5.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/1

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 om ändring av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation och förordning (EG) nr 2006/2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (6),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009 om ändring av direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, direktiv 2002/19/EG om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter och direktiv 2002/20/EG om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (7),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1211/2009 av den 25 november 2009 om inrättande av organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec) och byrån (8),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (9),

—

med beaktande av det offentliga samråd som kommissionen påbörjade den 2 mars 2010 om framtida principer för samhällsomfattande tjänster på områdena för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 september 2010 med titeln ”Europeiska bredbandssektorn – investeringar i digitalt baserad tillväxt” (KOM(2010)0472),

—

med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av det första programmet för radiospektrumpolitik (KOM(2010)0471),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation av den 20 september 2010 om reglerat tillträde till nästa generations accessnät (NGA),

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens kommunikationskommitté om bredbandstillgången inom EU och läget den 1 juli 2010,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 25 augusti 2010 med titeln ”Lägesrapport om den europeiska inre marknaden för elektronisk kommunikation 2009 (15:e rapporten), SEK(2010)0630” (KOM(2010)0253),

—

med beaktande av den fjärde utgåvan av resultattavlan för konsumentmarknaderna, ”Making markets work for consumers”, som offentliggjordes i oktober 2010,

—

med beaktande av rådets beslut 91/396/EEG av den 29 juli 1991 om införandet av ett gemensamt europeiskt larmnummer (10),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation om behandling av lokaliseringsuppgifter i elektroniska kommunikationsnät vid tillhandahållande av nödsamtalstjänster som byggts ut med samtalslokalisering,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 717/2007 av den 27 juni 2007 om roaming i allmänna mobiltelefonnät i gemenskapen och om ändring av direktiv 2002/21/EG (11),

—

med beaktande av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som ratificerades av EU den 23 december 2010,

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artikel 2 (Rätt till liv), artikel 3 (Människans rätt till integritet), artikel 6 (Rätt till frihet och säkerhet), artikel 26 (Integrering av personer med funktionshinder) och artikel 35 (Hälsoskydd),

—

med beaktande av undersökningen om det europeiska larmnumret 112 (Flash Eurobarometer 314),

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens kommunikationskommitté om genomförandet av det europeiska larmnumret 112 – resultaten av den fjärde omgången i insamlingen av uppgifter (10 februari 2011),

—

med beaktande av sin förklaring av den 25 september 2007 om det europeiska larmnumret 112 (12),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A7-0220/2011), och av följande skäl:

A.

Direktivet om samhällsomfattande tjänster förebygger social utestängning genom att se till att medborgare i landsbygdsområden och avlägsna områden samt låginkomsthushåll har tillgång till grundläggande och centrala telekommunikationstjänster till ett överkomligt pris.

B.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt att se till att utsatta grupper inte förbigås och att särskilda, effektiva åtgärder alltid genomförs för att garantera dessa gruppers sociala integrering och tillgång till tjänster på samma villkor som gäller för alla andra medborgare.

C.

Teknik under utveckling, i synnerhet mobiltelefoni som alla har råd med, bidrar till att ge majoriteten av medborgarna tillgång till grundläggande telekommunikationstjänster.

D.

Samhällsomfattande tjänster definieras som ett minimiutbud av tjänster av väldefinierad kvalitet som är tillgängliga för samtliga slutanvändare till ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella förhållandena och utan att konkurrensen snedvrids.

E.

De samhällsomfattande tjänsterna bör, om marknadskrafterna på egen hand inte förmår göra detta, erbjuda alla medborgare tillgång till tjänster som behövs för att de ska kunna delta i samhället.

F.

Grundläggande bredbandstäckning för samtliga EU-medborgare senast 2013 är ett av den digitala agendans centrala prestandamål. Där bredbandsanslutning redan finns ligger den genomsnittliga täckningen på ungefär 50 procent av hushållen.

G.

Det är ännu inte möjligt att utvärdera genomförandet av det ändrade direktivet om samhällsomfattande tjänster och användarnas rättigheter, eftersom tidsfristen för införlivandet är den 25 maj 2011 och den treårsperiod som krävs före en utvärdering av ett korrekt och heltäckande genomförande av alla bestämmelser i direktivet just börjat löpa.

H.

Även om den befintliga lagstiftningen erbjuder medborgarna positiva resultat är detta inget självändamål, utan man måste också maximera fördelarna av de nya åtgärderna genom en fortlöpande övervakning i medlemsstaterna samt insatser för att förbättra informationens kvalitet, fullständighet och synlighet.

I.

Den inre marknaden kan aldrig betraktas som verkligen fullbordad utan bör kontinuerligt utvärderas på nytt för att återspegla garantier för socialt skydd, samhällets behov, tekniska framsteg och utvecklingen av innovativa lösningar. Vidare är åtgärder för att främja tillväxt och sysselsättning av central betydelse när det gäller att se till att den inre marknaden och den digitala inre marknaden möjliggörs och förverkligas snarast möjligt, för att gagna europeiska medborgare, konsumenter och företag.

J.

Strävan efter framsteg utgör drivkraften för och förmedlaren av den vision och de mål som fastställts av EU:s lagstiftare. Förslag till ny lagstiftning eller ändringslagstiftning måste beakta den faktiska erfarenheten och kapaciteten för genomförande. Anpassningar av lagstiftningen måste få tydligt politiskt stöd, som ytterligare underbyggs med en objektiv kostnads–nyttoanalys och socioekonomisk analys som den avgörande faktorn.

K.

Det europeiska larmnumret 112 inrättades 1991 genom ett rådsbeslut för att ge medborgarna tillgång till alla larmtjänster (exempelvis brandkår, polis och läkare). Det är det enda larmnummer som kan användas i samtliga medlemsstater i Europeiska unionen. En stor majoritet av européerna känner dock fortfarande inte till det och inga framsteg i samband med detta har noterats sedan år 2000.

L.

Den förklaringen av den 11 mars 2008 om tidig varning av medborgarna i allvarliga nödsituationer (13) undertecknades av 432 ledamöter av Europaparlamentet.

M.

Det krävs fortfarande ansträngningar för att bedöma och garantera tjänstekvaliteten vid användning av 112, när det gäller både telekommunikationstjänsternas och larmtjänsternas prestationer och de samordningsaspekter som är beroende av flera faktorer. Någon heltäckande och detaljerad utvärdering av hur 112-tjänsten i EU har omsatts i praktiken – på grundval av medborgarnas erfarenheter, där särskilt tillgången, driftskompatibiliteten och utryckningstiderna utvärderas – har inte genomförts.

N.

Flera svåra olyckor på senare tid har visat att tidig varning till och alarmering av medborgare i händelse av överhängande eller nära förestående större nödsituationer och katastrofer är en nödvändighet om lidande och förlust av människoliv ska kunna minskas.

1.

Europaparlamentet understryker vikten av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster som ett skyddsnät för den sociala delaktigheten där marknadskrafterna på egen hand misslyckats med att tillhandahålla medborgarna och företagen grundläggande tjänster.

2.

Europaparlamentet stöder en regelbundet förnyad utvärdering, som en del av direktivet om samhällsomfattande tjänster och användarnas rättigheter, av hur lämpliga bestämmelserna i EU-lagstiftningen är för de samhällsomfattande tjänsterna i ljuset av den sociala, ekonomiska och tekniska utvecklingen, i syfte att ringa in och införa lämpliga definitioner som dels återspeglar verkliga behov som håller på att utvecklas och krav från medborgarna, dels förbättrar tjänsternas kvalitet.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillhandahålla riktlinjer för bästa genomförande och efterlevnad av det omarbetade direktivet om samhällsomfattande tjänster, att undvika snedvridning av marknaden och att samtidigt ge medlemsstaterna möjlighet att anta de bestämmelser som bäst passar deras nationella förhållanden.

4.

Europaparlamentet stöder målen om ”bredband för alla” i den digitala agendan och är övertygat om att en samhällsomfattande tillgång till bredband hjälper medborgarna och företagen att dra full nytta av den digitala inre marknaden, särskilt genom att man förbättrar den sociala delaktigheten, skapar nya möjligheter för socialt och miljömässigt innovativa företag och åstadkommer arbetstillfällen, tillväxt och fler möjligheter för handel över gränserna. Med tanke på detta stöder parlamentet åtgärder för att främja den digitala kompetensen.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge större finansiellt stöd till lokala projekt som tillhandahåller digital tillgång samt till alla aktörer som hjälper missgynnade grupper att få tillgång till tekniska apparater genom att tillhandahålla anslutningar i offentliga byggnader som erbjuder fri internettillgång.

6.

Europaparlamentet understryker att en kombination av politik och teknik (till exempel fasta nät och kabel-, fiber-, mobil- och satellitnät) kan främja företagens och de offentliga organens utveckling av nya tjänster och tillämpningar på internet, till exempel e-förvaltning, e-hälsa och e-utbildning. Detta kan driva fram efterfrågan på snabbare internetförbindelser och göra investeringar i öppna bredbandsnät lönsammare och i sin tur uppmuntra till offentlig-privata partnerskap och utveckla den digitala inre marknaden, samtidigt som marginaliserade medborgares inkludering förbättras.

7.

Europaparlamentet betonar vikten av EU:s bestämmelser om offentlig upphandling och anser att det i samband med den breda översynen av dessa bestämmelser är ytterst viktigt att både lokala och regionala myndigheter får del av åtgärder som uppmuntrar deras deltagande i investeringar i kommunikationsteknik och i förkommersiell upphandling (som ett sätt för att förmedla forskningsresultaten till marknaden). Lika viktigt är att e-upphandling införs på bred front.

8.

Europaparlamentet kräver ett effektivt genomförande av telekomramen, särskilt dess bestämmelser om nätneutralitet, så att slutanvändarna kan få tillgång till tjänsterna och innehållet och använda de tillämpningar de själva vill på internet.

9.

Europaparlamentet betonar att de samhällsomfattande tjänsterna inte är det enda eller det som i första hand driver på i riktning mot målet om ”bredband för alla” med tanke på de höga investeringar som krävs utan att några avsevärt bättre tjänster med nödvändighet kan tillhandahållas konsumenterna. I artikel 15 i direktivet om samhällsomfattande tjänster anges emellertid att det ska göras en regelbunden översyn av tillämpningsområdet för de samhällsomfattande tjänsterna. Parlamentet betonar att denna översyn bör beakta utvärderingen av genomförandet av bestämmelserna i direktivet och resultaten av den pågående konsekvensbedömningen, särskilt när det gäller omfattningen av utbyggnaden av bredbandsnäten och hushållstäckningen.

10.

Europaparlamentet anser att en skyldighet att erbjuda tillgång till bredband inte automatiskt kommer att leda till att användningen ökar. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att vidta kraftfullare åtgärder för att öka efterfrågan och stimulera användningen i stället för att enbart säkerställa att det finns en anslutning. Skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skulle på medellång sikt kunna bli ett ytterligare incitament för att utveckla bredbandet, men målen om samhällsomfattande bredband borde kunna uppnås genom rätt utformade nationella program.

11.

Europaparlamentet anser att en effektiv radiospektrumpolitik, som möjliggör en harmoniserad användning av den ”digitala utdelningen”, och investeringsfrämjande lagstiftning också är viktiga instrument för att öka bredbandstäckningen.

12.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att slutföra den pågående konsekvensbedömningen och tillhandahålla lagstiftarna solida uppgifter om aktuell utnyttjandeandel, förväntad efterfrågan och skärpta skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster genom bredband samt en analys av vad som är den mest effektiva finansieringsmekanismen för medlemsstater, konsumenter och företag när det gäller bredbandsutbyggnaden, samtidigt som man undviker ineffektiva kostnader och onödiga bördor.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, parallellt med och i samarbete med de nationella regleringsmyndigheterna, noggrant övervaka marknaderna för att se till att de medlemsstater som redan kan, eller önskar, tillhandahålla samhällsomfattande tjänster via utbudet av bredbandsteknik och bredbandshastigheter kan göra detta när marknaden misslyckas med det, utan att de i praktiken förorsakar en snedvridning av marknaden.

14.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens beslut att genomföra en djuplodande undersökning av tillhandahållandet av internettjänster till följd av att den fjärde resultattavlan för konsumentmarknaderna offentliggjorts.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att, med bidrag från de nationella regleringsmyndigheterna, undersöka valmöjligheterna i fråga om att på lika villkor tillämpa skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och bestämmelserna om användarnas rättigheter, vilket skulle garantera tillgänglighet för utsatta grupper, särskilt personer med funktionsnedsättning, inte bara genom att man inför särskild terminalutrustning och överkomliga avgifter, utan också genom att man tillgängliggör lämplig information och skapar en verklig valmöjlighet för konsumenterna när det gäller tillgängliga tjänster och service.

16.

Europaparlamentet anser ändå att den grundläggande bestämmelsen för finansiering av samhällsomfattande tjänster, som garanterar att de hanteras på ett icke-diskriminerande och öppet sätt, bör finnas kvar i EU:s lagstiftning och utvidgas till att även omfatta skyldigheter för både data- och röstkommunikation.

17.

Europaparlamentet betonar att det europeiska larmnumret 112 kan rädda liv och ökar unionsmedborgarnas skydd, eftersom det fungerar som ett viktigt stödsystem för de medborgare och konsumenter som omfattas av den inre marknaden. Det är viktigt att se till att larmnumret 112 fungerar utan problem i hela EU. Parlamentet anser att kommissionen bör se till att alla delar av samhället har tillgång till denna tjänst, även personer med funktionsnedsättning (nedsatt hörsel, talsvårigheter osv.) och andra utsatta grupper.

18.

Europaparlamentet beklagar dock att det europeiska larmnumret 112 ännu inte på långa vägar nått sin fulla potential. Således behövs fortfarande grundläggande åtgärder för att medborgarna ska känna igen numret, och det finns andra frågor i samband med teknik och bättre samordning som måste lösas.

19.

Europaparlamentet påpekar att enligt den Eurobarometerundersökning som offentliggjordes i februari 2011 kan endast 26 procent av EU-medborgarna spontant peka ut 112 som det larmnummer som går till larmtjänsterna inom EU. 58 procent av EU-medborgarna anser fortfarande inte att invånarna i deras land är tillräckligt medvetna om att 112 är det larmnummer som gäller (14).

20.

Europaparlamentet uppmanar med eftertryck Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att gemensamt göra större insatser för att öka allmänhetens medvetenhet om att larmnumret 112 finns och hur det används, särskilt genom att utveckla en målinriktad och långtgående kommunikationsstrategi som behandlar de problem och frågor som medborgarna har om hur systemet fungerar.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att förstärka sitt informationsarbete så att samtliga EU-medborgare och resenärer via medierna, särskilt tryckta och audiovisuella medier, genom informationskampanjer förstår att larmnumret 112 är det ”EU-täckande” larmnumret. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas också att anordna och stödja pr-verksamhet för att göra allmänheten mer medveten samt arrangemang som äger rum varje år den 11 februari. Denna dag har utlysts till ”temadagen för det europeiska larmnumret 112”. Det är särskilt viktigt med praktiska upplysningar, exempelvis att betona att 112 är det europeiska larmnummer som man kan ringa till kostnadsfritt överallt i EU, både från fasta och mobila telefonnät.

22.

Europaparlamentet konstaterar att det råder stora skillnader bland medlemsstaterna när det gäller kännedom om det europeiska larmnumret 112, och uppmanar medlemsstaterna att dela med sig av sina erfarenheter och utbyta bästa metoder för att åtminstone 80 procent av EU-medborgarna senast 2020 spontant ska veta att 112 är det nummer som man ska ringa till larmtjänsterna, var man än befinner sig i Europeiska unionen.

23.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att sprida information om larmnumret 112 på platser genom vilka det är lätt att nå ut till ett stort antal hushåll, särskilt läkarmottagningar och apotek, sjukhus och vårdcentraler, utbildningsinrättningar som skolor och universitet, flygplatser, hamnar och tågstationer – med tanke på att larmnumret 112 är särskilt användbart för resenärer – samt de nationella larmtjänsternas informationsportaler.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att också via internet och radio framhålla 112 som det ”EU-täckande” larmnumret, eftersom internet och radio är två av de mest använda medierna bland ungdomar och personer som reser mycket. Parlamentet betonar att endast 16 procent av de personer som känner till larmnumret 112 har fått information om det via radio och endast 11 procent via internet.

25.

Europaparlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att se till att larmnumret 112 syns tydligt på samtliga utryckningsfordon, däribland polisbilar, ambulanser, brandbilar och andra utryckningsfordon.

26.

Europaparlamentet konstaterar emellertid att medlemsstaterna sedan länge har egna larmnummer och betonar att det, i de fall de avser att bibehålla dessa nationella nummer, är viktigt att inte äventyra allmänhetens medvetenhet om vilka larmnummer som finns eller orsaka förvirring om vilket nummer som ska användas.

27.

Europaparlamentet beklagar att medlemsstaterna ännu inte sett till att snabba, exakta och tillförlitliga lokaliseringsuppgifter är tillgängliga för dem som nås via larmnumret 112. Därför uppmanar parlamentet kommissionen att i nära samarbete med medlemsstaterna snarast möjligt avsevärt förbättra precisionen och tillförlitligheten hos informationen om varifrån ett samtal kommer i enlighet med de nya EU-bestämmelserna för telekommunikation och att uppdatera sin teknik med slutmålet att införa obligatorisk automatisk lokalisering för alla 112-samtal, även för dem som kommer från roamingkunder, inom några sekunder för att ge dem som ska sända hjälpen och utryckningspersonalen denna avgörande information, vilket är ovärderligt för medborgarna. Parlamentet uppmanar kommissionen att överväga att vidta åtgärder mot medlemsstater som inte uppfyller sina skyldigheter på detta område.

28.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att införa åtgärder som förbättrar tillgången till finansiering för att stödja forskningsprojekt i syfte att se till att bästa möjliga teknik för att identifiera varifrån ett samtal kommer utvecklas, inklusive samtal via IP-telefoni, och stöder därför utvecklingen av nästa generations normer och bestämmelser. Parlamentet begär att de medel från stödprogrammet för informations- och kommunikationsteknik (ICT-PSP) som avsatts i EU:s budget för 2009, 2010 och 2011 tilldelas för att stödja testning och genomförande av innovativa tjänster (som grundar sig på IP-telefoni och IP-åtkomst till 112-tjänsten), vilket skulle kunna inledas genom nätverksoberoende tillämpningar, till dess att nästa generations 112-system har införts i EU. Kommissionen uppmanas också att undersöka genomförandet av nästa generations 112-tillämpningar, till exempel sms, videoupptagningar och sociala nätverk, och hur sådana tillämpningar, som i dagsläget står till medborgarnas förfogande, kan användas vid larmkommunikation för att förbättra åtkomsten till 112-tjänsten och stärka medborgarinitierade reaktioner på nödsituationer.

29.

Europaparlamentet anser att nödsamtalssystemet e-call genom reglering bör införas som en obligatorisk tjänst.

30.

Europaparlamentet understryker betydelsen av bättre samordning mellan larmorgan på både nationell nivå och gränsöverskridande EU-nivå i syfte att nå den högsta effektivitetsnivån. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att stödja och säkra samordning med medlemsstaternas myndigheter för att hitta sätt att förbättra driftskompatibiliteten mellan deras system.

31.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i nära samarbete med medlemsstaterna så snart som möjligt fastställa tillförlitlighets- och kvalitetskrav för hela 112-tjänstekedjan och att fastställa resultatindikatorer och riktlinjer för kvaliteten på 112-tjänsten, som den upplevs av medborgarna, där man särskilt bedömer behovet av tillgänglighet, driftskompatibiliteten mellan larmtjänsterna, flerspråkigheten och snabba och kvalitativa utryckningar från larmtjänsternas sida.

32.

Med tanke på att förbättra effektiviteten hos 112-larmtjänsterna i EU rekommenderar Europaparlamentet att det inrättas ett handlingsprogram för att stödja att man delar erfarenheter och utbyter bästa praxis mellan de nationella regleringsmyndigheterna, larmtjänsterna och det civila samhällets organisationer i medlemsstaterna. Detta utbyte bör utvidgas till att även omfatta organisationer i EU:s kandidat- och grannländer. Parlamentet föreslår att man i detta syfte skulle kunna inrätta ett nätverk av experter. Parlamentet rekommenderar särskilt utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna när det gäller att hantera 112-samtal, särskilt om utbildningen av operatörer, att anlita en enda operatör för hantering av samtal och att använda online- och tolktjänster som skulle kunna hjälpa människor som inte talar språket i det land där de använder larmtjänsterna.

33.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta de åtgärder som behövs för att minska antalet misslyckade försök att ringa larmnumret, minska uppkopplings- och svarstiderna och minska antalet busringningar/felringningar. Medlemsstaterna uppmanas att utbyta bästa metoder när det gäller blockeringen av samtal från mobiltelefoner utan SIM-kort.

34.

Europaparlamentet understryker behovet av att göra larmnumret 112 tillgängligt för människor med olika typer av funktionsnedsättning och utsatta grupper, och efterlyser med eftertryck en standardisering av möjligheten till tillgång till larmnumret 112 för dessa grupper, eventuellt genom särskilda terminaler för användare med hörsel- eller synnedsättning, textrelä- eller teckenspråkstjänster eller annan specialutrustning. Parlamentet uppmanar också kommissionen och medlemsstaterna att intensifiera sina insatser för att öka dessa människors medvetenhet om larmnumret 112 genom att använda olika kommunikationshjälpmedel som är särskilt anpassade efter deras behov.

35.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en undersökning av prestanda hos de aktuella tjänsterna för larmnumret 112 och samarbetet mellan de relevanta organen, med målet att förbättra tjänsterna, samt av de enskilda åtgärder som medlemsstaterna hittills har vidtagit. Kommissionen uppmanas dessutom att överväga möjligheten att utvidga 112-tjänsten till att utöver röstsamtal även omfatta sms så att textmeddelandet ”112” utlöser en utryckning.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genom oberoende organ senast i slutet av 2012 göra en utvärdering av hur långt medborgarna upplever att man kommit i genomförandet av 112-numret i hela EU, där man särskilt bedömer tillgängligheten, driftskompatibiliteten och utryckningstiderna. Kommissionen uppmanas i detta sammanhang dessutom att inom samma tidsfrist tillhandahålla en översikt över de rättsligt bindande och praktiskt genomförda utryckningstiderna i EU och att utvidga den konsekvensbedömning som utarbetas inom ramen för e-Call-systemet till att även omfatta de mänskliga och ekonomiska konsekvenserna av 112-numret.

37.

Eftersom tekniken redan finns uppmanar Europaparlamentet medlemsstaterna och kommissionen att främja inrättandet av ett ”omvänt 112-system”, dvs. ett samhällsomfattande, flerspråkigt, tillgängligt, förenklat och effektivt sammankopplat system inom hela EU för varning och alarmering av medborgare i händelse av alla slags överhängande eller nära förestående större nödsituationer eller katastrofer som orsakas av naturfenomen och/eller människan. Parlamentet anser att ett sådant system bör genomföras utan att hindra den personliga integriteten och kompletteras av lämpliga informations- och utbildningskampanjer för medborgarna.

38.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utreda om det är möjligt att i framtiden inrätta en 116-tjänst, liknande 112-tjänsten, för medborgare som befinner sig i en akut känslomässig kris, lider av depression eller har andra psykiska problem.

39.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.

5.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/9

—

med beaktande av kommissionens rapport av den 5 juli 2010 om övervakning av marknaden för handel och distribution ”Mot en mer effektiv och rättvis inre marknad för handel och distribution 2020” (KOM(2010)0355), och av det åtföljande arbetsdokumentet från kommissionen om detaljhandelstjänster på den inre marknaden (SEK(2010)0807),

—

med beaktande av svaren på det offentliga samrådet med kommissionen om rapporten om övervakning av marknaden för handel och distribution (vilket hölls från den 5 juli till den 10 september 2010),

—

med beaktande av rundabordssamtalet om en effektivare och rättvisare detaljhandelsmarknad för företag och konsumenter, vilket hölls av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd den 25 januari 2011,

—

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 20 januari 2011 om rapporten om övervakning av marknaden för handel och distribution ”Mot en mer effektiv och rättvis inre marknad för handel och distribution 2020”,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 april 2011 med titeln ”Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden – Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt”(KOM(2011)0206),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 27 oktober 2010 med titeln ”På väg mot en inremarknadsakt – Att skapa en verkligt konkurrenskraftig social marknadsekonomi: Femtio förslag för att arbeta, driva företagsverksamhet och handel bättre tillsammans” (KOM(2010)0608),

—

med beaktande av Mario Montis rapport av den 9 maj 2010 om en ny strategi för den inre marknaden,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 10 december 2010 om inremarknadsakten,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 8 oktober 2010 om smart lagstiftning i Europeiska unionen (KOM(2010)0543),

—

med beaktande av den fjärde resultattavlan för konsumentmarknaderna, ”Making markets work for consumers” (höstupplagan, oktober 2010), och av den femte resultattavlan för konsumentvillkoren, ”Consumers at home in the single market” (vårupplagan, mars 2011),

—

med beaktande av den tjugoförsta resultattavlan för den inre marknaden, offentliggjord den 23 september 2010,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010”Europa 2020: En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (KOM(2010)2020),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 28 oktober 2009 om en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa (KOM(2009)0591),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 25 juni 2008 med titeln ”Tänk småskaligt först – En ”Small Business Act” för Europa” (KOM(2008)0394),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 764/2008 av den 9 juli 2008 om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av beslut nr 3052/95/EG (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (5),

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 23 juni 2011 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 6 april 2011 om styrelseformer och partnerskap på den inre marknaden (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 6 april 2011 om en inre marknad för företag och tillväxt (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 6 april 2011 om en inre marknad för européer (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 oktober 2010 om framtiden för EU:s standardisering (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 september 2010 om den inre marknaden för e-handel (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 september 2010 om skäliga inkomster för jordbrukare: en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa (12),

—

med beaktande av sin resolution av den 20 maj 2010 om förverkligandet av en inre marknad för konsumenter och medborgare (13),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 mars 2010 om konsumentskydd (14),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 mars 2010 om resultattavlan för den inre marknaden (15),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 mars 2010 om Solvit (16),

—

med beaktande av sin förklaring av den 19 februari 2008 om utredning av och åtgärder mot maktmissbruk som stormarknader med verksamhet i Europeiska unionen kan utöva (17),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (A7-0217/2011), och av följande skäl:

A.

Den våg av protektionism som sveper genom Europa är alarmerande.

B.

Den reala ekonomin måste åter sättas högst upp på den politiska dagordningen om den inre marknadens fulla potential ska kunna frigöras.

C.

Detaljhandelsmarknaden har en avgörande plats i vårt åtagande om en nystart för den inre marknaden.

D.

Detaljhandelsmarknaden, som är en stor energiförbrukare och avfallsproducent, kan på ett avgörande sätt bidra till hållbarhet, inklusive EU:s 20-20-20-mål för energin.

E.

Affärspotentialen för gränsöverskridande internethandel förverkligas inte fullt ut på grund av olika hinder, till exempel tunga administrativa bördor, språkbarriärer, osäkerhet i systemet, olämplig och otillräcklig information samt bristande administrativ samordning och samarbete. Detta gör konsumenterna ovilliga att köpa via internet av detaljhandlare i andra medlemsstater och detaljhandlarna ovilliga att sälja via internet över gränserna.

1.

Europaparlamentet betonar att detaljhandeln är en drivkraft för tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning i EU och spelar en nyckelroll för uppnåendet av målen i Europa 2020-strategin.

2.

Europaparlamentet framhåller att detaljhandeln tillhandahåller mångsidiga och moderna sätt att köpa och sälja varor och tjänster och att sektorn bidrar till större valfrihet för konsumenterna samt erbjuder flexibla och anständiga arbetstillfällen, framför allt för unga.

3.

Europaparlamentet uppmanar EU:s institutioner att ge detaljhandeln högsta politiska prioritet som en grundpelare i inremarknadsakten och ett redskap för att återställa allmänhetens förtroende för den inre marknaden.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stärka den tvärpolitiska samordningen och ta ett långsiktigt helhetsgrepp på detaljhandeln.

5.

Europaparlamentet beklagar att allvarliga hinder fortfarande står i vägen för att detaljhandeln ska kunna uppnå sin fulla potential på och utanför internet. Dessa hinder måste åtgärdas utan dröjsmål.

6.

Europaparlamentet understryker att detaljhandlare och leverantörer har ett gemensamt ansvar för att uppnå en effektivare, mer transparent och rättvisare detaljhandelsmarknad.

7.

Europaparlamentet anser att den huvudsakliga tonvikten måste läggas på en effektiv tillämpning av fördragsprinciperna samt befintliga regler och instrument för den inre marknaden, liksom på självreglering, innan man, där så är lämpligt, överväger att gå regleringsvägen.

8.

Europaparlamentet fruktar att restriktiva nationella regler, olika tolkningar och ett ofullständigt verkställande försvårar den fria rörligheten för varor och tjänster inom EU. Krav på extra tester och registreringar, icke-erkännande av certifikat och standarder, begränsningar av det regionala utbudet och dylikt skapar merkostnader för konsumenter och detaljhandlare, i synnerhet små och medelstora företag, vilket därmed begränsar den inre marknadens potentiella användbarhet för såväl allmänhet som företag.

9.

Europaparlamentet anser att kommissionen, på grundval av adekvata statistiska verktyg, ytterligare bör analysera orsakerna till prisskillnader i EU, så att större pristransparens och jämförbarhet säkras för konsumenterna, utan att det påverkar tillämpningen av europeiska och nationella skatte- och arbetsmarknadsregler, för att därmed skapa utrymme för mer medvetna val och samtidigt öka förtroendet för den gränsöverskridande handeln. Parlamentet erinrar i detta sammanhang om att det är viktigt att systematiskt sammanställa priserna på jämförbara varor i de olika medlemsstaterna och att detta förutsätter ett aktivt samarbete mellan de olika nationella statistikbyråerna.

10.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att fullt ut och korrekt genomföra regler och lagstiftning om den inre marknaden – särskilt varupaketet, tjänstedirektivet, direktivet om sena betalningar, e-handelsdirektivet och småföretagsakten samt direktivet om otillbörliga affärsmetoder – och att avlägsna överlappningar och minska de administrativa bördorna samt regleringshinder som kan begränsa tillväxten och sysselsättningsskapandet.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att mer noga övervaka medlemsstaterna i syfte att minska eftersläpningen i införlivandet och säkra ett effektivt ömsesidigt erkännande av varor och tjänster. Kommissionen uppmanas även att förenkla de befintliga reglerna.

12.

Europaparlamentet noterar de svårigheter som oberoende detaljhandlare i Europa ställs inför, och anser att lagstiftningen om detaljhandeln på ett mer genomgående sätt bör vara evidensbaserad, särskilt när det gäller behovet att i tillräcklig mån studera och förstå lagstiftningens inverkan på mindre företag.

13.

Europaparlamentet uppmuntrar näringslivs- och konsumentorganisationer att med kommissionens stöd tillhandahålla intressenter mer information, utbildning och juridisk rådgivning om deras rättigheter och om de redskap för problemlösning som står till deras förfogande, till exempel Solvit, och att stödja ett utbyte dem emellan av bästa praxis.

14.

Ett fragmenterat betalningssystem är till hinder för handeln. Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att förbättra det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) för att utveckla en grundläggande betalningstjänst som är tillgänglig för alla kort, främja konkurrens mellan olika betalningssätt genom att avskaffa hinder, skapa större tydlighet när det gäller transaktionskostnaderna samt slopa omotiverade förmedlingsavgifter. Parlamentet uppmanar också kommissionen att säkerställa snabbare banköverföringar inom EU och påpekar vidare att Sepa även kan ses som ett värdefullt verktyg i kampen mot den informella ekonomin.

15.

Europaparlamentet fäster uppmärksamhet vid den oro som råder i delar av det civila samhället och bland småföretagen över att köpcentrumen blir allt fler, samtidigt som lokala affärer och marknader är på tillbakagång i avlägsna områden och i stadskärnorna.

16.

Europaparlamentet betonar att man i planeringen av detaljhandeln bör förse företagen med en strukturell ram för konkurrens samt stärka konsumenternas valfrihet och ge dem tillgång till varor och tjänster, framför allt i mer svårtillgängliga områden och glesbygdsområden samt för konsumenter som lider av nedsatt rörlighet. Parlamentet framhåller vidare att lokala affärer och marknader spelar en social, kulturell och miljörelaterad roll i återupplivandet av landsbygd och stadsområden. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att uppmuntra hållbara, lokala samhällen genom att främja innovation och tillväxt för små och medelstora företag.

17.

Europaparlamentet betonar att de små och medelstora företagen utgör ryggraden i den europeiska ekonomin och spelar en unik roll för att skapa sysselsättning, särskilt på landsbygden, samt för att främja innovation och tillväxt inom detaljhandeln i lokala samhällen runtom i EU.

18.

Europaparlamentet anser att tillgängligheten måste tillgodoses, med full respekt för subsidiaritetsprincipen.

19.

Europaparlamentet erkänner att det är medlemsstaterna själva som fastställer reglerna för lokalisering av försäljningsställen, och att hållbarhet, rörlighet, regional planering och stärkande av stadskärnor är viktiga faktorer som måste beaktas vid godkännandebeslut om lokaliseringen av nya försäljningsställen.

20.

Europaparlamentet anser att incitament för att renovera gamla byggnader i tätortsområden, bland annat genom användning av strukturfonderna, skulle kunna göra det möjligt att sänka hyror (offentlig-privata partnerskap) och underlätta för företag som spelar en viktig roll för den sociala och ekonomiska utvecklingen – särskilt lokala företag – att återetablera sig.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna ta fram en studie om den påverkan och de eventuella konsekvenser som etablerandet av stora köpcentrum och gallerior får, både för arbetsmarknaden och de små och medelstora företagen samt för konsumenterna.

22.

Europaparlamentet noterar den djupa oron bland gatuförsäljare som bedriver handel på allmän plats beträffande möjligheten att medlemsstaterna tillämpar direktiv 2006/123/EG på ett sätt som utvidgar begreppet ”naturresurser” till att även omfatta offentlig mark, varvid tillstånd att bedriva handel på allmän plats skulle begränsas tidsmässigt. Detta skulle allvarligt skada sysselsättningen och konsumenternas valfrihet och rentav äventyra de traditionella, lokalt förankrade torgmarknadernas fortbestånd.

23.

E-handel är ett viktigt komplement till den konventionella handeln, och lämpliga åtgärder måste vidtas för att utveckla e-handelns fulla potential, inklusive bättre tillgång till internet i EU:s mest avlägsna områden. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sitt kommande meddelande om e-handel ta med åtgärder som ökar förtroendet, i synnerhet enklare registrering av gränsöverskridande domäner, säkrare system för betalning över nätet och ett underlättande av gränsöverskridande skuldindrivning, samt förbättrad information till konsumenterna om deras rättigheter, särskilt när det gäller hävande av köp och möjligheter att överklaga.

24.

Europaparlamentet beklagar att det finns en betydande mängd hinder för detaljhandlarnas etableringsfrihet i hela EU. Vissa nationella handels- och skattelagar är särskilt oroande, då de i praktiken får diskriminerande följder för utländska detaljhandlare.

25.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att agera med större fasthet gentemot medlemsstater som bryter mot principerna för den inre marknaden, att påskynda överträdelseförfaranden genom en ”snabbspårsmetod” och att varje år rapportera till parlamentet om uppklarade ärenden på detaljhandelsområdet.

26.

Europaparlamentet bekräftar att fri och rättvis konkurrens, avtalsfrihet och korrekt genomförande av relevant lagstiftning är nyckeln till en välfungerande detaljhandelsmarknad.

27.

Europaparlamentet inser att företag har olika marknadsstyrka, att de behöver agera på ett ekonomiskt försvarbart sätt och att EU behöver marknadsledande företag för att kunna konkurrera globalt.

28.

Det finns emellertid en utbredd rädsla för marknadsdominans av större aktörer som ofta anses sätta upp oskäliga villkor för svagare leverantörer och detaljhandlare, genom exempelvis omotiverade mekanismer för selektiv distribution, geografisk uppdelning, priskontroll och genom att man utan förvarning slutar köpa in produkter, liksom andra restriktiva metoder. Allt detta snedvrider konkurrensen, och Europaparlamentet understryker att det är hela leverantörskedjan för detaljhandeln som påverkas. Parlamentet fördömer praxis som innebär ett missbruk av ojämlika styrkeförhållanden mellan ekonomiska parter och påverkar den verkliga avtalsfriheten. Ett höjande av alla parters, särskilt de små och medelstora företagens, medvetenhet om sina avtalsmässiga rättigheter skulle bidra till att förhindra sådan praxis.

29.

Europaparlamentet anser att franchisetagning kan vara en bra överlevnadsformel för oberoende detaljhandlare i en hårt konkurrensutsatt miljö. Parlamentet noterar med oro att avtalen för detaljhandlare som vill bli en del av ett franchise blir allt strängare.

30.

Europaparlamentet betonar att utvecklingen med egna varumärken bör ske på ett sätt som medför större valfrihet för konsumenterna, särskilt när det gäller tydlighet, kvalitativ information och mångfald, samt förser små och medelstora företag med uppenbara möjligheter till innovation och expansion.

31.

Europaparlamentet anser att renommésnyltning, som kan bli följden av detaljhandlares dubbla roller som kunder och konkurrenter till märkestillverkare, är en oacceptabel företeelse som man genast måste ta itu med. Parlamentet välkomnar att kommissionen håller på med en analys för att skapa större klarhet kring de rättsliga ramarna och metoderna i förbindelse med affärshemligheter och renommésnyltning i EU:s 27 medlemsstater.

32.

Europaparlamentet betonar att det finns ett behov av bättre jämvikt mellan aktörerna och transparens inom leverantörskedjan för detaljhandeln. Man behöver också gå från konfrontation till en dialog som bygger på fakta, så att förtroendet kan återupprättas och förhandlingarna blir rättvisare, med lika villkor för alla, och därigenom ge alla ekonomiska aktörer i leverantörskedjor möjlighet att dra nytta av mervärdet hos sina produkter och av de fulla förmånerna av den inre marknaden.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att fullständigt och konsekvent verkställa konkurrenslagstiftningen och, i förekommande fall på nationell nivå, lagar om illojal konkurrens och karteller.

34.

Europaparlamentet understryker att man, för att konkurrensreglerna ska tillämpas korrekt och fenomen med dominerande ställning ska kunna förhindras, i första hand bör stärka de lokala myndigheterna för konkurrensövervakning, och på kontinuerlig och fortlöpande grund etablera kommunikation och samarbete mellan dem och kommissionens generaldirektorat för konkurrens.

35.

Europaparlamentet stöder det värdefulla arbetet i expertplattformen om avtalsförfaranden mellan företag inom högnivåforumet för en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja, i synnerhet arbetet med att fastställa, förteckna och bedöma vad som ska utgöra uppenbart otillbörliga affärsmetoder, på grundval av uppgifter och konkreta exempel. Parlamentet efterlyser ett starkt stöd för initiativ till en dialog mellan parterna i denna fråga. Det är bekymmersamt att parlamentet inte formellt deltar i arbetet i plattformen och i högnivåforumet. Parlamentet bör utan dröjsmål ta upp denna fråga och aktivt delta i forumets arbete.

36.

Europaparlamentet stöder det behov som vissa intressenter har uttryckt av ett bredare och övergripande förhållningssätt, så att mer än bara livsmedelsindustrin omfattas. Parlamentet uppmanar kommissionen och näringslivsorganisationerna att utifrån det pågående arbetet i expertplattformen undersöka möjligheten att inrätta ett nytt forum, inriktat på detaljhandeln i sin helhet och utan någon bortre tidsgräns.

37.

Samtidigt ger Europaparlamentet sitt starka stöd till det intensiva arbete som utförs av detaljhandels- och leverantörsorganisationer för att få till stånd en informell dialog och mekanismer för regelbundet samråd om konkurrenslagstiftningen. Parlamentet välkomnar deras frivilliga initiativ för att komma överens om en förklaring om gemensamma principer för god handelssed genom hela leverantörskedjan för detaljhandeln.

38.

Europaparlamentet välkomnar också kommissionens europeiska instrument för övervakning av livsmedelspriser och andra liknande initiativ från medlemsstaterna för att möjliggöra skäliga inkomster över hela livsmedelskedjan med analys av kostnader, processer, mervärde, volymer, priser och marginaler i alla delar av livsmedelskedjan.

39.

Det är bekymmersamt att särskilt små och medelstora företag inte till fullo utnyttjar befintliga rättsliga instrument för att hävda sina rättigheter, på grund av ekonomiska beroendeförhållanden och rädsla för att förlora affärer. Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och näringslivsorganisationerna att hitta sätt att återupprätta förtroendet och underlätta tillgången till rättsväsendet, inklusive möjligheten till anonyma klagomål och att inrätta en EU-ombudsman på området. Därtill är parlamentet övertygat om nödvändigheten att vidareutveckla den konceptuella ramen för att kunna säkerställa att såväl vertikala som horisontella affärsförbindelser kännetecknas av rättvis konkurrens, och därmed bana väg för i verklig mening rättvisa konkurrensvillkor för företag.

40.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att före utgången av 2011 offentliggöra ett meddelande med en kartläggning av befintliga nationella lagar och verktyg som rör affärsmetoder och avtalsförhållanden samt att göra en noggrann bedömning av om dessa regler verkställs på rätt sätt och om det behövs ytterligare åtgärder.

41.

Europaparlamentet anser att man bör undersöka alternativa och informella mekanismer för tvistlösning och prövning samt utvärdera hur effektiva de är, eftersom de kunde vara ett sätt för detaljhandlare att lösa tvister. Parlamentet uppmanar kommissionen att före utgången av 2011 föreslå åtgärder för alternativ tvistlösning, för att stärka förtroendet hos konsumenter och företag.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och aktörerna i leverantörskedjan för detaljhandeln att årligen rapportera till parlamentet om vilka framsteg som gjorts i existerande plattformar och informella dialogforum. Parlamentet föreslår att det som framkommer i dessa rapporter diskuteras vid ett årligt återkommande rundabordssamtal om detaljhandelsmarknaden som anordnas av utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd.

43.

Europaparlamentet framhåller detaljhandelns ansvar för hållbarhet och gläds åt att detaljhandlare och leverantörer har gått i bräschen för miljöansvar, särskilt när det gäller avfall, energiförbrukning, transporter och minskade koldioxidutsläpp. Parlamentet stöder de åtaganden de redan har gjort för en hållbar konsumtion men anser att ytterligare insatser är nödvändiga. Företagen bör också ägna större uppmärksamhet åt sociala frågor och miljöfrågor.

44.

Europaparlamentet betonar att detaljhandlare och leverantörer sporrar innovation, forskning och utveckling. Parlamentet betonar att hela sektorn måste fortsätta att öka investeringsnivån i innovativ teknik och innovativa metoder för att ytterligare förbättra konkurrenskraften i hela leveranskedjan, omfattande logistik och transporter, energieffektivitet, förpackningar, avfallshantering och produktåtervinning samt att utbyta bästa praxis.

45.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta fram ett gemensamt system för utvärdering och märkning, i enlighet med vad som anges i parlamentets resolution om en inre marknad för företag och tillväxt, på grundval av produktens hela livscykel och särskilt med avsikten att förenkla, harmonisera och få bukt med företagens och konsumenternas kostnader för fragmenteringen.

46.

Europaparlamentet uppmanar intressenterna att ta fler initiativ för att bekämpa livsmedelsslöseriet.

47.

Europaparlamentet välkomnar det gemensamma avtalet mellan Eurocommerce och UNI-Europa, ett bra exempel på att den sociala dialogen fungerar väl inom handeln. Det behöver göras mer för att öka informationen till konsumenterna om detaljhandlarnas sociala ansvar, matcha satsningarna på ny teknik med humankapital, särskilt genom kompetensutveckling, samt bekämpa den informella ekonomin.

48.

Europaparlamentet erinrar om betydelsen av att befintlig sociallagstiftning och arbetslagstiftning genomförs korrekt. Parlamentet beklagar att odeklarerat arbete förekommer i så stor omfattning, vilket innebär en omfattande skatteflykt och förhindrar ett rättvist konkurrensläge på den inre marknaden.

49.

Bland de främsta utmaningarna för sektorn är att förbättra arbetsförhållandena, bekämpa den informella ekonomin samt slå vakt om sysselsättningen och konkurrenskraften genom att matcha detaljhandelsföretagens behov med de anställdas kompetens på bättre sätt. Europaparlamentet framhåller därför behovet att investera i yrkesutbildning och kompetensutveckling, eftersom detta kommer att hjälpa sektorn att snabbt anpassa sig till ny teknik.

50.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samråd med detaljhandelssektorn utarbeta en omfattande europeisk handlingsplan för detaljhandeln i syfte att ta fram en strategi som bygger på det som redan uppnåtts och tar upp återstående frågor, med sektorsspecifika rekommendationer. Parlamentet är tillfreds med att ha gett sitt stöd till detta initiativ i sin resolution om en inre marknad för företag och tillväxt.

51.

Parlamentet understryker att handlingsplanen bör beakta kommissionens redan befintliga initiativ, bland annat högnivåforumet för en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja, initiativen om hållbarhet och klimatförändring samt relevanta förslag i inremarknadsakten.

52.

Parlamentet föreslår att en uppföljning av de rekommenderade åtgärderna i handlingsplanen, inklusive framsteg i dialogen mellan intressenter, presenteras och diskuteras under det första rundabordssamtalet om detaljhandelsmarknaden.

53.

Europaparlamentet förväntar sig att en ytterligare optimering av köp- och säljprocesserna i hela leverantörskedjan, från marknadsundersökningar och produktmarknadsföring till leverantörsförbindelser, logistik och lagerhållning, liksom hantering av felaktiga varor och klagomål från och service till konsumenterna, kommer att förbättra konkurrenskraften inom detaljhandeln, driva ner konsumentpriserna och förbättra tjänstekvaliteten.

54.

Europaparlamentet uppmanar detaljhandlare och leverantörer att aktivt delta i en öppen, konstruktiv och fortlöpande dialog för att nå pragmatiska lösningar. EU:s medlemsstater och institutioner uppmanas att aktivt stödja denna process.

55.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.

5.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/17

—

med beaktande av artiklarna 2, 3, 4, 6 och 7 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), artiklarna 49, 56, 114, 167 och 258 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt den Europakonventionen (Europakonventionen), vilka rör respekten för och främjande och skydd av de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av Ungerns grundlag, som antogs av republiken Ungerns nationalförsamling den 18 april 2011 och som träder i kraft den 1 januari 2012 (nedan kallad ”den nya författningen”),

—

med beaktande av yttrandena CDL(2011)016 och CDL(2011)001 från Europeiska kommissionen för demokrati genom lag (Venedigkommissionen) över den nya ungerska författningen och de tre rättsliga frågor som utarbetandet av den nya ungerska författningen väcker,

—

med beaktande av förslaget till resolution nr 12490 om allvarliga bakslag för rättstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna i Ungern (”Serious setbacks in the fields of the rule of law and human rights in Hungary”), som lades fram i Europarådets parlamentariska församling den 25 januari 2011,

—

med beaktande av avgörande nr 30141/04 från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Schalk och Kopf mot Österrike), särskilt dess obiter dicta,

—

med beaktande av de muntliga frågor som ställts i Europaparlamentet om Ungerns nya författning, samt av rådets och kommissionens uttalanden om den reviderade ungerska författningen och den diskussion som följde på dessa den 8 juni 2011,

—

med beaktande av artiklarna 115.5 och 110.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Europeiska unionen är grundad på värdena respekt för demokrati och rättsstaten, vilka fastställs i artikel 2 i EU-fördraget, på entydig respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna vilket fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i Europakonventionen, och på erkännandet av dessa rättigheters, friheters och principers rättsliga värde, vilket EU:s förestående anslutning till Europakonventionen ytterligare bekräftar.

B.

Ungern har undertecknat Europakonventionen, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och andra internationella rättsinstrument som förpliktigar landet att respektera och genomföra principer för maktdelning och institutionella kontrollsystem samt att främja demokrati och mänskliga rättigheter.

C.

Utarbetandet och antagandet av en ny författning ligger inom medlemsstaternas behörighetsområde, men nuvarande och blivande medlemsstater och EU är också skyldiga att se till att dessa processer överensstämmer med EU:s värderingar, stadgan om de grundläggande rättigheterna samt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, och att bokstaven och andan i antagna författningar inte går emot dessa värderingar och instrument. Detta framgår klart av det faktum att ett antal nuvarande medlemsstaterna varit tvungna att se över och ändra sina författningar för att kunna ansluta sig till EU, eller också, på kommissionens begäran, nödgats anpassa sina författningar till krav i senare EU-fördrag.

D.

Det rådde ingen öppenhet i den konstitutionella processen och den nya författningen utarbetades och antogs ytterst snabbt. Det fanns inte tillräckligt med tid för en ingående och saklig diskussion om den föreslagna texten. En framgångsrik och legitim författning bör bygga på ett så brett samförstånd som möjligt.

E.

Författningen har blivit starkt kritiserad av nationella, europeiska och internationella icke-statliga organisationer och organ, av Venedigkommissionen och av företrädare för medlemsstaternas regeringar, och antogs uteslutande med röster från regeringspartiernas ledamöter, varför något politiskt eller socialt samförstånd aldrig nåddes.

F.

Europaparlamentet delar Venedigkommissionens farhågor, särskilt vad gäller insynen, öppenheten och den inkluderande karaktären i och tidsramen för antagandeprocessen, liksom vad gäller det försvagade kontroll- och maktfördelningssystemet, i synnerhet bestämmelserna om den ungerska författningsdomstolen och om domstolarna och domarna, vilka kan äventyra det ungerska rättsväsendets oberoende.

G.

Ett antal principer som Ungern på grund av sina juridiskt bindande internationella åtaganden är skyldigt att respektera och främja nämns inte uttryckligen i den nya författningen, exempelvis förbudet mot dödsstraff och livstids fängelse utan möjlighet till benådning, förbudet mot diskriminering på grund av sexuell läggning samt upphävandet eller inskränkningen av grundläggande rättigheter genom särskilda rättsliga beslut.

H.

Genom de värderingar som den nya författningen ger uttryck för, och genom de svävande formuleringar som används för att definiera grundläggande begrepp som ”familj” och rätten till liv från befruktningsögonblicket, riskerar den att diskriminera vissa grupper i samhället, nämligen etniska, religiösa och sexuella minoriteter, ensamstående föräldrar, personer som lever i civila partnerskap och kvinnor.

I.

Den oklara lydelsen i ingressen, särskilt de delar som rör den ungerska statens skyldigheter gentemot etniska ungrare som lever utomlands, skulle kunna skapa en rättslig grund för åtgärder som grannländerna skulle betrakta som inblandning i deras interna angelägenheter, något som skulle kunna leda till spänningar i regionen.

J.

I den nya författningen föreskrivs att ingressen har rättslig verkan, vilket kan få juridiska och politiska konsekvenser och skapa ett oklart rättsläge.

K.

Införlivandet av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna i den nya författningen kan ge upphov till överlappande behörigheter mellan ungerska och internationella domstolar, vilket påpekas i Venedigkommissionens yttrande.

L.

Den nya författningen ger utrymme för en utbredd användning av så kallade kardinallagar, som också antas med två tredjedels majoritet och kommer att omfatta ett stort antal frågor som rör Ungerns institutionella system, utövandet av de grundläggande rättigheterna och viktiga samhällsarrangemang. I praktiken blir antagandet av dessa lagar en del av den nya ungerska konstitutionella processen.

M.

Enligt den nya författningen ska en rad frågor, bland annat specifika aspekter av familjerätten och skatte- och pensionssystemen, som i normala fall omfattas av regeringens behörighetsområde eller den lagstiftande maktens vanliga beslutsbefogenheter, också regleras av kardinallagar. Detta innebär att framtida val kommer att få mindre betydelse och att en regering med två tredjedels majoritet bakom sig kommer att få större möjlighet att cementera sina egna politiska uppfattningar. Förfaringssättet att genom kardinallagar genomdriva specifika och detaljerade bestämmelser kan således äventyra demokratins princip.

N.

Såsom Venedigkommissionen understryker bör kulturpolitik, religionspolitik, socioekonomisk politik och finanspolitik inte skrivas i sten genom kardinallagar.

O.

Ett icke-parlamentariskt organ, budgetrådet, med begränsad demokratisk legitimitet kommer att ha befogenhet att lägga in veto mot antagandet av den offentliga budgeten, varpå nationalförsamlingen kan upplösas av statschefen, något som avsevärt begränsar den demokratiskt valda lagstiftningsförsamlingens handlingsutrymme.

P.

Det ändamålsenliga systemet med fyra parlamentariska kommissarier kommer att nedgraderas till ett system med en allmän ombudsman och två suppleanter, vilket kan medföra ett lägre rättighetsskydd. De befogenheter som kommissarien för personuppgifter och informationsfrihet tidigare hade kommer inte att ingå systemet; dessa kommer i stället att överföras till en myndighet vars funktionssätt inte angetts närmare.

Q.

Parallellt med antagandet av den nya författningen genomförde den ungerska regeringen och regeringspartierna ett stort antal nyutnämningar till nyckelpositioner, bland annat riksåklagaren, ordföranden för den statliga revisionsmyndigheten och ordföranden för budgetrådet. Det ungerska parlamentet har nyligen valt de domare som ska sitta i Ungerns nya författningsdomstol, såsom den nya författningen kräver. Utnämningsförfarandet och valet byggde inte på politiskt samförstånd.

R.

Den nya författningens bestämmelser för rättsväsendet är mycket allmänt hållna och det är oklart om Högsta domstolen, under sitt nya namn, kommer att behålla sin nuvarande ordförande.

S.

Europarådets parlamentariska församling har beslutat att utarbeta en rapport om den nya ungerska författningen på grundval av Venedigkommissionens yttrande.

T.

Att en ny författning skulle utarbetas och antas nämndes inte i regeringspartiernas valmanifest.

U.

FN:s generalsekreterare, Ban Ki-moon, har förklarat att han skulle uppskatta om den ungerska regeringen bad om råd och rekommendationer inom landet och från Europarådet eller Förenta nationerna och att han anser att Ungern, som medlemsstat i EU, bör be EU-institutionerna om vägledning och översyn av den nya författningen.

1.

Europaparlamentet uppmanar de ungerska myndigheterna att ta itu med de frågor och invändningar som Venedigkommissionen tagit upp i sina yttranden och att genomföra dess rekommendationer, antingen genom att ändra författningen eller genom de framtida kardinallagarna och ordinarie lagarna, och att i synnerhet

2.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en djupgående granskning och analys av den nya författningen och av de kardinallagar som kommer att antas i framtiden, i syfte att kontrollera att dessa stämmer överens med unionens regelverk, i synnerhet Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, samt med bokstaven och andan i fördragen.

3.

Europaparlamentet uppdrar åt sina behöriga utskott att i samarbete med Venedigkommissionen och Europarådet följa upp ärendet och fastställa om och hur rekommendationerna har genomförts.

4.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europarådet, medlemsstaternas regeringar och parlament, byrån för grundläggande rättigheter, OSSE och FN:s generalsekreterare.

5.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/21

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 9 november 2010 med titeln ”Slutsatserna i den femte rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning: sammanhållningspolitikens framtid” (KOM(2010)0642) (nedan kallat ”slutsatserna”),

—

med beaktande av kommissionens femte rapport om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning med titeln ”Att investera i EU:s framtid” av den 9 november 2010 (nedan kallad ”femte sammanhållningsrapporten”),

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt del III, avdelning XVIII därav,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1080/2006 av den 5 juli 2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden och om upphävande av förordning (EG) nr 1783/1999 (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1081/2006 av den 5 juli 2006 om Europeiska socialfonden och om upphävande av förordning (EG) nr 1784/1999 (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1082/2006 av den 5 juli 2006 om en europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS) (3),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden (4),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1084/2006 av den 11 juli 2006 om inrättande av Sammanhållningsfonden och om upphävande av förordning (EG) nr 1164/94 (5),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1085/2006 av den 17 juli 2006 om upprättande av ett instrument för stöd inför anslutningen (IPA) (6),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1906/2006 av den 18 december 2006 om regler för företags, forskningscentrums och universitets deltagande i sjunde ramprogrammet och för spridning av forskningsresultat (2007–2013) (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 24 april 2007 om framtida utvidgningars konsekvenser för sammanhållningspolitikens effektivitet (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 24 mars 2009 om grönboken om territoriell sammanhållning och läget i debatten om den kommande reformen av sammanhållningspolitiken (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 20 maj 2010 om sammanhållningspolitikens bidrag till att uppnå Lissabon- och Europa 2020-målen (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 22 september 2010 om den europeiska strategin för ekonomisk och social utveckling i bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 oktober 2010 om EU:s sammanhållnings- och regionalpolitik efter 2013 (12),

—

med beaktande av sin resolution av den 7 oktober 2010 om Europeiska socialfondens framtid (13),

—

med beaktande av sin resolution av den 23 juni 2011 om lägesrapport om och framtida synergier för ökad effektivitet mellan Europeiska regionala utvecklingsfonden och andra strukturfonder (14),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 maj 2004 med titeln ”Ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena” (KOM(2004)0343) och kommissionens meddelande av den 17 oktober 2008 med titeln ”De yttersta randområdena: en tillgång för Europa” (KOM(2008)0642),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 med titeln ”Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (KOM(2010)2020),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 6 oktober 2010 med titeln ”Hur regionalpolitiken kan bidra till smart tillväxt i Europa 2020” (KOM(2010)0553),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 januari 2011 med titeln ”Regionalpolitikens bidrag till Europa 2020-strategins mål för hållbar tillväxt” (KOM(2011)0017),

—

med beaktande av rådets (allmänna frågor) slutsatser av den 21 februari 2011 om den femte rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning (06762/2011),

—

med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 1 april 2011 om femte sammanhållningsrapporten (15),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling och yttrandena från utskottet för sysselsättning och sociala frågor, budgetkontrollutskottet och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0222/2011), och av följande skäl:

A.

EU:s sammanhållningspolitik har bidragit i betydande grad till att produktiviteten har ökat i alla EU-regioner under den förra och den pågående stödperioden. Dessutom visar efterhandsutvärderingar att de ekonomiska, sociala och regionala skillnaderna har minskat tydligt. På samma sätt har utvecklingen positiva effekter på den sociala tryggheten och på investeringar i miljöskydd.

B.

Sammanhållningspolitiken var tänkt att fungera som motvikt till den inre marknaden och främja utvecklingen av ett innovativt, beskyddande och solidariskt Europa med tanke på utmaningar som globalisering, demografiska förändringar och resursbevarande. Alla regioners inneboende potential bör utnyttjas för att främja tillväxt och regional och social sammanhållning.

C.

Sammanhållningspolitiken är en fråga av verklig relevans för medborgarna, eftersom den gör att EU blir närvarande i människors vardag och syns och hörs mer i medlemsstaterna.

D.

Sammanhållnings- och strukturpolitiken har visat sig vara flexibel i krissituationer och har i betydande grad kunnat bidra till olika nationella program för ekonomiska incitament och utbildning. Det är viktigt att denna flexibilitet upprätthålls.

E.

EU:s strukturpolitik bidrar på ett betydande sätt till att övervinna den ekonomiska och finansiella krisen. Strukturpolitikens utjämnande effekter och betoningen på innovation ger EU-regionerna avgörande impulser för att de ska uppgradera sin infrastruktur, stärka den regionala innovationskraften och säkra en miljömässigt hållbar utveckling.

F.

Strukturfondernas inriktning på Lissabonmålen har varit framgångsrik, vilket de imponerande kvoterna omsättning/köpkraft för målen ”konvergens” och ”regional konkurrenskraft och sysselsättning” har visat, och 20 procent av projekten för målet ”territoriellt samarbete” är inriktade på Lissabonmålen.

G.

Syftet med det territoriella samarbetet är att territorierna och regionerna ska gå samman för att bemöta sina gemensamma utmaningar, minska de fysiska, administrativa och lagstiftningsmässiga hinder som motverkar detta samarbete och mildra ”gränseffekten”.

H.

Att Lissabonstrategin delvis har misslyckats beror inte på att sammanhållningspolitiken inte genomförts fullt ut, utan snarare på bristen på flernivåstyrning och på att strategin inte förankrats på regional och lokal nivå. Det beror även på effekterna av finanskrisen och bristerna i genomförandet av den inre marknaden, avsaknaden av budgetdisciplin och otillfredsställande makroekonomiska förhållanden i enskilda medlemsstater.

I.

Felkvoter och missbruk av stödmedel har under de senaste perioderna minskat betydligt. Det är dock beklagligt att strukturpolitiken alltjämt är ett politikområde där det råder många missförhållanden och att en del medlemsstater fortfarande inte har effektiva mekanismer mot missbruk av stödmedel och för återkrävande av oriktigt utbetalade medel. När missförhållanden inte anmäls kan detta antingen bero på slarv eller vara avsiktligt. Det ska dock påpekas att många av bristerna i sammanhållningspolitiken kan tillskrivas andra rättsliga krav, t.ex. avseende offentlig upphandling, miljö och statligt stöd.

J.

Det nuvarande målsystemet för sammanhållnings- och strukturpolitiken (konvergens, konkurrenskraft och sysselsättning, territoriellt samarbete) har generellt varit framgångsrikt med flernivåstyrning, övergripande mål och planeringssäkerhet tack vare tillförlitliga finansiella anslag och en godtagen planeringsperiod (sju år). Det har dock förekommit avsevärda förseningar i programplaneringen till följd av alltför långdragna finans- och lagstiftningsrelaterade förhandlingar i EU:s beslutsprocess och långtgående ändringar av sammanhållningspolitikens bestämmelser.

K.

Konsekvent främjande och utveckling av konvergensregioner har en positiv inverkan på efterfrågan på varor och tjänster på dessa marknader, och har således påvisbara positiva effekter även på EU:s rikare medlemsstater.

L.

Regionalekonomisk och social obalans, lägesrelaterade nackdelar för vissa regioner (särskilt de yttersta randområdena), specifika strukturella problem och behovet av anpassning till de nya utmaningarna gör att det även i fortsättningen behövs en omfattande och välfinansierad sammanhållningspolitik från EU:s sida i alla EU-regioner. Detta är också något som krävs Lissabonfördraget.

M.

Med tanke på sammanhållningspolitikens strategiska betydelse för framtiden bör den inte utnyttjas som en justeringsvariabel i kommande budgetförhandlingar.

1.

Europaparlamentet efterlyser en starkare betoning av det europeiska mervärdet för program inom sammanhållnings- och strukturpolitiken. Detta mervärde uppnås enligt parlamentet om EU-projekt innebär en ihållande ekonomisk, infrastrukturell, social och/eller miljömässig uppvärdering av missgynnade, mindre utvecklade regioner och om detta inte skulle uppnås utan incitament från EU.

2.

Europaparlamentet konstaterar vidare att EU:s stöd främjar detta mervärde om stödprojekt på nationell, regional och lokal nivå även bidrar till att uppnå alleuropeiska mål i fråga om europeisk integration, ekonomisk tillväxt, forskningsinsatser, miljöskydd, kultur, resursbesparingar, idrott, demografiska förändringar, hållbar energiförsörjning, social sammanhållning eller gränsöverskridande utveckling och om detta inte skulle uppnås utan incitament från EU.

3.

Europaparlamentet anser att en stor fördel med sammanhållningspolitiken är att europeiska mål förverkligas genom ett decentraliserat tillvägagångssätt och principen om flernivåstyrning och delad förvaltning, vilket innebär ett mervärde i sig. Parlamentet anser att flernivåstyrning med väldefinierade strukturer och ansvarsområden innebär ett förkroppsligande av subsidiaritetsprincipen och ett erkännande av de regionala myndigheternas betydelse för genomförandet av sammanhållningspolitiken. Parlamentet begär att denna partnerskapsprincip och de berörda parternas egenansvar ska stärkas ytterligare genom införandet av detaljerade och bindande bestämmelser i en territoriell pakt som varje medlemsstat fastställer, så att man får till stånd en mer resultatorienterad planering och tillämpning.

4.

Europaparlamentet anser att insyn i sammanhållningspolitiken och dess programplaneringsperiod, fördelning av kostnader och tillgång till information för möjliga mottagare av medel från strukturfonderna är nödvändiga villkor för att man ska kunna uppfylla sammanhållningspolitikens övergripande mål, och att insyn därför bör införas som en sektorsövergripande princip inom sammanhållningspolitikens programplaneringsförfaranden och i beslutsprocessen under nästa finansieringsperiod. Parlamentet framhåller att förteckningen över mottagare även fortsättningsvis bör offentliggöras, framför allt på internet, eftersom det är ett effektivt verktyg för att förbättra insynen.

5.

Europaparlamentet ser kraven på öppenhet och insyn (slutmottagarens offentliggörandeskyldigheter) som ett omistligt instrument även för experter, allmänhet och politiker när man kontrollerar att strukturmedlen har använts i överensstämmelse med de uppsatta målen och med lagstiftningen. Rapporteringen bör inte enbart ske på det egna språket, utan även på något av EU:s tre arbetsspråk (engelska, franska eller tyska), och informationen bör presenteras på ett mer enhetligt sätt.

6.

Europaparlamentet framhåller att de regionala skillnaderna visserligen har visat en tendens att minska, men att det fortfarande förekommer stor obalans – som till och med ökar mellan och inom en del medlemsstater – och att sammanhållningspolitiken därför måste koncentreras ytterligare på att minska skillnaderna och skapa en harmonisk och hållbar utveckling för alla europeiska regioner, oavsett vilken medlemsstat de ligger i.

7.

Europaparlamentet inser att regioner som är särskilt missgynnade när det gäller läge och topografi har särskilda behov. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna och kommissionen att liksom i tidigare fall behålla särskilda stödförmåner för de minst gynnade regiontyper som nämns i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (regioner i yttersta randområden, de nordligaste regionerna med mycket låg befolkningstäthet samt ö-, bergs- och gränsregioner), så länge det är effektivt och tillför ett europeiskt mervärde.

8.

Europaparlamentet inser att regioner som är särskilt missgynnade när det gäller läge, demografiska förändringar eller specifika begränsningar, till exempel på grund av sin topografi, har särskilda behov, men att även deras potential måste tas i beaktande. Därför måste man enligt parlamentet liksom i tidigare fall behålla särskilda stödförmåner, flexibilitet och särskild budgetfinansiering för de minst gynnade regiontyper som nämns i artiklarna 349 och 174 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (regioner i yttersta randområden, inklusive yttersta landsbygdsområden, de nordligaste regionerna med mycket låg befolkningstäthet, långa avstånd och nordliga klimatförhållanden, samt ö-, bergs- och gränsregioner). I dessa regioner bör det finnas gynnsammare investeringsvillkor, antingen genom direktstöd eller genom skattelättnader. Vidare efterlyser parlamentet studier av hur man kan behålla eller skapa vissa förmåner för dessa regiontyper för att på så vis se till att användningen av sammanhållningspolitikens instrument anpassas till deras ekonomi, med beaktande av betydelsen hos små och medelstora företag i dessa regioner och behovet av konkurrenskraft och lika möjligheter, så att de kan bli till en integrerad del av EU:s inre marknad.

9.

Europaparlamentet poängterar att unionen kommer att kunna hävda sig i den globala konkurrensen endast om dess sammanhållningspolitik till fullo lyckas utnyttja utvecklingspotentialen i alla regioner, tätortsområden och städer och medger tillräckligt flexibla lösningar på de utmaningar och flaskhalsar som identifieras i Europa 2020-strategin. Parlamentet framhåller därför att de riktade insatserna i form av medel från strukturfonderna måste kompletteras med ett brett territoriellt synsätt för att uppväga de strukturella svagheter som även finns i starkare regioner. Sammanhållningspolitiken är emellertid inte bara ett verktyg för att genomföra Europa 2020-strategin, och parlamentet framhåller att en fortsatt inriktning på sammanhållningspolitikens grundprinciper kommer att ge ett mervärde, eftersom Europa 2020-strategins resultat kommer att bestå även efter det att strategin har upphört.

10.

Europaparlamentet betonar att sammanhållningspolitiken även fortsättningsvis måste inriktas på territoriell sammanhållning och understryker att Lissabonfördraget har utökat målen för den ekonomiska och sociala sammanhållningen med den ”territoriella sammanhållningen”. Parlamentet konstaterar att detta mål även i fortsättningen är nära kopplat till utmaningarna för den ekonomiska och sociala sammanhållningen och att det ökar sammanhållningspolitikens europeiska mervärde. Parlamentet betonar att den territoriella sammanhållningen även är relevant på subregional nivå, särskilt i stadsområden (stadsområden med problem, okontrollerad stadsutbredning), även i de regioner som anses vara rika.

11.

Europaparlamentet anser att makroregionala strategier innebär en stor möjlighet att utnyttja överregional potential bättre, förbättra samarbetet mellan de olika styrelsenivåerna och gemensamt möta gemensamma utmaningar, som miljöskydd eller utnyttjande av resurser och utvecklingsmöjligheter, och på så vis möjliggöra en mer effektiv, balanserad och hållbar utveckling. Parlamentet betonar att man på ett effektivare sätt måste koppla territoriella samarbetsprogram till territoriella strategier (som regionala utvecklingsplaner, lokala utvecklingsstrategier och lokala utvecklingsplaner). Parlamentet framhåller möjligheten till mer målinriktad användning av EU:s strukturfonder genom bättre samordning av befintliga stödmekanismer, utan att detta leder till en ökning av de medel som är reserverade för dessa interregionala samarbetsområden. Enligt parlamentet bör inga nya instrument, finansiella medel eller genomförandestrukturer skapas för dessa strategier, och det finansiella stöd som regionerna mottar för mindre utvecklingsprojekt får inte påverkas. Vidare anser parlamentet att den makroregionala metoden kan tillämpas för att förstärka banden mellan sammanhållningspolitiken och grannskapspolitiken. Parlamentet uppmuntrar i detta sammanhang kommissionen och medlemsstaterna att i större utsträckning beakta ESF:s territoriella dimension, särskilt i fråga om tillgång till sysselsättning.

12.

Europaparlamentet tvivlar på att särskilda operativa program för funktionella geografiska enheter, såsom grupper av myndigheter, även på det lokala planet, havsområden eller flodområden, kommer att ge några extra fördelar, särskilt när det saknas en politisk instans (inklusive demokratiskt valda myndigheter) med tillräckligt omfattande ansvar för att genomföra programmen. Parlamentet kräver i stället intensivare samordning av makroregionala, storstadsrelaterade eller miljömässiga och geografiska strategier på mellanstatlig nivå och att man tar lämplig hänsyn till dessa funktionella geografiska enheter inom de nationella operativa programmen för att underlätta användningen av EU:s finansiering av interregionala utvecklingsprojekt. Parlamentet anser att särskilda operativa program bör vara ett alternativ i regioner där ett subregionalt genomförande ger större mervärde än nationella och regionala program och där politiska organ har ingått partnerskap för genomförandeändamål. När det gäller gränsöverskridande program begär parlamentet att gränsöverskridande grupperingar ska göras delaktiga i utformningen av de operativa programmen i enlighet med förordningen om en europeisk gruppering för territoriell sammanhållning (EGTS).

13.

Europaparlamentet framhåller den nyckelroll som innehas av stadsområden och stadsregioner, inklusive huvudstäder och deras regioner – i uppnåendet av Europa 2020-strategins ekonomiska, miljömässiga och sociala mål. Parlamentet stöder den dynamiska process inom de integrerade tätortsprogrammen som inleddes under föregående programperiod, och betonar vikten av de pågående experimenten på detta område. Enligt parlamentet behövs det stöd för modellkoncept och modellprojekt på grundval av platsbaserade, integrerade utvecklingsplaner och en för alla parter gynnsam uppvärdering av förbindelser mellan städer och de landsbygdsområden som är funktionellt knutna till dem. Parlamentet anser att större sammanhållning mellan dessa områden är av särskild betydelse i arbetet med de problem som finns i områden med missgynnade befolkningsgrupper. Parlamentet betonar i detta sammanhang att de största socioekonomiska skillnaderna ofta finns inom städerna och att det även finns städer med missgynnade stadsdelar och öar av fattigdom i rika regioner.

14.

Europaparlamentet framhåller att städerna kan göra en central insats som centrum och drivkrafter för tillväxt i en viss region. Samtidigt påpekar parlamentet att bostadsområden på landsbygden måste ha möjlighet att medverka till integrerade lösningar för en viss funktionell geografisk enhet genom att främja partnerskap och nätverk. Parlamentet betonar de särskilda utmaningar som storstadsområdena ger upphov till på grund av sina komplicerade sociala, ekonomiska och miljörelaterade uppgifter. I detta sammanhang ser parlamentet landsbygdens och stadsnära områdens inneboende potential som en chans till utveckling även på andra håll, och inte bara kring stora tätortsområden och storstäder. Parlamentet ser vidare en möjlighet till ekonomisk utveckling för särskilt missgynnade områden genom att landsbygdsområdenas inneboende potential, inklusive deras miljö- och kulturvärden, tas till vara och beviljas stöd. Inom struktur- och sammanhållningspolitiken måste partnerskapen mellan landsbygdsregioner och stadsområden handla mer om att skapa samma sociala och ekonomiska förutsättningar för utveckling och livskvalitet på landsbygden. Med tanke på att städerna har ett dynamiskt inflytande på den ekonomiska utvecklingen i regionerna och stimulerar ekonomin i omgivande landsbygdsområden uppmanar parlamentet medlemsstaterna att säkra de resurser som krävs för att genomföra nödvändiga stads- och förortsprojekt.

15.

Europaparlamentet ställer sig avvisande till obligatoriska kvoter, särskilt för nationell programfördelning (ESF/Eruf), lokal utveckling och stadsutveckling, landsbygden och andra tätortskategorier eller funktionella områden, eftersom detta skulle kunna leda till en större kritisk massa av ingripanden. Parlamentet anser att alternativet att redan i de operativa programmen göra det obligatoriskt att fastställa vilka städer och områden som är stödberättigade alltid bör prioriteras när denna metod ger ett garanterat mervärde och koncentrerat stöd och att detta måste förhandlas fram på grundval av principerna om flernivåstyrning. Parlamentet anser att medlemsstaterna och regionerna bör ges större ansvar att själva anordna konkurrens- och resultatinriktade urvalsförfaranden även i detta avseende.

16.

Europaparlamentet betonar att vissa regiontyper inte får prioriteras ensidigt inom struktur- och sammanhållningspolitiken. Enligt parlamentet måste mer vikt läggas på de lokala socioekonomiska och miljömässiga sammanhangen i samband med partnerskap mellan landsbygdsregioner och stadsområden.

17.

Europaparlamentet framhåller att sammanhållnings- och strukturstödet även bör beakta de utbildnings-, kultur- och socialpolitiska utmaningarna i Europa 2020-strategin, samtidigt som EU:s övergripande mål om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning enligt Lissabonfördraget samt respekten för subsidiaritetsprincipen måste efterlevas. En fullständig europeisk integration av motsvarande politikområden skulle enligt parlamentet dock misslyckas av finansiella skäl, och därför krävs fler platsbaserade lokala modellstrategier för utveckling med respekt för behörighetsområden på nationella och regionala nivåer.

18.

Europaparlamentet understryker likaså att sammanhållningspolitiken inte får bli ett verktyg eller instrument för sektorsinriktade frågor, t.ex. FoU-politik, industriell innovation eller klimatpolitik. Detta skulle innebära att sammanhållningspolitikens viktigaste mål riskerar att urvattnas och göra den mindre effektiv för att främja regionernas utvecklingspotential, vilket är nödvändigt för att de minst gynnade regionerna ska kunna närma sig de mest utvecklade.

19.

Europaparlamentet kräver särskilt mot bakgrund av den nödvändiga omläggningen till förnybara energikällor och klimatdebatten att sammanhållningspolitiken i större utsträckning ska bidra till skyndsam utbyggnad av miljöteknik och förnybar energi. Detta bör vara en av de prioriterade åtgärderna om tillräckliga medel finns tillgängliga i programmen och om en inriktning på förnybar energi ger ett europeiskt mervärde, på grundval av planer för decentraliserade energikoncept med effektiv lagringsteknik i regionerna. Parlamentet instämmer i att det regionala näringslivets potential bör tas tillvara.

20.

Europaparlamentet inser strukturfondernas potential att stödja investeringar i energiinfrastruktur, vilket dock främst måste göras i regioner där de marknadsekonomiska energiförsörjningslösningarna av politiska och geografiska skäl är mycket begränsade. Dessutom måste stödet från strukturfonderna enligt parlamentets mening alltid kopplas till förstärkningen av den inre energimarknaden och försörjningstryggheten samt till principen om delegering av medelansvar.

21.

Europaparlamentet anser även att EU har ett sammanhållningspolitiskt ansvar för att täppa till luckor och avskaffa flaskhalsar vid viktiga europeiska trafikknutpunkter i ett TEN-kärnnät, särskilt i de gränsregioner som hittills varit starkt eftersatta på detta område.

22.

Europaparlamentet betonar att de transeuropeiska transportnäten spelar en avgörande roll för sammanhållningen i de europeiska regionerna och att utbyggnaden av och tillgången till TEN-infrastrukturer, havsmotorvägar och klassificerade Europavägar måste intensifieras, särskilt i gränsregionerna och de yttersta randområdena. Parlamentet kräver att alla nödvändiga åtgärder vidtas för att garantera att det finns tillräcklig finansiering för prioriterade projekt inom det transeuropeiska transportnätet och att projekten genomförs i tid. Parlamentet föreslår därför att viss gränsöverskridande infrastruktur ska betraktas som prioriterade stödprojekt i anslutning till mål 1, 2 och 3. Parlamentet anser att det måste finnas en obligatorisk rättighet att lägga fram det första förslaget på regional nivå för denna typ av åtgärder och att gränsregioner och lokala myndigheter måste garanteras jämlikt deltagande i planeringen.

23.

Europaparlamentet stödjer genomförande med nationella medel, med tanke på sådana åtgärders mervärde när det gäller att stärka den regionala konvergensen, den territoriella sammanhållningen och utvecklingen av verksamheter som turism, som är viktiga för avsides belägna områden, t.ex. öar.

24.

Europaparlamentet stöder den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen i små och medelstora företag och mikroföretag. Parlamentet vill därför att huvuddragen i småföretagsakten för Europa, dvs. ”tänk småskaligt först” och den så kallade engångsprincipen, ska betraktas som en av grunderna för sammanhållningspolitiken. Parlamentet anser att medlemsstaterna och regionerna bör tillämpa dessa principer när de utarbetar sina operativa program.

25.

Europaparlamentet betonar att de centrala delarna av Europa 2020-strategin (innovation, utbildning, energi, miljö, sysselsättning, konkurrenskraft, kompetens, fattigdomsminskning) redan ingår i sammanhållnings- och strukturpolitiken. Parlamentet anser att Europa 2020-utmaningarna går utmärkt att integrera i de tre etablerade målstrukturerna (konvergens, regional konkurrenskraft och sysselsättning samt europeisk territoriell utveckling).

26.

Europaparlamentet betonar att investeringar i innovation och utbildning kan stimulera tillväxten. Parlamentet framhåller emellertid att dessa investeringar måste stödjas effektivt av relevant infrastruktur (transporter, Internet via bredband och energi) och behöriga organ (en lämplig kombination av offentliga investeringar, finanspolitisk konsolidering med makroekonomiska åtgärder, e-myndighetstjänster samt gränsöverskridande lärande).

27.

Europaparlamentet anser att även utveckling av grundinfrastruktur måste anses vara förenlig med Europa 2020-strategin, eftersom det krävs konkurrenskraftiga transport-, energi- och kommunikationsnät och infrastruktur för avfallshantering för att konvergensregionerna ska kunna bidra till uppnåendet av Europa 2020-målen. Därför måste de här målen enligt parlamentets mening i viss mån kunna tolkas just med hänsyn till de svagare och mest behövande regionerna.

28.

Europaparlamentet betonar att Europeiska socialfonden (ESF) är det viktigaste instrumentet för att genomföra den sociala dimensionen i Europa 2020-strategin och att ESF på ett väsentligt sätt kan bidra till att nå de viktigaste prioriteringarna i denna strategi, dvs. sysselsättning, omställning till en hållbar ekonomi, färre skolavhopp, bekämpning av fattigdom, diskriminering och social utestängning samt tillhandahållande av lösningar på de olika sociala situationer som människor befinner sig i. Parlamentet framhåller att andra sociala indikatorer skulle vara användbara i swot-analysen, utöver BNP.

29.

Europaparlamentet anser att ESF är absolut nödvändig för sammanhållningspolitiken och har potential att stärka dess bidrag till målen i Europa 2020-strategin, inklusive på området för hållbar tillväxt genom att ge stöd till små och medelstora företags skapande av gröna jobb.

30.

Europaparlamentet anser att kampen mot diskriminering på arbetsmarknaden, oavsett om det handlar om kön, sexuell läggning, etnicitet, ålder, funktionsnedsättning eller bostadsort, är avgörande för att främja genuint lika villkor. För att nå Europa 2020-strategins sysselsättningsmål måste sysselsättningsgraden bland kvinnor öka, och därför måste hindren för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden bekämpas fullt ut

31.

Europaparlamentet anser att BNP måste förbli det centrala kriteriet för bestämning av prioriterade utvecklingsområden (mindre än 75 procent av EU:s genomsnittliga BNP per capita) och i förekommande fall av stater som får bidrag från sammanhållningsfonden (mindre än 90 procent av EU:s genomsnittliga BNI per capita). Europaparlamentet anser att de ansvariga nationella och regionala enheterna – på lämplig beslutsnivå för respektive mål och på ett sätt som speglar de geografiska koncentrationerna – bör få besluta om ytterligare indikatorer, som bör överenskommas i partnerskapsavtalen för utveckling och investeringar och som kan mäta deras sociala, ekonomiska, miljömässiga, demografiska och geografiska utmaningar.

32.

Europaparlamentet kräver att sammanhållningspolitiken i enlighet med Lissabonfördraget även i fortsättningen främst ska inriktas på de regioner som uppvisar störst eftersläpning. Enligt parlamentet måste de mest behövande regionerna inom ramen för mål 1 (konvergens) tilldelas en andel som står i proportion till utvecklingsproblemen.

33.

Europaparlamentet vill se en begränsning av stödperioden för regioner som efter ett flertal programperioder med maximalt stödbelopp fortfarande inte lyckats uppnå någon nämnvärd ekonomisk, social eller miljömässig förbättring.

34.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inför nästa programperiod lägga fram ett förslag om anpassningsbart, kraftfullt och proportionerligt övergångsstöd till regioner som inte längre omfattas av konvergenskriterierna, så att deras särskilda situation kan hanteras, samt till regioner med en BNP per capita på 75–90 procent av EU-snittet, detta i form av en mellankategori, så att man undviker olika behandling av regioner som befinner sig i likartade situationer. Parlamentet anser att denna speciella lösning måste ersätta dagens utfasnings- och infasningssystem så att man skapar ett rättvist system som bättre motverkar den ekonomiska och finansiella krisens negativa effekter på regionerna och samtidigt stärker rättvisan och solidariteten, som är grundläggande värderingar i sammanhållningspolitiken. Dessa övergångsåtgärder inför nästa programperiod bör inte införas på bekostnad av dagens konvergensregioner (mål 1) och konkurrenskraftsregioner (mål 2) eller det europeiska territoriella samarbetet (mål 3).

35.

Europaparlamentet anser att mål 2 (regional konkurrenskraft och sysselsättning) måste stärkas med sin övergripande karaktär och förmåga att uppnå resultat inom ett begränsat antal EU-prioriteringar, exempelvis stöd till små och stora företag, gröna innovationer, lokala ekonomier, utbildning, infrastruktur, hållbar rörlighet, förnybar energi och energiförsörjning, resurseffektivitet och social integration. Parlamentet framhåller att det är nödvändigt att behålla och vidareutveckla det beprövade system som går ut på att mer utvecklade regioner kan åtgärda regionala strukturella brister, minska geografiska skillnader, bidra till allmänna EU-mål och möta framtida utmaningar när de använder strukturer som kan reagera på förändrade omständigheter på ett flexibelt sätt, bland annat innovationskluster och konkurrens om stödmedel i dessa regioner. Parlamentet efterlyser ytterligare åtgärder för områden som är hårt drabbade av strukturella förändringar, vilket skulle kunna bidra till att förbättra den socioekonomiska situationen och infrastrukturen. Parlamentet konstaterar att strategierna i dessa fall bör utformas med tillräcklig flexibilitet så att man kan ta hänsyn till problemen och särdragen i varje region.

36.

Europaparlamentet kräver åtgärder för att se till att alla utvecklade regioner kan modernisera sitt sociala och ekonomiska kapital och ta itu med särskilt missgynnade områden och otillräcklig ekonomisk utveckling.

37.

Europaparlamentet är övertygat om att man måste stärka insatserna inom mål 3 (europeiskt territoriellt samarbete) vid alla inre gränser i EU och på alla tre samarbetsnivåer (gränsöverskridande, interregional, transnationell), och begär att strukturfondernas andel höjs till 7 procent. Parlamentet begär att tilldelningen av medel för varje program för territoriellt samarbete ska ske på grundval av harmoniserade kriterier, så att behoven och särdragen i varje territorium och geografiskt område kan tillgodoses på ett strategiskt och integrerat sätt. Parlamentet betonar gränsregionernas betydelse för att uppnå Europa 2020-målen och anser att det krävs en starkare samordning mellan de transeuropeiska näten, framför allt för transport och energi, och gränsöverskridande infrastruktur, och att stödet till dessa nät måste öka i linje med europeiska prioriteringar. Parlamentet efterlyser därför extra finansiering till alla gränsregioner. Parlamentet efterfrågar en förenkling av genomförandebestämmelserna för mål 3-programmen i enlighet med proportionalitetsprincipen samt utveckling av en gemensam uppsättning bestämmelser om stödberättigande, eftersom sådana åtgärder är förutsättningar för att programmen ska bli mer effektiva och synliga. Parlamentet påpekar att de lokala beslutsfattarnas nära medverkan är en förutsättning för att programmen ska förankras och bli framgångsrika.

38.

Europaparlamentet anser att europeiska grupperingar för territoriellt samarbete (EGTS) är ett unikt och ytterst värdefullt instrument för territoriellt styre som tillgodoser behoven av strukturerat samarbete. EGTS bör därför främjas som verktyg för att inrätta ett system för gränsöverskridande styrning och för att skapa egenansvar för olika politiska åtgärder på regional och lokal nivå.

39.

Europaparlamentet motsätter sig bestämt varje förslag om en nationalisering eller sektorisering av sammanhållningspolitiken. Europaparlamentet anser att nya temafonder (klimat, energi, transporter) skulle urholka den etablerade principen om delad förvaltning och integrerade utvecklingsprogram, och att sådana fonder äventyrar möjligheten till synergier, effektiviteten i insatserna och därmed den regionala medverkan vid genomförandet av Europa 2020-målen.

40.

Europaparlamentet insisterar på att Europeiska socialfonden även fortsättningsvis måste vara en del av sammanhållningspolitiken, eftersom detta är det enda sättet att utveckla och genomföra integrerade strategier för bemästrande av ekonomiska och sociala problem.

41.

Europaparlamentet stöder kommissionen i dess mål att göra ESF starkare, effektivare och synligare. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att nå enighet i förhandlingarna om vilket belopp ESF måste bidra med i strukturfonderna.

42.

Europaparlamentet anser att Europeiska socialfondens effektivitet i första hand bör ökas med hjälp av incitament, snarare än sanktioner.

43.

Europaparlamentet betonar att den ekonomiska krisen har gjort det ännu mer angeläget med åtgärder inom de sektorer som Europeiska socialfonden har som sina målområden, i synnerhet sysselsättningsfrämjande åtgärder samt insatser för omskolning, social integration och fattigdomsbekämpning.

44.

Europaparlamentet vidhåller att ESF är ett betydelsefullt stöd för arbetsmarknadspolitiken, exempelvis förebyggande och lokal politik såväl som politik för att få in ungdomar på arbetsmarknaden och minska arbetslösheten. Parlamentet betonar att medlemsstaterna bör använda ESF för att investera i ny kompetens, utbildning (även i förskoleverksamhet), livslångt lärande, omskolning och yrkesmässig omskolning, samt understryker att ESF spelar en viktig roll för främjandet av alla aspekter av den sociala integrationen, även för de mest missgynnade och utsatta grupperna.

45.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stärka ESF:s insatser för arbetsmarknadsintegrering. Medlemsstaterna uppmuntras att investera i barn från tidig ålder genom utbildning, och att i ett senare skede erbjuda skolbaserad vägledning som bygger på lokala och regionala möjligheter till sysselsättning och livslångt lärande för att arbetstagarna lättare ska kunna anpassa sin kompetens till kraven på arbetsmarknaden. Målinriktade åtgärder måste också sättas in mot ungdomsarbetslösheten och för att få bukt med fenomenet ”fattiga arbetstagare”. Dessutom måste skräddarsydda program inrättas för att stödja missgynnade och utsatta grupper såsom romer, invandrare, funktionshindrade och personer som lämnat skolan i förtid. Syftet med dessa åtgärder är att främja effektiv tillväxt som omfattar alla och en kunskapsbaserad ekonomi Europa.

46.

Europaparlamentet vill att man inriktar sig på och ger ytterligare tekniskt stöd till sådana enheter som drabbats av djup fattigdom och präglas av en ofta spänd samexistens mellan majoritets- och minoritetskulturer på subregionala nivåer. Parlamentet anser att sådana subregionala enheter lätt kan bli kvar i djupa fattigdomsfickor och utsättas för segregering även inom regioner som inte nödvändigtvis släpar efter de statistiska genomsnitten. Parlamentet konstaterar att koncentrerade insatser bör göras för att utveckla dessa subregionala enheter.

47.

Europaparlamentet välkomnar att man i somliga medlemsstater för programplaneringsperioden 2007–2013 för första gången inrättat målområdesövergripande operativa program inom ESF.

48.

Europaparlamentet betonar att den ovärderliga erfarenheten från gemenskapsinitiativet Equal är av betydelse än i dag, särskilt kombinationen av lokala och regionala åtgärder och det EU-övergripande utbytet av bästa praxis.

49.

Europaparlamentet framhåller synergieffekterna av integrerade lokala och regionala utvecklingsstrategier, särskilt då ESF och Eruf kombineras, och vill med hänsyn till den platsbaserade integrerade utvecklingsplaneringen att det ska finnas gemensamma bestämmelser om stödberättigande och att möjligheterna till korsfinansiering mellan de båda fonderna ska ökas och underlättas. Parlamentet stöder införandet av fondövergripande operativa program, vilket ytterligare skulle underlätta integrerade strategier. Parlamentet efterlyser dessutom ökade synergieffekter mellan EUF och Eruf.

50.

Europaparlamentet efterlyser ökad integration av sektorspolitiken (transport, energi, forskning, miljö, utbildning) i sammanhållnings- och strukturpolitiken för att öka synergierna och därmed förbättra effektiviteten och samordningen mellan strukturfonderna, skyddet av kritisk infrastruktur samt ramprogrammen för forskning och utveckling. Parlamentet anser att en gemensam planering för flera fonder skulle kunna bidra till att man arbetar mer integrerat, vilket skulle öka effektiviteten och samspelet mellan de olika fonderna. Parlamentet ser nationella/regionala utvecklingspartnerskap som ett lämpligt instrument för att sammanföra de olika politikområdena, och understryker i detta sammanhang behovet av att fastställa tydliga mål och utvärdera om dessa mål uppnåtts i medlemsstaterna.

51.

Europaparlamentet föreslår att forsknings- och utvecklingspolitiken ska ges en territoriell dimension. Parlamentet framhåller därför betydelsen av att anpassa sammanhållnings-, forsknings- och innovationspolitiken till regionernas specifika behov, eftersom det är mycket viktigt att regionala och lokala myndigheter blir mer delaktiga i utformningen och genomförandet av regionala utvecklingsfonder och forsknings- och innovationsprogram på grund av att det är omöjligt att tillämpa samma utvecklingsstrategi på alla regioner.

52.

Europaparlamentet vill se en gemensam strategisk ram för Eruf, ESF, Sammanhållningsfonden, ramprogrammen, EJFLU och EFF för programperioden efter 2013. Modellen med en harmoniserad regleringsform (förvaltning, stödberättigande, revision och rapporteringskrav) måste enligt parlamentet förstärkas med en gemensam ramförordning. Parlamentet understryker i detta avseende betydelsen av olika anslag som tillsammans och på ett smidigt sätt bidrar till att uppnå resultat. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra nödvändiga justeringar så att relevanta anslag när detta är möjligt kan komplettera varandra.

53.

Europaparlamentet anser att rådet och parlamentet bör anta en ny gemensam strategisk ram enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet på grundval av artikel 177 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

54.

Parlamentet anser att Europeiska socialfonden måste integreras i den gemensamma strategiska ramen, samtidigt som dess egna verksamhetsregler och verksamhetsbestämmelser bevaras och tillräckliga resurser tillhandahålls. Kommissionen uppmanas att stärka ESF:s roll, höja dess profil och förenkla dess mekanismer för budgetkontroll genom att införa enkla och effektiva samarbetsförfaranden mellan förvaltningsmyndigheterna och enheterna för budgetkontroll.

55.

Europaparlamentet anser att man bör överväga att återintegrera de regionalt inriktade EJFLU-programmen (de nuvarande stödformerna 3 och 4) i denna strategiska ram, men motsätter sig att en sådan återintegrering leder till att medlen till Eruf och EJFLU minskar. Europaparlamentet kräver att bindande mål för medlemsstaterna och regionerna fastställs så att harmoniserade administrativa strukturer kan skapas för EU:s strukturfonder och de regionalt inriktade programmen för landsbygdsutveckling.

56.

Europaparlamentet efterlyser en översyn av förordningen om gränsöverskridande samarbete vid unionens yttre gränser och de nuvarande europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumenten, så att de berörda fonderna kan integreras i mål 3 (europeiskt territoriellt samarbete).

57.

Europaparlamentet välkomnar målen i de partnerskapsavtal för utveckling och investeringar som kommissionen föreslår ska upprättas mellan EU och medlemsstaterna istället för de nationella strategiska referensramar som tidigare förberetts för enskilda medlemsstater. De viktigaste investeringsprioriteringarna måste enligt parlamentet inriktas på genomförandet av Europa 2020-strategin och uppnåendet av ytterligare sammanhållningsmål. Hur ansvarsfördelningen mellan de olika medverkande nivåerna konkret ska se ut måste enligt parlamentet klargöras utan dröjsmål, samtidigt som nationella, regionala och lokala befogenheter måste respekteras i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Parlamentet efterfrågar ett tydligt åtagande om lämplig partsmedverkan i partnerskapsavtalen för utveckling och investeringar.

58.

Europaparlamentet delar uppfattningen att de operativa programmen bör finnas kvar som ett viktigt instrument för att omsätta de strategiska dokumenten i konkreta investeringsprioriteringar och efterlyser tydliga och mätbara mål för detta.

59.

Europaparlamentet vill att det ska bli obligatoriskt att, i enlighet med det konstitutionella och institutionella systemet i varje enskild medlemsstat, göra regionala och lokala myndigheter och sammanslutningar av sådana delaktiga i alla faser av sammanhållningspolitiska beslut (strategisk planering, fastställande av och förhandling om partnerskapsavtal om utveckling och investeringar, operativa program, övervakning och utvärdering). Parlamentet anser att formuleringar om detta måste föras in i strukturfondsförordningarna.

60.

Europaparlamentet anser att alla nya strategier för utnyttjande av ESF kommer att bli mer effektiva om de involverar de regionala och lokala förvaltningsnivåerna, som kan anpassa de strategiska målen till regionernas särdrag genom en strukturerad dialog med samtliga berörda parter.

61.

Europaparlamentet stöder kommissionens förslag om ett system med tematiska prioriteringar. Ju lägre utvecklingsnivå en medlemsstat eller region har, desto mer omfattande bör en sådan prioriteringslista vara. De regionspecifika utvecklingsbehoven måste beaktas, och man måste se till att det tematiska upplägget vid planeringen av struktur- och sammanhållningsfonderna inte får tillämpas till nackdel för det integrerade platsbaserade upplägget.

62.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att, om det skulle fastställas vissa bindande prioriteringar för samtliga medlemsstater, se till att dessa prioriteringar bland annat omfattar innovation, infrastruktur, transport och resurshantering. Samtidigt bör det finnas visst handlingsutrymme med hänsyn till programmens omfattning, utgångsläget i respektive region och de resultat som ska uppnås, så att prioriteringarna kan anpassas till de särskilda behoven i varje region. Parlamentet betonar att det i detta sammanhang är fråga om innovation i vidare bemärkelse enligt flaggskeppsinitiativet Innovationsunionen. Parlamentet konstaterar att små och medelstora företag är den viktigaste källan till arbetstillfällen i EU och en grogrund för affärsidéer. Parlamentet betonar att stödet till små och medelstora företag måste fortsätta och förstärkas med hänsyn till den viktiga roll dessa kan spela i genomförandet av Europa 2020-strategin. När det gäller Innovationsunionen bör begreppet innovation ges en bred tillämpning, samtidigt som man fortsätter att underlätta de små och medelstora företagens tillgång till finansiering. Parlamentet anser att det måste vara möjligt att på frivillig basis och i enlighet med subsidiaritetsprincipen föreslå och genomföra ytterligare prioriteringar. Parlamentet kräver att de föreslagna prioriterade områdena bland annat ska omfatta energi, utbildning och fattigdomsbekämpning.

63.

Europaparlamentet anser att programstarten inte får försenas och att besluts- och utvärderingsprocesserna i princip måste gå snabbare. Detta är synnerligen viktigt särskilt för små och medelstora företag. Parlamentet kräver dessutom bättre tekniska förutsättningar för de medverkande administrativa myndigheterna och att dessa ska bli mer sammanflätade, att kraven på offentliggörande ska minska och att tidsfristerna för ingivande av anbud ska bli betydligt kortare. Parlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera om pilotområden kan inrättas för att prova ut nya förordningar i liten skala innan de blir tillämpliga på övriga regioner, så att man kan upptäcka eventuella problem i genomförandet.

64.

Europaparlamentet anser att utbetalningen av stödmedel inom partnerskapen för utveckling och investeringar måste kopplas till vissa förhandsvillkor inom ramen för en dialog mellan kommissionen och medlemsstaterna. Dessa förhandsvillkor måste innebära att medlemsstaterna tvingas genomföra reformer, så att man ser till att pengarna används effektivt inom områden direkt kopplade till sammanhållningspolitiken. Om nödvändigt bör medlemsstaterna uppmanas att göra detta och utbetalningen av pengarna bör vara beroende av dessa villkor. Parlamentet anser att aktörer som medverkar i förvaltningen av de operativa programmen måste ges möjlighet att påverka villkoren. Parlamentet anser att det framför allt bör finnas en koppling till ett korrekt genomförande av redan överenskommen EU-lagstiftning (när det gäller t.ex. prisregleringar, upphandlingar, transport, miljö, hälsa etc.), så att man kan undvika oegentligheter och säkra effektivitet. Parlamentet anser emellertid inte att medlemsstaterna bör avkrävas några grundläggande sociala eller ekonomiska reformer. Alla villkor bör till fullo överensstämma med subsidiaritets- och partnerskapsprinciperna.

65.

Europaparlamentet anser att nya villkor inte får leda till extra administrativa bördor för de berörda aktörerna. Parlamentet förespråkar att man utvecklar enhetliga standardsystem för villkoren för både Eruf och ESF, som även ska kunna utvärderas objektivt.

66.

Europaparlamentet anser att kommissionen har ansvar för fastställandet och övervakningen av villkoren, och efterfrågar handlingsplaner för detta för medlemsstaterna och regionerna.

67.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag om att sammanhållningspolitiken ska göras mer resultatinriktad med hjälp av på förhand fastställda mål och indikatorer. Parlamentet betonar att det då endast får bli fråga om ett mindre antal tydligt definierade och mätbara indikatorer, som måste ha ett direkt orsak-verkansamband med stödet och som man ska enas om tillsammans med regionerna/medlemsstaterna. Parlamentet anser dock att samtliga verktyg och kriterier som föreslås för att mäta resultatet även i fortsättningen bör baseras på ett kvalitetsinriktat förhållningssätt till programmen.

68.

Europaparlamentet anser att de indikatorer som avgör regionernas finansiering ur strukturfonderna och Sammanhållningsfonden måste bygga på Eurostats färskaste statistikuppgifter, så att fullständig hänsyn tas till den ekonomiska och sociala situation som råder i regionerna till följd av krisen.

69.

Europaparlamentet efterlyser ökad effektivitet och öppenhet vad gäller ESF i form av mer resultatinriktade åtgärder, och vill därför att man på förhand fastställer tydliga och mätbara mål och resultatindikatorer, som är direkt kopplade till finansieringens syfte och som framför allt mäter hur man lyckats med att bekämpa fattigdom och social utestängning och med att integrera människor i högkvalitativa arbetstillfällen. Parlamentet anser att berörda aktörer på alla förvaltningsnivåer måste involveras vid fastställandet av dessa mål och indikatorer, som bör definieras i god tid innan stödet påbörjas så att både medlemsstaterna och kommissionen kan utvärdera de resultat som uppnåtts och använda erfarenheten under nästa planeringsfas. Parlamentet stöder kommissionens förslag om att fördelningen av bidrag från ESF ska vara avhängig av på förhand fastställda villkor, inklusive ett krav på genomförande av EU-lagstiftning och EU-mål som är avgörande för att ESF:s insatser ska lyckas, samt av strukturella reformer och tillräckliga administrativa resurser. Parlamentet betonar att en resultatinriktning inte får leda till att småskaliga stödmottagare missgynnas och att dessa inte heller får drabbas av nya hinder i fråga om tillgång eller utsättas för nya risker.

70.

Europaparlamentet ser offentlig och privat medfinansiering som en av sammanhållningspolitikens grundläggande principer. Parlamentet anser att den maximala EU-finansieringsandelen måste ses över så att den i högre grad styrs av faktorer som regional utvecklingsnivå, det europeiska mervärdet och olika åtgärdstyper och kan anpassas till dessa faktorer genom att höjas eller sänkas.

71.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och regionerna att vara förutseende och planera in medel för medfinansiering och underlätta sådan finansiering genom olika finansieringslösningar.

72.

Europaparlamentet anser att man vid direkta driftsstöd måste beakta att sammanhållningspolitiken, i synnerhet när det gäller större företag, ofta finansierar sådant som skulle ha genomförts ändå, i stället för att göra verklig skillnad för utvecklingen på orten. Parlamentet kräver därför att stödet till privata företag ska vara inriktat på investeringar i forskning och utveckling och att det ska ges indirekt via infrastrukturstöd i högre grad än vad som är fallet i dag. Dessutom kräver parlamentet att strukturfondsförordningen ska innehålla en tydlig bestämmelse om att ingen EU-finansiering får gå till företagsomlokaliseringar inom EU, att tröskeln för granskning av sådana investeringar ska sänkas rejält, att stora företag ska undantas från direkta subventioner och att operationernas varaktighet ska begränsas till tio år.

73.

Europaparlamentet är medvetet om den hävstångseffekt och den rörlighetspotential som nya finansieringsinstrument erbjuder. Parlamentet stöder generellt ökad lånefinansiering och anser att användningen av revolverande finansieringsinstrument måste utvidgas till stödområden som visar sig vara lämpliga. Parlamentet kräver därför förenklingar och ökad rättssäkerhet under hela stödperioden och vill att det upprättas ett EU-register som anger vilka projekt som får lån och vilka som får bidrag. Parlamentet påpekar att instrumenten måste vara anpassningsbara för att de säkert ska vara praktiska och genomförbara för alla regioner och städer. Ansvaret för hur medlen används bör senast efter stödperiodens utgång överföras till medlemsstats- eller projektnivå. Under den innevarande perioden har inte alla medlemsstater infört en decentraliserad strategi för hanteringen av finansieringsinstrument som Jessica. Parlamentet betonar behovet av direkt tillgång för städer.

74.

Europaparlamentet framhåller att det även fortsatt måste vara möjligt med bidrag, och att det måste åligga de lokala aktörerna att utforma en lämplig finansieringsmix i enlighet med de regionala behoven.

75.

Europaparlamentet anser att Europeiska investeringsbanken (EIB) måste inta en starkare roll i samband med finansiering av TEN-infrastruktur. Enligt parlamentet bör det tas fler initiativ till lösningar såsom självbärande offentlig-privata partnerskap. Parlamentet självt har i princip ett betydande ansvar för att garantera öppenhet i detta sammanhang, liksom för beslutsfattande och övervakning.

76.

Europaparlamentet ser positivt på det effektiva samarbetet mellan EIB och kommissionen om genomförandet av de tre gemensamma initiativen Jessica, Jeremie och Jasmine, ett samarbete som kommer att ge en effektivare sammanhållningspolitik med större genomslagskraft och bättre fungerande strukturfonder. Parlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att aktivt ta olika initiativ tillsammans med EIB, i synnerhet inom sammanhållningspolitiken, och att garantera ekonomiskt stöd till små och medelstora företag.

77.

Europaparlamentet ser globala bidrag på subregional nivå som ett lämpligt instrument för utformning av oberoende innovationsstrategier i enlighet med EU:s regionalpolitiska målsättningar.

78.

Europaparlamentet avvisar dock kvoteringar eller förpliktelser i samband med globala stöd, eftersom sådana villkor kan gå stick i stäv med de överordnade prioriteringar som fastställts specifikt efter regionernas behov.

79.

Europaparlamentet anser att systemet med sjuåriga programperioder för sammanhållningspolitiken har visat sig vara lämpligt och bör vara kvar åtminstone fram till slutet av nästa programplaneringsperiod (2020). Parlamentet vill dock att det inrättas ett system för snabbare strategisk omvärdering av grundförutsättningarna, så att EU ännu snabbare och på ett mer flexibelt sätt kan reagera på exceptionella händelser (t.ex. finanskriser, energikriser och naturkatastrofer).

80.

Europaparlamentet vill framhålla att EU:s budget enligt nuvarande utformning och dess tilldelningsmekanismer, med de fondförordningar som den baseras på, har visat sig vara väl lämpade just för att genomföra sammanhållningspolitiken. Ändringar behövs enligt parlamentets mening därför bara i de fall där det framkommit att förfarandena inte fungerar som de ska eller att de strider mot gällande budgetförordning. Parlamentet stöder i detta sammanhang kommissionens förslag om harmonisering av bestämmelserna för alla fonder som är tillgängliga för regional utveckling. Parlamentet anser dock att största försiktighet måste iakttas vid varje ändring av etablerade och beprövade strukturer, oavsett hur liten ändringen är, för att undvika störningar och osäkerhet hos de nationella och regionala förvaltningsorganen och en tyngre byråkratisk börda för stödmottagarna, särskilt sådana med små strukturer och begränsad kapacitet.

81.

Europaparlamentet bedömer att det säkert går att integrera målsättningarna i Europa 2020-strategin i redan befintliga mål- och fondstrukturer. Parlamentet motsätter sig en indelning av EU-budgeten enligt sådana teoretiska tillväxtbegrepp som ”smart”, ”inkluderande” eller ”hållbar” samt en uppsplittring av sammanhållningspolitiken på flera olika budgetposter. Denna politik bör ha sin egen post i EU-budgeten.

82.

Europaparlamentet ser sammanhållningspolitiken efter 2013 som en potentiellt ännu viktigare bidragande faktor till fortsatt och hållbar utveckling av EU:s regioner och som ett avgörande politikområde för ett sektorsövergripande genomförande av Europa 2020-strategin, och kräver därför att den får minst samma budgetanslag.

83.

Europaparlamentet påminner om att Europeiska revisionsrätten under många år har rapporterat att felfrekvensen för utbetalningar inom sammanhållningspolitiken överstiger 5 procent, men noterar att felfrekvensen gått ned från 11 procent, vilket var felfrekvensen vid det förra ansvarsfrihetsförfarandet enligt revisionsrättens årsrapport, och att tillsyns- och kontrollsystemen endast till viss del är ändamålsenliga. Parlamentet begär även att metoden för beräkning av fel klargörs, eftersom avvikelser i siffror som lämnats av revisionsrätten och av kommissionen leder till förvirring och misstro mot officiella siffror.

84.

Europaparlamentet efterlyser strängare bestämmelser för övervakning av oegentligheter i användningen av strukturfonderna i fråga om medlemsstater som uppvisar betydande oegentligheter i användningen av sådana pengar. Parlamentet vill även se ett förfarande för att systematiskt stoppa eller tillfälligt avbryta betalningarna så snart det finns bevis för väsentliga brister i de ackrediterade myndigheternas funktion. Parlamentet kräver dessutom att överflödiga kontroller ska avskaffas i medlemsstater som har ett lämpligt system för förvaltning av medlen. Principerna om ”förtroendekontrakt” och ”gemensam revision” bör också genomföras i så hög grad som möjligt.

85.

Europaparlamentet kräver av medlemsstaterna respektive de offentliga förvaltningarna att de ska utse de myndigheter eller enheter som ska ha ett totalansvar för att strukturfondsmedlen förvaltas korrekt.

86.

Europaparlamentet ser årliga attesterade förvaltningsförklaringar från ledningsnivå inom den stödmedelförvaltande myndigheten (kostnadsställe/förvaltningsmyndighet) som ett lämpligt sätt att stärka rapporterings- och kontrollkedjan. Innehållsmässig korrekthet ska vara ett oeftergivligt krav i samband med sådana förklaringar, Parlamentet efterlyser därför ett sanktionssystem för falska förvaltningsförklaringar och stöder fortsatt syftet med nationella revisionsförklaringar.

87.

Europaparlamentet räknar med att kommissionen från början av nästa programperiod tar ett större ansvar för att de nationella förvaltningsförfarandena förbättras. Förenklingar och förtydliganden måste omgående göras i stödprogrammens förvaltning, framför allt när det gäller ekonomisk förvaltning och finansiell kontroll. Parlamentet anser att kommissionen därför bör ansvara för att det utformas ackrediteringsförfaranden för nationella och federala förvaltningar och tillsynsorgan. Parlamentet anser att rätt till förenklad och mindre frekvent rapportering bör kopplas till välfungerande ackrediteringar och lägre felfrekvens.

88.

Europaparlamentet vill vidare se att kommissionens tillsynsroll förstärks genom tillämpning av automatiskt avbrytande och uppskov av utbetalningar så snart välgrundade belägg för en allvarlig brist i den ackrediterade myndighetens verksamhet uppdagas. Parlamentet uppmanar dessutom kommissionen att införa kraftfullare planer för att öka återvinningsgraden vid felaktiga utbetalningar.

89.

Europaparlamentet anser att kontrollsystemet måste förenklas och antalet kontrollnivåer minskas samt att kommissionens och medlemsstaternas respektive ansvarsområden måste klargöras. Parlamentet efterlyser ett kontrollförfarande på endast en nivå, där medlemsstaterna ansvarar för projektinspektioner och kommissionen kontrollerar medlemsstaternas inspektionssystem.

90.

Europaparlamentet anser att man för att förbättra effektiviteten inom de operativa programmen i högre grad bör använda sig av anbudsförfaranden när projekt ska väljas ut i regionerna.

91.

Europaparlamentet efterlyser ökad användning av standardförfaranden med högre standardiserade enhetskostnader och schablonbelopp för allmänna omkostnader när detta system är lämpligt, i syfte att minska byråkratin. Proportionalitetsprincipen bör enligt parlamentet beaktas i större utsträckning, dvs. betydligt lägre rapporterings- och tillsynskrav bör gälla då mindre program genomförs.

92.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att årligen offentliggöra en ”svart lista” över brister och/eller förseningar när det gäller rapporterings- och offentliggörandekraven och över avvikelser, missbruk och bedrägerier i samband med användningen av medel från strukturfonderna. Informationen bör specificeras efter medlemsland och fond.

93.

Europaparlamentet är oroat över de administrativa svårigheter som hindrar småföretag och mindre organisationer från att utnyttja strukturfonderna. Parlamentet vill att bestämmelser och tekniska dokument görs så tydliga som möjligt.

94.

Europaparlamentet kräver att förfaranden med årliga bokslut tillämpas även för fleråriga program under den nya programperioden.

95.

Europaparlamentet anser att det behövs effektivare lösningar för e-förvaltning (enhetliga formulär) inom hela förvaltnings- och kontrollsystemet. Ett erfarenhetsutbyte mellan medlemsstaterna bör samordnas av kommissionen, och samarbetsmöjligheter i fråga om tillämpning bör skapas för förvaltnings- och kontrollorganen.

96.

Europaparlamentet stöder kommissionens förslag att de nationella myndigheterna ska få ersättning först när EU-bidraget har betalats ut till stödmottagaren. Parlamentet menar att detta skulle påskynda stödutbetalningarna och utgöra ett avgörande incitament för sträng nationell granskning. Detta skulle i och för sig eventuellt kunna ge likviditetsproblem på medlemsstats- eller regionnivå, och parlamentet framhåller att åtgärder måste vidtas för att garantera att detta inte sker.

97.

Europaparlamentet anser att kommissionens krav på att utbetalningar i högre grad ska kopplas till resultat är ologiskt, eftersom resultat endast kommer att uppnås först när finansieringen väl ägt rum. Parlamentet befarar att övervakningen i så fall skulle bli ytterst byråkratisk. Däremot är det tänkbart med krav som innebär att utbetalningen kopplas till att det kan styrkas att de anslagna projektmedlen är förenliga med exempelvis Europa 2020-strategin.

98.

Europaparlamentet anser att även om återbetalning bör ske efter det att EU-medel har betalats ut till projekten, bör mottagarna inte belastas med extra bördor i form av räntenivåer som inte avspeglar den låga risken med sådana lån för banker eller andra finansinstitut.

99.

Europaparlamentet efterlyser en diversifiering av sanktionsmekanismerna, t.ex. i form av ett system med förmåner för de medlemsstater som genomför sina projekt korrekt, i första hand genom lättnader i förvaltningskraven.

100.

Europaparlamentet erinrar om att ESF till skillnad från andra strukturfonder är nära kopplad till de målgrupper som den stöder och att den därför måste vara utformad på ett sätt som passar många småskaliga lokala projekt. Medlemsstaterna bör uppmanas att utan dröjsmål tilldela projekten pengar så att inte mindre stödmottagare drabbas av problem. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att garantera flexibilitet i det finansiella genomförandet av programmen, ta hänsyn till proportionalitetsprincipen vad gäller tid, insatser och ekonomiskt bidrag när man fastställer kontroll- och revisionsskyldigheter och att förenkla förfarandena och minska såväl den alltför stora administrativa bördan som andra hinder, vilket kommer att gagna projekten och de potentiella stödmottagarna och därigenom förbättra ESF:s möjligheter att bidra till uppfyllandet av EU:s mål om tillväxt och sysselsättning. Parlamentet uppmanar kommissionen att öka finansieringsalternativen för förvaltningsorgan och stödmottagare och att föreslå en möjlighet till standardkostnader parallellt med traditionell redovisning.

101.

Europaparlamentet stöder kommissionens förslag om att de s.k. N+2- och N+3-reglerna systematiskt bör tillämpas i vissa situationer, möjligtvis på medlemsstaternas anslagsnivå, för att öka flexibiliteten, utom under det första finansieringsåret och utom i samband med gränsöverskridande program. Alla andra undantag från regeln om automatisk indragning bör endast återspegla en anpassning till den administrativa bördan till följd av nya bestämmelser om strategisk programplanering, resultatbaserad villkorlighet och efterhandsvillkor. Parlamentet stöder förslaget om att en N+3-regel ska tillämpas vid gränsöverskridande program, med tanke på att de språkliga och kulturella utmaningarna leder till en långsammare förvaltningsprocess. Detta skulle enligt parlamentet garantera en väl avvägd balans mellan högkvalitativa investeringar och ett friktionsfritt och snabbt genomförande av programmen.

102.

Europaparlamentet vill peka på den sammanhållningspolitiska betydelse som det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet har för det gränsöverskridande samarbetet med länder utanför EU. Parlamentet noterar de nuvarande problemen med genomförandet av programmet och är övertygat om att det på sikt kommer att bli ytterst viktigt att programmen för gränsöverskridande samarbete inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet återintegreras i sammanhållningspolitiken. Grannländernas infrastrukturella förbindelser (på t.ex. transport-, energi- och miljöområdet) ger positiva effekter även i EU:s gränsregioner, och parlamentet kräver att medel inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet i högre grad ska inriktas på strategiska grundbehov när det gäller energiförsörjning och transportinfrastruktur. Parlamentet understryker den roll som makroregioner kan spela i detta sammanhang. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheten att skapa större synergieffekter mellan de initiativ som är beroende av Eruf, föranslutningsinstrumentet, det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet och Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Parlamentet ber kommissionen vidare att utvärdera om de strukturer som redan existerar inom regionalpolitiken även kunde användas för förvaltningen av det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.

103.

Europaparlamentet vill även betona den betydelse för sammanhållningen som EU:s utvidgningsprocess har genom instrumentet för stöd inför anslutningen, som bl.a. hjälper kandidatländerna att utforma sina sammanhållningsstrukturer såväl innehålls- som organisationsmässigt. Parlamentet framhåller genomförandeproblemen i medlemsstaterna. Parlamentet påminner om föranslutningsinstrumentets ursprungliga syften, särskilt de som var avsedda för kapacitets- och institutionsuppbyggnad och som stöd till kandidatländernas förberedelser för genomförandet av unionens sammanhållningspolitik, så att kandidatländerna skulle vara förberedda att till fullo genomföra unionens regelverk vid anslutningen. Parlamentet uppmanar kommissionen att kartlägga problemen med föranslutningsinstrumentens nuvarande funktion.

104.

Europaparlamentet upprepar sitt krav om att utskottet för regional utveckling ska vara medansvarigt för den framtida utformningen av dessa instrument.

105.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och ledarna för EU:s regioner och delstater.

5.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/38

—

med beaktande av de åtaganden om biståndsvolym, bistånd till Afrika söder om Sahara och biståndskvalitet som gjordes av G8 vid toppmötet i Gleneagles 2005 och vid alla senare G8- och G20-möten,

—

med beaktande av FN:s millenniedeklaration av den 8 september 2000,

—

med beaktande av Europeiskt samförstånd om utveckling (1) och Europeiska unionens uppförandekod om komplementaritet och arbetsfördelning inom utvecklingspolitiken (2),

—

med beaktande av Parisdeklarationen om biståndseffektivitet och handlingsprogrammet från Accra,

—

med beaktande av artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som föreskriver: ”Unionen ska ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet vid genomförande av politik som kan påverka utvecklingsländerna”,

—

med beaktande av artikel 25.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 av den 18 december 2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (3),

—

med beaktande av artikel 61.2 i Cotonouavtalet,

—

med beaktande av sin resolution av den 6 april 2006 om biståndets effektivitet och korruptionen i utvecklingsländerna (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 5 maj 2010 med de iakttagelser som utgör en del av beslutet om ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för sjunde, åttonde, nionde och tionde Europeiska utvecklingsfonden för budgetåret 2008 (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 februari 2011 om rådets ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (6),

—

med beaktande av Europeiska revisionsrättens särskilda rapport nr 11/2010 ”Kommissionens förvaltning av allmänt budgetstöd i AVS-länder och länder i Latinamerika och Asien”,

—

med beaktande av kommissionens grönbok till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén om ”EU:s budgetstöd till tredjeland i framtiden” (KOM(2010)0586),

—

med beaktande av kommissionens dokument ”Guidelines on the Programming, Design & Management of General Budget Support” (2007),

—

med beaktande av kommissionens rapport ”Budget support: The effective way to finance development?” (2008),

—

med beaktande av rapporten från den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens utskott för ekonomisk utveckling, finanser och handel om budgetstödet som medel för att fördela det offentliga utvecklingsbiståndet i AVS-länderna,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och yttrandena från utskottet för utrikesfrågor, budgetutskottet och budgetkontrollutskottet (A7-0206/2011), och av följande skäl:

A.

Enligt Lissabonfördraget är det främsta målet för Europeiska unionens utvecklingspolitik att minska och slutligen eliminera fattigdomen.

B.

Budgetstödet har blivit en av de viktigaste biståndsmetoderna.

C.

Många biståndsgivare ser det allmänna och det sektoriella budgetstödet som en metod för att uppmuntra partnerländer att överta ägarskapet över utvecklingspolitiken och hållbara reformprocesser, stärka nationella institutioner och system för ansvarighet och skapa bättre förutsättningar för tillväxt, minskad fattigdom och genomförandet av utvecklingsmål.

D.

En fungerade kapacitetsutveckling är nödvändig för att över huvudtaget kunna skapa förutsättningar för programbaserade insatser, bland annat budgetstöd och andra utvecklingsmodeller.

E.

Budgetstödet gör det möjligt att komma tillrätta med vissa svagheter hos traditionellt projektstöd (höga transaktionskostnader, parallella och splittrade strukturer etc.) och därmed stärka enhetligheten och effektiviteten i EU:s åtgärder i enlighet med vad som betonas i Lissabonfördraget.

F.

Budgetstödet, och i synnerhet principerna om egenansvar och harmonisering, bör bidra till att göra biståndet bättre och mer effektivt, eftersom den politiska dialogen mellan givare och mottagare gör det möjligt att anpassa biståndet till de prioriteringar som länderna har fastställt i sina nationella strategier för fattigdomsbekämpning.

G.

Trots de risker som Europeiska revisionsrätten framhåller i sina rapporter om budgetstödet är det ”dynamiska synsättet” i de allmänna villkoren för budgetstödet fortfarande ett mycket viktigt instrument för politisk dialog. Budgetstödet får dock aldrig uppfattas som en ”blankocheck”.

H.

Ibland kan de åtaganden som mottagarländerna sammantaget gör gentemot sina partner försvåra utnyttjandet, eftersom biståndsgivarna kan ställa motstridiga villkor.

I.

Hittills har EU snarare tagit upp kränkningar av mänskliga rättigheter av den så kallade första generationen inom ramen för partnerskapsavtalen, än kränkningar av sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter (den så kallade andra generationen).

J.

Alla biståndsgivare bör samråda med varandra, så att inga oklarheter uppstår om villkoren.

K.

Enligt artikel 2.3 i Lissabonfördraget är ett av Europeiska unionens mål att främja en hållbar social marknadsekonomi. Detta bör även gälla för utrikespolitiken och grannskapspolitiken.

L.

Partnerregeringens ansvar för budgetförvaltningen gentemot medborgarna utgör en väsentlig faktor i landets kapacitetsutveckling genom den kontroll som landets parlament utövar samt genom det civila samhällets information om de offentliga finanserna.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ som fastställs genom grönboken om budgetstödet, som i första hand syftar till att främja utvecklingen inom partnerländerna. Parlamentet kräver att kriterierna för berättigande till budgetstöd preciseras på ett sådant sätt att man undviker risken för eventuella felbeslut eller felaktig användning av denna typ av stöd genom att sådana faktorer som ländernas korruptionsindex beaktas.

2.

Europaparlamentet välkomnar samrådet på EU-nivå. Parlamentet hoppas att rutinerna för beviljandet av budgetstöd kommer att analyseras objektivt och förbättras så att effektiviteten stärks.

3.

Europaparlamentet påminner om att minskning och utrotning av fattigdom enligt Lissabonfördraget är EU:s primära mål för utvecklingspolitiken. Parlamentet betonar att fattigdomen har många dimensioner, t.ex. en mänsklig, ekonomisk, sociokulturell, könsrelaterad, miljömässig och politisk dimension, som EU:s utvecklingspolitik måste hantera.

4.

Europaparlamentet anser att EU:s stöd bör leda till en verklig kvalitativ förändring i partnerländerna och konstaterar att budgetstöd är ett effektivt instrument för att nå detta mål under förutsättning och på villkor att det används parallellt med en effektiv politisk och strategisk dialog.

5.

Europaparlamentet understryker att en samstämd politik spelar en avgörande roll och är absolut nödvändig då man genomför en utvecklingspolitik med omfattande konsekvenser. Vidare vill parlamentet att EU:s utrikes- och säkerhetspolitik ska fokusera på att främja demokrati och mänskliga rättigheter samt fred och säkerhet, som alla är nyckelvillkor för hållbar utveckling. Parlamentet efterlyser mer systematiska insatser för att integrera åtgärder för anpassning till klimatförändringarna och minskning av katastrofrisker.

6.

Europaparlamentet anser att beskattningen skapar en säker och oberoende finansieringskälla för hållbar utveckling och utgör en viktig länk mellan regering och medborgare i utvecklingsländer. Parlamentet kräver att uppbyggandet av en stabil skatteförvaltning och en heltäckande skatteinfrastruktur görs till en av de främsta prioriteringarna inom budgetstödet. Parlamentet rekommenderar att åtgärder för att bekämpa skatteparadis, skatteflykt och illegal kapitalflykt inkluderas i politiken för budgetstöd.

7.

Europaparlamentet framhåller att man i förekommande fall behöver tillämpa formeln för det sektoriella budgetstödet för att stärka inriktningen på de sociala bassektorerna, framför allt hälsa, utbildning och stöd till de mest utsatta, särskilt personer med funktionshinder.

8.

Europaparlamentet understryker att budgetstöd inte får användas för att stärka EU:s egna ekonomiska och strategiska intressen, utan för att nå utvecklingsmål i utvecklingsländerna, inklusive utvecklingsländernas egna mål, i synnerhet att utrota fattigdom och hunger.

9.

Europaparlamentet erinrar om att Europeiska unionen bryter ny mark med budgetstödet och att kommissionen bidrar med ett mervärde genom sin expertis på området.

10.

Europaparlamentet konstaterar att budgetstöd inte bara ökar regeringars ansvarsskyldighet utan även förbättrar givarsamordning genom den dialog om budgetfrågor som nödvändiggörs. Parlamentet påpekar att detta kan vara ett sätt att få till stånd en bättre samordning med nya givare.

11.

Europaparlamentet understryker även EU:s önskan att låta övriga institutionella aktörer få ta del av dess erfarenheter, framför allt i högnivåforumet för biståndseffektivitet i Busan.

12.

Europaparlamentet understryker att det dynamiska synsätt som kommissionen i likhet med de flesta andra budgetstödgivare tillämpar för med sig ett antal risker som man måste ta vederbörlig hänsyn till. Parlamentet uppmanar kommissionen att genomföra studier på nationell nivå av eventuella risker och fördelar med budgetstödet i partnerländerna.

13.

Europaparlamentet uppmanar EU att utverka budgetstödet så att det kompletterar andra biståndsmetoder.

14.

Europaparlamentet understryker behovet att förstärka såväl kommissionens kontrollmekanismer som den parlamentariska kontrollen och det civila samhällets information i de länder som tar emot budgetstöd. Parlamentet betonar också att bistånd endast får utbetalas om det finns en optimal kontroll av mottagarländernas offentliga finanser.

15.

Europaparlamentet påminner om att det krävs tydligt definierade och noggrant övervakade indikatorer med bred tillämpning för att man ska kunna visa de konkreta effekterna av budgetstödet i tredjeländer. Dessutom bör behöriga budgetmyndigheter få regelbunden information om de indikatorer och riktlinjer som styr besluten om budgetstöd. Parlamentet understryker att dessa indikatorer måste skräddarsys efter partnerländernas konkreta behov för att undvika det tillvägagångssätt att samma storlek passar alla som kommissionen har använt, vilket skulle kunna motverka syftet.

16.

Europaparlamentet anser att budgetstödet bör göras avhängigt av parlamentens demokratiska budgetkontroll i mottagarländerna. Parlamentet efterfrågar ett brett deltagande från parlament och samråd med det civila samhället i partnerländer för att på ett demokratiskt sätt besluta om hur budgetstödsmedlen ska användas.

17.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att innan budgetstöd beviljas förvissa sig om att syftet med interventionen ingår i mottagarlandets nationella program och att principerna om samordning, komplettering och sammanhållning i relation till andra givare respekteras, liksom additionaliteten i förhållande till de resurser som anslagits av mottagarlandet.

18.

För att budgetstödet från EU ska bli relevant uppmanar Europaparlamentet kommissionen att harmonisera sin programutformningsprocess genom att förbättra förberedelserna för och dokumentationen av besluten att inleda budgetstödsinsatser och att med hänsyn till knappa resurser i delegationerna, vilket ofta begränsar deras möjligheter till viss verksamhet, tillhandahålla tillräckligt kvalificerad personal för genomförandeprocessen, eftersom budgetstöd kräver annan analytisk kunskap inom området för projekt- och programfinansiering.

19.

Europaparlamentet insisterar på att nationella parlament i mottagarländer, organisationer inom det civila samhället och lokala myndigheter ska spela en ledande roll, eftersom de bäst kan identifiera sektorer som bör prioriteras, förbereda landstrategidokument och övervaka budgetanslagen. Parlamentet kräver att nationella parlament antar landstrategidokument och fleråriga budgetar i samråd med det civila samhället innan den politiska dialogen om budgetstöd med givare inleds, i syfte att stärka den parlamentariska kontrollen.

20.

Europaparlamentet betonar betydelsen av att EU:s utvecklingsstöd är effektivt. Parlamentet vill att man på unionsnivå tar fram oberoende utvärderingssystem och en besvärsmekanism som är tillgänglig för dem som påverkas av EU-stödet, liksom stöd för ansvarsmekanismer på nationell nivå.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra en kvantitativ sammanställning av allmänt och sektoriellt budgetstöd till lokalt styre, och att undersöka möjligheterna och riskerna med att decentralisera en del av budgetstödet för att få till stånd ett verkligt egenansvar inom det lokala styret.

22.

Europaparlamentet uppmanar EU att respektera och främja utvecklingsländernas ansvar för och medverkan i sin egen utvecklingsstrategi och begär att EU avstår från att ta över från nationella beslutsfattare genom politisk dialog i samband med budgetstöd, något som undergräver ett demokratiskt ansvarstagande och bidrar till att avpolitisera den interna politiska situationen.

23.

Europaparlamentet anser att budgetstödet främst bör gå till sådana förvaltningssektorer som arbetar mest med fattigdomsbekämpning, framför allt hälso- och utbildningsministerier.

24.

Europaparlamentet anser också att jämställdhetsperspektivet bör inkluderas i budgetstödet, i alla stadier av budgetförfarandet, så att dialogen med kvinnoorganisationer främjas och indikatorer uppdelade på kön fastställs.

25.

För att kunna stärka det ömsesidiga ansvarstagandet anser Europaparlamentet att kommissionen bör intensifiera sin roll som medlare mellan regering, parlamentariker och det civila samhället. En procentsats av budgetstödet, avsatt för tekniskt bistånd för att stärka sektorsspecifika ministerier, skulle i detta syfte även kunna användas för att öka parlamentens och det civila samhällets kapacitet att till fullo utöva kontroll över budgetstödet.

26.

Europaparlamentet betonar den viktiga roll som givarorganisationerna spelar när det gäller att utveckla partnerländernas kapacitet samt den positiva effekt som lokal projekthjälp har för att minska fattigdomen och skapa bred tillväxt och hållbar utveckling i partnerländerna.

27.

Europaparlamentet ser med oro på de makroekonomiska destabiliseringseffekter och de konsekvenser för de mest sårbara befolkningsskikten som kan uppkomma om budgetstöd plötsligt dras in. Parlamentet föreslår att minskningar av budgetstöd efter samråd med det civila samhället och parlamentet i partnerlandet bör göras successivt och samordnas mellan biståndsgivarna. Detta skulle dämpa följderna, gynna den politiska dialogen och göra det möjligt att hitta samförståndslösningar på eventuella svårigheter.

28.

Europaparlamentet anser att budgetstöd precis som programstöd bör ses som ett övergångsinstrument, och att det inte bör hämma insatser för att stärka ländernas kapacitet att ta fram egna resurser, t.ex. skatter, för att de ska bli oberoende av donationer från tredjeländer.

29.

Europaparlamentet uppmanar givarna att förbättra samordningen av och insynen i budgetstödet, och betonar att givarna bör arbeta för en långsiktig kompromiss med partnerländerna.

30.

Europaparlamentet uppmanar EU att vidta de åtgärder som krävs för att säkra tredjeländers åtagande att investera i mekanismer som främjar deras ekonomiska stabilitet.

31.

Europaparlamentet insisterar på en effektiv tillämpning av kraven i artikel 25.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 av den 18 december 2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete, där det föreskrivs att ”kommissionen […] konsekvent [ska] använda en metod som grundar sig på resultat och resultatindikatorer och ska tydligt ange och övervaka dess villkorskrav samt stödja partnerländernas ansträngningar att utveckla den parlamentariska kontrollen och revisionskapaciteten och öka insynen och allmänhetens tillgång till information”, och uppmanar enträget kommissionen att låta dessa bestämmelser även gälla budgetstöd till Europeiska utvecklingsfondens mottagarländer (AVS-länderna), vilket – än så länge – endast är underkastat de mer tekniska kriterierna i artikel 61.2 i Cotonouavtalet.

32.

Eftersom utnyttjandet av budgetstöd är ett viktigt strategiskt beslut i unionens förbindelser med dess partnerländer anser Europaparlamentet att artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (delegerade akter) måste gälla för definitionen av kriterier för stödberättigande enligt denna stödform, så att rådet och parlamentet som medlagstiftare har fullständiga medbeslutandebefogenheter över antagandet och, om nödvändigt, återkallandet av en delegerad akt.

33.

Europaparlamentet påpekar att dålig samhällsstyrning och andra allvarliga brister kan göra att utvecklingsländer inte erhåller budgetstöd.

34.

Europaparlamentet anser att finansieringsbeslut om budgetstöd inte enbart får styras av den förväntade nyttan utan även måste ta hänsyn till de kort- och långsiktiga risker som stödet innebär i både givar- och partnerländer. Parlamentet konstaterar att revisionsrätten helt och hållet delar denna uppfattning, eftersom revisionsrätten i sin särskilda rapport (7) framhåller behovet av att utveckla och införa en tillförlitlig riskhanteringsram.

35.

Europaparlamentet anser det betänkligt att revisionsrätten i sin årsrapport om den verksamhet som finansieras genom åttonde, nionde och tionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) för budgetåret 2009 konstaterade att det förekom ett stort antal icke kvantifierbara fel i samband med budgetstödsutbetalningarna på grund av att det inte på ett strukturerat och formaliserat sätt kunde visas att betalningsvillkoren hade uppfyllts. Samtidigt noterar och välkomnar parlamentet att revisionsrätten konstaterar en avsevärd förbättring av redovisningen av berättigandet till budgetstöd i den tionde EUF, på grund av en tydligare resultatbedömningsmodell som numera används rutinmässigt.

36.

Europaparlamentet påminner om att offentliga investeringar i kollektiva nyttigheter, som t.ex. utbildning, social trygghet, infrastruktur och produktionskapacitet, i synnerhet med avseende på småskaligt jordbruk och stöd till lokala marknader, är avgörande för att utvecklingsstrategier ska bli framgångsrika.

37.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att i de särskilda villkoren för resultatbaserade varierande delbelopp tydligt ange indikatorer, mål, beräkningsmetoder och kontrollkällor, och att delegationernas rapporter på ett strukturerat och formaliserat sätt visar vilka framsteg som gjorts när det gäller förvaltningen av de offentliga finanserna genom att tydligt fastställa mot vilka kriterier som framstegen ska bedömas, redogör för vilka framsteg som gjorts och anger skälen till att reformprogrammet eventuellt inte har genomförts planenligt.

38.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta alla nödvändiga åtgärder för att bekämpa korruption i mottagarländerna, inklusive inställda utbetalningar om så krävs. I detta sammanhang uppmanas kommissionen att upprätthålla en nära och regelbunden dialog med partnerländernas regeringar om korruptionsfrågor och ägna tillräcklig uppmärksamhet åt särskilda mottagarländers behov av kapacitetsuppbyggnad när det gäller mekanismer för ansvarighet och korruptionsbekämpning.

39.

Europaparlamentet anser att stödets förutsägbarhet är en av de viktigaste faktorerna för att garantera utgifternas kvalitet, eftersom partnerländerna därmed kan göra en långsiktig utgiftsplanering och främja förbättringar inom den sektorsvisa politiken. Parlamentet förordar en förstärkning av en sådan strategi genom partnerländernas skattepolitik och utnyttjande av inhemska intäkter som på lång sikt bör minska stödberoendet.

40.

Europaparlamentet erinrar om att bristande framsteg när det gäller förvaltningen av de offentliga finanserna alltjämt utestänger ett betydande antal länder från budgetstöd.

41.

Europaparlamentet anser att budgetstödet bör genomföras gradvis i utvecklingsländerna, dvs. en begränsad omfattning i början som sedan utökas allteftersom partnerländernas kapacitet förbättras.

42.

Europaparlamentet upprepar att budgetstöd bör utnyttjas för att minska fattigdomen, och också för att uppnå millennieutvecklingsmålen samt främja principer som partnerskap, biståndseffektivitet och konsekvens i utvecklingspolitiken. Parlamentet uttrycker sitt stöd för resultatbaserade incitament, men betonar att olika typer av utbetalningar måste kunna förutses så långt som möjligt för att de inte ska inverka negativt på budgetplaneringen. Parlamentet påminner om att budgetstöd bara får beviljas länder som respekterar och upprätthåller minimikraven när det gäller samhällsstyrning och respekt för mänskliga rättigheter. Parlamentet understryker att villkor i anslutning till makroekonomiska reformer måste gå hand i hand med mänsklig och social utveckling.

43.

Europaparlamentet uppmanar utvecklingsländerna och kommissionen att främja en utveckling som bygger på delaktighet enligt bestämmelserna om detta i Cotonouavtalet och artiklarna 19 och 20 i förordning (EG) nr 1905/2006, framför allt när det gäller att bygga upp och samråda med det civila samhället och lokala och regionala myndigheter.

44.

Då budgetstöd beviljas till AVS-länder som är bananexportörer och som kan utnyttja stödåtgärder för denna sektor är det enligt Europaparlamentets mening viktigt att i den variabla del som baseras på samhällsstyrningsindikatorer ta hänsyn till de särskilda villkoren i den nya artikel 17a som enligt parlamentets förslag ska införas i förordning (EG) nr 1905/2006, i enlighet med parlamentets ståndpunkt av den 3 februari 2011;

45.

Europaparlamentet kräver att kommissionen offentliggör budgetstödavtalen med utvecklingsländerna och även millenniemålskontrakten.

46.

Europaparlamentet understryker att sektorsuppdelat budgetstöd under vissa omständigheter kan utgöra en användbar kompromiss för att ge de berörda regeringarna och parlamenten mer egenansvar över stödmedlen när de öronmärks för millennieutvecklingsmålen.

47.

Europaparlamentet anser att länder med stora olje- och mineralfyndigheter har möjlighet att själva finansiera sin utveckling och bekämpa fattigdom genom transparenta skatteuppbördssystem och en rättvis omfördelning av tillgångar.

48.

Europaparlamentet anser att millenniemålskontrakten i princip är bra exempel på budgetstöd av hög kvalitet (långsiktiga, förutsebara, inriktade på sociala sektorer osv.) som är knutna till resultaten, och parlamentet uppmanar därför kommissionen att under 2011 offentliggöra en utvärdering av millenniemålskontrakten och undersöka möjligheten att tillämpa dem i fler länder.

49.

Europaparlamentet begär att kommissionen i samband med halvtidsöversynen också offentliggör ”landstrategidokumentens” villkor och resultatindikatorer. Budgetstödets resultatindikatorer bör fastställas på grundval av mål för fattigdomsbekämpning och av förverkligandet av millennieutvecklingsmålen.

50.

Europaparlamentet upprepar sina tidigare uppmaningar till kommissionen att övergå från kontroll av satsade resurser till kontroll av resultat i förhållande till indikatorer, genom att förbättra sitt rapporteringssystem så att det inriktas på programmens effektivitet.

51.

Europaparlamentet konstaterar att effektiva utvecklingspolitiska åtgärder i partnerländerna till fullo måste beakta lokala förhållanden och respektera EU:s värden i enlighet med fördraget, medräknat principen om rättsstaten och demokrati. Parlamentet understryker att behoven måste förbli ett avgörande kriterium för fördelningen av EU:s utvecklingsbistånd.

52.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att upprätta ett offentligt register i vilket budgetstödsavtal, förfaranden och utvecklingsindikatorer förtecknas på ett öppet sätt i syfte att stärka de demokratiska institutionerna och säkra ömsesidig redovisningsskyldighet.

53.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att bli bättre på att samordna sina åtgärder inom utvecklingsstödet, både på nationell nivå och på EU-nivå. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att använda Europeiska utrikestjänsten för att förstärka sin samordning med kommissionen om budgetstödet, så att dubbelarbete och oklarheter undviks.

54.

Europaparlamentet påminner kommissionen och medlemsstaterna om att de bör samordna utvecklingssamarbetet med varandra och förbättra den ansvarsskyldighet som är bindande för alla parter.

55.

Europaparlamentet är fast övertygat om att man i en grundlig analys av EU:s budgetstöd till tredjeländer i framtiden måste ta upp frågan om att integrera Europeiska utvecklingsfonden i den allmänna budgeten. Parlamentet är visserligen medvetet om den nuvarande situationens historiska och institutionella bakgrund men anser att det är dags för rådet, medlemsstaterna och AVS-länderna att medge att denna situation inverkar negativt på effektivitet, öppenhet och ansvarighet när det gäller EU:s budgetstöd. Parlamentet betonar dock att en sådan integrering inte får leda till en minskning av det totala anslaget till utvecklingspolitik.

56.

Parlamentet uppmanar medlemsstaterna, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att i linje med den praxis som råder inom andra politikområden förbättra samordningen av budgetstödet till tredjeländer för att undvika överlappningar eller undanröja bristande konsekvens och sammanhang. Parlamentet beklagar att granskningar har visat att bristande politik, institutioner och system för tillhandahållande av tjänster på sektorsnivå har lett till att givare använder sina egna system för att genomföra projekt och agerar på bilateral nivå i stället för att använda ett samordnat tillvägagångssätt. Denna situation är än mindre godtagbar med tanke på att resurserna är knappa och gör det mycket svårt för EU att leva upp till sina löften om att stödet ska bli mer förutsägbart. Parlamentet vidhåller att en inriktning mot de specifika områden som ger störst mervärde bör ligga till grund för EU:s budgetstöd i alla faser, från förberedelse till tilldelning.

57.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra den allmänna opinionen medveten om budgetstödets risker, och samtidigt framhålla budgetstödets positiva effekter för framåtskridandet i partnerländerna.

58.

Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att fortsätta främja det ekonomiska stödet på ett säkert sätt och att samtidigt ge rådgivande stöd till en teknokratisk förvaltning av offentliga finanser.

59.

Europaparlamentet understryker att syftet med förbättrad samordning är att optimera resurstilldelningen, främja utbytet av bästa praxis och göra budgetstödet effektivare.

60.

Europaparlamentet anser att unionen bör erkänna och använda det mervärde som dess enorma politiska tyngd och unionsåtgärdernas potentiellt omfattande verkan medför, för att se till att EU:s politiska inflytande motsvarar dess ekonomiska bidrag.

61.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

5.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/46

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Prioriteringar för energiinfrastrukturen för 2020 och framåt – Förslag för ett integrerat europeiskt energinätverk” (KOM(2010)0677),

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om en konsekvensbedömning av ”Prioriteringar för energiinfrastrukturen för 2020 och framåt – Förslag för ett integrerat europeiskt energinätverk” (SEK(2010)1395),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Energi 2020 – En strategi för hållbar och trygg energiförsörjning” (KOM(2010)0639),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (KOM(2010)2020),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Förnybar energi – Framsteg mot 2020-målet” (KOM(2011)0031),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (1),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Analys av möjligheterna att minska utsläppen av växthusgaser med mer än 20 procent och en bedömning av riskerna för koldioxidläckage” (KOM(2010)0265),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Färdplan för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050” (KOM(2011)0112),

—

med beaktande av det tredje lagstiftningspaketet för den inre marknaden på energiområdet med rubriken ”Energi i Europa: En verklig marknad med försörjningstrygghet” (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 994/2010 av den 20 oktober 2010 om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen (3),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Ett resurseffektivt Europa – flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin” (KOM(2011)0021),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1364/2006/EG av den 6 september 2006 om riktlinjer för transeuropeiska energinät och om upphävande av beslut 96/391/EG och beslut nr 1229/2003/EG (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 663/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av ett program för hjälp till ekonomisk återhämtning genom finansiellt stöd från gemenskapen till projekt på energiområdet (5),

—

med beaktande av kommissionens rapport om genomförandet av de transeuropeiska energinäten under perioden 2007–2009 (KOM(2010)0203),

—

med beaktande av sin resolution av den 6 maj 2010 om att utnyttja informations- och kommunikationsteknik för att underlätta övergången till en energieffektiv ekonomi med låga koldioxidutsläpp (6),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet – ”En energipolitik för Europa” (KOM(2007)0001),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet – ”Prioriterad sammanlänkningsplan” (KOM(2006)0846),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (7),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 november 2010 om en ny energistrategi för Europa 2011–2020 (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 15 december 2010 om översynen av handlingsplanen för energieffektivitet (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 17 februari 2011 (11) om Europa 2020-strategin,

—

med beaktande av artikel 194 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artikel 170 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som innebär att unionen ska bidra till att upprätta och utveckla transeuropeiska nät för infrastrukturerna inom transport-, telekommunikations- och energisektorerna,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och yttrandena från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och utskottet för regional utveckling (A7-0226/2011), och av följande skäl:

A.

Våra främsta utmaningar på energiområdet handlar om att bekämpa klimatförändringarna, stärka försörjningstryggheten och självförsörjningen på energiområdet och samtidigt minska den totala energiförbrukningen samt importen och beroendet av fossila bränslen, diversifiera leverantörsländerna och energikällorna, uppnå en konkurrenskraftig inre energimarknad och säkerställa allmän tillgång till hållbar, prisvärd, säker och effektiv energi.

B.

Den gemensamma energipolitiken på EU-nivå har utformats kring det gemensamma målet att garantera oavbruten fysisk tillgång till energiprodukter och energitjänster på marknaden till priser som är överkomliga för alla konsumenter (både hushåll och industrier).

C.

Det är nödvändigt att garantera försörjningstrygghet och befästa solidariteten mellan medlemsstaterna i situationer där en medlemsstat drabbas av en energikris.

D.

Lissabonfördraget innehåller den specifika rättsliga grunden för att utveckla en energipolitik för EU som främjar en framgångsrik sammankoppling av energinäten i medlemsstaterna över de nationella och regionala gränserna, något som krävs för att uppnå övriga mål för EU:s energipolitik och energisolidaritet (energimarknadens funktionssätt, energieffektivitet och förnybar energi, försörjningstrygghet samt diversifiering av energikällor och försörjningsformer).

E.

Om EU inte i tid moderniserar, uppgraderar, sammankopplar och anpassar sin energiinfrastruktur till en mer hållbar och effektiv modell för produktion, överföring och förbrukning av energi och energikonsumtion äventyrar man möjligheten att uppnå energi- och klimatmålen för 2020 – särskilt målen om integrering och ökning av andelen förnybara energikällor – och riskerar att undergräva EU:s långsiktiga mål till 2050 om att minska utsläppen av växthusgaser med 80–95 procent.

F.

Planering och beslut om infrastrukturinvesteringar måste ha stöd i långtidsscenarier där man tar hänsyn till förväntade framsteg och ytterligare behov av teknisk utveckling.

G.

Den vidare integrationen av förnybara energikällor kommer att kräva viss anpassning av EU:s infrastruktur, såväl på överförings- som på distributionsnivån.

H.

En öppen, transparent, integrerad och konkurrenskraftig energimarknad inom EU behövs för att kunna uppnå konkurrenskraftiga energipriser, försörjningstrygghet och hållbarhet samt effektiv och storskalig användning av förnybara energikällor, och inrättandet av en sådan marknad är fortsatt en viktig utmaning för alla medlemsstater.

I.

Det är av avgörande vikt att i god tid och fullt ut införliva befintlig lagstiftning, inklusive det regelverk som anges i det tredje lagstiftningspaketet om den inre marknaden på energiområdet, och anmäla investeringar i energiinfrastruktur i avvaktan på domstolens dom (12), för att få en översikt över potentiella gap mellan tillgång och efterfrågan samt hinder för investeringar.

J.

Möjligheten eller tillgången till sammankoppling mellan medlemsstaterna är fortfarande otillräcklig i en tredjedel av unionen med tanke på det mål om 10-procentig sammankoppling som fastställdes vid Europeiska rådet 2002. Vissa medlemsstater och regioner är fortfarande isolerade och beroende av en enda leverantör, vilket förhindrar en verklig integration av marknader, likviditet och energiflöden.

K.

De särskilda behoven på öar och i avlägsna områden, t.ex. Kanarieöarna, Madeira, Azorerna och de franska ultraperifera regionerna, bör beaktas när det gäller energiinfrastrukturer.

L.

I sydöstra Europa är transportnätet för energi mindre utbyggt än på resten av kontinenten.

M.

Alternativa leverans- och transitvägar och nya sammankopplingar är viktiga för att se till att solidariteten mellan medlemsstaterna omsätts i praktiken.

N.

Särskild uppmärksamhet bör riktas mot projekt som inte har avslutats men som EU har valt ut som prioriterade projekt enligt Europaparlamentets och rådets beslut nr 1364/2006/EG av den 6 september 2006 om riktlinjer för transeuropeiska energinät och om upphävande av beslut 96/391/EG och beslut nr 1229/2003/EG.

O.

Det tredje energipaketet har skapat en rättslig ram som bör förbättra konkurrenskraften på energimarknaden.

P.

Energiinfrastruktur som planeras i dag måste stämma överens med marknadens behov och EU:s långsiktiga klimat- och energimål, och med deras genomförande i medlemsstaternas nationella energipolitik, och prioritera de energikällor som inte medför några kostnader för samhället och miljön.

Q.

Det krävs ökade investeringar i överföringskapacitet när det gäller gas och elektricitet, samtidigt som man måste komma ihåg EU:s 20–20–20-mål för energin och den nya energimiljön efter 2020 med betydligt mindre användning av koldioxid.

R.

Att uppföra energiinfrastruktur är av strategisk betydelse för att vi ska kunna uppnå målen i den strategiska planen för energiteknik (SET).

S.

Energieffektivitet är ett kraftfullt och kostnadseffektivt verktyg för att uppnå en hållbar energiframtid. Energieffektivitet kan genom minskad efterfrågan på energi minska importberoendet och omlokaliseringen av anläggningar till följd av stigande kostnader, och genom smarta investeringar i befintlig och ny infrastruktur kan den minska behovet av offentliga och privata investeringar i energiinfrastruktur.

T.

Smarta nät utgör en viktig möjlighet att upprätta en effektiv relation mellan energiproduktion, energiöverföring, energidistribution och slutanvändare, vilket gör det möjligt att rationalisera energiförbrukningen och därigenom öka energieffektiviteten.

U.

Ökade möjligheter att koppla samman gassystemen längs den sydvästra axeln i nord-sydkorridoren kommer att göra det möjligt att förstärka EU:s försörjningstrygghet genom både kapacitet för import av LNG och underjordisk lagring som finns på den iberiska halvön, samtidigt som det utgör ett viktigt steg mot en verkligt integrerad inre energimarknad.

V.

Utdragna tillståndsförfaranden och bristande samordning mellan administrativa organ kan leda till stora förseningar och extrakostnader, framför allt vid gränsöverskridande projekt.

W.

Utdragna tillståndsförfaranden samt brist på metoder för kostnadsallokering och instrument för att dela på vinster och kostnader förenade med gränsöverskridande energiinfrastrukturprojekt är ett stort hinder för utvecklingen av sådana projekt.

X.

En offentlig debatt av hög kvalitet måste garanteras, och hänsyn måste tas till EU:s miljölagstiftning.

Y.

Regleringsmyndigheterna kan spela en viktig roll i skapandet av en konsumentinriktad, integrerad och konkurrenskraftig intern energimarknad.

Z.

Enligt kommissionens meddelande ”Prioriteringar för energiinfrastruktur för 2020 och framåt – Förslag för ett integrerat europeiskt energinätverk” kommer det att behövas 200 miljarder euro under det kommande årtiondet för att finansiera behoven av energiinfrastruktur. Hälften av detta belopp ska komma från medlemsstaterna.

AA.

Marknadsbaserade verktyg och principen om att användaren betalar är alltjämt grunden för finansiering av energiinfrastruktur, men en begränsad offentlig finansiering, som är öppen för insyn och som beslutas från fall till fall, kommer att krävas för vissa projekt av europeiskt intresse som inte är fullt ut kommersiellt genomförbara, varvid det är nödvändigt att upprätthålla lika spelregler på den inre europeiska energimarknaden, trygga energiförsörjningen, förebygga konkurrenssnedvridning och främja en effektiv integrering av förnybara energikällor.

AB.

Det är nödvändigt att snarast möjligt göra storskaliga investeringar.

AC.

De regionala myndigheterna har en avgörande roll eftersom de är huvudaktörer på energiområdet och ansvarar för en rad verksamheter som allmän och regional planering, tillståndsgivning, godkännande av större infrastrukturprojekt, investeringar, upphandlingar och produktion, och dessutom har de nära till konsumenterna.

1.

Europaparlamentet understryker att de offentliga myndigheterna har det övergripande ansvaret att tjäna allmänintresset genom att uppfylla samhälls- och miljömål men att huvudansvaret för utvecklingen av energiinfrastruktur bör ligga hos en välreglerad marknad.

2.

Europaparlamentet framhåller den avgörande vikten av att i tid, på ett riktigt sätt och fullt ut införliva befintlig lagstiftning, inklusive det regelverk som anges i det tredje lagstiftningspaketet om den inre marknaden på energiområdet, för att få till stånd en integrerad och konkurrenskraftig inre EU-marknad senast 2014.

3.

Europaparlamentet framhåller behovet av att genomföra befintliga strategier och bestämmelser så att den existerande energiinfrastrukturen utnyttjas bättre till förmån för de europeiska konsumenterna. Parlamentet uppmanar kommissionen och Byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer) att mer noggrant övervaka det nationella genomförandet av de bestämmelser som rör ”use it or lose it”-principen.

4.

Europaparlamentet anser att en EU-strategi, framtagen i samarbete med alla berörda parter, behövs för att fullt ut utnyttja fördelarna med ny infrastruktur, och framhåller behovet av att utveckla en kompletterande, harmoniserad metod, som är förenlig med reglerna på den inre marknaden, för att välja ut infrastrukturprojekt. Denna metod bör beakta europeiska och regionala perspektiv för att avlägsna olikheter och optimera de socioekonomiska och miljömässiga effekterna.

5.

Europaparlamentet understryker att planeringen av energiinfrastrukturprojekten helt och hållet bör vara i linje med försiktighetsprincipen. Det bör göras en noggrann miljökonsekvensbedömning från fall till fall av handlingsplanerna, där man beaktar lokala och regionala miljöförhållanden.

6.

Europaparlamentet framhåller behovet av att säkerställa tillräckligt trygg energiförsörjning för EU och att utveckla positiva förbindelser med energileverantörs- och transitländer utanför EU genom samarbete inom ramen för regionala och globala energitransportsystem.

7.

Europaparlamentet framhåller att det referensscenario som används för att utvärdera energiinfrastrukturen för 2020 måste vara öppet för insyn och stämma överens med de övergripande energipolitiska målen i artikel 194 i EU-fördraget och i EU:s färdplan för 2050, med annan EU-politik (t.ex. transport, byggnader och EU:s system för handel med utsläppsrätter), med den politik för energieffektivitet som krävs för att uppnå målet om 20-procentiga energibesparingar (framför allt energieffektivitetsplanen), med eventuella konsekvenser av tekniska framsteg, särskilt vad avser förnybar energi och den ökade betydelsen av eldrivna fordon, samt med utbyggnaden av smarta nät och genomförandet av initiativen för ”smarta städer och regioner”.

8.

Europaparlamentet stöder ett skyndsamt genomförande av innovationspartnerskapet ”Smarta städer” och uppmanar relevanta partner som deltar i planeringen för en hållbar stadsutveckling att på ett bättre sätt främja och dra nytta av de möjligheter som Jessica- och Elenainitiativen kan erbjuda för investeringar i hållbar energi på lokal nivå för att hjälpa städer och regioner att starta livskraftiga investeringsprojekt på områdena energieffektivitet, rena och förnybara energikällor och hållbara stadstransporter. Parlamentet framhåller vidare möjligheterna med gränsöverskridande finansiering med grannländer inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.

9.

Europaparlamentet framhåller vikten av att, alltefter infrastrukturens betydelse och till förmån för kostnadseffektiviteten, fastställa var infrastruktur kan minimeras genom energieffektivitetsåtgärder, var befintlig nationell och gränsöverskridande infrastruktur kan uppgraderas eller moderniseras och var ny infrastruktur behövs och kan byggas vid sidan av befintlig energi- eller transportinfrastruktur.

10.

Europaparlamentet anser att minskad energiförbrukning, minskade utsläpp och förbättrad energieffektivitet kan uppnås genom att man genomför program för att öka energieffektiviteten i bygg- och transportsektorerna.

11.

Europaparlamentet betonar vikten av att identifiera potentiella framtida gap mellan tillgång och efterfrågan på energi samt potentiella framtida underskott i produktions- och överföringsinfrastrukturen.

12.

Europaparlamentet understryker vikten av att samordna utformningen av EU-marknaderna och utvecklingen av system för en gemensam europeisk infrastruktur för att säkerställa förvaltningen av interna europeiska sammankopplingar och sammankopplingar med tredjeländer.

13.

Europaparlamentet anser att utvecklingen av elinfrastruktur mellan EU och tredjeländer och i vissa fall befintlig elinfrastruktur kan skapa en risk för koldioxidläckage eller öka en redan befintlig risk. Parlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera denna risk och att vid behov presentera åtgärder genom vilka EU kan hantera detta effektivt, exempelvis genom att kräva efterlevnad av direktiv 2009/28/EG om förnybar energi.

14.

Parlamentet uppmanar de systemansvariga, regleringsmyndigheterna (däribland Acer) och kommissionen att i samarbete med systemansvariga och myndigheter i tredjeländer utarbeta de villkor som krävs för att säkerställa kompatibilitet och stabilitet mellan elinfrastrukturen i EU och i tredjeländer och därigenom öka energisäkerheten i medlemsstaterna.

15.

Europaparlamentet framhåller att större vikt bör läggas inte bara vid gränsöverskridande projekt utan även vid inre överföringssystem, som är av stor betydelse för att integrera energimarknaderna, integrera förnybar produktion och systemsäkerhet, undanröja energiöar och avhjälpa inre flaskhalsar som påverkar hela det europeiska energisystemet. Parlamentet framhåller vikten av att garantera att avlägsna regioner och deras lokala behov beaktas i vederbörlig ordning.

16.

Europaparlamentet framhåller behovet av ny infrastruktur som kan få slut på energiöarna och beroendet av en enda leverantör samt förbättra försörjningstryggheten.

17.

Europaparlamentet framhåller att inga regioner i EU-medlemsstaterna, inklusive öregioner, får vara isolerade från de europeiska gas- och elnäten efter 2015. Deras energisäkerhet får inte heller riskeras på grund av att lämpliga anslutningar saknas.

18.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens insatser för att främja regionalt samarbete och efterlyser ytterligare vägledning för sådana regionala initiativ.

19.

Europaparlamentet framhåller de möjligheter som befintlig EU-regional partnersamverkan erbjuder när det gäller utveckling och intensifiering av gränsöverskridande energiinfrastrukturprojekt, i synnerhet i fråga om förnybar energi, och begär uttryckligen att dessa regionala samarbetsinstrument (Euroregioner, EGTS) ska sättas in för detta ändamål.

20.

Europaparlamentet anser att regionala initiativ bör stärkas och vidareutvecklas, eftersom de bäst återspeglar de särskilda villkoren för driften av energisystemet i en viss region (t.ex. struktur hos produktionskällor i regionen, vindkraft, nätbegränsningar och resurstillgång).

21.

Europaparlamentet understryker att ett samarbete mellan kommuner och regioner på medlemsstats- och EU-nivå bidrar till att få bukt med energiöar, till fullbordandet av en inre marknad för energi och till genomförandet av energiinfrastrukturprojekt. Parlamentet anser att sammanhållningspolitikens mål om europeiskt territoriellt samarbete samt makroregionala strategier kan öka samarbetsmöjligheterna för gränsöverskridande projekt i syfte att åstadkomma effektiva och smarta sammanlänkningar mellan icke-konventionella lokala och regionala energikällor och de stora energinäten. Parlamentet betonar att väl samordnade infrastrukturprojekt kan garantera högsta möjliga kostnadseffektivitet och maximal effektivitet när det gäller användningen av EU-medlen. Parlamentet anser i detta sammanhang att det regionala samarbetet bör förbättras så att överensstämmelse kan uppnås mellan de fastställda prioriteringarna och EU:s regioner.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att fastställa åtgärder för att se till att de systemansvariga för överföringssystemen ges tillräckliga incitament för att undersöka möjliga sammankopplingar ur ett regionalt eller europeiskt perspektiv och att deras investeringsplaner grundas på socioekonomiska konsekvenser av energisammankopplingar snarare än enbart på projektens ekonomi, så att man undviker underinvesteringar i överföringskapacitet.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att senast i slutet av 2011 lägga fram förslag till lösningar på de kompromissbehov som beskrivs av den europeiske samordnaren Georg Wilhelm Adamowitsch i hans tredje årsrapport av den 15 november 2010, till exempel mellan det akuta behovet av att bygga ny infrastruktur och strikta miljöskyddsbestämmelser.

24.

Europaparlamentet betonar att internationella avtal, t.ex. Esbokonventionen, måste beaktas innan ett gränsöverskridande projekt utformas eller utvidgas och påpekar att man vid en utbyggnad av energinäten måste eftersträva ett fördjupat samarbete, särskilt mellan Ryssland, Vitryssland och Baltikum, och i högre grad använda sig av energidialogen mellan EU och Ryssland för detta ändamål, inte minst med tanke på energitryggheten för EU:s medlemsstater och regioner.

25.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens beslut att införa stresstest för europeiska kärnkraftverk, och anser att framtida lagstiftningsförslag om fastställande av en gemensam ram för kärnkraftssäkerhet är avgörande för att förbättra säkerhetsnormerna i Europa.

26.

Europaparlamentet konstaterar att det finns betydande risker kopplade till energiinfrastrukturer, bland annat driftsrelaterade risker (t.ex. överbelastning och försörjningsavbrott), naturbetingade risker (t.ex. jordbävningar och översvämningar), miljörelaterade risker (föroreningar samt förlorade livsmiljöer och förlorad biologisk mångfald), risker som orsakas av människor samt politiska risker (säkerhet, terrorism). Parlamentet begär därför att besluten om att utveckla de smarta näten ska genomföras såsom anges i direktiv 2008/114/EG om kritisk infrastruktur. Parlamentet föreslår att medlemsstaterna kartlägger riskerna för att ha en grund för beslutsfattandet och övervakar resultaten av inrättandet av de smarta näten för att förbättra möjligheten att sammankoppla näten.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheten att i prioriteringarna för energiinfrastrukturen inbegripa projekt som ökar säkerheten och tryggheten hos befintlig större energiinfrastruktur i Europa (gas- och oljeledningar, elnät, kärnkraftverk, LNG-terminaler etc.) när det gäller olyckor och naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människan.

28.

Europaparlamentet anser att den tioåriga nätutvecklingsplanen identifierar relevanta el- och gasinfrastrukturprojekt och att den bör bidra till att fastställa prioriteringarna för urval av projekt av europeiskt intresse som ska utvecklas för att EU:s energi- och klimatmål ska kunna uppnås, utan att den inre marknadens funktion påverkas. I detta sammanhang anser parlamentet att sammankopplingskapaciteten bör övervägas i lika stor utsträckning som 20–20–20-målen och att den tioåriga nätutvecklingsplanen därför bör betraktas som ett instrument för att kontrollera att det 10-procentiga sammanlänkningsmålet efterlevs.

29.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett konkret förslag för att förbättra öppenheten och allmänhetens deltagande vad gäller att fastställa EU:s prioriteringar inom ramen för en bredare process för intressenternas deltagande (som exempelvis inkluderar energisektorn, oberoende experter, konsumentorganisationer och icke-statliga organisationer), i syfte att säkra en bättre styrning av den framtida el- och gasinfrastrukturplaneringen inom EU. Parlamentet anser att offentliggörande av uppgifter angående teknisk planering är nyckeln för att garantera detta deltagande.

30.

Europaparlamentet anser att man bör uppmärksamma situationer där EU-infrastruktur ägs av utländska företag eller deras dotterbolag, utan öppen förvaltningsstruktur och med otillbörlig påverkan av utländska regeringar. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram förslag för att införa lämpliga rättsliga och institutionella garantier i detta avseende, framför allt när det gäller tillgång till offentlig EU-finansiering.

31.

Europaparlamentet anser att den tioåriga nätutvecklingsplanen bidrar till ett rullande program för att utveckla den europeiska infrastrukturen för gastransport och elöverföring inom ett långsiktigt europeiskt planeringsperspektiv, varvid tillsyn bör utövas av Acer och kommissionen med beaktande av relevanta föreskrifter i det tredje paketet om den inre marknaden.

32.

Europaparlamentet betonar att detta nedifrån och upp-förfarande bör kompletteras med en välstrukturerad överblick uppifrån och ner ur ett europeiskt perspektiv.

33.

Europaparlamentet framhåller att främjande av uppbyggnaden av överförings- och distributionsinfrastruktur för effektiv och intelligent integration av förnybar energi samt integration av nya användningar av elektricitet (som el- och laddhybridfordon) är avgörande för att på ett framgångsrikt sätt kunna uppnå de övergripande energimålen. Parlamentet välkomnar prioriteringen av det framtida europeiska supernätet och de pilotprojektet som stöds av Florensforumet. Parlamentet uppmanar kommissionen att rådgöra med alla relevanta intressenter i syfte att påskynda identifieringen av elmotorvägar som en integrerad knutpunktsbaserad infrastruktur i syfte att optimera systemets sammanlänkning, motståndskraft och operativa flexibilitet samt minska kostnaderna, utan att utelämna några större europeiska territorier. Kommissionen uppmanas vidare att senast i mitten av 2014 förse parlamentet med ett utkast som så fullständigt som möjligt tar upp de särskilda behov som är förenade med överföring av förnybar energi.

34.

Europaparlamentet påminner om att de hinder som beror på ö- och bergsområdenas geografiska läge gör det mycket svårt att integrera dem i EU:s energinät. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att ta särskild hänsyn till regionernas skilda förutsättningar samt att i denna fråga noga uppmärksamma regioner med särskilda geografiska och demografiska särdrag, t.ex. öar, bergsområden och glesbygdsområden för att få större diversifiering av energikällorna och främja förnybara energikällor och på så sätt minska beroendet av energi utifrån. Parlamentet uppmanar kommissionen att bland sina prioriteringar för energiinfrastrukturer för 2020 ta med den särskilda situation som råder i fråga om öarnas energisystem.

35.

Europaparlamentet framhåller att det är nödvändigt att samordna den sektorsöverskridande politiken för energiinfrastrukturer och deras förbindelser med den fysiska planeringen i kust- och havsområden. Detta kan också vara användbart för att integrera stora havsbaserade vindkraftverk i en övergripande strategi.

36.

Europaparlamentet påminner emellertid kommissionen om att alla medlemsstater bör stödjas så att de kan vara såväl producenter som konsumenter av hållbar energi, av både säkerhetsskäl och ekonomiska skäl.

37.

Europaparlamentet hävdar att utvecklingen av regional kraftproduktion är ett viktigt sätt att garantera en oberoende energiförsörjning i olika delar av Europa, särskilt i Baltikum som fortfarande är ett isolerat område som är beroende av en enda försörjningskälla. Parlamentet konstaterar att regionerna har ett brett urval av resurser att utnyttja, inklusive naturliga resurser, och att syftet i framtiden bör vara att utnyttja dessa fullt ut för att diversifiera energiproduktionen.

38.

Europaparlamentet stöder betydelsen av effektiv gasinfrastruktur för att förbättra diversifieringen och försörjningstryggheten, eftersom detta bidrar till att den inre energimarknaden fungerar bättre och således till att minska energiberoendet, samtidigt som man tillgodoser behovet av att avsevärt minska utsläppen från energisektorn fram till 2050. Parlamentet lyfter fram behovet av ytterligare flexibilitetskrav för gasinfrastruktur och ett korrekt genomförande av dessa, framför allt i syfte att säkra omvända flöden och sammankopplingar. Parlamentet framhåller att gasinfrastruktur bör utvecklas med fullständig hänsyn till bidraget från terminaler, transportfartyg och lagringsutrymmen för LNG och VNG samt till utvecklingen av förgasad biomassa och biogas.

39.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens uttalande om att naturgas kommer att få en viktig roll som backup-bränsle. För att trygga försörjningen framhåller parlamentet emellertid att även andra energi- och lagringskällor måste få en sådan roll. Parlamentet bekräftar att en bred energimix även i fortsättningen kommer att utgöra grunden för en säker och kostnadseffektiv energiförsörjning.

40.

Europaparlamentet konstaterar att sammankopplingar och lagring av gas i motsats till alla andra infrastrukturinvesteringar som EU planerar att stödja är obligatoriska infrastrukturer enligt 2009 års förordning om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen. Parlamentet uppmanar kommissionen att överväga om EU bör bidra till finansieringen av de infrastrukturförbättringar som krävs enligt förordningen från 2009.

41.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att utvärdera okonventionella gaskällor med beaktande av rättsliga frågor, livscykelanalys, tillgängliga reserver, miljöpåverkan och ekonomisk genomförbarhet. Parlamentet uppmanar kommissionen att på grundval av principen om likabehandling av primära energikällor göra en ingående utvärdering av de potentiella fördelarna och riskerna med okonventionella gaskällor i EU.

42.

Europaparlamentet anser att även om en minskad kolanvändning inom ekonomin kommer att leda till en successiv minskning av förbrukningen av fossil energi, kommer olja att utgöra en betydande del av EU:s energiförsörjning under många år framöver. Därför måste en konkurrenskraftig europeisk oljetransport- och raffineringsinfrastruktur upprätthållas under övergångsperioden för att garantera en säker energiförsörjning till överkomliga priser för EU:s konsumenter.

43.

Europaparlamentet framhåller betydelsen av integrerad energiinfrastrukturplanering för jordbruket och småskaliga energikällor på landsbygden, i syfte att gynna decentraliserad energiproduktion, marknadsdeltagande och landsbygdsutveckling. Parlamentet betonar även vikten av ett prioriterat tillträde till nätet för förnybara energikällor enligt vad som anges i direktiv 2009/28/EG.

44.

Europaparlamentet påpekar att näten måste förberedas för och anpassas till energiproduktion som t.ex. el och biogas från jordbruket och skogsbruket till följd av en reformerad gemensam jordbrukspolitik.

45.

Europaparlamentet anser att nya tekniska lösningar måste uppmärksammas för att använda överskottsenergi från industrin, exempelvis facklad gas, spillvärme etc.

46.

Europaparlamentet betonar betydelsen av infrastruktur på distributionsnivå och den roll som ”prosumenter” (producerande konsumenter) och systemansvariga för distributionssystem spelar när det gäller att få decentraliserade energiprodukter och effektivitetsåtgärder på efterfrågesidan integrerade i systemet. Parlamentet understryker att en ökad prioritering av förvaltning och energiproduktion på efterfrågesidan avsevärt skulle stärka integrationen av decentraliserade energikällor, vilket i sin tur skulle bidra till framsteg i uppnåendet av de allmänna energipolitiska målen. Parlamentet anser att detta även gäller nationella infrastrukturprojekt som har positiva effekter bortom nationsgränserna i fråga om försörjningen eller sammanläkningen av den inre energimarknaden.

47.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att senast 2012 presentera konkreta initiativ för att främja utvecklingen av energilagringskapacitet (inklusive anläggningar för flera användningsområden (gas/väte), smarta elfordonsbatterier med omvänt flöde, lagring av pumpkraft, decentraliserad biogaslagring, högtempererad solvärmeteknik, lagring av tryckluft samt annan innovativ teknik). Parlamentet rekommenderar att kommissionen tittar på ytterligare initiativ för energilagring för att maximera integrationen av förnybar energi.

48.

Europaparlamentet anser att moderniseringen och effektiviseringen av näten för uppvärmning och kylning i städerna måste vara en prioritering för EU och bör återspeglas och stödjas i samband med översynen av den befintliga budgetramen och i den framtida budgetplanen.

49.

Europaparlamentet välkomnar de projekt för avskiljning, transport och lagring av koldioxid som utvecklats så här långt. Parlamentet uppmanar kommissionen att snarast ta fram en halvtidsrapport som, även ur en teknisk och ekonomisk synvinkel, utvärderar resultaten från EU-stödd experimentell CCS-teknik för kolkraftverk.

50.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med alla berörda parter, även relevanta systemansvariga och marknadsaktörer, där så krävs kritiskt utvärdera och granska de siffror för investeringsbehov som anges i meddelandena om prioriteringar för energiinfrastruktur, särskilt när det gäller en minskad efterfrågan genom energieffektivitetsåtgärder, och ber kommissionen att rapportera till rådet och parlamentet om vilka investeringar som sannolikt kommer att behövas.

51.

Europaparlamentet konstaterar att betydande miljökostnader, utöver kapital- och driftskostnader, uppstår vid uppbyggnad, drift och nedläggning av energiinfrastrukturprojekt. Parlamentet betonar vikten av att räkna in dessa miljökostnader i kostnadsnyttoanalysen med hjälp av livscykelmetoden.

52.

Europaparlamentet anser att systemansvariga för överföringssystem bör vara skyldiga att ställa alla överföringslinjer till marknadens fulla förfogande, och därmed undvika uppbokning av överföringskapacitet för gränsöverskridande balansering m.m., och att dessa krav måste fastställas genom bindande lagstiftning baserad på nuvarande riktlinjer för god praxis från Europeiska gruppen av tillsynsmyndigheter för el och gas (ERGEG).

53.

Europaparlamentet stöder ett ökat samarbete mellan medlemsstaterna i syfte att inrätta regionala regleringsmyndigheter för ett antal medlemsstater. Parlamentet välkomnar liknande initiativ för inrättande av gemensamma regionala systemansvariga för överföringssystem.

54.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Acer att ta sig an uppgiften att inrätta en gemensam europeisk intradagsmarknad senast 2014, eftersom detta skulle möjliggöra ett fritt kraftutbyte via alla överföringslänkar mellan länder och/eller olika prisområden.

55.

Europaparlamentet anser att energiinfrastrukturen bör bli mer användarinriktad, med ett starkare fokus på samspelet mellan distributionssystemens kapacitet och förbrukningen. I detta avseende framhåller parlamentet behovet av kraft- och informationsflöden i båda riktningarna i realtid. Parlamentet pekar på fördelarna med ett nytt gas- och elsystem som innehåller effektiv teknik, effektivt material och effektiva tjänster som smarta nät, smarta mätare och driftskompatibel ICT-styrd energiförvaltning på belastnings- och efterfrågesidan, inklusive utveckling av innovativa och dynamiska prisformler och system för efterfrågerespons, till förmån för konsumenterna.

56.

Europaparlamentet framhåller behovet av att främja utvecklingen av användarvänlig teknik och efterfrågehantering för att säkra utvecklingen av teknik för smarta nät och system för efterfrågerespons och för att alla berörda parter ska kunna dra full nytta av de smarta näten.

57.

Europaparlamentet framhåller att inrättandet av smarta nät bör vara en av prioriteringarna för energiinfrastrukturen, så att EU:s energi- och klimatmål kan uppnås, eftersom dessa nät kommer att bidra till en integrerad distribution av förnybar kapacitet och elfordon och till att minska energiberoendet, öka energieffektiviteten och utveckla elsystemens flexibilitet och kapacitet. Parlamentet anser att smarta nät erbjuder en unik möjlighet att främja innovation, öka antalet arbetstillfällen och stärka konkurrenskraften inom den europeiska industrin, med särskilt fokus på små och medelstora företag.

58.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att underlätta utvecklingen av demonstrationsprojekt för stora smarta nät, eftersom detta är en brådskande fråga och med tanke på att det är det bästa sättet att mäta kostnad och nytta för det europeiska samhället. Parlamentet konstaterar att det för att dela riskerna för de investeringar som krävs för dessa projekt behövs offentlig finansiering inom ramen för ett offentlig-privat partnerskap, vilket på ett effektivt sätt tillhandahålls av European Electric Grid Initiative (EEGI).

59.

Europaparlamentet konstaterar att smarta nät är resultatet av en kombination av el- och IKT-teknik. Samarbetet mellan dessa två sektorer förtjänar följaktligen särskild uppmärksamhet, särskilt när det gäller en effektiv användning av radiospektrum inom EU och en förståelse för de smarta energifunktionerna inom ramen för det framtida ”sakernas internet”. Parlamentet uppmanar kommissionen att utforma en samarbetsplan för de olika berörda kommissionsavdelningarna (GD Forskning, GD Energi, GD Informationssamhället och medier etc.) med målsättningen att på ett konsekvent och allmänt effektivt sätt bidra till utvecklingen och driften av smarta nät som en grundsten i de energipolitiska åtgärderna.

60.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bedöma om det behövs ytterligare lagstiftningsinitiativ för införande av smarta nät inom ramen för bestämmelserna i det tredje energipaketet för den inre marknaden. Parlamentet anser att man i bedömningen måste ta hänsyn till följande mål: i) att säkerställa adekvat öppen tillgång till och delgivning av information om driften mellan aktörerna och deras fysiska gränssnitt, ii) att skapa en välfungerande marknad för energitjänster, och iii) att tillhandahålla verkliga incitament för operatörer inom smart teknik för smarta nät.

61.

Europaparlamentet efterlyser ett större fokus på samspelet mellan kapaciteten hos distributionssystemen och konsumtionen, vilket inbegriper antagande av en gemensam europeisk strategi för smarta nät. Parlamentet noterar att tekniska standarder för smarta nät bör antas senast i slutet av 2012, vilket också belystes i slutsatserna från Europeiska rådet den 4 februari 2011.

62.

Europaparlamentet betonar att näten bör anpassas till nya kunder för att underlätta för nya småskaliga produktionskällor, såsom hushåll och små och medelstora företag.

63.

Europaparlamentet anser att man i det sjunde och åttonde ramprogrammet för forskning och utveckling bör prioritera teknik för smarta nät, särskilt laddningsinfrastruktur för elbilar, i syfte att snabbt få till stånd ett decentraliserat tvåvägsenerginät.

64.

Europaparlamentet konstaterar att ett stabilt regelverk måste skapas för att främja de mycket stora investeringar som behövs i Europa för att införa smarta nät.

65.

Europaparlamentet betonar att standardisering av smarta nät och driftskompatibilitet ska prioriteras. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att i samarbete med europeiska standardiseringsorgan och industrin påskynda arbetet med tekniska standarder och säkerhetsstandarder för elfordon, laddningsinfrastruktur, smarta nät och smart mätning, med målet att arbetet ska vara slutfört senast 2012. Parlamentet betonar att tekniken ska grundas på öppna internationella standarder för att säkerställa kostnadseffektivitet, vilket kommer att öka systemens driftskompatibilitet och ge kunderna möjlighet att välja lösningar.

66.

Europaparlamentet framhåller att standardiseringsarbetet i samband med smart mätning går framåt med standardiseringsmandat M/441 som utfärdats av kommissionen till de europeiska standardiseringsorganen (CEN, Cenelec och Etsi), och betonar att man i tekniska standarder för smarta mätare bör beakta de tilläggsfunktioner som identifierades i slutrapporten från samordningsgruppen för CEN/Cenelec/Etsi om smarta mätare (SM-CG), nämligen

67.

Europaparlamentet välkomnar det arbete som utförts av EEGI och kommissionens arbetsgrupp för smarta nät. Parlamentet uppmanar kommissionen att fullt ut beakta dess slutsatser om den särskilda lagstiftningen för smarta nät som planerats till första halvåret 2011.

68.

Europaparlamentet betonar att målet med smarta mätare är att göra det möjligt för konsumenterna att effektivt övervaka och kontrollera sin energikonsumtion.

69.

Europaparlamentet påpekar att medlemsstaterna redan är skyldiga – förutsatt en positiv bedömning – att införa smarta mätare för minst 80 procent av slutkonsumenterna senast 2020 och påminner om delmålet att 50 procent av hushållen ska ha smarta mätare senast 2015, vilket man enades om i den nya digitala agendan för Europa.

70.

Europaparlamentet understryker att medlemsstaterna bör stödja ett tillräckligt antal pilotprojekt för hushåll i syfte att stärka allmänhetens acceptans och stimulera innovationsprocessen, enligt vad som föreskrivs i det tredje energipaketet för den inre marknaden. Parlamentet uppmanar kommissionen att på grundval av den bedömning som krävs enligt det tredje energipaketet lägga fram ytterligare åtgärder för att säkra införandet av smarta mätare hos alla kunder som inte är hushåll senast 2014. Mikroföretag ska dock tillfälligt undantas från detta krav. Parlamentet efterlyser tydliga bestämmelser vad gäller säkerhet, sekretess och uppgiftsskydd som ska fastställas i enlighet med befintlig EU-lagstiftning.

71.

Europaparlamentet understryker att införandet av energiförvaltningsanordningar, särskilt installationen av smarta mätare hos hushållskunder, först och främst måste vara till tydlig nytta för slutkonsumenten. Parlamentet understryker behovet av att hålla konsumenterna informerade om deras energikonsumtion för att aktivt engagera dem i energibesparingsinsatserna, och kräver ett särskilt fokus på informationskampanjer, utbildning, tydliga fakturor samt insatser för att garantera kostnadseffektivitet och främja utvecklingen av användarvänlig teknik.

72.

Europaparlamentet betonar i detta hänseende den grundläggande betydelsen av stöd till forskning och innovation, som bör främjas genom en aktiv finansieringspolitik, bland annat genom användande av innovativa instrument som ska utvecklas, såsom en europeisk fond för finansiering av innovation eller en europeisk fond för patent.

73.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att försöka välja ett standardiserat licensierat radiospektrumband för smarta mätare och smarta nät.

74.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att i nära samarbete med Europeiska datatillsynsmannen bedöma behovet av ytterligare åtgärder för uppgiftsskydd, de olika aktörernas roller och ansvar avseende bland annat tillträde till och ägande, innehav och hantering av uppgifter liksom rätt att läsa och ändra rättigheter, och att vid behov lägga fram lämpliga lagstiftningsförslag och/eller riktlinjer.

75.

Europaparlamentet välkomnar de prioriterade korridorer som kommissionen identifierat och instämmer i behovet av att optimera begränsade medel. Även om ansvaret för planeringen och utvecklingen av infrastrukturprojekt huvudsakligen ligger hos marknaden, påminner parlamentet om att EU spelar en roll i främjandet av vissa projekt genom att ge dem status som ”projekt av europeiskt intresse” och genom att tillhandahålla offentlig finansiering till vissa av dem.

76.

Europaparlamentet efterlyser en tydlig och öppen metodik som möjliggör identifiering av prioriterade projekt som uppfyller angelägna europeiska behov. Parlamentet understryker att valet av vilka projekt som är av europeiskt intresse bör göras enligt objektiva och transparenta kriterier och med deltagande av alla intressenter.

77.

Europaparlamentet understryker att alla projekt av europeiskt intresse ska bidra till uppnåendet av EU:s energipolitiska mål, nämligen att fullborda den inre marknaden, främja energieffektivitet och förnybar energi och öka försörjningstryggheten, samt avsevärt kunna bidra till att

78.

Europaparlamentet anser att man för att motivera prioritering av projekt bör ta hänsyn till följande kriterier:

79.

Europaparlamentet anser att man för att motivera ytterligare prioritering av projekt bör ta hänsyn till följande urvalskriterier:

80.

Europaparlamentet understryker vikten av regionalt samarbete i planeringen, genomförandet och övervakningen av de fastställda prioriteringarna och i utarbetandet av investeringsplaner och specifika projekt. Parlamentet anser att de befintliga strategierna för makroregioner (t.ex. Östersjöregionen och Donauregionen) även kan tjäna som modeller för samarbetsplattformar när man beslutar om och genomför energiprojekt.

81.

Europaparlamentet betonar att man måste fortsätta integrationen av den inre energimarknaden, framför allt genom att främja projekt som säkerställer en välavvägd nationell energimix i grannländerna.

82.

Europaparlamentet understryker att hinder för konkurrens och en marknadsstyrd utveckling av alla energiinfrastrukturer, inklusive fjärrvärme och kylnätverk, måste undanröjas.

83.

Europaparlamentet erinrar om att de geografiska hinder som präglar öterritoriernas situation avsevärt försvårar deras integration med unionens energinät och att de bör beviljas särskilda medel för att minska sitt energiberoende, antingen genom att utveckla sin egen potential i fråga om förnybar energi eller genom att främja energieffektivitet och energihushållning.

84.

Europaparlamentet betonar att öppenheten bör stärkas genom att allmänheten tydligt informeras om syftet med och de tekniska detaljerna i planeringen för varje projekt. Parlamentet anser att bevis på överensstämmelse med kriterierna bör verifieras i samband med offentliga samråd.

85.

Europaparlamentet anser att inte bara stora infrastrukturprojekt måste stödjas, utan även mindre projekt som kan ha ett högt mervärde och som kan avslutas snabbare.

86.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att övervaka att projekt som beviljas status som prioriterade europeiska projekt fortsätter att uppfylla de ovannämnda kriterierna efter godkännandet. Parlamentet anser att program som genomgår större ändringar bör omvärderas när det gäller deras status som prioriterade europeiska projekt.

87.

Europaparlamentet instämmer i behovet av att i rätt tid genomföra projekt av europeiskt intresse och välkomnar kommissionens förslag om att effektivisera, samordna, förbättra och påskynda tillståndsförfarandena, förutsatt att subsidiaritetsprincipen och den nationella behörigheten för tillståndsförfarandena respekteras. På så sätt ser man till att privata investerares innovationssatsningar inte hindras av de tidsgränser som gäller på dessa områden.

88.

Europaparlamentet välkomnar inrättandet av en nationell kontaktpunkt (”one-stop shop”) för varje projekt av europeiskt intresse, som ska fungera som en enda administrativ kontaktpunkt mellan utvecklare och olika myndigheter som är delaktiga i tillståndsförfarandet. I samband med gränsöverskridande projekt bör ytterligare samordning mellan nationella ”one-stop shops” och en utökad roll för kommissionen i denna samordning garanteras. Innan nya ”one-stop shops” inrättas måste kommissionen och de nationella myndigheterna försäkra sig om att befintliga institutioner utnyttjas fullständigt.

89.

Europaparlamentet framhåller att de nationella kontaktpunkterna måste vara oberoende och fria från politiskt eller ekonomiskt inflytande. Parlamentet anser att projekt av europeiskt intresse ska behandlas i den ordning ansökningarna lämnas in och inom den tidsgräns som anges i kommissionens förslag.

90.

Europaparlamentet understryker vikten av projekt slutförs i god tid och av en välfungerande dialog med berörda intressenter. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta ett system med varningar från mindre till större betydelse om medlemsstaterna inte handlägger tillståndansökan i rimlig tid, och att noggrant övervaka att de nationella administrativa förförandena garanterar ett korrekt och snabbt genomförande av projekt av europeiskt intresse. När det gäller projekt som stöter på svårigheter välkomnar parlamentet införandet av angivna tidsgränser för när berörda behöriga myndigheter måste avge ett slutgiltigt beslut. Om ett slutgiltigt beslut inte fattas uppmanar parlamentet med kraft kommissionen att undersöka om förseningen i fråga kan innebära att medlemsstaten hindrar ett korrekt och snabbt genomförande av EU:s inre energimarknad.

91.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, med hänsyn till de olika projektens särskilda egenskaper och regionala särdrag, fastställa huruvida det går att inrätta gemensamma eller samordnade förfaranden för tillfälliga nyckelåtgärder och bästa metoder (regelbundet informationsutbyte, information om beslut i rimlig tid, gemensamma mekanismer för problemlösning etc.) och att bedöma lämpligheten i att använda tvistlösning som ett verktyg för att fatta slutgiltiga beslut.

92.

Europaparlamentet betonar behovet av ökad delaktighet och konstaterar att man för att öka lokalbefolkningens acceptans av energiinfrastrukturprojekt måste tillhandahålla lämplig information om syftet med projekten och göra dem delaktiga i projektens utveckling på ett så tidigt stadium som möjligt. Parlamentet vill att alla delar av civilsamhället, dvs. icke-statliga organisationer, näringslivet, arbetsmarknadens parter och konsumentorganisationer, deltar i samrådsprocessen för projekt av europeiskt intresse. Parlamentet uppmanar kommissionen att upprätta ett system för samråd och bedömning, med målsättningen att fastställa och sprida bästa praxis och kunskap om allmänhetens acceptans av infrastruktur.

93.

Mot bakgrund av den betydelse som regionernas strategier för hållbar energi har för den regionala utvecklingspotentialen betonar Europaparlamentet behovet av en plattform för utbyte av bästa praxis som har etablerats i regionerna med utgångspunkt i goda exempel på kommuner och regioner som har riktat in sig på förnybar energi, energibesparingar och energieffektivitet. I detta avseende efterlyser parlamentet ett system för samråd och bedömning för att fastställa, sprida och ta efter bästa praxis och kännedom om allmänhetens acceptans för infrastruktur.

94.

Europaparlamentet betonar att den största utmaningen består i att vinna den lokala allmänhetens acceptans för energiinfrastrukturprojekt. Parlamentet är övertygat om att medborgarnas och beslutsfattarnas acceptans och förtroende endast kan vinnas om ett beslut om energiinfrastrukturprojekt föregås av en öppen och transparent debatt.

95.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga om en modernisering och uppgradering av befintliga energikorridorer är att föredra framför nya energikorridorer när det gäller kostnadseffektivitet och allmänhetens acceptans.

96.

Europaparlamentet efterlyser mer information om energinätens betydelse i EU och uppmanar kommissionen att överväga en europeisk informations- och kommunikationskampanj om energinäten på nationell och lokal nivå.

97.

Europaparlamentet noterar att nätinvesteringar är cykliska och bör betraktas i ett historiskt perspektiv. Parlamentet pekar på att en stor del av den infrastruktur som byggts under de senaste årtiondena för att koppla samman centraliserade kraftverk håller på att bli föråldrad, samt att samhället förväntar sig att kostnaden för att fortsätta driften av befintlig infrastruktur och införa ny infrastruktur optimeras genom offentlig-privata partnerskap och utveckling av innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet betonar därför att det är viktigt att noggrant överväga vilka infrastrukturbehov som finns och undvika inlåsning av överskottskapacitet genom att fullt ut beakta potentialen för kostnadseffektiv energieffektivitet.

98.

Europaparlamentet framhåller att en effektivt fungerande marknad ska tillhandahålla en stor del av kostnaderna för nödvändiga infrastrukturinvesteringar, enligt principerna om lämplig kostnadsfördelning, transparens, icke-diskriminering och kostnadseffektivitet och i linje med principen om att ”användaren betalar”. Parlamentet begär att kommissionen ska göra en bedömning av i vilka fall de befintliga rättsliga incitamenten är tillräckliga för att förmedla det nödvändiga budskapet till marknaden och av vilka kompletterande åtgärder, inklusive sådana som förbättrar reglerna om kostnadsfördelningen, som behövs.

99.

Europaparlamentet anser att det, i de fall då det inte finns något tillgängligt lagstiftningsmässigt alternativ och då markanden själv inte kan stå för de investeringar som behövs, kan krävas EU-finansiering för att finansiera vissa mindre projekt av europeiskt intresse vars särskilda karaktär gör att de inte är kommersiellt lönsamma men som måste utvecklas för att EU:s energipolitiska mål ska kunna uppnås. Parlamentet anser att offentlig finansiering kan användas för att underlätta för privata investeringar genom inrättande av en innovativ kombination av finansieringsinstrument, under förutsättning att konkurrensen inte snedvrids.

100.

Europaparlamentet påminner om att Europeiska regionala utvecklingsfonden i stor utsträckning bidrar till finansieringen av energiinfrastrukturprojekt och andra infrastrukturprojekt, och betonar sammanhållningspolitikens stora betydelse på lokal och regional nivå för energieffektivitet och för uppnåendet av EU:s mål för förnybar energi.

101.

Europaparlamentet betonar att sammanhållnings- och strukturfonderna även i fortsättningen bör vara centrala för EU:s infrastrukturprojekt. Parlamentet anser att alla eventuella försök att skapa nya sektorsinriktade medel med pengar från sammanhållningsfonden är missriktade.

102.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa att finansieringen avseende infrastrukturinvesteringar är marknadsbaserad, så att en snedvridning av konkurrensen och felriktade investeringsincitament kan undvikas liksom omotiverade skillnader mellan medlemsstaterna, dock på villkor att det allmänna intresset – särskilt på lokal och regional nivå och i områden med särskilda geografiska villkor, t.ex. öar, bergsregioner och glest befolkade regioner – säkras genom begränsade offentliga finansieringar som ska leda till en innovativ blandning av finansiella instrument som i sin tur attraherar privata investerare.

103.

Europaparlamentet anser att EU bör finansiera kommersiellt oattraktiva projekt som inte kan locka till sig privata investerare, men som ändå är centrala för att ansluta isolerade EU-regioner till de europeiska kraft- och gasnäten som ett integrerat led i inrättandet av en förenad energimarknad i EU.

104.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att endast tillåta offentlig finansiering för de medlemsstater som fullt ut har genomfört och korrekt tillämpar befintlig EU-lagstiftning, inklusive bestämmelserna i det tredje inremarknadspaketet.

105.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över reglerna för statligt stöd med avseende på energiinfrastruktur och vid behov lägga fram förslag om en ändring av dessa regler så att medlemsstaterna kan modernisera sin infrastruktur. Parlamentet uppmanar kommissionen att samtidigt utfärda en ny vägledning om offentlig finansiering av projekt och den gällande lagstiftningen om statligt stöd, med tydliga kriterier för offentlig finansiering av energiinfrastruktur. Parlamentet betonar att denna vägledning måste tas fram gemensamt av GD Energi, GD Konkurrens och GD Regional utveckling, för att undvika eventuella motsägelser i kommissionens regler på detta område.

106.

Europaparlamentet begär, på grundval av de strategiska målen, att den geografiska principen beaktas när det gäller framtida energisubventioner på området för infrastruktur och forskning och utveckling (FoU). Parlamentet betonar dessutom att utvecklade regioner bör beviljas ytterligare FoU-subventioner endast om den subventionerade verksamheten genomförs i samarbete med mindre utvecklade regioner.

107.

Europaparlamentet betonar att ett stabilt, förutsägbart och lämpligt regelverk, inbegripet lämplig avkastning och incitament för ny infrastruktur, är avgörande för att främja investeringar i både överföring och distribution. Parlamentet framhåller dessutom att regleringsmyndigheterna bör främja genomförandet av ny teknik genom att skapa nödvändiga marknadsincitament samt inleda pilotprojekt.

108.

Europaparlamentet anser att privat finansiering kan bidra till att de nödvändiga energiinfrastrukturerna anläggs i tid, eftersom behovet av infrastrukturer är så omfattande att privata medel måste frigöras. I det fall privata investerare engageras i insatserna för att lösa infrastrukturproblemen anser parlamentet att kommissionen måste fastställa tydliga riktlinjer för marknadsaktörernas och de privata investerarnas deltagande i grossistlinjer (”merchant lines”). Parlamentet anser att osäkerheten kring effekterna på marknadens funktionssätt kan lösas om grossistlinjerna blir skyldiga att ge marknaden tillgång till hela sin kapacitet.

109.

Europaparlamentet framhåller att marknadsbaserade verktyg bör användas i största möjliga utsträckning, inklusive förbättrade regler om kostnadsfördelning, projektobligationer, löpande fonder, aktiefonder för förnybar energi, lånegarantier, icke-kommersiella lånefaciliteter för riskdelning, incitament för att finansiera offentlig-privata partnerskap, partnerskap med EIB – genom att förbättra dess interventionskapacitet och tillgängliga resurser – och användning av inkomster från ETS-auktioner för projekt som rör förnybara energikällor samt, om lämpligt, andra innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till minde utvecklade medlemsstaters ekonomiska resurser och marknadsvillkor.

110.

Europaparlamentet understryker vikten av ett närmare och effektivare samarbete med den privata sektorn och med olika finansiella institutioner, särskilt Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, så att den finansiering som krävs för i synnerhet prioriterade gränsöverskridande projekt kan säkerställas. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka andra innovativa finansieringsinstrument och att hjälpa till att främja inrättandet av offentlig-privata partnerskap, för vilka de lokala, regionala och nationella myndigheterna ska se till att det finns incitament, regelverk och policystöd. Parlamentet understryker i detta sammanhang behovet av att tekniskt stöd och finansieringslösningar tas fram på lokal och regional myndighetsnivå så att lokala aktörer kan få stöd i samband med att energieffektivitetsprojekt utformas – t.ex. genom att utnyttja Elena (EIB:s mekanism för tekniskt bistånd) och energitjänstföretagens (Esco) erfarenheter när det gäller energieffektiv infrastruktur.

111.

Europaparlamentet stöder förslaget om att utfärda gemensamma europeiska projektobligationer i syfte att finansiera EU:s betydande infrastrukturbehov och infrastrukturprojekt inom ramen för Europa 2020-strategin, inklusive den nya strategin för utveckling av energiinfrastruktur. Parlamentet anser att europeiska projektobligationer skulle säkra de investeringar som behövs och skapa tillräckligt förtroende så att större investeringsprojekt får det stöd de behöver. Europeiska projektobligationer skulle på så sätt bli en viktig mekanism för att dra största möjliga nytta av offentligt stöd. Parlamentet framhåller att dessa projekt även måste bidra till övergången till en grön ekonomi för att EU ska kunna bli hållbart.

112.

Europaparlamentet anser att i synnerhet europeiska projektobligationer kan bli ett viktigt finansiellt instrument för de investeringar i energiinfrastruktur som behövs i EU, genom att privata projektföretag får hjälp att locka till sig finansiering från investerare på kapitalmarknaden. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att snarast utarbeta ett lagstiftningsförslag om europeiska projektobligationer.

113.

Europaparlamentet framhåller vikten av att regleringsmyndigheterna utformar en gemensam metod för kostnadsfördelning för gränsöverskridande infrastrukturprojekt eftersom marknadsmisslyckanden är vanliga när det gäller incitament för sådan nätinfrastruktur, främst på grund av naturliga monopol och brist på konkurrens.

114.

Europaparlamentet understryker vikten av transparenta, proportionerliga, rättvisa och icke-diskriminerande avgifter i syfte att säkerställa en lämplig kostnadsfördelning för investeringar i gränsöverskridande och intern överföringsinfrastruktur med gränsöverskridande inverkan som avsevärt bidrar till uppnåendet av EU:s politiska mål, rättvisa priser för konsumenterna och ökad konkurrenskraft. Parlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att inte tillämpa alltför låga avgifter. Parlamentet välkomnar kommissionens förslag till förordning om marknadsintegritet och transparens på energimarknaden (Remit).

115.

Europaparlamentet påminner om att det i det tredje paketet föreskrivs att regleringsmyndigheterna, när de fastställer avgifter, inte bara bör granska investeringar och dess fördelar i medlemsstaten i fråga, utan även fördelarna för hela EU. Parlamentet uppmanar med kraft byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer) att se till att dess medlemmar respekterar denna skyldighet. Parlamentet uppmanar kommissionen att, i de fall då kostnader och fördelar inte kan fördelas rättvist genom avgifterna, ytterligare bedöma huruvida kompensationsmekanismer, baserade på strikt insyn, kan vara användbara vid godkännandet av gränsöverskridande projekt eller för relevanta interna projekt som är nödvändiga för att EU:s energimål ska kunna uppnås.

116.

Europaparlamentet framhåller hur viktigt det är att höja energinätens sammanlänkningskapacitet över gränserna och understryker betydelsen av adekvat finansiering för att de uppställda målen, däribland territoriell sammanhållning, ska kunna nås.

117.

Europaparlamentet efterlyser förbättrade finansieringsinstrument på europeisk nivå för att stödja de lokala och regionala myndigheternas investeringar i hållbar energiproduktion.

118.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ att under 2011 lägga fram ett förslag för att lösa frågan om kostnadsfördelningen vid tekniskt komplexa eller gränsöverskridande projekt, eftersom detta anses utgöra ett av de största hindren för utvecklingen av gränsöverskridande infrastruktur och ett nytt finansieringsinstrument avsett att stödja prioriterade projekt under perioden 2014–2020.

119.

Europaparlamentet anser att det är viktigt att man i framtiden ägnar mer uppmärksamhet åt de finansiella garantierna för investeringar och att den planerade budgetramen utformas i anslutning till planeringen av budgetperioden 2014–2020.

120.

Europaparlamentet anser att alla externa ledningar och andra energinät inom EU:s territorium bör styras av öppna mellanstatliga avtal och vara föremål för inremarknadsreglerna, inklusive regler för tredje parters tillträde, destinationsklausuler, övervakning av fördelning och hantering av flaskhalsar, avtalens varaktighet och fastkraftklausuler (”take-or-pay”). Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att befintliga och framtida ledningar och handelsavtal respekterar EU:s energilagstiftning och att vidta åtgärder vid behov.

121.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ytterligare begränsa beviljandet av undantag för tredje parters tillträde till energiinfrastruktur och att granska beviljade undantag för att se om de fortfarande är nödvändiga. Parlamentet konstaterar att tillhandahållandet av offentlig finansiering eller stöd för instrument, såsom EIB-stödda projektobligationer etc., bör bidra till att minska eller undanröja behovet av undantag för tredje parters tillträde.

122.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaterna.

5.2.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/65