20.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 239/1

—

med beaktande av artikel 21 i fördraget om Europeiska unionen, särskilt punkt 2 h, där det anges att ”unionen ska utforma och föra en gemensam politik och vidta åtgärder samt verka för att säkerställa en hög grad av samarbete inom alla områden för internationella förbindelser för att främja ett internationellt system som bygger på fördjupat multilateralt samarbete och ett gott globalt styre”,

—

med beaktande av rådets beslut 2010/427/EU av den 26 juli 2010 om hur den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska organiseras och arbeta (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 10 mars 2010 om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) -2008, som läggs fram för parlamentet i enlighet med del II punkt G.43 i det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 (2),

—

med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 16 september 2010 angående EU:s förbindelser med sina strategiska partner,

—

med beaktande av sin resolution av den 5 april 2011 om migrationsströmmar till följd av instabilitet: omfattning och roll för EU:s utrikespolitik (3),

—

med beaktande av sin rekommendation till rådet av den 8 juni 2011 om FN:s generalförsamlings 66:e session (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 september 2011 om en effektiv råvarustrategi för Europa (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 juli 2011 om EU:s utrikespolitik till stöd för demokratisering (6),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om den fleråriga budgetramen 2014–2020 ”En budget för Europa 2020” (COM(2011)0500),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och yttrandet från utskottet för utveckling (A7-0010/2012), och av följande skäl:

A.

Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika (de s.k. Briks-länderna) får en allt större politisk och ekonomisk betydelse, vilket innebär att dessa länder blir allt viktigare på det utrikespolitiska området.

B.

Briks-länderna och andra tillväxtekonomier kan få allt större utrikespolitisk betydelse på den globala arenan, förutsatt att deras ekonomiska tillväxt står sig.

C.

År 2050 förutspås sju tillväxtländer (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Indonesien, Mexiko och Turkiet) ha större ekonomier än G7-länderna tillsammans (USA, Japan, Kanada, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien). Kina spås bli världens största ekonomi före 2020, räknat i BNP, och Indien kan bli världens snabbast växande ekonomi före 2050. Samma år kan Kina, USA och Indien tillsammans stå för 50 procent av världsekonomin. Om EU agerar som en enda, stabil politisk enhet kan unionen få ungefär samma tyngd som dessa länder. En sådan tyngd är avgörande för att bevara det politiska inflytandet och kunna fortsätta att främja universella värden i det nya multipolära system för det globala styret som håller på att ta form. Detta bör ske inom ramen för en utrikespolitisk strategi som syftar till att främja partnerskap, samarbete och delat styre utgående från gemensamma värden.

D.

I takt med den växande ekonomiska och utrikespolitiska styrkan hos stormakter som Briks-länderna har det uppstått ett multipolärt system där det globala ledarskapet i allt större utsträckning delas av flera länder och regionala block. Ett sådant multipolärt system innebär ett successivt, globalt ekonomiskt maktskifte till förmån för Briks-länderna och andra tillväxtekonomier och kan vidare innebära en övergång på det utrikespolitiska området i fråga om ledarskap och positivt inflytande från de etablerade till de framväxande stormakterna. Den rådande ekonomiska krisen har påskyndat övergången mot ett multipolärt system. Att det uppstått nya globala aktörer kan bli ett värdefullt tillfälle till konstruktiva partnerskap mellan de etablerade och de framväxande stormakterna, liksom till samfällda åtgärder när det gäller globala frågor och utmaningar.

E.

De gränsöverskridande utmaningarna – som klimatförändringar, globala regleringsfrågor, tillgång till råvaror och sällsynta jordartsmetaller, terrorism, bekämpning av extremistiska rörelser utan anknytning till någon stat, hållbar utveckling, global politisk stabilitet och säkerhet – kommer alla att kräva en regelbaserad, inkluderande strategi som bygger på partnerskap, gemensamma värderingar, samförstånd, nära samråd och samarbete med de nya framväxande stormakterna. Om det finns en verklig vilja kommer man att finna verksamma lösningar på de gränsöverskridande utmaningarna, och EU kan och bör ta initiativet i detta avseende.

F.

Utan ett inkluderande, nytt system för globalt styre som bygger på nära samråd och samarbete med Briks-länderna och andra tillväxtekonomier kommer incitamenten att vara svaga till internationellt samarbete och samordnade insatser i viktiga globala frågor, med en potentiell risk för i) politisk och ekonomisk splittring och en uppkomst av konkurrerande agendor för världspolitiken och åtskilda regionala områden, ii) ett lösgörande av globala ekonomiska strukturer och investeringsflöden samt iii) ett etablerande av regionala block för inflytande, med mycket begränsad internationell samordning och utan möjlighet till gemensamma lösningar på gränsöverskridande utmaningar.

G.

Briks-ländernas och de andra framväxande stormakternas stora folkmängd, som står i kontrast till västländernas minskande befolkningstal, kommer att ge dem mer auktoritet i internationella forum, eftersom de kommer att kunna kräva mer representativitet för den stora majoriteten av världens befolkning. Detta medför att systemet för det globala styret och de internationella organisationernas styrelsestruktur måste reformeras, så att organisationerna blir mer representativa i förhållande till det nya ekonomiska och politiska landskapet och kan fortsätta att spela en central roll i skapandet av globalt samförstånd och i de globala beslutsprocesserna.

H.

På grund av den rådande ekonomiska krisen och EU:s och USA:s budgetbegränsningar finns det ett akut behov att slå sig ihop med andra, framväxande stormakter för att säkerställa en sammanhållen och effektiv global säkerhets- och stabilitetsstruktur, liksom effektiva åtgärder på känsliga områden utgående från gemensamma mål och samordnade strategier och insatser.

I.

En framgångsrik övergång till en medelinkomstekonomi kan under vissa förhållanden främja en mer måttfull och stabilitetsinriktad utrikespolitik. I vissa Briks-länder och andra tillväxtländer har den ökade ekonomiska och politiska makten dock inte alltid lett till en sådan övergång.

J.

Trots den senaste tidens spektakulära ekonomiska tillväxt i de flesta av Briks-länderna har dessa länder samtidigt den största koncentrationen av fattigdom i världen. Detta visar att en snabb ekonomisk tillväxt som inte gynnar de fattiga och som inte åtföljs av skyddsnät i de allra flesta fall riskerar att leda till ökade klyftor.

K.

Briks-länderna och de aktuella tillväxtekonomierna utgör inte, och har inte bildat någon formell gruppering av länder med en specifik roll i internationella frågor, och EU bör därför bygga upp en relation med vart och ett av dessa länder, med hänsyn till deras egenart och särskilda utrikespolitiska syften och mål. EU bör investera i strategiska partnerskap med varje enskilt Briks-land och andra tillväxtekonomier, eftersom de spelar en allt större roll på den internationella arenan, särskilt i internationella organisationer som FN. Detta vore ett sätt att verka för gemensamma mål, i synnerhet fred och global säkerhet, rättsstatliga principer internt och internationellt, främjande av de mänskliga rättigheterna, demokrati, hållbar utveckling och global finansiell reglering.

L.

Briks-länderna och andra tillväxtekonomier gör det nödvändigt med en stabil utrikespolitisk ram och en stabil miljö för reglering och politik som kan ge stöd åt intresset för och investeringarna i deras ekonomier och samhällen. Briks-länderna och andra tillväxtekonomier behöver satsa på och få stöd med att befästa demokratisk, politisk, ekonomisk och social stabilitet.

M.

EU måste spela en huvudroll i det globala maktskiftet som en drivande kraft för partnerskap och inkluderande styre, men det är bråttom att agera om man vill bevara sitt inflytande (i annat fall riskerar EU att marginaliseras strategiskt). Detta kommer att innebära strategiska förändringar både inom EU och i unionens utrikespolitik, bland annat större politisk konsekvens.

N.

Vid slutet av det tredje mötet med Briks-ländernas ledare den 14 april 2011 avgav de en gemensam förklaring där de efterlyste mer internationellt samarbete och ett stärkande av det globala styret samt uttryckte stöd för en multilateral diplomati inom FN och G20-gruppen. Alla fem Briks-länder har varit samtidiga medlemmar av FN:s säkerhetsråd under 2011. Briks-länderna har efterlyst förändringar av de internationella finansinstitutens och FN:s styrelsestrukturer som avspeglar förändringarna i världsekonomin och ger bättre förutsättningar för att hantera dagens globala utmaningar.

O.

Det råder avsevärda skillnader mellan Briks-ländernas politiska och ekonomiska system, demografiska och sociala tendenser samt utrikespolitiska utsikter.

P.

I slutsatserna från Europeiska rådet den 16 september 2010 betonades det att EU och dess medlemsstater, i enlighet med Lissabonfördraget och i linje med den europeiska säkerhetsstrategin, skulle agera mer strategiskt, så att Europas verkliga tyngd utnyttjas på internationell nivå, och att EU:s strategiska partnerskap med nyckelaktörer i världen utgör ett värdefullt instrument för att driva europeiska mål och intressen.

Q.

De nuvarande handelsavtalen mellan EU och Briks-länderna är inte bara ömsesidigt gynnsamma ekonomiskt sett, utan även politiskt fördelaktiga för bägge sidor.

R.

EU bör spela en ledande och aktiv roll i arbetet med att bygga upp ett inkluderande och representativt FN-system som bygger på partnerskap och på ett verkningsfullt sätt kan bidra till det globala styret och globala lösningar, fred och säkerhet, demokrati, mänskliga rättigheter samt en internationell ordning som bygger på rättsstatsprincipen. Genom artikel 21 i EU-fördraget har EU gjort ett formellt åtagande om verklig multilateralism med ett starkt FN som kärna.

S.

Under årens lopp har EU utvecklat bilaterala strategiska partnerskap med Briks-länderna utgående från gemensamma värden och intressen, i syfte att uppgradera förbindelserna och utöka samarbetet på alla nivåer. Dessa strategiska partnerskap har ofta visat sig vara otillräckliga, särskilt när det gäller att främja demokratin, stärka rättsstaten och hitta gemensamma sätt för att lösa konflikter.

T.

Man bör snarast finna sätt att stärka samarbetet inom FN-systemet och inom grupperna av ledande länder (G7, G20) samt förbättra samordningen av deras arbete.

U.

G20, vars medlemsländer står för 88 procent av globala BNP och 65 procent av världens befolkning, har blivit ett viktigt forum för internationellt samarbete. Problemet med gruppens representativitet behöver dock lösas och dess exakta roll i det multilaterala systemet avgöras.

1.

Europaparlamentet betonar att den pågående ekonomiska krisen har belyst det ömsesidiga beroendet mellan de etablerade stormakterna å ena sidan, och Briks-länderna och andra tillväxtländer å den andra. Parlamentet pekar på den starka kopplingen, som går åt båda hållen, mellan stabil ekonomisk tillväxt i de utvecklade ekonomierna och stabil ekonomisk tillväxt i tillväxtekonomierna. Detta ömsesidiga beroende är positivt, och de politiska och ekonomiska banden mellan utvecklade ekonomier och tillväxtekonomier är gynnsamma för båda parter. EU och dess medlemsstater bör därför verka för vidare politisk dialog och samförstånd med Briks-länderna och andra tillväxtländer, även på individuell basis, i en anda av partnerskap och med det övergripande målet att uppnå ett inkluderande, nytt system för styre. Regelbundna möten på hög nivå mellan EU och enskilda Briks-länder skulle ge ett värdefullt tillfälle till att bygga upp relationer som präglas av tillit, skapa samförstånd och uppmuntra Briks-länderna att ta större ansvar i ett nytt system för det globala styret som bygger på delat ansvar, gemensamma strategier och närmare samordnade insatser. Parlamentet anser att det instrument som strategiska partnerskap utgör skulle kunna erbjuda värdefulla synergieffekter för att uppnå dessa mål.

2.

Europaparlamentet anser att förbindelserna mellan å ena sidan de etablerade stormakterna och å andra sidan Briks-länderna och andra framväxande stormakter innehåller en viktig ekonomisk dimension, men i grunden är av politisk art och därför bör ha en politisk inramning, eftersom samtliga berörda länder har samma intresse av ett ändamålsenligt system för globalt styre och av att tillsammans, i en anda av samarbete och samråd och genom en enad politik, tackla de globala stabilitets- och säkerhetsrisker som kan utgöra ett hot mot en hållbar global ekonomisk tillväxt och dess potential för framtiden. Därför efterlyser parlamentet ökat samarbete mellan EU och Briks-länderna, bland annat i form av partnerskap med enskilda Briks-länder, i alla frågor av internationell betydelse.

3.

Briks-länderna må inta liknande ståndpunkter i utrikespolitiken, men det råder stora skillnader dem emellan i politiskt, ekonomiskt och socialt hänseende. I synnerhet betonar Europaparlamentet att deras politiska system varierar från starkt auktoritära regimer till trovärdiga och stabila demokratier. Därför uppmanar parlamentet EU att stärka förbindelserna och skapa synergieffekter med särskilt de Briks-länder som verkligen delar och respekterar demokratiska värden och strävar efter en social marknadsekonomi.

4.

Europaparlamentet tror inte att EU:s inflytande kommer att minska i och med uppkomsten av nya ekonomiska och utrikespolitiska stormakter, utan anser att EU har en viktig roll att spela för att främja samförstånd om politiska alternativ och bör visa ledarskap i hanteringen av globala utmaningar. EU och dess transatlantiska partner bör rikta in sig på att uppnå nödvändiga storskalighetsfördelar och utveckla samlade insatser som gör det möjligt för dem att interagera med de framväxande stormakterna på ett konstruktivt och ändamålsenligt sätt, både bilateralt och multilateralt, och i en anda av sant partnerskap och gott samarbete. Parlamentet framhåller att det behöver utvecklas ett inkluderande system för det globala styret som bygger på samarbete och samordning med Briks-länderna och i förekommande fall andra tillväxtländer, till nytta för alla. Vidare pekar parlamentet på den nyckelroll som EU och dess transatlantiska partner har för att främja ett inkluderande system för det globala styret. Parlamentet betonar att EU bör agera på ett mer strategiskt sätt för att utnyttja Europas fulla tyngd internationellt, särskilt genom att hantera följderna av det ömsesidiga beroendet, mana till reformer av det globala styret och uppbåda gemensamma insatser på områden som rättsstaten, hållbar miljö och regional säkerhet, genom en konstruktiv samverkan med Briks-länderna och andra framväxande stormakter.

5.

Europaparlamentet ser positivt på konceptet med bilaterala strategiska partnerskap och uppmanar rådet och Europeiska utrikestjänsten med eftertryck att sätta detta i verket. Parlamentet ser strategiska partnerskap som ett lovande redskap och ett potentiellt verktyg för förändring i fråga om hur EU:s förbindelser med nyckelaktörer på den globala arenan, däribland Briks-länderna och andra framväxande stormakter, ska organiseras och främjas. Parlamentet rekommenderar att EU använder detta verktyg för att driva både multilaterala och bilaterala agendor och utveckla meningsfulla kopplingar dem emellan. Parlamentet understryker att inre sammanhållning är avgörande för att EU ska kunna agera och uppfattas som en verklig strategisk samtalspartner för Briks-länderna och andra framväxande stormakter.

6.

Europaparlamentet konstaterar att Briks-länderna i det förflutna har verkat samordna sina utrikespolitiska ställningstaganden i FN:s säkerhetsråd i vissa fall, framför allt i början av kriserna i Libyen och Syrien, och vidare genom att de sköt upp omröstningen om EU:s roll i FN:s generalförsamling och intog samma ståndpunkt i fråga om Elfenbenskusten och Sudan. Parlamentet påpekar att det därför kan se ut som om Briks-länderna håller på att utmana det nuvarande systemet för internationellt styre, men anser att demokratisk dialog, politiskt engagemang – även på ett personligt plan – och verkligt partnerskap kan leda till positiva synergieffekter och hjälpa fram ett nytt inkluderande system för det globala styret. Parlamentet anser att EU bör ta vederbörlig hänsyn till Briks-ländernas och andra framväxande stormakters nya politiska och ekonomiska tyngd, eftersom detta kan underlätta en ordnad reform av det globala styret, på grundval av en konvergent plattform och utan några destabiliserande effekter.

7.

Europaparlamentet konstaterar att Briks-länderna har visat att de har förmåga till regional integration och därmed att medverka i multipolära styrelsesystem. Detta är ytterligare ett tecken på Briks-ländernas potentiella intresse att bidra till det globala styret. Därför anser parlamentet att Briks-länderna och andra tillväxtländer är uppe i en process där de bestämmer sin strategiska inriktning för utrikespolitiken och på så sätt blir de etablerade stormakternas partner och anhängare av ett system för det globala styret som bygger på universella värden, partnerskap och delaktighet.

8.

Mot bakgrund av Briks-ländernas politiska och ekonomiska intressen och deras storlek, regionala roll och ambitioner kan de försöka att agera som en grupp i utrikespolitiska frågor, men de individuella dimensionerna är också relevanta. I detta sammanhang anser Europaparlamentet att EU, förutom att fokusera på Briks-länderna som en potentiellt sett enhetlig grupp av stater i utrikespolitisk mening, också bör fokusera på Briks-länderna var för sig, samtidigt som man behåller ett systematiskt och samordnat förhållningssätt. Parlamentet anser att ett sådant förhållningssätt kommer att göra det möjligt för EU att uppnå storskalighetsfördelar genom partnerskap med enskilda Briks-länder, maximera sina intressen och sin roll i de olika regionerna samt bidra till att befästa en multipolär ordning med politisk och ekonomisk balans mellan etablerade och framväxande ekonomier på grundval av ett inkluderande system som bygger på dialog, partnerskap och bilaterala eller multilaterala partnerskap.

9.

Europaparlamentet anser vidare att de avsevärda skillnaderna mellan de olika Briks-ländernas politiska och ekonomiska system, demografiska och sociala utveckling samt utrikespolitiska synsätt bör ligga till grund för och avspeglas i en nyanserad EU-politik gentemot dessa länder som syftar till att skapa synergieffekter med enskilda Briks-länder och andra tillväxtländer och motverka att potentiellt sammanhållna alternativa grupper av stater i utrikespolitiskt avseende bildas eller förstärks. I detta sammanhang uppmanar parlamentet EU och dess medlemsstater med eftertryck att motverka fastlåsning i och strategisk tävlan mellan olika block av etablerade respektive framväxande stormakter. För att främja internationella samlade insatser och en reform av det globala styret måste EU ta hjälp av ett brett bilateralt, multilateralt och icke-statligt samspel och utnyttja intressebaserade koalitioner som överbrygger klyftan mellan den etablerade och framväxande världen.

10.

Europaparlamentet anser att EU bör fastställa sin ståndpunkt vad avser stärkta förbindelser med Briks-länderna, även med tanke på att EU:s vision och Briks-ländernas vision när det gäller bindande åtaganden och institutionaliserade styrelseformer inte alltid nödvändigtvis kommer att stämma överens. Parlamentet anser också att Briks-ländernas stöd till en verklig multilateralism skulle kunna utverkas i utbyte mot en starkare representation i relevanta internationella institutioner, och vidhåller att de utmaningar som Briks-ländernas framväxt medför bör ses som en möjlighet snarare än ett problem.

11.

Europaparlamentet anser att förbindelserna med Briks-länderna bör bygga på bilaterala dialoger som fokuserar på och främjar ytterligare demokratisering och ett befästande av rättsstaten, goda styrelseformer, konvergens på lagstiftningsområdet, samordning av gemensamma ståndpunkter i internationella forum samt tätare förbindelser med EU.

12.

Europaparlamentet understryker Brasiliens betydelse som en ledande stormakt inom den regionala integrationsprocessen för Mercosur. Parlamentet välkomnar den förnyade gemensamma handlingsplanen för det strategiska partnerskapet mellan EU och Brasilien 2012–2014, liksom de ömsesidiga åtaganden som gjorts på områdena demokratifrämjande och reformer av det multilaterala systemet för styre. Båda parter uppmanas med kraft att leva upp till sina åtaganden och bidra till reformen av världens finansiella strukturer. Parlamentet påminner om president Rousseffs erbjudande om stöd till EU för att övervinna statsskuldkrisen och framhåller det inbördes förhållandet mellan EU och Brasilien. Parlamentet ger sitt stöd till ett balanserat och rättvist slutförande av utvecklingsagendan från Doha och associeringsavtalet mellan EU och Mercosur, vilket kommer att bli det viktigaste associeringsavtal som EU någonsin undertecknat, då det omfattar 750 miljoner människor och handel värd 125 miljarder US-dollar om året. Parlamentet noterar Brasiliens begäran om fullständig viseringsliberalisering och uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag i detta avseende.

13.

Europaparlamentet lyfter fram den oumbärliga rollen för det strategiska partnerskapet mellan EU och Ryssland när det gäller att upprätthålla fred och säkerhet i Europa, stärka handeln och den ekonomiska utvecklingen, trygga energiförsörjningen och bemöta gränsöverskridande utmaningar. På längre sikt kommer de asiatiska stormakternas frammarsch sannolikt att gynna en större intressegemenskap och ett närmare strategiskt samarbete mellan EU och Ryssland. Parlamentet anser att ett sådant samarbete är avgörande för framsteg i frågor av global vikt, som kärnvapenspridning, terrorism, klimatförändringar och olaglig migration.

14.

Europaparlamentet lyfter fram vikten av och potentialen för det strategiska partnerskapet mellan EU och Indien. Parlamentet anser att frågor som den sociala krisen, klimatförändringarna, migrationsflödena och den globala säkerheten under den nu rådande globala ekonomiska krisen bör tas upp i ett mer heltäckande partnerskap mellan Indien och EU. Parlamentet konstaterar också att de pågående förhandlingarna om ett frihandelsavtal stärker förbindelserna mellan EU och Indien. Denna relation bör dock inte begränsas till handelsfrågor. Parlamentet skulle gärna se att det återuppstod en motpart till Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Indien, efter erfarenheterna från vänskapsgruppen mellan Indien och EU, som fanns i det indiska parlamentet före 2009 års val.

15.

Europaparlamentet understryker Kinas betydelse som en av de största ekonomiska stormakterna och framhåller landets betydande roll i den globala ekonomiska återhämtningen. I detta sammanhang påminner parlamentet om att Kina måste uppfylla de överenskomna WTO-kraven, när det nu har gått tio år sedan landets anslutning. Vidare uppmanar parlamentet EU och dess medlemsstater samt Kina att ta itu med gemensamma utmaningar och hot mot internationell fred och säkerhet, i synnerhet genom bättre samarbete för en diplomatisk lösning på kärnkraftskrisen i Iran. Båda sidor uppmanas med eftertryck att verka för en mer balanserad ömsesidig handel, inte minst genom att skärpa sina insatser för att slutföra förhandlingarna om ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal, så att man med detta avtal tar till vara potentialen i det strategiska partnerskapet mellan EU och Kina.

16.

Europaparlamentet understryker den strategiska naturen av förbindelserna mellan EU och Sydafrika. Parlamentet välkomnar det positiva resultatet från det fjärde toppmötet mellan EU och Afrika i september 2011, i synnerhet den gemensamma inställningen till situationen i Libyen. EU och Sydafrika uppmanas med kraft att så snart som möjligt slutföra förhandlingarna om ett nytt avtal om ekonomiskt partnerskap. Mot bakgrund av Sydafrikas historiska erfarenhet av en framgångsrik och fredlig övergång till demokrati och landets roll som regional stormakt kan det bli en viktig kraft för att främja demokrati och gott styre, stärka regional ekonomisk integration och stödja nationell försoning i hela Afrika. Sydafrika kan även bli en nyckelpartner för EU i detta arbete. Parlamentet betonar vikten av nära samarbete mellan EU och Sydafrika kring klimatförändringar, hållbar utveckling och reform av internationella institutioner.

17.

Med tanke på den ökande betydelsen för Briks-länderna och andra framväxande stormakter och det multipolära system för globalt styre som håller på att ta form, anser Europaparlamentet att G20 skulle kunna bli ett användbart och särskilt lämpat forum för att uppnå samförstånd och för att fatta beslut som är inkluderande, bygger på partnerskap och främjar konvergens, även på lagstiftningsområdet. Trots G20:s växande betydelse skulle G7 kunna spela en nyckelroll som ett rådgivande, samordnande och samförståndsbyggande forum för de etablerade stormakterna i syfte att föra en dialog med Briks-länderna och andra framväxande stormakter, inför möten i G20-gruppen. Parlamentet menar att G8 också bör utnyttjas för att söka samförstånd med Ryssland och på så sätt hantera gemensamma utmaningar på ett samordnat och effektivt sätt. Parlamentet stöder den parlamentariska dimensionen inom G20 och anser att den bör stärkas ytterligare och ingå i beslutsprocesserna, så att en förstärkt demokratisk dialog och kontroll garanteras. Parlamentet vill också att det skapas ett parallellt rådgivande forum för G20, där icke-statliga organisationer och ledande företrädare för det civila samhället och näringslivet i G20-länderna träffas.

18.

Europaparlamentet anser att den rådande statsskuldkrisen kommer att bli ett viktigt test för G20-gruppen som ett ändamålsenligt forum för strategisk politisk dialog som kan främja ett verkligt globalt system för ekonomiskt och finansiellt styre på ett sätt som återspeglar det ömsesidiga beroendet mellan utvecklade ekonomier och tillväxtekonomier och skapar förutsättningar för att undanröja obalanser i systemet – vilka kan vara särskilt skadliga både för utvecklade ekonomier och i ett längre perspektiv för tillväxtekonomier – samt främjar solidaritet inom internationella finansforum som Internationella valutafonden.

19.

Europaparlamentet uppmanar EU att stärka den politiska dialogen och det politiska samarbetet med Briks-länderna för att driva reformarbetet framåt inom institutionerna för den globala finansiella och ekonomiska styrningen, det vill säga Bretton Woods-institutionerna, i syfte att garantera en bred representation av samtliga medlemsländer, samtidigt som förändringar i den ekonomiska tyngden beaktas.

20.

Europaparlamentet anser att de etablerade stormakterna bör stödja regionala organisationer som omfattar Briks-länderna och andra tillväxtländer, såsom Asean och Mercosur, inklusive deras processer för institutions- och kapacitetsuppbyggnad, och säkra en diplomatisk närvaro på hög nivå när sådana organisationer sammanträder.

21.

Givet den växande globala och regionala betydelsen för Kina, Indien och andra tillväxtländer i Asien kan såväl USA som EU mer och mer komma att rikta sin främsta uppmärksamhet, sin politiska energi och sina resurser mot Stillahavsregionen och därmed se den nordatlantiska dimensionen och det ömsesidiga samarbetet som mindre strategiskt viktigt. Europaparlamentet konstaterar också att Asien bör spela en större roll på den utrikespolitiska dagordningen för EU och dess medlemsstater. Parlamentet efterlyser mer samordning mellan USA:s och EU:s politik gentemot Kina, Indien och andra tillväxtländer i Asien, så att man undviker en splittring i denna politik. Parlamentet är starkt övertygat om att USA och EU genom att samordna sina insatser kommer att kunna uppnå de politiska synergieffekter som krävs för att inleda en verksam, positiv och konstruktiv dialog med Briks-länderna och andra tillväxtländer. Utan att man åsidosätter G7-gruppen skulle regelbundna toppmöten mellan EU och USA kunna ge tillfälle till att identifiera gemensamma mål och samordna strategier i frågor av global betydelse, bland annat ekonomisk styrning, i syfte att nå ett gemensamt förhållningssätt gentemot de framväxande stormakterna. Parlamentet påminner om att de transatlantiska förbindelserna är av yttersta vikt, såväl ekonomiskt som politiskt, och framhåller de ömsesidiga och starka ekonomiska banden mellan USA och EU. Parlamentet anser att Transatlantiska ekonomiska rådet och Transatlantiska lagstiftardialogen också kan erbjuda möjligheter till dialog och avstämning av läget, och dessa institutioner bör därför reflektera över EU:s och USA:s strategiska engagemang i Briks-länderna och andra relevanta tillväxtländer och över hur lagstiftningskonvergens med dessa länder ska kunna främjas. Parlamentet påminner om behovet att inrätta ett transatlantiskt politiskt råd som ett särskilt organ för att systematiskt och på hög nivå samråda om och samordna utrikes- och säkerhetspolitik mellan EU och USA.

22.

När det gäller frågor av global räckvidd eller frågor som rör det globala styret bör EU, snarare än medlemsstaterna själva, vara samtalspartnern för etablerade stormakter, Briks-länderna och andra tillväxtländer. Europaparlamentet anser att det, i syfte att uppnå en konsekvent politisk hållning gentemot Briks-länderna och andra framväxande stormakter, är av grundläggande vikt att medlemsstaterna utvecklar sina bilaterala förbindelser med maximal öppenhet och tänker på vilka följder dessa förbindelser kan få för EU:s politik och ställningstaganden. EU bör eftersträva större politisk och ekonomisk sammanhållning och tillväxt för att behålla sin politiska tyngd och en nyckelroll i det multipolära system som håller på att ta form, så att unionen uppfattas som en nödvändig och värdefull motpart av Briks-länderna och de nya tillväxtländerna.

23.

Europaparlamentet betonar att den övergripande samordningen av EU:s utrikespolitik gentemot Briks-länderna och andra framväxande stormakter bör genomföras av vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik i enlighet med artiklarna 18.4 och 21.3 i EU-fördraget. Parlamentet anser att EU, under den höga representantens samordning, bör sträva efter en bättre koppling mellan utrikes- och säkerhetspolitik och EU:s sektorspolitik på områdena utveckling, energitrygghet, handel, tillgång till råvaror och sällsynta jordartsmetaller, klimatförändringar och migration, i syfte att utnyttja synergieffekter och säkerställa en konsekvent och systematisk utrikespolitisk strategi som siktar på universell respekt för rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och de demokratiska styrelseformerna. Konceptet med ”strategiska partner” för EU bör få ännu större utrymme och utrustas bättre, så att det återspeglar dessa grundläggande mål. Parlamentet pekar på slutsatserna från konferensen COP 17 mellan parterna i FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), och betonar det fortsatta behovet av sammanhållna och samordnade insatser med Briks-länderna för att man ska kunna nå ett progressivt avtal.

24.

Europaparlamentet anser att en konsekvent utrikespolitisk strategi på EU-nivå även förutsätter en förbättrad samordning mellan Europeiska rådets ordförande, den höga representanten, rådet, parlamentet och kommissionen i frågor som rör agendorna för G7, G8 och G20.

25.

EU bör ha förmågan att anpassa och reformera sina interna styrelsestrukturer för att se till att beslutsfattandet återspeglar unionens mångfald och blir föremål för samförstånd. Det är viktigt att en konsekvent utrikespolitisk strategi på EU-nivå gentemot Briks-länderna och andra tillväxtländer avspeglas i Europeiska utrikestjänstens funktionssätt. Europaparlamentet anser att utrikestjänsten bör se över och stärka de strategiska partnerskapen med enskilda Briks-länder, i nära samråd med parlamentet, och då dra nytta av ländernas särdrag och utnyttja potentialen till synergieffekter och samarbete med EU. Utrikestjänsten uppmanas eftertryckligen att utarbeta horisontella och vertikala samordningsmekanismer som gör att EU:s utrikespolitik kommer att kunna dra fördel av vinsterna av samverkan mellan EU-institutionerna och av medlemsstaternas täta och djupgående bilaterala band med strategiska partner, däribland Briks-länderna och andra framväxande stormakter. När det gäller Briks-länderna bör utrikestjänsten, i tillägg till sin organisation efter geografiska och tematiska områden, inrätta en särskild samordnande mekanism som ska se till att alla enskilda politiska åtgärder i förhållande till Briks-länderna är förenliga med varandra ur ett systemperspektiv, och att de politiska riktlinjer som antas följs i EU:s dialoger med etablerade stormakter som USA, Kanada och Japan. Parlamentet anser att EU-delegationerna i Briks-länderna och andra relevanta framväxande stormakter bör knyta närmare kontakter med varandra i syfte att säkra kontinuerlig övervakning och analys av förbindelserna mellan Briks-länderna själva samt av relevant korskänslighet, så att man angriper frågorna på ett mer systematiskt sätt. I detta avseende anser parlamentet att EU-delegationerna i Briks-länderna bör analysera Briks-ländernas ståndpunkter i fråga om styrelseformer och globala utmaningar samt förbindelserna med andra Briks-länder. EU bör med förnyade krafter och resurser leda processen för reform av ett globalt system för styre och av internationella organisationer, i syfte att säkerställa ett mer inkluderande samförståndsbyggande och beslutsfattande på global nivå, i synnerhet när det gäller reformen av FN:s säkerhetsråd och global finansiell multilateralism.

26.

Europaparlamentet anser att ”verklig multilateralism” och större samordning inom multilaterala forum där frågor om globalt styre diskuteras bör förbli den centrala delen i de utökade partnerskapen med Briks-länderna. Parlamentet rekommenderar i synnerhet att EU fullföljer sina ansträngningar för att få med sig Briks-länderna på detta spår.

27.

Europaparlamentet anser att parlamentet bör delta i de bilaterala toppmötena mellan EU och unionens strategiska partner.

28.

Europaparlamentet anser att personalen vid EU-delegationerna i Briks-länderna bör omfatta kontaktpersoner från parlamentet som kan öka kunskapen om den nationella parlamentariska dimensionen i vart och ett av länderna, främja närmare samarbete och dialog mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten på en bilateral grund samt skapa större demokratisk ansvarsskyldighet i beslutsprocesserna i internationella forum som G8 och G20. Utöver de befintliga delegationerna för förbindelserna med Ryssland, Indien, Kina respektive Sydafrika skulle en delegation för förbindelserna med Brasilien också kunna övervägas.

29.

Europaparlamentet anser att relevant personal från parlamentet bör utveckla specialiserad kompetens och på så sätt förses med lämpliga analysverktyg och övervakningskapacitet så att de kan bistå medlemsstaterna i främjandet av en verksam dialog, i syfte att garantera en effektiv demokratisk kontroll över EU:s politik gentemot Briks-länderna och andra tillväxtländer och skapa gynnsammare förutsättningar för en stärkt interparlamentarisk dialog med sådana länder. Parlamentet anser också att man bör inrätta ett system för personalutbyten mellan parlamentet och Europeiska utrikestjänsten i syfte att maximera samverkansvinsterna, underlätta dialog och samarbete mellan institutionerna samt främja kunskapsutbytet.

30.

Europaparlamentet betonar att all fördjupning av förbindelserna och allt stärkande av det politiska samarbetet med Briks-länderna på regeringsnivå bör gå hand i hand med en fortlöpande dialog mellan organisationer i det civila samhället. I detta sammanhang uppmanas Europeiska utrikestjänsten och EU-delegationerna att skapa de ramar som behövs för att underlätta och intensifiera kontakterna mellan människor och de kulturella och akademiska utbytena, på grundval av befintliga och särskilda program, i syfte att förbättra den ömsesidiga förståelsen och utveckla gemensamma insatser och initiativ.

31.

Europaparlamentet vidhåller att det finns ett behov att uppgradera den politiska dialogen med Briks-länderna om respekten för de mänskliga rättigheterna och sociala och miljörelaterade normer. Parlamentet påminner i detta sammanhang om att respekten för grundläggande arbetsnormer och ILO:s agenda för anständigt arbete är nödvändiga inslag för att millennieutvecklingsmålen ska kunna uppnås, eftersom det har en positiv inverkan på ett lands ekonomi att den sociopolitiska stabiliteten garanteras och kompetensnivån hos landets arbetskraft ökar.

32.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens ovannämnda meddelande om en budget för Europa 2020, som innehåller ett förslag till utformning av finansieringsinstrument och program under nästa fleråriga budgetram 2014–2020. Parlamentet understryker att det nya partnerskapsinstrumentet, som är avsett att ta till vara EU:s politiska och ekonomiska intressen i resten av världen och som omfattar verksamhet som inte uppfyller kriterierna för offentligt utvecklingsbistånd, bör vara ett utrikespolitiskt instrument. Detta partnerskapsinstrument skulle kunna bidra till att stärka de politiska, och därmed de ekonomiska, banden med vissa utvalda länder, och parlamentet ser positivt på att konvergens på lagstiftningsområdet förs fram som ett av målen med instrumentet. Parlamentet anser också att partnerskapsinstrumentet bör omfatta budgetrubriker för offentlig diplomati i syfte att stärka enskilda länders förbindelser med EU och främja inflytande, partnerskap och lojalitet. Dock anser parlamentet att ytterligare resurser till stöd för demokratisering, konsolidering av rättsstaten, bättre utbildning och minskade sociala ojämlikheter också bör planeras. I den nya utformningen av finansieringsinstrument och program bör särskild uppmärksamhet ägnas åt tillfälliga budgetrubriker till stöd för framväxande stormakter och potentiella framväxande stormakter i konsolideringen av demokratiska strukturer och utvecklingen av goda styrelseformer och rättsstatsprincipen, organisationer i det civila samhället samt kvalitativa utbildningssystem och en progressiv social integrering. Parlamentet välkomnar kommissionens förslag om att infoga principen om villkorlighet i alla EU-program och EU-instrument, och anser att detta är avgörande om man vill uppnå större effekt i arbetet för mänskliga rättigheter, demokrati och goda styrelseformer som universella värden.

33.

Briks-länderna och andra Europaparlamentet uppmanar Briks-länderna att inom ramen för den internationella utvecklingspolitiken inta en roll som står i bättre proportion till deras del av globala BNP.

34.

Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att stödja initiativ för syd-syd-samarbete och att medverka i trepartssamarbeten som Briks-länderna deltar i.

35.

Europaparlamentet anser det vara av yttersta vikt att uppmana till mer EU-samarbete med tillväxtekonomier inom systemet för det globala styret och i internationella organisationer. Parlamentet anser att EU och USA bör inleda en strategisk dialog med Briks-länderna om reformalternativen för internationella organisationer. Parlamentet anser att man på EU-nivå bör främja en reflektion över hur EU:s roll, röst och röststyrka i internationella forum ska kunna maximeras och hur en tätare samordning mellan EU:s medlemsstater i sådana forum ska kunna åstadkommas, och därmed en mer konsekvent hållning för en positiv dialog, partnerskap och samarbete med Briks-länderna.

36.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Europeiska rådets ordförande, kommissionens ordförande, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, rådet, det polska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd, kommissionen samt Förenta staternas utrikesdepartement.

20.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 239/11

—

med beaktande av förslaget till rekommendation till rådet från Graham Watson för ALDE-gruppen om att föra en konsekvent politik gentemot de auktoritära regimer mot vilka EU tillämpar restriktiva åtgärder, i samband med att dessa utövar privata och kommersiella intressen inom EU:s gränser (B7-0235/2011),

—

med beaktande av FN-stadgan, särskilt artiklarna 1 och 25 och, i kapitel VII, artiklarna 39 och 41,

—

med beaktande av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter och deras fakultativa protokoll,

—

med beaktande av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och de två fakultativa protokollen,

—

med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen),

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 1674 från 28 april 2006 som bekräftar bestämmelserna i slutdokumentet från världstoppmötet 2005 om skyldigheten att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten,

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av Europeiska säkerhetsstrategin, ”Ett säkert Europa i en bättre värld”, som Europeiska rådet antog den 12 december 2003,

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolutioner 1267 (1999) om situationen i Afghanistan och 1371 (2001) om situationen i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien,

—

med beaktande av artiklarna 21.2, 22 och 36 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget),

—

med beaktande av artikel 215 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (1),

—

med beaktande av rådets dokument ”Inrättande av en konstellation för sanktioner inom arbetsgruppen med råd för yttre förbindelser (Relex/sanktioner)” av den 22 januari 2004 (5603/2004),

—

med beaktande av rådets dokument ”Grundläggande principer för tillämpning av restriktiva åtgärder (sanktioner)” av den 7 juni 2004 (10198/1/2004),

—

med beaktande av EG-domstolens dom i målet Yusuf och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen (REG 2005, s. II-3533),

—

med beaktande av rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (2),

—

med beaktande av rådets dokument ”EU:s bästa metoder för effektivt genomförande av restriktiva åtgärder” av den 9 juli 2007 (11679/2007),

—

med beaktande av rådets dokument ”Genomförandet av gemensam ståndpunkt 2001/931/GUSP” av den 21 juli 2007 (10826/1/2007),

—

med beaktande av rådets dokument ”Uppdatering av EU:s bästa praxis för effektivt genomförande av restriktiva åtgärder” av den 24 april 2008 (08666/1/2008),

—

med beaktande av rådets gemensamma ståndpunkt 2009/67/GUSP av den 26 januari 2009 om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931/GUSP om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2008/586/GUSP (3),

—

med beaktande av rådets dokument ”Riktlinjer om genomförande och utvärdering av restriktiva åtgärder (sanktioner) inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik”, senast uppdaterat den 15 december 2009 (17464/2009),

—

med beaktande av sin resolution av den 4 september 2008 om utvärderingen av EU-sanktioner som en del av EU:s åtgärder och politik inom området för mänskliga rättigheter (4),

—

med beaktande av direktiv 2005/60/EG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (5),

—

med beaktande av medlemsstaternas resurser för utrikespolitik,

—

med beaktande av artikel 121.3 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor (A7-0007/2012), och av följande skäl:

A.

I den nya artikel 21 i EU-fördraget, som infördes genom artikel 1.24 i Lissabonfördraget, framhålls att unionens åtgärder ska utgå från ”demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheternas och grundläggande friheternas universalitet och odelbarhet, respekt för människors värde, jämlikhet och solidaritet samt respekt för principerna i Förenta nationernas stadga och i folkrätten”.

B.

Sanktioner tillämpas i enlighet med de särskilda mål inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som anges i artikel 21 i EU-fördraget och som omfattar främjande av internationell fred och säkerhet, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt rättsstatsprincipen, stärkande av demokratin och goda styrelseformer.

C.

Inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken betraktas sanktioner och restriktiva åtgärder som icke-militära tvångsåtgärder. Det kan handla om vapenembargon, handelssanktioner, finansiella/ekonomiska sanktioner, frysning av tillgångar, flygförbud, restriktioner rörande inresa, diplomatiska sanktioner, bojkott av idrotts- eller kulturevenemang och avbrytande av samarbete med ett tredjeland.

D.

Sanktioner eller restriktiva åtgärder är effektiva om de ingår i en konsekvent och övergripande strategi för EU och dess medlemsstater på människorättsområdet.

E.

Det finns riktade sanktioner i form av sanktioner mot enskilda personer, selektiva ekonomiska åtgärder och diplomatiska åtgärder, exempelvis viseringsförbud, frysning av tillgångar, embargon på export eller import av vissa varor, flygförbud, investeringsförbud eller begränsning av officiella kontakter.

F.

Oenighet mellan medlemsstaterna leder ofta till en inkonsekvent tillämpning av restriktiva åtgärder, vilket skadar EU:s trovärdighet och inverkar negativt på åtgärdernas effektivitet.

G.

EU har ofta tillämpat sin sanktionspolitik inkonsekvent genom att behandla tredjeländer med liknande förhållanden i fråga om de mänskliga rättigheterna och demokrati olika, så att EU har kritiserats för dubbelmoral.

H.

Informationsteknikens utveckling gör att nationsgränser blir allt mindre viktiga och minskar därmed möjligheterna i en globaliserad värld att isolera ett land eller dess elit.

I.

De flesta av de länder som omfattas av sanktioner är de som har förblivit mest isolerade från det internationella systemet, och det är deras samhällen som skulle dra störst nytta av en större internationell exponering, för att förändringar ska kunna ske. I vissa fall kan restriktiva åtgärder, särskilt mot vissa enskilda personer, dock ha en avskräckande och psykologisk verkan.

J.

Beslut om EU-sanktioner bör fattas först efter en ingående utvärdering av det mest effektiva sättet att få till stånd en demokratisk förändring i landet. Varje beslut bör åtföljas av en tillhörande motivering.

K.

För många auktoritära ledare, och personer med koppling till dem, har EU en attraktionskraft för investeringar, kapital och banktjänster samt hälso- och sjukvård. För dem är EU också ett område där de fritt kan resa och spendera de rikedomar som de ofta skaffat sig på tvivelaktiga sätt.

L.

Auktoritära ledares möjlighet att omvandla makt till privat förmögenhet, ofta genom förskingring av eller personlig kontroll över statens tillgångar, utgör ett incitament och förstärker deras möjlighet att lägga beslag på och behålla makten. Ytterligare undersökningar behöver genomföras för att minimera alla kopplingar mellan bistånd till tredjeländer för utveckling och andra ändamål och berikningen av auktoritära ledare och deras närmaste kretsar.

M.

Det är svårt att få korrekt information om auktoritära ledares tillgångar i EU utan samordnade åtgärder, och EU bör inte ge upp i sökandet efter sådan information.

N.

De ledare mot vilka sanktioner riktas kommer att påverkas om de personligen utsätts för påtryckningar i form av restriktioner för möjligheten att flytta pengar, investera och få tillgång till sina ekonomiska tillgångar, inskränkta möjligheter att resa samt begränsad tillgång till specifika varor och tjänster eller diplomatisk representation.

O.

Mångfalden av internationella och regionala aktörer gör att det krävs dialog och formella och informella mekanismer för samråd mellan dessa aktörer.

P.

En viktig aspekt av en verkningsfull politik gentemot auktoritära regimer är att balansera den tvingande diplomatin, inklusive restriktiva åtgärder kombinerade med tydlig kommunikation och konstruktiva alternativ som inte inbegriper tvångsåtgärder, med EU:s och medlemsstaternas utrikespolitiska resurser. En kritisk och fortlöpande dialog är att föredra framför isolering.

Q.

Prövningsförfarandet, genom vilket sanktioner kan utökas, lättas eller hävas som en reaktion på ett ändrat beteende av de ledare som är föremål för sanktionerna, är mycket viktigt för att restriktiva åtgärder ska bli effektiva, och det måste tillämpas på ett rigoröst och strategiskt sätt.

R.

Alla restriktiva åtgärder måste vara förenliga med de mänskliga rättigheterna, internationell humanitär rätt, rättssäkerheten, proportionalitetsprincipen samt rätten till en verklig tillgång till prövning, och de får under inga omständigheter drabba de mest utsatta befolkningsgrupperna i de länder som omfattas av de restriktiva åtgärderna.

1.

Europaparlamentet riktar följande rekommendationer till rådet:

Ta fram tydligare definitioner

Utforma en effektiv sanktionspolitik

Åtagande om en konsekvent politik inom EU:s gränser

Utåtriktad verksamhet

*

* *

2.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna rekommendation till rådet och, för kännedom, till kommissionen och Europeiska utrikestjänsten.

20.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 239/18

—

med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artiklarna 50 och 54 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 21 maj 2003 med titeln ”Modernare bolagsrätt och effektivare företagsstyrning i Europeiska unionen – Handlingsplan” (COM(2003)0284),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 med titeln ”Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (COM(2010)2020),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 27 oktober 2010 med titeln ”På väg mot en inre marknadsakt – Att skapa en verkligt konkurrenskraftig social marknadsekonomi – Femtio förslag för att arbeta, driva företagsverksamhet och handel bättre tillsammans” (COM(2010)0608),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 april 2011 med titeln ”Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden – Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt” (COM(2011)0206),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag (1),

—

med beaktande av rådets direktiv 2001/86/EG av den 8 oktober 2001 om komplettering av stadgan för europabolag vad gäller arbetstagarinflytande (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG av den 26 oktober 2005 om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar (3),

—

med beaktande av domstolens avgöranden i målen Daily Mail  (4), Centros  (5), Überseering  (6), Inspire Art  (7), SEVIC Systems  (8), Cadbury Schweppes  (9) och Cartesio  (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 4 juli 2006 om den senaste utvecklingen av och framtidsutsikterna för bolagsrätten (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2007 om europeiska privata aktiebolag och det fjortonde bolagsrättsdirektivet om flyttning av ett bolags säte (12),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 februari 2009 om genomförandet av direktiv 2002/14/EG om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen (13),

—

med beaktande av sin resolution av den 10 mars 2009 med rekommendationer till kommissionen om gränsöverskridande flyttningar av bolagssäten (14),

—

med beaktande av sin resolution av den 23 november 2010 om civilrättsliga, handelsrättsliga, familjerättsliga och internationella privaträttsliga aspekter av handlingsplanen för att genomföra Stockholmsprogrammet (15),

—

med beaktande av artiklarna 42 och 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7-0008/2012), och av följande skäl:

A.

Genom artiklarna 49 och 54 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt garanteras alla bolag etableringsfrihet, och gränsöverskridande flyttningar av bolagssäten utgör ett mycket viktigt led i förverkligandet av den inre marknaden. Parlamentet uppmärksammar att lagstiftningen inte är enhetlig när det gäller flyttning och villkor för flyttning för ett bolag som lyder under en nationell lagstiftning och som flyttar sitt säte – det stadgeenliga eller det faktiska – från en medlemsstat till en annan inom den inre marknaden samt de risker som detta medför för sysselsättningen, liksom de administrativa svårigheterna, kostnaderna, de sociala konsekvenserna och avsaknaden av rättssäkerhet.

B.

Av dem som deltog i det offentliga samråd som avslutades den 15 april 2004 var en majoritet positivt inställda till antagandet av ett bolagsrättsdirektiv om gränsöverskridande flyttning av ett bolags säte.

C.

I olika medlemsstater ställs olika krav i samband med att bolag flyttar över gränserna, vilket fick domstolen att i sin dom i Cartesio-målet fastställa att bestämmelserna om gränsöverskridande flyttningar av bolagssäten bör harmoniseras.

D.

I sin dom i Cartesio-målet gav domstolen inte det klargörande som krävs beträffande överföringen av ett bolags säte såsom kommissionen förväntade sig i sin konsekvensbedömning från 2007 (16).

E.

Det är inte domstolen utan lagstiftarna som på grundval av fördraget ska fastställa de åtgärder som bör vidtas för att uppnå frihet för bolag att flytta sina säten.

F.

Bolagens rörlighet hindras fortfarande av stora administrativa bördor samt sociala och skattemässiga kostnader till följd av att kommissionen i sin konsekvensbedömning från 2007 angav att alternativet utan åtgärd verkar vara mer proportionerligt eftersom det inte kräver någon vidare åtgärd från EU:s sida (17).

G.

Kommissionens konsekvensbedömning från 2007 omfattar inte konsekvenserna för social- och sysselsättningspolitiken, med undantag av arbetstagarinflytande.

H.

Missbruket av brevlådeföretag och skalbolag för att kringgå rättsliga, sociala eller skattemässiga förhållanden bör förhindras.

I.

Gränsöverskridande flyttningar av bolagssäten bör vara skatteneutrala.

J.

En flyttning av ett bolags säte bör inte påverka det berörda bolagets rättskapacitet, för att bolaget ska kunna fortsätta att fungera väl.

K.

En flyttning bör inte inverka på berörda parters (minoritetsaktieägares, anställdas och fordringsägares) rättigheter som de erhållit före flyttningen.

L.

Själva flyttningen bör regleras av strikta bestämmelser som föreskriver insyn och att de berörda parterna ska informeras innan flyttningen genomförs.

M.

Arbetstagarnas rätt till medverkan är av stor betydelse i samband med flyttning av ett bolags säte.

N.

Man bör se till att bolagsrättsdirektivens olika lagstiftningsbestämmelser föreskriver enhetliga förfaranden för arbetstagarnas medverkan.

1.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att snarast, och på grundval av artikel 50.1 och 50.2 g i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, läga fram ett förslag till direktiv om gränsöverskridande flyttning av ett bolags säte i enlighet med de detaljerade rekommendationer som bifogas.

2.

Europaparlamentet konstaterar att rekommendationerna står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna och subsidiaritetsprincipen.

3.

Europaparlamentet anser att det begärda förslaget inte får några ekonomiska konsekvenser.

4.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och bifogade detaljerade rekommendationer till kommissionen och rådet samt till medlemsstaternas parlament och regeringar.

20.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 239/23

—

med beaktande av artikel 214 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avseende humanitärt bistånd,

—

med beaktande av budgetförordningen (1) och dess tillämpningsföreskrifter (2),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1257/96 av den 20 juni 1996 om humanitärt bistånd (3),

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner av den 27 september 2011 om förstärkning av den europeiska insatskapaciteten vid katastrofer: civilskyddets och det humanitära biståndets roll (4), av den 19 januari 2011 om situationen i Haiti ett år efter jordbävningen – humanitärt bistånd och återuppbyggnad (5), av den 10 februari 2010 om den jordbävning som nyligen drabbade Haiti (6), av den 29 november 2007 om proklamationen av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd och av den 18 januari 2011 om genomförandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd: en halvtidsöversyn av dess handlingsplan och den fortsatta inriktningen (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 5 maj 2010 om ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2008 (8) och av den 10 maj 2011 för budgetåret 2009 (9),

—

med beaktande av revisionsrättens årsrapporter om budgetgenomförandet för budgetåret 2008 (10) och budgetåret 2009 (11) samt institutionernas svar,

—

med beaktande av revisionsrättens särskilda rapporter nr 3/2006 om Europeiska kommissionens humanitära bistånd efter tsunamin, nr 6/2008 om Europeiska kommissionens återanpassningsstöd efter tsunamin och orkanen Mitch, nr 15/2009 om EU-stöd som genomförs via FN-organisationer: beslutsfattande och övervakning och nr 3/2011 om effektiviteten och ändamålsenligheten i EU-bidrag som kanaliseras genom FN-organisationer i konfliktdrabbade länder,

—

med beaktande av verksamhetsberättelserna och årsberättelserna för budgetåren 2009 och 2010 från generaldirektoratet för humanitärt bistånd och civilskydd (Echo) och deras bilagor,

—

med beaktande av årsrapporten om politiken för humanitärt bistånd och dess genomförande under 2009 (COM(2010)0138) och det åtföljande arbetsdokument från kommissionens avdelningar (SEK(2011)0398),

—

med beaktande av årsrapporten om Europeiska unionens politik för humanitärt bistånd och civilskydd och dess genomförande under 2010 (COM(2011)0343) och arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar (SEK(2011)0709),

—

med beaktande av det finansiella och administrativa ramavtalet mellan Europeiska kommissionen och FN,

—

med beaktande av ramavtalet om partnerskap mellan kommissionen och humanitära organisationer,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från budgetkontrollutskottet och yttrandet från utskottet för utveckling (A7-0444/2011), och av följande skäl:

A.

De humanitära katastroferna har ökat betydligt både i antal, frekvens, omfattning och allvarsgrad, och påverkar fler delar av världen.

B.

EU:s ledande globala roll som humanitär aktör och de allt fler och allt oftare förekommande ingripandena inom och utanför EU, tillsammans med de nuvarande budgetbegränsningarna, visar att det är viktigt att ha en sund ekonomisk förvaltning som bygger på principerna om ekonomi, effektivitet och ändamålsenlighet.

C.

De stora katastroferna i Haiti och Pakistan har återigen visat att de instrument som står till EU:s förfogande för att göra insatser vid katastrofer måste förbättras i fråga om effektivitet, snabbhet och samordning.

1.

Europaparlamentet noterar GD Echos beslutsamhet och de åtgärder som vidtagits för att förbättra effektiviteten och ändamålsenligheten i EU:s humanitära bistånd.

2.

Europaparlamentet påminner om att Europeiska revisionsrätten i sina verksamhetsberättelser är av den åsikten att de allmänna förhandskontrollerna, övervaknings- och tillsynssystemen, efterhandsrevisionerna och funktionerna för internrevision inom Echo generellt är effektiva. Parlamentet understryker emellertid att det finns utrymme för förbättringar på alla dessa områden.

3.

Europaparlamentet noterar att förbindelserna mellan Echo och de icke-statliga organisationer som är dess partner styrs av partnerskapsavtalet, medan den metod som används för budgetens genomförande är direkt central förvaltning.

4.

Europaparlamentet välkomnar den ökade flexibilitet och effektivitet som möjliggjorts av partnerskapsavtalet 2008 i jämförelse med partnerskapsavtalet 2005, till exempel ett mer resultatorienterat arbetssätt, införande av A- och P-kontrollmekanismerna och ökad förenkling och färre oklarheter till följd av införda riktlinjer. Parlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att förfina de åtgärder som förbättrar effektiviteten i samarbetet med avtalspartnerna i avtalet efter 2012. Parlamentet understryker att det är viktigt att förbättra effektiviteten i samarbetet och minska den alltför betungande förvaltningen för partnerna, samtidigt som en hög nivå av ansvarsskyldighet och öppenhet säkerställs.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förbättra metoder och praxis för att bedöma om en möjlig partner är kvalificerad för avtalet. Parlamentet påminner om att erfarenheterna före ingåendet av avtalet 2008 visar att den första bedömningen till förmån för partner enligt P-kontrollmekanismen, grundat på tillförlitligheten i deras interna kontrollsystem och finansiella soliditet, var alltför optimistisk. Parlamentet konstaterar att partner enligt P-kontrollmekanismen, efter att ha beviljats denna status på basis av en första bedömning, omfattas av en mindre regelbunden granskning av sina internkontrollsystem och har rätt att använda sina egna upphandlingsförfaranden. Deras åtgärder omfattas inte heller av kontraktsenliga tak för finansiering. Parlamentet påminner om att man som ett resultat av utvärderingen enligt 2008 års avtal blev tvungen att nedgradera många av dem till A-partnerstatus, det vill säga underställa dem A-kontrollmekanismen.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att de brister som uppdagas genom regelbundna granskningar av partnernas system åtgärdas av dem inom lämplig tid och att nödvändiga åtgärder vidtas om så inte sker. Parlamentet påminner om att de externa revisorerna måste fortsätta att förbättra kvaliteten i sina rekommendationer till partnerna, och utforma deras specifika strukturer så att de kan accepteras och genomföras. Parlamentet understryker att dokumenteringen av bedömningen av förslag till humanitära åtgärder behöver harmoniseras och standardiseras ytterligare för att möjliggöra en övergripande jämförelse.

7.

Europaparlamentet anser att det tack vare de befintliga revisions- och kontrollmekanismerna finns större ansvarsskyldighet när det gäller utvärdering av effektivitet och ändamålsenlighet för partner i ramavtalet om partnerskap än för FN-partner. Parlamentet påpekar emellertid att en internationell organisation såsom FN inte kan jämföras med partner i ett ramavtal om partnerskap.

8.

Europaparlamentet noterar att förbindelserna mellan Echo och dess FN-partner styrs av det finansiella och administrativa ramavtalet, medan förbindelserna med Röda korset-familjen och Internationella organisationen för migration styrs av ramavtalet för partnerskap för internationella organisationer. Parlamentet påminner om att den metod som använts för budgetens genomförande i båda fallen har varit gemensam förvaltning.

9.

Europaparlamentet påpekar att villkoren för och genomförandet av styrningen och efterkontrollen av EU-medel under gemensam förvaltning har visat sig ha allvarliga brister. Parlamentet uppmanar kommissionen att avtala, särskilt med FN-organen, om de åtgärder som krävs för att man ska kunna lita på det revisionsarbete som utförs av FN-organ, och att förstärka och förbättra den visshet som uppnås genom de befintliga kontrollerna, inklusive verifikationer.

10.

Europaparlamentet påminner om att de EU-medel som förmedlas via FN och internationella organisationer enligt förslagen i den pågående översynen av budgetförordningen ska förvaltas enligt bestämmelserna för indirekt förvaltning.

11.

Europaparlamentet betonar att kraven på kontroll för indirekt förvaltning av EU-medlen måste vara lika stränga som de krav som gäller för delad förvaltning. Parlamentet insisterar på att samma nivå av ansvarsskyldighet ska införas för indirekt förvaltning av EU-medel av Echo-partner som den nivå som anges i artikel 57.5 i kommissionens förslag om budgetförordningen. Parlamentet betonar att det är mycket viktigt att ha tillgång till Echo-partnernas revisionsberättelser för att kunna kontrollera att åtgärder finansierade via EU:s budget genomförs enligt principen med sund ekonomisk förvaltning.

12.

Europaparlamentet kräver att revisionsresultaten i god tid görs tillgängliga för den myndighet som ska bevilja ansvarsfrihet, utan att detta påverkar revisionsrättens eller Olafs befogenheter.

13.

Europaparlamentet beklagar FN-rapporternas generella karaktär och deras otillräckliga information om resultat. Parlamentet påpekar att FN-rapporterna, beroende på FN:s princip om samordnad granskning och beroende på att kommissionens möjlighet till kontroller är begränsad till verifikationer och övervakning, dock är en viktig källa till information för att säkerställa ansvarsskyldighet och öppenhet.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att FN-rapporterna innehåller tillräcklig information om resultaten – det vill säga effekten och utfallet – av projekt inom rapporteringsperioden. Parlamentet betonar att mätbara resultat och indikatorer på påverkan måste ingå i rapporteringskraven. Parlamentet beklagar det faktum att över 70 procent av Echos svar till revisionsrättens frågeformulär för dess särskilda rapport nr 15/2009 visar att FN-rapporter var försenade, och uppmanar kommissionen att redogöra för den senaste situationen i detta hänseende.

15.

Europaparlamentet påpekar att det finns meningsskiljaktigheter mellan kommissionen och undertecknarna av det finansiella och administrativa ramavtalet om tolkningen av avtalets verifikationsklausul, särskilt vad gäller frågan om genomförandet av kontroller. Parlamentet välkomnar införandet av standardbehörighetsregler för verifikationer i juli 2009 som ett sätt att ge ytterligare vägledning om och klargörande av verifikationsklausulens användning. Parlamentet påminner om att det enligt de senaste resultaten från Echos externa revisionssektor och Europeiska revisionsrätten inom ramen för den årliga revisionsförklaringen finns utrymme för ytterligare förtydliganden om de avtalade behörighetsreglerna och verifikationsklausulen.

16.

Europaparlamentet konstaterar att den externa revisionstjänsten knappt dragit någon fördel alls av det ökade antalet anställda vid GD Echos huvudkontor under 2010 (en ökning från 247 till 289 anställda).

17.

Europaparlamentet beklagar de svårigheter Europeiska revisionsrätten har mött i arbetet med att få fram information om de åtgärder som utförts av FN-partner. Parlamentet påminner om att EU, och därmed Europeiska revisionsrätten, enligt verifikationsklausulen i det finansiella och administrativa ramavtalet får genomföra finansiella kontroller på plats, och att FN måste tillhandahålla all relevant finansiell information. Parlamentet betonar att FN måste ge Europeiska revisionsrätten den nödvändiga tillgången till information och därmed uppfylla kraven i det finansiella och administrativa ramavtalets verifikationsklausul.

18.

Europaparlamentet välkomnar de positiva resultaten av diskussionerna med Världslivsmedelsprogrammet (WFP) och FN:s barnfond (Unicef), vilka ledde till att WFP och Unicef ändrade sina regler för att göra sina internrevisionsrapporter tillgängliga för GD Echo. Parlamentet uppmanar GD Echo att omgående genomföra liknande förhandlingar med de andra FN-organen för att säkerställa enkel och obyråkratisk tillgång till deras internrevisionsrapporter. Parlamentet uppmanar kommissionen att var sjätte månad informera de ansvariga utskotten i Europaparlamentet om läget i förhandlingarna. Parlamentet betonar att alla internrevisionsrapporter ska göras tillgängliga för kommissionen elektroniskt och inte bara hos de berörda FN-organen.

19.

Europaparlamentet påminner om att diskussioner inleddes med WFP 2010 med syftet att etablera en gemensam metod som WFP kan använda för att genomföra revisioner av EU-finansierade projekt. Parlamentet uppmanar kommissionen att utföra denna åtgärd och att genomföra liknande förhandlingar med övriga FN-partner.

20.

Europaparlamentet välkomnar det aktuella arbetet i arbetsgruppen ”Ansvarsskyldighet för och revision av katastrofrelaterat bistånd”, som har inrättats i samband med den internationella organisationen för högre revisionsorgan (Intosai) och under ledning av en ledamot i Europeiska revisionsrätten. Parlamentet påminner om att de två huvudmålen är i) att upprätta riktlinjer och bästa praxis för att slutligen skapa en enda integrerad rapporteringsmodell och ii) att upprätta riktlinjer och bästa praxis för revision av katastrofrelaterat bistånd.

21.

Europaparlamentet anser att detta är ett viktigt steg framåt för att hantera svårigheterna med öppenhet och ansvarsskyldighet i samarbete med FN och andra internationella organisationer. Parlamentet uppmuntrar arbetsgruppen att slutföra sin uppgift inom den fastställda tidsramen.

22.

Europaparlamentet påpekar att det efter avslöjandet av den nordkoreanska regeringens missbruk av FN-medel för humanitära ändamål och utveckling i slutet av 2006 har funnits en allmän kritik av den bristande öppenheten, ansvarsskyldigheten, effektiviteten och ändamålsenligheten i FN:s hantering av medel. Parlamentet beklagar att inga betydande FN-reformer som rör öppenhet och ansvarsskyldighet ännu har genomförts. Parlamentet betonar att EU:s medlemsstater måste visa större politisk vilja, beslutsamhet och sammanhållning för att främja reformen och säkerställa större ansvarsskyldighet. Parlamentet uppmanar EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik att prioritera denna fråga och ta på sig en förmedlande roll.

23.

Europaparlamentet erkänner fördelarna med att DG Echo med sina samarbetspartner kartlägger nya metoder för tillhandahållande av medel. Parlamentet uppmanar samtidigt till respekt för den mångfald av aktörer som deltar i finansieringen och genomförandet av europeiska humanitära program (FN, Internationella röda korset, Röda halvmånen och frivilligorganisationer), med hänsyn till att katastrofer ofta är transnationella och kräver multilaterala och samordnade insatser. Parlamentet stöder det arbete som görs för att stärka de lokala aktörernas kapacitet och för att öka förmågan att göra snabba bedömningar och ingripanden på fältet via GD Echos kontor och lokalt utplacerade experter.

24.

Europaparlamentet påpekar att en noggrann och sammanhängande behovsanalys är en grundläggande förutsättning för att humanitärt bistånd ska kunna genomföras effektivt. Parlamentet konstaterar att det humanitära bistånd som hanteras av Echo tack vare den globala behovsbedömningen och bedömningen av bortglömda kriser uppfyller det grundläggande kravet att vara helt behovsbaserat. Parlamentet betonar att kommissionen måste fortsätta att delta i debatten om att uppnå en bättre samordnad och sammanhållen behovsanalys. Parlamentet välkomnar dialogen mellan kommissionen och FN om detta.

25.

Europaparlamentet uppmärksammar att DG Echos samarbetspartner uppvisar en hög kvalitet på sitt arbete tack vare en effektiv urvalsmetod, särskilt genom ramavtal om partnerskap och utarbetandet av normer och förfaranden på det humanitära området. Parlamentet understryker även att den effektiva kontrollen av anslagsutnyttjandet inom ramen för de granskningar som privata byråer gjort av samarbetspartnerna är av grundläggande betydelse och bidrar till att ge den humanitära sektorn legitimitet. Parlamentet är emellertid angeläget om att bevara mångfalden av samarbetspartner och trygga små och medelstora frivilligorganisationers tillgång till anslag, och konstaterar därför att de administrativa förfarandena för tillgång till medel är komplexa och de administrativa kostnaderna alltför höga, vilket är mycket kostsamt för frivilligorganisationerna, och att granskningarna försvåras på grund av brist på personalresurser. Parlamentet efterlyser en anpassning av de utnyttjade verktygen till de särskilda kraven inom sektorn för humanitärt bistånd och till de lokala behoven, i syfte att fokusera det humanitära biståndet på lämpligt sätt och se till att samordningen av olika närvarande biståndsorganisationers åtgärder inleds i ett tidigt skede.

26.

Europaparlamentet välkomnar GD Echos insatser för att främja tillämpningen av innovativa metoder, såsom metoder som bygger på kontantprincipen (cash-based approach), särskilt ovillkorliga betalningar avsedda för de mest utsatta grupperna. Parlamentet konstaterar att dessa metoder, genom utnyttjande av lokala marknader, kan vara mer effektiva och inte alltid behöver innebära en högre förvaltningsrisk än naturaförmåner. Parlamentet uppmuntrar därför GD Echo att fortsätta att utveckla metoder som bygger på kontantprincipen och att uppmana sina samarbetspartner att följa dessa metoder.

27.

Europaparlamentet påminner om slutsatserna efter de tre omgångarna huvudkontorsrevisioner som utfördes av Echos externa revisionssektor om arten av och stabiliteten i de finansiella relationerna mellan Echo och dess partner, enligt vilka medel som gjorts tillgängliga av kommissionen i huvudsak har använts med rimlig omsorg och enligt gällande regler och bestämmelser.

28.

Europaparlamentet noterar att de flesta av de rekommendationer som gavs efter den externa revisionssektorns huvudkontorsrevisioner av partner i ramavtalet om partnerskap avser dessa partners upphandlingsregler. Parlamentet riktar uppmärksamhet på ett av huvudresultaten i huvudkontorsrevisionerna, enligt vilket inte alla partner i ramavtalet om partnerskap (som omfattas av både A- och P-kontrollmekanismen) tillämpar förfaranden som helt stämmer överens med principerna i bilaga 4 i 2008 års ramavtal om partnerskap. Parlamentet noterar att det finns problem som har att göra med tillhandahållandet av fullständig upphandlingsdokumentation och införandet av mer väldokumenterade och stabila upphandlingsförfaranden.

29.

Europaparlamentet noterar att följande problem måste åtgärdas av partnerna i ramavtalet om partnerskap: De måste skapa lämpliga mekanismer för intern kontroll, förbättra sina system för fördelning av finansiella kostnader och göra dem tydligare, åtgärda brister i sina bokföringssystem och i ledningens efterlevnad av kvalitetsstandarder, införa en riskhanteringsprocess för hela organisationen och öka medvetenheten om risken för bedrägerier och korruption.

30.

Europaparlamentet noterar att Echo-partner kan anlita genomförandepartner för uppgiften att utföra åtgärder för att stödja humanitära verksamheter. Parlamentet beklagar ramavtalspartnernas brist på lämpliga förfaranden samt tillsyn och lämplig styrning av sina genomförandepartner. Parlamentet uppmanar med anledning av detta kommissionen att åtgärda detta problem, med tanke på den risk det kan innebära i fall av bedrägeri, den bristande tillgången till bakomliggande dokument och det faktum att Echo inte har några mekanismer för att identifiera de genomförandepartner som är underleverantörer.

31.

Europaparlamentet anser att en av grundförutsättningarna för att de humanitära insatserna ska kunna hålla hög kvalitet och kunna genomföras snabbt, särskilt vid långvariga kriser, är att man på ett effektivt och fortlöpande sätt engagerar mottagarna i planeringen och förvaltningen av biståndet. Parlamentet påpekar att det i många fall inte finns några formella mekanismer för att mottagaren ska kunna lämna in klagomål/synpunkter till den berörda partnern eller tydliga regler för skydd av uppgiftslämnare. Parlamentet betonar att detta är en viktig åtgärd för att förbättra ändamålsenligheten och ansvarsskyldigheten och för att förhindra eventuellt missbruk av biståndsmaterial. Parlamentet uppmanar GD Echo att införa sådana mekanismer utan dröjsmål.

32.

Europaparlamentet påminner om den externa revisionssektorns rekommendation, enligt vilken en bättre övervakning vid och efter tilldelningen bör göras av personal som inte deltar i själva förfarandet, för att bedöma om man genom behovsanalysen har identifierat alla behov och om dessa behov har tillgodosetts. Parlamentet uppmanar kommissionen att handla i enlighet med lärdomarna från dessa övervakningsaktiviteter.

33.

Europaparlamentet påminner om yttrandet från Europeiska revisionsrätten i dess särskilda rapport 15/2009, där det sades att de strategiska och rättsliga kraven för att välja en partner på ett objektivt och öppet sätt inte i tillräcklig utsträckning omsätts i konkreta kriterier för att stödja beslutsfattandet i fallet med FN-partner. Parlamentet uppmanar kommissionen att systematiskt genomföra och dokumentera formella utvärderingar för jämförelse av FN:s respektive andra partners mekanismer för biståndsgivning.

34.

Europaparlamentet noterar att kommissionen utöver sitt bidrag till indirekta kostnader (upp till sju procent av budgeten för en verksamhet), det vill säga kostnader som inte är direkt relaterade till genomförandet av ett visst projekt, finansierar en mängd olika kostnader som är direkt relaterade till projektet (direkta kostnader), bland annat stödkostnader för lokala kontor, personal och transporter som är direkt relaterade till verksamheter. Parlamentet påpekar att nivåerna för stödkostnader, till exempel transporter, lagring och hantering (till exempel för livsmedelsbistånd) varierar kraftigt. Parlamentet konstaterar att detta kan ha landsspecifika orsaker beroende på omständigheterna, men påpekar att det också kan orsakas av ett behov att rationalisera verksamheten för att bli mer kostnadseffektiv. Parlamentet föreslår att kommissionen bedömer nivån för stödkostnader i förhållande till ett normalt intervall eller riktmärke för typen av berörda projekt, för att fastställa om den är rimlig.

35.

Europaparlamentet betonar att vid sidan av grundläggande villkor som erfarenhet och expertkunskaper, tidigare resultat, samordning, dialog och snabbhet, måste kostnadseffektivitet också vara ett viktigt villkor för valet av partner. Parlamentet välkomnar det faktum att Echo för närvarande arbetar med utvecklingen av ett system för jämförelse av kostnader (”Cost Observed for Results”) baserat på jämförbara enhetskostnader. Parlamentet betonar vikten av att använda informationen från detta verktyg för att analysera kostnadseffektiviteten i projektförslag.

36.

Europaparlamentet uppmärksammar GD Echos återkommande budgetförstärkningar, antingen genom utnyttjande av reserven för katastrofbistånd eller genom överföringar från andra budgetposter inom EUF:s budgetpost för bistånd till tredje länder. Parlamentet anser att budgetförstärkning är en strukturbetingad fråga. Parlamentet betonar behovet av att utarbeta realistiska budgetar, i vilka medel anslås för naturkatastrofer eller humanitära insatser på grundval av bekräftade erfarenheter från tidigare års utgifter.

37.

Europaparlamentet understryker att Europeiska unionen måste stärka sin kapacitet att reagera på det ökade antalet stora naturkatastrofer. Parlamentet påminner därför om att man sedan flera år tillbaka efterlyst en mer realistisk budget för humanitärt bistånd i syfte att undvika den kroniska underfinansieringen av de berörda budgetposterna och för att kunna garantera en finansieringsmarginal under hela budgetåret, samt för att bevara en konsekvent balans mellan finansieringen av åtgärder avsedda att förebygga humanitära katastrofer och åtgärder avsedda att snabbt reagera på nödsituationer, oavsett om de orsakats av naturen eller människan.

38.

Europaparlamentet välkomnar det meddelande som Europeiska kommissionen nyligen lagt fram om den fleråriga budgetramen för 2014–2020, i vilket man förutser en ökning av budgeten för instrumentet för humanitärt bistånd på 6,4 miljarder EUR för denna period (dvs. ett årligt genomsnitt på 915 miljoner EUR jämfört med 813 miljoner EUR för perioden 2007–2013). Parlamentet konstaterar även med tillfredsställelse att reserven för katastrofbistånd för samma period ökats till 2,5 miljarder EUR och att det föreslagits att oanvända belopp i reserven ska föras över till nästa år, och uppmanar kommissionen att se till att dessa anslag även i fortsättningen i huvudsak avsätts för akuta humanitära behov.

39.

Europaparlamentet begär att EU:s budget ska stödja åtgärder som syftar till att förutse katastrofer, förbereda sig för, förebygga och snabbare reagera på katastrofer samt gör det möjligt att mer flexibelt vidta utvecklingsåtgärder för att ta sig ur krissituationer. Parlamentet beklagar att de konkreta framstegen när det gäller kopplingen mellan katastrofbistånd, rehabilitering och utveckling fortfarande är begränsade, trots det allt större antalet politiska åtaganden under de senaste åren.

40.

Europaparlamentet begär därför att ytterligare medel ska tas i bruk och förvaltas bättre för att trygga ett fortsatt bistånd under övergångsperioder från katastrofbistånd till utvecklingsbistånd, och att man i större utsträckning fokuserar på flexibilitet och komplettering när det gäller befintliga finansiella instrument, särskilt landstrategidokument och regionala strategidokument inom ramen för Europeiska utvecklingsfonden och instrumentet för utvecklingssamarbete. Som prioriterade områden inom ramen för befintliga finansieringsmekanismer efterlyser parlamentet framför allt barnomsorg, men även omsorg om gravida kvinnor och småbarnsmödrar när det gäller att ordna med livsmedel, kläder, evakuering och transport samt sjukvård i syfte att undvika oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar.

41.

Europaparlamentet rekommenderar att denna tillfälliga återuppbyggnadsorienterade fas mellan katastrof- och utvecklingsbistånd i första hand ska inriktas på kapacitetsuppbyggnad inom lokala institutioner och en omfattande medverkan av lokala frivilligorganisationer och föreningar i planerings- och genomförandefaserna i syfte att främja och bygga upp grunden för effektiva humanitära utvecklingsprogram av hög kvalitet.

42.

Europaparlamentet anser att de Echo-finansierade åtgärderna är tillräckligt transparenta. Parlamentet erkänner vikten av åtgärder för att säkerställa synlighet när det gäller att garantera ansvarsskyldighet och bidra till att minska risken för dubbelfinansiering. Parlamentet betonar att detta inte får bli ett sätt för humanitära organisationer att marknadsföra sina respektive varumärken och inte bör leda till att man tävlar i synlighet i stället för att tillgodose mottagarnas verkliga behov.

43.

Europaparlamentet anser att konsortiernas allt större roll kan ha en positiv inverkan genom att de humanitära åtgärderna blir mer omfattande och samordningen förbättras. Parlamentet uppmanar kommissionen att ge tydligare riktlinjer för att garantera tydligheten och se till att konsortierna inte inverkar negativt på mångfalden bland de icke-statliga organisationerna, särskilt de små och medelstora organisationerna.

44.

Europaparlamentet påpekar vikten av att knyta samman bistånd, återanpassning och utveckling för att stärka anknytningen mellan bistånd, återhämtning och utveckling och säkerställa en smidig övergång från humanitärt bistånd till utvecklingsbistånd. Parlamentet betonar att mycket arbete ännu återstår för att förbättra samordningen, effektiviteten, ändamålsenligheten och enhetligheten i sammanknytningen av katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbiståndet.

45.

Europaparlamentet välkomnar att GD Echo främjar katastrofriskreducering genom Dipechoprogrammet och som en del av de humanitära åtgärderna.

46.

Europaparlamentet uppmanar GD Echo att närmare inrikta sig på hållbarheten i de humanitära åtgärderna. Parlamentet uppmanar Echo och andra berörda avdelningar vid kommissionen att lägga större tonvikt vid katastrofriskreduceringen och katastrofberedskapen, och stärka den riskutsatta befolkningens återhämtningsförmåga genom kapacitetsuppbyggnads-, utbildnings- och upplysningsåtgärder samt inrättande av effektiva system för tidig varning i länder där katastrofer ofta inträffar och länder som drabbats av kriser, så att de kan reagera på lämpligt sätt.

47.

Europaparlamentet anser att lyhördhet för och kunskaper om kulturer är en mycket viktig faktor för ett effektivt genomförande av humanitära hjälpinsatser. Parlamentet betonar till exempel att de produkter som delas ut vid humanitära insatser måste vara lämpliga och acceptabla för lokalbefolkningen.

48.

Europaparlamentet uppmanar GD Echo att noga överväga de möjliga negativa effekterna av humanitärt bistånd. Parlamentet påpekar att exempelvis ett för stort livsmedelsbistånd kan hämma den lokala livsmedelsproduktionen och inverka negativt på de lokala marknaderna, och på så sätt äventyra livsmedelstryggheten på lång sikt.

49.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa bättre sammanhållning och komplettering mellan det humanitära biståndet och utvecklingsbiståndet både på den politiska nivån och i praktiken.

50.

Europaparlamentet anser att den nuvarande akuta livsmedelskrisen på Afrikas horn också är en tragisk följd av bristande samstämmighet och komplementaritet i det internationella humanitära biståndet och utvecklingsbiståndet. Parlamentet påpekar att detta till skillnad från naturkatastrofer har varit en sakta framväxande kris som gradvis har eskalerat till en humanitär katastrof. Parlamentet påminner om att torka och livsmedelsbrist dessvärre är av kronisk natur på Afrikas horn. Parlamentet beklagar det faktum att det trots denna verklighet och de enorma insatser för utvecklingsbistånd som har gjorts i regionen de senaste årtiondena inte finns några tydliga tecken på att de lokala jordbrukarnas självförsörjningsgrad skulle ha förstärkts, vilket skulle ha tryggat hållbarhet.

51.

Europaparlamentet beklagar att 2010 kommer att bli ihågkommet som året för två stora katastrofer: den förödande jordbävningen i Haiti med efterföljande koleraepidemi och de exempellöst omfattande översvämningarna i Pakistan.

52.

Europaparlamentet noterar att Echo under 2010 tilldelade 122 miljoner euro till Haiti och 150 miljoner euro till Pakistan, och att Echos humanitära insats i Pakistan var den största biståndsinsats som någonsin genomförts under ett enskilt år.

53.

Europaparlamentet inser att omfattningen av katastroferna och de inneboende svårigheterna, bland annat problem med fysisk tillgång och säkerhet, gjorde förhållandena extremt komplexa. Parlamentet påpekar att båda katastroferna uppdagade liknande problem.

54.

Europaparlamentet påpekar att en effektiv internationell samordning är en nödvändig förutsättning för effektiviteten och ändamålsenligheten i det humanitära biståndet, och erkänner mervärdet och det nödvändiga i att samverka med FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (Ocha) under humanitära biståndsinsatser.

55.

Europaparlamentet noterar att kommissionen ger Ocha ett betydande stöd. Parlamentet beklagar det faktum att erfarenheterna från Haiti och Pakistan visade på Ochas för närvarande otillräckliga samordningsförmåga. Parlamentet betonar att Ochas möjligheter att fullgöra sin samordnande uppgift undergrävdes av låg kapacitet, bristfällig behovsanalys och endast delvis funktionsdugliga elektroniska verktyg för att bearbeta informationen.

56.

Europaparlamentet noterar att kommissionen har gett FN betydande stöd för dess arbete med att utveckla och genomföra klustersystemet. Parlamentet betonar att båda katastroferna visade att mycket arbete ännu återstår för att förbättra dess effektivitet, ändamålsenlighet och samordning, och för att stärka ansvarstagandet och ansvarsskyldigheten.

57.

Europaparlamentet påpekar att kommissionen inte gav parlamentets föredragande de slutliga redogörelserna och ekonomiska rapporterna från Echos partner om genomförandet av humanitära åtgärder efter katastroferna i Haiti och Pakistan 2010, på grund av att de innehöll känslig information om Echos partner. Parlamentet understryker att det måste få tillgång till sådana rapporter, eller åtminstone till huvudsakliga fakta om effektiviteten och ändamålsenligheten i genomförandet av åtgärderna, för att kunna bedöma om de har genomförts i enlighet med principen om sund ekonomisk förvaltning.

58.

Europaparlamentet påpekar att budgetkontrollutskottet kommer att sända en delegation till Haiti till följd av de problem som rapporterats i samband med stödet till detta land.

59.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta upp de frågor som rör FN till diskussion med de ansvariga FN-organen.

60.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

20.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 239/32

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 4 februari 2011 om det offentliga samrådet avseende en enhetlig EU-strategi för möjligheter till kollektiv prövning (”Towards a Coherent European Approach to Collective Redress” (SEK(2011)0173)),

—

med beaktande av utkastet till styrdokument med titeln ”Quantifying harm in actions for damages based on breaches of Article 101 or 102 of the Treaty on the Functioning of the European Union” (skadeberäkning vid olika fall av skadeståndstalan som väcks på grund av brott mot artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget), offentliggjort av kommissionen i juni 2011,

—

med beaktande av direktiv 2009/22/EG om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (1),

—

med beaktande av samrådsdokumentet för diskussion om uppföljningen av grönboken om kollektiva prövningsmöjligheter för konsumenter, offentliggjort av kommissionen 2009,

—

med beaktande av sin resolution av den 26 mars 2009 om vitboken om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler (2),

—

med beaktande av kommissionens grönbok av den 27 november 2008 om kollektiva prövningsmöjligheter för konsumenter (KOM(2008)0794),

—

med beaktande av sin resolution av den 20 januari 2011 om kommissionens rapport om konkurrenspolitiken 2009 (3),

—

med beaktande av kommissionen vitbok av den 2 april 2008 om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler (KOM(2008)0165),

—

med beaktande av Mario Montis rapport av den 9 maj 2010 om en ny strategi för den inre marknaden,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 mars 2007 om EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013: Starkare konsumenter, högre välbefinnande för konsumenterna och ett effektivt konsumentskydd (KOM(2007)0099),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2011 om alternativ tvistlösning i civil-, handels- och familjerättsliga ärenden (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 september 2011 om tillämpning av direktivet om medling i medlemsstaterna, dess inverkan på medlingen och dess utnyttjande i domstolarna (5),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor, utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (A7-0012/2012), och av följande skäl:

A.

På det europeiska rättsområdet måste allmänheten och företagen inte bara åtnjuta vissa rättigheter, utan även kunna hävda dessa på ett verkningsfullt och effektivt sätt.

B.

Det finns nyligen antagen EU-lagstiftning som är utformad för att göra det möjligt för parter i gränsöverskridande fall att antingen genomdriva sina rättigheter (6) eller försöka bilägga tvisterna utanför domstol genom medling (7).

C.

Fördelarna med alternativ tvistlösning är odiskutabla, och alla unionsmedborgare måste även fortsättningsvis ges lika möjligheter till rättslig prövning.

D.

I undersökningen Flash Eurobarometer om konsumenternas inställning till gränsöverskridande handel och konsumentskydd från mars 2011 uppger 79 procent av de tillfrågade EU-konsumenterna att de skulle vara mer benägna att ta strid för sina rättigheter i domstol om de kunde gå samman med andra konsumenter som har samma problem.

E.

Konsumenter som drabbats av en lagöverträdelse och vill väcka enskild talan för att få ersättning möter ofta avsevärda hinder i fråga om tillgänglighet, effektivitet och omkostnader, på grund av de ibland höga rättegångskostnaderna, eventuella psykiska påfrestningar, invecklade och långdragna förfaranden samt bristande information om vilka möjligheter till prövning som finns att tillgå.

F.

Om en grupp av medborgare har drabbats av samma överträdelse utgör kanske inte individuella stämningsansökningar ett effektivt sätt att sätta stopp för olagliga metoder eller få ersättning, särskilt om den enskilda förlusten är liten i jämförelse med rättegångskostnaderna.

G.

I vissa medlemsstater anses inte de befintliga instrument som utformats på EU-nivå för konsumenternas prövningsmöjligheter och genomdrivande av deras rättigheter allmänt sett ha gett tillfredsställande resultat, eller också är mekanismerna inte tillräckligt välkända, vilket leder till en begränsad användning av dem.

H.

Integreringen av EU:s marknad, och den därav följande ökningen av gränsöverskridande verksamhet, belyser behovet av en konsekvent, EU-omfattande strategi för hanteringen av de fall då konsumenter inte får någon ersättning på grund av att de förfaranden för kollektiv prövning av ersättningsanspråk som har införts i flera medlemsstater inte ger utrymme för gränsöverskridande lösningar.

I.

Nationella myndigheter och EU-myndigheter spelar en avgörande roll för att verkställa EU:s lagstiftning, och enskildas möjligheter att göra denna gällande bör bara vara komplement till, och inte en ersättning för, offentliga verkställighetsåtgärder.

J.

Offentliga verkställighetsåtgärder kan användas för att sätta stopp för överträdelser och fastställa böter, men de ger inte i sig konsumenterna möjlighet att få ersättning för skada som de lidit.

K.

Att slå samman anspråk i ett enda förfarande för kollektiv prövning, eller att låta en representativ enhet eller organisation föra fram ett sådant anspråk i allmänhetens intresse, skulle kunna förenkla processen och minska kostnaderna för alla inblandade parter.

L.

Ett system med kollektiv prövning skulle vara användbart för att komplettera det individuella rättskyddet, men det kan inte ersätta det.

M.

Kommissionen måste följa subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna med avseende på alla förslag som inte tillhör unionens exklusiva behörighet.

1.

Europaparlamentet välkomnar det ovannämnda övergripande samrådet och betonar att de som drabbas av olagliga metoder – såväl allmänhet som företag – måste ha möjlighet att begära ersättning för den förlust eller skada de lidit, särskilt om det rör sig om spridda skador där kostnadsrisken kanske inte står i proportion till skadorna.

2.

Europaparlamentet noterar de ansträngningar som Högsta domstolen i USA gjort för att begränsa ohemul klagan och missbruk av det amerikanska systemet med grupptalan (8) och betonar att EU måste undvika ett system med grupptalan som liknar det amerikanska eller något annat system som inte följer europeiska rättstraditioner.

3.

Europaparlamentet välkomnar medlemsstaternas ansträngningar för att stärka rättigheterna för dem som drabbats av olagliga metoder, genom att införa eller planera att införa lagstiftning som syftar till att underlätta tillgången till rättslig prövning, samtidigt som man undviker en kultur av rättegångsmissbruk. Parlamentet inser dock också att de nationella systemen för kollektiv prövning skiljer sig vida åt, särskilt i fråga om tillämpningsområde och processuella särdrag, vilket riskerar att försvaga medborgarnas möjligheter att hävda sina rättigheter.

4.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens arbete för att utarbeta en enhetlig EU-strategi för kollektiv prövning och begär att kommissionen i sin konsekvensbedömning visar att det behövs åtgärder på unionsnivå för att förbättra EU:s befintliga regelverk, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, i syfte att göra det möjligt för dem som drabbats av brott mot EU:s lagstiftning att få ersättning för den skada de lidit, vilket skulle bidra till att öka konsumenternas förtroende och få den inre marknaden att fungera smidigare.

5.

Europaparlamentet understryker de möjliga fördelarna med grupptalan i fråga om lägre kostnader och större rättssäkerhet för såväl kärande och svarande som rättsväsendet, genom att parallella rättegångar med likartade anspråk kan undvikas.

6.

När det gäller konkurrenssektorn anser Europaparlamentet att offentliga verkställighetsåtgärder är mycket viktiga för att man ska kunna genomföra bestämmelserna i fördragen, fullt ut uppnå EU:s mål och säkerställa kommissionens och de nationella konkurrensmyndigheternas tillämpning av EU:s konkurrenslagstiftning.

7.

Europaparlamentet konstaterar att det för närvarande endast är medlemsstaterna som lagstiftar om nationella regler för att beräkna hur stor ersättning som kan tilldelas. Vidare konstaterar parlamentet att upprätthållandet av den nationella lagstiftningen inte får hindra en enhetlig tillämpning av EU-lagstiftningen.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att noggrant undersöka vilken rättslig grund som är lämplig för eventuella åtgärder på området kollektiv prövning.

9.

Europaparlamentet konstaterar att de mekanismer för kollektiv prövning som är tillgängliga inom EU inte har lett till orimliga ekonomiska konsekvenser, enligt vad som framgår av de uppgifter som hittills kommit fram, framför allt den studie som genomfördes 2008 på uppdrag av GD Hälso- och konsumentfrågor om utvärdering av ändamålsenligheten och effektiviteten i mekanismerna för kollektiv prövning i EU.

10.

Europaparlamentet konstaterar att vissa verkställighetsmekanismer för enskilda mål, såsom direktiv 2008/52/EG om vissa aspekter på medling på privaträttens område och förordning (EG) nr 805/2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar, redan nu finns på EU-nivå, och anser att i synnerhet förordning (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande ger möjligheter till rättslig prövning, genom att gränsöverskridande tvister förenklas och kostnaderna sänks i mål där ersättningskraven gäller belopp på mindre än 2 000 euro. Parlamentet konstaterar dock att denna lagstiftning inte är utformad för att ge en ändamålsenlig tillgång till rättslig prövning i mål där ett stort antal drabbade lidit likartad skada.

11.

Europaparlamentet menar att rättskipning genom domstolsförelägganden spelar en viktig roll för att skydda de rättigheter som allmänheten och företagen åtnjuter enligt EU-rätten, och anser att de mekanismer som införts genom förordning (EG) nr 2006/2004 om konsumentskyddssamarbete (9), liksom genom direktiv 2009/22/EG om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen, kan förbättras väsentligt i syfte att främja samarbete och rättskipning genom domstolsförelägganden i gränsöverskridande fall.

12.

Europaparlamentet anser att det särskilt inom miljösektorn behövs förbättrad rättskipning genom domstolsförelägganden och uppmanar kommissionen att utreda möjligheterna att utvidga användningen av förelägganden till denna sektor.

13.

Europaparlamentet anser att domstolsförelägganden bör inriktas på skyddet av både det enskilda intresset och det allmänna, och manar till försiktighet när man utökar tillgången till rättslig prövning för organisationer, eftersom organisationer inte bör få det lättare att få sin sak prövad än enskilda personer.

14.

Därför uppmanar Europaparlamentet kommissionen att stärka och effektivisera de befintliga instrumenten, såsom direktiv 98/27/EG om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen och förordning (EG) nr 2006/2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen, i syfte att säkerställa lämpliga offentliga verkställighetsåtgärder av konsumenternas rättigheter i EU. Icke desto mindre framhåller parlamentet att varken direktiv 98/27/EG eller förordning (EG) nr 2006/2004 ger konsumenterna möjlighet att få ersättning för skador som de lidit.

15.

Europaparlamentet anser att tillgång till rättvisa genom möjligheter till kollektiv prövning är en processrättslig fråga, och fruktar att illa samordnade EU-initiativ på området kollektiv prövning kommer att leda till en splittring av den nationella processrätten och skadeståndslagstiftningen, vilket i stället för att stärka kommer att försvaga tillgången till rättslig prövning inom EU. Om man efter en ingående behandling bestämmer sig för att en EU-ordning för kollektiv prövning är behövlig och önskvärd, begär parlamentet att alla förslag avseende kollektiv prövning ska ta formen av en övergripande ram med gemensamma principer som ger enhetlig tillgång till rättvisa genom kollektiv prövning inom EU och särskilt, men inte uteslutande, tar upp överträdelser av konsumenternas rättigheter.

16.

Europaparlamentet betonar att man måste ta vederbörlig hänsyn till de enskilda medlemsstaternas rättstraditioner och rättsordningar och förbättra samordningen av god praxis mellan medlemsstaterna. Parlamentet anser att arbetet med en EU-ordning som främjar en effektiv rättskipning för såväl konsumenter som små och medelstora företag inte bör leda till förseningar i antagandet av den övergripande ramen.

17.

Europaparlamentet betonar att en eventuell rättsligt bindande övergripande ram måste omfatta de centrala aspekterna av kollektiv skadeståndstalan. Parlamentet betonar vidare att i synnerhet frågor om processrätt och internationell privaträtt måste tillämpas på grupptalan generellt sett oberoende av vilken sektor som berörs, medan ett begränsat antal regler som rör konsumentskydd eller konkurrenslagstiftning, såsom att beslut som fattats av nationella konkurrensmyndigheter kan få bindande verkan, skulle kunna fastställas i exempelvis separata artiklar eller kapitel i det övergripande instrumentet självt, alternativt i separata rättsliga instrument vid sidan av eller efter antagandet av det övergripande instrumentet.

18.

Europaparlamentet menar att den enskilda skada eller förlust som lidits spelar en central roll för beslutet att väcka talan, eftersom skadan respektive förlusten oundvikligen jämförs med de potentiella kostnaderna för att väcka talan. Därför påminner parlamentet kommissionen om att det behövs en övergripande ram för kollektiv prövning som erbjuder en effektiv och lönsam lösning för alla parter, och anser att man i de nationella processrättsreglerna i medlemsstaterna skulle kunna använda förordning (EG) nr 861/2007 om ett europeiskt småmålsförfarande som en referens för kollektiv prövning i mål där värdet av skadeståndskravet inte överstiger den förordningens räckvidd.

19.

Europaparlamentet anser att en grupptalan inom den övergripande ramen skulle vara som mest fördelaktig i mål där svaranden och de företrädda skadelidande inte har sin hemvist i samma medlemsstat (den gränsöverskridande dimensionen) och när de rättigheter som påstås ha kränkts garanteras av EU-lagstiftning (överträdelser av EU-rätten). Parlamentet efterlyser ytterligare utredning av hur den rättsliga prövningen kan förbättras i fall av sådana brott mot nationell lagstiftning som kan få omfattande gränsöverskridande konsekvenser.

20.

Europaparlamentet upprepar att skyddsåtgärder måste införas inom det övergripande instrumentet, så att man undviker oberättigade anspråk och missbruk av kollektiv prövning och garanterar rättvisa rättegångar. Sådana skyddsåtgärder måste bland annat omfatta följande:

—

För att en organisationstalan ska vara tillåtlig måste det finnas en tydligt identifierad grupp, och gruppens medlemmar måste ha identifierats innan talan väcks.

—

EU-strategin för kollektiv prövning måste bygga på opt-in-principen, som innebär att de drabbade är tydligt identifierade och deltar i förfarandet endast om de uttryckligen anmält att de önskar detta, så att eventuellt missbruk av systemet förhindras. De befintliga nationella systemen måste respekteras i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Kommissionen bör överväga ett system där alla som potentiellt sett är drabbade får relevant information, där varje grupptalan blir mer representativ, där så många drabbade som möjligt kan begära ersättning och där EU-medborgarna garanteras en enkel, ekonomiskt överkomlig och verklig tillgång till rättvisa, så att man motverkar ett överdrivet processande och undviker att samma brott i onödan blir föremål för mer än en enskild talan eller grupptalan. Medlemsstaterna bör inrätta effektiva mekanismer som garanterar att så många drabbade som möjligt informeras och blir medvetna om sina rättigheter och skyldigheter, särskilt om de är bosatta i flera olika medlemsstater, samtidigt som man förhindrar att motpartens anseende lider skada på ett otillbörligt sätt, så att principen om oskuldspresumtion respekteras.

—

Ett system med kollektiv prövning där de drabbade inte identifieras innan domen meddelas måste avvisas eftersom det strider mot många medlemsstaters rättsordningar och kränker rättigheterna för en drabbad person som kanske deltar i ett förfarande utan att veta om det men sedan ändå är bunden av domstolens beslut.

—

Medlemsstaterna bör se till att en domare eller ett motsvarande organ fortsatt har utrymme att efter eget skön genomföra en preliminär tillåtlighetskontroll för varje eventuell grupptalan, för att få bekräftat att kriterier och krav är uppfyllda och att inget hindrar att talan väcks.

—

Medlemsstaterna bör utse organisationer som är kvalificerade att väcka organisationstalan, och det skulle vara till nytta att ha EU-kriterier som tydligt definierar dessa behöriga organisationer. Kriterierna skulle kunna grundas på artikel 3 i direktiv 2009/22/EG om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen, men måste specificeras ytterligare för att säkerställa både att rättegångsmissbruk förhindras och att tillgång till rättvisa garanteras. Kriterierna bör bland annat omfatta de kvalificerade organisationernas ekonomiska och mänskliga resurser.

—

De drabbade måste under alla omständigheter vara fria att välja alternativet att väcka en enskild skadeståndstalan vid en behörig domstol.

—

Den övergripande ramen bör omfatta ersättning endast för den faktiska skada som uppkommit, och straffskadestånd måste förbjudas. I enlighet med grundidén om gottgörelse måste skadestånd tilldömas varje enskild drabbad i proportion till den skada som var och en lidit individuellt. Generellt sett är resultatberoende advokatarvoden ett okänt begrepp i Europa och bör inte ingå i den obligatoriska ramen.

—

En kärande i en grupptalan får inte behandlas förmånligare än en kärande i en enskild talan när det gäller tillgång till bevismaterial från svaranden, och varje kärande måste anföra bevis för sina anspråk. Skyldigheten att lämna ut handlingar till kärande (”discovery”) är för det mesta ett okänt begrepp i Europa och får inte ingå i den obligatoriska ramen.

—

Ingen talan kan väckas utan ekonomisk risk, och medlemsstaterna måste fastställa sina egna regler för kostnadsfördelning enligt vilka tappande part ska ersätta rättegångskostnaderna för den andra parten, så att en situation med utbredda oberättigade anspråk kan undvikas i en EU-omfattande mekanism för kollektiv prövning.

—

Kommissionen får inte ställa upp några villkor eller riktlinjer för finansiering av skadeståndsanspråk, eftersom tredjepartsfinansiering är okänt för de flesta medlemsstaters rättsväsenden, till exempel att man erbjuder en del av det utdömda skadeståndet. Detta hindrar inte medlemsstaterna från att fastställa villkor eller riktlinjer för finansiering av skadeståndsanspråk.

21.

Om kommissionen lägger fram ett förslag till en övergripande ram för kollektiv prövning bör det enligt Europaparlamentet vid behov antas en princip om uppföljningsåtgärder där det fastställs att enskilda personers möjligheter att göra lagen gällande genom kollektiv prövning får verkställas om kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet dessförinnan har fattat ett överträdelsebeslut. Parlamentet konstaterar att införandet av principen om uppföljningsåtgärder i allmänhet inte utesluter möjligheten att vidta både separata åtgärder och uppföljningsåtgärder.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka sätt att öka konsumenternas medvetenhet om vilka möjligheter till kollektiv prövning som står dem till buds och att underlätta samarbetet mellan de enheter som är kvalificerade att väcka grupptalan. Parlamentet framhåller den nyckelroll som konsumentorganisationer och nätverket för europeiska konsumentcentrum (ECC-Net) kan spela för att sprida information till så många som möjligt av dem som drabbats av brott mot EU-rätten.

23.

Europaparlamentet betonar att många av de brott mot EU-rätten som kommissionen pekat på när det gäller EU:s konsumentskyddsregler kräver en förstärkt rättskipning genom domstolsförelägganden (10), samtidigt som parlamentet är medvetet om att det inte räcker med förelägganden när de drabbade har lidit skada och har rätt till ersättning. Parlamentet uppmanar kommissionen att kartlägga den EU-lagstiftning där det är svårt att få skadeståndsanspråk prövade.

24.

Europaparlamentet anser att detta bör göras för att ringa in de områden där den övergripande ramen skulle kunna erbjuda möjligheter till kollektiv skadeståndsprövning vid brott mot sådan lagstiftning, liksom vid brott mot EU:s antitrustlagstiftning. Den berörda EU-lagstiftningen bör förtecknas i en bilaga till det övergripande instrumentet.

25.

Europaparlamentet konstaterar att mekanismer för alternativ tvistlösning ofta är beroende av näringsidkarens samarbetsvilja, och anser att tillgången till ett ändamålsenligt system för rättslig prövning skulle fungera som ett starkt incitament för parterna att komma överens om en lösning utanför domstol, vilket sannolikt skulle göra att ett stort antal rättegångar kan undvikas. Parlamentet ser gärna att system för alternativ tvistlösning inrättas på EU-nivå, så att man snabbt och till låg kostnad kan bilägga tvister, som ett mer attraktivt alternativ än rättegångsförfaranden. Parlamentet föreslår att den domare som gör den preliminära tillåtlighetskontrollen för en grupptalan även bör ha befogenhet att anmoda de berörda parterna att först försöka göra upp i godo gemensamt, innan man väcker en grupptalan i domstol. De kriterier som tagits fram av EU-domstolen (11) bör vara utgångspunkten för fastställandet av denna befogenhet. Parlamentet betonar dock att dessa mekanismer bör förbli endast ett alternativ till rättslig prövning (just som namnet antyder), inte ett föregående krav.

26.

Europaparlamentet betonar att den övergripande ramen bör omfatta regler som förhindrar en rusning till vissa domstolar (”forum shopping”), samtidigt som tillgången till rättslig prövning inte får äventyras. Bryssel I-förordningen bör tas som utgångspunkt när man avgör vilka domstolar som ska ha domsrätt.

27.

Europaparlamentet efterlyser en vidare utredning av hur lagvalsreglerna skulle kunna ändras. En lösning kunde vara att man tillämpar den lag som gäller där majoriteten av de drabbade har sin hemvist, men att de enskilda personerna då fortfarande är fria att välja att inte delta i en grupptalan utan i stället söka prövning individuellt, i enlighet med de allmänna internationella privaträttsliga regler som fastställs i Bryssel I-, Rom I- och Rom II-förordningarna.

28.

Europaparlamentet betonar att kommissionen, efter domstolens dom i mål C-360/09 (Pleiderer), måste se till att den kollektiva prövningen inte äventyrar det konkurrensrättsliga programmet för förmånlig behandling eller tvistlösningsförfarandet.

29.

Europaparlamentet betonar sin rätt att inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet medverka i varje lagstiftningsinitiativ på området för kollektiv prövning, och poängterar att alla förslag måste föregås av en djupgående konsekvensbedömning.

30.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament samt arbetsmarknadens parter på EU-nivå.

20.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 239/39

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006 av den 20 december 2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (1),

—

med beaktande av utkastet till kommissionens förordning om ändring av förordning (EG) nr 1924/2006 vad gäller förteckningen över näringspåståenden,

—

med beaktande av yttrandet av den 13 oktober 2011 från den kommitté som avses i artikel 25 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006,

—

med beaktande av kommissionens riktlinjer för tillämpningen av förordning (EG) nr 1924/2006, som godkändes den 14 december 2007 av den ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna (3),

—

med beaktande av artikel 5a.3 b i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (4),

—

med beaktande av artikel 88.2 och 88.4 b i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Enligt artikel 3 i förordning (EG) nr 1924/2006 får användningen av näringspåståenden och hälsopåståenden inte vara felaktig, tvetydig eller vilseledande.

B.

Enligt artikel 5.2 i förordning (EG) nr 1924/2006 ska det vara tillåtet att använda näringspåståenden och hälsopåståenden endast om genomsnittskonsumenten kan förväntas förstå de gynnsamma effekter som anges i påståendet.

C.

Enligt artikel 9.2 i förordning (EG) nr 1924/2006 ska jämförande näringspåståenden jämföra sammansättningen av livsmedlet i fråga med ett urval livsmedel i samma kategori, inbegripet livsmedel av andra varumärken.

D.

Enligt artikel 7 i förordning (EU) nr 1169/2011 får livsmedelsinformation inte vilseleda konsumenten när det gäller livsmedlets art, egenskaper och utmärkande drag.

E.

Mot bakgrund av de ovan uppräknade principer som styr urvalet av tillåtna näringspåståenden om livsmedel är det nya näringspåståendet ”innehåller nu X % mindre [näringsämne]”, som enligt kommissionens förslag ska föras in i bilagan till förordning (EG) nr 1924/2006, oförenligt med syftet och innehållet i den grundläggande rättsakten eftersom det är tvetydigt, vilseledande och förvirrande för genomsnittskonsumenten.

F.

Det nya påståendet ”innehåller nu X % mindre [näringsämne]” strider mot principen om jämförande påståenden enligt artikel 9.2 i förordning (EG) nr 1924/2006. Med ett sådant påstående blir det möjligt att jämföra en produkts näringsvärde med en tidigare version av produkten, oberoende av utgångsvärdet för det berörda näringsämnet, som skulle kunna vara överdrivet högt i jämförelse med andra produkter på marknaden. Produkter vars sammansättning inte ändrats, men som trots det innehåller lägre halter av ett visst näringsämne än en produkt med ändrad sammansättning av ett annat märke, kommer inte att kunna förses med ett näringspåstående. Detta kommer oundvikligen att vilseleda konsumenterna.

G.

Påståendet ”innehåller nu X % mindre [näringsämne]” kan ge upphov till illojal konkurrens i förhållande till befintliga påståenden såsom ”minskat innehåll av [näringsämne]” och ”lätt/light”. I det sistnämnda fallet krävs en minskning i jämförelse med andra liknande produkter på minst 10 % (för mikronäringsämnen), 25 % (för natrium) eller 30 % (för socker/fetter). Konsumenten skulle kunna tro att det kvantifierade påståendet ”innehåller nu X % mindre [näringsämne]” betyder att minskningen är större än vad påståendena ”minskat innehåll av” eller ”lätt/light” innebär, trots att kraven för dessa senare påståenden är mycket strängare än de som gäller för ”innehåller nu X % mindre [näringsämne]”, som förutsätter en minskning på endast 15 %.

H.

Påståendet ”innehåller nu X % mindre [näringsämne]” skulle kunna göra tillverkarna mindre benägna att på ett mer genomgripande sätt ändra sammansättningen på sina produkter i syfte att uppfylla kraven för påståendena ”minskat innehåll av” eller ”lätt/light”, eftersom det är lättare att minska halten av ett näringsämne med 15 % än med 30 %.

I.

I skäl 4 i utkastet till åtgärd medger kommissionen klart och tydligt att ”när innehållet av socker minskar förväntar sig konsumenterna ett lägre energiinnehåll”. Med den föreslagna ändringen av påståendet ”minskat innehåll av socker/fetter” enligt punkt 2 i bilagan till utkastet tillåter kommissionen att sådana påståenden får göras till och med när energiinnehållet i den produkt som är försedd med påståendet fortfarande är ”lika högt” som energiinnehållet i en liknande produkt.

1.

Europaparlamentet motsätter sig antagandet av utkastet till kommissionens förordning om ändring av förordning (EG) nr 1924/2006 vad gäller förteckningen över näringspåståenden.

2.

Europaparlamentet anser att utkastet till kommissionens förordning inte är förenligt med den grundläggande rättsaktens syfte och innehåll.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett ändrat förslag för utskottet.

4.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.

20.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 239/41

—

med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådets möte den 30 januari 2012,

—

med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådets möte den 9–10 december 2011,

—

med beaktande av uttalandet av den 9 december 2011 från euroområdets stats- och regeringschefer,

—

med beaktande av den brittiska regeringens ståndpunkt,

—

med beaktande av paketet med sex lagstiftningsförslag om ekonomisk styrning och de två förslagen från kommissionen om att ytterligare skärpa budgetdisciplinen (1),

—

med beaktande av det uttalandet som kommissionens ordförande gjorde vid plenarsammanträdet den 18 januari 2012,

—

med beaktande av resultatet av de förhandlingar som förts i den tillfälliga euroarbetsgruppen och i eurogruppen,

—

med beaktande av att enheten måste bevaras mellan euroområdet och de avtalsparter som inte ingår i euroområdet,

—

med beaktande av det förslag som parlamentets företrädare har lagt fram för parlamentets räkning i den tillfälliga arbetsgruppen,

—

med beaktande av sin resolution av den 18 januari 2012 om slutsatserna från Europeiska rådets möte den 8–9 december 2011 om förslaget till internationellt avtal om en finanspolitisk union (2),

—

med beaktande av artikel 110.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

1.

Europaparlamentet bekräftar sin resolution av den 18 januari 2012, samtidigt som man noterar den slutliga texten till avtalet om stabilitet, samordning och styrning i Ekonomiska och monetära unionen, och upprepar sin åsikt att det hade varit bättre om man hade kunnat nå en överenskommelse inom ramen för EU-lagstiftningen. Parlamentet beklagar att det inte var möjligt att nå en överenskommelse med alla medlemsstater, på grund av den brittiske premiärministerns motstånd.

2.

Europaparlamentet noterar dock att så gott som samtliga delar i det nya avtalet kan förverkligas, och till stor del redan har förverkligats, inom EU:s nuvarande rättsliga ramar och genom sekundärlagstiftning, med undantag av den gyllene regeln, omvänd kvalificerad majoritet vid omröstningar samt EU-domstolens involvering.

3.

Europaparlamentet anser att den slutliga texten på flera sätt innebär en förbättring jämfört med ursprungstexten och välkomnar att ett antal av de ändringar som parlamentet föreslog har tagits med, särskilt

4.

Europaparlamentet erkänner att finanspolitisk stabilitet är en viktig faktor för att komma till rätta med den rådande krisen. För ekonomiska återhämtning krävs det dock åtgärder som förstärker solidariteten och får fart på hållbar tillväxt och sysselsättning. Parlamentet välkomnar att Europeiska rådet numera erkänner detta faktum, men insisterar på att det krävs konkreta och långtgående åtgärder.

5.

Europaparlamentet upprepar sin uppmaning att snabbt inrätta en skuldinlösenfond, baserad på förslaget från det tyska rådet med ekonomiska experter. Parlamentet uppmanar till integrering av sådan lagstiftning som krävs för att inrätta en skuldinlösenfond, helst inom ramen för den nuvarande ”tvåpack”-lagstiftningsmodellen. Parlamentet beklagar att detta ännu inte har påbörjats, och uppmanar kommissionen att lägga fram förslag till kraftåtgärder för att främja tillväxt och sysselsättning.

6.

Efter alla de åtgärder som har vidtagits för att åstadkomma finanspolitisk stabilitet efterlyser Europaparlamentet nu projektobligationer, en färdplan för stabilitetsobligationer och en EU-omfattande skatt på finansiella transaktioner, vilket kommissionen redan har föreslagit.

7.

Dessutom påpekar Europaparlamentet att vissa viktiga element saknas i det nya avtalet:

8.

Europaparlamentet beklagar att den slutliga texten inte återspeglar parlamentets begäran om att dess talman ska få delta fullt ut i eurogruppens informella möten. Parlamentet insisterar på att den ordförande som kommer att väljas för eurotoppmötena ska ge talmannen en stående inbjudan med erbjudande om fullt deltagande.

9.

Europaparlamentet insisterar på att avtalsparterna helt och fullt respekterar sitt åtagande att senast inom 5 år integrera avtalet om stabilitet, samordning och styrning i EU-fördragen, och begär att man vid detta tillfälle tar itu med de kvarvarande svagheterna i Lissabonfördraget.

10.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till stats- och regeringscheferna, rådets ordförande, eurogruppens ordförande, de nationella parlamenten, kommissionen och Europeiska centralbanken.

20.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 239/43

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner om Iran,

—

med beaktande av uttalandet av den 22 januari 2011 från vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik för E3+3-ländernas räkning efter samtalen med Iran i Istanbul den 21 och 22 januari 2011,

—

med beaktande av skrivelsen av den 21 oktober 2011 från vice ordföranden/den höga representanten till sekreteraren i Islamiska republiken Irans högsta nationella säkerhetsråd, Said Jalili,

—

med beaktande av rapporten av den 8 november 2011 från generaldirektören för Internationella atomenergiorganet (IAEA) om genomförandet i Islamiska republiken Iran av säkerhetskontrollavtalet enligt fördraget om icke-spridning av kärnvapen (icke-spridningsfördraget) och av de relevanta bestämmelserna i FN:s säkerhetsråds resolutioner,

—

med beaktande av resolutionen av den 18 november 2011 från IAEA:s styrelse,

—

med beaktande av uttalandet av den 18 november 2011 från vice ordföranden/den höga representanten om resolutionen från IAEA:s styrelse,

—

med beaktande av uttalandet av den 29 november 2011 från vice ordföranden/den höga representanten om angreppet mot och plundringen av den brittiska ambassaden i Teheran,

—

med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 9 december 2011,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 14 november 2011, 1 december 2011 och 23 januari 2012 om Iran,

—

med beaktande av Irans åtagande att respektera icke-spridningsfördraget, av nödvändigheten för alla stater som är parter i fördraget att fullgöra alla sina skyldigheter och av rättigheten för de stater som är parter i fördraget att i enlighet med artiklarna I och II i detta fördrag utveckla forskningen, produktionen och användningen av kärnenergi för fredliga syften utan åtskillnad,

—

med beaktande av rekommendationen från utskottet för utrikesfrågor till rådet om att föra en konsekvent politik gentemot de regimer som EU tillämpar restriktioner emot när dessa regimers ledare utövar sina privata och kommersiella intressen inom EU:s gränser,

—

med beaktande av artikel 110.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Iran har, genom att ratificera icke-spridningsfördraget, förbundit sig att avstå från att anskaffa kärnvapen och är enligt lag förbundet att redovisa all sin kärntekniska verksamhet, däribland kärnmaterial, och ställa den under IAEA:s kontroll.

B.

Iran måste fortfarande fullgöra sina skyldigheter enligt samtliga relevanta resolutioner från FN:s säkerhetsråd, varav den senaste är resolution 1929 (2010), och uppfylla samtliga krav från IAEA:s styrelse, nämligen att ge organet fullständigt och villkorslöst tillträde till all sådan utrustning och alla sådana platser, personer och handlingar som skulle möjliggöra en korrekt inspektion av Irans kärntekniska program och göra det möjligt för IAEA att uppfylla sin roll som kärnteknisk väktare.

C.

I IAEA:s rapport från november 2011 uttrycks stor oro över den eventuella militära dimensionen av Irans kärntekniska program, eftersom det är möjligt att viss verksamhet som är relevant för utvecklingen av en kärnladdning fortfarande pågår.

D.

Den 27 december 2011 hotade Irans vicepresident, Reza Rahimi, med att använda militära medel för att stänga Hormuzsundet om Irans oljeexport skulle beläggas med sanktioner. De marina styrkorna från Europa och Förenta staterna har utökats som en reaktion på detta hot, och militären har försatts i hög beredskap i hela regionen.

E.

Iran fullgör inte sina skyldigheter enligt icke-spridningsfördraget, eftersom landet i hemlighet har uppfört en anrikningsanläggning i Fordo, i närheten av Qom, och meddelat IAEA detta först långt efter det att byggandet av anläggningen inletts. Detta hemlighetsmakeri undergräver ytterligare förtroendet för Irans försäkringar om att landets kärntekniska program är av rent civil karaktär.

F.

Den 5 januari 2012 förmedlade Turkiets utrikesminister, Ahmet Davutoğlu, en inbjudan från vice ordföranden/den höga representanten till Iran om att återuppta samtalen om kärnteknik med E3+3-gruppen. Under den turkiske utrikesministerns besök uppgav Irans utrikesminister, Ali Akbar Salehi, att landet är redo att återuppta samtalen.

G.

EU:s utrikesministrar har enats om ytterligare restriktiva åtgärder mot Iran, dels inom energisektorn, inbegripet ett stegvist infört embargo på import av iransk råolja till EU, inom finanssektorn, inbegripet mot Irans centralbank, och inom transportsektorn, dels fler exportrestriktioner, särskilt på guld och känsliga varor och känslig teknik med dubbla användningsområden. Man har även enats om restriktioner riktade mot vissa personer och enheter, inbegripet flera som kontrolleras av Islamiska revolutionsgardet.

H.

Rådet har än en gång bekräftat sin föresats att verka för en diplomatisk lösning av frågan om Irans kärntekniska verksamhet i enlighet med tvåspårsstrategin.

I.

Rådet har bekräftat att EU:s målsättning fortfarande är att nå en övergripande och långsiktig uppgörelse som skapar internationellt förtroende för att Irans kärntekniska program är uteslutande fredligt till sin natur och som samtidigt respekterar Irans legitima rätt till fredlig användning av kärnenergi i överensstämmelse med icke-spridningsfördraget.

1.

Europaparlamentet upprepar att spridningsriskerna i samband med Irans kärntekniska program fortsätter att vara en källa till allvarlig oro för EU. Parlamentet är djupt oroat över uppgiften i IAEA:s rapport om att trovärdig information tyder på att Iran har bedrivit verksamhet som är relevant för utvecklingen av en kärnladdning.

2.

Europaparlamentet beklagar djupt att Iran – i strid med sex av FN:s säkerhetsråds resolutioner och elva av IAEA-styrelsens resolutioner – utökat sin anrikningsverksamhet genom att nyligen inleda anrikning av uran till en nivå på upp till 20 procent i den underjordiska anläggningen i Fordo i närheten av Qom.

3.

Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till Iran om att upphöra med att utveckla anrikningsteknik som går långt utöver vad som behövs för att säkra en trygg bränsleförsörjning för civila ändamål och som inte respekterar den internationella oron över hemliga militära avsikter.

4.

Europaparlamentet stöder de ytterligare restriktiva åtgärder som antagits av rådet mot Iran inom energi- och finanssektorerna, samt sanktionerna mot personer och enheter, inbegripet flera som kontrolleras av Islamiska revolutionsgardet. Parlamentet erkänner att sanktioner och diplomatiska åtgärder skulle kunna bidra till att få den iranska regeringen att acceptera och respektera FN:s resolutioner och att man därmed skulle kunna undvika att situationen förvärras ytterligare. Parlamentet konstaterar att sanktioner inte är ett mål i sig och att EU:s sanktioner mot Iran hittills inte har uppnått angivna mål.

5.

Europaparlamentet bekräftar EU:s ståndpunkt sedan lång tid tillbaka, att de olösta problemen i samband med Irans kärntekniska program måste lösas på ett fredligt sätt och att det inte finns några militära lösningar på konflikten.

6.

Europaparlamentet konstaterar att det stegvis kommer att införas ett embargo mot import av iransk råolja till EU, men att kontrakt som redan ingåtts fortfarande kan genomföras fram till den 1 juli 2012. Parlamentet uppmanar rådet att besluta om åtgärder för att kompensera för de följder som embargot får för EU:s olika medlemsstater.

7.

Europaparlamentet begär att sanktioner och restriktiva åtgärder ska vara målinriktade och stå i proportion till sitt syfte och vara inriktade på att huvudsakligen påverka den ansvarsskyldiga eliten i repressiva eller brottsliga regimer och ansvariga icke-statliga aktörer i sönderfallande stater, så att man så långt det är möjligt kan minimera de negativa konsekvenserna för civilbefolkningen, särskilt för de mest sårbara grupperna.

8.

Europaparlamentet stöder rådets åtagande att arbeta för en diplomatisk lösning på frågan om kärntekniken i Iran i överensstämmelse med tvåspårsstrategin och i enlighet med EU:s mål att nå en övergripande och långsiktig uppgörelse. De iranska myndigheterna uppmanas att reagera positivt på erbjudandet om omfattande förhandlingar i skrivelsen av den 21 oktober 2011 från vice ordföranden/den höga representanten, genom att tydligt visa att de är redo att delta i förtroendeskapande åtgärder och, utan några villkor, i meningsfulla samtal för att på allvar ta itu med den oro som finns i kärnteknikfrågan.

9.

Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till de iranska myndigheterna att uppfylla landets skyldigheter enligt icke-spridningsfördraget. Parlamentet uppmanar Irans parlament och regering att ratificera och genomföra tilläggsprotokollet och att fullt ut tillämpa bestämmelserna i det övergripande säkerhetskontrollavtalet.

10.

Europaparlamentet välkomnar att Iran har gått med på att ta emot en högt uppsatt IAEA-delegation som den 29–31 januari 2012, under ledning av biträdande generaldirektör Herman Nackaerts, för genomförande av inspektioner.

11.

Europaparlamentet uppmanar med kraft Iran att till fullo samarbeta med IAEA när det gäller alla olösta frågor, i synnerhet sådana frågor som ger upphov till oro för att Irans kärntekniska program eventuellt har militära dimensioner, att utan dröjsmål ge fullständig och ovillkorlig tillgång till all den utrustning och alla de platser, personer och handlingar som IAEA begär, och att inte motsätta sig utnämningen av inspektörer. Parlamentet betonar vikten av att IAEA garanteras alla resurser och befogenheter som organet behöver för att kunna fullgöra sitt uppdrag i Iran.

12.

Europaparlamentet stöder IAEA:s övervakning av Irans kärntekniska program i syfte att ge det internationella samfundet en korrekt bild av situationen.

13.

Europaparlamentet konstaterar att dialog och samarbete med Turkiet kan spela en viktig roll när det gäller att nå en uppgörelse.

14.

Europaparlamentet fördömer kraftfullt Irans hot om en stängning av Hormuzsundet. Parlamentet uppmanar med kraft de iranska myndigheterna att inte blockera Hormuzsundet. En sådan åtgärd skulle kunna leda till en regional konflikt och medföra vedergällning från det internationella samfundet.

15.

Europaparlamentet beklagar Kinas och Rysslands fortsatta vägran att i FN:s säkerhetsråd stödja sanktioner mot Iran. Parlamentet uppmanar Ryssland att sluta ge stöd till Irans kärntekniska utveckling fram till dess att Iran har fullgjort alla sina skyldigheter enligt de relevanta FN-resolutionerna.

16.

Europaparlamentet fördömer med kraft angreppet mot den brittiska ambassaden i Teheran den 29 november 2011. Irans regering uppmanas att fullgöra sina internationella skyldigheter, inbegripet de som ingår i Wienkonventionen, i fråga om att skydda diplomater och ambassader.

17.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, rådet, kommissionen, EU-medlemsstaternas regeringar och parlament, Turkiets regering och parlament, Folkrepubliken Kinas regering och parlament, Ryska federationens regering och parlament, Internationella atomenergiorganets generaldirektör, FN:s generalsekreterare samt den högste ledarens kansli, regeringen och parlamentet i Islamiska republiken Iran.

20.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 239/46

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 18 januari 2011”Utveckling av idrottens europeiska dimension” (KOM(2011)0012),

—

med beaktande av kommissionens vitbok om idrott (KOM(2007)0391),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Insatser mot korruption på EU:s territorium” (KOM(2011)0308),

—

med beaktande av Europarådets två konventioner, konventionen om läktarvåld och olämpligt uppträdande vid idrottsevenemang av den 19 augusti 1985, och konventionen mot dopning av den 19 augusti 1990,

—

med beaktande av sin resolution av den 5 juni 2003 om kvinnor och idrott (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 22 april 2004 om respekt för centrala arbetsnormer i produktionen av sportartiklar för de olympiska spelen (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 april 2005 om dopning inom idrotten (3),

—

med beaktande av sin förklaring av den 14 mars 2006 om bekämpning av rasism inom fotbollen (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 mars 2006 om tvångsprostitution i samband med internationella idrottsevenemang (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 29 mars 2007 om framtiden för professionell fotboll i Europa (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 november 2007 om idrottens roll i utbildningen (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 8 maj 2008 om vitboken om idrott (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 februari 2009 om den sociala ekonomin (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 10 mars 2009 om integriteten för hasardspel online (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 5 juli 2011 om kommissionens femte sammanhållningsrapport och strategin för sammanhållningspolitiken efter 2013 (11),

—

med beaktande av sin förklaring av den 16 december 2010 om ökat EU-stöd till idrott på gräsrotsnivå (12),

—

med beaktande av rådets beslut 2010/37/EG av den 27 november 2009 i anslutning till Europeiska frivilligåret för främjandet av aktivt medborgarskap (2011),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 18 november 2010 om idrottens roll som upphov till och pådrivande faktor för aktiv social integration (13),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 17 juni 2010 om den nya strategin för sysselsättning och tillväxt,

—

med beaktande av rådets resolution av den 1 juni 2011 om en EU-arbetsplan för idrott för 2011–2014 (14),

—

med beaktande av Punta del Este-deklarationen från december 1999 och Unescos rundabordsmöte om traditionella idrotter och spel (TSG – traditional sports and games) (15), som handlar om erkännande av traditionella idrotter och spel som en del av ett immateriellt kulturarv och en symbol för kulturell mångfald,

—

med beaktande av EU-domstolens och tribunalens rättspraxis, liksom även beslut från kommissionen i idrottsfrågor,

—

med beaktande av den europeiska stadgan om kvinnors rättigheter inom idrotten (”European Charter of Women’s rights in Sports – Jump in Olympia. Strong(er) Women through Sport”),

—

med beaktande av stadgan för insatser för att undanröja diskriminering av hbt-personer inom idrotten,

—

med beaktande av artiklarna 6, 19 och 165 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (16) av den 11–12 oktober 2011 och yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 26–27 oktober 2011”Utveckling av idrottens europeiska dimension” (17),

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kultur och utbildning och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, utskottet för rättsliga frågor, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet (A7-0385/2011), och av följande skäl:

A.

Idrott bidrar till att förverkliga unionens strategiska mål. Idrotten har som motto grundläggande pedagogiska och kulturella värderingar, och den bidrar i hög grad till integration genom att vända sig till alla medborgare, oberoende av kön, etniskt ursprung, religion, ålder, nationalitet, sociala förhållanden eller sexuell läggning.

B.

Idrottens särdrag bör ges företräde i Europeiska domstolens domar om idrottsfrågor samt i kommissionens beslut om dessa.

C.

Alla intressenter, också de politiskt ansvariga, måste ta hänsyn till idrottens särdrag samt till dess strukturer baserade på frivilligarbete och dess sociala och fostrande funktioner.

D.

Idrotten kännetecknas av alla de enskilda och väsentliga aspekter som särskiljer den från varje annan sektor, inbegripet sektorn för ekonomisk verksamhet. Den bör dock omfattas av unionslagstiftningen när så är lämpligt och nödvändigt, vilket bör avgöras från fall till fall.

E.

EU bör i sina åtgärder på idrottens område alltid ta hänsyn till idrottens särdrag och respektera dess sociala, fostrande och kulturella aspekter.

F.

Enligt Lissabonfördraget faller idrotten inom EU:s behörighetsområde. Fördraget åsyftar att främja rättvisa och öppenhet i idrottstävlingar och samarbetet mellan organ med ansvar för idrott samt att skydda idrottsutövarnas fysiska och moraliska integritet, och på så sätt stärka idrottens positiva effekter på hälsa, samhälle, kultur och ekonomi. Idrotten behöver därför lämpligt ekonomiskt och politiskt stöd.

G.

Idrotten bidrar enormt till positiva värden som rent spel, respekt och social integration.

H.

Flera miljarder människor runtom i världen deltar i olika slag av idrotter som uppstått och fått sina regler fastställda i Europa och spridits där. Noteras kan också att den moderna olympiska rörelsen grundades i Frankrike av baron Pierre de Coubertin.

I.

EU:s idrottspolitik måste utvecklas så den inriktar sig på och stöder både den professionella idrottens och amatöridrottens syften och mål.

J.

EU bör ha som prioritet att stödja och främja idrott för personer med intellektuella eller fysiska funktionshinder, eftersom idrotten är så viktig för social integration, folkhälsa och gränsöverskridande frivilligarbete.

K.

Frivilligarbetet är hörnstenen för största delen av amatöridrotten i Europa.

L.

35 miljoner frivilligarbetare gör det möjligt att utveckla idrott för alla och sprida idrottens ideal, vilket även idrottsklubbar och idrottsföreningar utan vinstsyfte gör.

M.

Idrotten är avgörande för människors hälsa i det moderna samhället, och genom sin roll i den formella och icke-formella utbildningen är den en nödvändig beståndsdel i en kvalitativ utbildning. Idrotten bidrar även till äldre människors personliga utveckling.

N.

Främjande av fysisk aktivitet och idrott bidrar till omfattande besparingar inom den offentliga hälso- och sjukvården.

O.

Idrottens bidrag till bättre hälsa och välbefinnande är en avgörande faktor för att motivera medborgarna att delta i idrott och fysisk aktivitet.

P.

Dopning står i strid med idrottens värderingar och utsätter idrottsmänniskor för allvarliga faror samt medför allvarliga och bestående skador för hälsan.

Q.

Elitidrott förhöjer vissa av idrottens mest grundläggande värden, sprider dem i samhället och främjar där ett aktivt idrottsutövande.

R.

Många toppidrottare befinner sig i en osäker situation efter att de avslutat sin idrottskarriär.

S.

Det är av grundläggande betydelse att sådana idrottare förbereds på livet efter idrottskarriären genom att erbjudas allmän eller yrkesinriktad utbildning parallellt med idrottsutbildningen.

T.

Idrottarnas grundläggande rättigheter måste garanteras och skyddas.

U.

Verbalt och fysiskt våld samt diskriminerande beteenden riskerar att utvecklas i samband med idrottstävlingar.

V.

Idrott för kvinnor är inte är tillräckligt värderat och att kvinnor är underrepresenterade i idrottsorganisationernas beslutsorgan.

W.

Idrottsverksamhet kräver särskilda och adekvata strukturer, anläggningar och utrustning. Även skolor måste förses med lämpliga anläggningar för att kunna främja idrott.

X.

Idrotten intar en viktig plats i den europeiska ekonomin där den direkt, eller indirekt sysselsätter cirka 15 miljoner personer, det vill säga 5,4 % av den aktiva befolkningen och bidrar med ett årligt mervärde på cirka 407 miljarder euro, eller 3,65 % av Europas BNP. Idrottens ekonomiska hävstångseffekt bidrar på så vis till att förverkliga målen i Europa 2020-strategin.

Y.

Intrång i idrottsorganisationernas immateriella rättigheter och framväxten av digital piratkopiering, särskilt genom otillåtna direktsändningar från idrottsevenemang, är ett hot mot ekonomin i hela idrottssektorn.

Z.

Idrotten fungerar inte som en typisk näringsgren på grund av motståndarnas ömsesidiga beroende av varandra och på grund av den tävlingsbalans som måste finnas för att resultaten även i fortsättningen ska vara ovissa.

AA.

På grund av sina särdrag och organisationsmässiga uppbyggnad kring förbund, som inte fungerar som affärsdrivande företag, kan idrott inte betraktas som en typiskt ekonomisk verksamhet. Man måste därför skilja mellan de idrottsliga aspekterna och de kommersiella intressena.

AB.

Den europeiska sociala dialogen kan spela en viktig roll och bör därför främjas.

AC.

Idrotten är viktig och utgör en källa till glädje för många medborgare, oavsett om de är deltagare, supportrar eller åskådare.

AD.

Stora evenemang och idrottsutövande erbjuder enastående möjligheter att till fullo utveckla turismen i Europa och på detta sätt sprida idrottens värderingar och principer.

AE.

Den europeiska idrottsmodellen bygger på ett förbund per idrottsgren. Idrottsliga och finansiella solidaritetsmekanismer, exempelvis principen om upp- och nedflyttning och öppna tävlingar där olika klubbar och landslag lever sida vid sida, bygger på en autonom, demokratisk och territoriell organisation med pyramidstruktur, något som har sin grund i en långvarig demokratisk tradition.

AF.

Ökad insyn och demokratisk redovisningsskyldighet kan åstadkommas i idrottsklubbarna genom att supportrarna får vara med i sina klubbars ägande- och styrelsestrukturer.

AG.

Idrottsorganisationer av traditionellt slag och på gräsrotsnivå spelar en viktig roll för att förstärka kulturen, främja social integration och stärka lokalsamhällena.

AH.

Landslagen spelar en väsentlig roll och internationella mästerskap är alltjämt en referenspunkt. Den lättvindiga naturaliseringen av idrottare bör bekämpas.

AI.

Själva arten av tävlingar mellan landslag innebär att förbunden och klubbarna kan bidra till bättre träning av sina inhemska idrottare.

AJ.

Professionell idrott och idrott på gräsrotsnivå präglas och påverkas allvarligt av ekonomisk osäkerhet. Det är de berörda förbundens ansvar att uppmuntra klubbarna att odla en kultur av planering och rimliga investeringar.

AK.

Internationella övergångar kan bli ödesdigra för unga idrottare eftersom bland annat idrottsliga misslyckanden, splittring av familjen och social marginalisering kan drabba unga idrottare som flyttar hemifrån för tidigt.

AL.

Idrottsförbunden förfogar inte över strukturella och rättsliga medel för att på ett effektivt sätt kunna agera mot uppgjorda matcher.

AM.

På grund av sina särdrag omfattas speltjänster varken av tjänstedirektivet (2006/123/EG) eller det nya direktivet om konsumenters rättigheter (2011/83/EU).

AN.

Finansieringen av gräsrotsidrotten kan endast tryggas om innehavarna av de nödvändiga nationella spellicenserna, som betalar skatter och avgifter och finansierar andra aktiviteter av allmänt intresse i medlemsstaterna, i lag åläggas att betala till allmännyttiga ändamål och effektivt skyddas från olaglig konkurrens.

AO.

Reglerna för spelaragenter innehåller krav på samarbete mellan idrottens styrande organ och de offentliga myndigheterna så att agenter och/eller mellanhänder som bryter mot reglerna kan påföras effektiva sanktioner.

AP.

Idrotten kan spela en roll inom olika områden för unionens externa förbindelser, bland annat som ett diplomatiskt verktyg.

1.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att inom den kommande fleråriga budgetramen föreslå en särskild och ambitiös budget för idrottspolitiken, mot bakgrund av vilken nytta idrotten för med sig för folkhälsan samt ur social, kulturell och ekonomisk synvinkel.

2.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att idrott ingår som skolämne på veckoschemat inom alla skolformer, och understryker vikten av att uppmuntra till utövande av idrott på alla nivåer, från de första skolåren uppåt, vilket inbegriper skolor, universitet och lokalsamfund, som måste uppmuntras att upprätthålla adekvat utrustade idrottsanläggningar.

3.

Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att fastställa klara riktlinjer för hur idrott och fysisk aktivitet ska tas med på alla utbildningsstadier runtom i medlemsstaterna.

4.

Europaparlamentet framhåller idrottens fostrande betydelse samt dess förmåga att hjälpa utsatta ungdomar på rätt spår igen, och uppmanar medlemsstaterna, de nationella föreningarna, ligorna och klubbarna att utveckla och stödja initiativ på detta område.

5.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja och stödja samarbete mellan skolor och idrottsföreningar. Här bör kommissionen utnyttja sin samordnande roll på idrottsområdet för att samla exempel på bästa praxis från medlemsstaterna och göra dessa exempel tillgängliga i en central databas för alla intresserade över hela Europa.

6.

Europaparlamentet rekommenderar kommissionen att uppmuntra idrottsutövande bland äldre, eftersom detta är ett bra sätt att umgås och behålla en god hälsa.

7.

Europaparlamentet betonar att idrott inom alla åldersgrupper i hög grad kan bidra till förbättrad hälsa överlag för människorna i Europa, och uppmanar därför EU och medlemsstaterna att underlätta deltagande i idrott och främja en sund livsstil genom att till fullo utnyttja idrottsmöjligheterna, och på detta sätt bidra till minskade hälso- och sjukvårdskostnader.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att mer kraftfullt stödja hälso- och sjukvårdspersonalens roll i främjandet av idrottsdeltagande och att undersöka hur sjukförsäkringsbolag kan erbjuda incitament som uppmuntrar personer att börja idrotta.

9.

Europaparlamentet understryker att idrotten måste göras tillgänglig för alla medborgare i många olika sammanhang: i skolan, på arbetsplatsen, såsom fritidsverksamhet eller genom klubbar och föreningar.

10.

Europaparlamentet erkänner de insatser som utförts av organisationer som erbjuder möjligheter till idrott för personer med intellektuella eller fysiska funktionshinder runtom i EU. Parlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och idrottsorganisationerna att genom lämplig finansiering främja och utveckla idrottsverksamhet och tävlingar för personer med funktionsnedsättning, särskilt genom att möjliggöra och erbjuda dem lika tillgång till idrottsverksamhet och kostnadsfria idrottsanläggningar anpassade till deras behov.

11.

Europaparlamentet framhåller idrottens enorma samhällsintegrerande kraft på många områden, på områden såsom medborgarengagemang och demokratiförståelse, hälsofrämjande åtgärder, stadsutveckling, social integration, arbetsmarknad, sysselsättning, kompetensutveckling och utbildning.

12.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna och EU-institutionerna att öka stödet till organisationer som kämpar för att genom idrotten integrera personer som löper risk för social utestängning och till organisationer som främjar idrottsverksamhet för personer med fysiska och psykiska funktionshinder.

13.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att permanent skriva in idrott i program och tjänster för att bidra till en verklig integration av grupper som riskerar diskriminering, och uppmanar idrottsorganisationerna att införa särskilda utbildningsprogram för yrkesmässigt verksamma och frivilligarbetare i syfte att förebygga och bekämpa alla former av diskriminering eller rasism.

14.

Europaparlamentet betonar idrottens unika funktion i samhället och uppmanar med kraft idrottens styrande organ att ta initiativ till att motarbeta institutionell diskriminering.

15.

Europaparlamentet erinrar om att könsdiskriminering inte får lov att förekomma inom idrott och kräver att stadgan om de olympiska värdena utvidgas till alla idrottsevenemang, särskilt europeiska.

16.

Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen, medlemsstaterna och idrottens styrande organ på nationell nivå att förbinda sig att motverka homofobi och transfobi och att införa lagstiftning och strategier för icke-diskriminering, särskilt av hbt-idrottare.

17.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att mer betona vikten av fysisk fostran av god kvalitet för både kvinnor och män och föreslår att medlemsstaterna utvecklar de strategier som behövs för detta ändamål.

18.

Europaparlamentet understryker att sammansättningen av idrottsorganisationernas beslutsfattande organ måste återspegla stämmornas sammansättning samt andelen kvinnliga och manliga licensierade utövare, så att män och kvinnor får lika tillgång till de styrande organen, även på transnationell nivå.

19.

Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen och medlemsstaterna att beakta idrottens betydelse som ett sätt att främja fred, ekonomisk utveckling, interkulturell dialog, folkhälsa, integration och kvinnors frigörelse.

20.

Europaparlamentet begär att kommissionen och medlemsstaterna försöker påverka Internationella olympiska kommittén att följa sina egna bestämmelser i den olympiska stadgan som i samband med idrottsevenemang förbjuder alla demonstrationer och all politisk, religiös eller rasistisk propaganda, samt förhindra att kvinnor genom politiska påtryckningar föranleds att bryta mot dessa bestämmelser eller att bestämmelserna kringgås genom att kvinnor inte skickas iväg till tävlingarna från sitt hemland.

21.

Europaparlamentet uppmanar idrottsorganisationerna att ytterligare uppmuntra kvinnors deltagande i idrott och i idrottsorganisationernas styrande organ genom att garantera lika tillgång till idrottsverksamhet, särskilt för flickor och kvinnor från missgynnade miljöer, genom att främja kvinnors deltagande i idrott och värdera och synliggöra damidrott och resultat i kvinnliga grenar lika mycket som herridrott och resultat i manliga grenar. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att utarbeta åtgärder som gör det möjligt för kvinnliga idrottare att kombinera familjeliv och professionell idrott och att främja jämställdhet i den statliga idrottspolitiken. Parlamentet uppmanar kommissionen att uppmuntra utbyte av information och bästa praxis i fråga om lika möjligheter för bägge könen i idrott.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja europeiska organisationer som verkar för att främja och genomföra rekommendationerna i den europeiska stadgan om kvinnors rättigheter inom idrotten.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att integrera jämställdhetsperspektivet i all sin verksamhet som berör idrott, med särskild inriktning på att idrotten ska stå öppen för invandrarkvinnor och kvinnor från etniska minoriteter, att kvinnor ska få tillträde till beslutsfattarposter inom idrotten, att medierna ska uppmärksamma damidrotten och att idrottspolitiken och lagstiftningen om idrott ska vara grundade på jämställdhet.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja och uppmuntra europeisk forskning om damidrottens särart, om orsakerna till att kvinnor och flickor slutar idrotta och om den fortsatta ojämlikheten i fråga om kvinnors tillgång till idrott.

25.

Europaparlamentet uppmuntrar bildandet av kvinnonätverk på idrottsområdet som syftar till att främja utbyte av bästa praxis och information.

26.

Europaparlamentet understryker att företeelser som att föräldrar förbjuder invandrarflickor att delta i idrott och simning i skolan inte kan tolereras eller ursäktas av kulturella eller religiösa skäl.

27.

Europaparlamentet påpekar att många flickor idrottar i yngre år men hoppar av i tonåren, och hänvisar i detta sammanhang till forskning som visar att flickor upplever öppet eller subtilt tryck från jämnåriga eller familjen att bli ”kvinnligare” eller att ta på sig ansvar som hindrar fortsatt deltagande i idrott. Parlamentet uppmuntrar medlemsstaterna och idrottens styrande organ på nationell nivå att utforma strategier för att framför allt flickor som är intresserade av idrott ska få hjälp via program och tränare att utveckla en identitet som idrottare.

28.

Europaparlamentet insisterar på nödvändigheten av att bekämpa dopning, samtidigt som idrottarnas individuella friheter och rättigheter respekteras – med särskild tonvikt på unga idrottare – genom förebyggande verksamhet och informationskampanjer. Parlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att behandla handel med olagliga dopningspreparat inom idrotten på samma sätt som illegal narkotikahandel, och att anta nationell lagstiftning i detta hänseende i syfte att förbättra den europeiska samordningen på området. Parlamentet uppmanar Världsantidopningsbyrån att ta fram ett användarvänligt administrativt system för vistelserapporter (whereabouts) som respekterar EU-rätten, och betonar behovet av statistik över användningen av dopning och missade tester i syfte att inrätta ett skräddarsytt system för bekämpning av dopning.

29.

Europaparlamentet anser att EU:s anslutning till Europarådets antidopningkonvention är ett nödvändigt steg på väg mot en samordning av ett mera enhetligt genomförande av Världsantidopningskoden i medlemsstaterna.

30.

Europaparlamentet förespråkar en starkare harmonisering av lagstiftningen för att effektivt utforma det europeiska polis- och justitiesamarbetet i kampen mot dopning och andra former av manipulering av idrottsevenemang.

31.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att hantera frågan om spelberoende och skydd av minderåriga mot riskerna med hasardspel.

32.

Europaparlamentet förespråkar klara regler till skydd för minderåriga inom tävlingsidrotten och anser att man i dialog med förbunden bör ta fram fler grundläggande skyddsåtgärder.

33.

Europaparlamentet betonar den avgörande betydelsen av att unga idrottare får både en idrotts- och yrkesutbildning. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att i samarbete med alla relevanta aktörer ta fram riktlinjer för att se till att unga elitidrottare, vid sidan av sin idrottsutbildning, även ges möjlighet att gå igenom normal skol- respektive yrkesutbildning, med beaktande av existerande bästa praxis i de enskilda medlemsstaterna. Parlamentet uppmuntrar i detta hänseende medlemsstaterna att beakta erfarenheten hos före detta professionella idrottare om dessa önskar övergå till yrket som tränare, och att inrätta anpassade utbildningsprogram för elitidrottare som beslutar sig för att bedriva högre studier, och att utnyttja deras erfarenhet till förmån för idrotten i allmänhet.

34.

Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att utveckla utbildningsprogram som gör det lättare för professionella idrottare att förena studier och träning.

35.

Europaparlamentet föreslår att det inrättas ett nätverk för tränares utbildning och kvalifikationer samt för tränarutbildningar och att detta införlivas med den europeiska kvalifikationsramen och programmen för livslångt lärande för att främja ett kunskapsbaserat samhälle och utvecklingen av spetskompetens bland tränare både på amatörnivå och professionell nivå.

36.

Europaparlamentet framhåller tränarnas betydelse för unga människors utbildning och utveckling, inte bara vad gäller idrottsfärdigheter utan också vad gäller livskunskap. Parlamentet påpekar att tränarna kan ge ungdomar råd i hur man lever hälsosamt.

37.

Europaparlamentet ber medlemsstaterna att i nära samarbete med berörda idrottsförbund förbjuda tillträde till stadion för supportrar med våldsamt och diskriminerande beteende, och införa en samordnad strategi för att fastställa och genomdriva sanktioner mot dem, att samarbeta nära för att behålla förbudet även vid internationella matcher som spelas i andra medlemsstater och att utan att inkräkta på individuella fri- och rättigheter inrätta ett europeiskt register i syfte att dela med sig av uppgifter och förbättra samarbetet med hjälp av ett system för tidig varning inför matcher med hög risk för bråk.

38.

Europaparlamentet ställer sig positivt till att medlemsstaterna i samverkan med europeiska idrottsförbund tar fram minimistandarder för säkerheten på idrottsarenor och vidtar alla lämpliga åtgärder för att garantera största möjliga säkerhet för idrottare och åskådare.

39.

Europaparlamentet påpekar att där idrott idkas i en naturlig miljö måste en balans säkerställas mellan idrottsarrangemangets sociala funktioner och dess påverkan på den miljö där de äger rum.

40.

Europaparlamentet understryker idrottsevenemangens betydelse för ekonomin på det lokala och nationella planet, och uppmanar medlemsstaterna att stödja utvecklingen av denna bransch av ekonomisk och kommersiell verksamhet.

41.

Europaparlamentet vill att idrottens särart beaktas i frågor som rör den inre marknaden och konkurrens, och upprepar därför sitt krav att kommissionen ska utfärda riktlinjer för hur EU-lagstiftningen ska tillämpas på idrott för att undanröja de många frågetecknen kring rättsläget.

42.

Europaparlamentet konstaterar att sponsorverksamheten erbjuder en viktig finansieringsform och många möjligheter för idrotten, förutsatt att den sker med respekt för principerna om ekonomiskt rent spel.

43.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att tillmäta frivilligarbete inom idrotten stort värde. Parlamentet upprepar vikten av frivilligarbetare inom idrott och betonar vikten av att inrätta en ram för socialt erkännande och att se till att frivilligarbetare får lämplig utbildning. Parlamentet förespråkar att medlemsstaterna ska utbyta information och bästa praxis för att främja frivilligarbete inom idrotten och att möjligheterna att fastställa skatteregler och en juridisk struktur som är anpassade till idrottsföreningars verksamhet undersöks.

44.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inrätta ett system för erkännande av kvalifikationer som förvärvats av frivilliga och av kvalifikationer som krävs för utövandet av reglerade yrken med anknytning till idrotten.

45.

Europaparlamentet betonar att det ömsesidiga erkännandet av kurser och specialistutbildningar inom en gemensam europeisk ram för personer som har specialyrken inom idrotten (domare, tränare) är särskilt viktigt eftersom det bidrar till att öka konkurrenskraften på lång sikt, vilket i sin tur innebär att större intäktsförluster kan undvikas.

46.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att idrottare kan få högre utbildning samt tillförsäkra ett harmoniskt erkännande av deras kvalifikationer inom idrott och utbildning för att förbättra den yrkesmässiga rörligheten.

47.

Europaparlamentet uppmanar vidare medlemsstaterna att förbättra strukturerna för att före detta idrottare ska kunna återvända till arbetsmarknaden och integreras i ett yrke när idrottskarriären är slut.

48.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att överväga hur man kan minska den finansiella bördan för de lägst avlönade professionella idrottarna med korta och osäkra karriärer. Parlamentet upprepar att professionella idrottsutövare som klassificeras som idrottare och vars inkomster till största delen härrör från idrott, bör ha rätt till samma rättigheter som arbetstagare när det gäller social trygghet.

49.

Europaparlamentet anser att dialogen mellan arbetsmarknadens parter inom idrotten är ett lämpligt sätt för att uppnå en balans mellan idrottarnas grundläggande rättigheter och rättigheter som anställda, i förening med idrottens särdrag.

50.

Europaparlamentet anser att det i en situation där idrottens ekonomiska dimension hela tiden utvecklas behövs omedelbara förbättringar på vissa viktiga punkter med anknytning till idrott, såsom fri rörlighet för arbetstagare och tjänster, etableringsfrihet, erkännande av yrkeskvalifikationer, immateriella rättigheter och regler för statligt stöd, för att idrotten som näringsgren ska kunna dra full nytta av fördelarna med den inre marknaden.

51.

Europaparlamentet understryker att det är viktigt att det kommersiella utnyttjandet av audiovisuella rättigheter till idrottsarrangemang sker på ett centraliserat sätt, med exklusiva rättigheter och enligt territoriella principer, för att garantera att inkomster fördelas rättvist mellan elitidrott och breddidrott.

52.

Europaparlamentet tycker att så många som möjligt bör få tillgång till idrottsevenemang som anses ha stor betydelse för samhället. Parlamentet uppmanar de medlemsstater som ännu inte gjort det att se till att programföretag som omfattas av medlemsstaternas lagstiftning inte sänder sådana evenemang på exklusiv basis.

53.

Europaparlamentet erkänner att journalister har rätt att få tillträde till och rapportera från organiserade idrottsevenemang av allmänt intresse, för att slå vakt om allmänhetens rätt att få och kunna ta emot oberoende nyheter och information om idrottsevenemang.

54.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att skydda de immateriella rättigheterna till idrottsligt innehåll och att samtidigt respektera allmänhetens rätt till information.

55.

Europaparlamentet anser att vadslagning om idrott utgör en form av kommersiell exploatering av tävlingar, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att skydda idrottsevenemang mot allt icke godkänt utnyttjande av sådant slag samt mot operatörer utan licens och mot misstankar om uppgjorda matcher, i synnerhet genom att erkänna organisatörernas immateriella äganderätt till de idrottsevenemang de organiserat, i syfte att garantera ett betydande bidrag från dem som bedriver vadslagning om idrott till finansiering av breddidrott och på gräsrotsnivå och för att skydda tävlingars integritet med tonvikt på utbildning av idrottare. Parlamentet anser emellertid att äganderätter av detta slag inte bör påverka rätten till korta reportage, om vilken det stadgas i direktiv 2007/65/EG (direktivet om audiovisuella medietjänster).

56.

Europaparlamentet upprepar sin begäran till kommissionen att fastställa riktlinjer för statligt stöd genom att precisera vilken typ av offentligt stöd som är berättigat för att idrotten ska kunna fylla sin sociala, kulturella och fostrande funktion.

57.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att effektivt bekämpa korruption och att värna idrottens etik. Parlamentet anser därför att det i varje land måste införas strikta bestämmelser för ekonomisk kontroll av idrottsklubbarna.

58.

Europaparlamentet uppmuntrar idrottsföreningar att samarbeta med brottsbekämpande organ, bland annat genom att dela med sig av information, för att ta fram ett lämpligt och effektivt tillvägagångssätt mot uppgjorda matcher och andra bedrägerier i idrottssammanhang.

59.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå konkreta åtgärder för att trygga finansieringen av idrotten med hjälp av lotterier.

60.

Europaparlamentet framhåller att kommissionens införande av satellitkonton i idrottssektorn kommer mycket lägligt eftersom verksamhet som är kopplad till idrott kan utvärderas i medlemsstaterna i enlighet med en enhetlig standard, vilket gör att avvikelser kan upptäckas och ett mervärde kan skapas för EU:s ekonomi och den inre marknaden.

61.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att på ett konkret sätt främja utbyte av bästa praxis och ett tätt samarbete inom teknik och forskning på idrottsområdet.

62.

Europaparlamentet framhåller att de lokala och regionala myndigheternas roll i utvecklingen av idrottens europeiska dimension är mycket viktig eftersom det ingår i deras uppgifter att tillhandahålla tjänster för allmänheten på idrottsområdet och att anslå medel till idrottsverksamhet och till den infrastruktur som krävs för detta ändamål.

63.

Europaparlamentet framhåller att idrott på gräsrotsnivå bör åtnjuta stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska socialfonden, vilket bör göra det möjligt att investera i infrastruktur för idrott. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att förse unionen med ett särskilt budgetprogram på idrottsområdet, vilket numera även möjliggörs av artikel 165 i EUF-fördraget.

64.

Europaparlamentet observerar att idrottsstrukturerna i Europa bygger på principer om nationalitet och territorialitet.

65.

Europaparlamentet förbinder sig fortsatt till den europeiska idrottsmodellen, där förbunden spelar en central roll och där grundvalen utgörs av många olika aktörer, såsom supportrar, spelare, klubbar, ligor, förbund och frivilligt arbetande, vilka spelar en grundläggande roll för att stödja idrottens hela struktur.

66.

Europaparlamentet vill att hindren för frivilligarbete inom idrotten runtom i EU ska minskas.

67.

Europaparlamentet betonar den viktiga roll som lokala myndigheter spelar i att främja breddidrott och uppmanar dessa myndigheter att aktivt delta i de europeiska debattforum och dialoger som riktar sig till idrotten.

68.

Europaparlamentet erinrar om att god ledning inom idrott är ett villkor för idrottsorganisationers autonomi och självreglering, tillsammans med efterlevnad av principer om transparens, redovisningsskyldighet och demokrati, och understryker behovet av nolltolerans mot korruption inom idrotten samt god representation för alla intressenter i beslutsfattandet.

69.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och idrottens styrande organ att aktivt stimulera den sociala och demokratiska roll som spelas av sådana idrottsentusiaster som stöder principerna om rent spel, genom att verka för att de ska få vara med i ägande- och styrelsestrukturerna för sina idrottsklubbar och som viktiga intressenter i de styrande organen inom idrotten.

70.

Europaparlamentet anser att idrottsklubbarna måste släppa spelare när de har tagits ut till landslaget och erkänna deras bidrag till att större landslagsturneringar blir framgångsrika, vilket kan inbegripa försäkringsmekanismer. Parlamentet påpekar att det inte fungerar med ett enda tillvägagångssätt för alla idrottsgrenar i Europa.

71.

Europaparlamentet betonar att träning av spelare på lokal nivå och investeringar i idrottsutbildning behövs för en hållbar utveckling av den europeiska idrotten och spridning av dess positiva effekter till enskilda personer och till samhället. Parlamentet anser det därför nödvändigt att se till att elitidrotten inte inkräktar på unga idrottares utveckling, amatöridrotten och den grundläggande roll som utövas av idrottsorganisationer på gräsrotsnivå. Parlamentet betonar att examensbevis och yrkeskvalifikationer inom idrotten måste ses som likvärdiga och erkännas.

72.

Europaparlamentet bekräftar på nytt sitt stöd för regeln om egna produkter och anser att den skulle kunna vara en modell även för andra proffsligor i Europa. Parlamentet stöder fortsatta insatser inom idrottens styrande organ för att inom ramen för EU-lagstiftningen uppmuntra träning för unga spelare på lokal nivå, för att på det sättet stärka tävlingsbalansen i samband med tävlingar och en sund utveckling av den europeiska modellen för idrott.

73.

Europaparlamentet anser att utvecklingen av nya förmågor är en av de viktigaste uppgifterna för en idrottsklubb och att ett alltför stort beroende av spelarövergångar kan undergräva idrottens värden.

74.

Europaparlamentet understryker vikten av utbildningsbidrag i den mån de utgör en effektiv skyddsmekanism för utbildningscentra och en rimlig avkastning på investeringen.

75.

Europaparlamentet anser att idrottsagentyrket bör vara en reglerad yrkesverksamhet för vilken det krävs en officiell yrkeskvalifikation, och att idrottsagenterna ska ha sin skattehemvist på unionens territorium, vilket skulle förbättra insynen. Parlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med idrottsförbund, spelar- och agentföreningar utarbeta och verkställa ett europeiskt system för licensiering och registrering, tillsammans med en uppförandekod och en sanktionsmekanism.

76.

Europaparlamentet föreslår att det inom idrottsförbunden inrättas ett icke officiellt europeiskt register för idrottsagenter, där dessa upprättar en förteckning över de idrottare de representerar, i syfte att skydda idrottarna, särskilt idrottare under 18 år, och för att minska riskerna för intressekonflikter. Parlamentet anser att agentarvoden vid övergångar bör betalas ut som delbelopp under giltighetstiden för det kontrakt som idrottaren ingått som ett resultat av övergången, så att det totala beloppet endast betalas ut om detta kontrakt uppfylls.

77.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att komplettera de nuvarande bestämmelserna för spelaragenter och mellanhänder med avskräckande sanktioner och att strikt tillämpa dessa sanktioner.

78.

Europaparlamentet uppmanar idrottens styrande organ att förbättra insynen i spelaragenternas verksamhet och att samarbeta med medlemsstaternas myndigheter för att få bort korruptionen.

79.

Europaparlamentet välkomnar den av kommissionen beställda undersökningen om de ekonomiska och juridiska konsekvenserna av spelarövergångar. Parlamentet anser vidare att idrottsförbundens initiativ för att förbättra insynen i internationella övergångar förtjänar att stödjas.

80.

Europaparlamentet uttrycker sin åsikt om att system som införts av idrottens styrande organ för att öka insynen i samband med internationella spelarövergångar är ett steg i rätt riktning eftersom de tjänar principen om god ledning och syftar till att garantera idrottstävlingarnas integritet.

81.

Europaparlamentet stöder uttryckligen licenssystem och finansiell fair play genom att uppmuntra klubbarna att konkurrera enligt deras faktiska finansiella kapacitet.

82.

Europaparlamentet anser att dessa åtgärder bidrar till att klubbarna får en bättre förvaltning samt till att deras ekonomiska stabilitet och bärkraft på lång sikt återställs och dessutom bidrar till ekonomisk rättvisa vid tävlingar inom Europa, och uppmanar därför kommissionen att erkänna att sådana regler är förenliga med unionslagstiftningen.

83.

Europaparlamentet välkomnar idrottsförbundens insatser för att förbjuda att klubbar som deltar i samma tävling har samma ägare. Parlamentet anser att det bör vara förbjudet för en anordnare av vadslagning att ha kontrollen över en aktör som organiserar eller deltar i en tävling, på samma sätt som det bör vara förbjudet för en aktör som organiserar eller deltar i en tävling att ha kontrollen över en anordnare av vadslagning på ett evenemang som aktören organiserar eller deltar i.

84.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att hindra och straffa olaglig verksamhet som påverkar idrottens integritet, och kriminalisera sådan verksamhet, särskilt vadslagningsrelaterad verksamhet i form av medveten och bedräglig manipulering av utgången av en idrottstävling eller ett tävlingsmoment i syfte att tillskansa sig fördelar som inte enbart är en följd av den normala idrottsverksamheten eller den ovisshet som är förknippad med denna.

85.

Europaparlamentet uppmanar med kraft idrottsförbunden till ett nära samarbete med medlemsstaterna för att skydda idrottens integritet.

86.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, såsom det tillkännagetts i EU:s strategi mot korruption, åtgärda bristen på insyn i spelarövergångarna och de uppgjorda matcherna, genom att fastställa minimiregler för vad som ska definieras som straffbart inom detta område.

87.

Europaparlamentet uttrycker sin djupa oro över allvarliga fall av olaglig verksamhet inom idrotten, exempelvis penningtvätt, och uppmanar medlemsstaterna att intensifiera sitt inbördes samarbete för att få bukt med sådan verksamhet och skapa större insyn i penningtransaktioner som görs i samband med spelarövergångar och spelaragenters verksamhet.

88.

Europaparlamentet framhåller att det krävs instrument som uppmuntrar samarbete mellan offentliga myndigheter, idrottsmyndigheter och hasardspeloperatörer i hanteringen av bedrägeriaffärer inom idrotten, och att samarbete med Europol och Eurojust skulle kunna övervägas.

89.

Europaparlamentet erkänner legitimiteten för idrottsdomstolar att lösa tvister inom idrottsområdet, så länge som de respekterar medborgarnas grundläggande rätt till en rättvis rättegång. Parlamentet uppmanar skiljedomstolen för idrott (CAS) att ta hänsyn till bestämmelser i EU-regelverket när idrottstvister som uppstått inom EU ska lösas.

90.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genom att till fullo beakta artikel 165 i EUF-fördraget senast 2012 lägga fram ett förslag i syfte att skapa bättre förståelse för idrottens särskilda behov och vidta konkreta åtgärder för att tillmötesgå dessa.

91.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta med tredjeländer om frågor som internationell överföring av spelare, utnyttjande av minderåriga spelare, uppgjorda matcher, piratkopieringsverksamhet och olaglig vadslagning. På samma sätt framhåller parlamentet betydelsen av att stärka det internationella samarbetet för att utveckla idrotten i utvecklingsländer.

92.

Europaparlamentet ser fram emot resultaten av system som införts för övervakning av insyn och ekonomiskt rent spel samt för bekämpning av korruption och människohandel. Det är dock nödvändigt att detta system är förenligt med EU:s lagstiftning och dataskyddsregler. Parlamentet uppmanar idrottens styrande organ att samköra uppgifter från TMS (Transfer Matching System) med andra korruptionsbekämpningssystem för att effektivisera övervakningen och bekämpa uppgjorda matcher.

93.

Europaparlamentet framhåller behovet av insatser mot aktörer som bedriver otillåten spelverksamhet inom och utanför EU, eftersom dessa kan kringgå övervakningssystemen mot oegentligheter inom idrotten.

94.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inom allt samarbete med tredjeländer verka för att de olympiska reglerna ska följas överallt i världen.

95.

Europaparlamentet ber klubbarna att övervaka att migrationslagstiftningen efterlevs vad gäller värvning av unga från tredjeländer och att säkerställa att samtliga villkor i deras kontrakt uppfyller gällande lagstiftning. Parlamentet kräver att dessa, om de så önskar, ska kunna återvända under betryggande förhållanden till sina ursprungsländer, exempelvis om deras karriärer inte kommer igång. Här framhåller parlamentet hur oerhört viktigt det är att lagstiftningen verkligen genomförs.

96.

Europaparlamentet framhåller att skyddet av minderåriga i samband med internationella övergångar måste stärkas. Parlamentet anser att internationella övergångar kan vara farliga för unga idrottare som mycket tidigt lämnat sin familj och sitt land och som därför är särskilt utsatta och av den anledningen bör få extra uppmärksamhet av idrottsorganisationerna.

97.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att, oberoende av bestämmelser eller skyldigheter som åläggs kvinnor på grund av kulturella, traditionella, historiska eller religiösa samhällsfaktorer, främja både kvinnors och mäns fullständiga frihet att utöva alla former av idrott.

98.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bygga ut de nuvarande programmen som främjar idrotten som ett redskap för dess utvecklingspolitik samt lansera nya initiativ på detta område.

99.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen

100.

Europaparlamentet föreslår att den europeiska flaggan ska vaja under större internationella idrottsevenemang som organiseras på unionens territorium, och att de europeiska idrottsförbunden ska överväga idén om att låta flaggan, tillsammans med nationella flaggor, finnas med på sportkläder som bärs av medlemsstaternas idrottare. Parlamentet understryker att detta bör vara helt frivilligt och att medlemsstaterna och idrottsorganisationerna själva bör få besluta om de vill använda sig av detta alternativ.

101.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen, och även till medlemsstaternas regeringar och parlament, samt europeiska, internationella och nationella idrottsförbund.

20.8.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 239/60

—

med beaktande av den rätt att inge framställningar som fastställs i artikel 227 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av de framställningar som mottagits och återges i bilagan till betänkandet från utskottet för framställningar (A7-0335/2011),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/99/EG av den 19 november 2008 om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser (2),

—

med beaktande av rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG (6),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG (7),

—

med beaktande av konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen av den 25 juni 1998),

—

med beaktande av expertundersökningen ”Avfallshantering i Europa: de största problemen och bästa metoderna” från juli 2011,

—

med beaktande av artikel 202.2 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för framställningar (A7-0335/2011), och av följande skäl:

A.

Under perioden 2004–2010 förklarade utskottet för framställningar 114 av de mottagna framställningarna om påstådda brott mot denna rättsliga ram för tillåtliga. Framställningarna kom från följande medlemsstater: Italien, Grekland, Frankrike, Spanien, Irland (fler än 10 framställningar var), Bulgarien, Storbritannien, Polen, Rumänien, Tyskland (3–10 framställningar var), Österrike, Ungern, Litauen, Malta, Portugal och Slovakien (1 framställning var).

B.

Utskottet för framställningar har utarbetat fem betänkanden om undersökningsuppdrag i samband med framställningar om avfall. Dessa undersökningsuppdrag gick till Irland (8), Fos-sur-Mer (Frankrike) (9), avfallsdeponin i Path Head (Storbritannien) (10), Kampanien (Italien) (11) och Huelva (Spanien) (12).

C.

Miljöfrågor är genomgående det vanligaste ämnet i de framställningar som mottas, och framställningar om avfall är en betydande undergrupp. Avfallsfrågor har en väldigt direkt inverkan på medborgare i hela EU, framför allt när det gäller tillståndsförfarandet för nya avfallshanteringsanläggningar och driften av befintliga sådana. Det finns också stor oro för den övergripande avfallshanteringen.

D.

En stor majoritet av framställningarna om avfall rör avfallshanteringsanläggningar, och omkring 40 procent rör tillståndsförfarandet för nya anläggningar som planeras, medan 40 procent rör driften av befintliga anläggningar, varav 75 procent rör deponier och 25 procent förbränningsanläggningar. Resterande framställningar rör problem med den övergripande avfallshanteringen.

E.

De senaste siffrorna från Eurostat (2009) visar att EU-medborgarna i genomsnitt producerar 513 kg avfall per år. Många av de nya medlemsstaterna ligger en bra bit under genomsnittet, och de mest industrialiserade länderna producerar allra mest.

F.

I de länder som producerar mest avfall förekommer återvinning och kompostering av avfall samt avfallsbränning i energiutvinningssyfte också mest, samtidigt som de helt eller nästan helt har gjort sig av med deponier. De medlemsstater som i genomsnitt producerar minst avfall hör däremot till dem som använder deponier mest. I dessa medlemsstater förekommer både återvinning och avfallsbränning i mycket lägre grad.

G.

Vissa förbränningsanläggningar saknar lämplig infrastruktur för sortering och behandling av avfall. Det tycks inte finnas några klara gränser för vilka avfallstyper som förbränns och det finns alltjämt farhågor för vad som sker med den giftiga askan från förbränningen.

H.

I direktiv 2008/98/EG om avfall (ramdirektivet om avfall) fastställs regler som utformats för att skydda miljön och människors hälsa genom att förebygga eller minska de negativa effekterna av genereringen och hanteringen av avfall, minska resursanvändningens allmänna påverkan och få till stånd en effektivisering av denna användning, främja EU-medborgarnas hälsa och välmående och samtidigt skapa en miljömässigt hållbar avfallshanteringsmetod.

I.

I direktiv 2008/99/EG om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser fastställs ett minimiantal allvarliga miljörelaterade brott. Direktivet innehåller också krav på att medlemsstaterna ska införa mer avskräckande straffrättsliga påföljder för denna typ av straffbara gärningar när de begås uppsåtligen eller av grov vårdslöshet.

J.

För att en strategi för avfallshantering ska vara förenlig med ramdirektivet om avfall måste den garantera att allt avfall samlas in och forslas till ett nätverk av lämpliga anläggningar för avfallsbehandling för utvinning och i slutändan bortskaffande. Detta måste även omfatta åtgärder för att minska produktionen av avfall vid källan.

K.

I några regioner, till exempel Fos-sur-Mer (Frankrike – 2008), Path Head (Storbritannien – 2009), Huelva (Spanien – 2009) och Kampanien (Italien – 2011), har framstegen med att minska avfallet och återvinna hushållsavfallet varit ytterst begränsade. Hushållsavfall och annat avfall har fortsatt att deponeras på ett urskillningslöst sätt och har i vissa fall uppenbarligen blandats med olika typer av industriavfall.

L.

Ramdirektivet om avfall skulle ha varit införlivat senast i december 2010. Trots det har endast sex medlemsstater införlivat direktivet, och kommissionen arbetar aktivt för att se till att resten av medlemsstaterna slutför införlivandet och omedelbart börjar genomföra direktivet.

M.

Hushållsavfall bör hanteras i enlighet med avfallshierarkin, som bygger på förebyggande, minskning, återanvändning, materialåtervinning, energiåtervinning och bortskaffande, i enlighet med artikel 4 i ramdirektivet om avfall.

N.

Ett resurseffektivt Europa är ett av huvudmålen i Europa 2020-strategin, och genom ramdirektivet om avfall infördes målet att 50 procent av hushållsavfallet ska återvinnas senast 2020 i alla medlemsstater. Det är en viktig del av resurseffektivitetsmålet att utveckla EU till en grön kretsloppsekonomi som använder avfall som en resurs.

O.

Det finns flera orsaker till att det inte finns avfallshanteringsplaner som är förenliga med ramdirektivet om avfall. Bland dessa orsaker kan nämnas bristerna i genomförandet och kontrollen av efterlevnaden, bristen på lämpligt utbildad personal på lokal och regional nivå, de otillräckliga kontrollerna på EU-nivå, misslyckandet med att tillhandahålla tillräckliga resurser och avsaknaden av ett bötessystem. Följden blir att man går miste om möjligheterna till en god avfallshantering, som har till syfte att minska växthusgasutsläppen och andra miljökonsekvenser och minska EU:s beroende av importerade råvaror.

P.

En viktig faktor som ofta förbises är att återvinningsindustrin kan ge upp till en halv miljon arbetstillfällen, eftersom vissa typer av avfall är en lönsam resurs som kan bidra till att förbättra den miljömässiga hållbarheten och vara ett steg i riktning mot en grön ekonomi.

Q.

Hanteringen av bioavfall i EU ligger fortfarande i sin linda och de befintliga lagstiftningsinstrumenten måste utvecklas och tekniker göras mer effektiva.

R.

Det är nödvändigt att fortsätta att prioritera uppfyllandet av EU:s mål för insamling, materialåtervinning och bortstyrning från deponering.

S.

Medlemsstaterna har – på nationell, regional och lokal nivå – huvudansvaret för genomförandet av EU-lagstiftningen, och EU hålls ansvarigt av medborgarna för att garantera genomförandet av avfallspolitiken, men har inte tillräckliga resurser för att kontrollera att lagstiftningen efterlevs.

T.

Enligt Århuskonventionen har medborgarna rätt att bli informerade om situationen i sitt närområde och det är myndigheternas ansvar att tillhandahålla denna information och motivera medborgarna till att handla ansvarsfullt. Enligt direktiv 2003/35/EG är det medlemsstaternas uppgift att se till att allmänheten på ett tidigt stadium ges möjlighet till faktiskt deltagande i förberedande och ändringar eller översyn av de planer eller program som ska utarbetas enligt bestämmelserna.

U.

Genom framställningsförfarandet uttrycker medborgarna uppfattningen att de offentliga myndigheterna inte har kontroll över situationen, att medborgarna inte alltid är beredda att göra de ansträngningar som krävs för att bidra till lösningar, att förtroendeförhållandet är skadat och att det sker en negativ utveckling mot öppen konflikt och därmed handlingsförlamning.

V.

I en studie (13) som kommissionen nyligen genomförde för att man ville undersöka om det är genomförbart att inrätta ett EU-organ för avfallshantering belystes det faktum att många medlemsstater inte har tillräcklig kapacitet för att utarbeta avfallshanteringsplaner eller för inspektioner, kontroller och andra åtgärder i syfte att se till att avfallslagstiftningen efterlevs.

W.

Studien visar också på en mycket hög grad av överträdelser, olaglig dumpning av avfall och avfallstransport, många klagomål från medborgarna, överträdelseärenden som hänskjutits till EU-domstolen och brister i det skydd för folkhälsan och miljön som är ett övergripande mål i EU:s avfallslagstiftning.

X.

Olagligt bortskaffande av avfall har även blivit en del av den organiserade brottslighetens verksamhet, vilket väcker frågor om de ansvariga myndigheternas roll och, när det gäller industriavfall, om otillbörligt samarbete mellan företag.

Y.

Befintliga förfaranden för övervakning och kontroll för att garantera att hushållsavfall inte förorenas av giftigt avfall är ibland bristfälliga eller obefintliga, vilket kan leda till att deponier och förbränningsanläggningar förorenas. Det måste betonas att bortskaffande av giftigt avfall genom förbränning i anläggningar som är avsedda för att bränna hushållsavfall är kategoriskt förbjudet.

Z.

En djupgående analys av framställningarna bekräftar att lagstiftningen för ett fungerande och miljövänligt system för avfallshantering i stort sett är färdig och att problemen huvudsakligen rör tillämpning och genomförande. 95 procent av framställningarna handlar om att styrande organ på lokal och regional nivå underlåter att följa lagstiftningen.

AA.

En av de faktorer som betraktas som avgörande för denna situation är bristen på information och medvetenhet, administrativ kapacitet och ekonomiska och andra resurser på lokal nivå.

AB.

Kommissionen har ökat stödet – som omfattar 4,1 miljarder euro 2005–2006 – för att förbättra genomförandet och efterlevnaden av EU:s lagstiftning om avfallshantering på nationell nivå. Likväl utgjorde de överträdelseärenden som rörde avfall 20 procent av alla miljöbrott i slutet av 2009.

AC.

Kostnaderna för en dålig avfallshantering är höga och ett regionalt system som kan avsluta hela cykeln skapar en positiv multiplikatoreffekt som i sin tur leder till stora besparingar.

AD.

Trots att genomförandet av avfallslagstiftning i EU är ett offentligt ansvar hanterar privata och multinationella företag 60 procent av hushållsavfallet och 75 procent av avfallet från företag, med en årsomsättning på 75 miljarder euro (14).

AE.

Inrättandet av nya deponier och förbränningsanläggningar faller inom ramen för punkt 9 i bilaga I till direktivet om miljökonsekvensbedömningen (MKB-direktivet) (15) och kräver en miljökonsekvensbedömning inom ramen för artikel 4.1, eller åtminstone ett ”urval för miljöprövning” i enlighet med artikel 4.2, om deponin faller inom ramen för punkt 11 b i bilaga II.

AF.

Tillstånd för deponier omfattas av bilaga II till MKB-direktivet om de ”kan antas leda till betydande miljöpåverkan” och är föremål för de gränsvärden som fastställs av medlemsstaterna.

AG.

I artikel 6.4 i MKB-direktivet fastställs följande: ”Den berörda allmänheten ska på ett tidigt stadium få reella möjligheter att delta i de beslutsprocesser på miljöområdet som avses i artikel 2.2 och ska för detta ändamål ha rätt att yttra sig när alla alternativ står öppna till den eller de ansvariga myndigheterna innan beslut fattas om ansökan om tillstånd.”

AH.

I EU-direktiv och Århuskonventionen görs en särskild hänvisning till tillgång till information och offentlig delaktighet i beslutsfattande i miljöfrågor.

AI.

I många framställningar uppges att tillståndsförfarandet för avfallshanteringsanläggningar inte är helt i linje med EU-lagstiftningen, i synnerhet vad gäller miljökonsekvensbedömning och offentligt samråd.

AJ.

Om tillstånden är förenliga med de parametrar som föreskrivs i direktivet och om en miljökonsekvensbedömning har genomförts har kommissionen inte befogenhet att blanda sig i de nationella myndigheternas beslut. Vissa medlemsstater har emellertid inte genomfört en noggrann miljökonsekvensbedömning innan man beviljat tillstånd att öppna eller bygga ut deponier eller bygga förbränningsanläggningar.

AK.

Rättsliga förfaranden kan inte inledas förrän ett projekt har godkänts av medlemsstaterna. Det är svårt för medborgarna att förstå att EU inte kan ingripa effektivt förrän hela förfarandet har avslutats och projektet har godkänts av medlemsstaterna.

AL.

Under det offentliga samrådsförfarandet och miljökonsekvensbedömningen ställer medborgarna frågor om de planerade platserna för nya deponier. Dessa frågor handlar ofta om påstådda överträdelser av skyddade områden, vilket var fallet för deponin i Vesuvius nationalpark, men de kan också handla om farhågorna för de negativa konsekvenserna för hälsan och välbefinnandet.

AM.

Den planerade placeringen av nya deponier ifrågasätts, eftersom framställarna anser att deponierna gör intrång på miljö- eller kulturskyddsområden, vilket framgår av de framställningar som rör planen på att öppna en ny deponi i Vesuvius nationalpark. Enligt parlamentet bör det anses vara oförenligt med EU:s miljölagstiftning att placera deponier i områden som tillhör Natura 2000-nätverket.

AN.

I direktivet om deponering av avfall fastställs parametrar för beviljande av driftstillstånd och för gemensamma övervakningsförfaranden under driftsfasen och efterbehandlingsfasen. De deponier som stängdes innan direktivet införlivades omfattas inte av bestämmelserna i direktivet. De kriterier som tas upp i direktivet handlar om placering av deponier, vattenkontroll och lakvattenhantering, skydd av mark och vatten, gaskontroll, olägenheter och risker, stabilitet samt avspärrning.

AO.

Utskottet för framställningar har mottagit ett flertal framställningar – varav en ledde till ett undersökningsuppdrag i Path Head (Storbritannien) – om deponier som är belägna på kort avstånd från de närmaste husen och där invånare utsätts för skadliga lukter, ökade luftföroreningar och skadedjursinvasion i närheten av sina hem. Eftersom tydligare kriterier för närheten av deponier till hem, skolor och sjukhus trots detta inte har fastställts i EU-lagstiftningen omfattas fastställandet av tydliga krav för att garantera skydd av människors hälsa och miljön av subsidiaritetsprincipen i fördragen.

AP.

Framställningar om deponier handlar ofta om risk för förorening av grundvattnet, på grund av att äldre deponier inte har ett skyddande lager som förhindrar att vätska läcker ut i grundvattnet eller på grund av att lagren ser trasiga ut, vilket föranleder misstankar om läckor, eller på grund av att deponierna ligger på geologiskt instabil mark och alltför nära grundvatten- och dricksvattenresurser.

AQ.

Kommissionen rapporterar att det sedan 2001 har inletts 177 överträdelseförfaranden beträffande direktivet om deponering av avfall och att minst 619 illegala deponier över hela Europa har identifierats i en ny förteckning.

AR.

Framställningar och klagomål som kommissionen mottagit vittnar om att det finns ett stort antal illegala deponier som drivs utan tillstånd, även om man, till följd av bristande övervakning, inte känner till det exakta antalet.

AS.

Det bör påpekas att deponier bör vara en sista utväg. Offentliga myndigheter i vissa medlemsstater som ligger efter i fråga om förebyggande av avfall, återvinning och återanvändning kan vara pressade att utvidga befintliga deponier – till och med sådana som inte uppfyller reglerna – eller öppna nya på kort sikt för att bortskaffa avfall.

AT.

Användningen av förbränningsanläggningar, som står långt ned i avfallshierarkin, är väletablerad och accepterad av medborgarna i några länder som anses ha nått en hög efterlevnadsnivå av ramdirektivet om avfall och där energiåtervinning sker. Länder som hittills inte har börjat med avfallsförbränning kan välja att göra det för att hantera avfallsanhopningar.

AU.

Detta får bara ske på villkor att strikt kontroll och respekt för tillämplig EU-lagstiftning iakttas, och med hänsyn till att det är lätt att förstå att sådana åtgärder sannolikt kommer att leda till kritik från personer som bor i närheten av de planerade anläggningarna och som oroar sig över följderna för hälsan.

AV.

Det bör erkännas att ny teknik har medfört att utsläppen från förbränningsanläggningarna har minskat avsevärt. I vissa medlemsstater – framför allt de länder som har höga nivåer av avfallsförbränning – verkar lokalbefolkningen vara mer tolerant, kanske för att den känner till att förbränningsanläggningarna producerar värme och energi, och för att informationen om anläggningarnas drift och funktion är öppen och lättillgänglig.

AW.

Tillstånd för förbränningsanläggningar möter ungefär samma motstånd som deponier, och av samma skäl. Man är framför allt orolig för luftföroreningar samt för negativa konsekvenser för folkhälsan och/eller miljöskyddsområden.

AX.

De offentliga myndigheterna väljer ofta att uppföra förbränningsanläggningar i områden som redan är hårt drabbade av luftföroreningar. Kumulativa hälsoeffekter för de boende i området bör inte ignoreras. Vanligtvis undersöker man inte alternativa metoder för att bortskaffa avfall eller för att producera energi genom rötning.