15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/1

1.1

Enligt EESK är en varaktig, hållbar och smart tillväxt inte möjlig utan en återhämtningsprocess. Därför är Europa 2020-strategins tre mål, dvs. en smart och hållbar tillväxt för alla, i huvudsak välgrundade, även om det, utöver en välbalanserad makroekonomisk policymix, krävs strukturella reformer och fler och bättre instrument för att målen ska kunna uppfyllas.

1.2

Enligt EESK är ett smart genomförande av strategin särskilt betydelsefullt i denna period som präglas av omfattande utmaningar. Det skulle vara ändamålsenligt att komplettera och precisera strategin och samtidigt anpassa den till den rådande politiska, ekonomiska och sociala situationen. Man bör också eftersträva ett nytt jämviktsläge mellan ansvar och solidaritet.

1.3

Som ett led i den nödvändiga tyngdpunktsförskjutningen måste unionen visa upp en politisk vilja och en konkret idé med sikte på en avsevärt fördjupad integration. Vidare bör man berika samarbetsformerna mellan medlemsstaterna och regionerna på flera olika nivåer, i syfte att uppnå "mer Europa" och "ett bättre Europa".

1.4

Enligt EESK:s mening bör man ytterligare förstärka styrformerna för den ekonomiska politiken och utvecklingspolitiken, utöka de offentliga medlens mångfald och omfattning samt skynda på medlemsstaternas strukturella reformer.

1.5

EESK kan ansluta sig till det allmänna tillvägagångssättet och inriktningen i de lagstiftningsförslag som rör genomförandet av Europa 2020-strategin, såsom den fleråriga budgetramen och den gemensamma strategiska ramen.

1.6

Vi framhåller också att åtgärderna för att förbättra stabiliteten, tillväxten och sysselsättningen och minska fattigdomen inte räcker till, samt att det är nödvändigt att utöka de befintliga instrumenten.

1.7

Man bör tydligt fastställa ansvarsfördelningen mellan EU och medlemsstaterna. Åtgärderna för att förstärka basen för tillväxten, däribland den europeiska bankunionen (lagstiftning, övervakning, räddning och insättningsgarantier är det gäller den europeiska banksektorn) eller utgivning av projektobligationer, är en viktig etapp. Dessa åtgärder bör påskyndas, och Europeiska centralbankens roll bör förstärkas.

1.8

EESK anser att det inte räcker med att enbart definiera "ramarna" för utvecklingspolitiken. Det går att uppnå målen snabbare genom att öka de målinriktade investeringarna och genomföra alleuropeiska, sektorsövergripande och flerdimensionella program på europeisk nivå. I många länder där framgångsrika strukturella reformer är en avgörande fråga för närvarande bör denna process uppmuntras via utvecklingspolitiken.

1.9

Möjligheten att kombinera en "smart" tillväxt och en tillväxt "för alla" kan bl.a. säkerställas med hjälp av målet om ökad sysselsättning och genom stimulans till nätverksarbete som täcker in ett brett spektrum av verksamheter. Därför måste också konkurrensen förstärkas inom många sektorer på den inre marknaden.

1.10

Sammanhållningspolitiken får dock inte koncentreras ensidigt på främjande av ekonomin och konkurrenskraft. Alla fonder och program måste få en starkare inriktning på de sociala målen i Europa 2020-strategin, t.ex. skapande av sysselsättning, sociala tjänster, fattigdomsbekämpning och ut- och fortbildning.

1.11

Enligt EESK:s bedömning bör vissa förslag för perioden 2014–2020, exempelvis om utarbetande av regionala strategier på makronivå, backas upp med lämpliga instrument.

1.12

Programmet "Ett sammanhängande Europa", utvidgat till att omfatta andra gemensamma europeiska mål och med hjälp av resurser även från den privata sektorn, kan tjäna som ett bra exempel på ökad integration.

1.13

Samordningen av Europa 2020-strategin och sammanhållningspolitiken kräver också ett territoriellt koncept på europeisk nivå, kompletterat med lämpliga instrument. Arbetet med den europeiska strategin för territoriell utveckling måste påskyndas.

1.14

Det är nödvändigt att i betydligt större utsträckning engagera experter och allmänheten i beredningen av besluten. Kommittén föreslår därför att man ska utforma ett tolfte tematiskt mål inom den gemensamma strategiska ramen i syfte att förstärka kommunikationen och den sociala dialogen.

2.1

Till följd av dels de globala förändringarna, dels utvidgningen samt krisen och Europas reaktion på den, har unionen under de senaste åren blivit en mer komplicerad struktur som de facto tillämpar olika hastigheter, och skillnaderna mellan medlemsstaterna har accentuerats.

2.2

Risken för sociopolitiska konflikter har ökat, och de extremistiska politiska krafternas roll har förstärkts. Man måste räkna med att bekämpningen av den ekonomiska, finansiella och sociala krisen och solidaritetskrisen fortfarande kommer att ha högsta prioritet för Europa vid decenniets mitt. Tyvärr minskar produktionen kraftigt i ett flertal medlemsstater. Den finansiella stabiliseringen verkar hämmande på tillväxten. Och utan tillväxt står stabilitetssträvandena också i konflikt med solidariteten.

2.3

Europa 2020-strategin har inte utformats på den grunden. Den räknade visserligen med krisen, men inte med att krisen skulle bli så omfattande och långvarig.

2.4

EU behöver både en budgetkonsolidering och ett effektivt program för tillväxten. Det finns ett visst hopp om att den minskade efterfrågan som den oundvikliga budgetkonsolideringen ger upphov till kan uppvägas på lång sikt om konsolideringen utformas på ett intelligent och balanserat sätt.

2.5

Enligt EESK utgör den fleråriga budgetram som kommissionen föreslår för perioden 2014-2020 en förhållandevis acceptabel kompromiss. Man skulle kunna bidra till ekonomisk utveckling, om man lyckas med att öka EU:s egna medel och använda dem på ett effektivare sätt samt ändra inriktningen på dem så att de direkt tjänar målsättningarna med Europa 2020-strategin och strukturreformerna.

2.6

Däremot går förslaget inte tillräckligt mycket in på vare sig återhämtningsproblemen eller de sociala spänningarna. Genom att ge (ett helt klart omfattande) stöd till länder med budgetbalansproblem har givarländerna redan uttömt sin kapacitet i det avseendet.

2.7

Sammanhållningspolitiken får inte koncentreras ensidigt på främjande av ekonomin och konkurrenskraft. Alla fonder och program måste få en starkare inriktning på de sociala målen i Europa 2020-strategin, t.ex. skapande av sysselsättning, sociala tjänster, fattigdomsbekämpning och ut- och fortbildning.

2.8

Sammanhållningspolitiken genomgår relativt betydande förändringar. Numera ligger tonvikten på en förstärkning av de makro- och mikroekonomiska förutsättningarna och på territoriell konvergens. Om man vill förverkliga en tillväxt för alla i linje med Europa 2020-strategin krävs det i alla händelser ett paradigmskifte. De resurser som avsätts för sammanhållningspolitiken är varken "gåvor" eller "bidrag". De utgör en del av EU:s politik för placeringar och investeringar och är därför förenade med krav på en effektiv resursanvändning.

2.9

Med sikte på att uppnå en hållbar tillväxt för alla – parallellt med traditionella kriterier – förstärks den avgörande roll som spelas av vissa "mjuka" faktorer (t.ex. hälsoförhållanden och demografiska förhållanden, utbildningsnivå och utbildningens dynamik, osv.) och ökande krav på en hälsosam miljö. De allra senaste dokumenten berör bara i ytterst liten utsträckning möjligheten till nödvändigt EU-stöd på detta område.

2.10

Kommissionen har lagt fram ett förslag om öppning av arbetsmarknaden som syftar till att vända de negativa tendenserna. Bidrag kan ge en ny dynamik åt både efterfrågan och utbud. Det är framför allt viktigt att värna om pensionernas överförbarhet och att undanröja olika rättsliga, administrativa och skattemässiga hinder.

3.1

Den dynamiska utveckling som Europa 2020-strategin syftar till leder inte – vilket den borde göra – till en förenkling av det institutionella systemet, en förbättring av dess effektivitet och en balanserad utveckling av de instrument som kan användas för detta ändamål.

3.2

I de svåraste situationerna är det av största vikt att utnyttja de intellektuella resurserna maximalt. Det är befogat att förstärka de permanenta eller tillfälliga organ som svarar för analys, rådgivning, övervakning och prognoser och arbetar vid sidan av de lagstiftande och verkställande organen. Det är exempelvis värt att fundera över följande aspekter:

3.3

Det är av största vikt att säkerställa öppenheten i unionens funktionssätt och att förstärka deltagardemokratin. Man borde också använda sig mer av internetforum, eller – i de fall då ett åsiktsutbyte på platsen är att föredra – arrangera eller stödja omfattande högnivåkonferenser, och parallellt med detta hålla debatter i de nationella parlamenten. EU:s kommunikationsinsatser bör förstärkas, och vissa EU-förhandlingar bör bli offentliga. I ett begränsat antal fall bör var och en kunna följa förhandlingarna eller ta del av omröstningsresultaten via internet.

3.4

De tre målen i Europa 2020-strategin är ytterst ambitiösa. Som EESK redan har framhållit i ett flertal yttranden har dock tidtabellen fastställts utan koppling till de befintliga möjligheterna och framför allt de "historiska" erfarenheterna, som har varit ömsom negativa (t.ex. i fråga om den s.k. Lissabonstrategin) och ömsom positiva (t.ex. när det gäller de tidigare nämnda snabba och effektiva insatserna på området för ekonomisk styrning).

3.5

Vad gäller förfaranden och genomförande tar man bara i stora drag hänsyn till lärdomarna från programplaneringsperioden fram till 2013 i planerade åtgärder och förslag till bestämmelser med sikte på målen i Europa 2020-strategin och på utnyttjandet av strukturfonderna och Sammanhållningsfonden.

3.6

Principerna och de tematiska förslagen inom den gemensamma strategiska ramen erbjuder bra möjligheter att åstadkomma mer Europa och ett bättre Europa. Detta räcker dock inte för att förverkliga dessa möjligheter. I syfte att förbättra detaljerna bör vissa länder se över sitt förhållningssätt med avseende på den reflektion som föregår programplaneringen.

3.7

Under de senaste decennierna har vi sett ett omfattande europeiskt tillvägagångssätt växa fram – som kan tillämpas även på regional nivå – framför allt när det gäller forskning och utveckling och stora infrastrukturinvesteringar (i det sistnämnda fallet var ett sådant tillvägagångssätt oundvikligt med tanke på uppgiftens art). EU:s strategier, inklusive de elva tematiska målen, är ofullständiga när det gäller den sektorsinriktade ekonomiska politiken och de flerdimensionella programmen för territoriell utveckling.

3.8

För den kommande strategin för territoriell utveckling bör man fastställa mål och instrument som också uppmuntrar ekonomiskt och socialt samarbete på makroregional nivå, särskilt på följande områden:

3.9

Det senaste årtiondet har kännetecknats å ena sidan av de möjligheter som stadssystemen erbjuder, och å andra sidan av de alltmer påtagliga och närmast ohanterliga spänningarna i stadsområden.

3.10

Nätverk bestående av agglomerationer, centrum och koncentrationer av högt specialiserad verksamhet som förknippas med begreppet "spetskompetens" kan fungera som bra exempel på en dynamisk men samtidigt långsiktigt hållbar utveckling för alla.

3.11

Genom att infrastrukturkomponenterna utökas till att omfatta de tematiska riktlinjer som den politiska, institutionella, ekonomiska och sociala integrationen kräver, kan visionen om ett sammankopplat Europa – som ingår i de makroregionala strategierna – leda till en påtaglig förbättring av effektiviteten på makroekonomisk nivå. Denna utökning skulle inte stå i motsättning till en proportionerlig och rättvis resursfördelning.

3.12

I ett annat yttrande har EESK redan rekommenderat att en ny europeisk budgetram ska fastställas för utformning av integrerade projekt "av särskilt europeiskt intresse".

3.13

Man bör överväga att genomföra den europeiska energigemenskapen fullt ut. Om politiskt stöd kan uppnås för detta, skulle EU nämligen kunna tala med en röst i internationella sammanhang och bland annat på ett effektivare sätt kunna föra fram de strategiska, ekonomiska, miljörelaterade och sociala aspekterna.

3.14

I brist på konceptuella framsteg på europeisk nivå kommer utarbetandet av lagstiftningsförslag och budgetramar för perioden 2014–2020 på nytt att skapa ett tryck på medlemsstaterna att söka individuella lösningar, som ofta är mindre effektiva.

3.15

EESK kan uppfylla sitt uppdrag väl genom att – mot bakgrund av kommitténs sammansättning – på ett välinformerat sätt och enligt en välfungerande metod ge uttryck för det kunnande som avspeglar förhållandet mellan ekonomiska intressen, sociala värden och kriterier för en hållbar tillväxt.

4.1

Europa 2020-strategin, det regelsystem som utarbetats till stöd för Sammanhållningsfondens genomförande efter 2014 och den gemensamma strategiska ramen visar att det finns en medvetenhet om vad en integrerad utveckling innebär.

4.2

Vi anser dock att den globala konkurrensen utöver denna medvetenhet också kräver att mer konkreta och mer omfattande program utformas och genomförs.

4.3

En smart tillväxt för alla, som eftersträvas i Europa 2020-strategin, har som främsta mål på makronivå att öka unionens produktionskapacitet och dess förmåga till integration. På mikronivå måste man däremot säkerställa en konstant och varaktig förbättring av unionsmedborgarnas livskvalitet, baserad på fler och bättre arbetstillfällen.

4.4

För att uppnå bättre effektivitet bör man vid programplaneringen för användningen av EU-medel ta hänsyn till att det finns verksamheter som är beroende av varandra och kan kopplas samman och som kan presenteras som särskilda integrerade flerdimensionella kluster.

4.4.1

När det gäller sektorsövergripande mål, som kan anses relevanta på makronivå och därmed påverkar EU:s konkurrenskraft, bör man fästa uppmärksamhet på aktörer som medverkar i utvecklingsprocessen eller är direkt berörda av denna och ingår i en produktions- eller tjänsterelation.

4.4.2

Vid programplaneringen måste man också ta hänsyn till territoriella (regionala och lokala) nätverk av aktörer (eller förmånstagare) som berörs av processen, samt till det system av relationer som finns mellan dem.

4.5

Analys och planering av de två interaktionssystemen – tillsammans med deras stöd på EU-nivå – gör det möjligt att uppnå en kombinerad effekt på en smart tillväxt för alla.

4.6

Under förra årtiondet förändrades den territoriella strukturen i dessa produktionsprocesser i Europa på ett genomgripande sätt, till stor del tack vare infrastruktur som byggts upp med hjälp av EU-medel. I de minst utvecklade regionerna ledde detta till en utveckling av instrumenten och produktionskulturen, till reformerad teoretisk och praktisk utbildning samt till ökad sysselsättning, högre inkomster och ökad konsumtion.

4.7

Ekonomins rumsliga struktur bestäms av de förutsättningar som kan garanteras på mikroekonomisk nivå, och som hänger nära samman med det hållbarhetskriterium som fastslås i strategin.

4.8

Vissa faktorer är avgörande i det sammanhanget, t.ex. arbetskraftens kvalifikationer och ålder, yrkesutbildning, den allmänna nivån på arbetskulturen, ökad sysselsättning och kvaliteten på tjänster. Andra viktiga faktorer är lokalbefolkningens hälsosituation och miljökvaliteten, samt naturligtvis också den kommersiella och fysiska infrastrukturens och de logistiska systemens utvecklingsnivå.

4.9

Europas konkurrenskraft beror till stor del på en sådan samordnad utveckling, som förmår koppla samman de makro- och mikroekonomiska nivåerna.

4.10

Nyorienteringen av resurserna kan rättfärdigas, under förutsättning att de används på ett effektivt och rationellt sätt, med följande argument:

4.11

Det är allmänt vedertaget att EU-stöd som beviljas olika näringslivssektorer (framför allt om det sker i form av bidrag) har visat sig vara mer angeläget för innovativ verksamhet som bedrivs av små och medelstora företag och i områden på industriell tillbakagång som genomgår en strukturomvandling. Med avseende på produktionsnäten kan begreppet "företag" i vissa regioner eller kommuner som utvecklas långsammare innebära att stödet till små och medelstora företag behöver utökas i syfte att uppnå en smart tillväxt för alla eller en återhämtning.

4.12

I fråga om välfungerande innovationskedjor, kluster och lokala produktionssystem kan man fråga sig om det inte finns anledning att införa mer flexibilitet både för stora företag som är väl förankrade i ett område och för leverantörer – och samtidigt tillhandahålla olika former av kombinerad finansiering för dem.

4.13

Hälsoområdet kan tjäna som exempel på utformning av flerdimensionella strategier. Nätverket inom hälsosektorn sträcker sig från hälsa och miljöutbildning till vissa närliggande produktionssektorer, via utbildning, med deltagande av miljöindustri, hälsoindustri, vårdturism, biologisk forskning, tillverkning av utrustning – och motsvarande högre utbildning – samt experiment- och innovationsparker och de små och medelstora företag som är verksamma där och samverkan med dessa sektorer. I det avseendet är den så kallade silverekonomin (där äldre människor spelar en viktig roll) på stark frammarsch.

4.14

EESK har i ett flertal studier analyserat den sociala ekonomins betydelse som en avgörande faktor för en politik som ska utmynna i en tillväxt för alla.

4.15

Det ekonomiska och finansiella samspelet mellan olika verksamheter, som kan ta sig uttryck i nätverk av liknande typ som de som nämnts som exempel ovan, kan få betydande effekter på omstruktureringen av medlemsstaternas budgetar. Detta kan i sin tur leda till ett förändrat angreppssätt och en ny attityd från samhällets sida.

4.16

Den makroregionala utvecklingsvisionen skulle förstärka den territoriella strukturomvandlingen i riktning mot ett Europa med flera olika centrum, vilket skulle göra det möjligt att konsolidera den nödvändiga koncentrationen av verksamheter och även – genom att man kan ta vara på olika gynnsamma lokala förutsättningar – arbetsfördelningen inom ett nätverk. Detta skulle också vara helt i linje med hållbarhetsidealet.

15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/6

1.1

Syftet med detta yttrande är att bidra till informationsutbytet och diskussionerna om, samt om möjligt även till en fördjupning av, de åtgärder av rättslig och övrig karaktär som vidtas på EU-nivå för att skydda barn och ungdomar mot vissa typer av reklam som antingen utnyttjar barn på ett olämpligt sätt i annonserna, riktar sig till dem på ett skadligt sätt eller utsätter dem för budskap som på olika sätt kan ha en negativ inverkan på deras fysiska, mentala och moraliska utveckling.

1.2

Det som står på spel i detta sammanhang är skyddet av barns grundläggande rättigheter inom EU, i enlighet med FN:s konvention, i artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och i artikel 3.3 i EU-fördraget. Dessa rättigheter tolkas på ett lämpligt sätt i kommissionens meddelande "Mot en EU-strategi för barnets rättigheter" (COM(2006) 367 final), det fleråriga gemenskapsprogrammet för att skydda barn som använder internet och annan kommunikationsteknik (COM(2008) 106 final) (1) samt EU-agendan för barns rättigheter (COM(2011) 60 final).

1.3

Reklam som på ett otillbörligt sätt använder sig av barn i syften som inte har någon koppling till frågor som direkt rör dem, är en kränkning av den mänskliga värdigheten och en form av angrepp på deras fysiska och mentala integritet som bör förbjudas.

1.4

Riskerna med reklam riktad till barn är olika stora i olika åldersgrupper. Denna typ av reklam kan påverka deras fysiska, mentala och moraliska hälsa negativt, och särskilt allvarligt är det om reklamen lockar barnen till överdriven konsumtion med överskuldsättning som resultat, eller till konsumtion av livsmedel eller andra produkter som är skadliga eller farliga för deras fysiska och mentala hälsa.

1.5

På ett mer generellt plan finns det viss reklam som på grund av sitt särskilt våldsamma, rasistiska, främlingsfientliga, erotiska eller pornografiska innehåll riskerar att påverka barnens fysiska, mentala, moraliska och medborgerliga utveckling på ett ibland oåterkalleligt sätt, vilket kan ge upphov till ett våldsamt beteende eller sexuell brådmogenhet.

1.6

EESK anser att dessa frågor måste analyseras noggrant och att en EU-ram måste utarbetas på detta område, i enlighet med subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen – inte bara för att man på ett effektivt sätt måste garantera skyddet av de grundläggande rättigheterna, utan också för att skillnaderna mellan de olika nationella lagstiftningarna utgör en risk för den inre marknadens funktionssätt. Därför rekommenderar EESK att man fattar ett generellt beslut på EU-nivå om vilken minimiålder som ska gälla för reklam som riktar sig särskilt till barn.

1.7

Enligt EESK:s mening bör man fästa särskild vikt vid att redan i tidig ålder informera och utbilda barnen, samt vid att öka deras egenmakt. Man bör också lära dem hur man på ett lämpligt sätt använder informationsteknik och tolkar reklamens budskap, och dessa frågor bör finnas med i skolornas läroplaner på alla nivåer. Satsningar bör också göras på att stärka föräldrarnas förmåga att hjälpa sina barn att tolka budskapen i reklamen.

1.8

EESK anser att man dessutom bör informera och utbilda befolkningen rent generellt, och i synnerhet familjer och lärare, för att förbättra förmågan att skydda barnen.

1.9

EESK uppmanar annonsörer och sponsorer att, på basis av såväl självreglerings- som samregleringsinitiativ (både de som redan finns och de som kommer att utarbetas), besluta om och tillämpa högsta möjliga skyddsnivå vad gäller barns rättigheter, samt se till att den respekteras.

1.10

EESK anser att den rättsliga ramen på EU-nivå inte är anpassad till de nuvarande behoven när det gäller att skydda barnens rättigheter i förhållande till reklamens budskap, i synnerhet när dessa förmedlas via audiovisuella medier, internet och sociala nätverk. Kommittén uppmanar kommissionen att utan dröjsmål utvärdera behovet av att vidta mer restriktiva åtgärder av övergripande karaktär, för att på ett effektivt sätt garantera att dessa rättigheter respekteras.

1.11

EESK uppmanar Europaparlamentet och de nationella parlamenten att beslutsamt fortsätta sin tradition vad gäller skydd av barns rättigheter på detta särskilda område.

2.1

EESK förespråkar en social marknadsekonomi som är reglerad på ett lämpligt sätt och därmed främjar sund och rättvis konkurrens och en hög nivå vad gäller konsumentskyddet, och således även bidrar till genomförandet av den inre marknaden, ett instrument som förbättrar människornas levnads- och arbetsvillkor och stärker respekten för den mänskliga värdigheten, friheten, demokratin, jämlikheten, rättstaten och de mänskliga rättigheterna.

2.2

I detta sammanhang vill EESK framhålla att reklamen, i alla dess former, spelar en mycket viktig roll, vilket sammanfattades på ett bra sätt av International Advertising Association (IAA), som framför allt betonar dess betydelse när det gäller att sprida innovationer, uppmuntra kreativitet och underhållning, främja konkurrens och ge människor fler valmöjligheter. EESK påpekar också att reklam är ett viktigt instrument för att sprida och förtydliga information riktad till konsumenterna, vilket är reklamens huvudsyfte och anledningen till att den bör regleras på EU-nivå.

2.3

Det kan förefalla självklart att ett yttrande av detta slag och med detta syfte borde innehålla en del som på ett övergripande sätt behandlar frågan om hur medierna – framför allt tv, internet och sociala nätverk, som är de viktigaste instrumenten för förmedling av reklambudskap – påverkar barn och ungdomar i egenskap av såväl användare som passiva åskådare. Det skulle också vara viktigt att analysera hur barns beteende i fråga om sociala medier varierar beroende på åldersgrupp och social bakgrund, bland annat när det gäller det välkända fenomenet att barn väljer "hjältar" och "sociala beteendemönster" eller "livsstilar" för att på så sätt definiera sin identitet, en företeelse som utnyttjas av reklammakarna (2). På grund av det begränsade utrymmet måste vi emellertid förutsätta att läsarna har tagit del av, blivit medvetna om och är överens om alla aspekter på detta område, i synnerhet vad gäller de ovannämnda mediernas betydelse för att informera, utbilda och underhålla ungdomar, samt den tid som ungdomarna lägger på dessa medier. Vissa av dessa aspekter har redan behandlats i andra yttranden som har utarbetats eller kommer att utarbetas av EESK (3).

3.1

Vad gäller reklam som använder sig av barn bör man betona vikten av den mänskliga värdigheten och barnens rättigheter. Dessa aspekter omnämns specifikt i en rad internationella konventioner och EU-dokument, och man bör i detta sammanhang särskilt erinra om bestämmelserna i stadgan om de grundläggande rättigheterna (artikel 1.2 c) och i synnerhet artiklarna 24 och 32).

3.2

EESK anser att det krävs en harmonisering på EU-nivå med syftet att införa ett generellt förbud mot reklam som på ett olämpligt och otillbörligt sätt använder bilder av barn i sammanhang som inte har någon direkt koppling till barn.

4.1

Upp till en viss ålder klarar barn inte av att filtrera reklambudskap, i synnerhet när budskapet förmedlas på ett överdrivet sätt i annonser som de ser om och om igen. Därför tenderar de att uppfatta alla budskap som sanna och riskerar på så sätt att förvandlas till tvångsmässiga konsumenter. Ju sämre socioekonomiska förutsättningar barnet har, desto starkare blir denna effekt. Barn förstår inte reklamens meddelanden och varningar, och dessa kan därför inte anses vara en förebyggande eller avskräckande faktor.

4.2

Vidare tolkas reklamen olika i olika åldersgrupper. Upp till femårsåldern klarar barnen inte av att uppfatta skillnaderna mellan program och reklampauser, och även i högre ålder är de omedvetna om att reklamens syfte är att övertyga tittaren. Denna förmåga utvecklas först i åttaårsåldern, men inte hos alla barn, och därför är det inte säkert att de ens i denna ålder klarar av att genomskåda reklamens vinklade budskap som framhäver den aktuella produktens positiva egenskaper och underlåter att informera om de aspekter som är mer negativa.

4.3

När äldre barn ser reklamen som underhållning får den allt större effekt, och det faktum att de har en bättre förmåga att tolka reklamens budskap gör dem inte nödvändigtvis så pass immuna mot reklamen och dess avsikter att deras beteende undgår att påverkas av andra mer sofistikerade och effektiva övertalningstekniker.

4.4

Genom att utveckla barnens förståelse och tolkningsförmåga med hjälp av medieundervisningsprogram kan man göra dem bättre rustade att hantera reklamen. Att öka föräldrars och barns mediekunskap och förståelse av reklamens mekanismer och effekter räcker dock inte när det gäller att motverka de skadliga effekterna av reklam riktad till barn. Det är viktigt att förbereda barnen på deras roll som framtida konsumenter genom att fokusera på mediekunskap och stärka deras inflytande redan i tidig ålder. Detta utgör dock inte någon omedelbar lösning på problemet med effekterna av reklamens överdrivna och återkommande budskap, och det är inte heller möjligt att nå alla barn, i synnerhet de som har en mindre gynnsam socioekonomisk bakgrund och som påverkas i högst grad av reklamens skadliga inverkan.

4.5

Undersökningar visar att familjens förmedlande roll har en stor betydelse när det gäller att minska reklamens inverkan. Det blir dock allt vanligare att barn, även de allra yngsta, får tillgång till tv och internet på sina rum, vilket innebär att de tar del av dessa medier på egen hand, utan någon tillsyn. En annan faktor som gör barnen allt mer utsatta för reklam och försäljningstekniker är den allt större roll som internet spelar i barnens dagliga liv. I ett förslag till betänkande som håller på att utarbetas av Europaparlamentet påpekar man mycket riktigt att "internet har blivit ungdomarnas vän, ofta i större utsträckning än familj, skola eller vänner i verkliga livet" (4). Undersökningar som har genomförts på senare tid, till exempel "KIDS ON LINE", visar att 38 % av barnen i åldern 9–12 år redan har profiler på internet, och denna andel ökar till 78 % i åldern 13–16 år. Många leksaks- och speltillverkare har webbplatser där barn kan spela spel och roa sig online, samtidigt som de är målet för strategier med syftet att övertala dem och göra dem trogna ett varumärke.

4.6

I synnerhet när det gäller uppmuntran av överdriven konsumtion med överskuldsättning som resultat kan vissa marknadsföringsbudskap som riktar sig till barn stimulera överdrivna konsumtionsvanor, eftersom de skapar ett konstlat begär som inte svarar mot verkliga behov och ger upphov till en felaktig uppfattning av begreppet "lycka". Statistik visar att 54 % av ungdomarna känner sig pressade att köpa produkter bara för att deras vänner redan har likadana. Detta innebär alltså att konsumtionen har blivit en social inklusionsfaktor.

4.7

Det finns ett tydligt samband mellan vilken reklam barnen tar del av och vilka produkter de ber föräldrarna att köpa. Familjekonflikter som beror på att barnen ser reklam och därefter vill att man ska köpa produkten uppstår i alla familjer, men framför allt i de med sämre socioekonomiska förutsättningar där barnen tillbringar mer tid framför tv-apparaten. På grund av deras bristande ekonomiska resurser eller sämre kommunikationsförmåga är det i slutändan låginkomstfamiljerna som får betala det högsta priset för reklamen.

4.8

Konsumtionsmönster som styrs av reklamen leder också till att många barn och ungdomar lockas att köpa särskilda märken, vilket skapar problem för dem som inte kan tillgå just dessa produkter. Ett exempel på detta är "märkesmobbning" i skolan, som är ett mycket allvarligt problem för barn som inte använder dessa märken. Detta fenomen kan leda till beteendeförändringar eller få barn att känna sig djupt olyckliga och ibland driva dem in i utanförskap, våld och lidande, vilket via snatterier och stölder kan utgöra en inkörsport till kriminalitet.

4.9

Vad gäller reklam som uppmuntrar konsumtion av ohälsosamma livsmedel eller livsmedel som är skadliga eller farliga för den fysiska och psykiska hälsan bör man särskilt erinra om barnens inflytande över vilka livsmedel som ska inhandlas, och särskilt deras förkärlek för färdiglagade maträtter och snabbmat. Uppmuntran av dåliga matvanor är ett ständigt inslag i reklam riktad till barn. Fetma hos barn är redan ett enormt problem. Enligt Consumers International lider vart tionde barn i världen av övervikt eller fetma och för närvarande klassas 22 miljoner barn under fem år som överviktiga, och den främsta orsaken till detta är konsumtionen av starkt bearbetade livsmedel med högt socker- och fettinnehåll.

4.10

Barn utsätts i stor omfattning för reklam för livsmedel, särskilt i barnprogram, och detta ökar i takt med att barn får tillgång till tv, internet och sociala nätverk i allt större utsträckning. Samtidigt har reklamen ändrats till sin karaktär, vilket innebär att marknadsföringen av produkterna nu sker på ett mer sofistikerat sätt som ökar reklamens övertalningsförmåga (5).

4.11

Reklamen kan också leda till ätstörningar såsom anorexi eller bulimi. Barn och ungdomar påverkas av de kropps- och personlighetsideal som ungdomarna i annonserna representerar. Bland ungdomar, och i synnerhet flickor, är en smal kropp en del av skönhetsidealet, och detta kan uppmuntra ätbeteenden som kan vara livshotande.

4.12

Enligt American Psychological Association bör reklam riktad till barn under åtta års ålder begränsas (eller förbjudas) med hänsyn till att barn i denna ålder är oförmögna att hantera reklamens övertalningssyften. Avsikten med ett sådant förbud är att begränsa reklamens negativa konsekvenser såsom uppmuntran av osunda kostvanor, konflikter mellan föräldrar och barn på grund av att barnen kräver att man ska köpa de produkter de har sett i reklamen, samt utsatthet för våld (6).

4.13

Kommitténs åsikt är att dessa aspekter, som redan behandlas i lagstiftningen i såväl flera medlemsstater (7) som länder utanför EU, även bör behandlas på EU-nivå samt att man bör fastställa en minimiålder för reklam riktad särskilt till barn, i enlighet med förslaget i betänkandet från Kyriacos Triantaphyllides (8), ledamot av Europaparlamentet, och med Europaparlamentets resolution av den 22 maj 2012 (9).

5.1

Beträffande reklam som riskerar att få en allvarlig inverkan på barns psykiska och moraliska utveckling, även om den inte riktar sig direkt till dem, bör man särskilt erinra om effekterna av reklam som uppmuntrar till våld eller vissa former av våldsamma beteenden, till exempel reklam för leksaker eller spel som förhärligar våldsamt beteende.

5.2

Tillförlitliga undersökningar visar tydligt på de skadliga effekterna av det våld som förekommer i vissa annonser som visas med hjälp av audiovisuella medier, i synnerhet om det uppmuntrar till våldsamma beteenden: ökad mottaglighet för våld och ökad aggressivitet. Den psykiska hälsan kan påverkas av att utsättas för detta våldsamma innehåll, som kan ge upphov till ångest, oro, sömnproblem och hyperaktivitet.

5.3

Det blir allt vanligare att kända personer medverkar i reklam för produkter som kan vara skadliga för hälsan, till exempel alkohol eller tobak. Kopplingen mellan en åtråvärd livsstil och denna typ av produkter ökar lusten att konsumera dem och bidrar till att ge en positiv bild av dem.

5.4

Barnens normala psykiska och moraliska utveckling påverkas också av reklam med erotiskt eller pornografiskt innehåll som uppmuntrar perversa, abnorma eller överdrivna sexuella beteenden. En avsevärd del av reklamen är av sexistisk och sexuell natur och framställer kvinnan som ett föremål för åtrå, ofta i en underordnad eller underkastad position, eller rent av som ett offer. Vidare leder reklamens överdrivna sexuella anspelningar och erotiska – för att inte säga pornografiska – innehåll till att barnen sexualiseras alltför tidigt. Flera välkända märken har tvingats dra tillbaka annonser eftersom de har ansetts bidra till en översexualisering av barn eller på grund av att det civila samhället har reagerat starkt på att minderårigas kroppar har använts på ett olämpligt sätt i reklam, men trots detta finns det ingen tydlig rättslig definition av dessa situationer på EU-nivå.

5.5

Visserligen har flera medlemsstater redan reglerat detta område, men på mycket olika sätt, vilket utgör ett hinder för den inre marknadens funktionssätt. Detta kan inte ursäktas med en hänvisning till grundläggande kulturella skillnader, och kommittén anser därför att denna fråga måste behandlas på EU-nivå.

6.1

Mot bakgrund av denna ram kan man inte annat än konstatera att de nationella rättsliga bestämmelserna och de riktlinjer som reklammakarna har antagit i fråga om barn– när det gäller marknadsföringskommunikation i ordets vidaste bemärkelse – skiljer sig avsevärt åt i de olika medlemsstaterna.

6.2

Den rättsliga ramen på EU-nivå är å sin sida onödigt komplex och förvirrande, och i de flesta fall skiljer sig genomförandet och tillämpningen av den åt mellan de olika medlemsstaterna, vilket kommissionen påpekar i sitt meddelande "Samstämmiga ramar för att öka tilltron till en inre e-marknad för e-handel och nättjänster" (10), i sin rapport "Att skydda barn i den digitala världen" (11), samt i meddelandet "Europeisk strategi för ett bättre internet för barn" (12). De flesta medlemsstaterna har begränsat sig till att genomföra EU-direktiven i minsta möjliga utsträckning, medan andra (13) tillämpar striktare regler, som i vissa fall till och med innebär ett förbud mot reklam riktad till minderåriga (14).

6.3

Det finns inga bestämmelser i den gällande EU-lagstiftningen som kräver att man ska genomföra "förhandskontroller" för att skydda minderåriga och den mänskliga värdigheten. Detta ligger helt i linje med de grundläggande principerna om yttrandefrihet, som har fastställts av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna med avseende på tillämpningen av den europeiska konventionen på detta område.

6.4

Det grundläggande felet har dock sitt ursprung i rådets rekommendation från år 1998 om "en jämförbar och effektiv skyddsnivå för minderåriga och för den mänskliga värdigheten", där man i första hand bekymrar sig över "konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster". Åtgärder i fråga om audiovisuellt innehåll eller innehåll på internet som kan vara skadligt för minderåriga eller den mänskliga värdigheten (15) behandlas i denna rekommendation som om de ligger utanför området för EU:s lagstiftningsbehörighet, och slutligen framgår att dessa aspekter anses vara en fråga om "god smak eller anständighet" som faller utanför området för EU:s lagstiftningsbehörighet (16).

6.5

Beträffande vad som är obligatoriskt ur ett övergripande perspektiv krävs det bara att medlemsstaterna garanterar att tv-sändningarna (vilket såvitt vi förstår även omfattar reklam) inte omfattar program som riskerar att allvarligt skada de minderårigas fysiska, psykiska eller moraliska utveckling, i synnerhet program som innehåller pornografiska scener eller omotiverat våld, såvida de inte föregås av en "ljudsignal" eller åtföljs av en "visuell symbol". Detta ska dock inte gälla om man med hänvisning till "sändningstiden" eller "tekniska åtgärder" kan garantera att programmet "i princip inte kan ses eller höras av minderåriga".

6.6

Med argumentet att det finns "allt större möjligheter för tittarna att undvika reklam", och utan att ta hänsyn till barnets särskilda situation i egenskap av "passiv åskådare", innebär de gällande bestämmelserna att man lättar på restriktionerna för hur reklamavbrott får läggas in i sändningarna, så länge som det inte innebär att de inkräktar på programmets innehåll.

6.7

De enda uttryckliga förbuden på EU-nivå i dag gäller uteslutande tobaksbaserade produkter, receptbelagda läkemedel och medicinska behandlingar, "dold" och "subliminal" reklam. Förbudet omfattar dock inte "produktplacering" (även om denna "i princip bör förbjudas"), under förutsättning att "tittaren är vederbörligen upplyst om att den förekommer". Dessutom finns det "stränga kriterier" för reklam för alkoholhaltiga drycker.

6.8

Det är bara på den sista av dessa punkter som man fastslår att reklamen inte bör ha minderåriga som målgrupp. När det gäller alla andra aspekter som riskerar att skada de minderårigas fysiska, psykiska eller moraliska utveckling, till exempel direkta uppmaningar till minderåriga – eller indirekta uppmaningar till deras föräldrar – om att köpa de produkter eller tjänster som utannonseras, som utnyttjar deras oerfarenhet eller godtrogenhet, eller reklam "inom ramen för barnprogram, som handlar om livsmedel och ämnen med näringsvärde eller inverkan på människokroppen, till exempel fetter, fettsyror, salt/natrium och socker", begränsar sig de gällande reglerna till en generell rekommendation eller rent av till en enkel hänvisning till "uppförandekoder".

6.9

Man bör också påpeka att direktivet om otillbörliga affärsmetoder visserligen innehåller en bestämmelse om affärsmetoder riktade till "en tydligt identifierbar grupp av konsumenter som är särskilt känsliga", i synnerhet på grund av deras "ålder eller lättrogenhet", men att man inte har tolkat detta som ett förbud mot denna typ av affärsmetoder, och att det inte heller har genomförts eller tillämpats i detta syfte i medlemsstaterna (17).

6.10

Utöver dessa EU-rättsliga bestämmelser finns det andra mer konventionella instrument som fastställer grundläggande principer som i sin tur ligger till grund för den senaste tidens utveckling av den grundläggande EU-lagstiftningen (Lissabonfördraget och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna).

6.11

Samtidigt har verksamma inom branschen, både på internationell nivå och i de olika medlemsstaterna, utvecklat en samling självregleringsbestämmelser för deras näringsverksamhet som utgör ett tydligt tecken på deras engagemang i fråga om skyddet av barn. Detta gäller i synnerhet EASA (18). Detta betyder dock inte att det inte finns ett behov av att garantera en hög grad av respekt för barn och skyddet av dem, såsom har påpekats av flera instanser på internationell nivå och EU-nivå, för att trygga deras fysiska, psykiska och moraliska utveckling med hänsyn till deras egna intressen, deras välbefinnande och bevarandet av hemmiljön och familjesammanhållningen.

7.1

Marknaden för reklam och marknadsföring i EU är extremt konkurrensutsatt, mycket beroende av modetrender och speciellt känslig för konsekvenserna av den ekonomiska och finansiella krisen. Stora skillnader mellan de nationella lagstiftningarna om reklam påverkar inte bara resultaten utan kan även utgöra ett hinder för dess utveckling på den inre marknaden och ge upphov till diskriminering och en mindre rättvis konkurrenssituation. Särskilt i fråga om reklam riktad till barn och ungdomar, som är en snabbt expanderande sektor, innebär de stora skillnaderna mellan de olika nationella lagstiftningarna och de olika kraven att reklambyråerna inte kan konkurrera på lika villkor, vilket leder till högre kostnader, eftersom de måste anpassa sina annonskampanjer till olika rättsliga krav. Dessa skillnader gynnar mindre nogräknade konkurrensmetoder som syftar till att kringgå svårigheterna och vinna marknadsandelar. En harmonisering av lagstiftningen, som innebär att samma villkor kommer att gälla i hela EU och att den inre marknaden genomförs på detta område, kan på ett avgörande sätt bidra till en mer överblickbar inre marknad, där samtliga reklamföretag kan bedriva verksamhet på grundval av sin kompetens och förmåga i syfte att verkligen tillgodose konsumenternas krav, i stället för att utnyttja skillnader i nationell lagstiftning till förfång för en sund och rättvis konkurrens.

8.1

De EU-direktiv som har reglerat reklamen inom EU har som rättslig grund hittills i allmänhet använt fördragets bestämmelser om genomförandet av den inre marknaden, nuvarande artiklarna 26 och 114, om än med många ändringar. Detta är en viktig aspekt, men det är inte den enda aspekten som måste beaktas. När det gäller andra EU-initiativ, med målsättningar som mer specifikt riktar sig mot tv-sändningar, använde man som rättslig grund i stället bestämmelserna om etableringsrätt och tillhandahållande av tjänster, motsvarande de nuvarande artiklarna 49 och följande samt 56 och följande, om än med betydande ändringar. Slutligen, när det gäller initiativ på senare tid – men före det gällande Lissabonfördraget – i fråga om barnpornografi och skydd av barn, har man som rättslig grund använt bestämmelserna om straffrättsligt samarbete.

8.2

Man får inte glömma att det nuvarande Lissabonfördraget medförde betydande ändringar vad gäller alla dessa aspekter och att det erbjuder en rad nya möjligheter till EU-åtgärder, och det är viktigt att man vet hur dessa ska tolkas och tillämpas. Den viktigaste nyheten var att Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna inlemmades i EU:s primärrätt, följt av ändringen av det civil- och straffrättsliga samarbetets rättsliga karaktär, samt ändringarna av åtskilliga av fördragets bestämmelser, till exempel de om genomförandet av den inre marknaden, konsumentskydd och skydd av den mänskliga värdigheten. Nyligen baserade också kommissionen sitt förslag till förordning om skydd av personuppgifter på Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och de ovannämnda nya bestämmelserna i Lissabonfördraget.

8.3

Frågan om reklam riktad till barn och ungdomar är först och främst en fråga om medborgarskap och skydd av de grundläggande rättigheterna; de ovannämnda artiklarna 1, 3, 24, 33 och 38 i stadgan utgör en solid rättslig grund som mer än väl motiverar att man överväger behovet av EU-åtgärder. Till dessa bör man utan tvivel lägga till artiklarna 2, 3.5 och 6 i EU-fördraget och artiklarna 4, 9 och 10 i EUF-fördraget.

8.4

Förutom medlemsstaternas regeringar spelar också de nationella parlamenten en viktig roll i enlighet med artikel 12 i EU-fördraget, både inom rådet och när det gäller det utökade samarbetet (artikel 20 i EU-fördraget), och därför uppmanas även de att ta sitt ansvar.

8.5

Genomförandet av den inre marknaden är också en av de viktigaste målsättningarna på detta område, och i detta hänseende utgör artikel 3.3 i EU-fördraget samt artikel 26 och artikel 114 och följande i EUF-fördraget den rättsliga grunden. Dessutom banar artiklarna 12 och 169 i EUF-fördraget väg för nya möjligheter på konsumentskyddsområdet. Vad gäller de procedurmässiga aspekterna utgör artikel 67 och följande., i synnerhet artiklarna 81 och 82 i EUF-fördraget grunden för en civil- och straffrättslig ram som gör det möjligt att komplettera den rättsliga ramen för skyddet av barn och ungdomar på detta område.

8.6

En behandling av detta ämne på EU-nivå ligger avslutningsvis i linje med subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen (artikel 5.3 och 5.4 i EU-fördraget), eftersom det eftersträvade målet på grund av sin gränsöverskridande karaktär inte kan uppnås i tillräcklig utsträckning inom ramen för medlemsstaternas respektive nationella system. Initiativets syfte skulle därför bättre kunna uppnås genom åtgärder på EU-nivå, i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Dessutom bör initiativets tillämpningsområde begränsas till de aspekter som vållar konkreta problem, och följaktligen inte omfatta sådana aspekter som kan regleras på ett lämpligare sätt genom nationell lagstiftning, vilket innebär att även proportionalitetsprincipen respekteras.

15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/12

—

Vikten av att arbetet för att bekämpa diskriminering integreras i samtliga verksamhetsområden och införlivas såväl i EU-budgeten som i de nationella budgetarna.

—

Behovet av indikatorer för att få kunskap om sakförhållanden.

—

Att genomförandet av icke-diskrimineringsarbetet kopplas till Europa 2020-strategin.

—

Att lämpliga och effektiva mekanismer för övervakning och kontroll av efterlevnaden bör fastställas både på EU-nivå och på nationell nivå.

—

Att förbättra sysselsättningen både kvantitativt och kvalitativt för att säkerställa och förbättra utsatta gruppers ekonomiska oberoende.

—

Att eftersträva en jämlik fördelning mellan könen av ansvaret för familjen och hushållet, och att rätten till socialförsäkring individualiseras.

—

Uppbyggandet av institutionella strukturer om att etablera t.ex. en europeisk kommitté för handikappfrågor.

—

Risken för att den ekonomiska och sociala krisen ökar intoleransen, främlingsfientligheten, rasismen och homofobin runt om i Europa.

—

Att integrationen är en komplex och långsiktig social process med flera dimensioner och många berörda aktörer, i synnerhet på lokal nivå.

3.1.1

Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter har i två rapporter (8) från 2009 analyserat situationen för HBT-personer. Nedan redovisas några av dess slutsatser. En första slutsats är att det finns en hierarki i grunderna för diskriminering där skyddet är starkare vad gäller diskriminering på grund av kön, ras och etniskt ursprung än vad gäller andra diskrimineringsgrunder. Trots detta finns en trend i medlemsstaterna att alla diskrimineringsgrunder får samma skydd.

3.1.2

Enligt byrån har genomförandet av direktivet om likabehandling i 18 av EU:s medlemsstater gått längre än minimikraven när det gäller diskriminering på grund av sexuell läggning. Majoriteten av EU:s medlemsstater har således infört lagstiftning som ger skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning på andra områden än arbete och sysselsättning. I cirka 20 medlemsstater finns det en myndighet som är behörig att ta itu med diskriminering på grund av sexuell läggning.

3.1.3

Byrån tar i rapporterna även upp möjligheten till fri rörlighet för HBT-personer, vilket är en viktig del av den gemensamma arbetsmarknaden i EU. I sammanhanget är det värt att påpeka att familjerätten är en nationell lagstiftningskompetens, vilket innebär att olika medlemsstater har olika regler avseende samkönade par. Länderna har dessutom olika traditioner vad gäller synen på t.ex. samkönade äktenskap och partnerskap. Men det innebär också att det kan bli problem då människor utövar sina rättigheter vad gäller den fria rörligheten för personer.

3.1.4

Byrån menar att det finns stora hinder för samkönade par att ta till vara sina rättigheter vad gäller den fria rörligheten, antingen de är gifta, har ett registrerat partnerskap eller har ett långvarigt, stabilt förhållande. Man påpekar att det i flera situationer innebär direkt diskriminering och att medlemsstaternas skyldigheter enligt det fria rörlighetsdirektivet (9) borde klargöras.

3.2.1

I EU-domstolen har två mål tagits upp med hänvisning till diskriminering på grund av sexuell läggning: Römer och Maruko. I Römer-målet menade domstolen att likabehandlingsdirektivet förbjöd att mottagare av pensionsförmåner som lever i registrerat partnerskap erhåller ett lägre kompletterande pensionsbelopp än vad som medges en gift mottagare, och att det föreligger en direkt diskriminering på grund av sexuell läggning då personerna, enligt nationell rätt, befinner sig i en pensionsmässig situation som, i juridiskt och faktiskt hänseende, är jämförbar med situationen för en gift person.

3.2.2

I Maruko-målet menade domstolen likaledes att direktivet hindrar bestämmelser enligt vilka en registrerad partner efter den andre partnerns död inte har rätt till en efterlevandepension motsvarande den som beviljas äkta makar. Men domstolen menade också att det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida en efterlevande partner befinner sig i en situation som är jämförbar med en makes eller makas. Domstolen ansåg också att skillnaderna i unionen är stora och att likställande mellan äktenskap och andra former av rättsligt erkända förhållanden överlag saknas.

3.3.1

Svårigheter med att vara öppen med sexuell läggning på arbetsplatsen: Undersökningar tyder på att HBT-personer ofta är "osynliga" på arbetsmarknaden. Den främsta orsaken är rädsla för repressalier, vilket också leder till att många undviker att umgås med kolleger för att inte bli "avslöjade". Framför allt fanns en rädsla att berätta om sin sexuella läggning för cheferna på arbetsplatsen. I särskilda sektorer, till exempel inom militären och kyrkan, är öppenheten mycket lägre än genomsnittet.

3.3.2

Särskilda problem försvårar arbetet: HBT-personer på arbetsmarknaden har en särställning jämfört med andra utsatta grupper eftersom öppenhet om den sexuella läggningen påverkar deras arbetsliv. Det är vanligt att HBT-personer utarbetar strategier för att undvika att avslöja sin sexuella läggning, till exempel genom att ändra samtalsämne eller gå bort från en konversation på arbetsplatsen. Forskning tyder på att sådan konstant navigering på arbetsplatsen får konsekvenser för hälsan och produktiviteten. Den negativa särbehandling som gruppen homosexuella, bisexuella och transpersoner blir utsatt för i unionen leder till en skambaserad, känslomässig utslagning. Detta får i sig konsekvenser såväl för individen som för delaktigheten på arbetsmarknaden. EESK anser att det krävs aktiva insatser från EU:s olika institutioner för att motverka den utslagning som det innebär.

3.3.3

Problem vad gäller åtkomst till rättigheter på arbetsmarknaden: Om en person är föremål för diskriminering kopplad till personens sexuella läggning, är det viktigt att personen har tillgång till klagomålsmekanismer såsom en nationell myndighet som handlägger klagomål vad gäller sådan diskriminering. I många medlemsstater existerar en sådan myndighet helt enkelt inte.

3.3.4

Ovilja att inkomma med klagomål: Mängden dokumenterade fall av diskriminering på grund av sexuell läggning är anmärkningsvärt låg. Detta beror troligen på en ovilja hos HBT-personer att utsätta sig för offentlighet och möjlig brist på erkännande av deras rättigheter. Klagomål kan också innebära en risk att förlora jobbet. I vissa fall är det viktigt att den person som gör en anmälan ges skydd av samhället för att motverka negativa konsekvenser av en anmälan.

3.3.5

Brist på kunskap: En Eurobarometerundersökning visade på brister vad gäller medvetenheten om lagstiftningen mot diskriminering. Nästan hälften (45 procent) av EU-medborgarna vet inte att det finns lagar som förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning vid anställning av en ny medarbetare. En EFS-studie visade också en bristande medvetenhet om HBT-politik och -verksamhet i fackliga organisationer. Bristen på medvetenhet om rättigheter på arbetsplatsen återspeglas i en allmän brist på information och uppgifter om situationen för personer med annan sexuell läggning och deras upplevelser. Undersökningarna fann mycket låga nivåer av medvetenhet om sexuell läggning och könsidentitet på arbetsplatsen. Den allmänt låga medvetenheten innebär att det är mycket svårt för personer med annan sexuell läggning att diskutera könsidentitet eller diskriminering på grund av sexuell läggning med arbetsgivare och fackföreningar. Det finns därför skäl att genomföra informationssatsningar, särskilt där kunskapen är låg, för att stärka kunskapen om EU-medborgarnas rättigheter.

3.3.6

Rättsligt skydd och andra åtgärder minskar diskriminering. I vissa länder har införandet av ett rättsligt skydd och bättre stöd för lika rättigheter på nationell nivå bidragit till att öka medvetenheten i samhället mer generellt, vilket också haft en positiv inverkan på fackföreningar och arbetsgivare. I Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheters studie nämndes arbetsgivarens ansvar sällan, vilket understryker betydelsen av ledningens ansvar. Mångfaldsarbete och en öppen kultur har en positiv inverkan på arbetsplatsen vad gäller HBT-personer. Mångfaldsarbete kanske inte nödvändigtvis förhindrar diskriminering men är ett viktigt första steg i en organisation.

3.3.7

Omfattning av diskriminering: Ett antal studier har genomförts i syfte att kartlägga omfattningen av diskriminering av HBT-personer på arbetsmarknaden. Slutsatsen är att uppemot hälften av gruppen inte är öppen med sin läggning på arbetsplatsen och att mellan en tredjedel och hälften av dem som var öppna möter direkt diskriminering eller förnedrande uttalanden och fördomar på arbetsplatsen.

3.3.8

Inom unionen har det genomförts vissa projekt där arbetsgivarparten, fackliga organisationer och frivilligsfären har deltagit. Kommissionen har stått bakom finansieringen av dessa projekt vilket har understött deras legitimitet. I Frankrike har de fackliga organisationerna och arbetsgivarna inom en sektor slutit ett avtal om lika rättigheter för familjer där föräldrarna är av samma kön. Det svenska fackförbundet Vision genomför en utbildning om HBT-frågor som syftar till att öka kunskaperna om diskriminering på arbetsplatserna. Erfarenheterna visar att det är fullt möjligt att tillsammans förändra situationen på arbetsmarknaden för personer med annan sexuell läggning. Kommittén konstaterar dock att sådana åtgärder beklagligtvis är sällsynta, och vill därför uppmana kommissionen att sprida bästa praxis, och arbetsmarknadsparterna att vidta mycket aktivare åtgärder för att motarbeta diskriminering av HBT-personer på arbetsplatsen.

15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/16

1.6.1

Beslutsfattare på EU-nivå bör göra följande:

1.6.2

Medlemsstaterna bör göra följande:

1.6.3

Lokala myndigheter och det civila samhället, däribland arbetsmarknadens parter, bör göra följande:

3.1.1

Enligt EU:s arbetskraftsundersökning (7) varierar trenderna inom invandrarföretagande över EU, och andelen invandrarföretagare inom den totala sysselsättningen är 1,5 till 2,9 procentenheter högre än andelen infödda företagare i Storbritannien, Frankrike, Belgien, Danmark och Sverige. Andelen invandrarföretagare är dock lägre jämfört med de infödda företagarna i Portugal, Spanien, Italien, Grekland, Irland, Tyskland och Österrike.

3.1.2

Regionalt sett finns det en högre andel egenföretagare (infödda och invandrare) i södra Europa samt i Central- och Östeuropa. I Central- och Östeuropa tenderar dock invandrarna att ha högre benägenhet till egenföretagande än de infödda, medan motsatsen är fallet i södra Europa.

3.1.3

Överrepresentationen av invandrare som egenföretagare i Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern beror delvis på relativt flexibla visumbestämmelser för invandrarföretagare, men även på sysselsättningssituationen i dessa länder. Att länderna i södra Europa har en lägre andel invandrarföretag kan vara en följd av det faktum att invandrarna i dessa länder kanske inte har haft tid att bygga upp det mänskliga, fysiska och sociala kapital som krävs för att starta ett företag på grund av att de kanske inte talar det inhemska språket flytande eller har svårigheter att få sina meriter erkända.

3.1.4

Uppgifterna om antalet nya företagare under ett särskilt år tyder också på att invandrare tenderar att vara mer av entreprenörer än infödda. Under perioden 1998–2008 fördubblades det genomsnittliga antalet nya invandrarföretagare per år i Tyskland (till över 100 000 per år) och i Storbritannien (till närmare 90 000 per år). I Spanien och Italien ökade det genomsnittliga antalet per år sex gånger (till över 75 000 per år) respektive åtta gånger (till 46 000). I Frankrike har det skett en liten ökning (till 35 000) under samma period (8).

3.1.5

Dessutom är invandrare mer av entreprenörer i förhållande till sin andel av befolkningen än de infödda. T.ex. utgör invandrare 8 % av Storbritanniens befolkning, men de äger omkring 12 % av alla brittiska små och medelstora företag.

3.1.6

Detta ligger i linje med en studie som nyligen utförts i USA och som visar att andelen invandrare inom småföretagandet är 18 %, medan deras andel av totalbefolkningen är 13 % och av arbetskraften 16 % (9).

3.2.1

Samtidigt som övergång till företagande från ett år till ett annat är högre bland invandrare så är också företagsnedläggningar vanligare. Denna lägre överlevnadsgrad kan visa på att egenföretagande är ett sätt att ta sig in i avlönad sysselsättning, men det kan också indikera en högre misslyckandegrad för invandrarföretag. Till exempel är det i Frankrike endast 40 % av de företag som ägs av utländska medborgare som fortfarande är verksamma fem år efter grundandet jämfört med 54 % för franska medborgare (10). I OECD-studien (11) kom man fram till att även efter justering för kvalifikationer, erfarenhet och andra faktorer så är det 27 % mindre troligt att invandrarföretag överlever i jämförelse med inföddas företag.

3.3.1

Bredden på den verksamhet som invandrarföretagare driver i värdländerna är lika stor som de infödda företagarnas. Denna omvandling från företag som huvudsakligen vänder sig till människor från den egna etniska enklaven beror delvis på många invandrares ökande utbildningsnivå, men även på förändringarna av de ekonomiska strukturerna i de postindustriella samhällena.

3.3.2

Trots att Europa har en hög andel av utlandsfödda företagare som arbetar i sektorer som är mer traditionellt förbundna med invandrarföretag (t.ex. grossist- och detaljhandel) så är det ändå många som arbetar utanför de traditionella etniska företagssektorerna, t.ex. finns närmare 18 % av invandrarföretagen i byggnadssektorn, omkring 8 % i de fria yrkena samt den vetenskapliga och tekniska sektorn, omkring 6 % i tillverkningsindustrin och ytterligare 6 % inom vård och omsorg samt sociala tjänster.

3.4.1

Invandrarföretagare och infödda företagares allmänna profil är likartad genom att de tenderar att vara högkvalificerade och män, och mer än tre av fyra är över 35 år. Invandrarföretagare och infödda företagare är i genomsnitt äldre än avlönade arbetstagare. Detta resultat kan förklaras av att man måste samla tillräckligt socialt och fysiskt kapital samt erfarenhet innan man kan starta ett företag.

3.4.2

Invandrarföretagare har en högre genomsnittlig utbildningsnivå än sina infödda kollegor, och runt 30–40 % av invandrarföretagarna har högskoleutbildning.

3.4.3

Nästan två tredjedelar av invandrarföretagarna har varit i mottagarlandet i mer än tio år, vilket ska jämföras med strax över 50 % för invandrade avlönade arbetstagare.

3.4.4

Invandrare från olika ursprungsregioner har olika benägenhet att bli företagare, och benägenheten är störst hos invandrare från Asien och lägst hos invandrare från Latinamerika och Afrika. Skillnader i utbildning och förmögenhet kan förklara en viktig del av skillnaderna mellan hur företagandet ser ut i olika invandrargrupper. Ytterligare en förklaring är att vissa ursprungsländer traditionellt har en högre andel företagare i sina ekonomier, vilket gör att det är mer troligt att personer som utvandrar från dessa länder startar företag i mottagarlandet.

3.4.4.1

Det bör noteras att erfarenheterna av invandrare per ursprungsregion inte är homogena. Till exempel visar siffror från Storbritannien att om sysselsättningsgraden i den pakistanska invandrargruppen motsvarade den som råder i den indiska invandrargruppen, så skulle proportionerna för manliga och kvinnliga arbetstagare i denna grupp öka med 24 % respektive 136 %, vilket motsvarar ytterligare omkring 96 000 personer i arbete.

5.1.1

I EU:s arbetskraftsundersökning (1998–2008) framhålls det positiva bidrag invandrarföretagare ger till sysselsättningen, även om de flesta företagare (både infödda och invandrade) endast sysselsätter sig själva.

5.1.2

De skapar i genomsnitt mellan 1,4 och 2,1 ytterligare arbetstillfällen. En jämförelse med infödda företagare tyder dock på att invandrarföretagare skapar jämförelsevis färre arbetstillfällen. Undantagen från denna generella iakttagelse är Tjeckien, Ungern, Slovakien och Storbritannien, där invandrarföretagare verkar skapa fler arbetstillfällen än infödda företagare.

5.1.3

Detta bidrag till den totala sysselsättningen har ökat med åren. Mellan 1998 och 2008 ökade antalet personer som var anställda av invandrarföretagare i Spanien, Italien, Österrike, Tyskland och Nederländerna, samtidigt som bidraget till sysselsättningen i Storbritannien och Frankrike har varit konstant högt. Till exempel anställde invandrarföretagare årligen under både 2007 och 2008 mer än 750 000 personer i Tyskland, omkring en halv miljon i Storbritannien och Spanien, närmare 400 000 i Frankrike och runt 300 000 i Italien.

5.1.4

Detta bidrag till sysselsättningen motsvarar mellan 1,5 och 3 % av den totala anställda arbetskraften. De länder där invandrare bidrar mest till den totala sysselsättningen är Luxemburg (8,5 %) och Irland (4,9 %). Samtidigt som statistiska begränsningar gör att vi inte kan fastställa om invandrare huvudsakligen anställer andra invandrare eller inte, så har en del studier visat att invandrare anställer både infödda och andra invandrare.

5.2.1

Invandrarföretagarnas bidrag begränsar sig inte till att skapa arbetstillfällen, de bidrar också till den totala ekonomiska tillväxten i mottagarlandet. Det är mycket svårt att samla in verkliga empiriska bevis på det faktiska bidraget till EU:s ekonomi, men det finns uppgifter från Storbritannien som visar att invandrarföretagens bidrag till den brittiska ekonomin uppskattas till 25 miljarder pund per år, dvs. 6 % av de små och medelstora företagens bruttoförädlingsvärde (430 miljarder pund under 2007) (14).

5.2.2

Detta överensstämmer med en amerikansk studie som visar att småföretag där invandrare utgör hälften eller fler av ägarna bidrar med uppskattningsvis 776 miljarder dollar per år, vilket är 13 % av totalsumman för småföretagen (6 biljoner dollar under 2007).

5.2.3

En annan indikation är uppgifter från Frankrike som visar att invandrare i Frankrike under 2009 mottog 47,9 miljarder euro från den franska staten (socialbidrag, bostäder, utbildning etc.), men att de bidrog med 60,3 miljarder euro. Med andra ord bidrog invandrare med netto 12,4 miljarder euro till de offentliga finanserna (15).

5.2.4

EESK anser att bidraget till EU skulle kunna vara högre om invandrarföretagare som arbetar inom den informella ekonomin fick det stöd som krävs för att gå över till den formella ekonomin.

5.3.1

Det finns också bevis för att invandrarföretagare bidrar till att skapa möjligheter till handel i mottagarlandet genom att de handelsrelaterade transaktionskostnaderna med ursprungsländerna blir lägre då invandrarna använder sina kontaktnätverk och kunskaper om marknaderna i sina ursprungsländer. I Sverige t.ex. inriktar 22 % av de invandrarägda företagen sina varor och tjänster – åtminstone delvis – mot den internationella marknaden, jämfört med 15 % av de inföddas företag (16). Det har också visat sig att en ökning med 10 % av antalet invandrare i Sverige har kopplats till en ökning med 6 % av exporten och en ökning med 9 % av importen i genomsnitt (17). Detta tyder på att invandrare kan spela en viktig roll för att underlätta utländsk handel genom att minska implicita handelshinder med sina ursprungsländer.

5.3.2

Ett annat exempel är Storbritannien. Invandrarföretagare ger direkt tillgång till växande diasporagrupper med en uppskattad disponibel inkomst på över 30 miljoner euro samt öppningar för nya affärsmöjligheter på globala marknader som Indien, Kina och länder i Afrika, Västindien och Latinamerika.

15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/21

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén lade redan 2006 fram ett yttrande om våld mot kvinnor i hemmet (1), där den gav uttryck för det civila samhällets oro över denna företeelse. De rekommendationer som vi då framförde är fortfarande lika giltiga och de kommer därför inte att upprepas i det här yttrandet.

1.2

EESK är i egenskap av det organiserade civila samhällets representativa organ medvetet om att könsrelaterat våld, däribland våld i hemmet, är ett problem som angår alla. Kommittén upprepar att den är beredd att bekämpa detta oacceptabla fenomen med alla till buds stående medel, och överväger bland annat möjligheten att anordna en debatt vartannat år om denna problematik.

1.3

EESK rekommenderar EU-institutionerna och medlemsstaterna att göra följande:

2.1

Alla former av våld mot en person utgör en kränkning av dennes värdighet, fysiska och psykiska integritet samt av de mänskliga rättigheterna och det demokratiska samhällets principer.

2.2

Eftersom staterna är förpliktigade att respektera, skydda och främja medborgarnas rättigheter bör de investera omfattande offentliga resurser i specialtjänster och specialistpersonal för att uppfylla denna förpliktelse.

2.3

Våld i offentlig miljö fördöms i samhället och samhället stöder staternas åtgärder för att ingripa mot och bestraffa dem som utför denna typ av våldshandlingar.

2.4

Det finns dock en annan form av våld som det talas tystare om, som äger rum inom hemmets fyra väggar och som kan sägas drabba offren mer brutalt: våld i hemmet. Alla familjemedlemmar kan vara tillfälliga eller permanenta offer för olika former av våld, som kan få en dödlig utgång.

2.5

Även om alla dessa personer förtjänar uppmärksamhet och insatser från myndigheternas sida är sanningen att den mest systematiskt berörda gruppen är kvinnor – en av huvudorsakerna till dödsfall bland kvinnor är våld i hemmet. Därför fokuserar detta yttrande på kvinnomisshandel i hemmet.

2.6

I Europeiska unionen definieras våld mot kvinnor på följande sätt: Varje könsbetingad våldshandling som resulterar i eller sannolikt kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnor innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande vare sig det sker offentligt eller privat  (3).

2.7

Trots de insatser som har gjorts av de offentliga myndigheterna och olika samhällssektorer under de senaste decennierna, i organiserad form eller inte, betraktas denna form av våld fortfarande som ett privat problem, när det i själva verket är ett offentligt problem.

2.8

Våld i hemmet är ett brott som måste bestraffas i enlighet med lagen. EESK är medvetet om de insatser som olika EU-länder har gjort för att strängare bestraffa alla som begår denna typ av brott. Det är emellertid också viktigt att identifiera de djupare orsakerna till fenomenet och de strategier som krävs för att bekämpa det, vilket bland annat innebär att män måste få en bättre förståelse av detta fenomen.

2.9

Dessutom har den ekonomiska krisen en allvarlig inverkan på socialpolitiken i många EU-länder. Det sker en neddragning på offentliga bastjänster som hälso- och sjukvård, utbildning och sociala tjänster vid en tidpunkt då familjerna, och i synnerhet kvinnorna, behöver dem som mest. Man stänger kvinnojourer och hem för misshandlade kvinnor, skär ned budgeten till nationella organ för jämställdhet, lägger ned förebyggande program och informationskampanjer osv.

2.10

Könsstereotypernas och det patriarkala samhällets fortbestånd samt ekonomisk ojämlikhet och diskriminering av kvinnor när det gäller arbetsmarknaden, lön, tillgång till andra ekonomiska resurser och bristande ekonomiskt oberoende begränsar kvinnors handlingsmöjligheter och gör dem mer utsatta för våld i hemmet.

2.11

Den nuvarande ekonomiska krisen och de åtgärder som man säger sig genomföra i syfte att bekämpa den samt den gradvisa liberaliseringen av ekonomin och privatiseringen av den offentliga sektorn förstärker inte bara den könsbaserade arbetsdelningen utan ökar ojämlikheten och förvärrar de omständigheter som ger upphov till våld.

2.12

Världshälsoorganisationen (WHO) (4) har konstaterat att globaliseringen har skadliga effekter på de sociala strukturerna. En oreglerad globalisering kan leda till värre former av våld mot kvinnor, bland annat människohandel.

2.13

Kvinnor som tillhör minoritetsgrupper, kvinnliga invandrare, kvinnor som lever i fattigdom på landsbygden eller i avlägset belägna områden, kvinnor som avtjänar fängelsestraff, kvinnor på institutioner, kvinnor med psykiska och fysiska funktionshinder samt äldre kvinnor löper större risk att utsättas våld.

2.14

Syftet med det här initiativyttrandet är att granska våld mot kvinnor i hemmet i Europa, ge en samlad överblick över de åtgärder som har vidtagits och öka allmänhetens medvetenhet om problemet.

2.15

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är, i egenskap av språkrör för det organiserade civila samhället, beredd att tillsammans med organisationer som arbetar med denna form av våld anordna ett forum för att diskutera förslag på hur problemet skulle kunna utrotas och sprida exempel på väl fungerande metoder som leder till effektiva förebyggande åtgärder.

3.1

År 2011 antog Europarådet en konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (5). Den utgör det första juridiskt bindande internationella instrumentet som skapar en övergripande rättslig ram i syfte att förebygga våld, skydda offren och döma förövarna. Konventionen syftar till att uppmärksamma behovet av ökad jämställdhet mellan män och kvinnor, eftersom våld mot kvinnor är djupt rotat i bristande jämställdhet och vidmakthålls av en patriarkalisk kultur som förehåller sig likgiltig till denna situation.

3.2

Konventionen behandlar alla former av våld (fysiskt och psykiskt våld, sexuella trakasserier, tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning, trakasserier, tvångssterilisering och tvångsabort) oberoende av offrets ålder, etniska eller nationella ursprung, religion, sociala bakgrund, migrationsstatus eller sexuella läggning.

3.3

Hittills har bara ett land ratificerat (6) och tjugo länder undertecknat (7) konventionen, några med förbehåll (Tyskland, Serbien och Malta). EESK uppmanar Europeiska unionen och alla medlemsstater att snarast möjligt underteckna, ratificera och tillämpa Istanbulkonventionen.

4.1

45 % av kvinnorna i EU uppger att de vid något tillfälle har utsatts för könsrelaterat våld. Mellan 40 och 45 % uppger att de har utsatts för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Man räknar med att det dör sju kvinnor varje dag i Europa till följd av könsrelaterat våld (8).

4.2

Detta fenomen får dessutom avsevärda ekonomiska konsekvenser: Man räknar med att våldet mot kvinnor i de 47 länder som är medlemmar i Europarådet kostar minst 32 miljarder euro per år.

4.3

En Eurobarometerundersökning från år 2010 visade att allmänheten i stor utsträckning (98 % av de tillfrågade) känner till detta fenomen, samt att det är vanligt förekommande (en fjärdedel uppgav att de känner en kvinna som har utsatts för våld i hemmet och en femtedel sade sig känna någon som har utsatt andra för våld i hemmet).

4.4

Redan 1980 konstaterade man vid den andra världskonferensen om kvinnans rättsliga och sociala ställning att våld mot kvinnor är det brott som det talas mest tyst om här i världen. Tretton år senare, vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien, erkände man att kvinnors rättigheter också ska räknas som mänskliga rättigheter. EU:s medlemsstater åtog sig att genomföra de grundläggande målsättningarna i 1995 års handlingsplan från Peking.

4.5

I slutdeklarationen från det andra toppmötet för kvinnliga makthavare (Cádiz, mars 2010) (9), konstaterade 25 ministrar och en lång rad politiska ledare från hela EU att målet om jämställdhet mellan kvinnor och män fortfarande inte har uppnåtts, samt att våld mot kvinnor är ett bestående problem och en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna. I dokumentet slår man också fast att stereotypa könsroller leder till fortsatt diskriminering, och man påpekar att de yngre generationerna reproducerar könsstereotypa beteenden.

4.6

EU:s institutioner har utarbetat en rad analys- och åtgärdsdokument som vi ger en kortfattad sammanfattning av nedan.

4.7

Medlemsstaterna har å sin sida, om än i varierande utsträckning, utarbetat lagstiftning med syftet att kriminalisera våld i hemmet, vidta mer kraftfulla åtgärder mot förövarna, kategorisera våld i hemmet som ett brott som faller under allmänt åtal, etc.

4.8

Trots att det fortfarande saknas tillförlitliga och jämförbara statistiska uppgifter om våld i hemmet på nationell nivå och EU-nivå är de hittills kända siffrorna så pass alarmerande att det inte råder några tvivel om problemets omfattning (10).

4.9

Trots dessa siffror och en striktare lagstiftning är sanningen den att det bland allmänheten fortfarande råder en generell uppfattning om att vi lever i ett jämställt samhälle, vilket riskerar att undergräva debatten om såväl våld i hemmet som andra former av våld och orättvisa förhållanden mellan kvinnor och män vad gäller löneskillnader, karriärmöjligheter etc.

4.10

En typ av våld som ofta glöms bort, eftersom det är osynligt för omvärlden, är det psykiska våldet. Det är dags att bryta tystnaden och erkänna att psykiskt våld innebär en kränkning av de mänskliga rättigheterna och att det bör omfattas av lagstiftningen om könsrelaterat våld.

4.11

Kvinnor som överlever psykiskt våld är ofta allvarligt traumatiserade och behöver ett helhetsinriktat och sektorsövergripande stöd i en trygg rehabiliteringsmiljö. Eftersom de har tvingats leva i total social isolering och saknar konkreta bevis på våldshandlingar är de rädda för att ingen kommer att tro på dem. Rehabiliteringen kräver först och främst att de som tillhandahåller behandlingen tror på deras berättelse.

4.12

Våld i hemmet påverkar inte bara det direkta offret, utan också den som bevittnar våldet eller vet att det förekommer. Det påverkar framför allt barn, som på grund av sin känslomässiga sårbarhet är särskilt utsatta och kan påverkas för resten av livet.

4.13

Eftersom våld i hemmet inte bara handlar om våld mot kvinnor är det emellertid viktigt att ta reda på varför andra brott som begås i hemmet, till exempel pedofili (90 % av fallen begås av familjemedlemmar), anses föraktliga, medan man i fråga om våld i hemmet fortfarande försöker hitta orsakerna till att förövaren begår dessa brott.

5.1

Det är viktigt att besvara den grundläggande frågan varför samhället ofta ser mellan fingrarna med detta brott, eller varför man ofta försöker ge kvinnan skulden för det våld hon har utsatts för. De kulturella och sociala orsaker som man brukar hänvisa till är inte bara felaktiga, utan leder också till att situationen förblir oförändrad.

5.2

Påståendet att våld i hemmet har sina rötter i gamla traditioner och kulturella mönster bygger på den felaktiga föreställningen att kulturen består av statiska åsikter och beteenden. Tvärtemot är kulturen något som står i konstant utveckling och förändring. Det är just kulturens heterogenitet och förmåga att omfatta motstridiga värderingar som gör det möjligt för den att utvecklas.

5.3

Kulturen är nära kopplad till maktutövandet: Normer och värderingar får auktoritet när de som förespråkar dem har makten eller befinner sig i en inflytelserik position.

5.4

Kvinnor är också kulturella aktörer som påverkar den kultur de lever i. Deras deltagande i samhällslivet och kulturen är avgörande när det gäller att ändra tankemönster, seder och bruk som har en negativ inverkan på bilden av kvinnan och hennes situation.

5.5

Därför är det viktigt att diskutera kvinnors underrepresentation på olika maktnivåer. Så länge man inte hittar en godtagbar lösning på detta problem – och kvinnornas representation på ekonomisk, social och politisk nivå inte står i proportion till deras antal och kapacitet – kommer problemet med våld mot kvinnor att bli allt allvarligare och ta alltför lång tid att lösa. Även om offentliga insatser mot könsrelaterat våld spelar en viktig roll, kan den traditionella bilden av kvinnornas roll i samhället endast ändras genom att kvinnor får lika tillgång till olika maktnivåer.

5.6

De modeller för könsidentifiering som under århundradenas gång har gjort passivitet, eftergivenhet och underkastelse till kvinnliga värden och aggressivitet, styrka och handlingskraft till maskulina värden, har bidragit till bilden av parförhållanden där kvinnan är förpassad till en roll präglad av underkastelse och beroende.

5.7

En relation baserad på identitetsmodeller som förutsätter att den ena parten underkastar sig den andra är inte längre acceptabel. Därför bör kvinnor och män ta ställning till hur de förhåller sig till dessa modeller. Ett sådant ifrågasättande bör grunda sig på en bekräftelse av värden som frihet, självständighet och personlig utveckling.

5.8

Ett stort antal offer för kvinnomord (11) hade redan tidigare anmält våldshandlingar eller hot. Det visar hur viktigt det är med förebyggande arbete. I alltför många fall vidtogs inga åtgärder för att skydda offret mot förövaren.

5.9

Det förebyggande arbetet kan och bör bland annat inbegripa följande:

5.10

Särskilda instanser för skydd av offer för våld i hemmet bör ha specialutbildad personal och förfoga över resurser som säkerställer att fastställda åtgärder verkligen vidtas, eftersom de annars riskerar att bli ineffektiva.

5.11

Det är mycket viktigt att skapa sektorsövergripande plattformar för stödinsatser för att lyssna på, förstå och fästa värde vid vad kvinnorna säger. Vid våld i hemmet samverkar psykologiska, kulturella och religiösa faktorer samt sekelgamla seder. Orsaken är inte bara en utan flera, och det räcker inte bara med polisiära och rättsliga insatser. Samordnade sektorsövergripande insatser som förhindrar att kvinnan utsätts för upprepat våld är ett grundläggande inslag i kampen mot detta problem. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid kvinnor med funktionshinder och invandrarkvinnor, som är särskilt utsatta. Stödplattformarna bör även systematiskt inbegripa indirekta offer, särskilt barn.

5.12

Det är viktigt att förändra säkerhetsmönstret som är alltför inriktat på organiserad brottslighet, terrorism, skador på personer eller egendom samt narkotikahandel, och nästan aldrig på den fara som ett stort antal kvinnor utsätts för i hemmet eller på arbetsplatsen. Om säkerhetstänkandet skulle omfatta fler humanistiska kriterier och i första hand inriktas på förebyggande åtgärder, skulle många liv kunna räddas. Den nya tekniken, t.ex. elektroniska armband som efter beslut om besöksförbud hindrar en förövare från att närma sig sina offer, kan ge ett bättre skydd.

5.13

Statistiken över våld i hemmet beskriver inte fenomenet i detalj och ger inte en fullständig bild av problemet. Därför är det angeläget att införa enhetliga kriterier för registrering av våld i hemmet så att uppgifterna är jämförbara på EU-nivå.

5.14

Regeringarna bör värdesätta och även ge ekonomiskt stöd till det arbete som utförs av det civila samhällets organisationer (kvinnoorganisationer, mänskliga rättighetsorganisationer, fackföreningar osv.) utan att falla för frestelsen att kontrollera dem eller begränsa deras självständighet.

5.15

Ett särskilt viktigt område är utbildning. Utbildningen kan bevara diskriminerande modeller och praxis, men även spela en roll när det gäller att ändra enskilda och kollektiva attityder och beteenden. Skolan bör främja en utbildning som inte är könsdiskriminerande och ett synsätt som grundar sig på lika rättigheter och möjligheter, där målet är en fullständig personlig utveckling som bortser från stereotyper och könsroller, och all diskriminering av kvinnor bör bannlysas. Skolan kan vara ett användbart instrument för att bryta ner den könsstereotypa bild av män och kvinnor som i allmänhet förmedlas av massmedierna. Skolan kan vidare fungera som en utmärkt observationsplats när det gäller könsrelaterat våld.

5.16

För att skolan ska kunna spela denna positiva roll är det av grundläggande betydelse att man i lärarnas grund- och fortbildning även tar upp könsrelaterat våld, framför allt våld i hemmet. Program och läroböcker bör fortlöpande uppdateras för att utrota alla former av könsdiskriminerande språkbruk.

5.17

Hälso- och sjukvårdssektorn spelar också en viktig roll. Genom att ställa kvinnor och tonåringar i centrum för hälsovårdsstrategierna kan man stärka uppfattningen att våld mot kvinnor i hemmet är en riskvariabel och inte ett isolerat problem.

5.18

Det är nödvändigt att fortlöpande och systematiskt se över registrerings- och anmälningsförfarandena och undvika metoder som innebär administrativa bördor för den berörda yrkeskåren och som varken är smidiga eller hållbara. Dessa förfaranden bör göra det möjligt att registrera hälsoproblem som en riskvariabel (t.ex. inom ramen för familjeplanering och mödravård) och att göra en tydlig åtskillnad mellan behoven i städerna och på landsbygden.

5.19

I alla sektorer som berörs av könsrelaterat våld är det viktigt att se till att den information och utbildning som ges är effektiv och anpassad till de verkliga förhållandena samt att tillhandahålla nödvändiga medel och resurser. Det finns även anledning att regelbundet kartlägga situationen i syfte att se till att tillgänglig information stämmer överens med verkligheten.

5.20

När det gäller information och utbildning är de viktigt att göra skillnad mellan information (riktad till personal inom de olika institutionerna), utbildning (som ges till alla dem som kommer i kontakt med offren och som kan bidra till att upptäcka problemen) och specifik utbildning (som samtliga de som bistår offren bör genomgå). Särskild uppmärksamhet bör fästas vid utbildningen av poliser och domare på grund av den roll som de spelar när anmälningar mottas och våldsutövaren döms. Deras agerande kan bidra till att omvandla en traumatisk upplevelse till nytt hopp. Vidare måste kriminalvården utveckla program som ska genomföras i fängelserna, riktade till både kvinnliga överlevare och manliga förövare av könsrelaterat våld, och dessutom måste fängelsepersonalen i alla EU:s medlemsstater göras mer medveten om denna fråga.

5.21

Slutligen kan man genom att betrakta problemet med våld mot kvinnor i hemmet som en fråga som rör de mänskliga rättigheterna öka medlemsstaternas ansvar när det gäller att förebygga, utrota och sanktionera denna form av våld och lyfta fram deras plikt att redogöra för hur dessa skyldigheter respekteras.

5.22

Att koppla det könsrelaterade våldet till de mänskliga rättigheterna kan göra det möjligt att få tillgång till en bred uppsättning mekanismer för att få medlemsstaterna att ta ansvar på internationell och regional nivå samt att vända sig till organ som omfattas av fördragen om de mänskliga rättigheterna, internationella brottmålsdomstolar samt det europeiska regionala systemet för mänskliga rättigheter (Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna – Europarådets mekanism).

5.23

Betraktar vi våld mot kvinnor som en fråga som rör de mänskliga rättigheterna måste vi också ge ett globalare och mer sektorsövergripande svar, som innebär att man till de insatser som görs inom samtliga sektorer lägger till ytterligare en dimension, nämligen de mänskliga rättigheterna. Även på straffrättslig nivå, i hälso- och sjukvården, inom ramen för politiken för lokal och regional utveckling, utvecklingsbistånd osv. tvingar detta oss att stärka och påskynda initiativen på samtliga områden i syfte att förebygga och utrota våld mot kvinnor.

15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/27

a)

Handlingar som hela befolkningen fördömer.

b)

Handlingar som endast en del av befolkningen fördömer.

c)

Handlingar som generellt sett accepteras av befolkningen.

—

Man är medveten om att korruption inte är ett "nödvändigt ont", och att det finns länder och system där korruption inte existerar.

—

Man grundar sammanslutningar som inte bara avslöjar korruptionen utan även gör medborgarna uppmärksamma på fenomenets skadliga konsekvenser ur både ekonomisk och social synvinkel.

—

Flera länder har antagit ny lagstiftning i syfte att bekämpa korruptionen.

—

Befolkningen är medveten om att det är nödvändigt att utveckla rättsstaten, som har en avgörande betydelse i kampen mot korruption och privilegier.

—

En rad folkvalda, däribland företrädare för minoriteter, har fört upp bekämpningen av korruptionen på den politiska dagordningen.

—

Vissa ansvariga ledare som använt sig av korruption har straffats, vilket har ett stort symboliskt värde.

—

I flera länder har man inrättat organ för bekämpning av korruptionen.

15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/31

1.1

Som en följd av de sociala nätverkens betydelse på såväl individuell som samhällelig nivå samt deras framtida utveckling och konsekvenser bör EU-institutionerna snarast möjligt överväga att anta både bindande och icke bindande överstatliga åtgärder som leder till självreglering, eller ännu hellre samreglering, i enlighet med den "digitala agendan". Syftet är att uppmuntra en ansvarsfull och intelligent användning av dessa nätverk på en dynamisk, digital inre marknad och förebygga problem i samband med de inneboende riskerna. Kommittén anser att idealet skulle vara "modellagar" som sedan resulterar i en global lagstiftning, men så länge detta inte är möjligt bör man bestämma sig för en lösning på EU-nivå.

1.2

Om man antar bestämmelser som leder till självreglering eller samreglering bör de alltid vara av tillfällig karaktär och användningen bör regelbundet utvärderas. Om de inte tillämpas bör man anta bindande bestämmelser.

1.3

Kort sagt uppmanar EESK kommissionen att inom ramen för främjandet av digital kompetens genomföra kampanjer för att öka medvetenheten och erbjuda utbildning som framför allt riktar sig till de mest sårbara befolkningsgrupperna i syfte att förebygga och mildra oönskade effekter av ett olämpligt utnyttjande av sociala nätverk. Vidare bör man utveckla särskilda kurser när det gäller föräldrakontroll och medling för att stärka rapporteringspunkterna för illegalt innehåll online (hjälplinjer), så att dessa även kan ta itu med det olämpliga utnyttjandet av nätverken.

1.4

För att stärka dessa initiativ måste man dessutom sprida god praxis bland leverantörerna när det gäller uppfyllandet av deras förpliktelser, kontrollera reklamen och övervaka mycket unga användares tillgång till nätverken. Allt detta kan bidra till att vända den negativa bilden av de sociala nätverken och fokusera på deras potentiella möjligheter och synergier. Användarna bör också informeras om att det förekommer beroende av sociala nätverk, och föräldrar till tonåringar bör varnas för detta eftersom riskerna för beroende är allra störst bland tonåringar.

1.5

Man måste försvara rätten till personlig integritet när det gäller intrång i privatlivet i samband med arbetsrelationer och användning av ny teknik, inte minst sociala nätverk. Detta område bör regleras av arbetsmarknadens parter i relevanta avtal.

1.6

Slutligen hoppas kommittén återigen (1) på offentliggörandet av en uppförandekod om rättigheter på nätet i EU, där de befintliga digitala användarrättigheterna i EU sammanfattas på ett tydligt och lättillgängligt sätt, och som fokuserar på ett ansvarsfullt utnyttjande av de sociala nätverken, förebyggande av problem i samband med dessa och utrotande av metoder som kan betraktas som illojala eller skadliga, särskilt i fråga om reklam som i hög grad är kontextuell.

2.1

Detta initiativyttrande har ett trefaldigt mål:

2.2

Den snabba utveckling som det digitala samhället generellt sett upplevt under de senaste åren, särskilt de virtuella gruppernas stadigt stigande popularitet, har visat på behovet av att anta strategier som främjar en ansvarsfull användning av de sociala nätverken och som förebygger de risker och problem som är förknippade med dessa nätverk och skyddar användarna.

2.3

Ända sedan de introducerades har de sociala nätverken kännetecknats av en ständig utveckling och växande popularitet, vilket tvingar oss att hela tiden revidera konceptet och därmed också hur vi ska förhålla oss till det. Det är emellertid möjligt att enas om en rad grundläggande, mycket viktiga egenskaper som karakteriserar nätverken i syfte att fastställa de relevanta åtgärdsområdena.

2.4

Vi kan slå fast att de sociala nätverken är frivilliga former för social interaktion i ett komplext sammanhang, och att de livnär sig på dynamiska utbyten i ett öppet system som kännetecknas av positiv feedback.

2.5

Det stora antalet nätverk och deras varierande användningsområden, olika användarprofiler och skiftande innehåll har resulterat i en process som hela tiden utvecklas och som innebär att man exakt måste fastställa hur de fungerar. Det vore därför lämpligt att regelbundet både undersöka detta och ta reda på om användarna är medlemmar i ett eller flera specifika nätverk. Det skulle kunna tjäna som vägledning när det gäller att fastställa regler som är neutrala tekniskt sett, vilket är nödvändigt för att möjliggöra anpassning på ett givet område.

2.6

De åtgärder som föreslås i detta yttrande bidrar till att uppnå Europa 2020-strategins mål om en intelligent och hållbar tillväxt för alla (COM(2010) 2020 final). I fenomenet sociala nätverk ingår alltså även kunskapssamhället och crowdsourcing, främjande av mer aktiva och ansvarskännande användare och en effektiv virtuell marknad, samt strävan efter samarbete och social integration.

2.7

Det är emellertid viktigt att inte bara förbättra infrastrukturen för att trygga ett snabbt, säkert och icke diskriminerande tillträde för alla genom att uppmuntra ett ansvarsfullt, digitalt medborgarskap, utan man måste också se till att medborgarna kan utöva sina rättigheter i den digitala världen (yttrandefrihet och informationsfrihet, skydd av personuppgifter och personlig integritet, krav på öppenhet och insyn, samhällsomfattande telefoni och funktionella internettjänster samt minimikrav på tjänstekvalitet) (COM(2010) 245 final/2).

2.8

Personlig integritet är en mycket viktig aspekt i samband med användning av sociala nätverk. Kommittén har redan uttalat sig om förslaget till förordning om dataskydd och framhåller att man tveklöst stöder "rätten till radering", och att man håller fast vid "integritetsskydd som standard", det vill säga att samtycke inte kan vara underförstått utan alltid måste uttryckas på ett klart och tydligt sätt.

2.9

Normer för säkerhet och personlig integritet bör vara standard hos sökmotorerna på internet för att undvika att användarnas profil indexeras och säkerställa att särskilt känsliga uppgifter skyddas.

2.10

Dessutom bör marknaden inom denna sektor förvaltas på ett bättre sätt, både när det gäller involvering av leverantörer och efterlevnad av konkreta och bindande åtgärder i anslutning till deras aktiviteter, bland annat kontroll av reklam, användning av tillgänglig information och skapande av marknadsnischer i samband med detta (t.ex. försäkringar som täcker användarnas rättigheter).

2.11

Icke desto mindre bör användarna som ett led i ansvarsfördelningen rätta sig efter de relevanta institutionernas anvisningar och riktlinjer för en intelligent och ansvarsfull användning av sociala nätverk (användarnas sociala ansvar). På så sätt kan de tillgängliga resurserna optimeras, och man kan utnyttja fördelarna med spridning av information och öppenhet inom ramen för ett samarbete som uppmuntrar inlärning och ett mångkulturellt berikande i en utsträckning som överstiger målen för varje enskilt nätverk. Lagligheten bygger dock ibland på det felaktiga antagandet att användarna är tillräckligt välinformerade och upplysta, medan statistiken visar att i verkligheten läser inte ens en av tusen användare villkoren.

3.1

De sociala nätverken har upplevt en snabb utveckling under de senaste åren, något som inneburit en uppseendeväckande ökning av antalet användare. År 2010 uppskattades det sammanlagda antalet användare över hela världen till en miljard, en ökning med 23 % jämfört med föregående år, till största delen ungdomar. Uppgifter om antalet användare av sociala nätverk per land finns tillgängliga på världskartor över sociala nätverk som utarbetats för detta ändamål.

3.2

Andelen unga som använder sociala nätverk är mycket högre än inom andra åldersgrupper. Enligt Eurostat använder fyra femtedelar av internetanvändarna mellan 16 och 24 år internet i detta syfte, i jämförelse med två femtedelar av personer mellan 25 och 54 år och mindre än en femtedel av alla mellan 55 och 74 år (se kommissionens undersökning "Risk and Safety"). EESK håller i detta sammanhang på att utarbeta ett yttrande om reklam riktad till barn.

3.3

De sociala nätverken erbjuder sina användare en mängd olika möjligheter. Via ett socialt nätverk kan man kommunicera med vänner och familjemedlemmar som befinner sig långt borta, få nya vänner, utbyta multimediainformation, främja arbetsrelationer, presentera projekt, knyta personliga och yrkesmässiga kontakter, ge uttryck för och försvara idéer eller olika ideal osv. Dessa möjligheter har bland annat ökat kraftigt inom området för överföring av bilder, datorgrafik och videoklipp med hjälp av de nyaste sociala nätverken såsom Instagram, Pinterest och Tumblr, som vad gäller antalet användare redan har gått om YouTube, LinkedIn och Google+.

3.4

Användarna uppskattar emellertid framför allt att omedelbart kunna dela olika former av innehåll med ett stort antal personer, framför allt sådana som de inte träffat genom de sociala nätverken (familj, vänner, bekanta), även om de använder de sociala nätverken på internet för att lära känna nya människor.

3.5

Det finns en rad positiva aspekter i samband med utvecklingen av sociala nätverk som en ny modell för relationer, framför allt i följande syften (3):

3.6

De sociala nätverkens användbarhet ökar och deras användningsområde vidgas allt mer i takt med användarnas skäl för att använda dem, exempelvis för att kommunicera med sin familj och andra personer, och för utbyte av kommersiell och underhållningsmässig information, intressen och fritid, personliga relationer, tillgång till kunskap och utveckling av lärande, arbetsmiljö, medborgardeltagande och frivilligarbete, samt diskussioner om åsikter och idéer, osv.

3.7

Man bör komma ihåg att de virtuella gemenskaperna på internet både framstår och uppfattas som rum som motsvarar platser i den fysiska världen där det inte är användaren som bestämmer spelreglerna. Då man registrerar sig accepterar man en rad avtalsregler som fastställts av tjänsteleverantören, även om de för användaren presenteras som om de vore gratis. Så är emellertid inte fallet, eftersom en affärsuppgörelse faktiskt har ägt rum i och med att vi tillhandahåller våra personuppgifter. Då vi registrerar oss i ett socialt nätverk brukar vi inte kontrollera den juridiska informationen. Vi vet inte vad som kan hända med våra personuppgifter eller hur omgivningen är konfigurerad, vem som kan få tillgång till uppgifterna och i vilket syfte ("El Derecho Fundamental a la Protección de Datos: Guía del Ciudadano" (Den grundläggande rätten till dataskydd – Medborgarhandbok). Agencia Española de Protección de Datos (Den spanska dataskyddsmyndigheten), januari 2011 (https://www.agpd.es/portalwebAGPD/index-ides-idphp.php)).

3.8

Användarna av de sociala nätverken tror emellertid att dessa virtuella rum tillhör dem och att det är de som skapar och kontrollerar dess innehåll och upplysningar. Den känsla av att spela en aktiv roll och den frihetskänsla som dessa nätverk inger användarna hindrar dem ofta från att inse att det faktiskt är andra som bestämmer spelreglerna och kontrollerar dem, och som därför har den verkliga makten över programvaran och hela dess innehåll, och som följaktligen fastställer de begränsningar som de anser lämpliga (exempelvis användarens ålder, vilket i praktiken inte förhindrar någons tillgång).

3.9

Samtidigt försöker man få till stånd ett avtal om etiska koder för att säkerställa att de sociala nätverken används på ett lämpligt sätt för de avsedda målen, antingen via en frivillig reglering eller via samreglering på detta område i syfte att kontrollera aktiviteterna.

3.10

Detta ändrar emellertid inte det faktum att användare av sociala nätverk utsätter sig för olika risker till följd av användningen av nätverken. Vissa av dessa risker är desamma som de som förekommer på internet i samband med andra applikationer. Även om de specifika problemen i anslutning till sociala nätverk även förekommer vid annan internetanvändning förstärks de i hög grad i samband med dessa nätverk på grund av olika aspekter som till exempel att det sker en ackumulering av uppgifter från miljontals människor; att nätverken framför allt används av unga människor som inte har fått någon form av förberedande utbildning om intelligent och ansvarsfull användning av dem eller blivit varnade för farorna (vanligtvis kan varken föräldrar eller lärare bidra med regler för en lämplig användning baserade på sina egna kunskaper och erfarenheter). Dessutom saknas det kunskap om de problem och utmaningar som en sådan ny och överväldigande utveckling som de sociala nätverken har genomgått för med sig, och som innebär att internetanvändarnas villkor närmast får betecknas som experimentella.

3.11

På denna punkt är samhällets oro en reaktion på kombinationen av en teknik som snabbt förändras och nya sociala rum för minderåriga som deras föräldrar inte har några erfarenheter av, men det uppstår också sensationalism och mytbildning som leder till olämpliga offentliga åtgärder (UNICEF:s rapport "Child Safety Online").

3.12

Bland de olika riskerna kan nämnas följande: psykologiska trauman på grund av förolämpningar som förmedlas via dessa tjänster; sexuella trakasserier av barn och ungdomar (internetmobbning, gromning); upprepade trakasserier från överordnades, kollegers eller underordnades sida i en organisationsmiljö (mobbning); kränkningar på arbetsplatsen genom att arbetsgivaren gör intrång i de anställdas privatliv eller till följd av en överdriven användning av smartphones; exponering av foton eller videor av nakna eller halvnakna ungdomar som de själva eller andra personer lägger ut (sexting); uttrycklig annonsering av prostitution och eskorttjänster; sexualisering av barn på sociala nätverk; upprepade kränkningar av privatlivet och den personliga hedern och värdigheten; övergrepp mot brukarnas fysiska och mentala hälsa; uppmaning till våld, rasism och främlingsfientlighet; spridande av totalitära ideologier av fascistisk eller nazistisk karaktär, samt självmord bland ungdomar som ett resultat av att vissa intima detaljer spridits via dessa nätverk.

3.13

Jurister varnar för att de allmänna användningsvillkor som finns för många av nätverken innebär att man överlåter rättigheten att utnyttja det innehåll som användaren skapar till plattformen, vilket de flesta internetanvändare inte är medvetna om.

3.14

Utöver de risker då de sociala nätverken används i olagliga eller skadliga syften, särskilt riktat mot minderåriga, finns andra risker som hänger ihop med användarens egna användningsmönster och som kan inkräkta på hans vanliga liv, både på det personliga planet och inom familjen, på arbetsplatsen och inom det sociala livet. Dessutom finns det vissa risker med onlinebetalning, eftersom det kan få barn att handla via nätet.

3.15

Vidare finns det risk för att man skapar en fiktiv identitet genom bedrägeri, självbedrägeri eller fantasier. Gränserna mellan den intima, den privata och den offentliga sfären suddas lätt ut, vilket utgör en grogrund för melodramatiska och narcissistiska beteenden och till och med snedvridning av verkligheten (Enrique Echeburúa och Paz de Corral). Som redan nämnts kan en överdriven kommunikation via nätet bidra till att kvaliteten på de mänskliga relationerna försämras genom att starka, direkta relationer ersätts av svagare och ofta osäkra förbindelser. Resultatet kan bli att användarna känner sig isolerade och till och med börjar ersätta det verkliga livet med ett virtuellt liv.

3.16

Användarna av sociala nätverk tenderar att slappna av och utan vidare acceptera erbjudanden om vänskap från främlingar, vilket kan resultera i att de efter bara några timmars bekantskap utan vidare delar med sig av känslig personlig information som adress, telefonnummer, föräldrarnas namn, osv., alltså den typ av information som brukar användas i frågor i syfte att återfå bortglömda lösenord. På detta sätt kan man komma att avslöja annan konfidentiell information när det gäller arbetsplats, framtidsplaner, vilken mjukvara man använder, osv.

3.17

Som framgår av en rad undersökningar accepterar användarna av sociala nätverk okända personer i sin grupp av vänner enbart på grund av ett bra foto i profil, och de är beredda att avslöja alla möjliga olika slags personliga upplysningar efter en kort chatt på internet. Om man betänker att grunden för de flesta av nätverken är att dessa "vänner" har obegränsad tillgång till information och uppgifter om varje enskild medlem kan man konstatera att de praktiska konsekvenserna av att generellt och okritiskt välkomna både kända och okända som vänner är att allt som man delar med sig av inom ett socialt nätverk i själva verket omvandlas till fritt tillgängliga upplysningar.

3.18

Därför är det nödvändigt att genomföra upplysningskampanjer av förebyggande karaktär inom ramen för programmet Safer Internet där man tillråds att innan man använder de olika tjänsterna läsa deras upplysningar om policy när det gäller användningen av upplysningar och skyddet av privatlivet, och att tänka igenom om man vill offentliggöra någon information, användning av lösenord, vilken information man vill avslöja och kontrollera vem som har tillgång till den, användning av kontaktlistor och vad man kan göra för att undvika datavirus. Det är särskilt viktigt att ta reda på vilka möjligheter till hjälp det finns om man utsätts för oegentligheter på de sociala nätverken. Man bör även genomföra initiativ beträffande utbildning av lärare och utgivning av undervisningsmaterial för medborgar- och IT-utbildning i tidig ålder.

3.19

Därför är det mycket viktigt att kommissionen genom sina program hjälper användarorganisationer och icke-statliga organisationer, så att de kan bevara sitt oberoende gentemot offentliga myndigheter och ekonomiska maktfaktorer och bibehålla sin demokratiska funktion.

4.1

Världshälsoorganisationen bedömer att var fjärde person har problem med en överdriven användning av den nya tekniken. Barn och ungdomar utgör den grupp som är mest utsatt för denna typ av beroende, och även om de är de mest kunniga användarna är de också de mest omogna.

4.2

Dessa beroendeformer kallas också "icke-toxiska", "substansfria" eller "icke-drogrelaterade". Trots att vissa experter anser att man inte bör tala om "beroende" i strikt mening (som omfattas av de olika benämningarna "nya beroendeformer", "sociala beroendeformer", "substansfria beroendeformer" och "icke-drogrelaterade beroendeformer) utan om missbruksproblem, olämplig användning eller vanebildning, menar andra att det är helt relevant att använda begreppet "beroende", på samma sätt som man talar om exempelvis beroende av arbete, konsumtion och sex.

4.3

En överdriven användning av virtuella sociala nätverk kan leda till isolering, ineffektivitet, ointresse för andra aktiviteter, beteendestörningar och ekonomiska problem samt stillasittande och fetma. Kort sagt bildar beroendet och den livsstil som följer av denna vana den centrala kärnan i missbruket. Det som således utmärker beroendet av sociala nätverk är inte typen av beteende utan den form av relation som användaren upprätthåller till sitt beroende (Alonso-Fernández, 1996; Echeburúa och Corral, 2009).

4.4

Dessa beroendeformer påverkar den mentala hälsan och yttrar sig i ångest, depression, tvångsbeteende, sömnstörningar och personlighetsförändringar, som ofta leder till misshandel, konflikter, trafik- och arbetsolyckor och självtillfogade skador.

4.5

Till detta ska läggas problem som direkt påverkar användarens fysiska hälsa, fysiologiska störningar som nacksmärtor, seninflammation, karpaltunnelsyndrom och synrubbningar. Han eller hon slutar bry sig om sitt utseende, drabbas av sömnbrist och förändrar sina matvanor.

4.6

Bruk och missbruk av internet hänger samman med psykosociala variabler som psykologisk sårbarhet, stressfaktorer och stöd från familj och vänner. Bland unga finns det en rad specifika riskfaktorer som kan leda till en överdriven användning av sociala nätverk.

4.7

Innan det som brukade vara ett intresse övergår till att bli ett beroende visar sig en rad alarmsignaler (sömnbrist, likgiltighet för andra viktiga aktiviteter, nära vänner klagar på internetanvändningen, tankarna ständigt upptagna av nätet, upprepade misslyckanden att försöka tidsbegränsa internetuppkopplingen, förlust av tidsuppfattningen osv.). Därför kan en tidig vaksamhet på dessa alarmsignaler samtidigt med utvecklingen av utvärderings- och diagnosmetoder göra det möjligt att i ett tidigt skede påvisa ett beroende och sätta in terapeutiska behandlingsåtgärder.

4.8

Det behövs dessutom offentliga resurser och förebyggande åtgärder för detta ändamål (informationskampanjer, utbildningsprogram, digital kompetens, stödtjänster, spårbarhet och riskkommunikation), som i första hand är riktade mot de särskilda behoven bland de mest utsatta grupperna.

4.9

Man har kunnat konstatera symptom på fysisk och psykisk abstinens i form av humörsvängningar, irritation, otålighet, oro, nedstämdhet och ångest när användare har tvingats avbryta sin uppkoppling, inte har kunnat avsluta sin aktivitet eller när uppkopplingen varit långsam (Estévez, Bayón, De la Cruz y Fernández-Liria, 2009; García del Castillo, Terol, Nieto, Lledó, Sánchez, Martín-Aragón, et al., 2008; Yang, Choe, Balty och Lee, 2005).

4.10

I några fall kan vissa personlighetsdrag eller känslotillstånd öka den psykologiska utsattheten för beroende: impulsivitet, dysfori (ett onormalt sinnestillstånd som subjektivt upplevs som obehagligt och som utmärks av frekventa humörsvängningar), intolerans mot obehagliga stimuli av såväl fysisk art (smärtor, sömnlöshet och trötthet) som psykisk art (olust, oro, ansvar) samt ett överdrivet sökande efter starka upplevelser (Estévez, Bayón, De la Cruz y Fernández-Liria, 2009; García del Castillo, Terol, Nieto, Lledó, Sánchez, Martín-Aragón, et al., 2008; Yang, Choe, Balty och Lee, 2005).

4.11

I andra fall är det emellertid ett personlighetsproblem som ligger till grund för beroendet – till exempel stark blyghet, dåligt självförtroende eller en negativ kroppsuppfattning – eller en bristande förmåga att hantera svårigheterna i vardagen. Även tidigare störningar (depression, ADHD, social fobi eller fientlighet) ökar risken för att bli beroende av internet (Estévez, Bayón, De la Cruz y Fernández-Liria, 2009; García del Castillo, Terol, Nieto, Lledó, Sánchez, Martín-Aragón, et al., 2008; Yang, Choe, Balty och Lee, 2005).

4.12

I förebyggande strategier har stöd från föräldrar och skola en mycket viktig roll för att grundlägga sunda vanor vid användningen av internet. Det är också viktigt att samarbeta med likasinnade grupper (mer erfarna och riskmedvetna vänner som kan hjälpa jämngamla och yngre att inse och undvika riskerna), som kan betraktas beskyddare på internet.

4.13

Slutligen handlar det om att på ett balanserat sätt utnyttja de många möjligheter som de sociala nätverken rymmer, något som också berör frågor av stor betydelse som arbete och konsumtion (Salcedo Aznal Alejandro, “¿Sociedad de consumo o redes de consumidores? Esbozo para un análisis social del consumidor actual”, 2008), som dock inte behandlas i det här yttrandet. I detta fall krävs det reformer för att förhindra att det vid tillämpningen av arbetslagstiftningen inträffar oacceptabla intrång i individers privatliv genom användningen av den nya tekniken (mobiler, e-post, sociala nätverk osv.). Arbetsmarknadens parter bör därför sluta avtal som är inspirerade av principerna i Europarådets rekommendation i denna fråga.

15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/36

1.1

Frågan om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå, som dykt upp igen nästan ett kvartssekel efter offentliggörandet av Cecchinirapporten 1988, verkar vara ett relevant och intressant sätt att föra debatten om den fortsatta europeiska integrationen framåt. Medan Paolo Cecchini i sin rapport behandlade ämnet uteslutande ur ett inremarknadsperspektiv, måste man i dag dock gå betydligt längre och diskutera kostnaderna för den ofullbordade ekonomiska och politiska unionen i Europa. Dessa kostnader är redan mycket höga och kan komma att bli ännu högre om inget görs.

1.2

Problemet är mycket angeläget i en situation där medlemsstaterna – pressade av finansmarknaderna och nya bindande institutionella bestämmelser – kommer att behöva förstärka sina insatser för att minska skulderna. Hur kan de göra detta utan att offra den tillväxt som finansmarknaderna också kräver? Det rätta tillvägagångssättet för att undvika att hamna i en nedåtgående spiral utan ände och försätta en betydande del av den europeiska befolkningen i fattigdom och misär skulle vara att göra vissa utgifter gemensamma på EU-nivå och föra en ambitiösare europeisk politik. På så sätt skulle EU kunna inleda en god cirkel av tillväxt, skapa en stark ekonomisk, industriell och teknisk identitet i den globaliserade världen och försvara den sociala modell som till stor del har gjort Europa till det som det är i dag.

1.3

Att ställa frågan om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå på det sätt som föreslås i det här yttrandet har uppenbarligen några metodologiska och tekniska nackdelar, men den främsta fördelen är att det förs fram argument för att komma ur den rådande krisen och fullborda en verklig ekonomisk och politisk union i Europa som rationellt sett är svåra att bestrida. I grund och botten handlar det om att med obestridliga argument övertyga allmänheten om att problemen kan lösas genom att subsidiaritetsvisaren flyttas mot mer Europa och ett bättre Europa vid en tidpunkt då vissa politiska krafter försöker göra EU till syndabock.

1.4

I detta hänseende innehåller Europa 2020-strategin några mycket intressanta inslag. Man måste välkomna strategins ambition att främja en verklig konvergens, genom bl.a. gemensamma politiska åtgärder och mål samt en ökad samordning mellan medlemsstaterna på alla nivåer och på de områden där den europeiska metoden saknas helt eller är rudimentär. Likväl kan man fråga sig om strategin räcker för att hantera utmaningen att fullborda en verklig ekonomisk och politisk union som kan stärka Europas position i en globaliserad värld och om den i sin nuvarande form kommer att gå ett bättre öde till mötes än Lissabonstrategin.

1.5

Vi anser att det är nödvändigt att gå längre och att vi bör kämpa för att delta i de planerade halvårsdebatterna mellan ledarna för såväl de 17 euroländerna som de 27 medlemsstaterna och få ledarna och allmänheten att inse att det behövs en kopernikansk revolution i förhållandena mellan medlemsstaterna, EU och världen. Att titta på de kostnader för uteblivna åtgärder på EU-nivå som vi betalar i dag och som vi riskerar att behöva betala i framtiden är ett mycket bra sätt att verka i denna riktning. Vi måste bemöta EU-skeptikerna med bevis för de ekonomiska, politiska och strategiska fördelarna och på så sätt visa allmänheten att Europa inte är problemet, utan lösningen.

1.6

Fördelen med en sådan strategi är att kostnaderna minskar, utgifterna optimeras och möjligheterna maximeras med sikte på att finna en lämplig lösning på de aktuella utmaningarna och en utväg uppifrån som gynnar alla.

1.7

Med hänsyn till alla dessa omständigheter måste kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå analyseras i en mycket vidare bemärkelse än i den undersökning som kommissionen beställt om "outnyttjade potentialen hos den europeiska inre marknadens". Vi behöver inte ytterligare en undersökning (även om den säkert kommer att hålla mycket hög kvalitet) som kommer att samla damm på bokhyllorna och som emellanåt kommer att läsas av några få insatta specialister.

1.8

EESK uppmanar därför kommissionen att till att börja med så noggrant som möjligt beräkna alla de kostnader för uteblivna åtgärder på EU-nivå som nämns i detta yttrande och deras konsekvenser för sysselsättning och tillväxt. Därefter föreslår vi att det i Europa 2020-strategin införs kvantifierade mål för minskning av dessa kostnader, med en tydlig handlingsplan och en systematisk utvärdering av framstegen.

2.1

EESK har behandlat frågan om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå ur olika perspektiv i flera yttranden under de senaste åren (1). I slutet av 2010 inledde Europaparlamentet och kommissionen på nytt debatten om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå. Kommissionen har för övrigt beställt en ambitiös undersökning för att uppdatera Cecchinirapporten (2)  (3).

2.2

Kommissionens och Europaparlamentets val av metod och syfte tycks i stor utsträckning ha motiverats av utarbetandet av inremarknadsakten II (Single Market Act II), trots att de i sina meddelanden även har framhållit behovet av att avgränsa ämnet och utgå från de "vetenskapliga belägg" (4) som ett sådant tillvägagångssätt skulle ge. De relativt komplexa beräkningsmodellerna i Cecchinirapporten visade på den tiden att gemenskapens BNP skulle öka med 4,5–7 % (i de tolv medlemsstaterna) och att det skulle skapas uppskattningsvis 2–5 miljoner fler arbetstillfällen på den gemensamma marknaden. Dessa beräkningar byggde dock på en metod och grundhypoteser som kan kritiseras och ifrågasättas. Såvitt vi vet har det dessutom har aldrig gjorts en underbyggd utvärdering av dessa prognoser som gör det möjligt att i efterhand bedöma deras riktighet, trots att de har fått stor genomslagskraft (5).

2.3

EESK gläder sig åt att detta ämne hamnat i fokus igen, även om det är något förvånande att det sker nästan ett kvartssekel efter offentliggörandet av Cecchinirapporten. Tillvägagångssättet, d.v.s. att använda samma metod och på nytt beräkna de potentiella ekonomiska effekterna av att undanröja handelshindren på den inre marknaden, är dock av åtminstone två kompletterande skäl i bästa fall begränsat och i sämsta fall helt enkelt otillräckligt.

2.4

Det första skälet är risken att debatten om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå inte blir något annat än en rent teknisk (för att inte säga teknokratisk) debatt, trots att det som kan förefalla tekniskt inom samhällsvetenskaperna – även om det finns ytterst komplexa verktyg som kan användas – ofta bara är det rent ytligt sett.

2.5

Det andra – ännu väsentligare – skälet är att vi nu lever i en helt annan tid. År 1988 handlade debatten först och främst om situationen på den gemensamma marknaden, omdöpt till den "inre marknaden". I detta avseende var Cecchinirapporten mycket användbar, eftersom den visade på och beräknade hindren och fördröjningarna på detta område. Därigenom gjorde rapporten det möjligt att motivera ett stimulansprogram och främja en positiv dynamik som bland annat utmynnade i Delorsplanen och dess mål för 1992.

2.6

År 2012 är det inte längre situationen på den inre marknaden som är problemets kärna. Det är inte bara det att man under det senaste kvartsseklet gjort stora framsteg i uppbyggnaden av den inre marknaden, utan framför allt har situationen förändrats betydligt och kännetecknas nu av åtminstone fem nya omständigheter jämfört med slutet av 1980-talet: 1) en betydligt mer omfattande globalisering med inträdet av tillväxtsländer såsom Brasilien, Indien och framför allt Kina på den internationella marknaden, medan Europa på 1980-talet i första hand konkurrerade med industriländer, 2) ett EU med 27 medlemsstater vars utvecklingsnivå, ekonomiska struktur och sociala system är betydligt mer olikartade än på 1980-talet, 3) en betydligt djupare europeisk integration med nya grundpelare såsom euron och Europeiska centralbanken, 4) en ekonomisk kris utan motstycke sedan 1930-talet som fortsätter att härja och nu har antagit formen av en "statsskuldskris" och slutligen 5) den tvingande nödvändigheten för EU:s medlemsstater att minska sina skulder under de kommande åren.

2.7

På grundval av dessa faktorer föreslår vi att debatten om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå ska formuleras på ett mycket annorlunda sätt. Europas nuvarande handikapp ligger inte så mycket i fördröjningarna i utvecklingen av den inre marknaden (som för övrigt gynnar våra konkurrenter lika mycket som européerna själva). Det är framför allt att Europa i en tid med en systemkris utan motstycke saknar en stark ekonomisk, industriell och teknisk identitet i en multipolär globaliserad värld, som innebär en allt hårdare konkurrens särskilt från de s.k. tillväxtekonomierna.

2.8

Diskussionerna måste således inriktas på alla kostnader för uteblivna åtgärder på EU-nivå som beror på den ofullbordade europeiska integrationen. Dessa kostnader är betydligt större än de kostnader som eventuella kvarvarande hinder för handeln inom EU kan ge upphov till. EESK är medveten om svårigheterna med ett så brett och i grunden politiskt tillvägagångssätt, men det är det enda sätt som vi bedömer som meningsfullt i den rådande situationen (6).

3.1

För 60 år sedan blev européernas hopp om ett liv i fred verklighet genom upprättandet av den första europeiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålgemenskapen. Integrationen fortskred långsamt men konstant fram till 1992. Under de senaste 20 åren har EU:s utvidgning till 27 medlemsstater obestridligen varit ett avgörande framsteg, men det är också det enda verkligen fullbordade framsteget. Den fördjupning av unionen som tillkännagavs redan i början av 1980-talet har fallit i glömska. Den gemensamma valutan, den inre marknaden, sammanhållningspolitiken och den gemensamma jordbrukspolitiken är förvisso viktiga landvinningar, men de är ofullbordade och framför allt är de inte tillräckliga för att skapa en verklig union.

3.2

Utöver debattformen diskuteras självfallet också debattens innehåll. Vad betyder "kostnader"? Vad betyder "uteblivna åtgärder på EU-nivå"? Vad menas med "uteblivna"? Allt kan potentiellt anses vara eller inte vara EU-åtgärder. Det är objektivt sett svårt att skilja ut de berörda instrumenten/strategierna/kollektiva nyttigheterna, avgränsa deras verkan, avgöra på vilken nivå de skulle vara mest effektiva (europeisk/nationell/lokal) samt bestämma hur deras kostnader/nytta ska uttryckas och under hur lång tid de bör analyseras (och detta är bara några av svårigheterna …). Med tanke på alla dessa faktorer är det ingen lätt uppgift att komma överens om en strikt metod och komma längre än till allmänt godtagbara generaliseringar. Europaparlamentets meddelande om metodaspekterna innehåller värdefulla klargöranden och visar på ett utmärkt sätt hur ytterst komplext ämnet är.

3.3

Men oavsett vilken metod som väljs kommer den inte – oavsett hur brett den definieras – att kunna omfatta några av de grundläggande kollektiva nyttigheter som den europeiska integrationen skapat på bara ett drygt halvsekel (t.ex. fred och fri rörlighet för medborgarna).

3.4

Utan att vilja försöka kvantifiera deras bidrag till EU-medborgarnas välfärd eller spekulera över en alternativ historiegång (vad hade hänt om den europeiska integrationen inte hade utvecklat sig till sin nuvarande form?) är det – vid en tidpunkt då det blir allt populärare att tala om "kostnaden för EU" – värt att påminna om att Europas historia inte alltid har förlöpt som den gjort sedan 1945. Fred, välstånd, grundläggande rättigheter (fastställda i EU-stadgan (7)), fri rörlighet för människor och varor, möjlighet att använda samma valuta över gränserna, prisstabilitet och andra fördelar som är en del av vår vardag uppfattas av många (särskilt i den yngre generationen) som något helt normalt, ett slags naturligt tillstånd: Kontroller vid den fransk-tyska gränsen skulle betraktas som en irriterande besynnerlighet och risken för krig mellan europeiska länder som ett dåligt skämt. Det är naturligtvis svårt, för att inte säga omöjligt, att med säkerhet säga hur situationen hade sett ut i dag om vi fortsatt att agera inom rent nationella ramar, men det är inte orimligt att påstå att den europeiska integrationen åtminstone har banat väg för dessa kollektiva nyttigheter och gjort dem så självklara och naturliga för allmänheten.

3.5

Betyder det att de kommer att bestå för evigt? Det är inte alls säkert. Tanken på ett inbördeskrig skulle ha betraktas som lika absurd och osannolik i 1980-talets Jugoslavien, vilket dock inte förhindrade de blodiga krigen efter landets upplösning. Övriga landvinningar, som det tagit årtionden att uppnå, kan också gå förlorade: införande av gränskontroller och ifrågasättande av euroområdet är ämnen som numera tas upp utan betänkligheter i olika sammanhang av såväl kommentatorer och EU-skeptiska och/eller populistiska partier som, allt oftare, traditionella politiska rörelser.

3.6

Slutligen kan man, utan att gå in på de värsta scenarierna, inte undvika frågan om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå om vissa grundpelare, såsom den gemensamma valutan, skulle nedmonteras helt eller delvis. Banken UBS lade nyligen fram en undersökning (8) (som visserligen uppvisar stora metodbrister) där kostnaden för att lämna eurosamarbetet uppskattas till 40–50 % av BNP för ett "svagt" land bara under det första året. Även för ett "starkt" land (t.ex. Tyskland) skulle kostnaden uppgå till 20–25 % av landets BNP bara under det första året, d.v.s. 6 000–8 000 euro per invånare. I detta ingår inte de destabiliserande politiska återverkningarna, de möjliga valutakrigen med den ena devalveringen efter den andra i konkurrenssyfte, återkomsten av nationell protektionism och de potentiellt katastrofala följderna för de ekonomiska aktörernas förväntningar. Dessa fenomen skulle kunna försätta Europa i en långvarig depression under flera år. Ingen kan förutse konsekvenserna av sådana händelser, men man kan förvänta sig betydande geopolitiska omvälvningar som ger upphov till nya allianser med potentiellt destabiliserande verkan för EU som politisk och ekonomisk enhet.

4.1

Tvärt emot de demagogiska idéer som sprids av vissa politiska strömningar i många EU-länder, särskilt efter krisens utbrott 2008–2009 och under dess olika faser, beror de nuvarande ekonomiska problemen inte på "de omåttliga eurokraterna i Bryssel" utan just på att det europeiska bygget ännu inte är fullbordat. Det mål som sattes upp om att upprätta en monetär union har aldrig uppnåtts i realiteten. Medlemsstaternas och EU-institutionernas ointresse har lett till att de hela tiden har skjutit de förändringar som behövs för att åstadkomma en verklig ekonomisk integration framför sig. Även de processer som är nödvändiga för att legitima och demokratiska beslut ska fattas i medlemsstaterna (vilka i vissa fall har varit mycket hårt bevakade av media) har till slut – på grund av en ytterst våldsam extern asymmetrisk chock – lett till en allt större misstro från marknadens sida. Denna situation blir allt kostsammare för EU-ländernas strävan efter konkurrenskraft, tillväxt, sysselsättning, social sammanhållning och även den demokratiska legitimiteten i Europa.

4.2

Att det finns gränser för att skapa en monetär union utan att ha en verklig ekonomisk union har tydligt visat sig i att vi i stället för konvergens till slut får divergens. I dag har Europa inte längre tid att vänta på att saker och ting ordnar sig av sig själva i en avlägsen framtid. Valet står mellan att gå snabbt fram och fullborda en verklig europeisk ekonomisk union med en effektiv mekanism som gör det möjligt att motstå asymmetriska chocker eller att förbereda sig på de potentiellt explosiva konsekvenserna av en framtid utan unionen.

4.3

Denna situation återspeglas i de aktuella problemen för euron, en i det väsentliga "ofullständig" valuta. Den relativa nivån på statsskulden i euroområdet i sin helhet – och till och med i de flesta av de europeiska länder som anses vara "i farozonen" – är lägre än i andra "utvecklade" länder, såsom USA, Storbritannien och Japan. Men till skillnad från dollarn, pundet och yenen, som ses som de verkliga, etablerade stormakternas valutor, lider euron av att ingen riktigt vet vem som bestämmer över den (9), att Europeiska centralbanken har ett begränsat mandat och att det inte finns någon egentlig ekonomisk styrning på EU-nivå. Av alla dessa orsaker är det mycket viktigt att nå fram till en verklig europeisk ekonomisk union med tydliga regler, inte minst sådana som är lätta att verkställa, och en tydlig ansvarsfördelning på alla nivåer, något som för övrigt inte är möjligt utan grundläggande politiska reformer som ger den legitimitet som en sådan union kräver.

4.4

Det är svårt att beräkna de totala kostnaderna för marknadens misstro, som för övrigt till stor del ligger bakom det nuvarande marknadsklimatet präglat av recession. Kostnaden för uteblivna EU-åtgärder för de offentliga budgetarna kan dock, enbart på grund av de riskpremier som vissa medlemsstater tvingas betala under den nuvarande perioden, uppskattas till mellan 0,4 och 1,5 % av BNP för 2012 (dvs. mellan 9 och 36 miljarder euro) och upp till 1,8 och 2,4 % av BNP för 2013 och 2014 (dvs. 42 respektive 56 miljarder euro) för hela euroområdet, men naturligtvis med mycket stora skillnader mellan medlemsstaterna (10).

4.5

Med ett fullbordat ekonomiskt samarbete, med i synnerhet tätare budget- och skatteintegration under strikta villkor och kontroller, hade man kunnat undvika riskpremierna genom att införa fördelningsmekanismer på EU-nivå (t.ex. euroobligationer) i stället för de improviserade nödåtgärder som man hela tiden tar till som tillfälliga lösningar när situationen blir ohållbar. EU och medlemsstaterna måste ha modet att inte bara reagera och i stället anta en åtgärdsplan och enhetliga institutionella reformer för att hitta en samlad lösning på den pågående krisen och därmed komma fram till ett verkligt trovärdigt framtidsperspektiv.

4.6

Vissa steg i en sådan riktning har tagits under den senaste tiden. Dessvärre verkar de inte vara i nivå med utmaningarna.

5.1

De senaste åtaganden som ingicks vid toppmötet i Bryssel den 9 december 2011, och som återknyter till strategin i stabilitetspakten från Maastricht, innebär att man drastiskt minskar staternas statsskulder genom att införa sanktioner, som hädanefter kommer att vara automatiska för dem som bryter mot "den gyllene regeln" om budgetbalans. Under press inte bara från finansmarknaden utan också från de nya bindande bestämmelserna ska medlemsstater således trappa upp sina åtgärder för att minska skulden.

5.2

Den centrala frågan som de politiska ledarna i flera europeiska länder står inför på grund av statsskulden är att försöka lösa "cirkelns kvadratur": Hur ska man hantera misstron på en marknad som på en och samma gång kräver motstridiga åtgärder, dvs. hur gör man för att drastiskt minska de offentliga underskotten och i stort sett samtidigt stimulera tillväxten? En lösning på denna omöjliga ekvation skulle kunna vara att göra sig av med onödigt dubbelarbete i medlemsstaterna genom samarbete som skapar stordriftsfördelar och samtidigt lägga grunden till en framtida finanspolitisk stimulans på EU-nivå. På detta sätt skulle man kunna undvika – eller åtminstone dämpa – avmattningseffekterna av den åtstramningspolitik som varje enskilt land för utan att försämra kvaliteten på de offentliga tjänsterna för medborgarna och samtidigt åtgärda det resursslöseri som uppstår när det finns 27 olika, ofta dåligt samordnade politiska strategier på samma område. Detta är förstås omöjligt att åstadkomma med en EU-budget på bara 1 % av BNP och går helt emot förslaget om att minska budgetutgifterna överallt, även på EU-nivå.

5.3

Medlemsstaternas samlade försvarsbudgetar uppgick till nära 200 miljarder euro 2010, men enligt flera experter är de nationella politiska strategierna på området fortfarande fragmenterade och generellt sett ineffektiva (11). Trots många initiativ på EU-nivå och nationell nivå är det praktiskt taget bara inom budgetposterna för utrustning och FoU-programmen på försvarsområdet (nära 20 % av den totala budgeten) som man kan tala om en verklig kostnadsfördelning, och även där rör det sig enligt Europeiska försvarsbyrån endast om 22 % för 2010 (12). Studier i ämnet visar att man genom att fördela utgifterna skulle kunna göra besparingar på 32 %, dvs. 13 miljarder euro, enbart inom dessa budgetposter (13).

5.4

Samma slutsatser skulle kunna dras även när det gäller flera andra av medlemsstaternas behörigheter, såsom diplomattjänsten, tullen, gränsbevakningen, civilskyddet, kampen mot bedrägeri etc. Att minska kostnaderna på dessa områden är helt och hållet en fråga om politisk vilja, oavsett eventuell oenighet om exakta siffror.

5.5

Den skattemässiga kostnaden för uteblivna åtgärder på EU-nivå är en naturlig konsekvens som belastar budgeten ännu mer. Det har inte fastställts några bestämmelser för skattekonkurrensen mellan medlemsstaterna med hänsyn till gemensamma europeiska intressen. Följaktligen underbeskattas rörliga skattebaser som kan utlokaliseras, medan andra överbeskattas, vilket leder till skatteförluster (och alltså till en kostnad) för EU och medlemsstaterna. Denna situation medför obalanser, orättvisor och i synnerhet stora sociala kostnader som i hög grad upprör befolkningen.

5.6

På det sociala området är diskussionen om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå inte ny. Den europeiska integrationen kan inte enbart bygga på principen om frihandel, där konkurrenspolitiken och konsumentens välfärd går före allt annat och sociala standarder fastställs efter den lägsta gemensamma nivån. Det måste påpekas att trots de anklagelser som ofta hörs om påstådda "EU-diktat" rör det sig också här om för lite EU och inte för mycket. Förutom orättvisorna och de mycket höga sociala kostnaderna, särskilt i den rådande situationen, visar flera studier att uteblivna åtgärder på EU-nivå på detta område också ger upphov till stora ekonomiska kostnader (14). Empiriska uppgifter visar att en rättvis och effektiv socialpolitik bidrar till makroekonomisk stabilitet först och främst genom att reducera cykliska fenomen och främja en bättre resursfördelning, men även mer generellt till medborgarnas välbefinnande (15). Dessutom finns det en tendens till att en socialpolitik av hög kvalitet minskar problemen med "negativt urval", internaliserar vissa externa kostnader och höjer kvaliteten på arbetskraften och det "sociala kapitalet" i vid mening. Syftet med den europeiska sociala stadgan var att införa några grundläggande normer för alla medlemsstater. Nu förefaller det nödvändigt att gå ännu längre: EU bör utforma en strukturerad ram som garanterar konvergens inom socialpolitiken i syfte att minska de alltför stora skillnaderna och undvika att den sociala ojämlikheten fördjupas samt att den generellt sett ökande fattigdomen lägger stora hinder i vägen för en stark, balanserad och hållbar ekonomisk tillväxt.

5.7

Den mycket begränsade regleringen av den skattemässiga och sociala konkurrensen i ett ekonomiskt område med få hinder för rörligheten för varor, tjänster och kapital sätter dessutom igång andra utvecklingstendenser som är särskilt skadliga i en globaliserad ekonomi. Den gradvisa avindustrialiseringen i flera europeiska länder är en realitet som man inte kan blunda för. Den väcker inte bara starkt motstånd hos medborgarna utan ger också upphov till strategiska problem i våra länder, eftersom det rör sig om en mycket genomgripande förändring som är svår att vända på kort och medellång sikt och därför får allvarliga konsekvenser (16). Nationella riktlinjer är normen inom industripolitiken, vilket leder till en ökande brist på enhetlighet och lösningar som inte främjar samarbete, inte är optimala och ibland till och med kontraproduktiva (17), vid en tidpunkt när tillväxtländerna utan betänkligheter för en industripolitik som bygger på en svag valuta och aktivt offentligt stöd (18). I stället för att slå samman sina resurser eller åtminstone samordna utnyttjandet av dem för att möta dessa utmaningar ser sig flera av Europas stora länder alltmer tvingade – på grund av avsaknaden av en europeisk energigemenskap" (19) – att sluta bilaterala avtal med tredjeländer på så viktiga områden som energi eller FoU (20). Det är uppenbart att en EU-politik skulle vara den effektivaste lösningen.

5.8

EU:s FoU-budget för perioden 2014–2020 uppgår till 0,08 % av dess BNP, vilket är mellan 20 och 30 gånger mindre än FoU-anslagen i de nationella budgetarna. En studie visar att varje extra euro som den offentliga sektorn investerar i FoU på EU-nivå genererar 0,93 euro från den privata sektorn (21). EU:s sjunde ramprogram för forskning (2007-2013), som har en budget på 50,5 miljarder euro, visar att det inte är fråga om en from förhoppning och att en gemensam politik på området är möjlig. Programmet har betydande återverkningar: Man uppskattar att varje euro i ramprogrammet på sikt leder till ett ökat industriellt mervärde på mellan 7 och 14 euro. De långsiktiga makroekonomiska analyser som GD Forskning och innovation har gjort visar att det sjunde ramprogrammet kommer att ha möjliggjort 900 000 nya arbetstillfällen fram till 2030, därav 300 000 forskartjänster. Tack vare en ökad konkurrenskraft kommer programmet också att under samma period ha möjliggjort en ökning av EU:s export med nästan 1,6 % och en minskning av importen med cirka 0,9 %.

5.9

Den gemensamma industripolitiken bör för övrigt ta hänsyn till miljöpåverkan och vara nära samordnad med EU:s energipolitik. På kort och medellång sikt kan det förefalla enklare att hantera energifrågorna på nationell nivå, men på lång sikt kan det visa sig mycket kostsamt eftersom det leder till ett stort beroende av oljeproducerande länder och till att energipriserna skjuter i höjden. Lösningen skulle kunna vara att investera i utveckling av energiinfrastrukturen och i spridning av nya energikällor med hjälp av FoU på EU-nivå (22). Enligt en studie från Accenture för GD Energis räkning skulle utnyttjandet av förnybara energikällor, såsom vindkraft i Storbritannien eller solkraft i Spanien, i kombination med en sammankoppling av de nationella näten göra det möjligt att minska konsumenternas kostnader i EU med cirka 110 miljarder euro fram till 2020.

5.10

I den rådande krisen ökar risken för en långtidsarbetslöshet som kan bli varaktig. Det kan göra det omöjligt för dessa personer att förverkliga sig själva genom arbete, och den europeiska ekonomin kan komma att gå miste om deras potential. Denna situation står i strid med strävan efter tillväxt för alla och det krävs intensiva ansträngningar i sökandet efter långsiktiga lösningar, bland annat genom att man stöder offentligt finansierade inkluderande arbetstillfällen som syftar till att personerna ska behålla sina arbetsvanor och genom omskolning som syftar till att förbereda dem för arbetsmarknadens framtida behov.

15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/42

1.1

EU-medborgare som ärver tillgångar över nationella gränser mellan medlemsstater tvingas ofta skatta i två eller flera medlemsstater (dvs. dubbelbeskattning eller flerfaldig beskattning) och drabbas av skattemässig diskriminering. Dessa problem innebär ofta en oskälig belastning på medborgarna och gör det svårare att uppnå målen för Europa 2020-strategin. För att ta itu med dessa problem lade kommissionen under 2011 fram ett meddelande och en åtföljande rekommendation.

1.2

EESK stöder undanröjandet av dubbelbeskattning eller flerfaldig beskattning och diskriminerande behandling, och välkomnar kommissionens tillvägagångssätt, som respekterar de enskilda medlemsstaternas skattesuveränitet samtidigt som man efterlyser bättre samverkan mellan de nationella skattesystemen.

1.3

EESK anser dock att kommissionen kan bli mer effektiv när det gäller att uppnå det slutliga syftet genom följande åtgärder:

1.4

Kommittén har i tidigare yttranden (1) föreslagit att en observationsgrupp för gränsöverskridande beskattning ska inrättas under kommissionens överinseende för frågor om dubbelbeskattning och diskriminerande behandling. Denna observationsgrupp skulle kunna fungera som instrument för att genomföra ovanstående rekommendationer.

2.1

EU-medborgare som ärver egendom belägen i ett annat land drabbas ofta av skattekrav från mer än en medlemsstat (flerfaldig beskattning). Många medlemsstater beskattar dessutom utländska arv hårdare än lokala arv (skattediskriminering). I sådana fall kan enskilda drabbas av orimliga bördor i samband med arv. Särskilt i fråga om småföretag kan överföringen av småföretag vid ägarnas dödsfall orsaka problem.

2.2

Rättsmedel finns tillgängliga för att skydda enskilda mot skattediskriminering, men de är ofta ineffektiva på grund av de oöverkomliga kostnaderna. Det finns inga rättsmedel tillgängliga för att skydda medborgarna mot flerfaldig beskattning eftersom flera medlemsstater har beskattningsrätt (2).

2.3

Detta äger rum i en situation där antalet EU-medborgare som flyttar från ett land till ett annat inom Europeiska unionen ökade med 3 miljoner till 12,3 miljoner mellan 2005 och 2010, och det gränsöverskridande fastighetsägandet i EU ökade med upp till 50 % mellan 2002 och 2010 (3). Även gränsöverskridande portföljinvesteringar visar en massivt ökande trend. Enskilda personer kan drabbas hårt av flerfaldig eller diskriminerande arvsbeskattning, men för EU:s medlemsstater uppgår inkomsterna från arvsskatt till mindre än 0,5 % av de totala skatteintäkterna. De gränsöverskridande fallen utgör en mycket mindre andel.

2.4

Denna situation utgör ett allvarligt hinder för den fria rörligheten för personer och kapital på inre marknaden, och gör det därmed svårare att uppnå målen i Europa 2020-strategin. Dessa förhållanden står också i strid med EU-medborgarskapets rättigheter.

2.5

I ett försök att ta itu med dessa problem innebär kommissionens meddelande och åtföljande rekommendation följande:

3.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ser positivt på att kommissionen tar itu med flerfaldig beskattning och skattediskriminering, i syfte att upprätthålla medborgarnas rättigheter och främja inre marknaden. Kommittén har betonat detta i ett antal yttranden, och rekommenderar särskilt att man undanröjer flerfaldig beskattning och skattediskriminering för medborgarna och att man förenklar administrationen i samband med gränsöverskridande fall (5).

3.2

EESK välkomnar därför kommissionens meddelande om hantering av gränsöverskridande arvsskatteproblem i EU, eftersom kommissionen därmed

3.3

Kommittén välkomnar dessutom att kommissionen respekterar de enskilda medlemsstaternas skattesuveränitet, samtidigt som vi efterlyser bättre samverkan mellan de nationella skattesystemen och undanröjande av skattediskriminering i de nationella skattesystemen.

4.1

EESK anser dock att kommissionen kan bli mer effektiv när det gäller att uppnå det slutliga syftet genom följande åtgärder:

4.2

Kommissionen skulle dessutom kunna överväga att överlämna dessa arbetsuppgifter till den observationsgrupp för gränsöverskridande beskattning vars inrättande (under kommissionens överinseende) EESK har föreslagit i tidigare yttranden om flerfaldig beskattning och skattediskriminering (6). Observationsgruppen skulle fortlöpande kunna bidra till effektivare lösningar på problem i samband med arvsbeskattning på grundval av forskning och undersökningar, och utgöra ett forum för samråd, samarbete och avtal mellan olika nationella skattejurisdiktioner.

15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/45

—

Tillgång till lån.

—

Tillgång till riskkapital.

—

Tillgång till kapitalmarknader.

—

Ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation.

—

EIB:s anslag till lån för små och medelstora företag.

—

Sammanhållningspolitiska medel.

—

Riskdelningsinstrumentet i EU:s sjunde ramprogram.

—

lagstiftningsåtgärder,

—

finansiella åtgärder för att förbättra utlåning och riskkapital i hela EU,

—

åtgärder för att förbättra förutsättningarna för små och medelstora företag.

4.1.1

EESK stöder införandet av en harmoniserad ordning för riskkapitalfonders gränsöverskridande transaktioner. Förslaget är lovvärt, eftersom det torde mildra marknadsbristerna genom inrättandet av ett "EU-pass" som ger riskkapitalfonder i EU möjlighet att marknadsföra sina produkter och anskaffa kapital i hela EU. EESK lämnade flera synpunkter i sitt tidigare yttrande om riskkapital (4) och uppmanar kommissionen att beakta dem.

4.1.2

EESK stöder med eftertryck den undersökning som kommissionen kommer att genomföra under 2012 om förhållandet mellan tillsynskrav och riskkapitalinvesteringar av banker och försäkringsbolag. I undersökningen bör man bedöma om dessa instrument skapar ett oligopol av stora internationella banker eller behöver ändras på medellång eller lång sikt.

4.1.3

Eftersom flertalet små och medelstora företag är små (mindre än tio anställda) uppmanar EESK kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt mikroriskkapitalfonder. Sådana fonder investerar i företag vars projekt inte är tillräckligt attraktiva för traditionella riskkapitalister men för stora eller för riskfyllda för att dra till sig kapital från traditionella lånekällor. Sådana fonder stärker ett företags kapitalbas och utvecklar företagarkompetensen med hjälp av handledning under hela investeringsperioden (5). Medlemsstaterna uppmanas att föreslå verktyg såsom specifika skatteåtgärder som kan stimulera utvecklingen av sådana fonder för att fylla finansieringsluckan.

4.2.1

Vi välkomnar kommissionens förslag om skattereformer för gränsöverskridande riskkapitalinvesteringar. Kommittén uppmanar samtidigt kommissionen och medlemsstaterna att föreslå tydliga åtgärder för att förhindra skatteflykt och skattesmitning.

4.2.2

Utöver att ta itu med skattehinder för gränsöverskridande transaktioner bör kommissionen se till att medlemsstaterna uppmuntrar skattereformer på nationell nivå för finansieringsordningar för små och medelstora företag.

4.2.3

Bra metoder som finns i vissa medlemsstater bör undersökas och utvidgas till resten av EU och spridas till små och medelstora företag (6). I flera länder finns redan paket med skatteincitament. Ett exempel är Belgien/Flandern, som för några år sedan införde s.k. win-win-lån, som innebär att enskilda personer mot en skattesänkning kan låna ut pengar till små och medelstora företag. Ett annat bra exempel är det nederländska systemet känt som "Tante Agaath"-lån (7).

4.2.4

Skattebefrielseordningar som den franska "ISF PME"-lagen (8) kan också vara av stort värde för små och medelstora företag med hög tillväxttakt. EESK ser positivt på sådana ordningar, så länge som beloppet på skattebefrielsen är rimligt och inte påverkar bidragen till andra lika viktiga sektorer negativt.

4.3.1

EESK stöder det planerade förslaget om modernisering av det statliga stödet för att förenkla de gällande reglerna om statligt stöd till små och medelstora företag. Vi noterar att kommissionen ska se över den allmänna gruppundantagsförordningen och flera riktlinjer för statligt stöd, bl.a. för riskkapital, för att uppnå Europa 2020-strategins mål. EESK begär att dessa regler ska förbättras, förenklas och förtydligas. Kommittén uppmanar kommissionen att se till att statligt stöd enbart används för att avhjälpa marknadsmisslyckanden.

4.4.1

EESK välkomnar att det i direktivet om marknader för finansiella instrument (MIFID) föreslås att homogena tillväxtmarknader för små och medelsstora företag ska utvecklas och att de ska göras attraktiva för investerare genom beteckningen "tillväxtmarknad för små och medelstora företag". EESK föreslår (9) dock att man fastställer särskilda bestämmelser och åtgärder som möjliggör ett effektivt och ändamålsenligt genomförande.

4.5.1

Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att förenkla redovisningsreglerna och minska rapporteringsbördorna för börsnoterade små och medelstora företag i EU. Kommittén noterar att kommissionen lagt fram ett förslag till direktiv om förenkling och ändring av redovisningsdirektiven och samtidigt ett förslag om ändring av insynsdirektivet. EESK påminner kommissionen om att den bör beakta kommitténs två yttranden från början av 2012 (10), och anser att små och medelstora företag måste frigöra resurser för att investera i sin verksamhet och på så sätt skapa ytterligare tillväxt.

4.6.1

EU måste även fortsättningsvis stå i främsta ledet vid genomförandet av de internationellt överenskomna reformerna av det finansiella regelverket. EESK konstaterar dock att de olika kapitalkrav för genomförandet av Basel III i EU som ska träda i kraft och för närvarande diskuteras (CRD IV/CRR) kan orsaka diverse problem för små och medelstora företag (11).

4.6.2

EESK stöder EU-institutionernas insatser för att öka motståndskraften i det finansiella systemet i syfte att undvika framtida kriser. En starkare reglering av finansmarknaderna får dock inte ske på bekostnad av finansieringen av små och medelstora företag. EESK ställer sig till fullo bakom Othmar Karas betänkande, som Europaparlamentet antog i maj 2012 och som är ytterligare ett steg i rätt riktning mot ett förnuftigt och praktiskt genomförande av Basel III-reglerna om kapitalkrav i EU.

4.6.3

Vi noterar att kommissionen senast 24 månader efter det att det nya direktivet (CRD IV) har trätt i kraft ska samråda med Europeiska bankmyndigheten (EBA) och att EBA ska rapportera om utlåningen till små och medelstora företag och fysiska personer. Kommittén uppmanar kommissionen att fullt ut involvera kommittén i omprövningen av riskvikten genom att låta den framföra sin ståndpunkt om den rapport som ska läggas fram för rådet och Europaparlamentet.

4.7.1

Kommissionen planerar att direktivet ska genomföras senast den 16 mars 2013. EESK uppmanar medlemsstaterna att agera för att se till att små och medelstora företag snabbare kan dra nytta av detta system. Det är också mycket viktigt att kommissionen övervakar att direktivet genomförs i tid i alla medlemsstater. Dessutom måste kommissionen mycket noga följa upp hur medlemsstaterna genomför artikel 4.5, som ger dem möjlighet att förlänga kontrollförfarandet till mer än 30 dagar, om inte detta är grovt oskäligt gentemot borgenären. Kommissionen bör noga övervaka medlemsstaterna för att förhindra att de använder denna artikel för att på konstgjord väg senarelägga betalningar, särskilt som sena betalningar från offentliga myndigheter avsevärt påverkar de små och medelstora företagens kassaflöde och likviditetsförvaltning.

4.7.2

EESK uppmanar EU-institutionerna att föregå med gott exempel och betala sina leverantörer i tid och undvika att ålägga dem onödiga administrativa och finansiella bördor.

4.8.1

EESK välkomnar kommissionens förslag till förordning om europeiska fonder för socialt företagande och påminner kommissionen om att en förbättring av tillgången till lämpligt kapital för socialt företagande måste stå högt på dagordningen. EESK avgav ett yttrande (12) om detta ärende i början av 2012. En av utmaningarna är behovet av att mäta och rapportera portföljföretagens sociala effekter och samhällspåverkan. EESK rekommenderar en gemensam undersökning på EU-nivå i syfte att ta fram kriterier och indikatorer för att ta itu med sådana frågor. Kommittén påminner kommissionen om att sådana fonder bara kan vara ett verktyg bland många välbehövliga finansieringsinstrument som fortfarande måste utvecklas.

4.8.2.

EESK uppmanar också medlemsstaterna att förbättra erkännandet av olika former av sociala företag. Med större erkännande skulle riskvikten för lån som dessa företag beviljas sjunka, och de skulle inte längre missgynnas i förhållande till traditionella företag på detta område.

6.1.1

EESK välkomnar förslaget om att förbättra informationen till finansiella intermediärer och att uppmuntra banker och finansinstitut att ge sina kunder alla nödvändiga verktyg för att hjälpa dem att finna finansiering. Dessutom anser EESK att det är viktigt att stärka den finansiella utbildningen för små och medelstora företag. Medlemsstaterna uppmanas med eftertryck att delta i detta genom att inrätta särskilda program för investeringsberedskap för små och medelstora företag i nära samarbete med organisationer för små och medelstora företag.

6.1.2

Ett av de största problemen för det stora flertalet små och medelstora företag är tillgången till skräddarsydd rådgivning. EESK stöder tanken bakom Enterprise Europe Network (EEN) och dess roll, men anser att man bör utnyttja nätverkets fulla potential (15). Kommittén föreslår därför att EEN:s kapacitet för finansiell rådgivning ska stärkas. Vi betonar dock att de små och medelstora företagens organisationer också måste involveras i denna verksamhet och att den bör anpassas för att framhäva de små och medelstora företagens mångfald.

6.2.1

Kommittén noterar att kommissionen redan har arbetat med frågan (undersökningarna om små och medelstora företags tillgång till finansiering samt finansieringsindex för små och medelstora företag). Vi välkomnar kommissionens förslag om att arbeta närmare tillsammans med bankföreningar och inhämta synpunkter från andra institutioner (ECB och EBA). EESK rekommenderar att man också involverar organisationer för små och medelstora företag samt institutioner på medlemsstatsnivå. Vi beklagar att det i åtgärdsplanen inte nämns något om ett förstärkt samarbete med internationella organisationer såsom OECD för att ta fram uppgifter och statistik (16) om tillgången till finansiering.

6.3.1

Rent kvantitativa värderingsmodeller är ofta inte lämpade för att bedöma små och medelstora företag, eftersom de är för strikta. Det är mycket önskvärt att kvalitativa faktorer används utöver den vanliga kvantitativa analysen. Bankerna skulle därför kunna överväga att balanserna sina metoder för bedömning av små och medelstora företags kreditvärdighet genom att lämna tillräckligt utrymme för "personlig bankservice". Denna fråga måste också hanteras genom utbyte av bästa praxis. EESK beklagar att vissa banker tycks vara på väg bort från denna tanke snarare än att främja den.

6.4.1

EESK anser bland annat att det är viktigt att utveckla kopplingen mellan affärsänglar och riskkapitalfonder som är aktiva i ett tidigt skede och riskkapitalfonder som är aktiva i ett senare skede för att trygga en sund kedja av innovationsfinansiering. Dessutom uppmuntrar vi starkt initiativ för ökad dialog på regional nivå mellan affärsänglar, riskkapitalfonder och lokala företagare.

6.4.2

Innovativa metoder för riskkapitalfinansiering bör undersökas och genomföras. En sådan metod är gräsrotsfinansiering ("crowdfunding"), där allmänheten – inte banker eller specialister – investerar i små och medelstora företag via en onlineplattform i stället för på börsmarknaden.

6.4.3

Skräddarsydda former av hybridkapital (17) med inslag av bidrag, eget kapital och skuldkapital (t.ex. vinstandelslån) bör stärkas, eftersom de passar små och medelstora företag bättre såväl i de tidiga skedena som under hela deras livscykel.

7.1.1

Man bör överväga att utveckla en ram där kreditgivning från institut som agerar utifrån en filosofi med risk- och vinstdelning uppmuntras, eftersom små och medelstora företag säkerligen skulle kunna dra nytta av detta. Kommissionen bör närmare granska fenomen som "participatory banking". EESK skulle gärna se att kommissionen utarbetade en grönbok som inledning till en debatt om "participatory banking" på EU-nivå. Särskilda initiativ som tagits av länder som Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Luxemburg och Malta är positiva, men kan hindra en vidare integration av sektorn för finansiella tjänster i EU. Enskilda initiativ som inte samordnats kanske dessutom inte ger det bästa resultat som denna finansieringstyp skulle kunna uppnå, såsom riskdelning, vinstdelning och en social syn på finansiering. Främjandet av mikrofinansiering med specifika investeringsstrategier som bygger på islamisk finansverksamhet skulle också kunna ge upphov till nya former av företagande och samtidigt bidra till fattigdomsbekämpningen i vissa regioner. I detta sammanhang skulle ett meddelande från kommissionen som banar väg för, behandlar och uppmuntrar alternativa finansieringsmetoder kunna utarbetas för att säkerställa att dessa metoder omfattas av samma villkor som andra finansieringssätt, t.ex. konventionell finansiering.

7.1.2

EESK noterar att kommissionen har analyserat kreditförmedlares arbete och resultat samt de problem som små och medelstora företag ställs inför i sitt sökande efter lånefinansiering (18). Vi uppmanar alla medlemsstater att skapa en sådan funktion för att öka öppenheten i utlåningsprocessen. Kommittén noterar att artikel 145.4 i kapitalkravsdirektivet (CRD III) och artikel 418.4 i den föreslagna kapitalkravsförordningen (CRD IV) omfattar bestämmelser som gör det möjligt för små och medelstora företag att begära att bankerna ska upplysa dem om den kreditbedömning som har gjorts och deras kreditvärdighet. Det är viktigt att dessa bestämmelser tillämpas fullt ut i praktiken.

7.1.3

I fråga om konkurrensen i banksektorn vill kommittén uppmana kommissionen att undersöka situationen och se till att det finns tillräcklig konkurrens i banksektorn inom och mellan de olika medlemsstaterna när det gäller finansiella produkter för små och medelstora företag. Till exempel finns problemet med ränteskillnadsersättning (se nedan). Samtidigt ligger övertrasseringsräntorna för småföretag fortfarande på en mycket hög nivå trots att ECB:s återfinansieringsräntor för banker ligger på en historiskt låg nivå. Stora företag kan utnyttja andra alternativ (t.ex. kortfristiga, amorteringsfria lån, s.k. straight loans), men småföretag kan inte dra nytta av dessa produkter.

7.1.4

Ränteskillnadsersättning: I många medlemsstater tar bankerna ut avgifter av företag när dessa återbetalar sina lån i förtid. När ett lån betalas tillbaka tidigare än vad som stipulerades i avtalet tar banken ut denna s.k. ränteskillnadsersättning som kompensation för att den kanske måste återinvestera pengarna till en lägre ränta än om lånet inte återbetalats i förtid.

7.1.5

Problemet är dock att ränteskillnadsersättningen ofta är ganska hög. Den förklaras dessutom ofta inte särskilt utförligt i avtalet, som också hänför sig till framtida, ännu okända räntor. Detta gör det mycket svårt för ett företag att uppskatta hur hög ränteskillnadsersättningen kommer att bli i händelse av förtida återbetalning. De flesta företag är för övrigt inte ens medvetna om att de måste betala en sådan ersättning.

7.1.6

Det är därför av största vikt att bankerna lämnar tydligare information om sådana avgifter innan låneavtalet skrivs under. Dessutom bör beloppet på ränteskillnadsersättningen begränsas och vara skäligt.

7.2.1

EESK stöder inrättandet av en gemensam flerspråkig onlinedatabas över olika finansieringskällor som omfattar europeiska, nationella och regionala åtgärder för att underlätta de små och medelstora företagens tillgång till finansiering. Kommittén uppmanar kommissionen att sörja för en bred spridning av den praktiska handledning (19) som den utarbetat för att ge information om tillgången till offentliga medel på 50 miljarder euro i de 27 medlemsstaterna.

7.2.2

EESK anser att inom ramen för Horisont 2020-programmet är avsatta medel på 15 % av programmets sammantagna budget och en enhetlig förvaltningsstruktur avgörande för att på bästa sätt utnyttja de små och medelstora företagens innovationspotential. När det gäller förfarandet krävs förbättringar beträffande både finansiella och administrativa frågor. Till exempel ställs många små och medelstora företag som deltar i EU-finansierade forskningsprojekt fortfarande inför stora momsrelaterade problem i sina respektive länder. Ofta är detta ett av de stora hindren för dem som deltar från början. Alla medlemsstater bör tillämpa tydliga regler som befriar små och medelstora företag från dessa bördor. Moms bör alltid vara återbetalningsbar vid EU-finansierade projekt.

15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/52

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar kommissionens initiativ för att främja en säker, öppen och innovativ betalningsmiljö i hela EU. Effektivare, modernare och säkrare betalningsinstrument är en grundläggande förutsättning för möjligheten att dra ytterligare nytta av den inre marknaden och stärka den europeiska ekonomins globala konkurrenskraft.

1.2

EESK välkomnar att den dialog som kommissionen föreslår har en övergripande karaktär som omfattar de centrala frågorna vad gäller dagens och framtidens betalningslandskap inom EU. För att kunna göra sig en fullständig bild måste man emellertid fästa större vikt vid kontantbetalningar. Andelen kontanta betalningar minskar visserligen gradvis, men detta är fortfarande det dominerande betalningssättet på vissa marknader. På nationell nivå kan man se allt fler tecken på att kontanter i regel är ett mindre effektivt betalningsmedel och att avsevärda resurser skulle kunna sparas om konsumenterna gick över till elektroniska betalningar. Vissa medlemsstater har gjort verkliga framsteg vad gäller övergången till ett kontantfritt samhälle. Kommittén är emellertid övertygad om att allmänheten fortfarande är omedveten om kontantbetalningarnas verkliga kostnader. Kontanter anses dessutom främja den svarta ekonomin, och därför bör alla berörda parter uppmuntra användningen av säkrare och mindre kostsamma betalningsmetoder som bidrar till att minska den svarta ekonomin. Därmed beaktas såväl de fördelar som elektroniska betalningar innebär för alla parter som behovet av att säkerställa rimliga kostnader för små och medelstora företag som erbjuder sådana betalningsmetoder till sina kunder. Det finns ett behov av ytterligare initiativ i medlemsstaterna och ett tydligt stöd från kommissionens sida.

1.3

Kortbetalningar är den mest populära kontantlösa betalningsmetoden i EU och resten av världen. I den ekonomiska litteraturen är man i allt större utsträckning överens om att kontantlösa betalningar är den metod som innebär störst skattemässig och ekonomisk insyn, och dessutom är det den metod som är minst kostsam för samhället som helhet, bekvämast, säkrast och mest innovativ, och därför stöder EESK kommissionens förslag att använda kortbetalningar för att dra nytta av fördelarna med en större marknadsintegration. Den inre marknadens möjligheter utnyttjas dock fortfarande inte fullt ut på grund av historiska hinder och bristen på standardisering och driftskompabilitet samt på grund av asymmetrin och bristerna när det gäller användningen av offentlig information, något som skulle kunna lösas genom en mer utbredd användning av kortbetalningar, e-betalningar och m-betalningar. Följaktligen finns det en outnyttjad potential i fråga om konkurrenskraft, innovation och effektivitet. EESK anser att marknadsinitiativ bör vidtas för att föreslå genomförbara lösningar så snart som möjligt, särskilt sådana initiativ som samtidigt främjar ekonomisk och digital delaktighet.

1.4

Den nuvarande rättsosäkerheten i fråga om förmedlingsavgiftsbaserade affärsmodeller hämmar kort-, internet och mobilbetalningar samt övergången från kontanter till nya betalningsmedel. Klarhet är en mycket viktig förutsättning för investeringar och innovationer när det gäller betalningssystem. EESK uppmanar kommissionen att stabilisera företagsklimatet för alla operatörer. I enlighet med Sepas målsättningar bör det inte finnas några skillnader vad avser avgifter och övriga krav, oavsett om det gäller transaktioner inom landet eller över nationsgränserna.

1.5

När det gäller tillgången till information om tillgängliga medel på bankkonton finns det flera aspekter som kräver noggrann eftertanke, t.ex. säkerhet, uppgiftsskydd, konsumenträttigheter, konkurrens samt ersättning till kontoförande banker. EESK erinrar om att aktörer som önskar få tillgång till sådan information bör regleras och övervakas i en omfattning som står i relation till deras riskprofil. De krav och åtaganden som åläggs de involverade operatörerna bör tydligt avspeglas i den europeiska rättsliga ramen.

1.6

På många marknader är det möjligt att konsumenterna inte är beredda att acceptera tilläggsavgifter, och att de därför väljer att betala med kontanter eftersom de har uppfattningen att kontanter är kostnadsfria. Syftet är visserligen att direktivet om konsumenters rättigheter ska skydda konsumenterna från otillbörliga extraavgifter från och med den 13 juni 2014, men det framgår inte klart och tydligt hur detta skydd ska kunna garanteras i den snabbt föränderliga online-miljön.

1.7

E-betalningar är uppskattade av kunderna på de inhemska marknaderna. Alleuropeiska lösningar, med internetbanktjänster som utgångspunkt, dröjer emellertid. Detta utgör ett hinder för e-handelns tillväxt. EESK uppmanar dessa systems operatörer att gripa sig an driftskompatibilitetsproblemen på ett öppet och transparent sätt, samt att snarast möjligt ta itu med övriga problem inom e-handeln.

1.8

EESK uppmanar kommissionen att se till att mobilbetalningar (m-betalningar) redan i ett tidigt utvecklingsskede är förenliga med principerna om öppet tillträde till plattformar, överförbara applikationer, säkerhet samt undvikande av dubbla kostnader för operatörer som är villiga att godta denna sorts betalningar.

1.9

EESK är medveten om de framsteg som marknadsdeltagarna har gjort när det gäller att förebygga bedrägerier i fysiska terminaler. För närvarande utgör internetbedrägerier det största hotet. Man bör vidta ytterligare säkerhetsåtgärder, men detta får inte gå ut över användarvänligheten. Om offentliga myndigheter föreslår säkerhetsåtgärder bör dessa i möjligaste mån vara tekniskt neutrala.

1.10

EESK välkomnar de pågående ansträngningarna för att stärka styrningen av det nuvarande gemensamma europeiska betalningsområdet (Single European Payments Area, Sepa) och stöder tankarna på att centralisera Sepas "egenansvar", t.ex. med Sepa-rådet som övergripande paraplyorgan. EESK vill dock uppmana kommissionen och Europeiska centralbanken att se över detaljerna så snart som möjligt, eftersom det i praktiken finns ett vakuum som hindrar genomförandet.

2.1

Genomförandet av Sepa är en av kommissionens prioriteringar för att förverkliga inre marknaden. De framsteg som har gjorts vad gäller standardisering och driftskompatibilitet, på basis av en harmoniserad rättslig ram, kan redan utnyttjas av operatörerna i form av Sepa-betalningar och Sepa-autogiron, som från och med den 1 februari 2014 kommer att ersätta de traditionella systemen inom euroområdet.

2.2

Sepa har emellertid en ännu större spännvidd och omfattar andra pelare. En av dem gäller kortbetalningar, som är den viktigaste betalningsmetoden både inom EU och globalt sett. E-betalningar, dvs. betalningar via internet, är en annan sådan pelare. I dag står dessa betalningar endast för en bråkdel av alla kontantlösa betalningar, men de väntas öka med tvåsiffriga tal. Europeiska betalningsrådet, den europeiska banksektorns samordnande och beslutsfattande organ vad gäller betalningar, har utökat sitt samarbete till att även omfatta e-betalningar och utvecklat Sepa-ramen för e-betalningar. Europeiska kommissionens GD Konkurrens skickade nyligen en begäran om information till Europeiska betalningsrådet.

2.3

M-betalningar är den nyaste pelaren. Europeiska betalningsrådet har i samarbete med andra aktörer vidtagit samordnade åtgärder vad gäller m-betalningar genom att förbereda tekniska dokument avseende riktlinjer för driftskompatibilitet samt ett flertal vitböcker. M-betalningar befinner sig fortfarande i ett tidigt utvecklingsskede, men förväntningarna på deras framtida status är mycket höga. Kortbetalningar, e-betalningar och m-betalningar befinner sig i olika utvecklingsskeden och det finns skillnader i deras omfattning och affärsmodeller, men EU-institutionerna och marknadsaktörerna är överens om att det krävs ytterligare framsteg vad gäller integration, öppenhet och konkurrenskraft. Det finns en risk att konstaterade brister i de nuvarande affärsmodellerna kan återkomma i framtida m-betalningsmiljöer.

2.4

Varje medborgare, företag eller offentlig förvaltare är delaktig i betalningsförfaranden som antingen utförs med hjälp av traditionella betalningsmetoder (t.ex. kontanter) eller moderna betalningstjänster (t.ex. e-betalningar). Enligt statistik från Europeiska centralbanken (1) ökade det totala antalet kontantlösa betalningar i EU år 2010 till 86,4 miljarder, vilket innebar en ökning med 4,4 % i förhållande till föregående år. Av dessa stod kortbetalningar för den största delen (39 %, eller 33,9 miljarder). Kortbetalningarnas sammanlagda värde uppgick till 1,8 biljoner euro. Detta innebär en ökning med 6,7 % per år, vilket är mer än tre gånger så mycket som den ökning av real BNP på 1,8 % som registrerades för euroområdet. Det finns avsevärda skillnader vad gäller kortanvändningen i olika länder, men den allmänna tendensen är att kortbetalningar är ett av de mest dynamiska kontantlösa betalningsmedlen.

2.5

Europeiska centralbankssystemet (2) har utfört en undersökning med syftet att samla in information, och den visade att förmedlingsavgifter inte fastställs och tillämpas på ett harmoniserat sätt i hela EU. Valet av förmedlingsavgifter, samt deras utformning och nivå, är beroende av ett antal valmöjligheter och dimensioner och skiljer sig åt på många sätt. Förmedlingsavgiften är den största beståndsdelen i handelns kortavgifter. Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna har granskat förmedlingsavgifterna ur konkurrenssynpunkt och fattat en rad beslut, av vilka vissa gäller gränsöverskridande verksamhet medan andra begränsar sig till den nationella nivån.

2.6

När det gäller öppenheten i fråga om avgifter har man olyckligtvis inte gjort några officiella studier eller offentliggjort fullständig nationell statistik – och följaktligen inte heller några jämförelser mellan länderna – med avseende på de kostnader som konsumenterna betalar, t.ex. olika avgifter och kostnader direkt kopplade till olika betalningsmedel, trots att denna information är tillgänglig för nationella tillsynsorgan, varav flertalet inte ens till viss del offentliggör informationen.

2.7

Trots pågående initiativ för ökad standardisering finns det fortfarande brister i samordningen på vissa områden med koppling till överföringar: mellan inlösande och utfärdande betaltjänstleverantörer, mellan kort och terminaler samt mellan terminaler och inlösande betaltjänstleverantörer. Eftersom de kommersiella intressena ofta skiljer sig åt mellan olika aktörer, och på grund av att det i detta skede saknas tydliga tidsplaner för genomförandet, har initiativen endast gett begränsade konkreta resultat.

2.8

Alla operatörer har gjort betydande investeringar och ansträngningar för att gå över från kort med magnetremsa till kort med EMV-chip, och detta har gett ett positivt resultat i form av ett minskat antal kortbedrägerier vid köp som sker ansikte mot ansikte. Den senaste tidens utveckling visar dock att kortbetalningar på distans nu utgör det största hotet ur bedrägerisynpunkt, trots att de endast står för en mindre del av det totala antalet kortbetalningar. Detta problem har uppmärksammats av aktörer med ansvar för tillsyn och övervakning, som 2011 förenade sina krafter inom ramen för "SecuRe Pay Forum", med Europeiska Centralbanken som övergripande paraplyorgan, för att höja säkerhetsnivån och öka allmänhetens förtroende för olika tjänster och metoder för elektronisk betalning. År 2012 kommer forumet att slutföra en sammanställning över en rad teknikneutrala rekommendationer för säkra internetbetalningar.

2.9

I kommissionens grönbok behandlas en lång rad betalningsrelaterade problem. Om man lyckas lösa dessa på ett effektivt sätt skulle man kunna lägga grunden till säkrare och mer integrerade betaltjänster, antingen vid köp i traditionella butiker eller inom den elektroniska handeln, som är ett område i snabb utveckling. Med starkare konkurrens, ökad valfrihet och insyn för konsumenterna, mer innovation samt ökad betalningssäkerhet och stärkt konsumentförtroende skulle Europa kunna stå i frontlinjen för utvecklingen av tjugohundratalets betalningar.

2.10

Kommissionen beskriver en vision om en integrerad marknad, kartlägger luckorna mellan det rådande läget och visionen, samt identifierar de hinder som har gett upphov till dessa luckor. Kommissionen definierar fem breda åtgärder med syftet att påskynda marknadsintegrationen och diskuterar hur genomförandet bör styras. Det första området, som är det mest omfattande vad avser antalet frågor, gäller uppsplittringen av marknaden, tillgänglighetsaspekten och frågor av gränsöverskridande karaktär. De övriga områdena omfattar i tur och ordning transparent och kostnadseffektiv prissättning, standardisering, driftskompabilitet och säkerhetsfrågor. Syftet är att styrningsriktlinjerna ska gälla för såväl de befintliga Sepa-systemen (SCT, SDD) som kortbetalningar, e-betalningar och m-betalningar.

3.1

Det saknas fortfarande en gemensam syn på ett antal långvariga och framtidsorienterade betalningsfrågor – utöver Sepa-kontoöverföringar och Sepa-autogiron – på EU-nivå, och detta är en fråga av övergripande betydelse för alla operatörer på den inre marknaden. EESK välkomnar kommissionens grönbok och förväntar sig att uppföljningsåtgärder av lämplig omfattning kommer att vidtas för att rätta till de nuvarande bristerna. EESK betonar att det ligger i konsumenternas intresse att ha tillgång till säkra, effektiva, praktiska och snabba betalningar, och detta bör vara ett grundläggande krav vid alla betalningstransaktioner.

3.2

Grönboken fokuserar på elektroniska betalningar, men man bortser från att kontanter, som används vid 80 % av alla betalningstransaktioner i Europa, fortfarande är det dominerande betalningsmedlet. En större insyn i prissättningen är lika viktig när det gäller såväl elektroniska som kontanta betalningar, och bör vara den aspekt som först och främst sätts i fokus vid analysen av kontantlösa betalningssätt. En stor del av allmänheten har fortfarande uppfattningen att kontanter är kostnadsfria. Betydande effektivitetsvinster skulle kunna göras om betalarna ändrade sina rutiner och gick över till modernare och mindre kostsamma betalningsmedel. Dessutom finns det fakta som tyder på ett samband mellan andelen kontanta betalningar och den svarta ekonomins omfattning, eftersom det är svårare att spåra betalningar som görs med kontanter. Därför stöder EESK de ytterligare initiativ när det gäller att se över kontanternas roll i den moderna ekonomin som har vidtagits runt om i medlemsstaterna, med tydligt stöd från kommissionen.

3.3

Enligt EESK:s mening bör eventuella ytterligare åtgärder med syftet att öka insynen övervägas noga, inte minst om de är bindande, för att inte överbelasta konsumenterna med alltför mycket information, som om den kommer vid fel tillfälle (t.ex. i rusningstid) och i ett svårhanterligt format kan göra inköpssituationen förvirrande och störa försäljarna när försäljningsmomentet håller på att avslutas.

3.4

Såväl internationella som ett flertal nationella kortsystem har affärsmodeller som bygger på förmedlingsavgifter, vilka i varierande grad har ifrågasatts av både nationella konkurrensmyndigheter och kommissionen. Kommissionens beslut från år 2007 om att förbjuda MasterCards förmedlingsavgift vid gränsöverskridande transaktioner bekräftades nyligen av tribunalen. EESK konstaterar att de förmedlingsavgiftsbaserade affärsmodellerna hittills inte har lyckats leva upp till Sepas målsättningar, det vill säga att man inte får ta ut olika avgifter för transaktioner som görs över nationsgränserna respektive inom landet. Dessutom saknas såväl en självregleringsmekanism för att se till att förmedlingsavgifterna minskar i takt med att transaktionsvolymen ökar som alternativa prissättningslösningar för betalningar av lägre belopp. EESK uppmanar kommissionen att skapa ett stabilare, långsiktigt företagsklimat för alla operatörer genom att även beakta de lärdomar som har dragits i andra delar av världen (t.ex. i Australien) där detta område har reglerats, samt genom att säkerställa rättvisa konkurrensvillkor för de olika affärsmodellerna för kortsystem.

3.5

Så kallad "co-badging", som innebär att flera betalmärken kombineras på samma kort eller i framtida mobilplattformar, bör varken undergräva konsumenternas rätt att välja mellan olika märken eller begränsa näringsidkarnas eventuella incitament. Co-badging har stor betydelse för de nya system som införs på marknaden och främjar dessutom både valfrihet och konkurrens. I vissa fall inför märken ytterligare obligatoriska krav för transaktioner som görs via deras nätverk, oavsett om transaktionen initierats av ett annat märke. EESK anser att man bör se till att ett enskilt märke inte har möjlighet att införa sådana hanteringskrav.

3.6

EESK delar uppfattningen att det är viktigt att göra åtskillnad mellan förvaltning av betalkortsystem och förmedling av kortbetalningar för att kunna skapa en konkurrenskraftig marknad för betalkort, eftersom så kallade vertikala silos kan använda sig av korssubventionering när de konkurrerar med oberoende betalningsförmedlare. Dessutom är det nuvarande systemet mindre lämpligt med hänsyn till de planerade initiativen för att främja driftskompabiliteten mellan betalningsförmedlare. En åtskillnad av detta slag, helst på företagsnivå, skulle därför leda till ökad integration och konkurrens på den inre marknaden.

3.7

Enligt den nuvarande rättsliga ramen har betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar inte rätt att få tillgång till system som omfattas av direktivet om slutgiltig avveckling. Dessa inriktar sig huvudsakligen på betalningar av stora belopp samt massbetalningar. Om kommissionen planerar att genomföra någon form av förändringar av den nuvarande ramen skulle EESK vilja uppmana den att beakta de risker som de nya deltagarna (dvs. betalningsinstituten och instituten för elektroniska pengar) kan ge upphov till i de befintliga betalningssystemen (infrastrukturer), med tanke på att de t.ex. inte har tillgång till centralbanksfinansiering.

3.8

Sepa Cards Framework (SCF), den ram för kortbetalningar som ursprungligen utvecklades av Europeiska betalningsrådet, bör inte begränsa affärsmodeller som utvecklas av andra operatörer. Det ideala skulle vara att en noggrann utvärdering av Sepa Cards Framework görs inom ramen för Sepas nya styrstruktur, och att man i samband med detta beaktar synpunkter från alla berörda parter.

3.9

EESK finner det oroväckande att oreglerade och oövervakade aktörer kan begära tillgång till känslig information om konton. Vidare avspeglas de involverade operatörernas krav och förpliktelser inte tillräckligt tydligt i den europeiska rättsliga ramen, vilket kan få oväntade konsekvenser för konsumenterna i händelse av bedrägerier eller missbruk av uppgifter. Tillgången till information om tillgängliga medel på bankkonton är en fråga som måste analyseras noggrant, och i samband med detta måste man beakta flera aspekter såsom säkerhet, uppgiftsskydd, konsumenträttigheter, konkurrens samt ersättning till kontoförande banker.

3.10

Med extraavgifter avses näringsidkarnas möjlighet att ta ut en extra avgift, utöver transaktionsvärdet, när ett kort används. Denna möjlighet är sedan antagandet av direktivet om betaltjänster godkänd inom hela EU, såvida inte en enskild medlemsstat uttryckligen har förbjudit den. Erfarenheterna av hur extraavgifter hittills har tillämpats i enskilda fall ger inte någon entydig bild av situationen, åtminstone inte i ett kortare perspektiv. T.ex. reagerade danskarna i början av 2005 starkt på att man införde avgifter på transaktioner genom deras inhemska betalkortssystem, som sjönk kraftigt i antal medan bankomatuttagen av kontanter ökade. Undersökningar som har genomförts på andra marknader ger samma bild. Syftet är visserligen att direktivet om konsumenters rättigheter ska skydda konsumenterna från otillbörliga extraavgifter från och med den 13 juni 2014, men det framgår inte klart och tydligt hur detta skydd ska kunna garanteras i den snabbt föränderliga onlinemiljön. EESK anser att extraavgifter inte bör uppmuntras som praxis i Europa.

3.11

Området för betalkort kännetecknas av en brist på standardisering och driftskompatibilitet. Den som tillhandahåller betalningsterminaler måste t.ex. gå igenom upp till sju certifieringsprocesser för att få bedriva verksamhet på EU-nivå. EESK uppmanar den privata sektorn att förena sina krafter för att nå konkreta resultat, bl.a. vad gäller genomföranderamen och ambitiösa tidsgränser. Om marknadens lösningar låter vänta på sig bör dock kommissionen agera genom att lägga fram lagstiftningsförslag.

3.12

E-betalningstjänsternas tillgänglighet begränsas i allmänhet av nationsgränserna. EESK uppmanar dessa systems operatörer att gripa sig an driftskompatibilitetsproblemen på ett öppet sätt, samt att ta itu med övriga problem inom e-handeln snarast möjligt. Om marknaden inte lyckas nå de eftersträvade resultaten, bör kommissionen se över möjligheten att införa lagstadgade krav avseende e-betalningssystems tillgänglighet på EU-nivå.

3.13

EESK uppmanar kommissionen att se till att m-betalningar redan i ett tidigt utvecklingsskede är förenliga med principerna om öppet tillträde till plattformar, överförbara applikationer, säkerhet samt undvikande av dubbla kostnader för operatörer som är villiga att godta denna sorts betalningar. Vidare bör dataskyddsmyndigheterna stödja operatörerna i deras utveckling av användarvänliga lösningar.

3.14

Säkerhetsaspekten är avgörande när det gäller att öka allmänhetens förtroende för olika metoder för elektronisk betalning, och bör därför beaktas redan i utformningsskedet. Vad gäller säkerheten är det ytterst viktigt att alla näringsidkare i den betalningsrelaterade värdekedjan regleras och övervakas i vederbörlig ordning. EESK är medveten om marknadsdeltagarnas framsteg när det gäller att förebygga bedrägerier i de fysiska terminalerna, men konstaterar att operatörerna riskerar att drabbas av bedrägerier när de ägnar sig åt affärsverksamhet på internet. Säkerhetsåtgärder får inte leda till försämrad användarvänlighet, och om de föreslås av offentliga myndigheter bör de i möjligaste mån vara tekniskt neutrala. EESK välkomnar i detta hänseende rekommendationerna om säkra internetbetalningar från de institutioner som deltar i SecuRe Pay-Forum, samt deras ansträngningar för att höja säkerhetsnivån och öka allmänhetens förtroende för elektroniska betalningstjänster. De berörda myndigheterna bör övervaka att dessa rekommendationer tillämpas på ett korrekt sätt.

3.15

För att kunna förebygga bedrägerier måste emellertid de berörda myndigheterna i medlemsstaterna vidta ytterligare åtgärder. EESK välkomnar i detta hänseende inrättandet av ett nytt europeiskt centrum mot cyberbrottslighet inom ramen för Europol, som kommer att kunna påbörja sin verksamhet den 1 januari 2013 och förväntas utgöra EU:s kompetenscentrum i kampen mot bedragare. EESK förespråkade detta initiativ i sitt initiativyttrande om kampen mot bedrägerier och förfalskningar av andra betalningsmedel än kontanter, som antogs den 23 oktober 2008 (3). Vi erinrar om att även andra åtgärder som omnämndes i det yttrandet är av fortsatt stor vikt, och därför bör också de beaktas.

3.16

Betalningar omfattar många aktörer och intressen som, även om de ibland strävar åt olika håll, bör beaktas när man utformar framtidens betalningslandskap. Den nya styrningen av Sepa bör utgöra en garanti för öppenhet, transparens och rättvisa konkurrensvillkor inom ramen för det ambitiösa projekt som nu håller på att utarbetas. EESK välkomnar kommissionens och Europeiska centralbankens pågående ansträngningar för att centralisera Sepas "egenansvar", t.ex. med Sepa-rådet som övergripande paraplyorgan. EESK anser dock att processen måste påskyndas eftersom det i praktiken finns ett vakuum som hindrar genomförandet.

15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/57

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) stöder Europeiska kommissionens förslag till rådets förordning om stadga för europeiska stiftelser, som kommer att skapa förutsättningar för inrättandet av en europeisk stiftelse (Fundatio Europaea). EESK har efterlyst en sådan stadga (1) i syfte att underlätta allmännyttiga stiftelsers gränsöverskridande verksamhet och samarbetet mellan dem inom Europeiska unionen och därigenom bidra till främjandet av den ekonomiska och sociala sammanhållningen i EU.

1.2

EESK rekommenderar nu att Europaparlamentet och rådet antar förslaget utan dröjsmål. I högre grad än någonsin tidigare arbetar stiftelser med frågor som sträcker sig över nationella gränser och som kräver en effektiv organisationsform. Stiftelser på europeisk nivå som är aktiva inom vetenskap, forskning och samhällsfrågor behöver en rättslig form som erkänns i samtliga medlemsstater.

1.3

Såväl stiftelsesektorn själv som de organisationer och nätverk som företräder denna på nationell och europeisk nivå har vid upprepade tillfällen efterlyst en stadga för europeiska stiftelser som det mest kostnadseffektiva sättet att komma till rätta med gränsöverskridande hinder och därmed främja stiftelseverksamhet runtom i Europa.

1.4

Fundatio Europaea (FE) kommer att vara frivillig och inte ersätta lokal och nationell lagstiftning. Den kommer dock att ge stiftelser möjlighet att välja denna stadga för arbete i varje enskilt EU-land, utan att det krävs uppbyggnad av lokala strukturer, under förutsättning att stiftelsen erkänns i det land i vilket den ursprungligen inrättades.

1.5

EESK håller med om att den föreslagna åtgärden helt överensstämmer med subsidiaritetsprincipen. Det krävs EU-åtgärder för att undanröja nationella hinder och nuvarande begränsningar som stiftelser möter när de bedriver verksamhet i flera medlemsstater. Den rådande situationen visar att problemet inte hanteras adekvat via nationella åtgärder, och frågans transnationella natur kräver en europeisk ram för att säkerställa utvecklingen av stiftelser som har till uppgift att arbeta på europeisk nivå. I arbetet med att nå detta mål skulle en åtgärd som vidtas av en enskild medlemsstat inte kunna garantera optimala resultat med hänsyn till principen om den inre marknaden.

1.6

Bakgrunden till förslaget är att skapa en innovativ rättslig ram som kompletterar gällande nationella lagar, vars form och tillämpningsområde förblir oförändrade. Medlemsstaterna kommer att bibehålla sin frihet när det gäller att upprätthålla och utveckla nationella former av stiftelser.

1.7

EESK stöder valet av förordning som grund för förslaget. En förordning är det lämpligaste rättsliga instrumentet för att säkerställa överensstämmelse mellan alla medlemsstater när det gäller stadgan och för att öka förtroendet, eftersom den innebär direkt och enhetlig tillämpning av bestämmelserna. Detta stärks ytterligare genom artiklarna 47 och 48 om samarbete mellan tillsynsmyndigheter respektive med skattemyndigheter.

1.8

EESK stöder de centrala inslagen i kommissionens förslag om en stadga för europeiska stiftelser, som syftar till att skapa jämvikt mellan enkel tillgång till stadgan i fråga om bildande och tillförlitlighet i fråga om öppenhet och ansvarighet.

1.9

Förslaget innehåller beskattningsaspekter som inte innebär att det skapas ett nytt system utan automatiskt ger europeiska stiftelser samma villkor som nationella enheter för allmännyttiga ändamål. Denna del av förslaget måste tas upp till grundligt övervägande, eftersom den inte får äventyra antagandet av detta mycket viktiga förslag till förordning.

2.1

På EU-nivå finns inga möjligheter att harmonisera de rättsliga ramarna för hur enheter för allmännyttiga ändamål genomför sin verksamhet i EU. Man beräknar att mer än 50 lagar reglerar bildandet av stiftelser och deras verksamhet i EU som helhet. Skillnader mellan civil- och skatterätt i de olika medlemsstaterna gör det dyrt och svårt för stiftelser att bedriva gränsöverskridande verksamheter. Dessutom störs stiftelsernas gränsöverskridande verksamhet av rättsliga, skatterelaterade och administrativa hinder. Följden är att möjligheten till gränsöverskridande kanalisering av medel och stöd till allmännyttiga ändamål inte utnyttjas fullt ut.

2.2

För att komma till rätta med dessa problem har kommissionen lagt fram ett förslag till förordning genom vilket det införs en ny europeisk rättslig form som ska göra det enklare för stiftelser att etablera sig på den inre marknaden och bedriva verksamhet där. Genom denna rättsliga form blir det möjligt för stiftelserna att mer effektivt kanalisera privata medel till allmännyttiga ändamål över gränserna inom EU. Detta bör i sin tur kunna leda till att mer pengar blir tillgängliga för allmännyttiga verksamheter. Initiativet bör därigenom få positiva konsekvenser för EU-medborgarnas allmänna bästa och för EU:s ekonomi som helhet.

2.3

I förslaget fastställs den europeiska stiftelsens viktigaste egenskaper, formerna för bildning av en europeisk stiftelse och bestämmelser om stiftelsens organisation. Det ges också på vissa villkor möjlighet att omvandla tillbaka en europeisk stiftelse till en enhet för allmännyttiga ändamål eller att likvidera den.

2.4

I förordningen fastställs lägsta tillsynsbefogenheter för tillsynsmyndigheterna i varje medlemsstat, så att de ska kunna utöva en effektiv tillsyn av verksamheter som bedrivs av de europeiska stiftelser som är registrerade i den medlemsstaten. I förordningen föreskrivs också att samma skatteförmåner som beviljas inhemska enheter för allmännyttiga ändamål automatiskt ska tillämpas på den europeiska stiftelsen och dess givare.

3.1

EESK har i sitt tidigare yttrande framhållit det betydande bidrag som stiftelser ger på en mängd områden, t.ex. mänskliga rättigheter, minoritetsskydd, sysselsättning och social utveckling, skydd av miljön och det europeiska kulturarvet samt främjande av vetenskapliga och tekniska framsteg. De spelar också en central roll i strävan att uppnå de mål för smart och hållbar tillväxt för alla som ställts upp i Europa 2020-strategin.

3.2

Inom EU kan människor, varor, tjänster och kapital i allmänhet röra sig fritt över gränserna, något som generellt sett inte gäller verksamhet och resurser som rör allmännyttiga ändamål. Detta är syftet med inrättandet av en europeisk stiftelse, en ny fakultativ juridisk person som kompletterar de rättsliga former som redan finns i EU:s medlemsstater.

3.3

EESK anser att stadgan för europeiska stiftelser kommer att vara till gagn för stiftelserna, som kommer att åtnjuta mer enhetliga villkor i EU, eftersom de kan använda ett enda rättsligt instrument och en ledningsstruktur som är jämförbar i samtliga medlemsstater samt ger större rättssäkerhet och sänkta fullgörandekostnader.

3.4

Stadgan kommer att göra det lättare att sammanföra och öka sakkunskapen och resurserna. En igenkännlig europeisk form för stiftelser kommer också att ge stimulans till gränsöverskridande initiativ och donationer. Medlemsstaternas ekonomier kommer sannolikt att få tillgång till större medel på viktiga områden, t.ex. forskning och utbildning, vård- och omsorgstjänster, kultur samt miljöskydd.

3.5

EESK ser positivt på att kommissionen i sitt förslag enbart fokuserar på allmännyttiga stiftelser. Kommittén noterar att definitionen av allmännyttiga ändamål i artikel 5 bygger på en fast förteckning över de vanligaste ändamål som återfinns i de flesta medlemsstater. En sådan förteckning ger större rättslig säkerhet om vad som är allmännyttigt, men det kan visa sig vara svårt att uppdatera den, eftersom detta kräver ett enhälligt beslut i rådet och godkännande av Europaparlamentet i samband med den första översynen av förordningen sju år efter dess ikraftträdande.

3.6

EESK noterar att konceptet "tjäna allmänhetens intressen" skulle kunna förfinas i förordningen och att det skulle kunna anges att en europeisk stiftelse måste ha minst ett igenkännligt allmännyttigt ändamål samt att den ska tjäna allmänheten intresse i stort eller en del av allmänheten. EESK skulle också vilja rekommendera att följande aspekter beaktas när man avgör om ett organ tillhandahåller eller avser att tillhandahålla allmännyttig verksamhet:

3.7

EESK välkomnar att förslaget till förordning ger stadgan för europeiska stiftelser flera andra viktiga inslag som kommittén har rekommenderat i ett tidigare yttrande, t.ex. följande:

3.8

EESK noterar att förordningen syftar till att underlätta genomförandet av domar som EU-domstolen nyligen avkunnat (2) om möjligheterna att göra transnationella donationer till europeiska stiftelser och behandla dem som allmännyttiga stiftelser enligt lokal skatterätt. EESK anser att europeiska stiftelser i skattehänseende bör ges standardmässig status som ideell organisation, med full respekt för skattemyndigheternas befogenheter och praxis i den medlemsstat där den europeiska stiftelsen är skattepliktig, i syfte att fastställa den skattemässiga behandlingen av stiftelsen i enlighet med gällande nationella skatteregler. Medlemsstaterna får inte särbehandla europeiska stiftelser till förmån för nationella allmännyttiga stiftelser, eftersom detta strider mot EU-fördraget och mot EU-domstolens rättspraxis, men de är fria att välja vilken skatteordning som ska tillämpas. Medlemsstaterna bör också ange vilken skatteordning som ska tillämpas på europeiska stiftelser, om landets jurisdiktion inrymmer flera ordningar för icke-vinstdrivande organisationer.

3.9

Slutligen bör förslaget till förordning fullt ut beakta de rekommendationer som stiftelsesektorn själv gjort för att säkerställa att det slutliga instrumentet å ena sidan har en utpräglad europeisk dimension utan omotiverade referenser till nationella bestämmelser och å andra sidan är både omfattande och okomplicerat, något som kommer att maximera användningen av det i framtiden.

4.1

Som vi beskrev i vårt ovannämnda yttrande finns det fyra viktiga fördelar med stadgan för europeiska stiftelser, nämligen effektivitet och förenklade förfaranden, ansvarsskyldighet, ekonomiska fördelar samt politiska fördelar och fördelar för medborgarna. EESK anser att förslaget till förordning skapar en bra balans mellan dessa fyra inslag, men att vissa förslag skulle kunna förbättras – se förklaringarna nedan.

4.2

EESK vill uppmärksamma översättningen av specifika termer i förslaget, nämligen konceptet allmännytta, som i vissa språkversioner översätts till public utility (allmännyttigt företag) eller general interest (allmänt intresse) och som refererar till en mycket specifik typ av gällande nationell rättslig form, som är kopplad till bestämda rättigheter och krav. Frågan om vilka nationella enheter för allmännyttiga ändamål som ska få rätt att omvandlas till europeiska stiftelser skulle av detta skäl kunna ge upphov till förvirring, om inte detta klargörs av medlemsstaterna.

4.3

EESK anser att det är upp till medlemsstaterna att specificera vilka stiftelser och enheter för allmännyttiga ändamål som skulle kunna omvandlas eller slås ihop till en europeisk stiftelse. Detta skulle per definition utesluta icke inkorporerade enheter, t.ex. truster, men inkludera stiftelser med allmännyttiga mål, som i vissa EU-medlemsstater kan omfatta icke-autonoma fonder, samt allmännyttiga donationsfonder.

4.4

EESK anser att europeiska stiftelser som inrättas permanent på grund av sin allmännyttiga karaktär och skatterättsliga ställning bör använda sina årliga inkomster inom en rimlig tidsperiod (t.ex. inom en fyraårsperiod), och samtidigt se till att en del av stiftelsens resurser (t.ex. en tredjedel) kan utnyttjas för att upprätthålla värdet på de medel som donerats till den och/eller för att få dessa att växa. Det sistnämnda gäller inte för europeiska stiftelser som inrättas för en begränsad period eller för stiftelser som ska använda upp sina medel (spend-down foundations).

4.5

EESK vill påpeka att kraven på öppenhet i kommissionens förslag, särskilt vad avser extern revision, är mer fordrande för europeiska stiftelser när det gäller kapitalkrav än för nationella stiftelser i EU. Detta kan verka avskräckande för användningen av europeiska stiftelser i framtiden. Revisionskraven bör gälla endast över bestämda trösklar, t.ex. 150 000 euro och/eller minst 50 anställda i genomsnitt. För europeiska stiftelser med tillgångar som underskrider den föreslagna tröskeln på 150 000 euro, skulle en oberoende kontrollant kunna anlitas i stället för en revisor. Rådande praxis visar att åtta medlemsstater inte kräver extern revision och att tröskelvärdena, i de medlemsstater där sådan krävs, varierar mellan 15 000 euro (Estland) och över 2,5 miljoner euro (Polen) samt en personalstyrka på över 50 anställda (3). Denna proportionella metod vad gäller revision befriar inte de europeiska stiftelserna från skyldigheten att uppfylla andra öppenhets- och ansvarskrav i förordningen, särskilt när det gäller regelbunden (årlig) offentlig rapportering.

4.6

Medan europeiska stiftelser bör kunna utöva "relaterad" ekonomisk verksamhet, dvs. sådan som är relaterad till deras allmännyttiga uppdrag, kan det vara svårare att definiera begreppet "orelaterad ekonomisk verksamhet". Det kanske skulle vara mer klargörande att tillåta europeiska stiftelser att endast indirekt utöva orelaterad ekonomisk verksamhet via en annan juridisk person.

4.7

EESK anser att förordningen måste innehålla bestämmelser om rätten för anställda i europeiska stiftelser att bli informerade och rådfrågade på lämplig transnationell nivå i de fall då en sådan stiftelse har ett betydande antal anställda i olika medlemsstater, bl.a. följande:

4.8

EESK anser att förordningen i sin nuvarande utformning de facto skapar vissa helt nya bestämmelser för volontärer, samtidigt som det inte finns någon europeisk status för eller rättslig definition av volontärer, eller deras rättigheter och skyldigheter. Eftersom dessa grundläggande inslag saknas, anser EESK att information till och samråd med volontärer inom europeiska stiftelser bör ske i enlighet med gällande nationell lagstiftning. När det gäller de praktiska arrangemangen för transnationell information till och konsultation med volontärer, bör dessa primärt utformas genom överenskommelse mellan parterna i den europeiska stiftelsen. Avsikten här är att inte kringgå gällande lag om och status för volontärer och att inte göra användningen av europeiska stiftelser alltför komplicerad och tungrodd genom att skapa ytterligare krav som inte är förankrade i verkligheten. EESK anser också att volontärers rätt till information och samråd inte kan jämföras med anställdas; det skulle innebära helt nya rättigheter och komplicerade rättsliga problem.

4.9

EESK välkomnar att man i förslaget till förordning följer kommitténs inledande rekommendation att överlåta tillsynen av europeiska stiftelser till utsedda behöriga myndigheter i medlemsstaterna på basis av de överenskomna normer för registrerings-, rapporterings- och tillsynskrav som fastställs i förordningen om en stadga för europeiska stiftelser. Om det inte redan finns en sådan myndighet, anser EESK att företagsregistreringsmyndigheter kan spela denna roll. Vi menar att det bör överlåtas på medlemsstaterna själva att utse en eller flera myndigheter på grundval av behov och praxis.

4.10

Om EU:s lagstiftare önskar bibehålla beskattningsaspekter i den slutliga förordningen, menar EESK att man fullt ut bör beakta den angreppsmetod som fackfolk inom stiftelsesektorn rekommenderar. Detta skulle t.ex. kunna innebära en kombination av civilrättsliga instrument (kommissionens förordning) och skatterättsliga krav som medlemsstaterna anser vara nödvändiga (t.ex. utbetalning av den årliga inkomsten inom en rimlig tidsperiod).

15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/61

1.1

Kommissionens förslag till direktiv om genomförande av direktivet om utstationering av arbetstagare är ett av de förslag som är tänkta att dels stärka reglerna om utstationering av arbetstagare, dels kodifiera den befintliga lagstiftningen om rätten att vidta kollektiva åtgärder i gränsöverskridande situationer. Förslagen från kommissionen läggs fram efter det att EU-domstolens avgöranden i fyra mål (Viking Line, Laval, Rüffert och Luxemburg) skapat debatt om balansen mellan fackliga rättigheter och ekonomiska friheter.

1.2

EESK har i två yttranden efterlyst striktare regler när det gäller utstationering av arbetstagare, genom bland annat förtydliganden och förbättringar av bestämmelserna i direktivet om utstationering av arbetstagare och genom förbättrat samarbete mellan myndigheterna i medlemsstaterna. EESK välkomnar målsättningarna i kommissionens förslag om ett direktiv om genomförande, men framhåller samtidigt vikten av att garantera de utstationerade arbetstagarnas skydd och att respektera de olika arbetsmarknadsmodeller som finns i medlemsstaterna samt att motverka social dumpning och osund konkurrens. EESK anser därför att EU bör lägga större tonvikt vid de sociala aspekterna.

1.3

EESK välkomnar planerna på att se till att det befintliga direktivet efterlevs och fokusera på bättre genomförande och effektivt administrativt samarbete mellan medlemsstaterna. Det ursprungliga direktivet spelar en avgörande roll när det gäller att främja ett klimat som präglas av rättvis konkurrens mellan alla tjänsteleverantörer (även dem från andra medlemsstater) genom att säkerställa såväl lika villkor som rättslig förutsebarhet för tjänsteleverantörer, tjänstemottagare och arbetstagare som är utstationerade för att tillhandahålla tjänster.

1.4

Kommittén anser att det är viktigt att förslaget säkerställer skyddet för utstationerade arbetstagare och respekterar de olika arbetsmarknadsmodellerna i medlemsstaterna, men samtidigt ökar möjligheterna till handel över gränserna, i synnerhet genom att undvika onödiga administrativa kostnader.

1.5

För att främja tillhandahållande av tjänster över gränserna på lika konkurrensvillkor är det viktigt att minimikraven i fråga om anställningsvillkor enligt nationell lagstiftning och kollektivavtal är likvärdiga.

1.6

De faktorer som räknas upp i artikel 3.1 i direktivet bör inte ses som en uttömmande förteckning utan bör användas som en del av en samlad bedömning där alla relevanta faktorer beaktas.

1.7

Direktivet bör garantera större respekt för den självständighet som arbetsmarknadens parter ska ha och för den roll som dessa spelar i olika arbetsmarknadsmodeller. EESK påminner medlemsstaterna om ansvaret när det gäller att se till att det görs effektiva kontroller, och anser att det är mycket viktigt att åtgärdsförteckningen ses över efter tre år.

1.8

För att skydda arbetstagarnas rättigheter bör medlemsstaterna kunna ålägga utländska tjänsteleverantörer att utse en kontaktperson med befogenheter att förhandla för företagets räkning, och artikel 11.3 bör garantera att värdlandets fackliga organisationer och andra aktörer kan försvara utstationerade arbetstagares rättigheter i enlighet med nationell praxis.

1.9

EESK anser att förslaget om gemensamt och solidariskt ansvar vid underentreprenader är en mycket viktig del av det förslagna direktivet. Förslaget garanterar skydd av arbetstagare i den sektor där underentreprenader är vanligast, samtidigt som arbetsgivarnas behov av att vara helt klara över sina skyldigheter respekteras. EESK betonar dock att förslaget måste respektera befintliga system för gemensamt och solidariskt ansvar i medlemsstaterna. Kommittén uppmanar eftertryckligen de medlemsstater som inte har några sådana system att införa dessa efter samråd med arbetsmarknadens parter. EESK uppmanar kommissionen att tillsammans med arbetsmarknadens parter förtydliga definitionen av omsorgsfulla riskbedömningar, så som har skett i vissa medlemsstater. Utan att detta påverkar dialogen mellan arbetsmarknadens parter på nationell nivå uppfattar EESK det som att företag som uppfyllt sin skyldighet att göra omsorgsfulla kontroller av underentreprenörer inte kan hållas ansvariga.

2.1

Kommissionens förslag till direktiv om genomförande av utstationeringsdirektivet ingår i ett förslagspaket. Förutom direktivet om genomförande har kommissionen också föreslagit en förordning som kodifierar den befintliga lagstiftningen om rätten att vidta kollektiva åtgärder i gränsöverskridande situationer (1). Syftet med de bägge förslagen är enligt kommissionen att skapa fler och bättre jobb samt att öka EU:s konkurrenskraft genom att uppdatera och förbättra den inre marknaden utan att göra avkall på arbetstagarnas rättigheter.

2.2

Kommissionens förslag till direktiv om genomförande av utstationeringsdirektivet innehåller bl.a. följande element:

3.1

Kommissionen menar att även om andelen utstationerade arbetstagare är låg i förhållande till arbetskraften i hela EU finns det i vissa medlemsstater ett stort antal utstationerade arbetstagare, och företeelsen blir allt vanligare. Det saknas tillförlitliga uppgifter, men uppskattningsvis utstationeras cirka en miljon arbetstagare varje år. Det är en mycket liten del av den totala arbetskraften, mindre än en procent i de nuvarande medlemsstaterna, men den utgör ca 20 procent av den gränsöverskridande arbetskraftsrörligheten. De länder som berörs mest är Tyskland, Frankrike, Luxemburg, Belgien och Polen.

3.2

Förslaget från kommissionen läggs fram efter det att EU-domstolens avgöranden i fyra mål (Viking Line, Laval, Rüffert och Luxemburg) skapat en livlig debatt om balansen mellan fackliga rättigheter och ekonomiska friheter. I oktober 2008 antog Europaparlamentet en resolution som reaktion på EU-domstolens avgöranden. De europeiska arbetsmarknadsparterna har gemensamt analyserat EU-domstolens avgöranden på begäran av kommissionen och det franska ordförandeskapet (andra hälften av 2008).

3.3

I den rapport om en nystart för den inre marknaden som lades fram av professor Mario Monti 2010 togs dessa frågor också upp. I rapporten rekommenderades att man garanterar och tydliggör genomförandet av strejkrätten samt att man inför en mekanism för att informellt lösa arbetskonflikter om tillämpningen av direktivet.

3.4

EESK har behandlat frågan om EU-domstolens avgöranden om utstationering av arbetstagare i två yttranden: Den inre marknadens sociala dimension  (2) och Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden: Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt  (3).

EESK efterlyste följande i sina yttranden:

4.1

EESK konstaterar att kommissionen föreslår ett direktiv som syftar till att förbättra genomförandet av utstationeringsdirektivet genom att klargöra villkoren för utstationerade arbetstagare och förbättra möjligheterna till information och samarbete mellan ansvariga myndigheter i medlemsstaterna och företag och arbetstagare. Kommittén anser att det är viktigt att förslaget säkerställer skyddet för utstationerade arbetstagare, respekterar de olika arbetsmarknadsmodellerna i medlemsstaterna, blir effektivt i förhållande till sitt syfte att motverka social dumping och osund konkurrens och ökar möjligheterna till handel över gränserna, i synnerhet genom att undvika onödiga administrativa kostnader. För att främja tillhandahållande av tjänster över gränserna på lika konkurrensvillkor är det viktigt att minimikraven i fråga om anställningsvillkor enligt nationell lagstiftning och kollektivavtal är likvärdiga.

4.2

EESK anser att rättssäkerhet är av yttersta vikt och noterar rättsosäkerheten beträffande utländska arbetstagare som utstationeras av ett bemanningsföretag. Dessa arbetstagare omfattas av både direktivet om utstationering av arbetstagare och direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. För att lösa denna oklarhet föreslår EESK att det i genomförandedirektivet föreskrivs att arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ska omfattas av det direktivet, om inte fördelaktigare arbets- och anställningsvillkor fastställs i enlighet med artikel 5.3 i direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

4.3

Kommitténs hållning är att gränsöverskridande tjänster är av stor vikt för utvecklingen av den inre marknaden. För att skapa politisk acceptans för EU och för att öka solidariteten inom unionen behöver EU lägga större vikt vid de sociala aspekterna av sin politik. För att förverkliga inre marknadens fulla potential måste EU stärka den sociala dimensionen. Förslaget till direktiv är en bit på vägen, men inte tillräckligt för att uppfylla kommitténs önskemål. För det krävs att förslaget förtydligas och förstärks ytterligare.

4.4

EESK välkomnar att direktivet, i artikel 3.1, angriper problemet med så kallade brevlådeföretag, dvs. företag som inte har någon verklig verksamhet i det land där de är registrerade utan endast existerar i syfte att undvika åtaganden i värdlandet. För att skapa klarhet, rättssäkerhet och kongruens med artikel 3.2 bör bedömningen av huruvida ett företag verkligen bedriver väsentlig verksamhet i det land där det är etablerat baseras på en samlad bedömning där relevanta faktorer beaktas, vilket också innebär att förteckningen inte bör betraktas som uttömmande.

4.5

Artikel 3.2 i förslaget till direktiv syftar till att förtydliga när en arbetstagare ska anses utföra arbete tillfälligt i en annan medlemsstat. Distinktionen om arbetet i värdlandet är tillfälligt eller inte är av stor betydelse då den är avgörande för vilket lands arbetsrättsliga lagstiftning som ska tillämpas och för om det över huvud taget rör sig om utstationering. EESK välkomnar de preciseringar som förslaget innehåller, i synnerhet hänvisningen till behovet av en samlad och objektiv bedömning.

4.6

EESK välkomnar de nya informationsreglerna men anser att artikel 5.4 även bör utrycka full respekt för partsautonomin och den roll arbetsmarknadens parter spelar i många arbetsmarknadsmodeller. Det bör dessutom säkerställas att det administrativa ansvaret för att finansiera t.ex. översättningar inte flyttas över på arbetsmarknadens parter. Initiativ från arbetsmarknadens parter på sektorsnivå när det gäller informationsspridning bör få stöd.

4.7

Vad gäller kontroller (artikel 7) är det är viktigt att värdlandets myndigheter har det övergripande ansvaret för kontroll av missbruk när arbetstagare utstationeras tillfälligt från ett annat land och att myndigheten i ursprungslandet samarbetar med värdlandets myndighet. Dessa kontroller bör även kunna ske på initiativ av värdlandets myndighet och inte enbart av myndigheten i det land där företaget är etablerat.

4.8

Genom artikel 9.1 d tillåts medlemsstaterna ålägga utländska tjänsteleverantörer ett krav om att utse en kontaktperson som vid behov kan förhandla för arbetsgivarens räkning med de relevanta arbetsmarknadsparterna i den medlemsstat där utstationeringen äger rum, i enlighet med nationell lagstiftning och praxis. I vissa länder kan det vara tillräckligt att utse en kontaktperson därför att det är möjligt att genom myndigheterna tillförsäkra att lagar och avtal följs. I andra länder med andra arbetsmarknadsmodeller måste kontaktpersonen ha befogenheter för att representera företaget gentemot myndigheter och fackliga organisationer. Direktivet bör därför ta hänsyn till de olika arbetsmarknadsmodellerna. Artikel 11.5 b bör omfatta krav på redovisning av socialförsäkringsavgifter/skatter och var de blivit erlagda.

4.9

I artikel 11.3 anges att medlemsstaterna ska se till att fackliga organisationer och andra organisationer med ett legitimt intresse av att direktivet efterlevs har möjlighet att agera på utstationerade arbetstagares eller utstationerande företags vägnar i rättsliga eller administrativa förfaranden. Artikeln bör säkra att värdlandets fackliga organisationer och andra aktörer kan försvara utstationerade arbetstagares rättigheter i enlighet med nationell praxis.

4.10

EESK anser att förslaget om gemensamt och solidariskt ansvar vid underentreprenader är en mycket viktig del av det förslagna direktivet. Förslaget garanterar skydd av arbetstagare i den sektor där underentreprenader är vanligast, samtidigt som arbetsgivarnas behov av att vara helt klara över sina skyldigheter respekteras. EESK betonar dock att förslaget måste respektera befintliga system för gemensamt och solidariskt ansvar i medlemsstaterna. Kommittén uppmanar eftertryckligen de medlemsstater som inte har några sådana system att införa dessa efter samråd med arbetsmarknadens parter. EESK uppmanar kommissionen att tillsammans med arbetsmarknadens parter förtydliga definitionen av omsorgsfulla riskbedömningar, så som har skett i vissa medlemsstater. Utan att detta påverkar dialogen mellan arbetsmarknadens parter på nationell nivå uppfattar EESK det som att företag som uppfyllt sin skyldighet att göra omsorgsfulla kontroller av underentreprenörer inte kan hållas ansvariga.

15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/65

1.1

EESK välkomnar handlingsplanen för miljöinnovation. Kommittén framhåller särskilt handlingsplanens strategi att kartlägga och undanröja befintliga hinder och stärka drivkrafterna för positiv utveckling.

1.2

Man kan inte fastställa en allmängiltig definition av begreppet "miljöinnovation", eftersom det i samhället (och mellan olika kulturer) finns mycket olika föreställningar om vad som är "innovativt" eller "framåtsträvande". Kommissionen bör därför fastställa kvalitativa eller – om möjligt – till och med kvantitativa tilldelningskriterier som är så tydliga som möjligt för de olika områden där den har för avsikt att vidta åtgärder.

1.3

Företag som kommer att dra nytta av den framtida handlingsplanen bör åläggas att i en liten tilläggsstudie kortfattat beskriva var de själva ser de största hindren för genomförandet eller utsläppandet på marknaden av sin teknik.

1.4

Miljöinnovation som får stöd från EU måste under hela sin livscykel vara resurseffektiv, rättvis och hållbar. Stödet till miljöinnovation måste vara kopplat till kriterierna för EU:s hållbarhetsstrategi.

1.5

Mindre, anpassad miljöteknik bör ägnas särskild uppmärksamhet. Redan i sitt yttrande om "Realiteter och möjligheter i fråga om miljöteknik för anslutningsländernas förhållanden" (1) påpekade kommittén att det ofta finns eller bör utvecklas alternativ till stora, centrala lösningar. Anpassade, decentraliserade och småskaliga lösningar faller ofta utanför forskningsinstituts och investerares intresseområde, eftersom möjligheterna att tjäna pengar på dem är små eller icke existerande, eftersom de är billiga men ändå effektiva. EESK rekommenderar kommissionen att införliva rekommendationerna från det yttrandet i handlingsplanen.

1.6

De gällande direktiven och förordningarna samt stödkriterierna för strukturfonderna och jordbrukspolitiken måste regelbundet ses över för att kontrollera om de måste anpassas till nyare miljötekniska innovationer.

1.7

Kommissionen måste också slutligen fastställa förteckningen över miljöskadliga subventioner och gradvis avskaffa dem. I dag är det inte längre godtagbart att göra stora insatser för att främja miljöinnovation och samtidigt själv bidra till miljöförstöring genom en missriktad subventionspolitik.

2.1

För att genomföra och konkretisera Europa 2020-strategin, kommissionens aktuella instrument för planering och utformning av politiken, har som bekant sju flaggskeppsinitiativ inletts, nämligen

2.2

Flaggskeppsinitiativet Innovationsunionen ska konkretiseras bl.a. genom handlingsplanen för miljöinnovation. Även andra flaggskeppsinitiativ berörs dock också av handlingsplanen, bl.a. Ett resurseffektivt Europa och En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen.

2.3

I handlingsplanen påpekas att man med miljövänlig teknik dels kan utnyttja snabbt växande marknader, dels kan skapa många nya arbetstillfällen.

2.4

Handlingsplanen bygger på den gamla handlingsplanen för miljöteknik från 2004. Dess tyngdpunkt ligger dock inte längre enbart på klassisk forskning och utveckling av ny "grön" teknik. Den nya handlingsplanen ska snarare ses som ett åtgärdspaket som bygger på ett heltäckande koncept för miljöinnovation där man även frågar sig vilka hinder och drivkrafter som finns för genomförandet av ny teknik och hur dessa kan undanröjas respektive främjas.

2.5

Kommissionsdokumentet innehåller intressanta undersökningsresultat om denna fråga, där dessa hinder och drivkrafter beskrivs och till viss del kvantifieras.

2.6

Osäkerhet när det gäller efterfrågan från marknaden och när det gäller avkastning på investeringar anges som de två största hindren, medan höga energi- och materialpriser, nya bestämmelser och standarder samt tillgång till kunskap hör till de främsta drivkrafterna.

2.7

I meddelandet står följande: "Miljöinnovationens penetrering av marknaderna har hittills varit relativt långsam, med undantag för förnybar energi till följd av energi- och klimatpolitiken. Till flaskhalsproblemen i samband med miljöinnovation hör marknadsprisernas misslyckande att korrekt återspegla de miljömässiga kostnaderna och vinsterna, stelbenta ekonomiska strukturer, låsningar i fråga om infrastruktur och beteenden samt skadliga incitament och subventioner." Av detta kan man sluta sig till att miljöskadliga subventioner måste avskaffas för att stärka miljöinnovation.

2.8

Genom handlingsplanen ska miljöinnovation i allmänhet, alltså inom alla branscher, påskyndas med hjälp av riktade åtgärder. För att skapa en starkare och mer stabil marknadsefterfrågan på miljöinnovation ska man i framtiden lägga fram förslag till åtgärder beträffande rättsliga incitament, privat och offentlig upphandling samt standarder. Små och medelstora företag ska stödjas för att öka investeringsbenägenheten och förbättra nätverksmöjligheterna.

2.9

I miljöinnovationsplanen behandlas alltså utbud och efterfrågan, forskning och industri samt politik- och finansieringsinstrument. Miljölagstiftningens väsentliga betydelse som drivkraft för miljöinnovation bekräftas, och det planeras en översyn av de relevanta föreskrifterna och standarderna om det skulle visa sig att de utgör ett hinder.

2.10

Även miljöinnovationens internationella dimension och en effektivare politisk samordning med de internationella partnerna betonas.