinsk rådgivning samt lättillgänglig hjälp, behandling och medicinsk uppföljning online.

11.

Korrekt, tillförlitlig och tillgänglig information som är skräddarsydd för de olika samhällsgrupperna är en förutsättning för digital hälsokompetens. Detta innebär att myndigheterna och den privata sektorn tillhandahåller tydlig och relevant information och att i synnerhet hälso- och sjukvårdspersonalen får ökad kunskap om sina patienters hälsokompetens.

12.

E-hälsa är ett område som utvecklas snabbt och ständigt förändras. Dagens insikter och framsteg kan vara förlegade redan i morgon. För övergången från traditionell hälso- och sjukvård till e-hälsa krävs inte bara den nödvändiga it-infrastrukturen och digital kompetens, utan framför allt en förändring i förhållandet mellan hälso- och sjukvårdspersonal, socialarbetare, forskare, sjukvårdsförsäkringsbolag, patienter och myndigheter. Det behövs också fortsatta insatser för innovation och förändring, utbildning och sakkunskap.

13.

Kommittén hänvisar i detta sammanhang till slutsatserna från workshoppen "Monitoring National eHealth Strategies" (Bryssel 2010), där man konstaterade att genomförandet av e-hälsostrategier i Europa har visat sig vara mer komplicerat och tidskrävande än förväntat. Dessutom har man kraftigt underskattat e-hälsans komplexitet ur förvaltningssynpunkt.

14.

I vissa regioner är it-färdigheterna hos hälso- och sjukvårdspersonalen och personalen inom socialtjänsten samt förståelsen av de möjligheter som e-hälsa erbjuder mycket begränsade. Det gäller likaså kvaliteten på, användarvänligheten hos och möjligheterna med vissa programvaror som hälso- och sjukvårdspersonal och personal inom socialtjänsten har tillgång till eller som finns på marknaden. Dessa situationer är beklagliga och hämmar en gynnsam utveckling av e-hälsa. De villkor som de tillgängliga medicinska programvarorna och i synnerhet de elektroniska patientjournalerna måste uppfylla kan förtydligas så att deras kvalitet kan testas och märkningsförfaranden utarbetas. För närvarande saknas det effektiv kommunikation mellan hälso- och sjukvårdssektorn och it-sektorn.

15.

För närvarande lagras stora mängder uppgifter om hälsa, välfärd och sociala tjänster separat från varandra. Genom ett bättre utnyttjande av dessa uppgifter kan vården förändras på ett djupgående sätt, och ett starkare och effektivare vårdkontinuum skapas. Detta innebär att it-infrastrukturen inte får begränsas till de medicinska behandlingstjänsterna utan även måste omfatta sociala tjänster, stödboende, förebyggande åtgärder och välfärd. Det är en följd av principen om att användaren av vårdtjänster måste stå i centrum för systemet för hälso- och sjukvård och social omsorg och att de olika tjänsterna inom systemet måste anpassa sitt arbetssätt till detta. E-hälsa kan bidra till en minskad uppdelning i vården och till en helhetssyn på patienten.

16.

Elektroniskt utbyte av uppgifter mellan vårdaktörerna är avgörande för en bättre vårdkvalitet (ökad effektivitet, ökad kontinuitet, en starkare ställning för patienten osv.). För närvarande är det i många länder och regioner fortfarande så att medicinska uppgifter lagras på spridda håll (från filer på enskilda husläkares eller specialisters datorer till sjukhusens servrar) utan att dessa uppgifter kan utbytas mellan de aktörer som behandlar en viss patient. En jourhavande husläkare eller en läkare på en akutmottagning kan ställas inför en nödsituation utan att ha tillgång till en sammanfattning av patientens viktigaste medicinska uppgifter eller aktuell medicinering. Detta problem förvärras när patienten befinner sig utomlands och språkbarriären skapar stora problem i kommunikationen mellan patient och vårdgivare. Denna utmaning kommer att bli ännu större så snart som den praktiska inverkan av EU-direktivet av den 9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård och utnyttjandet av gränsöverskridande hälso- och sjukvård blir tydligare. Undersökningar inom klinisk biologi och medicinsk bildteknik upprepas i onödan därför att man saknar tillgång till aktuella medicinska patientuppgifter.

17.

I handlingsplanen för e-hälsa ägnas stor uppmärksamhet åt problemet med interoperabilitetsramar, vilket måste välkomnas. Marknaden för e-hälsa i EU är mycket uppdelad, och de IKT-lösningar som erbjuds för ibland ytterst lokala förhållanden gör att dessa system blir dyrare, otillgängliga för andra, otillförlitliga och olämpliga för andra ändamål eller nya tillämpningar. Denna situation utgör också ett hinder för it-företagen, som ställs inför ett mycket begränsat marknadstillträde, och undergräver lönsamheten i deras produktutveckling, vilket är ödesdigert för den absolut nödvändiga innovationen. Handlingsplanen erbjuder möjligheter till ekonomiska initiativ för stora och små företag i alla europeiska länder.

18.

Att nätverket för e-hälsa ska erbjudas en interoperabilitetsram redan under detta kalenderår är en viktig punkt. Under undersökningen av den nationella lagstiftningen om elektroniska patientjournaler måste även de regionala bestämmelserna undersökas.

19.

Det är positivt att det läggs vikt vid närmare samarbete med internationella och globala organisationer såsom Världshälsoorganisationen (WHO). Det behövs överenskommelser om kodning av medicinska uppgifter och en enhetlig användning av internationella klassificeringssystem för sjukdomar för att möjliggöra datorstött medicinskt beslutsfattande.

20.

Ett storskaligt införande av e-hälsa är inte bara en fråga om rättslig och teknisk genomförbarhet. Framför allt står och faller införandet med medborgarnas, patienternas och hälso- och sjukvårdspersonalens förtroende. Därför måste man först ta itu med problemen beträffande skydd av privatlivet, sekretess, uppgiftsskydd och ansvar samt sörja för ständig tillsyn, så att känsliga uppgifter skyddas mot hackning, läckage, integritetsintrång och andra former av missbruk.

21.

En av de viktigaste iakttagelserna i KPMG:s internationella undersökning om elektroniska patientjournaler ("Internationaal onderzoek EPD", Utrecht den 6 februari 2012), där man undersökte och jämförde med sex andra europeiska länder, var det finns en tendens till att övergå från storskaliga nationella program till en mer regional strategi för att bättre kunna hantera komplexiteten och öka den lokala delaktigheten. Genom användningen av enhetliga standarder ökar dessutom, enligt KPMG, insikten om att nationella databaser inte är nödvändiga, utan att en decentraliserad uppgiftslagring vid källan kan förvaltas på ett bra sätt. Lokal delaktighet, decentraliserad uppgiftslagring, god spridning av information till medborgare och patienter samt en steg för steg-strategi med pilotprojekt där hälso- och sjukvårdspersonalen är aktivt involverad tycks vara viktiga framgångsfaktorer för gradvis utveckling och införande av e-hälsa.

22.

Förhållandet mellan hälso- och sjukvårdspersonalen och patienterna är personligt och unikt, och måste också så förbli. Genom utvecklingen av e-hälsa kan detta förhållande stärkas och förbättras, men det är en illusion, och inte ens önskvärt, att personliga kontakter ansikte mot ansikte helt skulle ersättas med virtuell kontakt. Av dessa orsaker bör användningen av e-hälsovård begränsas till redan etablerade yrkesgrupper inom hälso- och vårdsektorn.

23.

Det uppstår också en ökande spänning kring ägandet av och ansvaret för delade personuppgifter i en elektronisk patientjournal. I idealfallet bör patienterna också ha tillgång till ett eget patientavsnitt i sin elektroniska journal där de t.ex. kan föra in resultaten från självövervakning (egenhändigt uppmätta blodsockervärden, blodtryck, sinnesstämning m.m.).

24.

Allteftersom kroniska sjukdomar upptar en allt mer dominerande plats inom sjukvården till följd av den åldrande befolkningen, i hälsostatistiken och i listan över kostnadsdrivande faktorer i hälso- och sjukvården står vikten av en multidisciplinär modell för kroniskt sjuka patienter allt mer i förgrunden. Många äldre patienter kämpar med många åkommor samtidigt och behöver vård från olika vårdgivare med kompletterande kompetenser. Detta gäller både sjukhusvård och hemvård. E-hälsa och elektroniskt utbyte av uppgifter mellan patient, anhörigvårdare och vårdgivare som behandlar patienten kan på ett värdefullt sätt bidra till en god vård som ges i rätt tid och är skräddarsydd för patienten.

25.

Kommittén är besviken över den kraftiga nedskärningen i budgeten för Fonden för ett sammanlänkat Europa, som har minskat från 50 miljarder euro – varav 9,2 miljarder euro var avsedda för bredband och digitala tjänster – till 29,3 miljarder euro, varav bara knappt en miljard euro ska gå till bredband och digitala tjänster.

26.

Man kan fråga sig om införandet av storskaliga, interoperabla och gränsöverskridande e-hälsotjänster, som enligt kommissionen ska äga rum framåt 2014 inom ramen för Fonden för ett sammanlänkat Europa, fortfarande kommer att vara aktuellt om Europaparlamentet ger grönt ljus åt vingklippningen av denna fond.

27.

Kommittén hoppas att det inte kommer att skäras i budgeten för den verksamhet på forsknings- och innovationsområdet som står på agendan för 2014–2020 inom pelaren "Hälsa, demografiska förändringar och välbefinnande" i Horisont 2020, och att man i studierna kommer att lägga tonvikten vid e-hälsoteknikens kostnadseffektivitet samt garantierna för skydd av privatlivet, användarnas delaktighet och integreringen av patientorienterade lösningar i de europeiska hälso- och sjukvårdsystemen.

28.

Att organisera och tillhandahålla hälso- och sjukvård är medlemsstaternas befogenhet. I många medlemsstater ansvarar de regionala och lokala myndigheterna för hela eller viktiga delar av hälso- och välfärdspolitiken.

29.

Framför allt i mindre välmående områden är det tekniskt, logistiskt och ekonomiskt svårt att bygga upp it-infrastrukturen och frigöra och utveckla e-hälsans potential. I synnerhet när det behövs samordning och uppmuntran kan EU-insatser vara ändamålsenliga. Detta gäller främst för en rad frågor som bäst kan hanteras på EU-nivå, såsom gränsöverskridande hälso- och sjukvård, erkännande av kvalifikationer, gemensamma hinder, standarder och metoder för att undersöka e-hälsotillämpningarnas effektivitet. Även ekonomiskt stöd kan vara användbart för att bidra till att täcka de höga startkostnaderna.

30.

Handlingsplanen för 2014–2020 är inriktad på forskning, innovation och interoperabilitet och anger hur den tekniska och rättsliga ramen måste se ut. Såväl näringslivet som de lokala och regionala myndigheterna, hälso- och sjukvårdspersonalen, medborgarna och patienterna borde tjäna på det. Eftersom handlingsplanen är omfattande bör Europeiska kommissionen kunna lägga större vikt vid prioriteringarna i sin verksamhet.

31.

Insatser på EU-nivå förväntas kunna ge ett mervärde till den regionala hälsopolitiken och den regionala hälso- och sjukvården samt bidra till skapandet av ett europeiskt område för e-hälsa och e-välfärd.

32.

Kommittén hoppas att man vid genomförandet av handlingsplanen inte bara kommer att ta hänsyn till medlemsstaterna, utan också de regionala och lokala myndigheterna, som kan spela en viktig roll när det gäller kommunikation och information till medborgarna och patienterna, utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal, skapande av en hög nivå av lokal delaktighet vid utvecklingen av e-hälsa, inledande av pilotprojekt inom e-hälsa, hantering av e-hälsans komplexitet samt i vissa regioner utformning av lagstiftning på området.

27.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 280/38

—

Regionkommittén är fast övertygad om att småskaliga energiproducenter enkelt borde få tillgång till energinät/smarta nät. Man borde utveckla vettiga regler för dessa nya leverantörers tillträde till nätverken, regler som stimulerar enskilda hushåll och mindre producenter att våga investera i småskalig energiproduktion.

—

Vi undrar om de åtgärder som kommissionen föreslår verkligen är tillräckliga för att ge konsumenterna större inflytande och bekämpa energifattigdomen. Vi skulle vilja att särskild uppmärksamhet ägnades åt skyddet av konsumenter. Här är det viktigt att uppmärksamma asymmetrin mellan energianvändare och stora bolag.

—

Kommittén uppmanar myndigheterna att ta itu med frågan om incitament för rätt marknadsinvesteringar i anläggningar för produktion, överföring, lagring och balansering av utbud och efterfrågan och rekommenderar att man vid sidan av de befintliga programmen (det europeiska energiprogrammet för återhämtning, Fonden för ett sammanlänkat Europa, EU:s sammanhållningspolitik, TEN-T-programmet och Horisont 2020) söker efter nya sätt att finansiera infrastruktur.

—

Kommittén instämmer helt och fullt i att det är angeläget att modernisera befintliga nät och utveckla smarta nät och stöder samarbete i samband med utvecklingen av smarta nät på europeisk, nationell och regional nivå och av europeiska normer för smarta nät.

—

ReK understryker vikten av insyn och öppenhet samt av att medborgarna och samhällena deltar i planeringen, utformningen och användningen av näten.

Föredragande

P.G. (Piet) DE VEY MESTDAGH (NL–ALDE), provinsråd i Groningen

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – För en välfungerande inre marknad för energi

COM(2012) 663 final

1.

Regionala och lokala myndigheter spelar en grundläggande roll på EU:s energimarknad och Regionkommittén understryker deras bidrag till arbetet för att förverkliga den inre marknaden för energi och minska skillnaderna mellan medlemsstaterna. De lokala och regionala myndigheterna är dessutom den myndighetsnivå som står närmast medborgarna och skapar därigenom stora möjligheter till kommunikation. De har direkt erfarenhet av många av problemen på EU:s energimarknader när det gäller konkurrenskraft, insyn och regleringen av energisektorn som helhet.

2.

Kommittén är en mycket stark förespråkare av en fullbordad inre marknad för energi. Denna gör att regionerna kan rikta in sig på sina starka sidor och därigenom utveckla en regionspecifik decentraliserad och förnybar energisektor som kunskapsinfrastrukturen, ekonomin och arbetsmarknaden på lokal och regional nivå drar nytta av. Vi föreslår att en strategi införs för att stödja utvecklingen av regionala kluster (specialisering) och partnerskap. Man bör låta föregångsregioner – med kunskaper om innovationssystem, fungerande marknader för förnybar energi, införande av system med smarta nät osv. – spela en större roll när det gäller att fylla de nuvarande luckorna i det europeiska energilandskapet.

3.

Regionala energiplaner bör utvecklas, där projekt för produktion, transport, lagring och distribution av energi, för nödvändig infrastruktur och för regionala system för förbättrad energieffektivitet och energibesparingar ingår, såsom kommittén framhöll i sitt yttrande om tredje lagstiftningspaketet, CdR 21/2008 fin. Sådana regionspecifika energiplaner som kan utarbetas på regional nivå eller omfatta flera regioner, även i grannländerna, bör samordnas ordentligt och integreras på både nationell nivå och EU-nivå.

4.

Kommittén anser att det tredje energipaketet bör genomdrivas mer aktivt och att man bör inleda överträdelseförfaranden. Konkurrensreglerna måste upprätthållas med kraft så att villkoren blir desamma för alla marknadsaktörer, även de nya. Medlemsstater där det fortfarande bara finns en leverantör borde förpliktas att undanröja hindren för marknadsinträde och få hjälp att utveckla en (gränsöverskridande) infrastruktur så att konsumenterna får möjlighet att välja fritt bland leverantörer över hela EU. Avregleringen av produktion och priser tillsammans med effektiv samordning på EU-nivå kan bidra till en rättvis resursutjämning mellan Europas regioner, till att stabilisera och förbättra ramvillkoren för den europeiska energisektorn och till att främja en hållbar energiförsörjning så att kostnaderna för energiomställningen begränsas.

5.

Överenskommelserna om att skilja på överföringsnät, produktion och distribution måste respekteras i hela EU. Detta gäller även överenskommelserna om energitillsynsmyndigheters oberoende ställning och kraven om konsumentskydd. Att stödja och vidareutveckla EU:s byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer), framför allt dess förmåga att granska nationella tillsynsmyndigheters beslut och lösa tvister, är en prioritet.

6.

ReK stöder till fullo åtgärderna för att skapa lika villkor i syfte att åstadkomma mer decentraliserade och konkurrenskraftiga marknadsmodeller, eftersom dessa skapar större möjligheter för lokala energiproducenter och närliggande sektorer, men betonar att lika villkor också handlar om att tillhandahålla nödvändig nätinfrastruktur så att även perifera regioner, inklusive öar, kan utnyttja dessa möjligheter. Utvecklingen av infrastruktur, även till mer isolerade regioner, och kravet på att arbeta regionalt med internationella förbindelser, förbindelser till öar och distributionskapacitet är därför grundläggande led i arbetet för att fullborda den inre marknaden för energi.

7.

ReK konstaterar att skillnaderna i skatter och avgifter mellan medlemsstaterna skadar konkurrensen på elmarknaden och att dessa dessutom har påvisbara negativa effekter för andra delar av ekonomin. Detta får negativa konsekvenser för såväl konsumenterna som de energiintensiva industrierna, som får betydande konkurrensfördelar eller konkurrensnackdelar beroende på var de är etablerade. För att lika villkor ska skapas måste direkta och/eller dolda subventioner för fossila bränslen och kärnenergi fasas ut stegvis.

8.

Energipolitiken bör vara inriktad på konsumenten, såsom ReK framhöll i sitt yttrande om "De europeiska marknaderna för elektricitet och gas: tredje lagstiftningspaketet", CdR 21/2008 fin. Konsumenten bör stå i centrum och i slutänden – som enskild individ eller i grupp, i samarbeten eller organisationer – ha direkt tillgång till energimarknaden, antingen genom en rad olika energikällor från olika producenter eller direkt till spotmarknaden.

9.

För att konsumenterna ska kunna göra de bästa valen (i fråga om hållbarhet, valuta för pengarna och energieffektivitet) och välja ut de billigaste leverantörerna måste man prioritera utbildning, information och öppenhet om energi och underlätta deras tillgång till information om de möjligheter som den inre marknaden för energi och de nya teknikformerna skapar när det handlar om att minska energiräkningarna. Konsumenterna bör dessutom göras medvetna om olika sätt att styra energiförbrukningen, spara energi, möjligheter till förbättrad energieffektivitet och småskalig produktion. ReK uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att sätta i gång konsumentvänliga informationskampanjer där de lokala och regionala myndigheterna samt andra relevanta regionala civilsamhällesorganisationer spelar en aktiv roll.

10.

Vid sidan av de kampanjer som föreslås med information om energileverantörer och priser är det mycket viktigt att man inför system med smarta mätare som fungerar i realtid och mäter energiproduktionen och energiförbrukningen och distributionsnät, då detta är motiverat ur teknisk synvinkel, som kan hjälpa konsumenterna att fatta beslut och bli mer medvetna om energipriser, (mönster i) energiförbrukningen och sambandet mellan förbrukning och energipris. Detta leder till en mer välövervägd och hållbar energianvändning samt skapar förutsättningar för smart (hushålls)teknik och för energibesparingar. ReK uppmanar kommissionen att fortsätta den politik för att stimulera införande av smarta mätare som har presenterats i tidigare meddelanden. Denna politik bör bidra till införandet av smarta distributionsnät som inkluderar styrning av förbrukningen och flexibel lagrings-, produktions- och konsumtionskapacitet samt kommunikationen mellan dem. I detta sammanhang måste man ta hänsyn till sådana aspekter som korrekt avläsning, konfidentialitet, skydd av personlig integritet och bedrägerier och samtidigt arbeta med att utveckla normer

11.

Vi undrar om de åtgärder som kommissionen föreslår verkligen är tillräckliga för att ge konsumenterna större inflytande och bekämpa energifattigdomen. Vi skulle vilja att särskild uppmärksamhet ägnades åt skyddet av konsumenter. Här är det viktigt att uppmärksamma asymmetrin mellan energianvändare och stora bolag. Annars kommer marknaden även i fortsättningen bara att vara ett okänsligt gränssnitt som hindrar återkoppling mellan användare och politiska beslutsfattare/tillsynsmyndigheter. Genom rådet för europeiska tillsynsmyndigheter inom energiområdet (CEER) bör det ske ett utbyte av bästa praxis på lokal och regional nivå i viktiga frågor med anknytning till konsumenterna, t.ex. tillgång till information, möjligheter till prisjämförelser och insyn i räkningar samt sårbara konsumenters särskilda ställning.

12.

ReK önskar att de mekanismer som ska främja en ökad energieffektivitet vidareutvecklas mer än i dag och att man bör stödja både klassiska och moderna tekniska lösningar och energitjänster som främjar energibesparingar. För att bekämpa energifattigdomen måste man tillämpa mekanismer för sänkta priser på elektrisk energi eller rabatter på alla leverantörers offentliggjorda priser för socialt utsatta och sårbara grupper (hushållstariffer). Samtidigt bör man på regional och lokal nivå lägga särskild vikt vid att ge hushåll inom dessa grupper möjlighet att delta i särskilt utformade program för energirenovering. För övriga konsumenter måste en enhetstaxa gälla, och man bör undvika differentierad prissättning för energi, eftersom det som åtgärd i många fall kan verka hämmande på utvecklingen av andra positiva åtgärder, t.ex. användning av värmepumpar som alternativt uppvärmningssystem. Slutligen bör man på regional och lokal nivå genomföra informationskampanjer om hur man kan förbättra energieffektiviteten och vilka objektiva och jämförbara fördelar som blir resultatet av detta. Detta kan också stödjas med specifika energieffektivitetsprogram.

13.

Det är viktigt att både medlemsstater och lokala och regionala myndigheter underlättar lokala energilösningar (t.ex. i form av samarbeten), i form av småskalig produktion, utbyggnad av smarta nät och deltagande av efterfrågesidan. Dessa initiativ utgör en allt viktigare pelare i förnyelsen av EU:s energimarknader. ReK förespråkar ett övergripande synsätt, att man inte bara underlättar en mer medveten förbrukning utan också stimulerar småskalig produktion, utbyggnad av smarta nät och en stark laststyrning i distributionsnäten.

14.

Vi konstaterar att allt fler konsumenter hellre investerar medel i egen produktion än att bli beroende av andra ("prosumers" – ett sammanfattande ord för konsument och producent som innebär att en energikonsument också producerar energi för eget eller grannarnas behov), och detta är en positiv utvecklingstendens om man ser till konsumentmedvetande och hållbarhet. Småskaliga företag och initiativ (hushåll, lokalsamhällen, grannskap och regionala samarbeten) kommer att spela en allt större roll i den lokala och regionala energiförsörjningen, och detta kommer att få positiva effekter på den lokala och regionala ekonomin och arbetsmarknaden. Småskaliga energiproducenter borde därför enkelt få tillgång till energinät/smarta nät. Man borde utveckla vettiga regler för dessa nya leverantörers tillträde till nätverken, regler som stimulerar enskilda hushåll och mindre producenter att våga investera i småskalig energiproduktion. ReK uppmanar kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt den småskaliga energiproduktionens allt större betydelse och de särskilda krav som detta ställer och att främja utbytet av bästa praxis på lokal och regional nivå i syfte att främja denna utveckling.

15.

Det ökade konsumentinflytandet och den ökade vikten av småskalig produktion kräver inte bara att man främjar införandet av system med smarta mätare utan också en uppdatering av EU:s definition av smarta nät. Kommissionen förväntar sig att ett smidigt och smart nät ska bidra till att öka konkurrensen på den inre marknaden för energi men nämner inte uttryckligen den småskaliga produktionens allt större betydelse och energikonsumenternas potentiella roll som producenter och småskaliga energilagrare. Kommissionens definition av smarta nät bör därför uppdateras och det bör ske ett utbyte av befintliga kunskaper och innovationer så att man faktiskt kan stödja småskalig produktion.

16.

Grossistmarknaderna för energi ger prissignaler som påverkar producenternas och konsumenternas val och investeringsbesluten i produktionsanläggningar och överföringsinfrastruktur. Dessa signaler bör återspegla verklighetens utbud och efterfrågan på energi. Större insyn på grossistmarknaderna för energi minskar risken för att marknader manipuleras och prissignaler förvrängs. Tillämpningen av förordningen om integritet och öppenhet på energimarknaderna är därför en grundläggande åtgärd om man vill ta itu med bristerna på energimarknaderna inom en ram som omfattar hela EU.

17.

För att den europeiska marknaden för energi ska fungera i praktiken måste man utveckla nätföreskrifter, ta itu med de tillsynsfrågor som återstår när det gäller nätföreskrifterna för den europeiska balanseringsmarknaden och inrätta ett samordningsinitiativ för att ta itu med de tillsynsfrågor och tekniska frågor som uppkommer. ReK stöder dessa åtgärder som ett sätt att skapa och stärka en flexibel och trygg marknad för energi i Europa och anser att kommissionen kontinuerligt borde övervaka genomförandet av de europeiska nätföreskrifterna, samtidigt som man tar hänsyn till regionala skillnader i utvecklingsgrad, inte bara för att se till att genomförandet sker snabbt och effektivt utan också för att se till att föreskrifterna fungerar och påverkar marknaden.

18.

Vi håller med kommissionen om den potential som finns i ett harmoniserat system över hela Europa. Under utarbetandet av föreskrifterna har det blivit tydligt att det behövs en starkare koppling mellan bestämmelser som har skapats parallellt på EU- och medlemsstatsnivå. I detta sammanhang håller ReK med Acer om att fokus i nätföreskrifterna även i fortsättningen måste ligga på en bättre sammanlänkning mellan de nationella energinätverken.

19.

Vi är övertygade om att gas har goda framtidsutsikter, särskilt när det handlar om att balansera el och skapa reservkapacitet, men delar kommissionens oro över de regionala skillnaderna i Europa när det gäller tillgången till infrastruktur för naturgas. Om infrastruktur för transport och lagring av (flytande) gas spreds till alla Europas regioner och gas- och elnät integrerades skulle det bli lättare att förverkliga en inre marknad för energi. ReK håller därför med kommissionen och Acer om att regionala initiativ borde bidra till fler regionala marknadsplatser för gas och el, med målet att uppnå full marknadskoppling för el i hela EU. Därför är det nödvändigt att förstärka el- och gassammankopplingarna till avlägsna regioner och öar. Pilotprojekt med inriktning på koncept som el-till-gas och gas-till-el borde utvecklas på lokal och regional nivå och resultaten spridas.

20.

Om vi strävar efter att uppnå målsättningen när det gäller förnybar energi kommer detta att bidra till att fullborda den inre marknaden för elektricitet, men vi inser att en avreglering enbart baserad på pris inte nödvändigtvis kommer att leda till minskade koldioxidutsläpp från EU:s energisystem. En integrerad inre marknad för elektricitet medför dock mindre prisvolatilitet på vissa regionala marknader, och detta gör att man mer effektivt kan använda förnybar energi och integrera den i nät. Vid investeringar i energisektorn bör man helst prioritera förnybara energikällor. Den för närvarande bristfälliga samstämmigheten mellan enskilda medlemsstaters beslut om förnybar energi innebär dock att man bör utarbeta en gemensam europeisk strategi för att utveckla både marknadsbaserade mekanismer och regleringsmekanismer, såsom ReK påpekade i sitt yttrande om "Förnybar energi", CdR 2182/2012 fin.

21.

För att underlätta integreringen av den allt större andelen vind- och solenergi och för att garantera en stabil balans mellan utbud och efterfrågan föreslår vi en tydlig rättslig ram där de olika aktörernas roll definieras och där man kan söka efter marknadsbaserade lösningar som ger tydliga prissignaler på energimarknaden. På efterfrågesidan kommer prissignalerna att leda till energibesparingar. På utbudssidan kommer de att skapa den flexibilitet som krävs. Hit hör ett fungerande system för handel med utsläppsrätter som skapar rätt incitament för investeringar i förnybar energi och flexibilitet. För att det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter ska skapa tillräckliga incitament för investeringar i utveckling av koldioxidsnål teknik efterlyser ReK en strukturell lösning på det akuta problemet med överskottet av utsläppsrätter.

22.

Vi beklagar att "tillsynsarbitrage" till följd av avsaknad av samordning på EU-nivå och förekomsten av olika, ofta oförenliga nationella stödsystem och mekanismer för belöning av produktionskapacitet blir en viktig faktor bakom beslut om investeringar i kraftverk i Europa. Kommittén framhåller att utvecklingen av förnybar energi inte kan ske isolerat och inte får utgöra något hinder för en väl fungerande energimarknad. De offentliga stödsystemen i medlemsstaterna bör ha en tydlig inriktning, vara förutsägbara och anpassade till de eftersträvade målen, proportionerliga samt omfatta utfasningsbestämmelser i syfte att återspegla förändringar i den kommersiella lönsamheten i den typ av produktion som är föremål för stöd. Alla stödåtgärder bör genomföras i överensstämmelse med bestämmelserna om den inre marknaden och de tillämpliga EU-bestämmelserna om statligt stöd. Myndigheterna, särskilt i gränsregioner, bör ta full hänsyn till hur elsystemet i angränsande regioner/länder påverkas av planerade beslut innan de inför nya stimuleringsåtgärder. ReK stöder kommissionens initiativ att ge vägledning om bästa praxis när det gäller stödmekanismer för förnybara energikällor.

23.

Eftersom det finns stora variationer i den lokala och nationella energibeskattningen i EU, stöder kommittén kommissionens initiativ att främja enhetlig och smartare energibeskattning i Europa. Mer harmoniserade skatteramar, som gör att skattebördan på förnybar och fossil energi kan fastställas på en objektiv grundval, där hänsyn tas till energiinnehållet och koldioxidutsläppen för varje produkt, skulle bidra till att 20/20/20-målen uppfylls och att koldioxidutsläppen minskas samt att målen i färdplanen för 2050 uppnås. I detta sammanhang måste man också komma överens om en hållbar metod för hur man ska fördela utsläppsrätterna för koldioxidutsläpp som uppkommer från energiproduktion och energikonsumtion över regionala och nationella gränser i ett avreglerat EU-täckande överförings- och distributionssystem för energi.

24.

Utöver användningen av förnybar energi framhåller vi vikten av energieffektivitet och energibesparingar. Stadsplanering och fysisk planering på lokal och regional nivå samt åtgärder för energieffektivitet och stimulering av energieffektiva bostäder och byggnader av lokala och regionala myndigheter kommer att bidra till att spara energi och stimulera lokala energilösningar, bl.a. kraftvärme. ReK rekommenderar att denna politik ägnas kontinuerlig uppmärksamhet och föreslår att bästa praxis på lokal och regional nivå används för att stärka EU:s och medlemsstaternas politik i detta avseende.

25.

Kapacitetsmekanismer som införs alltför tidigt och är dåligt utformade kan leda till att den inre marknaden fragmenteras och investeringar hämmas. Vi ifrågasätter de kapacitetsmekanismer som finns i en rad medlemsstater, som är utformade för att stödja elproducenterna så att de kan tillhandahålla tillräcklig produktionskapacitet även när variabla källor, t.ex. vind och solenergi, inte producerar energi. Energiöverskott (från t.ex. vindkraft) borde inte heller kanaliseras genom grannländernas nät om man inte på förhand samordnat dessa åtgärder, eftersom det annars finns en risk för att man snedvrider energimarknaden i dessa länder (kryphål). I andra fall kan däremot överskott på energi i ett område bidra till att avhjälpa bristen i ett annat område. Kommittén stöder kommissionens strategi att söka efter gränsöverskridande lösningar. Innan man fastställer några regionala eller nationella åtgärder bör man göra ordentliga undersökningar för att förvissa sig om att det finns ett kapacitetsproblem, att det inte finns några alternativa lösningar och att man i de åtgärder som föreslås beaktar gränsöverskridande effekter. Det är absolut nödvändigt med en samordnad strategi för försörjningstrygghet.

26.

Framtidens europeiska energimarknad bör inte bara styras av utbudet utan också genom en kontroll av efterfrågan, i synnerhet vid förbrukningstoppar. Aktörerna måste eftersträva minskad energiförbrukning i företag och hushåll och skapa goda förutsättningar för att utnyttja de möjligheter som smarta nät och smarta mätare erbjuder. ReK föredrar därför att man utvecklar samordnade kapacitetsmekanismer på europeisk nivå, som kan jämna ut energiförbrukningstoppar så att de europeiska elsystemen fungerar (framför allt under förbrukningstoppar) och stimulera minskad elförbrukning.

27.

När man formulerar den övergripande visionen för den europeiska infrastrukturen bör man ta hänsyn till utvecklingen av infrastrukturen för de systemansvariga för distributionssystemen i samma utsträckning som för överföringssystemen. Utvecklingen av distributionsinfrastruktur är en nödvändighet om man vill uppnå målen i Europa 2020-strategin, och man måste så snabbt som möjligt koppla förnybar energi till smarta nätverk och integrera decentraliserade energiprodukter i systemet. Denna strävan kan inte lyckas om planeringen av infrastrukturen upphör på överföringsnivån.

28.

Eftersom energimarknaden blir alltmer internationell krävs det sammanlänkningar, reserv- och lagringsanläggningar och infrastruktur för att förverkliga den inre marknaden för energi. ReK stöder därför den överenskommelse om det europeiska infrastrukturpaketet som nåddes den 27 november 2012 men anser att det inte bara krävs storskaliga (internationella) investeringar utan även investeringar i regionala eller till och med lokala nät och sammankopplingar med system på helt eller delvis isolerade öar eftersom energiproduktionen i allt större utsträckning sker på lokal och regional nivå.

29.

Kommittén uppmanar myndigheterna att ta itu med frågan om incitament för rätt marknadsinvesteringar i anläggningar för produktion, överföring, lagring och balansering av utbud och efterfrågan och rekommenderar att man vid sidan av de befintliga programmen (det europeiska energiprogrammet för återhämtning, Fonden för ett sammanlänkat Europa, EU:s sammanhållningspolitik, TEN-T-programmet och Horisont 2020) söker efter nya sätt att finansiera infrastruktur. Offentlig-privata partnerskap, mobilisering av privata medel, innovativa finansieringsavtal eller finanspolitiska åtgärder skulle alla kunna bidra till framskaffandet av extra medel. För att privata investeringar ska flöda in krävs det större säkerhet om vilka investeringar som kommer att löna sig på lång sikt. ReK framhåller därför vikten av en (långsiktig) europeisk investeringsagenda för energi. Det borde även i fortsättningen vara lättare för lokala och regionala myndigheter att få medel från Europeiska investeringsbanken för projekt för hållbar energi. Tillsynsorganen borde dessutom kunna integrera förbättringar i infrastrukturen och utbyggnad av reserv- och lagringsanläggningar i energiavgifterna.

30.

En rationalisering av tillståndsförfarandena inom EU och en bättre fördelning av kostnaderna för gränsöverskridande projekt kommer att bidra till utvecklingen av infrastrukturnätverk och frigöra investeringar. Detta skulle dessutom kunna leda till en ökning av försörjningstryggheten i EU och till en integrering av förnybar energi genom att möjligheterna till transport av energi förbättras. De lokala och regionala myndigheterna bör spela en viktig roll i detta sammanhang genom att förenkla planeringsförfarandena och integrera energiinfrastrukturen i sina regionala planeringssystem.

31.

ReK anser att kostnaderna för energinätet och utbyggnaden av det, som är till gagn för både miljö och konsumenter i hela EU, bör delas solidariskt och inte läggas ensidigt på det land där nätet byggs ut. Vi stöder därför vidareutvecklingen och tillämpningen av robusta mekanismer för kostnadsfördelning i förordningen om energiinfrastrukturpaketet och det arbete som för närvarande utförs inom tillsynsmyndigheterna, Acer och Entsog för att ge denna politik ytterligare form.

32.

Kommittén instämmer helt och fullt i att det är angeläget att modernisera befintliga nät och utveckla smarta nät och stöder samarbete i samband med utvecklingen av smarta nät på europeisk, nationell och regional nivå och av europeiska normer för smarta nät. Nationella och regionala åtgärdsplaner för modernisering av nät är ett nödvändigt tillägg till de befintliga planerna. Program för forskning och utveckling (ramprogrammet, Intelligent energi – Europa ) bör hjälpa företagen i detta avseende. Framför allt pilotprojekt på lokal och regional nivå skulle kunna visa vilka möjligheter som finns till smarta nät och bidra till att införa nät över hela Europa. ReK uppmanar därför kommissionen att samarbeta med lokala och regionala myndigheter för att skapa handlingsplaner för utveckling av smarta nät.

33.

För att förverkliga denna omvandling av nätet till smarta nät behövs det medel utöver investeringarna i skapandet av ny infrastruktur. Man bör undersöka om tillsynsmyndigheterna borde göra det möjligt för operatörerna att integrera denna finansiella börda i sin avgiftsstruktur. Detta är för närvarande inte tillåtet. Kommittén anser vidare att de benchmarkingsmetoder för att jämföra avgifter och kostnader för tillgång till överförings- och distributionsnätet som införs av tillsynsmyndigheterna inte bara ska omfatta kvantitetsaspekter (kostnader), utan även kvalitetsaspekter (t.ex. kriterier för nätets tillförlitlighet och kvalitet), så att man kan bibehålla nätens nuvarande kvalitetsnivå.

34.

För att snabbt modernisera näten och göra dem smarta måste de rättsliga ramarna stimulera de investeringar som krävs genom en rättvis återbäring och utan dröjsmål skapa klarhet kring roller och ansvar. Eftersom nätföretagen behöver stabila, förutsägbara, stödjande och långsiktiga rättsliga ramar som skapar incitament för och underlättar de innovationer som behövs, krävs det en långsiktig vision.

35.

ReK understryker vikten av insyn och öppenhet samt av att medborgarna och samhällena deltar i planeringen, utformningen och användningen av näten för att allmänheten ska acceptera dem. Förfarandet för nätplanering måste omformas så att det fyller sitt syfte i en ny tid av energieffektivitet, förnybar energi och efterfrågeförvaltning, och för att se till att systemet blir så flexibelt och uthålligt som möjligt. Kommittén håller med om att förfarandet för nätplanering bör vara inkluderande, transparent och demokratiskt.

27.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 280/44

—

Ett effektivare förebyggande av avfall och en fullständig tillämpning av principen om att förorenaren betalar skulle begränsa den ekonomiska och organisatoriska bördan för de lokala och regionala myndigheterna. Kommittén efterlyser ambitiösa och bindande mål på grundval av de bästa resultat som uppnåtts hittills. Mängden kommunalt avfall per person bör minskas med 10 % till år 2020 jämfört med år 2010.

—

Medlemsstaterna bör ges bindande, kvantitativa och separata minimimål för varje kategori av avfall som har fastställts vara återanvändbart, med beaktande av i hur hög grad de nuvarande målen i EU uppfylls.

—

Kommittén stöder att man undersöker möjligheten att höja det gällande bindande målet för materialåtervinning av fast kommunalt avfall till 70 % fram till år 2025, med beaktande av i hur hög grad de nuvarande målen i EU uppfylls och med delmål och övergångsperioder som ska förhandlas fram.

—

Det bör antas materialåtervinningsmål för industriavfall. Dessa mål skulle kunna fastställas på grundval av materialet och inte typen av avfallsflöde. Målen bör vara lika ambitiösa som de som gäller för hushållsavfall.

—

Det krävs ett gemensamt regelverk som är så strängt som möjligt när det gäller sortering och rening av avfall. Senast år 2020 bör 100 % av avfallet källsorteras.

—

Regionkommittén förespråkar ett förbud senast år 2020 mot deponering av allt organiskt eller biologiskt nedbrytbart avfall som kan återanvändas, som helt eller delvis kan materialåtervinnas eller som har ett värmevärde. Det övergripande målet skulle kunna vara att högst 5 % av allt avfall, oavsett ursprung eller slag, får deponeras.

—

Regionkommittén stöder att man undersöker möjligheten att höja målet för materialåtervinning av förpackningsavfall av plast – oavsett typen av plast – till 70 % och målen för materialåtervinning av förpackningsavfall av glas, metall, papper och papp samt trä till 80 %, med beaktande av i hur hög grad de nuvarande målen i EU uppfylls och med delmål och övergångsperioder som ska förhandlas fram.

Föredragande

Michel LEBRUN (BE–PPE), ledamot av den franskspråkiga gemenskapens parlament

Referensdokument

Remiss från Europeiska kommissionen den 14 december 2012

1.

Regionkommittén anser att en ansvarsfull och hållbar politik för förebyggande och hantering av avfall måste syfta till att i största möjliga mån minska de negativa följder som generering och hantering av avfall har för människors hälsa och miljön samt till att bevara naturresurserna och till att material återinförs i det ekonomiska kretsloppet innan det blir till avfall.

2.

Kommittén noterar de framsteg som gjorts i fråga om förebyggande och behandling av avfall tack vare ett proaktivt europeiskt regelverk. Vi gläder oss åt att vissa medlemsstater och lokala och regionala myndigheter har överträffat de mål som EU har fastställt på området. I den framtida lagstiftningen måste de medlemsstater som inte har kommit lika långt uppmuntras att fortsätta sina insatser för att förbättra sina resultat.

3.

ReK noterar att det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller avfallshantering. Stöd borde ges till utvecklingen av infrastruktur, metoder och kapacitet för en god avfallshantering inom och för de medlemsstater och lokala och regionala myndigheter som ligger efter i detta avseende, framför allt genom att man stärker både nationellt och kommunalt samarbete på lokal och internationell nivå.

4.

Kommittén understryker vikten av att den europeiska avfallsstatistiken i högre grad behandlar data även för den regionala nivån. Vi välkomnar i detta sammanhang att Eurostats databas redan innehåller uppgifter om återvinning av kommunalt avfall för regioner i ett flertal länder. Det är värdefullt att mäta de regionala skillnaderna i avfallsförvaltningen eftersom stora skillnader inom länderna visar på regionalpolitikens betydelse och relativa framgång (1).

5.

Vi är medvetna om att detta yttrande läggs fram före utvärderingen och översynen av den gällande lagstiftningen. De nya mål som följer av denna process bör leverera resultat för de "strävandemål" som satts upp i färdplanen för ett resurseffektivt Europa (2) och ingå i det sjunde miljöhandlingsprogrammet (3) – som ska bidra till genomförandet av målen i Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla – samt stödja åtgärderna i EU-initiativet för bevarande av råvaror (4).

6.

Regionkommittén välkomnar kommissionens uppmaning till ReK att yttra sig om översynen av EU:s mål för avfallshantering i samband med översynen av ramdirektivet om avfall (5), direktivet om deponering av avfall (6) och direktivet om förpackningar och förpackningsavfall (7).

7.

Avseende förslaget om att fastställa mer ambitiösa mål på EU-nivå anser kommittén att man, även om det införs övergångsperioder och delmål för de medlemsstater och de lokala och regionala myndigheter som släpar efter, först bör ta hänsyn till orsakerna till att man i de enskilda områdena inte har lyckats uppfylla de befintliga målsättningarna.

8.

Kommittén framhåller de lokala och regionala myndigheternas viktiga roll i genomförandet av EU-lagstiftningen på området, i skapandet och finansieringen av infrastruktur för behandling och lagring av avfall samt i den operativa hanteringen av avfallsflödena. En optimal avfallshantering är för närvarande en av de största utmaningar som de lokala och regionala myndigheterna står inför. I detta sammanhang begär ReK att kommittén ska göras delaktig i alla steg i utformningen av den politik som antas på området.

9.

Vi understryker att ReK genom att göra utvärderingen av EU-politiken för avfall till en av de fem prioriteringarna i sitt subsidiaritetsarbetsprogram för 2013 har visat sin vilja att förstärka de lokala och regionala myndigheternas medverkan i utarbetandet av de nya mål som de kommer att behöva genomföra. Kommittén uppmanar i detta sammanhang EU att se till att de lokala och regionala myndigheterna görs delaktiga och samarbetar på en nivå som till fullo stämmer överens med subsidiaritetsprincipen. ReK har genomfört ett subsidiaritetsrelaterat samråd med sin sakkunniggrupp för subsidiaritet och partnerna i nätverket för övervakning av subsidiaritetsprincipen om översynen av EU:s avfallslagstiftning.

10.

Antagandet av nya mål måste ske i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen. Kommittén uppmanar EU att i enlighet med försiktighetsprincipen beakta den inverkan som nya åtgärder kan få för de lokala och regionala myndigheterna, deras budgetar och deras administrativa och operativa kapacitet. Man bör särskilt uppmärksamma den framtida politikens genomförbarhet för de sämst presterande medlemsstaterna och lokala och regionala myndigheterna. För att de slutgiltiga målen ska kunna uppnås måste frikopplade och mellanliggande mål antas och de lokala och regionala myndigheterna ges en viss operativ flexibilitet. De geografiska, demografiska och socioekonomiska särdragen bör i detta sammanhang beaktas.

11.

Översynen av målen bör bygga på närhetsprincipen. Denna princip ska förstås i både lokal och internationell mening: den framtida lagstiftningen bör i första hand inriktas på att bibehålla och utveckla avfallshanteringsverksamheten i Europa. Vid översynen av målen måste man se till att inte försämra konkurrenskraften och de lika villkoren för de offentliga och privata europeiska aktörerna i denna sektor och stödja denna näringsgren inom EU.

12.

Regionkommittén förespråkar en enda, effektiv och insynsvänlig metod för beräkning av avfall i EU för att möjliggöra en rationalisering av målen samt jämförbarhet mellan situationerna och de framsteg som gjorts. När metoden antas bör man ta hänsyn till de lokala förutsättningarna i de enskilda medlemsstaterna. Kommittén begär i synnerhet att de rådande fyra beräkningsmetoderna för målen om hushållsavfall och liknande avfall i ramdirektivet om avfall (8) ska ersättas av en enda insynsvänlig, trovärdig och välfungerande beräkningsmetod.

13.

Kommittén efterlyser ett europeiskt lexikon som innehåller en tydlig och uttömmande förteckning över de begrepp som används i samband med avfall, avfallsbehandlingsmetoder, återanvändning och olika typer av återvinning, strukturer och infrastruktur samt med avseende på de aktörer som är verksamma i denna sektor.

14.

ReK stöder inrättandet av en europeisk nomenklatur för avfall som omfattar alla avfallsflöden för att möjliggöra en entydig kategorisering i avfallshierarkin.

15.

Regionkommittén förespråkar att målen ska frikopplas och att man inom de övergripande mål som ska fastställas för varje nivå i hierarkin antar olika mål beroende på de typer av avfallsflöden och material som ska behandlas.

16.

ReK efterlyser särskilda mål för kritiska material som är viktiga för ekonomin, men inte kommer att återvinnas enbart på grundval av avfallsflödesspecifika mål.

17.

Man bör tillämpa principen om att de olika typerna av avfall automatiskt ska klassificeras i den högsta nivå i hierarkin som de kan uppnå. De materialslag som avfallsflödena innehåller måste ha företräde framför typen av avfallsflöde vid kategoriseringen av avfall i hierarkin.

18.

Verksamhet som rör de högsta nivåerna i hierarkin bör prioriteras i fråga om finansiering från EU. En förutsättning för att bidrag ska beviljas för projekt som rör lägre nivåer bör vara att man redan har genomfört alla nödvändiga åtgärder för att uppnå målen för de högre nivåerna.

19.

Avfallshantering möjliggör bara delvis en begränsning av avfallets miljöpåverkan. Därför bör man främja en hållbar avfallshantering som uppmuntrar till att ersätta naturresurserna med material som framställs av avfall. Att förebygga avfall är fortfarande det främsta och viktigaste sättet att minska bördan för miljön.

20.

Ett effektivare förebyggande av avfall och en fullständig tillämpning av principen om att förorenaren betalar skulle begränsa den ekonomiska och organisatoriska bördan för de lokala och regionala myndigheter som ansvarar för avfallshanteringen.

21.

Kommittén efterlyser strängare krav i fråga om förebyggande av avfall. Man bör anta ambitiösa och bindande mål på grundval av de bästa resultat som uppnåtts hittills. I enlighet med detta bör mängden kommunalt avfall per person minskas med 10 % till år 2020 jämfört med år 2010, men när det nya direktivets övergripande avfallsminskningsmål och målet per person står i konflikt med varandra, ska det förstnämnda vara det som gäller.

22.

ReK efterlyser åtgärder för att minska mängden livsmedels- och förpackningsavfall och för att undersöka möjligheterna att förse behövande och fattiga familjer med livsmedel som fortfarande lämpar sig för konsumtion. Syftet med dessa åtgärder måste vara att konsumenterna ska få bättre information om bästföredatum och sista förbrukningsdag, om produkternas koldioxidavtryck och om miljöfördelarna med återanvändbara förpackningar. Informationsinsatser krävs för att öka insikten om betydelsen av att bättre anpassa livsmedelsinköpen till de verkliga behoven och att låta valet av förpackning bli en del av köpbeslutet. Dessutom borde minskat livsmedelssvinn tas med som ett tema i utbildningar med koppling till produktion, bearbetning, gastronomi och handel.

23.

Principen om producenternas och importörernas utökade ansvar är i vissa fall ett effektivt verktyg för politiken för förebyggande av avfall. Utöver en systematisering av insamlingen av använda produkter sporrar den på ett effektivt sätt producenterna och importörerna att ändra produkternas utformning för att förbättra deras ekoeffektivitet och ekodesign.

24.

Vi konstaterar att kostnaden för producenternas och importörernas utökade ansvar överförs till slutkonsumenterna utan att de marginaler som uppstår används i avfallshanteringsprocessen. ReK förespråkar att de medel som genereras vid genomförande och kontroll av de åtgärder som vidtagits i enlighet med denna princip ska användas för att finansiera infrastruktur för sortering, förberedelse för återanvändning och materialåtervinning av avfall.

25.

Principen om produktomsorg bör införas i EU:s avfallslagstiftning för att ge återförsäljarna ett större ansvar när det gäller att stödja insamling och återlämnande av produkter till tillverkarna.

26.

Medlemsstaterna bör åläggas att skapa referensvärden för produkter som vanligen har inbyggt åldrande samt bedöma produktens livslängd, reparationsmöjligheter och återanvändbarhet. Dessa uppgifter bör sedan användas för att inom fem år fastställa miniminormer. Tillverkarna bör åläggas att sälja produkter med förlängda garantier och göra reservdelar tillgängliga för reparationer. Man bör ge stöd till företag som erbjuder konsumentprodukter, t.ex. stora hushållsapparater, som en tjänst snarare än ett köp, eftersom detta kommer att öka efterfrågan på produkter som är utformade för att hålla länge och går att reparera.

27.

Kommittén skulle vilja se en förstärkning av lagstiftningen om ekodesign för att optimera förfarandena för demontering, rengöring, materialåtervinning och återvinning av avfall redan när produkterna utformas. Genom antagandet av högsta möjliga standarder på området skulle vissa typer av avfall kunna stiga i avfallshierarkin.

28.

ReK välkomnar ett ökat stöd från EU:s sida till forskning och utveckling inom ekodesignsektorn genom struktur- och sammanhållningsfonderna samt Europeiska investeringsbanken. Denna insats bör åtföljas av större vaksamhet beträffande eventuella snedvridningar av konkurrensen som skulle kunna följa av antagandet av de nya normerna.

29.

Medlemsstaterna bör ges bindande, kvantitativa och separata minimimål för varje kategori av avfall som har fastställts vara återanvändbart, med beaktande av i hur hög grad de nuvarande målen i EU uppfylls.

30.

Kommittén understryker den potential som återanvändning och förberedelse för återanvändning av avfall har för kretsloppsekonomins utveckling. Man bör vidta åtgärder till stöd för aktörer som utvecklar verksamhet i denna sektor, i form av underlättad tillgång till avfallsflödena, finansiellt stöd och stöd till uppbyggnaden av deras ekonomiska och affärsmässiga projekt.

31.

Aktörerna i den sociala ekonomin måste göras delaktiga i utarbetandet av den framtida EU-lagstiftningen om återanvändning och förberedelse för återanvändning av avfall.

32.

Regionkommittén beklagar att trots en gradvis förbättring av siffrorna för materialåtervinning och energiåtervinning fortsätter stora mängder avfall som skulle kunna materialåtervinnas eller energiåtervinnas att deponeras eller brännas i anläggningar med låg energieffektivitet. Den framtida lagstiftningen bör syfta till att förbättra utnyttjandet av de resurser som avfallet innehåller.

33.

Kommittén stöder att man undersöker möjligheten att höja det gällande bindande målet för materialåtervinning av fast kommunalt avfall till 70 % fram till år 2025, med beaktande av i hur hög grad de nuvarande målen i EU uppfylls (9). Inom ramen för EU:s genomsnittsmål bör man förhandla om delmål och övergångsperioder för medlemsstater och lokala och regionala myndigheter, i synnerhet för dem som släpar efter.

34.

En höjning av de allmänna målen torde leda till att en del av flödena av avfall som för närvarande förbränns eller deponeras leds om till materialåtervinning. Som ett resultat av den ökade mängden avfall som ska materialåtervinnas kommer ny infrastruktur och nya investeringar i denna sektor att krävas. De lokala och regionala myndigheterna, som i allmänhet har det operativa ansvaret för avfallshanteringen, bör vid behov få logistiskt och ekonomiskt stöd. Samtidigt bör man också stödja bevarande av råvaror och återanvändning av material.

35.

ReK upprepar sin uppmaning till EU att införa en rättslig ram för mål för materialåtervinning av organiskt avfall i det reviderade ramdirektivet om avfall. En sådan ram skulle göra det möjligt att uppmuntra sektorn och fastställa kvantitativa mål, samtidigt som varje medlemsstat och lokal eller regional myndighet skulle ha möjlighet att samarbeta och frihet att organisera denna materialåtervinning i enlighet med sina särskilda förutsättningar.

36.

Man bör ägna särskild uppmärksamhet åt användningen av organiskt avfall. De lokala och regionala myndigheterna bör uppmuntras att vidta åtgärder som främjar ekologisk trädgårdsskötsel och individuell kompostering samt att skaffa sig egen kapacitet för lagring och behandling av organiskt avfall.

37.

Kommittén stöder en optimering av materialåtervinningen av organiskt avfall och förespråkar ett förbud mot deponering av sådant avfall samt en begränsning av förbränningen av det. Kvalitetskraven för kompostering bör harmoniseras på EU-nivå, och för produkter som släpps ut på marknaden bör det fastställas kvalitetssäkringssystem som säkerställer ett högt miljöskydd.

38.

Det bör antas materialåtervinningsmål för industriavfall. Dessa mål skulle kunna fastställas på grundval av materialet och inte typen av avfallsflöde. Målen bör vara lika ambitiösa som de som gäller för hushållsavfall.

39.

Bördan för de lokala och regionala myndigheterna kommer att öka betydligt genom att industriavfall inkluderas i flödet för materialåtervinning. Det bör säkerställas att dessa myndigheter har tillräckliga resurser för att utföra sina uppgifter. Därför bör principen om att förorenaren betalar tillämpas fullt ut i alla medlemsstater.

40.

Det krävs ett gemensamt regelverk som är så strängt som möjligt när det gäller sortering och rening av avfall, inte bara för hushållen och industrin, utan också för sorteringsanläggningarna själva. Senast år 2020 bör 100 % av avfallet källsorteras. Kommittén anser för övrigt att man för de medlemsstater och lokala och regionala myndigheter som ännu inte har gjort tillräckliga framsteg när det gäller återvinning av avfall bör fastställa delmål och övergångsperioder i samråd med dessa. Dessutom rekommenderar kommittén att man förutom att skärpa målen för insamling och sortering av avfall även bör anslå tillräckliga finansiella medel och stärka kontrollåtgärderna.

41.

Regionkommittén stöder Europarlamentets uppmaning (10) till kommissionen att föreslå ett förbud mot förbränning av materialåtervinningsbart och organiskt avfall senast år 2020, men anser att man bör undanta de anläggningar som når en mycket hög effektivitetsnivå genom produktion av värme eller kraftvärme, eftersom man bör ta hänsyn till avfallets fysikalisk-kemiska egenskaper.

42.

Kommittén är bekymrad över att förbränningsanläggningarna i vissa medlemsstater för närvarande kan bränna mer avfall som inte kan materialåtervinnas än den totala mängd som genereras i dessa länder. Detta medför en risk för att flöden av avfall som skulle kunna materialåtervinnas eller återanvändas hamnar i förbränningsanläggningarna.

43.

ReK beklagar att vissa medlemsstater, för att trygga fortlevnaden av vissa förbränningsanläggningar som är övertaliga eller har överkapacitet, inte har investerat tillräckligt i förebyggande åtgärder, sortering och materialåtervinning.

44.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att granska varje framtida investering i eller finansiering av infrastruktur för förbränning eller energiåtervinning av avfall. Struktur- och sammanhållningsmedel bör enbart tilldelas sådana projekt om de ingår i en sammanhängande strategi för avfallshantering som omfattar tillräcklig infrastruktur för sortering, rening och materialåtervinning av det insamlade avfallet i ett tidigt skede.

45.

Infrastrukturen för energiåtervinning av avfall bör uppfylla högsta möjliga standarder i fråga om värmeåtervinning, energiproduktion och begränsning av koldioxidutsläppen samt i fråga om återvinning och användning av bottenaska. Dessa dynamiska och gemensamma standarder bör vara fastställda på europeisk nivå.

46.

Regionkommittén förespråkar ett förbud senast år 2020 mot deponering av allt organiskt eller biologiskt nedbrytbart avfall som kan återanvändas, som helt eller delvis kan materialåtervinnas eller som har ett värmevärde. Det övergripande målet skulle kunna vara att högst 5 % av allt avfall, oavsett ursprung eller slag, får deponeras.

47.

En höjning av taxorna per ton avfall som deponeras skulle vara ett effektivt verktyg för att begränsa avfallsmängden och främja en omledning av avfallsflödena mot de högre nivåerna i avfallshierarkin. Nivån på taxorna bör fastställas med hänsyn till deras effektivitet. Man bör överväga en harmonisering av dessa taxor inom EU genom att fastställa minimistandarder i syfte att undvika snedvridningar inom denna sektor.

48.

Regionkommittén stöder att man undersöker olika möjligheter att höja målet för materialåtervinning av förpackningsavfall av plast – oavsett typen av plast – till 70 % och målen för materialåtervinning av förpackningsavfall av glas, metall, papper och papp samt trä till 80 %, med beaktande av i hur hög grad de nuvarande målen i EU uppfylls (11). Inom ramen för dessa övergripande genomsnittsmål för EU bör man förhandla om och införa delmål och övergångsperioder för medlemsstater och lokala och regionala myndigheter, i synnerhet för dem som släpar efter.

49.

Principen om producenternas och importörernas ansvar är ett effektivt verktyg för politiken för förebyggande av förpackningsavfall. Det kan vara nödvändigt att införa en skyldighet för producenter och importörer att själva eller genom ett avfallshanteringsorgan ta hand om avfallet, för att få dem att ta större ansvar.

50.

Regionkommittén anser att den framtida lagstiftningen måste bygga på följande gemensamma principer: hantering av avfallsflödena i deras helhet, tillämpning av avfallshierarkin, öppenhet och insyn i fråga om operativ hantering, finansiering, kostnader, gällande skattebestämmelser, kontroll och spårbarhet samt beaktande av de lokala och regionala myndigheternas och deras samarbetsorganisationers roll. Öppenhet i planerna för genomförande av EU-lagstiftningen kommer att göra det möjligt att jämföra situationer och utvärdera olika praxis samt möjliggöra en gradvis framväxt av en gemensam bas av delad god praxis.

51.

Fastställandet av ambitiösa mål för år 2020 bör åtföljas av antagandet av särskilda färdplaner som ska förhandlas fram med varje medlemsstat och behöriga lokala och regionala myndigheter när så är tillämpligt. Färdplanerna bör innehålla en preliminär tidsplan och olika delmål som är anpassade till varje typ av avfall och nivå i avfallshierarkin, och resultaten i den enskilda medlemsstaten skulle kunna uppnås på längre sikt än vad som fastställts i EU:s övergripande mål. På detta sätt skulle de som släpar efter kunna komma i kapp, samtidigt som man stöder de insatser som de som har kommit längst har gjort.

52.

Den allmänna närhetsprincipen bör ligga till grund för EU:s politik för hantering och behandling av avfall. I enlighet med denna princip bör avfallsplanerna främja behandling av avfall så nära den plats där det har genererats som möjligt, även om det kan förväntas att transport av avfall inom EU:s nuvarande ram kommer att behöva fortsätta på de platser där en lokal lösning inte visar sig praktiskt genomförbar. I detta sammanhang bör den årliga tillåtna kapaciteten för behandling och lagring i första hand avsättas för avfall som genereras lokalt eller regionalt. Samtidigt föreslår vi att potentiella offentliga och privata aktörer inom avfallshanteringen ska vara lokalt baserade, i syfte att minska miljöpåverkan från avfallstransporter och trafik och göra det möjligt att skapa nya arbetsplatser på lokal nivå. Denna övergång till en mer cirkulär ekonomi bör uttryckas i realistiska tidsramar för att göra det möjligt att utveckla infrastruktur och planeringsarrangemang.

53.

Det bör inrättas mekanismer för samråd och samarbete mellan lokala och regionala myndigheter, bland annat över gränserna. EU bör uppmuntra och stödja inrättandet av regionala centrum för hantering och behandling av avfall för att möjliggöra en rationalisering av hanteringen av avfallsflöden och ett optimalt utnyttjande av den tillgängliga infrastrukturen och de tillgängliga resurserna i denna sektor.

54.

ReK anser att en förutsättning för att EU-bidrag ska beviljas bör vara att EU godkänner de stödbegärande medlemsstaternas avfallsplaner, i syfte att trygga samstämmigheten i den politik som förs och undvika onödiga eller kontraproduktiva investeringar. Investeringarna bör vara avpassade till de mål som fastställts i avfallsplanerna.

55.

De aktörer och den infrastruktur som ingår i ett gränsöverskridande regionalt centrum bör beaktas vid genomförandet och utvärderingen av den nationella avfallsplanen i den medlemsstat där en del av denna infrastruktur och av dessa aktörer och är lokaliserade.

56.

Vi stöder inrättandet av en europeisk informationsplattform med bästa praxis inom – och utanför – EU för förebyggande och hantering av avfall. Denna plattform bör omfatta regionalt samarbete så att de lokala och regionala myndigheter som så önskar kan samverka med sina motsvarigheter, även i grannländer. En sådan plattform skulle underlätta utbytet av information samt ett gradvis införande av gemensam bästa praxis på europeisk nivå.

27.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 280/50

—

Regionkommittén har tagit del av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation, som kommissionen lade fram den 26 mars 2013 och som ingår i en tiopunktsplan som lades fram i samband med halvtidsöversynen av den digitala agendan för Europa.

—

ReK välkomnar de prioriteringar som anges i förslaget till förordning – höghastighetsnät, bygg- och anläggningsarbeten, gemensam användning av befintlig infrastruktur och effektivare utbyggnad av ny fysisk infrastruktur samt minskad administrativ börda och byråkrati – och som alla rör områden där kommunerna och regionerna är såväl aktörer som tillhandahållare och mottagare av tjänster.

—

ReK har redan tidigare betonat att antagandet av åtgärder för rationalisering, modernisering och minskade administrativa bördor är en prioriterad insats för minskade kostnader och för att rationalisera och förenkla administrativa förfaranden och tjänster, och detta skulle stimulera den ekonomiska verksamheten och minska byråkratiska förfaranden och formaliteter. Dessutom skulle det underlätta kontakterna mellan medborgare och förvaltning och bidra till att minska de administrativa kostnaderna för företagen (inte minst i samband med införandet av infrastruktur för höghastighetsinternet), förbättra deras konkurrenskraft och gynna deras utveckling.

—

För att åtgärda bristen på privata operatörer i områden som bedöms ha låg lönsamhet, t.ex. landsbygden, är lokala och regionala myndigheter tvungna att bidra till finansieringen av digital infrastruktur. För att säkerställa att samtliga medborgare i alla områden får likvärdig tillgång till ny teknik vill ReK att kommissionen stöder myndigheterna i deras finansieringsansträngningar genom att dels tillåta att medel ur EU:s strukturfonder används till utgifter för digital infrastruktur i samtliga regioner i EU, dels erkänna digitala utvecklingsprojekt på landsbygden och i glesbefolkade områden som tjänster av ekonomiskt och allmänt intresse.

Föredragande

Gábor BIHARY (HU–PSE), ledamot av Budapests stadsfullmäktige

Referensdokument

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation

COM(2013) 147 final

1.

Regionkommittén har tagit del av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation, som kommissionen lade fram den 26 mars 2013 och som ingår i en tiopunktsplan som lades fram i samband med halvtidsöversynen av den digitala agendan för Europa.

2.

Kommittén konstaterar med tillfredsställelse att förslaget till förordning bygger på bra metoder från medlemsstaterna, samtidigt som det ger dessa stort handlingsutrymme i organisatoriska frågor och tjänar den nya kulturen för tillgång till bredband.

3.

ReK välkomnar de prioriteringar som anges i förslaget till förordning – höghastighetsnät, bygg- och anläggningsarbeten, gemensam användning av befintlig infrastruktur och effektivare utbyggnad av ny fysisk infrastruktur samt minskad administrativ börda och byråkrati – och som alla rör områden där kommunerna och regionerna är såväl aktörer som tillhandahållare och mottagare av tjänster.

4.

Infrastrukturen för höghastighetsbredband är själva grundstommen i den digitala inre marknaden och en förutsättning för global konkurrenskraft inom t.ex. e-handel. Såsom påpekas i meddelandet "Inremarknadsakt II" (1) kan en tioprocentig ökning av bredbandstätheten öka BNP med 1–1,5 % per år och ge 1,5 % i arbetsproduktivitetsvinster (2). Dessutom skapar bredbandsgenererad innovation i företag sysselsättning, vilket kan ge 2 miljoner nya arbetstillfällen fram till 2020 (3).

5.

EU har inte råd att låta de europeiska företagen och medborgarna hamna utanför denna infrastrukturs geografiska täckning och har därför anammat de ambitiösa bredbandsmålen i den digitala agendan för Europa: senast 2013 ska alla i Europa ha tillgång till grundläggande bredband, och senast 2020 ska i) alla i Europa ha tillgång till anslutningshastigheter över 30 Mbit/s och ii) mer än 50 % av de europeiska hushållen ha internetanslutningar med hastigheter över 100 Mbit/s. Dessa mål dock kan endast uppnås om kostnaderna för att bygga denna infrastruktur sjunker i hela EU.

6.

I samband med styrningen av de processer som omfattas av det aktuella förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning samt de tillhörande politiska åtgärderna är det ytterst viktigt att EU:s, medlemsstaternas och de lokala och regionala myndigheternas verksamhet samordnas och att man ser till att subsidiaritetsprincipen respekteras till fullo, såsom Regionkommittén anger i sin vitbok om flernivåstyre (4).

7.

I enlighet med sina tidigare yttranden fäster kommittén uppmärksamheten på behovet av att till fullo utnyttja Europas potential när det gäller att utveckla IKT-tjänster inom den offentliga och den privata sektorn, och att utnyttja IKT för att förbättra de tjänster som de lokala och regionala myndigheterna tillhandahåller inom t.ex. hälso- och sjukvård, utbildning, allmän ordning, säkerhet och sociala tjänster. EU-stödda offentlig-privata partnerskap mellan små och medelstora företag som utvecklar IKT-tjänster och lokala och regionala myndigheter på området för offentliga IKT-tjänster kan utgöra en utmärkt grund för att bygga upp lokal kompetens och kunskap i hela EU (5).

8.

ReK har redan tidigare betonat att antagandet av åtgärder för rationalisering, modernisering och minskade administrativa bördor är en prioriterad insats för minskade kostnader och för att rationalisera och förenkla administrativa förfaranden och tjänster, och detta skulle stimulera den ekonomiska verksamheten och minska byråkratiska förfaranden och formaliteter. Dessutom skulle det underlätta kontakterna mellan medborgare och förvaltning och bidra till att minska de administrativa kostnaderna för företagen (inte minst i samband med införandet av infrastruktur för höghastighetsinternet), förbättra deras konkurrenskraft och gynna deras utveckling (6).

9.

Kommissionen och medlemsstaterna måste vidta de åtgärder som krävs för att se till att de lokala och regionala myndigheterna faktiskt och till fullo görs delaktiga i förvaltningen av initiativ på IKT-området (7).

10.

Kommittén noterar avsikten i förslaget till förordning att bidra till en kvalitativ förbättring av tjänster och informationsprodukter avsedda för de europeiska konsumenterna samt till att minska de onödiga utgifterna och den administrativa bördan, samtidigt som det stöder den digitala inre marknaden och målen i Europa 2020-strategin.

11.

De lokala och regionala myndigheterna hör till de viktigaste mottagarna av rekommendationerna i den digitala agendan, inte minst vad gäller utbyggnaden av bredband, och kan ge ett avgörande bidrag till dess genomförande. Prioriteringarna i den nya strategin på lokal och regional nivå kan öka livskvaliteten, stödja medborgarnas samhälleliga och ekonomiska verksamhet, stimulera den regionala utvecklingen samt främja mer effektiva och skräddarsydda offentliga tjänster och lokala företag. Regionerna och kommunerna förfogar över många olika möjligheter att bidra till att denna potential utnyttjas fullt ut.

12.

Kommittén gläder sig åt att förslaget till förordning har potential att i hög grad bidra till att minska den digitala klyftan och uppnå målen i Europa 2020-strategin samtidigt som den tillgodoser EU-medborgarnas viktigaste behov på det sociala, kulturella och ekonomiska området (8).

13.

Informationssamhället har avsevärt påskyndat de ekonomiska och sociala framstegen, och en bättre utbyggnad av bredbandsinfrastrukturen torde förstärka denna tendens. Kommittén vill dock fästa uppmärksamheten vid hur enkelt innehåll som är farligt för de unga och de grundläggande demokratiska värdena kan spridas, och framhåller att en lämplig värdebaserad undervisning och en bred medieutbildning (9) kan motverka detta hot.

14.

De lokala och regionala myndigheterna har en viktig roll att spela vad gäller att bidra till att säkerställa rättvis bredbandstillgång till rimligt pris till exempel i de regioner där marknaden kommer till korta, genomföra pilotprojekt för att överbrygga klyftan i fråga om e-tillgänglighet och utveckla nya arbetssätt som gör det möjligt att utveckla de offentliga nättjänsterna med inriktning på medborgarna (10).

15.

När det gäller de lokala och regionala myndigheternas finansiering av bredbandsinfrastruktur fäster ReK kommissionens uppmärksamhet på att statligt stöd som inte behöver återbetalas kan bli nödvändigt, och uppmanar kommissionen att utarbeta bestämmelser om detta.

16.

Kommittén upprepar förslaget från sitt yttrande om den digitala agendan för Europa om att finansiering och andra stödåtgärder bör främja införandet av öppna bredbandsnät som baseras på en horisontell nätverksarkitektur och en affärsmodell som skiljer på fysisk tillgång till nätet och tillhandahållande av tjänster, samt att de befintliga optiska fibernäten bör öppnas för konkurrens (11). I konkret hänseende innebär detta att s.k. svartfiber (dark fiber) bör integreras i den passiva infrastruktur som utnyttjas gemensamt.

17.

Eftersom det finns ett uppenbart kommersiellt intresse för tätbefolkade regioner bör man ägna särskild uppmärksamhet åt att stimulera privata investeringar i landsbygdsområden och glesbefolkade områden samt de yttersta randområdena för att trygga den geografiska balansen. Här kan de lokala och regionala myndigheterna spela en ytterst viktig roll genom att samordna efterfrågan på bredband från den offentliga förvaltningen, organ för allmän säkerhet, lokala skolor och hälso- och sjukvårdsinrättningar, genom att inrätta lokala grupper (av skolor, lokalsamhällen och små och medelstora företag osv.) och zoner för att demonstrera bredbandsinfrastruktur för konsumenterna samt genom att anordna utbildning.

18.

För att åtgärda bristen på privata operatörer i områden som bedöms ha låg lönsamhet, t.ex. landsbygden, är lokala och regionala myndigheter tvungna att bidra till finansieringen av digital infrastruktur. För att säkerställa att samtliga medborgare i alla områden får likvärdig tillgång till ny teknik vill ReK att kommissionen stöder myndigheterna i deras finansieringsansträngningar genom att dels tillåta att medel ur EU:s strukturfonder används till utgifter för digital infrastruktur i samtliga regioner i EU, dels erkänna digitala utvecklingsprojekt på landsbygden och i glesbefolkade områden som tjänster av ekonomiskt och allmänt intresse.

19.

IKT, som utgör grunden i ett informationssamhälle öppet för alla, bör ta hänsyn till alla samhällsmedborgares behov, inklusive personer som hotas av social utestängning.

20.

Tillgången till bredbandsanslutningar av hög kvalitet till rimligt pris kan bidra till att underlätta tillgången till och höja kvaliteten på de lokala och regionala myndigheternas tjänster. Det gör det också lättare för mikroföretag samt små och medelstora företag att bjuda ut sina produkter. Avsides belägna regioner och lokalsamhällen, framför allt i de yttre randområdena, kan förväntas dra stor nytta av en mer omfattande och snabbare tillgång till bredbandstjänster (12).

21.

De nya användningsområdena och digitala tjänsterna spelar en avgörande roll för regionernas attraktivitet och balanserade utveckling. ReK anser därför att digital tillgång för alla är en förutsättning för att uppnå målen för ekonomisk, social och territoriell sammanhållning i EU på ett ändamålsenligt sätt.

22.

I enlighet med kommitténs ståndpunkt i ett tidigare yttrande (13) rekommenderar ReK att man till fullo ska utnyttja de möjligheter som den snabbare nätutbyggnaden på grundval av den aktuella förordningen erbjuder i Europa för att utveckla IKT-tjänster i den offentliga och den privata sektorn och följaktligen utnyttja IKT för att förbättra de tjänster som de lokala och regionala myndigheterna tillhandahåller inom t.ex. hälso- och sjukvård, utbildning, offentlig upphandling, säkerhet och sociala tjänster.

23.

I enlighet med kommitténs ståndpunkt i ett tidigare yttrande (14) förordar ReK likaledes att man till fullo ska utnyttja de möjligheter som den snabbare nätutbyggnaden på grundval av den aktuella förordningen erbjuder i Europa för att utveckla gränsöverskridande tjänster för e-förvaltning och att man i de tillhörande datoriseringsprojekten ska ta hänsyn till aspekter såsom interoperabilitet och e-identifiering av medborgare (Stork), e-signaturer, elektroniska dokumenttjänster och andra byggstenar som ligger till grund för e-förvaltningen, så att man hanterar dessa frågor i ett europeiskt sammanhang.

24.

Det kommer att vara omöjligt att utnyttja potentialen hos molnbaserade datortjänster (15) om man inte utvecklar den nödvändiga infrastrukturen så snabbt som möjligt.

25.

Den digitala inre marknaden är en hörnsten i den digitala agendan för Europa och möjliggör en växande, framgångsrik och dynamisk alleuropeisk marknad för skapande och distribution av lagligt digitalt innehåll och internettjänster. Den ger dessutom konsumenter enkel, säker och flexibel tillgång till digitalt innehåll och tjänstemarknader (16). Regionkommittén välkomnar därför den effekt som den föreslagna förordningen kommer att ha genom att både påskynda denna process och minska kostnaderna.

26.

Parallellt med utbyggnaden av höghastighetsnät är det synnerligen viktigt att de offentliga förvaltningarna på regional och lokal nivå förfogar över den lämpliga interna kapacitet och de hållbara ekonomiska resurser som behövs för att digitalisera handlingar (17).

27.

Den föreslagna förordningen kommer att påverka de åtgärder för att möta utmaningarna i fråga om energieffektivitet som bygger på IKT (18) samt anpassningen av strukturerna för utnyttjandet av naturresurser.

28.

Regionkommittén stöder målet att maximera synergieffekterna mellan näten, enligt vilket förordningen inte bara riktas till leverantörer av elektroniska kommunikationsnät, utan till alla ägare av fysisk infrastruktur, t.ex. nät för el, gas, vatten, avlopp, uppvärmning och transporter, som lämpar sig för element av elektroniska kommunikationsnät. Av säkerhetsskäl och med tanke på de höga kostnaderna hyser kommittén emellertid betänkligheter beträffande tillämpningen av förordningen på viktig infrastruktur såsom tunnelbanetunnlar i storstäderna.

29.

ReK beklagar att tjänsterna och infrastrukturen på telekommunikationsområdet fortfarande i hög grad är uppdelade enligt de nationella gränserna, trots att bredbandsinfrastruktur med hög hastighet utgör ryggraden i den digitala inre marknaden och är en förutsättning för den globala konkurrenskraften.

30.

Eftersom bygg- och anläggningsarbeten står för största delen av de totala kostnaderna för nätutbyggnad är det ett viktigt lagstiftningsmässigt framsteg att alla nätoperatörer kommer att ha rätt att erbjuda tillträde till fysisk infrastruktur (t.ex. ledningar, rör, manhål, kopplingsskåp, stolpar, master, antenner, torn och andra stödkonstruktioner) eller att få tillträde till den (till ett skäligt pris och på rimliga villkor) med sikte på utbyggnad av element av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation samt att den nödvändiga informationen ska tillhandahållas genom en central informationspunkt för att trygga öppenhet och insyn.

31.

Kommittén vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att sociala mål och sammanhållningsmål inte bör förbises när priser och avgifter fastställs.

32.

Regionkommittén välkomnar att man i förordningen tar upp frågan om samordning av bygg- och anläggningsprojekt, särskilt med tanke på att dessa investeringar helt eller delvis finansieras med offentliga medel. Vi konstaterar dock att man inte nämner något om effekterna i fråga om offentlig upphandling.

33.

Kommittén beklagar att de lokala myndigheternas roll inte nämns i förordningen, trots att det är på deras territorium som bygg- och anläggningsprojekten kommer att samordnas, och rekommenderar därför kommissionen att nämna de lokala myndigheterna i förordningen.

34.

Regionkommittén stöder den centrala informationspunktens roll när det gäller att underlätta och samordna tillståndsförfarandet, och anser att den maximala tidsfristen på sex månader är tillräcklig.

35.

Kommittén beklagar att man i förordningen inte tar upp de lokala och regionala myndigheternas roll i tillståndsförfarandet, trots att detta förfarande för det mesta faller under de lokala myndigheternas befogenhet. Vi ser med oro på de höga kostnader som de lokala myndigheterna ofta drabbas av i detta sammanhang.

36.

Regionkommittén betraktar det som ett stort framsteg att det som ett kriterium i samband med tillståndsansökan fastställs att det i nya byggnader ska finnas höghastighetsfärdig fysisk infrastruktur fram till nätanslutningspunkterna.

37.

Vi välkomnar skyldigheten att utrusta nya flerfamiljshus samt flerfamiljshus som genomgår omfattande renoveringar med en koncentrationspunkt som är tillgänglig för leverantörer av elektroniska kommunikationsnät. Man bör dock klargöra att denna skyldighet gäller även vid investeringar i subventionerade bostäder, för att se till att de grupper som riskerar digitalt utanförskap och som bor i sådana bostäder får tillgång till bredbandstjänster. I detta sammanhang bör man ändå på alla sätt stödja ett uppnående av de mål som ställts upp.

38.

I sin nuvarande form tycks åtgärderna i förslaget till förordning vara förenliga med subsidiaritetsprincipen. Att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsinfrastruktur för elektronisk kommunikation förutsätter EU-insatser om man vill förbättra villkoren för den inre marknadens genomförande och funktion i syfte att undanröja de hinder för en fungerande inre marknad som orsakas av ett lappverk av regler och administrativa förfaranden på nationell, lokal och regional nivå som hämmar de europeiska företagens utveckling och tillväxt, har en negativ inverkan på Europas konkurrenskraft och skapar hinder för investeringar och verksamheter över gränserna.

39.

De åtgärder som föreslås inom de områden som har gränsöverskridande inslag är nödvändiga eftersom medlemsstaterna och/eller de lokala och regionala myndigheterna inte på egen hand i tillräcklig utsträckning kan reglera de avgörande gränsöverskridande inslagen, samtidigt som en fullständig bredbandstäckning skulle stärka den territoriella sammanhållningen.

40.

Förordningens grundläggande syfte är att underlätta och skapa incitament för utbyggnaden av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation genom att främja gemensam användning av befintlig infrastruktur och skapa de nödvändiga förutsättningarna för en effektivare utbyggnad av ny fysisk infrastruktur så att sådana nät kan byggas till lägre kostnad.

41.

De föreslagna åtgärderna erbjuder uppenbara fördelar jämfört med isolerade åtgärder på nationell, regional och lokal nivå, inte minst för att de viktigaste åtgärderna är inriktade på följande fyra problemområden: höghastighetsnät, bygg- och anläggningsarbeten, gemensam användning av befintlig infrastruktur och effektivare utbyggnad av ny fysisk infrastruktur samt minskad administrativ börda.

42.

En gemensam europeisk strategi för de aktuella frågorna ger ett mervärde genom att onödigt dubbelarbete undviks och stordriftsfördelar uppnås. En sådan strategi är nödvändig med tanke på att internet, genom sin allmänna utbredning och gränsöverskridande natur, är ett oumbärligt instrument för att optimera den ekonomiska och sociala potentialen hos IKT.

43.

I sin nuvarande form tycks åtgärderna i förslaget till förordning vara förenliga med proportionalitetsprincipen. De begränsas till vad som är nödvändigt för att uppnå de fastställda målen genom att syfta till att minska hindren för tillträde till fysisk infrastruktur.

44.

Kostnadsminskningsåtgärderna i förslaget till förordning fokuseras på ökad samordning, öppenhet och insyn samt harmoniserade minimiverktyg. Detta ska göra det möjligt för berörda aktörer att utnyttja synergieffekter och minska antalet ineffektiva inslag i utbyggnaden.

45.

De föreslagna åtgärderna föreskriver inte några särskilda affärsmodeller, och medlemsstaterna ges möjlighet att anta mer detaljerade bestämmelser. Det innebär att åtgärderna snarare kompletterar än påverkar pågående nationella initiativ. Samtidigt kommer medlemsstaterna att kunna bygga vidare på sina nuvarande åtgärder och välja hur befintliga eller nya åtgärder ska organiseras så som det bäst passar deras egna särdrag, utan att det nödvändigtvis medför några ytterligare kostnader.

46.

I syfte att säkerställa rättssäkerheten måste förordningen dock fastställa vilka steg kommissionen kommer att vidta då en medlemsstat anmält undantagsåtgärder.

47.

Kommittén kan godta användningen av en förordning, även om ett direktiv skulle ge medlemsstaterna större handlingsutrymme. Om förordningen tillämpas tillräckligt flexibelt kommer den emellertid att ge snabb tillgång till kostnadsminskningsverktyg och göra att man kan hålla takten i förhållande till målen i den digitala agendan för Europa, som ska uppnås till 2020.

48.

I fråga om bättre lagstiftning konstaterar ReK på ett allmänt plan att den lokala och regionala nivån uttryckligen nämns flera gånger i förslaget till förordning. Med tanke på de lokala och regionala myndigheternas befogenheter och deras centrala roll i utarbetandet och genomförandet av åtgärder som rör användningen av IKT (och i synnerhet utvecklingen av höghastighetsnät) bör EU-institutionerna och medlemsstaterna regelbundet samråda med dessa myndigheter vid utformningen och genomförandet av åtgärder som syftar till att omsätta den digitala agendan för Europa i praktiken.

49.

Kommissionen uppmanas att i god tid begära ett yttrande från Regionkommittén om den översynsrapport som ska läggas fram tre år efter förordningens ikraftträdande.

27.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 280/57

—

Översynen av direktivet är nödvändig och bör därför genomföras utan dröjsmål för att skydda EU:s invånare, framför allt de yngre generationerna, mot tobakens hälsorisker.

—

Kommissionen och medlemsstaterna bör anta ett balanserat direktiv som leder till bättre hälsoskydd för konsumenterna samtidigt som det tar hänsyn till produktionen och det ekonomiska värdet av tobaksodlingen.

—

Medlemsstaterna bör förbjuda gratis utdelning av tobaksvaror (på nätet eller offentliga platser) med tanke på de stora möjligheter detta innebär att rekrytera nya (och unga) rökare.

—

Kommissionen bör tillsammans med medlemsstaterna överväga en ordning för att kompensera förlusten av arbetstillfällen i tobakssektorn och förpackningsindustrin.

—

Medlemsstaterna bör kunna förbjuda gränsöverskridande försäljning av tobaksprodukter för att bättra kunna skydda unga medborgare mot skador.

—

Man bör främja offentliga utbildnings- och upplysningskampanjer genom regelbunden rådgivning under primär- och sekundärutbildningen om tobakens skadliga effekter på hälsan och välbefinnandet.

—

Kommissionen och medlemsstaterna bör överväga stöd till de regioner där tobak för närvarande odlas eller tillverkas, så att de kan ersätta tobaksodlingarna med mer hållbara odlingsväxter.

—

Det finns för närvarande förpackningar som inte är av standardformat på marknaderna och avskaffandet av dem kan få negativa konsekvenser för de regioner där dessa förpackningar tillverkas.

Föredragande

Dimitrios KALOGEROPOULOS (EL–PPE), ledamot av kommunfullmäktige i Egaleo

Referensdokument

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och liknande produkter

COM(2012) 788 final

1.

Regionkommittén konstaterar att rökning, tolv år efter det att EU antog det gällande direktivet om tobaksvaror (som omfattar flera kontrollåtgärder), fortfarande är den vanligaste orsaken till dödsfall som hade kunnat förebyggas i EU, och dödar nästan 700 000 människor varje år, och att mer än 70 % av rökarna börjar röka innan de fyller 18. ReK instämmer därför till fullo i behovet av att utan dröjsmål ändra det gällande direktivet genom att överväga strängare åtgärder för dess genomförande.

2.

Kommittén välkomnar kommissionens beslut att stödja och komplettera medlemsstaternas och de lokala och regionala myndigheternas åtgärder för att ta itu med det problem som rökningen utgör. Kommittén konstaterar att tobak är en laglig gröda, men man måste noggrant övervaka hur tobak påverkar medborgarnas hälsa.

3.

ReK stöder valet av artikel 114 i EUF-fördraget som rättslig grund för förslaget till direktiv med tanke på kommissionens mål att harmonisera lagar och administrativa bestämmelser som fortfarande skiljer sig åt inom det område som omfattas av förslaget till direktiv i syfte att trygga den inre marknadens funktion. Kommittén framhåller att detta tillvägagångssätt har stöd i EU-domstolens dom i mål C-380/03, Förbundsrepubliken Tyskland mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Dessutom gör direktivförslaget det möjligt för medlemsstaterna att anta striktare åtgärder än de som fastställs i direktivet.

4.

Kommittén är medveten om det bidrag som generellt kan tillföras genom EU:s stödåtgärder i enlighet med målet i artikel 114.3 i EUF-fördraget och artikel 35 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, där det anges att "en hög nivå av skydd för människors hälsa ska säkerställas vid utformning och genomförande av all unionspolitik och alla unionsåtgärder".

5.

ReK anser att översynen av direktivet är nödvändig, och att den därför bör genomföras utan dröjsmål för att skydda EU:s invånare, framför allt de yngre generationerna, mot tobakens hälsorisker.

6.

ReK betonar att EU tillsammans med de nationella, regionala och lokala myndigheterna bör öka insatserna på folkhälsoområdet och när det gäller kampanjer med fokus på utbildning, upplysning och hälsofrämjande, i syfte att sprida information om rökningens konsekvenser. Kampanjerna har hittills varit tämligen effektiva när det gäller att minska tobakskonsumtionen. Detta omfattar även restriktiva åtgärder, som har påverkat nivån på tobaksbruket.

7.

ReK anser att det ändrade direktivet om tobaksvaror måste ligga i linje med "programmet för hälsa och tillväxt, det tredje fleråriga programmet för EU-åtgärder på hälsoområdet för perioden 2014–2020", som syftar till att främja samordning och förhindra överlappning med relaterade EU-program och EU-åtgärder.

8.

Regionkommittén instämmer med kommissionen i att man i enlighet med artiklarna 114, 168 och 169 i EUF-fördraget bör ha en hög hälsoskyddsnivå som utgångspunkt när man väljer mellan de olika politiska alternativ som fastställts vid översynen av direktivet om tobaksvaror. Kommittén betonar att hälsoskyddet är ett mål som inte kan ifrågasättas, där man måste ta hänsyn till hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande faktorer såsom socioekonomiska förhållanden, levnadsvanor, kultur, utbildning och miljöfaktorer på alla socialt relevanta områden, så att man så tidigt som möjligt kan identifiera riskfaktorer och motverka deras negativa effekter.

9.

Kommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att överväga en ändring av de föreslagna bestämmelserna så att man antar ett balanserat direktiv där inte bara nödvändiga hälsovarningar till skydd för konsumenten bevaras utan även hänsyn tas till produktionen och det ekonomiska värdet av denna odling.

10.

Kommittén stöder vetenskapligt underbyggda åtgärder som syftar till att minska tobakens skadliga och beroendeframkallande effekter, samt objektiva åtgärder med syftet att förhindra att konsumenterna vilseleds – till exempel med hjälp av tillsatser som kan få konsumenten att tro att vissa tobaksprodukter har hälsosamma eller terapeutiska effekter.

11.

I många av EU:s regioner odlas tobak på jordar med låg bördighet, varför tobaksproduktionen kräver stora mängder konstgödsel och bekämpningsmedel.

12.

Vi vill i enlighet med kommitténs yttrande om den gemensamma jordbrukspolitiken erinra om att det är nödvändigt att utveckla det europeiska jordbruket i riktning mot hållbara produktionsmetoder och anpassa det till klimatförändringen. Med tanke på miljöpåverkan bör tobaksodlingen alltså ersättas av mer hållbara odlingsväxter.

13.

Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att överväga stöd till de regioner där tobak för närvarande odlas eller tillverkas, så att de kan omstrukturera sin produktion till andra jordbruksprodukter.

14.

Kommittén uppmanar kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna överväga en ordning för att kompensera förlusten av arbetstillfällen i tobakssektorn och förpackningsindustrin.

15.

Skatten på tobaksprodukter genererar nästan 100 miljarder euro i skatteintäkter inom EU varje år. Den illegala handeln står för ungefär 10 %, vilket innebär att man går miste om cirka 10 miljarder euro i skatteintäkter per år. Detta bevisar att den europeiska marknaden måste skyddas bättre mot det hot som den illegala handeln utgör, och att medborgarna måste få bättre information om faran med att konsumera tobaksprodukter av okänd eller otillåten härkomst som inte har genomgått några kvalitetskontroller och därmed sätter konsumenternas säkerhet på spel.

16.

De särskilda åtgärderna för spårbarhetskontroll och bekämpning av smuggling i förslaget till direktiv kommer att medföra en enorm ekonomisk och administrativ börda för företagen (i synnerhet de allra minsta) och medlemsstaterna, vilket kommer att utgöra ett hinder för effektiviteten och strida mot bestämmelserna i Världshälsoorganisationens ramkonvention om tobakskontroll.

17.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att det för närvarande finns förpackningar som inte är av standardformat på de nationella eller regionala marknaderna i Europa och att avskaffandet av dem kan få negativa konsekvenser för intäkterna i de regioner där dessa förpackningar tillverkas. Denna negativa ekonomiska inverkan kan bli särskilt stark i områden som redan drabbats av den rådande ekonomiska krisen.

18.

ReK vill samtidigt varna för att dessa kontrollåtgärder inte kommer att vara till någon större nytta om de övriga bestämmelserna i direktivet riskerar att öka tobakssmugglingen, framför allt i gränsregioner och gränskommuner eller från länder utanför EU. Därför uppmanar kommittén kommissionen och medlemsstaterna att intensifiera kampen mot smuggling.

19.

Enligt kommitténs mening är den nya definition av "cigarill" som föreslås i direktivet inkonsekvent och onödig, eftersom den inte är förenlig med rådets direktiv 2011/64/EU av den 21 juni 2011 om strukturen och skattesatserna för punktskatten på tobaksvaror.

20.

Vi vill påpeka att Europeiska kommissionen med hjälp av delegerade akter och genomförandeakter förbehåller sig omfattande befogenheter att ensidigt kunna utveckla centrala aspekter i direktivet i efterhand, till exempel i fråga om högsta tillåtna halter av tillsatser, aromer och smaker som kan förbjudas, eller hälsovarningarnas formulering, placering och storlek.

21.

Om delegerade akter används på det sätt som beskrivs i förslaget till direktiv ges kommissionen enligt ReK ett alltför omfattande bedömningsutrymme. Detta skulle kunna strida mot Lissabonfördraget, som anger att delegerade akter endast får användas för att utveckla "icke väsentliga delar" av en rättsakt, något som inte stämmer in på detta fall.

22.

När det gäller cigarrer, cigariller och piptobak förbehåller sig kommissionen i förslaget till direktiv rätten att automatiskt upphäva vissa undantag i texten om det sker en "betydande förändring av omständigheterna", det vill säga en ökning av försäljningsvolymen med minst 10 % i minst 10 medlemsstater eller en ökning med 5 % av antalet rökare yngre än 25 år. Marknaden för dessa produkter är mycket liten i 10 av de nuvarande 27 medlemsstaterna, och det kan lätt ske en förändring med 10 %, vilket innebär att denna åtgärd helt saknar mening och ger upphov till stor rättslig osäkerhet i denna delsektor. ReK anser att denna bestämmelse är för generell och för bred, och att den därför skulle kunna användas skönsmässigt av kommissionen.

27.9.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 280/66

—

Kommittén betonar att kommissionens förslag inte uteslutande kan förverkligas genom ändringar i transportsystemen, utan att även den nationella energipolitiken måste utnyttjas, eftersom medlemsstaterna måste välja en långsiktig investeringspolitik för att bygga upp en infrastruktur för alternativa bränslen.

—

Kommissionen måste vid fastställande av frister för lokal infrastruktur utöver en regions särdrag i fråga om geografi och klimat även beakta den senaste tekniska utvecklingen samt insatserna när det gäller forskning och utveckling, och samtidigt arbeta med en lämplig tidsplan så att en gemensam standard kan utarbetas och antas.

—

Vid politiska riktningsbeslut måste man se till att kostnaderna förblir överkomliga för medborgarna, i synnerhet som hushållens inkomster sjunker kontinuerligt i många medlemsstater.

—

Kommittén menar att de lokala och regionala myndigheterna bör involveras i utarbetandet av nationella strategiska ramar för transportpolitiken och de administrativa och rättsliga standarderna i syfte att säkerställa en adekvat tillämpning på plats och respekt för de lokala förhållandena.

—

Kommittén menar att de nationella politiska ramarna måste innehålla en balanserad energimix, eftersom vi under inga omständigheter får gå från ett beroende (olja från tredjeländer) till ett annat (naturgas från tredjeländer).

—

När det gäller de standarder som ska fastställas för infrastruktur bör man utgå från EU-standarder som stämmer fullständigt överens med internationella standarder. På så sätt kan man undvika att dessa standarder måste ses över igen.

—

Ändringen av konsumenternas beteende är mycket viktig för de lokala och regionala myndigheterna, som å sin sida med sina medel kan påverka konsumenternas preferenser och val genom att ge införa rabatter till fördel för konsumenterna.

—

När det gäller infrastruktur i eller nära städer bör skyldigheterna att bygga ut infrastrukturen ersättas med skyldigheter som medlemsstaterna åtar sig med deltagande av de lokala och regionala myndigheterna.

Föredragande

Saima KALEV (EE–EA), ledamot av kommunfullmäktige i Jõgeva

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Miljövänlig energi för transport: En europeisk strategi för alternativa bränslen

COM(2013) 17 final

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen

COM(2013) 18 final

1.

Regionkommittén välkomnar förslagen i kommissionens meddelande "Miljövänlig energi för transport" som en chans att genomföra målen i Europa 2020-strategins flaggskeppsinitiativ "Ett resurseffektivt Europa" (1) och i vitboken om transportpolitiken (2). Kommittén betonar emellertid att denna chans inte uteslutande kan förverkligas genom ändringar i transportsystemen, utan att även den nationella energipolitiken måste utnyttjas, eftersom medlemsstaterna måste välja en långsiktig investeringspolitik för att bygga upp en infrastruktur för alternativa bränslen.

2.

Kommittén håller med kommissionen om att den avgörande frågan i samband med marknadsintroduktionen är om stordriftsfördelar och utbredd användning av alternativa bränslen kommer att kunna garanteras i hela EU. För detta krävs en enhetlig, stabil och heltäckande strategi samt ett investeringsvänligt regelverk, som dock ännu saknas. Därför måste kommissionen i sina frister för inrättandet av lokal infrastruktur utöver en regions särdrag i fråga om geografi och klimat även beakta den senaste tekniska utvecklingen samt insatserna när det gäller forskning och utveckling, och samtidigt arbeta med en lämplig tidsplan så att en gemensam standard kan utarbetas och antas.

3.

De frister som kommissionen fastställer i direktivet (3) är för korta, eftersom antagandet av de nationella politiska ramarna och de relevanta administrativa akterna och rättsakterna måste föregås av samarbete med de lokala och regionala myndigheterna samt ingående nationell analys, debatt och utarbetande av finansieringslösningar.

4.

Vid politiska riktningsbeslut måste man se till att bränslepriserna förblir överkomliga för medborgarna, i synnerhet som hushållens inkomster sjunker kontinuerligt i många medlemsstater. Detsamma gäller för kostnaderna för infrastruktur och alternativa bränslen.

5.

Strategin för alternativa bränslen tjänar det transportpolitiska målet att införa alternativa bränslen i alla medlemsstater, vilket även påverkar organisationen och användningen av transporter på lokal och regional nivå. En starkare roll för regional- och lokalpolitiken kommer därför att vara avgörande för utvecklingen av alternativa bränslen för transporter.

6.

Därför bör de lokala och regionala myndigheterna delta i utarbetandet av nationella strategiska ramar för transportpolitiken och de administrativa och rättsliga standarderna i syfte att säkerställa en adekvat tillämpning på plats och respekt för de lokala förhållandena, samt på så vis säkerställa tillämpningen av en politik för alternativa bränslen i enlighet med kommissionens planer. Samtidigt är det viktigt att stödja befintliga europeiska initiativ i städerna, exempelvis borgmästaravtalet, för att styra och ge kraft åt åtagandena i handlingsplanerna för hållbar energi i anslutning till lokala alternativa bränslesystem i samband med transporter.

7.

Som företrädare för den lokala och regionala nivån bör kommittén intensifiera och stödja överläggningarna och erfarenhetsutbytet beträffande alternativa bränslen för att trygga renare och miljövänligare städer och regioner. Samtidigt bör kommittén ta initiativ till överläggningar om hur de lokala och regionala myndigheterna skulle kunna påverka medborgarnas beteende och uppmuntra dem att i större utsträckning använda fordon som drivs med alternativa bränslen.

8.

ReK framhåller kommissionens uppfattning att kraftfulla åtgärder av EU som föregångare när det gäller innovativa lösningar för alternativa bränslen skapar nya marknadsmöjligheter för den europeiska industrin, tryggar EU:s konkurrenskraft på världsmarknaderna och möjliggör skapandet av 700 000 nya arbetstillfällen (4). Dessa skapas lokalt hos de lokala och regionala myndigheterna, som därför bör ges möjlighet att påverka utarbetandet av de relevanta nationella strategierna.

9.

Stöd för de lokala och regionala myndigheternas roll skulle göra det möjligt att öka synergieffekterna och optimera kostnaderna för utvecklingen av infrastrukturen. Till exempel skulle större beslutsrätt och gränsöverskridande samarbete möjliggöra användningen av dessa anläggningar.

10.

Vi påminner om Regionkommitténs yttrande om vitboken "Färdplan för ett gemensamt europeiskt transportområde" (5) och ställer oss bakom målet i vitboken att halvera andelen bilar som drivs med konventionella drivmedel till 2030 och att helt avlägsna dem ur stadstrafiken till 2050 samt att till 2030 uppnå en närapå koldioxidfri stadstrafik i de större stadskärnorna.

11.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att i förslaget till direktiv betona att när det gäller uppnåendet av ett av dess huvudmål – att trygga oberoendet av olja – måste de nationella politiska ramarna omfatta en balanserad energimix. Vi får under inga omständigheter gå från ett beroende (olja från tredjeländer) till ett annat (naturgas från tredjeländer). I förslaget till diversifiering av energikällorna för alternativa bränslen bör man beakta olika råvaror som behövs för framställningen av dem och som finns på lokal och regional nivå.

12.

Regionkommittén befarar att tillämpningen av förslaget till direktiv kan leda till finansiella flaskhalsar, även om verksamheten delvis skulle finansieras av Horisont 2020, TEN-T eller den privata sektorn. I framtiden bör det också vara möjligt att finansiera politiska åtgärder för rena transporter på lokal och regional nivå med sammanhållningspolitiska medel. Vid planeringen av utgifter för den kommande finansieringsperioden bör investeringsbehovet beaktas på både europeisk och nationell nivå.

13.

Kommittén är bekymrad över finansieringen av gränsöverskridande sammanslutningar, eftersom Europeiska rådet i sin överenskommelse av den 8 februari 2013 om den framtida fleråriga budgetramen (6) med EU:s budgetprioriteringar för 2014–2020 planerar nedskärningar i medlen för gränsöverskridande samarbete.

14.

Man bör särskilt undvika att det till följd av medlemsstaternas politik uppstår en gränseffekt på grund av regionala skillnader, och därför rekommenderar vi att det införs minimimekanismer för att lindra dessa effekter (exempelvis prioriterade korridorer för alternativt bränsle för godstransporter, som medfinansieras av EU-medel).

15.

Vi påminner om ReK:s ståndpunkt (7) att det även i mer utvecklade regioner kan bli nödvändigt med investeringar i infrastruktur på områden – bl.a. miljö och transporter – där grundläggande tjänster tillhandahålls medborgarna, särskilt i samband med kommissionens plan att införa alternativa bränslen på transportområdet. Vad gäller möjligt stöd och möjlig finansiering är Europeiska investeringsbanken en viktig partner för att utveckla investeringar. Den ger teknisk hjälp och finansierar investeringar genom EIB-lån.

16.

Prognoser över nödvändiga investeringsbehov måste vara heltäckande och realistiska, och möjligheter till finansiering från olika EU-fonder och inom ramen för de tematiska målen för perioden 2014–2020 måste beskrivas tydligt och sammanhängande. Detsamma gäller för de kopplingar som bör göras till de framtida strategierna för smart specialisering.

17.

Kommittén anser att laddnings- och tankinfrastrukturen på medellång och lång sikt bör finansieras av användarna. Offentliga bidrag får endast fungera som starthjälp.

18.

Regionkommittén håller med om att avsaknaden av en harmoniserad utveckling av infrastruktur för alternativa bränslen förhindrar utvecklingen av stordriftsfördelar på utbudssidan och rörligheten på efterfrågesidan. För att bryta denna onda cirkel måste kommissionen prioritera utbyggnaden av nya infrastrukturnät.

19.

Kommittén påminner om att den välkomnade och stödde vitboken "Färdplan för ett gemensamt europeiskt transportområde – ett konkurrenskraftigt och resurseffektivt transportsystem" (8) med tillhörande handlingsplan. Där föreslogs det att man skulle fastställa lämpliga standarder för koldioxidutsläpp från alla fordon som drivs med rena bränslen samt utarbeta riktlinjer och standarder för tankningsinfrastruktur för miljövänliga fordon.

20.

ReK håller med kommissionen om att det behövs gemensamma tekniska standarder för att uppnå genombrott på marknaden, ekonomisk tillväxt och utbredd användning av alternativa bränslen i EU, och påminner om att man snabbt måste finna sådana lösningar, men med förståelse för de enskilda medlemsstaternas ekonomiska behov. Vid fastställandet av frister för utbyggnaden av infrastruktur borde kommissionen medge mer tid för utarbetandet av gemensamma standarder samt för antagandet och genomförandet av dem än vad som föreskrivs i direktivet.

21.

När det gäller de standarder som ska fastställas för infrastruktur bör man utgå från EU-standarder som stämmer fullständigt överens med internationella standarder. På så sätt kan man undvika att dessa standarder måste ses över igen. Den rätt som kommissionen ges i direktivet att genom delegerade akter ändra de tekniska kraven på laddnings- och tankstationer skapar osäkerhet för investerarna, industrin och konsumenterna beträffande finansieringen av långsiktiga investeringar.

22.

Standarderna för infrastrukturen måste bygga på ekonomisk ändamålsenlighet och vara förenliga med de investeringar som redan har gjorts och de fordon som redan finns på marknaden. Samtidigt inser kommittén att principen om stordriftsfördelar gör att ett kostnadseffektivt införande av en rad alternativa bränslen kanske inte är möjligt i små medlemsstater, regioner och samhällen.

23.

För att säkerställa en internationellt enhetlig infrastruktur och den fria rörligheten för människor och varor i hela EU måste de politiska ramarna omfatta informationskrav, politiska och föreskrivande åtgärder för genomförandet av vetenskapliga undersökningar och fastställandet av mål samt uppgifter om samarbete med andra medlemsstater.

24.

Kommittén stöder att samtliga möjliga alternativ ska behandlas i strategin i enlighet med principen om teknikneutralitet, utan att ett visst bränsle favoriseras, och att det måste finnas gemensamma tekniska specifikationer för dem. ReK påminner därför om att det är viktigt att effektiva kriterier för biodrivmedels hållbarhet utarbetas och uppfylls. Dessutom måste den kommersiella tillgången på andra generationens biodrivmedel tryggas, så att inte den naturliga balansen i miljön, livsmedelstillgången, marknadsekonomin eller den sociala balansen rubbas, såsom ReK har framhållit i tidigare ställningstaganden och yttranden (9).

25.

Kraven på sjöfarten måste vara förenliga med Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) regler.

26.

Det är absolut nödvändigt att den privata sektorn deltar i finansieringen av infrastruktur, eftersom företagen hör till dem som potentiellt gynnas mest av detta förslag till direktiv: de ges utsikter till att tillverka och sälja nya produkter, och i samband med det utvecklar och använder de ny infrastruktur för alternativa bränslen.

27.

Vid genomförandet av kommissionens förslag måste man se till att den fria marknaden och konkurrensen påverkas så lite som möjligt. Det måste skapas incitament för de privata företagen, och de rådande riskerna och farhågorna måste undanröjas.

28.

I syfte att undanröja hinder och minska kostnader rekommenderar vi att man når överenskommelser mellan offentliga organ och bensinstationsägare om att främja användningen av alternativa bränslen, så att befintlig distributionsinfrastruktur kan utnyttjas för flera olika energiformer och så att man undviker dubblering av distributionsinfrastrukturen.

29.

Regionkommittén välkomnar kommissionens önskan om att reglera de nationella politiska besluten. Med tanke på att detta förslag till direktiv främst syftar till att minska utsläppen av växthusgaser och oljeberoendet bör dock medlemsstaterna i sina nationella politiska åtgärdspaket inte bara lägga fram indikatorerna beträffande infrastrukturen för alternativa bränslen, utan även de förväntade resultaten när det gäller både minskade utsläpp, minskat oljeberoende och införande av alternativa bränslen. Dessa resultat bör presenteras på en nivå som motsvarar de lokala och regionala enheterna så att man kan bedöma eventuella interna asymmetrier i de enskilda medlemsstaterna.

30.

Mätningen av resultaten måste bygga på jämförbara indikatorer och visa energiproduktionens och energiförbrukningens effektivitet och hållbarhet (bränslets livscykel och livslängd) i vidaste bemärkelse, och inte bara i fråga om minskade koldioxidutsläpp.

31.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att i förslaget till direktiv betona att när huvudmålet – minskade utsläpp av växthusgaser – eftersträvas bör det anges vilka energikällor som är mest ändamålsenliga. På så sätt kan man undvika att de minskade utsläppen i transportsektorn köps till priset av ökade växthusgasutsläpp till följd av elproduktion eller något annat slags miljöförorening.

32.

Kommittén stöder iakttagandet av principen om teknikneutralitet. Även om alla alternativa bränslen måste behandlas i strategin, måste också energieffektivitet, miljövänlighet (förnybar energi), ekonomiskt (politiskt) oberoende, försörjningstrygghet och sociala aspekter betraktas som väsentliga faktorer.

33.

Regionkommittén betonar att övergången från oljebaserade bränslen till alternativa bränslen är viktig även för landsbygdsområden, och kanske till och med viktigare på grund av deras låga befolkningstäthet. Därför måste medlemsstaterna ta hänsyn också till landsbygdsområdena när de planerar sin nationella politik. Man måste utarbeta strategier som tryggar den nödvändiga infrastrukturen, så att både övergången till användning av alternativa bränslen och användningen av inhemska energikällor som kan tillhandahålla sådana bränslen blir framgångsrik. Samma problem som i landsbygdsområdena kan uppstå även i glesbefolkade områden, varför dessa bör ges särskild uppmärksamhet.

34.

Övergången till en hållbarare transportpolitik är en grundläggande aspekt av trafiken i städerna (10), såsom kommittén redan har betonat i tidigare yttranden.

35.

Användningen i städer och storstadsområden av fordon som drivs med alternativa bränslen får inte ske på bekostnad av kollektivtrafiken. Målet bör vara att inte skapa mer privat trafik utan fler alternativ för en övergång till miljövänliga transportmedel, framför allt som komplement till kollektivtrafiken.

36.

ReK skulle kunna intensifiera och stödja överläggningarna och erfarenhetsutbytet beträffande användningen av alternativa bränslen i stadstrafik för att sörja för renare och miljövänligare städer.

37.

Kommittén påminner om att den redan har förespråkat att det ska utarbetas planer för rörlighet i städerna, som i framtiden skulle kunna få stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) (11).