2.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 296/1

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1638/2006 av den 24 oktober 2006 om fastställande av allmänna bestämmelser för upprättandet av ett europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1717/2006 av den 15 november 2006 om upprättande av ett stabilitetsinstrument (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1889/2006 av den 20 december 2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 av den 18 december 2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (4),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1257/96 av den 20 juni 1996 om humanitärt bistånd (5),

—

med beaktande av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000 (6),

—

med beaktande av rådets beslut 2010/427/EU av den 26 juli 2010 om hur den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska organiseras och arbeta (7),

—

med beaktande av FN:s internationella konvention om skydd för alla migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar, som antogs den 18 december 1990,

—

med beaktande av Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 och protokollet av den 31 januari 1967 om flyktingars rättsliga ställning,

—

med beaktande av den övergripande strategin för migration, antagen av Europeiska rådet den 13 december 2005, där migrationspolitikens yttre dimension samt de tre huvudprioriteringarna fastställs, dvs. att främja laglig migration, bekämpa olaglig migration och förstärka kopplingen mellan migration och utveckling,

—

med beaktande av den europeiska pakt för invandring och asyl som antogs av rådet i oktober 2008, kommissionens första årsrapport om invandring och asyl från 2009 (KOM(2010)0214) och rådets slutsatser av den 3 juni 2010 om uppföljningen av den europeiska pakten för invandring och asyl,

—

med beaktande av den gemensamma Afrika–EU-förklaringen om migration och utveckling, som undertecknades i Sirte den 23 november 2006 och som betonar att afrikanska stater och EU:s medlemsstater måste åta sig att verka för ett partnerskap mellan ursprungs-, transit- och destinationsländer i syfte att effektivisera hanteringen av migrationen, detta med hänsyn till dess koppling till utveckling,

—

med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 18–19 juni 2009 om olaglig invandring,

—

med beaktande av Stockholmsprogrammet för perioden 2010–2014, den europeiska pakten för invandring och asyl och kommissionens handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet (KOM(2010)0171),

—

med beaktande av den höga representantens och kommissionens rapport av den 14 mars 2008 om klimatförändring och internationell säkerhet, de tillhörande rekommendationerna av den 18 december 2008 och rådets slutsatser av den 8 december 2009,

—

med beaktande av den gemensamma förklaringen från ministerkonferensen ”Att bygga migrationspartnerskap”, som hölls i Prag den 27–28 april 2009,

—

med beaktande av FN:s konvention från december 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och de tillhörande protokollen,

—

med beaktande av det avtal om en agenda för samarbete i migrationsfrågor mellan EU och Libyen som undertecknades i Tripoli den 4 oktober 2010 av kommissionsledamot Cecilia Malmström och kommissionsledamot Štefan Füle på EU:s vägnar och av Moussa Koussa, Libyens minister för utrikesfrågor och internationellt samarbete, och Yunis Al-Obeidi, Libyens minister för allmän säkerhet, på Libyens vägnar,

—

med beaktande av sin rekommendation till rådet av den 20 januari 2011 om förhandlingarna om ett ramavtal mellan EU och Libyen (8),

—

med beaktande av Tripoliförklaringen, som utfärdades vid det tredje toppmötet mellan Afrika och EU, som hölls i Tripoli i Libyen den 29–30 november 2010,

—

med beaktande av det tal som hölls av Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, i FN:s säkerhetsråd den 4 maj 2010, där hon lyfte fram behovet av en övergripande strategi för krishantering och fredsbyggande insatser samt de uppenbara kopplingarna mellan säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter,

—

med beaktande av rådets direktiv 2009/50/EG av den 25 maj 2009 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (blåkortsdirektivet) (9),

—

med beaktande av den gemensamma förklaringen av den 7 maj 2009 från toppmötet om det östliga partnerskapet i Prag, där det östliga partnerskapet sjösattes,

—

med beaktande av sin resolution av den 21 september 2010 om minskning av fattigdomen och skapande av arbetstillfällen i utvecklingsländerna: åtgärder som ska vidtas (10), särskilt punkterna 71, 72 och 73,

—

med beaktande av sin resolution av den 16 december 2010 om eritreanska flyktingar som hålls som gisslan i Sinai (11),

—

med beaktande av ordförandeskapets slutsatser av den 27 januari 2011 från konferensen ”Towards a multidisciplinary approach to prevention of trafficking human beings, prosecutions of traffickers and protection of victims”,

—

med beaktande av artikel 80 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt som fastställer att politik som gäller gränskontroll, asyl och invandring ska styras av principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning, även i finansiellt avseende, mellan medlemsstaterna, och att de unionsakter som antas på detta område varje gång det är nödvändigt ska innehålla lämpliga åtgärder för tillämpningen av denna princip,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och yttrandena från utskottet för utveckling och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A7-0075/2011), och av följande skäl:

A.

Politisk, social och ekonomisk instabilitet, otrygghet, politiskt förtryck och auktoritära regimer är den största orsaken till migration. Dessa faktorer leder till att människorna i de berörda lokalsamhällena berövas sina framtidsutsikter och inkomster och följaktligen sina möjligheter att välja om de vill migrera eller inte. Detta innebär i sin tur att de ständigt sätter sina liv på spel och att migration ofta är deras enda alternativ. Klimatförändringen och miljöförstöringen har blivit en allt viktigare orsak till migration.

B.

Migration till följd av instabilitet uppstår framför allt på grund av krig och väpnade konflikter eller risk för detta, kränkningar av de mänskliga rättigheterna – inklusive förföljelser eller begränsningar av rättigheterna för politiska motståndare, minoriteter, däribland religiösa, etniska och hbt-minoriteter samt missgynnade grupper – naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan samt avsaknad av ekonomiska utsikter och hållbara strukturer som garanterar demokrati och god samhällsstyrning samt respekt för och främjande av medborgerliga, politiska, kulturella, ekonomiska och sociala rättigheter.

C.

Migration som globalt fenomen, med rötter långt tillbaka i tiden, har inte bara bidragit till ett utbyte av idéer utan har också inneburit utmaningar när det gäller integrationen av invandrare i mottagarsamhällen. Migrationen har därmed bidragit till att kulturellt och ekonomiskt berika Europeiska unionen, men också medfört problem i fråga om social integration och anpassning. EU behöver en omfattande men kontrollerad invandring för att väga upp för sin åldrande befolkning samt för att ta itu med andra sociala och ekonomiska utmaningar.

D.

Migrationsströmmarna har tidigare ändrat riktning beroende på var det funnits störst tryck, men de har aldrig avstannat. Det går inte att stoppa migrationen, men den kommer sannolikt att förändras i omfattning och komplexitet under de kommande decennierna och måste därför hanteras på ett sätt som gör att mänskligt lidande går att förhindra.

E.

Laglig migration är av stort värde för såväl den person som försöker flytta från sitt ursprungsland som mottagarlandet.

F.

Migrationsströmmar som uppstår till följd av instabilitet och som tar sig uttryck i olaglig migration sätter hårdast tryck på de medlemsstater som ligger vid EU:s yttre gränser.

G.

Ingen EU-medlemsstat har hittills ratificerat FN:s internationella konvention om skydd för alla migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar. Denna konvention är det mest vidsträckta internationella regelverket till skydd för migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar. Konventionen ger länderna vägledning om hur de ska agera för att se till att migranternas rättigheter respekteras när politiken för arbetskraftsinvandring utarbetas och genomförs.

H.

Ekonomisk instabilitet drabbar yngre generationer, kvinnor, minoriteter och missgynnade grupper särskilt hårt, eftersom de saknar utsikter att få arbete och således lättare kan falla offer för våld och radikalisering och rekryteras av terroristgrupper.

I.

Klimatförändringen hänger samman med livsmedels- och vattenbrist, avskogning och markförstöring, och betraktas alltmer som ett stort hot mot den internationella säkerheten och stabiliteten.

J.

De som fördrivs från sina hem i samband med stora klimatförändringsrelaterade naturkatastrofer måste få stöd och skydd. Enligt den gällande flyktinglagstiftningen har klimatflyktingar dock inte rätt till internationellt skydd.

K.

I de regioner som påverkas mest av klimatförändringen och den förlust av biologisk mångfald som klimatförändringen leder till, t.ex. Sahelregionen, har migration blivit det enda sättet att anpassa sig till det ändrade klimatet.

L.

Vissa migranter kan också vara asylsökande och kan komma att bli officiellt erkända flyktingar.

M.

Olaglig migration utsätter inte bara migranternas liv för stora risker, utan förknippas även mycket ofta med de värsta formerna av människorättsliga kränkningar, bland annat slavarbete, sexuellt utnyttjande, övergrepp mot barn och könsrelaterat våld. Insatser från EU:s sida för att förhindra sådana kränkningar och skydda nödlidande migranter, även olagliga migranter, bör stärkas för att bli mer verkningsfulla.

N.

Smuggling av migranter påverkar nästan varje land i världen. Utnyttjandet av olaglig migration, som tyvärr är en lukrativ affärsverksamhet för den organiserade brottsligheten, kan även kombineras med vapensmuggling, människohandel och narkotikahandel. Utnyttjandet av olaglig migration kan vara en av finansieringskällorna för radikala grupper och terroristgrupper som gör att migranter riskerar att falla offer för organiserade kriminella ligor och extremistiska nätverk.

O.

EU-politiken bör särskilt uppmärksamma de mest utsatta migranterna, i synnerhet minderåriga utan medföljande vuxen.

P.

Olaglig migration påverkar migrationshanteringen och integrationskapaciteten hos både mottagarländer och transitländer. När det gäller transitländerna leder detta i vissa fall till försämrade möjligheter att skapa en hållbar utveckling på de lokala arbetsmarknaderna, vilket i sin tur leder till ökad instabilitet.

Q.

Den förväntade befolkningstillväxten i både ursprungsländer och transitländer, särskilt i Maghreb- och Mashreqregionerna och Nordafrika som helhet, kan inverka negativt på möjligheterna för ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen och därigenom förvärra den sociala och ekonomiska situationen i dessa länder om nödvändiga politiska och ekonomiska beslut inte fattas. Detta kommer tillsammans med bristen på demokratiska principer att leda till interna spänningar och instabilitet – vilket den senaste tidens demonstrationer i Tunisien, Algeriet, Egypten och flera andra arabländer har visat – och kommer därför att öka migrationsströmmarna och utsätta mottagarländernas integrationskapacitet för ytterligare påfrestningar.

R.

Med tanke på den nuvarande demografiska utvecklingen bör EU överväga i hur hög grad man under de kommande åren vill öppna gränserna för migrationsströmmar från ursprungs- och transitländer för att minska deras interna befolkningstillväxt och de resulterande sociala spänningarna, och på så sätt hjälpa dem att upprätthålla sin interna stabilitet. Det är även nödvändigt att överväga hur mycket som behöver investeras i en förnyad ekonomisk dagordning för dessa länder, inklusive en dagordning som inriktas på investeringar och sysselsättningsskapande insatser.

S.

Åtgärder bör vidtas för att förhindra nya yttringar av rasism och främlingsfientlighet i mottagar- och transitländer.

T.

Migrationen till EU är bara en del av mycket mer omfattande migrationsströmmar som går i riktning syd–nord och syd–syd. EU:s geografiska närhet till de länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken i kombination med de markanta skillnaderna mellan vissa av dessa länders migrationslagar och EU:s migrationslagstiftning kan skapa en konkurrensfördel för dessa länder och därmed förstärka deras ställning som transitländer och begränsa deras exponering och ansvar som potentiella mottagarländer.

U.

Den europeiska grannskapspolitiken bör mer aktivt stödja EU:s grannländers förmåga att hantera migrationen.

V.

Den senaste tidens dramatiska händelser i Egypten och andra länder i Nordafrika och Mellanöstern kan leda till ökad inströmning av både lagliga och olagliga migranter till Europa.

W.

Spänningar mellan ursprungsländer och transitländer och mellan mottagarländer och transitländer när det gäller hanteringen av migrationsströmmarna kan bli en grogrund för potentiella konflikter och meningsskiljaktigheter i framtiden om det inte förs en mer harmoniserad, samordnad och effektiv migrationspolitik. En mer samordnad och omfattande migrationshanteringsstrategi kan emellertid öka respekten för alla migranters värdighet – migranter som kan bidra till att arbetskraftsbehoven tillgodoses i transit- och destinationsländerna och till att utvecklingen i ursprungsländerna stärks. En mer samordnad och omfattande migrationshanteringsstrategi bör garantera full respekt för de mänskliga rättigheterna för migranter, vilka kan vara nödlidande.

X.

Lagliga och transparenta penningöverföringar kan spela en potentiellt positiv roll för att främja den ekonomiska utvecklingen. Framför allt bör man se till att migranternas rätt att ekonomiskt stödja sina familjer och investera i sina hemländer säkerställs.

Y.

EU behöver utarbeta en effektiv och klok migrationspolitik liknande den som tillämpas i Kanada, Australien eller Nya Zeeland. Det instabila läget i EU:s grannregioner äventyrar dock inrättandet av en sådan politik.

Z.

EU:s utrikespolitik kan komplettera och stärka EU:s migrationspolitik på ett positivt sätt. Alla källor till instabilitet i ursprungsländerna måste därför beaktas, och EU bör föra en aktiv dialog med transitländerna om enhetliga människorättsbaserade normer för deras nationella migrationslagar, så att lika villkor kan skapas där både mottagarländer och transitländer följer samma regler och erbjuder migranter samma skydd. Transitländerna befinner sig i olika utvecklingsskeden, och EU bör därför tillhandahålla finansiellt stöd för att hjälpa dessa länder att införa normer som är jämförbara med EU:s normer.

AA.

Vice ordföranden/den höga representanten har betonat betydelsen av en övergripande strategi för säkerhets- och stabilitetsfrågor, där utvecklingsstrategier och hållbara ekonomiska utsikter kan komplettera och ytterligare stärka fredsbevarande och fredsbyggande insatser och därigenom skapa förutsättningar för stabilitet och säkerhet på längre sikt.

AB.

Den nya utrikespolitiska struktur som införts genom Lissabonfördraget och inrättandet av Europeiska utrikestjänsten utgör en möjlighet att skapa ytterst värdefulla synergier mellan utrikes- och försvarspolitiken å ena sidan och den europeiska grannskapspolitiken och politiken för utvecklingssamarbete å andra sidan, så att de bildar ömsesidigt förstärkande och sammanlänkade dimensioner och strategier. Den nya strukturen gör det också möjligt för kulturell diplomati att spela en roll i EU:s yttre förbindelser. Sådana synergier bör övervägas redan på programplaneringsstadiet.

AC.

Åtskillnad måste göras mellan migranter, asylsökande och flyktingar.

1.

Europaparlamentet välkomnar de förslag som kommissionen nyligen lagt fram om laglig migration för icke asylsökande och uppmanar kommissionen att utveckla ytterligare instrument för att etablera en gemensam invandringspolitik, för att hantera ekonomisk migration i syfte att främja ekonomiska och sociala framsteg i mottagar-, transit- och ursprungsländerna samt för att främja social sammanhållning genom att förbättra integrationen av migranterna. Parlamentet betonar att man behöver tillhandahålla adekvat information om möjligheterna för laglig invandring till EU i syfte att förhindra olaglig invandring, bättre utnyttja EU:s program för laglig invandring, förtydliga rådande utsikter och möjligheter inom EU samt vederlägga de falska löften som smugglarna ingett, och därigenom begränsa möjligheterna för den organiserade brottsligheten och människosmugglarna att profitera på att människor tvingas migrera. Parlamentet uppmanar kommissionen att främja skyddsåtgärder för utsatta grupper och personer (främst kvinnor och barn) som ofta faller offer för människohandel och sexuellt utnyttjande, och att etablera center i tredjeländer för information om möjligheterna att migrera till EU. Parlamentet uppmanar dock till en god avvägning mellan att främja laglig migration till EU och att se till att unionen har kapacitet att ta emot och integrera migranter på ett framgångsrikt sätt.

2.

Europaparlamentet påminner om att en välfungerande laglig migration också kan vara positivt för tredjeländer eftersom invandrarna för över tillgångar till sina ursprungsländer. Parlamentet betonar vidare vikten av att stödja de initiativ som tagits för att främja att migranter medverkar i utvecklings- och utbildningsprojekt i sina ursprungsländer.

3.

Europaparlamentet uppmanat medlemsstaterna att samarbeta med länder utanför EU för att se till att information som rör laglig migration är lättillgänglig och att laglig migration verkligen förespråkas.

4.

Europaparlamentet anser att påtvingad migration bland annat är ett resultat av sviktande ekonomier, ökad fattigdom, kränkningar av de mänskliga rättigheterna, miljöförstöring, den växande klyftan mellan rika och fattiga länder, inbördeskrig, krig om kontrollen över naturresurserna och politisk förföljelse.

5.

Europaparlamentet stöder vice ordförandens/den höga representantens analys och politiska inställning när det gäller att lyfta fram behovet av en omfattande och samstämd strategi som grundas på målinriktad utveckling och människorättsstrategier som ett viktigt kompletterande utrikespolitiskt instrument för EU i syfte att kunna hantera stabilitets- och säkerhetsproblemen och öka effektiviteten i fredsbevarande och fredbyggande insatser. I detta sammanhang kräver parlamentet att Frontex roll ska stärkas så att kontrollen av migrationsströmmarna kan förbättras. Parlamentet anser att det inom ramen för den nya utrikespolitiska struktur som införts genom Lissabonfördraget och inrättandet av Europeiska utrikestjänsten är viktigt att fortsätta den interinstitutionella dialogen och överväga vilka grunder och mål som en sådan omfattande strategi bör ha, särskilt när det gäller målinriktad programplanering och partnerskap med stödmottagande länder som kan leda till en hållbar demokratiseringsprocess, god samhällsstyrning, respekt för de mänskliga rättigheterna samt ekonomisk tillväxt. På så sätt kan man öka säkerheten och stabiliteten.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla ett permanent kontrollsystem för alla Frontexaktiviteter som hör samman med hanteringen av migrationsströmmarna. Parlamentet anser också att människorättsaspekten i Frontex verksamhet tydligt måste genomsyra den ändrade versionen av Frontexförordningen, särskilt rätten för en person att lämna sitt land, förbudet mot avvisning och rätten att söka asyl. Parlamentet välkomnar Frontex framgångsrika verksamhet och dess samarbete med medlemsstaterna i syfte att genomföra den gemensamma europeiska asylsystemet och välkomnar dessutom inrättandet av ett europeiskt stödkontor för asylfrågor. Parlamentet anser att Frontex och stödkontorets verksamheter och insatser måste vara stabila och permanenta så att man kan ge nödvändigt stöd till särskilt hårt drabbade medlemsstater. Parlamentet betonar behovet av en större solidaritet inom samtliga EU-medlemsstater, särskilt de mest sårbara, i syfte att uppnå effektivast möjliga politiska samordning och bördefördelning.

7.

Europaparlamentet konstaterar att stabilitet och säkerhet är ett gemensamt mål och en nödvändig förutsättning för global ekonomisk tillväxt mot bakgrund av den ökade multilateralismen med flera internationella aktörer och stora givare, såsom EU, Förenta staterna, Japan, Kina och på längre sikt eventuellt även andra Brikländer, t.ex. Brasilien och Indien. Parlamentet konstaterar dessutom att stabilitets- och säkerhetsproblemen är sådana att de inte bara behöver tillräckliga resurser i tider av budgetåtstramningar, utan att det även krävs stordriftsfördelar och samordnade insatser. Parlamentet anser att man bör inleda en diskussionsprocess om en aktiv dialog mellan EU, Förenta staterna, Japan och Kina samt internationella finansinstitutioner om samordnade geografiska och tematiska strategier för säkerhet, stabilitet och bistånd, som kan skapa större gemensamma hävstångseffekter och en mer balanserad, målinriktad och ändamålsenlig fördelning av resurserna och samtidigt säkerställa en rättvis bördefördelning. Mot bakgrund av Vita husets nyligen genomförda översyn av det amerikanska utlandsbiståndet, där betydelsen av att samordna biståndet med andra stora givare lyftes fram, anser parlamentet att ett viktigt första steg i en sådan diskussionsprocess skulle kunna vara ett toppmöte mellan EU och Förenta staterna om ett utökat samarbete om humanitärt och utvecklingsrelaterat bistånd för att från ett transatlantiskt perspektiv kartlägga gemensamma intresseområden och lämpliga grunder för politisk samordning.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen med kraft att se till att alla återtagandeavtal som undertecknas av EU och dess medlemsstater fullt ut respekterar de mänskliga rättigheterna och principen om non-refoulement och att de inte äventyrar säkerheten för personer i behov av internationellt skydd.

9.

Europaparlamentet konstaterar att det finns betydande fördelar med att ge flyktingar fristad i grannländerna, och begär att EU ska prioritera en sådan lösning.

10.

Europaparlamentet är oroat över att det för närvarande finns ungefär 38 bräckliga stater i hela världen (enligt Failed States Index 2010; Fund for Peace) där 1 miljard människor är drabbade problem med anknytning till instabilitet (enligt Världsbanken). Bräckliga stater är mest känsliga för inre och yttre påfrestningar av både politiskt och ekonomiskt slag, och staters instabilitet bidrar till migrationsprocessen.

11.

Europaparlamentet anser att stödet till politiskt och ekonomiskt bräckliga stater, som utgör en trolig grogrund för olaglig migration och säkerhets- och stabilitetsrelaterade spänningar – förutom budgetlättnader och budgetstöd och strategier för att skapa stabilitet eller stärka stabiliteten - också alltid bör omfatta direktinvesteringar och EU-strategier för marknadstillträde, strategier för landsbygdsutveckling och tryggad livsmedelsförsörjning, stöd för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen, sysselsättningsskapande politik, infrastrukturutveckling, stöd till små och medelstora företag, mikrokrediter och strategier för att främja demokratisering och god samhällsstyrning, social integration medbestämmande för kvinnor, minoriteter eller missgynnade grupper samt etnisk och religiös tolerans, med målsättningen att maximera potentiella migranters möjligheter och alternativ hemma i ursprungsländerna. Parlamentet är fast övertygat om att sådana strategier måste grundas på aktiva partnerskap som bygger på principerna om egenansvar och medbestämmande för stödmottagarländerna, och på mål, tydliga färdplaner och villkor för de resultat som ska nås, vilka fastställs i samarbete med givarländerna. Partnerskapen bör också grundas på riktmärken och strikt ansvarsskyldighet. Parlamentet framhåller att det grundläggande kriteriet för de program som finansieras inom denna ram bör vara att de tillför ett mervärde på både regional och lokal nivå. På så sätt kan man garantera att de i hög grad bidrar till utvecklingen av lokala ekonomier.

12.

Europaparlamentet betonar att all forskning och analys av de framtida migrationstendenserna och migrationsformerna – såsom korttidsmigration, cirkulär migration och årstidsbunden migration – bör ta hänsyn till de möjliga orsakerna till migrationen, t.ex. politiska och ekonomiska kriser eller klimatförändringens konsekvenser i ursprungsländerna.

13.

Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att både internt och på internationell nivå arbeta för att få ursprungsländerna att anta och genomföra åtgärder och en politik som gör det möjligt för dem att utvecklas socialt, ekonomiskt och demokratiskt så att deras medborgare inte tvingas migrera.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att göra ytterligare insatser i fråga om ursprungsländernas utveckling och demokratisering och att stärka rättsstaten så att de problem som åtföljer migrationen angrips vid roten.

15.

Europaparlamentet uppmuntrar till att det inrättas center för information om och hantering av migrationsfrågor utanför EU som ska hjälpa tredjeländer, i egenskap av ursprungs- eller transitländer, att utarbeta en migrationspolitik som hjälper potentiella migranter och återvändande migranter, erbjuda vägledning om laglig migration, arbetsmöjligheter och levnadsvillkor i mottagarländerna samt erbjuda utbildning till potentiella migranter och därmed bygga vidare på erfarenheterna från pilotprojektet i Bamako i Mali (Centret för information om och hantering av migration). Parlamentet uppmanar kommissionen att förse parlamentets ansvariga utskott med regelbundna rapporter om nya initiativ till att inrätta sådana center.

16.

Europaparlamentet påminner om att man i sin resolution av den 21 september 2010 om minskning av fattigdomen och skapande av arbetstillfällen i utvecklingsländerna: åtgärder som ska vidtas betonar att EU inte bör tveka att tillämpa sanktioner när stater underlåter att respektera de skyldigheter i fråga om styrelseformer och mänskliga rättigheter som fastställs i handelsavtalen. I denna resolution uppmanar parlamentet även EU att noga övervaka att tvärvillkoren iakttas i enlighet med Cotonouavtalet och understryker att både Europeiska utvecklingsfonden (EUF) och finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete (DCI) måste uppfylla samma tvärvillkor. Parlamentet betonar dessutom att liknande tvärvillkor även bör gälla för annat EU-bistånd än utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd, inklusive makroekonomiskt bistånd via IMF:s lån, samt lånetransaktioner via EIB:s och EBRD:s program, och att sådant bistånd bör grundas på partnerskap, gemensamma mål och värderingar samt lojalitet. Biståndet bör uppfylla såväl givarens som mottagarens förväntningar. Parlamentet betonar vidare att EU:s aktiva stöd till mottagarländerna bör vara verkningsfullt och resultatinriktat och att EU:s grundläggande värden bör respekteras. Parlamentet uppmanar vice ordföranden/den höga representanten och kommissionen att sätta upp lojalitet gentemot EU och EU:s grundläggande värden som en målsättning i samband med utformningen av strukturen för EU:s finansiella bistånd och i de bilaterala förbindelserna med länder som är mottagare av sådant bistånd. Parlamentet anser slutligen att en diskussionsprocess bör inledas på EU-nivå om grunderna och räckvidden för tillämpningen av tvärvillkoren på EU:s finansiella bistånd.

17.

Europaparlamentet välkomnar människorättsklausuler i alla EU:s bilaterala handelsavtal och stöder införandet av principen om tvärvillkor i handelsavtal med utvecklingsländer via det allmänna preferenssystemet. Parlamentet inser att denna princip inte alltid tillämpas, eftersom kommissionen inte har velat införa sanktioner mot de utvecklingsländer som inte fullgör sina åtaganden när det gäller respekt för mänskliga rättigheter, god samhällsstyrning och demokratisering. Kommissionen uppmanas med kraft att överväga att införa sanktioner, där sådana kan behövas, men att dessförinnan noga undersöka sanktionernas konsekvenser för befolkningen i mottagarländerna.

18.

Europaparlamentet anser att transitländer bör omfattas av en liknande politik som den som gäller för ursprungsländer, till exempel när det gäller strategier för fattigdomsminskning, direktinvesteringar och marknadstillträde, och med tonvikt på en sysselsättningsagenda som kan garantera effektiva integrationsutsikter på lång sikt, stabilisera den interna arbetsmarknaden och stärka transitländernas långsiktiga potential som mottagarländer.

19.

Europaparlamentet anser att EU och dess medlemsstater i sin hantering av de olagliga migrationsströmmarna fullt ut måste respektera de asylsökandes rättigheter och avstå från att vidta några åtgärder som kan avskräcka potentiella flyktingar från att söka skydd.

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla en mekanism för ansvarsfördelning dels i samband med mottagning av asylsökande och prövning av deras ansökningar, dels i samband med bekämpning av olaglig migration, två företeelser som drabbar vissa medlemsstater oproportionerligt hårt på grund av deras geografiska läge eller demografiska situation.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att upprätta ett övervakningssystem för att kontrollera att flyktingars och asylsökandes rättigheter respekteras vid inresekontroller (och före inresa) i enlighet med kodexen om Schengengränserna, så att eventuella brister omgående upptäcks.

22.

Europaparlamentet betonar betydelsen av EU:s valobservatörsuppdrag som ett viktigt steg i varje process för att nå ökad demokrati och god samhällsstyrning. Parlamentet anser att dessa uppdrag bör ingå i en bredare stödram för långsiktiga demokratiseringsprocesser och uppmanar med kraft vice ordföranden/den höga representanten att stärka uppföljningsförfarandena och de uppföljande besöken för att kontrollera om valobservatörsuppdragets rekommendationer genomförs. Parlamentet framhåller vikten av medling och strategier för konfliktförebyggande och konfliktlösning samt institutions- och kapacitetsuppbyggande inom sådana regionala organisationer som till exempel Afrikanska unionen som spelar en viktig roll vid fredsbevarande och fredsbyggande insatser. Parlamentet anser att stödet till Afrikanska unionen bör innefatta utveckling av dess gränskontroll och hjälp till alla nödlidande migranter. Parlamentet anser att ett effektivt stärkande av regionala organisationer som Afrikanska unionen, unionen för Medelhavsområdet och det östliga partnerskapet för att uppnå regional fred och stabilitet i sin tur kommer att främja regional integration och uppkomsten av gränsöverskridande ekonomiska områden.

23.

Europaparlamentet konstaterar att framsteg har gjorts i genomförandet av den övergripande strategin för migration, vilken har till syfte att främja omfattande partnerskap med ursprungs- och transitländer och uppmuntra synergieffekter mellan migration och utveckling. Parlamentet betonar hur viktigt det är att ytterligare förbättra användningen av de viktigaste verktygen inom den övergripande strategin för migration (partnerskap för rörlighet, migrationsrelaterade uppdrag, migrationsprofiler, samarbetsplattformar). Parlamentet betonar att det alltjämt finns ett behov av att ställa de migrationspolitiska målen i förgrunden för den politiska dialogen med ursprungs- och transitländerna samt ett behov av att göra politiken mer konsekvent i detta avseende, särskilt när det gäller utvecklingspolitiken. De olika dialogprocesserna bör rationaliseras samtidigt som synergieffekterna mellan migration och utveckling bör stärkas. Större ansträngningar bör göras för att stödja sådana utvecklingsprojekt i ursprungs- och transitländer som höjer levnadsstandarden i dessa länder, stärker deras lagstiftande och institutionella befogenheter och förbättrar deras infrastruktur, så att de på ett ändamålsenligt sätt kan hantera migrationsströmmarna och samtidigt trygga respekten för internationella skyddsnormer och tillämpningen av principen om non-refoulement.

24.

Europaparlamentet betonar att det globala forumet för migration och utveckling har en viktig roll eftersom det erbjuder en strukturerad ram för främjandet av ökad dialog och ökat samarbete mellan både statliga och icke-statliga aktörer, däribland civilsamhället.

25.

Europaparlamentet beklagar att det enda alternativet under de rådande omständigheterna var att tillfälligt upphäva samarbetsavtalet mellan EU och Libyen. Parlamentet anser dock att upphävandet bör återkallas så snart det finns en ny övergångsregering som är villig att främja ett demokratiskt och människorättsbaserat genomförande av ett sådant avtal. Målet är att tillhandahålla finansiellt bistånd till afrikanska länder så att hållbara alternativ till migration kan skapas och ett mer effektivt system för att hantera arbetskraftsmigration kan utvecklas i Libyen genom att maximera kompetensen hos de migranter som redan finns i landet, öka Libyens förmåga att locka och integrera migranter, särskilt från dess södra grannländer, både socialt och ekonomiskt, och lägga grunden för ett effektivt system för migrationshantering i Libyen. Parlamentet betonar i detta sammanhang att EU måste utnyttja sitt inflytande till att övertyga Libyen om att låta UNHCR återvända till landet. Parlamentet anser att avtal om samarbete i migrationsfrågor även bör ingås med andra länder i EU:s geografiska närhet, så att man i enlighet med internationella avtal gemensamt kan stödja bräckliga stater i deras grannskap.

26.

Europaparlamentet konstaterar mot bakgrund av den pågående humanitära krisen i norra Afrika att Frontex inte kan vara det huvudsakliga verktyget för att hantera de påföljande migrationsströmmarna från regionen. EU uppmanas att tänka ut ett snabbt och samordnat svar som en del av en konsekvent och långsiktig strategi för att hantera politiska omvälvningar och bräckliga stater och på så sätt angripa roten till de problem som orsakar migrationsströmmarna. Parlamentet uppmanar rådet att ta fram en handlingsplan för bördefördelning i syfte att hjälpa till att vidarebosätta flyktingar från regionen, utifrån principen om solidaritet mellan medlemsstaterna i artikel 80 i EUF-fördraget, och att tillhandahålla stöd för fördrivna personer i enlighet med bestämmelserna i rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta. Rådet uppmanas också att snarast gå vidare med antagandet av det gemensamma asylsystemet för EU och att slutföra medbeslutandeförfarandena om inrättandet av ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU respektive om Europeiska flyktingfonden för perioden 2008–2013, enligt parlamentets rekommendation från maj 2010. Parlamentet påminner om att medlemsstaterna är skyldiga att följa principen om non-refoulement.

27.

Europaparlamentet betonar sin centrala betydelse för att främja frihet och demokrati i vårt grannskap. I detta sammanhang är det viktigt att parlamentet noga övervakar demokratiseringsprocessen i södra Medelhavsområdet. Parlamentet föreslår därför en regelbunden dialog med ad hoc-struktur med vice ordföranden/den höga representanten i syfte att bedöma utvecklingen i regionen och identifiera kort- och långsiktiga mål samt aktuella stödåtgärder som är nödvändiga.

28.

Europaparlamentet vidhåller att verklig hänsyn bör tas till dialogerna om mänskliga rättigheter och demokrati i den reviderade europeiska grannskapspolitiken. Demokratiseringsrörelserna och demonstrationerna för demokrati har brutalt undertryckts av myndigheterna i bland annat Tunisien och Egypten, vilket visar att de dialoger om demokrati och mänskliga rättigheter som har förts inom ramen för grannskapspolitiken inte har varit verkningsfulla.

29.

Europaparlamentet välkomnar att förhandlingarna om ett återtagandeavtal mellan EU och Turkiet har slutförts och efterlyser ett framgångsrikt avslutande av alla nödvändiga skeden så att avtalet så snart som möjligt kan genomföras fullt ut av alla parter.

30.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att intensifiera samarbetet med olagliga migranters transit- och ursprungsländer inom ramen för de avtal som EU redan har ingått eller kommer att ingå samt inom ramen för de bilaterala avtal som har undertecknats mellan vissa medlemsstater och tredjeländer, så att man kan hejda den olagliga migrationen och uppmuntra att lagstiftningen följs, till nytta för migranterna själva samt invånarna i medlemsstaterna och ursprungsländerna.

31.

Europaparlamentet anser att harmonisering av migrationsrelaterad statistik, i samarbete med medlemsstaterna, är nödvändigt för att migrationspolitiken ska kunna planeras, antas, genomföras och utvärderas på ett ändamålsenligt sätt. Parlamentet betonar vikten av det europeiska migrationsnätverket (EMN), som skulle kunna spela en betydande roll inom detta område.

32.

Europaparlamentet betonar det omedelbara behovet av konsekventa, heltäckande och jämförbara statistiska uppgifter om den migrerande befolkningen, eftersom denna befolkning ständigt förändras och de aktuella migrationsströmmarnas karaktär är en verklig utmaning för beslutsfattare som behöver tillförlitliga uppgifter och information som grund för sina beslut.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom ramen för den pågående översynen av den europeiska grannskapspolitiken överväga att anslå särskilda medel så att en förnyad stark ekonomisk dagordning kan utformas i de länder som omfattas av denna politik, inklusive en sysselsättningsagenda. Parlamentet anser att man med de länder som omfattas av grannskapspolitiken bör diskutera en färdplan för anpassning av deras nationella migrationslagar till EU:s normer, inbegripet människorättsnormer som asylrätt, skyddssystem för olagliga migranter och lika rättigheter för alla migranter. Parlamentet anser vidare att det skulle vara lämpligt att ingå fler rörlighetsavtal med dessa länder, utöver de befintliga avtalen med Moldavien och Georgien.

34.

Europaparlamentet anser att det ska upprättas en övergripande migrationspolitik som är kopplad till alla utvecklingsstrategier och utvecklingsinstrument och grundas på en hög grad av politisk och verksamhetsmässig solidaritet, ömsesidigt förtroende, insyn, partnerskap, delat ansvar och gemensamma insatser på grundval av gemensamma principer och konkreta åtgärder samt de värden som är förankrade i Lissabonfördraget.

35.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en övergripande strategi för laglig migration och att i detta sammanhang ta hänsyn till den europeiska arbetsmarknadens behov av arbetskraft och varje enskild medlemsstats förmåga att ta emot och integrera migranter. En gemensam EU-politik om laglig migration kan vara ett incitament både för den europeiska ekonomin och för ursprungsländernas ekonomier.

36.

Europaparlamentet anser att avtal med tredjeländer som berör flera av EU:s medlemsstater bör förhandlas fram på europeisk nivå i full överensstämmelse med artikel 218 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

37.

Europaparlamentet uppmanar EU:s institutioner och medlemsstater att samordna givarnas bistånd på ett effektivare sätt, så att en mer omfattande och hållbar strategi för hantering av migrationsströmmar säkerställs.

38.

Europaparlamentet kräver med eftertryck att man ska skilja utvecklingsbiståndet från förvaltningen av migrationsströmmar och att utvecklingsbistånd inte bör göras beroende av återflyttning. EU:s utvecklingsbistånd bör ha som mål att undanröja orsakerna till migration, till exempel fattigdom, klimatförändring och svält.

39.

Europaparlamentet framhåller det mervärde som unionen för Medelhavsområdet (UfM) och initiativet för ett östligt partnerskap kan tillföra när det gäller hanteringen av migrationsfrågan och dess verkningar. Vice ordföranden/den höga representanten uppmanas att anstränga sig mer för att unionen för Medelhavsområde ska bli fullt fungerande. Frågan om migrationsströmmarna bör vara ett prioriterat åtgärdsområde inom ramen för unionen för Medelhavsområdet och det östliga partnerskapet.

40.

Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionen att överväga åtgärder för att se över finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, Europeiska utvecklingsfonden och instrumentet för humanitärt bistånd i syfte att förstärka migrationens positiva effekter när det gäller att främja mänsklig utveckling och demokrati i bräckliga stater.

41.

Europaparlamentet efterlyser ytterligare åtgärder för att främja en samstämd politik för utveckling inom EU:s migrationspolitik och för att man ska avstå från att använda offentligt utvecklingsbistånd till politik som syftar till att avskräcka från och kontrollera migration på ett sätt som inbegriper kränkningar av migranternas mänskliga rättigheter. Biståndet bör emellertid användas till att främja en effektiv utveckling och därigenom minska migration som orsakas av fattigdom, politisk instabilitet och politiskt förtryck.

42.

Europaparlamentet välkomnar Tripoliförklaringen, som utfärdades i slutet av det tredje toppmötet mellan Afrika och EU och som bekräftar behovet av gemensamma insatser för att ta itu med de faktiska omständigheterna och utmaningarna i samband med migrationen och dess kopplingar till utvecklingen.

43.

Europaparlamentet efterlyser effektivare partnerskap med institutioner som främjar regional och ekonomisk integration, något som också kan bidra till att man hittar hållbara och långsiktiga lösningar för migrationssituationen mellan de sydliga länderna.

44.

Kommissionen bör undersöka den klimatrelaterade migrationen mellan de sydliga länderna ytterligare och bland annat titta närmare på antalet personer som berörs, utsatta regioner, migrationsrörelser och kapaciteten i mottagarländerna. Europaparlamentet efterlyser också att man främjar forskningskapaciteten i utvecklingsländerna.

45.

Europaparlamentet betonar vikten av att integrera migrationen i partnerländernas nationella utvecklingsstrategier i syfte att minska fattigdomen och uppnå millennieutvecklingsmålen.

46.

Europaparlamentet välkomnar inrättandet av AVS-ländernas övervakningscentrum för migration, som är ett värdefullt instrument när det gäller att förse beslutsfattare i AVS-länderna med uppgifter och verktyg som kan förbättra deras nationella migrationsstrategier. Parlamentet välkomnar också förslaget om att inrätta ett övervakningscentrum för migration med ansvar för att fortlöpande och i detalj följa upp alla frågor i samband med migrationsströmmarna i Latinamerika, under överinseende av stiftelsen för Europa, Latinamerika och Västindien och med denna som samordnare.

47.

Europaparlamentet rekommenderar att de finansiella resurserna för att stärka sambandet mellan migration och utveckling måste tilldelas på ett effektivare sätt. Förutsättningarna för den kompletterande och punktliga mobiliseringen av EU:s olika finansieringsinstrument för yttre åtgärder måste förbättras.

48.

Europaparlamentet betonar behovet av att stärka de så kallade LRRD-strategierna (som syftar till att knyta samman katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd) för att säkra hållbara lösningar för fördrivna personer och flyktingar. Parlamentet anser att det är viktigt med en samordnad humanitär reaktion som föregångare till en hållbar utvecklingspolitik i länder som genomgått konflikter.

49.

Europaparlamentet uppmanar vice ordföranden/den höga representanten att investera i expertkunskaper och skapa ett tydligt mandat för personalen både vid högkvarteret och på delegationsnivå för att uppnå bättre samordning mellan det tematiska programmet om migration och asyl och de geografiska programmen.

50.

Europaparlamentet efterlyser ett förtydligande av rollerna för Europeiska utrikestjänsten respektive generaldirektoratet för utveckling och samarbete EuropeAid samt en samordning mellan dessa. Parlamentet uppmanar med eftertryck generaldirektoratet för utveckling och samarbete EuropeAid att spela en ledande roll i migrationspolitikens programplaneringsfas.

51.

Europaparlamentet betonar hur viktigt det är att ta hänsyn till erfarenheterna från det tematiska programmet om migration och asyl när det gäller den politiska dialogen på landsnivå, så att en mer samstämd och effektiv programplanering kan garanteras i de sammanhang som rör strategidokumenten för länder och regioner.

52.

Europaparlamentet efterlyser ökade insatser för att minska de negativa följderna av kompetensflykten och utflyttningen av yrkesfolk, som särskilt drabbar nyckelområden som hälso- och sjukvård och utbildning. Det är viktigt att främja kompetensinflyttning, program till stöd för återvändande och cirkulär migration, reglera rekryteringspraxis och stödja kapacitetsuppbyggnad genom åtgärder som utveckling av yrkesutbildningen. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka om system för cirkulär migration är ett användbart verktyg och vilka typer av cirkelrörelser (engångsrörelse eller återkommande rörelse, rörelse på kort eller lång sikt, spontan eller administrerad rörelse) som skulle kunna ge bäst resultat för både utvecklingsländer och utvecklade länder.

53.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att när den utformar de nya utrikespolitiska instrumenten för perioden efter 2013 se till att den föreslagna strukturen dels möjliggör synergieffekter och ömsesidigt förstärkande mellan utvecklingsaspekten och säkerhets- och stabilitetsaspekten, dels möjliggör en snabb fördelning av medel för nödinsatser och återhämtning, en snabbinsatsmekanism för att hjälpa och bistå nödlidande migranter – i synnerhet de som är särskilt utsatta såsom kvinnor och underåriga utan medföljande vuxen – särskilda program för att aktivt stödja minoriteter, bland annat religiösa, etniska och hbt-minoriteter som kan komma att stå under hot, EU-skydd för nödlidande människorättsförsvarare samt stödåtgärder för att begränsa följderna av klimatförändringen, avskogningen, ökenspridningen och förlusten av biologisk mångfald och upprätthålla de ekonomiska och sociala förutsättningarna för de drabbade samhällena.

54.

Europaparlamentet kräver att det ska utvecklas en politik som beaktar den särskilda situationen för utsatta grupper som kvinnor, barn och personer med funktionsnedsättning och därmed även tillhandahållandet av relevant infrastruktur som sjukhus, skolor och utbildningsutrustning samt nödvändigt socialt, psykologiskt och administrativt stöd.

55.

Europaparlamentet riktar uppmärksamhet på den roll som rehabiliteringscentrer för tortyroffer har spelat i den framgångsrika integrationen av migranter, bland annat flyktingar och asylsökande, i EU. Parlamentet noterar bekymrat beslutet att EU:s finansiering av dessa center inom ramen för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter gradvis kommer att upphöra. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att finansieringen av dessa center oförminskat fortsätter och inte enbart överlåts till medlemsstaterna.

56.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att offentliggöra den externa utvärderingen av de regionala skyddsprogrammen och att inleda en debatt om huruvida programmen ska fortsätta.

57.

Europaparlamentet anser när det gäller Gusp/GSFP-uppdrag att det skulle vara viktigt att komplettera säkerhets- och stabilitetsstrategierna med skräddarsydda strategier för utvecklingsstöd och mänskliga rättigheter, så att man på lång sikt åtgärdar de bakomliggande orsakerna till osäkerhet och instabilitet. Detta är något som även har framhållits av vice ordföranden/den höga representanten. En sådan helhetsstrategi kräver inte bara bättre samordning, genom Europeiska utrikestjänsten, utan även ytterligare skräddarsydda budgetanslag för dessa stödstrategier.

58.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Europeiska rådets ordförande, ordförandeskapet i Europeiska unionens råd, kommissionens ordförande, vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Europeiska investeringsbanken, medlemsstaternas regeringar och parlament, kandidatländernas regeringar och parlament, Euronest- och Euromed-medlemsländernas regeringar och parlament, Förenta staternas utrikesministerium, EBRD, Världsbanken, IMF, Afrikanska unionen, Panafrikanska parlamentet, Internationella organisationen för migration och UNHCR.

2.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 296/13

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt artiklarna 2 och 3, och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 8, 153 och 157,

—

med beaktande av rådets beslut 2006/144/EG av den 20 februari 2006 om gemenskapens strategiska riktlinjer för landsbygdsutvecklingen (programperiod 2007–2013) (1),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 mars 2008 om kvinnornas situation i EU:s landsbygdsområden (3),

—

med beaktande av slutsatserna från seminariet om ”Kvinnorna inom landsbygdens hållbara utveckling”, vilket hölls i Cáceres den 27–29 april 2010 på initiativ av EU:s spanska ordförandeskap (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/41/EU av den 7 juli 2010 om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av rådets direktiv 86/613/EEG (5),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling (A7-0016/2011), och av följande skäl:

A.

En ekonomiskt hållbar utveckling av landsbygden är en prioritering, tillsammans med att ekonomiska enheter bör kunna fungera hållbart och på lång sikt. Dessutom bör de särskilda inneboende möjligheterna i glesbefolkade jordbruksområden tas till vara och byggas ut så att de behåller sitt värde och fortsätter att vara befolkade.

B.

Ekonomiskt och kulturellt självständiga regioner där det regionala kretsloppet fungerar kan, utgående från omgivningens förutsättningar, reagera mera stabilt på globala förändringar.

C.

Ett effektivt och multifunktionellt inriktat jordbruk är en ofrånkomlig förutsättning för strategier för hållbar utveckling samt för en vittomfattande företagarverksamhet i flera regioner och denna potential tas ännu inte i sin helhet till vara inom ramen för en process med ökad diversifiering av näringslivet.

D.

Landsbygdsområdena är särskilt drabbade av en åldrande befolkning, låg befolkningstäthet och, i vissa områden, avfolkning.

E.

Den förändrade befolkningsstrukturen, flykten från landsbygden och en minskad andel kvinnor överlag kommer i framtiden att mångenstädes på landsbygden leda till att det med nuvarande infrastruktur inte går att upprätthålla vare sig ett tillräckligt utbud av dagligvaror och dagligen behövliga tjänster på det lokala planet eller grundläggande hälso- och sjukvård, förskoleundervisning, undervisning och fortbildning i skolor, yrkesläroanstalter och universitet och högskolor och ett tillräckligt kultur- och fritidsutbud, eller också leda till att olika inrättningar som arbetar med att tillhandahålla detta blir olönsamma och läggs ned.

F.

Av de 26,7 miljoner som regelbundet arbetar inom jordbruket i Europeiska unionen är ungefär 41 procent kvinnor. Åtminstone vart femte jordbruksföretag (omkring 29 procent) drivs av en kvinna.

G.

Kvinnors stora bidrag till den lokala utvecklingen och gemenskapsutvecklingen avspeglas inte tillräckligt i deras deltagande i beslutsprocesserna.

H.

Jämställdhetsprincipen är ett grundläggande krav i Europa 2020-strategin och bör främjas, av omsorg om ökat kvinnligt deltagande i ekonomisk och social verksamhet och för att garantera de mänskliga rättigheterna.

I.

Under de gångna årtiondena har verkligheten för kvinnor på landsbygden förändrats och blivit mer mångskiftande till följd av att ekonomin och samhället förändrats. Det är inte minst kvinnorna själva som tagit initiativ till och utformat denna förändring och i det sammanhanget bör noteras att kvinnornas sociala och ekonomiska situation kraftigt varierar, både mellan medlemsstaterna och även inom dem.

J.

I det moderna samhället är kvinnorollen förknippad med flera olika funktioner, mot bakgrund av kvinnornas individuella förankring i familjelivet och yrkeslivet, och just i denna mångfald av roller kan kvinnorna också ge ett väsentligt bidrag till framsteg och innovation på alla plan i samhället och bidra till högre livskvalitet, framför allt på landsbygden.

K.

Särskilt på landsbygden är det ofta kvinnorna som tar hand om familjen och de äldre.

L.

Tack vare åratal av kvinnopolitiskt arbete och intensiva offentliga insatser till stöd för utbildning, rådgivning, initiativ till grundande av företag m.m. har man inom den andra pelaren av GJP kunnat notera avsevärda framgångar i form av en bättre livssituation för män och kvinnor på landsbygden.

M.

Trots att livssituationerna i hög grad bär en individuell prägel kommer den grundläggande utmaningen för kvinnor och män att kvarstå, nämligen att kunna förena dels det egna förvärvsarbetet och sociala och kulturella engagemanget, dels ansvaret för familjen.

N.

Under de betingelser som det moderna samhället ställer upp kan denna ”multifunktionella utmaning” bemötas endast genom att man tar i anspråk stödtjänster samt inrättningar och strukturer inom omsorgen, vilka måste finnas att tillgå till överkomliga pris.

O.

Kvinnans multifunktionella roll på landsbygden kan ge ett väsentligt bidrag till utformandet av en modern kvinnobild i vårt samhälle.

P.

Sysselsättningsnivån för både män och kvinnor är låg i landsbygdsområdena. Många kvinnor kommer dessutom aldrig in på den officiella arbetsmarknaden och är därför inte registrerade som arbetslösa och ingår inte heller i arbetslöshetsstatistiken

Q.

Social trygghet för kvinnor som arbetar inom jordbruket, också för makor till jordbrukare med tilläggsinkomster (kombinationer av inkomster, personer som uteslutande eller delvis bedriver verksamhet som egna företagare), är ett ofrånkomligt inslag i en modern och hållbar utveckling av landsbygden.

R.

Ägaren av jordbruksföretaget är den enda person som nämns i bankhandlingar och i samband med bidrag och intjänade rättigheter och också den enda person som representerar företaget i föreningar och sammanslutningar.

S.

Landsbygdsturism, som handlar om att erbjuda varor och tjänster på landsbygden genom familjeföretag och kooperativa turistföretag, är en lågriskverksamhet som skapar sysselsättning, gör det möjligt att kombinera familjeliv och arbete och uppmuntrar befolkningen på landsbygden att stanna kvar där.

1.

Europaparlamentet påpekar att jämställdhetsfrämjandet är en central målsättning för EU och dess medlemsstater och understryker vikten av att denna princip byggs in i den gemensamma jordbrukspolitiken som ett sätt att främja hållbar ekonomisk tillväxt och landsbygdsutveckling.

2.

Europaparlamentet påpekar att man på landsbygden, utgående från förhållandena i stadsmiljöer, bör eftersträva levnadsvillkor anpassade efter den verklighet som råder på landsbygden så att kvinnor och deras familjer får anledning att med utsikt om framgång stanna kvar på landsbygden.

3.

Europaparlamentet kräver att landsbygden ska främjas eftersom den erbjuder en mångsidig och integrerande livsmiljö och miljö för ekonomisk verksamhet och att man i det sammanhanget framför allt bör dra nytta av kvinnornas nyckelfunktion, sakkunskap och kompetens.

4.

Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att vid förhandlingarna om nästa fleråriga budgetram inte ytterligare minska jordbruksutgifternas andel av den sammanlagda budgeten.

5.

Europaparlamentet betonar att mångsidiga, också serviceinriktade, företag inom jordbruket (såsom bondgårdssemestrar, direktförsäljning, sociala tjänster såsom barn- och äldreomsorg, undervisning på bondgårdar inom ramen för heldagsskolor etc.) är hörnstenar för en försörjningsinfrastruktur på landsbygden och hållbart måste understödjas via den gemensamma jordbrukspolitiken. Parlamentet begär därför att sådana tjänster ska främjas inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, så att det både skapas nya framtidsperspektiv, möjligheter till förvärvsarbete för kvinnor och blir lättare att förena familjeliv och arbete.

6.

Europaparlamentet kräver främjande av egendynamiska utvecklingsstrategier i och med att de stöder den särskilda kreativiteten hos manliga och kvinnliga aktörer på landsbygden och samtidigt utnyttjar de specifika traditionella resurserna inom varje landsbygdsområde.

7.

Europaparlamentet understryker vikten av en livskraftig och vital landsbygd med en diversifierad befolkningssammansättning. Parlamentet betonar i detta sammanhang betydelsen av tillräckliga utvecklingsmöjligheter och utmaningar för unga kvinnor.

8.

Europaparlamentet kräver att de grundläggande villkoren på landsbygden utformas så, att kvinnor av alla generationer kan stanna kvar i sin närmiljö och bidra till att den förnyas och utvecklas.

9.

Europaparlamentet understryker vikten av åtgärder för förtidspensionering för jordbrukare och jordbruksarbetare för att garantera levnadsvillkoren för kvinnor på landsbygden. Parlamentet uppmanar de medlemsstater som inte redan har gjort det att genomföra dessa åtgärder.

10.

Europaparlamentet kräver i detta sammanhang ytterligare insatser för att landsbygden i sin helhet ska utrustas med IT-infrastruktur av modernaste slag (framför allt adekvat tillgång till bredband), samt åtgärder för att underlätta tillgången till informations- och kommunikationsteknik och säkra jämställda villkor för denna tillgång, tillsammans med utbildning i hur tekniken ska användas. Parlamentet påpekar att den dåliga bredbandstillgången hindrar de små och medelstora företagens tillväxt på många håll på landsbygden runtom i EU och uppmanar därför med kraft kommissionen och medlemsstaterna att hålla fast vid sin föresats att i konkurrensfrämjande syfte förbättra bredbandstillgången på landsbygden.

11.

Europaparlamentet begär att man bland kvinnor på landsbygden ska främja och stödja elektroniska former av företagande, såsom e-företag, vilka gör det möjligt att bedriva ekonomisk verksamhet oavsett avståndet till större tätorter.

12.

Europaparlamentet påpekar att infrastruktur, anläggningar och tjänster som människor behöver i sin vardag ofrånkomligen måste förbättras på landsbygden så att män och kvinnor kan skapa balans mellan familjeliv och arbetsliv och landsbygden inte avfolkas. Hit hör barnomsorg som ett led i jordbruksinfrastrukturen (såsom ”bondgårdsdaghem” och andra förskolor), hälso- och sjukvårdstjänster, läroinrättningar (också för livslångt lärande) vårdinrättningar och vård för äldre och andra vårdbehövande, avbytartjänster i händelse av sjukdom och graviditet, närbutiker för dagligvaror och anläggningar för kultur och fritid. Parlamentet vill att jordbrukspolitiken utformas så, att kvinnorna på landsbygden kan förverkliga sina inneboende möjligheter att åstadkomma ett multifunktionellt och hållbart jordbruk.

13.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att använda strukturfonderna och Sammanhållningsfonden för att åtgärda bristen på god transportinfrastruktur i landsbygdsområdena och att utveckla en positiv politik för att förbättra tillgången till transport för alla, särskilt för funktionshindrade personer, eftersom transport är en faktor som minskar det sociala utanförskapet och den bristande jämställdheten i samhället, vilket främst drabbar kvinnor.

14.

Europaparlamentet kräver att politiken till stöd för landsbygden kraftigare ska inriktas på innovativa och hållbara levnads- och arbetsvillkor.

15.

Europaparlamentet uppmanar EU-institutionerna, medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna att stödja projekt för främjande av och rådgivning inför bildandet av innovativa företag för primär jordbruksproduktion på landsbygden, vilka kan skapa nya arbetstillfällen framför allt för kvinnor inom de huvudsakliga verksamhetsområdena, till exempel genom att tillföra jordbruksprodukterna värde och finna avsättningsmöjligheter för dem, använda ny teknik, bidra till områdets ekonomiska diversifiering och tillhandahålla tjänster som gör det möjligt att förena arbets- och familjeliv.

16.

Europaparlamentet påpekar att man i samband med innovativa utbudsformer bör ta fasta på den positiva erfarenheten av kvinnoprojekt inom den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare (särskilt Axel 3 och programmet Leader +) och kartlägga exempel på bästa praxis.

17.

Europaparlamentet begär att man i strategier för landsbygdsutveckling särskilt ska betona kvinnornas roll i strävan att uppnå målen för Europa 2020-strategin, i synnerhet när det gäller initiativ med fokus på innovation, forskning och utveckling.

18.

Europaparlamentet välkomnar i detta avseende ESF/Equal-projekten som strävar efter att synliggöra och stärka kvinnors ställning i jordbruket och på landsbygden.

19.

Europaparlamentet begär att den nya EJFLU-förordningen ska föreskriva särskilda åtgärder till förmån för kvinnor under den kommande programperioden 2014–2020, något som fördelaktigt skulle påverka kvinnornas sysselsättning på landsbygden.

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att bidra till en informativ databas om den ekonomiska och sociala situationen för kvinnor på landsbygden samt om deras engagemang som företagare samt optimera utvärderingen av redan befintliga uppgifter (till exempel via Eurostat) för att de politiska åtgärderna ska kunna anpassas.

21.

Med tanke på de villkor som råder på landsbygden är Europaparlamentet övertygat om att det för landsbygden typiska utbudet av utbildning och rådgivning för kvinnor måste få finnas kvar och byggas ut, särskilt då det handlar om ekonomisk förvaltning av jordbruksföretag.

22.

Europaparlamentet anser det vara önskvärt att man fortsätter arbeta för inrättandet av ett europeiskt nätverk för kvinnor på landsbygden (eller ett nätverk av kvinnoförbund). Parlamentet riktar uppmärksamheten på de framgångar som uppnåtts genom åtgärder inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare.

23.

Europaparlamentet erkänner den viktiga roll som de nuvarande kvinnonätverken spelar på olika plan, framför allt för det lokala landsbygdsfrämjandet och den offentliga erkänslan för detta. Parlamentet påpekar att det behövs ökad social erkänsla för och ökat politiskt och ekonomiskt stöd till dessa nätverk på lokal, nationell och europeisk nivå, eftersom de ger ett stort bidrag till ökad jämställdhet, framför allt till kvinnors utbildning på landsbygden och till att lokala utvecklingsprojekt sätts i gång, bland annat informationskampanjer om screening för att kvinnliga former av cancer snabbt ska kunna diagnostiseras (livmoderhalscancer, bröstcancer osv.). Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att stödja ett utökat deltagande av kvinnor i den politiska processen, också i form av att kvinnor blir adekvat företrädda i styrelseorganen för institutioner, företag och förbund.

24.

Europaparlamentet kräver att kvinnor på landsbygden ska få adekvata sociala förmåner där det tas hänsyn till kvinnornas särskilda situation i arbetslivet och till pensionsrättigheter.

25.

Europaparlamentet välkomnar i detta sammanhang direktiv 2010/41/EU och uppmanar medlemsstaterna att effektivt och snarast genomföra det, särskilt för att garantera att

26.

Europaparlamentet uppmärksammar att det framför allt på landsbygden behövs hållbara strategier för att kvinnor som beslutar sig för att göra ett uppehåll i sin karriär för att vara familje- eller vårdlediga ska kunna bevara sin yrkeskompetens. Parlamentet efterlyser bättre möjligheter att förena familjeliv och arbete för att kvinnor på olika sätt ska kunna delta och kvarstanna i arbetslivet och vidareutveckla sitt deltagande där.

27.

Europaparlamentet påpekar att jordbruksdiversifiering är en allt viktigare aspekt på landsbygdens ekonomi. Parlamentet konstaterar att kvinnorna har en viktig roll i initieringen, utvecklingen och förvaltningen av projekt som rör jordbruksdiversifiering.

28.

Europaparlamentet kräver stöd till företagarandan och initiativen hos kvinnor, framför allt genom främjande av kvinnligt ägande, nätverk för kvinnliga företagare och dessutom att de grundläggande förutsättningarna inom finanssektorn utformas så, att kvinnliga företagare på landsbygden, bland dem också kvinnliga egenföretagare, kvinnor som driver eget företag på deltid och har låga inkomster samt unga kvinnor, ska få lättare tillgång till investeringar så att de får ökad handlingskraft på marknaden och kan bygga upp företag som tryggar deras utkomst. Parlamentet kräver vidare att åtgärder vidtas för att förbättra kvinnornas företagaranda och företagarkunnande, för att kvinnor ska kunna bli bättre företrädda i bolags- och föreningsstyrelserna.

29.

Europaparlamentet uppmanar de behöriga nationella, regionala och lokala myndigheterna att främja kvinnors deltagande i lokala aktionsgrupper och utvecklingen av lokala partnerskap inom ramen för Leader-programmet samt att garantera en jämn könsfördelning i styrelserna.

30.

Europaparlamentet kräver att det inom utvecklingsstrategierna för enskilda företag och de regionala utvecklingsstrategierna tas ökad hänsyn till kvinnornas yrkeskompetens både inom och utanför jordbruket. Parlamentet betonar att det är viktigt med ökade kvalifikationer och utbildning för kvinnliga jordbruksföretagare och andra kvinnor på landsbygden, i deras egenskap av att vara producenter och företagare, och uppmanar kommissionen att i samförstånd med regionala och lokala myndigheter, lantbrukarförbund, kvinnoförbund och förbund för kvinnor på landsbygden att lägga fram motsvarande program för landsbygdsutveckling. att skapa incitament till ökat kvinnligt deltagande i arbetslivet, att avskaffa all diskriminering av kvinnor på arbetsplatsen och ge kvinnor bättre möjligheter till utbildning, också genom att arbeta för att fler ska kunna delta i undervisningsinstitutionernas postgraduala kurser och specialiseringskurser, att föreslå motsvarande åtgärder för landsbygdsutveckling utgående från Axel 3 i programmen för landsbygdsutveckling samt att uppmuntra nuvarande initiativ. Parlamentet påpekar att dessa åtgärder kommer att bidra till kampen mot social utestängning på landsbygden samt att fattigdomsrisken är större för kvinnor än för män.

31.

Europaparlamentet kräver stöd till politiska strävanden att främja kvinnornas roll inom jordbruket genom att göra det praktiskt och juridiskt lättare för dem att bedriva företagsverksamhet inom jordbruket, också vad gäller deras företagsägande, så att kvinnorna, utgående från sitt medansvar som företagare, närmare kan ta del av de rättigheter och skyldigheter som ett företag för med sig, bland annat i form av att få sina intressen företrädda i organ för jordbruket och effektivt kunna ta del av alla inkomster från företagsverksamheten.

32.

Europaparlamentet begär att de kvinno- och lantbrukarorganisationer som spelar en viktig roll vid främjandet och initierandet av nya utvecklingsprogram och diversifiering stöds på ett sådant sätt att kvinnor kan förverkliga nya idéer i syfte att diversifiera produktionen och tillhandahållandet av tjänster på landsbygden.

33.

Europaparlamentet anser att kvinnors behov på landsbygden och kvinnliga jordbrukares roll bör beaktas och prioriteras i samband med den kommande reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, beträffande tillgången till vissa tjänster och stöd, i linje med de enskilda medlemsstaternas territoriella behov.

34.

Europaparlamentet är övertygat om att kvinnor på medellång sikt bör vara adekvat företrädda i alla politiska, ekonomiska och sociala organ för jordbrukssektorn så att både manliga och kvinnliga synsätt kommer med i beslutsprocesserna. Parlamentet betonar att det behövs särskilda åtgärder till förmån för kvinnor i syfte att garantera en jämlik representation av kvinnor i sådana organ.

35.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att underlätta kvinnors tillgång till mark och krediter i syfte att uppmuntra dem att etablera sig på landsbygden och som aktörer inom jordbrukssektorn.

36.

Europaparlamentet kräver en utredning av de hittillsvarande strategierna för social trygghet för kvinnor i jordbruket (kvinnliga jordbruksföretagare, kvinnliga lantarbetare, säsongsarbetskraft etc.), inklusive genomförandet av direktiv 2010/41/EU, mot bakgrund av den egendoms- och skatterättsliga situationen i respektive land, och yrkar på att dessa erfarenheter ska ställas till förfogande för utvecklingen av en adekvat social trygghet för kvinnorna inom jordbruket i medlemsstaterna.

37.

Europaparlamentet anser att EU:s politik när det gäller kvinnornas levnadsförhållanden på landsbygden också måste beakta levnads- och arbetsvillkoren för invandrarkvinnor som arbetar inom jordbruket som säsongsanställda, i synnerhet deras behov av tillfredsställande boendeförhållanden och av socialt skydd, sjukförsäkring samt hälso- och sjukvård. Parlamentet understryker att dessa kvinnors arbete måste värdesättas i högsta möjliga grad.

38.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sin sammanfattande rapport, som ska läggas fram 2011 enligt artikel 14.1 i rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU), inkludera en ingående analys av verkningarna av de åtgärder som vidtagits med avseende på kvinnornas situation på landsbygden.

39.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

2.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 296/19

—

med beaktande av anslutningsfördragets protokoll nr 4 om kärnkraftverket Ignalina i Litauen, protokoll nr 9 om reaktorerna 1 och 2 vid kärnkraftverket Bohunice V1 i Slovakien samt artikel 30 i protokollet om villkoren och bestämmelserna för Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen,

—

med beaktande av rådets förordningar om genomförande av protokoll nr 4 om kärnkraftverket Ignalina i Litauen (1), om genomförande av protokoll nr 9 om reaktorerna 1 och 2 i kärnkraftverket Bohunice V1 i Slovakien (2) och om unionens ekonomiska stöd till avvecklingen av enheterna 1–4 i kärnkraftverket Kozloduj i Bulgarien (Kozloduj-programmet) (3),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om användningen av de ekonomiska resurserna för rivning och dekontaminering av kärnenergianläggningar och hantering av använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall (KOM(2007)0794) samt arbetsdokumentet ”Data om finansieringen av nedläggning av kärnenergianläggningar inom EU” (SEK(2007)1654),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation av den 24 oktober 2006 om förvaltning av finansiella resurser för avveckling av kärntekniska anläggningar och för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall (4),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från budgetkontrollutskottet och yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A7-0054/2011), och av följande skäl:

A.

De tre EU-kandidatländerna Litauen, Slovakien och Bulgarien hade gamla kärnkraftverk i drift som man kom överens om att stänga, och anslutningsförhandlingarna ledde fram till fasta datum för den förtida stängningen av reaktorerna vid de tre berörda kärnkraftverken.

B.

EU insåg att den förtida nedläggningen och den efterföljande avvecklingen av dessa reaktorer vid de treberörda kärnkraftverken innebar en avsevärd finansiell och ekonomisk börda som de berörda medlemsstaterna inte skulle kunna bära fullt ut, och därför stadgades det om finansiellt stöd till respektive medlemsstater i anslutningsfördragen och i efterföljande rådsförordningar om genomförandet av dessa fördrag. Det beslutades dock inte entydigt huruvida stödet skulle täcka hela kostnaden för avvecklingen eller kompensera för samtliga ekonomiska konsekvenser. Både Bulgarien och Slovakien är för närvarande nettoexportörer av elektricitet.

C.

Stödet omfattar åtgärder på följande områden:

D.

Stödet inleddes före anslutningen och före stängningen av respektive enheter, och de ackumulerades inom den internationella fonden för avvecklingsstöd samtidigt som de administrativa förberedelserna fortsatte.

E.

Avvecklingen av kärntekniska anläggningar och hanteringen av deras avfall är en tekniskt komplex operation som kräver betydande finansiella resurser och inbegriper miljömässigt, tekniskt, socialt och finansiellt ansvar.

1.

Europaparlamentet noterar att Litauen, Slovakien och Bulgarien har fullgjort sina åtaganden enligt anslutningsfördragen om att stänga sina respektive reaktorenheter vid de tre berörda kärnkraftverken i god tid: Enhet 1 vid kärnkraftverket Ignalina stängdes den 31 december 2004 och enhet 2 den 31 december 2009. Enhet 1 vid kärnkraftverket Bohunice stängdes den 31 december 2006 och enhet 2 den 31 december 2008. Enheterna 1 och 2 vid kärnkraftverket Kozloduj stängdes den 31 december 2002 och enheterna 3 och 4 den 31 december 2006.

2.

Europaparlamentet noterar även att alla tre medlemsstater försökte omförhandla sina politiska åtaganden avseende stängning av reaktorerna, vilket innebar att processen försenades.

3.

Europaparlamentet noterar att det finns en rättslig grund för beviljande av det finansiella stödet. Parlamentet konstaterar att beloppen fastställs årligen genom ett kommissionsbeslut som grundas på separata, kombinerade programplaneringsdokument för varje enskilt år, vilket möjliggör kontroll över utvecklingen och finansieringen av de godkända projekten.

4.

Europaparlamentet noterar att p.g.a. EU:s begränsade erfarenhet av och information om avveckling fastställdes det finansiella stödet utan att det var möjligt att specificera ett finansiellt tak. Det fanns ännu inte några tydliga villkor för att fastställa tak ens efter det att planerna och strategierna för avvecklingen utarbetats, vilket bäddade för att ytterligare finansiellt stöd beslutades vid varje etapp och från fall till fall.

5.

Europaparlamentet anser att gemenskapsstödets syfte är att hjälpa dessa tre medlemsstater att klara av den finansiella och ekonomiska börda som fasta tidsfrister för en förtida stängning innebär och att täcka kostnaderna för de stora och viktiga avvecklingsarbetet, investera i energiprojekt med syftet att minska energiberoendet och bidra till att lindra de sociala effekterna av kärnkraftverkens avveckling. Parlamentet noterar emellertid att kostnaderna för avveckling av kärnkraftverken i alla tre fall har överstigit det planerade EU-stödet, och att de sannolikt också kommer att överstiga de ursprungliga uppskattningarna. Parlamentet noterar också att en stor del av medlen har använts för energiprojekt och inte för det finansiella stödets huvudsakliga syfte, dvs. avveckling av kärnkraftverken.

6.

Europaparlamentet anser att konceptet solidaritet i Europeiska unionen effektivt bidrar till att lindra de ekonomiska konsekvenserna av den förtida nedläggningen av kärnkraftverken inom energisektorn. Parlamentet konstaterar dock att själva avvecklingen fortfarande är i sitt inledningsskede då detta betänkande utarbetas.

7.

Europaparlamentet står fast vid att avvecklingen av de berörda kärnkraftverken bör få högsta prioritet i säkerhetens och hälsans intresse för hela Europas befolkning.

8.

Europaparlamentet fruktar att bristen på finansiella resurser för avveckling kommer att försena avvecklingen av kärnkraftverk och hota miljön och folkhälsan.

9.

Europaparlamentet betonar att säkerhetsfrågan är av yttersta vikt för avvecklingen av de i förtid stängda enheterna vid de tre berörda kärnkraftverken. Därför uppmanar parlamentet rådet, kommissionen och medlemsstaterna att ha detta i åtanke i samband med framtida beslut om avveckling av kärnkraft i allmänhet och dessa tre avvecklingsprogram i synnerhet. Kommissionen uppmanas att ordna med lämplig samordning med medlemsstaterna och att utarbeta noggranna tidsplaner för projektens färdigställande.

10.

Europaparlamentet noterar med oro att de detaljerade planerna för avveckling enligt de tre berörda avvecklingsprogrammen ännu inte är klara och att det därför inte finns tillräcklig information om tidtabellerna eller kostnaderna för enskilda projekt och inte heller om deras finansieringskällor. Därför uppmanar parlamentet relevanta nationella organ att slutföra planerna och kommissionen att rapportera om denna process och att lägga fram en detaljerad långsiktig plan för finansieringen av avvecklingsprojekten. Kommissionen uppmanas att tydligt beskriva omfattningen av den EU-finansiering som krävs för att genomföra dessa planer.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att studera hur man skulle kunna ändra EU:s metoder för att finansiera avvecklingsaktiviteter med tanke på strategierna i medlemsstaterna och dessas nationella administrativa strukturer, och förenkla bestämmelserna om medelsförvaltningen på ett sådant sätt att det inte påverkar säkerheten och försörjningstryggheten under avvecklingsprocessen.

12.

Europaparlamentet noterar att det inte finns någon tydlig ansvarsfördelning mellan dem som medverkar till finansieringen och dem som medverkar till avvecklingen. Kommissionen bör vara huvudansvarig för genomförandet av EU stöd, och en gemensam förvaltning tillsammans med EBRD bör införas.

13.

Europaparlamentet anser att det, när det gäller tilldelning av kontrakt, är önskvärt att tillämpa ett kriterium för ömsesidighet i gemenskapen till förmån för europeiska företag och då särskilt tillämpa principerna i artikel 58 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling inom olika områden, bland annat energiområdet.

14.

Europaparlamentet noterar att EU:s finansiella stöd till dessa tre medlemsstater fram till slutet av 2013 kommer att uppgå till totalt 2 847,78 miljoner EUR. Parlamentet konstaterar att programmen i princip utgår från samma teknik, även om det finns skillnader mellan kärnkraftverken särskilt när det gäller lagring av använt kärnbränsle, men att skillnaderna i de belopp som anslagits varierar avsevärt: Ignalina (2 enheter): 1 367 miljoner EUR, Bohunice (2 enheter): 613 miljoner EUR och Kozloduj (4 enheter): 867,78 miljoner EUR.

15.

Europaparlamentet noterar att situationen enligt de uppgifter som var tillgängliga i slutet av 2009 varierar mellan medlemsstaterna när det gäller de belopp som utbetalats: Ignalina: totalt 1 367 miljoner EUR, åtaganden 875,5 miljoner EUR (64,04 %), utbetalat 760,4 miljoner EUR (55,62 %), Bohunice: totalt 613 miljoner EUR, åtaganden 363,72 miljoner EUR (59,33 %), utbetalat 157,87 miljoner EUR (25,75 %) och Kozloduj: totalt 867,78 miljoner EUR, åtaganden 567,78 miljoner EUR (65,42 %), utbetalat 363,149 miljoner EUR (41,84 %), till största delen p.g.a. att stängningarna skett vid olika tidpunkter.

16.

Europaparlamentet anser att medlen måste förvaltas och användas med absolut transparens. Parlamentet medger att det är viktigt med en sund och transparent förvaltning av finansiella resurser, med lämplig extern övervakning, för att garantera rättvis konkurrens på energimarknaden. Parlamentet rekommenderar transparens och allmänhetens medverkan på detta område.

17.

Europaparlamentet noterar att följande revisioner och utvärderingar slutförts: halvtidsutvärdering av avvecklingsstödet till Litauen och Slovakien (2007), kommissionens internrevisioner av alla tre program 2007, revisionsrättens revisioner av det centrala programförvaltningsorganet 2008 och 2009 med avseende på Ignalina, revisionsrättens revision inför utarbetandet av en förklaring om räkenskapernas tillförlitlighet 2008 samt revisionsrättens utarbetande av en genomförbarhetsstudie 2009. Parlamentet noterar att följande arbeten pågår: kommissionens meddelande, som väntas föreligga i början av 2011, kommissionens externa finansiella revision av den internationella stödfonden för avvecklingen av Bohunice och revisionsrättens fullständiga effektivitetsrevision av alla tre program.

18.

Med tanke på de stora beloppen, medelanvändningens nya karaktär och de okända faktorer som framkommit under processens gång samt de många påföljande ändringarna, anpassningarna och öronmärkningarna av ytterligare belopp, anser Europaparlamentet att antalet utförda revisioner och omfattningen av dem kan tyckas vara otillräckligt. Det är beklagligt att kommissionens halvtidsutvärdering från september 2007 av avvecklingsstödet till Litauen och Slovakien inte inkluderade Bulgarien (som redan då fick stöd).

19.

Det är beklagligt att kommissionen inte lagt fram några årsrapporter för Europaparlamentet om användningen av de medel som öronmärkts för avveckling av kärnkraftverk. Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att övervaka och årligen rapportera till parlamentet om förbättringar av medelanvändningen och sannolikheten för att de ackumulerade medlen för avvecklingen av dessa specifika enheter vid de tre kärnkraftverken kommer att utnyttjas under de kommande tre åren.

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en analys för att kontrollera att det är möjligt att anslå medel för kommande avvecklingsprojekt fram till 2013, särskilt eftersom tillstånden för avveckling kommer att utfärdas för Bohunice i juli 2011 och för Kozloduj i slutet av 2011 och slutet av 2012.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillhandahålla jämförbar information om genomförandet av de ursprungliga och de reviderade tidtabellerna för de olika etapperna av avvecklingsprocesserna samt åtgärderna inom energisektorn och den sociala sektorn innan några ytterligare EU-medel anslås.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att rapportera om särskilda förbättringar som beror på att man inrättade en förvaltningskommitté för medlemsstaterna 2007 som ska bistå kommissionen vid genomförandet av stödprogrammen, samt att redogöra för hur förfarandena ändrats sedan dess.

23.

Europaparlamentet noterar att revisionsrättens revision fortfarande pågår. Parlamentet anser att revisionen bör bidra till att klargöra med vilka syften och hur effektivt medlen har används och erbjuda genomförbara förslag med tanke på framtiden samt utvärdera vilken extra finansiering som krävs för att genomföra avvecklingen. Parlamentet framhåller att eftersom denna revision är en fullständig effektivitetsrevision bör den kunna klargöra följande:

24.

När det gäller framtida verksamhet som ska finansieras genom de belopp från EU som anslagits under perioden 2007–2013, föreslår Europaparlamentet att följande frågor bör klargöras ytterligare:

25.

Europaparlamentet noterar med oro att det inte finns någon EU-grupp med samordnare och experter för samtliga tre projekt, vilket skulle ha gjort det möjligt att behandla avvecklingsprogrammen som ett enda paket baserat på EU:s erfarenhet, och därmed skapat synergieffekter mellan de tre fallen.

26.

Europaparlamentet betonar att det behövs förstärkt samarbete mellan de tre programmen för att få till stånd en bättre planering av aktiviteter och utbyte av vunna erfarenheter. Europeiska unionen som helhet kan också ha nytta av denna erfarenhet i situationer när reaktorer tas ur drift i slutet av sin ekonomiska livslängd. Därför uppmanas alla involverade parter att utveckla och samla in exempel på bästa avvecklingspraxis samt se till att de vunna erfarenheterna och insamlade uppgifterna används på bästa sätt i andra medlemsstater med kärnkraftverk.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inrätta en samordningsgrupp som ska ansvara för att

28.

Europaparlamentet noterar att principen om att förorenaren ska betala bör tillämpas på finansieringen av avvecklingsarbetet och att kärnkraftoperatörerna bör se till att tillräckliga finansiella resurser avsätts under de kärntekniska anläggningarnas produktiva livstid för att täcka framtida avvecklingskostnader.

29.

Europaparlamentet konstaterar att den tidiga stängningen av reaktorerna omintetgjorde den planerade ackumulationen av de belopp som behövdes i de nationella fonder som inrättats för att täcka alla kostnader i samband med avvecklingen av anläggningarna.

30.

Med beaktande av de olika strategier som används av medlemsstaterna uppmanar Europaparlamentet kommissionen att undersöka möjliga vägar att harmonisera tillvägagångssätten att finansiera avvecklingen i EU, i syfte att säkra att nödvändiga finansiella resurser finns tillgängliga när de behövs, utan att äventyra säkerheten och försörjningstryggheten under avvecklingsprocessen.

31.

Europaparlamentet välkomnar att de flesta av Ignalinaprogrammets projekt för energieffektivitet och tryggad elförsörjning håller på att genomföras eller redan har genomförts.

32.

Europaparlamentet noterar med oro att viktiga projekt för förvaltning av infrastruktur som avser avfall (projekt för lagring av använt kärnbränsle och projekt för avfallslagringsplatser) har varit mycket försenade, vilket har medfört ytterligare kostnader jämfört med de ursprungliga uppskattningarna. Parlamentet noterar att det spelrum som finns i systemet nästan har utnyttjats till fullo och att förseningarna kan börja inkräkta på hela avvecklingsplanen, med motsvarande ökning av kostnaderna. Parlamentet uppmanar kommissionen att rapportera om resultaten från den nya utvärderingen av tidsplanen för detta projekt.

33.

Europaparlamentet noterar att en stor del av medlen hade anslagits för energiprojekt, att det ännu krävs betydande finansiering för avvecklingen och att de nationella medlen inte räcker till för detta. Parlamentet konstaterar att den statliga fonden för avveckling av kärnkraftverket Ignalina än så länge bara har ackumulerat drygt 100 miljoner EUR (medan de tekniska kostnaderna för avvecklingen i sig uppgår till mellan 987 och 1 300 miljoner EUR), och att en avsevärd andel av detta belopp har använts för projekt som inte avser avveckling. Parlamentet efterlyser lämpliga åtgärder i detta avseende, särskilt från medlemsstatens sida.

34.

Europaparlamentet välkomnar de framsteg som gjorts i Bohuniceprogrammet.

35.

Europaparlamentet noterar att även om gemenskapsstöd riktats till avveckling av kärnanläggningar, särskilt V1-reaktorer, och till försörjningstrygghet, har den nationella kärnkraftsfonden inte reserverat någon specifikt öronmärkt finansieringskälla för det pågående A1-avvecklingsprojektet.

36.

Europaparlamentet noterar avsevärda förseningar i genomförandet av vissa avvecklingsprojekt som återuppbyggnaden av områdets fysiska skyddssystem, projektet för hantering av historiskt avfall samt konstruktionen av det tillfälliga lagret för radioaktivt avfall i Bohunice. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen och Slovakien att vidta åtgärder mot förseningarna och undvika att äventyra tidsplanen för avvecklingen.

37.

Europaparlamentet välkomnar att Kozlodujprogrammet generellt har en bra teknisk och finansiell prestanda och att man sett över avvecklingsstrategin för enheterna 1–4, så att den ursprungliga senarelagda avvecklingsstrategin ändrats till en strategi för omedelbar avveckling.

38.

Europaparlamentet noterar med oro en rätt hög andel av energiprojekt vid fördelningen av de anslagna offentliga medlen. Parlamentet uppmanar kommissionen att övervaka genomförandet av de återstående energiprojekten och lämna en rapport om resultaten. Parlamentet efterlyser en ökning av antalet projekt för avveckling och avfallshantering under den återstående perioden av Kozlodujprogrammet.

39.

Europaparlamentet betonar behovet av övergripande administrativ samordning mellan det statliga bolaget för radioaktivt avfall (SERAW) och kärnkraftverket Kozloduj, som nu ansvarar för enheterna 1–2 respektive 3–4. Parlamentet uppmanar Bulgarien att analysera och skyndsamt införa de förbättringsåtgärder som krävs med hänsyn till den delade förvaltningen och/eller att snarast slå samman enheterna 1–4 under en gemensam förvaltning.

40.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och till Bulgariens, Litauens och Slovakiens regeringar.

2.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 296/26

—

med beaktande av föreskrifterna i FN:s rättsliga instrument om mänskliga rättigheter, framför allt de som handlar om kvinnors rättigheter, såsom FN-stadgan, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, de internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, konventionen om undertryckande av människohandel och utnyttjande av prostituering av andra, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Cedaw) och dess fakultativa protokoll, konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling, 1951 års flyktingkonvention och principen om ”non-refoulement”,

—

med beaktande av andra FN-instrument om våld mot kvinnor, såsom Wiendeklarationen och dess handlingsprogram av den 25 juni 1993 som antogs av världskonferensen om de mänskliga rättigheterna (A/CONF. 157/23) och deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor av den 20 december 1993 (A/RES/48/104),

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution av den 12 december 1997”Brottsförebyggande och straffrättsliga åtgärder för avskaffande av våld mot kvinnor” (A/RES/52/86), av den 18 december 2002”Att arbeta för att avskaffa sådana brott mot kvinnor som förövas av hedersskäl” (A/RES/57/179) och av den 22 december 2003”Avskaffande av våld mot kvinnor i hemmet” (A/RES/58/147),

—

med beaktande av rapporterna från de särskilda rapportörerna om våld mot kvinnor vid FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter samt av den allmänna rekommendation nr 19 som antogs av kommittén för avskaffande av diskriminering mot kvinnor (elfte sessionen, 1992),

—

med beaktande av den förklaring och den handlingsplattform som antogs av den fjärde internationella kvinnokonferensen i Peking den 15 september 1995 samt av parlamentets resolution av den 18 maj 2000 om uppföljningen av handlingsplattformen från Peking (1), av den 10 mars 2005 om uppföljningen av den fjärde internationella kvinnokonferensen – handlingsplattformen (Peking +10) (2) och av den 25 februari 2010 om uppföljningen av handlingsplattformen från Peking (Peking +15) (3),

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution av den 19 december 2006”Förstärkta insatser för avskaffande av allt slags våld mot kvinnor” (A/RES/61/143), och FN:s säkerhetsråds resolutioner 1325 och 1820 om kvinnor, fred och säkerhet,

—

med beaktande av Europarådets ad hoc-kommitté för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i hemmet (Cahvio), inrättad i december 2008 för att förbereda Europarådets framtida konvention på området,

—

med beaktande av slutsatserna från rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) av den 8 mars 2010 om våld,

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 14 december 2010 om utkastet till Europaparlamentets och rådets direktiv om den europeiska skyddsordern (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 26 november 2009 om avskaffande av våld mot kvinnor (5),

—

med beaktande av sin förklaring av den 21 april 2009 om kampanjen ”Säg NEJ till våld mot kvinnor” (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 24 mars 2009 om kampen mot kvinnlig könsstympning inom EU (7),

—

med beaktande av kommissionens strategi för jämställdhet mellan kvinnor och män 2010–2015 som presenterades den 21 september 2010,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0065/2011), och av följande skäl:

A.

Det går inte att utrota det könsrelaterade våldet med en enda insats, men en kombination av infrastrukturella, rättsliga, framtvingande, utbildnings- och hälsomässiga åtgärder samt av andra tjänsterelaterade åtgärder kan avsevärt minska våldet och dess konsekvenser.

B.

Det finns ingen internationellt vedertagen definition av begreppet ”våld mot kvinnor”, men enligt FN innebär det varje könsbetingad våldshandling som resulterar i eller sannolikt kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnor innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande vare sig det sker offentligt eller privat (8).

C.

Våld är en traumatisk upplevelse för alla män, kvinnor och barn, men könsbaserat våld utövas huvudsakligen av män mot kvinnor och flickor, vilket både speglar och förstärker ojämlikheten mellan män och kvinnor samt är ett hot mot offrens hälsa, värdighet, säkerhet och oberoende.

D.

I studier om könsbaserat våld uppskattas det att mellan en femtedel och en fjärdedel av alla kvinnor i Europa har varit utsatta för fysiska våldshandlingar åtminstone en gång i vuxen ålder, och mer än en tiondel har drabbats av sexuellt våld med inslag av tvång. Forskning visar också att 26 procent av barn och unga rapporterar fysiskt våld under sin uppväxt.

E.

Reklam och pornografi visar ofta olika former av könsbaserat våld och trivialiserar därmed våld mot kvinnor och hindrar jämställdhetsarbetet.

F.

Mäns våld mot kvinnor formar kvinnans roll i samhället – deras hälsa, tillgång till sysselsättning och utbildning, deltagande i social och kulturell verksamhet, ekonomiska oberoende och delaktighet i det offentliga såväl som det politiska livet samt i beslutsprocesser och i relationer med män.

G.

Kvinnor låter ofta bli att anmäla mäns våld mot dem, något som har sin grund i komplexa psykologiska, ekonomiska, sociala och kulturella skäl av olika slag och ibland på grund av att de saknar förtroende för polisen, rättsväsendet, socialtjänsten och sjukvården.

H.

Könsbaserat våld mot kvinnor utförs företrädesvis av män och är ett strukturellt och utbrett problem överallt i Europa och i hela världen. Det omfattar offer och förövare i alla åldrar oavsett utbildning, bakgrund, inkomster eller samhällsställning och hänger samman med den ojämlika maktfördelningen mellan kvinnor och män i vårt samhälle.

I.

Ekonomiska påfrestningar leder ofta till en mer frekvent, våldsammare och farligare misshandel. Studier har visat att våld mot kvinnor ökar när män känner sig undanträngda och maktlösa på grund av den ekonomiska krisen.

J.

Våld mot kvinnor medför en lång rad brott mot mänskliga rättigheter och inbegriper sexuella övergrepp, våldtäkt, våld i hemmet, sexuellt överfall och trakasseri, prostitution, handel med kvinnor och flickor, brott mot kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter, våld mot kvinnor på arbetsplatsen, våld mot kvinnor i konfliktsituationer, våld mot kvinnor i fängelse och på vårdinstitutioner, samt ett flertal skadliga traditionella sedvänjor. Vart och ett av dessa övergrepp kan ge djupa psykiska sår, skador på kvinnors och flickors hälsa i stort, inbegripet deras reproduktiva och sexuella hälsa, och leder i vissa fall till döden.

K.

I flera medlemsstater betraktas inte mäns våld mot kvinnor, i form av våldtäkt, som ett brott som automatiskt leder till allmänt åtal (9).

L.

Inom Europeiska unionen sker ingen regelbunden insamling av jämförbara uppgifter om olika former av våld mot kvinnor, och det blir därför svårt att bedöma hur omfattande detta problem verkligen är och finna lämpliga lösningar på det. Insamling av trovärdiga data är mycket svårt eftersom kvinnor och män på grund av rädsla eller skam tvekar att rapportera vad de varit med om till berörda instanser.

M.

Enligt undersökningar som rör Europarådets medlemsländer beräknas de årliga kostnaderna för våldet mot kvinnor uppgå till ca 33 miljarder euro (10).

N.

Kvinnors skydd mot manligt våld är inte detsamma i Europeiska unionen på grund av på medlemsstaternas olika politik och lagstiftning.

O.

Europeiska unionen har i och med Lissabonfördraget större befogenheter på området för straffrättsligt samarbete, inklusive straffprocessrätt och materiell straffrätt samt på området för polissamarbete.

P.

Ett alarmerande stort antal kvinnor utsätts för könsbaserat våld.

Q.

Mobbning av mödrar och gravida kvinnor är en annan form av våld eller övergrepp som kvinnor utsätts för. Denna typ av mobbning sker huvudsakligen inom familjen eller i parförhållandet, i umgänges- och arbetsmiljön, vilket kan leda till att de avskedas eller frivilligt säger upp sig från sina jobb, och till diskriminering och depression.

R.

Kommissionen underströk i sin strategi för jämställdhet mellan könen (2010–2015) att könsbaserat våld är ett av de centrala problemen som man måste komma till rätta med för att reell jämställdhet mellan könen ska uppnås.

S.

Kommissionen meddelade att den 2011 skulle lägga fram ett förslag till en strategi för att bekämpa våld mot kvinnor, men ingen uttrycklig hänvisning till denna strategi gjordes i kommissionens arbetsprogram för 2011.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens åtagande i dess handlingsplan för genomförandet av Stockholmsprogrammet att 2011–2012 lägga fram ett meddelande om en strategi för att bekämpa kvinnomisshandel, våld i hemmet och kvinnlig könsstympning, som ska följas upp av en handlingsplan på EU-nivå (11).

2.

Europaparlamentet föreslår en ny övergripande politik mot könsrelaterat våld, där följande ska ingå:

3.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att slå fast att sexuellt våld och våldtäkt som begås mot kvinnor, särskilt inom äktenskapet, inom andra nära relationer eller av manliga släktingar, är en straffbar handling när offret inte har samtyckt, och se till att sådana brott automatiskt leder till åtal. Medlemsstaterna måste förkasta alla hänvisningar till kulturella, traditionella eller religiösa sedvänjor som förmildrande omständigheter i samband med våld mot kvinnor, inklusive så kallade hedersbrott och kvinnlig könsstympning.

4.

Europaparlamentet konstaterar att våld mot kvinnor är en av de allvarligaste kränkningarna av mänskliga rättigheter och att våld i hemmet – riktat mot andra offer, såsom barn, män och äldre – även det är en dold företeelse som påverkar alldeles för många familjer för att förbises.

5.

Europaparlamentet understryker att fysiskt, sexuellt eller psykologiskt våld och missbruk mellan föräldrar eller andra familjemedlemmar får allvarliga följder för barn.

6.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna, när det gäller barn som är vittnen till alla former av våld, att utveckla skräddarsydd åldersanpassad psykosocial rådgivning för att barn ska kunna hantera sina traumatiska upplevelser, och att vederbörlig hänsyn tas till barnets bästa.

7.

Europaparlamentet belyser det faktum att invandrarkvinnor, däribland papperslösa sådana, och asylsökande kvinnor utgör två underkategorier av kvinnor som är särskilt utsatta för könsbaserat våld.

8.

Europaparlamentet betonar vikten av adekvat fortbildning för alla som arbetar med kvinnor som är utsatta för könsrelaterat våld, särskilt representanter för de rättsvårdande myndigheterna, särskilt poliser, domare, socialarbetare och hälso- och sjukvårdspersonal.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, med hjälp av all tillgänglig expertis, utarbeta och tillhandahålla årlig statistik om könsbaserat våld, inklusive siffror på hur många kvinnor som varje år dödas av sin partner eller före detta partner, baserat på uppgifter från medlemsstaterna.

10.

Europaparlamentet betonar att forskning om våld mot barn, unga människor och kvinnor och mer generellt om könsrelaterat och sexuellt våld bör ingå som ett tvärvetenskapligt forskningsområde i det kommande åttonde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga att inrätta ett observatorium för våld mot kvinnor dit rättsfall ska rapporteras där våld mot kvinnor har ingått.

12.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta sina ansträngningar att bekämpa könsbaserat våld genom gemenskapsprogram, särskilt Daphneprogrammet, som redan har varit framgångsrikt för bekämpningen av våld mot kvinnor.

13.

Europaparlamentet noterar att Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter ska undersöka en representativ grupp kvinnor från samtliga medlemsstater om deras erfarenheter av våld, och begär att tonvikten läggs på hur kvinnorna bemöts av olika myndigheter och stödtjänster när de anmäler.

14.

Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att i sin nationella statistik tydligt klargöra omfattningen av könsbaserat våld och att vidta åtgärder för att garantera att uppgifter om könsbaserat våld samlas in, däribland offrets kön, förövarens kön, deras förhållande, ålder, brottsplats och skador.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en undersökning av de ekonomiska konsekvenserna av våldet mot kvinnor, baserat på forskning som använder metoder som ekonomiskt kan kvantifiera konsekvenserna av denna form av våld för hälso- och sjukvården, de sociala trygghetssystemen och arbetsmarknaden.

16.

Europaparlamentet uppmanar EU:s byrå för grundläggande rättigheter och det europeiska jämställdhetsinstitutet att forska om förekomsten av våld i tonårsrelationer och hur detta påverkar deras välbefinnande.

17.

Europaparlamentet konstaterar att s.k. stalking, där 87 procent av offren är kvinnor, orsakar psykisk skada och allvarlig känslomässig stress och därför bör anses som en form av våld mot kvinnor och bekämpas med hjälp av rättsliga medel i alla medlemsstater.

18.

Europaparlamentet konstaterar att traditionella skadliga sedvänjor såsom kvinnlig könsstympning och så kallade hedersmord är ytterst relevanta former för våld mot kvinnor och uppmanar därför kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt traditionella skadliga sedvänjor i sin strategi för bekämpning av våld mot kvinnor.

19.

Europaparlamentet uppmärksammar det allvarliga problemet med prostitution och barnprostitution i Europeiska unionen och begär att kopplingen mellan den rättsliga ramen i den berörda medlemsstaten och formen liksom omfattningen av den prostitution som sker studeras närmare. Parlamentet understryker den oroande ökningen av människohandeln i och till EU, en handel som särskilt omfattar kvinnor och barn, och begär att medlemsstaterna vidtar kraftfulla åtgärder för att bekämpa denna illegala verksamhet.

20.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att erkänna det allvarliga problemet med surrogatmödraskap, som är ett utnyttjande av kvinnans kropp och hennes reproduktiva organ.

21.

Europaparlamentet framhåller att kvinnor och barn är föremål för samma slags utnyttjande, och att bägge kan betraktas som varor på den internationella reproduktionsmarknaden, samt att dessa nya reproduktionsordningar, såsom surrogatmödraskap, ökar handeln med kvinnor och barn och antalet illegala adoptioner över nationsgränserna.

22.

Europaparlamentet konstaterar att våld i hemmet har fastställts som en viktig orsak till missfall och dödfödda barn och till att mödrar dör under förlossningen, och uppmanar kommissionen att fokusera mer på våld mot gravida kvinnor där förövaren skadar mer än en inblandad.

23.

Europaparlamentet påpekar att det civila samhället, särskilt icke-statliga organisationer, kvinnoorganisationer och andra offentliga och privata frivilligorganisationer som erbjuder stöd till våldsoffren, gör en mycket värdefull insats, särskilt genom att finnas till hands för de kvinnliga offer som vill bryta den tystnad som våldet tvingar dem att leva i, och borde få stöd från medlemsstaterna.

24.

Europaparlamentet framhåller att det är nödvändigt att arbeta med både offren och förövarna för att de senare ska bli mer medvetna och för att hjälpa till att ändra stereotyperna och förställningarna i samhället som gör att denna typ av våld kan fortgå och accepteras.

25.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillhandahålla kvinnojourer för att hjälpa kvinnor och barn till ett självbestämmande liv fritt från våld och fattigdom. Dessa bör erbjuda specialiserade tjänster, medicinsk behandling, rättshjälp, psykosocial och terapeutisk rådgivning, rättsligt stöd vid rättegångar, stöd till barn som drabbats av våld osv.

26.

Europaparlamentet understryker att medlemsstaterna bör avsätta lämpliga resurser för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor, även genom användning av strukturfonderna.

27.

Europaparlamentet understryker vikten av att medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna vidtar åtgärder för att kvinnor som har utsatts för könsbaserat våld lättare ska återintegreras på arbetsmarknaden genom instrument såsom Europeiska socialfonden eller Progress-programmet.

28.

Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att upprätta en rättslig ram som ger invandrarkvinnor rätten till eget pass och uppehållstillstånd och som gör en person som konfiskerar dessa handlingar till en brottsling.

29.

Europaparlamentet upprepar den uppfattning som uttrycktes i dess resolution av den 25 februari 2010 att Europeiska unionen, inom ramen för det nya regelverk som har inrättats genom Lissabonfördraget, bör bli part till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Cedaw) och dess fakultativa protokoll.

30.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att på internationell nivå ta upp våldet mot kvinnor och den könsrelaterade dimensionen av kränkningar av de mänskliga rättigheterna, framför allt i samband med bilaterala associationsavtal och internationella handelsavtal, både sådana som redan gäller och sådana som håller på att förhandlas fram.

31.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

2.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 296/34

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 7 juli 2010 om en samlad EU-politik för internationella investeringar (KOM(2010)0343) samt kommissionens förslag av den 7 juli 2010 till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av övergångsordningar för bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater och tredjeländer (KOM(2010)0344),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 med titeln ”Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (KOM(2010)2020) samt meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 9 november 2010 med titeln ”Handel, tillväxt och världspolitik – Handelspolitiken – en hörnsten i Europa 2020-strategin” (KOM(2010)0612),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 25 oktober 2010 om en samlad EU-politik för internationella investeringar,

—

med beaktande av OECD:s uppdaterade riktlinjer för multinationella företag,

—

med beaktande av EU-domstolens rättspraxis om medlemsstaternas underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter, särskilt domen i mål C-205/06, kommissionen mot Österrike, av den 3 mars 2009, domen i mål C-249/06, kommissionen mot Sverige, av den 3 mars 2009 samt domen i mål C-118/07, kommissionen mot Finland, av den 19 november 2009,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för internationell handel och yttrandena från utskottet för utveckling och utskottet för ekonomi och valutafrågor (A7-0070/2011), och av följande skäl:

A.

Genom Lissabonfördraget infördes utländska direktinvesteringar bland EU:s exklusiva befogenheter, såsom föreskrivs i artiklarna 3.1 e, 206 och 207 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

B.

Sedan 1959 har mer än 1 200 bilaterala investeringsavtal ingåtts av medlemsstaterna på bilateral nivå, och nästan 3 000 bilaterala investeringsavtal har ingåtts totalt.

C.

Det är allmänt vedertaget att inkommande investeringar kan förbättra värdländernas konkurrenskraft, medan anpassningsstöd för lågutbildade arbetstagare kan behövas för utgående investeringar. Alla regeringar är skyldiga att främja fördelaktiga effekter av investeringar, samtidigt som man förhindrar eventuella skadliga effekter.

D.

I artiklarna 206 och 207 i EUF-fördraget definieras inte utländska direktinvesteringar, men EU-domstolen (1) har angett hur den tolkar begreppet utländska direktinvesteringar, på grundval av tre kriterier: det ska betraktas som en varaktig investering, som representerar minst 10 procent av det anknutna företagets eget kapital/aktier och ger investeraren den administrativa kontrollen över det anknutna företagets verksamhet. Denna definition stämmer överens med IMF:s och OECD:s definitioner och skiljer sig från exempelvis portföljinvesteringar och immateriella rättigheter. Det är svårt att dra en tydlig skiljelinje mellan utländska direktinvesteringar och portföljinvesteringar och det kommer att bli svårt att tillämpa en stelbent rättslig definition på den investeringspraxis som tillämpas i verkliga världen.

E.

I vissa medlemsstater används breda definitioner av begreppet ”utländsk investerare”, där en enkel postadress anses räcka för att fastställa ett företags nationalitet. Det har gjort att vissa företag har kunnat väcka talan mot sina egna länder via bilaterala investeringsavtal som har undertecknats av tredjeländer. Alla europeiska företag bör kunna förlita sig på framtida EU-investeringsavtal eller frihandelsavtal som innehåller investeringskapitel.

F.

Uppkomsten av nya länder med stor investeringskapacitet som lokala eller globala makter har ändrat det klassiska synsättet enligt vilket investerarna bara kom från industriländerna.

G.

Efter de första tvistlösningsfallen på 1990-talet och trots att erfarenheterna i allmänhet var positiva, blev ett antal problem tydliga på grund av användningen av vaga formuleringar i avtal, som kan ge upphov till tolkningar, särskilt när det gällde risken för konflikt mellan privata intressen och de offentliga myndigheternas regleringsuppdrag, exempelvis i fall där antagandet av motiverad lagstiftning ledde till att en stat dömdes av internationella skiljemän för överträdelse av principen om ”rättvis och jämlik behandling”.

H.

Förenta staterna och Kanada, som var bland de första länder som blev föremål för sådana domar, har anpassat sina modeller för bilaterala investeringsavtal för att begränsa tolkningsutrymmet i skiljeförfarandet och garantera ett bättre skydd för sitt offentliga ingripande.

I.

Kommissionen har ställt samman en förteckning över de länder som kommer att vara privilegierade partner vid förhandlingen om de första investeringsavtalen (Kanada, Kina, Indien, Mercosur, Ryssland och Singapore).

J.

Den nyligen inrättade Europeiska utrikestjänsten ska också förstärka EU:s globala närvaro och roll, bland annat när det gäller att främja och försvara EU:s handelsmål på investeringsområdet.

1.

Europaparlamentet konstaterar att utländska direktinvesteringar som ett resultat av Lissabonfördraget numera ingår i EU:s exklusiva befogenheter. Parlamentet konstaterar att denna nya exklusiva EU-befogenheten innebär en dubbel utmaning – å ena sidan för hanteringen av de befintliga bilaterala investeringsavtalen och å andra sidan för definitionen av en investeringspolitik för EU som uppfyller investerarnas och de mottagande ländernas förväntningar men även EU:s bredare ekonomiska intressen och utrikespolitiska mål.

2.

Europaparlamentet välkomnar denna nya EU-befogenhet och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ta detta tillfälle i akt att tillsammans med parlamentet bygga upp en integrerad och sammanhängande investeringspolitik som främjar investeringar av hög kvalitet och på ett positivt sätt bidrar till ekonomiska framsteg och hållbar utveckling i världen. Parlamentet anser att det på ett lämpligt sätt måste få delta i utarbetandet av den framtida investeringspolitiken och att det för detta krävs ett ordentligt samråd om mandaten för kommande förhandlingar samt regelbundna meningsfulla genomgångar av läget i pågående förhandlingar.

3.

Europaparlamentet konstaterar att EU är ett viktigt ekonomiskt block som väger tungt i förhandlingar. Parlamentet anser att en gemensam investeringspolitik kan tillmötesgå både investerarnas och de berörda ländernas förväntningar och bidra till att öka EU:s och dess företags konkurrenskraft samt att öka sysselsättningen.

4.

Europaparlamentet konstaterar att det behövs ett samordnat europeiskt regelverk som är utformat för att tillhandahålla säkerhet och till att uppmuntra främjandet av EU:s principer och mål.

5.

Europaparlamentet påminner om att det har skett en dramatisk ökning av utländska direktinvesteringar under den nuvarande globaliseringsfasen. År 2007, året innan investeringarna började påverkas av den globala ekonomiska och finansiella krisen, nådde de utländska direktinvesteringarna en rekordhög siffra på nästan 1 500 miljarder euro. EU är dessutom den största källan till utländska direktinvesteringar i hela världsekonomin. Parlamentet betonar dock att investeringarna minskade 2008 och 2009 på grund av den globala ekonomiska och finansiella krisen. Parlamentet understryker även att ungefär 80 procent av det totala värdet på utländska direktinvesteringar i världen gäller gränsöverskridande fusioner och förvärv.

6.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande om en samlad EU-politik för internationella investeringar, men betonar att kommissionen, samtidigt som den har stor fokus på skyddet av investerare, bättre bör ta itu med rätten att skydda den offentliga regleringskapaciteten och leva upp till EU:s skyldigheter att genomföra en konsekvent politik för utveckling.

7.

Europaparlamentet anser att investeringar kan ha positiva effekter på tillväxt och sysselsättning, inte bara i EU utan även i utvecklingsländer, i den mån som investerare aktivt bidrar till värdstatens utvecklingsmål, det vill säga genom att stödja den lokala ekonomin genom tekniköverföring och användning av lokal arbetskraft och lokala resurser.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att minnas de lärdomar som har dragits på multilateral, plurilateral och bilateral nivå, särskilt när det gäller de havererade OECD-förhandlingarna om ett multilateralt avtal om investeringar.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utforma EU:s investeringsstrategi på ett försiktigt och samordnat sätt genom att stödja sig på bästa praxis från bilaterala investeringsavtal. Parlamentet konstaterar att medlemsstaternas avtal skiljer sig åt innehållsmässigt sett och uppmanar därför kommissionen att sammanjämka dessa skillnader och utforma en fast modell för EU:s investeringsavtal, som också skulle kunna anpassas med utgångspunkt från partnerlandets utvecklingsnivå.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att snarast möjligt utfärda frivilliga riktlinjer, t.ex. i form av en modell för bilaterala investeringsavtal, som medlemsstaterna skulle kunna använda för att bidra till ökad säkerhet och konsekvens.

11.

Europaparlamentet ber kommissionen att tydligt definiera de investeringar som ska skyddas, inbegripet både utländska direktinvesteringar och portföljinvesteringar. Parlamentet anser dock att spekulativa investeringsformer, i enlighet med kommissionens definition, inte ska skyddas. Om immateriella rättigheter inbegrips i tillämpningsområdet för investeringsavtalet, inbegripet avtal för vilka förslag till mandat redan har lagts fram, anser parlamentet att bestämmelserna inte får inverka negativt på produktionen av generiska läkemedel och att undantagen enligt TRIPS när det gäller folkhälsan måste respekteras.

12.

Europaparlamentet konstaterar med oro att förhandlingar om en mängd olika typer av investeringar skulle leda till att exklusiva och delade befogenheter blandas samman.

13.

Europaparlamentet anser att begreppet ”EU-investerare” bör införas för att betona vikten av att främja investerare från alla medlemsstater på lika villkor enligt andan i artikel 207 i EUF-fördraget. På så sätt garanteras lika villkor för investeringsverksamhet och investeringsskydd.

14.

Europaparlamentet påminner om att EU-medlemsstaterna använder en bred definition av begreppet ”utländsk investerare” i sina standardmodeller för bilaterala investeringsavtal. Parlamentet ber kommissionen att bedöma om detta har lett till otillbörliga metoder. Parlamentet begär att kommissionen tydligt ska definiera utländska investerare, på grundval av denna bedömning och OECD:s senaste vägledande definition av utländska direktinvesteringar.

15.

Europaparlamentet understryker att investerarskydd för alla EU-investerare måste fortsätta att ha högsta prioritet för investeringsavtalen.

16.

Europaparlamentet konstaterar att förhandlingar om bilaterala investeringsavtal är en tidskrävande process. Parlamentet uppmanar kommissionen att verkligen använda sina personalresurser och materiella resurser vid förhandlingarna om och ingående av EU-investeringsavtal.

17.

Europaparlamentet anser den begäran som uttrycktes av rådet i dess slutsatser om meddelandet – att EU:s nya rättsliga ram inte bör påverka investerarskyddet och garantierna under de befintliga avtalen negativt – skulle kunna leda till att vilket nytt avtal som helst skulle kunna bestridas och riskera den nödvändiga balansen mellan investerarskydd och skyddet av regleringsrätten – i en tid med ökade inkommande investeringar. Parlamentet anser dessutom att en sådan utformning av bedömningskriteriet kan strida mot andan och meningen i artikel 207 i EUF-fördraget.

18.

Europaparlamentet anser att behovet av att identifiera bästa praxis, vilket rådets slutsatser också pekar på, är ett förnuftigare och effektivare alternativ, som möjliggör utveckling av en konsekvent EU-politik om investeringar.

19.

Europaparlamentet anser att investeringsavtal som ingås av EU i framtiden bör grundas på bästa praxis som bygger på medlemsstaternas erfarenhet och omfatta följande normer:

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bedöma den potentiella effekten av en paraplyklausul i framtida europeiska investeringsavtal och lägga fram en rapport för både Europaparlamentet och rådet.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att garantera ömsesidighet i förhandlingarna om marknadstillträde med sina främsta handelspartner i industriländerna och med de större tillväxtekonomierna, samtidigt som man tänker på behovet av att undanta känsliga sektorer och bevara en asymmetri i EU:s handelsförbindelser med utvecklingsländerna.

22.

Europaparlamentet noterar att den förväntade ökade säkerheten kommer att hjälpa små och medelstora företag att investera utomlands och anser i detta sammanhang att dessa företag måste få yttra sig under förhandlingarna.

23.

Europaparlamentet betonar att investeringsavtal som ingås av EU i framtiden måste respektera möjligheten till offentliga ingripanden.

24.

Europaparlamentet uttrycker sin djupa oro när det gäller graden av handlingsfrihet för internationella skiljemän att göra en bred tolkning av klausuler om investerarskydd, vilket har lett till att legitim offentlig reglering har uteslutits. Parlamentet uppmanar kommissionen att framställa tydliga definitioner av normer för investerarskydd för att undvika sådana problem i de nya investeringsavtalen.

25.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i alla framtida avtal inkludera specifika bestämmelser om rätten för parterna i avtalet att bland annat reglera inom områdena skydd av den nationella säkerheten, miljöskydd, folkhälsa, arbetstagares och konsumenters rättigheter, industripolitik och kulturell mångfald.

26.

Europaparlamentet understryker att kommissionen ska besluta från fall till fall om de sektorer som inte omfattas av framtida avtal, exempelvis känsliga sektorer som kultur, utbildning, folkhälsa, och sektorer som har strategisk betydelse för det nationella försvaret, och ber kommissionen att informera Europaparlamentet om det mandat som kommissionen fått för varje fall. Parlamentet konstaterar att EU också bör vara medvetet om oron bland dess partner i utvecklingsländerna och inte kräva mer avreglering om dessa partner anser att det är nödvändigt för deras utveckling att skydda vissa sektorer, särskilt offentliga tjänster.

27.

Europaparlamentet understryker att EU i sin framtida politik också måste främja investeringar som är hållbara, respekterar miljön (särskilt i råämnesförbrukande industri) och främjar arbetsförhållanden av god kvalitet i de företag som investeringen är riktad till. Parlamentet uppmanar kommissionen att i alla framtida avtal inkludera en hänvisning till OECD:s uppdaterade riktlinjer för multinationella företag.

28.

Europaparlamentet upprepar, när det gäller investeringskapitlen i de bredare frihandelsavtalen, sitt krav på att en klausul om företags sociala ansvar och effektiva sociala och miljörelaterade klausuler ska inkluderas i varje frihandelsavtal som EU ingår.

29.

Europaparlamentet begär att kommissionen utvärderar hur sådana klausuler har inkluderats i medlemsstaternas bilaterala investeringsavtal och hur de skulle kunna inkluderas i framtida fristående investeringsavtal.

30.

Europaparlamentet välkomnar att ett antal bilaterala investeringsavtal för närvarande har en klausul som förhindrar en urvattning av social lagstiftning och miljölagstiftning för att locka investeringar och uppmanar kommissionen att överväga att inkludera en sådan klausul i sina avtal i framtiden.

31.

Europaparlamentet anser att förändringar måste göras av det nuvarande tvistlösningssystemet, så att det inbegriper större öppenhet, möjlighet för parterna att överklaga, skyldighet att uttömma lokala rättsliga lösningar om de är tillräckligt tillförlitliga för att garantera rättssäkerhet, möjlighet att använda amicus curiae-föredragningar (sakkunnigutlåtanden) och skyldighet att välja en enda plats för skiljeförfarandet som sker mellan investerare och stater.

32.

Europaparlamentet anser att om man vill kunna garantera ett omfattande investeringsskydd måste man vid sidan av ett system för tvistlösning mellan stater även ha ett system för tvistlösning mellan en investerare och en stat.

33.

Europaparlamentet är medvetet om att EU inte kan använda befintliga system för tvistlösning inom Internationella centralorganet för biläggande av investeringstvister (Icsid) och Förenta nationernas kommission för internationell handelsrätt (Uncitral) eftersom EU inte är medlem i någon av organisationerna. Parlamentet uppmanar EU att inkludera ett kapitel om tvistlösning i varje nytt investeringsavtal som ingås av EU i enlighet med de reformer som föreslås i denna resolution. Parlamentet begär att kommissionen och medlemsstaterna tar sitt ansvar som viktiga internationella aktörer och arbetar för att få till stånd de nödvändiga reformerna av Icsids och Uncitrals regler.

34.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå lösningar som gör att de små och medelstora företagen bättre kan finansiera de höga kostnaderna för tvistlösningsförfaranden.

35.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att så snart som möjligt lägga fram en förordning om hur ansvaret ska fördelas mellan EU-nivå och nationell nivå, särskilt i ekonomiska termer, om EU skulle förlora ett internationellt skiljemål.

36.

Europaparlamentet stöder principen att prioriterade partner för EU:s investeringsavtal i framtiden ska vara länder som har stor marknadspotential, men där utländska investeringar behöver ett bättre skydd.

37.

Europaparlamentet konstaterar att investeringsrisken i allmänhet är högre i utvecklingsländer och mindre utvecklade länder. Ett starkt och effektivt investerarskydd i form av investeringsavtal är därför en central faktor för att skydda de europeiska investerarna och kan förbättra styrningen, vilket skulle skapa den stabila miljö som behövs för att öka de utländska direktinvesteringarna i dessa länder. Parlamentet noterar att investeringsavtalen, för att ytterligare komma dessa länder till godo, också bör grundas på investerarnas skyldigheter att respektera standarder för mänskliga rättigheter och korruptionsbekämpning som en del av ett bredare partnerskap mellan EU och utvecklingsländerna i syfte att minska fattigdomen. Parlamentet uppmanar kommissionen att bedöma lämpliga framtida partner genom att utnyttja medlemsstaternas bästa praxis för bilaterala investeringsavtal.

38.

Europaparlamentet uttrycker sin oro över att de utländska direktinvesteringarna i de minst utvecklade länderna är extremt begränsade och tenderar att koncentreras till naturresurser.

39.

Parlamentet anser att i utvecklingsländer bör ökat stöd ges till lokala företag, särskilt genom stimulanser för att öka deras produktivitet, fördjupat samarbete och förbättring av arbetskraftens färdigheter, vilket är områden som har avsevärd potential för att förbättra den ekonomiska utvecklingen, konkurrenskraften och tillväxten i utvecklingsländerna. Parlamentet uppmuntrar även överföring av ny grön EU-teknik till utvecklingsländerna eftersom det är det bästa sättet att främja grön och hållbar utveckling.

40.

Europaparlamentet kräver att parlamentets ståndpunkt ska beaktas till fullo av kommissionen och medlemsstaterna innan investeringsförhandlingarna inleds, samt under dessa förhandlingar. Parlamentet erinrar om innehållet i ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen och uppmanar kommissionen att samråda med parlamentet om förslagen till förhandlingsmandat i god tid för att den ska kunna framföra sin ståndpunkt, vilken därefter måste beaktas noga av kommissionen och rådet.

41.

Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att ta hänsyn till Europeiska utrikestjänstens delegationers roll i strategin för den framtida investeringspolitiken, och erkänna deras potential och lokalkännedom som strategiska tillgångar för att uppnå de nya politiska målen.

42.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen, till medlemsstaterna samt till Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.

2.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 296/40

—

med beaktande av sina resolutioner om de föregående årsrapporterna från kommissionen och Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf),

—

med beaktande av kommissionens rapport av den 14 juli 2010 till rådet och Europaparlamentet ”Skydd av Europeiska unionens ekonomiska intressen – Kampen mot bedrägerier – Årsrapport 2009” (KOM(2010)0382), med bilagor (SEK(2010)0897 och SEK(2010)0898),

—

med beaktande av Olafs tionde verksamhetsrapport – årsrapport 2010 (1),

—

med beaktande av revisionsrättens årsrapport om genomförandet av budgeten för budgetåret 2009 samt institutionernas svar (2),

—

med beaktande av revisionsrättens årsrapport om den verksamhet som finansieras genom åttonde, nionde och tionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) för budgetåret 2009, samt kommissionens svar (3),

—

med beaktande av artiklarna 319.3 och 325.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (4),

—

med beaktande av sin förklaring av den 18 maj 2010 om unionens insatser när det gäller att bekämpa korruption (5), i syfte att se till att EU:s medel inte blir föremål för korruption,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från budgetkontrollutskottet (A7-0050/2011).

1.

Europarlamentet beklagar allmänt att kommissionens rapport om skydd av Europeiska unionens ekonomiska intressen – Kampen mot bedrägerier – Årsrapport 2009 (KOM(2010)0382), som lagts fram i enlighet med artikel 325.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), inte ger någon information om den uppskattade omfattningen av oegentligheter och bedrägerier i de enskilda medlemsstaterna. Rapporten fokuserar nämligen på rapporteringsnivån, och det är sålunda inte möjligt att få en överblick över den aktuella omfattningen av oegentligheter och bedrägerier i medlemsstaterna och kartlägga och bestraffa de länder där det förekommer mest oegentligheter och bedrägerier.

2.

Europaparlamentet påminner om att bedrägerier är ett avsiktligt beteende som utgör en brottslig handling och att en oegentlighet innebär att inte respektera en regel. Parlamentet beklagar att kommissionen inte går till botten med bedrägerier och behandlar oegentligheter väldigt allmänt. Parlamentet påpekar att artikel 325 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt behandlar bedrägerier och inte oegentligheter och begär att det görs en åtskillnad mellan bedrägerier och fel eller oegentligheter.

3.

Europaparlamentet påpekar att det under de senaste åren utarbetats tekniker för att mäta bedrägerier som en del av de allmänna ansträngningarna för att bekämpa korruption, och uppmanar kommissionen att stärka dessa forskningsinsatser och att i samarbete med medlemsstaterna, först som pilotprojekt, genomföra lämpliga nya tekniker som utvecklas för att mäta fenomenen med oegentligheter och bedrägerier.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att uppfylla sitt ansvar när det gäller att se till att medlemsstaterna uppfyller sina rapporteringskrav med målet att tillhandahålla tillförlitliga och jämförbara uppgifter om oegentligheter och bedrägerier även om kommissionen därmed skulle behöva ändra systemet för påföljder när dessa rapporteringskrav inte efterlevs.

5.

Europaparlamentet beklagar att stora belopp av EU-medel fortfarande spenderas felaktigt och uppmanar kommissionen att vidta lämpliga åtgärder för att se till att dessa medel omgående återvinns.

6.

Europaparlamentet är bekymrat över nivån i Italien i slutet av budgetåret 2009 på utestående belopp kopplade till oegentligheter som inte återvunnits eller förklarats vara omöjliga att återvinna.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i högre grad hålla medlemsstaterna ansvariga för de belopp kopplade till oegentligheter som ännu inte återvunnits.

8.

Europaparlamentet noterar att unionslagstiftningen kräver att medlemsstaterna rapporterar alla oegentligheter senast två månader efter det kvartal under vilket oegentligheten varit föremål för det första administrativa eller rättsliga konstaterandet och/eller nya upplysningar om en rapporterad oegentlighet blir känd. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder, däribland effektivisering av de nationella administrativa förfarandena, för att iaktta de tidsfrister som krävs och minska tidsintervallet mellan den tidpunkt när en oegentlighet uppdagas och när den rapporteras. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sina ansträngningar att bekämpa bedrägeri först och främst fungera som beskyddare av skattebetalarnas pengar.

9.

Europaparlamentet frågar sig vilka åtgärder kommissionen har vidtagit för att bekämpa ökningen av misstänkta bedrägerier, i antal fall och belopp, jämfört med det totala antalet fall av oegentligheter i medlemsstaterna Polen, Rumänien och Bulgarien.

10.

Europaparlamentet är bekymrat över den misstänkt låga bedrägeriandelarna i Spanien och Frankrike, särskilt med tanke på ländernas storlek och det ekonomiska stöd de erhåller, i enlighet med vad kommissionen beskrivit i årsrapporten för 2009, och uppmanar därför kommissionen att ta med detaljerad information om de rapporteringsmetoder som tillämpas och kapaciteten för bedrägerispårning i dessa länder.

11.

Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater som inte ännu ratificerat konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (6) eller dess protokoll (7) (PIF-instrumenten), dvs. Estland, Malta och Tjeckien att utan dröjsmål inleda ratificeringen av dessa juridiska instrument. Parlamentet uppmanar de medlemsstater som har ratificerat PIF-instrumenten att öka sina insatser för att förbättra sin nationella strafflagstiftning för att skydda unionens finansiella intressen, särskilt genom att åtgärda de brister som påtalats i kommissionens andra rapport om genomförande av konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och protokollen till denna (KOM(2008)0077).

12.

Europaparlamentet välkomnar systemet för hantering av oegentligheter (IMS) som infördes 2009, och som är en applikation som utformats och upprätthålls av Olaf. Parlamentet välkomnar även den positiva utveckling systemet bidragit till. Parlamentet är bekymrat över att kommissionen förklarar att ökningen i antalet rapporterade fall och de finansiella konsekvenserna beror på den nya tekniska rapporteringen. Kommissionen uppmanas att förse parlamentet med en detaljerad metodbeskrivning för den nya tekniska rapporteringen och ta med den i nästa års rapport. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att till fullo genomföra IMS och att ytterligare förbättra efterlevnaden av rapporteringsskyldigheten.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i nästa års rapport ta med beloppet för de oegentligheter som rapporteras med hjälp av den nya tekniska rapporteringen jämfört med traditionella rapporteringsmetoder. Medlemsstaterna uppmanas att rapportera oegentligheter snabbare.

14.

Europaparlamentet beklagar åter en gång – med hänsyn till de allvarliga tvivlen angående kvaliteten på den information som medlemsstaterna gett – att kommissionen anstränger sig mer för att övertyga Europaparlamentet om behovet att införa begreppet ”godtagbar risk för fel” än för att övertyga medlemsstaterna om behovet av obligatoriska nationella förvaltningsförklaringar som i vederbörlig ordning granskats av den nationella revisionsmyndigheten och bekräftats av revisionsrätten. Kommissionen uppmanas att i samarbete med medlemsstaterna, och genom en rapport som överensstämmer med fördragen, ge Europaparlamentet en rimlig försäkran om att detta mål uppnåtts och att åtgärder för att bekämpa bedrägerier genomförs i vederbörlig ordning.

15.

Europaparlamentet är bekymrat över bedrägeribeloppen jämfört med oegentligheter i sektorn för egna medel för medlemsstaterna Italien, Rumänien, Slovakien, Spanien och Österrike, eftersom bedrägerierna utgör mer än halva beloppet för oegentligheter i dessa medlemsstater. Medlemsstaterna uppmanas att vidta alla nödvändiga åtgärder, även i nära samarbete med EU-institutionerna, för att ta itu med alla orsaker till bedrägerier avseende EU-medel.

16.

Europaparlamentet beklagar de brister som revisionsrätten upptäckt inom den nationella tullövervakningen, särskilt vad gäller genomförande av riskanalyser för urval av de handlare och den import som ska undergå tullkontroll, vilket ökar risken för att oegentligheter inte upptäcks, och kan leda till att traditionella egna medel går förlorade. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att stärka sina tullövervakningssystem och kommissionen att bidra med den assistans som behövs i detta sammanhang.

17.

Europaparlamentet betonar det faktum att omkring 70 procent av alla tullförfaranden för import är förenklade, vilket innebär att de har en väsentlig inverkan på uppbörden av traditionella egna medel och på den gemensamma handelspolitikens effektivitet. Parlamentet anser i detta sammanhang att den avsaknad av effektiva kontroller av förenklade förfaranden för import i medlemsstaterna som konstateras i revisionsrättens särskilda rapport nr 1/2010 är oacceptabel. Parlamentet uppmanar kommissionen att ytterligare utreda hur effektiva kontrollerna av förenklade förfaranden är i medlemsstaterna, och att särskilt utreda hur medlemsstaternas genomförande av efterhandsrevisioner framskrider, samt att lägga fram utredningsresultaten för parlamentet före utgången av 2011.

18.

Europaparlamentet välkomnar resultatet av de undersökningar som Olaf gjort på området för egna medel. Parlamentet är djupt oroat över att det stora antalet bedrägerier som berör produkter importerade från Kina, och uppmanar medlemsstaterna att utan dröjsmål återvinna dessa belopp.

19.

Europaparlamentet välkomnar det goda resultatet av den gemensamma tulloperationen Diabolo II, i vilken tulltjänstemän från 13 asiatiska länder och EU:s 27 medlemsstater deltog, och som samordnades av Europeiska kommissionen genom Olaf.

20.

Europaparlamentet välkomnar de avtal som Europeiska unionen och dess medlemsstater har ingått med tobaksproducenterna för att bekämpa den olagliga handeln med tobak. Parlamentet anser att det ligger i EU:s ekonomiska intresse att fortsätta att verka för att bekämpa cigarettsmuggling, där de årliga inkomstförlusterna för EU:s budget uppskattas till cirka en miljard EUR. Olaf uppmanas att fortsätta att spela en ledande roll i internationella förhandlingar för ett protokoll om eliminering av olaglig handel med tobaksprodukter enligt artikel 15 i Världshälsoorganisationens ramkonvention om tobakskontroll som skulle bidra till bekämpa olaglig handel i unionen. Parlamentet anser att kommissionen och de berörda medlemsstaterna bör se till att de 500 miljoner EUR som ska betalas av de två berörda företagen, nämligen British American Tobacco och Imperial Tobacco, även används för att stärka bedrägeribekämpningsåtgärderna.

21.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens slutsats att rapporteringsdisciplinen totalt inom detta politikområde har förbättrats, och att efterlevnaden nu uppgår till 95 procent. Parlamentet uppmanar de medlemsstater som fortfarande inte rapporterar i tid (Finland, Förenade kungariket, Nederländerna, Slovakien och Österrike) att omgående rätta till denna situation.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att noggrant övervaka situationen i Spanien och Italien, vilka båda rapporterat det högsta antalet oegentligheter och där de involverade beloppen var störst, och rapportera till Europaparlamentet om de särskilda åtgärder som vidtagits för att åtgärda problemen i dessa två medlemsstater.

23.

Europaparlamentet ber kommissionen att undersöka huruvida skillnaden mellan högre utgifter och ett lågt antal rapporterade oegentligheter samt de stora variationerna i andelen rapporterade oegentligheter (Estland 88,25 procent, Cypern, Ungern, Lettland, Malta, Slovenien och Slovakien 0,00 procent) beror på effektiva kontrollsystemen, och uppmanar kommissionen att se över dessa kontrollsystem.

24.

Europaparlamentet är allvarligt oroat över revisionsrättens konstaterande att betalningar för 2009 inom detta politikområde innehöll väsentliga fel och att systemen för övervakning och kontroll i allmänhet på sin höjd var effektiva till vissa delar när det gällde att garantera att inkomsterna var korrekta. Parlamentet beklagar revisionsrättens konstateranden att även om det integrerade systemet för administration och kontroll (IACS) i princip är väl utformat, påverkas dess effektivitet negativt av oriktiga uppgifter i databaserna, ofullständiga korskontroller eller otillfredsställande eller ofullständig uppföljning av anomalier. Parlamentet uppmanar kommissionen att noggrant övervaka hur effektiva medlemsstaternas övervaknings- och kontrollsystem är för att se till att informationen om antalet oegentligheter per medlemsstat ger en korrekt och rättvis bild av den aktuella situationen. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta upp problemet med IACS-systemets effektivitetsbrister.

25.

Europaparlamentet noterar att de slutgiltiga siffrorna endast kan fastställas för de budgetår som kan anses vara avslutade, och just nu är 2004 det senaste budgetåret som kan anses vara avslutat.

26.

Europaparlamentet beklagar den katastrofala situationen avseende den totala återvinningsgraden inom detta politikområde, vilken 2009 uppgick till 42 procent av 1 266 miljarder EUR i utestående medel vid utgången av budgetåret för 2006. Parlamentet är särskilt oroat över revisionsrättens iakttagelse att de 121 miljoner EUR som återvunnits från stödmottagarna under åren 2007–2009 utgör mindre än 10 procent av de totalt återvunna medlen. Parlamentet anser att denna situation är oacceptabel och uppmanar medlemsstaterna att brådskande rätta till den. Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta alla åtgärder som krävs för att införa ett effektivt system för återvinning av medel och att i sin nästa rapport om skydd av EU:s finansiella intressen informera Europaparlamentet om vilka framsteg som gjorts.

27.

Europaparlamentet beklagar att de uppgifter som ingår i 2009 års rapport om skydd av EU:s ekonomiska intressen inte ger en tillförlitlig bild av antalet oegentligheter och bedrägerier inom detta politikområde, eftersom ett stort antal oegentligheter och/eller bedrägerier helt enkelt kan vara ett tecken på effektiv rapportering och/eller effektiva system för bedrägeribekämpning.

28.

Parlamentet är allvarligt oroat över revisionsrättens konstateranden att betalningarna för 2009 inom detta politikområde innehöll ett stort antal väsentliga fel (över 5 procent).

29.

Europaparlamentet konstaterar att en viktig källa till fel när det gäller utgifter för sammanhållningspolitiken är den bristfälliga tillämpningen av reglerna för offentlig upphandling. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att utan dröjsmål lägga fram ett förslag till ny lagstiftning, i syfte att förenkla och modernisera dessa regler.

30.

Europaparlamentet är mycket oroat över revisionsrättens konstaterande att minst 30 procent av de fel som revisionsrätten upptäckt i urvalet för 2009 skulle ha kunnat upptäckas och korrigeras av medlemsstaterna, på basis av de uppgifter de förfogade över, innan de attesterade utgifterna till kommissionen. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka sina insatser för att förbättra sina mekanismer för att upptäcka och korrigera fel.

31.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förse parlamentet med information om vilka åtgärder som vidtagits när det gäller oegentligheter som rapporterats av medlemsstaterna och upptäckts av kommissionen inom detta politikområde.

32.

Europaparlamentet anser inte att en återvinningsgrad på 50 procent för programplaneringsperioden 2000–2006 är tillräcklig. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att ytterligare arbeta för att återvinna felaktigt utbetalda belopp och uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att trygga en högre återvinningsgrad, med beaktande av att kommissionen i enlighet med artikel 317 i EUF-fördraget genomför budgeten under eget ansvar.

33.

Europaparlamentet är allvarligt oroat över den stora omfattningen av bedrägerier i Bulgarien i samband med det särskilda anslutningsprogrammet för jordbruk och landsbygdsutveckling (Sapard) under 2009, vilket för hela programplaneringsperioden står för en bedrägeriandel på 20 procent och representerar den mest omfattande bedrägeriandelen för samtliga fonder (sammanhållning och jordbruk). Parlamentet konstaterar att fler misstänkta fall av bedrägerier spårades genom externa kontroller eller interventioner än genom interna eller nationella sådana Parlamentet noterar att kommissionen fullgjorde sina skyldigheter på ett korrekt sätt när betalningarna från Sapard ställdes in 2008 och när man efter noggranna kontroller hävde detta beslut den 14 september 2009. Parlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att övervaka de bulgariska myndigheterna för att ytterligare förbättra denna situation.

34.

Europaparlamentet konstaterar att Estland, Lettland, Slovenien och Tjeckien rapporterade en bedrägeriandel på noll för Sapard, vilket gör att man kan ifrågasätta hur pålitliga de anmälda uppgifterna eller bedrägerispårningskapaciteten i dessa länder är. Parlamentet betonar att sådana bedrägeriandelar på noll eller mycket lite skulle kunna betyda brister i kontrollsystemen och vice versa. Kommissionen uppmanas att tillhandahålla uppgifter om kontrollmekanismernas effektivitet och att tillsammans med Olaf genomföra striktare kontroller av hur EU:s pengar spenderas.

35.

Europaparlamentet anser att den låga återvinningsgraden för misstänkta bedrägerier inom ramen för föranslutningsstöd, vilken uppgår till endast 4,6 procent för hela programplaneringsperioden, är oacceptabel, och uppmanar kommissionen att införa ett effektivt system för att hantera denna situation.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, berörda unionsbyråer och medlemsstaterna att vidta åtgärder och ställa resurser till förfogande för att se till att EU-medel inte blir föremål för korruption, att vidta avskräckande sanktioner när korruption och bedrägerier upptäcks, att påskynda beslagtagandet av tillgångar med direkt anknytning till bedrägeri-, skatteflykts- och penningtvättsbrott.

37.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utforma, genomföra och regelbundet utvärdera enhetliga system för upphandling för att undvika bedrägerier och förebygga korruption, att definiera och införa tydliga villkor för deltagande i offentliga upphandlingar samt kriterier som ska ligga till grund för beslut om offentliga upphandlingar, men även att anta och genomföra kontrollsystem för översyn av beslut om offentlig upphandling på nationell nivå, säkra transparens och ansvarsskyldighet i de offentliga finanserna och att anta och genomföra riskhantering och interna kontrollsystem.

38.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens grönbok om en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad. Rådet och kommissionen uppmanas att slutföra reformen av de grundläggande EU-reglerna för offentlig upphandling (direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG) före utgången av 2012.

39.

Europaparlamentet uppmanar Olaf, liksom i förra årets betänkande om gemenskapernas ekonomiska intressen, att i sin nästa årsrapport presentera en detaljerad analys av de strategier och åtgärder som varje medlemsstat vidtagit i kampen mot bedrägerier och för att motverka och upptäcka oegentligheter i EU:s utgifter, inte minst när korruption ligger bakom. Parlamentet anser att särskild uppmärksamhet ska fästas vid genomförandet av jordbruks- och strukturfonderna. Europarlamentet menar att rapporten med sina 27 landsprofiler bör innehålla en analys av den strategi som de nationella rätts- och utredningsorganen följt, ange både kvantitet och kvalitet för de kontroller som genomförts samt statistiken och skälen bakom de fall där de nationella myndigheterna inte väckt åtal efter en Olaf-rapport.

40.

Europaparlamentet uppmanar rådet, i anslutning till uppmaningen i förra årets betänkande om gemenskapernas ekonomiska intressen, att snarast möjligt slutföra samarbetsavtalen med Liechtenstein och uppmanar rådet att ge kommissionen ett mandat att förhandla fram bedrägeribekämpningsavtal med Andorra, Monaco, San Marino och Schweiz.

41.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att se till att information om mottagare av EU-stöd finns på ett enda ställe. Parlamentet uppmanar kommissionen att utforma åtgärder för att öka transparensen i de rättsliga arrangemangen och skapa ett system där alla mottagare av EU-stöd publiceras på samma webbplats, oavsett vem som förvaltar medlen och baserat på standardkategorier av information som samtliga medlemsstater ska lämna in på åtminstone ett av unionens arbetsspråk. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att samarbeta med kommissionen och förse den med fullständig och tillförlitlig information om mottagarna av de EU-medel som förvaltas av medlemsstaterna. Kommissionen uppmanas att utvärdera systemet med gemensam förvaltning och prioritera en rapport till parlamentet.

42.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska revisionsrätten, Olafs övervakningskommitté och Olaf.

2.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 296/46

—

med beaktande av artikel 10.4 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 224 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artikel 12.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2004/2003 av den 4 november 2003 om regler för och finansiering av politiska partier på europeisk nivå (1), nedan kallad finansieringsförordningen (politiska partier och deras stiftelser enligt definitionerna i artikel 2.3 och 2.4), särskilt artikel 12,

—

med beaktande av sin resolution av den 23 mars 2006 om europeiska politiska partier (2),

—

med beaktande av rapporten från Europaparlamentets generalsekreterare till presidiet av den 18 oktober 2010 om finansiering av partier på europeisk nivå, som ingavs i enlighet med artikel 15 i presidiets beslut av den 29 mars 2004 (3) om tillämpning av finansieringsförordningen,

—

med beaktande av presidiets meddelande av den 10 januari 2011, som är en reviderad version av presidiets beslut av den 13 december 2010,

—

med beaktande av artiklarna 210.6 och 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor (A7-0062/2011), och av följande skäl:

A.

Enligt artikel 10.4 i fördraget om Europeiska unionen ska de politiska partierna på europeisk nivå ”bidra till att skapa ett europeiskt politiskt medvetande och till att uttrycka unionsmedborgarnas vilja”, samtidigt som Europaparlamentet och rådet i enlighet med artikel 224 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska fastställa regler för dessa politiska partier och deras politiska stiftelser, särskilt bestämmelser om deras finansiering.

B.

I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna framhålls tydligt att politiska partier på europeisk nivå ska bidra till att unionsmedborgarnas vilja kommer till uttryck.

C.

Europeiska unionen måste fungera på grundval av principen om ”representativ demokrati”, i enlighet med artikel 10.1 i fördraget om Europeiska unionen.

D.

Grunden för europeiska politiska partier lades i Maastricht- och Nicefördragen, där möjligheten till finansiering infördes och partierna på så vis blev självständiga i sin verksamhet gentemot de parlamentariska grupperna.

E.

På uppmaning av Europaparlamentet (4) lade kommissionen 2007 fram ett förslag om finansiering av politiska stiftelser på europeisk nivå (europeiska politiska stiftelser), vilket antogs i december 2007, i syfte att stödja de europeiska politiska partierna i debatten om offentliga politiska frågor och europeisk integration.

F.

Ändringsförordningen från 2007 (5) syftar till att underlätta de europeiska politiska partiernas integrationsprocess genom att ge de politiska partierna i unionen möjlighet att på ett mer effektivt sätt strukturera och organisera sitt arbete.

G.

Ändringsförordningen från 2007 stärkte väsentligt de europeiska politiska partiernas roll i valen till Europaparlamentet genom att föreskriva att deras utgifter skulle kunna inbegripa finansiering av valkampanjer. Denna valmöjlighet begränsades emellertid genom villkoret att de anslagna medlen i fråga inte bör användas till direkt eller indirekt finansiering av nationella politiska partier eller kandidater.

H.

Alla europeiska politiska partier som får ekonomiskt stöd har undertecknat en uppförandekod som presidiet betraktar som bindande för alla parter och som fastställer regler som ska följas under valkampanjer.

I.

De europeiska politiska partiernas stärkta roll hänger med nödvändighet samman med deras deltagande i val till Europaparlamentet.

J.

Enligt ändringsförordningen från 2007 bör de europeiska politiska partierna få ett mer formellt erkännande.

K.

Ett mål med ändringsförordningen från 2007 är att åstadkomma välorganiserade och effektiva politiska partier på europeisk och nationell nivå genom en välavvägd institutionalisering.

L.

Ändringsförordningen från 2007 eftersträvar organisatorisk samordning av de politiska partierna och deras stiftelser på europeisk nivå, samtidigt som de olika uppgifter som utförs av de politiska partierna respektive de politiska stiftelserna erkänns.

M.

Denna organisatoriska samordning kan uppnås enbart genom att det inrättas en gemensam politisk, rättslig och skattemässig status för de europeiska politiska partierna, vilket dock inte får medföra någon standardisering av de europeiska politiska partiernas och deras stiftelsers uppbyggnad. Denna omfattas av de europeiska politiska partiernas och deras stiftelsers exklusiva behörighet.

N.

Kraven på antagandet av en på EU-lagstiftningen grundad rättslig stadga för de europeiska politiska partierna och deras politiska stiftelser är ett tydligt och viktigt steg i riktning mot att stärka demokratin i unionen.

O.

Organisatorisk och funktionell samordning samt en bättre finansieringsprocess kan åstadkommas enbart genom att man på grundval av EU-lagstiftningen inför en enhetlig och gemensam EU-stadga för samtliga europeiska politiska partier och deras politiska stiftelser.

P.

I förordningen om politiska partier på europeisk nivå görs ingen åtskillnad mellan erkännandet och finansieringen av politiska partier.

Q.

Presidiet rekommenderar i sitt meddelande av den 10 januari 2011 en skärpning av kriterierna för finansiering av europeiska politiska partier. Detta innebär en begränsning av partikonkurrensen på europeisk nivå, så länge kriterierna för det rättsliga erkännandet och finansieringen av politiska partier är identiska.

R.

Ändringsförordningen från 2007 ger en tydlig rättslig och finansiell grund för samordning av politiska partier på EU-nivå i syfte att öka medvetenheten om EU och på ett effektivt sätt ge uttryck för EU-medborgarnas vilja.

S.

De europeiska politiska partiernas finansiering omfattas av bestämmelserna i avdelning VI, ”Bidrag”, i budgetförordningen (6) och dess genomförandebestämmelser (7).

T.

I egenskap av det organ som ansvarar för genomförandet av finansieringsförordningen inom parlamentet fattade presidiet 2006 ett beslut om ett antal viktiga förbättringar av genomförandebestämmelserna, såsom att höja gränsen för förfinansiering från 50 procent till 80 procent för att förenkla förfarandet och ge bidragsmottagarna bättre solvens samt att lätta på reglerna om hur bidragsmottagare får göra överföringar mellan budgetkapitlen, så att de kan anpassa sin budget efter skiftande politiska omständigheter.

U.

Erfarenheten av finansiering av europeiska politiska partier och deras europeiska politiska stiftelser har visat att dessa behöver mer flexibilitet och jämförbara villkor när det gäller dels att överföra medel till nästkommande budgetår, dels att bygga upp reserver ur de egna resurserna utöver den föreskrivna miniminivån för hur mycket av utgifterna som ska täckas av egna medel.

V.

I genomsnitt nästan hälften av de europeiska politiska partiernas respektive budgetar går till central administration (personal, hyror etc.) och en fjärdedel till (stadgeenliga och icke-stadgeenliga) sammanträden med olika partiorgan. Resterande del går till valkampanjer och stöd till samarbetsorganisationer.

W.

De europeiska politiska stiftelserna har en annan utgiftsfördelning. I genomsnitt går 40 procent av deras budget till central administration och sammanträden samt ytterligare 40 procent till externa tjänster, t.ex. undersökningar, forskning, publikationer och seminarier.

X.

Huvudkällan för de europeiska politiska partiernas egna resurser är medlemsavgifter från medlemspartierna. Mindre än 5 procent av deras totala intäkter utgörs av enskilda personers medlemsavgifter och donationer.

Y.

EU-stödet utgör en större del av de totala intäkterna för europeiska politiska partier än för europeiska politiska stiftelser.

Z.

Donationer utgör ännu inte någon väsentlig del av finansieringen. Under 2009 var det endast tre partier och två stiftelser som regelbundet mottog donationer.

AA.

Det finns en risk för motsättningar mellan å ena sidan syftet att förenkla och påskynda finansieringen, så att den blir effektivare, och å andra sidan syftet att minimera den finansiella risken för unionens budget.

AB.

Under den period som detta betänkande avser, 2008–2011, har man inte behövt utfärda några påföljder mot något av de partier eller någon av de stiftelser som mottagit stöd.

AC.

För att vara berättigade till stöd måste de europeiska politiska partierna och stiftelserna har status som juridiska personer i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där de har sitt säte. De saknar en gemensam juridisk status.

AD.

Stödet till europeiska politiska partier och stiftelser utgör ”bidrag” i den mening som avses i avdelning VI i budgetförordningen och i dess genomförandebestämmelser, men detta stöd kan på grund av sin särart inte jämföras med något av de bidrag som beviljas och administreras av kommissionen. Detta återspeglas av det stora antalet undantagsbestämmelser i finansieringsförordningen, och denna lösning är inte tillfredsställande.

1.

Europaparlamentet konstaterar att de politiska partierna – och de politiska stiftelser som är knutna till dessa – är mycket viktiga instrument i en parlamentarisk demokrati, där de utkräver ansvar av parlamentsledamöterna, hjälper till att forma medborgarnas politiska vilja, utarbetar politiska program, utbildar och väljer ut kandidater, upprätthåller dialogen med medborgarna och ger medborgarna möjlighet att uttrycka sina åsikter.

2.

Europaparlamentet betonar att Lissabonfördraget ger de politiska partierna och deras stiftelser möjligheten att genom denna roll skapa ett europeiskt samfund, ett politiskt rum på EU-nivå och en europeisk demokrati, där det europeiska medborgarinitiativet utgör en central del.

3.

Europaparlamentet konstaterar att de europeiska politiska partierna i sin nuvarande ställning inte har möjlighet att fullt ut spela denna roll, eftersom de bara är paraplyorganisationer för de nationella partierna och inte står i direktkontakt med väljarna i medlemsstaterna.

4.

Europaparlamentet konstaterar emellertid med tillfredsställelse att de europeiska politiska partierna och politiska stiftelserna icke desto mindre har blivit oumbärliga aktörer i EU:s politiska liv, särskilt genom att de ger form och röst åt de olika politiska grupperingarnas respektive ståndpunkter.

5.

Europaparlamentet betonar behovet av att alla europeiska politiska partier måste följa de strängaste normerna för intern partidemokrati (när det gäller demokratiska val av partiorgan och demokratiska beslutsprocesser, bland annat i fråga om urval av kandidater).

6.

Europaparlamentet anser att ett europeiskt politiskt parti som uppfyller kriterierna för att betraktas som ett sådant på EU-nivå kan erhålla finansiering enbart om det är företrätt i Europaparlamentet av minst en av sina medlemmar.

7.

Europaparlamentet påpekar att politiska partier har rättigheter, skyldigheter och ansvar och därför bör följa samordnade allmänna organisationsmönster. Det enda sättet att åstadkomma denna organisatoriska samordning är att införa en gemensam juridisk och skattemässig status för de europeiska politiska partierna och deras politiska stiftelser på grundval av EU-lagstiftningen.

8.

Europaparlamentet är övertygat om att man genom att ge de europeiska politiska partierna äkta rättslig status och göra dem till juridiska personer, med direkt stöd i EU-lagstiftningen, gör det möjligt för dessa partier och deras politiska stiftelser att handla som företrädare för den europeiska allmänhetens intressen.

9.

Europaparlamentet anser att de europeiska politiska partierna bör samverka och konkurrera i frågor som rör gemensamma europeiska utmaningar liksom Europeiska unionen och dess utveckling på tre nivåer: på regional, nationell och europeisk nivå. Det är av största vikt att de europeiska politiska partierna är effektiva och produktiva på både EU-nivå och nationell nivå samt utöver dessa nivåer.

10.

Europaparlamentet framhåller de viktiga utmaningar i fråga om organisationernas kapacitet som de europeiska politiska partierna kommer att behöva möta i ljuset av de reformer av det europeiska valsystemet som kan komma att genomföras (inrättandet av ytterligare en valkrets, upprättandet av gränsöverskridande listor).

11.

Europaparlamentet konstaterar att detta i princip ligger i linje med idén om att europeiska politiska partier ska kunna delta i kampanjer inför folkomröstningar som är direkt knutna till frågor som rör EU.

12.

Europaparlamentet beslutar därför att begära att kommissionen ska lägga fram ett förslag till stadga för europeiska politiska partier i enlighet med artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

13.

Europaparlamentet anser att det viktigaste i ett kortare perspektiv är att förbättra regelverket för de europeiska politiska partierna och stiftelserna och att som första åtgärd anta den europeiska stadgan.

14.

Europaparlamentet anser att ledamöter av regionala parlament eller församlingar bör beaktas i samband med villkoren för finansiering endast om det berörda parlamentet eller den berörda församlingen har lagstiftningsbefogenheter.

15.

Europaparlamentet påpekar att förfarandena för att bevilja stöd till och göra avräkning för de europeiska politiska partierna och stiftelserna är byråkratiska och tungrodda. Detta beror till stor del på att stödet betraktas som ”bidrag” enligt budgetförordningen, vilket lämpar sig för finansiering av projekt och föreningar men inte för partier.

16.

Europaparlamentet anser därför att kommissionen bör föreslå att en ny avdelning införs i budgetförordningen, endast avsedd och skräddarsydd för finansieringen av europeiska partier och stiftelser. När det gäller finansieringsförordningens genomförande bör man i den förordningen hänvisa till bestämmelserna i denna nya avdelning.

17.

Europaparlamentet betonar att självfinansiering av partier och stiftelser är ett tecken på livskraft. Detta bör främjas genom att den nuvarande donationsgränsen höjs från 12 000 euro per år till 25 000 euro per år och donator, men att donatorernas identitet i gengäld ska anges när donationen mottas, i enlighet med den gällande lagstiftningen och av öppenhetsskäl.

18.

Europaparlamentet anser att det är olämpligt att villkora finansieringen av politiska partier med utarbetandet av ”årliga arbetsprogram”. Dessutom konstaterar parlamentet att det inte finns något sådant villkor i någon av EU:s medlemsstater.

19.

Europaparlamentet understryker att finansieringen måste ske i tid om den ska fylla sitt syfte och anser därför att man bör göra ett undantag från genomförandebestämmelserna till budgetförordningen, så att hela stödet, och inte bara 80 procent, kan bli tillgängligt i början av budgetåret. Med hänsyn till de positiva tidigare erfarenheterna är risken för parlamentet försumbar.

20.

Europaparlamentet påminner om att bidrag för administrationskostnader enligt budgetförordningen inte får ”finansiera det mottagande organets totala administrativa utgifter” och konstaterar att denna bestämmelse är särskilt svår att följa för stiftelser och leder till undvikande bokföringsmetoder (till exempel ”bidrag in natura”). Parlamentet framhåller att nästan inget av bidragssystemen i medlemsstaterna innehåller krav på någon viss andel av självfinansiering, eftersom detta kan missgynna mindre eller nybildade partier.

21.

Europaparlamentet påpekar att de oberoende resurser som de europeiska politiska partierna måste uppvisa skulle kunna minskas till 10 procent av deras sammanlagda budget i syfte att ytterligare främja deras utveckling. Samtidigt anser parlamentet att deras egna resurser i form av fysiska tillgångar inte bör överskrida 7,5 procent av deras sammanlagda budget.

22.

När det gäller europeiska politiska stiftelser konstaterar Europaparlamentet att översynen av det rättsliga instrumentet bör ses som ett tillfälle att avskaffa kravet på att dessa ska kunna uppvisa egna resurser.

23.

Europaparlamentet påpekar att begränsningen av europeiska politiska stiftelsers användning av sina resurser inom EU bör upphävas i samband med denna översyn. På detta sätt skulle dessa stiftelser kunna fylla en funktion såväl inom som utanför EU.

24.

Europaparlamentet betonar dock att om man lättade på stödsystemet skulle detta behöva en motvikt i form av påföljder föreskrivna i finansieringsförordningen, något som för närvarande saknas. Dessa påföljder skulle kunna bestå av böter vid överträdelse av reglerna om exempelvis öppenhet när det gäller donationer. Parlamentet betonar att samma villkor måste fastställas för både europeiska politiska partier och deras europeiska politiska stiftelser när det gäller att bygga upp reserver från överskott av egna medel och överförda anslag.

25.

Europaparlamentet betonar att de europeiska politiska partierna sedan 2008 har rätt att använda bidragsbelopp till ”finansieringen av kampanjer som förs […] i samband med val till Europaparlamentet” (artikel 8 tredje stycket i finansieringsförordningen). Vidare betonar parlamentet dock att det är förbjudet att använda dessa belopp till att finansiera kampanjer inför ”folkomröstningar”. För att de europeiska politiska partierna ska kunna spela en politisk roll på EU-nivå anser parlamentet emellertid att de bör få rätt att delta i sådana kampanjer så länge ämnet för folkomröstningen har direkt anknytning till frågor som rör EU.

26.

Europaparlamentet uppmanar de europeiska politiska partierna att påbörja en process för att behandla villkoren för direkt enskilt medlemskap och lämpliga arrangemang för enskildas direkta eller indirekta deltagande i partiernas interna verksamhet och beslutsfattande.

27.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

2.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 296/51

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”På väg mot en inremarknadsakt – Att skapa en verkligt konkurrenskraftig social marknadsekonomi. Femtio förslag för att arbeta, driva företagsverksamhet och handel bättre tillsammans” (KOM(2010)0608),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (KOM(2010)2020),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om en inre marknad för framtidens Europa (KOM(2007)0724) och det åtföljande arbetsdokumentet från kommissionen om den inre marknaden och en granskning av de resultat som man uppnått på området (SEK(2007)1521),

—

med beaktande av sin resolution av den 4 september 2007 om översynen av den inre marknaden (1) och kommissionens arbetsdokument om översynen av den inre marknaden och resultaten efter ett år (SEK(2008)3064),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om smart lagstiftning i Europeiska unionen (KOM(2010)0543),

—

med beaktande av kommissionens tjugosjunde årsrapport om kontrollen av gemenskapsrättens tillämpning och det åtföljande arbetsdokumentet från kommissionen om situationen i de olika sektorerna (SEK(2010)1143),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation av den 29 juni 2009 om åtgärder för att förbättra den inre marknadens funktion (2),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 10 december 2010 om inremarknadsakten,

—

med beaktande av Mario Montis rapport till kommissionen om att blåsa nytt liv i den inre marknaden,

—

med beaktande av sin resolution av den 20 maj 2010 om förverkligandet av en inre marknad för konsumenter och medborgare (3),

—

med beaktande av Resultattavlan för den inre marknaden nr 21 (2010) och sina resolutioner av den 9 mars 2010 (4) och den 23 september 2008 (5) om resultattavlan för den inre marknaden,

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”En Europeisk union som bygger på resultat – Tillämpningen av gemenskapsrätten” (KOM(2007)0502),

—

med beaktande av artiklarna 258–260 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artiklarna 7, 10 och 15 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandena från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och utskottet för rättsliga frågor (A7-0083/2011), och av följande skäl:

A.

En nystart för den inre marknaden förutsätter aktivt stöd från samtliga medborgare, EU-institutioner, medlemsstater och berörda parter.

B.

För att vinna samtliga aktörers aktiva stöd måste det civila samhället och de små och medelstora företagen företrädas på lämpligt sätt i samråden och dialogen med kommissionen samt i expertgrupper.

C.

För att ge den inre marknaden en framgångsrik nystart är det särskilt viktigt att på lämpligt sätt sprida, samordna och styra de olika EU-institutionernas samråd och rapporter (EU 2010, medborgarskapsrapporten 2010, den integrerade industripolitiken, den digitala agendan för Europa, Montirapporten, parlamentets resolution om förverkligandet av en inre marknad för konsumenter och medborgare, Gonzálezrapporten och betänkanden från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd etc.).

D.

Ett stort gap föreligger fortfarande mellan bestämmelserna för den inre marknaden och de fördelar med bestämmelserna som medborgare och företag kan utnyttja i praktiken.

E.

EU:s genomsnittliga eftersläpning med införlivandet uppgår till 1,7 procent om man tar hänsyn till de fall där införlivandet av ett direktiv överskrider tidsfristen och där kommissionen har inlett överträdelseförfaranden för bristande överensstämmelse.

1.

Europaparlamentet välkomnar med intresse kommissionens meddelande med titeln ”På väg mot en inremarknadsakt”, särskilt tredje kapitlet, och det globala angreppssätt som den föreslår när det gäller att på den inre marknaden skapa en bättre balans mellan företag och medborgare och att förbättra demokratin och insynen i beslutsgången. Parlamentet betonar att detta angreppssätt syftar till att garantera bästa möjliga balans mellan förslagen i meddelandets tre delar.

2.

Europaparlamentet anser att alla tre kapitlen i meddelandet är lika viktiga och att de är sammanlänkade. De bör därför hanteras på ett konsekvent sätt, utan att de olika frågorna isoleras från varandra.

3.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och rådet att förstärka det holistiska angreppssättet vid nystarten för den inre marknaden, vilket även innebär en integrering av inremarknadsprioriteringarna i alla politiska områden som är av avgörande betydelse för att man ska kunna få till stånd en inre marknad som gagnar medborgarna, konsumenterna och företagen i Europa.

4.

Europaparlamentet anser att stärkandet av den europeiska ekonomiska styrningen, genomförandet av Europa 2020-strategin och nystarten för den inre marknaden är lika viktiga när det gäller att blåsa nytt liv i den europeiska ekonomin och att de därför bör betraktas som en helhet.

5.

Europaparlamentet anser att en konkurrenskraftig inre marknad utan några hinder bör förverkligas så att den kan ge arbetstagare, studenter, pensionärer och övriga medborgare, samt företag, i synnerhet små och medelstora företag, konkreta fördelar i vardagen.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillkännage tidsplanen för genomförandet av inremarknadsakten och att regelbundet offentliggöra konkreta framsteg för att EU:s medborgare ska bli mer medvetna om dess genomförande och se fördelarna.

7.

Europaparlamentet är övertygat om att en av de centrala utmaningarna vid nystarten för den inre marknaden består i att säkra ledarskap, engagemang och samordning från politiskt håll. Omfattande riktlinjer från högsta politiska nivå är helt avgörande för nystarten för den inre marknaden.

8.

Europaparlamentet föreslår att kommissionens ordförande bör ges mandat att i nära samarbete med Europeiska rådets ordförande och de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna samordna och övervaka nystarten för den inre marknaden. Parlamentet uppmanar kommissionens ordförande och Europeiska rådets ordförande att nära samordna sina respektive åtgärder för att öka den ekonomiska tillväxten, konkurrenskraften, den sociala marknadsekonomin och hållbarheten i unionen.

9.

Europaparlamentet framhåller sin och de nationella parlamentens stärkta roll enligt Lissabonfördraget. Parlamentets deltagande i lagstiftningsprocessen när det gäller frågor som rör den inre marknaden måste stärkas. De nationella parlamenten uppmuntras att vara delaktiga i arbetet med bestämmelserna för den inre marknaden under hela lagstiftningscykeln och delta i gemensam verksamhet med Europaparlamentet så att bättre synergier kan uppnås mellan dessa två parlamentariska nivåer.

10.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens strategi, enligt vilken dialog och partnerskap ska utgöra en central del av den nya inre marknaden, och uppmanar samtliga aktörer till ökade insatser för att se till att denna strategi genomförs i praktiken, så att den inre marknaden fullt ut kan bidra till tillväxt och en marknadsekonomi med hög konkurrenskraft.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillsammans med ordförandeskapet anordna ett årligt forum för den inre marknaden och därvid involvera berörda parter från EU-institutionerna, medlemsstaterna, det civila samhället och organisationer verksamma inom företagssektorn för att utvärdera framstegen när det gäller nystarten för den inre marknaden, utbyta bästa praxis och ta itu med de europeiska medborgarnas viktigaste angelägenheter. Parlamentet uppmuntrar kommissionen att fortsätta att arbeta med att kartlägga de 20 viktigaste orsakerna till medborgarnas missnöje och frustration över hur den inre marknaden fungerar. Parlamentet föreslår att kommissionen skulle kunna utnyttja forumet för den inre marknaden för att redogöra för dessa problem och för lösningarna på de olika problemen.

12.

Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaternas regeringar att ta egenansvar för nystarten för den inre marknaden. Parlamentet välkomnar de initiativ som medlemsstaterna tagit i syfte att uppnå bästa möjliga metoder för att hantera direktiven om den inre marknaden när det gäller att förbättra samordningen, skapa strukturer för incitament och öka införlivandets politiska betydelse. Parlamentet anser att det i diskussionerna om den nya lagstiftningens prioriteringar är mycket viktigt att öka uppmärksamheten på och incitamenten för ett korrekt införlivande i tid, en korrekt tillämpning och en bättre efterlevnad av lagstiftningen för den inre marknaden.

13.

Europaparlamentet konstaterar att bestämmelserna för den inre marknaden ofta genomförs av lokala och regionala myndigheter. Parlamentet betonar att regionala och lokala myndigheter i större mån än tidigare bör involveras i uppbyggnaden av den inre marknaden, i enlighet med principerna om subsidiaritet och partnerskap, under alla skeden av beslutsgången. För att betona denna decentraliserade strategi föreslår parlamentet att en territoriell pakt för lokala och regionala myndigheter i fråga om Europa 2020-strategin ingås i varje medlemsstat, i syfte att åstadkomma ett större egenansvar i samband med genomförandet av Europa 2020-strategin.

14.

Europaparlamentet anser att ”de goda styrelseformerna” på den inre marknaden måste respektera funktionen hos de två rådgivande institutionerna på europeisk nivå – Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – liksom funktionen hos arbetsmarknadens parter.

15.

Europaparlamentet framhåller att en dialog med arbetsmarknadens parter och med det civila samhället är av yttersta vikt när det gäller att återställa förtroendet för den inre marknaden. Parlamentet förväntar sig att kommissionen lägger fram nya och djärva idéer om hur denna dialog skulle kunna förbättras i praktiken. Arbetsmarknadens parter bör involveras och höras i fråga om all relevant lagstiftning för den inre marknaden som berör arbetsmarknaden.

16.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att verka för en öppen, insynsvänlig och kontinuerlig dialog med det civila samhället och att stärka denna dialog.

17.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att offentliggöra en grönbok om riktlinjer för EU-institutionernas samråd med de representativa sammanslutningarna och det civila samhället och att därvid se till att samråden blir breda och ömsesidiga samt skapar ett mervärde med tanke på den föreslagna politiken.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i mesta möjliga mån anpassa dialogen och kommunikationen till vanliga medborgares behov, exempelvis genom att göra alla sina offentliga samråd tillgängliga på samtliga officiella EU-språk eller genom att uttrycka sig på ett sätt som alla förstår.

19.

Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att inleda en informations- och upplysningskampanj om den inre marknadens beskaffenhet och de mål som ställts upp för att stärka dess dynamik i upprätthållandet av den sociala och territoriella sammanhållningen. Parlamentet betonar att denna informationskampanj måste främja att varje medborgare, arbetstagare och konsument i högre grad – och baserat på en högre kunskapsnivå – deltar i förverkligandet av en konkurrensutsatt, rättvis och balanserad marknad.

20.

Europaparlamentet anser att användningen av de nya samarbetsverktygen och strategierna för webb 2.0 utgör en möjlighet att uppnå en mer öppen, ansvarsfull, lyhörd och effektiv styrning av den inre marknaden.

21.

Europaparlamentet anser att enskilda medlemsstaters initiativ inte kan bli verkningsfulla utan en samordnad insats på EU-nivå och att det därför är av grundläggande betydelse att EU har en tydlig gemensam ståndpunkt och agerar gemensamt. Parlamentet anser att solidaritet, som ligger till grund för den europeiska sociala ekonomin, och samordning av nationella lösningar har varit avgörande när det gällt att undvika att enskilda medlemsstater vidtar kortsiktiga protektionistiska åtgärder. Parlamentet är oroat över att en återupplivad ekonomisk protektionism på det nationella planet högst sannolikt kommer att leda till att den inre marknaden splittras och att konkurrenskraften minskar, och en sådan protektionism måste därför undvikas. Parlamentet är också oroat över att den aktuella ekonomiska och finansiella krisen skulle kunna användas som ett skäl till att återuppliva protektionistiska åtgärder i olika medlemsstater. Den ekonomiska nedgången kräver i stället en gemensam skyddsmekanism.

22.

Europaparlamentet anser att framsteg på den inre marknaden inte bör utgå från den minsta gemensamma nämnaren. Kommissionen uppmuntras därför att ta ledningen och lägga fram djärva förslag. Medlemsstaterna uppmuntras att använda metoden för ett fördjupat samarbete på områden där det inte är möjligt att nå en överenskommelse mellan 27 länder. Parlamentet konstaterar att andra länder skulle kunna delta i dessa pionjärinitiativ i ett senare skede.

23.

Europaparlamentet anser att den inre marknadens effektivitet och legitimitet på ett övergripande plan lider av den komplexa styrningen av den inre marknaden.

24.

Europaparlamentet betonar att man i högre grad bör uppmärksamma EU-lagstiftningens kvalitet och tydlighet, i syfte att göra det lättare för medlemsstaterna att genomföra bestämmelserna för den inre marknaden.

25.

Europaparlamentet anser att användningen av förordningar i stället för direktiv i tillämpliga fall skulle bidra till tydligare lagstiftning och minska de kostnader som införlivandet medför. Kommissionen uppmanas att utveckla en mer riktad strategi när man väljer lagstiftningsinstrument, baserat på den rättsliga och innehållsmässiga karaktären hos de bestämmelser som ska genomföras och med respekt för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

26.

Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen och rådet att intensifiera sina ansträngningar att genomföra strategin för smart lagstiftning för att ytterligare höja lagstiftningens kvalitet, dock med samtidig respekt för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

27.

Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att, i syfte att göra lagstiftningen effektivare och under medverkan av berörda parter, fortsätta med oberoende förhands- och efterhandskontroller av lagstiftningen.

28.

Europaparlamentet föreslår att kommissionen systematiserar och förbättrar testet för små och medelstora företag genom att ta hänsyn till företagens olika villkor så att man kan bedöma lagstiftningsförslagens konsekvenser för dessa företag.

29.

Europaparlamentet anser att jämförelsetabeller bidrar till ett bättre införlivande av bestämmelserna för den inre marknaden och till att det blir betydligt lättare att efterleva dessa bestämmelser. Medlemsstaterna uppmanas eftertryckligen att sammanställa och offentliggöra jämförelsetabeller för all lagstiftning för den inre marknaden. Parlamentet framhåller att det i framtiden eventuellt inte kommer att på föredragningslistan för sammanträdesperioden föra upp betänkanden om kompromisstexter som överenskommits med rådet om jämförelsetabeller saknas.

30.

Europaparlamentet ställer sig bakom de förslag i inremarknadsakten som syftar till att i ytterligare grad utveckla det administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna, inklusive utvidgningen av informationssystemet för den inre marknaden så att det kommer att omfatta andra relevanta lagstiftningsområden under beaktande av systemets säkerhet och användbarhet. Kommissionen uppmanas att stödja medlemsstaterna genom att förse dem med utbildning och vägledning.

31.

Europaparlamentet anser att lokala och regionala myndigheter skulle kunna delta i utvecklandet och utvidgningen av informationssystemet för den inre marknaden efter en grundlig utvärdering av vilka fördelar och nackdelar en sådan utvidgning av systemet skulle kunna innebära.

32.

Europaparlamentet betonar vikten av bättre kommunikation och utbyggnaden av informationssystemet för den inre marknaden eftersom det är en nödvändig förutsättning för att man ska kunna förse i synnerhet de små och medelstora företagen med klar och tydlig information om den inre marknaden.

33.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att samarbeta med medlemsstaterna för att befästa och stärka informella problemlösningsverktyg som Solvit, projektet EU Pilot och europeiska informationscentrum för konsumenter. Kommissionen uppmanas att utforma en färdplan för utvecklingen och sammankopplingen av olika problemlösningsverktyg för att garantera effektivitet och användarvänlighet och för att onödiga överlappningar ska kunna undvikas. Medlemsstaterna uppmanas att förse dessa problemlösningsverktyg med tillräckliga resurser.

34.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidareutveckla och främja webbplatsen Ditt Europa så att den blir en samlad webbplats för all den information och alla de hjälptjänster som medborgarna och företagen behöver för att kunna utöva sina rättigheter på den inre marknaden.

35.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utveckla system med en enda kontaktpunkt enligt tjänstedirektivet så att de blir användarvänliga och lättillgängliga e-förvaltningsportaler där företag kan få tillgång till all nödvändig information på de relevanta EU-språken, hantera alla formaliteter och slutföra nödvändiga förfaranden på elektronisk väg så att de kan tillhandahålla sina tjänster i respektive medlemsstat.

36.

Europaparlamentet framhåller den viktiga funktion som nätverket Eures fyller när det gäller att underlätta fri rörlighet för arbetstagare inom EU och säkra ett nära samarbete mellan nationella arbetsförmedlingar. Medlemsstaterna uppmanas att göra allmänheten mer medveten om denna användbara tjänst så att fler EU-medborgare till fullo kan dra nytta av anställningsmöjligheter runtom i EU.

37.

Europaparlamentet uppmanar de nationella parlamenten, de regionala och lokala myndigheterna och arbetsmarknadens parter att delta aktivt i arbetet med att sprida information om fördelarna med den inre marknaden.

38.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utöva alla sina befogenheter enligt fördragen för att förbättra införlivandet, tillämpningen och efterlevnaden av bestämmelserna för den inre marknaden till förmån för de europeiska medborgarna, konsumenterna och företagen. Medlemsstaterna uppmanas att öka sina ansträngningar att fullt ut och på ett korrekt sätt genomföra bestämmelserna för den inre marknaden.

39.

Europaparlamentet anser att överträdelseförfaranden även i fortsättningen är ett nyckelverktyg för en väl fungerade inre marknad men understryker att andra, mindre tidskrävande och omständliga instrument bör övervägas som komplement.

40.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inte låta sig påverkas av politiska ingripanden och att omedelbart inleda överträdelseförfaranden i fall där de mekanismer för problemlösning som föregår ett eventuellt överträdelseförfarande inte lett till önskade resultat.

41.

Europaparlamentet konstaterar att domstolens rådande rättspraxis öppnar för nya scenarier vad avser kommissionens möjligheter att hantera allmänna och strukturella överträdelser som medlemsstaterna gjort sig skyldiga till i samband med bestämmelserna för den inre marknaden.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att till fullo utnyttja de ändringar som införts genom artikel 260 i EUF-fördraget och som syftar till att förenkla och påskynda tillämpningen av ekonomiska påföljder inom ramen för överträdelseförfaranden.

43.

Europaparlamentet anser att kommissionen bör spela en aktivare roll i frågor som rör efterlevnaden av bestämmelserna för den inre marknaden genom en mer systematisk och oberoende övervakning så att överträdelseförfaranden kan påskyndas och underlättas.

44.

Europaparlamentet beklagar att det i alltför många fall tar lång tid innan överträdelseförfaranden avslutas eller talan väcks inför domstolen. Kommissionen uppmanas att ange 12 månader som riktmärke för den genomsnittliga tid som det som längst ska ta att genomföra överträdelseförfaranden, från den tidpunkt då de inleds till den tidpunkt då begäran översänds till domstolen. Parlamentet beklagar djupt att sådana förfaranden inte direkt berör de EU-medborgare och de personer bosatta inom EU som kan ha drabbats av bristfällig efterlevnad av unionslagstiftningen.

45.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på ett bättre sätt informera öppet om pågående överträdelseförfaranden.

46.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå ett riktmärke för medlemsstaternas efterlevnad av domstolens beslut.

47.

Europaparlamentet stöder kommissionens initiativ att ytterligare förbättra användningen av alternativ tvistlösning, i syfte att i nationella och gränsöverskridande tvister vid köp – även köp som gjorts via Internet – erbjuda konsumenter och företag snabb och effektiv tillgång till enkla och billiga uppgörelser utanför domstolarna. Parlamentet välkomnar det samråd som kommissionen inlett, men framhåller samtidigt att det krävs bättre information till medborgarna om att sådana alternativa tvistlösningsmekanismer finns att tillgå.

48.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att även inrikta sig på förebyggande av tvister, exempelvis genom kraftfullare åtgärder för att förhindra otillbörliga affärsmetoder.

49.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att inleda ett offentligt samråd om en europeisk strategi för kollektiv prövning, och motsätter sig införandet av ett förfarande för kollektiv prövning som är i linje med USA:s modell, vilken omfattar starka ekonomiska incitament för att inleda domstolsförfaranden i fall som inte förtjänar att tas upp till prövning.

50.

Europaparlamentet anser att alla förslag om kollektiv prövning av brott mot konkurrenslagstiftningen måste respektera parlamentets ståndpunkt i frågan, vilken uttrycks i resolutionen av den 26 mars 2009 om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler. Parlamentet insisterar på att involveras i antagandet av alla sådana rättsakter genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet och uppmanar kommissionen att i mer allmänna termer tänka över frågan om miniminormer för rätten till skadestånd i samband med brott mot unionsrätten.

51.

Europaparlamentet stöder en fokuserad och evidensbaserad strategi för kontroll och utvärdering av marknaden. Kommissionen uppmanas att fortsätta utveckla sina verktyg för kontroll av marknaden, t.ex. mekanismen för tidig varning i tjänstedirektivet, genom att förbättra metoderna, indikatorerna och systemen för datainsamling, med full respekt för principerna om praktisk genomförbarhet och kostnadseffektivitet.

52.

Europaparlamentet framhåller behovet av en snabbare och tydligare utvärdering av hur långt medlemsstaterna har kommit i genomförandet av all lagstiftning för den inre marknaden.

53.

Europaparlamentet framhåller den ömsesidiga utvärderingen i tjänstedirektivet som ett innovativt sätt att utnyttja inbördes påtryckningar för att förbättra införlivandekvaliteten. Parlamentet ställer sig bakom att man, om lämpligt, tillämpar ömsesidig utvärdering på andra områden, t.ex. den fria rörligheten för varor.

54.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att regelbundet se över de nationella bestämmelser och förfaranden som påverkar den fria rörligheten för tjänster och varor för att förenkla och modernisera de nationella bestämmelserna och eliminera överlappningar. Parlamentet anser att den granskning av nationell lagstiftning som tillämpas i samband med genomförandet av tjänstedirektivet skulle kunna vara ett effektivt verktyg för att eliminera överlappningar och onödiga nationella hinder för den fria rörligheten även inom andra områden.

55.

Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att stödja den offentliga sektorns insatser för att införa innovativa synsätt, utnyttja nya tekniker och förfaranden och sprida bästa praxis inom de offentliga förvaltningarna, vilket kommer att minska byråkratin och främja en medborgarvänlig politik.

56.

Europaparlamentet anser att Europeiska rådet varje vår baserat på en kontrollprocess bör utvärdera situationen på den inre marknaden.

57.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att offentliggöra en grönbok om riktlinjer för EU-institutionernas samråd med de representativa sammanslutningarna och det civila samhället och att därvid se till att dessa samråd blir breda, ömsesidiga och öppna samt skapar ett mervärde med tanke på den föreslagna politiken.

58.

Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen medlemsstaterna att sammanställa och offentliggöra jämförelsetabeller för all lagstiftning för den inre marknaden.

59.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att minska eftersläpningen med införlivandet av direktivet om den inre marknaden så att den senast i slutet av 2012 kommer att uppgå till 0,5 procent utebliven lagstiftning och 0,5 procent inkorrekt införlivad lagstiftning.

60.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att senast i slutet av 2011 lägga fram ett lagstiftningsförslag om användningen av alternativ tvistlösning i EU, och understryker hur viktigt det är att det antas utan dröjsmål.

61.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.

2.10.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 296/59

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken införlivats i fördragen genom artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget),

—

med beaktande av artikel 26 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), där det står att ”[d]en inre marknaden ska omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördragen”,

—

med beaktande av artikel 3.3 i EU-fördraget, där det står att unionen ska verka för ”en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas, samt [för] en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö”,

—

med beaktande av artikel 9 i EUF-fördraget, där det anges att ”unionen vid fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet [ska] beakta de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd, kampen mot social utestängning samt en hög utbildningsnivå och en hög hälsoskyddsnivå för människor”,

—

med beaktande av artikel 11 i EUF-fördraget, där det står att ”miljöskyddskraven ska integreras i utformningen och genomförandet av unionens politik och verksamhet, särskilt i syfte att främja en hållbar utveckling”,

—

med beaktande av artikel 12 i EUF-fördraget, där det står att ”konsumentskyddskraven ska beaktas när unionens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs”,

—

med beaktande av artikel 14 i EUF-fördraget och protokoll 26 till det fördraget om tjänster av allmänt (ekonomiskt) intresse,

—

med beaktande av kommissionens meddelande till Europeiska rådet med titeln ”Europa 2020: en strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (KOM(2010)2020),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”På väg mot en inre marknadsakt. Att skapa en verkligt konkurrenskraftig social marknadsekonomi” (KOM(2010)0608),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”En agenda för EU-medborgarna – EU ska visa resultat” (KOM(2006)0211),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om en inre marknad för framtidens Europa (KOM(2007)0724) och kommissionens arbetsdokument med titeln ”The single market: review of achievements” (SEK(2007)1521), parlamentets resolution av den 4 september 2007 om översynen av den inre marknaden (1) och kommissionens arbetsdokument ”The single market review: one year on” (SEK(2008)3064),

—

med beaktande av kommissionens meddelanden med titlarna ”Möjligheter, tillgång och solidaritet: mot en ny samhällsvision för tjugohundratalets Europa” (KOM(2007)0726) och ”Tjänster av allmänt intresse, däribland sociala tjänster av allmänt intresse – ett nytt europeiskt åtagande” (KOM(2007)0725) och parlamentets resolution av den 27 september 2006 om kommissionens vitbok om tjänster av allmänt intresse (2),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation av den 29 juni 2009 om åtgärder för att förbättra den inre marknadens funktion (3) och kommissionens rekommendation av den 12 juli 2004 om införlivande med nationell lagstiftning av direktiv som rör den inre marknaden (4),

—

med beaktande av resultattavlan för den inre marknaden från juli 2009 (SEK(2009)1007) och parlamentets resolutioner av den 9 mars 2010 (5) och den 23 september 2008 om resultattavlan för den inre marknaden (6),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén med titeln ”EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 – Starkare konsumenter, högre välbefinnande för konsumenterna och ett effektivt konsumentskydd” och parlamentets resolution av den 20 maj 2008 om EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 (7),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 28 januari 2009 med titeln ”Övervakning av den inre marknadens konsekvenser för konsumenten: andra resultattavlan för konsumentmarknaderna” (KOM(2009)0025), och kommissionens arbetsdokument med titeln ”Second Consumer Markets Scoreboard” (SEK(2009)0076),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 2 juli 2009 om tillsyn av konsumentregelverket (KOM(2009)0330) och kommissionens rapport av den 2 juli 2009 om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (”förordningen om konsumentskyddssamarbete”) (KOM(2009)0336),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om gränsöverskridande e-handel mellan företag och konsumenter i EU (KOM(2009)0557),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 mars 2010 om konsumentskydd (8),

—

med beaktande av professor Mario Montis rapport till kommissionen om att blåsa nytt liv i den inre marknaden,

—

med beaktande av sin resolution av den 20 maj 2010 om förverkligandet av en inre marknad för konsumenter och medborgare (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 20 oktober 2010 om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen (10),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om Unga på väg (KOM(2010)0477),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 september 2010 om att genomföra den inre marknaden för e-handel (11),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Rapport om EU-medborgarskapet 2010: Att undanröja hindren för EU-medborgarnas möjligheter att utöva sina rättigheter” (KOM(2010)0603),

—

med beaktande av rapporten från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, om hindren för EU:s inre marknad 2008 (12),

—

med beaktande av Solvits årsrapport för 2008 om Solvit-nätverkets utveckling och resultat (SEK(2009)0142), kommissionens arbetsdokument av den 8 maj 2008 med titeln ”Action plan on an integrated approach for providing single market assistance services to citizen and business” (SEK(2008)1882) och parlamentets resolution av den 9 mars 2010 om Solvit (13),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter, en förordning som syftar till att fastställa en övergripande ram med regler och principer för ackreditering och marknadskontroll (14),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor, utskottet för sysselsättning och sociala frågor, utskottet för rättsliga frågor, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för framställningar (A7-0072/2011), och av följande skäl:

A.

En fungerande inre marknad är det viktigaste verktyget för att Europeiska unionen ska kunna uppnå sin fulla potential när det gäller konkurrenskraft, smart och hållbar tillväxt för alla, skapande av fler och bättre arbetstillfällen och lika villkor för alla företagsformer, säkerställande av lika rättigheter för samtliga EU-medborgare och stärkande av en verkligt konkurrenskraftig social marknadsekonomi.

B.

Inremarknadsakten berör EU-medborgarna, som är aktiva aktörer i den europeiska ekonomin.

C.

Den inre marknaden kan inte enbart betraktas ur ett ekonomiskt perspektiv, utan måste betraktas som en del av en större rättslig ram som ger särskilda fundamentala rättigheter till medborgare, konsumenter, arbetstagare och företag, i synnerhet alla typer av små och medelstora företag.

D.

Alltför många hinder står i vägen för medborgare som vill studera eller arbeta i, eller bara flytta till, en annan medlemsstat eller handla över gränserna och för små och medelstora företag som vill etablera sig i en annan medlemsstat eller bedriva handel över gränserna. Dessa hinder orsakas bland annat av otillräckligt harmoniserade nationella lagar, begränsade möjligheter att överföra sociala trygghetsrättigheter samt överdrivet byråkratiskt krångel som i slutändan begränsar den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital inom EU.

E.

Fullbordandet av den inre marknaden kräver en helhetsvision för att ytterligare stärka den inre marknadens utveckling, vilket belystes i Monti-rapporten och i resolutionen om förverkligandet av en inre marknad för konsumenter och medborgare. Helhetsvisionen bör samla alla relevanta politikområden i ett enda strategiskt mål för den inre marknaden som inte bara omfattar konkurrenspolitiken, utan även bland annat näringsliv och konsumentskydd, energi, transport, digital utveckling, miljö, klimatförändringar, handel, regionalpolitik, rättvisa och medborgarskap, för att uppnå en hög grad av integration.

F.

Den inre marknaden bör ge de europeiska konsumenterna fler valmöjligheter till lägre priser, framför allt för dem som bor i mer svårtillgängliga områden, t.ex. ö-, berg- och glesbygdsområden, och för dem som lider av nedsatt rörlighet.

G.

Det material som kommissionen offentliggör i tryck och på Internet är ofta antingen för abstrakt eller för komplicerat för att verkligen engagera medborgarna och nå en bred publik.

H.

Det är viktigt att inremarknadsakten inte består av en uppsättning åtgärder som är isolerade från varandra, och att alla förslag tillsammans bidrar till att uppnå ett enhetligt mål.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande med titeln ”På väg mot en inremarknadsakt” och framför allt dess kapitel II om att återställa förtroendet genom att placera EU-medborgarna i centrum för den inre marknaden, med 19 initiativ inriktade på EU-medborgarnas behov.

2.

Europaparlamentet anser att förslagen i meddelandet i allmänhet motsvarar parlamentets förväntningar, men att de måste stärkas ytterligare för att medborgarna ska hamna i centrum för projektet med den inre marknaden.

3.

Europaparlamentet beklagar att man har delat upp meddelandet i tre kapitel som inriktas på EU-medborgarna, företagen och styrelseformer, i stället för att dela upp det utifrån sakfrågor. Parlamentet påpekar att den inre marknadens konkurrenskraft och dess erkännande bland medborgarna inte bör betraktas som oförenliga, utan som ömsesidigt stärkande mål. Parlamentet anser emellertid att de tre kapitlen i meddelandet är lika viktiga och hänger ihop, och att de bör behandlas konsekvent och med hänsyn tagen till de förslag som lämnats och de frågor som kommit till uttryck från intressenter på EU-nivå och i medlemsstaterna.

4.

Europaparlamentet är helt övertygat om att inremarknadsakten bör utgöras av ett konsekvent och välavvägt åtgärdspaket, i linje med andan i Grech-betänkandet (A7-0132/2010) och Monti-rapporten, som lägger grunden för ett Europa med ett mervärde för medborgarna och företagen.

5.

Europaparlamentet hävdar att en nysatsning på och fördjupning av den inre marknaden är mycket viktiga inslag i EU:s strategier för att bekämpa effekterna av den finansiella och ekonomiska krisen, och som en del i Europa 2020-strategin.

6.

Europaparlamentet anser att EU-medborgarna ännu inte till fullo utnyttjat den inre marknadens potential inom många områden, däribland fri rörlighet för personer, varor och tjänster, och att det behövs nya incitament, särskilt för att garantera verklig geografisk rörlighet för arbetskraften inom hela Europa.

7.

Europaparlamentet anser att strategin för den inre marknaden bör stärka den sociala välfärden och arbetstagarnas rättigheter samt garantera rättvisa arbetsvillkor för samtliga EU-medborgare.

8.

Europaparlamentet stöder kommissionens idé om att med anledning av inremarknadsakten inleda en övergripande och pragmatisk debatt i hela Europa om den inre marknadens fördelar och kostnader och uppmanar kommissionen att se till att de bestämmelser för den inre marknaden som minskar det administrativa trycket på medborgarna tillämpas på ett effektivt sätt.

9.

Europaparlamentet delar övertygelsen om att ett fullständigt genomförande av en europeisk inre marknad bör ligga till grund för slutförandet av den politiska och ekonomiska integrationsprocessen.

10.

Europaparlamentet framhåller i synnerhet kommissionens åtagande i detta meddelande att stödja nya strategier för hållbar utveckling.

11.

Europaparlamentet betonar att det inte bara är lagstiftningen om den inre marknaden som medlemsstaterna genomför bristfälligt utan även annan lagstiftning som påverkar EU medborgarnas och andra lagligen bosatta personers rättigheter. Medlemsstaterna uppmanas att sörja för ett bättre genomförande av framför allt direktivet om fri rörlighet (2004/38/EG).