13.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 167/1

13.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 167/6

13.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 167/7

—

under rubriken koncentrationer på kommissionens webbplats för konkurrens (http://ec.europa.eu/competition/mergers/cases/). Denna webbplats gör det möjligt att hitta enskilda beslut i koncentrationsärenden, även uppgifter om företag, ärendenummer, datum och sektorer,

—

i elektronisk form på webbplatsen EUR-Lex (http://eur-lex.europa.eu/sv/index.htm) under dokumentnummer 32013M6930. EUR-Lex ger tillgång till gemenskapslagstiftningen via Internet.

13.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 167/8

13.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 167/9

1.

Abbeville

2.

Agen-la Garenne

3.

Ajaccio-Campo dell'Oro

4.

Albert-Bray

5.

Amiens-Glisy

6.

Angers-Marcé

7.

Angoulême-Brie-Champniers

8.

Annecy-Methet

9.

Annemasse

10.

Auxerre-Branches

11.

Avignon-Caumont

12.

Bâle-Mulhouse

13.

Bastia-Poretta

14.

Beauvais-Tillé

15.

Bergerac-Roumanière

16.

Besançon-la Vèze

17.

Béziers-Vias

18.

Biarritz-Bayonne-Anglet

19.

Bordeaux-Mérignac

20.

Brest-Guipavas

21.

Brive-Souillac

22.

Caen-Carpiquet

23.

Calais-Dunkerque

24.

Calvi-Sainte-Catherine

25.

Cannes-Mandelieu

26.

Carcassonne-Salvaza

27.

Châlons-Vatry

28.

Chambéry-Aix-les-Bains

29.

Châteauroux-Déols

30.

Cherbourg-Mauperthus

31.

Clermont-Ferrand-Aulnat

32.

Colmar-Houssen

33.

Deauville-Saint-Gatien

34.

Dijon-Longvic

35.

Dinard-Pleurtuit

36.

Dôle-Tavaux

37.

Epinal-Mirecourt

38.

Figari-Sud Corse

39.

Grenoble-Saint-Geoirs

40.

Hyères-le Palivestre

41.

Issy-les-Moulineaux

42.

La Môle

43.

Lannion

44.

La Rochelle-Laleu

45.

Laval-Entrammes

46.

Le Castelet

47.

Le Havre-Octeville

48.

Le Mans-Arnage

49.

Le Touquet-Paris-Plage

50.

Lille-Lesquin

51.

Limoges-Bellegarde

52.

Lognes-Emerainville

53.

Lorient-Lann-Bihoué

54.

Lyon-Bron

55.

Lyon-Saint-Exupéry

56.

Marseille-Provence

57.

Metz-Nancy-Lorraine

58.

Monaco-Héliport

59.

Montbéliard-Courcelles

60.

Montpellier-Méditérranée

61.

Nantes-Atlantique

62.

Nevers-Fourchambault

63.

Nice-Côte d'Azur

64.

Nîmes-Garons

65.

Orléans-Bricy

66.

Orléans-Saint-Denis-de-l'Hôtel

67.

Paris-Charles de Gaulle

68.

Paris-le Bourget

69.

Paris-Orly

70.

Pau-Pyrénées

71.

Perpignan-Rivesaltes

72.

Poitiers-Biard

73.

Pontoise-Cormeilles-en-Vexin, tillfälligt:

74.

Quimper-Cornouailles, tillfälligt mellan den 30 maj och den 8 september 2013.

75.

Rennes Saint-Jacques

76.

Rodez-Marcillac

77.

Rouen-Vallée de Seine

78.

Saint-Brieuc-Armor

79.

Saint-Étienne-Bouthéon

80.

Saint-Nazaire-Montoir

81.

Strasbourg-Entzheim

82.

Tarbes-Ossun-Lourdes

83.

Toulouse-Blagnac

84.

Tours-Saint-Symphorien

85.

Troyes-Barberey

86.

Vichy-Charmeil

1.

Ajaccio

2.

Bastia

3.

Bayonne

4.

Bonifacio

5.

Bordeaux

6.

Boulogne

7.

Brest

8.

Caen-Ouistreham

9.

Calais

10.

Calvi

11.

Cannes-Vieux Port

12.

Carteret

13.

Cherbourg

14.

Dieppe

15.

Douvres

16.

Dunkerque

17.

Granville

18.

Honfleur

19.

La Rochelle-La Pallice

20.

Le Havre

21.

Les Sables-d'Olonne-Port

22.

L'Ile-Rousse

23.

Lorient

24.

Marseille

25.

Monaco-Port de la Condamine

26.

Nantes-Saint-Nazaire

27.

Nice

28.

Port-de-Bouc-Fos/Port-Saint-Louis

29.

Port-la-Nouvelle

30.

Porto-Vecchio

31.

Port-Vendres

32.

Roscoff

33.

Rouen

34.

Saint-Brieuc (maritime)

35.

Saint-Malo

36.

Sète

37.

Toulon

1.

Gare d’Ashford International

2.

Gare d'Avignon-Centre

3.

Cheriton/Coquelles

4.

Gare de Chessy-Marne-la-Vallée

5.

Gare de Fréthun

6.

Gare de Lille-Europe

7.

Gare de Paris-Nord

8.

Gare de St-Pancras International

9.

Gare d’Ebbsfleet International

1.

Pas de la Case-Porta

13.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 167/18

1.

Kommissionen mottog den 4 juni 2013 en anmälan om en föreslagen koncentration enligt artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (1), genom vilken företaget KKR & Co. L.P. (nedan kallat KKR, USA) på det sätt som avses i artikel 3.1 b i EG:s koncentrationsförordning förvärvar fullständig kontroll över företaget Gardner Denver, Inc. (nedan kallat GDI, USA) genom förvärv av värdepapper.

2.

De berörda företagen bedriver följande affärsverksamhet:

3.

Kommissionen har vid en preliminär granskning kommit fram till att den anmälda koncentrationen kan omfattas av EG:s koncentrationsförordning, dock med det förbehållet att ett slutligt beslut i denna fråga fattas senare. Det bör noteras att detta ärende kan komma att handläggas enligt ett förenklat förfarande, i enlighet med kommissionens tillkännagivande om ett förenklat förfarande för handläggning av vissa koncentrationer enligt EG:s koncentrationsförordning (2).

4.

Kommissionen uppmanar berörda tredje parter att till den lämna eventuella synpunkter på den föreslagna koncentrationen.

Synpunkterna ska ha kommit in till kommissionen senast tio dagar efter detta offentliggörande. Synpunkterna kan sändas till kommissionen per fax (+32 22964301), per e-post till COMP-MERGER-REGISTRY@ec.europa.eu eller per post, med angivande av referens COMP/M.6906 – KKR/Gardner Denver, till

13.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 167/19

1.

Överträdelser av artiklarna 101 eller 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), nedan kallade EU:s konkurrensregler orsakar stor skada för ekonomin som helhet och utgör ett hinder för en välfungerande inre marknad. För att undvika sådan skada har kommissionen befogenhet att ålägga företag och företagssammanslutningar böter för överträdelse av EU:s konkurrensregler (1). Syftet med de böter som kommissionen ålägger är att avskräcka, dvs. straffa de berörda företagen (specifik avskräckande verkan) och att avskräcka andra företag från att agera eller fortsätta att agera på ett sätt som strider mot artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget (allmän avskräckande verkan) (2).

2.

Dessutom orsakar överträdelser av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget stor skada för konsumenter och företag. Var och en som lidit skada på grund av en överträdelse av EU:s konkurrensregler har rätt till ersättning. Detta garanteras av EU-lagstiftningen, vilket domstolen har framhållit vid flera tillfällen (3). Även om syftet med böterna är att avskräcka är själva poängen med skadeståndsanspråk att kompensera för den skada som lidits till följd av en överträdelse. Mer effektiva rättsmedel för att konsumenter och företag ska kunna få skadestånd skulle i sig också ge gynnsamma effekter genom att avskräcka från framtida överträdelser och säkerställa bättre efterlevnad av dessa regler (4).

3.

Ett stort problem som domstolar och parter i skadeståndsmål har stött på är hur man ska beräkna den skada som lidits. Beräkningen bygger på en jämförelse av de kärandes faktiska ställning med den ställning de skulle ha om överträdelsen inte hade ägt rum. I en hypotetisk bedömning av hur marknadsvillkoren och samspelet mellan marknadsaktörer skulle ha utvecklats om överträdelsen inte begåtts uppstår ofta komplexa och specifika ekonomiska och konkurrensrättsliga frågor. Domstolar och parter ställs allt oftare inför dessa frågor och inför problemet att överväga olika metoder och tekniker för att hantera dem.

4.

Artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget är en fråga för den offentliga politiken (5) och de är också centrala för den inre marknadens funktion, som omfattar ett system som garanterar att konkurrensen inte snedvrids (6). Dessa bestämmelser i fördraget ger upphov till rättigheter och skyldigheter för enskilda, såväl företag som konsumenter. Sådana rättigheter blir en del av dessa enskilda personers totala rättigheter (7) och skyddas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (8). Nationella domstolar är enligt EU-lagstiftningen skyldiga att se till att dessa rättigheter och skyldigheter genomdrivs fullständigt och effektivt i alla förfaranden som anhängiggjorts vid dem.

5.

Till de rättigheter som garanteras av EU-lagstiftningen hör rätten till ersättning för skada som lidits till följd av en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget: den fulla verkan av EU:s konkurrensregler skulle äventyras om skadelidande parter inte skulle kunna yrka skadestånd för förluster de lidit till följd av en överträdelse av dessa regler. Vem som helst kan kräva ersättning för den skada de lidit om det föreligger ett orsakssamband mellan skadan och ett avtal eller ett förfarande som är förbjudet enligt EU:s konkurrensregler (9).

6.

Ersättning för liden skada innebär att de skadelidande parterna försätts i den ställning de skulle ha haft om ingen överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget hade begåtts. Parter som har lidit skada till följd av en överträdelse av EU-regler med direkt effekt bör därför få det fulla reella värdet av sina förluster återställt: rätten till full ersättning omfattar faktisk skada (damnum emergens), liksom ersättning för utebliven vinst (lucrum cessans) som uppstått som en följd av överträdelsen (10), och rätt till ränta från den tidpunkt då skadan inträffade (11).

7.

I den mån det inte finns några EU-regler om skadeståndstalan vid överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget ankommer det på den interna rättsordningen i varje medlemsstat att fastställa närmare regler för utövandet av den rätt till ersättning som garanteras i EU-lagstiftningen. Reglerna får dock inte göra utövandet av rättigheter som gäller i kraft av EU-lagstiftningen orimligt svårt eller praktiskt omöjligt (effektivitetsprincipen). De får inte heller vara mindre förmånliga än de som avser skadeståndstalan vid överträdelser av liknande rättigheter enligt nationell lagstiftning (likvärdighetsprincipen) (12).

8.

Om beräkningen av skada inte regleras av EU-lagstiftningen fastställer medlemsstaternas rättsregler lämpliga beviskrav och erforderlig precision när det gäller att bevisa beloppet av den skada som lidits. De nationella reglerna fördelar också bevisbördan och respektive ansvar för de berörda parterna att inge sakframställningar till domstolen. Nationell lag kan föreskriva att bevisbördan omfördelas när käranden har bevisat en viss mängd sakförhållanden, och kan möjliggöra förenklade regler för beräkning och presumtioner av motbevisbar eller obestridlig karaktär. I nationell lag fastställs vidare i vilken utsträckning och hur domstolarna ges befogenhet att beräkna liden skada med hjälp av approximativa bästa skattningar eller likvärdiga överväganden. Alla dessa nationella regler och förfaranden för beräkning av skada bör fastställas och tillämpas i enskilda fall på ett sätt som gör det möjligt för parter som lidit skada till följd av överträdelser av EU:s konkurrensregler att utan orimliga svårigheter få full ersättning för den skada de lidit. De får under inga omständigheter vara mindre effektiva än i liknande konkurrensskademål som grundas på inhemsk lagstiftning.

9.

En konsekvens av principen om ändamålsenlighet är att tillämpliga nationella rättsregler och tolkningen av dessa bör återspegla de svårigheter och begränsningar som beräkningen av skada i konkurrensskademål är förknippad med. Beräkningen av sådan skada förutsätter att den skadelidande partens faktiska ställning jämförs med den ställning denna part hade haft om överträdelsen inte hade begåtts. Detta är dock något som inte kan observeras i verkligheten. Det är omöjligt att veta med säkerhet hur marknadsvillkoren och samspelet mellan marknadsaktörerna skulle ha utvecklats om ingen överträdelse hade begåtts. Det enda som är möjligt är att uppskatta det sannolika scenariot om ingen överträdelse hade begåtts. Beräkningen av skada i konkurrensmål har alltid på grund av själva sin karaktär kännetecknats av betydande begränsningar när det gäller hur tillförlitlig och exakt beräkningen kan förväntas vara. Ibland är endast ungefärliga uppskattningar möjliga (13).

10.

Mot denna bakgrund har kommissionens avdelningar utarbetat en praktisk vägledning om beräkningen av skada vid skadeståndstalan vid överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget (nedan kallad den praktiska vägledningen).

11.

Syftet med den praktiska vägledningen är att erbjuda stöd till nationella domstolar och parter i skadeståndsmål genom att göra information om beräkningen av skada som orsakats av överträdelser av EU:s konkurrensregler mer allmänt tillgängliga. Den ger därför inblick i olika former av skada som är en typisk följd av konkurrensbegränsande metoder och innehåller i synnerhet information om de metoder och tekniker som finns tillgängliga för beräkning av sådan skada. Om sådan information ges större spridning kan handläggningen av skadeståndsmål bli effektivare. Det bör också göra sådana mål mer förutsägbara och därigenom öka den rättsliga förutsebarheten för alla berörda parter. Den praktiska vägledningen kan också hjälpa berörda parter att lösa sina tvister i godo, oavsett om detta sker inom eller utanför ett rättsligt eller alternativt tvistlösningsförfarande.

12.

Den praktiska vägledningen är rent informativ och är inte bindande för nationella domstolar eller parter i målen. Därför ändrar den inte medlemsstaternas rättsregler om skadeståndstalan och påverkar varken medlemsstaternas eller fysiska eller juridiska personers rättigheter och skyldigheter enligt EU:s lagstiftning.

13.

Framför allt bör den praktiska vägledningen inte uppfattas som att den höjer eller sänker beviskraven eller detaljnivån i de sakframställningar som medlemsstaternas rättssystem kräver att parterna ska lägga fram. Det bör inte heller uppfattas så att den påverkar medlemsstaternas regler och praxis vad gäller bevisbörda. Nationella domstolar har ofta, inom sina rättssystem, infört pragmatiska strategier för att fastställa det skadeståndsbelopp som ska beviljas, inklusive användningen av presumtioner, omfördelning av bevisbördan eller domstolarnas befogenheter att göra approximativa bästa skattningar. Den praktiska vägledningen är avsedd att ge information som kan användas inom ramen för nationella rättsregler och rättspraxis, inte i stället för dem. Beroende på vilka rättsregler som gäller och de specifika omständigheterna i varje mål kan det därför mycket väl vara tillräckligt att parterna lägger fram fakta och bevis om skadeståndsbeloppet som är mindre detaljerade än de som krävs enligt vissa av de metoder och tekniker som nämns i den praktiska vägledningen.

14.

I den praktiska vägledningen förklaras de särskilda kännetecknen, även starka och svaga sidor, hos de olika metoder och tekniker som kan användas för att beräkna konkurrensskada. Man måste inom ramen för tillämplig lagstiftning avgöra vilken strategi för att beräkna skada som är lämpligast under de specifika omständigheterna i ett visst mål. Vid sidan av beviskrav och bevisbörda i enlighet med tillämplig lag inkluderar relevanta överväganden tillgången till uppgifter, de kostnader och den tid som måste avsättas och deras proportionalitet i förhållande till värdet på skadeståndsanspråket.

15.

I den praktiska vägledningen redovisas och diskuteras också en rad praktiska exempel. Dessa illustrerar de typiska effekter som överträdelser av EU:s konkurrensregler brukar ha och hur ovannämnda metoder och tekniker för beräkning av skada kan tillämpas i praktiken.

16.

Ekonomisk insikt i den skada som orsakas av konkurrensöverträdelser och metoder och tekniker för att beräkna den kan utvecklas över tiden i linje med den teoretiska och empiriska ekonomiska forskningen och rättstillämpningen på detta område. Den praktiska vägledningen bör därför inte ses som en fullständig eller uttömmande redovisning av de kunskaper, metoder och tekniker som finns tillgängliga.

13.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 167/22

Klass 1.6 –

Frukt, grönsaker och spannmål, bearbetade eller obearbetade

a)

Klimat: följande specifika klimatfaktorer anses avgörande för produktens kvalitet:

b)

Mark: Modermaterialet, som utgörs av vulkanisk jord som täcker nästan hela Santorini, består av avsättningar från tertiärperioden samt av pimpsten och lava. Detta djupa jordlager uppvisar en genomsnittlig eller obefintlig erosion, samt liten lutning. Generellt sett har jorden en fin struktur och saknar det viktiga oorganiska ämnet kväve (N). Jorden är även ovanligt fattig på organiska ämnen. Jorden innehåller dessutom natrium (Na), vilket ger upphov till vattenstress, och har förmåga att absorbera fukt från atmosfären och gradvis överföra den till plantorna under dagen (pimpsten är känt för sin fältkapacitet). Plantorna utsätts alltså för vattenstress och detta, tillsammans med den alkaliska jorden, ger produkten dess särskilda egenskaper. Slutligen är grundvattenresurserna minimala eller obefintliga.

c)

Mänskliga faktorer: tre specifika och mycket viktiga steg i produktionsprocessen åskådliggör det mänskliga bidraget till den traditionella odlingsmetoden.

a)

”Tomataki Santorinis” är en lokal lantras av arten Lycopersicon esculentum Mill., med historiskt ursprung, tydlig identitet och genetisk variation. Arten är särskilt anpassad till de torra förhållandena och de kalkrika, alkaliska jordarna på Santorini. Den produceras i kommersiell skala endast i det avgränsade geografiska området. Den är en lokal gröda som odlas av producenterna själva på Santorini och är resultatet av det traditionella odlingssystemet med begränsad användning av insatsmedel. Dessa egenskaper har formats och fått spridning över tiden genom förfarandet med att samla in och välja ut utsäde för nästa sådd. Utsädet är därför mycket motståndskraftigt mot både biotisk och abiotisk stress och ger därför en mycket tillförlitlig och tillfredsställande skörd med det system med torrjordbruk som tillämpas på Santorini.

b)

Såsom anges i produktbeskrivningen är en av de särskilda egenskaperna hos ”Tomataki Santorinis” sammansättningen av lösliga substanser, som bidrar positivt till både de näringsmässiga egenskaperna och smaken. Koncentration av lösliga substanser är lägre i förhållande till torrsubstanshalten, 73–87 % (13–27 % fasta restprodukter), medan klassiska tomatsorter har 95–98 % (2–5 % fasta restprodukter). Det betyder att halten av fasta restprodukter är högre. Försök där dessa parametrar jämförts med dem hos den stora tomatsorten ”Gs 67”, som genomförts under likartade konventionella odlingsförhållanden, har visat att ”Tomataki Santorinis” även har högre halter av askorbinsyra, lösliga fenoler och lykopen, som ingår i de lösliga substanserna. Per 100 g färsk vikt är värdena för dessa beståndsdelar hos ”Tomataki Santorinis” 14–18 mg, 54–57 mg respektive 3,8–7,5 mg. Hos den klassiska tomatsorten ”Gs 67” är värdena 8–12 mg, 30–35 mg respektive 1,8–7 mg. Liknande undersökningar av smakegenskaperna har visat att ”Tomataki Santorinis” har högre andel lösliga substanser och högre värden för total syra. Dessa olikheter beror på förmågan hos just denna ekotyp av plantan att återanvända askorbinsyra i frukten.

a)

Det specifika genetiska material som används, som nu har fått egenskaperna hos en lokal sort, vilket är resultatet av en lång period av anpassning till de förhållanden som kännetecknar området och till den traditionella metoden med insamling och urval av utsäde för nästa års sådd. Tack vare plantans anpassning till miljön på Santorini har ”Tomataki Santorinis” fått vissa specifika egenskaper som gör den till en kvalitetsprodukt som värderas högt på marknaden. Dessa egenskaper – den tydliga identiteten, den genetiska variationen och den särskilda anpassningen till de torra förhållandena och den kalkrika, alkaliska jorden på Santorini – hänger samman med det traditionella odlingssystemet. Färska undersökningar har visat följande: a) Forskning om de fylogenetiska kopplingarna mellan två skördar av ”Tomataki Santorinis” och sju inhemska tomatsorter, där man tittat på 38 egenskaper hos plantan, har visat på en tydlig genetisk skillnad (genetiskt avstånd) mellan äkta ”Tomataki Santorinis” och alla andra sorter. Detta ger tomaten en tydlig identitet (unik karaktär). b) Den parallella bedömningen av utvalda genotyper på Santorini (där det traditionella systemet med begränsad användning av insatsmedel tillämpas) och på anläggningar som tillhör den nationella jordbruksforskningsstiftelsen i Thessaloniki (där ett konventionellt odlingssystem med omfattande användning av insatsmedel tillämpas) har visat att miljön har stor betydelse för produktionsegenskaperna. En jämförelse mellan produktkategorierna har visat att produkten och dess beståndsdelar utvecklas till fullo endast i den miljö som råder på Santorini, vilket bevisar att lokalt urval är mer tillförlitligt.

Det bör dessutom noteras att den starkt alkaliska jorden ger högre sockerhalter i den mogna tomaten.

Det kan därför slås fast att denna lokala ekotyp har fått ett högt odlingsvärde eftersom den uppvisar enastående motståndskraft mot ariditet och en rad sjukdomar, t.ex. svartmögel, mjöldagg, fusarios och verticillium, och även har anpassat sig väl till öns vulkaniska jordar och deras kalkrika, alkaliska sammansättning. Den genomsnittliga skörden på Santorinis torra jordar är omkring 500 kg per stremma; bara i undantagsfall når man upp till 1 000 kg.

b)

Fruktens fysiska och kemiska egenskaper, bl.a. en mycket hög socker- och torrsubstanshalt, vilket återspeglas i produktens organoleptiska egenskaper. Detta är resultatet av å ena sidan natriumförekomsten, som ger upphov till vattenstress, å andra sidan det faktum att de särpräglade jordarna på Santorini absorberar fukt från atmosfären (nattetid på grund av calderan) och gradvis överför den till plantorna under dagen (pimpsten är känt för sin fältkapacitet). Dessutom används inget gödningsmedel vilket betyder att plantan utsätts för vattenstress. Detta, tillsammans med den starkt alkaliska jorden, är den viktigaste orsaken till den höga socker- och torrsubstanshalten och mer allmänt halten av de beståndsdelar som ger smak och näring.

c)

Anseende – historiska uppgifter. De tidigaste tillförlitliga beläggen för tomatodling på Santorini daterar sig till slutet av 1800-talet och visar att odlingen inleddes på 1870-talet. De första officiella uppgifterna om tomatodling på Santorini finns i den första systematiska rapporten om Santorinis flora och jordbruksproduktion, som upprättades något senare (1899). Rapporten innehåller dock inga ekonomiska uppgifter om skörden, vilket tyder på att bidraget till ekonomin var litet och att produkten främst användes för att tillgodose lokalbefolkningens näringsbehov.