8.5.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 131/1

—

med beaktande av artikel 3.2 i fördraget om Europeiska unionen och artiklarna 67 och 81.2 g i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av kommissionens samrådsdokument av den 18 januari 2011 om användningen av alternativ tvistlösning för att lösa konsumenttvister i Europeiska unionen och dokumentet med en sammanfattning av de mottagna svaren, vilket offentliggjordes i april 2011,

—

med beaktande av kommissionens samrådsdokument av den 11 december 2008 om alternativ tvistlösning på området för finansiella tjänster och dokumentet av den 14 september 2009 med en sammanfattning av svaren på det offentliga samrådet om alternativ tvistlösning på området för finansiella tjänster,

—

med beaktande av grönboken av den 19 april 2002 om alternativa system för tvistlösning inom civil- och handelsrätt (KOM(2002)0196),

—

med beaktande av kommissionens rekommendationer av den 30 mars 1998 om principer som ska tillämpas på de instanser som är ansvariga för förfaranden för reglering av konsumenttvister utanför domstol (1) och av den 4 april 2001 om principer som ska tillämpas på extrajudiciella organ som deltar i reglering av konsumenttvister som görs upp i godo (2),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 april 2011 med titeln ”Inremarknadsakten: Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden – Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt” (KOM(2011)0206),

—

med beaktande av rådets resolution av den 25 maj 2000 om ett gemenskapstäckande nätverk av nationella instanser för utomrättslig reglering av konsumenttvister (3) och av det europeiska utomrättsliga nätverket (EEJ-net), som lanserades den 16 oktober 2001,

—

med beaktande av samförståndsavtalet av den 30 mars 1998 om ett EU-nätverk för tvistlösning utanför domstol vid gränsöverskridande reklamationer rörande finansiella tjänster inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och av FIN-NET,

—

med beaktande av rådets beslut 2001/470/EG av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område (4),

—

med beaktande av den europeiska uppförandekoden för medlare (nedan kallad "uppförandekoden"), vilken lanserades 2004,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (5),

—

med beaktande av studien ”The Cost of Non ADR – Surveying and Showing the Actual Costs of Intra-Community Commercial Litigation”, av den 9 juni 2010, från ADR Center i Rom (Italien),

—

med beaktande av de rön som gjordes av den europeiska företagspanelen om alternativ tvistlösning, för perioden den 17 december 2010–den 17 januari 2011,

—

med beaktande av sin resolution av den 12 mars 2003 om kommissionens grönbok om alternativa system för tvistlösning inom civil- och handelsrätt (6),

—

med beaktande av sina rekommendationer av den 19 juni 2007 på grundval av rapporten från undersökningskommittén beträffande krisen i bolaget Equitable Life Assurance Society (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 november 2009 om kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst (Stockholmsprogrammet) (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 6 april 2011 om styrelseformer och partnerskap på den inre marknaden (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 september 2011 om genomförandet av direktivet om medling i medlemsstaterna, dess inverkan på medlingen och dess utnyttjande i domstolarna (10),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (A7-0343/2011), och av följande skäl:

A.

Tillgång till rättvisa är en grundläggande rättighet.

B.

Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, såsom det beskrivs i fördragen, måste uppfylla medborgarnas och företagens behov, exempelvis genom att skapa enklare och tydligare förfaranden, samtidigt som tillgången till rättvisa förbättras.

C.

Domstolsprövning och alternativa sätt att lösa tvister har sammanhängande syften och siktar på att snabbt återinföra en stabil rättsordning mellan de tvistande parterna samt att på lämpligt sätt skydda individuella materiella rättigheter och bilägga tvister mellan parterna.

D.

Alternativ tvistlösning, som hjälper parter att undvika traditionella tvistlösningsförfaranden, kan utgöra ett snabbt och kostnadseffektivt alternativ till domstolsförhandlingar.

E.

Alternativ tvistlösning är en mekanism som gör det möjligt att göra upp i godo och som hjälper konsumenter och branschen att lösa konflikter med hjälp av en tredje part (medlare eller skiljedomare).

F.

I många länder spelar myndigheterna – inklusive ombudsmän och tillsynsmyndigheter – en viktig roll i främjandet av tvistlösningar.

G.

Genom att medborgarnas förtroende för den inre marknaden stärks kan tilliten till verkställigheten av rättigheter i gränsöverskridande tvister bidra till att stimulera EU:s ekonomi.

H.

EU-medborgarnas kunskap om och förståelse för system för alternativ tvistlösning i Europa är begränsad och diffus, och endast ett fåtal medborgare känner till hur man lämnar in ett klagomål till ett organ för alternativ tvistlösning.

I.

Det är viktigt att sprida bättre information om mekanismerna för alternativ tvistlösning och att i ökad utsträckning uppmuntra konsumenterna och branschen att använda dem som ett alternativ till domstolsförfaranden för att undvika konfrontation och sträva efter en situation där alla är vinnare.

J.

Det måste finnas en målsättning att hitta en balanserad strategi som beaktar såväl flexibiliteten i systemen för alternativ tvistlösning som behovet att säkerställa konsumentskydd och rättvisa förfaranden.

K.

Parlamentet har upprepade gånger krävt ytterligare arbete för att utveckla alternativ tvistlösning. I parlamentets resolution av den 6 april 2011 om styrelseformer och partnerskap på den inre marknaden uppmanades kommissionen att senast i slutet av 2011 lägga fram ett lagstiftningsförslag om användning av alternativ tvistlösning i EU.

L.

Kommissionen har inkluderat ett lagförslag om alternativ tvistlösning i sitt arbetsprogram för 2011, som ett strategiskt initiativ, och i sitt meddelande av den 13 april 2011 om en inremarknadsakt, som en av tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för den inre marknaden, i syfte att ge konsumenterna ökat inflytande.

M.

Tidsfristen för genomförandet av direktiv 2008/52/EG löpte ut den 21 maj 2011.

1.

Europaparlamentet välkomnar det nyliga samrådet med kommissionen om alternativ tvistlösning som, trots sin omfattande titel, är exklusivt inriktad på konsumenttransaktioner.

2.

Europaparlamentet anser emellertid att alternativ tvistlösning utgör en del av en allmän dagordning som rör ”rättvisa för tillväxt” i alla olika sektorer. Parlamentet anser att varje syn på alternativ tvistlösning bör gå bortom konsumenttvister så att den kommer att inkludera civila och handelsrättsliga transaktioner mellan företag – oberoende av om dessa utförs av privata eller offentliga företag – familjetvister, mål som rör ärekränkning och andra tvister som rör allmänintresset eller inbegriper parter med olika rättslig ställning.

3.

Europaparlamentet välkomnar att direktiv 2008/52/EG har harmoniserat vissa normer för medling, betonar att gemensamma villkor måste definieras och förfarandegarantier bibehållas inom alla områden för alternativ tvistlösning och anser att 1998 och 2001 års rekommendationer från kommissionen samt uppförandekoden måste ses över på nytt.

4.

Europaparlamentet anser att lagstiftningsåtgärder som fastställer miniminormer för systemen för alternativ tvistlösning är nödvändiga som en ram för alternativ tvistlösning inom medlemsstaternas rättsordningar, såsom framgår av exemplet med direktiv 2008/52/EG. Självreglering är dock fortfarande viktigt. Eftersom det inte finns någon standardlösning som ensam skulle kunna tackla den mängd problem som uppstår inom olika rättsliga sektorer måste varje sådan ram utarbetas med stor försiktighet så att mångfalden inom alternativ tvistlösning bevaras.

5.

Europaparlamentet understryker vikten av en bättre förståelse för de många olika typer av mekanismer och processer (inklusive verksamhet som bedrivs av myndigheter, bland annat ombudsmännen) som ofta med ett samlingsnamn kallas alternativ tvistlösning. Även om den förhandlingsteknik och det tvistlösningsstöd som vanligtvis ingår i systemen för alternativ tvistlösning har mycket gemensamt anser parlamentet att systemens struktur och upplägg i medlemsstaterna ändå skiljer sig avsevärt från varandra.

6.

Europaparlamentet anser att de lagstiftningsåtgärder som antagits på EU-nivå kommer att underlätta tillämpningen av alternativ tvistlösning och göra det enklare för fysiska och juridiska personer att oftare välja denna lösning, särskilt i samband med gränsöverskridande tvister, eftersom domstolsprövning av sådana tvister är mer komplicerad, medför högre kostnader och kräver mer tid.

7.

Europaparlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att senast i slutet av 2011 lägga fram ett lagstiftningsförslag om användning av alternativ tvistlösning för att lösa konsumenttvister i EU. Det är viktigt att förslaget antas så snart som möjligt.

8.

Europaparlamentet anser att normerna för alternativ tvistlösning bör omfatta efterlevnad av/samtycke till alternativ tvistlösning, oberoende, öppenhet, effektivitet, rättvisa, opartiskhet och sekretess, effekter på talefrist och preskription, verkställighet av överenskommelser från alternativ tvistlösning och kvalificering av tredje parter.

9.

Europaparlamentet anser att organen för alternativ tvistlösning regelbundet bör övervakas och utvärderas av oberoende utvärderare.

10.

För att tillgången till rättvisa inte ska påverkas motsätter sig Europaparlamentet varje typ av införande av storskaliga obligatoriska system för alternativ tvistlösning på EU-nivå, samtidigt som det anser att man skulle kunna undersöka tanken om ett obligatoriskt system inom vilket man hänvisar parterna till att överväga möjligheten att tillämpa alternativ tvistlösning.

11.

Europaparlamentet noterar att det italienska exemplet med ”gemensam förlikning” utgör god praxis. Denna förlikning baserar sig på ett protokoll som godkänts och undertecknats av företaget och konsumentorganisationerna och som innebär att företaget på förhand måste gå med på att med hjälp av alternativ tvistlösning lösa alla tvister som uppstår på det område som omfattas av protokollet.

12.

Europaparlamentet betonar att en klausul om alternativ tvistlösning inte bör hämma tillgången till rättvisa, särskilt för den svagare parten, som, under vissa omständigheter, även kan vara ett litet eller medelstort företag. Mot bakgrund av detta anser parlamentet att beslut om alternativ tvistlösning får vara bindande endast om alla berörda parter enats om detta.

13.

Europaparlamentet anser att en skyldighet att avslöja omständigheter som påverkar den tredje partens oberoende eller som ger upphov till en intressekonflikt och en skyldighet att behandla alla parter lika, såsom föreskrivs i uppförandekoden, bör gälla för alternativ tvistlösning i allmänhet.

14.

Europaparlamentet efterlyser i enlighet med uppförandekoden en skyldighet för de berörda parterna och, i förekommande fall, för en tredje part att behandla information om alternativ tvistlösning som konfidentiell information. Parlamentet överväger också, där det är lämpligt, mer långtgående åtgärder, exempelvis att inrätta ett yrkesprivilegium, parallellt med det som föreskrivs i artikel 7 i direktiv 2008/52/EG.

15.

Europaparlamentet noterar emellertid att det, samtidigt som det är viktigt med respekt för sekretess avseende personuppgifter, också bör garanteras en nivå av öppenhet i förfarandet för alternativ tvistlösning som gör det möjligt för medlemsstater och organ med ansvar för alternativ tvistlösning att fastställa och dela bästa metoder och som ger oberoende tillsynsmyndigheter möjlighet att kontrollera förfarandet i fall där klagomål framförts.

16.

Europaparlamentet anser att inte bara medling utan alternativ tvistlösning i allmänhet (artikel 8 i direktiv 2008/52/EG) bör påverka talefrist- och preskriptionstiderna. Parlamentet är införstått med riskerna till följd av de många olika formerna av alternativ tvistlösning och risken för otillbörlig fördröjning av domstolsförfaranden, och konstaterar att man i genomförbarhetsstudien om europeisk avtalsrätt (11) föreskriver ett uppskjutande av preskriptionen vid skiljedoms- och medlingsförfaranden samt i vissa andra situationer med alternativ tvistlösning. Kommissionen uppmanas att fortsätta sitt arbete med detta.

17.

Europaparlamentet är övertygat om att ett snabbt och mindre kostsamt verkställande av avtal till följd av alternativ tvistlösning är oumbärligt, inklusive gränsöverskridande verkställighet. Parlamentet efterlyser lagstiftningsåtgärder i detta syfte.

18.

Europaparlamentet erinrar om att specifik utbildning för neutrala tredje parter är nödvändig. Parlamentet uppmanar kommissionen att samla uppgifter om den nödvändiga typen och omfattningen av utbildningen samt att bistå sektorerna i utvecklingen av utbildning och system för kvalitetskontroll.

19.

Europaparlamentet stöder kommissionens avsikt att uppmuntra till användning av alternativa, tillgängliga metoder för att lösa tvister snabbt, effektivt och till en låg kostnad. Metoderna bör göra det möjligt att upprätta och upprätthålla goda affärsrelationer, ekonomiska och sociala förbindelser och grannförbindelser som bygger på förtroende. Dessutom bör de bidra till en hög konsumentskyddsnivå, som båda parterna vinner på och har nytta av i jämförelse med nuvarande rättstillämpning.

20.

I dagsläget finns det många system för alternativ tvistlösning som fungerar effektivt i Europa. Europaparlamentet betonar dock att ett av de största hindren för användningen av dessa system är att utvecklingen av sådana system i EU är ojämn, i fråga om både geografisk täckning och sektorer. Parlamentet anser därför att de aktuella bristerna när det gäller den geografiska täckningen för alternativ tvistlösning i Europa snabbt bör åtgärdas. Parlamentet beklagar de omfattande sektorsspecifika brister som fortfarande finns i flertalet medlemsstater, men uppmuntrar samtidigt utvecklingen av en sektorsspecifik täckning som inkluderar människor som förstår hur de olika sektorerna fungerar. Medlemsstaterna uppmanas att överväga att inrätta gemensamma kontaktpunkter för varje sektor. Dessa ska ge information om hur man inleder alternativa tvistlösningsförfaranden.

21.

Europaparlamentet erinrar om att alternativ tvistlösning är av särskilt intresse för små och medelstora företag. Parlamentet upprepar sitt krav att kommissionen bör överväga synergieffekter mellan alternativ tvistlösning och ett instrument i EU:s avtalsrätt, och skulle även välkomna vägledning om klausuler om alternativ tvistlösning i standardavtal.

22.

Europaparlamentet ger erkänsla åt FIN-Nets, ECC-Nets och Solvits prestationer, men anser att det fortfarande finns utrymme för förbättringar när det gäller information till parterna och finansiering. Kommissionen uppmanas att stödja, stärka och förbättra kapaciteten hos befintliga organ som dessa, som har visat sig vara effektiva och värdefulla.

23.

Europaparlamentet ser en stor potential för alternativ tvistlösning på internet, särskilt när det gäller mindre anspråk, och konstaterar att traditionella förfaranden för alternativ tvistlösning finns att tillgå på internet jämsides med andra som syftar till att förhindra tvister eller underlätta deras lösning. Parlamentet betonar att förfarandenormerna inte bör sänkas när traditionell alternativ tvistlösning genomförs på internet och att frågor som verkställigheten hos skiljedomar också bör lösas. Parlamentet ser en särskild fördel med förtroendemärkningssystem på internet och pekar på det arbete som har utförts av Uncitrals arbetsgrupp för tvistlösning på internet (12), som är avsett för transaktioner mellan företag (B2B) och mellan företag och konsumenter (B2C).

24.

Europaparlamentet anser att en ”hierarki” av lösningar – som omfattar för det första ett internt system för klagomål och för det andra alternativ tvistlösning samt, bara som en sista utväg, ett domstolsförfarande – kommer att spara tid och kostnader. Parlamentet uppmanar kommissionen att bistå sektorerna i främjandet av sådana system.

25.

Europaparlamentet understryker den avgörande roll som olika typer av alternativ tvistlösning spelar i familjetvister, där den kan minska de psykiska skadorna, hjälpa parterna att börja tala med varandra igen och därigenom särskilt bidra till att säkra skyddet av barn. Parlamentet ser en potential i gränsöverskridande alternativ tvistlösning, särskilt när det gäller flexibilitet, och pekar även på det arbete som har utförts av Europaparlamentets ombudsman för barn som förs bort vid internationella vårdnadstvister.

26.

Europaparlamentet anser, liksom kommissionen, att en förutsättning för lämplig tillgång till skadestånd på den inre marknaden är att det är enkelt att använda systemet för alternativ tvistlösning och att det finns ett effektivt system för kollektiv talan, eftersom dessa båda system inte utesluter utan kompletterar varandra.

27.

Europaparlamentet ser en potential för alternativ tvistlösning inom den pågående diskussionen om kollektiv talan, eftersom alternativ tvistlösning är ett effektivt tvistlösningsverktyg med vars hjälp man undviker prövning inför domstol.

28.

Europaparlamentet ser behovet av alternativ tvistlösning på EU-nivå – på området för pressfrihet och personliga rättigheter – med tanke på att kostnaderna för ett rättsligt förfarande, särskilt i fall av ärekränkning och brott mot personliga rättigheter, i synnerhet i vissa medlemsstater, kan vara förödande, och att alternativ tvistlösning kan bidra till att förbättra den rådande situationen.

29.

Europaparlamentet betonar att europeiska konsumenter måste garanteras tillträde till system för alternativ tvistlösning för såväl gränsöverskridande som inhemska tvister, särskilt på onlinemarknaden, som växer snabbt inom EU. Parlamentet konstaterar att system för alternativ tvistlösning stärker konsumentskyddet och ökar konsumenternas förtroende för marknaden, företagen och konsumentskyddsorganisationerna genom att göra dem mer attraktiva. De främjar också gränsöverskridande handel och ökar välståndet bland alla aktörer på EU:s marknad.

30.

Europaparlamentet efterlyser ett effektivt, EU-omfattande system för att lösa konsumenttvister utanför domstol.

31.

Europaparlamentet anser att kommissionens kommande lagstiftningsförslag om användning av alternativ tvistlösning för konsumenter inom EU bör innehålla följande riktlinjer, som ska iakttas i samband med de system för alternativ tvistlösning som finns i Europa:

32.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att för gränsöverskridande konsumenttvister föreskriva en struktur för samordning för att förenkla tillträde till, och samordning av, nationella och företagsstyrda system för alternativ tvistlösning.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att snabbt inrätta en flerspråkig plattform för gränsöverskridande konsumenttvister i samband med e-handel. Plattformen ska göra det möjligt för konsumenterna att helt och hållet lösa sina tvister på nätet. Den måste också uppfylla vissa kvalitetsnormer och bygga på de system för alternativ tvistlösning som finns i medlemsstaterna.

34.

Europaparlamentet anser att uppgiften att informera konsumenterna är ett ansvar som delas mellan offentliga myndigheter, nätverk för information och rådgivning, tillsynsmyndigheter och konsumentorganisationer. Dessa instanser rekommenderas att på sina respektive nivåer driva kampanjer för att öka medvetenheten och genomföra pilotprojekt inom detta område.

35.

Europaparlamentet är kritiskt till att kommissionens nuvarande databas för alternativ tvistlösning är så oöverskådlig. Kommissionen bör skapa en flerspråkig europeisk internetportal för alternativ tvistlösning där varje konsument utifrån befintliga databaser och nätverk ska kunna få information om hur alternativ tvistlösning fungerar, vad den innebär och vilka rättigheter och skyldigheter den medför. Parlamentet betonar att man i konsumenternas intresse måste fästa särskild vikt vid att internetportalen ska vara användarvänlig och tydlig.

36.

Europaparlamentet betonar att konsumenterna måste kunna få all relevant information om alternativ tvistlösning som finns online korrekt översatt till sitt eget språk med hjälp av lättillgängliga och användarvänliga verktyg för onlineöversättning.

37.

Europaparlamentet understryker att det är viktigt att göra konsumenterna mer medvetna om alternativ tvistlösning och dess fördelar innan en konsumenttvist uppstår. Parlamentet insisterar på att företagens och företagsorganisationernas ansvarskänsla måste stärkas i detta avseende. Enligt parlamentet har företagen och företagsorganisationerna en skyldighet att informera konsumenterna om de mekanismer för alternativ tvistlösning som finns tillgängliga. Denna information bör förmedlas i ett föregående skede och inkluderas i alla kontraktsmässiga handlingar som upprättas av yrkesutövare, tillsammans med en hänvisning till möjligheten att använda alternativ tvistlösning, kontaktuppgifter och information om hur man använder de aktuella systemen för alternativ tvistlösning. Detta krav får emellertid inte leda till ytterligare kostnader och byråkrati.

38.

Europaparlamentet rekommenderar, som ett möjligt incitament för företagen, att det införs en kvalitetsmärkning kopplad till medling i konsumenttvister. Märkningen bör åtföljas av riktlinjer för bästa praxis så att konsumenterna snabbt kan identifiera de företag som deltar i systemen för alternativ tvistlösning. Parlamentet anser att det först bör göras en kostnadsnyttoanalys av förslaget och betonar att kommissionen bör se till att märkningen används och genomförs korrekt.

39.

Europaparlamentet konstaterar att det måste ske en förbättring av den allmänna informationen om rättigheter och deras verkställighet och specifik information om system för alternativ tvistlösning som inbegriper deras existens, funktion och plats. Parlamentet anser att informationsprogrammen också bör visa på de viktigaste fördelarna med att välja alternativ tvistlösning, till exempel kostnaderna i jämförelse med domstolsförfaranden, framgångsgrad och tidsbesparing i jämförelse med rättstvister. Programmen bör rikta sig till medborgarna och små och medelstora företag. Parlamentet anser att alternativ tvistlösning tillhandahålls mest effektivt i ett nätverk nära medborgarna och på grundval av gemensamt arbete med medlemsstaterna.

40.

Europaparlamentet uppmanar samtidigt kommissionen att omedelbart se till att konsumenterna och företagen blir mer medvetna om de rättsakter som redan finns, till exempel förordning (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande, direktiv 2008/52/EG om vissa aspekter på medling på privaträttens område och förordning (EG) nr 805/2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar. Parlamentet föreslår därför att de nationella myndigheterna, domstolarna, advokatsamfunden, handelskamrarna, konsumentcentren, rättsskyddsförsäkringsgivarna och andra behöriga organisationer involveras i en omfattande informationskampanj, och kräver ekonomiskt stöd för liknande kampanjer på europeisk och nationell nivå.

41.

Europaparlamentet konstaterar att användningen av domstolar för handläggning av mindre tvister fortfarande är mycket begränsad i vissa medlemsstater och att det behövs fler insatser när det gäller rättslig förutsebarhet, språkbarriärer och insyn i förfarandena. Kommissionen uppmanas att fästa särskild vikt vid dessa rättsliga organ när de utarbetar sitt lagstiftningsförslag om användning av alternativ tvistlösning för att lösa konsumenttvister i EU.

42.

Europaparlamentet noterar att den alternativa tvistlösningens förlikningskaraktär innebär att lösningen med större sannolikhet anses fördelaktig för båda parter, och påpekar att efterlevnaden av de beslut som träffas genom alternativ tvistlösning i allmänhet är god. Parlamentet anser därför att uppdaterad statistik om detta faktum bör offentliggöras tillsammans med den allmänna informationen om alternativ tvistlösning.

43.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna genomföra informationskampanjer för att ge både konsumenterna och företagen ytterligare upplysningar och göra dem mer medvetna om fördelarna med att använda detta system.

44.

Europaparlamentet anser att informationskampanjerna om alternativ tvistlösning bör bedrivas i samarbete med handelskamrar, konsumentgrupper och organ för rättvis handel (eller liknande), för att garantera välsamordnade och effektiva kampanjer.

45.

Europaparlamentet anser att uppgiften att informera branschen är ett ansvar som delas mellan offentliga myndigheter och intresseorganisationer. Dessa instanser rekommenderas att på sina respektive nivåer driva kampanjer för att öka medvetenheten och genomföra pilotprojekt inom detta område.

46.

Europaparlamentet menar att ett av de största hindren för användningen av system för alternativ tvistlösning är företagens motvilja mot att använda sådana mekanismer. Parlamentet anser att handelskamrar, paraplyorganisationer på både nationell och europeisk nivå och andra yrkessammanslutningar ska vara skyldiga att informera företagen om möjligheten att använda alternativ tvistlösning och den potentiella nyttan av att använda detta system, särskilt med avseende på dess möjligheter att i ett tidigt skede förhindra rättsliga tvister, den bild som ges av företaget och, slutligen, den möjlighet som alternativ tvistlösning – till skillnad från en skiljedom eller ett domstolsbeslut – medför att återupprätta förtroendebaserade affärsrelationer mellan parterna.

47.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på grundval av de uppgifter som har inhämtats och en solid konsekvensanalys i enlighet med bestämmelserna om bättre lagstiftning utforska möjligheten att införa miniminormer för alternativ tvistlösning över flera sektorer. Samtidigt bör de befintliga systemen utvecklas och medlemsstaterna och de sektorer som omfattas av systemen uppmuntras att öka finansieringen, med tanke på att systemet med alternativ tvistlösning, trots att det erbjuder parterna ett lågkostnadsalternativ, inte får leda till ”billig rättvisa”.

48.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

8.5.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 131/9

—

med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som trädde i kraft den 21 januari 2011 i enlighet med rådets beslut 2010/48/EG av den 26 november 2009 om ingående från Europeiska gemenskapens sida av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (1),

—

med beaktande av gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter (2),

—

med beaktande av artiklarna 2, 10, 19 och 168 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (3),

—

med beaktande av kommissionens förslag till rådets direktiv om genomförande av principen om likabehandling av personer oavsett religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning (KOM(2008)0426) och Europaparlamentets ståndpunkt av den 2 april 2009 om detta förslag (4),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010”Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (KOM(2010)2020),

—

med beaktande av rådets rekommendation 98/376/EG av den 4 juni 1998 om parkeringstillstånd för personer med funktionshinder (5),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 augusti 2010 med titeln ”En digital agenda för Europa” (KOM(2010)0245),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 12 maj 2000 med titeln ”För ett Europa fritt från hinder för personer med funktionsnedsättning” (KOM(2000)0284),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 25 september 2001 med titeln ”eEurope 2002: Tillgänglighet till offentliga webbplatser och deras innehåll” (KOM(2001)0529),

—

med beaktande av Världshälsoorganisationens (WHO) internationella klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF) av den 22 maj 2001 (Världshälsoförsamlingens resolution 54.21),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 30 november 2003 med titeln ”Lika möjligheter för personer med funktionshinder: En europeisk handlingsplan” (KOM(2003)0650),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 24 januari 2003 med titeln ”På väg mot en rättsligt bindande FN-konvention för att främja och skydda funktionshindrades rättigheter och värdighet” (KOM(2003)0016),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 16 mars 2005 med titeln ”Grönbok ’Befolkningsförändringar och nya solidariska band mellan generationerna” ’(KOM(2005)0094),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 november 2007 med titeln ”Situationen för funktionshindrade personer i Europeiska unionen: EU:s handlingsplan 2008–2009” (KOM(2007)0738),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 16 december 2010 med titeln ”Den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning: en europeisk ram för social och territoriell sammanhållning” (KOM(2010)0758),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 15 november 2010 med titeln ”EU:s handikappstrategi 2010–2020: Nya åtgärder för ett hinderfritt samhälle i EU” (KOM(2010)0636),

—

med beaktande av det fakultativa protokollet till Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (nedan kallat det fakultativa protokollet), som antogs den 13 december 2006,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 30 november 2009”Främjande av integration på arbetsmarknaden – Återhämtning från krisen och förberedelser inför Lissabonagendan efter 2010”,

—

med beaktande av framställning 1454/2010 från Urzula Weber-Król,

—

med beaktande av kommissionens rapport om tillämpning och resultat av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2006 av den 5 juli 2006 om rättigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet (KOM(2011)0166),

—

med beaktande av Europeiska domstolens dom av den 11 juli 2006 i mål C-13/05 (direktiv 2000/78/EG – likabehandling i arbetslivet – begreppet funktionshinder),

—

med beaktande av rådets beslut 2010/707/EU av den 21 oktober 2010 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 17 juni 1988 om teckenspråk för hörselskadade personer (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 26 maj 1989 om kvinnor och funktionshinder (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 september 1992 om rättigheter för personer med mentala funktionshinder (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 december 1995 om handikappade personers mänskliga rättigheter (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 maj 1996 om autistiska personers rättigheter (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 december 1996 om ”Parkeringstillstånd för rörelsehindrade – Handikappade personers rättigheter” (12),

—

med beaktande av sin resolution av den 11 april 1997 om lika möjligheter för funktionshindrade personer (13),

—

med beaktande av sin resolution av den 23 juni 2003 om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet ”På väg mot en rättsligt bindande FN-konvention för att främja och skydda funktionshindrades rättigheter och värdighet” (14),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 12 januari 2011”Årlig tillväxtöversikt: vidareutveckling av EU:s samlade insatser mot krisen” (KOM(2011)0011) och av det bifogade utkastet till gemensam rapport om sysselsättningen,

—

med beaktande av rådets beslut 2011/308/EU av den 19 maj 2011 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (15),

—

med beaktande av sin resolution av den 8 mars 2011 om att minska ojämlikhet i hälsa i EU (16),

—

med beaktande av det ramavtal om inkluderande arbetsmarknader som ingicks av de europeiska arbetsmarknadsparterna den 25 mars 2010,

—

med beaktande av rådets slutsatser om gemensamma värderingar och principer i Europeiska unionens hälso- och sjukvårdssystem (2006/C146/01),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 8 juni 2010 med titeln ”Rättvisa och hälsa inom alla politikområden: Solidaritet i hälsa”,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet från sysselsättning och sociala frågor och yttrandena från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och utskottet för framställningar (A7-0263/2011), och av följande skäl:

A.

Som fullvärdiga medborgare har personer med funktionsnedsättning (och här ingår både fysisk och psykosocial sådan) lika rättigheter och obestridlig rätt till värdighet, likabehandling, ett självständigt liv och full delaktighet i samhället.

B.

Mer än 80 miljoner människor eller omkring 16 procent av EU:s hela befolkning är funktionshindrade, vilket även omfattar personer med psykiska problem, särskilt autism, och arbetslösheten bland dem är minst dubbelt så hög som bland människor utan funktionsnedsättning. Personer med funktionsnedsättning utgör en utsatt grupp, och andelen fattiga inom denna grupp är 70 procent högre än genomsnittet. Sysselsättningsfrekvensen bland personer med funktionsnedsättning uppgår endast till ca 45 procent. Ett arbete med hög kvalitet ger ekonomiskt oberoende och framgång på det personliga planet. Med arbetslösheten följer ökad risk för fattigdom och social utestängning, eftersom minst en fjärdedel av befolkningen någon gång haft psykiska problem och för 10 procent av dessa kan detta leda till kroniska problem med den mentala hälsan, vilket understryker behovet av en aktiv och målinriktad politik för att bekämpa denna envist kvardröjande situation. Den förhöjda fattigdomsrisken är en följd av en ofta begränsad tillgång till sysselsättning, utbildning men också hälso- och sjukvård och ett fullgott omhändertagande.

C.

De mest marginaliserade grupperna i samhället påverkas värst av krisen och personer med funktionsnedsättning är en av de grupper som påverkas allra värst av finanskrisen i Europa.

D.

Berörda medborgare brukar med jämna mellanrum uppmärksamma utskottet för framställningar på fall av bristfälligt genomförande av den gällande principen om likabehandling av människor med funktionsnedsättning.

E.

Personer med funktionsnedsättning och stort behov av stöd hör till de mest utestängda grupperna i samhället. Kvinnor med funktionsnedsättning hör generellt sett till de mest sårbara och marginaliserade samhällsmedlemmarna och utsätts för diskriminering samt utestängs från utbildningar, sysselsättning och det sociala livet.

F.

En förutsättning för att Europa 2020-strategin, som syftar till en smart och hållbar tillväxt för alla inom EU (grundad på innovation och forskning), ska lyckas är strukturella förbättringar i fråga om rörlighet för och integrering av personer med funktionsnedsättning.

G.

Denna siffra kommer att stiga betydligt under de närmaste åren på grund av att befolkningspyramiden oundvikligen kommer att vändas upp och ned, eftersom mer än en tredjedel av alla över 75 år har någon form av funktionsnedsättning som i viss mån begränsar deras möjligheter och mer än 20 procent av dem har mycket grava funktionsnedsättningar.

H.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har formellt ratificerats av Europeiska unionen, undertecknats av alla 27 medlemsstater och ratificerats av 17 av dessa.

I.

EU:s behörighet i frågor om skyddet mot diskriminering med anledning av funktionsnedsättning är begränsad till sysselsättning, arbete och yrkesutbildning (direktiv 2000/78/EG) och Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är en blandad överenskommelse där EU:s institutioner delar ansvaret för genomförandet med medlemsstaterna. I detta betänkande ingår förslag och tillvägagångssätt avsedda att behandlas och åtgärdas i kommissionens kommande förslag om en europeisk tillgänglighetslag.

J.

Socialpolitiken inriktad på personer med funktionsnedsättning faller ofta under medlemsstaternas behörighet och grundas därför på nationella traditioner, nationellt arv och sociala seder, på den ekonomiska utvecklingen samt på familjers och föreningars ytterst viktiga roll för att stödja dessa personer på vägen mot självständighet och social integration.

K.

Funktionsnedsättning är ett begrepp som ständigt förändras och som formas av samspelet mellan personer med funktionsnedsättning och de faktorer, både i form av omvärldens attityder och hinder i den fysiska miljön, som hindrar dessa personer från att till fullo och i praktiken delta i samhället på lika villkor och med samma värdighet som andra.

L.

Det finns ett starkt samband mellan rörlighet, funktionsnedsättning och (social) integration, särskilt när det gäller frihet och tillgång till kommunikation (också punktskrift och teckenspråk och andra alternativa kommunikationsformer), rörelsefrihet på alla livets områden och åtkomst till tjänster. Fullständigt deltagande i alla former av samhällslivet måste främjas, varvid betydelsen av gemenskapens politik för informations- och kommunikationsteknik måste beaktas, liksom tekniska hjälpmedel i hemmet och kommunikationslösningar via internet, tillsammans med behovet att styra utvecklingen i riktning mot full tillgänglighet genom att standarder på den inre marknaden görs kompatibla och deras spridning underlättas.

M.

Tillgång till information (artikel 11 i stadgan om de grundläggande rättigheterna) och kultur, såsom det fastställts i rådets resolution av den 6 maj 2003 om tillgång till kulturell infrastruktur och kulturell verksamhet för personer med funktionsnedsättning spelar en nyckelroll i människors intellektuella utveckling, också för personer med funktionsnedsättning, och påverkar därför direkt deras möjligheter till sysselsättning.

N.

Personer med funktionsnedsättning har rätt till tjänster i närområdet som gynnar ett självständigt liv, personlig assistans, ekonomisk och social självständighet och full delaktighet i samhället och på arbetsmarknaden. Om arbetet för att stödja dem vore avlönat skulle det uppgå till nästan 50 procent av BNP (enligt kommissionen för mätning av ekonomiska resultat och sociala framsteg den 21 april 2010).

O.

Hinder mot att ta del av tjänster och varor som erbjuds alla utgör betydande svårigheter för personer med funktionsnedsättning.

P.

Personer med funktionsnedsättning utsätts i somliga medlemsstater och inom somliga sektorer för diskriminering under hela livet och särskilt under utbildningen, på grund av brist på tidig upptäckt och tidiga insatser för barn och elever med funktionsnedsättning, vilket kringskär deras sysselsättningsmöjligheter.

Q.

I åldersgruppen 16–19 år är andelen som inte deltar i utbildning 37 procent bland ungdomar med funktionsnedsättning och 25 procent bland dem med viss grad av funktionsnedsättning, jämfört med 17 procent bland ungdomar utan funktionsnedsättning.

R.

Artikel 24 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som EU ratificerade i december 2010, förbjuder utestängning från utbildningssystemet på grund av funktionsnedsättning, och en utbildning med plats för var och en är det mest effektiva sättet att bekämpa diskriminerande attityder, skapa ett samhälle för alla och garantera utbildning för alla.

S.

Kvinnor med funktionsnedsättning utsätts ofta för dubbel diskriminering och regeringarna skulle kunna förhindra detta genom att integrera ett jämställdhetsperspektiv inom alla berörda områden inom politiken för funktionsnedsatta.

T.

Den ekonomiska krisen utgör en utmaning för sysselsättningen i allmänhet och sysselsättningen bland personer med funktionsnedsättning i synnerhet, då arbetslösheten ökar betydligt mer bland personer med någon form av funktionsnedsättning och det finns allt större farhågor om att handikappbidragen används till att styra arbetsutbudet.

U.

Familjemedlemmar till personer med funktionsnedsättning diskrimineras på grund av sin koppling till dessa personer, och stödåtgärder till familjer kommer i sin tur att positivt påverka uppnåendet av fullständiga och lika rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

V.

En framställning med 1 364 984 namnteckningar ingavs 2007 till kommissionen med en uppmaning om att ge personer med funktionsnedsättning omfattande skydd inom Europeiska unionens samtliga politikområden. Hittills har kommissionen inte på lämpligt sätt beaktat detta legitima initiativ.

1.

Europaparlamentet understryker att Europa 2020-strategins mål om en sysselsättningsnivå på 75 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år är helt omöjligt att förverkliga om man inte inbegriper de personer som har någon form av funktionsnedsättning.

2.

Europaparlamentet betonar att utgifterna till förmån för personer med funktionsnedsättning och de ekonomiska investeringarna i dem ger utdelning på lång sikt i form av välfärd för alla och ett samhälle som står på hållbar grund och där människor kan leva längre och arbeta effektivare under bättre förhållanden. Parlamentet framhåller att det inte är acceptabelt att som ett led i en åtstramningspolitik obefogat skära ned tjänster för personer med funktionsnedsättning eller i projekt för dessa personers sociala integrering, eftersom sådana nedskärningar innebär att vissa grundläggande och obestridliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning inte längre kan garanteras. Tvärtom anser parlamentet att investeringarna på dessa områden bör öka betydligt. Parlamentet upprepar att alla hälso- och sjukvårdssystem inom EU bör vara baserade på de grundläggande värderingarna allmängiltighet, tillgång till vård av hög kvalitet och solidaritet.

3.

Europaparlamentet konstaterar att vi under hela den ekonomiska krisen, som nu visar tecken på att ha övergått i en återhämtningsfas, fortsatt ha en inre solidaritet inom Europas samhällen. Parlamentet erkänner och betonar förbehållslöst att det behövs individanpassade åtgärder för personer med funktionsnedsättning, som utgående från de olika graderna och slagen av funktionsnedsättning behöver ett ännu intensivare stöd utgående från de mänskliga rättigheterna och sitt människovärde, samt att det ofta inte tas hänsyn till risken för diskriminering och att det därför behövs stöd och uppmuntran via europeiska kampanjer till förmån för ökad medvetenhet bland allmänheten. Parlamentet påpekar att behoven hos personer med funktionsnedsättning därför bör beaktas utgående från personernas särskilda krav så att lämpliga upplägg kan åstadkommas under alla faser av utbildningen och arbetslivet.

4.

Europaparlamentet betonar betydelsen av målen i EU:s nya handikappstrategi 2010–2020 och efterlyser särskilt mer detaljerade åtgärder på samtliga förvaltningsnivåer utgående från tillförlitliga uppgifter. Här bör också principen ”ingenting om oss, utan medverkan från oss” beaktas, dvs. personer med funktionsnedsättning måste involveras i alla insatser och beslut som berör dem.

5.

Europaparlamentet beklagar att kommissionens meddelande om en europeisk handikappstrategi 2010–2020 inte innehåller någon jämställdhetsintegrering eller något särskilt kapitel om en jämställdhetsspecifik handikappolitik trots att kvinnor med funktionsnedsättning ofta befinner sig i en mer utsatt position än män med funktionsnedsättning och oftare drabbas av fattigdom och social utestängning. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att beakta jämställdhetsaspekter i hela handikappstrategin 2010–2020.

6.

Europaparlamentet betonar att det måste tas ett effektivt, nytt grepp på problematiken med funktionsnedsättning, inledningsvis genom att det inrättas en europeisk nämnd för personer med funktionsnedsättning, avsedd att regelbundet sammankomma under aktiv medverkan från Europaparlamentets sida och med representativa organisationer för personer med funktionsnedsättning som deltagare, tillsammans med nationella arbetsgrupper, för att vi ska få effektivare mekanismer för att samordna, övervaka och utvärdera genomförandet av både EU:s handikappstrategi inom kommissionen och medlemsstaternas program och strategier, i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

7.

Europaparlamentet erinrar om att ett hållbart samhälle, där människor lever längre och med bättre hälsa, också bör innefatta bättre planering av stadsmiljöer och allmänna områden och bättre åtkomst till varor och tjänster, bland annat i form av tillgång på lika villkor till ny informations- och kommunikationsteknik, för att personer med funktionsnedsättning ska få bättre livskvalitet och social utestängning förebyggas.

8.

Europaparlamentet efterlyser en oinskränkt respekt för Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och stöd till principen om design för alla och universell design. Parlamentet erkänner vad Europeiska unionen och Förenta nationerna gjort för att genom lagstiftning söka förbättra den fullständiga samhällsintegrationen för personer med funktionsnedsättning, men anser att det bör göras mera.

9.

Europaparlamentet framhåller särskilt att även underåriga personer med funktionsnedsättning måste få sina rättigheter i enlighet med konventionen om barnets rättigheter respekterade fullt ut, bland annat rätten till lek, utbildning och deltagande i det lokala samhällslivet, inklusive kulturlivet och konstlivet, rätten till medicinsk vård anpassad till barnets hälsotillstånd och friheten att söka och ta del av information och tankar. Parlamentet erinrar särskilt om artikel 23 i den konventionen, enligt vilken barn med funktionsnedsättning ”bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället”, samt ha ”effektiv tillgång till och [erhålla] undervisning och utbildning, hälso- och sjukvård, habilitering, förberedelser för arbetslivet och möjligheter till rekreation på ett sätt som bidrar till barnets största möjliga integrering i samhället och individuella utveckling, innefattande dess kulturella och andliga utveckling”.

10.

Europaparlamentet begär att handikappåtgärder integreras på ett ändamålsenligt sätt överallt i Europa 2020-strategin och dess flaggskeppsinitiativ, däribland innovationsunionen, som saknar hänvisningar till funktionsnedsättning.

11.

Europaparlamentet fäster uppmärksamheten på att många personer med funktionsnedsättning fortfarande diskrimineras genom bristande likhet inför lagen och rätten och uppmanar medlemsstaterna att rätta till och avhjälpa dessa brister, som bland annat rör effektiv tillgång till rättsväsendet för personer med funktionsnedsättning och lämplig utbildning för dem som arbetar inom rättsväsendet, inklusive poliser och kriminalvårdspersonal, och betonar betydelsen av att garantera och säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan delta i det politiska och offentliga livet på samma villkor som andra, vilket bland annat omfattar rätten att rösta, att ställa upp som kandidat i val och att inneha ämbete, i enlighet med artikel 29 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, eftersom det av uppskattningar som gjorts av relevanta icke-statliga organisationer samt valexperter framgått att endast en liten grupp bland dessa personer kan delta i valen.

12.

Europaparlamentet anser att köp av varor och tjänster, inbegripet relevant och tillgänglig information om dessa, bör omfatta lämpliga (nät)handelslösningar samt varor och tjänster utformade för att vara tillgängliga över lång tid. Parlamentet påpekar att produkter för personer med funktionsnedsättning måste godkännas i enlighet med både europeiska och världsomfattande standarder. Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta ytterligare lämpliga åtgärder för att främja utvecklingen av och tillgången till universellt utformade produkter och tjänster i enlighet med artikel 29 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, inklusive utbyte av bästa metoder.

13.

Europaparlamentet framhåller mot bakgrund av FN:s konvention om personer med funktionsnedsättning att en mängd studier visat på den dubbla diskriminering som kvinnor med funktionsnedsättning utsätts för på grund av såväl sitt kön som sin funktionsnedsättning. Eftersom det praktiskt taget helt saknas mekanismer i detta avseende uppmanar parlamentet kommissionen att lägga särskild vikt vid kvinnor med funktionsnedsättning inom de sociala trygghetssystemen.

14.

Europaparlamentet betonar att personer med psykiska och intellektuella funktionsnedsättningar löper särskilt stor risk att bli utnyttjade och utsättas för våld. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa en utvecklad kontrollmekanism för att tillhandahålla sociala tjänster och rättsskydd för offer samt att garantera respekten för de mänskliga rättigheterna och friheterna för personer på vårdinrättningar, särskilt kvinnor och barn med funktionsnedsättning. Parlamentet uppmanar Europeiska jämställdhetsinstitutet att undersöka våldet mot flickor och kvinnor med funktionsnedsättning. Parlamentet betonar att det behövs åtgärder mot den dubbla diskrimineringen av kvinnor och för främjande av full jämställdhet vad gäller rättigheter och möjligheter. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta aktiva och effektiva åtgärder för att stödja och främja en övergång från sluten vård till öppen vård i närsamhället genom att effektivt använda möjligheterna till stöd från EU, till exempel via programmet Progress, för åtgärder till förmån för ökad allmän medvetenhet om situationen för personer med funktionsnedsättning på vårdinrättningar. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att med förtur garantera våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning tillgång till socialt boende, bidrag för att kunna anpassa sin hemmiljö, stöd i hemmet och offentliga tjänster inriktade på fall av könsbaserat våld.

15.

Europaparlamentet betonar att medlemsstaterna bör uppmuntras att ägna avsevärt större uppmärksamhet åt de sociala aspekterna på funktionsnedsättning. Parlamentet anser att en rättslig grund för en understödd beslutsmekanism skulle kunna utgöra en nödvändig förutsättning för enskilda personers möjligheter att utöva sina medborgerliga rättigheter. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att i möjligaste mån försöka minska boendet på vårdinrättningar till förmån för andra stödformer såsom personlig assistans och andra tjänster som stöder individuellt boende. Parlamentet uppmanar kommissionen att grundligt undersöka dessa företeelser och öka medvetenheten i samhället om dem och understryker frivilligarbetets omistliga roll för personer med funktionsnedsättning och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta och förbättra initiativen och stödprogrammen för sådant arbete.

16.

Europaparlamentet understryker betydelsen av att garantera personer med funktionsnedsättning lika tillgång till offentlig information, särskilt samhällets hantering av naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan, i enlighet med artikel 21 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

17.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att förbereda sig inför naturkatastrofer och katastrofer som orsakas av mänskligt slarv, särskilt för att förse personer med funktionsnedsättning med lämplig och användbar information, bland annat genom att förevisa användbara och passande internationella exempel.

18.

Europaparlamentet framhåller behovet av åtgärder på både nationell och europeisk nivå för att främja övergången från sluten vård till öppen vård i närsamhället med hjälp av strukturfonderna och samtidigt höja allmänhetens medvetenhet om situationen för personer med funktionsnedsättning vilka bor på vårdinrättningar.

19.

Europaparlamentet betonar att det i medlemsstaterna för närvarande saknas konsekventa könsspecifika uppgifter om frågor i samband med funktionsnedsättning och tjänster för personer med funktionsnedsättning eller att dessa uppgifter är bristfälliga, också vad gäller specifika indikatorer och specifik information om antalet vårdinrättningar och vårdhem samt kvaliteten på dem, samt att Eurostat årligen bör tillhandahålla flera könsspecifika uppgifter om personer med funktionsnedsättning och deras vårdare.

20.

Europaparlamentet är besviket över bristen på öppenhet och insyn och den begränsade medverkan från personer med funktionsnedsättning i uppgiftsinsamling och samråd och anser att kommissionen bör uppmuntra personer med funktionsnedsättning att delta i samrådsförfaranden, vilka ska vara fullt tillgängliga enligt icke-statliga organisationers erfarenhet och vara utformade för att medge konkreta synpunkter samt stödjas av effektiva informationskampanjer. Av att det inkommit endast 336 svar från det civila samhället vid kommissionens samråd, som hölls på kommissionens centrala samrådswebbplats 2009, framgår det att informationskampanjerna inte nådde målgrupperna. Dessutom var verktyget på internet inte åtkomligt för gravt synskadade personer som använde skärmläsare. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att personer med funktionsnedsättning och deras organisationer medverkar i allt arbete med genomförandet på samtliga nivåer (i enlighet med artikel 33 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning).

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att sätta fart på övervakningen samt på samarbetet mellan medlemsstaterna och på utbytet av bästa praxis, särskilt när det gäller insamling av jämförbara könsspecifika uppgifter och framstegsindikatorer, för att de fastställda målen ska uppnås både på nationell nivå och på EU-nivå. Parlamentet betonar att mätningarna bör bygga på behoven hos personer med funktionsnedsättning och inte endast på medicinska faktorer, utan även bör omfatta sociala, sysselsättningsrelaterade och miljömässiga faktorer. Samtidigt är det viktigt att samordna bekämpningen av företeelser som att systemet missbrukas och att funktionsnedsättningar simuleras.

22.

Europaparlamentet påminner om att registreringen av personer med funktionsnedsättning för tjänster och stöd från den offentliga budgeten inte får kränka deras mänskliga rättigheter eller privatliv, eller stämpla personerna.

23.

Europaparlamentet betonar att demografiska förändringar också kommer att leda till att antalet äldre personer med funktionsnedsättningar ökar, eftersom fler personer kommer att drabbas av funktionsnedsättning i och med att de lever längre, vilket kommer att medföra ett ökat behov av utveckling och utformning av tjänster och lösningar som är till nytta både för personer med funktionsnedsättning, oavsett deras ålder, och för äldre personer med eller utan funktionsnedsättning.

24.

Europaparlamentet uppmanar till allianser mellan de båda grupperna i samhället för att bidra till innovativ tillväxt som också bygger på sysselsättning och social utveckling i medlemsstaterna samt för att möta de nya behov som uppstår bland den åldrande befolkningen i och med de demografiska förändringarna.

25.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stärka såväl sanktioner som positiva incitament för medlemsstaterna för att genomföra artikel 16 i förordning (EG) nr 1083/2006 och respektera de rättsligt bindande krav som fastställs där. Parlamentet uppmanar kommissionen att skärpa bestämmelserna mot diskriminering samt om tillgänglighet i den framtida sammanhållningspolitiken för 2014–2020 och att övervaka och utvärdera huruvida EU:s finansieringsprogram genomförs korrekt och hur de europeiska fonderna används.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja användningen av EU:s strukturfonder, särskilt Europeiska regionala utvecklingsfonden, för att förbättra tillgängligheten till varor och tjänster och byggnader genom EU:s fonder.

27.

Europaparlamentet är medvetet om att fri rörlighet är en grundläggande rättighet i EU. Parlamentet betonar att den har ett positivt inflytande på livskvaliteten och delaktigheten i samhället och på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning och deras familjer, särskilt i fråga om förbättrad tillgång till hälso- och sjukvård, där större vikt läggs vid personer med kroniska funktionsnedsättande sjukdomar i syfte att minska ojämlikheten i hälsa inom EU.

28.

Europaparlamentet framhåller att EU som främjar jämlikhet och fri rörlighet för medborgarna på unionens territorium dock uppvisar skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om rättigheterna för personer med funktionsnedsättning.

29.

Europaparlamentet framhåller att handikapptillgängliga transportmedel gör att personer med funktionsnedsättning lättare kan delta på arbetsmarknaden och därför bidrar till att bekämpa fattigdom och social utestängning.

30.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att snabbare åstadkomma tillgängliga tjänster genom olika strategier för att undanröja alla hinder för tillgången till teknik som minskar priset på sådana tjänster, vilket även bör omfatta Europa 2020-strategins flaggskeppsinitiativ som utformats i syfte att uppnå målen i Europa 2020-strategin.

31.

Europaparlamentet påminner om att rörlighet är en central fråga i den europeiska sysselsättningsstrategin och att det fortfarande finns mycket stora hinder för ett värdigt och självständigt liv för personer med funktionsnedsättning i EU, särskilt när det gäller möjligheten att överföra förmåner och bidrag samt tillträde till nödvändig infrastruktur eller personlig assistans.

32.

Europaparlamentet understryker att personer med funktionsnedsättning i enlighet med direktivet om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård (2011/24/EU) har rätt till gränsöverskridande hälso- och sjukvård och bör ges lika tillgång till hälso- och sjukvård i alla EU-länder, särskilt när de söker högspecialiserad vård.

33.

Europaparlamentet efterlyser bättre ömsesidigt erkännande av funktionsnedsättningar i medlemsstaterna. Medlemsstaterna uppmanas att utbyta bästa metoder för att täppa till luckorna mellan de nationella systemen i fråga om bedömningar av funktionsnedsättningsgraden inom EU för att säkerställa ökad rörlighet för personer med funktionsnedsättning.

34.

Europaparlamentet understryker att medlemsstaterna måste uppmuntras att i sina social- och pensionssystem erkänna det engagemang och det obetalda vårdarbete med personer med funktionsnedsättning som mestadels brukar utföras av kvinnor. Parlamentet framhåller att dessa kvinnor måste ägnas särskild uppmärksamhet.

35.

Europaparlamentet framhåller betydelsen av rådets rekommendation 98/376/EG av den 4 juni 1998 om parkeringstillstånd för personer med funktionshinder, där det anges att detta tillstånd bör följa en enhetlig gemenskapsmodell och erkännas av samtliga medlemsstater för att underlätta innehavarnas bilanvändning, och noterar att en enhetlig EU-stadga för resandes rättigheter och för körkortstagande och förnyelse av körkort och andra tillstånd eller handlingar som kan krävas för att underlätta rörligheten mellan medlemsstater är viktig för att personer med funktionsnedsättning ska integreras i samhället i hela EU. Parlamentet inser att innovativa fria kommunikationsredskap för gravt syn- och hörselskadade, såsom åtkomliga informationstjänster, framför allt i form av internettjänster, också är viktiga för att dessa personer fullt ska kunna åtnjuta sina rättigheter. Hit hör lättlästa versioner för personer med kognitiva och intellektuella funktionshinder. Parlamentet begär att man minskar hindren för rörligheten för personer med funktionsnedsättning genom att anta ett europeiskt rörlighetskort som bygger på ett ömsesidigt erkännande från medlemsstaternas sida av kort för personer med funktionsnedsättning samt av förmåner för dessa personer, för att personer med funktionsnedsättning lättare ska kunna studera, arbeta och resa. I detta sammanhang bör också den öppna samordningsmetoden användas. Parlamentet uppmanar kommissionen att inrätta en mer informativ webbplats som riktar sig till personer med funktionsnedsättning och som förklarar deras rättigheter och ger ytterligare specifik information om resor.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att medverka till att arbetsplatser och bostäder blir tillgängliga utan fysiska hinder, i syfte att öka integrationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.

37.

Europaparlamentet betonar att innovativa och kunskapsbaserade ekonomier inte kan utvecklas om inte innehåll och utformningar görs tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, och att föreskrifter om detta måste finnas i bindande lagstiftning, exempelvis om tillgängliga webbsidor för gravt synskadade samt textat innehåll för hörselskadade personer, inbegripet massmedietjänster och internettjänster, för personer som använder teckenspråk, tillsammans med smarta telefontillämpningar, taktila hjälpmedel och talhjälpmedel.

38.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att införa en tvådelad strategi där bindande lagstiftning och standarder ses som kompletterande instrument som behövs för att förverkliga handikapptillgängligheten. Parlamentet betonar att det bör lagstadgas om en ram som står sig med tanke på den snabba utvecklingen inom IKT-branschen och konstaterar att standarderna i sin tur bör vara föränderliga verktyg som kan säkerställa genomförandet av lagstiftningen.

39.

Europaparlamentet konstaterar att det inte råder lika tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster, inklusive information om hälsa och hälso- och sjukvård, och uppmanar kommissionen att påskynda arbetet med rekommendationer som stöder lika tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster och till information om hälsa och hälso- och sjukvård.

40.

Europaparlamentet betonar att man för att aktivt integrera personer med funktionsnedsättning inom alla samhällslivets områden måste satsa på kommunikationslösningar (t.ex. lättlästa webbplatser) för personer med intellektuell funktionsnedsättning och förstorande och alternativ kommunikation (AAC) för personer med komplicerade kommunikationsbehov.

41.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sitt arbete med att integrera och socialisera personer med funktionsnedsättning samverka med kommissionen för att förbättra deras tillgång till evenemang och aktiviteter inom idrott, fritid och kultur, också genom stöd till och utbyte mellan medlemsstaterna av kulturvaror som synskadade kan ta del av, i överensstämmelse med rådets resolution av den 6 maj 2003 om tillgång till kulturell infrastruktur och kulturell verksamhet för personer med funktionshinder (17).

42.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att lösa bristerna i tillgänglighetslagstiftningen, särskilt inom kollektivtrafiken, lagstiftningen om passagerares rättigheter, inbegripet skador på rörlighetsutrustning, och tjänster inom elektroniska informations- och kommunikationssystem liksom bestämmelserna för offentliga byggnader och tjänster.

43.

Europaparlamentet är av den åsikten att lika möjligheter inte kan tolkas såsom innebärande lika förhållanden och villkor för personer med olika behov och anser därför att personer med olika funktionsnedsättningar därför bör ha tillgång till lämpliga hjälpmedel, så att de kan köpa varor och tjänster som verkligen ger lika möjligheter.

44.

Europaparlamentet bekräftar än en gång att man måste garantera personer med funktionsnedsättning allmän, faktisk och icke-diskriminerande tillgång till socialt skydd, sociala förmåner, hälso- och sjukvård och utbildning samt försörjning med varor och tjänster som är tillgängliga för allmänheten, inklusive bostäder, telekommunikation och elektronisk kommunikation, information, inklusive information i tillgängliga format, finansiella tjänster, kultur och fritidssysselsättningar, offentligt tillgängliga byggnader, transportmedel och andra offentliga platser och inrättningar.

45.

Europaparlamentet framhåller att integration i arbetslivet och ekonomisk självständighet är synnerligen viktiga faktorer för social integration av personer med funktionsnedsättning.

46.

Europaparlamentet bekräftar än en gång att produkter, varor och tjänster, även handikappanpassade versioner av dem, inte får vara diskriminerande och därför inte får kosta mer för personer med funktionsnedsättning.

47.

Europaparlamentet vidhåller att små och medelstora företag spelar en viktig roll för att ge personer med funktionsnedsättning anställning eftersom de kan utgöra en lämplig arbetsmiljö för att ta till vara dessa personers individuella och yrkesmässiga potential. Parlamentet betonar därför att de små och medelstora företagen bör få all information, inte bara om hjälp- och stödåtgärder avseende anställning av utsatta grupper, utan även all relevant information om teknik och studiemöjligheter som kan göra yrkesverksamma personer med funktionsnedsättning självständiga och aktiva.

48.

Europaparlamentet framhåller den utomordentliga betydelsen av att personer med funktionsnedsättning får anställning på den vanliga arbetsmarknaden, och är medvetet om det stora behovet av flexiblare bestämmelser om anställningsförhållanden, med tonvikt på moderna relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaternas regeringar att vidta sådana lagstiftnings- och finansieringsåtgärder som effektivt främjar anställning av personer med funktionsnedsättning.

49.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att förbättra och anpassa sina aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser så att det blir möjligt för personer med funktionsnedsättning att inte bara komma in på arbetsmarknaden, utan att också stanna kvar på den. Parlamentet efterfrågar initiativ som är anpassade till de behov som finns utifrån typen av funktionsnedsättning, inbegripet sysselsättningsplaner och arbetslivsvägledning från och med det att de som behöver sådana registrerar sig hos de organ som inrättats i detta syfte.

50.

Europaparlamentet betonar att skyddat arbete samt integrerade arbetsplatser, fastän de inte är likvärdiga med deltagande på den öppna arbetsplatsen, är värdefulla sätt att ledsaga och stödja alla personer med olika funktionsnedsättningar under livets olika skeden, också genom att de med hjälp av rimliga anpassningsåtgärder slussas in på den öppna arbetsmarknaden, samt anser att obefogad vägran att vidta rimliga anpassningsåtgärder (artikel 5 i direktiv 2000/78/EG) bör ses som en form av diskriminering, i enlighet med artikel 2 i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Parlamentet konstaterar att i vissa medlemsstater kan skyddat arbete och kvoter användas för inslussningen på den öppna arbetsmarknaden samt för tillhandahållandet av särskilda anläggningar för personer med funktionsnedsättning och av personal som utbildats för att tillgodose deras behov. Parlamentet betonar att man bör hälsa med tillfredsställelse att storföretagen vidtagit åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska vara företrädda och kunna föra sin egen talan, tillsammans med ett förstärkt och närmare samarbete mellan relevanta lokala icke-statliga organisationer och små och medelstora företag. Parlamentet betonar att personliga assistenter bör få stöd, där så krävs, eftersom detta skulle ge personer med funktionsnedsättning avsevärt bättre möjligheter att få fotfäste på arbetsmarknaden.

51.

Europaparlamentet understryker betydelsen av övergångsprogram, som för det första erbjuder sysselsättningsmöjligheter, till att börja med skyddat arbete som sedan leder över till den öppna arbetsmarknaden, och för det andra inrättar ett mer flexibelt ramverk för övergången från arbetslivsrehabilitering till andra former av sysselsättning, i samband med genomförandet av Europa 2020-strategin.

52.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att förstärka och förbättra en aktiv sysselsättningspolitik avsedd att integrera personer med funktionsnedsättning i arbetslivet samt att öka effektiviteten i de behöriga nationella organen.

53.

Europaparlamentet understryker att medlemsstaterna med förtur bör komma överens om och anta förslaget till rådets direktiv om likabehandling av personer oavsett religion eller övertygelse, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning (KOM(2008)0426). Parlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta sitt stöd till en lösning av de tekniska problemen inom rådet för att en överenskommelse snabbt ska kunna nås. Parlamentet konstaterar att antidiskrimineringspolitiken spelar en nyckelroll för främjandet av funktionshindrade personers sociala integration och sysselsättning.

54.

Europaparlamentet efterfrågar en översyn av EU:s lagstiftning om offentlig upphandling för att göra tillgänglighetskriteriet obligatoriskt i samband med användningen av urvalskriterier som ska främja samhällelig integration, innovation och tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

55.

Europaparlamentet understryker att den stora majoriteten av de sociala trygghetssystemen inte medger tillräcklig flexibilitet för att människor ska kunna få bidrag samtidigt som de kan stanna kvar på arbetsmarknaden, även om det finns skillnader mellan medlemsstaterna. Parlamentet begär att dessa system ändras till att bli mer aktiva, så att bidragsmottagare eller personer som är delvis arbetsoförmögna kan stanna kvar på arbetsmarknaden.

56.

Europaparlamentet påminner om att kommissionen i sitt meddelande om EU:s handikappstrategi själv oroas över att tv-bolagen inom EU så föga tillhandahåller textning och taltjänst. Parlamentet framhåller särskilt att organisationer för döva och hörselskadade med Europaparlamentets stöd under ett flertal år bedrivit en EU-omfattande kampanj för att fler tv-program ska textas i EU. Parlamentet begär att medlemsstaterna noggrannare fullgör sina skyldigheter enligt direktiv 2007/65/EG för att uppmuntra programföretagen att göra medietjänster mera tillgängliga för hörsel- eller synskadade personer. Parlamentet uppmanar kommissionen att tillhandahålla särskilda finansieringsmöjligheter för offentliga programföretag för att hjälpa dem att ordna med textning och taltjänst i sina program.

57.

Europaparlamentet anser att sysselsättningsgraden bland personer med funktionsnedsättning runtom i Europa är skrämmande låg och påminner EU:s institutioner om att målsättningarna i Europa 2020-strategin inte kan uppnås om inte situationen för dessa personer förbättras. Samhället måste därför redan från början, också via förskolor och skolor, bli bekant med och acceptera funktionsnedsättningar.

58.

Europaparlamentet konstaterar att de nuvarande utbildningssystemen inte i tillräcklig utsträckning förhindrar att många personer med funktionsnedsättning avbryter skolgången i förtid, i avsaknaden av ytterligare offentliga politiska strategier med särskilt stöd för dessa elevers utbildning, i och med att siffermålet i Europa 2020-strategin går ut på att denna procentandel ska minskas till mindre än 10 procent. Parlamentet betonar att detta leder till avsevärda sociala och sysselsättningsrelaterade nackdelar med ty åtföljande fattigdom för personer med funktionsnedsättning, särskilt under den nuvarande ekonomiska krisen. Parlamentet betonar, mot bakgrund såväl av den stora procentandelen personer med funktionsnedsättning som avbryter skolan i förtid som av rådets slutsatser av den 11 maj 2010 om utbildningens sociala dimension, att det behövs investeringar i och effektivt främjande av program för (yrkes)utbildning, (också av alternativt slag), vilka anpassats efter behoven, egenskaperna och färdigheterna hos personer med funktionsnedsättning och att detta ställer krav på en arbetskraft som är tillräckligt stor, kvalificerad och motiverad med lämpliga och förnuftiga läroplaner inom alla läroinrättningar för yrkesutbildning och högre utbildning, också inom program utanför undervisningen för personer med funktionsnedsättning, för att motverka negativa attityder mot barn med funktionsnedsättning och för att dessa barn ska kunna förvärva lämpliga färdigheter för den moderna och öppna arbetsmarknaden. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att ge personer med funktionsnedsättning bättre tillgång till information om nuvarande program för rörlighet och utbildning, tillsammans med tillträde på lika villkor till programmen för livslångt lärande. Parlamentet konstaterar att det mot bakgrund av detta att icke-diskriminering måste integreras i Europa 2020-strategin och dess flaggskeppsinitiativ för att artikel 24 i FN:s konvention om personer med funktionsnedsättning ska kunna efterlevas.

59.

Europaparlamentet bekräftar att utbildning för alla bör stå i centrum, särskilt inom ramen för tillgodoräknandet av inlärning via tidigare erfarenheter, och att detta därför bör framhävas i den strategiska ramen för europeiskt samarbete på utbildningsområdet (Utbildning 2020), liksom i Europa 2020-strategins flaggskeppsinitiativ för ny kompetens och nyaarbetstillfällen. Parlamentet noterar dessutom behovet av nya och ändamålsenliga riktlinjer och lämplig användning av informationsteknik i skolorna och hemmet för att tillhandahålla personligt anpassad assistans

60.

Europaparlamentet framhåller att alla barn, även barn med funktionsnedsättning, måste garanteras rätten till allmän tillgång till alla utbildningsområden och utbildningsnivåer inom alla institutioner. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att till familjer med barn med funktionsnedsättning gå ut med mera information om tidig upptäckt och stöd och möjliga lösningar för deras särskilda behov. Parlamentet framhåller även vikten av offentligt stöd till familjer med personer med funktionsnedsättning, i form av ekonomiskt stöd, assistans (inklusive barnomsorg), hälso- och sjukvård, psykologiskt stöd och utbyte av sakkunskap, liksom också flexiblare arbetstid för (endera av) föräldrarna till barn med funktionsnedsättning och uppmanar därför med kraft medlemsstaterna att inrätta lättillgängliga informationspunkter enkom för detta ändamål, där det går att få upplysning och råd i administrativa angelägenheter. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att stödja patienternas anhöriga och de yrkesverksamma inom den nationella hälso- och sjukvården genom målinriktade informationsåtgärder och målinriktad information och genom att låta patientföreningar medverka i besluts- och övervakningsprocesser.

61.

Europaparlamentet framhåller att arbetsgivarna bör anställa personer med funktionsnedsättning om dessa är kvalificerade, och ge dem möjligheter att avancera samt stödja dem genom vidareutbildning.

62.

Europaparlamentet framhåller hur viktigt det är att främja integrerade arbets- och utbildningsprojekt som gör det möjligt för ungdomar med funktionsnedsättning att konkret och omedelbart ta steget från utbildning till arbetsliv.

63.

Europaparlamentet understryker att även frågor om informell fostran och utbildning, på områden som exempelvis sociala relationer, massmedier (som bör omfattas av allt strängare tillgänglighetskrav, bland annat avseende system för textning och taltjänst), idrott, lek och utomhusaktiviteter, bör beaktas när det gäller ungdomar med funktionsnedsättning, och detta utifrån varje individs egenskaper. Detta är inte bara nödvändiga instrument för att varje människa ska kunna utvecklas på ett sunt sätt, utan även obestridliga rättigheter som erkänts av FN.

64.

Europaparlamentet betonar att livslångt lärande är ett viktigt sätt att stödja och öka anpassningsförmågan hos och fortsatt sysselsättning bland personer med funktionsnedsättning. Detta är särskilt viktigt för personer som drabbas av en funktionsnedsättning under den period de förvärvsarbetar, särskilt personer som har en fortskridande funktionsnedsättande sjukdom.

65.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja eller inrätta effektivare och mer överlappande rehabiliterings- och habiliteringstjänster på områden som hälso- och sjukvård, utbildning, sysselsättning, hjälpmedel för självständigt boende, transporter etc., vilka inte bara måste kunna övervakas och anpassas efter individen, utan också vara till hjälp vid den långsiktiga budget- och utvecklingsplaneringen.

66.

Europaparlamentet anser att handikapporganisationerna bör få lämpligt ekonomiskt stöd. Parlamentet insisterar på att dessa organisationers medfinansiering bör uppgå till inte mindre än 10 procent av värdet på de projekt som de bedriver, mot bakgrund av deras välkända ekonomiska svårigheter.

67.

Europaparlamentet betonar att företagens frivilliga sociala ansvar likaså kan vara en viktig drivkraft när det gäller situationen för personer med funktionsnedsättning. Parlamentet begär att de företag och personer som anställer arbetstagare med funktionsnedsättning premieras och ges stöd, varvid särskild hänsyn bör tas till EU:s fonder och program och stödet bör variera utifrån typen av anställningsavtal. Parlamentet uppmanar aktörerna och intressenterna att stödja och tillämpa bästa praxis på detta område, framför allt med hänsyn tagen till kvinnor som har barn med funktionsnedsättning.

68.

Europaparlamentet bekräftar än en gång att det bör vara regel att de offentliga tjänstemännen i EU-institutionerna och medlemsstaterna får utbildning om hur man tar emot och informerar personer med funktionsnedsättning och att tillgången till offentliga rättsliga dokument och förfaranden bör stödjas med konkreta åtgärder. Parlamentet uppmanar EU-institutionerna att föregå med gott exempel och anställa personer med funktionsnedsättning och uppmanar med kraft medlemsstaterna att också följa denna strategi.

69.

Europaparlamentet understryker att man i politiken för att främja och stödja egenföretagande bör ta vederbörlig hänsyn till integrationen på arbetsmarknaden och i det ekonomiska livet för personer med funktionsnedsättning, eftersom egenföretagande medger en integration som i många fall gör det möjligt att övervinna de begränsningar och hinder som finns på arbetsplatserna. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa lämpligare och effektivare stöd till strategier för egenföretagande som vänder sig till denna befolkningsgrupp.

70.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på ett mer effektivt sätt framhålla fördelarna med tillgänglighet och att ta med kostnaderna och utgifterna för att skapa en hinderfri miljö för alla i all politik, med särskild hänsyn till det åldrande samhället.

71.

Europaparlamentet uppmanar införandet av en särskild typ av föräldraledighet för omsorg av barn med funktionsnedsättning. Dessutom uppmanar parlamentet med kraft till att det engagemang som föräldrar till barn med funktionsnedsättningar visar och det arbete de utför ska kunna tillgodoräknas som arbetslivserfarenhet och uttryckligen beaktas i samband med beräkningen av ålderspension.

72.

Europaparlamentet understryker att en obehindrad tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster och mångsidiga rehabiliterings- och habiliteringstjänster inte fullt ut stoppar försämringen av människors hälsa, i synnerhet inte i ett åldrande samhälle, och var och en har därför ett ansvar när det gäller dagliga aktiviteter och konsumtionsvanor för att ett hållbart samhälle där allt större vikt måste läggas vid hälsan, från förebyggande till rehabiliterande och habiliterande åtgärder, ska kunna uppnås.

73.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att trygga tillräcklig finansiering till EU:s paraplyorganisation för personer med funktionsnedsättning och till andra europeiska organisationer för personer med specifika funktionsnedsättningar, i syfte att möjliggöra fullständigt deltagande i beslutsfattandet och genomförandet av lagstiftning baserad på åtagandena i handikappstrategin och på FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, liksom i andra beslutsförfaranden om frågor som berör personer med funktionsnedsättning.

74.

Europaparlamentet beklagar djupt att personer med funktionsnedsättning måste ta på sig en ytterligare kostnadsbörda – de merkostnader som på kort sikt verkar ha vållats av funktionsnedsättningen – i sitt vardagsliv, vilket markant försämrar deras livskvalitet.

75.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att mot bakgrund av dess målsättningar för fattigdomsminskning dela upp siffrorna över andelen fattiga i syfte att beräkna antalet fattiga bland personer med funktionsnedsättning, så att jämförbara målsättningar för att minska fattigdomen bland personer med funktionsnedsättning kan uppnås inom ramen för Europa 2020-strategin.

76.

Europaparlamentet påpekar att ett utplånande eller en avsevärd minskning av denna fattigdom skulle förutsätta att fler människor med funktionsnedsättning fick förvärvsarbete, vilket skulle öka statens skatteintäkter och minska antalet bidrag som beviljades på grund av allvarlig fattigdom.

77.

Med Europaåret för bekämpning av fattigdom och social utestängning i åtanke, liksom också mot bakgrund av den nya europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning, bekräftar Europaparlamentet att det inte går att minska fattigdomen utan att integrera personer med funktionsnedsättning, först inom undervisningsväsendet och sedan på arbetsmarknaden, och anpassa inkomstpolitiken för invaliditets- och sjukpensionerna i enlighet med punkt 12 i rådets (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) slutsatser av den 30 november 2009, varvid det bör erinras att detta arbete också kan leda till stämpling.

78.

Europaparlamentet menar att tidig diagnostisering och hjälp är oerhört viktiga för barn med funktionsnedsättning samt att detta måste betraktas som en långsiktig investering i ett åldrande samhälle. Parlamentet noterar att familjer till personer med funktionsnedsättning löper större risk att drabbas av fattigdom och social utestängning och att de därför bör ägnas särskild uppmärksamhet.

79.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att undvika obefogade nedskärningar i det sociala skyddet för personer med funktionsnedsättning som ett led i den åtstramningspolitik som följt i spåren av den ekonomiska krisen, eftersom dessa personer har en obestridlig rätt att få leva ett människovärdigt liv.

80.

Europaparlamentet konstaterar att personer med funktionsnedsättning löper särskilt hög risk att utestängas socialt och hamna i fattigdom och understryker att andelen fattiga är 70 procent högre bland personer med funktionsnedsättning än bland personer utan funktionsnedsättning. Parlamentet betonar att personer med svårare eller flera funktionsnedsättningar och ensamstående föräldrar till barn med funktionsnedsättning är de mest utsatta. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att garantera deras rättigheter och vidta åtgärder för att förbättra deras livskvalitet, bland annat genom att förse dem med praktisk information om vardagliga frågor, inklusive information om kompetensbyggande åtgärder och tjänster som kan påverka hela familjens liv.

81.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att vidta fler åtgärder mot sällsynta sjukdomar och regelbundet lägga fram rapporter om dem samt att tillhandahålla effektiv hjälp för att utveckla kontakterna mellan föräldrar och de specialister som finns allra närmast deras hem. Parlamentet anser att detta också måste beaktas och utvärderas i Inserms (det franska nationella institutet för folkhälsa och medicinsk forskning) arbete. Parlamentet uppmanar kommissionen att verka för att det inrättas ett europeiskt nätverk av ackrediterade centrum för diagnos och behandling av särskilda former av sällsynta sjukdomar, för att samordna och övervaka deras verksamhet och de fördelar de erbjuder patienterna.

82.

Europaparlamentet bekräftar att kommissionen har ett korrekt förhållningssätt till lika möjligheter, som bygger på de nya rättigheter som föreskrivs i EU:s stadga: att förstärka arbetet mot diskriminering, stödja en aktiv integrationspolitik samt öka medvetenheten om funktionsnedsättningar, bland annat principen om design för alla och universell design, och framhålla betydelsen av rimlig anpassning.

83.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att snabbt ratificera och genomföra Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning samt dess fakultativa protokoll och välkomnar kommissionens initiativ att ansluta sig till konventionens fakultativa protokoll.

84.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att överväga att ingå ett interinstitutionellt avtal med Europaparlamentet och att inom ett år utarbeta en särskild rekommendation om att parlamentet ska delta i övervakningen av genomförandet av FN:s konvention.

85.

Europaparlamentet uppmanar rådet att anta kommissionens förslag till beslut om ingående på EU:s vägnar av det fakultativa protokollet och framhåller att den mekanism som införs genom detta protokoll skulle kunna leda till att EU genomför FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, om Europaparlamentet får medverka i detta sammanhang.

86.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta fram konkreta, lämpliga, mer detaljerade åtgärder och upprätta en övervakningsmekanism för samtliga styresnivåer när det gäller genomförandet av EU:s handikappstrategi i linje med handikappstrategins förteckning över insatser och i nära samarbete med Europaparlamentet.

87.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ge så mycket stöd som möjligt till lämpliga åtgärder och verktyg som, frånsett den medicinska aspekten, är anpassade för ett självständigare liv, i syfte att garantera lika möjligheter och aktiva levnadsvanor för personer med funktionsnedsättning och deras familjer.

88.

Europaparlamentet understryker att man måste hjälpa dem som kan arbeta och som vill stanna kvar i arbetslivet trots att de förlorat delar av sin funktionsförmåga. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att verka för en kultur där alla kan delta och att hjälpa personer med partiell arbetsförmåga att integreras i arbetslivet.

89.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i överensstämmelse med Europa 2020-strategin och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning på nytt överväga sina handikapprelaterade åtgärder och nationella program eller strategier inom tidshorisonten och ramen för EU:s handikappstrategi.

90.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag om tillgänglighet såsom aviserades i handikappstrategin och understryker behovet av kraftfulla bindande åtgärder på EU-nivå för att förbättra tillgängligheten till varor och tjänster för personer med funktionsnedsättning, med en tydlig färdplan.

91.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att med stöd från kommissionen vidta specifika sociala åtgärder som gynnar lika tillgång till vård, inbegripet hälso- och sjukvård och rehabilitering av god kvalitet för personer med psykiska och fysiska funktionshinder.

92.

Europaparlamentet understryker vikten av forskning om nya behandlingsmetoder som ytterligare underlättar funktionshindrades integration i samhället. I detta sammanhang har exempelvis drama och husdjursterapi visat sig vara effektiva metoder, eftersom de främjar social utveckling och kommunikation människor emellan.

93.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder för att göra det lättare för synskadade personer i köp- och säljsituationer.

94.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta med tydligare handikapprelaterade hänvisningar i den planerade översynen av reformen av offentlig upphandling.

95.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i enlighet med diskussionerna i samband med offentliggörandet av grönboken om pensioner förespråka en övergripande handikappolitik i nästa vitbok, som enligt planerna ska offentliggöras under andra halvåret 2011.

96.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera huruvida ytterligare åtgärder inom ramen för EU:s strukturfonder, särskilt Europeiska regionala utvecklingsfonden, hjälper personer med funktionsnedsättning bosatta på landsbygden att bli aktiva medborgare i EU.

97.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att göra allt för att utarbeta bestämmelser för att personkontroller i samband med transporttjänster – särskilt i fråga om medicintekniska produkter, hjälpmedel och tillbehör som kan tas med ombord – ska göras med aktning för passagerarnas grundläggande rättigheter och människovärde och tjäna resans syfte. Kommissionen och rådet uppmanas också att nå fram till en tydlig gemensam tolkning av de rådande säkerhetskraven för att se till att personer med funktionsnedsättning inte utan giltig grund och inte i oproportionerlig utsträckning förvägras möjligheten att resa enbart för att undvika besvär för tjänsteleverantören.

98.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att anstränga sig mer för att inrätta individanpassade navigationsbaserade tjänster för blinda och personer med allvarliga synnedsättningar och att årligen rapportera om dessa samt lägga fram specifika rekommendationer – där hänsyn tas till den tekniska utvecklingens dynamik – för att se till att det ständigt sker förbättringar och möjliggöra oavbrutna multimodala transporter från dörr till dörr, i enlighet med vitboken om ett konkurrenskraftigt och resurseffektivt transportsystem.

99.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se över sitt tillhandahållande av hälso- och sjukvårdstjänster för personer med funktionsnedsättning, såsom stödåtgärder kopplade till den fysiska tillgängligheten till tjänster, utbildning och vårdpersonal, ökad medvetenhet, information i lättillgängliga format, skräddarsydda rådgivningstjänster, inklusive översättning till olika språk, samt hälso- och sjukvårdstjänster skräddarsydda för behoven hos personer med funktionsnedsättning.

100.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att undvika göra åtskillnader mellan olika typer av funktionsnedsättning när man främjar idrott och fritidsaktiviteter för personer med funktionsnedsättning, och uppmanar samtidigt med kraft rådet att fortsätta sina ansträngningar och påminner om att Europarådets ministerkommitté redan 1986 lovat stödja idrott för personer med funktionsnedsättning.

101.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att förbättra tillgängligheten på upphovsrättsområdet för personer med funktionsnedsättning, inklusive ökat utbyte av bästa metoder, att stödja utvecklingen av optimala samarbetsformer och se till att lämpliga, gemensamma och obligatoriska krav ställs på tjänsteleverantörerna när det gäller personer med funktionsnedsättning, särskilt synskadade.

102.

Europaparlamentet understryker att direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder – i synnerhet bestämmelsen om vilseledande underlåtenhet – också har relevans för personer med funktionsnedsättning, i enlighet med andan i FN:s konvention om personer med funktionsnedsättning.

103.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att på basis av Europaparlamentets praxis och erfarenheter samt i enlighet med parlamentets beslut från 1988 och 1998 vidta åtgärder för att ge gravt hörselskadade personer obehindrad tillgång till IKT och årligen rapportera om detta för de berörda parlamentsledamöterna.

104.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i synskadade personers intresse genomföra en undersökning där man analyserar särdragen hos digitala bildskärmar (gränssnitt) hos industriella produkter och hushållsprodukter, liksom alternativa, fullvärdiga och motsvarande informationsmöjligheter för gravt synskadade personer, och att lägga fram konkreta förslag till lagstiftning.

105.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att erkänna teckenspråk som officiellt språk i medlemsstaterna och konstaterar att medlemsstaterna därför bör arbeta för att så ska ske, i enlighet med Brysseldeklarationen av den 19 november 2010.

106.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att man i hanteringen av internationella relationer och utvecklingsbistånd beaktar intressena hos personer med funktionsnedsättning, i enlighet med FN:s millennieutvecklingsmål.

107.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.

8.5.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 131/25

—

med beaktande av direktiven 2004/18/EG och 2004/17/EG om förfaranden för offentlig upphandling (1) och direktiv 2007/66/EG om förfaranden för prövning av offentlig upphandling (2),

—

med beaktande av rådets beslut nr 2010/48/EG som trädde i kraft den 22 januari 2011 om ingående av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (3) i vilket man fastställer att direktiv om offentlig upphandling är ”gemenskapsrättsakter som rör frågor som faller under konventionen”,

—

med beaktande av Världshandelsorganisationens avtal om offentlig upphandling av den 15 april 1994,

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artikel 26 (Integrering av personer med funktionshinder),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 maj 2011 om lika tillträde till offentliga marknader i EU och i tredjeland och om översynen av det rättsliga regelverket för offentlig upphandling (4),

—

med beaktande av kommissionens grönbok om en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling (KOM(2011)0015),

—

med beaktande av kommissionens grönbok om en ökad användning av e-upphandling i EU (KOM(2010)0571),

—

med beaktande av sin resolution av den 6 april 2011 om en inre marknad för företag och tillväxt (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 18 maj 2010 om nya utvecklingstendenser inom offentlig upphandling (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 februari 2009 med titeln ”Förkommersiell upphandling: att driva på innovation för att få offentliga tjänster av hög kvalitet i Europa” (7),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Smart lagstiftning i Europeiska unionen” (KOM(2010)0543),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”På väg mot en inremarknadsakt. Att skapa en verkligt konkurrenskraftig social marknadsekonomi. Femtio förslag för att arbeta, driva företagsverksamhet och handel bättre tillsammans” (KOM(2010)0608),

—

med beaktande av Mario Montis rapport av den 9 maj 2010 om en ny strategi för den inre marknaden,

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument SEK(2010)1214,

—

med beaktande av rapporten om utvärdering av små och medelstora företags tillträde till marknader för offentlig upphandling inom EU (8),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Offentlig upphandling för en bättre miljö” (KOM(2008)0400),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Tänk småskaligt först. En ‧Small Business Act‧ för Europa” (KOM(2008)0394),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin. Innovationsunionen” (KOM(2010)0546),

—

med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 11–12 maj 2011 över en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad,

—

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 13 juli 2011 över grönboken ”Moderniseringen av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad”,

—

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 13 juli 2011 över grönboken om ökad användning av e-upphandling i EU,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandena från utskottet för internationell handel, utskottet för budgetkontroll, utskottet för sysselsättning och sociala frågor, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, utskottet för industrifrågor, forskning och energi samt utskottet för regional utveckling (A7-0326/2011), och av följande skäl:

A.

En korrekt fungerande offentlig upphandlingsmarknad i EU är en av nyckelfaktorerna bakom tillväxt, utgör en av den inre marknadens hörnstenar och är dessutom av grundläggande betydelse för att stimulera konkurrens och innovation och för att ta itu med snabbt framväxande utmaningar inom offentlig politik för miljö och sociala frågor, samt frågor som rör arbetskvalitet, inbegripet adekvata löner, jämställdhet, social sammanhållning och social integration, och att samtidigt åstadkomma största möjliga nytta för medborgare, företag och skattebetalare.

B.

Reglerna för den europeiska offentliga upphandlingen har i hög grad bidragit till större öppenhet och likabehandling, till bekämpning av korruption och till en mer professionell upphandlingsprocess.

C.

Med tanke på det nuvarande ekonomiska läget är det viktigare än någonsin att säkra största möjliga effektivitet i de offentliga utgifterna, samtidigt som man så långt möjligt begränsar företagens kostnader. Om de offentliga upphandlingarna fungerar bättre kan det bidra till dessa två mål.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens grönbok och det breda samrådet som utgångspunkt för översynen av direktiven om offentlig upphandling i enlighet med Lissabonfördragets bestämmelser och EU-domstolens rättspraxis och i linje med de reviderade reglerna för statligt stöd.

2.

Europaparlamentet påpekar att översynen av EU:s upphandlingsdirektiv 2004 visserligen ledde till en ändamålsenlig vidareutveckling av den inre marknaden för offentlig upphandling. Trots det finns det – några år efter införlivandet av direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG i den nationella lagstiftningen – behov av att bedöma huruvida en optimering och ett klarläggande av direktiven kommer att bli nödvändigt för att övervinna de tillkortakommanden som har blivit uppenbara i praktiken. Många aktörer anser att reglerna för offentlig upphandling är synnerligen komplexa och leder till dyra och betungande administrativa förfaranden för att kontrollera efterlevnaden. I många fall är tyvärr införlivandet av reglerna i den nationella lagstiftningen inadekvat och de utbildningsåtgärder som vidtas otillräckliga. Kommissionen uppmanas att föreslå en betydande förenkling och konsolidering av reglerna, med ytterligare klarlägganden där så behövs. Dessutom måste den ökade användningen av informations- och kommunikationsteknik nu spela en viktig roll för att minska administrationen och kostnaderna, och olika europeiska initiativ för e-upphandling och e-handel bör i enlighet med detta anpassas till reformen av upphandlingsreglerna.

3.

Europaparlamentet efterlyser ett uttryckligt omnämnande i direktiven, om att de inte hindrar något land från att följa ILO-konvention nr 94. Parlamentet uppmanar kommissionen att uppmuntra samtliga medlemsstater att följa den konventionen, och betonar att en effektivt fungerande hållbar offentlig upphandling kräver klara och entydiga EU-regler som noggrant anger ramarna för medlemsstaternas lagstiftning och genomförande.

4.

Europaparlamentet begär ett förtydligande av direktivens tillämpningsområde och konstaterar att huvudsyftet med offentlig upphandling är myndigheters inköp av varor, byggnadsarbeten och tjänster för att tillgodose medborgarnas behov och säkerställa en effektiv användning av de offentliga medlen. Den upphandlande myndigheten måste gynnas direkt för att ett förfarande ska kvalificeras som offentlig upphandling.

5.

Europaparlamentet efterlyser ett förtydligande av definitionerna i direktiven, bland annat definitionen av ett ”organ som lyder under offentlig rätt”, i linje med EU-domstolens rättspraxis, utan att tillämpningsområdet för EU:s regler för offentlig upphandling krymps.

6.

Europaparlamentet påminner om sin resolution från maj 2010 om nya utvecklingstendenser inom offentlig upphandling, i vilken parlamentet uppmärksammade EU-domstolens rättspraxis och ansåg att samarbete mellan myndigheter inte är underkastat reglerna för offentlig upphandling så länge syftet med samarbetet är att tillhandahålla en tjänst av allmänt intresse överförd till alla berörda myndigheter, så länge uppgiften utförs enbart av berörda offentliga myndigheter, dvs. utan inblandning av privat kapital, och så länge den aktuella verksamheten i huvudsak utförs på de berörda myndigheternas vägnar. Överföring av uppgifter mellan organisationer inom den offentliga sektorn är en fråga för medlemsstaternas interna administrativa organisation och omfattas inte av upphandlingsreglerna. Dessa klargöranden bör kodifieras i upphandlingsdirektiven.

7.

Europaparlamentet betonar att tjänstekoncessioner inte faller inom tillämpningsområdet för de europeiska upphandlingsreglerna. Parlamentet påminner om att vederbörlig hänsyn måste tas både till komplexiteten i förfarandena och till medlemsstaternas olika rättskulturer och rättstraditioner när det gäller tjänstekoncessioner. Arbetet med att definiera termen ”tjänstekoncession” och fastställa regelverket för dessa koncessioner har utvecklats i och med direktiven från 2004 om offentlig upphandling och EU-domstolens kompletterande rättspraxis. Eventuella förslag till rättsakter som rör tjänstekoncessioner är motiverade endast om deras syfte är att avhjälpa snedvridningar av den inre marknadens funktion. Inga sådana snedvridningar har identifierats hittills, och en rättsakt om tjänstekoncessioner är därför onödig om den inte är inriktad på identifierbara förbättringar av den inre marknadens funktion.

8.

Europaparlamentet anser att den nuvarande klassificeringen av A- och B-tjänstekategorier bör bibehållas i den mån ”lindrigare” bestämmelser för B-tjänster rättfärdigas av att denna tjäntekategori tillhandahålls främst lokalt eller regionalt. Kommissionen uppmanas att utveckla redskap som gör det lättare för lokala och regionala myndigheter att avgöra vilken kategori de specifika uppgifterna i ett kontrakt tillhör.

9.

Att i samband med tillhandahållandet av personliga sociala tjänster tillämpa lagstiftningen om offentlig upphandling är ofta inte det bästa sättet att uppnå ett optimalt resultat för användarna av tjänsterna. Europaparlamentet begär att man inom ramen för europeisk rätt erkänner medlemsstaters beprövade förfaranden som bygger på att alla leverantörer, oberoende av bolagsform, som är i stånd att uppfylla de i förväg fastställda villkoren får tillåtelse att tillhandahålla tjänster, förutsatt att de allmänna principerna om likabehandling, öppenhet och icke-diskriminering beaktas.

10.

Europaparlamentet framhåller att man bör undvika att införa nya regler för offentliga upphandlingsmarknader under EU:s tröskelvärden eftersom det kan äventyra den rättssäkerhet som etablerats på nationell nivå.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att anpassa direktivet om rättsmedel till den nya ram för offentlig upphandling som kommer att bli resultatet av den pågående översynen och, för att garantera konsekvens, se till att detta sker parallellt med det huvudsakliga lagstiftningsförslaget.

12.

Europaparlamentet betonar kommissionens ansvar att övervaka att EU-direktiven genomförs på ett korrekt sätt i medlemsstaterna.

13.

Europaparlamentet anser att kriteriet lägsta pris inte längre bör vara det avgörande kriteriet för kontraktstilldelningen och att det generellt sett bör ersättas av kriteriet om det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet med avseende på ekonomisk, social och miljömässig nytta, med hänsyn tagen till kostnaderna under de aktuella varornas, tjänsternas eller byggnadsarbetenas hela livscykel för att utveckla den offentliga upphandlingens fulla potential. Parlamentet betonar att detta inte skulle utesluta att det lägsta priset används som ett avgörande kriterium när det gäller mycket standardiserade varor eller tjänster. Parlamentet uppmanar kommissionen att i nära samarbete med medlemsstaterna utveckla en metod för fastställandet av livscykelkostnader på bred och icke-obligatorisk bas. Stöd för kriteriet om det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet skulle främja innovation och ansträngningar för att uppnå bästa möjliga kvalitet och värde för pengarna; det skulle med andra ord främja uppfyllandet av kraven i Europa 2020-strategin. Parlamentet betonar att detta är särskilt relevant när det gäller offentlig upphandling av varor som påverkar konsumenternas hälsa – till exempel inom livsmedelssektorn – där kvalitet och produktionsmetoder spelar en viktig roll. Parlamentet framhåller att reglerna för offentlig upphandling bör vara tillräckligt flexibla för att garantera att passiva konsumenter, till exempel på sjukhus, inom äldreomsorgen och på skolor och daghem, har samma tillgång till hälsosam och prisvärd mat som andra konsumenter och inte tvingas nöja sig med det tillgängliga alternativ som är billigast.

14.

Europaparlamentet bekräftar att offentlig upphandling som utnyttjas effektivt kan bli en verklig drivkraft för att främja kvalitativa arbetstillfällen, löner och arbetsvillkor, liksom för att främja jämställdhet och utveckla kompetens och utbildning. Den kan också gynna en utveckling av miljöpolitiken och skapa incitament för forskning och innovation. Parlamentet uppmanar kommissionen att uppmuntra regeringar och upphandlande myndigheter att i högre grad använda sig av hållbar offentlig upphandling som stöder och främjar högkvalitativ sysselsättning och tillhandahåller kvalitetstjänster och kvalitetsvaror i Europa. Parlamentet ber kommissionen att noga granska på vilket sätt offentlig upphandling har bidragit till att uppnå EU:s mer övergripande målsättningar och att kortfattat beskriva vad som bör göras för att förbättra dessa målsättningar i framtiden.

15.

Europaparlamentet påminner om att förkommersiell upphandling är ett instrument som används i alltför liten utsträckning och som kan främja innovation i offentlig upphandling samt i väsentlig mån bidra till att identifiera och etablera ledande marknader och förbättra de små och medelstora företagens tillträde till offentlig upphandling. Parlamentet anser vidare att den modell som föreslås för att dela risk och nytta (IPR) i förkommersiell upphandling ställer krav på både rättsligt förtydligande och förenkling för att praktiserande upphandlare ska kunna använda detta verktyg på ett reguljärt och effektivt sätt. Parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå en anpassning av de relevanta reglerna för upphandling eller statligt stöd som en del av den allmänna översynen i syfte att stimulera och sätta fart på den förkommersiella upphandlingen.

16.

Europaparlamentet konstaterar att standarder för offentlig upphandling är viktiga eftersom de kan hjälpa offentliga upphandlare att på ett ändamålsenligt och öppet sätt förverkliga sina politiska mål. Därför bör det skapas en regelbundet uppdaterad databas för standarder, särskilt avseende miljömässiga och sociala kriterier. Denna databas bör ställas till de offentliga myndigheternas förfogande i syfte att garantera att upphandlarna får tillgång till lämplig vägledning och en tydlig uppsättning regler när de upprättar anbud, så att de enkelt kan kontrollera att den relevanta standarden följs.

17.

Europaparlamentet efterlyser ökad användning av icke-diskriminerande och öppna standarder i samband med offentlig upphandling, till stöd för målsättningar rörande förenkling och innovation, särskilt i fråga om tillgänglighet, informations- och kommunikationsteknik samt miljöfrågor.

18.

Europaparlamentet understryker att hållbar produktion av en produkt eller tjänst med rätta anses vara en egenskap hos produkten som kan användas som ett kriterium vid jämförelse med produkter eller tjänster som inte har producerats på ett hållbart sätt, för att de upphandlande myndigheterna på ett öppet sätt ska kunna kontrollera de miljömässiga och sociala konsekvenserna av de kontrakt som de tilldelar, utan att samtidigt försvaga den nödvändiga länken till föremålet för kontraktet. Parlamentet påpekar att möjligheterna att, för alla typer av kontrakt och i de fall där detta är lämpligt och proportionerligt, införliva krav gällande tillverkningsprocessen i de tekniska specifikationerna bör förtydligas. Wienstrom-målet har blivit ett klassiskt exempel på hur och varför tillverkningsegenskaper kan kategoriseras som tekniska specifikationer.

19.

Europaparlamentet understryker behovet av att stärka hållbarhetsdimensionen i offentlig upphandling genom att införliva den i varje skede av upphandlingsprocessen (t.ex. genom test av förmåga, tekniska specifikationer och prestandabestämmelser i kontrakt).

20.

Med tanke på den ökade medvetenheten om varors, byggnadsarbetens och tjänsters inverkan på miljö och klimat bör upphandlande myndigheter inbegripa miljökostnader i sin bedömning av ”det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet” och i beräkningen av livscykelkostnaderna.

21.

Europaparlamentet konstaterar att texten i direktiven behöver vara mer specifik när det gäller förbättrande av tillgängligheten för funktionshindrade.

22.

Europaparlamentet anser att de nuvarande bestämmelserna om underleverantörer bör förstärkas, eftersom användning av flera underleverantörer på olika nivåer kan ställa till problem när det gäller respekten för kollektivavtal, arbetsvillkor samt normer för hälsa och säkerhet. Parlamentet föreslår därför att myndigheterna innan ett kontrakt ingås ska informeras om alla uppgifter rörande anlitande av underleverantörer. Kommissionen uppmanas att, med hänsyn till den kommande översynen av direktiven, utvärdera huruvida det behövs ytterligare regler om tilldelning av underavtal, till exempel vad gäller fastställandet av en ansvarskedja, särskilt för att förhindra att underleverantörer i form av små och medelstora företag får sämre villkor än de villkor som tillämpas för den huvudentreprenör som tilldelats det offentliga kontraktet.

23.

Europaparlamentet är medvetet om den roll EU kan spela för att underlätta utvecklingen av framgångsrika offentlig-privata partnerskap genom att främja rättvis konkurrens och sprida bästa praxis bland medlemsstaterna i fråga om socialpolitik och sysselsättningspolitik. Parlamentet påpekar dock de avsevärda skillnaderna mellan de olika medlemsstaternas lagstadgade och procedurmässiga krav. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att bättre definiera begreppet offentlig-privat partnerskap, framför allt vad gäller gemensamt risktagande och ekonomiska åtaganden mellan parterna.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över tröskelvärdena för kontrakt som rör leverantörer och tjänster och att vid behov höja dessa värden för att underlätta tillträde till offentlig upphandling för ideella och socialekonomiska operatörer samt för små och medelstora företag. Parlamentet anser att man mycket noggrant bör ta hänsyn till de rättsligt bindande villkoren i WTO-avtalet om offentlig upphandling. Vidare måste man – mot bakgrund av de i sig svåra förhandlingarna om frågor som rör tillgången till offentlig upphandling – även ta i beaktande att en höjning av tröskelvärdena i Europa lätt skulle kunna leda till ytterligare svårigheter för EU:s handelspolitik.

25.

Europaparlamentet betonar att en utökning av EU:s upphandlingsregler till området för ”vad som ska köpas in” skulle innebära en stor förändring av den rådande ordningen, och bör undersökas noggrant. Parlamentet tvivlar på att detta skulle bidra till en förenkling och rationalisering, utan fruktar snarare att det skulle leda till mer komplicerade regler med många undantag som skulle vara svåra att genomföra i praktiken, eftersom upphandlingsdirektiv är förfarandemässiga riktlinjer (om hur man ska köpa in) som inte bör kompletteras med bestämmelser om vad man ska köpa in.

26.

Europaparlamentet påpekar att direktiven ofta upplevs som alltför detaljerade och att de har blivit alltmer tekniska och komplexa, samtidigt som de rättsliga riskerna vid underlåtenhet att följa dessa regler har ökat avsevärt för både upphandlande myndigheter och leverantörer. Rädslan för överträdelser leder till motvilja att ta risker, vilket kväver innovation och hållbar utveckling. Detta resulterar alltför ofta i att de upphandlande myndigheterna väljer det lägsta priset i stället för det mest fördelaktiga anbudet. Parlamentet efterlyser större utrymme för förhandlingar och kommunikation i kombination med åtgärder för att säkerställa öppenhet och förhindra missbruk och diskriminering, och begär med emfas att samråd med marknadsaktörer uttryckligen tillåts som ett tänkbart första steg.

27.

Europaparlamentet konstaterar att politiken för offentlig upphandling i första hand bör säkerställa en effektiv användning av medlen i medlemsstaterna och uppnå optimala resultat i samband med offentlig upphandling med hjälp av tydliga, transparenta och flexibla förfaranden, och att den bör göra det möjligt för europeiska företag att konkurrera på lika villkor i hela unionen.

28.

Europaparlamentet förespråkar att det i samband med översynen av den europeiska lagstiftningen om offentlig upphandling införs tydliga, enkla och flexibla regler som uppvisar en minskad detaljnivå och samtidigt gör upphandlingsförfarandena enklare, smidigare, billigare och gynnsammare för små och medelstora företag och investerare. Parlamentet anser därför att det finns ett behov att mer förlita sig på de allmänna principerna om öppenhet, likabehandling och icke-diskriminering. Dessutom skulle en förenkling av bestämmelserna om offentlig upphandling göra det möjligt att minska risken för fel och i högre grad ta hänsyn till behoven hos små upphandlande myndigheter.

29.

Europaparlamentet förespråkar utvärdering av huruvida det förhandlade förfarandet med föregående utlysning i hela EU ska tillåtas i en omfattning som överskrider det som föreskrivs i de gällande direktiven, så att upphandlande myndigheter och ekonomiska aktörer kan kommunicera bättre och så att utbud och efterfrågan kan matchas på ett ändamålsenligt sätt. Parlamentet anser att ytterligare skyddsåtgärder mot missbruk bör införas om en utvidgning av tillämpningsområdet för det förhandlade förfarandet planeras. Bland annat bör upphandlande myndigheter förpliktigas att i inledningsskedet införa åtminstone vissa minimivillkor som varje anbudsgivare bör uppfylla vad gäller utförandet av förfarandet, vilket också är god praxis i samband med privat upphandling. Dessutom bör det ställas krav på skriftlig dokumentation.

30.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över de nuvarande förhållningssätten avseende kvalificering av leverantörer (särskilt när det gäller ramavtal, dynamiska inköpssystem och de offentliga upphandlarnas användning av kvalificeringssystem) i syfte att se till att alla nya kvalificeringsmetoder sparar kostnader och tid, är attraktiva både för upphandlande myndigheter och ekonomiska aktörer och leder till bästa möjliga resultat.

31.

Europaparlamentet upprepar sitt krav på att man systematiskt ska tillåta alternativa anbud (eller varianter), eftersom de är avgörande för främjandet och spridningen av innovativa lösningar. Specifikationer som avser prestations- och funktionskrav och ett uttryckligt tillåtande av varianter ger anbudsgivare möjlighet att föreslå innovativa lösningar, särskilt i starkt innovativa sektorer som informations- och kommunikationstekniksektorn. Vidare efterlyser parlamentet att man undersöker alla möjligheter, både genom lagstiftning och andra åtgärder, för att se till att offentliga upphandlingar i högre grad bidrar till främjandet av innovation i Europa.

32.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förtydliga regelverket om offentlig upphandling, i synnerhet när det gäller utförandeskedet av uppdrag (till exempel i fråga om ”betydande förändringar” av gällande kontrakt, förändringar som rör uppdragstagaren och uppsägning av kontrakt).

33.

Europaparlamentet finner det beklagligt att anbudsgivare endast har begränsade möjligheter att korrigera utelämnanden i sina anbud och ber därför kommissionen att närmare förklara vilka utelämnanden som får korrigeras av anbudsgivare, vilka ytterligare justeringar som är tillåtna och hur transparens och likabehandling ska garanteras.

34.

Europaparlamentet påpekar att de upphandlande myndigheterna bör kunna dra fördel av tidigare erfarenhet från en anbudsgivare på grundval av ett officiellt utvärderingsutlåtande. Parlamentet rekommenderar att man sätter en tidsgräns för undantag, för att på så sätt garantera transparens och objektivitet. Parlamentet framhåller att det bör infogas ett förtydligande av lagstiftningen i direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG i vilket fastslås att en anbudsgivare som gjort sig skyldig till försummelse i samband med ett tidigare anbudsförfarande kan återfå sin trovärdighet efter att på ett omfattande sätt ha visat att han eller hon genomgått ett effektivt självrenande förfarande. Ett sådant förtydligande skulle stödja korruptionsbekämpande mekanismer genom att sporra en snabbare bekämpning av korrupt praxis samt undanröja allvarlig osäkerhet beträffande rättsläget.

35.

Europaparlamentet beklagar att grönboken inte nämner bristerna, avsaknaden av expertis och kunskap om upphandling och de otillräckliga strategierna för offentlig upphandling. Parlamentet poängterar vikten av att främja professionalism och garantera objektivitet från både de upphandlande myndigheternas och marknadsaktörernas sida, i synnerhet genom att stödja utveckling av utbildningsprogram som är avsedda särskilt för dem. Parlamentet rekommenderar att ett nätverk av expertcentrum upprättas inom de befintliga nationella ramarna och att ett utbyte av information och god praxis mellan medlemsstaterna främjas. Parlamentet uppmuntrar också paraplyorganisationer, både på nationell nivå och på EU-nivå, att dela ansvaret för att göra relevant information tillgänglig och underlätta informationsutbyten mellan sina medlemmar runt om i Europa. Parlamentet betonar betydelsen av tydliga och lättbegripliga instruktioner för både de upphandlande myndigheterna och anbudsgivarna. Parlamentet finner det beklagligt att de dokument som offentliggjordes 2005 respektive 2010, närmare bestämt en handbok för miljöanpassad offentlig upphandling (”Buying green!”) och en handledning för sociala hänsyn i offentlig upphandling (”Buying social!”) inte är tillräckligt användbara i detta sammanhang.

36.

Europaparlamentet konstaterar att bara 1,4 procent av de kontrakt som tilldelats företag tilldelats från en annan medlemsstat. Parlamentet betonar att professionalisering av och bättre utbildning för personalen vid upphandlande myndigheter och hos anbudsgivarna skulle bidra till att stärka konkurrenskraften i hela EU och till att fördelarna med en inre marknad för offentlig upphandling skulle kunna utnyttjas bättre.

37.

Europaparlamentet betonar att problemfritt tillträde till offentlig upphandling för små och medelstora företag, som utgör den europeiska ekonomins drivkraft, är av avgörande betydelse för att bibehålla sysselsättningen, liksom för hållbar utveckling, innovation och tillväxt. Förenklade förfaranden och administrativa formaliteter, liksom skapande av strategier som gynnar små och medelstora företag och genomförande av koden för goda förfaranden kommer att underlätta små och medelstora företags tillträde till offentliga upphandlingar och låta dem delta på mer likvärda och rättvisa villkor. Genom att ge samtliga ekonomiska aktörer tillträde till offentlig upphandling under förenklade, likvärdiga och rättvisa villkor skulle en bättre användning av skattebetalarnas pengar uppnås. Små och medelstora företag har generellt inte någon betydande och specialiserad administrativ kapacitet och därför är det mycket viktigt att minimera den administrativa bördan för dem.

38.

Europaparlamentet påpekar att urvalskriterierna angående finansiell ställning, t.ex. vad gäller företagets omsättning, bör stå i proportion till karaktären hos ett givet kontrakt. Parlamentet påminner kommissionen och medlemsstaterna om att inte, när de antar flexibla och användarvänliga instrument, skapa nya hinder för små och medelstora företag utan att i stället beakta deras intressen i första hand. Kommissionen uppmanas att, i syfte att förbättra tillträdet till offentliga upphandlingar och göra dem mer insynsvänliga – i synnerhet för upphandlande myndigheter och anbudsgivare av det mindre formatet – modernisera den webbplats som hyser databasen TED (Tenders Electronic Daily) för att göra den mer tillgänglig genom att göra den mer tilltalande och användarvänlig, i synnerhet vad gäller sökkriterierna och kvaliteten och detaljnivån i de sammanfattningar som översätts och publiceras för varje upphandlingsförfarande. Genom TED bör användarna kunna meddelas och informeras när nya intressanta upphandlingsförfaranden offentliggörs.

39.

Europarlamentet ber kommissionen öka medvetenheten om vikten av att dela in upphandlingar i mindre delar och att överväga genomförande av principen ”tillämpa eller förklara”, enligt vilken regler gällande frågor som indelning i mindre delar måste följas eller underlåtenhet att följa dem förklaras.

40.

Europaparlamentet påpekar att de upphandlande myndigheterna i högre grad bör utnyttja möjligheten att dela upp offentliga kontrakt i mindre delar eftersom detta skulle göra det lättare – både kvalitativt och kvantitativt sett – för små och medelstora företag att delta i offentliga upphandlingar, och det skulle även öka konkurrensen. Parlamentet uppmuntrar små och medelstora företag att utnyttja gemensam upphandling och att gemensamt utnyttja kontrakt, eftersom detta kan ge dem tillgång till stordriftsfördelar, bland annat på områden som logistik och transport. Parlamentet uppmuntrar myndigheterna att vara flexibla när de tar ställning till dessa moderna och frivilliga former av arrangemang. Kommissionen uppmanas att undersöka alla möjligheter att uppmuntra tillfälliga eller permanenta omgrupperingar av små och medelstora företag och mindre verksamheter, så att de kan delta i upphandlingar som inte är uppdelade i mindre delar, utan att behöva fungera som underleverantörer. Kommissionen uppmanas i detta avseende att särskilt undersöka nuvarande praxis att använda små och medelstora företag som underleverantörer – ofta på sämre villkor än de som gäller för huvudentreprenören – för delar av kontrakt som inte är uppdelade och som är för stora för att små och medelstora företag ska kunna delta i upphandlingsförfarandet.

41.

Europaparlamentet föreslår att självdeklarationer tillåts där så är möjligt och att ursprungsdokument endast begärs av de anbudssökande eller den utvalda anbudsgivaren, samtidigt som man undviker eventuella dröjsmål och snedvridningar av marknaden som orsakas av felaktiga deklarationer. Parlamentet ber kommissionen att stödja alternativet med ett ”elektroniskt upphandlingspass” som accepteras av samtliga medlemsstater och som visar att den ekonomiska aktören uppfyller de krav som ställs enligt EU:s lagstiftning om offentlig upphandling. Parlamentet understryker att ett europeiskt förkvalificeringssystem bör kunna bli ett nyttigt instrument bara man ser till att det är enkelt, billigt och lättillgängligt för små och medelstora företag.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja effektivare rapporteringsmetoder, däribland informationsutbyte mellan medlemsstaterna om uteslutning av oseriösa anbudsgivare, för att bekämpa korruptionen i samband med offentlig upphandling. Parlamentet uppmanar kommissionen att tillhandahålla tydliga regler om skydd för uppgiftslämnare i enlighet med rekommendationerna i Europarådets parlamentariska församlings resolution 1729(2010) (9), förbättra transparensen i de kontrakt som finansieras med EU-medel och främja utbildningsåtgärder både på institutionell nivå och bland allmänheten.

43.

Europaparlamentet konstaterar att en del medlemsstater redan tillämpar effektiva förfaranden för offentlig upphandling som garanterar insyn och att skattebetalarnas pengar används på rätt sätt. Parlamentet uppmanar kommissionen att studera medlemsstaternas goda praxis på området och fastställa de mest ändamålsenliga principerna för offentlig upphandling i EU.

44.

Europaparlamentet påpekar att bekämpning av korruption och favorisering är ett av direktivens mål. Parlamentet understryker att medlemsstaterna ställs inför olika utmaningar på detta område och att en mer detaljerad europeisk metod för att angripa problem innebär en risk för att insatserna för att strömlinjeforma och förenkla reglerna undermineras och ny byråkrati skapas. Parlamentet påpekar att principerna om öppenhet och konkurrens är av central betydelse när det gäller att bekämpa korruption. Parlamentet efterlyser ett gemensamt förhållningssätt till de ”självrenande” åtgärderna för att undvika en snedvridning av marknaden och garantera rättslig förutsebarhet både för ekonomiska operatörer och upphandlande myndigheter.

45.

Eftersom offentliga avtal rör offentliga medel anser Europaparlamentet att dessa kontrakt bör vara öppna för insyn och offentlig kontroll. Kommissionen uppmanas att komma med förtydliganden som garanterar den rättsliga förutsebarheten för lokala och andra offentliga myndigheter och gör det möjligt för dem att informera medborgare om avtalsenliga skyldigheter.

46.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta ställning till problem relaterade till onormalt låga anbud och föreslå lämpliga lösningar. Parlamentet rekommenderar att de upphandlande myndigheterna ska sörja för att övriga anbudsgivare får tillräcklig information i god tid i samband med onormalt låga anbud, så att de kan bedöma om det finns skäl att inleda ett prövningsförfarande. Parlamentet efterlyser bättre samstämdhet mellan EU:s gemensamma politik för utrikeshandel och den praxis att godta onormalt låga anbud som förekommer i vissa medlemsstater.

47.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens grönbok om en ökad användning av e-upphandling. Parlamentet påpekar att handlingsplanen för e-upphandling inte lyckats uppnå sitt mål och att det behövs mer politiskt ledarskap på alla styrelsenivåer – inklusive på EU-nivå – för att upprätthålla och påskynda övergången till e-upphandling. Parlamentet vill se till att minst 50 procent av både EU-institutionernas och medlemsstaternas offentliga upphandlingar genomförs elektroniskt, i enlighet med det åtagande som medlemsstaternas regeringar gjorde vid ministerkonferensen om e-förvaltning i Manchester 2005.

48.

Europaparlamentet understryker att kommissionen har en unik roll att spela för att främja utvecklingen i frågor som rör standardisering och infrastruktur. Av säkerhetsskäl behöver t.ex. e-signaturer och markering av tid ett gemensamt överenskommet format. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta fram de gemensamma standarderna i fråga. Parlamentet betonar också att betungande tekniska krav i samband med kontrollen av anbudsgivarens identitet kan fungera som ett hinder för operatörer, och betonar i det här sammanhanget behovet av att ta fram ett standardiserat system för e-signaturer. Medlemsstaterna uppmanas att tillhandahålla en granskningstjänst som kan giltigförklara intyg som under deras överinseende utfärdats av tillhandahållare av certifieringstjänster.

49.

Europaparlamentet framhåller vikten av öppna standarder och teknikneutralitet för att säkerställa driftskompatibilitet mellan olika system och undvika beroende av en enda säljare. Kommissionen uppmanas att säkerställa verklig driftskompatibilitet mellan de olika plattformar för e-upphandling som redan existerar i medlemsstaterna, och att i det sammanhanget se till att de resultat som uppnåtts genom initiativ som t.ex. Peppol och e-Certis utnyttjas bättre.

50.

Europaparlamentet påpekar att alla lagstiftningsförslag som syftar till att utöka och förenkla användningen av e-upphandling bör införlivas i översynen av huvuddirektiven om offentlig upphandling och bör överensstämma med tillämpningsområdet och de allmänna reglerna för offentlig upphandling som t.ex. skyldigheter i förbindelse med tröskelvärden.

51.

Europaparlamentet framhåller att e-upphandling kan bidra till en förenkling av hela upphandlingsprocessen, främja effektivitet i olika former som kan leda till viktiga kostnads- och tidsbesparingar för både företag och offentliga förvaltningar samt leda till ökad öppenhet och tillgänglighet. Parlamentet uppmärksammar att framför allt offentlig upphandling på elektronisk väg innebär nya möjligheter när det gäller en modernisering av förvaltningen på området offentlig upphandling. Parlamentet upprepar att e-upphandling torde vara billigare, snabbare och insynsvänligare än konventionell offentlig upphandling, men anser att det fortfarande finns utrymme för förbättringar och att mer bör göras i fråga om tillgången till tillförlitlig, jämförbar och objektiv information och statistik. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att främja gränsöverskridande användning av e-upphandling.

52.

Europaparlamentet påpekar att lagstiftning inte är det enda sättet att verka för förändringar. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att undersöka nya sätt att utbyta erfarenheter och bästa praxis samt överföra lokala och regionala aktörers kunskap över gränserna. Parlamentet framhäver att det finns ett starkt behov av att ytterliggare förbättra kapaciteten och förståelsen hos personal som arbetar med e-upphandling samt att bistå små och medelstora företag med kunskap och kapacitetsuppbyggnad via incitament på nationell nivå och/eller EU-nivå för att garantera likvärdiga konkurrensvillkor för små och medelstora företag samt stora företag. Parlamentet välkomnar fonden för ett sammankopplat Europa som ett nytt instrument som kan sätta fart på gränsöverskridande e-upphandlingar och på så sätt underlätta utvecklingen av den digitala inre marknaden.

53.

Europaparlamentet välkomnar tillkännagivandet i kommissionens handlingsplan för e-förvaltning 2011–2015 om att utveckla plattformen ”ePractice.eu” till ett effektivt verktyg för utbyte av erfarenheter och information mellan medlemsstater och organ som tillhandahåller e-förvaltning. Parlamentet förespråkar att plattformens räckvidd utvidgas till att också omfatta lokala och regionala organ.

54.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.

8.5.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 131/35

—

med beaktande av artiklarna 21, 45 och 47 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och artiklarna 15, 21, 29, 34 och 45 i stadgan om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av artikel 151 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (1),

—

med beaktande av rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet (2),

—

med beaktande av Internationella arbetsorganisationens grundläggande arbetsnormer,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (4), kommissionens rapport från 2008 om tillämpningen av direktiv 2004/38/EG (KOM(2008)0840) och rådets resolutioner från november 2007 och april 2009 om direktiv 2004/38/EG,

—

med beaktande av kommissionens uppföljande meddelande om vägledning till ett bättre införlivande och en bättre tillämpning av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (KOM(2009)0313),

—

med beaktande av det förslag till delrapport som på begäran av utskottet för rättsliga frågor utarbetats av intresseorganisationen European Citizen Action Service (ECAS), bestående av en jämförande studie av tillämpningen av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier,

—

med beaktande av kommissionens meddelande om vägledning till ett bättre införlivande och en bättre tillämpning av direktiv 2004/38/EG liksom dess avsikt att offentliggöra förenklade riktlinjer för EU medborgare och att använda Internet på bästa sätt,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (5),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen av den 6 december 2007 om ”Rörlighet som ett verktyg för fler och bättre jobb – EU:s handlingsplan för rörlighet för arbetstagarna (2007–2010)” (KOM(2007)0773),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 18 november 2008 om konsekvenserna av den fria rörligheten för arbetstagare efter EU:s utvidgningar (KOM(2008)0765),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 16 december 2008 om ”Ny kompetens för nya arbetstillfällen – att förutse och matcha kompetensbehoven på arbetsmarknaden” (KOM(2008)0868),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 juli 2010 om ”Arbetskraftens fria rörlighet bekräftas: rättigheter och viktiga utvecklingar” (KOM(2010)0373),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 april 2011 om Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden ”Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt” (KOM(2011)0206), där arbetstagarnas rörlighet anges som en av de tolv huvudåtgärderna,

—

med beaktande av Europa 2020-strategin och i synnerhet flaggskeppsinitiativen ”En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen” och ”Ungdom på väg”,

—

med beaktande av slutsatserna från rådet (rättsliga och inrikes frågor) av den 27 november 2008 om ”Den fria rörligheten för människor: kränkningar och missbruk av rätten till fri rörlighet”,

—

med beaktande av slutsatserna från rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) av den 9 mars 2009 om ”Arbetskraftens yrkesmässiga och geografiska rörlighet och fri rörlighet för arbetstagare inom Europeiska unionen”,

—

med beaktande av sin resolution av den 2 april 2009 om problemen med och framtidsutsikterna för unionsmedborgarskapet (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 18 december 2008 om EU:s handlingsplan för rörlighet för arbetstagarna (2007–2010) (7),

—

med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om fastställande av kvarvarande hinder för rörlighet på inre arbetsmarknaden (8),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och yttrandena från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0258/2011), och av följande skäl:

A.

Att bo och arbeta i en annan medlemsstat är en av unionens grundläggande friheter, oberoende av en persons etniska ursprung. Det är en grundläggande beståndsdel i unionsmedborgarskapet och en rättighet som erkänns i fördragen. Ändå visar statistiken att det fortfarande är alltför få människor som utnyttjar denna rättighet, trots de särskilda åtgärder som vidtagits för att främja arbetstagares rörlighet.

B.

Rörlighet för EU-arbetstagarna bör uppmuntras överallt i Europeiska unionen där det finns behov av arbetskraft.

C.

EU-arbetstagare som söker arbete i en värdmedlemsstat kan stöta på svårigheter och problem.

D.

Att bo och arbeta i en annan medlemsstat är en av unionens grundläggande friheter. Det är en grundläggande beståndsdel i unionsmedborgarskapet och en rättighet som erkänns i fördragen. Ändå visar statistiken att det fortfarande är alltför få människor som utnyttjar denna rättighet, trots de särskilda åtgärder som vidtagits för att främja arbetstagares rörlighet.

E.

För närvarande är arbetstagarnas rörlighet inte tillräckligt stor för att förbättra arbetsmarknadens effektivitet i EU: endast 2,3 procent av EU:s medborgare bor i en annan medlemsstat än den som de är medborgare i, men 17 procent planerar att utnyttja den fria rörligheten i framtiden och 48 procent kan tänka sig att söka jobb i ett annat land eller i en annan region om de skulle förlora jobbet hemma.

F.

Den fria rörligheten för arbetstagare är ett positivt socioekonomiskt exempel för både EU och medlemsstaterna och en milstolpe för EU:s integration, ekonomiska utveckling, sociala sammanhållning, kompetenshöjning av enskilda samt kamp mot fördomar, rasism och främlingsfientlighet, som kan motverka negativa effekter av den ekonomiska krisen och göra oss bättre förberedda på de utmaningar som klimatförändringarna utgör genom att alla berörda parter deltar i en dialog med det civila samhället på beslutsnivå.

G.

Att främja arbetstagarnas rörlighet bidrar positivt till att nå sysselsättningsmålen i Europa 2020-strategin. Kommissionen uppmanas att inbegripa arbetskraftens rörlighet i flaggskeppsinitiativen och medlemsstaterna uppmanas att inbegripa de båda dimensionerna arbetskraft och geografisk rörlighet när de utformar nationella strategier och reformprogram.

H.

Den oflexibla arbetsmarknadslagstiftningen hindrar arbetskraftens rörlighet i EU.

I.

Enligt kommissionens meddelande av den 18 november 2008 har mobila arbetstagare från länder som gick med i EU 2004 och 2007 haft en positiv effekt på ekonomierna i de medlemsstater som är värdar för mobila arbetstagare.

J.

Den senaste utvecklingen i vårt samhälle kräver större rörlighet bland arbetstagarna, framför allt på grund av förändringar i näringslivet, globalisering, nya arbetsmönster, demografiska förändringar och utvecklingen av transportsätt.

K.

Inga negativa effekter har rapporterats från de medlemsstater som avstått från att tillämpa övergångsbestämmelser för den fria rörligheten för arbetstagare från medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 och 2007. Ett antal medlemsstater har ändå valt att fortsätta att tillämpa restriktioner på sin arbetsmarknad för medborgare från Rumänien och Bulgarien.

L.

Trots att EU har både lagstiftning och program som syftar till att främja arbetstagares fria rörlighet finns det hinder för ett fullständigt utövande av denna grundläggande frihet (t.ex. sociala, språkliga, kulturella, rättsliga och administrativa hinder, bristfällig återvändandepolitik som inte uppfyller invandrade arbetstagares behov, brist på erkännande av arbetslivserfarenhet från utlandet, svårigheter för makar eller partner att hitta anställning samt tungrodda processer för erkännande av examensbevis och yrkeskvalifikationer).

M.

I tider av ekonomisk kris kan arbetstagarnas yrkesmässiga och geografiska rörlighet hjälpa till att minska arbetslösheten genom att tillgången på arbetskraft svarar mot efterfrågan, bidra till att skapa nya arbetstillfällen, anpassa ekonomin, samhället och demografin till de strukturella förändringarna och främja den ekonomiska tillväxten och EU:s konkurrenskraft. De nuvarande förfarandena för erkännande av yrkeskvalifikationer är ett stort hinder för arbetstagarnas rörlighet i EU.

N.

Genom dessa hinder och restriktioner åsidosätts en grundläggande rättighet för arbetstagarna, och återhämtningen för EU:s ekonomier försvåras. Detta kan få kontraproduktiva effekter, såsom ökat illegalt arbete, en utvidgad svart ekonomi och ökad exploatering av arbetstagarna.

O.

I enlighet med artikel 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna är all diskriminering på grund av sexuell läggning förbjuden.

P.

Den nuvarande ekonomiska krisen har haft en negativ inverkan på rörligheten och har slagit hårdast mot tillfälligt anställda och deltidsanställda, och kvinnor hör till en av de mest drabbade kategorierna.

Q.

Stora skillnader mellan könen kan noteras när det gäller arbetstagarnas rörlighet inom EU (män anger mycket oftare än kvinnor att de flyttar på grund av nytt arbete eller förflyttning, 44 procent respektive 27 procent (9)). Det behövs en bättre övervakning av rörligheten på grundval av könsuppdelad statistik.

1.

Europaparlamentet påpekar att kommissionen i sin rapport KOM(2008)0840 konstaterar upprepade överträdelser när det gäller medlemsstaternas genomförande av direktiv 2004/38/EG, vilket påverkar arbetstagarnas möjligheter att utöva sin rätt till fri rörlighet. Denna situation har gett upphov till en mängd individuella klagomål, framställningar och över 40 frågor från parlamentet, vilket har medfört att kommissionen inlett fem överträdelseförfaranden för inkorrekt tillämpning av direktivet.

2.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande KOM(2010)0373 där det aktuella läget för arbetstagares fria rörlighet beskrivs och förklaras, men parlamentet beklagar samtidigt att inga konkreta lösningar presenteras på problemen med rörligheten.

3.

Europaparlamentet välkomnar sådana initiativ från kommissionens sida som ”mekanismen för kvinnor” och uppmanar kommissionen att ge de projekt som avser att förbättra den kvinnliga arbetskraftens rörlighet ökad och bättre räckvidd.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ytterligare främja rörligheten på arbetsmarknaden genom att lägga fram en långsiktig och omfattande sektorsövergripande strategi för rörlighet, så att alla befintliga rättsliga, administrativa och praktiska hinder för arbetstagares fria rörlighet kan undanröjas. Parlamentet efterlyser en konsekvent, effektiv och öppen politik baserad på arbetsmarknadens krav och ekonomiska utvecklingstrender.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stärka arbetskraftens rörlighet genom att planera och främja ytterligare strategier för förenklad information i fråga om migrerande arbetstagares rättigheter samt fördelarna med rörlighet för utvecklingen i allmänhet och ekonomin både i EU och i medlemsstaterna. Viktiga faktorer för en effektiv tillämpning av EU:s lagstiftning är att göra arbetstagare, deras familjemedlemmar och andra berörda parter medvetna om de rättigheter, möjligheter och instrument som finns för fri rörlighet.

6.

Europaparlamentet anser att rörlighet endast kan främjas effektivt om medlemsstaterna blir betydligt bättre på solidaritet och delat ansvar och om ett tydligt regelverk som reglerar den lagliga migrationen utarbetas.

7.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att undanröja hinder för arbetstagares rörlighet genom att låta personer (varav majoriteten är kvinnor) som är medföljande makar eller partner få ta del av lämpliga tjänster för att de lättare ska komma in i sin nya samhälleliga och språkliga omgivning, till exempel språkkurser och yrkeskurser.

8.

Europaparlamentet noterar dock att rörligheten bör fortsätta vara frivillig och att åtgärder bör vidtas för att hindra omfattande migration enbart av ekonomiska skäl från ursprungsländerna, särskilt i Central- och Östeuropa. Parlamentet betonar att man på EU-nivå bättre bör mildra de negativa följder som ökad rörlighet för med sig och som leder till kompetens- och ungdomsflykt samt de negativa följder som uppstår för familjesammanhållningen och för barn när en av eller båda föräldrarna arbetar utomlands.

9.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inrätta samarbetsmekanismer avsedda att förhindra de förödande effekter det har, framför allt på barnen, när de måste leva åtskilda från föräldrarna och på långt avstånd från dem.

10.

Europaparlamentet erinrar om att medlemsstaterna mot bakgrund av bestämmelserna i fördragen och den befintliga lagstiftningen har ett ansvar när det gäller att förenkla de administrativa förfarandena i samband med arbetstagares fria rörlighet, så att denna rättighet kan utövas på ett optimalt sätt och orättvisa, onödiga eller tungrodda administrativa förfaranden som begränsar denna rättighet kan undvikas.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att verka för ökad enhetlighet i de administrativa förfarandena och det administrativa samarbetet för att möjliggöra synergieffekter mellan nationella myndigheter.

12.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att skapa mer effektiva kommunikationskanaler mellan migrerande arbetstagare och berörda statliga tjänsteenheter så att arbetstagarna har full tillgång till information om sina rättigheter och skyldigheter.

13.

Europaparlamentet betonar att arbetstagarnas rättigheter endast kan tillämpas om och när en migrerande arbetstagare i EU har en lagligt avlönad anställning i en värdmedlemsstat.

14.

Europaparlamentet understryker att kvinnliga arbetstagare som flyttar utomlands för att arbeta med barnpassning eller vård av äldre genom att verka som barnvakter, au-pairer, barnskötare eller sköterskor, ofta anställs privat, till exempel av familjer eller familjemedlemmar, vilket innebär att de kommer att arbeta utan avtal eller olagligt och följaktligen inte har några rättigheter eller förmåner med koppling till social trygghet, hälso- och sjukvård osv.

15.

Europaparlamentet oroas över det bristfälliga införlivandet och genomförandet av befintliga direktiv om arbetstagares fria rörlighet, särskilt direktiv 2004/38/EG avseende rätten till inresa och uppehåll för familjemedlemmar från tredjeländer, tungrodda administrativa förfaranden och krav på ytterligare uppehållsdokument (t.ex. arbetstillstånd och bevis på ordnat boende) som är oförenligt med direktiv 2004/38/EG.

16.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att till fullo utnyttja sina befogenheter enligt fördragen och utöva en kontinuerlig och omfattande tillsyn av hur direktiv 2004/38/EG tillämpas, och vid behov utnyttja rätten att inleda överträdelseförfaranden mot medlemsstater som inte följer reglerna.

17.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se över sina bestämmelser om övergångsperioder för tillträdet till sina arbetsmarknader, vilka långsiktigt kan få negativa konsekvenser för de grundläggande värderingarna och rättigheterna i EU:s fördrag, såsom fri rörlighet, icke-diskriminering och solidaritet samt lika rättigheter. Parlamentet välkomnar därför att några medlemsstater nyligen beslutat att helt öppna sina arbetsmarknader för vissa av de medlemsstater som gick med i EU 2004 och beklagar de lagstiftningsförslag som nyligen lagts fram i andra medlemsstater med avsikten att undergräva rättigheterna för arbetstagare från medlemsstater som gick med i EU 2004 och 2007. Kommissionen uppmanas att undersöka om detta inte strider mot EU:s lagstiftning.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stärka den nuvarande rättsliga ram för erkännande av yrkeskvalifikationer som fastställs i direktiv 2005/36/EG.

19.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (10) för att ta hänsyn till Europaparlamentets förslag i denna resolution.

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att medlemsstaterna tillämpar Bryssel I-förordningen (rådets förordning (EG) nr 44/2001) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Parlamentet betonar vikten av Bryssel I-förordningen i fråga om sanktioner och böter vid utnyttjande av arbetstagare.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att medlemsstaterna genomför direktiv 2004/38/EG utan diskriminering, vilket även omfattar sexuell läggning. Parlamentet påminner kommissionen om tidigare uppmaningar att garantera fri rörlighet för alla EU-medborgare och deras familjer, även registrerade partner och äkta makar, oavsett deras sexuella läggning.

22.

Europaparlamentet konstaterar att den fria rörligheten för arbetstagare inte ska ses separat från andra rättigheter och grundläggande principer i EU. Parlamentet konstaterar vidare att den europeiska sociala modellen och de rättigheter som garanteras i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, så som de återspeglas i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, ska ge möjlighet till anständiga arbeten, tillfredsställande arbetsvillkor, däribland skydd och säkerhet på arbetsplatsen, socialförsäkringsrättigheter, likabehandling, förenlighet mellan privatlivet och arbetsplatsens krav samt frihet att tillhandahålla tjänster. Parlamentet betonar att rätten att rösta i lokala, regionala och europeiska val är en viktig del av dessa rättigheter och efterlyser bättre genomförande. Rätten att rösta i nationella val i de ursprungliga medlemsstaterna kan gå förlorad, vilket är en fråga som bör beaktas.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en resultattavla som visar vilka hinder unionens arbetstagare ställs inför när de vill utnyttja sin rätt till fri rörlighet och hur medlemsstaterna hanterar dessa hinder, i syfte att bedöma om de åtgärdas ingående och effektivt.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ingående utvärdera den ekonomiska situation som råder i medlemsstaterna med avseende på arbetsmarknaderna. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att bättre integrera sysselsättningsaspekten i migrationspolitiken i syfte att få bukt med bristande arbetskraft och öka den egna produktionen.

25.

Europaparlamentet gratulerar kommissionen till dess koppling av arbetstagarnas rörlighet till Europa 2020-strategin och anser att detta är centralt för att öka välfärden i EU genom en sund och hållbar politik som syftar till att skapa nya arbetstillfällen.

26.

Europaparlamentet understryker att likabehandling av arbetstagare, i kombination med ett lämpligt skydd av arbetstagarnas rättigheter måste ske enligt de regler som fastställts i den nationella lagstiftningen och kollektivavtal i den berörda medlemsstaten. Parlamentet är övertygat om att principen om lika lön för lika arbete på samma plats i kombination med jämställdhet bör gälla i hela EU för att lönedumpning och social dumpning ska förebyggas. Parlamentet framhåller att rättigheterna enbart kommer att gynna alla om de genomförs och tillämpas korrekt. I detta syfte uppmanar parlamentet därför både kommissionen och medlemsstaterna att övervaka att den fria rörligheten aldrig utnyttjas till diskriminering, lönedumpning och social dumpning.

27.

Europaparlamentet anser att EU:s och medlemsstaternas lagstiftning bör samordnas bättre så att alla former av hinder för genomförandet och utövandet av rätten till fri rörlighet för arbetstagare kan undvikas.

28.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att med hänsyn till subsidiaritetsprincipen garantera korrekt genomförande av befintlig lagstiftning om icke-diskriminering, vidta praktiska åtgärder för att genomdriva principen om likabehandling av rörliga arbetstagare och motverka fördomar, rasism och främlingsfientlighet.

29.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att stärka EU:s politik mot direkt och indirekt diskriminering och att förhindra att migrerande EU-arbetstagare utnyttjas eller att deras rättigheter kränks inom unionen på grund av att deras språkkunskaper inte räcker till eller för att de inte känner till vilken lagstiftning som styr deras anställning inom värdmedlemsstaten.

30.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att de myndigheter som ansvarar för att övervaka arbetsmarknaden ägnar mer uppmärksamhet åt att skydda rättigheterna för mobila arbetstagare, särskilt genom att förbättra utbildningen och öka kunskapen på området arbetsrätt.

31.

Europaparlamentet anser att ändringar i medlemsstaternas lagstiftning på områden som social trygghet, vårdsystem och skatter måste föregås av en prövning av vilka effekter detta skulle få för den fria rörligheten för arbetstagare. Parlamentet efterlyser därför att det införs krav om en konsekvensbedömning angående rörligheten över gränserna, som ger detaljerad information om hinder för den fria rörligheten.

32.

Europaparlamentet påpekar att den ökade gränsöverskridande rörligheten även kräver ett aktivt engagemang från arbetsmarknadens parter, för att de berörda arbetstagarna, särskilt de som tillfälligt arbetar utomlands, ska få lämpligt och effektivt informationsutbud, stöd och skydd gällande deras sociala och arbetsrelaterade rättigheter.

33.

Europaparlamentet anser att det krävs samordnade insatser för att uppnå ett effektivt genomförande av den politik som främjar arbetstagares fria rörlighet, särskilt när det gäller fullbordandet av den inre marknaden, en samordning av socialförsäkringssystemen, kompletterande pensionsrättigheter, arbetstagarskydd, gränsöverskridande hälsovård, utbildning (inklusive yrkesutbildning), skatteåtgärder (för att t.ex. undvika dubbelbeskattning) och åtgärder för att förhindra diskriminering.

34.

Europaparlamentet betonar att arbetsmarknadsrestriktioner utgör ett hinder för en fungerande inre marknad och att den ekonomiska krisen visar på behovet av att främja fri rörlighet för arbetskraften.

35.

Europaparlamentet upprepar att medlemsstaterna, för att undvika inkonsekvenser på EU:s inre marknad och för sysselsättningen, företrädesvis måste anställa EU-medborgare och får ge företräde till tredjelandsmedborgare som söker en högkvalificerad anställning, så som föreskrivs i rådets direktiv 2009/50/EG av den 25 maj 2009 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (11). Parlamentet betonar vikten av att avslå ansökningar om EU-blåkort inom arbetsmarknadssektorer där tillträdet för arbetstagare från andra medlemsstater är begränsat enligt övergångsbestämmelser.

36.

Europaparlamentet efterlyser mer samordning mellan EU-institutionerna och de nationella institutionerna för att bättre informera och bistå medborgarna samt övervaka hur arbetstagarnas rätt till fri rörlighet omsätts i praktiken och används av enskilda personer, i syfte att påskynda genomförandet av arbetskraftens rörlighet.

37.

Europaparlamentet anser att adekvata sociala trygghetssystem kraftigt underlättar den geografiska och yrkesmässiga rörligheten för arbetstagare, och att en politik för rörlighet på arbetsmarknaden bör omfatta både en social integrering av invandrade arbetstagare och en social återintegrering av arbetstagare som återvänder hem. Parlamentet understryker att detta förutsätter erkännande av redan intjänade rättigheter och större förståelse för skillnaderna mellan medlemsstaternas system samt att detta måste främjas.

38.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ta itu med problemet med falskt egenföretagande bland rörliga arbetstagare och betonar behovet av att ge dessa arbetstagare tillgång till rättigheter och skydd.

39.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att bekämpa främlingsfientlighet riktad mot samtliga arbetstagare i EU genom att tillhandahålla verktyg för integration och information och främja förståelse, kulturell mångfald och respekt i värdländer för mobila arbetstagare.

40.

Europaparlamentet framhåller att ett effektivt genomförande av den fria rörligheten för arbetstagare kräver samordnade insatser från europeiska och nationella myndigheter så att man kan främja förenklade administrativa förfaranden i frågor som är indirekt kopplade till denna rättighet, t.ex. när det gäller omregistrering av fordon, garantier för tillgång till patientjournaler, tillhandahållande av en omfattande databas över vårdpersonalens kompetens, undvikande av dubbelbeskattning, tydliga regler om återbetalning av sjukvårdskostnader osv.

41.

Europaparlamentet anser att migrerande arbetstagares möjlighet att få sina pensionsförmåner överförda är grundläggande för att de effektivt ska kunna utnyttja sina förvärvade förmåner.

42.

Europaparlamentet anser att små och medelstora företag kan fungera som katalysatorer för ekonomisk återhämtning och utveckling, eftersom det framför allt är inom dessa företag som nya arbetstillfällen skapas. Parlamentet upprepar därför att det behövs ett EU-åtagande för att stödja och utveckla små och medelstora företag (t.ex. genom Progress-instrumentet för mikrokrediter), särskilt genom aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och program för utbildning och yrkesutbildning.

43.

Europaparlamentet uppmanar gränsregionerna att överväga möjligheten till avtal för att främja gränsöverskridande rörlighet på arbetsmarknaden i syfte att vinna ömsesidiga (gynnsamma) fördelar för dessa regioner.

44.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att avskaffa alla övergångsregler som hindrar den fria rörligheten för arbetstagare från de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 och 2007. Parlamentet anser att dessa hinder innebär dubbla standarder samt är kontraproduktiva och diskriminerande mot europeiska medborgare. Parlamentet kräver att klausulen om företräde effektivt ska genomföras för hela EU.

45.

Europaparlamentet anser att en rörlig arbetskraft inom EU är nödvändig för att ekonomin ska återhämta sig och för att målen i Europa 2020-strategin ska nås. Parlamentet uppmanar därför med kraft de medlemsstater som fortfarande har arbetsmarknadsrestriktioner för rumänska och bulgariska medborgare att upphäva dessa före utgången av 2011, i enlighet med den tidsfrist som fastställs i anslutningsfördraget.

46.

Europaparlamentet ser gärna att behöriga nationella myndigheter samarbetar närmare och effektivare med varandra för att kontrollera att anställningsavtalen följer nationell lagstiftning och EU:s lagstiftning. Parlamentet framhåller att ömsesidigt stöd och informationsutbyte mellan medlemsstaterna måste garanteras i händelse av överträdelser. Kommissionen uppmanas övervaka detta.

47.

Europaparlamentet uppmanar myndigheterna och samtliga aktörer att göra sitt yttersta för att öka arbetstagarnas kunskap om sina rättigheter enligt de olika instrument (arbetsrätt, kollektivavtal, uppförandekoder, socialförsäkringsbestämmelser) som reglerar deras anställningsförhållanden och deras arbets- och levnadsvillkor.

48.

Europaparlamentet beklagar att arbetsmiljöinspektioner inom EU har minskat. Parlamentet betonar att effektiva kontroller är nödvändiga för att kunna garantera lika behandling och lika villkor. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka antalet arbetsmiljöinspektioner och att avsätta tillräckliga resurser för dessa. Parlamentet uppmanar kommissionen att förbättra samarbetet och samordningen mellan arbetsmiljöinspektioner.

49.

Europaparlamentet anser att medlemsstaterna bör se till att barn till mobila arbetstagare inom EU inte får problem med sin nationalitet eller sitt medborgarskap på grund av sina föräldrars val av arbete. De särskilda behoven bland barn till mobila arbetstagare bör studeras ingående för att man ska kunna sätta in effektiva politiska åtgärder.

50.

Europaparlamentet understryker att medlemsstaterna bör förbättra situationen för barn som föräldrarna lämnat kvar i hemlandet och hjälpa dem att utvecklas normalt och dra nytta av utbildning och lämpligt socialt umgänge.

51.

Europaparlamentet uttrycker sin oro över den ökande mängden tvångsarbete i EU som inom vissa områden är nära kopplad till organiserad brottslighet. Parlamentet betonar behovet av att göra tvångsarbete till en prioriterad fråga i Europols och Eurojusts verksamhet. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka sina gemensamma insatser att kontrollera, lagföra och bestraffa tvångsarbete och se till att det beläggs med straffrättsliga påföljder. Parlamentet betonar behovet av åtgärder som garanterar att offer för tvångsarbete skyddas.

52.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka och offentliggöra de positiva och negativa effekter som rörligheten på arbetsmarknaden fått för värd- och ursprungsländerna och för EU i stort, såväl socioekonomiskt sett som för den geografiska sammanhållningen och belysa konsekvenser som ekonomiska förluster, ökat svart arbete och ovärdiga arbetsförhållanden på grund av ett oklart rättsläge när övergångsbestämmelser tillämpas, bristfällig kunskap om rättigheter bland EU:s medborgare, och resultaten av fördröjda insatser från medlemsstaternas sida att integrera arbetstagare från 2004 och 2007 års integrationsvågor. Parlamentet uppmanar både kommissionen och medlemsstaterna att undvika att tillämpa övergångsåtgärder som begränsar arbetstagarnas fria rörlighet och som negativt påverkar konkurrensen på EU:s arbetsmarknader, för nuvarande medlemsstater eller kandidatländer.

53.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta sina initiativ som syftar till att främja ungdomars geografiska rörlighet med hjälp av system för rörlighet i utbildningssyfte, genom att använda alla program som är avsedda för detta.

54.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens planer på att göra regelbundna och systematiska bedömningar av utbud och efterfrågan på arbetskraft i EU på lång sikt (fram till 2020), uppdelat på sektorer, yrken, kvalifikationsnivå och länder. Parlamentet rekommenderar starkt en samordning av medlemsstaternas arbetsmarknads- och utbildningspolitik, i syfte att uppnå målen i Europa 2020-strategin när det gäller att skapa arbetstillfällen och undvika framtida indirekta hinder, som att inte erkänna examensbevis från andra EU-länder, som kan försvåra utövandet av rätten till fri rörlighet. I planen bör man tydligt ange arbetskraftsbristerna i EU på kort, medellång och lång sikt.

55.

Europaparlamentet kräver att man utarbetar och vidtar lämpliga åtgärder för att eliminera den diskriminering och de negativa stereotyper som fortfarande förekommer, och som särskilt drabbar arbetstagare från Öst- och Sydeuropa, samt för att främja samhällsintegrationen i värdlandet för de arbetstagare som använder sig av sin rätt till fri rörlighet.

56.

Europaparlamentet uppmanar myndigheter på alla nivåer att se till att rörlighetspolitiken främjas och att medvetenheten om rörlighetens möjligheter och fördelar blir bättre, särskilt bland personer som just kommit ut på arbetsmarknaden. Parlamentet vill här framhålla kommissionens samordnande roll.

57.

Europaparlamentet anser att medlemsstaterna bör främja och införa allmänna kriterier för erkännande av examensbevis och kvalifikationer, eftersom detta mycket ofta ger upphov till svårigheter för personer som söker arbete i en annan medlemsstat än sitt eget ursprungsland.

58.

Europaparlamentet beklagar vissa medlemsstaters politik som aktivt uppmuntrar andra EU-medborgare att lämna den medlemsstaten och ber kommissionen undersöka om en sådan politik strider mot rätten till fri rörlighet.

59.

Europaparlamentet erkänner och framhåller de offentliga arbetsförmedlingarnas betydelse, i synnerhet Euressystemet och dess nätverk, för att främja rörligheten på arbetsmarknaden, särskilt i gränsregioner, i EU genom att tillhandahålla information om lediga platser, rättigheter och skyldigheter vid (im)migration och gränsarbete, utbildningsmöjligheter och arbets- och levnadsvillkor. Parlamentet betonar arbetsmarknadsparternas särskilda roll när det gäller rådgivning till arbetstagare inom ramen för gränspartnerskap. Eures bör fortsätta att vara ett verktyg för att främja rättvis rörlighet, och parlamentet uppmanar därför kommissionen att även i fortsättningen anslå finansiella medel för att stödja arbetsmarknadsparternas arbete i gränsregionerna.

60.

Europaparlamentet efterlyser en förstärkning av Eures institutionella kapacitet och dess roll som en samlad kontaktpunkt för att underlätta rörlighet för arbetstagare och deras familjemedlemmar.

61.

Europaparlamentet ser med oro på de minskade anslagen till Euresrådgivare. Parlamentet efterlyser ett åtagande för en långsiktig strategi som gör det möjligt för Eures och dess personal att utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt och noterar att detta enbart är möjligt när anslagen ökas.

62.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder i syfte att göra samarbetet mellan Eures och respektive nationella offentliga myndigheter mer produktivt och effektivt.

63.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att i samarbete med kommissionen göra Eures verksamhet känd för medborgarna och via de offentliga systemen för arbetssökande tillhandahålla lämpligt skriftligt material och råd om hur Eures används, samt organisera informationsdagar för att främja rörligheten inom den högre utbildningen.

64.

Europaparlamentet anser att informationen till arbetstagare inom EU om de fördelar, rättigheter och skyldigheter som rörligheten på arbetsmarknaden innebär bör förbättras ytterligare. Parlamentet uppmanar kommissionen att samordna sina insatser med de nationella myndigheterna och att skapa kopplingar mellan Eures och Solvits internetbaserade nätverk för problemlösning för att höja kvaliteten på de tjänster som erbjuds de medborgare som utövar sin rätt till rörlighet. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inrätta flerspråkiga rådgivningskontor för migrerande EU-arbetstagare. Detta bör ske särskilt där dessa arbetstagare ökar i antal.

65.

Europaparlamentet understryker att man i främjandet av en aktiv sysselsättningspolitik bör högprioritera information om de program för lärande och de utbildningsprogram som finns över hela EU.

66.

Europaparlamentet kräver en förstärkning av genomförandet av rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet (det så kallade informationsdirektivet) (12) i fråga om den minsta information som arbetstagare bör få från sina arbetsgivare beträffande sitt anställningsförhållande, inklusive alla relevanta bestämmelser som rör deras anställningssituation i värdlandet.

67.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna främja ett aktivt deltagande av arbetsmarknadens parter med inriktning på att säkerställa att de migrerande arbetstagarnas rättigheter faktiskt tillämpas och stärks.

68.

Europaparlamentet betonar att arbetsgivare och arbetstagare måste samarbeta inom nätverket Eures.

69.

Europaparlamentet efterlyser en mer omfattande dialog och samordning mellan nationella och regionala myndigheter eftersom de brukar vara den första källan till information för många medborgare på grund av sin närhet till och kunskap om medborgarnas behov, samt ett större deltagande av arbetsmarknadens parter.

70.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att striktare övervaka verksamheten hos rekryteringsföretag, för att garantera att mobila arbetstagares rättigheter inte kränks och att deras förväntningar inte grusas, eftersom detta skulle kunna hämma arbetstagarnas fria rörlighet och deras sociala trygghet.

71.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att övervaka situationen i fråga om byråer och organisationer som förmedlar arbetstillfällen till arbetstagare från andra medlemsstater och uppspåra sådana potentiellt olagliga eller svarta arbetstillfällen eller byråer och organisationer som bjuder ut arbetstillfällen som i själva verket inte finns.

72.

Europaparlamentet betonar att man för att genomföra den fria rörligheten bör införa en skyldighet för arbetsgivarna att informera utländska anställda om deras rättigheter som arbetstagare i det aktuella värdlandet. Dessutom måste flerspråkiga rådgivningskontor för arbetsinvandrare inrättas i medlemsstaterna.

73.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett meddelande om skatteeffekterna för arbetstagare som ingår i tillämpningsområdet för detta direktiv, för att åstadkomma ökad förståelse och möjliga lösningar i avgörande frågor som kan hindra eller avskräcka arbetstagares rörlighet.

74.

Europaparlamentet anser att EU för att kunna öka sin konkurrenskraft måste göra investeringar i såväl formell som informell utbildning, särskilda yrkesutbildningsinsatser, utbyte av arbetslivserfarenhet samt samordnade insatser för att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden till högsta prioritet.

75.

Europaparlamentet anser att aktiva arbetsmarknadsåtgärder, i synnerhet yrkesutbildning och livslångt lärande, måste stärkas eftersom de kan bidra till att öka rörligheten på arbetsmarknaden, underlätta övergångar i tider av strukturell arbetslöshet och ge arbetstagarna möjlighet att anpassa sig till förändringar på arbetsmarknaden.

76.

Europaparlamentet vill ge kommissionen en eloge för flaggskeppsinitiativet ”Ungdom på väg” och för lanseringen av ”En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen”. Parlamentet välkomnar särskilt pilotprojektet ”Ditt första Eures-jobb” och de föreslagna åtgärderna för att utforma ett europeiskt kompetenspass.

77.

Europaparlamentet välkomnar att ungdomar får träna de färdigheter som krävs för att arbeta och bo i andra länder. Parlamentet anser att människor har rätt att bo och arbeta i vilket land de vill.

78.

Europaparlamentet anser att kompetens och kunskaper som motsvarar specifika nationella, regionala och lokala marknadskrav främjar rörligheten för arbetstagare och uppmanar kommissionen att dels utarbeta en färdplan när det gäller efterfrågan på kompetens, dels göra en bedömning av jobbsituationen på medellång och lång sikt där en matchning mellan utbud och efterfrågan på kompetens kan göras samt en bedömning av bristen på arbetskraft inom bestämda yrken på medellång och lång sikt, som kan uppstå till följd av demografiska förändringar och genom att befolkningen åldras.

79.

Europaparlamentet anser att rörlighet på arbetsmarknaden är en dubbelriktad process. Å ena sidan leder det till att genom alla typer av utbildning skaffa kompetens och kunskaper för att förbereda den aktiva befolkningen som möter konkurrens när de söker efter ett nytt jobb och å andra sidan kan mobila arbetstagare med hjälp av rörligheten på arbetsmarknaden förbättra sin kompetens och sina kunskaper genom att skaffa sig större praktisk erfarenhet och kunskaper på den nya platsen.

80.

Europaparlamentet anser att rörligheten måste främjas även inom yrkesutbildningen, eftersom det fortfarande finns stora brister på detta område. Parlamentet understryker att Leonardo da Vinci programmet och liknande program är viktiga och uppmanar medlemsstaterna och de företag som är involverade i yrkesutbildning att öka och underlätta användningen av dessa program.

81.

Europaparlamentet önskar också att de nya kompetenser som de mobila arbetstagarna förvärvar under sin rörlighet ska bekräftas för att öka deras personliga potential och göra det lättare för dem att få ett varaktigt tillträde till arbetsmarknaden.

82.

Europaparlamentet anser att man inte bara ska fokusera på unga arbetstagare, utan att riktade åtgärder för att främja och underlätta den fria rörligheten bör vidtas för flera olika kategorier av arbetstagare på grundval av deras specifika egenskaper och behov (ålder, kön, kompetens, huruvida de tillhör en utsatt grupp eller en minoritetsgrupp), så att rörlighet kan komma att ses som normalt för alla kategorier av arbetstagare.

83.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att anpassa sina strategier för livslångt lärande och yrkesutbildning till utvecklingen på arbetsmarknaden samt erbjuda mer allmänt gångbara kompetenser med ett bredare tillämpningsområde såväl geografiskt som kunskapsmässigt sett, så att man bättre kan matcha personers kompetens med utbudet av arbetstillfällen.

84.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta för att man lättare ska kunna jämföra skolors och universitets läro- och kursplaner och utbildningssystemen i EU genom att förenkla det ömsesidiga erkännandet av examensbevis, i syfte att också främja ett ömsesidigt erkännande av utbildningskvalifikationer, vilket är oerhört viktigt. Parlamentet understryker dock den faktiska skillnaden mellan detta och ett erkännande av kvalifikationer för reglerade yrken och efterlyser en uttömmande avreglering av tillträdet till dessa. Parlamentet välkomnar därför att det sker alltmer gränsöverskridande samverkan mellan högskolor och universitet och uppmanar medlemsstaterna att stödja detta.

85.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att stärka små och medelstora företags deltagande i livslångt lärande genom att ge incitament åt arbetstagare respektive arbetsgivare med särskilt tonvikt på inlärning av språk och ny teknik i enlighet med arbetsmarknadens behov, eftersom den största delen av arbetskraften i Europa är sysselsatt i små och medelstora företag. På så sätt blir arbetskraften mer konkurrenskraftig och rörligheten främjas, i syfte att ta itu med svårigheten i olika medlemsstater att hitta arbetskraft trots att det finns lediga jobb.

86.

Europaparlamentet anser att synergieffekterna bör stärkas mellan de program som syftar till att främja den fria rörligheten för studenter, studerande på yrkesutbildningar och praktikanter och de program som är särskilt inriktade på att främja den fria rörligheten för arbetstagare.

87.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att med hjälp av kommissionen och arbetsmarknadens parter skapa strukturer till stöd för inlärning av språk men också för mottagarländernas kulturtraditioner för de migrerande arbetstagarnas familjer, eftersom dessa faktorer kvarstår som hinder för européernas rörlighet.

88.

Europaparlamentet anser att otillräckliga språkkunskaper (i synnerhet hos vuxna) fortsätter att vara ett stort hinder för rörligheten på arbetsmarknaden och skulle kunna leda till olaglig sysselsättning. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja och inom alla skolformer utöka undervisningen i främmande språk samt uppmanar kommissionen att fortsätta sina insatser på detta område.

89.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.

8.5.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 131/46

—

med beaktande av artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen,

—

med beaktande av artiklarna 9, 49 och 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”På väg mot en bättre fungerande inre marknad för tjänster – bygga vidare på resultaten av den ömsesidiga utvärderingen av tjänstedirektivet” (KOM(2011)0020) och det medföljande arbetsdokumentet om processen för den ömsesidiga utvärderingen av tjänstedirektivet (SEK(2011)0102),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden – Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt" (KOM(2011)0206),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”På väg mot en inremarknadsakt” (KOM(2010)0608),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 10 mars 2011 om en bättre fungerande inre marknad för tjänster – ömsesidig utvärdering av tjänstedirektivet,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 6 april 2011 om styrelseformer och partnerskap på den inre marknaden (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 februari 2011 om genomförandet av tjänstedirektivet 2006/123/EG (4),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7-0324/2011), och av följande skäl:

A.

Tjänster utgör fortfarande bara omkring en femtedel av den totala handeln inom EU, medan de svarar för över två tredjedelar av bruttonationalprodukten och sysselsättningen inom EU.

B.

De aktiviteter som tjänstedirektivet innefattar står för 40 procent av bruttonationalprodukten och arbetstillfällena inom EU. Dessa aktiviteter representerar emellertid också en del av den viktigaste outnyttjade potentialen för ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen i EU, eftersom många hinder för handeln med tjänster kvarstår på den inre marknaden.

C.

Tjänster driver ekonomin i medlemsstaterna genom att de skapar sysselsättning, tillväxt och innovation. En väl fungerande och integrerad inre marknad för tjänster är desto nödvändigare mot bakgrund av den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen och som förutsättning för återhämtning.

D.

Tjänstedirektivet utgör ett styrmedel för tillväxten i Europeiska unionen, och ett fullständigt och korrekt genomförande av detta omfattas av ramverket för Europa 2020-strategin och inremarknadsakten.

E.

Att införliva tjänstedirektivet korrekt och i tid har utgjort en utmaning för medlemsstaternas förvaltningar, men det har varit nödvändigt och utgör också en stabil grund för att utveckla administrativt samarbete mellan medlemsstaterna.

F.

Nästan 34 000 krav har anmälts till Europeiska kommissionen i samband med screeningprocessen.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande om processen med den ömsesidiga utvärderingen av tjänstedirektivet och uttrycker sin erkänsla för det omfattande arbete som kommissionen och framför allt medlemsstaternas nationella förvaltningar, inklusive de lokala och regionala förvaltningarna, har utfört.

2.

Europaparlamentet framhåller att en fungerande inre marknad för tjänster är en förutsättning för att skapa tillväxt och ordentlig sysselsättning och innovation i Europa och för att bevara Europas konkurrenskraft internationellt.

3.

Europaparlamentet konstaterar att den samlade potentialen på den gemensamma marknaden för tjänster inte har utnyttjats fullt ut eftersom endast en begränsad andel av de små och medelstora företagen tillhandahåller gränsöverskridande tjänster, särskilt på grund av marknadsbegränsningar i medlemsstaterna.

4.

Europaparlamentet anser att ett fullständigt och korrekt genomförande av tjänstedirektivet i alla medlemsstater liksom inrättandet av väl fungerande gemensamma kontaktpunkter har högsta prioritet i arbetet med att skapa en inre marknad för tjänster.

5.

Europaparlamentet anser därför att det bör övervägas om den information som ges vid kontaktpunkterna kan ges på engelska och på landets språk, till nytta för tjänsteleverantörer och tjänstemottagare från andra medlemsstater, och om dessa kan använda en elektronisk signatur.

6.

Europaparlamentet betonar att ömsesidig utvärdering har möjliggjort en bedömning av den inre marknaden för tjänster efter genomförandet av direktivet, särskilt med avseende på kraven i artiklarna 9, 15 och 16.

7.

Europaparlamentet noterar att artikel 39 i tjänstedirektivet är oklar när det gäller att fastställa exakt vilka mål den ömsesidiga utvärderingsprocessen har, och parlamentet noterar även att olika uppfattningar och förväntningar fanns hos berörda parter med avseende på utvärderingens syfte och resultat.

8.

Europaparlamentet understryker att den ömsesidiga utvärderingen organiserades efter det datum då tjänstedirektivets bestämmelser skulle vara införlivade och framhåller att genomförandet av tjänstedirektivet inte bör förväxlas med den ömsesidiga utvärderingen.

9.

Europaparlamentet beklagar det försenade genomförandet av tjänstedirektivet i några medlemsstater och menar att detta har påverkat den ömsesidiga utvärderingsprocessen.

10.

Europaparlamentet anser att tidsplaneringen för den ömsesidiga utvärderingsprocessen visserligen utgjorde en utmaning, men att den bidrog till att bibehålla takten efter genomförandet av direktivet.

11.

Europaparlamentet menar att den ömsesidiga utvärderingsprocessen har visat sig vara nyttig genom att den gav Europeiska kommissionen och medlemsstaterna en bättre uppfattning om de hinder som kvarstod och situationen i respektive medlemsstat. Processen har gjort det möjligt för medlemsstaterna att få återkoppling om sina politiska val, underlättat främjandet av bästa praxis och ökat insynen i resultaten av genomförandet.

12.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att inleda en dialog om vilka hinder som är tillåtna och vilka som inte är det.

13.

Europaparlamentet anser att den ömsesidiga utvärderingsprocessen var av avgörande betydelse för att klargöra vissa tvetydigheter som fortfarande föreligger på området för tillhandahållande av tjänster, på både nationell och gränsöverskridande nivå, såsom det ömsesidiga erkännandet av yrkeskvalifikationer och de försäkringskrav som åläggs tillhandahållare av gränsöverskridande tjänster. Parlamentet framhåller att denna utvärdering i slutändan bidrog till att man kunde bedöma huruvida de genomförandeåtgärder som antagits i var och en av medlemsstaterna genomförs enligt avsikten med tjänstedirektivet.

14.

Europaparlamentet framhåller att ”klusterdiskussioner” är den viktigaste delen av ömsesidig utvärdering och välkomnar samarbetsandan och det ömsesidiga förtroende som diskussionerna har präglats av.

15.

Europaparlamentet framhåller att den ömsesidiga utvärderingen har bidragit till att utveckla en ”europeisk anda” hos de nationella förvaltningarna och gjort det möjligt för medlemsstaternas förvaltningar att lära känna varandra bättre. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att den kunskap och de erfarenheter man vunnit genom den ömsesidiga utvärderingen bibehålls och används för att förbättra den inre marknaden för tjänster.

16.

Europaparlamentet noterar att de berörda parternas delaktighet i den ömsesidiga utvärderingsprocessen har varit begränsad och inser att ett visst mått av sekretess har varit en viktig förutsättning för att skapa ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna. Det är dock beklagligt att berörda parter inte fått regelbunden återkoppling om processen.

17.

Europaparlamentet är medvetet om de administrativa kostnader som den ömsesidiga utvärderingen har medfört, särskilt i medlemsstater där den regionala förvaltningen har varit engagerad i processen.

18.

Europaparlamentet anser att den ömsesidiga utvärderingen av tjänstedirektivet är ett viktigt instrument för att identifiera ytterligare initiativ som syftar till att åstadkomma en bättre fungerande inre marknad för tjänster. Parlamentet välkomnar att kommissionen föreslår en rad åtgärder för att bygga vidare på den drivkraft som byggts upp under faserna för direktivets genomförande och den ömsesidiga utvärderingen.

19.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att hålla parlamentet underrättat om de framsteg och resultat som följer av dialogen med medlemsstaterna om tjänstedirektivets genomförande och att vidta ytterligare genomförandeåtgärder när så behövs.

20.

Europaparlamentet ser fram emot den aviserade ekonomiska bedömningen av tjänstedirektivets genomförande och dess följder för tjänstemarknadens funktionssätt. Förhoppningsvis kommer denna utvärdering att göra det möjligt att mäta den verkliga effekt som direktivet haft på ekonomisk verksamhet och sysselsättning. Parlamentet uppmanar kommissionen att garantera största möjliga öppenhet när den genomför sin bedömning och att presentera sina resultat för parlamentet så snart dessa föreligger.

21.

Europaparlamentet välkomnar initiativet att kontrollera hur väl den inre marknaden fungerar och hoppas att detta väsentligen ska förbättra den praktiska kunskapen om hur olika delar av EU-lagstiftningen tillämpas och samspelar i verkligheten. Parlamentet anser att kontrollen av hur väl den inre marknaden fungerar bör genomföras med beaktande av inremarknadsanvändarnas perspektiv.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att nära involvera det i arbetet med initiativet att kontrollera hur väl den inre marknaden fungerar.

23.

Europaparlamentet uppmanar till att man tar itu med de återstående regleringsmässiga hindren, såsom bestämmelser om verksamheter som är förbehållna vissa tjänsteutövare, försäkringskrav, krav på juridisk form och kapitalinnehav. Parlamentet uppmanar kommissionen att inrikta sina insatser på omotiverade eller oproportionerliga krav, vilka bör avskaffas för att man ska kunna garantera en smidigt fungerande inre marknad.

24.

Europaparlamentet beklagar att inga tidigare åtgärder hade vidtagits på områden där problem sedan länge varit välkända.

25.

Europaparlamentet beklagar att kommissionen inte har angett några kriterier för valet av specifika typer av krav vad avser riktade åtgärder. Kommissionen uppmanas att redogöra för skälen till att man betraktat de andra typer av krav som anges i artikel 15 i tjänstedirektivet – exempelvis lägsta antal anställda och fastställda minimi- och maximiavgifter – som mindre viktiga än de som man valt ut i sitt meddelande.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att samla in och presentera uppgifter som visar i vilken grad de olika återstående kraven, om de togs bort, skulle förbättra funktionen hos den inre marknaden för tjänster. Kommissionen uppmanas att prioritera sina riktade åtgärder så att sådana krav tas bort som ger mest mervärde för funktionen hos den inre marknaden för tjänster, i full överensstämmelse med artikel 1 i tjänstedirektivet. Vidare uppmanar parlamentet kommissionen att inrikta sina åtgärder på sektorer och yrken med hög tillväxtpotential för gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta och intensifiera arbetet tillsammans med de enskilda medlemsstaterna, så att tjänstedirektivet införlivas och genomförs fullständigt och korrekt i samtliga medlemsstater.

28.

Europaparlamentet anser att många nationella hinder fortfarande återstår, särskilt avstannande tillväxt när det gäller yrkesmässigt tillhandahållande av tjänster mellan företag. Medlemsstaterna uppmanas att se till att nya och återstående krav är icke-diskriminerande, nödvändiga och proportionella. Kommissionen uppmanas att samarbeta mer aktivt med medlemsstaterna när det gäller att nära övervaka och säkerställa vederbörlig anmälan av relevanta nationella lagstiftningsåtgärder med koppling till genomförandet av artikel 15 i tjänstedirektivet.

29.

Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta närmare för att säkerställa en korrekt tillämpning i medlemsstaterna av bestämmelsen om friheten att tillhandahålla tjänster i artikel 16 i tjänstedirektivet. Kommissionen uppmanas att göra en omfattande bedömning av läget vad gäller tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster i EU, inklusive skälen till den beskedliga tillväxttakten inom denna sektor och en detaljerad översikt över hur effektivt man i medlemsstaterna genomför bestämmelserna i artikel 16 i tjänstedirektivet.

30.

Europaparlamentet betonar behovet av att säkerställa samstämdhet i genomförandet av de olika rättsakter som är av central betydelse för tjänsteverksamhet.

31.

Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen medlemsstaterna att garantera ett fullständigt och korrekt genomförande av de bestämmelser i tjänstedirektivet som inte ingick i processen för den ömsesidiga utvärderingen, till exempel de gemensamma kontaktpunkterna, och uppmanar kommissionen att se till att de relevanta bestämmelserna efterlevs till fullo.

32.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ägna noggrann uppmärksamhet åt en regelbunden kontroll och utvärdering av arbetet hos de gemensamma kontaktpunkterna i medlemsstaterna, som har en nyckelroll när det gäller att förse tjänsteleverantörer med nödvändig information på ett uppdaterat och användarvänligt sätt.

33.

Europaparlamentet konstaterar att alternativa tvistlösningsmekanismer och problemlösningsverktyg såsom Solvit har en viktig roll för att se till att tjänsteleverantörer, särskilt små och medelstora företag, fullt ut kan utnyttja sina rättigheter på den inre marknaden. Parlamentet välkomnar kommissionens tillkännagivande att den kommer att göra en bedömning av hur effektiva dessa verktyg är och fastställa om det behövs ytterligare specifika initiativ.

34.

Europaparlamentet delar kommissionens uppfattning att tjänsteleverantörer, men också tjänstemottagare, bör få hjälp med att tillvarata sina rättigheter, och rekommenderar att redan befintliga verktyg såsom Solvit vidareutvecklas.

35.

Europaparlamentet upprepar sitt stöd för att ömsesidig utvärdering används på andra politikområden där så är lämpligt, och anser att ömsesidig utvärdering har visat sig vara nyskapande och användbar och bör ses som ett verktyg för att förbättra den inre marknadens funktion.

36.

Europaparlamentet föreslår därför att en mindre omfattande ömsesidig utvärdering ska övervägas och där så är lämpligt införas för ömsesidig utvärdering av politikområden som omfattas av ”horisontella” direktiv enligt vilka medlemsstaterna behåller stort handlingsutrymme. Syftet med detta är att få en enhetligare lagstiftning, skapa bättre förbindelser och ömsesidig förståelse mellan medlemsstaterna och undvika överreglering, så kallad gold plating.

37.

Europaparlamentet rekommenderar att ömsesidig utvärdering används som ”flexibelt instrument” från fall till fall och föreslår att verktyget används riktat för utvalda direktiv av ”horisontell” natur som innebär ett antal införlivandeåtgärder och medför betydande bestämmanderätt för medlemsstaterna. Parlamentet föreslår dessutom riktad användning av ömsesidig utvärdering varigenom endast de viktigaste bestämmelserna i ett direktiv blir föremål för förfarandet.

38.

Europaparlamentet uppmanar emellertid kommissionen att klart och tydligt fastställa syftena med och de förväntade resultaten av den ömsesidiga utvärderingen innan en sådan utvärdering föreslås för andra direktiv, så att processen inte medför onödiga bördor för de utvärderande myndigheterna.

39.

Europaparlamentet anser att ”klusterdiskussionerna” fortfarande bör vara den centrala delen av den ömsesidiga utvärderingsprocessen och att ett begränsat antal noggrant utvalda deltagande experter skapar förutsättningar för effektiva klusterdiskussioner och goda resultat. Parlamentet menar att ömsesidig utvärdering bör vidareutvecklas som ett förfarande för att utbyta bästa praxis och erfarenheter av policyutveckling mellan medlemsstaterna och att kommissionens roll skulle kunna vara att vägleda och styra processen, särskilt under dessa klusterdiskussioner. Parlamentet anser att klustrets sammansättning alltid bör återspegla medlemsstaternas förväntningar och den potentiella inverkan på den inre marknaden.

40.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att öka öppenheten genom att informera det om innehållet och framstegen i diskussionerna mellan medlemsstaterna och genom att lägga fram regelbundna rapporter under de olika stadierna av den ömsesidiga utvärderingen för att hålla alla berörda parter uppdaterade. Kommissionen uppmanas att offentliggöra de viktigaste slutsatserna från klustermöten och plenum.

41.

Europaparlamentet påpekar att jämförelsetabeller och ömsesidig utvärdering tjänar olika syften och därför bör ses som separata och inte utbytbara politiska verktyg. Jämförelsetabellerna är därför absolut nödvändiga för att unionslagstiftningen ska kunna införlivas.

42.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas parlament.

8.5.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 131/51

—

med beaktande av slutsatserna och överenskommelserna från G20-toppmötena i London, Pittsburgh, Toronto och Seoul,

—

med beaktande av rapporten ”Reform of the Monetary System: a cooperative approach for the twenty-first century” från gruppen Palais-Royal Initiative, som offentliggjordes den 8 februari 2011,

—

med beaktande av sin resolution av den 20 oktober 2010 om förbättring av ramarna för ekonomisk styrning och stabilitet i unionen, särskilt inom euroområdet (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 11 maj 2011 om EU som en global aktör: unionens roll i multilaterala organisationer (2),

—

med beaktande av det fortsatt relevanta arbetet i den transatlantiska lagstiftningsdialogen och den transatlantiska företagsdialogen,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandet från utskottet för internationell handel (A7-0323/2011), och av följande skäl:

A.

Världsekonomins utveckling de senaste årtiondena har generellt sett inneburit ökad tillväxt och ökat välstånd, även om detta varit ojämnt fördelat, och miljontals människor har lyfts upp ur fattigdomen. Samtidigt är antalet människor som fortfarande lever i fattigdom och hopplöshet oacceptabelt högt. De sociala och ekonomiska ojämlikheterna mellan och inom länder måste minskas. Europas kamp mot fattigdomen måste vara av en de främsta prioriteringarna för Europa 2020-strategin.

B.

Förenta staterna och Europa brottas fortfarande med de värsta effekterna av den värsta internationella lågkonjunkturen sedan den stora depressionen.

C.

Utvecklingen av världsekonomin under de senaste årtiondena har brottats med ohållbara obalanser.

D.

En effektiv global ekonomisk styrning skulle göra det möjligt att minimera globaliseringens negativa konsekvenser och korrigera de farliga effekterna, till exempel de allt större ojämlikheterna eller miljöförstöringen.

E.

Uppkomsten av nya viktiga aktörer i världsekonomin, både när det gäller världshandel och ekonomisk tillväxt, med Kina och Indien i täten, har i hög grad påverkat och förändrat det ekonomiska landskapet i grunden, och medfört ett behov av handelsreformer och konvertibla växelkurser.

F.

Dagens obalanser orsakas fortfarande främst av bristande konkurrenskraft och bristande privat och offentligt sparande i underskottsländerna, och högt sparande tillsammans med bristande efterfrågan i överskottsländerna. Obalanserna är i dag större till sin omfattning och till följd av den höga globaliseringsnivån och kapitalflödenas omfattning skapar de nya utmaningar för den globala styrningen och utmanar den nuvarande institutionsstrukturen.

G.

Den centrala komponenten för att återvinna balansen i den globala ekonomin är i stora drag tvåfaldig: Ökad konkurrens och långtgående reformer som främjar tillväxt i underskottsländer samt öppnandet av marknader och en sund monetär politik i överskottsländer.

H.

Det första årtiondets erfarenheter av den ekonomiska och monetära unionen har visat att en ansvarsfull budgetpolitik är en av förutsättningarna för att minimera konsekvenserna av globala finansiella och ekonomiska chocker.

I.

Det finns ett stort antal internationella organisationer, som är avsedda att styra världsekonomin, t.ex. IMF, Världsbanken, WTO, Unctad och IFC, vid sidan av de mellanstatliga forumen G7 och G20, av vilka IMF och G20 är det mest effektiva organen, även om båda fortfarande behöver förbättras.

J.

Globala marknader kräver globala regler.

K.

De rådande monetära arrangemangen ledde till en avsevärd ackumulering av valutareserver, särskilt i US-dollar, i en del överskottsländer, vilket i sin tur ökade utbudet av kapital i underskottsländer och innebar ett nedåtgående tryck på räntorna, vilket bidrog till att blåsa upp bubblan i tillgångspriser, som spelade en viktig roll i den senaste finanskrisen.

L.

Den globala ekonomiska krisen, som startade i finanssektorn, har i dag lett till höga skuldnivåer i vissa av de ledande ekonomiska aktörerna i världen, däribland USA, Japan och EU.

M.

G20-mötet enades i slutförklaringen från Pittsburgh om en ram för stark, hållbar och balanserad tillväxt och om att det brådskande krävdes en ny multilateral strategi för att hantera krisen.

N.

Man har globalt erkänt den roll som vissa sektorer i finansbranschen spelade för uppkomsten av den globala finanskrisen, vilken avslöjade svagheter i den finansiella regleringen, fördjupade statsskuldkriserna, och ledde till en allmän enighet om att finanssektorns ansvar och transparens måste förbättras, bland annat genom att den måste ta på sig en skälig andel av de kostnader som krisen orsakat.

O.

De ofta nämnda obalanserna i bytesbalansen är ett resultat av underliggande strukturella obalanser i de inhemska ekonomierna.

P.

Avsaknaden av en samordnad och effektiv reglering och övervakning av det globala finansiella systemet ledde till att svagheter i finanssektorn som därefter förvärrade svagheterna i den globala ekonomin.

Q.

G20-gruppens stärkta roll och framträdande ställning som ett forum för informella politiska diskussioner på högsta globala nivå är välkommen, men G20 som institution saknar en rättslig grund, ett permanent sekretariat och har en svag ledningsstruktur, särskilt i jämförelse med andra internationella institutioner, såsom IMF och WTO.

R.

Det nuvarande internationella monetära systemet har gjort det möjligt för flera länder att använda konkurrensmotiverade devalveringsstrategier som, tillsammans med de allt fler spekulativa transaktioner som utförs av mäktiga aktörer på valutamarknaderna, i hög grad har bidragit till de mycket stora växelkursfluktuationerna och medfört betydande risker för valutamarknaderna samt för den internationella handeln.

S.

EU uppfattas inte som en stark aktör i omformningen av det internationella monetära och finansiella systemet, eftersom EU inte talar med en röst och på grund av EU:s uppsplittrade representation utåt i internationella ekonomiska angelägenheter.

T.

Det är mycket viktigt att försäkra sig om att de ekonomiska och finansiella systemen inte skadar den reala ekonomin.

U.

I enlighet med rekommendationerna från G20 har IMF fått större befogenheter på området för tillsyn och övervakning av det globala finansiella systemet, dess finansiella resurser har utökats och en ingående reform av dess ledningsstruktur är på gång.

V.

Finansmarknaderna har utvecklats under de senaste årtiondena och fungerar nu globalt via it-intensiva processer och nät. Standardiseringen av uppgifter har gått långsammare och hindrar en sammanställning, analys och behandling av marknadsuppgifter och ofta också av företagsuppgifter, och minskar de finansiella transaktionernas transparens.

1.

Europaparlamentet betonar att globala obalanser utgör ett potentiellt hot mot den finansiella och makroekonomiska stabiliteten, särskilt när obalanserna är alltför stora, i de ledande ekonomierna, och kan få konsekvenser för andra ekonomier. Därför bör obalanser som härrör från strukturella skevheter och bristande konkurrenskraft i den inhemska ekonomin angripas av både överskotts- och underskottsländerna, eftersom dessa även kan leda till grundläggande problem.

2.

Europaparlamentet betonar att den finansiella och ekonomiska krisen har visat att kapitalinflödet till följd av globala obalanser bör åtföljas av en ansvarsfull monetär politik och en sträng finansiell reglering och övervakning.

3.

Europaparlamentet inser att politiska beslutsfattare i hela världen måste fortsätta arbetet med att ta fram lösningar i syfte att reformera den globala ekonomiska styrningen för att skapa balans i världsekonomin och undvika en ny nedgång. Parlamentet betonar att reformen av den globala styrningen bör garantera att marknaderna integreras i en omfattande institutionell ram så att de kan fungera på korrekt sätt. Parlamentet bedömer dessutom att ett av de prioriterade målen för en global ekonomisk styrning måste vara att skapa ett positivt klimat för långsiktiga investeringar.

4.

Europaparlamentet betonar vikten av en ansvarsfull monetär politik. Parlamentet uppmanar med eftertryck centralbankerna i de viktigaste ekonomierna att beakta eventuella negativa externa effekter, såsom tillgångsbubblor, carry trade-dynamik och finansiell destabilisering i andra länder, när de genomför konventionella eller okonventionella åtgärder.

5.

Europaparlamentet är medvetet om att det ytterst är förtroendet för den underliggande ekonomins styrka och finansmarknadernas djup, transparens, sofistikeringsgrad och stabilitet som är de viktigaste faktorerna för vilka valutor tredjeländers centralbanker håller som reserver. Parlamentet betonar i detta avseende att en valuta som strävar efter att ingå i IMF:s korg för särskilda dragningsrätter måste vara fullt konvertibel och att sammansättningen av IMF:s korg för särskilda dragningsrätter bör återspegla den relativa betydelsen av de valutor som ingår i världens handelssystem och finansiella system.

6.

Europaparlamentet anser att växelkurserna bör återspegla underliggande marknadsfundamenta för att öka öppenheten och flexibiliteten och underlätta ekonomiska anpassningar, och de bör därför inte förvaltas eller hanteras av nationella monetära myndigheter.

7.

Europaparlamentet uppmanar med eftertryck Internationella valutafondens medlemmar att iaktta IMF:s stadga, särskilt åtagandet att inte manipulera växelkursen, och relevanta bestämmelser i GATT- och WTO-avtalen.

8.

Europaparlamentet kräver att man på nytt överväger användningen av de särskilda dragningsrätterna för att eventuellt ersätta dollarn som världens reservvaluta, vilket skulle kunna bidra till att stabilisera det globala finansiella systemet. Parlamentet uppmanar IMF att överväga nya tilldelningar och bredare användning av särskilda dragningsrätter, särskilt i syfte att inrätta ett nytt multilateralt växelkurssystem.

9.

Europaparlamentet stöder G20-ländernas arbete och åtaganden att på medellång sikt genomföra lämpliga tillväxtvänliga planer för finanspolitisk konsolidering, samtidigt som den inhemska efterfrågan upprätthålls på en nivå som avgörs utifrån varje lands förhållanden, bedriva en lämplig monetär politik, öka flexibiliteten i växelkurserna så att de återspeglar underliggande ekonomiska fundamenta på ett bättre sätt, samt genomföra strukturreformer för att främja skapandet av sysselsättning och bidra till en global utjämning.

10.

Europaparlamentet konstaterar dock med oro att utsikterna att på G20-nivå korrigera de globala obalanserna hittills verkar vara begränsade.

11.

Europaparlamentet uppmanar bestämt WTO att aktivt delta i arbetet med att fastställa och korrigera möjliga snedvridningar i handeln med finansiella tjänster, som orsakas av olika regleringssystem.

12.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utforma en omfattande mekanism, till stor del baserad på och nära sammanlänkad med WTO:s regleringar, som skulle förhindra att handel används som ett verktyg för att bedriva utrikespolitik på ett sätt som går emot de internationellt erkända demokratiska värdena, vilka återspeglas i FN-stadgan.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nästa sammanträde i Transatlantiska ekonomiska rådet mellan EU och USA ta upp frågan om ömsesidigt samarbete om övervakning av råvaruderivat i linje med befintliga regler om transparens och marknadsmissbruk.

14.

Europaparlamentet uppmanar EU att genomföra förklaringarna från G8- och G20-toppmötena, särskilt när det gäller subventionerna till fossila bränslen och jordbruk, och med hänsyn tagen till OECD:s riktlinjer på detta område samt livsmedelsprisernas volatilitet och råvarumarknaderna.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över sin handelsstrategi med tanke på att stärka syd-sydhandeln och den intraregionala handeln i andra delar av världen för att minska sårbarheten hos många små ekonomier samt bidra till utvecklingen av starkare ekonomiska partner i framtiden.

16.

Europaparlamentet stöder inrättandet av en tidtabell för en åtgärdsplan i syfte att genomföra G20:s ram för en stark, hållbar och balanserad tillväxt.

17.

Europaparlamentet gläder sig över alla initiativ till ytterligare diskussioner och samarbete om gemensamma globala utmaningar, men noterar att många av de befintliga forumen, såsom G2, endast är forum för informella diskussioner, som varken har en rättslig grund eller en internationell organisations karaktär när det gäller beslutsprocessen samt genomförandet och kontrollen av dess beslut, och därför kommer att förbli en svag styrstruktur.

18.

Europaparlamentet noterar att beslutsfattandet med enhällighet, som kännetecknar många av de globala samarbetsorganen, inte främjar djärva beslut och ofta leder till vaga icke-bindande överenskommelser. Parlamentet uppmanar med eftertryck det globala forumet att i likhet med EU inte längre uteslutande tillämpa enhällighet.

19.

Europaparlamentet anser att de åtaganden som ingås i G20 måste bli mer konkreta och att framstegen måste övervakas av ett oberoende mer formellt och övergripande organ med stadgar och ett sekretariat, såsom IMF.

20.

Europaparlamentet välkomnar de åtgärder som man enades om vid G20-finansministrarnas toppmöte i Paris den 19 februari 2011 för att mäta obalanserna med hjälp av en uppsättning indikatorer. Parlamentet understryker att dessa indikatorer bör omfatta interna obalanser, såsom offentliga skulder och underskott, privat sparande och skuldsättning, samt externa obalanser från handel och investeringsflöden och överföringar.

21.

Europaparlamentet uppmanar G20 att regelbundet genomföra en ömsesidig bedömningsprocess, baserad på G20:s ramar och ovannämnda indikatorer, för att erbjuda politiska alternativ som kan skapa en stark, hållbar och balanserad tillväxt.

22.

Europaparlamentet understryker att de finansiella aktörerna är verksamma på global nivå, och anser att man från och med nu måste åtgärda bristerna i samordningen av den finansiella regleringen i syfte att undvika att vissa finansiella aktörer utnyttjar möjligheterna till regelarbitrage.

23.

Europaparlamentet betonar att Europeiska unionen måste spela en ledande roll i globala ekonomiska reformer för att göra internationella institutioner mer legitima, transparenta och ansvarsskyldiga. Parlamentet anser att Europeiska unionen i högre grad bör agera som en part i internationella ekonomiska sammanhang.

24.

Europaparlamentet begär att EU får en plats i IMF och Världsbanken. Parlamentet vill se ett mer demokratiskt IMF, vilket innebär ett öppet och meritbaserat val av dess direktör, och en avsevärd ökning av rösträtterna för utvecklings- och övergångsländer.

25.

Europaparlamentet vidhåller att den globala ekonomiska styrningen måste vara tillräckligt anpassningsbar, flexibel och pragmatisk, så att man kan avgöra vilka system som är bäst anpassade beroende på omständigheterna och med respekt för subsidiaritetsprincipen.

26.

Europaparlamentet betonar att EU måste spela en ledande roll i den globala ekonomiska reformen för att göra internationella institutioner och informella forum mer legitima, transparenta och ansvarsskyldiga.

27.

Europaparlamentet konstaterar att dessa institutioner och forum, särskilt G20, saknar en viss parlamentarisk legitimitet på global nivå, och begär därför att parlamenten involveras i deras beslutsfattande. Parlamentet beklagar de demokratiska bristerna hos vissa parter.

28.

Europaparlamentet noterar de problem som skulle kunna uppstå till följd av bristande samstämdhet mellan de insatser som görs av de olika informella forumen och de internationella ekonomiska och finansiella institutionerna. Parlamentet vidhåller att åtgärder för globalt institutionellt samarbete bör genomföras genom IMF.

29.

Europaparlamentet understryker behovet av global förståelse och ett gemensamt tillvägagångssätt när det gäller den monetära politiken, internationell handel, hållbara offentliga finanser och flexibla valutor som bygger på ekonomiska fundamenta. Parlamentet anser att den globala ekonomin bör kännetecknas av öppna marknader till ömsesidig nytta för alla deltagare. Parlamentet understryker att höga sociala och miljömässiga standarder är av avgörande betydelse och måste utvecklas i alla hänseenden. Parlamentet understryker att IMF och WTO bör utgöra kärnan i en sådan process.

30.

Europaparlamentet uppmanar med eftertryck WTO:s medlemmar att ansluta sig till multilaterala handelsavtal och att förhandla om nya internationella handelsrundor för att uppnå en avsevärd minskning av hindren för internationell handel, samtidigt som man garanterar lika villkor inom alla sektorer och därmed bidrar till ekonomisk tillväxt och utveckling.

31.

Europaparlamentet anser att EU, för att göra det möjligt för utvecklingsländerna att få fler fördelar från handel och för att garantera anständiga arbetsvillkor och löner för alla arbetstagare, har ett stort intresse av att stärka ILO och uppmuntra dess deltagande i WTO:s arbete och i övervakningen av hållbarhetskapitlen knutna till det allmänna preferenssystemet.

32.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att omdefiniera EU:s handels- och investeringsstrategi för att inkludera Brik-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) som framtida betydelsefulla handelspartner med egna intressen i ett gemensamt globalt nätverk med gemensamma intressen för en socialt och ekologiskt hållbar utveckling.

33.

Europaparlamentet anser att multilaterala utvecklingsbanker på ett mer effektivt sätt ska tillhandahålla ytterligare resurser för att inrikta sig på specifika lokala behov, stödja långsiktiga investeringar och stärka lokala ekonomier.

34.

Europaparlamentet rekommenderar ett starkt och oberoende IMF som har tillräckliga verktyg och resurser för att kunna rikta ökad uppmärksamhet mot gränsöverskridande förbindelser, inte bara genom att förstärka den multilaterala övervakningen, utan även genom att fokusera på ekonomier som är systemviktiga och utveckla indikatorer för att bedöma varaktiga stora obalanser. Parlamentet begär att IMF:s interventionsmandat utvidgas till att även omfatta risker som härrör från kapitalbalanserna.

35.

Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att se till att multilaterala överenskommelser om utbyte av skatteinformation innehåller bestämmelser om automatiska informationsutbyten och efterlyser åtgärder för att stärka den rättsliga grunden för OECD:s svartlistning av icke samarbetsvilliga jurisdiktioner i syfte att öka skattetransparensen och bekämpa bedrägeri och skatteflykt. Parlamentet uppmanar med eftertryck kommissionen att senast i slutet av 2011 föreslå en solid rapporteringsstandard för multinationella företag för varje enskilt land, i syfte att öka transparensen och skattemyndigheternas tillgång till relevanta uppgifter.

36.

Europaparlamentet understryker betydelsen av internationella initiativ till exempel på området för redovisnings- eller revisionsnormer.

37.

Europaparlamentet uppmanar G20-ledarna att snarast avsluta förhandlingarna om de minsta gemensamma nämnarna för en global skatt på finansiella transaktioner.

38.

Europaparlamentet anser att G20 är ett mycket viktigt forum för globalt samarbete, trots den betydelse andra organ spelar, men noterar att G20 i egenskap av en global institution har att antal brister, däribland bristen på representativitet när det gäller små länder, bristen på transparens och demokratisk ansvarsskyldighet samt bristen på rättslig grund så att dess beslut kan bli rättsligt bindande.

39.

Europaparlamentet uppmuntrar IMF och G20 att söka och agera på grundval av idéer och råd från globala ekonomier med låga budgetunderskott och disciplinerade offentliga utgifter.

40.

Europaparlamentet betonar att euroområdet, i samband med diskussionerna om globala monetära bestämmelser, måste betraktas som en enhet med hänsyn till dess gemensamma valuta och gemensamma växelkurspolitik.

41.

Europaparlamentet uppmanar med kraft EU och dess medlemsstater att söka lösningar för att ytterligare förbättra samordningen mellan G-grupperna och FN-systemet.

42.

Europaparlamentet begär att man inrättar en internationell centralbankstyrelse, som i första hand ska bestå av EU:s, Japans, Förenade kungarikets och USA:s centralbanker och som ska ha mandat att samordna den monetära politiken, leda den finansiella tillsynen samt utöka och främja de särskilda dragningsrätterna som en global reservvaluta.

43.

Europaparlamentet rekommenderar att IMF stärks politiskt med årliga toppmöten med ledarna för de länder som är representerade i IMF:s styrelse. Parlamentet uppmuntrar i detta avseende också IMF:s medlemsstater att utse företrädare till styrelsen från de högsta befattningarna inom regeringarna och därmed ta ledningen som forum för diskussioner och beslut på området för global ekonomisk styrning.

44.

Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att förbättra insynen i de internationella kapitalflödena, särskilt genom att sträva efter att häva banksekretessen.

45.

Europaparlamentet betonar att bristen på samarbete mellan finansiella tillsynsmyndigheter bidrog till spridningen av den finansiella krisen och förvärrade dess effekter. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang unionens tillsynsmyndigheter att ta ledningen för att bygga upp ett internationellt samarbete och införa bästa metoder för finansiell reglering. Parlamentet understryker också att konvergens i riktning mot en gemensam finansiell regelram för USA och EU skulle också vara mycket välkommet.

46.

Europaparlamentet konstaterar att det behövs ett globalt genomförande av reformer som förbättrar insynen i de finansiella institutionerna och stärker deras ansvarsskyldighet.

47.

Europaparlamentet betonar att trots att lagstiftning för att förbättra regleringen av vissa delar av finanssektorn har antagits i världens finanscentrum, krävs det ytterligare reformer av regler och praxis i bank- och skuggbanksystemet.

48.

Europaparlamentet insisterar på behovet av att ge tydliga mandat till de europeiska finansiella tillsynsorganen beträffande nödvändigheten av att nära samarbeta med sina motparter i tredjeländer eller internationella motparter, i likhet med Europeiska systemrisknämnden och rådet för finansiell stabilitet (FSB).

49.

Europaparlamentet understryker vikten av att kombinera tillsyn på mikro- och makronivå inom ramen för en sammanhängande och homogen strategi.

50.

Europaparlamentet noterar att USA och EU tillsammans svarar för nästan 40 procent av den globala handeln och nästan 50 procent av världens BNP, och rekommenderar en förstärkt dialog om makrotillsyn med fokus på den atlantiska dialogen, ett genomgripande och opartiskt genomförande av Basel III-paketet och ytterligare diskussioner om att utöka tillsynen så att den även omfattar andra finansinstitut än banker. Parlamentet kräver att man fortsätter att driva på reformen av finanssektorns reglering för att säkra att finanssektorn effektivt främjar stabilitet och tillväxt i den reala globala ekonomin.

51.

Europaparlamentet respekterar den inriktning som G20, WTO, Basel III och andra multinationella organ har valt, men inser samtidigt de potentiella riskerna med överreglering och regelkonkurrens.

52.

Europaparlamentet välkomnar inrättandet i BIS-regi (Banken för internationell betalningsutjämning) av ”Global Economy Meeting” för centralbankscheferna, som en referensgrupp för organisationen av samarbetet mellan centralbankerna.

53.

Europaparlamentet är bekymrat över risken för fragmentering till följd av de olika bestämmelser som rör de globala finansiella aktörernas verksamhet. Parlamentet efterlyser därför en högre grad av integration mellan de mekanismer som införs inom olika sektorer.

54.

Europaparlamentet erkänner EIB:s roll för att främja tillväxt genom långsiktiga investeringar.

55.

Europaparlamentet betonar behovet av att ta fram lämpliga kriterier i syfte att identifiera systemviktiga finansiella institutioner för att undvika ”institutioner som är alltför stora eller alltför sammankopplade för att tillåtas gå omkull”, och därmed att minska systemriskerna med hjälp av tilläggsreserver och kapitalkrav samt lagstiftningen om kartellförbud.

56.

Europaparlamentet uppmanar Baselkommittén för banktillsyn att föreslå åtgärder för att begränsa systemviktiga institutioners tillhandahållande av banktjänster för allmänheten och kräva att de kapitaliseras separat.

57.

Europaparlamentet uppmanar bestämt Baselkommittén för banktillsyn att utveckla en standardiserad metod för att beräkna riskvägda tillgångar, i syfte att noggrant bedöma och jämföra bankernas exponering för kredit- och marknadsrisker.

58.

Europaparlamentet rekommenderar att man utvecklar en lämplig internationell struktur under ledning av IMF i syfte att erbjuda både myndigheterna och sektorn en unik källa till standardiserade grundläggande finansiella uppgifter, som tekniskt sett gör det möjligt att utöva tillsyn internationellt och uppnå säkrare och mer effektiva processer inom sektorn.

59.

Europaparlamentet betonar de positiva effekterna av en starkare ram för ekonomisk styrning i EU och euroområdet för globalt samarbete och global samordning.

60.

Europaparlamentet noterar att det är mycket viktigt att stärka och fördjupa EU:s inre marknad, inte enbart som ett internt mål utan också som ett gott exempel för andra handelsblock i världen.

61.

Europaparlamentet betonar att det både inom jordbruket och på det finansiella området behövs EU-insatser som bidrar till att undvika globala chocker för livsmedelsförsörjningen och livsmedelspriserna.

62.

Europaparlamentet betonar de positiva effekterna av en starkare ram för ekonomisk styrning, som förstärker stabilitets- och tillväxtpakten i EU och euroområdet för globalt samarbete och global samordning.

63.

Europaparlamentet anser att EU bör spela en aktiv roll i omformningen av det internationella monetära och finansiella systemet genom en kraftfullare representation utåt, som grundar sig på ett effektivare och mer transparent internt beslutsfattande i enlighet med relevanta bestämmelser i Lissabonfördraget.

64.

Europaparlamentet välkomnar inrättandet av fyra nya europeiska finansiella tillsynsorgan, nämligen Europeiska bankmyndigheten, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten och Europeiska systemrisknämnden, och hoppas att de kommer att bli starka och effektiva.

65.

Europaparlamentet anser att behovet av att främja lika villkor internationellt inte bör hindra EU eller andra regionala block och länder från att stärka regionala bestämmelser som syftar till att fullt ut utnyttja den flexibilitet som WTO och andra internationella standarder ger för att återskapa balans i de makroekonomiska förhållandena och öka välståndet.

66.

Europaparlamentet uppmanar EU att fokusera på att minska sitt energiberoende för att begränsa den importerade inflationen och återställa handelsbalansen med de oljeproducerande länderna.

67.

Europaparlamentet understryker att uppförandet av globala kollektiva nyttigheter såsom klimatskydd och uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen skulle kunna främjas med stöd av regler för kvalificerat marknadstillträde i EU.

68.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram förslag om hur EU:s interna beslutsförfarande kan förbättras och bli mer samstämt när det gäller representationen utåt på området ekonomiska och finansiella frågor i syfte att säkra att EU:s representation är demokratiskt ansvarsskyldig inför Europaparlamentet, medlemsstaterna och de nationella parlamenten.

69.

Europaparlamentet uppmanar med eftertryck G20 och WTO att undersöka möjligheten att nå en global överenskommelse om en koldioxidskatt på importerade produkter och tjänster.

70.

Europaparlamentet påminner om att euroområdet i enlighet med artikel 138 i Lissabonfördraget ska säkerställa en enad representation utåt. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag i detta avseende.

71.

Europaparlamentet understryker att det är nödvändigt att Europa deltar till fullo i den globala ekonomin för att dra nytta av alla dess möjligheter, och att detta görs på bästa sätt av Europa som en enhet.

72.

Europaparlamentet uppmanar EU att alltid främja rättvis handel, demokrati, mänskliga rättigheter, anständiga arbetsvillkor och hållbar utveckling i sin handelspolitik, i linje med Lissabonfördraget, sin interna agenda och millennieutvecklingsmålen.

73.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

8.5.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 131/60

—

med beaktande av artiklarna 14.3, 23, 24 och 33 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av FN:s konvention från 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Cedaw),

—

med beaktande av artikel 5 i FN:s konvention om barnets rättigheter,

—

med beaktande av artiklarna 7, 8, 16, 17, 27 och 30 i den reviderade europeiska sociala stadgan från Europarådet,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 oktober 2008"Bättre balans i livet: ökat stöd för att göra det lättare att kombinera arbete och familj" (KOM(2008)0635),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 21 september 2010"Strategi för jämställdhet 2010–2015" (KOM(2010)0491),

—

med beaktande av kommissionens rapport av den 3 oktober 2008 om förverkligande av Barcelonamålen avseende barnomsorg före den obligatoriska skolåldern (KOM(2008)0638),

—

med beaktande av kommissionens rapport av den 18 december 2008 om jämställdhet mellan kvinnor och män – 2010 (KOM(2009)0694),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation 2008/867/EG av den 3 oktober 2008 om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden,

—

med beaktande av europeiska jämställdhetspakten (2011–2020),

—

med beaktande av den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning,

—

med beaktande av Eurofounds (Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor) rapport av den 24 mars 2010 om den andra europeiska undersökningen om livskvalitet: familjeliv och arbete,

—

med beaktande av sin resolution av den 13 oktober 2005 om kvinnor och fattigdom i Europeiska unionen (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 februari 2009 om icke-diskriminering grundad på kön och solidaritet mellan generationer (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 17 juni 2010 om jämställdhetsaspekterna av den ekonomiska och finansiella krisen (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 17 juni 2010 om utvärderingen av resultaten från färdplanen för jämställdhet 2006–2010 och rekommendationer för framtiden (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 februari 2011"Med sikte på tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga och trygga pensionssystem i EU" (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 8 mars 2011 om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2010 (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 8 mars 2011 om fattigdom bland kvinnor i Europeiska unionen (7),

—

med beaktande av sin ståndpunkt vid första behandlingen av den 20 oktober 2010 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (8),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0317/2011), och av följande skäl:

A.

På grund av de sociokulturella förändringar som har åtföljts av kvinnors inträde på arbetsmarknaden och kvinnors allt större ekonomiska oberoende har antalet familjer med två föräldrar minskat och föreställningen om att kvinnor får barn först efter att de gift sig förändrats, och ensamstående mödrar har blivit en alltmer betydande grupp i alla utvecklade och industrialiserade länder. Antalet kvinnor som inte är i ett förhållande och som frivilligt väljer att vara ensamstående mödrar ökar.

B.

Det ägnas orimligt stor uppmärksamhet åt att personer som får barn i tonåren blir ensamstående förälder, vilket ger en felaktig bild av vilka de ensamstående föräldrarna egentligen är. Farliga och oriktiga generaliseringar minskar självförtroendet och självrespekten hos både ensamstående föräldrar och deras barn.

C.

Familjer med ensamstående föräldrar är ingen enhetlig grupp, deras familjesituation såväl som deras ekonomiska och sociala situation ser mycket olika ut.

D.

Det finns dock vissa grupper av ensamstående mödrar som lever under förhållanden som gör dem sårbara, vilket kan få konsekvenser för deras barn.

E.

Ensamstående mödrar utgör en alltmer betydande grupp i alla högt utvecklade och industrialiserade länder, oavsett om deras situation beror på skilsmässa, separation eller att de aldrig varit gifta. Denna nya verklighet måste därför bemötas genom en anpassning av politiken.

F.

Medlemsstaterna är skyldiga att garantera rimliga villkor för ensamstående mödrar och deras barn.

G.

I många medlemsstater har den offentliga politiken fortfarande inte anpassats till annorlunda familjemodeller och –situationer, och ensamstående föräldrar är fortfarande ofta socialt och ekonomiskt missgynnade.

H.

I många samhällen nedvärderas eller stigmatiseras inte valet att vara ogift mor såsom det görs i samhällen där en patriarkalisk struktur av olika skäl dominerar.

I.

De allra flesta ensamstående föräldrarna i Europa är kvinnor. 2001 var i genomsnitt 85 procent av de ensamstående föräldrarna mödrar i åldrarna 25–64 år. Detta innebär att 5 procent av den kvinnliga befolkningen var ensamstående mödrar. I vissa medlemsstater uppgick antalet ensamstående mödrar till mellan 6 och 7,5 procent (Polen, Slovenien, Tjeckien och Ungern) och i andra till hela 9 procent (Estland och Lettland).

J.

Synen på ensamstående mödrar och de politiska åtgärderna på området skiljer sig åt från region till region i hela EU vilket skapar en geografisk ojämlikhet där mer utbyggda välfärdssystem utmärker de norra delarna, släkten spelar en större roll i de södra medan en blandning av de båda systemen präglar de östra delarna.

K.

Ensamstående mödrar har olika civilstånd (skild, separerad, ogift eller änka) och den offentliga politiken varierar, vilket innebär att deras situationer skiljer sig åt och de får olika former av stöd beroende på i vilket land de bor, även hälso- och sjukvården varierar för dem och deras barn.

L.

Ensamstående mödrar avbryter ofta sin utbildning och förvärvandet av yrkeskompetens, på grund av att deras begränsade tid och resurser går åt till barnens fostran, vilket dessutom gör att de riskerar social utestängning och fattigdom.

M.

Utbildning och information kring sexuella och reproduktiva rättigheter för kvinnor, framför allt unga kvinnor, är avgörande för att undvika oönskade graviditeter.

N.

Kvinnor som mist sin partner som ett resultat av våld, bland annat könsrelaterat våld, terrorism eller organiserad brottslighet, löper större risk att isoleras från samhället och behöver därför särskild uppmärksamhet och stimulans till att återintegreras i samhället. De behöver också vägledning i sin fortsatta föräldraroll på det för barnen bästa sättet.

O.

De olika behöriga myndigheterna på EU-nivå har åtgärder och stödprogram för dessa grupper.

P.

Det finns många faktorer som påverkar hur barnen utvecklas i familjer med ensamstående föräldrar och de flesta barn som växer upp med en ensamstående förälder klarar sig bra. De faktorer som påverkar barnens utveckling är betydligt mer komplexa än den familjeform de växer upp i.