7.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 199/1

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG (3),

—

med beaktande av kommissionens beslut 2010/15/EU av den 16 december 2009 om riktlinjer för hanteringen av gemenskapens system för snabbt informationsutbyte (Rapex) enligt artikel 12 i direktiv 2001/95/EG (direktivet om allmän produktsäkerhet) och av underrättelseförfarandet enligt artikel 11 i samma direktiv (4),

—

med beaktande av kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (KOM(2008)0905),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument med titeln ”Revision of the General Product Safety Directive: Summary envisaged actions”, generaldirektoratet för hälsa och konsumentfrågor, 18 maj 2010,

—

med beaktande av färdplanen med titeln ”Alignment to the New Legislative Framework (Decision No 768/2008/EC)”, generaldirektoratet för näringsliv, 15 april 2010,

—

med beaktande av färdplanen med titeln ”Review of Directive 2001/95/EC of the European Parliament and of the Council of 3 December 2001 on general product safety (GPSD)”, generaldirektoratet för hälsa och konsumentfrågor, 25 mars 2010,

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument med titeln ”The relationship between the General Products Safety Directive 2001/95/EC and the market surveillance provisions of Regulation (EC) No 765/2008”, generaldirektoratet för hälsa och konsumentfrågor, 2 mars 2010,

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument med titeln ”Revision of the General Product Safety Directive: Identification of the Key Issues”, generaldirektoratet för hälsa och konsumentfrågor, 15 september 2009,

—

med beaktande av briefing-dokumentet om marknadskontroll i medlemsstaterna som beställdes av IMCO-utskottet och offentliggjordes i oktober 2009,

—

med beaktande av briefing-dokumentet om omarbetningen av direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll som beställdes av IMCO-utskottet och offentliggjordes i september 2010,

—

med beaktande av den workshop om omarbetningen av direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll som hölls den 30 september 2010,

—

med beaktande av det trilaterala toppmötet mellan EU, Förenta staterna och Kina i Shanghai den 25–26 oktober 2010,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandena från utskottet för internationell handel och utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A7-0033/2011), och av följande skäl:

A.

Det är mycket viktigt att alla produkter som saluförs på EU-marknaden är säkra så att en hög nivå på skyddet för bland annat konsumenter kan garanteras.

B.

Den nya lagstiftningsramen (nedan kallad NLR) antogs i juli 2008 och förordningen (EG) nr 765/2008 om marknadskontroll har varit tillämplig sedan den 1 januari 2010.

C.

Direktivet om allmän produktsäkerhet 2001/95/EG (nedan kallat DAPS), som på gemenskapsnivå upprättar allmänna säkerhetskrav för konsumentvaror, måste ses över och fås att överensstämma med NLR genom integration, i synnerhet med förordningen om marknadskontroll.

D.

Lagstiftningsramen för produktsäkerhet och marknadskontroll består av tre skikt av rättsakter (DAPS, NLR och sektorsspecifika harmoniseringsdirektiv), vilket leder till osäkerhet och förvirring på den inre marknaden.

E.

Nivån på marknadskontrollen skiljer sig avsevärt åt mellan medlemsstaterna och en del av dem underlåter att anslå nödvändiga resurser för en effektiv marknadskontroll och tolkar ”produkter som innebär allvarliga risker” på olika sätt, vilket kan resultera i att det skapas hinder för den fria rörligheten för varor, att konkurrensen störs och att tryggheten för konsumenterna försämras på den inre marknaden.

F.

Samarbete mellan marknadskontrollmyndigheter och gemensamma marknadskontrollåtgärder är mycket viktiga och bör därför stärkas ytterligare och beviljas resurser.

G.

Jämfört med direktiv har förordningar fördelen att de medför klarhet, förutsägbarhet och verkan, vilket också fastslås i Monti-rapporten.

1.

Europaparlamentet anser att den nuvarande lagstiftningsramen för marknadskontroll inte innebär tillräcklig samstämdhet och därför bör ses över och samordnas ytterligare.

2.

Europaparlamentet föreslår att kommissionen inrättar en gemensam EU-ram för marknadskontroll rörande alla produkter som finns på den inre marknaden eller som importeras till EU-marknaden. Parlamentet uppmanar kommissionen att spela en mer aktiv roll i samordningen mellan de europeiska marknadskontrollmyndigheterna, tullmyndigheterna samt medlemsstaternas behöriga myndigheter.

3.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att anslå adekvata resurser för en effektiv marknadskontrollverksamhet. Parlamentet betonar att ej fungerande marknadskontrollsystem kan resultera i en snedvridning av konkurrensen, äventyra konsumenternas trygghet och underminera medborgarnas förtroende för den inre marknaden. Parlamentet framhåller vikten av att säkra den inre marknadens yttre gränser, särskilt de större hamnarna, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta åtgärder mot olagliga produkter från tredjeländer. Parlamentet föreslår att kommissionen gör en fullvärdig utvärdering av införselorterna för de produkter som importeras till EU-marknaden, inbegripet en utvärdering av de resurser som krävs för att garantera en adekvat kontroll.

4.

Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att samverka och införa påföljder, såsom höga bötesbelopp, för ekonomiska aktörer som avsiktligt släpper ut farliga eller icke tillåtna produkter på den inre marknaden. Parlamentet föreslår att produktförbud så ofta som möjligt ska offentliggöras för att synliggöra gränskontroller och marknadskontroller för att på så sätt avskräcka kriminella marknadsaktörer.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillsammans med både marknadskontrollmyndigheter och tullmyndigheter samfinansiera ytterligare gemensamma marknadskontrollåtgärder.

6.

Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt med ett utbyte av bästa metoder mellan medlemsstaterna. Parlamentet uppmanar till samarbete, förenande av kunskap och utbyte av bästa metoder mellan marknadskontrollmyndigheterna. Parlamentet påminner om vikten av att tullen och marknadskontrollmyndigheterna samarbetar vid de yttre gränserna för att genomföra ordentliga kontroller av produkter som förs in i gemenskapen. Parlamentet understryker att Prosafes bidrag är viktigt för samordningen av gemensamma marknadskontrollåtgärder och utbytet av beprövade metoder inom ramen för DAPS. Mot den bakgrunden uppmanas kommissionen att överväga de villkor under vilka Prosafe skulle kunna utgöra en plattform för en utökad samordning mellan medlemsstaterna i fråga om såväl harmoniserade som icke-harmoniserade produkter. Det krävs en rättslig grund och det behövs tillräckliga resurser för att Prosafe ska kunna utföra denna denna uppgift. Den samordning som i dag bedrivs genom Prosafe är begränsad på grund av för lite resurser och på grund av forumets informella struktur.

7.

Europaparlamentet uppmanar EU-medlemsstaterna att utbyta information om produktsäkerhetsrelaterade utredningar och studier med övriga medlemsstater. Referensnummer till berörda produkter bör tas med för att underlätta produktidentifieringen för andra myndigheter, som kan dra fördel av att översätta och använda informationen i studierna. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillåta att deras behöriga myndigheter vidtar marknadskontrollåtgärder på grundval av testresultat eller studier, inbegripet sådana testresultat eller studier som har levererats av andra medlemsstater, för att undvika dubbelarbete.

8.

Europaparlamentet föreslår att det inrättas kontor för utbildning om produktsäkerhet, som exempelvis kan ingå i kontaktpunkterna för produkter och som kan underlätta utbildning och överföring av information mellan branscher.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inrätta en offentlig databas för information om säkerhet i fråga om konsumentvaror, med en plattform för klagomål, som eventuellt kan baseras på regionala och nationella system som redan finns i medlemsstaterna. På så sätt skulle man öka medvetenheten om farliga produkter över gränserna på den inre marknaden och göra det möjligt för konsumenterna att på elektronisk väg underrätta behöriga myndigheter om farliga produkter. Databasen skulle kunna skapas genom en utveckling av befintliga databaser såsom det europeiska systemet för marknadskontroll (ICSMS) eller skadedatabasen (IDB). Databasen behöver ha en rättslig grund och medlemsstaterna måste vara rapporteringsskyldiga. Databasen bör utgöra grund för ett system för olycksstatistik som ska offentliggöra obligatoriska årsrapporter, bör vara tillgänglig för allmänheten, men bör samtidigt garantera den konfidentialitet som företagen behöver.

10.

Europaparlamentet påpekar att globaliseringen, den ökade utläggningen på entreprenad och tillväxten inom den internationella handeln innebär att allt fler produkter köps och säljs på marknader världen över. Parlamentet anser att ett nära samarbete mellan globala tillsynsmyndigheter och andra intressenter avseende konsumentproduktsäkerhet är av avgörande betydelse när det gäller att tackla utmaningarna från komplexa leveranskedjor och en allt större handelsvolym.

11.

Parlamentet uppmanar kommissionen att intensifiera det internationella samarbetet inom området för International Consumer Product Safety Caucus för att utbyta bästa metoder och gemensamt förhindra att farliga produkter tillverkas i tredjeländer för export till EU:s inre marknad.

12.

Europaparlamentet stöder en omarbetning av DAPS och förordning (EG) nr 765/2008 i fråga om definitioner och ekonomiska aktörers skyldigheter i enlighet med beslut nr 768/2008/EG, och anser att man samtidigt bör undvika att skapa onödiga administrativa bördor, särskilt för små och medelstora företag. Parlamentet menar man, att för att kunna skapa ett enda marknadskontrollsystem för samtliga produkter, måste ha en enda förordning, och uppmanar därför kommissionen att upprätta ett enda marknadskontrollsystem för samtliga produkter baserat på en enda rättsakt som omfattar såväl DAPS som förordning (EG) nr 765/2008. Den nya rättsakten bör utarbetas med målet att uppnå en hög nivå av produktsäkerhet och marknadskontroll och man bör dels se till att den rättsliga grunden klargörs, dels ta hänsyn till de bestämmelser som beskrivs utförligare i de två befintliga rättsakterna.

13.

Europaparlamentet efterfrågar en överensstämmelse mellan kraven på spårbarhet i DAPS och NLR så att ett enhetligt spårbarhetssystem garanteras och man undviker att skapa ytterligare byråkrati.

14.

Europaparlamentet begär att kommissionen ska överväga att ta fram mer precisa kriterier för att bedöma säkerheten och de risker som uppstår då produkter inte uppfyller kraven i EU:s lagstiftning.

15.

Europaparlamentet finner det problematiskt att produkter som hanteras av tjänsteleverantörer inte täcks av det nuvarande DAPS, dvs. att allmänna säkerhetskrav tillämpas när produkten hanteras av konsumenten i tjänsteleverantörens lokaler men inte om samma produkt hanteras av tjänsteleverantören. Parlamentet betonar att man måste täppa till detta rättsliga kryphål.

16.

Europaparlamentet efterfrågar en förenkling av EU-lagstiftningen om produktsäkerhet, särskilt i fråga om kommissionens mål rörande bättre lagstiftning och småskalighetsprincipen som presenteras i meddelandet ”På väg mot en inre marknadsakt”, och begär att bestämmelserna om livsmedelsimiterande produkter ska ingå i det omarbetade förslaget.

17.

För att garantera säkerhet i vidaste bemärkelse för särskilt sårbara konsumenter efterfrågar Europaparlamentet en referens till ”människor med funktionshinder” (tillsammans med de referenser till ”barn” och ”äldre” som redan finns).

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa en skyldighet för tillverkare att genomföra en riskanalys under produktutformningsstadiet. Parlamentet kräver att eventuella risker som upptäckts ska dokumenteras och att informationen ska göras tillgänglig för myndigheterna.

19.

Europaparlamentet betonar att det behövs ett effektivare regelverk som möjliggör snabba insatser och pålitliga långsiktiga lösningar utan att politiska beslut delegeras till standardiseringsorganen eller till kommissionen utan några tydliga politiska krav, såsom är fallet för harmoniserad lagstiftning.

20.

Europaparlamentet betonar att produkter som innebär allvarliga risker permanent måste dras tillbaka eller återkallas från marknaden så snabbt som möjligt och att spårbarheten måste garanteras under hela distributionskedjan, vilket kräver att marknadskontrollmyndigheterna får tillräckliga resurser.

21.

Europaparlamentet understryker vikten av att tillförlitlig spårbarhet under alla skeden i produktens livstid garanteras, samtidigt som detta inte får innebära ökade administrativa bördor.

22.

Europaparlamentet understryker att för att fastställa en produkts ursprungsland och ansvariga tillverkare är det viktigt att produkten kan spåras och att den förses med spårningsmärkning.

23.

Europaparlamentet insisterar på en verkningsfull tillämpning av de identifieringsförfaranden som redan finns på plats. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra bedömningar och utvärderingar av användningen av ny teknik, men anser att användningen av denna nya teknik bör vara proportionell och inte äventyra konsumentens integritet och säkerhet.

24.

Europaparlamentet betonar dock att en enda teknisk lösning inte bör föreskrivas som det officiella spårbarhetssystemet eller den officiella spårbarhetsmetoden inom EU-marknaden, och efterlyser övergripande proportionalitet.

25.

Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att informationsutbytet inom ramen för Rapex ytterligare förbättras och förstärks i fråga om farliga produkter som kommer från tredjeländer (exempelvis Kina och Indien) och att Rapex senaste undersökningar utvärderas.

26.

Europaparlamentet medger att Rapex är ett användbart och effektivt system för att sprida information bland medlemsstaterna om de åtgärder som vidtagits avseende farliga produkter (produkter som innebär allvarliga risker), men anser att systemet kan förbättras ytterligare.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge produktsäkerhetsexperter, tillverkare, handels- och konsumentorganisationer samt nationella myndigheter tillgång till all relevant information samtidigt som man garanterar den nödvändiga konfidentialiteten. Kommissionen uppmanas att förbättra kännedomen om Rapex och EU:s återkallelsesystem utanför EU.

28.

Europaparlamentet välkomnar de nya Rapex-riktlinjerna, vilka bidrar till att förbättra hanteringen av Rapex. Kommissionen uppmanas att anpassa den nya riskbedömningsmetoden till dem som redan finns för harmoniserade varor för att bistå marknadskontrollmyndigheterna i deras arbete.

29.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bringa klarhet i frågan om vilka produkter som ska klassificeras som en ”allvarlig risk” vid Rapex-anmälningar.

30.

Europaparlamentet konstaterar att de konsumentvaror som säljs på EU:s inre marknad i allt större utsträckning kommer från tredjeländer. Parlamentet är särskilt oroat över att det för varje år som går sker en ökning av Rapex-anmälningar avseende produkter av kinesiskt ursprung, vilka står för mer än hälften av Rapex-anmälningarna, och att det i 20 procent av fallen inte verkar vara möjligt att identifiera tillverkarna av dessa produkter. Parlamentet begär därför att ytterligare åtgärder vidtas internationellt, och välkomnar samarbetet mellan EU, Kina och Förenta staterna om strategier för produktspårbarhet. Parlamentet välkomnar alla former av stöd, utbildning och seminarier som organiseras av EU och kinesiska myndigheter för att förbättra produktsäkerheten. Parlamentet understryker att det behövs fleråriga program för att möta dessa utmaningar.

31.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga om det skulle vara lämpligt att inrätta system liknande systemet Rapex–Kina för andra handelspartner, särskilt med de handelspartner vars produkter har anmälts i Rapex-systemet.

32.

Europaparlamentet begär att kommissionen i Rapex-systemet eller i andra lämpliga system på EU-nivå ska införa påföljder för överträdelser som begås av medlemsstaterna, för att garantera insyn och incitament för alla intressenter.

33.

Europaparlamentet är bekymrat över de svårigheter som möter marknadskontrollmyndigheterna när de vidtar åtgärder mot farliga produkter (produkter som innebär allvarliga risker) som säljs på Internet.

34.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens projekt C2013 på produktsäkerhetsområdet som kommer att ta fram riktlinjer för tullkontroller i EU, och uppmanar kommissionen att ta fram specifika verktyg som ger tullmyndigheterna möjlighet att hantera de utmaningar som genomförandet av adekvata kontroller av importerade produkter kan innebära. Parlamentet efterfrågar ett ytterligare utökat samarbete mellan de myndigheter som verkställer lagstiftningen.

35.

Europaparlamentet konstaterar att antalet produkter som konsumenter inhandlar på Internet från tredjeländer och som inte svarar mot europeiska standarder ökar, och att detta utgör ett hot mot konsumenternas säkerhet och hälsa. Parlamentet uppmanar kommissionen att stärka och standardisera tullkontrollen av produkter som köpts via Internet och genomföra marknadsövervakningar, och därvid särskilt uppmärksamma produkter som kan orsaka konsumenterna direkta skador, som läkemedel och livsmedel. Parlamentet uppmanar kommissionen att studera tänkbara lösningar av problemet och därmed stärka konsumenternas förtroende för e-handeln.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaternas myndigheter att se till att tjänstemännen får en ordentlig utbildning så att produkter som innebär en risk kan upptäckas i större utsträckning. Samarbetet mellan tull- och marknadskontrollmyndigheter innan produkterna släpps ut på marknaden måste bli bättre, vilket talar för ett flerårigt program även här.

37.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaternas behöriga myndigheter att fortsätta utarbetandet av informationskampanjer riktade till konsumenterna för att informera dem om riskerna med att köpa förfalskade produkter, framför allt på Internet.

38.

Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att marknadskontrollmyndigheterna systematiskt deltar i utarbetandet av standarder som är relevanta för säkerheten, eftersom man på det sättet kan se till att dessa myndigheters kunskap utnyttjas i standardiseringsprocessen och att en bättre förståelse för standarder utvecklas, och på så vis också kan se till att den frivilliga tillämpningen av standarder bidrar till att öka konsumenternas säkerhet och hälsa samt rättssäkerheten genom att det blir möjligt för medlemsstaternas myndigheter att tolka och tillämpa EU-standarder korrekt.

39.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att öka tydligheten kring uppdrag för standarder och att överväga andra innovativa sätt att förbättra och integrera nationella och europeiska standardiseringssystem på de områden som inte är harmoniserade, med tonvikt på små och medelstora företags deltagande, och samtidigt behålla huvuddragen i den nuvarande strukturen.

40.

Europaparlamentet kräver att de nu tillämpliga kommissionsförfarandena för att upprätta mandat för utveckling av EU-standarder förbättras så att man i tid och på ett effektivare sätt kan reagera på nya och framväxande risker. Parlamentet betonar dock att nya och ändrade förfaranden också bör granskas av parlamentet. Parlamentet bör också ha rätt att granska förfarandena för att ta över eller tillämpa internationella, icke-europeiska och andra standarder.

41.

Europaparlamentet uppmanar de europeiska standardiseringsorganisationerna och kommissionen att undersöka alla tänkbara system som kan påskynda standardutvecklingsprocessen, samtidigt som man tryggar en ordentlig medverkan av alla berörda intressenter. Man bör exempelvis undersöka införandet av ett påskyndat förfarande eller möjligheten för kommissionen att offentliggöra hänvisningar till befintliga europeiska standarder eller ISO-standarder som utvecklats utanför kommissionens mandat, om sådana standarder bedöms ge en hög nivå av konsumentskydd eller för att hantera en viss risk som en provisorisk åtgärd i avvaktan på att en lösning blir tillgänglig.

42.

Europaparlamentet begär att kommissionens mandat för standardisering ska förbättras för att göra det möjligt för EU:s standardiseringsorganisationer att utveckla EU-standarder som uppfyller de tekniska krav för vilka förenligheten med politiska beslut uppnås eller utvärderas. I detta avseende anser parlamentet att det behövs en bättre medverkan och samarbete mellan kommissionen och de europeiska standardiseringsorganisationerna under utarbetandet. Eftersom dessa organisationer arbetar på grundval av samförstånd anser parlamentet att det är viktigt för ett välfungerande system att politiska frågor hanteras på politisk beslutsnivå och inte delegeras till kommissionen, standardiseringsorganen eller några tillsynsmyndigheter.

43.

Europaparlamentet begär att ett förfarande som gör det möjligt att formellt motsätta sig en standard, liknande det förfarande som redan finns i beslut nr 768/2008/EG, införs i DAPS. Användningen av ett sådant förfarande bör vara möjlig även innan en standard omnämns i EU:s officiella tidning, men bör inte vara ett substitut för att medlemsstaterna i betydande grad utökar sina marknadskontrollmyndigheters inblandning i standardiseringssystemet.

44.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och alla berörda parter att garantera att de europeiska standardiseringssystemen är ekonomiskt hållbara, bland annat genom offentlig-privata partnerskap och genom flerårig ekonomisk förhandsplanering, eftersom detta är nödvändigt för att åstadkomma effektiva och ändamålsenliga system.

45.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta ytterligare åtgärder i överensstämmelse med den nya lagstiftningen så att de nödvändiga omarbetningarna kan förbättras.

46.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen och till medlemsstaternas regeringar och parlament.

7.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 199/7

—

med beaktande av artikel 168 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av det internationella hälsoreglementet – IHR 2005 (1),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 28 november 2005 om gemenskapens beredskapsplan för influensapandemier (KOM(2005)0607),

—

med beaktande av rådets arbetsdokument av den 30 november 2007 om hälsosäkerhetsfrågor (2),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 16 december 2008 om hälsosäkerhet (3),

—

med beaktande av ECDC:s interimistiska riktlinjer om användningen av specifika pandemisk influensavacciner under H1N1-pandemin 2009 (4),

—

med beaktande av WHO:s riktlinjer från april 2009 om beredskap inför och åtgärder mot pandemisk influensa (5),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 30 april 2009 (6) om influensa A/H1N1-infektion,

—

med beaktande av den diskussion som hölls mellan ECDC:s direktör och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet den 4 september 2009,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 15 september 2009 om pandemisk influensa (H1N1) 2009 (7),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 15 september 2009 om gemensam anskaffning av vaccin mot influensa A(H1N1) (8),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 15 september 2009 om kommunikationen med allmänheten och medierna om pandemisk influensa (H1N1) 2009 (9),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 15 september 2009 om stöd till tredjeländer i bekämpningen av influensa A(H1N1) (10),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 15 september 2009 om regleringsförfarandet för godkännande av antivirala läkemedel och vacciner som ett led i skyddet mot pandemisk influensa H1N1 2009 (11),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 15 september 2009 om vaccinationsstrategier mot pandemisk influensa H1N1 2009 (12),

—

med beaktande av dokumentet ”European Strategy for Influenza A/H1N1 – Vaccine Benefit-Risk Monitoring” (en europeisk strategi för influensa A/H1N1 – övervakning av vaccinets nytto-/riskförhållande) från oktober 2009 (13),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 12 oktober 2009 om pandemisk influensa H1N1 2009 – ett strategiskt tillvägagångssätt (14),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 23 november 2009 om hälsosäkerhet i Europeiska unionen och internationellt (15),

—

med beaktande av utvärderingsrapporten av den 16 april 2010 om EU-omfattande insatser mot pandemisk influensa (H1N1) 2009 (16),

—

med beaktande av slutrapporten från januari 2010 om Europeiska läkemedelsmyndighetens utvärdering (17),

—

med beaktande av Europarådets parlamentariska församlings resolution 1749 (2010) ”Handling of the H1N1 pandemic: more transparency needed” (hantering av H1N1-pandemin: mer insyn behövs) från juni 2010 (18),

—

med beaktande av slutsatserna från den konferens om lärdomar av influensa A(H1N1)-pandemin som hölls den 1–2 juli 2010 (19),

—

med beaktande av Europeiska ombudsmannens rekommendationer av den 29 april och 19 maj 2010 rörande Europeiska läkemedelsmyndigheten (20),

—

med beaktande av utvärderingsrapporten av den 25 augusti 2010 om EU-omfattande strategier för pandemivacciner (21),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 13 september 2010 om lärdomar som kan dras av A/H1N1-pandemin – hälsosäkerhet i Europeiska unionen (22),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 18 november 2010 om lärdomar från H1N1-pandemin och om hälsosäkerhet i Europa (SEK(2010)1440),

—

med beaktande av den årliga epidemiologiska rapporten om överförbara sjukdomar i Europa 2010 från ECDC (23),

—

med beaktande av det seminarium som hölls av Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet den 5 oktober 2010 om influensapandemin A(H1N1) och medlemsstaternas och Europeiska unionens respons,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A7-0035/2011), och av följande skäl:

A.

De nationella och internationella hälso- och sjukvårdsmyndigheterna, inbegripet WHO, angav i maj 2009 att den sjukdom som framkallades av H1N1-viruset endast var lindrig, men tillade att man inte kunde ta för givet att detta mönster skulle kvarstå.

B.

Det internationella hälsoreglementet är ett rättsligt bindande instrument för de stater som undertecknat det, och reglementet ger bland annat WHO i uppdrag att övervaka folkhälsosituationen, samordna de internationella åtgärderna på området och, i händelse av virus som kan ge upphov till pandemier, fastställa vilken beredskap som ska gälla, på en skala från ett till sex.

C.

Pandemins olika faser fastställs utifrån föreskrifterna i WHO:s internationella hälsoreglemente och i samråd med andra organisationer, institutioner och berörda medlemsstater.

D.

Kriterierna för att definiera en ”pandemi”, som ändrades av WHO 2009, grundar sig uteslutande på virusets spridning och tar inte hänsyn till hur allvarlig den sjukdom som orsakas av viruset är.

E.

Medlemsstaterna, kommissionen och utomstående organ såsom WHO bör vid beslut som rör folkhälsan och som kan påverka medlemsstaternas folkhälso- och socialpolitik beakta både virulensen i samband med ett framtida influensautbrott och virusets spridning.

F.

Det rådde stor osäkerhet om hur pandemin skulle komma att utvecklas och hur allvarlig den skulle bli, och det fanns en möjlighet att den skulle kunna förvärras i Europa, såsom skedde 1918 och 1968.

G.

Medlemsstaterna reagerade snabbt på WHO:s pandemivarning och de rekommendationer detta gav upphov till samt i enlighet med försiktighetsprincipen och använde de medel som fanns tillgängliga för att genomföra handlingsplaner för folkhälsan. I och med att högsta larmberedskap utlöstes då en pandemi ansågs föreligga fattades beslut på folkhälsoområdet som ibland inte stod i rimlig proportion till situationens krav.

H.

WHO upphävde varningen för H1N1-influensan först i augusti 2010 (uttalande av WHO:s generaldirektör den 10 augusti 2010) (24).

I.

I enlighet med subsidiaritetsprincipen är det medlemsstaterna som är ansvariga för beredskapen inför och bemötandet av hälsorisker i EU. I Lissabonfördraget uppmanas medlemsstaterna med kraft till ett förstärkt samarbete och utbyte av information och bästa praxis inom ramen för WHO och EU:s befintliga strukturer. En intensivare samordning från kommissionens sida, med stöd av Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) samt Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) inom ramen för det internationella hälsoreglementet, gör de nationella åtgärderna effektivare.

J.

Läkemedelsindustrin var tvungen att tillgodose en plötslig, brådskande och drastiskt ökad efterfrågan på vacciner från medlemsstaterna och tvingades att mycket snabbt ta fram ett nytt vaccin som sannolikt skulle vara effektivt mot viruset.

K.

Medlemsstaternas kostnader för hanteringen av denna kris var avsevärda och hade eventuellt kunnat begränsas genom ett bättre samarbete medlemsstaterna emellan och en bättre samordning mellan medlemsstaterna och ECDC.

L.

De utgifter som vissa medlemsstater haft med anledning av sina fastställda beredskapsplaner är framför allt kopplade till inköp av stora mängder vacciner och antivirala läkemedel, och upphandlingsförfarandena gav i flera medlemsstater upphov till allvarlig oro, både när det gäller insynen och efterlevnaden av reglerna för offentlig upphandling.

M.

Det rådde stora prisskillnader mellan de medlemsstater som hade ingått förhandsavtal om inköp av vaccin. Skillnaderna hade sin grund bland annat i att ansvarsvillkoren var olika i varje avtal.

N.

Det har i olika medlemsstater lämnats in anmälningar mot tjänstemän om korruption och sammansvärjningar till följd av de avtal som träffades under sommaren 2009 mellan folkhälsoministerier och producenter av vacciner mot H1N1-influensa.

O.

Enligt kommissionen kan vaccinleverantörernas ovillighet att ta på sig fullt ansvar för produkten ha bidragit till att minska medborgarnas förtroende för vaccinernas säkerhet. Förtroendet för vaccinerna mot H1N1-influensan undergrävdes också av ett ofullständigt och motsägelsefullt budskap om nyttan och riskerna med vaccinering och de potentiella riskerna för allmänheten att drabbas av H1N1-influensan.

P.

Det faktum att EU:s och medlemsstaternas rekommendationer om prioriterade grupper för vaccination varierat speglar den stora osäkerheten och de olika åsikterna kring hur man lämpligast hanterar H1N1-influensan.

Q.

Beredskapsplaneringen inför influensapandemier bygger i stor utsträckning på vaccinationsstrategier. Tre villkor behöver uppfyllas för att vaccinationsstrategierna ska lyckas: ett effektivt vaccin, ett positivt nytto-/riskförhållande för vaccinet och fastställande av riskgrupper.

R.

Uppfyllandet av dessa villkor måste omgärdas av öppenhet.

S.

Vaccinernas nytto-/riskförhållande har nu påvisats i tolerans- och immunogenicitetsstudier som bygger på den faktiska användningen.

T.

Det behövs studier om vacciner och antivirala läkemedel som är oberoende av läkemedelsbolag för att vi ska få en balans mellan privat- och offentligfinansierade studier.

U.

I händelse av en framtida influensapandemi måste det göras mer för att få fram effektivare influensavacciner, särskilt för högriskgrupper och mot muterade virusvarianter.

V.

Eftersom vacciner anskaffades tidigt och systematiska vaccinationsstrategier tillämpades, särskilt bland de mest utsatta grupperna, var EU den bäst förberedda regionen i världen. EU:s totala beredskap försvagades dock av att det rådde stora skillnader i beredskap mellan de olika medlemsstaterna och saknades ett verkligt samarbete mellan dem.

W.

De huvudsakliga faktorerna som hindrade EU från att ha bättre beredskap var det begränsade samarbetet mellan medlemsstaterna, framför allt avsaknaden av gemensam offentlig upphandling av vacciner och gemensamma lager samt avsaknaden av en solidaritets- och förmedlingsmekanism mellan medlemsstaterna samt att det i många medlemsstater saknades förhandsavtal för upphandling av vacciner.

X.

Trots att Europeiska ombudsmannens upprepade gånger uppmanat EMA att lämna ut de handlingar som den förfogar över rörande forskningsprotokoll, kliniska prövningar och oönskade biverkningar av de läkemedel som den utvärderar är dessa handlingar inte alltid tillgängliga för allmänheten.

Y.

Informationen och kommunikationen kring H1N1-influensan i EU under 2009–2010 har visat vilken avgörande roll medierna spelade för att förmedla hälsovarningar och hälsorekommendationer men också för att selektivt framhäva vissa aspekter av sjukdomsutbrottet och dess konsekvenser, vilket eventuellt kom att ändra allmänhetens uppfattning av situationen och myndigheternas agerande.

1.

Europaparlamentet begär att de preventionsplaner som upprättats i EU och medlemsstaterna inför framtida influensapandemier ses över för att öka effektiviteten och samstämmigheten samt göra dem tillräckligt oberoende och flexibla för att snabbast möjligt kunna anpassas till den verkliga risken i varje enskilt fall, på grundval av aktuell och relevant information.

2.

Europaparlamentet begär ett klarläggande, och vid behov en översyn, av den roll, de skyldigheter, befogenheter, begränsningar, förbindelser och de ansvarsområden som kommer an på de huvudsakliga aktörerna och strukturerna för hantering av medicinska hot på EU-nivå, dvs. kommissionen, ECDC, EMA och medlemsstaterna, liksom mer informella organ som består av högre tjänstemän som kan delta i beslutsprocessen kring hanteringen av en hälsokris, till exempel kommittén för hälsosäkerhet, HEOF och ”folkhälsogruppen”, och kräver att denna information offentliggörs.

3.

Europaparlamentet gläder sig åt att kommissionen tagit på sig att undersöka möjligheten till en översyn och en långsiktig förstärkning av den rättsliga grunden för kommittén för hälsosäkerhet.

4.

Europaparlamentet begär att särskild uppmärksamhet ska ägnas förberedelserna mellan olika sektorer, inom ramen för medlemsstaternas samarbete i kommittén för hälsosäkerhet.

5.

Europaparlamentet framhåller att medlemsstaternas samarbete och samordningen mellan medlemsstaterna och ECDC måste stärkas för att säkerställa en samstämmig riskhantering som svar på en pandemi i enlighet med det internationella hälsoreglementet.

6.

Europaparlamentet efterlyser en fortsättning och en förbättring av samarbetet mellan medlemsstater, institutioner och internationella och regionala organisationer, framför allt på ett tidigt stadium av ett virusutbrott, för att man ska kunna fastställa hur allvarligt utbrottet är och fatta lämpliga beslut om hanteringen av situationen.

7.

Europaparlamentet anser det tillrådligt att stärka mandatet för kommittén för hälsosäkerhet, vars verksamhet och roll bör förbättras så att medlemsstaterna kan få bättre stöd och uppnå ett samstämmigt tillvägagångssätt när det gäller beredskapen inför och åtgärderna mot folkhälsohot och internationella krissituationer, såsom anges i det internationella hälsoreglementet.

8.

Europaparlamentet uppmanar med kraft WHO att se över definitionen av begreppet pandemi och då inte bara beakta kriteriet geografisk utbredning utan också ta hänsyn till hur pass allvarligt viruset är.

9.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i ökad grad låta hälso- och sjukvårdspersonal medverka i alla faser av utformningen och tillämpningen av strategier för att förebygga och bekämpa en pandemi.

10.

Europaparlamentet uppmanar med kraft EU att öka anslagen till forskning och utveckling när det gäller förebyggande åtgärder på folkhälsoområdet och därvid följa det fastställda målet om att tre procent av EU:s BNP ska anslås till FoU. Parlamentet kräver mer specifikt ökade investeringar för att bättre utvärdera och förutsäga vilka konsekvenser ett influensavirus kommer att få, både mellan pandemierna och i början av en pandemi.

11.

Europaparlamentet efterlyser fortsatta investeringar i de nationella övervakningscentrum som arbetar med epidemiologisk, serologisk och virologisk övervakning.

12.

Europaparlamentet ser positivt på införandet av ett förfarande som gör det möjligt för medlemsstaterna att på frivillig basis gemensamt köpa in vacciner och antivirala läkemedel, i syfte att för ett givet läkemedel få bland annat rättvis tillgång, ett fördelaktigt pris och flexibilitet i beställningen.

13.

Europaparlamentet erinrar om att det i gällande unionslagstiftning om läkemedel föreskrivs att ansvaret för ett läkemedels kvalitet, säkerhet och effektivitet tillfaller producenten och kräver att dessa föreskrifter fullt ut ska tillämpas av medlemsstaterna vid all upphandling av vacciner, eftersom det är viktigt för att medborgarnas förtroende för vaccinernas säkerhet ska kunna bevaras/återfås.

14.

Europaparlamentet begär att man inom ramen för den gemensamma och ansvarsfulla hanteringen av vaccinbestånden överväger möjligheten att underlätta utvecklingsländernas tillgång till vaccinprodukter i händelse av en pandemi.

15.

Europaparlamentet anser att ECDC måste utöva sina befogenheter som oberoende organ för att bedöma och informera om hur allvarliga infektionsriskerna är och måste ges tillräckliga medel för alla sina arbetsuppgifter.

16.

Europaparlamentet uppmanar ECDC att med WHO:s medverkan bidra till att se över bästa praxis för nationella beredskapsplaner för influensa och att utfärda rekommendationer om bästa praxis inom exempelvis krishanteringsteknik samt vaccinations- och kommunikationsstrategier.

17.

Europaparlamentet kräver att ökad övervakning och fullständig insyn tillförsäkras i fråga om bedömning av och information om rekommenderade läkemedel i händelse av en hälsokris, särskilt i händelse av en verklig pandemi.

18.

Europaparlamentet understryker att det måste finnas vetenskapliga studier att tillgå om vacciner och antivirala läkemedel, även gällande uppföljningen av vaccinationstäckningen, som är oberoende av läkemedelsföretagen.

19.

Europaparlamentet vill se till att de vetenskapliga experterna inte har några intressen i läkemedelsindustrin av ekonomiskt eller annat slag som skulle kunna påverka deras opartiskhet. Parlamentet begär att det tas fram europeiska förhållningsregler för utövandet av funktionen som vetenskaplig expert i alla europeiska myndigheter med ansvar för säkerhet, riskhantering och riskberedskap, och kräver att varje expert ska förbinda sig att följa reglernas etiska principer innan han eller hon tillträder sin tjänst.

20.

Europaparlamentet anser att experter inom läkemedelsindustrin visserligen ska kunna rådfrågas men att de inte bör få medverka i beslutsprocessen.

21.

Europaparlamentet uppmanar i synnerhet kommissionen att, med stöd av EMA, förbättra förfarandena för påskyndat godkännande som möjliggör utsläppandet på marknaden av läkemedel som tagits fram för att hantera en hälsokris – bland annat genom att göra dem verkningsfulla mot olika stammar av influensavirus med olika allvarlighetsgrad och lämpade för olika målgrupper – på ett sådant sätt att ordentliga kliniska prövningar genomförs innan en pandemi bryter ut, för att se till att en fullständig bedömning görs av förhållandet mellan risk och nytta med användningen av dessa läkemedel för de berörda målgrupperna och vid behov lägga fram lämpliga lagstiftningsförslag.

22.

Europaparlamentet efterlyser en bedömning av de vaccinationsstrategier som rekommenderas vid influensa i EU och som tillämpas i medlemsstaterna, inbegripet vaccinernas effektivitet, deras nytto-/riskförhållande och de olika rekommenderade målgrupperna, i syfte att uppnå en säker och effektiv användning.

23.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att förse kommissionen med följande uppgifter före 8 september 2011:

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, med stöd av ECDC och EMA, utarbeta en sammanfattande rapport om de uppgifter som avses i punkt 23, uppdelat på medlemsstater, före 8 mars 2012 och offentliggöra dem som en viktig del av översynen av de aktuella beredskapsplanerna för pandemisk influensa.

25.

Europaparlamentet påminner EMA om dess lagstadgade skyldighet att tillgängliggöra samtliga handlingar om kliniska prövningar, forskningsprotokoll och oönskade biverkningar rörande de läkemedel som dess experter utvärderar, inbegripet vacciner och antivirala läkemedel som rekommenderats för bekämpning av H1N1-influensan. Parlamentet ser positivt på de nya bestämmelser om tillgång till handlingar som EMA antog i oktober 2010.

26.

Europaparlamentet inser att intressekonflikterna bland vissa experter som fungerar som rådgivare till de europeiska folkhälsomyndigheterna leder till misstankar om att det förekommit otillbörlig påverkan, vilket skadar folkhälsomyndigheternas allmänna trovärdighet och deras rekommendationer. Därför måste alla intressekonflikter undvikas.

27.

Europaparlamentet begär att det införs en definition av begreppet intressekonflikt som ska vara gemensam för alla europeiska folkhälsomyndigheter.

28.

Europaparlamentet begär att få uppgifter om sådana intressekonflikter genom att budgetkontrollutskottet genomför en intern utredning i syfte att fastställa huruvida utbetalningarna till de ovannämnda experterna skett på ett korrekt och öppet sätt och huruvida EU-institutionernas vanliga förfaranden för att förhindra sådana intressekonflikter har följts.

29.

Europaparlamentet kräver att intressedeklarationerna från alla experter som fungerar som rådgivare till de europeiska folkhälsomyndigheterna ska offentliggöras, inbegripet från tjänstemän som ingår i informella grupper.

30.

Europaparlamentet är medvetet om att informationen till allmänheten gällande nytta och risker måste bli tydligare och mer öppen. Parlamentet understryker att man måste komma fram till ett samstämmigt budskap till medborgarna så fort en hälsorisk utvärderas och håller fast vid att innehållet i de meddelanden medlemsstaterna går ut med måste vara konsekvent (i fråga om virusets art, typen av risk, hur man bäst kan förebygga det samt nyttan och riskerna med förebyggande och/eller behandling).

31.

Europaparlamentet efterlyser ett övergripande europeiskt strategiskt tillvägagångssätt för hur man ska nå ut till riskgrupperna och kommunicera med dem i händelse av en pandemi.

32.

Europaparlamentet vill att det upprättas förtroendefulla förbindelser med de medier som arbetar med att sprida information om folkhälsan. Parlamentet begär att det inrättas en utvald grupp av tillgängliga experter som när som helst ska kunna besvara journalisters frågor samt att det ska finnas en talesman tillgänglig.

33.

Europaparlamentet betonar att verksamma inom informationsbranschen måste vara redovisningsskyldiga för sin verksamhet och att meddelanden om hälsoinformation måste hanteras med omdöme, framför allt i samband med en pandemi.

34.

Europaparlamentet förväntar sig i detta avseende att uppgiftsinsamlingen från de nationella hälsoövervakningsmyndigheternas sida ska bli mer omfattande och att de snabbat ska vidarebefordra konsekventa uppgifter till EU:s behöriga myndigheter.

35.

Europaparlamentet anser att det är absolut nödvändigt att kommissionen och medlemsstaterna omgående genomför de ändringar som behövs, däribland bättre vaccinations- och kommunikationsstrategier, för att skapa förtroende för folkhälsoåtgärder som syftar till beredskap inför pandemier och till att förebygga dem.

36.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, WHO och medlemsstaternas parlament.

7.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 199/15

—

med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådets möte den 17 juni 2010 och slutsatserna från Europeiska rådets möte den 11 december 2009,

—

med beaktande av protokollet från Ekofinmötet den 19 oktober 2010 och den rapport till Europeiska rådet som citeras där,

—

med beaktande av det belgiska ordförandeskapets program, särskilt förslagen om innovativ finansiering,

—

med beaktande av sin resolution av den 10 mars 2010 om skatt på finansiella transaktioner – att få det att fungera (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 20 oktober 2010 om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 22 september 2010 om Europeiska tillsynsmyndigheter (3), och särskilt sina resolutioner av den 22 september 2010 om Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (4), av den 22 september 2010 om Europeiska bankmyndigheten (5), av den 22 september 2010 om Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (6), och av den 22 september 2010 om makrotillsyn av finanssystemet och inrättande av en europeisk systemrisknämnd (7),

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om innovativ finansiering på global och europeisk nivå (SEK(2010)0409) och kommissionens meddelande om beskattning av finanssektorn (KOM(2010)0549) samt medföljande arbetsdokument (SEK(2010)1166),

—

med beaktande av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (KOM(2010)0484),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om bankavvecklingsfonder (KOM(2010)0254),

—

med beaktande av G20-gruppens förklaring utfärdad den 15 november 2008 i Washington, G20-gruppens förklaring utfärdad den 2 april 2009 i London och G20-ledarnas uttalande vid G20-toppmötet den 25 september 2009 i Pittsburgh,

—

med beaktande av 2010 års IMF-rapport till G20-gruppen om beskattning av den finansiella sektorn,

—

med beaktande av rapporten från OECD:s rådgivande fackföreningskommitté, ”The parameters of a financial transaction tax and the OECD global public good resource gap, 2010–2020”, av den 15 februari 2010,

—

med beaktande av 2010 års OECD-rapport ”The elephant in the room: the need to deal with what banks do”,

—

med beaktande av det österrikiska ekonomiska forskningsinstitutets (Wifo) undersökning ”A General Financial Transaction Tax: Motives, Revenues, Feasibility and Effects” från mars 2008,

—

med beaktande av rapporten ”Financial Transaction Taxes: Necessary, Feasible and Desirable”, vilken gavs ut av Foundation for European Progressive Studies i mars 2010,

—

med beaktande av undersökningen ”Benefits of a Financial Transactions Tax”, vilken gavs ut av Centre for Economic Policy Research i december 2008,

—

med beaktande av kommissionens rapport ”Resultattavla för statligt stöd. Rapport om den senaste utvecklingen för krisstöd till finanssektorn” (KOM(2010)0255),

—

med beaktande av undersökningen ”An ever less carbonated Union? Towards a better European Taxation against climate change”, vilken tagits fram av Notre Europe,

—

med beaktande av slutdokumentet från FN:s generalförsamlings plenarmöte på hög nivå ”Keeping the promise: united to achieve the Millennium Development Goals” från september 2010,

—

med beaktande av förklaringen från det sjunde plenarmötet med ledningsgruppen för innovativ utvecklingsfinansiering, vilket hölls i Santiago i januari 2010,

—

med beaktande av 2010 års rapport från expertkommittén till arbetsgruppen för internationella finansiella transaktioner för utveckling ”Globalising Solidarity: The Case for Financial Levies”,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandena från utskottet för utveckling och utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A7-0036/2011), och av följande skäl:

A.

Den globala finansiella och ekonomiska krisen 2007 var enormt omfattande. Krisen blottlade stora brister i de rättsliga och tillsynsmässiga ramarna för det globala finansiella systemet, som kan beskrivas som en kombination av oreglerade finansmarknader, alltför komplexa produkter och icke-transparenta jurisdiktioner. Europa behöver finansmarknader som är mer transparenta och effektiva.

B.

Fria marknader är grundvalen för välståndsskapande i världen, och marknadsekonomier och frihandel skapar välstånd och lyfter människor ur fattigdom.

C.

Den spektakulära ökningen av finanstransaktionernas volym i den globala ekonomin under det senaste årtiondet – en volym som 2007 var 73,5 gånger större än världens nominella BNP, främst på grund av uppsvinget på derivatmarknaden – tyder på ett allt större avstånd mellan finanstransaktionerna och den reala ekonomins behov.

D.

Finanssektorn är starkt beroende av handelsmönster, exempelvis högfrekvenshandel (HFT, high-frequency trade), som främst är inriktade på kortsiktiga vinster och som är exponerade för kraftiga hävstångseffekter, vilket var en av huvudorsakerna till finanskrisen. Detta har lett till överdriven prisvolatilitet och till att aktie- och råvarupriserna ständigt avviker från sina fundamentala nivåer.

E.

En avgörande faktor för den globala ekonomin är att företag, stater och enskilda personer kan låna till och från varandra. Finanskrisen har gett exempel på olyckliga egenskaper hos den internationella kapitalmarknaden. Därför är det nödvändigt att göra en avvägning mellan behovet av åtgärder för att upprätthålla den finansiella stabiliteten och behovet av att bevara bankernas förmåga att förmedla krediter till ekonomin.

F.

Vid G20-toppmötet i Washington 2008 och i Pittsburgh 2009 kom man överens om att genomföra reformer för att stärka finansmarknadernas regelverk och tillsyn så att de finansiella institutionerna tar en rimlig del av ansvaret för turbulensen.

G.

Det är skattebetalarna som hittills har burit huvuddelen av kostnaden för krisen, och på många håll i världen har stater använt skattebetalarnas pengar för att rädda privata banker och andra finansinstitut. Allt fler kräver att finansinstituten och intressenterna ska ge ett skäligt bidrag till täckandet av kostnaderna, eftersom de i åratal har kunnat ta del av överdrivet hög avkastning på kapital och överdrivna årliga bonusutbetalningar samt står för den största delen av företagsvinsterna i världen.

H.

Särskilt inom EU har kostnaden för räddningsaktionerna förvärrats och påskyndat en skatte- och skuldkris som har blivit en tung börda för offentliga budgetar och allvarligt hotat sysselsättningen, välfärdssystemen och uppnåendet av klimat- och miljömålen.

I.

Kortsiktighet och spekulation på den europeiska marknaden för statsobligationer var viktiga faktorer som förvärrade den statliga underskottskrisen i euroområdet 2009–2010 och blottlade det nära sambandet mellan finanssektorns baksidor och problemen med att garantera de offentliga finansernas hållbarhet under en period av alltför stora budgetunderskott och växande offentlig och privat skuldsättning.

J.

Den pågående diskussionen om europeisk ekonomisk styrning har föranletts av att stabilitets- och tillväxtpakten är verkningslös i sin nuvarande form och att konkurrenskraften skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Ett viktigt inslag i denna diskussion är att förstärka stabilitets- och tillväxtpakten, främst i dess förebyggande del, att utan ytterligare dröjsmål sjösätta oundvikliga strukturreformer och att samordna skattepolitiken och kampen mot skatteundandragande, skattebedrägeri och skattesmitning för att garantera skatterättvisa, samtidigt som skattetrycket successivt förskjuts från arbete mot kapital och verksamheter med kraftiga negativa externaliteter.

K.

Krisen har framhävt behovet av att skapa nya, rättvisa och hållbara inkomster utifrån en bred bas och se till att de befintliga lagarna om skatteundandragande efterlevs och att deras effektivitet förbättras, så att finanspolitisk konsolidering verkligen förenas med långsiktig ekonomisk återhämtning och hållbara offentliga finanser, skapande av arbetstillfällen och social integration, som är de viktigaste prioriteringarna i Europa 2020-strategin.

L.

De kraftiga budgetbegränsningarna till följd av krisen kommer vid en tidpunkt då EU hade gjort mycket viktiga åtaganden på global nivå, framför allt i fråga om klimatförändringsmålen, millennieutvecklingsmålen och utvecklingsbiståndet, särskilt när det gäller anpassning till och begränsning av klimatförändringarna i utvecklingsländerna.

M.

Den 17 juni 2010 fastslog Europeiska rådet att EU bör leda ansträngningarna att få till stånd en global strategi för införande av system för avgifter och skatter för finansinstitut och begärde att frågan om införandet av en global avgift på finanstransaktioner skulle undersökas och vidareutvecklas.

N.

Parlamentet har redan uppmanat kommissionen att göra en konsekvensbedömning och tillhandahålla en analys av fördelarna med en avgift på finanstransaktioner. Därför kommer parlamentet att invänta denna analys innan man vidtar ytterligare åtgärder.

1.

Europaparlamentet noterar det arbete som kommissionen har utfört hittills för att hörsamma parlamentets uppmaning i resolutionen från 10 mars 2010 om en genomförbarhetsstudie om avgifter på finanstransaktioner på global nivå och EU-nivå. Parlamentet betonar behovet av en omfattande konsekvensbedömning och begär att resultatet av konsekvensbedömningen samt eventuella konkreta förslag ska offentliggöras senast sommaren 2011, i enlighet med vad kommissionen anger i sitt meddelande om beskattning av finanssektorn. Förfarandet för att införa en avgift på finanstransaktioner i EU bör basera sig på en balanserad och grundlig genomförbarhetsstudie om en sådan avgift.

2.

Europaparlamentet framhåller att en ökning av skattesatserna och omfattningen av befintliga skatteinstrument och ytterligare nedskärningar av de offentliga utgifterna inte är vare sig en tillräcklig eller en hållbar lösning på de viktigaste framtida problemen på europeisk och global nivå. När man hanterar dessa problem och diskuterar nya finansieringssystem bör en av de viktigaste prioriteringarna vara att finna olika sätt att stärka den europeiska konkurrenskraften och den ekonomiska tillväxten.

3.

Europaparlamentet betonar att en välfungerande inre marknad är EU:s värdefullaste verktyg i en global och konkurrensutsatt värld och den främsta drivkraften för europeisk tillväxt. Fokus bör ligga på att stärka den inre marknaden och hitta sätt att använda medlemsstaternas och EU:s resurser på ett intelligentare sätt genom att anlägga en helhetssyn på budgetreformen som omfattar såväl utgifts- som inkomstsidan i budgeten. Utgifterna bör utformas så att de ger resultat, och de nya finansiella instrumenten för genomförandet av budgeten måste vara smarta, integrerade och flexibla.

4.

Europaparlamentet framhåller att det bästa sättet att främja en verklig tillväxtpolitik som ger resultat är att undanröja de kvarvarande hindren på den inre marknaden. Enligt vissa studier skulle det vara möjligt att spara så mycket som 200-300 miljarder euro årligen genom att undanröja alla hinder för de fyra friheterna.

5.

Europaparlamentet framhåller vikten av en nystart för den inre marknaden och framhåller att EU måste utarbeta och på ett effektivt sätt genomföra gemensamma regler på den inre marknaden för att den ska kunna fungera som en länk till strukturell tillväxt. Insatserna måste vara inriktade på den europeiska ekonomins drivkraft, nämligen EU:s 20 miljoner företag, i synnerhet de små och medelstora företag som drivs av entreprenörer och andra kreativa personer.

6.

Europaparlamentet betonar att en av EU:s största fördelar är dess storlek, och denna fördel måste utnyttjas maximalt genom att man tar vara på den inre marknadens potential och använder medel ur EU-budgeten för att tillföra ett mervärde till den offentliga sektorns insatser för att främja drivkrafterna för tillväxt.

7.

Europaparlamentet betonar att kommissionen bör anta en gemensam strategisk ram med huvudlinjer för en övergripande investeringsstrategi som omsätter Europa 2020-målen i investeringsprioriteringar och identifierar investeringsbehov när det gäller överordnade mål och flaggskeppsprojekt samt ringar in de reformer som behöver genomföras för att de investeringar som sammanhållningspolitiken stöder ska ge maximal effekt.

8.

Europaparlamentet betonar att en av de främsta fördelarna med innovativa finansieringsmetoder är att de kan ge dubbel utdelning, eftersom de samtidigt kan bidra till att uppnå viktiga politiska mål, som t.ex. stabilitet och transparens på finansmarknaden, och erbjuda en betydande inkomstpotential. I detta sammanhang bör man också ta hänsyn till den inverkan som dessa metoder har på de negativa externaliteter som finanssektorn orsakar.

9.

Europaparlamentet påminner om att det finansiella bortfall som orsakas av skatteflykt och skattebedrägerier i Europa beräknas uppgå till 200–250 miljarder euro varje år. Genom att minska skattebedrägerierna kan man därför bidra till att minska budgetunderskottet utan att behöva höja skatterna. Mot denna bakgrund bör innovativ finansiering stärka medlemsstaternas, EU:s och världssamfundets insatser för att bekämpa skatteundandragande och skattebedrägerier samt andra former av otillåten kapitalflykt som har betydande budgetkonsekvenser.

10.

Europaparlamentet betonar att EU i efterdyningarna av krisen måste övertyga sina medborgare om att man har viljan och verktygen för att gå vidare med en balanserad kombination av finanspolitisk konsolideringsstrategi och stimulanspolitik för att säkra den långsiktiga ekonomiska återhämtningen.

11.

Europaparlamentet anser att stora framsteg visserligen har gjorts den senaste tiden, både när det gäller reglering och tillsyn, men att det saknas en skattepolitisk dimension i EU:s strategi för finanssektorn.

12.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens insikt om att finanssektorn är underbeskattad, framför allt på grund av att de flesta finansiella tjänster är momsbefriade. Parlamentet efterlyser innovativa finansieringsåtgärder för att inbringa större medel från denna sektor och bidra till att flytta skattebördan bort från arbetstagarna.

13.

Europaparlamentet anser att införandet av en avgift på finanstransaktioner kan bidra till att angripa de mycket skadliga handelsmönstren på finansmarknaderna, exempelvis vissa kortsiktiga och automatiserade HFT-transaktioner, samt tygla spekulationen. Parlamentet betonar att en avgift på finanstransaktioner därmed skulle kunna förbättra marknadseffektiviteten, öka transparensen, minska överdriven prisvolatilitet och ge finanssektorn incitament att göra långsiktiga investeringar med ett mervärde för den reala ekonomin.

14.

Europaparlamentet framhåller de nuvarande beräkningarna av inkomsterna från en låg avgift på finanstransaktioner. På grund av den breda skattebasen skulle en sådan avgift kunna ge nästan 200 miljarder euro per år på EU-nivå och 650 miljarder US-dollar på global nivå. Om dessa summor blir verklighet skulle detta kunna utgöra ett betydande bidrag från finanssektorn till kostnaden för krisen och till hållbara offentliga finanser.

15.

Europaparlamentet noterar utvecklingen av debatten om den globala avgiften på finanstransaktioner och de delade meningarna om avgiftens genomförbarhet, effektivitet och ändamålsenlighet, och har även tagit del av den framväxande diskussionen om en skatt på finansiell verksamhet, men noterar att G20 hittills inte har lyckats lansera meningsfulla gemensamma initiativ på området. G20-ledarna uppmanas att öka takten i förhandlingarna om ett avtal om de minsta gemensamma nämnarna för en global avgift på finanstransaktioner och att ange vilken framtid man vill se för dessa olika skatte- och avgiftstyper.

16.

Europaparlamentet stöder införandet av en avgift på finanstransaktioner, vilken skulle förbättra marknadens funktionssätt genom att minska spekulation och bidra till att finansiera globala kollektiva nyttigheter samt minska de offentliga underskotten. Avgiften bör ha ett så brett underlag som möjligt, och EU bör verka för att den införs på global nivå. Om detta inte är möjligt, bör EU i ett första steg införa en avgift på finanstransaktioner på europeisk nivå. Kommissionen uppmanas att snabbt ta fram en genomförbarhetsstudie där man beaktar behovet av lika villkor på global nivå och att lägga fram konkreta lagstiftningsförslag.

17.

Europaparlamentet påpekar att man vid bedömningen av alternativen till beskattning av finanssektorn på global nivå och på EU-nivå bör ta hänsyn till lärdomarna från införandet av sektorsspecifika transaktionsavgifter på medlemsstatsnivå.

18.

Europaparlamentet betonar vidare att en förflyttning av rent spekulativa transaktioner till andra jurisdiktioner skulle medföra få negativa effekter. Förflyttningen skulle också kunna bidra till ökad marknadseffektivitet. Parlamentet betonar också att man inte ska fördöma alla åtgärder som kan betraktas som spekulativa, eftersom vissa former av risktagande kan öka stabiliteten på EU:s finansmarknader.

19.

Europaparlamentet betonar att inom den centraliserade europeiska marknaden kan centrala clearing- och avvecklingstjänster underlätta införandet av en EU-avgift på finanstransaktioner som kan vara administrativt billig och enkel att genomföra. Parlamentet påminner dock om att finansbranschen är global och sammankopplad och att detta måste beaktas när man utformar de tekniska aspekterna av avgiften på finanstransaktioner.

20.

Europaparlamentet har tagit del av kommissionens nyligen offentliggjorda meddelande och betraktar det som ett första steg på vägen mot att förstå denna fråga. Bevisbördan när det gäller eventuella fördelar och/eller nackdelar med att införa en avgift på finanstransaktioner på EU-nivå ligger på kommissionen och dess konsekvensbedömning.

21.

Europaparlamentet noterar att kommissionen i sitt meddelande aviserade en konsekvensanalys av olika alternativ för beskattning av finanssektorn och uppmanar kommissionen att i sin genomförbarhetsstudie också ta upp transaktionernas och inkomsternas geografiska asymmetri och möjligheten av en graderad eller differentierad avgiftsnivå som grundas på tillgångskategorin, skattebördan, det berörda slaget av aktör eller på hur kortsiktiga eller spekulativa vissa typer av transaktioner är. Kommissionen uppmanas att dra lärdom av all tillgänglig forskning.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sin genomförbarhetsstudie analysera de olika möjliga alternativen för en EU-avgift på finanstransaktioner och deras konsekvenser, inklusive fördelarna för ekonomin och samhället med att minska antalet spekulativa finanstransaktioner, som i nuläget orsakar en kraftig snedvridning av marknaden.

23.

Europaparlamentet betonar att en avgift på finanstransaktioner bör ha bredast tänkbara bas för att garantera lika villkor på finansmarknaderna och inte förskjuta transaktionerna mot instrument som är mindre transparenta. Därför bör kommissionen i sin genomförbarhetsstudie undersöka alla transaktioner av finansiella tillgångar såsom spot- och derivattransaktioner på börsen samt alla OTC-derivat. Avgiften på finanstransaktioner skulle kunna graderas med olika skattesatser för olika handelsplatser, vilket skulle kunna förbättra marknadsstabiliteten ytterligare genom att det skapar positiva incitament för finansiella aktörer att flytta transaktioner från OTC-verktyg till mer transparenta och bättre reglerade handelsplatser.

24.

Europaparlamentet välkomnar i detta sammanhang kommissionens nyligen framlagda förslag om OTC-derivat och blankning, där det ställs uttryckliga krav på central clearing och transaktionsregister för alla OTC-derivattransaktioner, vilket således gör det tekniskt möjligt att införa en EU-avgift på finanstransaktioner med bred bas.

25.

Europaparlamentet anser att det är viktigt att fastställa vem som i slutändan kommer att betala avgiften, eftersom bördan ofta läggs på konsumenterna, som i detta fall skulle vara icke-professionella investerare och enskilda personer. Parlamentet betonar vikten av uttömmande regler om undantag och trösklar, så att detta kan undvikas.

26.

Europaparlamentet välkomnar IMF:s förslag, vilka stöds av kommissionen, om beskattning av banktillgångar så att det blir möjligt för varje land att ta ut mellan 2 och 4 procent av BNP för att finansiera mekanismer för att lösa framtida finanskriser. Bankavgifterna bör stå i proportion till det berörda kreditinstitutets systembetydelse och verksamhetens risknivå.

27.

Europaparlamentet noterar att bankavgifterna, skatten på finansiell verksamhet och avgiften på finanstransaktioner är åtgärder som var och en tjänar olika ekonomiska syften och har olika inkomstbringande potential. Eftersom bankavgifter baseras på balansräkningspositioner kan de inte ta på sig uppgiften att tygla finansspekulationer och ytterligare reglera skuggbanksektorn. I detta sammanhang betonar parlamentet dessutom vikten av finansiella tillsynsmekanismer och transparens för att öka det finansiella systemets motståndskraft och stabilitet.

28.

Europaparlamentet noterar IMF:s förslag om en skatt på finansiell verksamhet och kommissionens åtagande att utföra en omfattande konsekvensanalys av denna skatts potential. En skatt på finansiell verksamhet är i huvudsak ett inkomstorienterat skatteinstrument som är riktat mot finanssektorn och som gör det möjligt att beskatta ”ekonomisk ränta” och vinster från överdrivet risktagande. Detta instrument kan erbjuda en lösning på problemet med undantaget från mervärdesskatteplikt för finanssektorn.

29.

Europaparlamentet är medvetet om olika alternativ för förvaltningen av de ytterligare inkomster som beskattning av finanssektorn genererar på både nationell och europeisk nivå. Parlamentet betonar att man bör avgöra för vilka ändamål man ska använda de inkomster som genereras av en avgift på finanstransaktioner. Parlamentet betonar också att bedömningen av och prioriteringen bland de olika alternativen bör betraktas som ett grundläggande inslag i den övergripande debatten om innovativ finansiering, så att skattebetalarna får en korrekt bild av bevekelsegrunderna för ytterligare beskattning av finanssektorn. De inkomster som genereras av en global avgift på finanstransaktioner bör med anledning av sin globala karaktär användas för att finansiera globala politiska mål som utveckling och fattigdomsbekämpning i utvecklingsländer samt kampen mot klimatförändringarna. Parlamentet noterar kommissionens mål att öka volymen på EU:s budget genom innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet är övertygat om att en del av dessa inkomster skulle kunna gå till att finansiera EU:s projekt och politik så att man tar till vara det europeiska mervärdet av ovannämnda innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet påminner om att kommissionen i sitt meddelande om en översyn av EU:s budget betraktar EU-beskattning av finanssektorn som en möjlig källa för EU att få in egna medel. Parlamentet efterlyser en bred debatt mellan EU:s institutioner, nationella parlament, berörda parter inom EU och företrädare för det civila samhället om valen av politik, om hur stor del av inkomsterna som ska allokeras till EU-nivå och nationell nivå och om de olika sätten att uppnå detta. När det gäller förvaltningen av den andel av inkomsterna som allokeras till nationell nivå bör alla upptänkliga valmöjligheter bedömas, bland annat möjligheten att låta inkomsterna konsolidera de offentliga finanserna.

30.

Europaparlamentet framhåller att ett eventuellt införande av dessa nya skatteverktyg inom finanssektorn bör analyseras mot bakgrund av den rådande skattemiljön i denna sektor, med hänsyn till sekundära effekter och med särskilt fokus på att hitta synergieffekter mellan gamla och nya skatter.

31.

Europaparlamentet noterar kommissionens mål att öka volymen på EU:s budget genom användning av innovativa finansieringsinstrument och inser de potentiella fördelarna med att stimulera finansieringen från den privata sektorn med offentliga medel. Parlamentet är dock medvetet om att användningen av specialföretag för att finansiera projekt kan leda till ökade ansvarsförbindelser. Parlamentet anser därför att sådana åtgärder bör åtföljas av en helt transparent redovisning med lämpliga riktlinjer för investeringar, riskhantering, riskbegränsning samt gransknings- och tillsynsförfaranden. Allt detta bör upprättas på ett demokratiskt och ansvarsfullt sätt.

32.

Europaparlamentet konstaterar att euroobligationer alltmer betraktas som ett gemensamt skuldhanteringsinstrument. Parlamentet noterar den senaste tidens alla förslag och initiativ med denna inriktning. Europeiska rådet och kommissionen uppmanas att omedelbart tillmötesgå parlamentets önskemål i resolutionen av den 16 december 2010 (8) om en permanent krismekanism om att ge nödvändiga politiska signaler för att kommissionen ska kunna undersöka ett framtida system för euroobligationer, och därvid klargöra på vilka villkor ett sådant system skulle vara till gagn för alla deltagande medlemsstater och för euroområdet som helhet.

33.

Europaparlamentet stöder tanken på att emittera gemensamma europeiska projektobligationer för att finansiera EU:s betydande infrastrukturbehov och strukturprojekt inom ramen för Europa 2020-strategin, EU:s planerade nya strategier, t.ex. den nya strategin för energiinfrastrukturutveckling, och andra storskaliga projekt. Europeiska projektobligationer skulle säkra nödvändiga investeringar och inge tillräckligt förtroende för att stora investeringsprojekt ska kunna locka till sig det stöd som behövs och därmed bli en viktig mekanism för att maximalt öka det offentliga stödet. Om dessa projekt ska göra EU hållbart måste de också bidra till den ekologiska omvandlingen av våra ekonomier och bana väg för en koldioxidfri ekonomi.

34.

Europaparlamentet framhåller att EU:s budget i större utsträckning bör användas för att öka investeringarna. Parlamentet betonar att normen bör vara att projekt som har en långsiktig kommersiell potential bör finansieras av EU tillsammans med den privata banksektorn, i synnerhet via Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD).

35.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska centralbanken att undersöka fenomenet moralisk risk för de medlemsstater som finansierar viktiga infrastrukturprojekt genom europeiska projektobligationer eller euroobligationer, i synnerhet när sådana infrastrukturprojekt har en gränsöverskridande omfattning.

36.

Europaparlamentet betonar att man i den nuvarande skattemodellen fullt ut bör tillämpa principen om att förorenaren ska betala genom att använda lämpliga innovativa finansieringsinstrument för att successivt förskjuta skattebördan till verksamheter som förorenar miljön, orsakar stora utsläpp av växthusgaser eller förbrukar stora mängder resurser.

37.

Europaparlamentet stöder därför en förstärkning av systemet för handel med utsläppsrätter samt att man gör en omfattande översyn av energibeskattningsdirektivet för att göra koldioxidutsläpp och energiinnehåll till grundkriterierna för beskattning av energiprodukter.

38.

Europaparlamentet betonar att båda instrumenten har en stark dubbel fördel såtillvida att de ger dels stora incitament till en övergång till koldioxidfria, hållbara och förnybara energikällor, dels betydande ytterligare inkomster. Parlamentet påminner dock om att det främsta motivet för införandet av en koldioxidskatt är att ändra beteenden och produktionsstrukturer, eftersom den beräknade inkomsten kommer att minska när produktionsmönstren övergår till hållbara och förnybara energikällor.

39.

Europaparlamentet anser att man genom en koldioxidskatt och översynen av energibeskattningsdirektivet bör fastställa obligatoriska minimikrav för alla medlemsstater och låta varje medlemsstat gå längre om den så vill.

40.

Europaparlamentet framhåller att lämpliga övergångsperioder bör fastställas för att undvika koldioxidläckage och förhindra att alltför stora bördor flyttas över till konsumenter med låga inkomster. Parlamentet anser dessutom att man bör planera särskilt riktade åtgärder som gynnar hushåll med låga inkomster samt öka investeringarna i den offentliga sektorns infrastruktur och i hushållens energieffektivitet.

41.

Europaparlamentet anser dock att utrymmet för ett globalt avtal på G20-nivå eller inom WTO bör granskas fullt ut före införandet av en sådan skatt på utländsk import till EU för att se till att justeringen av gränsbeskattningen inte leder till en brist på råvaror och till att EU:s export utsätts för hämndåtgärder från tredjeländer.

42.

Europaparlamentet vill med tanke på det ökande energibehovet i tillväxtländerna rikta uppmärksamheten på att det är absolut nödvändigt för EU att presentera tillfredsställande investeringar inom energiförsörjning och energieffektivitet som stärker energiinfrastrukturen och så långt det är möjligt minskar dess utsatthet för marknadens svängningar, som kan ha negativ inverkan på EU:s ekonomi och Europa 2020-målen.

43.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att överväga att allokera intäkter från klimatskatt till finansiering av forskning och utveckling och åtgärder som syftar till att minska koldioxidutsläppen, bekämpa den globala uppvärmningen, stimulera energieffektivitet, bekämpa energifattigdom och förbättra energiinfrastrukturen i EU och i utvecklingsländerna. Parlamentet erinrar i detta sammanhang om direktivet om utsläppshandel, enligt vilket minst 50 procent av intäkterna från auktioneringen av koldioxidutsläppsrätter inom EU:s utsläppshandelssystem bör öronmärkas för åtgärder mot klimatförändringarna, även i utvecklingsländerna.

44.

Europaparlamentet konstaterar att revolverande finansiella instrument för energieffektivitetsåtgärder är ett innovativt sätt att finansiera klimatvänliga projekt. Parlamentet välkomnar inrättandet av ett särskilt finansieringsinstrument – som även skulle kunna locka privata investerare inom ramen för offentlig-privata partnerskap – där outnyttjade medel från förordningen om Europeiska energiprogrammet för återhämtning (EEPR) kan användas för att främja initiativ för energieffektivitet och förnybara energikällor. Kommissionen uppmanas att noga utvärdera instrumentets effektivitet och analysera möjligheterna att i framtiden förfara på liknande sätt med outnyttjade medel ur EU-budgeten, bland annat i samband med initiativ för energi, energieffektivitet och råvaror.

45.

Europaparlamentet noterar betydelsen av energieffektivitet och uppmanar därför med kraft kommissionen och medlemsstaterna att använda strukturfonderna ändamålsenligt för att öka energieffektiviteten i byggnader, särskilt i bostadsfastigheter. Parlamentet manar till en effektiv användning av medlen från EIB och andra offentliga finansieringsorgan, och efterlyser en samordning av EU:s och medlemsstaternas medel och andra stödinstrument som kan fungera som hävstång för att stimulera investeringar i energieffektivitet i syfte att genomföra EU:s mål.

46.

Europaparlamentet påminner medlemsstaterna om möjligheten att tillämpa lägre moms på tjänster för renovering av bostadsfastigheter och ökad energieffektivitet.

47.

Europaparlamentet anser också att en måttfull resursanvändning samt innovation inom grön teknik är viktiga faktorer för konkurrenskraften.

48.

Europaparlamentet betonar att man vid utarbetandet och införandet av nya innovativa skatter måste göra en övergripande, gränsöverskridande och sektorsöverskridande bedömning av olika typer av befintlig och planerad finansiering, beskattning och subventioner av miljö- och klimatrelaterad verksamhet, som skulle kunna kallas de Larosière-process om miljöfinansiering. Det är nämligen viktigt att man riktar dessa nya verktyg på ett mer ändamålsenligt sätt och undanröjer möjligheten till överlappande och/eller motstridiga strategier.

49.

Europaparlamentet inser att en koldioxidskatt skulle fungera som ett instrument för att minska utsläppen och inte som en långsiktig inkomstkälla, eftersom den källan så småningom skulle sina om instrumentet visade sig vara ändamålsenligt.

50.

Europaparlamentet kräver att medlemsstaterna ska bekräfta sitt löfte om att ge 0,7 procent av sin bruttonationalinkomst i offentligt utvecklingsbistånd. Det är djupt beklagligt att endast Sverige, Luxemburg, Danmark och Nederländerna uppnådde eller överskred detta mål under 2008, trots att alla EU-medlemsstater accepterat målet på 0,7 procent av bruttonationalinkomsten i utvecklingsbistånd.

51.

Europaparlamentet påminner om att EU som helhet, inklusive dess medlemsstater, fortfarande är den största givaren av utvecklingsbistånd, trots den globala krisen. Stödet från EU utgör 56 procent av det totala stödet i världen, till ett värde av 49 miljarder euro 2009, och EU-ländernas regeringar har nu gemensamt lovat att öronmärka 0,56 och 0,70 procent av ländernas bruttonationalinkomst till offentligt utvecklingsbistånd för 2010 respektive 2015.

52.

Europaparlamentet betonar att det är oerhört viktigt med en sund finansiell förvaltning av allt utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd från EU, särskilt med tanke på att det måste vara möjligt för EU:s medborgare och skattebetalare att utkräva fullt ansvar av de EU-institutioner som deltar i beslutsfattandet om och genomförandet av detta bistånd.

53.

Europaparlamentet framhåller att innovativ finansiering för utveckling kan komplettera det traditionella utvecklingsbiståndet och hjälpa det att uppnå sina mål i tid. Innovativa finansieringsinstrument bör gå utöver FN:s mål om att 0,7 procent av BNP ska satsas på utvecklingssamarbete. Innovativ finansiering för utveckling bör kännetecknas av mångfald i finansieringen för att uppnå maximal inkomstpotential men också skräddarsys efter varje lands prioriteringar och ha ett starkt inslag av egenansvar för det berörda landet. Samtidigt måste utvecklingsländerna öka sina egna insatser på skatteområdet, i synnerhet när det gäller skatteuppbörd och kampen mot skatteflykt, som är avgörande faktorer när det gäller att uppnå en sund skattepolitik.

54.

Europaparlamentet betonar att ett ändamålsenligt utvecklingsbistånd av hög kvalitet kräver en särskild insats när det gäller samordning mellan biståndsgivarna och styrningslösningar. Genom att ta itu med problemet med EU:s splittrade utvecklingsbistånd, som leder till ineffektivitet med både ekonomiska och politiska konsekvenser, kan man generera effektivitetsvinster på upp till 6 miljarder euro per år för medlemsstaterna och ytterligare underlätta arbetet för partnerländernas myndigheter.

55.

Europaparlamentet påminner om att det kommer att behövas 300 miljarder US-dollar för att millennieutvecklingsmålen ska kunna uppnås till 2015. Parlamentet beklagar djupt att flertalet industriländer, trots deras uttalanden vid FN:s toppmöte om millennieutvecklingsmålen i september 2010, ännu inte lever upp till sina åtaganden från 2005 om att öka utvecklingsstödet och påpekar att det behövs mer samlade insatser. Parlamentet understryker att innovativa finansieringsmekanismer inte får ses som ett sätt att uppmuntra vissa länder att avstå från offentligt utvecklingsbistånd, och betonar att åtaganden om offentligt utvecklingsbistånd och innovativa finansieringsmekanismer måste ses som ett avgörande och kompletterande inslag i kampen mot fattigdom.

56.

Europaparlamentet betonar att offentlig tillsyn av och transparens i innovativa finansieringssystem är en nödvändig förutsättning för att de ska kunna införas, och att hänsyn ska tas till lärdomarna av de senaste finans- och livsmedelskriserna.

57.

Europaparlamentet betonar att EU:s samordning av välståndsskapande åtgärder på lokala marknader måste förbättras omgående och anser att innovativ utvecklingsfinansiering inte bör fokusera enbart på ökade skatter utan även omfatta andra möjligheter som t.ex. ökade inhemska intäkter. Detta uppnås bäst genom att immateriella rättigheter erkänns och skyddas samt genom kartläggning av jordbruksmark och en förbättring av företags- och investeringsklimatet i utvecklingsländerna.

58.

Europaparlamentet påminner om att allvarliga pandemiska sjukdomar såsom aids, tuberkulos och malaria, som drabbar utvecklingsländerna och framför allt Afrika söder om Sahara, utgör ett allvarligt hot för förverkligandet av millennieutvecklingsmålen. Parlamentet påminner i detta sammanhang om att ett solidaritetsbidrag som tas ut på flygbiljetter är ett viktigt finansieringsinstrument för att hantera hälsoproblem och därför bör utvecklas ytterligare. Parlamentet uppmanar framför allt kommissionen att undersöka ytterligare finansieringsmekanismer för att hantera globala hälsoproblem och att underlätta tillgången till läkemedel i fattiga länder.

59.

Europaparlamentet påpekar att klimatförändringarna i synnerhet kommer att påverka utvecklingsländerna, och anser att finansieringen av åtgärder för att mildra klimatförändringarnas effekter och minska energibristen kommer att bidra till att förverkliga milliennieutvecklingsmålen.

60.

Europaparlamentet gläder sig åt att slutdeklarationen från FN-toppmötet om millennieutvecklingsmålen, vilken antogs den 22 september 2010, för första gången uttryckligen hänvisar till den innovativa finansieringens roll för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen.

61.

Europaparlamentet understryker den framgång som mekanismer för innovativ finansiering har haft, särskilt Internationella faciliteten för inköp av läkemedel (Unitaid) och Internationella finansieringsmekanismen för vaccinationsförpliktelse (IFFIm) samt förhandsåtagandet för vaccin mot pneumokocker (AMC), som till dags dato har inbringat över två miljarder US-dollar. Parlamentet noterar att andra innovativa finansieringsmekanismer också har visat sig vara effektiva, såsom skuldavskrivningar i utbyte mot antingen miljöåtgärder eller hälsoåtgärder eller skatt på bunkerbränslen.

62.

Europaparlamentet påminner om det starka stöd som flera europeiska stats- och regeringschefer uttalade för en avgift på finanstransaktioner vid FN:s toppmöte om millennieutvecklingsmålen i september 2010 och förväntar sig nu att dessa vidtar beslutsamma åtgärder i enlighet med detta engagemang.

63.

Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater som ännu inte har gjort det att ansluta sig till ledningsgruppen för innovativa finansieringsmekanismer, vilken bildades 2006, och att delta i alla befintliga mekanismer, i synnerhet solidaritetsbidraget från flygbiljetter.

64.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att lägga fram förslag om genomförande av innovativa mekanismer för utvecklingsfinansiering på EU-nivå.

65.

Europaparlamentet uppmanar EU-institutionerna och medlemsstaternas regeringar att noggrant undersöka möjligheten att inrätta ett globalt lotteri för att finansiera åtgärder för att bekämpa hunger, vilket föreslagits av Världslivsmedelsprogrammet, i stil med livsmedelsprojektet.

66.

Europaparlamentet anser att det officiella utvecklingsbiståndet inte kommer att kunna utrota fattigdomen om G20-länderna, EU och de finansiella institutionerna inte tar tydlig ställning mot korrupta myndigheter i mottagarländerna. Parlamentet betonar därför behovet av att öka EU:s stöd för att stärka skattemyndigheterna samt de rättskipande och korruptionsbekämpande myndigheterna i utvecklingsländerna. EU:s medlemsstater uppmanas med kraft att bekämpa bestickning från företag som har sitt säte inom deras jurisdiktion men som bedriver verksamhet i utvecklingsländer.

67.

Europaparlamentet påminner om att uppskattningsvis 800 miljarder euro, dvs. tio gånger så mycket som det offentliga utvecklingsbiståndet, årligen försvinner från utvecklingsländerna på olagligt sätt genom t.ex. olagliga kapitalflöden och skatteundandragande, och att detta belopp skulle kunna visa sig vara avgörande för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen om det hölls kvar i utvecklingsländerna. EU och dess medlemsstater uppmanas därför med kraft att föra upp kampen mot skatteparadis, korruption och skadliga skattestrukturer högt på dagordningen i alla internationella forum så att utvecklingsländerna ges en möjlighet att öka sina inhemska intäkter.

68.

Europaparlamentet påminner om att G20-länderna har ett gemensamt ansvar att dämpa krisens följder för utvecklingsländerna, som har drabbats hårt av krisens indirekta effekter.

69.

Europaparlamentet är av den bestämda uppfattningen att man för att skapa transparens i det offentliga utvecklingsbiståndet bör främja ansvarsutkrävandet genom att stärka de nationella kontrollmekanismerna och parlamentets granskning av biståndet. EU och G20-länderna uppmanas att fullfölja sin agenda att slå ned på skatteparadis och skattesekretess genom att verka för landsvisa rapporteringskrav.

70.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att främja och verka för att mekanismer för innovativ utvecklingsfinansiering genomförs, såsom en internationell avgift på finanstransaktioner, transportavgifter, åtgärder för att bekämpa olagliga kapitalflöden samt minskade eller begränsade kostnader för penningöverföringar.

71.

Europaparlamentet konstaterar att den ekonomiska och finansiella krisen kommer att försätta många utvecklingsländer i en ny skuldkris, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att förnya sina ansträngningar för att lätta utvecklingsländernas skuldbörda.

72.

Europaparlamentet påminner om att utvecklingsländerna är sämst rustade för att möta klimatförändringarna och att de generellt sett riskerar att drabbas hårdast av dessa förändringar. Parlamentet begär att EU genomför det finansiella åtagande som man gjort inom ramen för Köpenhamnsöverenskommelsen och i samband med den globala klimatförändringsalliansen. EU uppmanas med kraft att inta en central roll i industriländernas gemensamma initiativ för att ge ett större och mer specifikt bidrag till utvecklingsarbetet i tredje världen, gentemot vilken EU har ett historiskt ansvar.

73.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Europaparlamentets utskott för politiska utmaningar, kommissionen, Europeiska rådet, EIB, ECB, IMF och den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen.

7.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 199/25

—

med beaktande av artiklarna 168 och 184 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen,

—

med beaktande av artikel 35 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av artikel 23 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som handlar om jämställdhet mellan kvinnor och män på alla områden,

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Solidaritet i hälsa: att minska ojämlikhet i hälsa i EU” (KOM(2009)0567),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1350/2007/EG av den 23 oktober 2007 om inrättande av ett andra gemenskapsprogram för åtgärder på hälsoområdet (2008–2013) (1),

—

med beaktande av rådets beslut 2010/48/EG av den 26 november 2009 om ingående från Europeiska gemenskapens sida av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2),

—

med beaktande av yttrandet från kommittén för socialt skydd om ”Solidaritet i hälsa: att minska ojämlikhet i hälsa i EU”,

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 8 juni 2010 med titeln ”Rättvisa och hälsa inom alla politikområden: Solidaritet i hälsa”,

—

med beaktande av rapporten om den andra gemensamma bedömningen från kommittén för socialt skydd och kommissionen av de sociala effekterna av den ekonomiska krisen och den politiska reaktionen,

—

med beaktande av rådets slutsatser om gemensamma värderingar och principer i Europeiska unionens hälso- och sjukvårdssystem (3),

—

med beaktande av rådets resolution av den 20 november 2008 om ungdomars hälsa och välbefinnande,

—

med beaktande av den slutliga rapporten från Världshälsoorganisationens kommission för sociala bestämningsfaktorer för hälsa (WHO, 2008),

—

med beaktande av yttrandet från Regionkommittén om ”Solidaritet i hälsa: att minska ojämlikhet i hälsa i EU” (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 1 februari 2007”Främja goda kostvanor och motion: en europeisk dimension i arbetet för att förebygga övervikt, fetma och kroniska sjukdomar” (5) och sin resolution av den 25 september 2008 om vitboken om hälsofrågor som rör kost, övervikt och fetma (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 oktober 2008 om vitboken ”Tillsammans för hälsa: Strategi för EU: 2008–2013” (7),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandena från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A7-0032/2011), och av följande skäl:

A.

Universalitetsprincipen, tillgång till högkvalitativ vård, rättvisa och solidaritet utgör gemensamma värderingar och principer som ligger till grund för EU-medlemsstaternas hälso- och sjukvårdssystem.

B.

Samtidigt som människor i genomsnitt lever längre och sundare än tidigare generationer står EU, på grund av befolkningens åldrande, inför stora utmaningar, nämligen de stora skillnaderna i fysisk och psykisk hälsa som finns mellan och inom EU:s medlemsstater, och som ökar.

C.

Skillnaden i förväntad livslängd vid födseln mellan de lägsta och högsta socioekonomiska grupperna är tio år för män och sex år för kvinnor.

D.

Det finns också en viktig könsdimension i fråga om livslängd när det gäller ojämlikhet i hälsa.

E.

Förutom genetiska faktorer påverkas människors hälsa främst av livsstil, tillgång till hälso- och sjukvård, inklusive hälso- och sjukvårdsupplysning, hälsoundervisning, förebyggande av sjukdomar samt tillgång till behandling av kort- och långtidssjukdomar. Socioekonomiskt svagare grupper är mer utsatta för faktorer som dålig kost och tobaks- och alkoholberoende, vilka samtliga i allra högsta grad bidrar till sjukdomar och andra hälsoproblem, däribland hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer.

F.

I alla medlemsstater finns det ojämlikheter i hälsa mellan människor på högre och lägre utbildnings-, yrkes- och inkomstnivåer.

G.

Det finns belägg för att könsdimensionen är relevant i samband med näringsbrist, eftersom statistiken tyder på att kvinnor i högre grad lider av näringsbrist och att denna ojämlikhet ökar i socioekonomiskt svagare grupper.

H.

Köns- och åldersmässig ojämlikhet inom biomedicinsk forskning och kvinnors underrepresentation i kliniska tester försämrar patientvården.

I.

Jämförande mätning av ojämlikhet i hälsa är ett viktigt första steg mot effektiva åtgärder.

J.

Sjukdomsfrekvensen är vanligtvis högre bland grupper med låg utbildnings-, yrkes- och inkomstnivå, och stora ojämlikheter finns också om man ser till förekomsten av de flesta speciella former av funktionshinder, kroniska icke smittsamma sjukdomar såväl som sjukdomar i munhålan och olika former av psykiska sjukdomar.

K.

Tobaksbruket ökar snabbt bland kvinnor, särskilt bland unga kvinnor, med förödande konsekvenser för deras framtida hälsa. När det gäller kvinnors rökning förvärras den av många andra faktorer.

L.

Kommissionen har fastställt att det finns en social gradient i hälsostatus i samtliga medlemsstater i EU (kommissionens meddelande av den 20 oktober 2010”Solidaritet i hälsa: Att minska ojämlikhet i hälsa i EU”). Världshälsoorganisationen definierar denna sociala gradient som sambandet mellan sociala och ekonomiska ojämlikheter och ojämlikheterna i hälsa och tillgång till hälso- och sjukvård.

M.

Åtskilliga projekt och studier har bekräftat att ursprunget till övervikt och fetma framför allt har att göra med tidiga skillnader kopplade till den socioekonomiska miljön och att övervikt och fetma är vanligast i socioekonomiskt svagare grupper. Denna situation skulle kunna leda till ännu större ojämlikhet i hälsa och på det socioekonomiska området på grund av den ökade risken för fetmarelaterade sjukdomar.

N.

Trots den sociala, ekonomiska och miljömässiga utvecklingen som under lång tid har lett till en generell förbättring av folkhälsan, finns det fortfarande faktorer som direkt inverkar på ojämlikhet i hälsa, såsom sanitära förhållanden, bostads- och arbetsförhållanden, dålig kost, utbildning, inkomst, alkoholkonsumtion och rökning.

O.

Klimatförändringarna förväntas medföra ett antal potentiella hälsorisker genom allt oftare förekommande extrema väderförhållanden, såsom värmeböljor och översvämningar, förändrade förlopp hos infektionssjukdomar och en ökande exponering för ultraviolett strålning. Alla EU-medlemsstater är inte lika väl förberedda för att ta itu med dessa utmaningar.

P.

Ojämlikhet i hälsa beror inte bara på ett antal ekonomiska faktorer och miljö- och livsstilfaktorer utan också på svårigheter att få tillgång till hälso- och sjukvård.

Q.

Ojämlikheterna i hälsa beror också på svårigheter att få tillgång till hälso- och sjukvård, dels av ekonomiska skäl (inte så mycket för omfattande behandlingar som vanligtvis hanteras korrekt av medlemsstaterna, utan för löpande vård (såsom tand- och ögonvård), dels på grund av den dåliga fördelningen av medicinska resurser i vissa områden inom EU.

R.

Bristen på hälso- och sjukvårdspersonal i vissa delar av EU och det faktum att det är lätt för personalen att flytta till andra delar av EU utgör ett verkligt problem, och detta medför stora ojämlikheter i tillgång till hälso- och sjukvård och patientsäkerhet.

S.

Människor som lever på avlägsna platser och öar har fortfarande begränsad tillgång till snabb och högkvalitativ vård.

T.

Patienter med kroniska sjukdomar eller andra bestående hälsoproblem utgör en särskild grupp som utsätts för ojämlikhet i tillgången till diagnos och vård, sociala tjänster och andra stödtjänster, och som missgynnas, bl.a. i form av ekonomiska påfrestningar, dåliga sysselsättningsmöjligheter, social diskriminering och stigmatisering.

U.

Våld mot kvinnor är ett utbrett problem i alla länder och i alla socialgrupper och har allvarliga konsekvenser för kvinnors och barns fysiska och psykiska hälsa.

V.

Infertilitet är ett medicinskt tillstånd som har erkänts av Världshälsoorganisationen (WHO) och som har särskild inverkan på kvinnors hälsa. En brittisk undersökning om medvetenheten om hälsofrågor har visat att över 94 procent av de kvinnor som lider av infertilitet också lider av någon form av depression.

W.

Det råder stora skillnader mellan medlemsstaterna i tillgången till fertilitetsbehandling.

X.

Enligt EU:s statistikbyrå Eurostat steg arbetslösheten i EU 27 till 9,6 procent i september 2010, och rådets kommitté för socialt skydd uttryckte i sitt yttrande av den 20 maj 2010 oro för att den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen kommer att ha negativ inverkan på människors tillgång till hälso- och sjukvård och på medlemsstaternas hälso- och sjukvårdsbudgetar.

Y.

Dagens ekonomiska och finansiella kris kan få allvarliga följder för hälso- och sjukvårdssektorn i flera av EU:s medlemsstater, både på utbuds- och efterfrågesidan.

Z.

Begränsningarna på grund av den rådande ekonomiska och finansiella krisen, kombinerat med konsekvenserna av annalkande demografiska utmaningar som unionen kommer att tvingas ta itu med, skulle i hög grad kunna underminera den finansiella och organisatoriska hållbarheten i medlemsstaternas hälso- och sjukvårdssystem och därmed hindra lika tillgång till vård i respektive land.

AA.

Kombinationen av fattigdom och andra former av utsatthet, som barndom eller ålderdom, funktionsnedsättning eller minoritetsbakgrund, ökar ytterligare risken för ojämlikhet i hälsa och vice versa, dvs. dålig hälsa kan leda till fattigdom och/eller social utestängning.

AB.

De första åren i en människas liv har många gånger stor betydelse för hälsan och välbefinnandet under resten av livet – allt från fetma, hjärtsjukdomar och psykisk hälsa till utbildning, arbetsliv, ekonomisk ställning och livskvalitet.

AC.

Ojämlikhet i hälsa får betydande ekonomiska följder för unionen och dess medlemsstater. Förlusterna knutna till ojämlikhet i hälsa har uppskattats till cirka 1,4 procent av BNP.

AD.

I många EU-medlemsstater är rimlig tillgång till hälso- och sjukvård inte garanterad för papperslösa invandrare – varken i praktiken eller rättsligt sett.

AE.

I vissa medlemsstater kan det fortfarande förekomma att olika grupper i samhället (t.ex. funktionshindrade) inte obehindrat kan ta sig in på hälso- och sjukvårdsinrättningar, vilket begränsar deras tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster.

AF.

När det gäller den åldrande befolkningen står medlemsstaterna inför problem som har att göra med beroende och ett ökat behov av geriatrisk vård och behandling. Hälso- och sjukvården behöver omorganiseras. Ojämlikheten i tillgång till hälso- och sjukvård för äldre människor ökar.

1.

Europaparlamentet välkomnar följande viktiga förslag i kommissionens meddelande ”Solidaritet i hälsa: att minska ojämlikhet i hälsa i EU”: 1) Att skapa en rättvisare fördelning av hälsa som en del av våra allmänna mål för social och ekonomisk utveckling. 2) Att skapa bättre data- och kunskapsbaser (inklusive mätning, övervakning, utvärdering och rapportering). 3) Att få hela samhället att sträva efter att minska ojämlikhet i hälsa. 4) Att tillgodose utsatta gruppers behov. 5) Att utveckla en EU-politik som kan bidra till mindre ojämlikhet i hälsa.

2.

Europaparlamentet betonar vikten av att hälso- och sjukvårdstjänster erbjuds på ett sätt som överensstämmer med de grundläggande rättigheterna. Den allmänna tillgången till såväl hälso- och sjukvårdssystem som vård till rimliga priser måste upprätthållas och förbättras.

3.

Europaparlamentet poängterar vikten av att förbättra tillgången till sjukdomsförebyggande tjänster, hälsofrämjande tjänster samt primärvårds- och specialistvårdtjänster, och att minska ojämlikheter mellan olika social- och åldersgrupper. Parlamentet framhåller att dessa mål kan uppnås genom en optimering av de offentliga medlen till förebyggande vård och sjukvård och riktade program till utsatta grupper.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta sina ansträngningar för att utjämna de sociala och ekonomiska ojämlikheterna, vilket skulle kunna göra det möjligt att till slut utjämna en del av ojämlikheterna i hälso- och sjukvård. Vidare uppmanas kommissionen och medlemsstaterna att med utgångspunkt i de universella värdena om människans värdighet, frihet, jämlikhet och solidaritet koncentrera sig på utsatta gruppers behov, däribland missgynnade invandrargrupper och etniska minoriteter, barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning och att lägga särskild tonvikt vid psykisk sjukdom, patienter med kroniska sjukdomar eller bestående hälsoproblem, äldre människor och människor som lever i fattigdom samt personer med alkohol- och drogproblem.

5.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att de mest utsatta grupperna, däribland papperslösa invandrare, har rätt till och ges rimlig tillgång till hälso- och sjukvård. Medlemsstaterna uppmanas undersöka möjligheten att stödja hälso- och sjukvård för illegala invandrare genom att fastställa en definition baserad på gemensamma principer för ett grundutbud av hälso- och sjukvård i enlighet med sin nationella lagstiftning.

6.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att de särskilda hälsoskyddsbehoven bland invandrarkvinnor beaktas, med särskild hänvisning till hälsosystemens skyldighet att tillhandahålla adekvata tolktjänster. Hälsosystemen bör kunna erbjuda utbildning som hjälper läkare och övrig personal att anta ett interkulturellt förhållningssätt som grundas på erkännande av och respekt för mångfald samt lyhördhet för patienterna med hänsyn till deras geografiska ursprung. Man bör även prioritera insatser mot och informationskampanjer om kvinnlig könsstympning, inklusive stränga straff för dem som utför dessa ingrepp.

7.

Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att snabbt finna lösningar för att bekämpa diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, särskilt i de medlemsstater där rådets direktiv 2000/43/EG ännu inte har genomförts och där kvinnor från etniska minoriteter har begränsat eller inget socialt skydd eller begränsad eller ingen tillgång till hälso- och sjukvård.

8.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i samarbete med det civila samhällets organisationer främja tillgång till juridisk rådgivning och information av hög kvalitet för att hjälpa vanliga invånare, inbegripet papperslösa migranter, att få bättre kunskap om sina individuella rättigheter.

9.

Europaparlamentet framhåller att den ekonomiska och finansiella krisen och de åtstramningsåtgärder som medlemsstaterna vidtagit, särskilt på utbudssidan, kan leda till minskade resurser för folkhälsan, hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande åtgärder samt för långtidsvården på grund av budgetnedskärningar och lägre skatteintäkter. Efterfrågan på hälso- och sjukvård samt långtidsvård kan samtidigt komma att öka på grund av en kombination av faktorer som bidrar till en försämrad hälsostatus för befolkningen i allmänhet.

10.

Europaparlamentet betonar att ojämlikhet i hälsa inom EU är en stor belastning för medlemsstaterna och deras hälso- och sjukvårdssystem och att en effektivt fungerande inre marknad, liksom en kraftfull och om möjligt samordnad förebyggande offentlig politik, kan bidra till förbättringar på detta område.

11.

Europaparlamentet betonar att man bör se hälso- och sjukvårdssystemens tillgänglighet (som äventyras på grund av utebliven ersättning för vård och läkemedel, otillräckliga förebyggande åtgärder och starka variationer inom patientunderlaget) och effektiva diagnoser som nyckelaspekter i åtgärderna mot ojämlikhet i hälsa för att motverka socioekonomiska faktorer som fetma, tobaksberoende osv. Vidare bör också läkemedelsbehandlingarnas tillgänglighet och överkomlighet ses som en nyckelaspekt för enskilda individers hälsa. Därför uppmanar parlamentet medlemsstaterna att se till att insynsdirektivet (direktiv 89/105/EEG) genomförs på korrekt sätt och att slutsatserna från kommissionens meddelande från 2008 om undersökningen av läkemedelssektorn hanteras på lämpligt sätt.

12.

Europaparlamentet understryker att hälso- och sjukvård inte är och inte bör betraktas som vanliga varor eller tjänster.

13.

Europaparlamentet uppmanar rådet och medlemsstaterna att utvärdera och genomföra nya åtgärder för att öka effektiviteten i utgifterna inom hälso- och sjukvårdssektorn, framför allt genom att investera i förebyggande vård så att de framtida långsiktiga kostnaderna och sociala åtagandena kan minskas, och att omstrukturera hälso- och sjukvårdssystemen för att i hela EU ge rättvis tillgång till högkvalitativ vård (särskilt grundläggande vård) utan diskriminering. Parlamentet uppmuntrar kommissionen att undersöka hur befintliga EU-fonder används för att ytterligare främja investeringar i infrastruktur, forskning och utbildning på hälso- och sjukvårdsområdet samt stödja och öka sjukdomsförebyggande åtgärder.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att införa rimlig tillgång för äldre patienter till hälso- och sjukvård och olika behandlingsalternativ i deras strategier och program för hälso- och sjukvård, och att göra rimlig tillgång till hälso- och sjukvård och behandlingar för äldre till en prioritet för ”Europaåret för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna (2012)”. Medlemsstaterna uppmanas att främja initiativ för att komma till rätta med social isolering bland äldre patienter eftersom det har stor betydelse för patienternas hälsa på lång sikt. För att kunna garantera den finansiella och organisatoriska hållbarheten i hälso- och sjukvårdssystemen måste EU och dess medlemsstater kunna förutse de sociala och ekonomiska konsekvenserna av den europeiska befolkningens åldrande med hjälp av en lämplig och långsiktig strategi, och även för att garantera lika och kontinuerligt tillhandahållande av vård till patienterna.

15.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att förbättra sin förmåga att noggrant övervaka krisens följder för hälsan samt dess sociala följder på nationell, regional och lokal nivå.

16.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja utbyte av erfarenheter i samband med hälsoundervisning, främjande av en sund livsstil, förebyggande åtgärder, tidig diagnos och lämplig behandling, särskilt när det gäller alkohol, tobak, kost, fetma och droger. Medlemsstaterna uppmanas satsa på fysisk aktivitet, bra kost och program för ”hälsosamma skolor” riktade till barn, särskilt i missgynnade områden, och att höja personalens kompetensnivå, förbättra undervisningen i hälso- och socialfrågor med syfte att främja ett sundare beteende och uppmuntra ett positivt livsstilsrelaterat beteende.

17.

Europaparlamentet uppmuntrar samtliga medlemsstater att investera i infrastruktur på social-, utbildnings- och miljöområdet samt inom hälso- och sjukvård, i linje med principen om hälsa inom alla politikområden, och samtidigt samordna åtgärder som rör hälso- och sjukvårdspersonalens kompetens, fortbildning och rörlighet, för att garantera kapacitet och hållbarhet i hälsoinfrastrukturen och bland hälso- och sjukvårdspersonalen på såväl EU-nivå som nationell nivå.

18.

Europaparlamentet framhåller att ojämlikhet i hälsa inom unionen inte kommer att övervinnas utan en gemensam och övergripande strategi för de anställda inom hälso- och sjukvården i EU, inklusive en samordnad politik för förvaltning av resurser, utbildning, miniminormer för kvalitet och säkerhet samt registrering av personal.

19.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att säkerställa tillgången till upplysningar om hälsa, sund livsstil, hälsovård, möjligheter till förebyggande vård, tidig upptäckt av sjukdomar och korrekt behandling på ett sätt och på språk som alla kan förstå, genom ny informations- och kommunikationsteknik, och med särskild hänvisning till hälsovård på nätet.

20.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stödja införandet av telemedicinsk teknik som på ett avgörande sätt kan minska de geografiska skillnaderna när det gäller tillgång till viss hälso- och sjukvård, främst specialistvård, särskilt i gränsregioner.

21.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja offentlig politik för att garantera hälsosamma levnadsvillkor för alla spädbarn, barn, ungdomar, inklusive preventiv vård, mödravård och åtgärder för att stödja föräldrar och i synnerhet gravida och ammande kvinnor, för att alla nyfödda ska få en hälsosam start i livet, samt undvika fortsatt ojämlikhet i hälsa, och därmed erkänna betydelsen av att investera i barns tidiga utveckling och i livscykelstrategier.

22.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att alla gravida kvinnor och barn, oavsett rättslig ställning, är berättigade till och faktiskt får socialt skydd i enlighet med medlemsstaternas nationella lagstiftning.

23.

Europaparlamentet påminner om EU:s skyldighet, enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, att garantera funktionshindrade rätt till högsta möjliga hälsostandard utan diskriminering på grund av funktionshinder. Parlamentet vidhåller att inbegripande av funktionsnedsättning i alla relevanta indikatorer för mätning av hälsa är ett centralt steg för att uppfylla denna skyldighet.

24.

Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att som faktorer i ett jämställdhetsperspektiv integrera kvinnors hälsa och frågan om åldrande (äldre kvinnor) samt tillämpa jämställdhetsbudgetering i sin politik, sina program och sin forskning på hälso- och sjukvårdsområdet, från utvecklings- och utformningsstadiet till konsekvensbedömningen. Parlamentet kräver att det införs könsspecifika konsekvensbedömningar i politiken för de EU-finansierade ramforskningsprogrammen och de offentliga finansieringsorganen och att sammanställning och analys av köns- och åldersspecifika uppgifter möjliggörs för att identifiera viktiga skillnader mellan kvinnors och mäns hälsa, med målet att främja en förändring av politiken och sammanställa epidemilogiska metoder som möjliggör en analys av orsakerna bakom skillnaden i medellivslängd mellan kvinnor och män.

25.

Europaparlamentet anser att EU och dess medlemsstater bör se till att kvinnors tillgång till preventivmedel och rätt till säkra aborter underlättas.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förse medlemsstaterna med exempel på god och bästa praxis för att främja en enhetligare tillgång till fertilitetsbehandling.

27.

Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att fokusera på kvinnors mänskliga rättigheter, särskilt genom att förebygga och förbjuda tvångssterilisering av kvinnor samt kvinnlig könsstympning liksom att ställa de skyldiga inför rätta.

28.

Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att erkänna mäns våld mot kvinnor som en folkhälsofråga, vilken form våldet än tar.

29.

Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att vidta nödvändiga åtgärder när det gäller tillgång till teknik för assisterad befruktning och att undanröja diskriminering av kvinnor som grundas på äktenskaplig status, sexuell inriktning, etnisk eller kulturell bakgrund.

30.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att gå på Världshälsoorganisationens linje och erkänna fetma som en kronisk sjukdom och att därför bereda tillgång till program för förebyggande av fetma och garantera tillgång till behandling med belagda positiva medicinska resultat för personer som lider av fetma och behöver medicinsk behandling, och även för att förhindra att följdsjukdomar uppstår.

31.

Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att integrera ett jämställdhetsperspektiv i tobakskontrollen enligt rekommendationerna i WHO:s ramkonvention om tobakskontroll, och att införa antirökkampanjer riktade till unga flickor och kvinnor.

32.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppmuntra och stödja medicinsk och farmaceutisk forskning om de sjukdomar som oftast drabbar kvinnor, med hänvisning till alla stadier i livet, inte enbart till den fertila perioden.

33.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att lösa problemen med ojämlikhet i tillgången till hälso- och sjukvård av betydelse för människors vardag, exempelvis tandvård och ögonvård.

34.

Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att införa en konsekvent politik och stödåtgärder för kvinnor som inte förvärvsarbetar eller som arbetar inom sektorer där de inte omfattas av en individuell sjukförsäkring och att försöka hitta möjligheter att försäkra dessa kvinnor.

35.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att, i sitt samarbete med de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, främja bästa praxis för prissättning och ersättning av läkemedelskostnader, bland annat användbara modeller för differentiering av läkemedelspriser, för att få fram det mest rimliga priset och minska ojämlikheten i tillgång till läkemedel.

36.

Europaparlamentet påminner om att antagandet av ett europeiskt patent med lämpliga språkarrangemang och ett enhetligt tvistlösningssystem är avgörande för att återuppliva den europeiska ekonomin.

37.

Europaparlamentet noterar att det arbete som redan gjorts i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, bland annat inom produktsäkerhet och reklam, har gjort att man tagit itu med vissa aspekter när det gäller ojämlikhet i hälsa inom EU. Parlamentet betonar i detta avseende vikten av att noggrant kontrollera den information som läkemedelsföretagen ger till patienterna, särskilt till de mest sårbara och minst informerade grupperna, och behovet av ett effektivt och oberoende system för säkerhetsövervakning av läkemedel.

38.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att anpassa sina hälso- och sjukvårdssystem till behoven hos de minst gynnade grupperna genom att utveckla metoder för att fastställa de avgifter som hälso- och sjukvårdspersonalen tar ut och för att alla patienter ska få tillgång till vård.

39.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att göra sitt yttersta för att uppmuntra medlemsstaterna att ge patienter ersättning och att göra allt som behövs för att minska ojämlikheterna i tillgång till läkemedel för behandling av tillstånd och sjukdomar som benskörhet efter övergångsåldern och Alzheimers sjukdom, vilka i vissa medlemsstater inte ersätts, och att göra så omedelbart.

40.

Europaparlamentet framhåller att förutom nationella regeringar spelar även regionala myndigheter i många länder en viktig roll för folkhälsan, främjande av hälsa, förebyggande av sjukdomar och i tillhandahållande av hälso- och sjukvårdstjänster, och att man därför även bör få dem aktivt involverade. Parlamentet anser att regionala och lokala självstyrelseorgan och andra berörda parter, även på arbetsplatser och skolor, också kan göra en stor insats. Detta gäller framför allt hälsoundervisning, främjande av en sund livsstil, effektivt förebyggande av sjukdomar och tidig screening och upptäckt av sjukdomar.

41.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stödja en ”strategi för närvård” och att tillhandahålla integrerad hälso- och sjukvård, som är tillgänglig på lokal eller regional nivå, vilket gör det möjligt att bättre stödja patienterna i deras egen sociala närmiljö.

42.

Europaparlamentet uppmuntrar samtliga medlemsstater att omvärdera politiska strategier i de frågor som har stor betydelse för ojämlikheter i hälsa, exempelvis strategierna för tobak, alkohol, livsmedel och läkemedel samt för folkhälsa och tillhandahållande av hälso- och sjukvård.

43.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att utveckla partnerskap i gränsregionerna för att dela på infrastruktur- och personalkostnader och för att minska ojämlikhet i hälsa, särskilt vad gäller tillgången till den senaste utrustningen.

44.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka effekterna av beslut som grundas på nationella och regionala utvärderingar av effektiviteten hos läkemedel och medicintekniska produkter på den inre marknaden, bland annat när det gäller patienttillgång samt innovativa nya produkter och medicinska metoder, som är några av de faktorer som mest påverkar jämlikhet i hälsa.

45.

Europaparlamentet menar att genomförandet av direktiv 2011/24/EU om patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård bör följas av konsekvensbedömningar för att så exakt som möjligt kunna mäta hur effektivt direktivet är i kampen mot ojämlikhet i hälsa och se till att det garanterar ett rimligt skydd för allmänheten och patientsäkerhet, inte minst när det gäller den geografiska fördelningen av de medicinska resurserna, såväl mänskliga som materiella.

46.

Europaparlamentet konstaterar att högkvalitativ och effektiv gränsöverskridande hälso- och sjukvård kräver ökad öppenhet i informationen till allmänheten, patienter, tillsynsmyndigheter och vårdgivare om många frågor, bland annat om patienträttigheter, tillgång till rättslig prövning och reglering av yrken inom hälso- och sjukvården.

47.

Europaparlamentet beklagar djupt att direktivet om gränsöverskridande hälso- och sjukvård inte åtföljts av ett lagstiftningsförslag om hälso- och sjukvårdspersonalens rörlighet som tar hänsyn till risken för kompetensflykt från vissa områden i EU, vilket dramatiskt skulle öka de geografiska ojämlikheterna i vissa medlemsstater. Parlamentet uppmanar kommissionen att åtgärda detta misslyckande, eventuellt i samband med den kommande översynen av direktivet om yrkeskvalifikationer (direktiv 2005/36/EG).

48.

Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att fullt ut genomföra direktivet om yrkeskvalifikationer (direktiv 2005/36/EG). Eftersom den medicinska kompetensen är så komplex uppmuntrar parlamentet kommissionen att i samband med utvärderingen och översynen av direktivet ta upp några av de brister i regleringen som skulle kunna utsätta patienter för skada och äventyra deras rätt till en säker behandling. Parlamentet uppmanar kommissionen att dessutom överväga om man ska göra registrering i informationssystemet för den inre marknaden (IMI) obligatorisk för de behöriga myndigheterna och förbättra behöriga myndigheters möjligheter att aktivt dela med sig av disciplinär information om hälso- och sjukvårdspersonal genom att skapa en lämplig varningsmekanism.

49.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att i sitt kommande lagstiftningsförslag om yrkeskvalifikationer inrikta sig på en förstärkt mekanism för erkännande av kvalifikationer i medlemsstaterna.

50.

Europaparlamentet framhåller att ökad innovation ofta leder till att behandlingar blir mer tillgängliga, vilket är särskilt relevant för befolkningsgrupper som är isolerade eller bor på landsbygden.

51.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna stödja utvecklingen av telemedicin som ett sätt att minska de geografiska skillnaderna beträffande hälso- och sjukvårdstjänster på både regional och lokal nivå.

52.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att, inom ramen för Europa 2020-strategin, i högre grad erkänna såväl fysisk som psykisk hälsa samt välbefinnande som centrala faktorer för att bekämpa utestängning, att låta jämförande indikatorer skiktade efter socioekonomisk status och folkhälsoläget ingå i förfarandena för att övervaka Europa 2020-strategin, och att beakta åldersdiskriminering, särskilt i samband med kliniska prövningar om bättre behandlingsmetoder för äldre personer.

53.

Europaparlamentet anser att EU och dess medlemsstater måste stödja organisationer i det civila samhället och kvinnoorganisationer som främjar kvinnors mänskliga rättigheter, bland annat deras sexuella och reproduktiva rättigheter, rätten till en sund livsstil och till arbete, för att kvinnor ska kunna göra sina röster hörda i hälsopolitiska frågor på nationell och europeisk nivå.

54.

Europaparlamentet uppmuntrar samtliga medlemsstater att främja och bygga upp kapacitet och etablera internationellt utbyte och samarbete mellan samtliga relevanta sektorsövergripande aktörer vid utarbetande och genomförande av strategier som minskar ojämlikhet i hälsa.

55.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stödja och genomföra en gemensam metod för politiskt beslutsfattande på lokal, regional och nationell nivå, och att på så sätt sträva efter en strategi om hälsa inom alla politikområden.

56.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utveckla en gemensam uppsättning indikatorer för övervakning av ojämlikhet i hälsa utifrån ålder, kön, socioekonomisk status och geografiskt läge samt av de risker som uppstår vid alkoholism och narkotikamissbruk, och att fastställa en metod för bedömning av hälsosituationen i medlemsstaterna i syfte att kartlägga och prioritera områden som behöver förbättras samt bästa praxis.

57.

Europaparlamentet betonar att ojämlikhet i hälsa har sin grund i sociala ojämlikheter i form av levnadsförhållanden och sociala beteendemönster kopplade till kön, ras, utbildningsnivå, sysselsättning och ojämn fördelning av inte bara inkomster utan också av hälso- och sjukvård samt sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande tjänster.

58.

Europaparlamentet betonar att hälsoriskerna för missgynnade (fattiga) socialgrupper är den bakomliggande orsaken till problemet med ojämlikhet i hälsa och att dessa risker ökar genom en kombination av fattigdom och annan form av utsatthet.

59.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att arbetet med att minska ojämlikheter i hälsa och öka tillgången till fysiska och psykiatriska hälso- och sjukvårdstjänster verkligen utförs och integreras i kommissionens nuvarande initiativ, såsom i partnerskapet för en frisk och aktiv åldrande befolkning och i EU:s plattform mot fattigdom och social utestängning, samt i kommande initiativ om barns tidiga utveckling och i ungdomsstrategier med fokus på utbildning och sysselsättning.

60.

Europaparlamentet uppmanar till bättre samordning mellan EU:s byråer som spelar en viktig roll i kampen mot ojämlikhet i hälsa, särskilt mellan Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor, Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar och Europeiska arbetsmiljöbyrån.

61.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att hjälpa medlemsstaterna att bättre utnyttja den öppna samordningsmetoden för att stödja projekt som vill komma åt bakomliggande faktorer till ojämlikhet i hälsa.

62.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla sätt för att engagera och involvera alla berörda parter på EU-nivå när det gäller att främja införande och spridning av god praxis på folkhälsoområdet.

63.

Europaparlamentet understryker betydelsen av varierad kost av bra kvalitet när det gäller de faktorer som är avgörande för folkhälsan och uppmuntrar här kommissionen att i större utsträckning utnyttja de effektiva program som inrättats inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (gratis mjölk och frukt till skolor och livsmedel till de fattigaste).

64.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inrätta ett nätverk med särskilda sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster samt rådgivningstjänster med telefonlinjer för kvinnor, par och familjer för att tillsammans med behöriga institutioner förebygga våld i hemmet och se till att de personer som behöver stöd och hjälp av kompetent och utbildad personal får det.

65.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att hjälpa medlemsstaterna att bättre utnyttja EU:s sammanhållningspolitik och strukturfonder för att stödja projekt som tar itu med de sociala bestämningsfaktorerna för hälsa och som minskar ojämlikhet i hälsa. Kommissionen uppmanas också att hjälpa medlemsstaterna att bättre utnyttja Progressprogrammet.

66.

Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att upphöra med de pågående nedskärningarna av de offentliga utgifterna för hälso- och sjukvårdstjänster som är av central betydelse för att kvinnor och män ska kunna få ett högt hälsoskydd.

67.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att låta en strategi baserad på ekonomiska och miljömässiga bestämningsfaktorer för hälsan och på ”rättvisa och hälsa inom alla politikområden” ingå i utvecklingen av all intern och extern EU-politik, särskilt för att uppnå millennieutvecklingsmålen, framför allt om en god mödrahälsovård.

68.

Europaparlamentet uppmanar med kraft samtliga medlemsstater att erkänna hälsans betydelse för samhället och att gå utanför en BNP-baserad metod för att mäta social, samhällelig och personlig utveckling.

69.

Europaparlamentet uppmanar rådet att betrakta ansträngningar för att hantera ojämlikhet i hälsa som en politisk prioritering i samtliga medlemsstater, med beaktande av sociala bestämningsfaktorer för hälsa och livsstilsrelaterade riskfaktorer som exempelvis alkohol, tobak och kost, genom insatser inom exempelvis konsument-, sysselsättnings-, bostads-, social-, miljö- samt jordbruks- och livsmedelspolitiken liksom levnads- och arbetsvillkoren samt vad gäller forskning, i linje med principen om hälsa inom alla politikområden.

70.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja åtgärder som finansieras via de aktuella och framtida handlingsplanerna för folkhälsa för att ta itu med de sociala bestämningsfaktorerna för hälsa.

71.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta riktlinjer för att förbättra mekanismerna för att övervaka ojämlikhet i hälsa i hela EU (mellan och inom medlemsstaterna) genom att förbättra insamlingen av data med mer systematiska och jämförbara uppgifter som kompletterar de uppgifter som redan finns om ojämlikhet i hälsa, och med hjälp av regelbunden övervakning och analys.

72.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga utarbetandet av ett förslag till rådsrekommendation, eller något annat lämpligt gemenskapsinitiativ, som syftar till att uppmuntra och stödja medlemsstaternas utveckling av integrerade nationella eller regionala strategier för att minska ojämlikhet i hälsa.

73.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sina lägesrapporter utvärdera hur effektiva åtgärderna för att minska ojämlikhet i hälsa är och de förbättringar i hälsa som beror på åtgärder inom politikområden som rör de sociala, ekonomiska och miljömässiga bestämningsfaktorerna för hälsa,

74.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillämpa strategin om hälsa inom alla politikområden vid politiskt beslutsfattande på EU-nivå och att genomföra effektiva konsekvensbedömningar som beaktar konsekvenserna av arbetet för jämlikhet i hälsa.

75.

Europaparlamentet anser att öppna, konkurrenskraftiga och välfungerande marknader kan stimulera till innovation, investeringar och forskning på hälso- och sjukvårdsområdet, och erkänner att detta måste åtföljas av ett starkt ekonomiskt stöd till offentlig forskning så att man kan vidareutveckla hållbara och effektiva modeller för hälso- och sjukvård och främja utvecklingen av ny teknik och dess tillämpningar på detta område (till exempel telemedicin) samt av gemensamma metoder för utvärdering av hälso- och sjukvårdsteknik. Allt detta bör gynna varje enskild person, inbegripet dem med svagare socioekonomisk bakgrund, samtidigt som hänsyn tas till att en allt större andel av befolkningen utgörs av äldre människor.

76.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja offentliga informations- och upplysningskampanjer och att intensifiera dialogen med det civila samhället, arbetsmarknadens parter och icke statliga organisationer om hälso- och sjukvårdstjänster.

77.

Europaparlamentet anser att fler kvinnor måste delta i utvecklingen av hälso- och sjukvårdspolitik, i planeringen av program och i tillhandahållandet av hälso- och sjukvård.

78.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

7.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 199/37

—

med beaktande av sin resolution av den 10 februari 2010 om god förvaltning i skattefrågor (1),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om beskattning och utveckling – samarbete med utvecklingsländer för att främja god förvaltning i skattefrågor (KOM(2010)0163),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 mars 2010 om effekterna av den globala finansiella och ekonomiska krisen på utvecklingsländerna och utvecklingssamarbetet (2), och med beaktande av Monterreydeklarationen (2002), den internationella konferensen om utvecklingsfinansiering i Doha (2008), Parisförklaringen (2005) och Accra-agendan för åtgärder (2008), där det uttryckligen fastställdes att kapitalflykt och olagliga penningflöden utgör betydande hinder för mobilisering av inhemska skatteintäkter till förmån för utveckling,

—

med beaktande av sin resolution av den 15 juni 2010 om framstegen i uppnåendet av millennieutvecklingsmålen: halvtidsöversyn inför FN:s högnivåmöte i september 2010 (3),

—

med beaktande av G20-toppmötet i Seoul den 11–12 november 2010, och med beaktande av initiativet från det tyska ministeriet för ekonomiskt samarbete och utveckling i syfte att stärka det internationella samarbetet med utvecklingsländerna för att bekämpa skatteflykt och skatteundandragande, nedan kallat ”den internationella skatteöverenskommelsen” (ITC, International Tax Compact),

—

med beaktande av slutsatserna från den internationella konferensen om beskattning i Pretoria den 29 augusti 2008,

—

med beaktande av slutsatserna från G20-toppmötet i London den 2–3 april 2009,

—

med beaktande av ledarnas uttalande efter G20-toppmötet i Pittsburgh den 24 och 25 september 2009 och parlamentets resolution av den 8 oktober 2009 om detta möte (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 24 april 2009 om G20-toppmötet i London den 2 april 2009 (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 november 2007 om utkastet till kommissionens förordning om ändring av förordning (EG) nr 1725/2003 om antagande av vissa redovisningsstandarder i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002, med avseende på den internationella redovisningsstandarden IFRS 8 om rapportering för operativa segment (6),

—

med beaktande av den norska regeringens kommittébetänkande ”Skatteparadis og utvikling” från juni 2009,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor och utskottet för internationell handel (A7-0027/2011), och av följande skäl:

A.

Stärkandet av skattesystemet är en av de främsta utmaningarna för utvecklingsländerna i deras strävan att uppfylla millennieutvecklingsmålen.

B.

Beskattning kan vara en tillförlitlig och varaktig källa för utvecklingsfinansiering om ett progressivt beskattningssystem, en effektiv skatteförvaltning som främjar skattemoralen och en transparent och ansvarsfull användning av de offentliga inkomsterna kan säkras.

C.

Utvecklingsländerna har stora problem med att öka skatteintäkterna på grund av otillräckliga mänskliga och finansiella resurser för att driva in skatter, svag administrativ kapacitet, korruption, bristande legitimitet i det politiska systemet, ojämn inkomstfördelning och bristfällig skatteförvaltning.

D.

De huvudsakliga formerna av olagliga penningflöden och kapitalflykt omfattar särskilt överföringar med felaktig internprissättning mellan länderna för att locka till sig utländska direktinvesteringar, round-tripping, double-dipping, överföringar av stora kontantbelopp, oklara och ofördelaktiga investeringsprotokoll och smuggling.

E.

Offshoreekonomier och skatteparadis bidrar till illegitim kapitalflykt motsvarande en biljon dollar årligen. Detta illegitima utflöde av kapital är ungefär tio gånger större än det bistånd som ges till utvecklingsländer för fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling.

F.

Skatteparadis som erbjuder sekretessbestämmelser och fiktiva hemvister kombinerat med system för skattebefrielse för att locka till sig kapital och inkomster som skulle ha beskattats i andra länder skapar en skadlig skattekonkurrens.

G.

Skattekonkurrensen har inneburit att skattebördan har flyttats över till arbetstagare och låginkomsthushåll, och tvingat fram skadliga nedskärningar av offentliga tjänster i fattiga länder.

H.

Skattebedrägeriet i utvecklingsländerna leder till årliga förluster av skatteinkomster motsvarande tio gånger det belopp industriländerna betalar ut i utvecklingsbistånd.

I.

Möjligheten att förbättra mobiliseringen av inhemska resurser försvagas ytterligare av det globala sammanhanget med liberalisering av de internationella marknaderna, vilket innebär att tullintäkter måste ersättas med andra inhemska resurser. Internationella valutafondens undersökningar visar att medan de rika länderna har kunnat utjämna minskningen av handelsavgifter som den viktigaste inkomstkällan med inkomster från andra källor, särskilt moms, har de fattigaste länderna som bäst kunnat ersätta cirka 30 procent av de förlorade handelsavgifterna (7).

J.

ITC:s kartläggning visar att det behövs en bättre samordning mellan givare på skatte- och utvecklingsområdet.

K.

Den stora informella sektorn inom ekonomin förhindrar mobiliseringen av inhemska resurser.

L.

Många utvecklingsländer gynnas inte av råvaruboomen, eftersom de inte erhåller en skälig andel av mineralintäkterna i royalties.

M.

Många utvecklingsländer når inte ens upp till den lägsta skattenivå som skulle behövas för att finansiera offentliga tjänster och internationella åtaganden, såsom att minska fattigdomen.

N.

Skatter är en inkomstkälla som kan vara mer stabil och varaktig än bistånd och som på ett bättre sätt främjar egenansvaret i de respektive länderna.

O.

En koncernredovisning gör det ofta svårt att identifiera de företag som ska beskattas och att fastställa rätt skattenivå på grund av invecklade företagsstrukturer och fördelningen av ekonomisk verksamhet mellan de enskilda företagen.

P.

Så kallade gamfonder, som ofta är baserade i skatteparadis, köper i allt större utsträckning upp utvecklingsländers skuldförbindelser med stor rabatt för att därefter driva in det ursprungliga skuldbeloppet genom rättsprocesser (ofta med ränta och straffavgifter), och begränsar därigenom i hög grad utvecklingsländernas möjligheter att agera med hjälp av extra skatteinkomster.

Q.

Det finns inga lagar som begränsar de vinster som en gamfond kan göra genom rättsprocesser mot utvecklingsländer för att driva in förfallna skuldförbindelser, och det finns inga tillsynsstrukturer som kan avslöja gamfondernas identitet och hur mycket de har betalat för den berörda skuldförbindelsen, som tidigare betraktades som värdelös.

R.

I många utvecklingsländer finns det flera bolagsskattesatser, som inte enbart är baserade på inkomster och utdelningar, utan även på affärsområde, vilket innebär att den sektorsvisa fördelningen av resurser snedvrids genom olikheter i skattesatserna.

S.

Skattemoralen ska definieras som en strävan efter att betala på rätt ställe och vid rätt tidpunkt, där ”rätt” innebär att den ekonomiska verkligheten bakom transaktionerna huvudsakligen finns på den plats och i den form som uppgetts för skatteändamål.

1.

Europaparlamentet håller med kommissionen om att effektiva och rättvisa skattesystem är en mycket viktig förutsättning för fattigdomsminskning, goda styrelseformer och statsbyggande.

2.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ att stärka kapaciteten för att utföra en god skatteförvaltning på utvecklingsområdet, och inser att det behövs en rättslig ram för att främja internationellt skattesamarbete, transparens, utveckling av den offentliga och den privata sektorn samt ekonomisk tillväxt.

3.

Europaparlamentet betonar att skatternas andel av BNP i utvecklingsländerna uppgår till 10–20 procent jämfört med 25–40 procent i de utvecklade länderna. Parlamentet beklagar att givarna hittills har beviljat allt för lite stöd till skatterelaterat bistånd. Parlamentet välkomnar i detta avseende kommissionens förslag att ge mer hjälp till utvecklingsländerna i samband med skattereformer och stärkande av skatteförvaltningarna när det gäller Europeiska utvecklingsfonden för AVS-länderna, finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet samt stöd till nationella tillsynsorgan, parlament och icke statliga aktörer.

4.

Europaparlamentet noterar att mer uppmärksamhet bör fästas vid kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländerna för att hjälpa dem att på ett effektivt sätt utnyttja informationsutbyten och bekämpa skatteflykt med sin egen interna lagstiftning.

5.

Europaparlamentet noterar med oro att skattesystemen i många fattiga länder fortfarande präglas av extremt snäva skatteunderlag, skattebefrielser för eliten, skattefria perioder för företagen, vilket är ett starkt incitament till skatteundandragande eftersom beskattade företag kan ingå ekonomiska förbindelser med skattefria företag för att föra över sina vinster, massiva oredovisade inkomster från naturresurser och stora olagliga kapitalflöden till följd av massiv skatteflykt.

6.

Europaparlamentet understryker att skatteintäkterna inte ska betraktas som ett alternativ till det utländska biståndet, utan som en beståndsdel i de offentliga inkomsterna som underlättar utvecklingen av dessa länder.

7.

Europaparlamentet framhåller att effektiva, progressiva och rättvisa skattesystem är avgörande för utvecklingsarbetet, eftersom dessa system bidrar till finansieringen av kollektiva nyttigheter, till statsbyggandet och till goda styrelseformer, och att fattiga länder måste sträva efter att ersätta sitt beroende av externt bistånd med tillräckliga skatteintäkter, men att dessa utvecklingsmål dessvärre motverkas av skatteflykt och skatteundandragande.

8.

Europaparlamentet beklagar att skatteparadisen försvagar de demokratiska styrelseformerna, gör ekonomisk brottslighet mer lönsam, främjar rent-seeking och ökar den skeva fördelningen av skatteintäkterna. Parlamentet uppmanar bestämt EU att ge kampen mot skatteparadis och korruption högsta prioritet på dagordningen i internationella finansiella institutioner och utvecklingsinstitutioner.

9.

Europaparlamentet påpekar att skatteflykten utgör en avsevärd finansiell förlust för utvecklingsländerna och att kampen mot skatteparadis och skatteflykt är en av EU:s prioriteringar för att effektivt hjälpa utvecklingsländerna att få tillgång till sina skatteintäkter. Parlamentet påpekar att det är viktigt att vidta lämpliga åtgärder på europeisk och internationell nivå i detta avseende, i enlighet med de åtaganden som gjorts, framför allt av G20.

10.

Europaparlamentet påpekar att de positiva effekterna av avtalen om ekonomiskt partnerskap först blir märkbara på medellång till lång sikt, medan inkomstförlusterna är en direkt konsekvens av minskningen av tullavgifterna.

11.

Europaparlamentet understryker att man i högre grad bör uppmärksamma utvecklingsländernas svårigheter med att generera inhemska inkomster i en globaliserad värld, eftersom många undantag beviljas för stora nationella och utländska företag i syfte att locka till sig investeringar. Parlamentet uppmanar EU att hjälpa utvecklingsländerna att bygga upp skattesystem som gör det möjligt för dem att dra nytta av globaliseringsprocessen.

12.

Europaparlamentet betonar att de fattigaste länderna har problem med att ersätta minskningen av handelsavgifterna till följd av den nuvarande handelsliberaliseringen med andra typer av inhemska resurser, och i bästa fall har runt 30 procent av förlorade handelsavgifter kunnat ersättas.

13.

Europaparlamentet betonar att skatteparadisen ökar konkurrensen om det rörliga kapitalet och inkräktar därför på utvecklingsländernas exklusiva rätt att beskatta kapitalinkomster i syfte att utvidga skatteunderlaget, som redan är snävare än i de rika länderna.

14.

Europaparlamentet påminner om att den ojämlika tillgången till information som skatteparadisens sekretessbestämmelser medför, försämrar effektiviteten på de internationella finansmarknaderna, eftersom det har lett till högre riskpremier och därmed ökade lånekostnader för både rika och fattiga länder.

15.

Europaparlamentet är medvetet om att en kvalitativ och kvantitativ förbättring av de nationella finansiella resurserna i utvecklingsländerna kommer att bära frukt på lång sikt. EU uppmanas att stå fast vid sitt erbjudande om stöd i alla former så länge som utvecklingsländerna bedömer det nödvändigt för att finansiera sin egen utveckling.

16.

Europaparlamentet påpekar att goda styrelseformer och välfungerande institutioner är den viktigaste drivkraften för ekonomiskt välstånd. Parlamentet uppmanar därför bestämt kommissionen att bistå skattemyndigheter och rättsliga och korruptionsbekämpande organ i utvecklingsländerna i samband med insatserna för att bygga upp ett progressivt och hållbart skattesystem, som på sikt kommer att medföra en ”förvaltningsutdelning” genom ökad legitimitet och ansvarighet, samt för att effektivt införa principerna om god förvaltning på skatteområdet i planeringen, genomförandet och övervakningen av landstrategidokumenten och de regionala strategidokumenten. Parlamentet uppmanar bestämt medlemsstaterna att uppfylla sina åtaganden att öka biståndet på skatteområdet och att bekämpa bestickning som utförs av företag som har sin hemvist inom deras jurisdiktioner, men som har sin verksamhet i utvecklingsländer. Parlamentet rekommenderar kommissionen att involvera utvecklingsländernas nationella parlament i budgetförfarandet för att på så sätt främja ett harmoniskt samarbete och ökad insyn i detta förfarande.

17.

Europaparlamentet påminner om att god skatteförvaltning inte kan exporteras eller införas utifrån och att varje stat måste fastställa sin egen skattepolitik. I detta sammanhang uppmanar parlamentet kommissionen och de nationella regeringarna att inte motarbeta utan samarbeta med varje land som beslutar om en konsekvent och rättvis skattehöjning som påverkar de utländska företag som är verksamma på dess territorium, särskilt på området för utvinning av råvaror, eftersom dessa är viktiga tillgångar för utvecklingsländerna.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa en skatteförvaltningsklausul tillsammans med en bestämmelse om övervakning av dess genomförande i EU:s relevanta avtal med tredjeländer.

19.

Europaparlamentet påminner om att minskningen av tullintäkter, som i synnerhet är en följd av avtalen om ekonomiskt partnerskap med EU, får negativa följder för de finansiella resurser som är direkt tillgängliga i utvecklingsländerna. I detta sammanhang och för att kompensera detta bortfall uppmanas kommissionen att uppmuntra utvecklingsländerna att, inom ramen för eventuellt stöd för att förbättra de nationella skattesystemen, föredra direkta progressiva skatter framför indirekta skatter, särskilt skatt på konsumtion, eftersom sådana skatter på grund av sin natur drabbar befolkningsgrupper med låga inkomster hårdast.

20.

Europaparlamentet begär att man inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap systematiskt vidtar åtgärder till stöd för skattereformer, både i form av materiellt stöd (it-system) och organisatoriskt stöd (juridisk och skattemässig utbildning av personalen inom skatteförvaltningen) om detta efterfrågas av ett utvecklingsland. Parlamentet understryker att det behövs särskilda insatser i de afrikanska länderna, som fortfarande inte erhåller långsiktigt stöd på skatteområdet.

21.

Europaparlamentet bekräftar att konsekvensen mellan EU:s utvecklingspolitik och dess handelspolitik måste stärkas. Parlamentet påminner om att även om krisen kan ha gjort råvarupriserna mer instabila och minskat biståndsflödet till utvecklingsländerna, förblir EU som helhet, inbegripet dess medlemsstater, den ledande givaren av utvecklingsbistånd och står för 56 procent av det totala utvecklingsbiståndet i världen, det vill säga 49 miljarder euro 2009. Parlamentet betonar i detta sammanhang att utvecklingsländerna borde prioritera införandet av ett effektivt beskattningssystem, som kan minska beroendet av externt bistånd och andra oförutsägbara externa finansiella flöden.

22.

Europaparlamentet efterfrågar överensstämmelse mellan EU:s ekonomiska stöd och den tillgång som ges till EU:s marknader för vissa länder samt kräver att dessa länder i större utsträckning respekterar principerna om god förvaltningssed på skatteområdet.

23.

Europaparlamentet välkomnar regionala initiativ till skattesamarbete som syftar till att ge utvecklingsländerna möjlighet att dels diskutera beskattningens roll i statens uppbyggnad och i kapacitetsutvecklingen, dels dela med sig av bästa praxis när det gäller skatteförvaltning.

24.

Europaparlamentet påminner om att den största utmaningen för de fattiga länderna är att utvidga skatteunderlaget. Parlamentet påpekar att bland annat minskningen av handelsskatterna har lett till införandet av konsumtionsskatter (moms eller energiskatter). Parlamentet anser att även om momsen kan utvidga skatteunderlaget i ekonomier med omfattande informella sektorer, innebär momsens icke-diskriminerande natur att den drabbar den fattiga befolkningen hårdast. Parlamentet menar att EU:s utvecklingsbistånd bör prioritera initiativ för att effektivisera skattesystemen och öka transparensen, till exempel genom att undersöka andra sätt för hur utvecklingsländerna kan utöka sina skatteunderlag/skatteintäkter via direkt och indirekt beskattning.

25.

Europaparlamentet påminner om att utvecklingen av handeln med utvecklingsländerna ska ha som mål att främja en hållbar ekonomisk tillväxt och utveckling i dessa länder. Parlamentet konstaterar att avskaffandet av tullavgifterna oundvikligen kommer att medföra en förlust av tullinkomster och därför måste kontrolleras bättre, genomföras gradvis och åtföljas av skattereformer, som kan generera alternativa inkomster för att kompensera för förlusten (moms, egendomsskatt och inkomstskatt).

26.

Europaparlamentet noterar bekymrat att miljarder dollar lämnade den afrikanska kontinenten varje år mellan 1991 och 2004. Parlamentet understryker särskilt att dessa flöden har beräknats uppgå till 7,6 procent av regionens årliga BNP, vilket gör de afrikanska länderna till nettoborgenärer för givarländerna. Parlamentet anser att det offentliga utvecklingsbiståndet och de skuldlättnader som beviljats av i-länderna endast blir verkningsfulla om konkreta åtgärder vidtas av såväl G20 och OECD som EU för att garantera att utvecklingsländernas potentiella skatteunderlag inte äventyras genom skatteflykt. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang FN och OECD att i nära samarbete med det afrikanska skatteförvaltningsforumet (African Tax Administration Forum) fortsätta sitt arbete på detta område.

27.

Europaparlamentet insisterar på att lämpliga åtgärder för att utforma alternativa inkomstkällor bör främja och inte motarbeta innovation, företagaranda och skapande av små och medelstora företag samt stärka egenansvar och lokal utveckling.

28.

Europaparlamentet understryker att de administrativa kostnaderna, framför allt för ett system med olika momssatser, kan vara för höga för utvecklingsländerna, eftersom deras skattemyndigheter inte förfogar över nödvändiga finansiella och mänskliga resurser, och måste därför noga kontrolleras. Parlamentet anser att punktskatter i sådana fall ska vara mycket selektiva och endast användas för ett fåtal produkter, främst baserat på att konsumtionen av dessa produkter för med sig negativa externa kostnader för samhället och att de normalt präglas av en oelastisk efterfrågan (tobak, alkohol etc.). Parlamentet kräver vid sådana begränsningar att man också identifierar och beskattar de företag som kan bidra till att öka skatteinkomsterna (till exempel företag som utvinner råvaror).

29.

Europaparlamentet betonar att för att öka den direkta beskattningen är det viktigt att integrera den informella sektorn med den formella ekonomin och att förbättra affärsklimatet.

30.

Europaparlamentet understryker med hänsyn till den globala skattekonkurrensen att utvecklingsländerna får den största delen av sina skatteintäkter från kapital och att de har få möjligheter att indriva alternativa skatter. Parlamentet noterar att minskningen av intäkterna på grund av skattekonkurrensen bör kompenseras genom en utvidgning av skatteunderlaget eller genom att man helt avhåller sig från sådan konkurrens, om detta är lämpligt och om andra faktorer, såsom goda styrelseformer, rättssäkerhet och säkerhet mot nationaliseringar kan användas i konkurrensen om utländska direktinvesteringar. Parlamentet påpekar att låginkomstländerna behöver kapacitet för att effektivt kunna förhandla med multinationella företag i syfte att säkra en skälig andel i företagens vinster, och påminner om att de bör ha tillräckligt politiskt spelrum för att införa kapitalkontroller, eftersom rätten att driva in och fördela skatteintäkter är ett centralt kriterium för staternas suveränitet och legitimitet och därför en förutsättning för goda styrelseformer.

31.

Europaparlamentet påpekar att den franska regeringen har beställt undersökningar om frågor som rör politiska incitament för beskattning, men att det behövs fler undersökningar. Parlamentet ber därför kommissionen att undersöka huruvida olika strategier för tillhandahållande av bistånd, t.ex. bidrag eller lån, kan bidra till att begränsa eller kompensera för biståndets potentiellt negativa konsekvenser för möjligheterna att generera inkomster, samt huruvida budgetstöd och därmed förbundna förbättringar av insyn och effektivitet i den offentliga utgiftsförvaltningen på lång sikt kan bidra till att göra medborgarna mer villiga att betala skatter.

32.

Europaparlamentet noterar att för lite uppmärksamhet har fästs vid hur regeringarna kan använda skattepolitiken för att minska de inkomst- och välståndsmässiga ojämlikheterna genom att minimera de befintliga könsrelaterade skillnaderna i skatteskyldigheterna.

33.

Europaparlamentet begär att man koncentrerar sig på principerna om neutralitet, rättvisa och enkelhet när det gäller skattesystemen i utvecklingsländerna, vilket ska uppnås genom

34.

Europaparlamentet anser att OECD måste utarbeta nya riktlinjer för internprissättning, eftersom detta är en nödvändig förutsättning för att hindra vissa multinationella bolag från att överföra sina vinster till de länder som har det mest fördelaktiga beskattningssystemet och därmed se till att de betalar sin skatt i de länder, däribland utvecklingsländerna, där de verkligen har tjänat in vinsterna.

35.

Europaparlamentet anser att det är absolut nödvändigt att införa ett skattesystem med låg skattesats för låg- och medelinkomsttagare som bygger på ett bredare skatteunderlag och inte medger några skattebefrielser och skatteförmåner, bland annat för utvinningsindustrin. Parlamentet understryker att det behövs offentliga investeringar i projekt som får positiva lokala verkningar på det ekonomiska, sociala och miljömässiga planet, men som inte ger möjlighet till någon form av skattedumpning.

36.

Europaparlamentet betonar att felaktig internprissättning är en av de viktigaste orsakerna till olaglig kapitalflykt. Parlamentet uppmanar kommissionen att bidra till att förbättra allmänhetens kunskaper på detta område i utvecklingsländerna och att utarbeta konkreta förslag för att säkra att G20, OECD, FN och WTO behandlar en bred uppsättning indikatorer och metoder för att hantera problemet med felaktig internprissättning. Till exempel USA:s metoder för jämförelse av vinst (comparable profit methods) har visat sig lovande för fastställandet av felaktig internprissättning på transaktioner.

37.

Europaparlamentet kräver åtgärder mot illegitim internprissättning och efterlyser en översyn av de övergripande skattebestämmelserna, som går utöver vinstbaserade metoder (comparable profits method), i händelse av att det finns andra, mer lovande alternativ, som kan lösa problemet med felaktig internprissättning mer effektivt. Parlamentet betonar att EU, G20 och WTO generellt bör fokusera sina ansträngningar på strategier som bygger på den så kallade armlängdsprincipen, enligt vilken skattepliktiga transaktioner ska omfattas av samma villkor som för transaktioner mellan oberoende företag.

38.

Europaparlamentet uppmanar bestämt EU att inom G20 och OECD förorda principen om automatiskt informationsutbyte i skatteärenden i enlighet med EU:s direktiv om beskattning av inkomster från sparande, för att bekämpa olaglig kapitalflykt i jurisdiktioner som tillämpar sekretess.

39.

Europaparlamentet efterlyser en skatt på finansiella transaktioner, vars intäkter skulle förbättra marknadens funktion genom att minska spekulationen och bidra till finansieringen av globala kollektiva nyttigheter, t.ex. utveckling och klimatförändringsåtgärder, samt minska de offentliga underskotten. Parlamentet uppmanar kommissionen att snabbt ta fram en genomförbarhetsstudie där man beaktar lika villkor på global nivå och, om så behövs, lägger fram konkreta förslag till lagstiftning.

40.

Europaparlamentet föreslår att det införs en särskild bestämmelse om god förvaltningssed på skatteområdet i samband med översynen av Cotonouavtalet.

41.

Europaparlamentet uppmanar EU:s medlemsstater att inom ramarna för sina bilaterala stödprogram vidta liknande åtgärder.

42.

Europaparlamentet efterlyser bestämt initiativ för att främja ökad insyn i intäkterna från naturresurser, bland annat genom OECD:s konvention om bekämpning av bestickning och initiativet för öppenhet inom utvinningsindustrin. Parlamentet välkomnar antagandet av ändringsförslagen om Kongos konfliktmineraler och om transparens till den amerikanska finansreformlagen, och uppmanar kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsinitiativ i samma riktning, utan att minska regeringarnas ansvar i utvecklingsländerna och utan att lägga en orimlig byråkratisk börda på företagen, vilket redan har kritiserats av de berörda parterna i utvecklingsländerna och kan visa sig vara kontraproduktivt.

43.

Europaparlamentet betonar att utvinning av naturresurser bör syfta till att hjälpa ett land att uppfylla sina övergripande sociala och ekonomiska mål. Parlamentet påpekar att detta innebär att regeringarna i utvecklingsländerna måste utforma en vision, eventuellt tillsammans med internationella parter och experter, för naturresurssektorns roll i landets ekonomiska framtid. För vissa länder kan den bästa användningen av naturresurserna vara att låta dem förbli i jorden för framtida utvinning. För andra länder kan det vara bättre att snabbt utnyttja dem, som en intern övergångsinkomstkälla, för att generera nödvändiga inkomster för de investeringar som krävs för att skapa tillväxt och tillmötesgå människornas akuta behov.

44.

Europaparlamentet påpekar att utvecklingsländerna bör vara jämbördiga parter i samband med diskussionerna om och antagandet av nya initiativ inom sektorn för råvaruutvinning. Parlamentet betonar att nya bestämmelser på detta område bör utformas som allmänna internationella standarder för att undvika att ett nytt lapptäcke av bestämmelser skapas, vilket skulle vara kontraproduktivt för regeringarna, skattemyndigheterna och internationella bolag.

45.

Europaparlamentet betonar att kommissionens förslag och icke statliga initiativ beträffande transparens i utvinningsindustrin, såsom Natural Resource Charter (naturresurslistan), Equator Principles (ekvatorsprinciperna) och riktlinjerna för investerare och företag från Critical Resource, faktiskt är företagsvänliga. De ger rättssäkerhet, hållbara och långsiktiga partnerskap och säkerheter mot åternationalisering, omförhandlingar eller utvisning. Parlamentet noterar dock att det finns problem som måste lösas, till exempel det faktum att företagen kan tvingas avslöja kommersiellt känsliga uppgifter, vilket medför konkurrensnackdelar för dem, eller att vissa avtal med regeringarna bygger på information som är sekretessbelagd.

46.

Europaparlamentet noterar att intäkterna från naturresurser alltid bör betraktas som ett sätt att öka de inhemska inkomsterna under en övergångsperiod. Parlamentet påpekar att en lyckad beskattning av resurser ofta medför framgång när det gäller direkta skatter, såsom bolagsinkomstskatter, och andra intäkter än skatter, såsom royalties.

47.

Europaparlamentet påpekar att det för ett stort antal ”rentierstater”, som får stora intäkter från naturresurser, framför allt intäkter från olja och mineraler, finns få incitament till att vara ansvarsfulla, reaktiva och effektiva. Parlamentet upprepar att starka institutionella och demokratiska kontrollmekanismer är av största vikt för att ekonomisk brottslighet ska kunna bekämpas. Parlamentet uppmanar särskilt kommissionen att utöka sitt utvecklingsbistånd avseende ingåendet av avtal mellan multinationella företag och utvecklingsländer om resursutvinning.

48.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att i högre grad engagera sig i initiativet för transparens inom utvinningsindustrin, genom att ställa medel till förfogande och delta i dess ledningsorgan.

49.

Europaparlamentet påminner om att en högkvalitativ finansiell redovisning är av avgörande betydelse för en effektiv bekämpning av skatteflykt. Parlamentet anser att det är oerhört viktigt med landsvis redovisning för utvinningsindustrin, men påminner dock om att detta även skulle vara till fördel för investerare i samtliga sektorer och därmed generellt bidra till goda styrelseformer. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att främja införandet av ett krav i IASB:s internationella redovisningsstandard (IFRS) på att alla multinationella företag ska redovisa sina inkomster och den skatt de har betalat i varje enskilt land. Parlamentet påpekar att detta krav är i linje med behovet av att förbättra det sociala ansvaret inom multinationella företag. Parlamentet uppmanar kommissionen att integrera landsvis redovisning i sin reform av redovisningsdirektiven.

50.

Europaparlamentet kräver att gränsöverskridande företag åläggs att upprätta finansiella rapporter för varje land, inklusive vinst före och efter skatt, i syfte att förbättra transparensen och skatteförvaltningarnas tillgång till relevanta uppgifter. För att garantera att alla sektorer och företag omfattas bör EU göra denna princip till en del av den kommande översynen av direktivet om insyn och EU:s redovisningsdirektiv. Samtidigt bör kommissionen på internationell nivå bestämt uppmana International Accounting Standards Board (IASB) att snabbt utveckla en motsvarande och heltäckande standard. Parlamentet uppmanar dessutom än en gång kommissionen att under de kommande sex månaderna inför parlamentet redogöra för resultatet av sin offentliga utfrågning och för sina diskussioner med IASB.

51.

Europaparlamentet understryker betydelsen av landsvis redovisning och kräver att förhandlingarna på detta område intensifieras.

52.

Europaparlamentet tar del av resultatet av ITC:s kartläggning, som visar att det behövs en bättre samordning mellan givare på skatte- och utvecklingsområdet. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta initiativ i denna riktning och att trappa upp stödet till multilaterala och regionala initiativ, såsom African Tax Administration Forum och Inter-American Centre of Tax Administrations.

53.

Europaparlamentet betonar att det traditionella offentliga utvecklingsbiståndet inte kommer att kunna utrota den globala fattigdomen om man inte vidtar ambitiösa åtgärder inom G20, OECD och EU för att slå ner på skatteparadis och skadliga skattestrukturer.

54.

Europaparlamentet konstaterar att utländska finansiella centrum har förpliktigat sig till att följa OECD:s standarder för insyn och informationsutbyte sedan G20-toppmötet den 2 april 2009. Parlamentet noterar dock att skatteparadisens skadliga strukturer fortfarande finns kvar. Med hänsyn till OECD-ramverkets tillkortakommanden efterlyser parlamentet på nytt åtgärder som går utanför detta ramverk för att bekämpa skatteparadisen. Parlamentet uttrycker i detta hänseende oro över att OECD:s internationella standarder innebär krav på informationsutbyte när så begärs, men att det inte finns något automatiskt informationsutbyte i linje med direktivet om beskattning av inkomster från sparande. Parlamentet kritiserar även det faktum att OECD gör det möjligt för regeringar att undvika svartlistning enbart genom att lova att efterleva principerna om informationsutbyte, utan att man garanterar att dessa principer faktiskt tillämpas i praktiken. Parlamentet anser även att kravet att ingå avtal med 12 andra länder för att strykas från svarta listan är godtyckligt, eftersom detta krav inte är kopplat till någon kvalitativ indikator som gör det möjligt att göra en objektiv bedömning av efterlevnaden av god förvaltningspraxis.

55.

Europaparlamentet framhäver att så mycket som 800 miljarder euro går förlorade varje år från utvecklingsländerna till skatteparadis och illegitim kapitalflykt. Parlamentet noterar att ökad transparens i finansiella processer skulle kunna vara ett avgörande steg på vägen mot att minska fattigdomen och skapa betydande välstånd.

56.

Europaparlamentet anser att automatiska informationsutbyten bör utföras under alla omständigheter. Parlamentet välkomnar i detta hänseende kommissionens förslag om administrativt samarbete på skatteområdet för att utöka samarbetet mellan medlemsstaterna till att täcka alla slags skatter, avskaffande av banksekretessen och inrättande av automatiskt utbyte av information som en allmän regel.

57.

Europaparlamentet gläder sig över att vissa medlemsstater har undertecknat Europarådets och OECD:s gemensamma konvention om ömsesidig handräckning i skatteärenden, och uppmanar bestämt de 17 medlemsstater som ännu inte gjort det att ansluta sig till konventionen.

58.

Europaparlamentet uppmanar EU att intensifiera sina insatser och att omedelbart vidta konkreta åtgärder, till exempel sanktioner, mot skatteparadis och illegitim kapitalflykt. Parlamentet uppmanar rådet att undersöka möjligheten att inrätta en multilateral mekanism för automatiskt utbyte av skatterelaterad information i nära samarbete med FN:s expertkommitté för internationellt samarbete i skattefrågor.

59.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att anta striktare kriterier för identifiering av skatteparadis och att arbeta mot ett internationellt bindande multilateralt avtal för automatiskt utbyte av skatteuppgifter, inklusive uppgifter om truster och stiftelser, med bestämmelser om motåtgärder som ska vidtas om kriterierna inte följs. Kommissionen uppmanas att stödja utvecklingsländerna i deras kamp mot illegala utflöden och kapitalflykt, eftersom detta har konstaterats vara ett allvarligt hinder för möjligheten att satsa inhemska intäkter på utveckling. Parlamentet uppmärksammar särskilt kommissionen på Europaparlamentets ståndpunkt av den 24 april 2009 om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/48/EG om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar (8) och till de åtgärder som rekommenderas för kampen mot skatteparadis.

60.

Europaparlamentet uttrycker sin oro över skatteavtalens negativa effekter för fördelningen av skatteintäkterna. Parlamentet konstaterar att en beskattningsrätt baserad på domicilprincipen i stället för källstatsprincipen bidrar till att göra skatteparadisen till en mer attraktiv plats. Parlamentet anser att man bör undersöka om skatteavtalen är skäliga, vilket innebär att källstaten, där den faktiska verksamheten utförs, kan ges den grundläggande beskattningsrätten.

61.

Europaparlamentet beklagar att G20 ännu inte lagt fram en tydlig tidsplan och ett konkret sanktionssystem, så att kampen mot skatteparadisen kan bli effektiv. Parlamentet kräver att man antar en internationell konvention i syfte att avskaffa skadliga skattestrukturer, vilken skulle omfatta sanktioner både för samarbetsovilliga jurisdiktioner och för finansiella institutioner som är verksamma inom skatteparadis. Parlamentet uppmanar EU att vidta åtgärder i likhet med USA:s ”Stop Tax Havens Abuse Act” och att överväga möjligheten att dra in banklicenserna för finansiella institutioner som arbetar med skatteparadis.

62.

Europaparlamentet anser att EU även bör garantera att standarder på områdena för tillsyn, beskattning och penningtvätt tillämpas konsekvent på EU-nivå och internationell nivå.

63.

Europaparlamentet kräver ett internationellt offentliggörande av gamfondernas strukturer så att man kan identifiera dem och förbjuda deras verksamhet.

64.

Europaparlamentet anser att det inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap bör inrättas en oberoende kontrollmekanism, som ska utvärdera såväl nettoskatteföljderna av avskaffandet av tullavgifterna som de framsteg som gjorts med hänsyn till skattereformerna i varje land. Parlamentet begär att det införs en bestämmelse om en obligatorisk övergripande översyn av alla avtal om ekonomiskt partnerskap efter tre till fem år, vilket möjliggör en eventuell ändring av avtalens bestämmelser för att främja fattigdomsutrotning, hållbar utveckling och regional integration. Parlamentet kräver vidare en obligatorisk översyn av enskilda länders framsteg när det gäller genomförandet av skattereformer eller säkrandet av en effektiv skatteuppbörd, i linje med de senaste versionerna av OECD:s modellavtal för skatter på inkomst och förmögenhet.

65.

Europaparlamentet betonar att skattemyndigheterna i utvecklingsländerna måste samarbeta, om de inte ingår i de respektive finansministerierna, särskilt på området för skatte- och budgetpolitik, på ett sätt som inte stimulerar till rivalitet och avundsjuka utan som främjar goda förbindelser och god förvaltning på skatteområdet.

66.

Europaparlamentet kräver inrättande eller (om sådana redan finns) institutionella förbättringar av så kallade (delvis) självständiga skattemyndigheter (Autonomous Revenue Authorities, ARA), med hjälp av adekvata kontrollsystem, för att undvika att skattemyndigheterna missbrukas.

67.

Europaparlamentet understryker i detta sammanhang att de självständiga skattemyndigheternas höga status och förvaltningsmässiga autonomi ska uppvägas av pluralistiska förvaltningsmetoder, som säkerställer att

68.

Europaparlamentet anser att utvecklingen av ett effektivt skattesystem i utvecklingsländerna måste bli ryggraden i deras offentliga finanser. Parlamentet anser att EU:s nya investeringspolitik i utvecklingsländerna bör bidra till att skapa en mer fördelaktig miljö för privata utländska och nationella investerare och till att skapa förutsättningar för ett mer effektivt internationellt bistånd. Parlamentet påminner om att EU:s investeringspolitik måste fokusera på utvecklingen av små och medelstora företag, däribland med hjälp av mikrokrediter, samt stödja innovation, en effektiv offentlig förvaltning, offentlig privata partnerskap och överföring av kunskaper för att främja tillväxt.

69.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.

7.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 199/48

—

med beaktande av tredje delen avdelning III och femte delen avdelningarna II och V i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av principerna om hänsyn till djurens välfärd i artikel 13 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av WTO-avtalen, särskilt jordbruksavtalet som förhandlades fram under Uruguayrundan och trädde i kraft den 1 januari 1995,

—

med beaktande av den förklaring som antogs vid den fjärde ministerkonferensen i Doha den 9–14 november 2001, det beslut som antogs av WTO:s allmänna råd den 1 augusti 2004 och den förklaring som antogs vid den sjätte ministerkonferensen i Hongkong den 13–18 december 2005,

—

med beaktande av sin resolution av den 4 april 2006 om bedömningen av Doharundan efter WTO:s ministerkonferens i Hongkong (1),

—

med beaktande av de reviderade utkast till villkor för jordbruk som delades ut den 6 december 2008 av WTO:s ordförande för jordbruksförhandlingarna,

—

med beaktande av samförståndsavtalet av den 15 maj 2009 mellan Amerikas förenta stater och Europeiska kommissionen om import av nötkött från djur som inte behandlats med vissa tillväxtbefrämjande hormoner och Förenta staternas tillämpning av höjda avgifter för vissa produkter från Europeiska gemenskapen,

—

med beaktande av den lösning som man gemensamt uppnådde den 15 juli 2009 mellan Kanada och Europeiska unionen på tvisten ”European Communities – Measures Affecting the Approval and Marketing of Biotech Products”,

—

med beaktande av avtalet mellan EU och en rad latinamerikanska länder om villkoren för en slutlig lösning av pågående tvister om EU:s importsystem för bananer (Genèveavtalet), som paraferades den 15 december 2009,

—

med beaktande av sin resolution av den 16 december 2009 om utsikterna för utvecklingsagendan från Doha efter WTO:s sjunde ministermöte (2),

—

med beaktande av slutförandet den 17 december 2009 av förhandlingarna mellan EU och Marocko om liberaliseringsåtgärder för jordbruks- och fiskeprodukter,

—

med beaktande av slutförandet den 1 mars 2010 av förhandlingarna mellan EU, Peru och Colombia om undertecknandet av ett flerpartsavtal,

—

med beaktande av den lösning man gemensamt uppnådde den 18 mars 2010 mellan Argentina och Europeiska unionen på tvisten ”European Communities – Measures Affecting the Approval and Marketing of Biotech Products”,

—

med beaktande av sin resolution av den 25 mars 2010 om en kvalitetspolitik för jordbruksprodukter: vilken strategi ska användas? (3),

—

med beaktande av slutförandet den 19 maj 2010 av förhandlingarna mellan EU och Centralamerika om handelspelaren i associeringsavtalet,

—

med beaktande av sin resolution av den 8 juli 2010 om den gemensamma jordbrukspolitikens framtid efter 2013 (4),

—

med beaktande av frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea som undertecknades den 6 oktober 2010,

—

med beaktande av de pågående förhandlingarna mellan EU och Mercosur om ett associeringsavtal,

—

med beaktande av de pågående förhandlingarna mellan EU och Kanada om ett övergripande avtal om ekonomi och handel,

—

med beaktande av de pågående förhandlingarna mellan EU och Indien om ett frihandelsavtal,

—

med beaktande av de pågående förhandlingarna mellan EU och Ukraina om ett associeringsavtal,

—

med beaktande av sin studie med titeln ”Stocktake of the WTO Agricultural Negotiations after the Failure of the 2008 Talks” från juni 2009,

—

med beaktande av handboken ”Geographical Indications and TRIPs: 10 Years Later. A roadmap for EU GI holders to get protection in other WTO Members”, som beställdes av kommissionen,

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 15 september 2010 till Europaparlamentets och rådets förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (KOM(2010)0484),

—

med beaktande av problemet med avregleringen av tullarna för Pakistan, som tas upp i artikel 1 i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av brådskande autonoma handelsförmåner för Pakistan (KOM(2010)0552).

—

med beaktande av FN:s millennieutvecklingsmål,

—

med beaktande av artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och yttrandena från utskottet för internationell handel och utskottet för utveckling (A7-0030/2011), och av följande skäl:

A.

EU är den i särklass största importören av jordbruksprodukter i världen, med importer som nästan har fördubblats i värde över det senaste årtiondet och som nu uppgår till nästan 20 procent av den globala importen.

B.

EU:s andel av den globala jordbruksexporten sjunker till följd av den snabbare tillväxten hos andra viktiga handelspartner inom jordbrukssektorn. Under perioden 2007–2009 utgjorde slutprodukter 68 procent av värdet av EU:s export, medan mellanprodukter och basvaror stod för 23 respektive 9 procent. Prisnivån på världsmarknaden saknar inte heller betydelse för de svårigheter som EU erfar när det gäller att exportera sina produkter, vilket i allmänhet beror på låga priser och höga produktionskostnader.

C.

EU:s underskott i handeln med jordbruksvaror nådde ett rekord på 7 miljarder euro 2008. EU:s underskott i handeln med till exempel Mercosur har mer än fördubblats sedan 2000 och EU:s import av jordbruksprodukter från Mercosur har nu nått ett värde av 19 miljarder euro jämfört med 1 miljard euro för exporten.

D.

EU är världens största importör av jordbruksprodukter från utvecklingsländer och importerar mer än USA, Japan, Kanada, Australien och Nya Zeeland tillsammans. Cirka 71 procent av EU:s totala import av jordbruksprodukter kommer från utvecklingsländer som en följd av ”Allt utom vapen”-initiativet till förmån för de minst utvecklade länderna, det allmänna preferenssystemet och avtalen om ekonomiskt partnerskap.

E.

WTO:s utkast till villkor för jordbruk från 2008 skulle kräva ännu större medgivanden från EU:s sida än vad som fastställdes i det redan långtgående förslag som EU lade fram i oktober 2005.

F.

Tillämpningen av en konsekvent utvecklingspolitik inom jordbruk och handel kommer också att påverka uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen 1 (utrotande av extrem fattigdom och hunger) och 8 (globalt partnerskap för utveckling), även via bestämmelser om mer rättvisa handelsregler och ett mer rättvist marknadstillträde.

G.

EU har redan drastiskt minskat sitt handelssnedvridande internstöd, i motsats till andra viktiga handelspartner, särskilt USA, som bibehöll och i vissa fall förstärkte sina instrument inom ramen för 2008 års jordbrukslag.

H.

EU har ensidigt gjort avsevärda nedskärningar av sina exportbidrag, vars andel av budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken har sjunkit från 29,5 procent 1993 till endast 1,2 procent 2009 och av värdet av exporten av jordbruksvaror från 25 procent 1992 till endast 0,9 procent 2009. Vissa viktiga handelspartner fortsätter att i stor utsträckning använda andra former av exportincitament.

I.

USA fortsätter inom ramen för tvisten om kötthormoner att utfärda sanktioner mot EU och har även meddelat att sanktionerna kommer att rotera för att täcka andra jordbruksprodukter från EU och därigenom få ökad genomslagskraft (karusellagstiftning). Enligt samförståndsavtalet beviljar EU en tullkvot med nolltullsats på 20 000 ton nötkött.

J.

USA har anmält EU:s bestämmelser om hygien och saluföring av fjäderfä till WTO.

K.

En ömsesidigt godtagbar lösning nåddes med Kanada och Argentina om GMO-tvisten. USA har lämnat in en allmän begäran om handelsrepressalier.

L.

WTO-panelens beslut om socker var en av de största drivkrafterna bakom EU:s sockerreform 2006 och inverkar fortfarande i stor utsträckning på handeln med socker. Den gemensamma organisationen av marknaden för socker respekterar alla EU:s handelsåtaganden. Under loppet av tre år har EU förvandlats från den andra största sockerexportören till den andra största nettoimportören, vilket främst har gynnat utvecklingsländerna (de minst utvecklade länderna och AVS-länderna).

M.

2006 års sockerreform har uppfyllt målen att öka konkurrenskraften, sänka sockerpriset och minska produktionskvoten för socker med cirka 30 procent. Den har dock också medfört nedläggning av 83 av totalt 189 fabriker i EU-27, en förlust av mer än 16 500 direkta jobb i landsbygdsområdena och slutet på sockerbetsodlingen för cirka 140 000 jordbrukare.

N.

Världsmarknaden för socker är en av de mest instabila marknaderna för jordbruksråvaror och domineras av ett land (Brasilien). EU:s sockerproduktion säkrar tillförlitliga leveranser till världsmarknaden och en stadig inhemsk tillgång till hållbara produkter av hög kvalitet för de europeiska konsumenterna.

O.

EU främjar en hållbar produktion av förnybar energi genom krav som ska börja tillämpas från slutet av 2010. EU importerar redan mer än 25 procent av sin förbrukning av bioetanol, ej inräknat den bioetanol som importeras i form av blandningar för att kringgå importtullar. Kommissionen måste se till att det finns en balans mellan den inhemska bioetanolproduktionen och importen av bioetanol i enlighet med artikel 23.5 a i direktivet om förnybar energi (direktiv 2009/28/EG (5)).

P.

Den fjärde partskonferensen för WHO ramkonvention om tobakskontroll kommer att hållas i november 2010. Ett offentligt samråd har inletts om en eventuell översyn av direktivet om tobaksprodukter (direktiv 2001/37/EG (6)). Flera medlemmar i WTO har väckt frågan om huruvida det kanadensiska lagförslaget C-32, som i praktiken innebär ett förbud mot alla traditionella produkter av blandad tobak, med undantag för produkter av Virginia-tobak, som är den enda sort som odlas i Kanada och som används i tillverkningen av kanadensiska tobaksprodukter, strider mot avtalet om tekniska handelshinder.

Q.

När internationella handelsavtal ingås måste EU se till att det råder jämvikt mellan marknadsliberaliseringen och skyddet av näringssektorer och arbetstagar- och konsumenträttigheter.

R.

EU:s avtal med tredjeländer måste skydda de europeiska sektorer som är i kris, särskilt frukt- och grönsaks-, djuruppfödnings- och spannmålssektorerna, där inkomsterna har sjunkit betydligt, och samtidigt ge dem verkliga exportmöjligheter.

S.

De internationella handelsavtal som ingås av EU får inte vara till nackdel för lokala småbrukare, som bidrar väsentligt till livsmedelsförsörjningen i sina regioner.

T.

När internationella handelsavtal ingås måste EU eftersträva bättre övervakning av att de mänskliga rättigheterna och efterlevnad av sociala och miljömässiga standarder.

U.

Parlamentets godkännande krävs för ingåendet av handelsavtal som förhandlas fram av kommissionen.

1.

Europaparlamentet anser att EU:s jordbrukssektor har ett uppenbart mervärde för den europeiska ekonomin och en strategisk roll i Europa 2020-strategin för att hantera de ekonomiska, sociala och miljömässiga utmaningar EU står inför. Parlamentet framhåller vikten av politisk överensstämmelse mellan EU:s jordbrukspolitik, handelspolitik och utvecklingspolitik.

2.

Europaparlamentet betonar att utrikeshandelspolitiken inte får äventyra EU:s förmåga att upprätthålla en stark jordbrukssektor och trygga livsmedelsförsörjningen mot bakgrund av den växande instabiliteten på marknaden. Parlamentet uppmanar kommissionen att, i alla forum, och särskilt i WTO, försvara det europeiska jordbrukets multifunktionella roll, inbegripet dess viktiga roll för sysselsättningen och livskraften i landsbygdsområden, och EU:s modell för jordbruk och livsmedel, som är en strategisk del av Europas ekonomi.

3.

Europaparlamentet fördömer kommissionens strategi eftersom den alltför ofta innebär eftergifter på jordbruksområdet för att uppnå förbättrat marknadstillträde i tredjeländer för industriprodukter och tjänster. Parlamentet uppmanar kommissionen att inte prioritera industri- och tjänstesektorns intressen framför jordbrukssektorns intressen.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå en ny strategi som säkrar balansen mellan den inhemska produktionen och importen och som för varje jordbrukssektor beaktar utvecklingen av multilaterala och bilaterala handelsförhandlingar, EU:s miljömässiga, sociala, djurskyddsrelaterade och säkerhetsmässiga standarder samt respekten för de mänskliga rättigheterna.

5.

Europaparlamentet betonar att när det gäller jordbrukssektorn måste kommissionen utföra konsekvensbedömningar, som ska offentliggöras innan förhandlingarna inleds och förslag läggs fram om uppdateringar för att beakta nya ståndpunkter som kommer fram i förhandlingarna. Parlamentet betonar att det krävs ett korrekt och öppet förfarande för samråd med alla berörda parter, särskilt i parlamentet och i kommissionen. Parlamentet erinrar om att en inhemsk rådgivande nämnd ingick i frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea och noterar att detta kan tjäna som exempel på berörda parters och intressenters deltagande i framtida handelsavtal.

6.

Europaparlamentet understryker att konsekvensbedömningarna måste ta hänsyn till varornas specifika egenskaper, genom att när det gäller t.ex. marknaden för nötkött ta hänsyn till marknadens segmentering. Parlamentet framhåller att tidigare konsekvensbedömningar bara har gett övergripande siffror och uppmanar därför kommissionen att göra detaljerade konsekvensbedömningar, som tar hänsyn till de effekter som öppningen av EU:s jordbruksmarknader för Mercosur-handelsblocket har haft på specifika marknadssegment.

7.

Europaparlamentet anser att inga beslut om ytterligare öppnande av EU-marknaden för import av jordbruksvaror bör fattas utan att man tryggar möjligheten för EU:s jordbrukare att kompenseras för sina förluster.

8.

Europaparlamentet understryker att ekonomisk ersättning inte kan uppväga de negativa konsekvenserna av ett avbrott i EU:s jordbruksproduktion, som garanterar livsmedelsförsörjning och livsmedelskvalitet och är av största betydelse för välståndet i EU:s landsbygdsområden samt skyddar landsbygden mot risken för att jordbruksmark överges och landsbygden avfolkas. Parlamentet betonar därför att nödvändiga förutsättningar måste upprätthållas så att EU:s jordbruk förblir lönsamt och jordbrukarna kan erhålla en skälig inkomst i samtliga medlemsstater och jordbruket på detta sätt kan få en nystart mot bakgrund av den gemensamma jordbrukspolitikens centrala roll i EU:s struktur.

9.

Europaparlamentet påminner om att EU:s producenter tvingas uppfylla världens strängaste standarder i fråga om kvalitet, produkthygien, hållbara produktionsmetoder, växtskydd, djurens hälsa och välbefinnande, spårbarhet, kontroll av halter av bekämpningsmedelsrester, veterinärmedicin och tillsatser.

10.

Europaparlamentet betonar att produkter från tredjeländer som ska exporteras till EU måste ge de europeiska konsumenterna samma garantier i fråga om hälsa, livsmedelssäkerhet, djurskydd, hållbar utveckling och sociala minimistandarder som de som gäller för EU:s producenter. Parlamentet understryker att detta är det enda sättet för att garantera att EU-producenterna kan konkurrera på samma villkor med tredjeländer, och framhåller att man måste stärka importkontrollerna vid gränserna liksom de kontroller som kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor gör av produktionsvillkoren och saluföringen i de länder som exporterar till EU, för att garantera att EU:s standarder respekteras.

11.

Europaparlamentet betonar att det på importområdet krävs strikt efterlevnad av ursprungsregler och mekanismer för att förebygga triangelhandel.

12.

Europaparlamentet uppmanar bestämt kommissionen att aktivt främja EU:s offensiva jordbruksintressen och underlätta tillträdet till marknaderna i tredjeländer för europeiska produkter med hänsyn till EU:s högkvalitativa jordbruksprodukters omfattande potential för export och stabilisering av världsmarknaderna. Parlamentet understryker bland annat att de säljfrämjande åtgärderna måste förstärkas. Parlamentet noterar att dessa åtgärder är förenliga med WTO-bestämmelserna eftersom de omfattas av ”gröna boxen”.

13.

Europaparlamentet konstaterar att de yttersta randområdena utgör en integrerad del av EU och att handelsavtalen i sin helhet är tillämpliga på dem. Parlamentet understryker att en tullsänkning utgör ett hot mot deras svaga ekonomier, som huvudsakligen är baserade på jordbruk och produkter av liknande slag som ibland annat de latinamerikanska partnerländerna. Parlamentet erinrar om att artikel 349 i EUF-fördraget gör det möjligt att anpassa unionspolitiken till den geografiska och ekonomiska situationen i dessa regioner. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att i samband med förhandlingarna beakta de yttersta randområdenas särskilda situation så att deras utveckling inte äventyras.

14.

Europaparlamentet menar att EU, för att säkra ett framgångsrikt resultat för utvecklingsagendan från Doha, lade fram ett extremt generöst förslag på jordbruksområdet, som inte ytterligare kan höjas, men att detta hittills inte har föranlett en motsvarande ambitionsnivå från andra industriländer och avancerade utvecklingsländer.

15.

Europaparlamentet påminner om att 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken och ”hälsokontrollen” 2008, har visat hur seriösa EU:s reformåtaganden är genom att föregripa de sannolika resultaten av Doharundan, samtidigt som likvärdiga medgivanden fortfarande förväntas från EU:s handelspartner.

16.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att strikt följa det förhandlingsmandat den tilldelats av rådet, i vilket de senaste reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken sätts som gräns för kommissionens handlingsram, under förutsättning att likvärdiga medgivanden erhålls från dess handelspartner. Parlamentet ber kommissionen att inte lägga fram förslag som skulle komma att styra de beslut som ska fattas om framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013.

17.

Europaparlamentet framhåller de icke handelsrelaterade intressenas betydelse i utvecklingsagendan från Doha. Parlamentet anser att balans måste uppnås i förhandlingarna inom jordbrukssektorn mellan handelns ekonomiska dimension och icke-ekonomiska värden, såsom sociala värden, miljövärden, folkhälsan, samt djurhälsa och djurskydd.

18.

Europaparlamentet beklagar avsaknaden av framsteg i insatserna för att inrätta ett multilateralt register för vin och sprit och utvidga skyddet av geografiska beteckningar till alla jordbruksprodukter. Parlamentet påminner om att dessa faktorer är en absolut förutsättning för att ett balanserat resultat ska kunna nås i jordbruksförhandlingarna. Parlamentet framhåller att det är nödvändigt att i högre grad lansera EU:s vägledande riktlinjer för jordbruksprodukters kvalitet på multilateral och bilateral nivå.

19.

Europaparlamentet påpekar att EU redan avsevärt har minskat sitt handelssnedvridande internstöd och efterlyser fasta åtaganden i detta avseende från andra handelspartner.

20.

Europaparlamentet påminner om det åtagande som WTO:s medlemmar gjorde under 2005 års ministerkonferens i Hongkong om att avskaffa alla former av exportbidrag parallellt med införandet av regler för alla former av exportåtgärder med likvärdiga verkningar, framför allt exportkrediter, statshandelsföretag och livsmedelsbistånd.

21.

Europaparlamentet anser att den generella sänkningen av tullsatserna bör utvärderas i ljuset av EU:s förslag för internstöds- och exportkonkurrenspelarna och bygga på möjligheten att hålla kvar den särskilda skyddsklausulen, ett särskilt undantag från tullförenklingsbestämmelserna och tillräcklig flexibilitet när det gäller formeln för att beräkna tullsänkningar och fastställandet av känsliga produkter. Parlamentet anser att den föreslagna mekanismen för fastställande av känsliga produkter äventyras på ett förödande sätt av skyldigheten att nå en betydande tullkvotsexpansion.

22.

Europaparlamentet påpekar att man i WTO:s Dohaförhandlingsrunda måste iaktta ”single undertaking”-principen. Sedan en tid kan man observera att förhandlingarna koncentrerat sig på vissa begränsade förhandlingsområden, inklusive jordbruket, där EU har viktiga intressen att försvara, och att framgångarna varit relativt sett färre inom övriga förhandlingsområden, vilket hotar att försvaga EU:s förhandlingsposition. Parlamentet påpekar att det dessutom försvårar en bedömning av möjligheterna att göra ett bokslut av hela rundan.

23.

Europaparlamentet bekräftar åter att utvecklingsländerna bör ha en legitim rätt att föra en politik som skapar ett inhemskt mervärde.

24.

Europaparlamentet understryker att prisinstabiliteten har förvärrat undernäringsproblemen i världen, vilket betonas av FAO, och att en utökad liberalisering av världshandeln med jordbruksprodukter, som främjas av WTO-överenskommelserna, hittills inte har gjort det möjligt att stävja svälthotet i världen. Parlamentet understryker vidare att EU dessutom har en skyldighet att bidra till livsmedelsförsörjningen i världen.

25.

Europaparlamentet konstaterar att handelsavtalet om bananer innebär slutet på 20 år av de tekniskt sett mest komplicerade och politiskt sett mest känsliga och betydelsefulla handelstvister som någonsin förekommit i WTO, och att det utgör ett viktigt steg mot konsolideringen av ett regelbaserat multilateralt handelssystem, samtidigt som det på ett avgörande sätt kan bidra till att lösa frågor som avser tropiska produkter och preferenser i WTO-förhandlingarna.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att lösningen av tvisten om kötthormoner leder till att sanktionerna mot EU:s produkter hävs och samtidigt garanterar att nötköttsimporten till EU följer EU:s krav.

27.

I fråga om tvisten om klorbehandlade kycklingar anser Europaparlamentet att import till EU av sådana produkter skulle strida mot den europeiska allmänhetens krav på säkra produkter och mot själva principerna för den europeiska livsmedelsmodellen.

28.

Europaparlamentet uppmanar mycket bestämt kommissionen att försvara EU:s bestämmelser om tillstånd för och saluföring av genmodifierade organismer mot alla angrepp inom ramen för WTO.

29.

Europaparlamentet anser att slutförandet av multilaterala förhandlingar utgör en prioriterad fråga för EU. Parlamentet anser att bilaterala handelsavtal måste komplettera multilaterala processer genom att föreskriva respekt för skäliga arbetsförhållanden, gemensamma miljöregler och livsmedelsstandarder som redan gäller i EU, och undvika att enbart gynna program för hållbar utveckling. Parlamentet påminner om att EU har väsentliga offensiva intressen på jordbruksområdet, särskilt när det gäller bearbetade produkter av hög kvalitet. Parlamentet anser att bilaterala handelsavtal med viktiga handelspartner på ett framgångsrikt sätt kan främja exportintressena inom EU:s livsmedelsindustri och ge betydande ekonomiska fördelar.

30.

Europaparlamentet kräver att jordbruksprodukter som importeras till EU ger de europeiska konsumenterna samma garantier i fråga om konsumentskydd, djurskydd, miljöskydd och sociala minimistandarder som de som gäller för EU:s produkter, och påminner om parlamentets bestämda ståndpunkt i detta avseende. Parlamentet uppmanar kommissionen att i de bilaterala handelsavtalen införa bindande klausuler som tvingar tredjeländerna att uppfylla samma sanitära och fytosanitära villkor som EU:s producenter. Parlamentet anser att det i dessa avtal åtminstone måste föreskrivas att internationella skyldigheter och standarder ska efterlevas.

31.

Europaparlamentet understryker att man för att undvika att ”betala två gånger” – först på bilateral och därefter på multilateral nivå – måste stödja så kallade single pocket-avtal, som innebär att eftergifter i bilaterala avtal kopplas till det slutliga resultatet av Dohaförhandlingarna.

32.

Europaparlamentet betonar betydelsen av ett strikt genomförande av reglerna om förmånsberättigat ursprung. Parlamentet efterlyser en översyn av alla handelspreferenser som Europeiska unionen beviljat tillväxtländer som ingår i G20-gruppen.

33.

Europaparlamentet anser att man bör förebygga oegentligheter inom handeln med jordbruks- och livsmedelsvaror, som t.ex. triangelhandel, där ett land exporterar sin produktion till EU genom att utnyttja förmånstillträdet till EU:s marknad och därefter täcker sina egna behov genom att importera produkter från utlandet. För att förebygga sådana oegentligheter får det förmånstillträde till EU:s jordbruksmarknad som EU erbjuder tredjeländer inom ramen för handelsavtal inte överskrida dessa länders faktiska produktions- och exportkapacitet.

34.

Europaparlamentet uppmanar bestämt kommissionen att stödja införlivandet av geografiska beteckningar som en väsentlig del av handelsavtalet för bekämpning av varumärkesförfalskning (Acta). Parlamentet beklagar att endast en kort lista över EU:s geografiska beteckningar ska skyddas av våra handelspartner inom ramen för nyligen slutförda eller pågående handelsförhandlingar. Parlamentet påminner om att enligt EU:s globala strategi ska bilaterala avtal leda till en förstärkning av det internationella skyddet för geografiska beteckningar genom bestämmelser av typen WTO+. Parlamentet betonar att det krävs ett korrekt och öppet förfarande för samråd med alla berörda parter, särskilt i parlamentet och i kommissionen.

35.

Europaparlamentet erinrar om att ett betydande antal geografiska beteckningar kunde erkännas enligt frihandelsavtalet med Sydkorea. Parlamentet efterlyser ytterligare arbete för att se till att så även är fallet i framtida handelsavtal och noterar att skyddet och erkännandet av geografiska beteckningar i tredjeländer kan vara av stort värde för EU:s jordbruks- och livsmedelssektor.

36.

Europaparlamentet noterar att man med frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea enligt kommissionen skulle befria EU:s exportörer från en börda motsvarande 380 miljoner euro i årliga tullar, genom att avskaffa tullarna för 99 procent av EU:s jordbruksexport.

37.

Europaparlamentet ber kommissionen att säkerställa att handelsavtal inte äventyrar EU:s ingångsprissystem för frukt och grönsaker, samtidigt som nuvarande importplaner upprätthålls. Parlamentet uppmanar emellertid kommissionen att så snart som möjligt införa nödvändiga förändringar för att förbättra systemets funktion.

38.

Europaparlamentet betonar särskilt att det komplexa ingångsprissystemet som tillämpas på tomatimporten från Marocko orsakar problem. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att utan dröjsmål införa lämpliga förändringar.

39.

Europaparlamentet uttrycker stark oro över avtalet mellan EU och Marocko. Parlamentet påpekar att trots ett i stort sett fullständigt öppnande av EU:s marknader för import från Marocko kvarstår alltjämt exportkvoter för vissa viktiga jordbruksprodukter från EU, bland annat kärnfrukter.

40.

Europaparlamentet beklagar att det i förhandlingarna om jordbrukskapitlet i associeringsavtalet med Marocko inte gavs några garantier för respekten av de förmånsimportkvoter eller de ingångspriser som gäller för den marockanska exporten.

41.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att uppfylla sina åtaganden gentemot EU:s sockersektor och att upphöra med systematiska medgivanden för socker i de bilaterala och multilaterala handelsförhandlingarna. Parlamentet noterar i detta sammanhang initiativen i sockersektorn, som har ökat sektorns konkurrenskraft och samtidigt förbättrat dess miljömässiga hållbarhet och bidragit till EU:s utvecklingsagenda genom de preferenser som beviljats AVS-länderna och de minst utvecklade länderna.

42.

Europaparlamentet påpekar att nya bilaterala medgivanden om tillträde till EU:s sockermarknad som beviljas tredjeländer (till exempel de latinamerikanska länderna och Ukraina) kommer att destabilisera EU:s sockermarknad och urholka förmånerna för de minst utvecklade länderna och AVS-länderna. Parlamentet oroar sig allt mer över att sådana medgivanden, när de beviljas nettoimporterande länder, främjar bytesmekanismer. Parlamentet uppmanar kommissionen att även i fortsättningen utesluta socker och sockerbaserade produkter, inbegripet etanol, från de bilaterala förhandlingarna.

43.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att uppmärksamma försöken att kringgå importtullarna på etanol, eftersom allt större mängder etanol nu förs in i EU i form av blandningar med mycket låga importtullar.

44.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa symmetriska tulleftergifter i de frihandelsavtal som EU ingår med länder som har en stor jordbruksproduktion och exportkapacitet, t.ex. Mercosur.

45.

Europaparlamentet noterar återupptagandet av förhandlingarna om det mycket viktiga associeringsavtalet mellan EU och Mercosur, som berör 700 miljoner människor och som skulle bli världens mest långtgående biregionala avtal, och betonar därför att Europaparlamentet bör få delta i nära samverkan i alla skeden av förhandlingarna.

46.

Europaparlamentet anser att det är oacceptabelt att kommissionen återupptog förhandlingarna med Mercosur utan att offentliggöra en detaljerad konsekvensbedömning och utan att inleda en verklig politisk debatt med rådet och parlamentet. Parlamentet kräver att en undersökning av förhandlingarnas konsekvenser för EU:s jordbrukssektor och regioner genomförs och diskuteras innan något förslag till tullsatser utväxlas mellan EU och Mercosur. När det gäller förhandlingarnas konsekvenser för jordbruket, erinrar parlamentet om att en koppling måste göras till Doharundan. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att i enlighet med sitt mandat inte slutföra förhandlingarna med Mercosur förrän WTO-rundan har avslutats. Parlamentet uppmanar kommissionen att hålla rådet och parlamentet korrekt informerade om hur förhandlingarna med Mercosur utvecklas och att i framtiden informera rådet och parlamentet innan sådana handelsförhandlingar inleds.

47.

Europaparlamentet är djupt bekymrat över konsekvenserna för EU:s hela jordbrukssektor av ett eventuellt associeringsavtal med Mercosur, med hänsyn till Mercosurs ansökan från mars 2006 om tillträde till EU:s jordbruksmarknad, vilken gick mycket längre än det redan omfattande förslag som EU lade fram 2004. Parlamentet anser därför att det är nödvändigt att se över medgivandena för att skydda våra jordbrukares intressen.

48.

Europaparlamentet anser att hänsyn inte har tagits till de nya medlemsstaternas situation i förhandlingarna mellan EU och Mercosur på det sätt som fastställdes i rådets mandat 1999.

49.

Europaparlamentet noterar att jordbruksföretagen i Mercosurländerna har mycket lägre produktionskostnader, inbegripet kostnader för mark, arbetskraft och andra kapitalkostnader, och att Mercosurproducenterna inte behöver uppfylla samma standarder som EU-producenterna när det gäller miljö, djurskydd, livsmedelssäkerhet och fytosanitära åtgärder. Parlamentet betonar att det slutliga målet måste vara att nå fram till ett balanserat resultat för båda parter genom att se till att förhandlingarna fullt ut beaktar avtalets konsekvenser och följder, särskilt när det gäller miljömässiga och sociala utmaningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra en bedömning av avtalets konsekvenser för jordbrukssektorn.

50.

Europaparlamentet anser att graden av marknadsintegration i tullunionen Mercosur för närvarande inte kan garantera tillräcklig spridning av importerade produkter inom regionen. Parlamentet anser att ett avtal inte ger något verkligt mervärde om bestämmelser som garanterar effektiv och fullständig rörlighet för EU:s jordbruksprodukter inom Mercosurområdet saknas.

51.

Europaparlamentet beklagar de tulleftergifter som kommissionen nyligen har beviljat de länder som exporterar bananer till EU. Parlamentet kräver att man ser över det stöd som de europeiska producenterna får inom ramen för programmen för gemenskapens yttersta randområden (Posei-programmen), för att kompensera dem för de effekter som dessa minskade tullavgifter kommer att få på priserna på gemenskapsmarknaden. Parlamentet anser att hänsyn måste tas till EU-producenternas och AVS-producenternas intressen i samband med liknande framtida förhandlingar, så att dessa sektorer, som är en viktig källa till sysselsättning, inte försvagas.

52.

Europaparlamentet understryker att flera rapporter från Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor framhäver att brasilianskt nötkött för närvarande inte uppfyller EU-producenternas och de europeiska konsumenternas standarder för livsmedelssäkerhet, djuridentifikation och spårbarhet, djurhälsa och sjukdomskontroller.

53.

Europaparlamentet uppmanar bestämt kommissionen att studera de olika rapporter som offentliggjorts av den brasilianska hälsoövervakningsmyndigheten (Anvisa) om den omfattande användningen i Brasilien av pesticider som är förbjudna i EU och i de flesta andra länder i världen, vilket visar de allvarliga hälsorisker som detta medför.

54.

Europaparlamentet uttrycker sin djupa oro över den politik som Argentina för, i strid med sina skyldigheter inom ramen för WTO, i syfte att begränsa importen av livsmedel som konkurrerar med den inhemska produktionen. Parlamentet påpekar att dessa åtgärder ska läggas till Argentinas icke-automatiska importlicenssystem, som redan inverkar negativt på EU:s export. Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att dessa åtgärder, som strider mot andan i förhandlingarna om ett avtal mellan EU och Mercosur, inte längre tillämpas.

55.

Europaparlamentet är bekymrat över de medgivanden för frukt och grönsaker som gjorts inom ramen för Europa-Medelhavsavtalen. Parlamentet påminner i detta avseende om att produktionssäsongerna i länderna söder och norr om Medelhavet kompletterar varandra och att detta bör fortsätta att vara vägledande för liberaliseringen av handeln med jordbruksprodukter inom Medelhavsunionen.

56.

Europaparlamentet framhåller att även om det är nödvändigt att ha ett strängt regelverk för tobaksprodukter måste regleringen av ingredienser i tobaksprodukter på EU-nivå och internationell nivå ske i enlighet med en proportionerlig och riskbaserad metod som grundar sig på vetenskapliga fakta. Parlamentet varnar för förbud mot ingredienser om man inte har vetenskapliga fakta, eftersom detta i princip skulle innebära ett förbud mot traditionella europeiska produkter av blandad tobak och få allvarliga socioekonomiska konsekvenser för tobaksodlare i EU (av orientalisk tobak och Burleytobak), utan att medföra några fördelar för folkhälsan.

57.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i förhandlingarna om EU:s handelsavtal, inbegripet med Kanada och Ukraina, beakta EU-medborgarnas intressen, visa öppenhet och regelbundet informera parlamentet om förhandlingarnas utveckling. Parlamentet beklagar att man ännu inte fått någon information från kommissionen när det gäller förhandlingarna om frihandelsavtal mellan EU och Kanada, trots att förhandlingarna inleddes redan i oktober 2009. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att i detalj rapportera om alla ytterligare förhandlingsrundor till parlamentet och till de ansvariga utskotten. Parlamentet uttrycker dessutom sin oro över kommissionens eventuella medgivanden i förhandlingarna, särskilt på området för marknadsöppning, genetiskt förändrade organismer, mjölk, immaterialrättsligt skydd och ursprungsmärkning, och uppmanar kommissionen att inte göra några medgivanden som skulle kunna få negativa följder för det europeiska jordbruket.

58.

Europaparlamentet är bekymrat över de eventuella medgivandena på området för spannmål i förhandlingarna med Ukraina, eftersom Ukrainas produktion är ytterst konkurrenskraftig och Ukraina redan nu är den främsta användaren av de tullkvoter för spannmål (vete och korn) med nedsatt tullsats som erbjuds tredjeländer. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att begränsa sitt erbjudande på detta område.

59.

Europaparlamentet bekräftar på nytt den betydelse som handeln med jordbruksvaror har för den ekonomiska utvecklingen och fattigdomsminskningen i utvecklingsländerna. Parlamentet uppmanar EU att hjälpa AVS-länderna att anpassa sig till den växande globala konkurrensen.

60.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta denna resolution när den utarbetar sin framtida handelsstrategi.

61.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

7.7.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 199/58

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 18 november 2010”Den gemensamma jordbrukspolitiken mot 2020: Att klara framtidens utmaningar i fråga om livsmedel, naturresurser och territoriell balans” (KOM(2010)0672),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 16 juli 2010”TSE-färdplan 2: Ett strategidokument om transmissibel spongiform encefalopati 2010–2015” (KOM(2010)0384),

—

med beaktande av rådets beslut 93/355/EEG (1) av den 8 juni 1993 om ingåendet av en samförståndsförklaring mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Förenta staterna inom ramen för GATT om vissa oljeväxtfrön; genom denna förklaring antogs Blair House-avtalet som fastställer ett tak för produktionen av oljeväxtfrön och proteingrödor i Europeiska unionen och särskilda avgifter för sådana grödor,

—

med beaktande av den rapport med titeln ”Evaluation of Measures applied under the Common Agricultural Policy to the protein crop sector” (Utvärdering av den gemensamma jordbrukspolitikens åtgärder inom proteingrödesektorn (2) som LMC International översände till kommissionen i november 2009,

—

med beaktande av rådets förordningar (EEG) nr 1431/82 (3) om särskilda åtgärder beträffande ärtor och åkerbönor och (EG) nr 1251/1999 (4) om upprättande av ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor, vilka fastställde en maximal garantiareal, rådets förordning (EG) nr 1782/2003 (5) och artiklarna 76–78 i rådets förordning (EG) nr 73/2009 (6) enligt vilka det särskilda stödet för proteingrödor ska fasas ut, samt kommissionens förordning (EG) nr 1121/2009 (7) som innehåller tillämpningsföreskrifter för proteingrödebidrag,

—

med beaktande av förordning (EG) nr 767/2009 (8) om utsläppande på marknaden och användning av foder,

—

med beaktande av artikel 68 i rådets förordning (EG) nr 73/2009 enligt vilken medlemsstaterna får bevilja stöd till odling av proteingrödor, något som i synnerhet har utnyttjats av Frankrike, Spanien, Polen och Finland,

—

med beaktande av en studie från 2007, utförd av kommissionens generaldirektorat för jordbruk och landsbygdsutveckling, av de ekonomiska följderna av icke-godkända genetiskt modifierade organismer för EU:s foderimport och animalieproduktion,

—

med beaktande av de rekommendationer avseende den roll som spelas av forskning och lokal kunskap, inklusive baljproteinväxters roll, som ingår i rapporten ”International Assessment of Agricultural Knowledge, Science ande Technology”(IAASTD) från FN:s utvecklingsprogram, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) och Världsbanken,

—

med beaktande av de studier som beställts av parlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling och som presenterades vid det seminarium som hölls den 11 oktober 2010,

—

med beaktande av sin resolution av den 12 mars 2008 om hållbart jordbruk och biogas: behov av översyn av EU-lagstiftningen (9),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A7-0026/2011), och av följande skäl:

A.

För närvarande tar EU:s totala produktion av proteingrödor endast tre procent av unionens jordbruksareal i anspråk och den tillhandahåller endast 30 procent av de proteingrödor som används som foderråvara i EU. Denna brist har ökat under de senaste tio åren.

B.

I vissa medlemsstater ligger stora jordbruksarealer i träda år efter år och deras produktionspotential går förlorad.

C.

Denna avsevärda brist på proteingrödor har sin grund i å ena sidan tidigare fastställda internationella handelsavtal, särskilt med Förenta staterna, vilka gjorde det möjligt för EU att skydda sin spannmålsproduktion och i utbyte mot detta möjliggjorde tullfri import till EU av proteingrödor och oljeväxter (GATT-avtalet och Blair House-avtalet från 1992), och å andra sidan den avsevärt ökade effektiviteten inom produktionen av proteingrödor och användningen av nya tekniker utanför EU, vilket innebär en konkurrensnackdel för EU:s jordbrukare för vilka produktion av proteingrödor är ekonomiskt ointressant.

D.

70 procent (42 miljoner ton 2009) av proteingrödorna, särskilt sojamjöl, importeras från i första hand Brasilien, Argentina och USA. Ungefär 60 procent av denna import (26 miljoner ton) är biprodukter från framställning av vegetabilisk olja och används som mjöl (främst sojamjöl) i djurfoder.

E.

Som en följd av den ringa proteingrödeproduktionen används årligen endast två miljoner ton proteingrödor av EU:s foderblandningsindustri, som emellertid hävdar att den skulle ha kapacitet att bearbeta nära 20 miljoner ton om året.

F.

Denna import motsvarar 20 miljoner hektar odlad mark utanför EU, eller mer än tio procent av EU:s jordbruksareal, och dessa produkter omfattas inte av samma lagstiftningsmässiga begränsningar med avseende på miljö, hälsa och genetiskt modifierade organismer (GMO) som europeiska produkter.

G.

Det faktum att nya kunder närmar sig de sydamerikanska leverantörerna, bland annat Kina, med lägre krav än EU vad gäller produktionsförhållanden och en tämligen oöverskådlig försörjningsstrategi, kan på medellång sikt försämra marknadsstabiliteten och EU:s försörjningstrygghet.

H.

EU:s boskapsuppfödningssektor har blivit extremt känslig för prissvängningar och handelssnedvridningar, och är beroende av import av högkvalitativa proteingrödor till ett rimligt pris. Sektorns konkurrenskraft undermineras av de extra kostnaderna för importen av proteingrödor till foder, som är en följd av att EU inte har någon teknisk lösning på det nuvarande totalförbudet mot låga halter av icke godkända genetiskt modifierade organismer.

I.

Europaparlamentet konstaterar att den otillräckliga importen av soja och majs medför kraftiga merkostnader för EU:s boskapsuppfödnings- respektive fodersektor och att detta riskerar att skada den inhemska köttproduktionens ekonomiska bärkraft.

J.

Som en följd av den ringa odlingen av foderbaljväxter (lusern, klöver, esparsett osv.) och trindsäd (ärtor, sojabönor, lupiner, bondbönor, vicker osv.) i EU har antalet forskningsprogram för proteingrödor i EU sjunkit från 50 år 1980 till 15 år 2010, och utbildning och praktiska kunskaper om inhemsk proteingrödeodling har åsidosatts, vilket har medfört att innovationen är begränsad och att produktionen av oljeväxtfrö i EU är dåligt anpassad till regionala förhållanden.

K.

EU är i hög grad beroende av sojabönor och majs från tredjeländer, och avbrott i leveranserna av dessa produkter till följd av minimala halter av icke godkända genetiskt modifierade organismer får stora ekonomiska följder för den europeiska foderindustrin.

L.

För att forskningspolitiken ska bli framgångsrik måste den utlovas medel på medellång och lång sikt, vilket för närvarande inte är fallet för proteingrödor.

M.

Jordbrukarnas kunskaper om hållbara metoder som förenar växtodling och boskapsuppfödning genom ett väl avvägt växelbruk och adekvat användning av gräsmarker riskerar att gå förlorade, och de proteingrödor som odlas i EU kan inte erbjuda foderblandningar av sådan kvalitet som behövs inom de olika boskapsuppfödningssektorerna.

N.

För att proteingrödor ska kunna bli ett varaktigt element i växtföljdsystemen måste intäkterna från denna produktion förbättras på kort sikt, bland annat genom ett särskilt stöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

O.

En återställd jämvikt mellan utbudet och konsumtionen av spannmål, proteingrödor och oljeväxter i EU skulle kunna ge stora ekonomiska fördelar för jordbrukarna och för livsmedels- och foderindustrin och skulle även kunna förbättra urvalet av hälsosamma, högkvalitativa livsmedel som erbjuds konsumenterna. En förutsättning är att man i samband med den förestående reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken beaktar alla de nya utmaningar som behandlas i kommissionens meddelande.

P.

Alla möjligheter som följer av de olika främjande åtgärderna bör användas för att främja användning av sädesslag, proteingrödor och oljeväxter i livsmedel, och sådana produkter bör skyddas ytterligare inom ett kvalitetssystem för jordbruksprodukter för skydd av geografiska och traditionella produkter för att på så sätt bidra till att lokala och regionala livsmedel tillverkade av dessa råvaror bevaras.

Q.

Om man ser till klimatförändringarna kan odlingen av proteingrödor bidra till att minska utsläppen av växthusgaser genom att marken assimilerar och binder kväve (upp till 100 kg N/ha per månad), vilket i sin tur leder till en minskad användning av kvävegödsel, vars klimatpåverkan i form av dikväveoxid är 310 gånger högre än koldioxid.

R.

EU-programmet ”GL-pro” (European extension network for the development of grain legume production in the European Union) har visat att man genom att vart fjärde år låta proteingrödor ingå i växtföljden kan uppnå en betydande minskning av koldioxidutsläppen på omkring 10–15 procent och en lägre ozonproduktion.

S.

Om man ser till jordens avkastningsförmåga skulle en utökad odling av proteingrödor på jordbruksmark som en del av utvidgade växelbruks- och växtföljdssystem bidra till mer balanserad lagring av närsalter, minskad försurning av marken, ökat sjukdomsmotstånd och bättre markstruktur (inbegripet ökad energieffektivitet vid markbearbetning), minskad användning av bekämpningsmedel och större biologisk mångfald, vilket gynnar pollineringen.

T.

Ju fler grödor som ingår i ett växelbruk desto mindre är risken för sjukdomar och ogräs och därmed också behovet av att använda växtskyddsmedel. Om en större procentsats proteingrödor odlas på jordbruksmark, som ett led i ett utvidgat växelbruk, kan detta bidra till att minska energikonsumtionen med tio procent.

U.

Om man ser till vattenförvaltningen kan inte minst användningen av baljväxter inom djurfoderproduktion – såsom permanenta klöverblandningar eller blandningar av spannmål och proteingrödor – och permanent marktäckning avsevärt bidra till att minska avrinningen av närsalter, särskilt nitrater och fosfater, till grundvattnet.

V.

Om man ser till den biologiska mångfalden inom jordbruket kommer en utökad användning av proteingrödor som är anpassade till europeiska klimatförhållanden, såsom bönor, soja, ärtor, linser, lupiner, kikärtor, alfalfa/lusern, klöver, Phacelia spp., käringtand och esparsett, att avsevärt stabilisera och öka mångfalden inom produktionssystemet.

W.

Om man ser till global proteinodling och livsmedelsförsörjning krävs det en bättre balans mellan produktionen av vegetabiliska och animaliska proteiner, särskilt när det gäller de mängder energi, vatten och externa insatsmedel som för närvarande används för intensiv produktion av animaliska proteiner jämfört med motsvarande siffror för produktionen av proteingrödor som ska ingå i livsmedel, och fokus bör i första hand ligga på den globala näringsbalansen.

X.

Flera av EU:s politikområden inverkar på EU:s proteinbrist, och kommissionen måste undersöka de frågor som är knutna till produktion av GMO i och utanför EU, utveckling av biobränslen och en omprövning av totalförbudet mot användning av animaliskt protein i djurfoder.

Y.

Kvaliteten på icke-importerade foderblandningar kan förbättras genom att man använder inhemska proteingrödor, men även genom att man använder biprodukter från oljeväxter, såsom soja-, solros- och rapsolja.

Z.

Användning av foderbaljväxter eller trindsäd i stället för importerade proteiner, framför allt sojamjöl, kan väsentligen ändra uppfödningsmetoderna och på så sätt bidra till en förbättring av jordbruksprodukternas kvalitet (från standardprodukter till certifierade produkter med ändrade krav) och producenternas intäkter.

AA.

Förbudet mot användningen av animaliskt protein i djurfoder infördes efter BSE-krisen för att förhindra spridning av TSE. Detta förbud får endast tas bort på grundval av vetenskapliga bevis och om det införs tillräckliga förebyggande och kontrollerande åtgärder. Om dessa villkor uppfylls bör man överväga att tillåta bearbetat animaliskt protein från slaktavfall som föda åt enkelmagade djur (svin och fjäderfä) förutsatt att det kommer från kött som har godkänts som livsmedel för människor och att förbudet mot återanvändning inom arten och påtvingad kannibalism kan tillämpas och kontrolleras fullt ut.

AB.

Kommissionens meddelande, offentliggjort den 17 november 2010, belyser tydligt behovet av att öka proteingrödeproduktionen inom ett mer integrerat växelbruksystem.

AC.

Olika studier som har genomförts av FAO, kommissionen och behöriga myndigheter i medlemsstaterna pekar på att en förbättrad användning av proteingrödor i EU:s jordbruk skulle kunna stabilisera utbudet av djurfoder genom att olika miljöåtgärder utnyttjas inom jordbruket.