22.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 51/1

—

med beaktande av kommissionens grönbok av den 13 oktober 2010 om revisionspolitik: lärdomar av krisen (KOM(2010)0561),

—

med beaktande av sin resolution av den 11 maj 2011 om bolagsstyrning i finansiella institut (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 10 mars 2009 om genomförande av direktiv 2006/43/EG om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning (3),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A7-0200/2011), och av följande skäl:

A.

Finanskrisen har gjort att revisorernas arbete ifrågasatts.

B.

I krisens kölvatten har finansinstituten tagit alltför stora risker, vilket på ett påtagligt sätt hänger samman med de flexibla, knapphändiga och ineffektiva kontroll- och riskhanteringsmekanismerna. Detta gäller särskilt de systemviktiga finansinstituten.

C.

Det har visat sig att revisorer kan fylla en viktig funktion, särskilt när det gäller att stärka tillsynen av finansinstitutens riskhantering.

D.

Revisionskommittéernas roll inom framför allt finansinstituten har inte utnyttjats till fullo.

E.

En revision av god kvalitet är grundläggande för den ekonomiska stabiliteten och marknadernas förtroende, eftersom den ger garantier för att företagens finansiella soliditet är äkta.

F.

Revisorns oberoende spelar en grundläggande roll för revisionens kvalitet.

G.

Det kan lätt uppstå intressekonflikter om revisionsföretagen erbjuder olika tjänster till samma företag.

H.

Den höga marknadskoncentrationen av de fyra stora revisionsföretagen kan leda till en alltför stor riskackumulering. De mindre företagen är olikartade och deras tillväxt och sakkunskap bör uppmuntras genom att de ges större möjligheter att konkurrera.

I.

Det är därför nödvändigt att inleda en grundlig diskussion om revisorns roll och revisionsmarknadens struktur.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens grönbok och är positivt inställt till dess holistiska synsätt.

2.

Europaparlamentet välkomnar den grundläggande frågeställningen i grönboken, nämligen om hur revisionssystemet skulle kunna förstärkas, även om det tidigare inte har funnits några övertygande bevis för att revisionerna inte har genomförts i enlighet med tillämpliga bestämmelser och krav.

3.

Europaparlamentet anser att diskussionen om revisorernas roll måste gå hand i hand med en förstärkning av revisionskommitténs roll, som idag inte är särskilt effektiv, och av den finansiella information och information om risker som företagen måste lämna.

4.

Europaparlamentet anser att det i dagsläget inte finns någon tillräcklig grund för att göra en slutlig bedömning och påminner därför kommissionen om att man i enlighet med principerna om ”bättre lagstiftning” behöver ökad användning av bestämmelser och en omfattande och uttömmande konsekvensanalys som granskar de olika politiska alternativen, fokuserar på de praktiska frågorna, tar fasta på revisionens betydelse för att få fram tillförlitlig information om företagens hållbara ekonomiska utveckling och innehåller en analys av intressegrupperna i syfte att göra en klar uppdelning av konsekvenserna för varje grupp, såsom små och medelstora företag, systemviktiga finansinstitut och andra börsnoterade eller icke börsnoterade företag. Man bör bedöma konsekvenserna för dem som använder revisionsberättelserna, såsom investerare och tillsynsmyndigheter för systemviktiga finansinstitut. Kommissionen uppmanas att analysera det mervärde som tillförs såväl genom de föreslagna bestämmelserna som genom en successiv harmonisering av revisionsstandarder och revisionspraxis på EU:s inre marknad.

5.

Europaparlamentet välkomnar att proportionalitetsprincipen erkänns i grönboken.

6.

Europaparlamentet anser att den lagstadgade revisionen fyller en samhällsfunktion och tjänar allmänintresset, eftersom den är en grundförutsättning för ett demokratiskt ekonomiskt och politiskt system. Parlamentet anser därför att det är positivt att man i grönboken har för avsikt att öka insynen och förbättra revisionsberättelsernas kvalitet för att bidra till finansmarknadens stabilitet och förbättra tillgången till finansiering. Parlamentet ställer sig bakom alla åtgärder som grundar sig på att finansinstitutens kostnader och bördor uppvägs framför allt av en avsevärd förbättring av kvaliteten, regelbunden extern utvärdering och lämplig tillsyn av att reglerna följs. Parlamentet betonar att det finns behov av särskild lagstiftning.

7.

Europaparlamentet framhåller att ett revisionssystem av hög kvalitet är en viktig del i ett sunt regelverk för företagsstyrning. Kommissionen uppmanas att lägga fram sina förslag om företagsstyrning och revision för parlamentet och rådet på ett konsekvent sätt.

8.

Europaparlamentet påpekar att revisionsberättelsen är viktig för aktieägarna och allmänheten. Parlamentet erkänner principen att ”en revision är en revision” och varnar för att det finns stor risk att rättsläget blir oklart om man tillämpar olika normer. Parlamentet stöder därför att tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta alla finansinstitut.

9.

Europaparlamentet är överens med kommissionen om principen att revisionsberättelsens slutsatser bör inriktas på sakfrågor snarare än på formfrågor.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka hur revisorns uppdrag kan utvidgas till att omfatta kontroll av riskinformation som den granskade enheten lämnat, utan att för den skull försumma verifieringen av information som lämnats i årsbokslutet. Revisorn bör informeras om samtliga fall då riskkommitténs synpunkter inte har beaktats.

11.

Europaparlamentet anser att revisionsberättelserna bör vara kortfattade, med klara och koncisa slutsatser, och att de bör behandla alla aspekter av revisorns juridiska uppdrag. Revisorn bör förse revisionskommittén och bolagsstämman med kompletterande förklaringar om allmänna frågor, såsom vilka metoder som använts då balansräkningen upprättats, och om konkreta frågor, såsom nyckelindikatorer, siffror av relativ betydelse och bedömning av risker kopplade till innehållsmässiga redovisningsuppskattningar eller gjorda bedömningar i sakfrågor samt särskilda problem som uppstått under arbetets gång.

12.

Europaparlamentet anser att finansinstitutens revisionsberättelser bör innehålla större krav på offentliggörande när det gäller värderingen av mindre likvida tillgångar så att det blir möjligt att jämföra värderingarna av de finansiella instrumenten mellan olika institutioner.

13.

Europaparlamentet menar att tillsynsmyndigheten eller den behöriga myndigheten måste varnas av revisorn vid upptäckt av problem som kan äventyra den granskade enhetens framtid. Parlamentet rekommenderar att det hålls tvåpartsmöten mellan revisorn och de viktigare finansinstitutens tillsynsmyndigheter.

14.

Europaparlamentet noterar det eventuella ansvar som kan vara förknippat med att tillhandahålla ytterligare information utöver den som krävs enligt bestämmelserna. Parlamentet tror emellertid att samhället kräver att revisorerna både har ett framåtriktat och utåtriktat ansvar, särskilt när det gäller stora och systemviktiga företag. Information av allmänt intresse som revisorerna har tillgång till och som rör risker, transaktioner utanför balansräkningen eller eventuell framtida exponering bör alltid delges tillsynsmyndigheterna och i de flesta fall göras tillgänglig för allmänheten.

15.

Europaparlamentet anser att man bör stärka revisionskommittéernas roll inom alla finansinstitut genom att ålägga dem att godkänna en riskanalysmodell som omfattar företagsspecifika riktmärkesjämförelser, bland annat rapporter om eventuella framtida finansieringsbehov, bankvillkor, framtida kassaflöden, riskhantering, ledningens uppskattningar och efterlevnad av viktiga redovisningsprinciper och förutsebara risker med företagets företagsmodell. Parlamentet önskar att man årligen ska lägga fram en sådan analys, tillsammans med den fullständiga revisionsberättelsen, för finansinstitutens direktion och tillsynsråd för behandling och godkännande.

16.

Europaparlamentet anser att yrkesskepsis är en hörnsten inom revisionen som berör alla faser i revisionsarbetet. Denna skepsis uppnås genom revisorns objektivitet och oberoende i kombination med en sakkunnig bedömning som bygger på erfarenhet som inte kan ersättas av förfaranden där man kryssar i rutor.

17.

Europaparlamentet anser att kvalifikationssystemet i revisionsberättelserna inte bör omprövas eftersom det har en avskräckande funktion och bidrar till den finansiella informationens kvalitet.

18.

Europaparlamentet anser att en löpande och regelbunden dialog mellan den externa revisorn, internrevisorn och företagets revisionskommitté är av yttersta vikt för en effektiv revision, eftersom det är nödvändigt att upplysa aktieägarna till exempel om orsakerna till val, omval eller uppsägning av en revisor med hjälp av information bestående av konkreta förtydliganden till revisionskommitténs rapport.

19.

Europaparlamentet anser att revisorerna bör ha rätt att yttra sig vid företagets bolagsstämmor i frågor som rör deras roll som revisorer.

20.

Europaparlamentet anser att de båda typerna av revision – intern och extern – måste avgränsas tydligt i lagstiftningen.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att så snart som möjligt anta de internationella revisionsstandarderna, förtydligade i en förordning, vilket skulle göra det möjligt att harmonisera revisionerna på europeisk nivå och underlätta tillsynsmyndigheternas uppgift. Parlamentet anser att revision är ett enhetligt begrepp, oberoende av det granskade företagets storlek, men att det är nödvändigt att anpassa dess tillämpning till de små och medelstora företagens särdrag. Parlamentet påminner kommissionen om att det, förutom de företag som bör omfattas av de internationella revisionsstandarderna, också finns andra företag som trots att de undantas från dessa standarder ändå bör få sin ekonomiska situation granskad av auktoriserade revisionsföretag.

22.

Europaparlamentet instämmer i att en intressekonflikt är ofrånkomlig om revisorn såväl utses som avlönas av det granskade företaget. Parlamentet tror ändå inte att det i dagsläget skulle vara motiverat att låta en tredje part utse revisorn. Med detta i åtanke, och utan att det påverkar artikel 37.2 i direktiv 2006/43/EG, önskar parlamentet att revisionskommitténs roll ska förstärkas.

23.

Europaparlamentet anser att revisorn, om en sådan föreskrivs, bör utses av revisionskommittén och inte av styrelsen för det företag som ska granskas, och att revisionskommitténs ledamöter bör ha relevant erfarenhet, minst hälften av dem av bokföring och revision. Revisionskommittén bör vidta åtgärder för att garantera revisorns oberoende, särskilt när det gäller rådgivningstjänster som revisorn tillhandahåller eller erbjuder sig att tillhandahålla.

24.

Europaparlamentet anser att de bestämmelser som ska garantera revisorns oberoende och kvaliteten på revisionerna måste genomgå en detaljerad granskning av ett offentligt kontrollorgan som är helt oberoende av revisorbranschen.

25.

Europaparlamentet stöder inrättandet av en internationell kodex för goda styrelseformer för revisionsföretag som granskar företag av allmänt intresse.

26.

Europaparlamentet instämmer i att revisorns oberoende är av yttersta vikt och i att det behöver vidtas åtgärder för att förhindra en alltför stor förtrogenhet. Kommissionen bör genomföra en konsekvensanalys som omfattar en rad olika alternativ, framför allt externa byten och inverkan av frivilliga gemensamma revisioner. Parlamentet anser visserligen att det är möjligt att stärka revisorernas oberoende genom externa byten, men upprepar att det är interna byten av revisorer, och inte externa byten, som är den bästa lagstiftningslösningen, vilket också bekräftas av direktiv 2006/43/EG, och att de befintliga systemen med byten av parter ger det oberoende som är nödvändigt för att revisionerna ska vara effektiva.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att kontrollera att företagens rutiner bidrar till att bevara skydd som upprättats, inklusive bestämmelserna om att de viktigaste parterna i revisionen ska bytas ut (även om parterna byter företag).

28.

Europaparlamentet anser att man måste överväga andra alternativ än ett fast intervall för byte av revisor. Om man till exempel använder sig av gemensamma revisioner kan bytesintervallet vara dubbelt så långt jämfört med om enbart en revisor används eftersom dynamiken med tre inblandade parter är annorlunda än med två. Bytet av revisorer vid gemensam revision skulle också kunna ske växelvis.

29.

Europaparlamentet anser att en skiljelinje bör dras mellan revisionstjänster och icke-revisionstjänster som ett revisionsföretag tillhandahåller en kund, för att undvika intressekonflikter i enlighet med artikel 22.2 i direktiv 2006/43/EG och följa uppförandekoden för yrket. På så sätt kan man begränsa förekomsten av ”lockpriser”, dvs. att man sänker priserna på revisionen med baktanken att det lägre priset ska uppvägas av försäljning av andra tilläggstjänster. Av denna anledning bör avgränsningen gälla alla företag och deras kunder. Med hänvisning till 2002 års rekommendationer om revisorernas lagstadgade oberoende uppmanas kommissionen att utarbeta en förteckning med närmare bestämmelser och villkor för vissa tjänsters oförenlighet med revisionstjänster. Tillhandahållandet av andra tjänster än revision kan visserligen, så länge det inte är oförenligt med revisorns oberoende, vara av grundläggande betydelse för att bredda små och medelstora revisionsföretags kompetens, men parlamentet anser att interna och externa revisionstjänster inte bör tillhandahållas samtidigt.

30.

Europaparlamentet anser det grundläggande att revisorns oberoende upprätthålls. De externa revisorerna bör förbjudas att till det granskade företaget tillhandahålla sådana tjänster som kan innebära att kraven på oberoende inte uppfylls eller att andra etiska krav åsidosätts. För att öka tillväxten i den europeiska ekonomin är det enligt parlamentet nödvändigt att alla företag, oberoende av storlek och inbegripet små och medelstora företag, kan anlita oberoende revisorer och revisionsföretag med breda kvalifikationer.

31.

Europaparlamentet framhåller särskilt att revisionstjänster som anses medföra en intressekonflikt inte får utföras av samma företag. Detsamma gäller vissa rådgivningstjänster och utvärderingar av komplexa strukturerade produkter. Detta bör övervakas av de behöriga tillsynsmyndigheterna.

32.

Europaparlamentet anser att revisionskommittéerna har en viktig tillsynsfunktion när det gäller att säkerställa att revisorn förblir oberoende. Kommissionen uppmanas att ge vägledning för att bistå revisionskommittéerna i detta avseende.

33.

Europaparlamentet anser att det bör vara revisionskommittén, som en del av tillsynsrådet, och inte direktionen som ska besluta om det ska vara tillåtet att tillhandahålla ett givet finansbolag andra tjänster än revision och som ska förhandla om anbudet och villkoren för uppdraget. Parlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en konsekvensbedömning av genomförbarheten i och effekterna av att införa en begränsning i fråga om intäkter för andra tjänster än revision.

34.

Europaparlamentet anser att de arvoden som ett revisionsföretag eller ett nätverk av revisionsföretag kan erhålla från en kund bör offentliggöras om de överskrider ett visst belopp, och att tillsynsmyndigheterna bör kunna ingripa med kontroller, begränsningar eller andra planeringskrav om de utgör en alltför stor del av företagets totala intäkter. Syftet är att undvika att revisionsföretaget hamnar i en situation av ekonomiskt beroende. Parlamentet påpekar dock att det är viktigt att dessa ingripanden inte begränsar tillväxten för små företag och att anskaffandet av en stor och viktig kund som utgör en betydande del av revisionsfirmans arbete i startskedet är en viktig del i företagens tillväxtprocess.

35.

Europaparlamentet anser att revisionsföretag som utför revisioner i företag av allmänt intresse bör offentliggöra sina redovisningshandlingar, och att dessa och de metoder som använts bör granskas, så att det garanteras att de är korrekta.

36.

Europaparlamentet anser att det ska vara möjligt att åtala alla berörda parter om det finns bevis för att chefen för ett företag, ett företag av allmänt intresse och/eller revisionsföretaget har missbrukat sin ställning.

37.

Europaparlamentet anser att partnerskapsmodellen är den lämpliga för revisionsföretag, eftersom den skyddar deras oberoende.

38.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att göra revisionen av alla offentliga strukturer till ett föredöme och undvika alla eventuella intressekonflikter som kan vara ett resultat av en koppling mellan revisorn och beslutsfattarna inom det offentliga organ som är föremål för revisionen.

39.

Europaparlamentet stöder grönbokens förslag i fråga om koncernrevisioner.

40.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka frågan om vidarebefordran av uppgifter under koncernrevisioner i samband med den kommande översynen av EU:s lagstiftning om uppgiftsskydd.

41.

Europaparlamentet anser att koncernrevisorerna bör ha en tydlig överblick över koncernen och att de, när det gäller finansinstitut som övervakas på koncernnivå, bör inleda en dialog med koncernens tillsynsmyndighet.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag för att förbättra kommunikationen mellan revisorer som granskar företag av allmänt intresse och tillsynsmyndigheterna.

43.

Europaparlamentet hävdar att man bör upprätta protokoll för kommunikation och konfidentialitet och att man bör ha en äkta tvåvägsdialog.

44.

Europaparlamentet efterlyser en bättre tvåvägskommunikation mellan revisorerna och finansinstitutens finansiella tillsynsorgan, särskilt när det gäller vissa problemområden, bland annat samspelet mellan olika finansiella produkter. Revisorerna och de europeiska tillsynsmyndigheterna bör etablera samma typ av kommunikation för gränsöverskridande företag.

45.

Europaparlamentet påpekar att det finns ett behov av att harmonisera de metoder som används för att övervaka revision och uppmanar kommissionen att överväga att inbegripa Europeiska gruppen av tillsynsorgan för revisorer i det europeiska systemet för finansiell tillsyn, eventuellt genom Esma.

46.

Europaparlamentet anser att finansinstitutens externa revisorer regelbundet bör lägga fram branschspecifika rapporter för den europeiska systemrisknämnden så att man kan identifiera trender inom branschen och potentiella källor till systemrisker och potentiella konkurser. Detta bör göras på ett proportionellt sätt.

47.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att de slutsatser som utarbetats av de nationella revisionsmyndigheterna inom ramen för deras revisionsuppdrag respekteras.

48.

Med tanke på marknadens nuvarande utformning menar Europaparlamentet att revisorsyrkets trovärdighet skulle undergrävas om ett av de fyra stora revisionsföretagen gick omkull.

49.

Även om en konkurs i ett revisionsföretag inte skulle få direkt dominoeffekt på den övriga ekonomin, tror Europaparlamentet att de företag som anses vara ”för stora för att tillåtas gå omkull” eventuellt kan medföra en moralisk risk. Beredskapsplaner bör utarbetas i fråga om de stora revisionsföretagen. Målen med dessa planer bör vara att minimera möjligheten att ett revisionsföretag lämnar marknaden utan giltiga skäl och att minska den osäkerhet och obalans som företagets försvinnande skulle orsaka.

50.

Europaparlamentet anser att beredskapsplaner är ett viktigt inslag för att förhindra att ett företag upplöses på ett ogenomtänkt sätt och att beredskapsplanerna bör innehålla en mekanism genom vilken tillsynsmyndigheten informeras om alla problem som hotar ett revisionsföretag på nationell eller internationell nivå, så att tillsynsmyndigheterna kan fullgöra sin uppgift och hantera situationerna med vederbörlig omsorg.

51.

Europaparlamentet stöder införandet av återhämtningsplaner (”living wills”) för de fyra stora revisionsföretagen och de revisorer som tillhandahåller viktiga revisionstjänster till finanssektorn, liksom fastställande av gränsöverskridande beredskapsplaner för organiserad överföring av kundavtal om en viktig aktör skulle dra sig tillbaka från marknaden.

52.

Europaparlamentet betonar att ett av målen för varje åtgärd som vidtas i fråga om revision bör vara att utveckla konkurrensen mellan de olika företag som är verksamma i branschen, samtidigt som revisionernas faktiska kvalitet, noggrannhet och grundlighet bibehålls.

53.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att skapa lika konkurrensvillkor för alla företag på revisionsmarknaden och att förenkla bestämmelserna för revision på europeisk nivå. Att underlätta marknadstillträdet och undanröja hindren för företag som vill komma in på marknaden är avgörande om man vill få ett större antal aktörer att ta sig in på revisionsmarknaden. Parlamentet anser att det är revisionskommittéer, inte bolagsstyrelser, som är bäst lämpade att välja vilket slags revision som bäst tillgodoser det granskade företagets behov och att övervaka revisionens kvalitet och effektivitet. Särskild betoning bör ligga på revisorernas oberoende. Parlamentet anser att kommissionen bör undersöka hur man kan ge företag av allmänt intresse, den offentliga sektorn och de europeiska institutionerna bättre möjligheter att bedöma kvaliteten på de revisionstjänster som revisionsföretagen tillhandahåller, oberoende av deras storlek.

54.

Europaparlamentet anser att gemensamma revisioner kan få positiva effekter för mångfalden på revisionsmarknaden. Parlamentet påminner om att olika medlemsstater har olika marknadssituationer och olika erfarenheter av gemensamma revisioner. Kommissionen uppmanas att analysera den eventuella nyttan av och kostnaderna för att införa obligatoriska gemensamma revisioner både för revisionsföretag, särskilt små revisionsföretag, och för granskade företag – i synnerhet finansinstitut. Likaså bör kommissionen undersöka hur det skulle kunna påverka koncentrationen på revisionsmarknaden och den finansiella stabiliteten.

55.

Europaparlamentet anser att uppköp som görs av de fyra stora revisionsföretagen måste ses mot bakgrund av hur de påverkar tillväxten för andra företag eller nätverk.

56.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka bankernas och finansinstitutens tillämpning av sådana restriktiva villkor för lån och andra finansiella produkter för företag som kan begränsa valet av revisor.

57.

Europaparlamentet anser att det är mycket viktigt att man även i avtalen förbjuder restriktiva klausuler som gynnar de fyra stora revisionsföretagen.

58.

Europaparlamentet önskar att man ska främja fusioner mellan små och medelstora revisionsföretag, och uppmanar kommissionen att utreda om man skulle kunna införa ett kvalitetsintyg och ett kvalitetsregister för revisionsbolag, som visar att små och medelstora revisionsföretag kan utföra ett bra arbete. Parlamentet anser att sektorn för offentliga upphandlingar bör eftersträva att använda företag som inte tillhör de fyra stora revisionsföretagen, och att de offentliga myndigheterna bör fastställa en procentsats som riktmärke för användningen av sådana andra företag.

59.

När det gäller upphandlingar inom företag av allmänt intresse uppmanar Europaparlamentet kommissionen att föreskriva att minst två företag som inte tillhör de fyra stora revisionsföretagen måste få delta i anbudsförfarandet på samma villkor som de fyra stora. Revisionskommittéerna måste ges en nyckelroll i denna process, och även aktieägarna bör delta. Kommissionen uppmanas att granska revisionskommittéernas praxis när det gäller anbudsinfordringar, med särskilt fokus på byråkratiska hinder i samband med formella anbudsförfaranden och i syfte att se till att aktieägarnas slutliga beslut om utnämning av revisorer grundas på ett förslag från revisionskommittén. Förslaget bör innehålla en beskrivning av det förfarande som följts, de kriterier som använts och skälen till revisionskommitténs rekommendation.

60.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen (GD Konkurrens) att genomföra en grundlig undersökning av revisionsmarknaden.

61.

Europaparlamentet anser att revision är grundläggande för försöken att få till stånd en nystart för den inre marknaden. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka i vilken utsträckning åtgärder för att underlätta gränsöverskridande revisionsverksamhet skulle kunna bidra till att undanröja hinder för marknadstillträde och kapacitetsbegränsningar. Kommissionen uppmanas också att undersöka i vilken utsträckning en europeisk marknad för revisionstjänster skulle kunna bidra till att minska förfarandenas komplexitet och kostnaderna för samtliga marknadsaktörer, särskilt för små och medelstora revisionsföretag. Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta alla lämpliga åtgärder för att man i EU:s lagstiftning ska anta och tillämpa sådana internationella redovisningsstandarder som kan bidra till att skapa verkligt lika konkurrensvillkor för revisionsföretag. Parlamentet påminner kommissionen om rekommendationerna om revisorns ansvar och uppmanar mot denna bakgrund kommissionen att lägga fram förslag för att öka harmoniseringen så att man så småningom ska kunna inrätta ett gemensamt europeiskt pass för revisorer och revisionsföretag, med särskild betoning på allt som garanterar revisorernas oberoende.

62.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla ett alleuropeiskt ansvarssystem för revisionsbranschen.

63.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att intensifiera sina ansträngningar för att skapa större konvergens.

64.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

22.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 51/9

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 2 och 3 i detta,

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 19,

—

med beaktande av stadgan om de grundläggande rättigheterna, särskilt artiklarna 21, 23 och 25,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 21 september 2010”Strategi för jämställdhet 2010–2015” (KOM(2010)0491),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 29 april 2009 om hanteringen av effekterna av en åldrande befolkning i EU (2009 års åldranderapport) (KOM(2009)0180),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation av den 3 oktober 2008 om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden (2008/867/EG) (1),

—

med beaktande av den av kommissionen beställda rapporten av den 22 juli 2010”Access to healthcare and long-term care – Equal for women and men?”,

—

med beaktande av den av kommissionen beställda rapporten av den 24 november 2009”Gender mainstreaming active inclusion policies”,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 7 mars 2011 om den europeiska pakten för jämställdhet för perioden 2011–2020,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 6 december 2010 om konsekvenserna för sysselsättningspolitiken av en åldrande arbetskraft och befolkning,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 7 juni 2010 om ett aktivt åldrande,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 30 november 2009 om ett friskt och värdigt åldrande,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 8 juni 2009 om lika möjligheter för kvinnor och män: ett aktivt och värdigt åldrande,

—

med beaktande av rapporten av den 1 maj 2008 från Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor ”Working conditions of an ageing workforce”,

—

med beaktande av det internationella handlingsprogrammet från Madrid om åldrandefrågor, som antogs vid den andra världskonferensen om åldrandefrågor (A/CONF.197/9 8) den 12 april 2002,

—

med beaktande av FN:s konvention från 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor,

—

med beaktande av sin resolution av den 7 september 2010 om kvinnornas roll i ett åldrande samhälle (2),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0291/2011), och av följande skäl:

A.

Jämställdhet och icke-diskriminering, bland annat på grund av ålder, är en grundläggande princip i EU som är inskriven i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och hör till gemenskapens mål och uppgifter.

B.

En sysselsättningsgrad på 75 procent för både kvinnor och män är ett överordnat mål i Europa 2020-strategin och att minska antalet människor som riskerar att hamna i fattigdom med 20 miljoner är ett mål. Gruppen kvinnor över 50 är därför, på grund av den utbredda fattigdom och höga arbetslöshet som kännetecknar denna grupp, en avgörande åldersgrupp för uppnåendet av de båda målen.

C.

Djupt rotade stereotypa könsroller tillsammans med den åldersdiskriminering som äldre människor möter på arbetsmarknaden minskar sysselsättningsmöjligheterna och möjligheterna till utbildning och befordran, speciellt för äldre kvinnor, och är delvis orsaken till att risken för fattigdom bland äldre ökar.

D.

Diskriminering på grund av kön är en särskild form av diskriminering eftersom den är systematisk och systemisk och går igen i och läggs till alla andra former av diskriminering.

E.

Dagens arbetsmarknad är långt mer dynamisk och rörlig än någonsin vilket innebär att det inte längre finns någon garanti för sysselsättning inom samma område hela livet, och den ekonomiska krisen har visat att kvinnor har en viktig roll att spela på arbetsmarknaden.

F.

Europas framtida ekonomiska konkurrenskraft, välstånd och integrering är i högsta grad beroende av dess förmåga att på ett effektivare sätt utnyttja sin arbetskraft inte bara genom att förlänga arbetsperioden under livet utan även genom att skapa arbetsvillkor och socialförsäkringssystem som både bidrar till förbättrade arbets- och levnadsvillkor och främjar ekonomin. Detta omfattar också lämpliga politiska åtgärder för att göra det möjligt att förena arbete, familj och privatliv och för att motverka direkt och indirekt diskriminering och könsrollsmönster som leder till skillnader mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden.

G.

Mellan 1990 och 2010 ökade befolkningen i yrkesverksam ålder (20–64 år) i EU-27 med 1,8 procent, den äldre befolkningen (åldern 65+) ökade med 3,7 procent och andelen yngre (0–19 år) minskade med 5,4 procent. Den andel av befolkningen som är i åldern 65+ beräknas öka från 17,4 procent 2010 till 30 procent 2060 (3).

H.

År 2008 var risken för fattigdom bland äldre kvinnor 22 procent mot 16 procent för äldre män (4).

I.

Kvinnor är ofta och i allt högre grad överrepresenterade bland de isolerade äldre, till följd av ökade skilsmässotal och kortare förväntad livslängd bland män. Änkor och ensamma äldre kvinnor löper i allmänhet högre risk att drabbas av fattigdom, isolering och social utestängning.

J.

Sysselsättningsgraden för kvinnor i åldrarna 55–64 år var 37,8 procent 2009, vilket kan jämföras med 54,8 procent för män i samma åldrar (5).

K.

Arbetslösheten är högre bland kvinnor än män i 21 medlemsstater och även om långtidsarbetslösheten är högre bland män än kvinnor i tolv länder är det mer troligt att kvinnors arbetslöshet döljs som inaktivitet om de är gifta eller har barn.

L.

Den genomsnittliga timlönen för kvinnor under 30 år är 92 procent av männens och i åldersgruppen 50–59 år är den 67,5 procent av männens (6), och den genomsnittliga löneskillnaden mellan män och kvinnor i EU är fortfarande så hög som 17,5 procent.

M.

Skillnaderna mellan kvinnor och män i fråga om socioekonomisk ställning är till stor del rotade i de traditionella könsrollerna, där män anses ha det främsta ansvaret för försörjningen och kvinnor för det oavlönade hushållsarbetet samt för omsorgen om familjen och anhöriga, vilket har mycket stor betydelse för kvinnors möjligheter, i jämförelse med mäns möjligheter, att samla rättigheter i socialförsäkringssystemet inför exempelvis pensionen och därmed deras situation när de blir äldre, särskilt i händelse av skilsmässa, separation eller om kvinnan blir änka.

N.

Kvinnor tenderar att ha långsammare, kortare och/eller avbrutna yrkeskarriärer och lägre genomsnittlig lön än män, vilket avspeglas i en större löneklyfta mellan kvinnor och män och ger upphov till en könsbetingad skillnad i fråga om premier till privata pensionsförsäkringar, vilket således ökar kvinnors risk att bli fattiga när de blir gamla.

O.

Skillnaderna mellan könen är mindre före familjebildning men ökar vid parbildning. Kvinnors förvärvsfrekvens sjunker efter första barnet och nackdelarna på arbetsmarknaden ackumuleras tidigt i livet, vilket har att göra med vård av barn, och senare i livet byts detta mot vård av äldre, vilket ofta leder till fattigdom bland förvärvsarbetande.

P.

Äldre kvinnor, till skillnad från män, väljer eller tvingas ofta att arbeta deltid och lämnar eller tvingas att lämna arbetslivet genom att pensionera sig i förtid.

Q.

I det flesta europeiska länder är man i allmänhet medveten om betydelsen av att ha ett genusperspektiv i den aktiva arbetsmarknadspolitiken, men utvärderingar av denna politik visar att integreringen av jämställdhetsperspektivet fortfarande är ojämn och har ganska begränsad räckvidd.

R.

Kvinnor över 50 år utsätts ofta för dubbel eller flerfaldig diskriminering på grund av stereotypa könsroller och åldersfördomar, vilket ofta förvärras av deras könsspecifika arbets- och livsmönster (t.ex. avbrott i yrkeslivet, deltidsanställning, återanställning efter en arbetslöshetsperiod eller att de slutar att arbeta för att ta hand om familjen eller att de arbetar i makens företag, huvudsakligen inom handel och jordbruk, utan lön och utan att omfattas av socialförsäkringen, och löneklyftan mellan könen). Kvinnor tenderar därför att vara missgynnade på fler sätt än män från motsvarande grupper. I samband med ekonomisk nedgång löper dessa kvinnor dessutom ännu större risk att drabbas av fattigdom.

S.

På arbetsmarknaden betraktas kvinnor ofta som ”gamla” vid mycket yngre ålder än män. Enligt 58 procent av européerna är åldersdiskriminering vanligt förekommande (7).

T.

Våld mot äldre kvinnor är kraftigt underskattat på grund av att äldre kvinnor drar sig för att avslöja övergrepp, tjänsteleverantörer tror att äldre kvinnor löper mindre risk och för att alternativen för äldre kvinnor som är utsatta för övergrepp är begränsade.

U.

Undervisning redan i tidig ålder om jämlikhet och åtgärder för yrkesvägledning och för att främja kvinnors sysselsättning är effektiva metoder att undanröja denna form av diskriminering för gott.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens beslut att utse 2012 som det europeiska året för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta lämpliga och ändamålsenliga åtgärder för att bekämpa diskrimineringen, bland annat genom att motverka de fördomar som är förknippade med köns- och åldersdiskriminering och främja solidaritet mellan generationerna.

2.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att motverkandet av den flerfaldiga diskrimineringen av kvinnor över 50 år bättre kommer till uttryck och effektivt motverkas i den öppna samordningsmetoden i fråga om pensioner, social integration, sysselsättning, förändring av stereotypa könsroller och ökad medverkan av kvinnor i politiskt och ekonomiskt beslutsfattande organ.

3.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillämpa ett jämställdhetsperspektiv vid utformningen och genomförandet av pensionsreformen, även i förslagen i den kommande vitboken om pensionssystem och andra reformer på socialförsäkringsområdet, verka för att mer jämlikhetsfrämjande försäkringsmatematiska metoder används vid beräkningen av pensioner för män och kvinnor, främja åtgärder för att minska risken för fattigdom, motverka den nuvarande fattigdomen bland äldre, förbättra kvalitet, tillgång och kostnadsnivå när det gäller till hälso- och sjukvård, avskaffa praxisen med obligatorisk pensionering samt ge äldre kvinnor möjligheter att delta på arbetsmarknaden som en åtgärd för att motverka diskriminering.

4.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa ytterligare bestämmelser i sin pensionslagstiftning om änkepension så att risken för äldre kvinnor att drabbas av fattigdom minskar.

5.

Europaparlamentet betonar vikten av att vidta åtgärder för att integrera kvinnor från de mest utsatta grupperna, såsom invandrarkvinnor, kvinnor som tillhör etniska minoriteter, kvinnor som är funktionshindrade, lågutbildade, utan arbetslivserfarenhet, i fängelse etc. för att garantera dem rätten till ett drägligt liv.

6.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder för att garantera ett värdigt åldrande utan förnedring och diskriminering och att motverka alla former av våld mot äldre kvinnor.

7.

Europaparlamentet understryker att äldre kvinnor utgör ekonomisk resurs och källa till erfarenhet samt ett viktigt stöd för samhället och familjer då de tar hand om omsorgsbehövande personer och i egenskap av rådgivare i arbetsfrågor tack vare sin stora arbetslivserfarenhet. De bidrar också till landsbygdens bevarande.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja särskilda initiativ för att äldre kvinnor ska lära sig språket och kulturen kring ny teknik, för att överbrygga den digitala klyftan hos den äldre kvinnliga befolkningen och öka deras färdigheter när det gäller relationer, kommunikation och möjligheter till ett oberoende liv och till att utöva sina intressen.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i nära samarbete med Europeiska jämställdhetsinstitutet genomföra en undersökning om situationen för kvinnor över 50, med särskild inriktning på deras arbetsmarknadserfarenhet, erfarenhet av anhörigvård, kvinnors och mäns tidsanvändning, samt hälsofrågor och andra utmaningar som de ställs inför.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att under Europaåret för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna skapa förutsättningar som gör det möjligt för och bidrar till att äldre kvinnor stannar kvar och/eller återvänder till arbetslivet så att deras potential kan tas tillvara på arbetsmarknaden och deras rättigheter respekteras. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas också att genomföra åtgärder som uppmuntrar arbetsgivare att förstärka sin politik för lika möjligheter så att åldersfördomar mot äldre kvinnor motverkas och så att äldre kvinnliga arbetstagare får lika möjlighet till t.ex. utbildning, befordran och karriärutveckling.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att omedelbart införa ett övergripande och flerdimensionellt jämställdhets- och åldersperspektiv i sysselsättnings- och socialpolitiken för att garantera sysselsättning och social integration av kvinnor. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas också att göra en grundlig utvärdering av situationen för den generation äldre kvinnor som redan nu lever i fattigdom och att snabbt vidta ändamålsenliga och effektiva åtgärder för att dessa kvinnor ska komma ur fattigdomen.

12.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att på lämpligt sätt ta itu med den flerfaldiga diskriminering som äldre kvinnor stöter på när de söker jobb.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidareutveckla och förbättra insamlingen och analysen av exakta, relevanta, och jämförbara europeiska köns- och åldersspecifika data, särskilt om sysselsättningsgraden och arbetslöshetsnivån bland äldre kvinnor inbegripet invandrarkvinnor och funktionshindrade kvinnor, om äldre kvinnors (informella) deltagande i (den obetalda) omsorgen om familjen och anhöriga samt om andelen vårdbehövande äldre anhöriga och övergrepp mot äldre. Dessa uppgifter bör omfattas av all gällande lagstiftning om uppgiftsskydd i medlemsstaterna.

14.

Europaparlamentet anser att det är positivt att medlemsstaterna redan har insett att mönstren och orsakerna till den bristande jämställdheten på arbetsmarknaden är nära förknippad med livscykelstadier och betonar att en livscykelinställning till arbete därför bör uppmuntras. För att verkligen ta itu med livscykelutmaningarna bör dock medlemsstaterna i sin aktiva arbetsmarknadspolitik med riktade åtgärder motverka yngre och äldre kvinnors förfördelade ställning i förhållande till män i samma ålder och inte bara inrikta politiken på vuxna kvinnor och män.

15.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att utbyta bästa metoder kring hur arbetsförhållandena kan förbättras för äldre kvinnor, så att de kan få en hållbar och hälsosam arbetsplats.

16.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att inbegripa äldre kvinnor i processerna för livslångt lärande och att vidareutveckla och stödja flexibla omskolningsprogram som är lämpade för äldre kvinnor genom att beakta dessa kvinnors särskilda behov och möjligheter för att därigenom öka deras anställbarhet så att de kan få ett självständigt och aktivt liv samt dela med sig av sina samlade erfarenheter och kunskaper till yngre generationer.

17.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att de hinder som kvinnorna möter på arbetsmarknaden, särskilt sådana som härrör från omsorgsansvar, inte blir till nackdel för dem i fråga om pensionsrättigheter eller andra socialförsäkringsrättigheter.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i välfärdssystemen införa möjligheten att inbetalningar för perioder av lönearbete, egenföretagande och olika arbeten ska kunna läggas samman, om detta inte redan gjorts.

19.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna utarbeta och främja pensionssystem utifrån ett genusperspektiv där man tar hänsyn till att äldre kvinnor löper större risk för fattigdom samt att de har gjort avbrott i sitt yrkesarbetande på grund av omsorgsplikter, så att inte nya beroendefällor skapas.

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta omedelbara och konkreta åtgärder för att förverkliga principen om lika lön för lika arbete (t.ex. genom obligatoriska system för arbetsutvärdering och jämställdhetsplaner på arbetsplatsen), för att få bort löneskillnaderna mellan könen vilket också kan bidra till att avskaffa pensionsskillnaderna liksom att minska och i slutändan avskaffa den högre risk för fattigdom som främst äldre kvinnor löper.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att anta lämpliga politiska åtgärder för att göra det möjligt för människor att förena arbete, familj och privatliv och att integrera ett åldersperspektiv i all berörd politik, med hänsyn till livets alla perioder. Parlamentet uppmanar Europeiska jämställdhetsinstitutet i Vilnius att genomföra konsekvensbedömningar och forskning på detta område.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att till fullo och effektivt utnyttja EU:s befintliga instrument och program, bland annat Europeiska socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden, för att öka äldre kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och motverka diskriminering av äldre kvinnor på alla områden.

23.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja att äldre kvinnor är aktiva inom näringslivet genom att uppmuntra och ge stöd till kvinnor som startar nya företag och att underlätta för kvinnor att få tillgång till finansiering, särskilt genom mikrokrediter samt främja en jämn könsfördelning i ekonomiskt beslutsfattande organ, däribland bolagsstyrelser.

24.

Europarlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppmuntra företagen att integrera principerna och verktygen för åldersmedvetet ledarskap i sin företagspolicy, särskilt i personalpolitiken, och införa en ”åldersvänlig” och genusmedveten inställning på arbetsplatserna för att de äldre (kvinnliga) arbetstagarna ska få ett större erkännande och mer respekt för sin samlade kunskap och erfarenhet, och för att utveckla en trovärdig och transparent informationspolicy som ger äldre arbetstagare möjlighet att med all nödvändig kunskap förbereda sig inför pensionen. Vidare uppmanas kommissionen och medlemsstaterna att förbättra sanktionsförfarandena mot arbetsgivare som diskriminerar äldre kvinnliga arbetstagare. Parlamentet betonar att dessa policyer måste införas i småföretagsakten.

25.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att göra mer för att tillgodose behoven hos de familjer som har ansvar för vårdbehövande anhöriga, och uppmanar kommissionen att fortsätta att stödja utvecklingen av vårdstrukturer med hjälp av strukturfonderna.

26.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja tillhandahållandet av vårdtjänster av hög kvalitet (inklusive hemtjänst för äldre) för att säkra tillgången till sådan omsorg till rimliga priser, och förbättra erkännandet av värdet av det arbete som utförs av professionella vårdgivare och stödja familjer som tar hand om äldre anhöriga genom att bland annat ge dem ekonomisk ersättning för deras arbete samt genom att handleda och utbilda dem för att de ska kunna ge informell omsorg av kvalitet.

27.

Europaparlamentet vidhåller att det måste finnas ett tillräckligt utbud av god service till överkomliga priser för barn- och äldreomsorg och omsorg om andra behövande personer, som är förenlig med heltidsarbete för att kvinnor inte ska tvingas att avbryta, sluta eller förkorta sin yrkesverksamhet för att tillgodose anhörigas omsorgsbehov.

28.

Europaparlamentet betonar att dessa omsorgstjänster för barn och andra behövande personer utgör en viktig källa till arbetstillfällen som kan täckas av äldre kvinnor, vars sysselsättningsgrad är en av de lägsta för närvarande.

29.

Europaparlamentet anser att medlemsstaterna bör sörja för utbildning och kapacitetsuppbyggnad för att garantera vårdtjänster av hög kvalitet och förebygga personalbrist inom hälso- och sjukvårdssektorn som orsakas av demografiska trender.

30.

Europaparlamentet efterlyser att medlemsstaterna ökar tillgången till föräldraledighet för far- och morföräldrar och ledighet för barn som tar hand om sina föräldrar, erkänner omsorg om vårdbehövande personer och överväger möjligheten till ledighet för vård av anhörig samt tillhandahåller tjänster, utbildning och rådgivning till vårdgivare.

31.

Europaparlamentet konstaterar att kvinnor som närmar sig pensionsåldern ofta har barnbarn. Kvinnor som närmar sig pensionsåldern bör dock inte enbart ses som vårdgivare, och parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att överväga att införa barnomsorg som kan ge far- eller morföräldrar möjlighet att, om de så önskar, delta i annan verksamhet.

32.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att främja medverkan av det civila samhället och flergenerationsprojekt för äldre genom att finansiera initiativ och program.

33.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder på alla nivåer, bland annat genom att stödja berörda icke-statliga organisationer, för att tillgodose äldre personers särskilda behov, särskilt äldre kvinnor som lever ensamma, för att minska deras isolering och beroende och främja deras jämställdhet, trygghet och välmående.

34.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att överväga att undersöka en rad olika boendeformer och stödja lokala grupper och organisationer som ett sätt att motverka isolering bland äldre kvinnor och skapa en gynnsam miljö för solidaritet mellan generationerna.

35.

Europaparlamentet menar att äldre kvinnor bör få välja hur de vill bo, antingen ensamma eller i gemensamt boende.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att betrakta jämställdhetsaspekten som en viktig del av EU:s hälso- och sjukvårdspolitik och ber därför kommissionen och medlemsstaterna att ytterligare intensifiera sina insatser för att anta en dubbel strategi för integrering av jämställdhets- och åldersperspektivet och specifika jämställdhetsåtgärder i EU:s och medlemsstaternas hälso- och sjukvårdspolitik.

37.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att erkänna betydelsen av könsanpassad och åldersanpassad kurativ och palliativ vård. Medlemsstaterna uppmanas att utöka forskningen om könsspecifika sjukdomar, däribland deras orsaker, eventuella förebyggande åtgärder samt behandling av dessa sjukdomar.

38.

Europaparlamentet är medvetet om den viktiga roll som screening och förebyggande behandling fyller i hälso- och sjukvårdspolitiken och uppmanar kommissionen att använda den öppna samordningsmetoden för att sörja för utbyte av synpunkter, verka för harmonisering av screening i hela EU och fastställa bästa metoder och ange riktlinjer.

39.

Europaparlamentet gläder sig över vissa medlemsstaters ansträngningar att ge kostnadsfri tillgång till förebyggande insatser mot könsspecifika sjukdomar och uppmanar medlemsstater som inte ännu har gjort detta att förstärka den förebyggande hälso- och sjukvården för äldre kvinnor genom att t.ex. arrangera lättillgänglig och regelbunden mammografi och cytologprov, ta bort åldersgränser för tillgång till förebyggande sjukvård såsom bröstcancerscreening och öka medvetenheten om vikten av screening.

40.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ytterligare intensifiera sina insatser för att anta en strategi för jämställdhetsperspektiv i hälso- och sjukvårdspolitiken och att säkerställa lika tillgång till hälso-, sjuk- och långtidsvård till rimlig kostnad för både kvinnor och män, särskilt äldre, och för dem som är mindre gynnade av flera skäl.

41.

Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen och medlemsstaterna att utveckla åtgärder som befordrar bättre hälsa och säkerhet på arbetsplatserna för att därigenom upprätthålla arbetstagarnas anställbarhet och arbetsförmåga, vilket lägger grunden till bättre hälsa på äldre dagar.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att bekämpa alla former av våld mot äldre kvinnor och erkänna underskattningen av detta problem, att motverka samhälleliga stereotyper och se till att tjänsteleverantörer tar hänsyn till de särskilda behoven hos äldre som utsatts för våld, för att garantera dem deras fulla mänskliga rättigheter och uppnå jämställdhet samt utnyttja Daphneprogammet fullt ut.

43.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

22.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 51/17

—

med beaktande av artiklarna 67 och 81.2 g i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 23 april 2008 om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om vissa aspekter på medling i privaträttsliga tvister (1),

—

med beaktande av de utfrågningar som utskottet för rättsliga frågor anordnade den 20 april 2006, den 4 oktober 2007 och den 23 maj 2011,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (2),

—

med beaktande av artiklarna 48 och 119.2 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A7-0275/2011), och av följande skäl:

A.

Att skapa en bättre tillgång till rättslig prövning är ett av huvudmålen med EU:s politik för att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Tillgången till rättslig prövning bör i detta sammanhang omfatta tillgång till lämpliga tvistlösningsmekanismer för individer och företag.

B.

Syftet med direktiv 2008/52/EG är att främja förlikning genom att uppmuntra användningen av medling och genom att säkra ett väl avvägt samspel mellan medling och domstolsförfaranden.

C.

För att underlätta tillgången till medling som ett verkligt alternativ till det traditionella kontradiktoriska förfarandet, och för att se till att de parter som använder medling i Europeiska unionen har en förutsägbar ramlagstiftning att falla tillbaka på, införlivar direktivet gemensamma principer som framför allt omfattar civilprocessrättsliga aspekter.

D.

Direktivet syftar dels till att skapa förutsägbarhet, dels till att skapa en ram som bevarar den stora fördelen med medling, nämligen flexibilitet. Dessa båda faktorer bör vara vägledande för medlemsstaterna när de utarbetar nationella lagar som införlivar direktivet.

E.

Direktiv 2008/52/EG har också väckt intresse i våra grannländer, och har bevisligen inspirerat en del av dessa länder att införa liknande lagstiftning.

F.

Medlemsstaterna var skyldiga att följa detta direktiv senast den 21 maj 2011, med undantag av artikel 10, vars bestämmelser skulle följas senast den 21 november 2010. Hittills har de flesta medlemsstaterna rapporterat att de har avslutat genomförandet eller att de kommer att avsluta det före tidsfristen. Bara ett fåtal medlemsstater har ännu inte rapporterat att de följer direktivets bestämmelser: Tjeckien, Österrike, Finland och Sverige.

G.

Europaparlamentet anser att det är viktigt att undersöka hur denna lagstiftning har genomförts av medlemsstaterna, att utreda vad rättstillämparna och de som använder medling tycker om lagstiftningen och att ta reda på om och hur den kan förbättras.

H.

I detta syfte bör en grundlig analys av medlemsstaternas viktigaste lagstiftningsförfaranden genomföras, så att man kan identifiera god praxis och dra slutsatser om ytterligare åtgärder på EU-nivå.

I.

I kommissionens handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet (KOM(2010)0171) anges att ett meddelande om genomförandet av medlingsdirektivet ska läggas fram 2013.

J.

Det bör undersökas hur medlemsstaterna har genomfört de viktigaste bestämmelserna i medlingsdirektivet när det gäller domstolarnas möjligheter att direkt uppmana parterna att använda medling (artikel 5), garantierna för medlingens konfidentiella karaktär (artikel 7), verkställigheten av medlingsöverenskommelser (artikel 6) och medlingens inverkan på talefrister och preskriptionstider (artikel 8).

K.

Kommissionen har inkluderat ett lagförslag om alternativ tvistlösning i sitt arbetsprogram för 2011.

1.

Europaparlamentet konstaterar att det krav på konfidentialitet som anges i direktivet redan fanns i vissa medlemsstaters nationella lagstiftning: I Bulgarien står det i civilprocesslagen att medlare kan vägra att vittna om en tvist där de agerat medlare, och i Frankrike och Polen fastställs liknande bestämmelser i lagarna om medling i civilrättsliga tvister. Bland medlemsstaterna har Italien hållit hårt på medlingens konfidentiella karaktär, medan det i de svenska medlingsreglerna står att konfidentialitet inte ska tillämpas med automatik, utan endast om parterna kommit överens om detta. Det tycks finnas behov av en mer enhetlig strategi.

2.

Europaparlamentet påpekar att merparten av medlemsstaterna, i enlighet med artikel 6 i direktivet, har ett förfarande för att ge medlingsöverenskommelsen samma verkan som ett domstolsbeslut. Detta uppnås antingen genom att medlingsöverenskommelsen läggs fram i domstol eller genom att den bestyrks. Det verkar som om några nationella lagstiftningar har valt den förstnämnda lösningen. I flera medlemsstater finns däremot enligt rättsordningen möjligheten att parallellt använda sig av notariatshandlingar. Som exempel kan nämnas att lagen i Grekland och Slovenien föreskriver att ett register över medlingsöverenskommelser får verkställas av domstolarna, medan överenskommelser i Nederländerna och Tyskland kan göras verkställbara som notariatshandlingar. I andra medlemsstater, som exempelvis Österrike, kan överenskommelser enligt rådande rättsläge verkställas som notariatshandlingar utan att rättsakten för genomförandet uttryckligen anger denna möjlighet. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att alla medlemsstater som ännu inte efterlever artikel 6 i direktivet omedelbart gör detta.

3.

Europaparlamentet anser att artikel 8, som handlar om medlingens inverkan på talefrister och preskriptionstider, är en central bestämmelse, eftersom den ser till att de parter som använder medling för att lösa en tvist inte går miste om möjligheten att ta upp fallet i domstol på grund av att de använt sig av medling. Det verkar inte som om medlemsstaterna har tagit upp något särskilt problem i samband med denna punkt.

4.

Europaparlamentet påpekar att några medlemsstater har valt att gå längre än direktivets grundläggande krav på två områden, nämligen ekonomiska incitament för deltagande i medling och obligatoriska krav på medling. Parlamentet konstaterar att sådana nationella initiativ bidrar till att effektivisera tvistlösningen och minska domstolarnas arbetsbelastning.

5.

Europaparlamentet erkänner att artikel 5.2 gör det möjligt för medlemsstaterna att göra medling obligatorisk eller förenad med fördelar eller påföljder, innan eller efter det att handläggningen i domstol har påbörjats, under förutsättning att detta inte hindrar parterna från att utöva sin rätt till domstolsprövning.

6.

Europaparlamentet noterar att några europeiska länder har tagit en rad initiativ till att ge ekonomiska incitament till de parter som hänvisar fall till medling: I Bulgarien får parterna tillbaka 50 procent av den statliga avgift de redan betalat för att ta upp tvisten i domstol, förutsatt att de lyckas lösa tvisten genom medling, och i den rumänska lagstiftningen står det att hela domstolsavgiften ska återbetalas om parterna löser en rättslig tvist genom medling. Det finns liknande bestämmelser i den ungerska lagstiftningen, och i Italien är alla lagar och överenskommelser om medling befriade från stämpelskatter och andra stämpelavgifter.

7.

Vid sidan av ekonomiska incitament har vissa av de medlemsstater som har överbelastade rättssystem infört regler om att det ska vara obligatoriskt att använda medling. Europaparlamentet konstaterar att tvisterna i sådana fall inte får lösas i domstol förrän parterna först har försökt lösa problemen genom medling.

8.

Europaparlamentet påpekar att det mest slående exemplet är det italienska lagstiftningsdekretet nr 28, som syftar till att se över rättssystemet och avlasta de notoriskt överbelastade italienska domstolarna genom att minska antalet mål och genomsnittstiden på nio år för att fullfölja civilrättsliga tvister. Detta har förståeligt nog inte fallit i god jord hos rättstillämparna, som har överklagat dekretet i domstol och även gått ut i strejk.

9.

Trots kontroverserna tycks det som om de medlemsstater vars nationella lagstiftningar går längre än medlingsdirektivets grundläggande krav har uppnått betydande resultat när det gäller att verka för att tvister på privaträttens område behandlas utanför domstol. Europaparlamentet noterar att framför allt de resultat som uppnåtts i Italien, Bulgarien och Rumänien visar att medling kan medföra att tvister får en snabb och kostnadseffektiv lösning utanför domstol genom förfaranden som skräddarsytts för parternas behov.

10.

Europaparlamentet noterar att kraven på medling tycks fylla sin funktion i det italienska rättssystemet, nämligen att avlasta domstolarna. Parlamentet betonar dock att medling bör främjas som ett gångbart, billigt och snabbare alternativ för att skipa rättvisa, snarare än som en obligatorisk del av det rättsliga förfarandet.

11.

Europaparlamentet erkänner de goda resultat som uppnåtts genom de ekonomiska incitamenten i den bulgariska lagen om medling. Dessa är dock också en följd av att det bulgariska rättssystemet under längre tid visat intresse för medling. Medlingsgemenskapen har till exempel funnits sedan 1990 och tvistlösningscentrumet – som är bemannat av medlare som arbetar skift – har sedan 2010 på daglig basis utfört gratis medlingstjänster och lämnat kostnadsfri information till parterna i icke avgjorda domstolsmål. I Bulgarien gjordes två tredjedelar av målen till föremål för medling, vilket sedan ledde till att hälften av målen kunde lösas genom medling.

12.

Europaparlamentet noterar också de lyckade resultaten av den rumänska lagen om medling: Utöver bestämmelserna om ekonomiska incitament har det inrättats ett medlingsråd, dvs. en nationell medlingsmyndighet som är ett separat, självständigt rättsligt organ. Detta medlingsråd ägnar sig helt och hållet åt att främja medlingsverksamhet, utarbeta utbildningsnormer, utbilda kursarrangörer, utfärda dokument som styrker medlarnas yrkeskvalifikationer, anta en uppförandekod och lägga fram förslag till mer lagstiftning.

13.

Mot denna bakgrund gör Europaparlamentet bedömningen att de flesta medlemsstaterna kommer att kunna genomföra direktiv 2008/52/EG senast den 21 maj 2011. Medlemsstaterna använder sig av olika lagar och några av dem har hamnat lite på efterkälken, men faktum kvarstår att de flesta medlemsstaterna inte bara följer bestämmelserna, utan även ligger före kraven i direktivet.

14.

Europaparlamentet understryker att parter som är beredda att arbeta för att finna lösningar troligtvis hellre arbetar med varandra än mot varandra. Parlamentet tror därför att dessa parter ofta är mer öppna för att sätta sig in i den andra partens situation och arbeta för att lösa de problem som ligger till grund för tvisten. Parlamentet anser att detta ofta också har fördelen att parterna kan bevara den relation de hade före tvisten, vilket är särskilt viktigt i familjeärenden där barn är inblandade.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sitt kommande meddelande om genomförandet av direktiv 2008/52/EG också granska de områden där medlemsstaterna har valt att utöka åtgärderna i direktivet mer än vad som ursprungligen avsågs.

16.

Europaparlamentet framhåller de konsumentvänliga inslagen i alternativa tvistlösningssystem, som erbjuder en skräddarsydd praktisk lösning. Parlamentet efterlyser i det sammanhanget att kommissionen så snart som möjligt lägger fram ett lagförslag om alternativ tvistlösning.

17.

Europaparlamentet konstaterar att lösningar som är resultatet av medling och har utarbetats av parterna inte hade kunnat tillhandahållas av en domstol eller en jury. Parlamentet anser därför att medling med större sannolikhet leder till resultat som alla parter kan godta eller vinner på. Parlamentet noterar att följden är att det är mer troligt att sådana överenskommelser accepteras och att efterlevnaden av frammedlade avtal vanligen är hög.

18.

Europaparlamentet anser att det behövs större kunskap om och förståelse för medling och efterlyser ytterligare åtgärder i fråga om utbildning, ökad medvetenhet om medling, ökad användning av medling från företagens sida samt inträdeskrav för medlaryrket.

19.

Europaparlamentet anser att de nationella myndigheterna bör uppmanas att utarbeta program som syftar till att främja kunskap om alternativ tvistlösning. Dessa bör behandla de främsta fördelarna med medling: kostnaden, andelen lösta ärenden och tidseffektiviteten, och rikta sig till advokater, notarier och företag, i synnerhet små och medelstora företag, samt akademiker.

20.

Europaparlamentet är medvetet om vikten av att fastställa gemensamma standarder för tillträde till medlaryrket, i syfte att verka för högre kvalitet på medlingsarbetet och höga standarder för yrkesutbildning och ackreditering i unionen.

21.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas parlament.

22.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 51/21

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 2 februari 2011”Råvaror och marknader för basprodukter: att möta utmaningarna” (KOM(2011)0025),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 4 november 2008”Råvaruinitiativet – att uppfylla våra kritiska behov av tillväxt och arbetstillfällen i Europa” (KOM(2008)0699),

—

med beaktande av rapporten “Critical Raw Materials for the EU” från undergruppen till arbetsgruppen för råvaruförsörjning vid generaldirektoratet för näringsliv vid kommissionen (1),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010”Europa 2020: En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (KOM(2010)2020),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 januari 2011”Ett resurseffektivt Europa – flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin” (KOM(2011)0021),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 8 mars 2011”Färdplan för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050” (KOM(2011)0112/4),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 28 oktober 2010”En integrerad industripolitik för en globaliserad tid: Med konkurrenskraft och hållbar utveckling i centrum” (KOM(2010)0614),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 6 november 2010”Flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin: Innovationsunionen” (KOM(2010)0546),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 9 november 2010”Handel, tillväxt och världspolitik: Handelspolitiken – en hörnsten i Europa 2020-strategin” (KOM(2010)0612),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 mars 2011 om industripolitik för en globaliserad tid (2),

—

med beaktande av sin lagstiftningsresolution av den 3 februari 2011 om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 juni 2010 om EU 2020 (4),

—

med beaktande av riktlinjerna om utvinning av mineraler som inte är energitillgångar och om Natura 2000 från generaldirektoratet för miljö vid kommissionen (5),

—

med beaktande av det arbetsdokument som åtföljer kommissionens meddelande av den 4 november 2008”Råvaruinitiativet – att uppfylla våra kritiska behov av tillväxt och arbetstillfällen i Europa” (KOM(2008)0699) (SEK(2008)2741),

—

med beaktande av årsrapporten för råvarupolitiken 2009 från generaldirektoratet för handel vid kommissionen (6),

—

med beaktande av studien om sambandet mellan miljö och konkurrenskraft från generaldirektoratet för miljö vid kommissionen (7),

—

med beaktande av kommissionens grönbok av den 10 november 2010”EU:s utvecklingspolitik till stöd för en socialt integrerande tillväxt och en hållbar utveckling: Att göra EU:s utvecklingspolitik effektivare” (KOM(2010)0629),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 10 november 2010 om konsolidering av förbindelserna mellan EU och Afrika (KOM(2010)0634),

—

med beaktande av kommissionens kommande meddelande om handel och utveckling,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 15 september 2009”En konsekvent politik för utveckling – Att upprätta den politiska ramen för en gemensam strategi på EU-nivå” (KOM(2009)0458),

—

med beaktande av sin resolution av den 18 maj 2010 om en konsekvent politik för utveckling och en komplettering av det offentliga utvecklingsbiståndet med icke-offentligt bistånd (ODA+) (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 november 2010 om företagens sociala ansvar och miljöansvar vid internationella handelsavtal (9),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 10 mars 2011 om att hantera råvaruproblemen och utmaningarna på råvarumarknaderna,

—

med beaktande av artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (Lissabonfördraget), där det bekräftas att EU ska ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet vid genomförande av politik som kan påverka utvecklingsländerna,

—

med beaktande av de nuvarande förhandlingarna inom Doharundan,

—

med beaktande av 2007 års gemensamma strategi för EU och Afrika och Tripoliförklaringen från det tredje toppmötet Afrika–EU som ägde rum den 29-30 november 2010,

—

med beaktande av det nuvarande WTO-ärendet om nio råvaror som tagits upp på begäran av EU, Förenta staterna och Mexiko mot Kina,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och yttrandena från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, utskottet för internationell handel, utskottet för utveckling och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling (A7-0288/2011), och av följande skäl:

A.

EU behöver en stark industriell bas, som är starkt avhängig av en tillräcklig råvaruförsörjning allteftersom den blir grön, så att EU kan utvecklas till en utsläppssnål ekonomi och upprätthålla sin konkurrenskraft.

B.

Den krångliga administrativa handläggningen och avsaknaden av samordning mellan myndigheterna kan leda till handläggningstider på flera år vid tillståndsgivning för utvinning av mineraltillgångar. Dessa tidsperioder är överdrivet långa, ökar investeringskostnaderna och utestänger de små och medelstora företagen från marknaden.

C.

Efterfrågan på råvaror har stadigt ökat runtom i världen, särskilt på högteknologiska metaller.

D.

EU-medlemsstaterna, Australien och Förenta staterna har potential att utveckla sin egen resursutvinning av råvaror av avgörande betydelse, basmetaller och sällsynta jordartsmetaller.

E.

Utvecklingen av ny teknik kommer att fortsätta att öka efterfrågan på resurser av avgörande betydelse för dessa industriers utveckling.

F.

Den internationella tillgången begränsas delvis av exportkvoter, och priserna når rekordhöga nivåer.

G.

Inom tillverkningsindustrin står råvarukostnaderna för en betydligt högre andel av den totala produktionskostnaden än vad lönekostnaderna för arbetskraften gör. Råvarukostnaderna ökar inom alla sektorer, och den tendensen förväntas inte vända, åtminstone inte på medellång sikt.

H.

Marknader gynnas av rättvisa konkurrensvillkor.

I.

Ökad konkurrens om råvaror kan förvärra de internationella förbindelserna och leda till konflikter om resurser.

J.

Dessa utmaningar kan vara en möjlighet för nya innovativa partnerskap för samarbete som gynnar både EU och tredjeländer.

K.

I många utvecklingsländer har inte gruvdriften skett på ett sätt som gynnar befolkningen på grund av odemokratiska regimer, bedrägeri, korruption eller väpnade konflikter.

L.

Kommissionens föreslagna åtgärder för att öka resurseffektiviteten och återvinningen begränsas främst till en analys av möjliga handlingslinjer i stället för konkreta åtgärder, och är därför otillräckliga för att uppnå de angivna målen.

M.

Kommissionen förklarar att genomförandet och tillämpningen av den befintliga avfallslagstiftningen måste förbättras för att man ska åstadkomma ett mer resurseffektivt Europa.

N.

En ökad återvinning av värdefulla råvaror, särskilt sällsynta jordartsmetaller, kräver en intensiv demontering.

O.

För att återvinningen ska vara lönsam krävs en tillförlitlig och effektiv klassificerings- och sorteringsteknik, eftersom värdet på det material som återvinns beror på renheten hos varje del.

P.

Ökad effektivitet och återvinning leder till hållbarhet, konkurrenskraft och försörjningstrygghet.

Q.

Arbetsproduktiviteten har utvecklats mycket snabbare än resursproduktiviteten under de senaste årtiondena. Arbetskostnaden uppskattas stå för mindre än 20 procent av en produkt medan resurskostnaderna utgör 40 procent. Det behövs därför snabba åtgärder för att förbättra resurseffektiviteten.

R.

Det är nödvändigt att vidta beslutsamma åtgärder i tid för att genomföra en effektiv strategi och åstadkomma resultat när det gäller EU:s råvaruinitiativ.

1.

Europaparlamentet anser att Europa står inför både utmaningar och stora möjligheter när det gäller råvaror och understryker att EU, nu när efterfrågan på råvaror ökar globalt, har chansen att dra fördel genom att stärka råvaruförsörjningen och råvarueffektiviteten samtidigt som man tillgodoser behoven inom EU:s industrier och råvarusektorn. Parlamentet betonar att en rättvis tillgång till råvaror och stabila och förutsägbara råvarupriser är av central betydelse för att bevara den europeiska industrin och dess utvecklingsmöjligheter och konkurrenskraft. Restriktioner på tillgången till och försörjningen med framför allt råvaror av avgörande betydelse, liksom hög prisvolatilitet, kan stå i vägen för EU-industrins konkurrenskraft, miljöeffektivitet och innovationsutsikter, särskilt för små och medelstora företag. Parlamentet ser positivt på att kommissionen 2008 var först med att ta upp frågan om en råvarupolitik i och med sitt råvaruinitiativ och uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att satsa på ett snabbt genomförande av råvaruinitiativet. Resurspolitiken och resursdiplomatin är av stor betydelse för EU, inte bara för industripolitiken och den internationella handeln, utan även som en övergripande fråga som berör olika områden av inrikes-, utrikes- och säkerhetspolitiken. Parlamentet ber kommissionen att ägna lika mycket uppmärksamhet åt denna fråga som åt energifrågan, och ser den även som en uppgift för Europeiska utrikestjänsten.

2.

Europaparlamentet anser att ansvaret för en konsekvent och effektiv EU-diplomati måste åligga Europeiska utrikestjänsten och berörda tjänsteavdelningar inom kommissionen, särskilt GD Handel i handelsfrågor, i nära samordning med rådet och parlamentet. Parlamentet anser dessutom att den strategiska betydelsen av råvaror bör återspeglas i Europeiska utrikestjänstens organisation och de relevanta EU-delegationernas personal. Parlamentet betonar vikten av att samordna EU:s och medlemsstaternas utrikespolitik på råvaruområdet.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga tillbörlig fokus på marknaderna för basprodukter och råvaruinitiativet var för sig, eftersom de båda områdena skiljer sig till sin karaktär och det krävs specifika åtgärder för att ta itu med de skilda problemen. Parlamentet framhåller att finans- och råvarumarknaderna i dag är mer sammanlänkade än någonsin tidigare och att prisvolatiliteten förvärras av spekulation. En välfungerande råvarumarknad skulle ge nödvändiga incitament till företagen att öka resurseffektiviteten, återvinningen och investeringarna i FoU-verksamheter för ersättning. Parlamentet uppmuntrar därför kommissionen till att främja en välfungerande råvarumarknad genom att till exempel påbörja översynen av direktivet om marknader för finansiella instrument så att man kan skapa en mer överblickbar handel. Parlamentet betonar att råvaruinitiativets tre pelare kompletterar varandra för att lösa råvaruproblematiken och säkra råvaruförsörjningen i EU. Parlamentet uppmanar kommissionen att genomföra råvarustrategin på ett välavvägt och konsekvent sätt, särskilt i förhållande till annan viktig EU-politik, i synnerhet inom industri-, forsknings-, miljö- och transportpolitiken samt Europa 2020-strategin. Parlamentet konstaterar i detta sammanhang särskilt den viktiga roll som en stark innovations- och industripolitik spelar.

4.

Europaparlamentet är positivt till kommissionens arbete med att identifiera råvaror av avgörande betydelse, varav alla är viktiga högteknologiska metaller som måste beaktas i efterföljande åtgärder. Parlamentet uppmanar kommissionen

Parlamentet påminner om att inom råvaror och i synnerhet råvaror av avgörande betydelse varierar de olika ämnenas betydelse, liksom deras tillgänglighet, användning, behov av bearbetning och följaktligen prissättning i de olika skedena av leveranskedjan, vilket bör beaktas i analysen. Parlamentet påpekar dessutom att det inom logistiken finns olika mönster för råvaruflöden på den gemensamma marknaden.

5.

Europaparlamentet konstaterar att alla råvarumarknader inte uppför sig på samma sätt och att särskilt råvarumarknaderna inom jordbrukssektorn är beroende av starka säsongsrelaterade villkor och klimatförhållanden, vilket innebär att de fordrar speciell uppmärksamhet.

6.

Därför uppmanar Europaparlamentet kommissionen att genomföra en undersökning om europeisk import av råvaror som inte förtecknas som väsentliga (t.ex. litium, hafnium och nickel) men som ändå är strategiska för EU-industrins behov och för framställningen av högförädlade konsumtionsvaror. Denna undersökning bör även bedöma hur beroende våra industrier är av dessa råvaror samt åtgärder för att trygga försörjningen med dem samt vad utvinningen av dem kostar miljön och vilka alternativ det kan finnas att tillgå.

7.

Europaparlamentet gläder sig åt att ett brett utbud av råvaror, såsom naturgummi, trä och aggregat ingår i kommissionens meddelande. Parlamentet uppmanar kommissionen att genomföra analyser av tillgången och den potentiella efterfrågan på dessa råvaror och utifrån det, vid behov, vidta lämpliga åtgärder. Detta betänkande inriktar sig på strategiska råvaror och råvaror av avgörande betydelse.

8.

Europaparlamentet understryker att en effektiv styrning av råvarupolitiken är en förutsättning för en effektiv råvarustrategi. Parlamentet konstaterar att en effektiv strategi måste inbegripa en kontinuerlig dialog med berörda intressenter. Parlamentet betonar hur viktigt det är med nära samordning och tillhandahållande av information inom kommissionen och parlamentet och mellan medlemsstaterna. Parlamentet rekommenderar att det under 2011 inrättas en högnivåarbetsgrupp för råvaror, som det har gjorts i Frankrike och Förenta staterna, där kommissionens berörda generaldirektorat, det gemensamma forskningscentrumet, Europeiska miljöbyrån och Europeiska utrikestjänsten ingår, för att utarbeta, övervaka och se över strategier, däribland partnerskapsavtal, i syfte att skapa strategisk enhetlighet och främja ett inrättande av ett system för tidig varning, bland annat för snedvridning av marknaden och resursbaserade konflikter, som kompletteras av en övervakningsgrupp. Parlamentet uppmanar kommissionen att upprätta en långsiktig färdplan för den europeiska råvarupolitiken fram till 2050, där man kartlägger framtida tendenser samt risker och möjligheter inom råvarusektorn och sektorn för råvaror av avgörande betydelse, och som skulle kunna hjälpa EU-industrierna och universitets- och forskningsinstitutionerna att bedriva en långsiktig planerings- och investeringsverksamhet. Kommissionen uppmanas dessutom att stödja medlemsstaterna att utarbeta egna råvarustrategier och att verka för samordning och utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna, även om den externa dimensionen. Parlamentet föreslår att det kommande meddelandet om energifrågans externa dimension skulle kunna tjäna som mall.

9.

Europaparlamentet insisterar på att det fortlöpande ska underrättas om utvecklingen av råvaror som inte är energitillgångar inom ramen för råvaruinitiativet och om uppfyllandet av initiativets mål via en årlig framstegsrapport, där man även fokuserar på samstämdhet mellan handels-, utvecklings- och miljöpolitiken och sociala konsekvenser, liksom uppgifter om råvaror av avgörande betydelse.

10.

Europaparlamentet konstaterar att de utmaningar som förknippas med råvaror också ska ses som en möjlighet att gjuta nytt liv i EU:s industriella bas, tekniska kapacitet och kunnande och öka konkurrenskraften med hjälp av en ambitiös industriell innovationsstrategi. Trots den betydelse som en effektiv handelspolitik och användningen av egna resurser har kommer en god förvaltning av råvaror och en ökad effektivitet, återanvändning och energieffektiv återvinning, minskad resursanvändning, även genom förbättrade normer för produktkvalitet och där det är lämpligt principen att använda saker längre samt tillämpningen av grön teknik att vara en förutsättning för att åstadkomma konkurrenskraft, hållbarhet och en tryggad försörjning på medellång och lång sikt. Alla initiativ i detta avseende bör grunda sig på ordentliga konsekvensanalyser som fokuserar på potentiella konsekvenser för miljö, samhälle och konkurrenskraft. Parlamentet betonar vikten av en konsekvent tillämpning av den rättsligt bindande europeiska avfallshierarkin i enlighet med ramdirektivet om avfall, där förebyggande, återanvändning och återvinning prioriteras följt av tillvaratagande och bortskaffande. Parlamentet anser att social innovation, förändrad livsstil och nya begrepp såsom eko-leasing, kemisk leasing och delning bör stödjas av kommissionen.

11.

Europaparlamentet noterar att lägre konsumtionsnivåer, förebyggande av avfallsgenerering samt återanvändning är viktiga komponenter i omställningen till en resurseffektiv ekonomi.

12.

Europaparlamentet föreslår att kommissionen gör en omfattande utredning av ekonomiska leasing-modeller som alternativ till ägande av varor samt hur dessa modeller påverkar materialanvändningen och tillvaratagandet av material. Parlamentet betonar att medvetenhet är den stora utmaningen i sammanhanget.

13.

Europaparlamentet betonar behovet av att arbeta för att den ekonomiska tillväxten ska kunna frikopplas från ökad resursanvändning, som även kommer att hjälpa till att minska relativt importberoende. Parlamentet konstaterar betydelsen av att förankra råvarustrategin även i ett större sammanhang mot bakgrund av klimatförändringarna och gläds därför åt kommissionens plan att lansera ett flaggskeppsinitiativ om resurseffektivitet. Parlamentet uppmanar kommissionen att kartlägga hinder för ökad resursproduktivitet (däribland tekniska hinder, kostnader osv.) och att på medellång och lång sikt införa och bedöma mål om ökad resurseffektivitet som återspeglar behovet av att minska EU:s importberoende av råvaror, eftersom EU har världens högsta råvaruimport per capita. För att framstegen ska kunna utvärderas objektivt och man ska kunna göra jämförelser med andra länder uppmanas kommissionen att ta fram en tillförlitligare metod för att mäta hur effektiv resursanvändningen är, där hänsyn tas till Eurostats arbete på detta område, liksom resultaten från en undersökning som Europaparlamentet nyligen låtit göra i ämnet.

14.

Europaparlamentet välkomnar utvecklingen av instrument och indikatorer, t.ex. TEEB (ekosystemens och den biologiska mångfaldens ekonomi). Parlamentet uppmanar starkt kommissionen att främja och stimulera utvecklingen och användningen av sådana instrument.

15.

Europaparlamentet anser inte att det räcker med en skatt på mineralresurser för att öka resurseffektiviteten och uppmanar därför kommissionen att beställa en undersökning av effekterna av en skatt på vatten- och markanvändning, med särskild tonvikt på eventuella oavsiktliga återverkningar på ekonomiska verksamheter och produktionen av förnybar energi i EU.

16.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att starkt överväga att på grundval av en noggrann konsekvensanalys utöka ekodesignstrategin till råvaror, undersöka möjligheten att införa nya instrument, arbeta tillsammans med standardiseringsorgan, undersöka möjligheten med ett så kallat top runner-program för produkters resurseffektivitet och att förbättra rådgivningen om resurseffektivitet – särskilt för små och medelstora företag – till exempel genom att förstärka sådana program i genomförandeorganet för konkurrenskraft och innovation. Parlamentet uppmanar kommissionen att stödja små och medelstora företag på detta område, genom att främja utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna, bereda tillgång till relevanta forskningsresultat inom det sjunde ramprogrammet för forskning och framtida EU-forskningsprogram. Parlamentet uppmanar företagen att utnyttja antingen EU:s miljölednings- och miljörevisionsordning (EMAS) eller ISO-standarder. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att använda sig av offentlig upphandling för att öka antalet resurseffektiva produkter och produkter som använder sekundära råvaror samt garantera en säker och transparent återvinning av uttjänta produkter. När det gäller återvinning konstaterar parlamentet att kvalitet är lika viktigt som kvantitet. Parlamentet betonar därför betydelsen av återvinningsvänlig produktutformning. Parlamentet betonar vikten av att inkludera resursanvändning i produktinformation och miljömärkning för att ge konsumenterna större inflytande. Parlamentet uppmanar europeiska standardiseringsorgan att låta resurseffektivitet ingå i samband med fastställande av standarder.

17.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka hur direktivet om ekodesign, direktivet om uttjänta fordon, direktivet om elektriskt och elektroniskt avfall samt direktivet om batteriavfall kan ändras för att öka återvinningen, inte bara i allmänhet utan även av värdefulla råvaror, inbegripet sällsynta jordartsmetaller, t.ex. genom mer specifika krav på demontering, och föreslå ändringar av dessa rättsakter.

18.

Europaparlamentet konstaterar att återvinning och återanvändning kan bidra till minskade växthusgaser eftersom användningen av råvaror ger upphov till stora utsläpp av växthusgaser. Parlamentet noterar även den höga återvinningsgraden för vissa sektorer som omfattas av återvinningslagstiftning. Parlamentet uppmanar kommissionen att hitta sätt att ytterligare öka återvinningen i viktiga sektorer genom att bland annat förbättra regelverket för kretsloppsekonomin. Parlamentet betonar behovet av att investera i återvinning av råvaror, särskilt sällsynta jordartsmetaller, och uppmanar kommissionen att genomföra en grundlig analys av EU:s materialflöde som bygger på hela livscykeln för råvaror (från gruva till avfall), sektorsvis och i syfte att bedöma och föreslå kostnadseffektiva sätt att öka råvaruåtervinningen samtidigt som man tar hänsyn till miljöeffekterna. Kommissionen uppmanas att harmonisera EU-lagstiftningen och minimistandarder för återvinning för att öka samstämdheten. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att den befintliga lagstiftningen genomförs korrekt och uppmanar dessutom medlemsstaternas branschorganisationer att aktivt främja återvinning bland sina medlemmar och underlätta samarbetet med forskningsinstitutioner och andra sektorer. Parlamentet konstaterar vikten av att frikoppla mängden producerat avfall från tillverkningsindustrins tillväxt.

19.

Europaparlamentet konstaterar hur viktigt det är att skapa industriella synergier inom återvinning och att hjälpa företag att förstå hur deras avfalls- och biprodukter kan bli resurser för andra. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja sådana åtgärder som vidtagits av Storbritannien genom dess ”National Industrial Symbiosis Programme”.

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen

21.

Europaparlamentet anser att det finns ett akut behov av mer information om ”urban mining” och uppmanar därför kommissionen att bedöma möjligheterna för detta, men även de eventuella begränsningarna.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en återvinningsstrategi där tillvaratagandet sker så nära avfallskällan så möjligt. Häri ingår även rening av avloppsvatten, eftersom detta skulle möjliggöra tillvaratagande av råvaror i högre koncentrationer, förhindra att råvarorna blir omöjliga att tillvarata, minska negativ miljöpåverkan och eventuellt också vara mer energieffektivt.

23.

Europaparlamentet uppmanar vidare kommissionen att lägga fram ett förslag om ändring av direktivet om deponering av avfall (10) och att utveckla och utvidga de mål som anges i artikel 5.2 i det direktivet. Parlamentet anser vidare att minskningsmålet genom förbudet mot deponering av biologiskt nedbrytbart kommunalt avfall i enlighet med ramdirektivet om avfall från och med 2020 bör utsträckas till att gälla allt biologiskt nedbrytbart avfall, och minskningsmålet bör fastställas till 5 procent.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja partnerskap för återvinning med utvecklingsländer. Kommissionen uppmanas även att stödja pilotprojekt såsom områden utan avfall (zero waste zones).

25.

Europaparlamentet ber kommissionen att utvärdera hur Europeiska investeringsbanken (EIB) kan hjälpa till att minska de ekonomiska riskerna med investeringar i återvinningsanläggningar med banbrytande teknik och andra återvinningsinitiativ.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja forskning och utveckling när det gäller ekonomiska incitament för återvinning, däribland återvinning av sällsynta jordartsmetaller, där man även tittar på konsekvensanalyser. Parlamentet uppmanar även kommissionen att undersöka hur marknader för återvunnet material kan främjas med bland annat certifikat för återvunnet material och krav på eko-design samt att garantera att sammanhållningspolitik och -budget också utnyttjas i syfte att främja resurseffektivitet och återvinning.

27.

Europaparlamentet betonar behovet av att bekämpa olagliga transporter av återvinningsbart material och avfall som innehåller användbara råvaror, särskilt elektroniskt avfall som omfattas av direktivet om elektriskt och elektroniskt avfall (direktiv 2002/96/EG), genom att förbättra och förstärka tillämpningen av lagstiftningen och uppmanar medlemsstaterna att skyndsamt ta itu med denna uppgift. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka hur ett bättre utnyttjande av producentansvaret kan stödja detta mål. Parlamentet framhåller behovet av att inrätta ett globalt certifieringssystem för återvinningsanläggningar. Det är viktigt att tulltjänstemän på nationell nivå samarbetar med varandra. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka huruvida det behövs en gemensam mekanism för att informera myndigheter om olagliga transporter. Kommissionen uppmanas även att studera olagliga avfallsflöden och att regelbundet rapportera om framsteg i bekämpandet av olaglig avfallsexport. Parlamentet uppmanar kommissionen att arbeta för en effektiv åtskillnad mellan nya och begagnade varor i tulldeklarationer genom att ta upp denna fråga i genomförandebestämmelserna för den uppdaterade gemenskapstullkodexen.

28.

I detta sammanhang uppmanar Europaparlamentet även kommissionen att, när den tillåts, stödja EU:s handelspartner att anta lämpliga lagar och genomföra adekvata kontrollåtgärder för att förhindra olaglig import av allt slags avfall på sitt territorium, och att aktivt bekämpa den korruption som ofta möjliggör just sådan olaglig import.

29.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till vissa medlemsstaters kritik av rådets förordning om kriterier för fastställande av när vissa typer av metallskrot upphör att vara avfall enligt direktiv 2008/98/EG, och ber kommissionen att skärpa kraven på produktkvalitet och förbättra möjligheterna att kontrollera och säkerställa att skrot som deklarerats som skrot som upphört att vara avfall håller nödvändig kvalitet.

30.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fastställa prioriteringar för forskning och innovation när det gäller hållbara prospekterings- och produktionsmetoder, produkters livscykel och återvinning (”från vagga till vagga”), ersättning och resurseffektivitet eftersom detta även skulle kunna minska EU:s beroende av import från leverantörer i monopolställning. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta itu med aktuella utmaningar i fråga om återvinning inom ramprogrammen och betonar att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt återvinningsstrategier för tungmetaller och råvaror av avgörande betydelse, exempelvis sällsynta jordartsmetaller. Kommissionen uppmanas även att knyta tydliga mål till medel som anslås till forskning om råvaror såsom sällsynta jordartsmetaller, till exempel det japanska målet att minska förbrukningen av sällsynta jordartsmetaller med en tredjedel. Parlamentet uppmanar vidare kommissionen att införliva erfarenheter från tredjeländer som redan har uppnått höga insamlingsnivåer, exempelvis Norge, där omkring 80 procent av elektronikavfallet samlas in, och att fastställa egna adekvata insamlingsmål. Parlamentet betonar betydelsen av offentlig-privata partnerskap på detta område för att engagera industrin, den akademiska världen och myndigheterna. Parlamentet är medvetet om de värdefulla tjänster som sådana institutioner även tillhandahåller till små och medelstora företag. Parlamentet vidhåller vikten av ett europeiskt innovationspartnerskap för strategiska råvaror för att främja utvecklingen av resurseffektivitet, viktig teknik, en tryggad försörjning och den inhemska råvarusektorn, och uppmanar kommissionen att initiera ett sådant partnerskap under 2011.

31.

Europaparlamentet beklagar att ersättning och återanvändning inte behandlas i tillräcklig utsträckning i meddelandet. Parlamentet påminner om att ersättning, särskilt för råvaror av avgörande betydelse och sällsynta jordartsmetaller, är mycket viktig och kan erbjuda effektiva lösningar för att hantera försörjnings- och miljörisker när det är möjligt. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att intensifiera sitt arbete på detta område genom att utnyttja forsknings- och innovationsmedel genom ett eventuellt utarbetande av ett FoU-program för ersättning inom nästa ramprogram för forskning, som stöder demonstrationsanläggningar. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att överväga att fastställa ersättningsmål samtidigt som de beaktar relevanta konsekvensanalyser. Parlamentet uppmanar kommissionen att till fullo utnyttja den kompetens som finns inom EU på området sällsynta jordartsmetaller.

32.

Europaparlamentet efterlyser icke skatterelaterade åtgärder för att stödja inhemska råvarusektorer att locka investeringar. Parlamentet välkomnar därför samarbete mellan nationella geologiska undersökningar. Parlamentet efterlyser ett ökat samarbete mellan dem och uppmuntrar till användningen av gemensamma standarder och rutiner som skulle underlätta utbytet och utnyttjandet av tillgängliga geologiska uppgifter. Parlamentet välkomnar offentliggörandet av en europeisk årsbok om råvaror (European Raw Materials Yearbook) och betonar att uppgifter om sekundära råvaror och om användbart material som utvunnits ur kommunalt avfall (urban mining) bör ingå. Parlamentet uppmanar kommissionen att bedöma huruvida det behövs en geologisk tjänst på EU-nivå som samlar det arbete som görs i nationella undersökningar och det arbete som internationella partner utför. Parlamentet ger sitt stöd till kommissionens arbete för att förbättra EU:s geologiska kunskapsbas och uppmanar kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna utarbeta en digital karta över unionens resurser.

33.

Europaparlamentet noterar vikten av och tillgången på inhemska råvaror i Europa och uppmanar därför

Parlamentet betonar att tjänsteleverantörer i föregående led har stor betydelse för den inhemska utvinningen. Parlamentet betonar hur viktigt det är för en hållbar utvinning i EU att man stimulerar regionala eller nationella råvarukluster som sammanför industri, geologiska tjänster, leverantörer i föregående led, tillverkare av utrustning, utvinnings- och förädlingsföretag, liksom transportindustrin och arbetsmarknadens parter, även med hjälp av nya gruvdriftsmetoder.

34.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra målen i handlingsplanen för biologisk mångfald till en del av råvarustrategin för att stärka kopplingarna mellan ekonomi och miljö och ta hänsyn till miljöpåverkan från utvinning, produktion, användning och bortskaffande av råvaror. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen att stödja utvecklingen av strategisk markanvändningsplanering i alla medlemsstater för att skapa balans mellan råvaruutvinningen och andra krav som ställs på markanvändningen samt slå vakt om miljön och den biologiska mångfalden.

35.

Europaparlamentet understryker att strängast möjliga arbetsmiljö- och miljöskyddsnormer måste iakttas vid utvinningen så att olyckor kan undvikas och de berörda områdena kan återställas.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt utvecklingen av resursrika områden och att inkludera en omfattande strategi för att förbättra transportinfrastrukturen som sammankopplar resursrika områden i EU med dess industriområden. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att se till att de reviderade riktlinjerna för de transeuropeiska transportnäten uppfyller industrins krav genom att ge smidig tillgång till råvaror.

37.

Europaparlamentet bekräftar att riktlinjerna för Natura 2000 ger en stabil grund enligt vilken utvinning av andra råvaror än energiråvaror måste ske, med hänsyn till subsidiaritetsprincipen. Parlamentet uppmanar kommissionen att regelbundet utvärdera om medlemsstaterna gjort framsteg med att balansera råvaruutvinning och naturskydd. Det är viktigt med förfaranderegler för att åstadkomma goda resultat i tekniskt, socialt, konkurrens- och miljömässigt hänseende. Parlamentet påminner om sin resolution av den 20 januari 2011 om en hållbar EU-politik för de nordligaste regionerna (11) och uppmanar i detta hänseende, i enlighet med försiktighetsprincipen, kommissionen att bedöma möjligheterna till miljömässigt hållbar utvinning i känsliga områden som kan vara värdefulla leverantörer av viktiga råvaror, såsom Arktis, området kring Barents hav och Grönland samt om möjligt utöka befintliga partnerskapsavtal med länderna i dessa regioner.

38.

Europaparlamentet understryker att det behövs mer öppna och förutsägbara ramvillkor om godkännandeförfaranden för att upprätta nya gruvor för utvinning av metaller och mineraler, samtidigt som man inte får kompromissa med miljökraven.

39.

Europaparlamentet konstaterar att de nordeuropeiska länderna och området kring Barents hav har betydande malm-, mineral- och skogstillgångar. Parlamentet anser att norra Europa på ett betydande sätt kan bidra till att tillgodose företagens råvarubehov i övriga EU och därmed minska EU:s importberoende. Det finns ett tydligt behov av att öka kunskapen om norra Europas potential i den pågående råvarudebatten.

40.

Europaparlamentet betonar vikten av forskning, utveckling och innovation för att bemöta nya utmaningar. FoU och innovation bidrar till utvecklingen av innovativ teknik och hållbara metoder för gruvdrift, förädling, malmutvinning och återvinning, så att man ytterligare kan minska det ekologiska fotavtrycket och eventuella negativa sociala effekter.

41.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta åtgärder som ger incitament att eventuellt återuppta verksamheten vid vissa gruvor inom ramen för en hållbar gruvdrift, vilket skulle kunna bidra till att minska risken för att EU:s industri ska drabbas av råvarubrist.

42.

Europaparlamentet betonar vikten av kompetens och utbildning och av den roll som geologer, ingenjörer, gruvarbetare och annan personal spelar samt uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inleda en nära dialog med arbetsmarknadens parter, den akademiska världen och näringslivet i detta avseende. Parlamentet uppmanar kommissionen att senast 2012 fastställa behovet av och tillgången till utbildad personal för forskning och utveckling, utvinning, förädling, behandling och återvinning av råvaror och att delge parlamentet resultaten. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas även att i samarbete med näringslivet och den akademiska världen stödja utbildning om råvaror genom att inrätta särskilda universitetsprogram och stipendier. Parlamentet stöder i detta hänseende även utbytesprogram på detta område, t.ex. Erasmus mundus mineral- och miljöprogram.

43.

Europaparlamentet ser positivt på förslaget om EU-diplomati i fråga om råvaror och sällsynta jordartsmetaller, som syftar till att upprätta en internationell regleringsplattform som säkrar tillgång till och försörjning med råvaror, särskilt råvaror av avgörande betydelse, garanterar öppna globala marknader och främjar internationellt samarbete inom hållbar utvinning av råvaror och en effektiv resursanvändning som bygger på ömsesidiga intressen. Parlamentet understryker i detta sammanhang behovet av att inleda en kraftfull dialog inom råvarudiplomatin mellan industriländer, länder som håller på att industrialiseras och resursrika utvecklingsländer, också för att främja mänskliga rättigheter, goda styrelseformer och regional stabilitet samt förebygga risken för konflikter om resurser.

44.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att befintlig EU-lagstiftning tillämpas striktast möjligt, att inkludera säkerhetsnormer för guldutvinning bland åtgärderna i flaggskeppsinitiativet ”innovationsunionen” samt att lägga till en specifik punkt på dagordningen om guldutvinning för FN:s miljöprograms (Unep) internationella panel för hållbar resursförvaltning. Denna punkt ska inbegripa säkerhetsaspekter, innovation, hantering av kemikalier, illegal gruvdrift och småskalig gruvdrift i syfte att ta fram en långsiktig och hållbar lösning som gör det möjligt att på ett hållbart sätt framställa eller importera guld för användning i EU. Parlamentet uppmanar kommissionen att överväga en översyn av Berlin II-riktlinjerna för småskalig och hantverksmässig gruvdrift.

45.

Europarlamentet påpekar att hantverksmässig och småskalig gruvdrift kan spela en viktig roll på lokal nivå, skapa sysselsättning och stödja utvecklingsmålen när den är officiellt erkänd, reglerad och stödd. Parlamentet beklagar den relativa bristen på kunskap och analytiska verktyg på detta område och understryker behovet av att öka den hantverksmässiga och småskaliga gruvdriftens synlighet, att underlätta effektivare utformning och genomförande av politik på detta område samt att övervaka hjälpinsatser för att motverka fattigdomsfällor och konflikter såsom barnarbete, osäkra arbetsvillkor och tvångsarbete, vilka ofta förekommer vid hantverksmässig gruvdrift och konflikter förknippade med småskalig gruvdrift. Parlamentet uppmanar även EU och dess medlemsstater att stödja utvecklingsländer på både nationell och lokal nivå genom att tillhandahålla expertkunskaper om hållbara gruvmetoder, ökad resurseffektivitet samt återanvändning och återvinning.

46.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bedöma huruvida det behövs en lagringsmekanism för råvaror av avgörande betydelse, i synnerhet sällsynta jordartsmetaller, som skulle kunna garantera EU:s företag tillgång till strategiska råvaror som används inom miljövänlig och högteknologisk industri samt inom försvarsindustrin och hälsoindustrin och skydda företagen mot monopol och prisstegring. Parlamentet betonar att EU:s uppgift i ett eventuellt lagringsprogram bör vara begränsad till att tillhandahålla den rättsliga ramen och tillsynen.

47.

Europaparlamentet noterar de tilltagande handelsrestriktionerna och konkurrenssnedvridningarna i handeln med råvaror. Parlamentet uppmanar kommissionen att på regional, multilateral och bilateral nivå konsekvent övervaka och ta itu med frågan om export- och importrestriktioner. Åtgärder som snedvrider handeln med industriella råvaror, särskilt råvaror av avgörande betydelse, måste undersökas fullständigt och skulle kunna leda till ytterligare rättsliga åtgärder inom ramen för WTO. Parlamentet uppmanar WTO att noggrant övervaka effekten av import- och exportrestriktioner och stöder i detta hänseende upprättandet inom WTO av ett övervakningsverktyg avseende tariffära och icke-tariffära hinder för handel med råvaror och sällsynta jordartsmetaller samt inrättandet inom G20 av ett organ för stabilitet på området råvaror och sällsynta jordartsmetaller (”Raw Materials and Rare Earths Stability Board”). Parlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja alla sina internationella nätverk, inbegripet utrikestjänsten, för att förbättra förbindelserna med de länder och regioner som tillhandahåller råvaror och råvaror av avgörande betydelse och på så sätt underlätta den internationella handeln med råvaror, i synnerhet råvaror av avgörande betydelse. Parlamentet ser positivt på EU:s satsning på en aktiv råvarudiplomati som inbegriper olika utrikes-, handels-, miljö- och utvecklingspolitiska strategier och som främjar och stärker demokratiska principer, mänskliga rättigheter, regional stabilitet, insyn och hållbar utveckling. Parlamentet anser att konkreta prioriterade åtgärder och en omfattande strategi för en hållbar försörjning med sällsynta jordartsmetaller snarast måste utarbetas. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra europeiska aktörer med intressen i sällsynta jordartsmetaller delaktiga i utarbetandet av sådana åtgärder.

48.

Europaparlamentet bekräftar att utvecklingsländernas regeringar och parlament har en legitim rätt att föra sin politik och reglera om utländska investeringar i det allmännas intresse, i samråd med det civila samhället, på ett sådant sätt att dessa investeringar gynnar den lokala ekonomin, skapar inhemskt mervärde och främjar utveckling. Parlamentet understryker att EU:s råvarustrategi inte får stå i vägen för dessa rättigheter.

49.

Europaparlamentet välkomnar EU:s insatser för att främja en hållbar råvaruhandel med tredjeländer (t.ex. Flegt).

50.

Europaparlamentet understryker vikten av att fastställa klara regler för samarbete på området för råvaruhandel mellan alla deltagande aktörer (producenter, exportörer, transitländer och importörer).

51.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att garantera samstämdhet mellan utvecklingspolitiken och råvaruinitiativet samt påpekar i detta hänseende att EU:s råvarupolitik måste ta full hänsyn till en hållbar ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna och vara förenlig med det övergripande målet om utrotning av fattigdom i enlighet med artikel 208 i fördraget om EU:s funktionssätt. Parlamentet betonar att ett tydligt stöd till resursrika länders ekonomiska, sociala och miljömässiga utveckling skulle bidra till att bygga upp stabila och demokratiska institutioner, vilket skulle garantera ömsesidiga fördelar för både exporterande och importerande länder. Parlamentet vill därför att klausuler om mänskliga rättigheter och demokratisering ska införas i framtida avtal med råvaruexporterande partnerländer. EU bör även hjälpa utvecklingsländerna att diversifiera sin ekonomi, minska sitt beroende av råvaruexport och höja värdet på sina produkter genom inhemsk produktion och förädling. Parlamentet uppmanar kommissionen att vid framtagandet av de nya instrumenten för yttre åtgärder för perioden efter 2013 ta med åtgärder för att stödja goda styrelseformer och hållbar gruvdrift i programmen för demokratisk och ekonomisk stabilitet i sårbara stater som är råvaruleverantörer.

52.

Europaparlamentet anser att det är företagens ansvar att få fram resurser, men inser att det är svårt för små och medelstora företag att få fram resurser, och ber därför kommissionen att fundera på hur man på ett icke-finansiellt sätt skulle kunna stödja begrepp som exempelvis ett europeiskt ”råvarubolag”. Parlamentet ber kommissionen och medlemsstaterna att noggrant studera det japanska organet Jogmec.

53.

Europaparlamentet uppmanar starkt medlemsstaterna att samarbeta med varandra inom ramen för en europeisk råvarustrategi. Parlamentet vill att denna strategi ska dra nytta av synergieffekter mellan den ekonomiska politiken, gruvpolitiken, industripolitiken och utrikespolitiken och syfta till att säkra försörjningen med strategiskt viktiga ämnen.

54.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera resultatet av WTO-ärendet mot Kina och att vid behov använda sig av WTO-mekanismer i framtiden.

55.

Europaparlamentet konstaterar hur viktiga förbindelserna mellan Afrika och EU är och även Addis Abeba-avtalet från juni 2010. Detta partnerskap måste vila på ömsesidiga intressen. När man främjar hållbar gruvdrift är det viktigt att utbyta bästa metoder för god förvaltning, ökad resurseffektivitet, återanvändning och återvinning, hantering av sten- och bearbetningsavfall från gruvdrift, återställande av gruvområden, hälsa och säkerhet, arbetstagarskydd och avskaffande av barnarbete. Parlamentet påpekar att Afrikanska unionen i sin vision för den afrikanska gruvdriften fastslog att länderna i Afrika hittills inte har kunnat dra nytta av sina konkurrensfördelar när det gäller naturresurser. Därför måste man överväga åtgärder för att se till att inkomsterna från naturresurserna kommer befolkningen i de resursrika länderna till godo.

56.

Europaparlamentet betonar vikten av ett bilateralt samarbete om råvaror, vilket EU och Afrikanska unionen visade i juni 2010, och uppmuntrar till ytterligare insatser inom ramen för den gemensamma handlingsplanen för Afrika–EU för 2011–2013. Parlamentet efterlyser liknande samarbeten med andra länder som är stora producenter av råvaror av avgörande betydelse. Parlamentet föreslår att ett av de konkreta målen för råvarudiplomatin ska vara diversifiering av källor från Sydostasien i riktning mot Latinamerika och Afrika för vissa råvaror som EU är importberoende av.

57.

Europaparlamentet ser positivt på att denna handlingsplan inbegriper utbildning i hur man bäst förhandlar om mineralavtal och främjar vetenskapligt samarbete inom gruvsektorn, liksom goda styrelseformer och öppenhet.

58.

Europaparlamentet beklagar att det inte finns några namn på andra regioner eller länder i meddelandet. Parlamentet anser att alternativa råvarukällor bör undersökas för att motverka EU:s beroende av ett begränsat antal länder. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att främja andra ömsesidigt lönsamma partnerskap med resursrika länder och regioner. EU bör erbjuda triangelpartnerskap för infrastruktur, kunskapsutbyte och resurser. Parlamentet uppmanar EU att hjälpa resursrika utvecklingsländer att utveckla sina geologiska kunskaper och sina kunskaper om gruvdrift och mineralbearbetning, liksom kunskaper i vetenskapliga och juridiska frågor, så att hållbar kapacitetsuppbyggnad kan upprättas, och föreslår i detta sammanhang att det vid geologiska fakulteter inrättas professurer som finansieras gemensamt. Parlamentet uppmanar kommissionen att övervaka internationella avtal som resursrika länder ingår med tredjeländer, som innebär exklusiv tillgång till resurser, samt garantera en rättvis tillgång till dessa resurser och se till att internationella handelslagar fungerar korrekt.

59.

Europaparlamentet är oroat över att man ännu inte fastställt en strategi för dialog och samarbete med Kina och andra internationella nyckelaktörer. Parlamentet betonar behovet av en handels- och teknikdialog med Kina och uppmanar kommissionen att undersöka hur man kan upprätta pilotprojekt om hållbar gruvdrift och mineralbearbetning, ersättning, resurseffektivitet eller återvinning av råvaror av avgörande betydelse med Kina som gynnar båda parter. Parlamentet ger även sitt fulla stöd till liknande bilaterala dialoger i viktiga råvarufrågor med andra viktiga leverantörer såsom de så kallade Briksländerna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika), med tanke på att de både har och använder stora mängder råvaror. Parlamentet uppmanar kommissionen att likaledes behandla råvarufrågan i den europeiska grannskapspolitiken.

60.

Europaparlamentet anser att EU:s råvarustrategi bör återspegla skillnaderna mellan industri- och tillväxtländerna å ena sidan och de minst utvecklade länderna å andra sidan.

61.

Europaparlamentet betonar att frågan om tillgång till råvaror bör integreras successivt i fredsbyggande och konfliktförebyggande åtgärder eftersom ett betydande antal konflikter åter brutit ut i vissa regioner.

62.

Europaparlamentet håller med om att utvecklingspolitiken fyller en funktion för att hjälpa länder att omsätta sina naturrikedomar i en hållbar tillväxt för alla, bland annat genom att förbättra styrningen och öka öppenheten. Parlamentet understryker att utvecklingspolitiken, däribland det allmänna preferenssystemet, inte är något verktyg för råvarudiplomatin men anser att den kan ha en viktig stödfunktion i EU:s råvarupolitik. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att se till att det råder samstämdhet mellan de båda. Parlamentet ser positivt på att det införs direkta garantier för icke-diskriminerande tillgång till råvaror på marknaden i EU:s handelsavtal samt som en förutsättning för medlemskap i WTO. Parlamentet håller dock med om att handelsavtal bör kunna erbjuda den flexibilitet som krävs för att hjälpa utvecklingsländer att skapa kopplingar mellan utvinningsindustrin och den lokala industrin. Parlamentet anser att länders rätt att bestämma över sina egna resurser måste respekteras och uppmanar i detta sammanhang kommissionen att uppväga sitt motstånd mot exportskatter i utvecklingsländerna med en differentierad strategi som tar hänsyn till de olika ländernas situation, så att utvecklingsmålen och utvecklingsländernas industrialisering inte äventyras. Parlamentet betonar att en fri och rättvis handel är viktig för den globala råvarusektorns utveckling och välståndet i alla samhällen. Parlamentet noterar att inkomsterna från råvaror på ett avgörande sätt kan bidra till att de minst utvecklade länderna kan uppfylla millennieutvecklingsmålen.

63.

Europaparlamentet är oroat över att det nyutformade råvaruinitiativet inte hänvisar till det allmänna preferenssystemet eller den särskilda stimulansordningen för hållbar utveckling och gott styre (GSP plus) och inte föreslår några alternativa handelsincitament för främjandet av mänskliga rättigheter, miljöstandarder, för undvikande av barnarbete samt för stöd för inhemska reformer i länder som inte omfattas av dessa ordningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att stödja och främja diversifieringsinitiativ i utvecklingsländernas ekonomier som är mycket beroende av vissa råvaror.

64.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att hjälpa utvecklingsländerna att få bukt med informationsasymmetri i samband med förhandlingar om råvaru- och gruvdriftskontrakt, genom kapacitetsuppbyggnad och att hjälpa till med förhandlingar om tekniköverföring, både på nationell nivå och i de lokala samhällena.

65.

Europaparlamentet framhåller den betydelse som företagens sociala ansvar spelar genom att höga miljö-, social- och arbetsnormer utanför EU respekteras och bästa tillgängliga teknik tillämpas. Parlamentet anser att dessa bör främjas genom relevanta forum såsom G8, G20, WTO, OECD, FN:s konferens för handel och utveckling (Unctad), FN:s miljöprogram (Unep), Uneps internationella panel för hållbar resursförvaltning, de internationella metallstudiegrupperna och andra organ. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang de positiva bidragen från FN:s Global Compact-initiativ. Parlamentet uppmanar dessutom EU:s företag att utarbeta en lämplig uppförandekod för dem som bedriver verksamhet i tredjeländer och att grunda sin verksamhet på OECD:s riktlinjer för multinationella företag och ISO 26000. Kommissionen uppmanas att vidta åtgärder för att se till att europeiska företag som utvinner naturresurser i tredjeländer uppfyller sociala normer samt miljö- och arbetsnormer. Kommissionen uppmanas även att lägga fram ett eget lagstiftningsförslag om landsvis rapportering om konfliktmineraler och att införa rättsligt bindande krav på att utvinningsföretagen ska offentliggöra hur mycket av sina intäkter de betalar för varje projekt och land de investerar i, enligt samma modell som den amerikanska Dodd-Frank-lagen. Parlamentet stöder initiativet för öppenhet i utvinningsindustrin (EITI) och det globala nätverket Publish What You Pay. Parlamentet anser att dessa normer i synnerhet bör tillämpas för projekt som får EU-finansiering, exempelvis från EIB. Parlamentet uppmanar starkt EU att undersöka hur man kan förhindra import av mineraler från illegal handel eller utvinning. Kommissionen ombes att undersöka huruvida fingeravtrycksteknik skulle kunna användas i detta sammanhang och att främja pilotprojekt som bygger på erfarenheterna med ursprungsidentifiering av coltan-mineral. Parlamentet uppmanar EIB att utföra regelbundna analyser av de väntade effekterna av sin utlåning till utvinningsindustrin.

66.

Europaparlamentet är djupt oroat över det stora antalet väldokumenterade fall av europeiska företag som bryter mot miljö- och arbetsnormer och de mänskliga rättigheterna.

67.

Europaparlamentet upprepar att öppenhetsinitiativ i utvinningsindustrin faktiskt är företagsvänliga, att de kan ge rättssäkerhet, hållbara och långsiktiga partnerskap och fungera som garantier mot omförhandlingar eller utvisning. Parlamentet konstaterar att det finns utmaningar som behöver tas itu med och att vissa avtal omfattas av sekretesskrav men ändå bör vara föremål för offentlig granskning. Parlamentet noterar att Ghanas lagförslag om förvaltning av oljeintäkter är ett bra exempel på hur man kan bevara ett visst mått av sekretess och samtidigt garantera parlamentarisk kontroll.

68.

Europaparlamentet anser att de europeiska företagen bör vara juridiskt ansvariga i sina hemländer för överträdelser av mänskliga rättigheter, miljönormer eller ILO:s grundläggande arbetsnormer som begås av deras dotterbolag utomlands eller av de enheter som de kontrollerar.

69.

Europaparlamentet uppmanar EIB och kommissionen att mer noggrant överväga om projekten bidrar till fattigdomsutrotning, hållbar utveckling och tillväxt för alla innan de beslutar om stöd till utvinningsindustrin i utvecklingsländer.

70.

Europaparlamentet är oroat över att handeln med och användningen av mineraler från konfliktområden fortsätter, eftersom produktionen av dem medför övergrepp och olaglig verksamhet som inte kan accepteras. Parlamentet uppmanar kommissionen, Europeiska utrikestjänsten, rådet och medlemsstaterna att ta hänsyn till denna situation inom ramen för sina förbindelser med tredjeländer. Parlamentet uppmanar kommissionen och EU:s strategiska leverantörsländer att tillsammans ta fram ett effektivt system för spårning av råvaror, alltifrån importen av dem till dess att de återvinns eller bortskaffas och införa ett ömsesidigt certifieringssystem för råvaror och kedjorna för handel med dem (certifierade handelskedjor) så att rättvis handel kan garanteras och framför allt så att det går att förhindra oseriösa förfaranden inom handel med råvaror från krisområden. Parlamentet uppmanar kommissionen att samarbeta med de relevanta internationella institutionerna (FN, OECD, ILO) för att kartlägga och försöka harmonisera bästa certifieringspraxis.

71.

Europaparlamentet betonar att finansmarknaderna kan vara viktiga för att säkra riskerna för både producenter och konsumenter av råvaror och basprodukter. Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder för att kunna garantera insyn i råvarumarknaderna och beslutsamt förebygga omotiverad råvaruspekulation som leder till en oseriös råvarumarknad, vid behov baserat på en ingående erfarenhetsbaserad undersökning. Hit hör även relevanta initiativ inom ramen för förhandlingar i G8 och G20.

72.

Europaparlamentet är oroat över hur derivatmarknaderna inverkar på prisutvecklingen för råvaror. Parlamentet anser att OTC-derivatmarknaderna bör övervakas effektivare. Mot denna bakgrund stöder parlamentet åtgärder såsom ökad insyn i OTC-derivat under överinseende av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten. Parlamentet anser att sådana åtgärder kan medföra ökad säkerhet för investerare samt små och medelstora företag, liksom bättre planeringssäkerhet för producenter i EU.

73.

Europaparlamentet välkomnar det arbete som bedrivs om råvaror och hållbarhet i OECD, G8 och G20 och betonar behovet av en G20-dialog om råvaror för att utarbeta en gemensam plan. Parlamentet ser för övrigt positivt på G8- och G20-medlemmarnas kamp mot prisvolatilitet på råvarumarknaden och vill att konkreta åtgärder tas fram för att minska råvaruspekulationen på detta område. Kommissionen uppmanas att främja OECD:s arbete med effekten av exportrestriktioner och användningen av dessa som ett politiskt verktyg. Parlamentet är positivt till att icke OECD-medlemmar fått vara med i diskussionerna. Ett strategiskt samarbete för en global råvarukontroll mellan EU, Förenta staterna och Japan om råvaror av avgörande betydelse bör upprättas genom att dela uppgifter om tillgång och efterfrågan, göra gemensamma prognoser, uppmuntra utbyte av bästa praxis, tekniska kunskaper och patent, analysera leveranskedjor, undersöka möjligheten med gemensamma strategiska förråd och starta gemensamma FoU-projekt. Parlamentet anser att dessa frågor bör stå på dagordningen för nästa toppmöte mellan EU och Förenta staterna. Parlamentet uppmanar kommissionen att främja så kallad Track II-diplomati för råvaror genom att stödja utbytet mellan icke-statliga organisationer, den akademiska världen och tankesmedjor i EU och andra resursrelevanta länder. Parlamentet uppmanar kommissionen att anordna regelbundna evenemang för råvaror, såsom Jogmecs ”Metal Saloons”, tillsammans med andra resursrelevanta länder. Parlamentet ber även kommissionen att undersöka möjligheten med ett internationellt statistikinitiativ om råvaror av avgörande betydelse som bygger på exemplet med initiativet om gemensamma organisationers uppgifter samt undersöka huruvida en internationell konvention om metaller kan vara ett användbart verktyg. Parlamentet uppmanar Europeiska försvarsbyrån att i enlighet med artikel 42.3 i EU-fördraget bidra till att identifiera varje åtgärd som behövs för att stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas i fråga om råvaror.

74.

Europaparlamentet understöder kommissionens analys gällande jordbruksprodukter inom ramen för den globala livsmedelstryggheten, med minskande globala livsmedelsreserver och ökande befolkningsmängd och hunger, och understryker ur marknadsperspektiv de extrema prissvängningarna inom livsmedel och foder, bristerna i livsmedels- och foderkedjorna, de finansiella instrumentens roll och spekulativt agerande som möjliga orsaker till instabilitet, vilka allvarligt måste beaktas. Parlamentet påminner om att fyra EU-medlemsstater för närvarande räknas till de länder som anses mest sårbara för stigande livsmedelspriser.

75.

Europaparlamentet kräver att stor uppmärksamhet ägnas åt den grundläggande osäkerhet som omger det växande sambandet mellan prissvängningarna hos energiråvaror och andra råvaror, i synnerhet livsmedel.

76.

Europaparlamentet insisterar i likhet med kommissionen på att det internationella samfundet måste anta en långsiktig och samordnad strategi för den globala livsmedelstryggheten som innefattar ökade forskningsinsatser och investeringar i utvecklingsländernas jordbrukssektorer, i synnerhet genom utvecklingspolitiska prioriteringar, för att öka motståndskraften mot och förmågan att anpassa sig till livsmedelschocker.

77.

Europaparlamentet stöder de insatser som nyligen gjorts av G20 när det gäller strategier för att bemöta prisvolatiliteten på livsmedels- och jordbruksmarknaderna, bland annat via ökat informationsutbyte angående prognoserna för livsmedelsproduktionen. Parlamentet betonar behovet av ökad insyn och snabbare information om reserver och lager med livsmedelsråvaror.

78.

Europaparlamentet välkomnar den gemensamma kommuniké från det tredje toppmötet mellan jordbruksministrarna i Berlin den 22 januari 2011 som undertecknades av 48 länder. I kommunikén efterlyste dessa länder bättre fungerande jordbruksmarknader och erkände handelns betydelse för att skapa en balans mellan olika aktörer på jordbruksmarknaderna och för att förbättra jordbrukarnas tillgång till råvaror och energi.

79.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att sammanställa en rapport över derivat- och råvarubestämmelser för att fastställa om det behövs separata bestämmelser för jordbruksråvaror, med tanke på sektorns särdrag. Parlamentet understöder kommissionens nyligen framlagda förslag om reglering av OTC-derivat och offentliga samråd om direktivet om marknader för finansiella instrument. Parlamentet anser att otillbörliga spekulativa ageranden, oegentligheter och missbruk på derivatmarknaden för råvaror bör åtgärdas omgående.

80.

Europaparlamentet ber kommissionen att föreslå konkreta åtgärder för att trygga livsmedelsförsörjningen och hantera den instabila marknaden som ett brådskande ärende, och att med hjälp av ett varaktigt övergripande ansvar få derivatmarknaden för jordbruksprodukter att fungera bättre.

81.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaterna.

22.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 51/37

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och av sin resolution av den 7 maj 2009 om parlamentets nya roll och ansvar vid genomförandet av Lissabonfördraget (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 20 januari 2011 om en EU-strategi för Svarta havet (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 februari 2010 om grönbok om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 oktober 2010 med titeln ”En integrerad havspolitik – utvärdering av gjorda framsteg och nya utmaningar” (4),

—

med beaktande av rådets förordning (EU) nr 1256/2010 av den 17 december 2010 om fastställande av fiskemöjligheter för vissa fiskbestånd i Svarta havet för 2011 (5),

—

med beaktande av rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (6),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (Ramdirektiv om en marin strategi) (7),

—

med beaktande av kommissionens meddelande En integrerad havspolitik för Europeiska unionen (KOM(2007)0575),

—

med beaktande av 1992 års konvention om skydd av Svarta havet mot föroreningar (Bukarestkonventionen) och dess protokoll,

—

med beaktande av 1993 års ministerdeklaration om skydd av Svarta havet (Odessadeklarationen),

—

med beaktande av 2007 års gränsöverskridande diagnostiska analys av Svarta havet (8),

—

med beaktande av 2008 års rapport från Svartahavskommissionen om miljösituationen i Svarta havet,

—

med beaktande av 2009 års strategiska handlingsplan för miljöskydd och rehabilitering av Svarta havet från Svartahavskommissionen,

—

med beaktande av FN:s havsrättskonvention från 1982,

—

med beaktande av FN:s avtal om genomförande av bestämmelserna i konventionen av den 10 december 1982 om bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd,

—

med beaktande av avtalet om genomförande av del XI av havsrättskonventionen,

—

med beaktande av FAO:s uppförandekod från 1995 för ett ansvarsfullt fiske,

—

med beaktande av FN:s konvention från 1992 om biologisk mångfald,

—

med beaktande av FN:s konvention om internationell handel med utrotningshotade arter,

—

med beaktande av FN:s konvention om våtmarker av internationell betydelse, i synnerhet såsom livsmiljö för våtmarksfåglar (Ramsarkonventionen),

—

med beaktande av 1979 års konvention om skydd för flyttande vilda arter (Bonnkonventionen),

—

med beaktande av avtalet om skydd av valar i Svarta havet, Medelhavet och den angränsande delen av Atlanten (Accobams),

—

med beaktande av FN:s avtal från 1995 om fiskbestånd,

—

med beaktande av 2008 års rapport med titeln ”Strengthening the cooperation in the Black Sea” från det 32:a sammanträdet i Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM),

—

med beaktande av AKFM:s regionala studie 2009 av små tonfiskar i Medelhavet och Svarta havet,

—

med beaktande av organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet,

—

med beaktande av den gemensamma förklaringen från toppmötet för det östliga partnerskapet (Pragförklaringen) i Prag den 7 maj 2009,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet (A7-0236/2011), och av följande skäl:

A.

Debatten om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken i EU pågår fortfarande, och inom ramen för den bör hänsyn tas till Svarta havets särskilda egenskaper och behov, eftersom det här blir den första reformen av den gemensamma fiskeripolitiken som omfattar Svarta havet.

B.

Hittills har samarbetet mellan Svartahavsstaterna varit ostrukturerat eller till och med obefintligt, och man har saknat såväl en konkret, harmoniserad rättslig ram som en gemensam lagstiftningsakt som reglerar fiskeverksamhet eftersom havet är uppdelat i zoner som lyder under olika kuststaters jurisdiktion och eftersom det råder en allmän brist på lämplig systematisk forskning och vetenskaplig information om Svartahavsområdet.

C.

Förvaltningen av fisket i Svarta havet är mycket komplicerad, eftersom bara två av de sex länder som ligger vid Svarta havet är medlemsstater i EU och dessutom nya medlemsstater som anslöt sig till EU först 2007.

D.

Inrättandet av en gemensam politisk mekanism för de sex länderna vid Svarta havet bör utredas i ett långsiktigt perspektiv, i syfte att bland annat säkerställa skyddet av miljön och underlätta den ekonomiska och sociala utvecklingen av kustområdena.

E.

Denna nya politiska mekanism för Svarta havet bör ha till syfte att bevara och förbättra den biologiska mångfalden och välståndet hos de människor som arbetar i regionens fiskerisektor, vilket ingår bland Europeiska unionens prioriteringar.

F.

Svarta havet bör inta sin rättmätiga plats bland Europas främsta marina områden eftersom det är det yngsta och mest dynamiska av innanhaven.

G.

Svarta havet bör inta sin plats i den reformerade gemensamma fiskeripolitiken och den integrerade havspolitiken, och behoven hos fiskare och hos fiske-, tillverknings- och bearbetningsindustrier bör ges tillfredsställande utrymme i den nya budgetramen för Europeiska fiskerifonden efter 2013.

H.

Detta betänkande kan tas i beaktande inte bara som vägledning för reformen av den gemensamma fiskeripolitiken, utan även som en del av en framtida EU-politik för samarbete med EU:s östliga parter för att maximera tillämpningen av det befintliga kommissionsmeddelandet om Svartahavssynergin (KOM(2007)0160) i syfte att intensifiera samarbetet i Svartahavsområdet där fiskeriverksamheten och utvecklingen av de olika sektorerna spelar en viktig roll.

I.

Förvaltningen av fisket i Svartahavsregionen skulle gynnas stort av ett mer samordnat vetenskapligt samarbete mellan kuststaterna och av en sammanhängande politik på EU-nivå för att bevara och förbättra tillståndet för fiskbestånden.

J.

Många av de marina ekosystemen i allmänhet, och ekosystemet i Svarta havet i synnerhet, påverkas allvarligt av dynamiska förändringar som har ett direkt samband med fiske, klimatförändringar och föroreningar.

K.

Beståndet av japanska havssniglar (Rapana venosa) har en negativ inverkan på och utgör ett hot mot den ekologiska balansen i Svarta havet, eftersom sniglarnas utbredning sker på bekostnad av de djur som utgör naturliga vattenfilter, såsom blåmusslan (Mythilus galloprovincialis) och den randiga venusmusslan (Chamelea gallina).

L.

De flesta fiskefartyg som fiskare från EU använder i Svarta havet är kortare än 12 meter och har således en begränsad inverkan på Svarta havets marina miljö. De bör dock ändå respektera insatserna för ett hållbart fiske och ta sitt eget ansvar för detta.

M.

Man bör omedelbart ta itu med olagligt, orapporterat och oreglerat fiske i Svarta havet.

N.

Avsaknaden av en gemensam överenskommelse mellan de sex länderna vid Svarta havet skulle kunna avhjälpas genom ett ramavtal som förhandlas exempelvis på grundval av ett meddelande från kommissionen, i vilket alla parters intressen uttrycks och beaktas.

O.

En stor del av problemen i samband med Svarta havet beror på att det inte finns någon lämplig institutionell struktur som kan samordna och genomföra förvaltningen av fisket i Svarta havet på en professionell och specialiserad nivå. De nationella administrationer som ansvarar för fiskeripolitik förhandlar sedan 10 år tillbaka om inrättandet av en sådan institutionell struktur samt om dess form och ansvarsområde, men hittills har förhandlingarna inte gett några resultat. Detta har fått till följd att inga tillfredsställande åtgärder har vidtagits för att kontrollera fångster eller, i synnerhet, gränsöverskridande fiske.

P.

Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM), vars uppdrag omfattar Svartahavsområdet, har hittills inte beaktat intressenternas, framför allt fiskarnas, behov och förväntningar i den mån som varit möjlig, och den bör ta till alla instrument som finns att tillgå på detta område.

Q.

Svarta havet skiljer sig väsentligt från Medelhavet när det gäller fiskbestånd, föroreningsnivåer, artvariation, dominerande arter, gemensam biomassa och produktivitet.

R.

I januari 2011 antog Europaparlamentet ett betänkande om en EU-strategi för Svarta havet (9), i vilket man understryker behovet av att tillämpa fleråriga förvaltningsplaner för fisket och av att inrätta ett särskilt regionalt organ för förvaltningen av fisket i Svarta havet.

1.

Europaparlamentet framhåller att en livskraftig, stabil och hållbar fiskerisektor bör etableras på europeisk nivå, och att Svarta havet behöver en särskild politik för att bevara och förbättra situationen för fiskeresurser och säkerställa att fiskerisektorn är lämpad för Svartahavsområdet, med tanke på områdets särdrag och på att fiskeripolitiken för Svarta havet bör ingå i den kommande reformen av den gemensamma fiskeripolitiken.

2.

Europaparlamentet understryker behovet av mer exakt analytisk och vetenskaplig forskning som samordnas på regional och nationell nivå och på EU-nivå för att bevara och förbättra fiskeresurserna och ekosystemen i Svarta havet.

3.

Europaparlamentet värdesätter kommissionens arbete för att främja en mer solid och strukturerad dialog med icke-medlemsstater vid Svarta havet, och uppmuntrar kommissionen att intensifiera sitt arbete tills man har kommit överens om en mer strukturerad gemensam ram som omfattar hela Svartahavsområdet och som följer ett regionalt angreppssätt i fråga om förvaltningen av fisket i regionen.

4.

Europaparlamentet anser att alla beslut och all politik som hör samman med Svarta havet bör baseras på hållbara vetenskapliga data, och efterfrågar i detta syfte ett samarbete mellan alla intressenter.

5.

Europaparlamentet betonar att det behövs en kontinuerlig vetenskaplig analys av fiskbeståndens tillstånd och ett stabilt, långsiktigt system för observation av fiskeriverksamhet, och konstaterar att alla kuststater runt Svarta havet bör delta i denna analys.

6.

Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att använda alla diplomatiska och ekonomiska medel som står till dess förfogande för att bidra till konkreta resultat när det gäller en framgångsrik och hållbar fiskeriverksamhet i EU:s intresse, inbegripet att dra största möjliga nytta av den parlamentariska församlingen Euronest och det östliga partnerskapsinitiativet med tanke på den mycket viktiga roll som EU:s närmaste grannländer spelar i sammanhanget.

7.

Europaparlamentet efterlyser ett utökat system för övervakning, kontroll och tillsyn av fiskeverksamhet, som ska bidra till att fiskbestånden utnyttjas på ett långsiktig hållbart sätt och till att olagligt, orapporterat och oreglerat fiske bekämpas effektivare.

8.

Europaparlamentet stöder den internationella roll som Gemenskapens kontrollorgan för fiske spelar och efterlyser aktivare bidrag till och ett mer effektivt samarbete vid kontroll, tillsyn och övervakning av Svartahavsområdet.

9.

Europaparlamentet anser att metoder för fiske av djuphavsarter bör undersökas noga och detaljerat så att man kan kartlägga de metoder som är ofarliga eller minst skadliga för havsbottnen. Parlamentet betonar att ett lämpligt utnyttjande av metoder för fiske av djuphavsbestånd är av stor betydelse för att förhindra alltför stora bestånd av japanska havssniglar (Rapana venosa), som hotar det naturliga havsvattenfiltret i form av blåmusslor (Mythilus galloprovincialis), randiga venusmusslor (Chamelea gallina) och europeiska ostron (Ostrea edulis) samt många andra skaldjur.

10.

Europaparlamentet anser att Svarta havet bör få en lämplig status i gemenskapspolitiken, och i detta syfte bör lämpliga diplomatiska och vetenskapliga insatser göras och tillräckliga ekonomiska resurser avsättas för ett hållbart fiske i området. Parlamentet anser att EU:s budgetresurser bör vara flexibla, tillgängliga och öppna för insyn så att EU kan säkerställa en hållbar fiskeriverksamhet i Svarta havet.

11.

Europarlamentet betonar att dialogen mellan intressenter är en förutsättning för att den integrerade havspolitiken framgångsrikt ska kunna främjas i Svartahavsområdet. Den integrerade havspolitiken bör även underlätta för skapandet av en konflikt- och problemfri länk mellan olika havssektorer, med beaktande av en hållbar utveckling i kustområdena.

12.

Europaparlamentet understryker att bilateralt samarbete och internationella avtal spelar en mycket viktig roll, eftersom de flesta Svartahavsstater inte är EU-medlemsstater och därmed inte är skyldiga att följa gemenskapsrätten.

13.

Europaparlamentet anser att samtliga Svartahavsstater, särskilt de som är EU-medlemsstater och kandidatländer, bör respektera såväl EU-lagstiftningen som internationell lagstiftning om fiskeriverksamhet, vars syfte är att säkerställa inte bara hållbara fiskbestånd utan också en hållbar fiskerisektor.

14.

Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att fortsätta främja utvecklingen av kustområdena genom att utveckla hållbara fiskeriverksamheter, vilket är särskilt viktigt för Svartahavsområdet med dess höga arbetslöshetssiffror.

15.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens insatser för att tillsammans med Turkiet och Ryska federationen inrätta arbetsgrupper på området för fiskeriförvaltning, vilket ger en grund för ytterligare debatt om samarbete, och uppmanar kommissionen att utvidga insatserna och dialogen till att omfatta alla länder med kust mot Svarta havet. Kommissionen uppmanas att fullt ut använda befintliga organisationer och relevanta verktyg för att kunna gå mot en ökad politisk samordning. Parlamentet anser samtidigt att en särskild regional fiskeriförvaltningsorganisation för Svarta havet på lång sikt kan främja kommunikationen mellan vetenskapliga institut och yrkesorganisationer för fiskare, producenter och bearbetningsföretag i syfte att lösa problem och fördjupa samarbetet i samband med Svarta havet, och uppmuntrar kommissionen att samarbeta med länderna runt Svarta havet på bilateral nivå, eftersom många av dem inte är medlemmar i Europeiska unionen.

16.

Europaparlamentet understryker behovet av att göra en långsiktig utredning av upprättandet av en regional fiskeriförvaltningsorganisation som ska samordna vetenskaplig forskning, analysera fiskbeståndens situation och genomföra särskilda strategier för observation av utrotningshotade arter. Organisationen skulle också kunna lämna förslag avseende nivån på de fleråriga fiskeriförvaltningsplanerna och fördela kvoterna för länderna vid Svarta havet.

17.

Europaparlamentet uppmanar med eftertryck EU att använda alla diplomatiska resurser för att övertyga så många som möjligt av de länder vid Svarta havet som inte är EU-medlemsstater om värdet av principerna i EU:s gemensamma fiskeripolitik, särskilt när det gäller tillämpningen av de fleråriga förvaltningsplanerna.

18.

Europaparlamentet anser att EU:s verktyg bör användas i vetenskaplig verksamhet som ett sätt att främja och underlätta samarbete mellan och gemensamma insatser för de europeiska forskargrupperna och deras motparter i Ukraina, Ryska federationen, Georgien och Turkiet.

19.

Europaparlamentet anser att EU-verksamhet som avser fisket i Svarta havet, särskilt den integrerade havspolitiken, främst bör vara inriktad på småskaligt fiske, vilket är avgörande för regionen och kustområdenas ekonomiska status.

20.

Europaparlamentet understryker att EU:s gemensamma fiskeripolitik bör uppmuntra inrättandet av yrkesorganisationer för fiskare och branschorganisationer för fiskeri- och vattenbruksbranschen i Svarta havet i de fall då sådana saknas eller är kraftigt underutvecklade.

21.

Europaparlamentet anser att de principer om årliga totala tillåtna fångstmängder (TAC) och årskvoter som för närvarande tillämpas inte bör vara det enda alternativet för förvaltningen av fisket i Svarta havet. Enligt parlamentet bör fleråriga förvaltningsplaner främjas och skulle på ett bättre sätt kunna tydliggöra såväl EU:s mål när det gäller fisket i Svartahavsområdet som EU:s framtidsvision för området.

22.

Europaparlamentet betonar att alla intressenter i området bör inta ett gemensamt och samordnat långsiktigt synsätt för att man ska kunna uppnå att alla parter vid Svarta havet bedriver en hållbar fiskeriverksamhet, och ser därför positivt på utbyte av bästa praxis mellan de berörda intressenterna.

23.

Europaparlamentet påminner om vikten av att fisket förvaltas så att livskraftiga och hållbara ekosystem garanteras, att fiske sker lagligt och att olagligt, orapporterat och oreglerat fiske bekämpas. Parlamentet efterfrågar inrättandet av en europeisk kustbevakningsstyrka i syfte att utveckla samarbetet mellan medlemsstaterna på ett effektivt sätt för att stärka sjöfartsskyddet och bekämpa nya hot till havs, särskilt i Svarta havet.

24.

Europaparlamentet anser att de fleråriga förvaltningsplanerna är av mycket stort intresse för både den ekonomiska situationen i fiskerisektorn och miljöförhållandena i Svarta havets ekosystem. Parlamentet anser att metoden med fleråriga förvaltningsplaner bör åtföljas av effektiva kontroller av fångster.

25.

Europaparlamentet framhåller att vetenskaplig forskning om Svartahavsfrågor måste uppmuntras så att ansvariga europeiska, regionala och nationella myndigheter kan fatta beslut med beaktande av de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenser som dessa beslut kan förväntas få. Parlamentet anser att detaljerad, samordnad forskning måste bedrivas så att man kan få ett tydligt och klart svar på frågor om fiskeförvaltningen och om fiskemetoders eventuella följder (t.ex. trålning på havsbottnen), eftersom inga verkliga slutsatser kan dras i brist på studier av sådana följder. Parlamentet anser att forskningsprogram och forskningsprojekt om fiskeriverksamheten i Svartahavsområdet, såsom Sesame, Knowseas, Wiser och BlackSeaFish, bör uppmuntras ytterligare.

26.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament samt Ukrainas, Ryska federationens, Georgiens och Turkiets regeringar och parlament.

22.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 51/43

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/22/EG av den 30 maj 1994 om villkoren för beviljande och utnyttjande av tillstånd för prospektering efter samt undersökning och utvinning av kolväten (1),

—

med beaktande av rådets direktiv 92/91/EEG av den 3 november 1992 om minimikrav för förbättring av arbetstagarnas säkerhet och hälsa inom den del av utvinningsindustrin som utnyttjar borrning (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC-direktivet) (3),

—

med beaktande av rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (direktivet om miljökonsekvensbedömning) (4), ändrat genom direktiven 97/11/EG (5), 2003/35/EG (6) och 2009/31/EG (7),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (direktivet om miljöansvar) (8),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1406/2002 av den 27 juni 2002 om inrättande av en europeisk sjösäkerhetsbyrå (9), efter ändring,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2038/2006 av den 18 december 2006 om flerårig finansiering av Europeiska sjösäkerhetsbyråns åtgärder i samband med insatser vid förorening från fartyg och om ändring av förordning (EG) nr 1406/2002 (10),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (Ramdirektiv om en marin strategi) (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 oktober 2010 om EU-åtgärder när det gäller oljeborrning och oljeutvinning i Europa (12),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Utmaningen att uppnå en säker olje- och gasverksamhet till havs” (KOM(2010)0560),

—

med beaktande av artikel 194 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artiklarna 11 och 191 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av Deepwater Horizon-olyckan som ledde till tragiska dödsfall och allvarliga miljöskador,

—

med beaktande av slutrapporten från Förenta staternas National Commission on the BP Deepwater Horizon spill and offshore drilling,

—

med beaktande av rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (livsmiljödirektivet) (13),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och yttrandena från utskottet för sysselsättning och sociala frågor, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och utskottet för rättsliga frågor (A7-0290/2011), och av följande skäl:

A.

I artikel 194 i EUF-fördraget anges uttryckligen medlemsstatens rätt att bestämma villkoren för utnyttjandet av sina energikällor, dock bör detta ske i en anda av solidaritet och med hänsyn till miljöskydd.

B.

Enligt artikel 191 i EUF-fördraget måste unionens miljöpolitik syfta till en hög skyddsnivå och bygga på försiktighetsprincipen och på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren ska betala.

C.

Inhemska olje- och gaskällor bidrar avsevärt till att tillgodose Europas nuvarande energibehov och är för närvarande ytterst viktiga för en tryggad energiförsörjning och diversifierad energianvändning.

D.

Olje- och gasverksamheten till havs ökar i områden som gränsar till EU:s territorium. Dessa områden lyder inte under EU:s lagstiftning, men en incident där skulle kunna få konsekvenser för EU:s territorium, och många av områdena är för närvarande politiskt instabila.

E.

Det finns redan en omfattande mängd internationella lagar och konventioner som omfattar haven, däribland de europeiska vattnen.

F.

I FN:s havsrättskonvention anges de rättsliga ramar inom vilka verksamhet i oceaner och hav måste bedrivas, inklusive avgränsningen av kontinentalsockeln och den exklusiva ekonomiska zonen (EEZ).

G.

Säkerheten och integriteten vid prospektering efter olja och gas, och största möjliga skydd för Europas befolkning och miljö måste säkerställas.

H.

Effekterna av en olycka skulle kunna vara gränsöverskridande och motiverar därför att EU har en förutbestämd insatsberedskap för föroreningar, som omfattar olyckor utanför EU:s vatten.

I.

Oljeutsläppet från Deepwater Horizon har visat de potentiellt förödande konsekvenser som oljeborrning i extrema miljöförhållanden kan få för miljön och människor samt den enorma ekonomiska kostnad som sådana miljökonsekvenser medför.

J.

En del av rekommendationerna från Förenta staternas National Commission on the BP Deepwater Horizon spill and offshore drilling återspeglar ett antal metoder som har tillämpats på vissa håll i EU i minst 20 år.

K.

Oljeutsläppet från Deepwater Horizon i Mexikanska golfen måste leda till att EU vid behov snabbt och ingående granskar sin relevanta lagstiftning och sina bestämmelser, med hänsyn till försiktighetsprincipen och principen om att det ska vidtas förebyggande åtgärder och till alla aspekter av utvinning av och prospektering efter olja och gas till havs, inbegripet säker transport genom undervattensrörledningar på/under havsbotten, inom sitt territorium. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang kommissionens beredvillighet att snarast åtgärda brister i den befintliga EU-lagstiftningen.

L.

Oljekatastrofen i Mexikanska golfen har fått industrin och behöriga myndigheter att upprätta forum såsom Girg (14) och Osprag (15) vars syfte är att dra lärdom från katastrofen, och många av dessa initiativ har redan gett konkreta resultat.

M.

De nationella oljebolagen svarade för 52 procent av den globala oljeproduktionen och kontrollerade 88 procent av de bevisade oljereserverna 2007. Deras betydelse i förhållande till internationella oljebolag ökar dramatiskt.

N.

Olika tillsynsmekanismer i medlemsstaterna gör det mycket svårare att säkerställa säkerhetsåtgärdernas integritet, innebär ytterligare en ekonomisk börda för företagen och hindrar den inre marknaden från att fungera smidigt och ändamålsenligt.

O.

Det finns belägg för att man kan undvika potentiella intressekonflikter eller en förvirring kring mål om man åtskiljer utfärdandet av tillstånd från hälso- och säkerhetsbedömningar.

P.

Nationella tillsynsmyndigheter måste bedöma den finansiella bärkraften och kapaciteten innan de utfärdar ett tillstånd och slutligt godkänner borrning samt säkerställa att tillräckliga medel finns, däribland genom försäkring mot skada på tredje man och gemensamma fonder.

Q.

Det finns redan diverse internationella forum där tillsynsmyndigheter kan utbyta bästa praxis, bland annat NSOAF (16).

R.

Kommissionen är, på EU:s vägnar, redan en avtalsslutande part i Ospar (17), en regional konvention för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten.

S.

Befintliga mekanismer för incidentrapportering är Ospars årliga rapport om utsläpp och föroreningar, och icke-reglerande kanaler såsom NSOAF:s ”säkerhetsbulletiner” kan användas för att förmedla erfarenheter från sådana incidenter.

T.

Flera befintliga överenskommelser innehåller redan förfaranden för internationella insatser vid utsläpp av internationell omfattning, till exempel OCES (18).

U.

EU:s maskindirektiv omfattar i allmänhet utrustning i olje- och gasanläggningar till havs men inte mobila borrplattformar eller utrustning på sådana.

V.

Europeiska sjösäkerhetsbyrån erbjuder redan tekniskt stöd till kommissionen i samband med utarbetandet och genomförandet av EU:s sjösäkerhetslagstiftning och har getts operativa uppgifter inom insatser vid förorening genom olja, uppföljning per satellit samt långdistansidentifiering och -spårning av fartyg.

W.

Ansvaret för saneringen av eventuella oljeutsläpp och ansvarsskyldigheten för skador bygger på artikel 191 i EUF-fördraget där principen om att förorenaren betalar fastställs samt återspeglas i sekundärlagstiftningen, såsom i miljöansvarsdirektivet och i avfallsdirektivet.

X.

Ett frivilligt system för kompensation vid oljeutsläpp finns redan i Nordsjön.

1.

Europaparlamentet inser att utfärdande av licenser och andra godkännanden för prospektering och utnyttjande av kolväteresurser faller inom medlemsstaternas befogenheter och att beslut om eventuella avbrott i verksamheten är upp till den berörda medlemsstaten. Parlamentet betonar dock att licensförfarandena måste uppfylla vissa gemensamma EU-kriterier och understryker att medlemsstaterna bör tillämpa försiktighetsprincipen när de utfärdar licenser och andra tillstånd för prospektering och utnyttjande av kolväteresurser.

2.

Europaparlamentet vidhåller därför att införandet av ett EU-övergripande moratorium för all ny djuphavsoljeborrning i EU-vatten skulle vara ett oproportionerligt bemötande av behovet att säkra höga säkerhetsstandarder runtom i EU.

3.

Europaparlamentet betonar att det i varje medlemsstats lagstiftnings- och regleringssystem måste säkerställas att alla operatörer lämnar in en riskbaserad platsspecifik säkerhetsdokumentation där de tydligt bevisar för de behöriga nationella hälso-, säkerhets- och miljömyndigheterna att alla platsspecifika och andra risker har tagits i beaktande och kontroller genomförts för varje anläggning.

4.

Europaparlamentet betonar att det i varje medlemsstats lagstiftnings- och regleringssystem bör antas ett ordentligt regelverk i linje med den nuvarande bästa praxisen där alla borrningsförslag åtföljs av en säkerhetsdokumentation som måste godkännas innan verksamheten kan påbörjas, däribland oberoende kontrollförfaranden av tredje part och granskningar med lämpliga intervall av oberoende experter. Parlamentet betonar att regelbundna tillsynstillfällen före borrningen är en ytterligare försäkran om att alla risker har tagits i beaktande och minskats och att granskningar av oberoende experter har genomförts med lämpliga intervall för varje anläggning.

5.

Europaparlamentet vill att all säkerhetsdokumentation ska bli dokument som utvecklas vilket innebär att väsentliga tekniska eller utrustningsmässiga förändringar måste godkännas av den relevanta behöriga myndigheten, och betonar att all säkerhetsdokumentation bör ses över minst vart femte år, bland annat av oberoende tillsynsmyndigheter. Parlamentet betonar även att alla förfaranden och all utrustning på plats som finns att tillgå för att hantera möjliga eruptioner måste ingå i säkerhetsdokumentationen.

6.

Eftersom det redan finns ett nätverk av regelverk och bästa praxis anser Europaparlamentet att en enda ny specialiserad EU-lagstiftning kan riskera att destabilisera det nuvarande nätverket av regelverk och göra att man hamnar för långt ifrån strategin för säkerhetsdokumentation, och betonar att den nya lagstiftningen inte får överlappa eller äventyra befintlig bästa praxis.

7.

Europaparlamentet stöder kommissionens önskemål om att i samarbete med medlemsstaterna höja minimistandarderna inom EU och anser att säkerhets- och miljöaspekter bör införlivas i all lagstiftning och att högsta säkerhets- och miljöstandarder bör tillämpas på alla områden av olje- och gasverksamhet till havs. Parlamentet uppmanar EU att upprätta en oberoende tredjepartsmekanism för att öka samordningen i händelse av en olycka. Parlamentet rekommenderar att Europeiska sjösäkerhetsbyrån ska utses för denna roll.

8.

Europaparlamentet efterlyser en utvidgning av direktivet om miljökonsekvensbedömning (19) så att det kommer att omfatta alla faser av projekt till havs (prospektering och drift) och efterfrågar särskilda krav på miljökonsekvensbedömningar för djuphavsborrning, komplexa källor, svåra borrningsförhållanden och olje-/gastransport via undervattensrörledningar på/under havsbotten. Dessutom bör kommissionen säkerställa att miljökonsekvensbedömningarna rörande projekt till havs som godkänts av de nationella myndigheterna även omfattar de förfaranden som operatörerna måste följa i samband med nedläggningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att på nytt granska de rättsliga bestämmelserna om miljökonsekvensbedömningar och att i dem stadga att dessa bedömningar måste genomföras av experter som är oberoende av kunden.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka den gällande lagstiftningsramen för nedläggning av befintlig borrningsinfrastruktur och att klargöra, vid behov genom lagstiftning, vilket ansvar operatörerna har för att garantera ett säkert omhändertagande och för eventuella miljöskador som uppstår i samband med nedläggningen eller på en borrplats efter nedläggningen.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheterna att låta de sunda principer som ingår i lagstiftningen för att kontrollera risker på land (Seveso II (20) och III (21)) även ingå i lagstiftningen om olje- och gasverksamhet till havs. Tills vidare och i händelse att kommissionen inte lägger fram något förslag om sådan ny specifik lagstiftning uppmanar parlamentet kommissionen att se över sitt Seveso III-förslag i syfte att utvidga dess tillämpningsområde till oljeplattformar och undervattensrörledningar på/under havsbotten i alla faser från prospektering efter olje- eller gasfyndigheter till dess att källan tas ur drift. Parlamentet välkomnar kommissionens förklarande meddelande om översynen av Seveso II-direktivet, där det anges att kommissionen kommer att undersöka hur miljölagstiftningen kan stärkas på bästa sätt.

11.

Europaparlamentet konstaterar att olje- och gasverksamhet till havs inte omfattas av grundbestämmelserna i direktivet om industriutsläpp (22), och föreslår att kommissionen i punkt 1.5 i bilaga I lägger till ”olje- och gasverksamhet till havs” som en del av den första översyn av räckvidden som ska genomföras senast den 31 december 2011 samt att Europeiska IPPC-byrån definierar bästa tillgängliga praxis för olje- och gasverksamhet till havs.

12.

Europaparlamentet ser positivt på kommissionens planerade översyn av direktiv 92/91/EEG och kräver en strategi baserad på gemensamma normer i syfte att undvika skillnader i behandling inom samma företag beroende på platsen för verksamheten. Parlamentet efterlyser vidare en öppen, effektiv och konsekvent uppsättning bestämmelser som ska tillämpas på samtliga arbetstagare inom offshoresektorn, samt en bedömning av såväl effektiviteten i befintlig lagstiftning som möjligheterna till en framtida harmonisering av lagstiftningen.

13.

Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionen att främja tillämpningen av Internationella arbetsorganisationens riktlinjer gällande ledningssystem för arbetsmiljön (ILO-OSH 2001) i hela olje- och gasindustrin.

14.

Europaparlamentet varnar dock för att hur effektiv lagstiftningen är i slutändan beror på hur väl den genomförs av de relevanta europeiska och nationella myndigheterna samt organen som genomför och hanterar relevant lagstiftning och ser till att den efterlevs. Parlamentet anser att kommissionen aktivt bör se till att medlemsstaternas myndigheter fullgör sina skyldigheter.

15.

Europaparlamentet understryker att vissa medlemsstater redan har utmärkta säkerhetsmekanismer i jämförelse med dem som finns internationellt och på EU-nivå.

16.

Europaparlamentet betonar vikten av regelbundna, varierade och strikta inspektioner av oberoende, utbildade specialister som känner till de lokala förhållandena. Parlamentet anser att en operatörs inspektionssystem även måste genomgå kontroll av tredje part. Parlamentet stöder de insatser som redan gjorts av vissa medlemsstater för att öka antalet strikta inspektioner. Parlamentet betonar hur viktigt det är med oberoende nationella myndigheter och att eventuella intressekonflikter som kan finnas mellan inspektörer och potentiella framtida arbetsgivare hanteras på ett öppet sätt.

17.

Europaparlamentet konstaterar att antalet erfarna inspektörer är begränsat och efterlyser ytterligare investeringar för att utveckla ett mer kvalificerat inspektionsnätverk i samtliga medlemsstater. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka hur de kan hjälpa medlemsstaterna att ta fram sina egna inspektorat.

18.

Europaparlamentet vidhåller att inspektionsorganen behöver effektiva kontrollsystem med innovativa metoder såsom särskilda granskningar av arbetstider eller räddningsinsatser, samt att det måste finnas möjlighet att utfärda sanktioner om arbetstagarnas hälsa och säkerhet skulle äventyras.

19.

Europaparlamentet anser att en operatörs inspektionssystem även måste genomgå kontroll av tredje part, liksom inspektioner på EU-nivå, samt att besiktning av fartyg måste utökas till havsbaserade olje- och gasplattformar.

20.

Europaparlamentet erkänner att det inom vissa mindre omfattande verksamheter kan åstadkommas stordriftsfördelar för medlemsstaterna om de sinsemellan delar på inspektoraten.

21.

Europaparlamentet påpekar att man vid en eventuell utökning av EU:s produktlagstiftning till utrustning på havsbaserade anläggningar bör ta hänsyn till att tekniken snabbt går framåt så att alltför detaljerade föreskrifter fort kan bli överflödiga.

22.

Europaparlamentet befarar att ”kontrollera kontrollörerna” på EU-nivå inte kommer att ge tillräckligt mervärde för att motivera en uttömning av de nationella behöriga myndigheternas redan knappa tillsynsresurser. Parlamentet inser dock hur stor potential Europeiska sjösäkerhetsbyråns viktiga erfarenhet har när det gäller förebyggande av oljeolyckor, övervaknings- och detekteringsverksamhet, och att insamling av uppgifter, utbyte av bästa metoder och samordning av insatsresurser bör göras i hela EU. Parlamentet uppmanar kommissionen att utreda om ett europeiskt tillsynsorgan för verksamhet till havs, som för samman europeiska regleringsmyndigheter i likhet med Berec för elektronisk kommunikation, skulle kunna tillföra ett mervärde och göra att de högsta miljö- och säkerhetsstandarderna i EU i större utsträckning skulle efterlevas och genomföras.

23.

Europaparlamentet betonar vikten av regionala initiativ som ett första steg till multilaterala åtgärder och anser att forum i stil med North Sea Offshore Authorities Forum (NSOAF) i Nordsjön bör inrättas för medlemsstaterna runt Medelhavet, Östersjön och Svarta havet för att övervaka att minimistandarder antas och efterlevs. Parlamentet välkomnar i detta avseende kommissionens initiativ att inrätta Mediterranean Offshore Authorities Forum och uppmuntrar länder utanför EU att delta. De standarder och normer som antas av EU bör ta hänsyn till ekologiska aspekter på prospektering efter kolväten på tredjeländers område.

24.

Europaparlamentet konstaterar att förhållandena i de olika havsområdena skiftar men anser att regionala initiativ där så är lämpligt bör samordnas inom ramen för olika forum, för att garantera bästa praxis på EU-nivå. Parlamentet betonar att kommissionen bör spela en aktiv roll inom dessa forum.

25.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ till gemensamma sammanträden mellan EU och NSOAF som en möjlighet att utbyta bästa metoder i EU. Parlamentet betonar att dessa sammanträden bör värdesättas av deltagarna.

26.

Europaparlamentet välkomnar beslutet från International Association of Oil and Gas Producers att inrätta Global Industry Response Group efter katastrofen i Mexikanska gulfen. Parlamentet uppmanar medlemmarna i gruppen att arbeta med insyn i utbytet av information och i arbetet med myndigheter.

27.

Europaparlamentet understryker att program för att involvera arbetstagarna medför säkerhetsfördelar. Parlamentet förespråkar en stark koppling och gemensamma initiativ mellan industrin, arbetstagarna och de behöriga nationella myndigheterna på hälso-, säkerhets- och miljöskyddsområdena.

28.

Europaparlamentet understryker att arbetstagarna inom sektorn för olje- och gasverksamhet till havs utsätts för mycket stora hälso- och säkerhetsrisker på grund av de ibland extrema miljöförhållandena, arbetstider med vaktpass på 12 timmar, liksom en isolerad arbetsmiljö, och konstaterar att dessa speciella arbetsförhållanden och framför allt den psykiska stressen är och måste fortsätta vara reglerade i syfte att minimera fel som beror på den mänskliga faktorn och skydda arbetstagarna. Parlamentet rekommenderar därför att arbetstagare ska erbjudas försäkringar som lämpar sig för de risker som finns.

29.

Europaparlamentet efterlyser en förebyggande hälso- och säkerhetskultur som förutsätter ett engagemang från företagen och fackföreningarna samt ett aktivt deltagande från arbetstagarna, framför allt genom samråd med dessa och genom att de involveras i utarbetandet och tillämpningen av säkerhetsförfarandena, liksom genom information om den potentiella risk de utsätts för. Parlamentet betonar hur viktigt det är att testa och övervaka dessa förfaranden i hela befälsordningen för att se till att även personer i hög chefsställning är utbildade och kan hållas ansvariga i händelse av olyckor och brister i säkerheten.

30.

Europaparlamentet uppmanar branschen att engagera sig för en verklig säkerhetskultur inom hela företagsorganisationen, vare sig det rör sig om verksamhet till havs eller i kontorsmiljö. Parlamentet förespråkar därför regelbundna utbildningsprogram för alla fast och tillfälligt anställda arbetstagare samt arbetsgivare.

31.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga möjligheten att fastställa gemensamma höga säkerhetsstandarder och säkerhetssystem som motverkar och begränsar hot i syfte att minimera riskerna och att, vid behov, sätta in snabba och effektiva insatser. Parlamentet vill även att utbildningskrav införs i medlemsstaterna för arbetstagare, inbegripet entreprenörer och underentreprenörer, med högriskuppgifter, och att dessa harmoniseras för att garantera ett enhetligt genomförande i alla europeiska vatten. Parlamentet uppmanar vidare kommissionen att i en positiv anda tillsammans med internationella partner utreda möjligheten att åstadkomma ett globalt initiativ om hälso- och säkerhetsregler för arbetstagare och se till att dessa regelbundet uppdateras i enlighet med den senaste tekniska utvecklingen.

32.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att endast tillåta certifierad intern eller extern utbildning.

33.

Europaparlamentet ser positivt på internationella utbytesprogram och gemensamma utbildningsprogram för de behöriga nationella myndigheternas personal och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att föreslå initiativ för att främja dessa.

34.

Europaparlamentet kräver att underentreprenörer omfattas av stränga hälsoskyddsregler samt säkerhets- och utbildningsregler och att de har rätt kompetens för att utföra underhålls- och byggarbeten inom sitt ansvarsområde. Arbetstagare, inklusive entreprenörer och underentreprenörer samt arbetstagarorganisationer, måste informeras om arbetets samtliga risker innan det i praktiken utförs.

35.

Europaparlamentet betonar att även arbetstagare i senare led i bearbetningskedjan till havs eller på land utsätts för extremt stora hälso- och säkerhetsrisker. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att inkludera dessa arbetstagare då de utarbetar regler för verksamheten.

36.

Europaparlamentet efterlyser regelbunden specifik medicinsk uppföljning av arbetstagare som arbetar i olje- och gasindustrin till havs. Parlamentet rekommenderar att arbetstagarna minst en gång om året genomgår en läkarundersökning för att kontrollera deras psykiska och fysiska hälsa.

37.

Europaparlamentet efterlyser godkännandet av en mekanism för utvärdering av de risker som arbetstagarna utsätts för och att denna utvärdering beaktas vid beräkningen av arbetstagarnas ersättning.

38.

Europaparlamentet uppmanar branschen att följa bästa praxis när det gäller skyddsombud. Arbetstagare bör kunna välja ett skyddsombud som engagerar sig i säkerhetsfrågor på alla verksamhets- och beslutsnivåer. Parlamentet anser även att arbetstagare anonymt bör kunna anmäla säkerhetsbrister eller säkerhetsrisker till behöriga myndigheter utan att riskera att utsättas för trakasserier.

39.

Europaparlamentet stöder kraftigare insatser för att utbyta bästa praxis mellan medlemsstater när det gäller regleringar, standarder och förfaranden och vid rapportering och hantering av incidenter, inklusive vetenskapliga yttranden, driftssäkerhet och miljöskydd, riskhantering, insatsförfaranden osv.

40.

Europaparlamentet konstaterar att det redan sker ett informationsutbyte genom såväl tillsynsgrupper som affärspartnerskap och samriskföretag och anser att säkerheten inte är någon privat angelägenhet.

41.

Europaparlamentet uppmanar de behöriga nationella myndigheterna att jämföra, utbyta och offentliggöra information från incidentrapportering – med tillbörlig hänsyn till kommersiellt känsliga uppgifter – så att man kan lära sig av varandra. Parlamentet anser att om befintlig praxis och incidentrapportering befästes och samordnades mer så skulle insynsvänlighet och konsekvens kunna säkerställas runtom i EU. Denna information bör utbytas så snabbt som möjligt efter det att en incident har inträffat och bland annat inbegripa personalincidenter, maskinfel, kolväteutsläpp och andra allvarliga incidenter. Parlamentet gläder sig åt internationella initiativ såsom G20:s arbetsgrupp som på internationell nivå ska hjälpa till att sprida kunskapen om incidenter och hjälpåtgärder som kan komma att krävas.

42.

Europaparlamentet anser att kommissionen bör bedöma hur effektiva de olika befintliga informationskanalerna är, om det finns grund för rationalisering och/eller grund för inrättande av nya internationella system, med tillbörlig hänsyn till den påföljande administrativa bördan.

43.

Europaparlamentet konstaterar att det är skillnad mellan tillstånd och godkännande för borrning och att tillståndsinnehavaren inte nödvändigtvis är borrningsföretaget. Det bör finnas förutbestämda tillsynstillfällen efter utfärdandet av tillstånd och före borrningen.

44.

Europaparlamentet rekommenderar att instansen för utfärdande av tillstånd ska vara åtskild från hälso- och säkerhetsinstanserna i samtliga medlemsstater. Parlamentet anser att kommissionen bör samarbeta med medlemsstaterna för att införa gemensamma, transparenta och objektiva tillståndskriterier, där tillstånd samt hälso- och säkerhetsfunktioner skiljs åt, så att man minskar risken för intressekonflikter.

45.

Europaparlamentet konstaterar att ett betydande antal anläggningar i EU:s vatten börjar bli gamla. Parlamentet välkomnar försök att förbättra en effektiv och säker drift av befintliga plattformar.

46.

Europaparlamentet anser att måste finnas krav på att olje- och gasoperatörer under tillståndsprocessen, hela driftsperioden och alla faser av projekt till havs (prospektering, drift och nedläggning) kan visa att de har tillräcklig ekonomisk kapacitet för att kunna avhjälpa miljöskador som uppstår till följd av de specifika verksamheter som de bedriver – inbegripet skador som uppstår genom olyckor med stora konsekvenser men låg sannolikhet – genom obligatoriska ömsesidiga system inom branschen, obligatoriska försäkringar eller ett blandat system som garanterar ekonomisk säkerhet.

47.

Europaparlamentet förespråkar användningen av platsspecifika beredskapsplaner i vilka faror identifieras, potentiella föroreningskällor och dess effekter bedöms, en insatsstrategi beskrivs och borrningsplaner för potentiella s.k. relief wells (borrhål för att täppa till läckan) utarbetas. Parlamentet rekommenderar att de operatörer som fått tillstånd, som ett villkor för godkännandet för borrning, bör ha genomfört en miljökonsekvensanalys och lämnat in sina beredskapsplaner minst två månader innan verksamheten påbörjas. När det gäller komplexa källor eller svåra borrningsförhållanden bör beredskapsplanerna bedömas, vara föremål för samråd och godkännas samtidigt som andra föreskrivna godkännandeförfaranden (t.ex. de med anknytning till miljöpåverkan eller källans utseende). Arbetet får i samtliga fall inte påbörjas förrän en beredskapsplan för det område där arbetet ska utföras har godkänts av den berörda medlemsstaten. Parlamentet vidhåller att beredskapsplanerna, med tillbörlig hänsyn till uppgiftsskydd, bör offentliggöras av den behöriga nationella myndigheten

48.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utforma, ändra eller uppdatera nationella beredskapsplaner med detaljerade upplysningar om ledningskanaler och mekanismer för att utnyttja nationella tillgångar vid sidan av industrins resurser i händelse av utsläpp. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att samarbeta sinsemellan och med EU:s grannländer för att utarbeta regionala beredskapsplaner, vilka bör överlämnas till Europeiska sjösäkerhetsbyrån.

49.

Europaparlamentet konstaterar att den senaste händelseutvecklingen har visat vilka risker som prospektering efter och utvinning av olja och gas till havs innebär för sjötransporter och havsmiljön. Parlamentet anser att byråns ansvarsområde uttryckligen bör utökas till att omfatta förebyggande av och insatser vid föroreningar till följd av sådan verksamhet.

50.

Europaparlamentet föreslår att Europeiska sjösäkerhetsbyråns uppsättning av insatsresurser bör inbegripa samtliga relevanta offentliga resurser samt resurser från industrin så att byrån är väl utrustad för att spela sin samordnande roll, om så är nödvändigt, i händelse av en allvarlig incident.

51.

Europaparlamentet föreslår att tillgänglig utrustning för att stoppa alla eventuella utsläpp bör utgöra en väsentlig del av beredskapsplanerna och att sådan utrustning bör finnas nära tillgänglig vid anläggningarna så att den snabbt kan sättas in i händelse av en allvarlig incident.

52.

Europaparlamentet uppmanar företagen att fortsätta att avsätta medel till forskning och utveckling med anknytning till ny teknik för att förebygga och avhjälpa olyckor. Parlamentet understryker att all katastrofinsatsteknik bör genomgå oberoende tester, bedömningar och beviljanden innan den läggs till i en godkänd beredskapsplan.

53.

Europaparlamentet anser att det absolut måste göras lämpliga och innovativa oberoende vetenskapliga undersökningar som gör det möjligt att använda automatiska system för att övervaka arbetet i borrtornen och avbrott i detta arbete och göra borrnings- och utvinningsarbetet samt brandsäkerhetssystemen mera tillförlitliga under extrema väderförhållanden.

54.

Europaparlamentet förespråkar strikt kontroll samt fortsatt testning och bedömning av kemiska lösningsmedel (och beredskapsplaner som inbegriper användning av kemiska lösningsmedel), både för att kontrollera deras lämplighet i händelse av utsläpp och för att förhindra negativa konsekvenser för människors hälsa och miljön. Parlamentet begär att kommissionen tillhandahåller mer ingående forskning kring effekterna av sådana kemikalier, vid behov genom EU:s forskningsprogram.

55.

Europaparlamentet konstaterar att industrin bär huvudansvaret för insatser vid katastrofer. Parlamentet ser positivt på att gemensamma industriinitiativ tas fram och att man mobiliserar och utnyttjar resurser för att bemöta oljeutsläpp. Parlamentet framhåller att den offentliga sektorn har en viktig roll i regleringen och samordningen av samt säkerheten kring katastrofinsatserna.

56.

Europaparlamentet rekommenderar att större vikt läggs vid systematisk utbildning, framför allt praktisk utbildning om användningen av utrustning vid katastrofinsatser.

57.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att se till att tillståndssystemen omfattar ekonomiska skyddsinstrument som ska garantera att nödvändiga finansiella resurser kan uppbådas omgående i händelse av stora olyckor, för att ersätta de förluster som oljeutsläpp eller gasläckor förorsakar ekonomin, samhället och miljön.

58.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ att utöka Europeiska sjösäkerhetsbyråns mandat till att inte bara omfatta fartyg utan också anläggningar till havs.

59.

Europaparlamentet konstaterar att utnyttjandet av Europeiska sjösäkerhetsbyråns expertis och resurser kommer att fastslås i den reviderade förordningen om Europeiska sjösäkerhetsbyrån men att de uttryckligen bör utökas till att omfatta insatser vid föroreningar från prospektering efter olja och gas och bör kunna tillgås inom hela EU samt i grannländerna om så behövs.

60.

Europaparlamentet anser att de insats- och övervakningsverktyg som tas fram på EU-nivå, liksom Europeiska sjösäkerhetsbyråns nätverk av oljesaneringsfartyg och CleanSeaNet, ett system för övervakning och detektering av oljeutsläpp, kan utnyttjas vid incidenter/olyckor vid anläggningar till havs.

61.

Europaparlamentet rekommenderar att Europeiska sjösäkerhetsbyråns tjänst CleanSeaNet utnyttjas för att övervaka oljeplattformar och olagliga utsläpp från fartyg. Parlamentet noterar att 50 procent av de bilder som för närvarande tillhandahålls CleanSeaNet kan användas för att övervaka oljeplattformar.

62.

Europaparlamentet rekommenderar därför att Europeiska sjösäkerhetsbyråns servicenätverk av reservfartyg för oljesanering utnyttjas efter det att man sett över följande punkter:

63.

Europaparlamentet uppmanar åter kommissionen att snarast möjligt lägga fram förslag om inrättandet av en EU-räddningstjänststyrka som bygger på EU:s civilskyddsmekanism och att tillsammans med medlemsstaterna utarbeta en europeisk handlingsplan som innehåller specifika mekanismer för EU-insatser i händelse av omfattande föroreningar från oljeplattformar, inbegripet undervattensrörledningar för olja/gas på eller under havsbotten.

64.

Europaparlamentet erkänner den roll som MIC (23) spelar som ett komplement till medlemsstaternas och industrins nödinsatsmekanismer.

65.

Europaparlamentet stöder innovativa tjänster som riktar sig till sjöfartssektorn och välkomnar diskussionen mellan kommissionen och medlemsstaterna om ett nytt initiativ, e-sjöfart, som bygger på SafeSeaNet-projektet och skulle kunna ge fler säkerhetsfördelar för den havsbaserade olje- och gasindustrin.

66.

Europaparlamentet understryker att varje havsområde ständigt måste ha tillgång till lämplig utrustning för att kunna hantera omfattande, värsta tänkbara utsläpp för havsområdet i fråga, inte bara för EU:s vatten.

67.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att man i samband med den förbättrade hantering av marina data som föreslås i meddelandet ”Kunskap i havsfrågor 2020” (24) och i förslaget till förordning om inrättande av ett program för att stödja den fortsatta utvecklingen av en integrerad havspolitik (25) beaktar behovet av att säkerställa god övervakning av föroreningshot för att i god tid besluta om ett lämpligt tillvägagångssätt.

68.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta ett förslag om att vetenskapliga rön som genereras av operatörer till havs som arbetar inom ramen för ett offentligt tillstånd ska tillgängliggöras för de behöriga myndigheterna med hjälp av standarder och protokoll som tagits fram inom ramen för ”Kunskap i havsfrågor 2020”, i syfte att underlätta offentlig granskning och öka kunskaperna om havsmiljön.

69.

Europaparlamentet uppmanar starkt medlemsstaterna att när man överväger finansiella garantimekanismer, däribland behovet av försäkring mot skada på tredje man, se till att premievillkoren beräknas utgående från de reella risker som uppstår till följd av svårigheterna i samband med borrning och utvinning, så att inte små och medelstora operatörer blir utkonkurrerade från marknaden, samtidigt som man ser till att skadeståndsansvaret täcks.

70.

Europaparlamentet betonar att det är viktigt att förvissa sig om att operatörerna visar att de har finansiella garantier för att täcka den fulla kostnaden för sanering och ersättning i händelse av en allvarlig olycka – även om finansiella garantier i princip kan tillhandahållas antingen genom försäkringar eller ömsesidiga bolagsformer – och att risk- och skadeståndsansvaret inte läggs ut på mindre företag som med större sannolikhet förklarar sig vara insolventa i händelse av en olycka. Parlamentet begär att alla gemensamma system inrättas på ett sätt som gör att det kvarstår incitament för att förhindra risker och följa högsta möjliga säkerhetsstandarder i enskilda verksamheter.

71.

Europaparlamentet inser värdet av gemensamma fonder som Opol i Nordsjön och vill att sådana fonder inrättas i EU:s samtliga vatten. Operatörerna bör vara skyldiga att delta, och ett tydligt rättsläge måste säkerställas i syfte att tillhandahålla en säkerhetsnätmekanism som ska lugna medlemsstaterna, sjöfartssektorn, i synnerhet fiskarna, och skattebetalarna.

72.

Europaparlamentet understryker att de juridiska möjligheterna att övervaka system som Opol är begränsade eftersom systemen är frivilliga, och menar därför att fonderna skulle stärkas om anslutning till dem vore ett obligatoriskt krav för beviljande av tillstånd.

73.

Europaparlamentet betonar att bidragen bör bygga på och stämma överens med både risknivån på den berörda platsen och beredskapsplanerna.

74.

Europaparlamentet anser att miljöansvarsdirektivets (26) räckvidd bör utökas så att principen om att förorenaren betalar och strikt ansvarsskyldighet gäller för alla skador på marina vatten eller den biologiska mångfalden, så att olje- och gasbolagen kan hållas ansvariga för de skador de förorsakar och ta fullt ansvar.

75.

Europaparlamentet efterfrågar en översyn av miljöansvarsdirektivet så att dess tillämpningsområde kommer att omfatta alla marina vatten i enlighet med ramdirektivet om en marin strategi (27).

76.

Europarlamentet uppmanar kommissionen att i enlighet med miljöansvarsdirektivet sänka skadetröskeln och att övervaka strikt efterlevnad av ansvarskyldighet för alla skador på marina vatten och på den marina biologiska mångfalden

77.

Europaparlamentet anser att kommissionen bör undersöka huruvida det skulle kunna inrättas en kompensationsfond för oljekatastrofer inom ramen för miljöansvaret, vilken skulle inbegripa bindande bestämmelser om ekonomisk säkerhet.

78.

Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstaterna överväger att vidta och skärpa avskräckande åtgärder mot vårdslöshet och underlåtenhet att följa lagstiftningen, till exempel i form av böter, indragna tillstånd och straffrättsligt ansvar för anställda. Parlamentet vill dock påpeka att Förenta staterna hade ett sådant system före oljeutsläppet vid Deepwater Horizon.

79.

Europaparlamentet understryker att det innan borrning inleds klart måste fastställas vilka parter som bär det finansiella ansvaret.

80.

Europaparlamentet uppmanar med kraft industrin att åtminstone tillämpa EU:s miljö- och säkerhetsstandarder eller motsvarande oavsett var i världen företagen bedriver sin verksamhet. Parlamentet är medveten om att det är svårt att genomdriva krav på att EU-baserade företags internationella verksamhet ska uppfylla EU-standarder, men uppmanar kommissionen att undersöka vilka mekanismer som skulle kunna användas för att se till att EU-baserade företag i sin internationella verksamhet följer åtminstone EU:s säkerhetsstandarder. Parlamentet anser att företagens sociala ansvar också bör vara en viktig pådrivande kraft på detta område och att medlemsstaterna vid utfärdandet av tillstånd skulle kunna ta hänsyn till internationella incidenter där företagen varit delaktiga, under förutsättning att dessa incidenter åtföljs av grundlig granskning. Parlamentet uppmanar kommissionen att tillsammans med internationella partner främja tillämpningen av dessa höga standarder.

81.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta att bidra till offshoreinitiativ inom ramen för G20 samtidigt som man tar hänsyn till FN:s havsrättskonvention.

82.

Europaparlamentet noterar vikten av den befintliga lagstiftning som tagits fram av FN:s miljöprogram, genom Ospar, Barcelonakonventionen (konventionen om skydd av Medelhavets marina miljö och kustregion) och Helsingforskonventionen (konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö), men konstaterar att den internationella lagstiftningen i nuläget inte ger en fullständig eller konsekvent ram för säkerhets- och miljöstandarder i samband med borrning till havs och därför kan vara svår att driva igenom.

83.

Europaparlamentet understryker att det är viktigt att protokollet om offshoreverksamhet i Medelhavet från 1994, vilket ännu inte ratificerats och som är inriktat på skydd mot föroreningar som uppstår till följd av prospektering och utnyttjande, träder i kraft fullt ut.

84.

Europaparlamentet uppmanar med eftertryck kommissionen att föra en aktiv dialog med andra stater med gränser till EU:s havsområden för att lagstiftningen och tillsynen ska hålla lika höga säkerhetsnivåer.

85.

Europaparlamentet uppmanar EU att samarbeta med de länder utanför EU, inklusive deras arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer, vars medborgare utför tjänster i EU:s olje- och gasindustri till havs, för att se till att företag som är etablerade utanför EU men som bedriver verksamhet i EU:s vatten är bundna av EU:s arbetsvillkor och lagstiftning om ledningssystem för arbetsmiljön.

86.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda en debatt om reglering av ansvarskyldighet för miljöskador och finansiella garantier som även skulle omfatta tredjeländer.

87.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att samarbeta med partner och grannländer för att få till stånd en särskild ordning för all verksamhet i Arktis samt att omsorgsfullt överväga om det är hållbart och nödvändigt att bedriva havsbaserad verksamhet i en sådan känslig och unik miljö.

88.

Europaparlamentet förespråkar internationella bilaterala partnerskap genom handlingsplaner inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken, vilka bl.a. ska uppmuntra tredjeländer att anta höga säkerhetsstandarder. Parlamentet uppmanar de länder som ännu inte fullt ut har börjat tillämpa den europeiska grannskapspolitiken att göra det.

89.

Europaparlamentet stöder industriledda system för överföring av expertis, särskilt till de länder där lagstiftningen inte är lika utvecklad.

90.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaterna.

22.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 51/56

—

med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 800/2008 av den 6 augusti 2008 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den gemensamma marknaden enligt artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget (allmän gruppundantagsförordning) (1),

—

med beaktande av kommissionens rapport av den 3 oktober 2008 om förverkligande av Barcelonamålen avseende barnomsorg före den obligatoriska skolåldern (KOM(2008)0638),

—

med beaktande av kommissionens rapport av den 25 juli 2008 med titeln ”Promotion of Women Innovators and Entrepreneurship”,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 25 juni 2008 med titeln ”Tänk småskaligt först – En ’Small Business Act’ för Europa” (KOM(2008)0394),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/41/EU av den 7 juli 2010 om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av rådets direktiv 86/613/EEG (2),

—

med beaktande av rådets beslut 2010/707/EU av den 21 oktober 2010 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (3),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 10 mars 2009 om en ”Small Business Act” för Europa (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 30 november 2006, ”Dags att lägga in en högre växel – Att skapa ett Europa med företagaranda och tillväxt” (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 10 oktober 2002 om kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet: Initiativ för tillväxt och sysselsättning – Åtgärder för finansiellt stöd till innovativa och sysselsättningsskapande små och medelstora företag (7),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0207/2011), och av följande skäl:

A.

Det är viktigt att inse att om jämställdheten ska kunna främjas och genomföras i praktiken måste män och kvinnor dela på ansvaret för hem och familj, bl.a. genom att män tar ut mer föräldraledighet, vilket kan stödja kvinnor att starta egna små och medelstora företag så att de uppnår ekonomiskt oberoende och självständighet på arbetet.

B.

Egenföretagande erbjuder i allmänhet större flexibilitet än en anställning i fråga om arbetstid, antal arbetade timmar och arbetsplats och erbjuder möjligheter för dem som vill kombinera arbetet med omsorgsuppgifter eller andra aktiviteter, eller för dem som behöver en anpassad arbetsplats.

C.

Kategorin mikroföretag samt små och medelstora företag (SMF-kategorin) utgörs av företag som sysselsätter färre än 250 personer och vars årsomsättning inte överstiger 50 miljoner euro samt vars balansomslutning inte överstiger 43 miljoner euro per år.

D.

99 procent av alla nybildade företag i Europa är mikroföretag eller små företag och en tredjedel startas av personer som är arbetslösa. Mikroföretag som har mindre än 10 anställda utgör 91 procent av företagen i Europa.

E.

Kommissionens handlingsplan: En europeisk dagordning för entreprenörskap (KOM(2004)0070) visar på behovet av bättre socialförsäkringar. Kommissionen har även för avsikt att lägga fram ett meddelande om en lagstiftning för småföretag i början på 2011. Behovet av bättre socialförsäkringar, i synnerhet för kvinnliga företagare, bör betonas.

F.

Kvinnor kan ha svårt att få tillgång till informativt stöd samt finansiella och tekniska medel och tjänster, vilket kan begränsa deras möjlighet att utvidga sin verksamhet och konkurrera om statliga och kommunala upphandlingar.

G.

Enligt kommissionens terminologi är falskt egenföretagande en skenbar typ av egenföretagande som uppstår när anställningsformer missbrukas för att kringgå det sociala skyddet och utesluta sådana arbetstagare från arbetstagares grundläggande rättigheter i syfte att minska arbetskraftskostnaderna, medan de berörda arbetstagarna förblir ekonomiskt beroende.

H.

Entreprenörer är personer (företagsägare) som arbetar för att generera värde genom att skapa eller utveckla en ekonomisk verksamhet och genom att identifiera och utnyttja nya produkter, processer eller marknader (8).

I.

En kvinnlig företagare kan definieras som en kvinna som har skapat en verksamhet där hon äger majoritet av aktierna och har ett aktivt intresse i beslutsfattande, risktagande och den dagliga verksamheten.

J.

Många företag, framför allt med kvinnlig ledning, har uppkommit i mål 1-områden och som inom en snar framtid inte längre kommer att klassas som mindre gynnade områden till fördel för de nya medlemsstaterna.

K.

Många av de regioner som inte längre kommer att beviljas förmåner består av landsbygdsområden som ännu inte är tillräckligt utvecklade. De nya regionerna saknar ofta de kulturella, sociala och organisatoriska instrument som krävs för att utnyttja EU-finansieringen på bästa sätt.

L.

Det finns skillnader mellan medlemsstater i antalet kvinnliga företagare. Färre kvinnor än män ser på företagande som ett möjligt yrkesval och trots att antalet kvinnor som driver små och medelstora företag har ökat det senaste årtiondet, är enbart 1 av 10 kvinnor i Europeiska unionen företagare jämfört med 1 av 4 män. Kvinnorna utgör 60 procent av dem som tar universitetsexamen, men på arbetsmarknaden är de underrepresenterade när det gäller heltidsarbete, framför allt inom affärsverksamhet. Det är oerhört viktigt att uppmuntra kvinnor och ge dem möjlighet att genomföra entreprenörssatsningar för att kunna minska de befintliga skillnaderna mellan könen.

M.

Förenta staternas lagstiftning om kvinnligt företagande ”Women's Business Ownership Act (1988)” har ökat andelen kvinnliga företagsägare bland företag från 26 procent 1992 till 57 procent 2002. Framgången hos denna lagstiftning kan vara till hjälp i EU:s kartläggning av god praxis.

N.

De kvinnor som på grund av samhälleliga faktorer har mindre kunskap om tillgängliga finansieringsalternativ och erfarenhet av ekonomisk förvaltning behöver stöd, inte bara under uppstartsfasen utan också genom firmans hela verksamhetscykel eftersom typen av stöd i företagsplaneringen skiljer sig åt under uppstarts- och tillväxtfasen.

O.

Kvinnligt företagande och små- och medelstora företag ägda av kvinnor är en viktig källa till ökad sysselsättning bland kvinnor, vilket gör det möjligt att i högre grad utnyttja kvinnors utbildningsnivå och se till att kvinnor inte anställs under osäkra anställningsförhållanden. En företagskultur bland kvinnor säkerställer företagsdynamik och innovation, potentialer som är långt ifrån utnyttjade i Europeiska unionen, och ett ökat antal kvinnliga företagare har positiva effekter för ekonomin i stort. Åtgärder för att stödja kvinnliga entreprenörer försummas lätt i ett instabilt ekonomiskt klimat.

P.

Män och kvinnor har i många fall inte samma möjligheter att driva och utveckla företag. Att främja kvinnligt företagande är en långsiktig process där det krävs tid för att ändra strukturer och attityder i samhället. Kvinnor har alltid haft entreprenörsanda men regler och traditionell rollfördelning har inneburit att företagande inte alltid har varit ett alternativ för kvinnor.

Q.

Europeiska investeringsbanken (EIB) har i hög grad ökat sin utlåning till små och medelstora företag från 8,1 miljarder EUR under 2008 till ungefär 11,5 miljarder EUR under 2009. De instrument för små och medelstora företag som ingår i ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation har genomförts löpande (1,13 miljarder EUR öronmärktes för perioden 2007–2013). Kommissionen antog tillfälliga regler för statligt stöd 2009/2010 som ger medlemsstaterna utökade möjligheter att motverka effekterna av kreditåtstramningen.

R.

Program för investeringsberedskap ökar förmågan hos små och medelstora företag eller entreprenörer att förstå den oro som finns bland banker eller andra investerare som kan tillhandahålla extern finansiering.

S.

Kvinnliga företagare är en heterogen grupp som kan variera i ålder, bakgrund och utbildning, bestående av allt från nyutexaminerade personer till personer som har hunnit långt i karriären och som vill hitta nya sätt att utnyttja talanger som ledarskap, företagaranda, förmåga till kommunikation och kompromisser liksom till god riskbedömning, och de är verksamma inom många olika sektorer och verksamheter. Kvinnor och män har inte lika möjligheter att driva och utveckla företag på grund av könsstereotyper och strukturella hinder, och kvinnor uppfattas felaktigt ofta sakna entreprenörsmässiga egenskaper som självförtroende, ledarskap, beslutsamhet och riskbeteende.

T.

Mentorsystem och stöd från aktiva kvinnor samt manliga företagare kan hjälpa kvinnor med nystartade företag att övervinna de rädslor som är förknippade med nyföretagande.

U.

Det är viktigt att främja praktisk rådgivning om verkligheten i näringslivet och ekonomiska frågor på en konkurrensutsatt marknad.

V.

Man har inte genomfört tillräcklig forskning om kvinnligt företagande på EU-nivå för att kunna få information om utvecklingen och tillämpningen av EU-omfattande strategier på detta område.

W.

I många medlemsstater saknar egenföretagare tillbörliga socialförsäkringsrättigheter såsom mamma- och pappaledighet, arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, handikappbidrag, pensionsavsättningar och barnomsorg, trots att sådana strukturer är nödvändiga för att göra det möjligt för kvinnliga företagare att förena arbete och familjeliv och för att EU ska kunna hantera den demografiska utmaningen. I riktlinjerna för sysselsättningspolitiken uppmanas medlemsstaterna att främja egenföretagande och samtidigt garantera en adekvat social trygghet för egenföretagare.

X.

Det finns en grupp som främst består av kvinnor och som ägnar sig åt hushållsarbete och privat omsorgsarbete utan att vara officiellt anställda och inte heller officiellt egenföretagare, och som därför saknar alla former av social trygghet.

1.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna samt regionala och lokala myndigheter att bättre utnyttja finansieringsmöjligheter som är tillgängliga för kvinnliga företagare genom särskilda stipendier, riskkapital, bestämmelser om social trygghet och lägre räntor som ger en rättvis och jämlik tillgång till finansiella medel, som det europeiska Progress-instrumentet för mikrokrediter som tillhandahåller mikrokrediter upp till 25 000 EUR till mikroföretag och till sådana som vill starta ett eget litet företag och inte har tillgång till traditionella banktjänster, t.ex. arbetslösa personer.

2.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att dra igång landsomfattande kampanjer, däribland arbetsgrupper och seminarier, för att effektivare främja och informera kvinnor om det europeiska Progress-instrumentet för mikrokrediter och om alla de finansieringsmöjligheter instrumentet ger.

3.

Europaparlamentet påpekar att jämställdhet är en av EU:s grundläggande principer enligt fördraget om Europeiska unionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, men att det trots betydande framsteg fortfarande råder bristande jämställdhet i fråga om entreprenörskap och beslutsprocesser.

4.

Europaparlamentet beklagar att den finansiella och ekonomiska krisen har förvärrat problemen för många potentiella kvinnliga entreprenörer, särskilt under företagens första tre verksamhetsår. Parlamentet framhåller att lönsamma små och medelstora företag skapade av såväl män som kvinnor kan bidra till hållbarare ekonomisk tillväxt i medlemsstaterna.

5.

Europaparlamentet välkomnar det separata avsnittet om stöd till kvinnligt företagande i kommissionens förordning (EG) nr 800/2008. Parlamentet uppmanar kommissionen att behålla detta stöd i unionens nästa stödram för att stärka kvinnligt företagande efter att förordningen har upphört att gälla.

6.

Europarlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att de små och medelstora företag som leds (grundats) av kvinnor även kan dra nytta av de skattemässiga fördelar som planeras för de små och medelstora företagen.

7.

Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen medlemsstaterna att genomföra rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden samt se till att entreprenörer som blivit insolventa eller gjort avbrott i karriären får hjälp och stöd när det gäller ekonomisk återhämtning så att de ska kunna fortsätta med sina redan påbörjade projekt eller byta inriktning.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja utbyte av bästa praxis mellan de regioner som inte längre kommer att omfattas av mål 1 och de nya regionerna så att kvinnliga företagare involveras, framför allt inom jordbruks- och hantverkssektorn, dels för att se till att de kan överföra förvärvade erfarenheter och samtidigt inte plötsligt förlorar sina förmåner, dels för att skapa en ny grupp kvinnliga ledare i de nya medlemsstaterna.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och Business Europe att främja kvinnligt entreprenörskap, ekonomiskt stöd och strukturer för yrkesvägledning samt att i samarbete med företagarorganisationer, handelshögskolor och nationella kvinnoinstitut inrätta program för investeringsberedskap som kan hjälpa kvinnor att skapa hållbara verksamhetsplaner samt hitta och definiera potentiella investerare.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att undersöka de hinder som finns för kvinnors företagande och i synnerhet göra en omfattande analys av kvinnors tillgång till finansiella medel.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att uppmuntra banker och finansinstitut att överväga att erbjuda ”kvinnovänliga” stödtjänster för företag.

12.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen. medlemsstaterna och Business Europe att överväga att införa mentorsystem och stödprogram, i synnerhet program för aktivt åldrande där pensionerade manliga och kvinnliga företagare kan ge råd och dela med sig av sina erfarenheter.

13.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att särskilt beakta situationen för kvinnor över 50 år och hjälpa dem att starta egna företag.

14.

Europaparlamentet insisterar på att medlemsstaterna bör införa åtgärder som gör det möjligt för kvinnor att skapa en rimlig balans mellan arbetsliv och privatliv och tillhandahålla lämpliga former av barnomsorg, eftersom bristen på barnomsorg av hög kvalitet till överkomligt pris är ännu ett hinder för kvinnor som vill starta företag.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja kvinnliga företagares tillgång till bedömningar av tillväxt- och riskpotential utförda av erfarna konsulter.

16.

Europarlamentet konstaterar att kvinnliga företagare i många färska undersökningar har fått erkännande för att ha en försiktigare hållning än män när det gäller ekonomiska och finansiella risker. Parlamentet anser att man bör analysera resultaten av dessa undersökningar mer ingående för att få veta om de är korrekta och vilka slutsatser man bör dra av dem.

17.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och lokala myndigheter att införa nationella utbildningskoncept i syfte att intressera flickor för kvinnligt entreprenörskap och ledarskap och att utveckla ”ungt företagande” i gymnasieskolor så att kvinnliga studenter under ett skolår kan, om de så vill, ta del av verksamhetscykeln genom att starta upp, driva och avveckla ett företag, och koppla denna process till mentorskap från lärare och aktiva äldre rådgivare från det lokala näringslivet.

18.

Europaparlamentet konstaterar att många flickor redan i tidig ålder avskräcks från att fortsätta med skol- och universitetsämnen som av tradition betraktas som manliga, såsom naturvetenskap, matematik och teknik. Parlamentet rekommenderar att det införs kurser i skolorna om entreprenörskapets grunder och att urvalet av ämnes- och yrkesalternativ för flickor breddas, så att dessa kan utveckla den kunskapsbas och kompetens som krävs för att lyckas med företagande. Europaparlamentet framhåller vikten av att främja flickors och kvinnors anställbarhet genom kompetensutveckling och livslångt lärande.

19.

Europaparlamentet uppmanar EU-institutionerna, medlemsstaterna och de regionala myndigheterna att uppmuntra ettåriga program som främjar entreprenörskap och lärlingskap samt utbyten på högskolenivå i Europa, där studenter genomför utvecklingsprojekt baserade på verkliga affärskoncept för att redan under utbildningsåren kunna starta en hållbar och lönsam verksamhet. Europaparlamentet anser också att aktiviteter i alumni- och studentföreningar ska vara en del i processen för att ge studenterna självförtroende och fungera som förebild. Parlamentet uppmanar slutligen kommissionen att främja utbyte av god praxis på detta område.

20.

Europaparlamentet ber medlemsstaterna och Business Europe att höja kunskapsnivån om och främja utbytesprogrammet för europeiska företagare ”Erasmus för unga företagare”, vars specifika mål det är att stärka entreprenörsandan, internationaliseringen och konkurrenskraften för potentiella nyföretagare i EU och nystartade mikroföretag och små företag. Utbytesprogrammet ger också nyföretagare möjlighet att i upp till sex månader arbeta med en erfaren företagare i hans/hennes lilla eller medelstora företag i ett annat EU-land. Europaparlamentet rekommenderar också inrättandet av speciella stipendier, såsom EU:s Leonardo da Vinci-stipendier, för kvinnliga studenter med stor potential, som delas ut i en utdelningsceremoni för ”bästa praxis” till framgångsrika kandidater.

21.

Europaparlamentet insisterar på att medlemsstaterna ska främja lika tillgång till kontrakt som tilldelas genom offentlig upphandling och se till att offentlig upphandlingspolitik blir ”könsneutral”.

22.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppmuntra gränsöverskridande samarbetsprogram och skapa gränsöverskridande stödcentrum för kvinnligt företagande för att ge möjlighet till erfarenhetsutbyte, rationaliserat resursutnyttjande och utbyte av bästa praxis.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utnyttja informations- och kommunikationsteknik som kan bidra till att öka medvetenheten samt nätverksstöd till kvinnor. Parlamentet anser att man bör åtgärda den digitala klyftan i hela Europa genom att förbättra tillgången till bredband, så att kvinnor får den flexibilitet som krävs för att kunna driva företag hemifrån om de så önskar.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att uppmuntra kvinnors deltagande i lokala handelskammare, icke-statliga organisationer på området, lobbygrupper och branschorganisationer från näringslivet för att kunna utveckla och stärka sina konkurrensmässiga företagarfärdigheter, samt uppmanar handelskamrarna att från sitt håll aktivt uppmuntra kvinnliga företagare att engagera sig och att främja inrättandet av tjänster som riktar sig till kvinnliga företagare och grupper med kvinnliga representanter för att öka kvinnornas inflytande och förbättra företagskulturen.

25.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att framhålla de icke-statliga organisationernas roll i att uppmuntra och underlätta för kvinnors företagande.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja utbyte av goda metoder för att stärka kvinnors företagsanda, och ber kommissionen, medlemsstaterna och Business Europe att uppmuntra och ge kvinnliga företagare möjligheter att samarbeta med lämpliga affärspartner på andra områden så att de har möjlighet att utbyta erfarenheter och metoder och få ett vidare perspektiv på företagsvärlden.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom ramen för nätverket Enterprise Europe Network inrätta rådgivningskontor med särskilda experter på problem och hinder som kvinnliga företagare ställs inför. Dessa rådgivningskontor skulle även kunna fungera som samordnade kontaktpunkter för dem som blivit utsatta för diskriminering vid ansökan om kredit hos tillhandahållare av finansiella tjänster.

28.

Europaparlamentet inser betydelsen av kvinnliga ambassadörer, till exempel Europeiska nätverket för ambassadörer för kvinnligt företagande, som tydligt visar vilken roll kvinnor kan spela när det gäller att skapa sysselsättning och främjar konkurrenskraft genom att inspirera kvinnor och unga flickor att starta sin egen verksamhet genom aktiviteter i skolor, universitet, lokala grupper och media. Europaparlamentet anser att ambassadörerna ska ha olika bakgrund, ålder och erfarenhet och vara aktiva i alla branscher.

29.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en kampanj som lyfter fram egenföretagandet inom kvinnligt förvärvsarbete, samt informerar om tillgängliga instrument för att underlätta start av företag.

30.

Europaparlamentet anser att SAEE, och särskilt EU:s delegationer i tredjeländer, i samarbete med medlemsstaternas handelsdelegationer skulle kunna bidra till att utveckla nätverk för små och medelstora företag som leds av kvinnor.

31.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att samla in jämförbara och omfattande uppgifter om kvinnligt företagande i Europeiska unionen (såsom kvinnliga företagares etnicitet, ålder, verksamhetsområde, verksamhetsstorlek, antal verksamma år i enlighet med medlemsstaternas bestämmelser om skydd av personuppgifter) med hjälp av europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor och europeiska jämställdhetsinstitutet på ett sätt som inte medför någon ytterligare börda för de små och medelstora företagen och analysera dessa uppgifter i den årliga rapporten om små och medelstora företag i EU i samband med kvalitetsgranskningen av små och medelstora företag. Parlamentet anser att de uppgifter och den information som samlas in borde upplysa beslutsfattarna om de särskilda problem som kvinnliga entreprenörer ställs inför.

32.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens undersökning från 2008 om kvinnliga innovatörer och kvinnors företagande och uppmanar eftertryckligen medlemsstaterna att följa de politiska rekommendationerna i denna undersökning.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och regionala och lokala myndigheter att vidta åtgärder för att kvinnliga entreprenörer ska behandlas på samma sätt som anställda när det gäller socialtjänst och andra samhällstjänster, samt att förbättra den sociala ställningen för kvinnliga företagare och medföretagare i små och medelstora företag – i form av bättre barnomsorg och stödåtgärder för omsorg om äldre och vårdkrävande personer, förbättrad socialförsäkring och genom att bryta ned könsstereotyper – samt att stärka den kulturella och rättsliga ställningen för kvinnliga företagare och medföretagare i små och medelstora företag, i synnerhet på områdena forskning, vetenskap, maskinteknik, nya medier, miljö, grön och koldioxidsnål teknik, jordbruk och industriella sektorer i städer och på landsbygden.

34.

Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen medlemsstaterna att undersöka de hinder som finns för romska kvinnliga egenföretagare och att inrätta program för att möjliggöra lättåtkomlig, snabb och billig registrering för romska kvinnliga entreprenörer eller egenföretagare samt att skapa möjligheter till lättillgängliga krediter – däribland mikrokrediter – för finansiering av romska kvinnors företag. Parlamentet uppmanar dessutom kommissionen att stödja denna verksamhet genom lämpliga finansieringsmekanismer.

35.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att aktivt bekämpa falskt egenföretagande genom att tydligt definiera vad egenföretagande är och införa påföljder för falskt företagande.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inrätta ett program i syfte att hjälpa de personer, huvudsakligen kvinnor, som försörjer sig genom hushållsarbete, vård eller annat servicearbete och som varken är anställda eller egenföretagare att registrera sig som egenföretagare eller starta ett eget företag.

37.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att erbjuda stöd till kvinnor som planerar att starta eller köpa företag, eller ta över ett familjeägt företag, även till dem som är fria yrkesutövare och exempelvis driver en egen juristfirma eller läkarmottagning. Parlamentet anser att stödet ska bestå av lämpliga utbildningsseminarier och workshoppar som syftar till att ge dessa kvinnor tillräcklig ledarkompetens så att de framgångsrikt kan sköta en förvärvssituation, särskilt bedömningar, företagsvärderingar samt bank- och lagstiftningsfrågor. Särskild uppmärksamhet bör ägnas kvinnor under 25 år och över 50 år, eftersom dessa grupper drabbas hårdare av den finansiella krisen.

38.

Europaparlamentet uppmanar Polen att framhålla kvinnors företagande under ordförandeskapet, särskilt i början av oktober i samband med den europeiska SMF-veckan. Parlamentet uppmanar kommissionen att så fort som möjligt föreslå en handlingsplan för att öka andelen kvinnliga entreprenörer och att dra igång informationskampanjer för att bryta stereotypa föreställningar om att kvinnor inte skulle vara ämnade att bli framgångsrika företagsledare.

39.

Europaparlamentet uppmanar familjeföretag att ge lika stor möjlighet åt kvinnliga släktingar, t.ex. döttrar, när man överväger att överlåta företaget.

40.