8.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 70/1

—

med beaktande av rapporten från kommissionen av den 18 december 2009 med titeln ”Jämställdhet mellan kvinnor och män” – 2010 (KOM(2009)0694),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 november 2003”Förbättring av kvaliteten i arbetet: översikt av de framsteg som gjorts under den senaste tiden”, (KOM(2003)0728),

—

med beaktande av kommissionens rapport från 2004 ”Precarious Employment in Europe: A Comparative Study of Labour Market related Risks in Flexible Economies”,

—

med beaktande av förslaget till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik – del II av de integrerade riktlinjerna för Europa 2020 (KOM(2010)0193),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 8 juni 2009 om ”flexicurity” i kristider,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (1),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (2),

—

med beaktande av rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (3),

—

med beaktande av rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (4),

—

med beaktande av 2010 års bakgrundsdokument från Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor om mycket atypiskt arbete,

—

med beaktande av 2008 års rapport från Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor om kampen mot odeklarerat arbete i EU,

—

med beaktande av 2007 års rapport från Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor om arbetsvillkor inom EU ur ett genusperspektiv,

—

med beaktande av 1998 års rapport från Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor om otrygga anställnings- och arbetsvillkor inom Europeiska unionen,

—

med beaktande av Eurobarometerrapporten från oktober 2007 om odeklarerat arbete i EU,

—

med beaktande av 2009 års rapport från kommissionens expertgrupp för genus- och sysselsättningsfrågor (EGGE) om könsskillnader på arbetsmarknaden,

—

med beaktande av 2006 års rapport från kommissionens expertgrupp för genusfrågor, social integration och sysselsättning om könsskillnader avseende risken att drabbas av fattigdom och social utslagning för missgynnade grupper i 30 länder i Europa,

—

med beaktande av Internationella arbetsorganisationens rapport ”Decent work for domestic workers”, som arbetats fram för det 99:e sammanträdet i Internationella arbetskonferensen i juni 2010,

—

med beaktande av 2009 års rapport från Internationella arbetsorganisationen ”The Gender Dimension of Domestic Work in Western Europe”,

—

med beaktande av sin resolution av den 17 juni 2010 om jämställdhetsaspekterna av den ekonomiska och finansiella krisen (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 6 maj 2009 om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 18 november 2008 med rekommendationer till kommissionen om tillämpningen av principen om likalön för kvinnor och män (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 19 januari 2006 om Lissabonstrategins framtid sedd ur ett jämställdhetsperspektiv (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 18 september 1998 om kooperativens betydelse för en ökad sysselsättning bland kvinnor (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 17 februari 1998 om respekten för de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen (1996) (10),

—

med beaktande av yttrandet från facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna i Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 12 maj 2010 om ”Professionalisering av hushållsarbete” (SOC/372 – CESE 336/2010 fin),

—

med beaktande av Eurostats statistik i fokus nr 12/2010 med titeln ”Labour markets in the EU-27 still in crisis”,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7-0264/2010), och av följande skäl:

A.

Genom individualiseringen och flexibiliseringen av arbetsmarknaden, som har lett till färre kollektivavtal, har arbetstagarna, särskilt kvinnor, som ofta måste förena familjeplikter och arbetsliv, hamnat i en mer utsatt position, vilket kan leda till otrygga anställningar eftersom det blir lättare för arbetsgivarna att erbjuda sämre anställningsvillkor.

B.

Kvinnor är överrepresenterade när det gäller otrygga anställningar, och vissa former av otrygga arbeten som utförs av kvinnor, bland annat betalt hushållsarbete och vård, är osynliga på arbetsmarknaden. Det är huvudsakligen kvinnor som arbetar under otrygga anställningsförhållanden och det finns, trots den befintliga lagstiftningsramen, fortfarande stora skillnader i EU för kvinnor vad gäller sysselsättningsmöjligheter, arbetets kvalitet, inkomst samt lika lön för lika respektive likvärdigt arbete.

C.

Att kvinnor är överrepresenterade i fråga om otrygga anställningar är en viktig bidragande faktor till löneklyftan mellan kvinnor och män, som fortfarande är mycket stor. Genom att förbättra arbetets kvalitet för kvinnor kan man att minska löneklyftan mellan könen.

D.

Ofrivilligt deltidsarbete är utbrett inom tjänstesektorn, i synnerhet inom hotell- och restaurangbranschen, utbildningssektorn, vårdsektorn och andra kommunala, sociala och personliga tjänsteområden där de flesta anställda är kvinnor.

E.

Kvinnors deltagande på arbetsmarknaden återspeglar deras roll i hemmet och kvinnor tenderar att ta anställningar som gör att de kan kombinera betalt arbete med obetalt arbete.

F.

Den ekonomiska och finansiella krisen har haft en dubbel effekt på de otrygga anställningarna eftersom många företags första reaktion var att minska antalet tillfälligt anställda. Dessutom fruktar man att många av de fasta arbetstillfällen som går förlorade under krisen inte kommer att återskapas utan istället ersättas av atypiska, eller till och med otrygga, arbetsformer.

G.

Med otrygga anställningar menas icke-standardiserade former av anställningar med någon av följande egenskaper:

H.

Otrygga anställningsförhållanden, bland annat icke-skriftliga kontrakt, ofrivilligt deltidsarbete och ihållande löneskillnader, har långvariga effekter på den sociala tryggheten och pensionerna och utsätter arbetstagarna för en ökad risk för fattigdom.

I.

I vissa sammanhang riskerar kvinnor att utsättas för ovärdiga arbetsvillkor och de förtjänar därför att särskilt uppmärksammas i detta sammanhang, särskilt gravida kvinnor och kvinnor som ammar.

J.

Globaliseringen och det aktuella ekonomiska läget, tillsammans med den tekniska utvecklingen, medför förändrade arbetsförhållanden och förändrade arbetsuppgifter.

K.

Kvinnor som arbetar under otrygga anställningsförhållanden är oftare mindre medvetna om sina rättigheter och löper större risk att inte omfattas av rättsliga skyddsmekanismer och/eller att bli uppsagda utan giltig grund.

L.

Det är viktigt att betona att alla arbetstagare, inklusive kvinnor som arbetar under otrygga anställningsförhållanden, har rätt till yrkesutbildning och fortbildning.

M.

Att definiera kvinnor som den andra familjeförsörjaren i ett hushåll ger en skev bild av en stor del av den kvinnliga arbetskraften som består av ensamma familjeförsörjare.

N.

Antalet kvinnor som arbetar svart har ökat, i synnerhet inom hushållssektorn.

O.

De flesta som arbetar med hushållstjänster, till exempel vård, städning och catering, är kvinnor. I industriländerna utgör hushållsarbete 5–9 procent av all sysselsättning. Denna typ av arbete är i regel otrygg, undervärderad och informell och den utsatta position som hushållsarbetare befinner sig i gör att de ofta diskrimineras och lättare kan utsättas för ojämlik, orättvis eller felaktig behandling.

P.

Nedkvalificering av högkvalificerad arbetskraft är ett vanligt problem i samband med otrygga arbetsförhållanden, i synnerhet bland uppsagda arbetstagare eller arbetstagare med invandrarbakgrund som tar lågkvalificerade jobb för att hålla sig kvar på arbetsmarknaden. Denna situation, som främst berör kvinnor, äventyrar karriärutvecklingen och möjligheterna till en lön som står i proportion till de kvalifikationer dessa personer besitter.

Q.

Invandrarkvinnor som har lågkvalificerade arbeten i utkanten av arbetsmarknaden eller arbetar med hushållstjänster kan vara utsatta för dubbel diskriminering eftersom de förutom att arbeta under dåliga, oreglerade eller till och med olagliga villkor även är utsatta för en större risk för orättvis behandling, våld eller sexuellt missbruk. Dessa kvinnor är ofta inte medvetna om sina rättigheter, har begränsad tillgång till allmänna tjänster, dåliga kunskaper i det lokala språket och kan inte bilda nätverk. De som arbetar illegalt vågar inte kontakta myndigheterna för att be om skydd eftersom de är rädda för att skickas tillbaka till sitt hemland.

R.

Europarådets avtal av den 24 november 1969 om au pair-anställning är inaktuellt och kan således inte tillämpas på de problem som kan uppstå i samband med anställning av au-pairer i många medlemsstater idag.

S.

Det är fortfarande en angelägen sak för EU att jämställdhetsperspektivet integreras på alla områden. Lika möjligheter för kvinnor och män bör aktivt främjas inom sysselsättningspolitiken.

1.

Europaparlamentet betonar att otrygga anställningar har en könsspecifik natur och påminner om förändringen på arbetsmarknaden från standardiserade till icke-standardiserade anställningsförhållanden, vilket gör det nödvändigt att förhindra att icke-standardiserade anställningsformer blir otrygga anställningar. Parlamentet anser att medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter, om de ska kunna motverka sådana företeelser, måste uppmanas att genomföra en betydande harmonisering av sina lagar och avtalsbestämmelser om standardiserat och atypiskt arbete, så att de undviker att den bekvämaste och minst kostsamma formen tar överhanden, samtidigt som de hela tiden måste beakta risken för att svartarbetet eventuellt kan komma att öka.

2.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att fastlägga egenskaperna för otrygga anställningar i riktlinjerna för medlemsstaternas sysselsättningspolitik och i den nya jämställdhetsstrategin.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta lagstiftningsåtgärder för att få slut på nolltimmarskontrakt som är vanliga för arbeten som ofta innehas av kvinnor i bland annat hushålls-, vård-, catering- och hotellsektorn, samt att reglera och med olika instrument göra omfattande kontroller av sådana företeelser inom företag och på andra arbetsplatser som formellt sett handlar om att ge vägledning och utbildning men som i själva verket är ytterligare en form av utnyttjande, där verkliga och riktiga arbetsinsatser utförs utan vare sig lön eller skydd.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utveckla strategier mot otrygga anställningsförhållanden i syfte att framhålla värdet av goda arbetsvillkor och miljömässigt hållbara arbeten och för att integrera ett jämställdhetsperspektiv på alla områden.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta åtgärder för att minska kvinnornas dubbla arbetsbörda, som är ett skäl till kvinnors överrepresentation inom arbeten med otrygga anställningsförhållanden. Parlamentet uppmanar till en bättre balans mellan arbete och privatliv för anställda med reguljära villkor, för att minska omfattningen av arbeten med otrygga anställningsförhållanden.

6.

Europaparlamentet uttrycker sin besvikelse över att EU:s arbetslagstiftningspaket och ovannämnda direktiv om tidsbegränsade kontrakt, deltidskontrakt och tillfällig anställning via bemanningsföretag inte på ett tillfredsställande sätt tar upp frågan om otrygga anställningsförhållanden. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att vidta ytterligare lagstiftningsåtgärder, som att till exempel införa bindande sociala minimistandarder för anställda och garantera alla anställda, oavsett anställningsvillkor, lika tillgång till sociala tjänster som mammaledighet, hälsovård, pensioner, utbildning och fortbildning. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att även införa lagstiftning som garanterar arbetstagarna rimliga arbetstider, vila och fritid.

7.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att arbetsgivare som utsätter kvinnliga arbetstagare för felaktig eller orättvis behandling omedelbart ställs inför rätta.

8.

Europaparlamentet understryker att det är nödvändigt att ge kvinnor med otrygga anställningsförhållanden möjlighet till skydd av rättigheter såsom rimlig lön, mammaledighet, rättvisa och regelbundna arbetstider och en arbetsmiljö fri från diskriminering, som är ytterst viktiga för dessa kvinnor. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa straffåtgärder för dem som hindrar deltagande i fackföreningar och utfärdar dessutom en allmän uppmaning till medlemsstaterna om att erbjuda lättillgängliga rådgivningstjänster för kvinnor som inte kan få stöd via ett arbetsplatsråd på arbetsplatsen, t.ex. kvinnor som arbetar i privata hushåll. Parlamentet uppmanar arbetsmarknadens parter att uppnå en jämnare könsfördelning inom sina organ på alla nivåer.

9.

Europaparlamentet betonar behovet av lagstiftningsåtgärder i syfte att garantera jämlikhet och motverka könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Parlamentet erinrar därför om sin resolution av den 18 november 2008 och uppmanar kommissionen att lämna in ett förslag gällande tillämpningen av principen om lika lön för män och kvinnor samt påminner medlemsstatera om att genomföra direktiv 2006/54/EG utan dröjsmål.

10.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppfylla Barcelonamålen om barnomsorg för att förbättra kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och deras ekonomiska oberoende. Medlemsstaterna uppmanas att undanröja hinder för kvinnor att arbeta det antal timmar de önskar – oavsett om det handlar om deltidsarbete eller heltidsarbete.

11.

Europaparlamentet understryker behovet av att bryta ner den yrkesmässiga och sektoriella segregationen på arbetsmarknaden genom ökad medvetenhet och utbildning från en tidig ålder, till exempel genom att underlätta för män att ta arbeten som förknippas med kvinnliga färdigheter och tvärtom – motivera kvinnliga studerande att välja naturvetenskap och motverka föreställningen om kvinnan som den andra familjeförsörjaren i ett hushåll, varvid det europeiska jämställdhetsinstitutet bör involveras.

12.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att planera och vidta åtgärder som gör det lättare för flickor och unga kvinnor att studera och få en bra utbildning. Särskilt stöd bör ges åt flickor och unga kvinnor med invandrarbakgrund. Parlamentet betonar dessutom att det är viktigt att kvinnor som har slutat arbeta på grund av barnafödande aktivt engagerar sig för att komma tillbaka till arbetslivet.

13.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att bekämpa odeklarerat arbete genom att omvandla det till vanlig sysselsättning med hjälp av förebyggande åtgärder, bland annat att ge arbetstagare som rapporterar sina illegala arbeten immunitet och vidta avskräckande åtgärder mot arbetsgivare. Parlamentet uppmanar dessutom kommissionen och medlemsstaterna att förbättra uppgiftsinsamlingen och övervaka framstegen på detta område.

14.

Europaparlamentet betonar att socialt skydd är en oumbärlig del av flexicurity. Flexicurity-modellen påverkar män och kvinnor olika, och tenderar att förstärka de aktuella könsrollerna. Parlamentet påminner medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter om rådets slutsatser av den 8 juni 2009 om ”flexicurity” i kristider, i synnerhet tillämpningen av jämställdhetsperspektivet vid genomförandet av flexicurity-principer.

15.

Europaparlamentet anser att hållbara pensionssystem, låneinstrument för självhjälpsprojekt samt skapande av arbetstillfällen och alternativa inkomstskapande åtgärder kan förbättra villkoren för kvinnor med otrygga anställningsförhållanden.

16.

Europaparlamentet förespråkar att villkoren på arbetsplatserna i framtiden ska motsvara kraven på ”bra arbete” och inte förvandlas till otrygga villkor. Parlamentet anser att regleringen av arbetsmarknaden borde förbättras med hjälp av stränga arbetsplatsinspektioner, med målet att reducera omfattningen av otrygga anställningar.

17.

Europaparlamentet uppmanar Europeiska rådet att enas om tydliga riktlinjer och konkreta åtgärder för att skydda den befintliga sysselsättningen och skapa nya arbetstillfällen inom ramen för EU 2020-strategin.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, i enlighet med de konkreta resultat som uppnåtts, ge medlemsstaterna riktlinjer för bästa praxis för att bekämpa direkt och indirekt diskriminering, integrera ett jämställdhetsperspektiv på alla områden och minska omfattningen av otrygga anställningsförhållanden bland kvinnor.

19.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i lag reglera säsongsarbetarnas sociala och rättsliga ställning och garantera dem social trygghet. Parlamentet påpekar att med säsongsarbetare avses här arbetstagare som ingått avtal om arbete med eller utan slutdatum, ett arbete vars varaktighet och fortsättning påverkas av säsongsmässiga faktorer som t.ex. årstidsbetingade väderförhållanden, allmänna helgdagar och/eller jordbrukets skördetider.

20.

Europaparlamentet påpekar att otrygga anställningsförhållanden, där minimikraven för hälsa och säkerhet kan åsidosättas, enligt undersökningar innebär större andel skador och ökad risk för sjukdomar och exponering för faror. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att skärpa övervakningen av minimikraven för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och fästa särskild stor vikt på de faror som främst kvinnor är utsatta för.

21.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utbyta bästa praxis och att fullt ut utnyttja de möjligheter till medfinansiering som erbjuds av strukturfonderna, i synnerhet Europeiska socialfonden, för att garantera bredare tillgång till förmånliga och kvalitativa inrättningar för barn- och äldreomsorg och på så sätt undvika att kvinnor tvingas utföra denna typ av sysslor informellt. Parlamentet framhåller dessutom behovet av att så långt möjligt omvandla otrygga omsorgsarbeten i hemmet till anständiga, långsiktiga jobb.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja medlemsstaterna i utvecklingen av en kampanj för en stegvis övergång för arbetstagare från otrygga till reguljära anställningsförhållanden. Kommissionen uppmanas stödja ett program med syftet att utbilda arbetstagare i effekterna och följderna av otrygga anställningsförhållanden, bland annat i fråga om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå ett nytt europeiskt avtal om regler för au pair-tjänster, där åldersgränsen sänks från 30 år så att vuxna familjeförsörjare i slutet av 20-årsåldern inte kan anställas som au-pairer, och där det betonas att au-pairernas roll är att hjälpa familjer med de dagliga sysslorna och delta i familjeaktiviteter under högst 30 timmar i veckan i syfte att öka förståelsen för andra kulturer och förbättra sina språkkunskaper.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sin nya jämställdhetsstrategi stärka sitt åtagande att främja jämställdhet i migrations- och integrationspolitiken, särskilt i syfte att fullt ut ta vara på invandrarkvinnors sysselsättningspotential.

25.

Europaparlamentet betonar att invandrarkvinnor är ännu svårare att integrera i arbetsmarknaden än män eftersom de utsätts för dubbel diskriminering. Parlamentet uppmanar därför arbetsgivare ett vidta specifika åtgärder för att underlätta den sociala integrationen av kvinnliga arbetstagare med invandrarbakgrund, bland annat genom att erbjuda dem språkundervisning och/eller stödtjänster, och att se till att de är registrerade så att de har rätt till förmåner.

26.

Europaparlamentet fäster särskild uppmärksamhet på att det saknas forskning om otrygga anställningsförhållanden. Parlamentet uppmanar kommissionen och Eurofound att samarbeta med det europeiska jämställdhetsinstitutet och att inleda målinriktad forskning för att bland annat utvärdera kostnaderna för kunskapsförlust och försämrad välfärd till följd av otrygga anställningsförhållanden, samtidigt som hänsyn tas till jämställdhetsaspekten. Parlamentet betonar att framtida europeiska forskningsprogram bör vara mer inriktade på sociala frågor, som till exempel otrygga anställningsförhållanden.

27.

Europaparlamentet välkomnar de övergripande målen i pilotprojektet om att uppmuntra övergången från otrygga arbeten till arbeten med rättigheter, och betonar att särskild uppmärksamhet bör fästas på de otrygga anställningarnas könsspecifika natur vid genomförandet av projektet.

28.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar.

8.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 70/8

—

med beaktande av artiklarna 4, 9, 14, 19, 151 och 153 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som antogs 1979,

—

med beaktande av den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948, ratificerad vid världskonferensen om mänskliga rättigheter 1993, i synnerhet dess artiklar 3, 16, 18, 23, 25, 26, 27 och 29,

—

med beaktande av Förenta nationernas internationella konvention från 1966 om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,

—

med beaktande av millennieutvecklingsmålen som Förenta nationerna fastställde 2000, bland annat att minska extrem fattigdom och svält (första målet), garantera grundskoleutbildning för alla (andra målet), och jämställdhet mellan könen (tredje målet),

—

med beaktande av Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner nummer 26 och 131 om fastställande av minimilöner samt nummer 29 och 105 om avskaffande av tvångsarbete,

—

med beaktande av ILO:s internationella konvention om sysselsättning,

—

med beaktande av Förenta nationernas och ILO:s agendor för anständigt arbete,

—

med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, bland annat bestämmelserna om sociala rättigheter,

—

med beaktande av artiklarna 34, 35 och 36 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilka särskilt reglerar rätten till socialbidrag och bostadsbidrag, en hög hälsoskyddsnivå för människor och tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse,

—

med beaktande av ILO:s rapport om en global allians mot tvångsarbete (”A Global Alliance Against Forced Labour”), inom ramen för uppföljningen av ILO:s deklaration om fundamentala principer och rättigheter i arbetslivet, rapport från generalsekreteraren, 2005,

—

med beaktande av rådets rekommendation 92/441/EEG av den 24 juni 1992, om gemensamma kriterier för tillräckliga resurser och socialtjänstförmåner i de sociala trygghetssystemen (rekommendation om minimiinkomst) (1),

—

med beaktande av rådets rekommendation 92/442/EEG av den 27 juli 1992, om samstämmighet mellan mål och politik på det sociala skyddets område (2),

—

med beaktande av slutsatserna från det 2916:e mötet i rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) den 16 och 17 december 2008 (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1098/2008/EG av den 22 oktober 2008 om Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning (2010) (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 6 september 2006 om en europeisk social modell för framtiden (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 9 oktober 2008 om främjande av social integration och bekämpning av fattigdom, inbegripet barnfattigdom, inom EU (6) och betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor samt yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6-0364/2008),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 6 maj 2009 om en förnyad social agenda (7),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 oktober 2008 om en rekommendation från kommissionen om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden och Europaparlamentets resolution av den 6 maj 2009 om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden (8),

—

med beaktande av sin skriftliga förklaring nr 0111/2007 av den 22 april 2008 om avskaffande av hemlöshet (9),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010”Europa 2020. En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla.” (KOM(2010)2020),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 27 april 2010 om rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (KOM(2010)0193),

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7-0233/2010), och av följande skäl:

A.

I Europeiska kommissionens socialpolitiska agenda för 2005–2010 utnämndes 2010 till ”europeiskt år för bekämpning av fattigdom och social utestängning” med den uttryckliga målsättningen att bekräfta och understryka EU:s politiska åtagande, såsom det uttrycktes vid inledningen av Lissabonstrategin, och vidta åtgärder för att ”på ett avgörande sätt utrota fattigdomen”.

B.

Fattigdom och social utestängning är kränkningar av människovärdet och de grundläggande mänskliga rättigheterna, och det centrala målet med systemen för inkomststöd måste vara att rädda människor undan fattigdom och göra det möjligt för dem att leva ett värdigt liv.

C.

Trots ekonomiskt välstånd och trots alla uttalanden om att minska fattigdomen har de sociala klyftorna ökat och 17 procent av befolkningen (dvs. nästan 85 miljoner människor) levde i slutet av 2008 under fattigdomsgränsen med sociala bidrag (10). År 2005 var motsvarande siffra 16 procent och 2000 var den 15 procent i EU-15.

D.

Barn och ungdomar under 17 år löper större risk än befolkningen som helhet att drabbas av fattigdom. År 2008 uppgick denna grupp till 20 procent i EU-27, och den högsta siffran låg på 33 procent.

E.

Äldre personer löper också större risk att drabbas av fattigdom än befolkningen som helhet. År 2008 uppgick denna grupp till nästan 19 procent av befolkningen över 65 år i EU-27, att jämföra med 19 % år 2005 och 17 % år 2000.

F.

Den konstant höga andelen otrygga och lågavlönade arbeten i vissa sektorer gör att andelen arbetstagare som riskerar att drabbas av fattigdom ligger kvar på en hög nivå. I medeltal hotades åtta procent av den befolkning som hade arbete av fattigdom i EU-27 under 2008, att jämföra med 8 % år 2005 och 7 % år 2000 i EU-15.

G.

I rekommendation 92/441/EEG av den 24 juni 1992 rekommenderar rådet att medlemsstaterna ska erkänna varje persons grundläggande rättighet till tillräckliga resurser och socialtjänstförmåner för att kunna leva ett människovärdigt liv. I rekommendation 92/442/EEG av den 27 juli 1992 rekommenderar rådet att medlemsstaterna ska se till att resurserna är förenliga med den mänskliga värdigheten. I slutsatserna av den 17 december 1999 bekräftar rådet att ett av målen för moderniseringen och förbättringen av den sociala tryggheten ska vara att främja social integration.

H.

En betydande del av dem som riskerar att drabbas av fattigdom är kvinnor. De är värre drabbade på grund av arbetslöshet, ensamt vårdnadsansvar, otrygga och lågavlönade arbeten, lönediskriminering och sämre pensioner.

I.

Risken att hamna i extrem fattigdom är större för kvinnor än för män. Den ihållande trenden mot en feminisering av fattigdomen i dagens europeiska samhällen visar att de nuvarande socialförsäkringssystemen och de många olika sociala, ekonomiska och sysselsättningsmässiga strategierna inte är anpassade till kvinnors behov och till skillnaderna i kvinnors arbete. Fattigdomen bland kvinnor och deras sociala utestängning i Europa kräver specifika, multipla och könsanpassade politiska åtgärder.

J.

Risken att hamna i extrem fattigdom är större för kvinnor än för män, särskilt bland äldre, eftersom socialförsäkringssystemen ofta grundas på principen om kontinuerligt avlönat arbete. En individuell rätt till en fattigdomsförebyggande minimiinkomst bör inte villkoras av anställningsrelaterade betalningar.

K.

Ungdomsarbetslösheten är högre än någonsin tidigare och uppgår nu till 21,4 % i EU, med allt från 7,6 % i Nederländerna till 44,5 % i Spanien och 43,8 % i Lettland. Lärlingsutbildningar och praktiktjänstgöringar för ungdomar är ofta oavlönade eller dåligt avlönade.

L.

En av fem personer under 25 år i EU saknar arbete. Samtidigt är arbetstagare över 55 år de européer som är mest drabbade av arbetslöshet och har dessutom det specifika och allvarliga problemet att sannolikheten att få ett arbete minskar med stigande ålder.

M.

Den finansiella och ekonomiska krisen har lett till ett minskande utbud av arbetstillfällen. Enligt beräkningar har mer än fem miljoner arbetstillfällen gått förlorade sedan 2008, och otryggheten ökar.

N.

Det finns inga officiella europeiska uppgifter om fall av extrem fattigdom, exempelvis hemlöshet, och det är därför svårt att följa de aktuella tendenserna.

O.

Europeiska året för fattigdomsbekämpning måste på ett avgörande sätt öka medvetandet om fattigdomsproblemet och därmed sammanhängande social utestängning och förbättra de politiska åtgärderna i fråga om social utestängning och främja en aktiv inkludering, en adekvat inkomst, tillgång till kvalitetstjänster och stödinsatser för anständigt arbete, vilket kräver en rättvisare omfördelning av tillgångar och åtgärder för en faktisk ekonomisk och social sammanhållning i EU och mellan europeiska regioner. En minimiinkomst kan erbjuda ett ordentligt säkerhetsnät för marginaliserade och utsatta människor som riskerar fattigdom och social utestängning.

P.

Målen och principerna för Europeiska året för bekämpning av fattigdom är följande: erkännande av rättigheter, gemensamt ansvar och deltagande, sammanhållning, engagemang och konkreta insatser.

Q.

Det är nödvändigt att göra en korrekt bedömning av det ekonomiska och finansiella klimatet i EU-27 för att uppmuntra medlemsstaterna att fastställa en minimiinkomsttröskel som kan bidra till att höja levnadsstandarden och samtidigt främja ett konkurrensbeteende.

R.

Europeiska unionen har förbundit sig att uppfylla Förenta nationernas millennieutvecklingsmål och resolutionen om Förenta nationernas andra årtionde för att utrota fattigdomen (2008–2017).

S.

Fattigdom och social utestängning har många aspekter och det finns befolkningsgrupper som är särskilt sårbara och behövande (barn, kvinnor, äldre, funktionshindrade m.fl.), till vilka också kan räknas invandrare, etniska minoriteter, flerbarnsfamiljer och enföräldershushåll, kroniskt sjuka och bostadslösa. Det är nödvändigt att i andra europeiska politikområden integrera åtgärder och instrument för att förebygga och bekämpa fattigdom och social utestängning, ge medlemsstaterna riktlinjer som ska införlivas i nationell politik och garantera sociala trygghets- och skyddssystem av god kvalitet och att alla får tillgång till offentlig infrastruktur och offentliga tjänster av allmänt intresse och trygga och bra arbeten med tillhörande rättigheter och en fattigdomsförebyggande garanterad minimiinkomst som ger människor möjlighet till socialt, kulturellt och politiskt deltagande och till ett värdigt liv.

T.

Den väldiga fattigdomen påverkar inte bara den sociala sammanhållningen i Europa utan även vår ekonomi, eftersom dess konkurrenskraft försvagas och påfrestningarna på de offentliga budgetarna ökar när stora delar av samhället permanent stängs ute.

U.

Det bör, särskilt i EU 2020-strategin, fastställas ett övergripande mål som prioriterar ekonomisk, social och territoriell sammanhållning och skyddet av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Detta kräver en balans mellan den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken samt social-, regional- och miljöpolitiken, och en rättvis omfördelning av tillgångar och inkomster, med hänsyn till den dramatiskt ändrade försörjningsbördan, och därför måste studier av de sociala konsekvenserna göras för samtliga beslut, och den övergripande sociala klausulen i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (artikel 9) måste tillämpas.

V.

Respekten för den mänskliga värdigheten är en grundläggande princip för Europeiska unionen, vars verksamhet inriktas på att främja full sysselsättning och sociala framsteg, bekämpa social utestängning och diskriminering samt verka för rättvisa och social trygghet.

W.

Strukturfonderna måste tas i anspråk, ökas och användas bättre i arbetet med att förebygga fattigdom, främja social integration och skapa arbetstillfällen som är fria från hinder och av hög kvalitet och med tillhörande rättigheter.

X.

De sociala skyddsnätens uppgift är att se till att den sociala sammanhållningen ligger på den nivå som krävs för utveckling i syfte att säkerställa social integrering, samt att dämpa de sociala konsekvenserna av den ekonomiska krisen. Detta kräver att man inför en fattigdomsbekämpande och individuellt garanterad minimiinkomst, höjer kvalifikations- och utbildningsnivån hos dem som utestängts från arbetsmarknaden på grund av konkurrenstrycket på denna och att man garanterar likabehandling på arbetsmarknaden och vid utövande av de grundläggande rättigheterna.

Y.

Att införa och förstärka minimiinkomstsystem är ett viktigt och effektivt sätt att undanröja fattigdom, eftersom detta främjar social integration och tillgång till arbetsmarknaden och människor tillåts leva ett värdigt liv.

Z.

Minimiinkomstsystem är ett viktigt redskap som garanterar trygghet åt människor som måste ta itu med konsekvenserna av social utestängning och arbetslöshet, samt främjar tillgången till arbetsmarknaden. Sådana minimiinkomstsystem är även av betydelse när det gäller att omfördela välstånd och garantera solidaritet och social rättvisa. Särskilt i kristider fungerar de dessutom konjunkturutjämnande genom att tillhandahålla ytterligare resurser som kan stärka efterfrågan och konsumtionen på den inre marknaden.

AA.

Enligt en nyligen genomförd Eurobarometerundersökning om EU-medborgarnas inställning till fattigdom, ansåg det stora flertalet (73 procent) att fattigdomen är ett problem i deras respektive land, 89 procent krävde akuta insatser från sina regeringars sida för att bekämpa fattigdomen och 74 procent förväntade sig att också EU skulle spela en viktig roll i detta sammanhang.

AB.

Den ekonomiska krisen har fått smärtsamma sociala följder, och under de senaste två åren har över sex miljoner européer blivit arbetslösa.

AC.

Den allvarliga ekonomiska och sociala krisen har negativa effekter när det gäller fattigdom och social utestängning. Arbetslösheten ökade från 6,7 % i början av 2008 till 9,5 % i slutet av 2009, och en av tre som står utan jobb är nu långtidsarbetslösa. Situationen är än värre i de länder som ur ekonomisk synvinkel är mest sårbara.

AD.

Vissa medlemsstater tvingas nu av rådet, kommissionen och internationella organisationer såsom Internationella valutafonden att på kort sikt minska de budgetunderskott som blivit allvarligare genom krisen, och att göra nedskärningar i utgifterna, även de sociala, vilket försvagar den sociala staten och förvärrar fattigdomen.

AE.

I vissa medlemsstater ökar de sociala orättvisorna, vilket framför allt beror på den ekonomiska ojämlikheten när det gäller fördelning av inkomster och rikedomar, ojämlikhet på arbetsmarknaden, med social otrygghet och ojämlikhet när det gäller tillgång till statens sociala förmåner såsom socialförsäkringar, hälsovård, utbildning, rättsväsen och annat.

AF.

Europeiska unionen tillämpar en politik för social integration, med mål och ett program för EU som antogs inom ramen för Lissabonstrategin i början av 2000-talet, med tillämpning av den öppna samordningsmetoden och gemensamma mål som ska uppnås inom de nationella handlingsplanerna.

AG.

I de flesta medlemsstater i Europeiska unionen finns många människor som av olika skäl är hemlösa, vilket kräver särskilda åtgärder för deras sociala integration.

1.

Europaparlamentet understryker behovet av konkreta åtgärder som kan utrota fattigdomen och den sociala utestängningen, som skapar möjligheter till återinträde in på arbetsmarknaden, som gynnar en rättvis omfördelning av inkomster och tillgångar och säkrar en tillräcklig inkomst, samtidigt som de förser Europeiska året för bekämpning av fattigdom med betydelse och innehåll, ett starkt politiskt arv för genomförandet av millennieutvecklingsmålen, bland annat genom att garantera en adekvat minimiinkomst i hela Europeiska unionen för att förhindra fattigdom och främja social integration, i enlighet med olika praxis, kollektivavtal och nationell lagstiftning i medlemsstaterna och genom att aktivt främja adekvata inkomst- och socialskyddssystem. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att se över den politik som syftar till att garantera en adekvat inkomst till ny behandling, med tanke på att bekämpning av fattigdom kräver skapande av anständiga och hållbara arbeten, speciellt för de grupper som är missgynnade på arbetsmarknaden. Man måste kunna försörja sig människovärdigt på heltidsarbete. Välfärdspolitik innebär alltså också aktiv arbetsmarknadspolitik.

2.

Europaparlamentet poängterar att den senaste ekonomiska nedgången, den ökande arbetslösheten och det minskade antalet sysselsättningstillfällen gör att många människor riskerar fattigdom och social utestängning. Detta är särskilt fallet i några av medlemsstaterna som är drabbade av långtidsarbetslöshet eller långvarig inaktivitet.

3.

Europaparlamentet efterlyser verkliga framsteg i fråga om adekvata minimiinkomstsystem som kan rädda alla barn, vuxna och äldre undan fattigdom och garantera dem rätten till ett värdigt liv.

4.

Europaparlamentet framhåller att det förekommer skillnader på olika områden (hälsa, bostäder, utbildning, inkomst och sysselsättning) bland fattiga socialgrupper och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ta hänsyn till dessa skillnader i sina riktade åtgärder. Det effektivaste sättet att minska fattigdom är att göra arbetsmarknaden tillgänglig för alla.

5.

Europaparlamentet framhåller att särskilt fokus måste läggas på program för livslångt lärande, som är ett viktigt verktyg i kampen mot fattigdom och social utestängning genom att främja anställbarhet, kunskapstillgång och tillträde till arbetsmarknaden. Arbetstagare, arbetslösa och alla sårbara samhällsgrupper måste stimuleras att delta mer i det livslånga lärandet, och orsakerna till att de lämnar det måste bekämpas, eftersom förbättrad och ny yrkeskompetens kan fungera som ett sätt dels att påskynda ett återinträde på arbetsmarknaden, dels att höja produktiviteten och hitta ett mer kvalificerat arbete.

6.

Europaparlamentet framhåller behovet av åtgärder på medlemsstatsnivå för att fastställa en tröskel för minimiinkomster baserad på relevanta indikatorer, detta för att garantera socioekonomisk sammanhållning och minska risken för olika lönenivåer för lika arbete samt risken att få fattiga befolkningsgrupper över hela EU. Dessa typer av åtgärder bör även bli föremål för en starkare rekommendation från EU:s sida.

7.

Europaparlamentet understryker att sysselsättning måste betraktas som ett av de effektivaste skyddet mot fattigdom och att man därför måste vidta åtgärder för att få in fler kvinnor på arbetsmarknaden och ställa upp kvalitetsmål för de arbetstillfällen som erbjuds.

8.

Europaparlamentet framhåller behovet av åtgärder på både europeisk och nationell nivå för att skydda konsumenter mot orimliga återbetalningsvillkor vid lån och kreditkortsköp och fastställa villkor för långivning för att undvika att hushållen blir överskuldsatta och därigenom drabbas av fattigdom och social utestängning.

9.

Europaparlamentet understryker fattigdomens och den sociala utestängningens många dimensioner och anser det nödvändigt att integrera sociala mål och social hållbarhet i den makroekonomiska politiken, som ett led i strategin för att komma ur krisen, i EU 2020-strategin och den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen. Detta kräver övergripande sociala riktlinjer och en effektiv bedömning av de sociala konsekvenserna, med en omdefiniering av prioriteringar och politiska inriktningar, bland annat av penningpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, den makroekonomiska politiken, däribland stabilitets- och tillväxtpakten, konkurrenspolitiken, politiken för den inre marknaden och budget- och skattepolitiken. Politiken får inte hindra den sociala sammanhållningen och ska garantera att åtgärderna genomförs och främja lika möjligheter för att säkra en hållbar väg ut ur krisen, återfå en konsoliderad statskassa och genomföra de reformer som ekonomin kräver för att på nytt kunna följa den väg som leder mot tillväxt och skapande av arbetstillfällen. Parlamentet uppmanar till konkreta stödåtgärder för de mest behövande länderna med hjälp av lämpliga mekanismer.

10.

Europaparlamentet anser att nya arbetstillfällen måste vara en prioritering för kommissionen och medlemsstaternas regeringar som ett första steg mot att minska fattigdomen.

11.

Europaparlamentet anser att minimiinkomstsystem bör ingå i en strategi för social integration med både allmänna insatser och riktade åtgärder – i fråga om bostäder, hälsovård, utbildning och sociala tjänster – och därigenom hjälpa människor att ta sig ur fattigdom och aktivera sig för att bli socialt integrerade och få tillträde till arbetsmarknaden. Det verkliga målet med minimiinkomstsystemen är inte bara att bistå utan framför allt att ledsaga stödmottagarna på vägen från social utestängning till ett aktivt liv.

12.

Europaparlamentet framhåller behovet av att beakta antalet personer att försörja, särskilt barn, när man fastställer minimiinkomstens belopp, för att bryta den onda cirkeln med barnfattigdom. Vidare anser parlamentet att kommissionen bör utarbeta en årlig rapport om framstegen i kampen mot barnfattigdom.

13.

Europaparlamentet poängterar att den åtstramningspolitik som nu tvingas igenom i vissa länder för att motverka krisen måste förändras, och betonar vikten av effektiva solidaritetsåtgärder såsom förstärkningar, rörlighet, tidigarelagda överföringar och minskad samfinansiering av budgetmedel för att skapa värdiga arbetstillfällen, stöd till produktiva branscher och bekämpning av fattigdom och social utestängning, i stället för nya beroendeställningar eller ökade skulder.

14.

Europaparlamentet anser att minimiinkomstsystem i alla EU:s medlemsstater – med specifika åtgärder som förser människor vars inkomst är otillräcklig med ekonomiskt stöd och enklare tillgång till tjänster – är ett av de effektivaste sätten att bekämpa fattigdom, garantera en adekvat levnadsstandard och främja social integration.

15.

Europaparlamentet anser att adekvat minimiinkomst bör innebära minst 60 procent av medianlönen i respektive medlemsstat.

16.

Europaparlamentet betonar att man måste utvärdera politiken för social integration, den öppna samordningsmetoden, uppfyllandet av de gemensamma målen och de nationella handlingsplanerna, med tanke på fattigdomens utveckling, och i stället vidta mer kraftfulla åtgärder både på EU-nivå och på nationell nivå, för att bekämpa fattigdomen genom en politik som är mer övergripande, konsekvent och inriktad på att den absoluta fattigdomen och fattigdomen bland barn ska ha försvunnit, och den relativa fattigdomen ha minskat kraftigt, senast 2015.

17.

Europaparlamentet upprepar att minimiinkomstsystem, hur viktiga de än är, måste kompletteras med en samordnad strategi nationellt och på EU-nivå, med fokus på breda insatser och specifika åtgärder, såsom en aktiv arbetsmarknadspolitik för de grupper som befinner sig längst från arbetsmarknaden, utbildning för dem med minst kvalifikationer, minimilöner, subventionerat boende samt lättillgängliga offentliga tjänster av hög kvalitet och till ett rimligt pris.

18.

Europaparlamentet trycker på att den sociala integrationen måste främjas, med verklig respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna, och på att det krävs tydliga åtaganden vid utformningen av Europeiska unionens och medlemsstaternas politik för att bekämpa fattigdom och social utestängning, så att alla får bättre tillgång, utan fysiska eller kommunikationsmässiga hinder, till arbetsmarknaden, offentlig sjukvård, utbildning (från undervisning i förskolan till lägre högskoleexamen) och yrkesutbildning, bostad, energileveranser och social trygghet. Arbetstillfällena bör vara tillgängliga, av bra kvalitet och med tillhörande rättigheter. Lönerna bör vara anständiga och pensionerna bör ge en minimiinkomst för att pensionärer som arbetat hela livet ska kunna få anständiga pensioner. Ett system med minimiinkomster åt alla bör skydda mot fattigdomsrisken och garantera social, kulturell och politisk integration, i enlighet med olika praxis, kollektivavtal och nationell lagstiftning i medlemsstaterna. Parlamentet konstaterar i övrigt att ju mer medlemsstaterna på lång sikt investerar i dessa olika politikområden, desto mindre kommer systemet med tillräcklig inkomst per hushåll att behövas i längden. Dessa åtgärder bör vidtas under full respekt för principen om medlemsstaternas subsidiaritet och i enlighet med olika praxis, kollektivavtal och nationell lagstiftning i medlemsstaterna. Endast på detta sätt kan alla människors rätt att få delta i samhälle, politik och kultur förverkligas.

19.

Europaparlamentet framhäver särskilt behoven hos unga människor som möter särskilda svårigheter i fråga om ekonomisk och social integrering och riskerar att ge upp sin utbildning i unga år. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att garantera att kampen mot ungdomsarbetslösheten blir ett specifikt mål, med egna prioriteringar, genom bestämmelser om särskilda åtgärder och yrkesutbildning, stöd till de gemensamma programmen (livslångt lärande, Erasmus och Mundus) och uppmuntran av entreprenörsinitiativ.

20.

Europaparlamentet framhåller att skolavhopp och begränsad tillgång till högre utbildning är faktorer som bidrar till hög långtidsarbetslöshet och allvarligt hotar den sociala sammanhållningen. Enligt texten om strategin för 2020 ingår bekämpandet av dessa båda företeelser bland EU:s prioriterade mål, och därför måste särskild vikt läggas vid att ta fram konkreta åtgärder och strategier för att unga ska få tillgång till utbildning genom stipendier, studiebidrag, studielån och initiativ till stöd för hela skolgången.

21.

Europaparlamentet anser att kommissionen bör studera följderna i varje medlemsstat av ett lagstiftningsförslag från kommissionens sida om en minimilön på EU-nivå. En sådan studie bör bland annat ta upp skillnaden mellan den adekvata minimiinkomsten och minimilönen i respektive medlemsstat och vilka konsekvenser denna skillnad får för inträdet på arbetsmarknaden.

22.

Europaparlamentet framhåller vikten av att införa bestämmelser för arbetslöshetsersättning som förebygger risken för fattigdom hos de drabbade och att uppmuntra medlemsstaterna att vidta åtgärder för att underlätta återinträde på arbetsmarknaden inom yrken med stor efterfrågan, bland annat genom att underlätta rörligheten inom EU.

23.

Europaparlamentet framhåller att investeringar i minimiinkomstsystem är en nyckelfaktor i arbetet med att förebygga och minska fattigdom. Minimiinkomstsystem bör inte heller i kristider betraktas som en kostnadsfaktor utan som en grundbult i krisbekämpningen. Tidiga investeringar i krisbekämpning ger mångfalt tillbaka genom att minska de långsiktiga samhällskostnaderna.

24.

Europaparlamentet framhåller vikten av social trygghet, inte minst genom sjukdoms-, familje-, pensions- och handikappförmåner, och uppmanar medlemsstaterna att lägga särskilt fokus på de mest utsatta genom att tillförsäkra dem minimirättigheter även när de saknar arbete.

25.

När det gäller ett övergripande och sammanhängande system för att bekämpa social utestängning, betonar Europaparlamentet människans grundläggande rätt att ha tillräckliga resurser och tillgångar för att kunna leva ett människovärdigt liv. När det gäller en aktiv strategi för social delaktighet uppmanar parlamentet medlemsstaterna att anta nationell politik som är till gagn för de berörda personernas ekonomiska och sociala integration.

26.

Europaparlamentet pekar på det ökande antalet fattiga arbetstagare och på behovet av att gripa sig an denna nya utmaning genom att kombinera olika instrument. En lön som går att leva på måste alltid ligga över fattigdomsgränsen. Arbetstagare som av olika anledningar ligger kvar under fattigdomsgränsen måste få tillägg som inte är villkorade och som är lätta att ta del av. Parlamentet pekar på Förenta staternas goda erfarenheter av negativ inkomstskatt som ett sätt att få upp lågavlönade arbetstagare över fattigdomsgränsen.

27.

Europaparlamentet konstaterar att kommissionen i sitt meddelande ”Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla”, föreslår fem stora mål för EU varav ett är att undanröja hoten om fattigdom för 20 miljoner människor. Europaparlamentet erinrar om att detta mål innebär ett tillbakasteg jämfört med de ursprungliga ambitionerna i Lissabonstrategin som dessvärre inte kunnat nås (undanröja fattigdom). Parlamentet anser att fattigdom och social utestängning måste utrotas genom trovärdiga, konkreta och bindande åtgärder. Parlamentet anser att detta tal är för lågt och att målet med ett Europa utan fattigdom inte får överges och att lämpliga åtgärder för detta bör vidtas. Parlamentet anser att detta mål uttryckt i absoluta tal måste kompletteras med ett mål för fattigdomsminskning per medlemsstat, så att varje land uppmuntras att förverkliga det, och att målet måste göras trovärdigt med lämpliga medel, framför allt genom en effektiv stödpolitik för behövande. Europaparlamentet anser att detta mål bör uppnås genom konkreta och lämpliga åtgärder, särskilt genom införande av minimiinkomstsystem i alla EU:s medlemsstater.

28.

Europaparlamentet ser det som mycket viktigt att bekämpa de sociala orättvisorna, framför allt den ekonomiska ojämlikheten när det gäller fördelning av inkomster och rikedomar, ojämlikhet på arbetsmarknaden, med social otrygghet och ojämlikhet när det gäller tillgång till statens sociala förmåner såsom socialförsäkringar, hälsovård, utbildning, rättsväsen och annat.

29.

Europaparlamentet uppmanar rådet och medlemsstaterna att basera Europa 2020-strategins huvudmål om fattigdomsbekämpning på den relativa fattigdomsindikatorn (60 % av medianinkomsten), i enlighet med beslutet från Europeiska rådets möte i Laeken i december 2001, eftersom denna indikator placerar fattigdomen i den kontext som råder i varje medlemsstat och utgår från uppfattningen att fattigdom är ett relativt tillstånd.

30.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att omsätta EU:s huvudmål för fattigdom i konkreta och nåbara nationella mål i prioriterade frågor som rör EU:s politik för social integration, exempelvis att avskaffa hemlöshet till 2015 i enlighet med den skriftliga förklaringen nr 0111/2007.

31.

Situationen för de hemlösa förtjänar särskild uppmärksamhet och kräver extra åtgärder såväl av medlemsstaterna som av kommissionen för att dessa människor ska vara helt socialt integrerade senast 2015, vilket betyder att man måste samla in jämförbara uppgifter och pålitlig statistik på EU-nivå och publicera uppgifterna varje år tillsammans med information om vilka framsteg som gjorts och vilka mål som ställts upp i de nationella strategierna och i EU:s strategi för bekämpning av fattigdom och social utestängning.

32.

Europaparlamentet anser att varje medlemsstat är skyldig att vidta alla åtgärder för att förebygga ekonomisk otrygghet hos sina medborgare och se till att de inte överskuldsätter sig exempelvis via banklån, genom att överväga att beskatta banker och finansiella företag som beviljar lån till insolventa personer.

33.

Europaparlamentet anser att medlemsstaterna måste göra ett uttryckligt åtagande om att förverkliga aktiv integrering genom att minska villkorligheten, investera i aktivitetsstöd, värna en adekvat minimiinkomst och upprätthålla de sociala standarderna genom att förklara nedskärningar i viktiga offentliga tjänster olagliga, så att de fattiga inte behöver betala för krisen.

34.

Europaparlamentet anser att de olika erfarenheterna av minimiinkomster och av villkorslös grundinkomst för alla, tillsammans med ytterligare åtgärder för social integrering, visar att detta är effektiva sätt att bekämpa fattigdom och social utestängning i syfte att möjliggöra ett värdigt liv för alla. Därför uppmanar parlamentet kommissionen att ta ett initiativ för att stödja andra erfarenheter i medlemsstaterna som tar hänsyn till bästa praxis och uppmuntrar dem och som gör det möjligt att garantera olika individuellt garanterade fattigdomsbekämpande minimi- respektive grundinkomstsystem i syfte att utrota fattigdom och garantera social rättvisa och lika möjligheter för alla medborgare, vilkas behov ska styrkas på respektive regional nivå, med beaktande av subsidiaritetsprincipen och utan att medlemsstaternas särart äventyras. Kommissionens initiativ bör utmynna i en handlingsplan som ska åtfölja genomförandet av ramdirektivet om minimiinkomster i EU:s medlemsstater, i enlighet med olika praxis, kollektivavtal och nationell lagstiftning i medlemsstaterna för att följande mål ska nås:

35.

Europaparlamentet betonar att en rimlig minimiinkomst är en absolut nödvändig faktor för att människor ska kunna leva värdigt och att en rimlig minimiinkomst och delaktighet i samhällslivet är förutsättningar för att människor ska kunna utveckla sin potential till fullo och kunna delta i den demokratiska utformningen av samhället. Parlamentet betonar att inkomster som säkrar uppehället dessutom bidrar nationalekonomiskt till en positiv dynamik och därmed till att säkra välståndet.

36.

I kommissionens initiativ om en garanterad minimiinkomst måste rekommendation 92/441/EEG beaktas där det sägs att varje person har en ”grundläggande rättighet till tillräckliga resurser och socialtjänstförmåner för att kunna leva ett människovärdigt liv”. Europaparlamentet menar att det främsta målet i systemen för inkomststöd bör vara att ta människor ur fattigdomen och ge dem möjlighet att leva värdigt, med värdiga invaliditets- och ålderspensioner. Med detta som mål rekommenderar parlamentet kommissionen att överväga att inrätta en gemensam metod för beräkning av minimiinkomst och existensminimum (en korg med varor och tjänster) för att kunna göra jämförbara mätningar av fattigdomsgränsen och fastställa kriterier för när sociala åtgärder blir nödvändiga.

37.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta omedelbara åtgärder för att förbättra utnyttjandet av förmåner och övervaka nivån på outnyttjade förmåner och dess orsaker – med tanke på att 20–40 % av förmånerna inte utnyttjas enligt OECD – med hjälp av ökad insyn, genom att erbjuda effektivare informations- och rådgivningsmöjligheter och enklare förfaranden och genom att fastställa effektiva åtgärder och strategier för att bekämpa stigmatisering och diskriminering av mottagare av minimiinkomst.

38.

Europaparlamentet framhåller vikten av en arbetslöshetsersättning som kan garantera en anständig levnadsnivå för de berörda, samtidigt som det är nödvändigt att minska tiden utan arbete, bland annat genom att effektivisera de statliga arbetsförmedlingarna.

39.

Europaparlamentet framhåller behovet av att införa försäkringsbestämmelser som innebär att minimipensionen i varje medlemsstat kopplas till fattigdomsgränsen.

40.

Europaparlamentet kritiserar medlemsstater med minimiinkomstsystem som inte når upp till den relativa fattigdomsgränsen, och uppmanar på nytt medlemsstaterna att avhjälpa denna situation snarast möjligt. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta upp bra och dålig praxis i utvärderingen av de nationella handlingsplanerna.

41.

Europaparlamentet pekar på den betydande åldersdiskrimineringen i minimiinkomstsystem, exempelvis genom att minimiinkomsten för barn sätts under fattigdomsgränsen eller genom att ungdomar stängs ute från minimiinkomstsystem eftersom de inte har betalat in tillräckligt mycket till socialförsäkringssystemen. Detta undergräver ovillkorligheten och anständigheten i minimiinkomstsystemen.

42.

Europaparlamentet understryker vikten av att snarast utforma och använda lämpliga socioekonomiska indikatorer på olika områden – som sjukvård, bostad, energiförsörjning, social och kulturell integrering, rörlighet utbildning, inkomst (exempelvis Gini-koefficienten, med vilken man kan mäta inkomstklyftornas utveckling), materiell fattigdom, sysselsättning och socialhjälp, för att kunna följa upp och mäta framgångarna med kampen mot fattigdom och för social integrering. Dessa bör läggas fram varje år i samband med internationella dagen för utrotning av fattigdom (17 oktober), med uppgifter om resultat med hänsyn till kön, åldersgrupp, hushållstyp, eventuella funktionshinder, invandring, kronisk sjukdom och olika inkomstnivåer (60 procent av medianinkomsten; 50 procent av medianinkomsten; 40 procent av medianinkomsten), så att hänsyn tas till relativ fattigdom, extrem fattigdom och de mest sårbara grupperna. Parlamentet framhåller det brådskande behovet av EU-statistik, utöver monetära indikatorer, om fall av extrem fattigdom, exempelvis hemlöshet, som för närvarande inte omfattas av EU-SIL. Dessa socioekonomiska indikatorer ska årligen vidarebefordras i en rapport för diskussion till medlemsstaterna och Europaparlamentet för att fastställa fortsatta konkreta handlingsalternativ.

43.

Europaparlamentet betonar behovet av särskilda extrainsatser för de minst gynnade grupperna (personer med kroniska sjukdomar eller funktionshinder, ensamstående föräldrar eller familjer med många barn) för att täcka de extrakostnader som dessa grupper har, bland annat genom personligt stöd, användning av särskilda hjälpmedel, läkarvård och socialt stöd.

44.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att undersöka hur olika modeller av ovillkorade och fattigdomsförebyggande grundinkomster för alla skulle kunna bidra till social, kulturell och politisk integration, med särskild hänsyn till deras icke-stigmatiserande karaktär och deras möjlighet att förhindra fall av dold fattigdom.

45.

Europaparlamentet anser att den politik för fattigdomsminskning som går hand i hand med införandet av en adekvat minimiinkomst i medlemsstaterna bör innebära en omläggning av den öppna samordningsmetoden för att möjliggöra ett verkligt utbyte av god praxis länderna emellan.

46.

Europaparlamentet konstaterar att målet med minimiinkomsten, att bekämpa fattigdom, kommer att uppnås endast om inkomsten är skattefri, och anser att man bör överväga att koppla minimiinkomstens nivå till prisfluktuationerna på offentliga tjänster.

47.

Europaparlamentet påminner om att risken att hamna i svår fattigdom är större för kvinnor än för män, vilket beror på att de sociala skyddssystemen inte räcker till och på att viss diskriminering fortfarande råder, inte minst på arbetsmarknaden, vilket kräver särskilda och olika politiska svar beroende på problemens karaktär och den konkreta situationen.

48.

Europaparlamentet anser att den fattigdom som drabbar personer med arbete visar att arbetsvillkoren inte är rättvisa. Parlamentet önskar att insatser ska inriktas på att förändra denna situation, så att lönerna i allmänhet och minimilönerna i synnerhet, oavsett om de är lagstadgade eller kollektivavtalade, kan trygga en värdig levnadsstandard.

49.

Europaparlamentet vill att de personer som lever i fattigdom ska integreras (och att man särskilt måste främja initiativ för en integrering på arbetsmarknaden) och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inleda en dialog med de personer som är utsatta för fattigdom och deras respektive organisationer och nätverk samt arbetsmarknadens parter. Personer som lever i fattigdom och de organisationer som företräder dem ska få stöd och finansiella resurser för att kunna delta i utformningen, genomförandet och övervakningen av politik, åtgärder och indikatorer på EU-nivå, samt på nationell, regional och lokal nivå, särskilt med hänsyn till de nationella reformprogrammen i Europa 2020 och i den öppna samordningsmetoden för socialt skydd och social integration. Vidare framhåller parlamentet behovet av åtgärder mot arbetsgivare som olagligen anställer marginaliserade grupper för en lön som ligger under minimiinkomsten.

50.

Europaparlamentet anser att insatserna mot fattigdom och social utestängning bör bibehållas och utökas i syfte att förbättra situationen för människor som löper störst risk att bli fattiga och socialt utestängda, såsom personer med otrygga arbetsförhållanden, arbetslösa, familjer där föräldern är ensamstående, gamla människor som lever ensamma, kvinnor, barn som lever under ogynnsamma förhållanden, etniska minoriteter och personer som är sjuka eller funktionshindrade.

51.

Europaparlamentet beklagar djupt att vissa medlemsstater inte verkar beakta rådets rekommendation 92/441/EEG, enligt vilken det är en grundläggande rättighet att erhålla inkomster och socialt stöd som är tillräckliga för en människovärdig tillvaro.

52.

Europaparlamentet anser att arbetsmarknadens parter måste medverka fullt ut i utarbetandet av de nationella handlingsplanerna för fattigdomsbekämpning och de vägledande indikatorerna på varje förvaltningsnivå.

53.

Europaparlamentet framhåller behovet av att utforma och genomföra riktade åtgärder genom en aktiv sysselsättningspolitik på geografisk nivå samt på bransch- eller företagsnivå, under aktiv medverkan av arbetsmarknadens parter, för att öka tillträdet till arbetsmarknaden för personer som kommer från branscher eller geografiska områden med särskilt hög arbetslöshet.

54.

Europaparlamentet framhåller behovet av att fokusera på vissa utvalda befolkningsgrupper (invandrare, kvinnor, arbetslösa nära pensionsåldern osv.) för att höja deras kvalifikationer, förebygga arbetslöshet och stärka den sociala integrationen.

55.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att vidta åtgärder för att integrera ungdomar och äldre på arbetsmarknaden, eftersom dessa grupper är utsatta och har drabbats hårt av arbetslösheten under den nuvarande lågkonjunkturen.

56.

Europaparlamentet framhåller att minimiinkomstsystem måste täcka bränslekostnader för att fattiga hushåll som är drabbade av energifattigdom ska kunna betala sina energiräkningar. Minimiinkomstsystem måste beräknas utifrån realistiska uppskattningar av hur mycket det kostar att värma en bostad enligt hushållets specifika behov – exempelvis hos en barnfamilj, hos äldre eller hos funktionshindrade.

57.

Europaparlamentet påpekar att de flesta medlemsstater inom EU-27 visserligen har nationella minimiinkomstsystem, men att det finns ett antal som inte har infört sådana system. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa fattigdomsförebyggande minimiinkomstsystem för att åstadkomma social integration, och uppmanar dem med kraft att utbyta bästa praxis. Parlamentet konstaterar att medlemsstater som tillhandahåller socialbidrag är skyldiga att se till att medborgarna förstår vilka bidrag de har rätt till och att de har tillgång till dessa.

58.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas och kandidatländernas parlament och regeringar.

8.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 70/19

—

med beaktande av sitt beslut av den 7 oktober 2009 om tillsättning av ett särskilt utskott för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen och fastställande av dess behörighetsområden, sammansättning och mandatperiod (1), antaget i enlighet med artikel 184 i arbetsordningen,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen (A7-0267/2010), och av följande skäl:

1.

Europaparlamentet konstaterar att orsakerna bakom den nuvarande krisen är många och dess effekter både omedelbara och långsiktiga, och att flera varningstecken ignorerades och krisens omfattning såväl som dess spridningseffekter underskattades.

2.

Europaparlamentet konstaterar att den kris som hade sitt ursprung i Förenta staterna med subprime-bubblan hade gamla rötter.

3.

Europaparlamentet anser att globala obalanser, regelsystem (regelverk och tillsyn), och monetär politik – tillsammans med specifika faktorer i finanssystemet, som finansiella produkters komplexitet och slutenhet, kortsiktiga belöningssystem och olämpliga affärsmodeller är de viktigaste bidragande faktorerna bakom den nuvarande finanskrisen.

4.

Europaparlamentet anser att de allt fler intressekonflikterna, särintressena och fallen med aktörer som är alltför involverade (”too close to talk”) inom finanssektorn i vissa fall har bidragit till att förvärra krisen.

5.

Europaparlamentet noterar att den expansiva amerikanska penningpolitiken har främjat ett likviditetsöverskott på jakt efter hög avkastning och en inhemsk efterfrågan som vuxit med hjälp av konsumtionskrediter och därmed en skuldsättning av hushållen, och höga offentliga utgifter som finansieras genom billig tillgång på kapital.

6.

Europaparlamentet konstaterar att spekulativt beteende varit en del av finansmarknaderna och att vissa investerare tagit mycket stora risker, vilket förvärrades av oligopolsituationen bland värderingsinstituten. Parlamentet konstaterar att marknadsekonomier fungerar bäst när de åtföljs av demokratiskt fastställda och öppna bestämmelser på flera nivåer som åtföljs av sunda etiska regler och moral som främjar balanserade finansiella, ekonomiska system och inte skadar den reala ekonomin.

7.

Europaparlamentet konstaterar att spridningen av komplexa produkter ”utanför balansräkningen” (SPV, CDO, CDS, etc.) och värdepapperiseringsmekanismer som är resultatet av ett oreglerat parallellt banksystem har ökat snarare än minskat systemriskerna. Aktörer som koncentrerar sig på sparare och finansiering för små och medelstora företag har bevisat sitt värde.

8.

Europaparlamentet anser att frånvaron av ett mer hållbart mönster när det gäller produktion, distribution och konsumtion mot bakgrund av klimatförändringen, förluster i den biologiska mångfalden och utarmningen av naturtillgångarna ger näring till krisens grundläggande orsaker.

9.

Europaparlamentet anser att de ekonomiska och finansiella styrstrukturer som fanns innan krisen bröt ut, såväl i USA såväl som i EU, saknade enhetlighet och konsekvens genom att göra åtskillnad mellan makro- och mikroövervakning, och i överdrivet hög grad fokuserade på mikroövervakning av finansiella institutioner ur ett gräsrotperspektiv och övervakning av makroekonomiska indikatorer på nationell nivå, medan man försummade den systemövergripande överblicken över den finansiella och makroekonomiska utvecklingen vilken skulle ha krävt övervakning av kopplingarna mellan finansiella institutioner och mellan länder.

10.

Europaparlamentet konstaterar att globaliseringen skett utan att det skapats eller utvecklats några parallella strukturer för global styrning i takt med integrationen av marknaderna, särskilt när det gäller globala balanser och obalanser och för finansmarknaderna, och ser G20-processen som ett steg i rätt riktning, men framhåller att EU:s ståndpunkt måste företrädas på ett effektivt sätt vid G20-mötena.

11.

Europaparlamentet konstaterar att Europeiska unionen erkände fri rörlighet för kapital i enlighet med bestämmelserna i EU-fördragen i juli 1990 vilket bidragit till ekonomisk utveckling. Parlamentet konstaterar dock att fri rörlighet för kapital inte åtföljdes av någon harmonisering av skatterna på sparande, lämplig gränsöverskridande reglering eller tillsyn på EU-nivå.

12.

Europaparlamentet ser allvarligt på det faktum att principerna i stabilitets- och tillväxtpakten inte alltid respekterats i det förflutna och konstaterar att det uppstått kraftiga obalanser mellan ekonomierna i euroområdet.

13.

Europaparlamentet noterar att avsaknaden av lämplig reglering, ordentlig tillsyn och den totala bristen på instrument för att hantera oförutsedda händelser om det uppstår en bankkris visade hur mycket längre EU måste gå för att inrätta mekanismer som duger för att hantera de politiska utmaningar som följer av en inre marknad och ett integrerat finansiellt system. Parlamentet noterar särskilt avsaknaden av en gränsöverskridande konkursmekanism.

14.

Europaparlamentet konstaterar att det offentliga underskottet i Europeiska unionen har ökat från 2,3 procent av BNP 2008 till 7,5 procent 2010, och från 2 procent till 6,3 procent inom euroområdet, enligt uppgifter från Eurostat. Statsskulden har ökat från 61,6 procent av BNP 2008 till 79,6 procent 2010 i EU och från 69,4 procent till 84,7 procent i euroområdet, och därmed på två år tillintetgjort två decenniers budgetkonsolideringsinsatser från vissa medlemsstaters sida. Parlamentet beklagar detta bakslag eftersom det kommer att göra det mycket svårare att möta arbetslösheten och de demografiska utmaningarna.

15.

Europaparlamentet anser att EU:s offentliga finanser var skrala redan före krisen. Medlemsstaternas statsskuld har sedan 1970-talet ökat successivt, framför allt under olika perioder med svag ekonomisk utveckling. Parlamentet konstaterar att kostnaderna för återhämtningsplanerna, de minskade skatteinkomsterna och de ökade utgifterna för social trygghet lett till att statsskulderna förvärrats och att deras andel av BNP ökat i alla medlemsstater, även om det skett i olika utsträckning.

16.

Europaparlamentet anser att krisens alla effekter ännu inte har visat sig och att ett återfall, som i en recession med en dubbel nedgång, inte kan uteslutas, särskilt med tanke på den nivå arbetslösheten nått.

17.

Europaparlamentet konstaterar att krisen naturligtvis fått följder på sysselsättningen i hela EU, även om nedgången i sysselsättningen har begränsats till 1,9 procent i genomsnitt för EU27, och att de negativa effekterna på sysselsättningen kommer tyvärr att fortsätta på grund av arbetsmarknadens sedvanliga eftersläpning i förhållande till den ekonomiska konjunkturen. Parlamentet understryker att kommissionens uppskattar att EU:s arbetslöshet kommer att vara närmare 11 procent 2010 vilket kommer att få svåra följder för arbetskraften i EU.

18.

Europaparlamentet konstaterar att krisens sociala effekter skiljer sig markant mellan medlemsstaterna. Arbetslösheten uppgår till i genomsnitt 10 procent av befolkningen men i vissa medlemsstater är den 20 procent, och över 40 procent för unga, vilket visar på vikten av strukturförändringar som behövs i vissa medlemsstater;

19.

Europaparlamentet anser att åtgärder för skuldnedsättning är viktiga men att en snabb återgång till en politik för balanserade statsfinanser inte får ske till priset av en försämring av de sociala trygghetssystemen och tjänster i allmänhetens intresse eftersom deras roll som automatiska stabilisatorer och ”stötdämpare” mot krisen ju med rätta välkomnats. Parlamentet konstaterar att främjande av effektivitet när det gäller social trygghet och tjänster i allmänhetens intresse samtidigt kan förbättra effektiviteten i ekonomin och tjänsternas kvalitet. Parlamentet inser att misslyckande med att åstadkomma rätt avvägning kan leda till en klen tillväxt under en lång period, kombinerat med en ihållande arbetslöshet, och därmed en obönhörlig nedbrytning av Europas globala konkurrenskraft.

20.

Europaparlamentet konstaterar att höga arbetslöshetsnivåer inte bara för med sig sociala kostnader utan även höga ekonomiska kostnader eftersom en arbetslös endast ger ett begränsat bidrag till den inhemska efterfrågan och betalar mindre skatt och sociala avgifter. Parlamentet konstaterar att detta ökar bördan för dem som arbetar i form av högre skatter och för framtida generationer genom en högre skuldbörda.

21.

Europaparlamentet konstaterar att det 2007, som är den senaste tillgängliga uppgiften och således hänför sig till perioden före krisen, fanns 30 miljoner ”arbetande fattiga” och enligt nyliga uppgifter 79 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen inom EU och att detta antal sannolikt har ökat sedan dess.

22.

Europaparlamentet konstaterar att utöver arbetslösheten har krisen haft en mångfacetterad social inverkan, bl.a. när det gäller försämrade arbetsförhållanden, ökade svårigheter för vissa människor att få tillgång till grundläggande behov och tjänster, ökad hemlöshet, överskuldsättning och ekonomisk utslagning.

23.

Europaparlamentet konstaterar att den nuvarande krisen i likhet med alla kriser har negativa effekter för tillväxt och sysselsättning och först drabbar de mest sårbara, inklusive unga människor, barn och kvinnor samt etniska minoriteter och invandrare.

24.

Europaparlamentet delar oron för de procykliska aspekterna av reglerings-, tillsyns-, redovisnings- och beskattningsregler som förstärker de fluktuationer som är ett ofrånkomligt inslag i en marknadsekonomis funktionssätt.

25.

Europaparlamentet konstaterar att staternas räddning av banksektorn bara utgör en del av de kostnader som finanskrisen förorsakat samhället samtidigt som kostnaderna för recessionen och ökningen av den offentliga skuldsättningen kommer att bli betydande, och att cirka 60 triljoner dollar i världen har gått förlorade.

26.

Europaparlamentet noterar att krisen har lett till att det statliga stödet har ökat dramatiskt efter antagandet av den tillfälliga ramen för statliga stödåtgärder, och beklagar de skadliga effekter detta kan ha fått för upprätthållandet av lika villkor i Europa. Parlamentet uppmanar kommissionen att inta en stark ledarroll i kampen mot protektionism och snedvridning av konkurrensen.

27.

Europaparlamentet godkänner de icke-konventionella åtgärder som ECB och nationella centralbanker har vidtagit under de senaste två åren för att undsätta banker i medlemsstaterna som riskerade konkurs på grund av oöverträffade nivåer av dåliga tillgångar. Parlamentet är särskilt nöjt med bankernas kunder omfattades av insättningsgarantier, men betonar att dessa okonventionella åtgärder gradvis måste avvecklas för att förhindra illojal konkurrens inom banksektorn.

28.

Europaparlamentet påminner om att Europeiska unionen i oktober antog den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa som uppgick till 1,6 procent av EU:s BNP, medan motsvarande siffror var 5 procent i Kina och 6,55 procent i USA.

29.

Europaparlamentet välkomnar ekofinrådets beslut av den 10 maj 2010 att anta stabiliseringsplanen på 750 miljarder euro som upprättade en finansiell stabiliseringsmekanism för att hantera risken för statsbankrutt, delvis med användning av artikel 122 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt som rättslig grund för denna plan. Parlamentet noterar det inbyggda demokratiska underskottet och bristen på ansvarsskyldighet i rådets beslut om räddningspaket, som inte inkluderade samråd med Europaparlamentet. Parlamentet kräver att involveras som medlagstiftare i kommande förslag och beslut om krisstöd.

30.

Europaparlamentet beklagar den mycket begränsade samordningen mellan olika nationella återhämtningsplaner, eftersom den multiplikatoreffekt och hävstångspotential som en samordning på EU-nivå skulle leda till med största sannolikhet skulle överträffa den effekt som kan uppnås genom en planering som i första hand sker på nationell nivå och där det finns en risk att olika planer motverkar varandra. Parlamentet kräver en ökad europeisk dimension i framtida återhämtningsplaner och omfattande investeringar.

31.

Europaparlamentet begär att kommissionen ska göra en mycket detaljerad utvärdering av effektiviteten i de nationella bankräddningspaketen och nationella och europeiska återhämtningsplanerna som beslutades under hösten/vintern 2008–2009 när det gäller unionens mål på kort och lång sikt, inklusive en grundlig analys av konsekvenserna av de reviderade mekanismer för statligt stöd som antogs som svar på krisen och med hänsyn till konkurrensen och upprätthållandet av lika konkurrensvillkor i EU, finansiella reformer och jobbskapande åtgärder.

32.

Europaparlamentet noterar att vissa medlemsstater, särskilt de som mottog betalningsbalansstöd från Europeiska kommissionen, för närvarande inte har möjlighet att upprätta ordentliga nationella återhämtningsplaner med inslag som kan stimulera tillväxt och sysselsättning, eftersom deras handlingsalternativ fram till 2012 är begränsade till nedskärningar i de offentliga utgifterna, skattehöjningar och minskning av statsskulden.

33.

Europaparlamentet anser att det är acceptabelt att EU inte är det enda integrerade område där energifrågan, särskilt frågan om energimix, inte anses vara en strategisk fråga inom sitt territorium och i förhållande till sina partnerländerna. Åtgärderna på detta område bör vidtas i EU baserat på en nära samordning mellan kommissionen, medlemsstaterna och relevanta industrisektorer för att säkerställa energiförsörjningen, till exempel i form av olja och gas, för sina medlemmar genom ett diversifierat nätverk av energipipelines, särskilt genom att förhandla leveranskontrakt och tillhandahålla lagringskapacitet, samt genom finansiering och samordning av forskning och utveckling beträffande nya energikällor som en del av alla relevanta program, såsom det sjunde ramprogrammet för forskning 2007–2013 och följande uppdateringar av detta.

34.

Europaparlamentet föreslår att kommissionen tar fullt ansvar för att möjliggöra styrning och finansiering av projekt, på följande områden:

35.

Europaparlamentet anser att även om det finns en överenskommelse om unionens styrelseformer och åtgärder när det gäller delade befogenheter och kompletterande åtgärder bör unionen ges medel, särskilt finansiella, för en sådan strategi.

36.

Europaparlamentet påminner om att det finansiella systemet ytterst syftar till att tillhandahålla lämpliga sparinstrument och leda detta sparande vidare till investeringar som främjar ekonomisk effektivitet, optimerar finansieringsvillkor för långsiktiga investeringar och pensioner samt skapar sysselsättning, såsom redan gjorts av traditionella banker med regional inriktning. Denna funktion är särskilt viktig när typen av tillväxt måste förändras, vilket kräver avsevärda investeringar i miljöanpassad teknik.

37.

Den finansiella utvecklingen måste också utnyttjas för rättvisans skull och utsträcka tillgången till krediter och försäkringar, på tillräckligt säkra villkor, till befolkningsgrupper som för närvarande är avklippta från krediter. Parlamentet insisterar på att reformeringen av den finansiella regleringen inte enbart bör göras för att säkra den finansiella stabiliteten utan också bör beakta målen om hållbar utveckling.

38.

Europaparlamentet konstaterar att denna kris visar begränsningarna för ett självreglerande system och för en övertro på förmågan hos marknadsaktörerna i finanssektorns och värderingsinstituten att korrekt bedöma och hantera risker och undvika den ”moraliska risken”.

39.

Europaparlamentet välkomnar de aktuella förslagen från Baselkommittén (BCBS) och den roll som själva institutionen spelar, men påminner om att en lösning som förutsätts passa alla skulle vara till nackdel för finansinstituten i EU. Regleringen måste komma i rätt tid och vara baserad på noggranna bedömningar av dess konsekvenser för i vilken utsträckning finansinstituten tjänar den reala ekonomin och samhället. Parlamentet delar den oro som uttrycks om rätt kapitalkravsnivå och övergångsperiodernas längd.

40.

Europaparlamentet konstaterar att insyn i både företagens och medlemsstaternas räkenskaper är ett krav för att återställa förtroendet. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att undersöka användningen av transaktioner som inte syns i balansräkningen, fordringar utan täckning och spridningen av så kallade SPV- och SPE-bolag och att överväga att begränsa användningen av dem eller kräva obligatorisk redovisning i offentliggjorda räkenskaper.

41.

Europaparlamentet noterar att krisen har blottlagt en allvarlig brist i tillsynssystemet. Parlamentet kräver att utrymmet för regleringsarbitrage ska minimeras på global nivå genom en bindande överenskommelse inom G20 och inom EU, och anser att denna praxis, där så är möjligt, bör avskaffas genom tillämpning av gemensamma bestämmelser för finansiella tjänster.

42.

Europaparlamentet anser att kryphål i lagstiftningen som gör det möjligt för dotterbolag till utländska finansiella tjänsteleverantörer att bedriva omfattande oreglerad verksamhet i EU måste täppas till.

43.

Europaparlamentet konstaterar att den internationella reglering av krishantering inom finanssektorn som finns idag är otillräcklig. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram konkreta förslag till en EU-ram för gränsöverskridande krishantering inom finanssektorn för att garantera lika villkor, med beaktande av initiativ som tagits av internationella organ såsom G20 och IMF.

44.

Europaparlamentet konstaterar att standarder, framför allt vid tillämpning av verkligt värde är procykliska i sin påverkan på beslutsfattande, framförallt i finansinstitut, som har litat på dem i alltför stor grad. Parlamentet konstaterar att denna brist även kan noteras i vissa reglerings-, tillsyns- och skattebestämmelser.

45.

Europaparlamentet är medvetet om de särskilda problemen med att en så stor del av bank- och försäkringssektorerna ägs av utländska aktörer i många av de nya medlemsstaterna.

46.

Europaparlamentet konstaterar att det är nödvändigt att göra en avvägning mellan behovet av åtgärder för att upprätthålla den finansiella stabiliteten och behovet av att bevara bankernas förmåga att förmedla krediter till ekonomin. Parlamentet anser att det är viktigt att banksystemet kan fullgöra sina grundläggande uppgifter under normala förhållanden såväl som i kristider.

47.

Europaparlamentet noterar att storleken på finansinstitut och deras respektive balansräkningar har lett till uppkomsten av begreppet ”för stor för att få gå omkull”. Kommissionen uppmanas därför kräva att bankerna upprättar ett ”livstestamente” i vilka de beskriver hur banken ska avvecklas under ordnade förhållande i händelse av en kris.

48.

Europaparlamentet välkomnar att Europeiska centralbanken kommer att ha en stark roll i Europeiska systemrisknämnden (ESRB) i syfte att ge ett väsentligt bidrag till EU:s finansiella stabilitet.

49.

Europaparlamentet understryker att det är nödvändigt att införa nya krav på statistiska uppgifter för finanssektorn för att öka Europeiska kommissionens förmåga att bedriva riskövervakning och tillsyn.

50.

Europaparlamentet vill främja finansiella innovationer förutsatt att dessa gör det möjligt att skapa transparenta instrument för att finansiera användbara tekniska innovationer, långsiktiga investeringar, finansiering av pensioner, sysselsättning och den gröna ekonomin. Parlamentet ser fram emot ytterligare EU-åtgärder på området för innovativ finansiering i syfte att utnyttja långsiktigt sparande till förmån för hållbara, strategiska och långsiktiga investeringar och bättre tillgång till finansiella tjänster.

51.

Europaparlamentet framhåller att det är av yttersta vikt med ett system för tillsyn och reglering som inte lämnar någon finansiell transaktion eller något finansiellt instrument utan uppsikt. Parlamentet anser att hedgefonder måste omfattas av samma regler som gäller för alla andra investmentfonder. Parlamentet understryker att tillsynen och regleringen måste vara inriktad på spekulativa rörelser på finansmarknaderna, med målet att stävja och tygla spekulation mot länder, valutor och ekonomier.

52.

Europaparlamentet anser att en slapphänt bolagsstyrning i finansinstitut har bidragit till krisen och att detta måste åtgärdas för att säkra att riskkommittéer fungerar och är effektiva, att styrelsemedlemmar har tillräcklig kunskap om institutets produkter och att ledningen och direktionsmedlemmar som inte arbetar på heltid i institutet tar ansvar för att väga investerares och arbetstagares intressen mot varandra när det gäller ersättningssystemen.

53.

Europaparlamentet konstaterar att det råder en brist på värden och etik i det beteende som vissa aktörer på finansmarknaderna och bland finansinstituten gett prov på. Parlamentet framhåller att finansmarknaderna och finansinstitutionerna inom ramen för sitt samhällsansvar måste beakta alla inblandade aktörers intressen, t.ex. kunder, aktieägare och anställda.

54.

Europaparlamentet anser att en tillräckligt bred uppsättning kriterier för systemrisk behöver användas för att klassificera finansinstitut, särskilt inom unionen. Parlamentet anser att dessa kriterier ska medföra att man tittar på hur många medlemsstater instituten är verksamma i och hur stora de är och framför allt hur mycket ett visst institut kan rubba den inre marknadens funktionssätt, särskilt som denna kris har visat att storleken bara var en av flera faktorer som innebar en systemrisk.

55.

Europaparlamentet anser att det är oundgängligt att EU beaktar riskerna på grund av de mångskiftande systemen i dess finanssektor när man fastställer nya regler och anser att den europeiska ekonomin behöver solida nätverk av regionala och lokala banker, såsom sparbanker och kooperativa banker, och inser samtidigt att olika banker har expertis och kärnkompetens på olika områden. Parlamentet konstaterar att mångfald har visat sitt värde under finanskrisen och bidragit till stabilitet och att likformighet kan leda till att systemet blir sårbart.

56.

Europaparlamentet efterlyser en återkomst för traditionella bankdirektörer som känner till de lånesökandes karaktär, bakgrund och affärsplan och därmed kan ta en kalkylerad risk utifrån sina personliga kunskaper i enlighet med EU:s lagstiftning som t.ex. MiFID- och konsumentkreditdirektiven som innehåller bestämmelser för konsumentinformation och konsumentskydd.

57.

Europaparlamentet betonar att man, för att ge ny kraft åt och frigöra kreditflödet till företag och individer, måste hitta långsiktiga lösningar på problemen med den enorma omfattningen privata skulder, både för hushåll och företag.

58.

Europaparlamentet uppmanar till ökad öppenhet i medlemsstaternas förbindelser och i deras förbindelser med ledande finansinstitut.

59.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag av den 2 juni 2010 och anser att att kreditvärderingsinstitutens affärsmodell kan leda till intressekonflikter eftersom dessa institut utnyttjas för att främja ett gott rykte och göra reklam för de företag som betalar dem, och att deras modell inte kan ta hänsyn till de makroekonomiska faktorerna av de beslut som fattas. Parlamentet inser att kreditvärderingsinstituten bidrog till krisen eftersom deras incitament var utformade på ett skadligt sätt, vilket i sin tur i stor utsträckning beror på bristande konkurrens. Parlamentet föreslår att man undersöker tillförligheten i ett system där investerare och sparare betalar för att få tillgång till information som de behöver.

60.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra en genomförbarhets- och konsekvensundersökning av inrättandet av ett offentligt och oberoende europeiskt kreditvärderingsinstitut och anser att de oberoende revisionsmyndigheterna bör bidra aktivt till kreditvärderingen av olika länders statspapper. Parlamentet anser att en sådan utveckling skulle bidra till den mångfald som eftersträvas för standarderna. Ökad konkurrens på kreditvärderingsmarknaden skulle kunna förbättra kreditvärderingarnas kvalitet.

61.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka förslagen om aktieägares rösträtt genom att öka insynen kring vilka aktieägarna egentligen är och vilken strategi de har, och genom att främja ett långsiktigt engagemang.

62.

Europaparlamentet anser att i tider av ekonomisk och social kris förväntar sig Europas medborgare att ansvarstagande, ansvarskännande och solidaritet ska vara de ledande principerna för beslutsfattande på EU-nivå.

63.

Europaparlamentet konstaterar att många europeiska länder under årtionden före krisen hade svag ekonomisk tillväxt och hög arbetslöshet på grund av vissa medlemsstaternas bristande förmåga att reformera sina ekonomier mot en kunskapsdriven ekonomi och återställa sin konkurrenskraft på de internationella marknaderna, liksom på grund av låg inhemsk efterfrågan. EU behöver öppnare och effektivare finansmarknader och högre ekonomisk tillväxt som leder till högkvalitativ sysselsättning och social integration.

64.

Europaparlamentet konstaterar att Europeiska unionen har större svårigheter att ta sig ur krisen än andra regioner i världen, till stor del på grund av att de politiska åtgärderna mot krisen varit missriktade och för försiktiga och kommit för sent, och på grund av de strukturella bristerna i EU:s styrförmåga, och konstaterar att krisen därför riskerar att allvarligt och varaktigt försvaga EU:s ekonomiska och därmed politiska ställning i världen, som kanske bara kan återvinnas på längre sikt och om EU har förmågan att ompröva hållbarheten i sitt begrepp ”den europeiska livsstilen” utan att unionens centrala värden undermineras.

65.

Europaparlamentet anser att unionen behöver en ökad samstämdhet i upplägget av politiken för att möta den utmaning som EU står inför. Parlamentet anser därför att det är avgörande att den politik som förs är konsekvent och anser att åtgärder från EU-institutionernas sida kommer att vara avgörande här.

66.

Europaparlamentet konstaterar även att EU lider av ett underskott när det gäller strukturer för ekonomisk styrning och att denna splittring skadar unionens förmåga att utöva inflytande i diskussionerna om de stora makroekonomiska obalanserna, särskilt med USA och Kina.

67.

Europaparlamentet anser att krisen har avslöjat en trend i den ekonomiska politiken på senare år som har lett till att många länder både inom och utanför euroområdet dragit på sig en alarmerande hög statsskuld.

68.

Europaparlamentet påpekar att de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet är av avgörande betydelse för stabilitet och tillväxt. Parlamentet välkomnar kommissionens förslag om att stärka förvaltningen av euroområdet på medellång och lång sikt, vilket ska förhindra att den nuvarande valutakrisen upprepar sig, och delar kommissionens uppfattning att stabilitets- och tillväxtpakten behöver effektivare stimulans- och sanktionsmekanismer.

69.

Europaparlamentet understryker att man, för att återfå sunda tillväxttal och uppnå en hållbar ekonomisk utveckling och social sammanhållning, i första hand bör ta itu med de långvariga och väsentliga makroekonomiska obalanserna och skillnaderna i konkurrenskraft. Parlamentet ser positivt på att kommissionen erkänner hur nödvändigt detta är i sitt meddelande om samordning av den ekonomiska politiken.

70.

Europaparlamentet konstaterar att krisen blottlade strukturella svagheter i vissa EU-medlemsstater och att vissa medlemsstaters problem med att finansiera sin skuldsättning på marknaderna kan hänföras till otillräcklig styrning och falskt alarm på de internationella finansmarknaderna, vilket IMF har rapporterat om.

71.

Europaparlamentet anser att finanskrisen i Grekland och andra länder inom euroområdet är en allvarlig fråga för euroområdet som helhet och återspeglar euroområdets svagheter vid hantering av spridningseffekter från den globala finanssektorn.

72.

Europaparlamentet anser att alla utvecklingsmodeller som utesluter att man återvänder till status quo, vilket alla säger sig sträva efter, bör framhäva hållbarhet och solidaritet. Parlamentet vill att unionens framtida strategi ska vara hållbar när det gäller finansmarknaderna, ekonomin, de offentliga utgifterna, den ekonomiska och sociala dynamiken, klimatet och miljön.

73.

Europaparlamentet rekommenderar att det införs en skatt på finansiella transaktioner vars intäkter skulle förbättra marknadens funktionssätt genom att minska spekulation och bidra till att finansiera globala kollektiva nyttigheter samt minska de offentliga underskotten. Parlamentet anser att basen för en sådan skatt borde vara så bred som möjligt eller, om det inte går, att en skatt på finansiella transaktioner bör införas på EU-nivå som ett första steg. Parlamentet uppmanar kommissionen att snabbt ta fram en genomförbarhetsstudie där man beaktar lika villkor på global nivå och lägger fram konkreta förslag till lagstiftning.

74.

Europaparlamentet anser att man för att undgå risken för strukturella efterchocker bör fokusera på långsiktig och hållbar tillväxt som det viktigaste kriteriet när man gör politiska val. Parlamentet anser att innehållet i finanspolitiska åtgärdspaket ur denna synvinkel är av största vikt. Politiska val måste göras i enlighet med mål på medellång och lång sikt, offentliga investeringar måste vara korrekt inriktade och innovation, forskning, utbildning, energieffektivitet och att ny teknik bör prioriteras.

75.

Europaparlamentet påminner om att unionens största framgångar är frukten av förverkligandet av konkreta projekt och genomförandet av politik med substans, såsom den inre marknaden, den gemensamma handelspolitiken, lanseringen av strukturreformer och Erasmusprogrammet där kommissionen är pådrivande.

76.

Europaparlamentet anser att solidaritet mellan generationer innebär att varken de unga eller de äldre bör tyngas ned av skulder som äldre generationer har ådragit sig.

77.

Europaparlamentet noterar att den stora kraschen kastar nytt ljus över den demografiska utmaningen och finansieringen av våra pensioner. Parlamentet anser att finansieringen av pensioner inte helt och hållet kan överlämnas till den offentliga sektorn utan att man bör lita till ett trepartssystem med allmän pension, tjänstepension och privat pension som garanteras av särskilda bestämmelser och tillsyn för att skydda placerarna. Parlamentet anser dessutom att pensionerna måste omfattas av en EU-täckande reform för att bidra till att finansiera solidaritet mellan generationerna. Parlamentet anser att en förlängning av arbetslivet väcker frågor som skär genom hela samhället och som ännu inte har tagits i beaktande.

78.

Europaparlamentet anser att Europa behöver en mer enad och effektiv och mindre byråkratisk union och inte bara mer samordning. Parlamentet anser att kommissionen, som har till uppgift att fastställa och försvara det som är av allmänt europeiskt intresse, inom ramen för sin initiativrätt måste prioritera sitt åtagande att agera i unionens namn på områden där kommissionen har delade befogenheter eller befogenheter att samordna medlemsstaternas åtgärder, samtidigt som den genomför gemensamma åtgärder och fastställer spelrummet för åtgärder från marknadsaktörer och statliga aktörer som kan skada den inre marknaden. Parlamentet ser det som avgörande att kommissionen utnyttjar förordningar i stället för direktiv som rättslig grund för att främja enhetligt antagande inom EU och förhindra snedvridningar.

79.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vid behov anordna sektorsvisa rundabordssamtal för att åstadkomma gemensamma insatser från marknadens olika aktörer, i syfte att uppnå en verklig europeisk industripolitik liksom innovation och sysselsättning. Parlamentet påminner om att vi i denna strävan måste beakta våra åtaganden i fråga om klimatförändringar och potentialen för vissa former av miljövänlig teknik. EU:s budget behöver användas bättre, så att den blir en verklig katalysator för alla nationella insatser inom forskning och utveckling, innovation och skapande av nya företag och arbetstillfällen. Kommissionen uppmanas också att lägga fram konkreta förslag om hur man ska förbättra samarbetet mellan företag och forskning och främja kluster samt stödja en sådan strategi med tillräckliga medel. Parlamentet betonar att en grundläggande drivkraft för utveckling på alla marknader är fri och rättvis konkurrens, där det är lätt för nykomlingar att komma in och där det inte finns några privilegier som snedvrider marknaden.

80.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att till fullo tillämpa andan och bokstaven i ramavtalet när det gäller det särskilda partnerskapet med Europaparlamentet, i syfte att fastställa prioriteringarna för den europeiska dagordningen i alla medborgares intresse. Parlamentet begär en intensifierad dialog med de nationella parlamenten, särskilt i budgetfrågor och finansiella frågor. Parlamentet varnar för alla försök att skapa separata institutioner på mellanstatlig basis, vilket skulle utesluta vissa länder från beslutsfattandet och förhindra att alla medlemsstaters synpunkter tillmäts lika vikt.

81.

Europaparlamentet anser att en ändamålsenlig ekonomisk styrning förutsätter att kommissionen ges ett ordentligt, större förvaltningsansvar som ger den möjlighet att använda både befintliga verktyg och de nya verktyg som Lissabonfördraget innebär, till exempel artiklarna 121, 122, 136, 172, 173 och 194, vilka ger kommissionen i uppdrag att samordna reformplaner och åtgärder samt fastställa en gemensam strategi.

82.

Europaparlamentet anser att en stärkt ekonomisk styrning måste åtföljas av en större demokratisk legitimitet för EU:s styrning, vilket måste uppnås genom att Europaparlamentet och de nationella parlamenten i högre grad och i ett tidigare skede involveras under hela processen.

83.

Europaparlamentet föreslår att den som ansvarar för ekonomi- och valutafrågor inom kommissionen ska vara en av kommissionens vice ordförande. Parlamentet föreslår att han eller hon ska se till att unionens ekonomiska åtgärder är konsekventa, övervaka hur kommissionen sköter sitt uppdrag, avseende den ekonomiska och monetära politiken samt finansmarknadspolitiken och samordna andra aspekter av unionens ekonomiska åtgärder. Parlamentet föreslår även att han eller hon ska delta i Europeiska rådets arbete, vara ordförande för ekofinrådet och eurogruppen och representera unionen i relevanta internationella organ.

84.

Europaparlamentet anser att om de budgetproblem som medlemsstaterna och EU för närvarande står inför och behovet av avsevärda investeringar i unionens strategiska mål ska få en lösning senast 2020 kräver detta nya ekonomiska modeller som involverar både offentliga och privata medel.

85.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att öka takten när det gäller skapande av förutsättningar för den offentliga och privata sektorn att bedriva ett nära samarbete, inklusive i form av offentlig-privata partnerskap, för att möta utmaningen med långsiktiga investeringar på nationell och europeisk nivå som leder till hållbar och konkurrenskraftig tillväxt som kommer alla till del.

86.

Europaparlamentet bekräftar sitt engagemang för euron, och erkänner den gemensamma valutans strategiska funktion och värde. Parlamentet understryker den transparens och de ekonomiska fördelar som euron har medfört för euroområdet. Parlamentet anser att euron framför allt måste vara ett stabilt stöd för Europas ekonomi.

87.

Europaparlamentet konstaterar att det främsta målet för ECB:s monetära politik är att upprätthålla prisstabiliteten. Parlamentet påpekar att målsättningen om prisstabilitet verkligen kan uppnås om man tar itu med de underliggande orsakerna till inflationen på rätt sätt. Parlamentet påminner om att artikel 127 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt också ger i uppdrag till ECB att stödja unionens allmänna ekonomiska politik. Parlamentet anser att medlemsstaterna i euroområdet och de som har en särställning strikt måste uppfylla sina förpliktelser och det får inte finnas några tvivel om de gemensamma målen prisstabilitet, ECB:s oberoende och budgetdisciplin eller om hur dessa mål främjar tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft.

88.

Europaparlamentet lovordar ECB för dess ansträngningar att hålla nere inflationen, men uppmanar ECB att spela en större roll när det gäller att hålla nere tillgångsinflationen.

89.

Europaparlamentet konstaterar att en monetär union ska kunna stå emot ekonomiska svackor krävs det en fast samordning av den ekonomiska politiken. Parlamentet beklagar att inom den ekonomiska och monetära unionen har tyngdpunkten för det mesta legat på det monetära.

90.

Europaparlamentet håller med IMF om att krishantering inte är ett alternativ till de korrigerande politiska åtgärder och grundläggande reformer som krävs för att förstärka den europeiska monetära unionens fundament.

91.

Europaparlamentet understryker att euroområdet behöver öka sin motståndskraft genom att inrätta en institutionell struktur som baseras både på incitament och sanktioner för nödvändiga åtgärder.

92.

Europaparlamentet understryker att stabilitets- och tillväxtpakten är det enda regleringsinstrument som kan tillhandahålla en grundläggande regleringsram för den makroekonomiska politiken och de offentliga finanserna i EU.

93.

Europaparlamentet konstaterar att övergången till euron, enligt de slutsatser man kan dra av eurons tio första år, har visat på ökade konkurrenskraftsskillnader mellan ekonomierna i euroområdet och följderna för de ekonomiskt svaga länderna har också förvärrats av detta och lett till stora obalanser i handeln inom euroområdet. Parlamentet konstaterar dock att euron har medfört stora fördelar för unionen i sin helhet, t.ex. när det gäller relativ ekonomisk stabilitet, prisstabilitet och låg inflation.

94.

Europaparlamentet framhåller att många länder behöver få ordning på sina skattesystem och markant minska sina underskotts- och skuldnivåer. Parlamentet håller med rådet om att finanspolitisk stabilitet och ökad ekonomisk tillväxt och sysselsättning måste säkras i samtliga medlemsstater och att planerna för konsolidering av de offentliga finanserna och strukturella reformer därför måste fastställas och genomföras.

95.

Europaparlamentet konstaterar att detta skulle kunna leda till strategier för finansiell konsolidering som i stor utsträckning kommer att begränsa regeringarnas möjlighet att agera. Parlamentet varnar samtidigt för att dessa sparpaket inte får leda till åtgärder som kan hämma den ekonomiska återhämtningen, skapandet av arbetstillfällen och social sammanhållning.

96.

Europaparlamentet anser att stabilitets- och tillväxtpakten är ett viktigt instrument för att sätta press på hållbarheten i de offentliga finanserna, vilket har bidragit till ekonomiskt ansvarstagande inom euroområdet. Parlamentet erkänner att pakten har förfuskats genom felaktig tillämpning och inte har varit en tillräcklig sporre för att optimera den ekonomiska politiken i var och en av medlemsstaterna och i euroområdet som helhet. Parlamentet anser att detta ekonomiskpolitiska instrument inte var utformat för att fungera som en pålitlig korrigerande process som kompenserar nuvarande obalanser och hantera kriser eller perioder med svag tillväxt. Parlamentet anser att medlemsstaterna, förutom att tillämpa gällande bestämmelser, bör föra en nationell politik för att främja tillväxt, innovation och konkurrenskraft och införa ett kvalitativt mål att det offentliga underskottet inte får passera vissa riktmärken.

97.

Europaparlamentet anser att stabilitets- och tillväxtpakten inte beaktar andra obalanser som t.ex. i den privata skuldsättningen och i bytesbalansen, som också påverkar den monetära unionen.

98.

Europaparlamentet konstaterar att rådet under föregående mandatperiod, i samband med översynen av direktivet om Eurostat, och även efter att det stod klart att riktigheten i de statistiska uppgifter som några medlemsstater rapporterat i vissa fall kunde ifrågasättas, motsatte sig att Eurostat skulle få de befogenheter till kontroll av verifikationer på plats som Europaparlamentet förespråkade.

99.

Europaparlamentet anser att författarna till Maastrichtfördraget förväntade sig en konvergens mellan medlemsstaternas konkurrenskraft i euroområdet och inte hade förutsett de stora variationerna, vilket till slut ledde till ökade ränteskillnader, eftersom farhågor om vissa medlemsstaters solvens drev upp deras riskpremie.

100.

Europaparlamentet noterar att det under de senaste månaderna har gjorts ett antal tillfälliga undantag i tillämpningen av europeiska normer för statligt stöd vilket har bidragit till att medlemsstaterna kunnat begränsa krisens effekter. Parlamentet konstaterar att den tillväxtfas som vi närmar oss kräver en fast grund och det är i detta sammanhang som vi gradvis behöver återgå till det normala systemet för statligt stöd och därmed säkra lika villkor i Europa.

101.

Europaparlamentet kräver en förstärkning av bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten, särskilt dess förebyggande del, där inbördes påverkan (”peer pressure”) för närvarande är det starkaste instrumentet för att få medlemsstaterna att följa rådets rekommendationer. Parlamentet efterlyser en tuffare ekonomisk övervakning från kommissionens sida och anser att möjligheten att skapa incitament för finanspolitisk konsolidering måste undersökas.

102.

Europaparlamentet föreslår inrättande av en effektiv incitament- och påföljdsmekanism som tillämpas på genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten, vilket skulle bidra till att förebygga ett förvärrande av den nuvarande krisen och säkerställa förebyggande av en ny kris i framtiden.

103.

Europaparlamentet anser att den multilaterala övervakningen och kraven på anpassning bör gälla lika mycket för överskott som för underskott med beaktande av varje medlemsstats särskilda situation, till exempel när det gäller den demografiska situationen. Hänsyn bör tas till nivån på den privata skuldsättningen, utvecklingen av löner jämfört med arbetskraftens produktivitet, sysselsättning – särskilt för unga – samt bytesbalanssaldon. Parlamentet anser att dessa faktorer åtminstone bör utnyttjas som varningsindikatorer om de inte kan fungera som de kriterier som idag fastställs i stabilitets- och tillväxtpakten. Parlamentet anser att det behövs mer öppenhet när det gäller uppgifter om de offentliga finanserna, och välkomnar kommissionens förslag om de statistiska uppgifternas kvalitet.

104.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa en förstärkt påföljdsmekanism inom euroområdet vilket klart ligger inom dess behörighetsområde, i syfte att tvinga medlemsstaterna att följa bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten.

105.

Europaparlamentet anser att stabilitets- och tillväxtpakten inte har visat sig vara tillräckligt effektiv för att samordna budgetpolitiken. Dess beroende av enskilda länders politik ledde till problem med genomdrivandet och med riktigheten i den information som gavs, den misslyckades med att göra en koppling till sysselsättningsnivåer och jobbskapande så att den ekonomiska politiken fick en balanserad utformning, och den berörde inte alls frågor som reell konvergens, konkurrenskraft och skapandet av synergier i euroområdet. Parlamentet anser därför att det behövs ytterligare samordning mellan medlemsstaterna, i synnerhet euroområdets ekonomier, för att stabilisera den ekonomiska balansen i euroområdet.

106.

Europaparlamentet anser att de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för både stabilitet och tillväxt som Europaparlamentet är med om att besluta, bör utgöra grunden för en diskussion och en bedömning av medlemsstaternas budgetar innan dessa läggs fram inför berörda nationella parlament.

107.

Europaparlamentet anser att med en gemensam valuta bör euroområdets medlemmar ta ytterligare ett steg där en del av medlemsstaternas skuld skulle kunna emitteras ömsesidigt och förvaltas så att det skulle lägga grunden för en mer avancerad multilateral övervakning genom stöd från en europeisk valutafond och en europeisk finansiell stabiliseringsfacilitet för att göra hela euroområdet attraktivare som marknad och åstadkomma en gemensam förvaltning av skulderna.

108.

Europaparlamentet anser att genomförandet av strukturreformerna, särskilt anpassningen till och omstruktureringen av de sociala fördelningssystemen i de nya medlemsstaterna kräver starkt stöd och solidaritet från EU:s sida. Parlamentet betonar att euroområdet och ERM II, oavsett alla globala finansiella, ekonomiska och sociala krissituationer, måste utvidgas ytterligare med nya medlemsstater som har uppfyllt Maastricht-kriterierna. Parlamentet anser att sådana beslut bland annat skulle visa euroområdets stabilitet och hållbarhet.

109.

Europaparlamentet anser att en utjämning av de stora konkurrenskraftsskillnader som finns inom euroområdet genom att se till att löneökningarna ligger i linje med produktivitetsutvecklingen och inflationsförväntningarna, är avgörande för att undvika splittring inom euroområdet.

110.

Europaparlamentet kräver en avsevärd förbättring av den makroekonomiska dialogen som inte får reduceras till information till arbetsmarknadens parter om de riktlinjer som föreslagits eller accepterats.

111.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att fastställa breda gemensamma riktlinjer för EU för att genomföra en hållbar marknadsekonomi. Parlamentet anser att sådana riktlinjer bör fastställas årligen utifrån en utvärdering som inkluderar löne- och produktivitetsutvecklingen på nationell och europeisk nivå genom en väl genomförd dialog med arbetsmarknadens parter.

112.

Europaparlamentet efterlyser en gemensam budgetstrategi för att återställa och slå vakt om EU som ett område med långsiktig ekonomisk tillväxt.

113.

Europaparlamentet anser att offentliga utgifter som används effektivt och framtidsinriktat (utbildning, vidareutbildning, infrastruktur, forskning, miljö etc.) kan stabilisera ekonomin genom att främja sund, hållbar och varaktig tillväxt. Parlamentet anser att offentliga utgifter som har hög kvalitet och som används på ett ansvarsfullt sätt, samtidigt som den privata sektorns potential inom entreprenörskap och innovation främjas, kan vara en drivkraft för ekonomiska och sociala framsteg.

114.

Europaparlamentet understryker vikten av att skapa en starkare koppling mellan stabilitets- och tillväxtpakten, de makroekonomiska instrumenten och de nationella reformprogrammen inom EU 2020, något som kan uppnås genom att de läggs fram på ett konsekvent sätt, vilket innebär bättre möjligheter att jämföra nationella budgetar när det gäller olika utgiftskategorier. Parlamentet anser att medlemsstaterna inte bör betrakta den egna ekonomiska politiken enbart som en fråga av enbart nationellt intresse, utan också som en fråga av gemensamt intresse, och de bör utforma politiken utifrån denna princip. Parlamentet påminner medlemsstaterna om att de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken har fått en större roll.

115.

Europaparlamentet anser att om EU 2020-strategin ska framstå som trovärdig så måste de nationella budgetarna i EU:s 27 medlemsstater och EU:s budget stämma bättre överens och komplettera varandra på ett bättre sätt. Parlamentet framhåller att EU:s budget bör få en större betydelse när det gäller samordning av resurser.

116.

Europaparlamentet anser att offentliga investeringar, som är klokt målinriktade, kan vara en viktig drivkraft för långsiktiga investeringar. Parlamentet förslår att EIB:s mandat utvidgas till att omfatta möjlighet att ge ut euroobligationer för att investera i stora strukturprojekt i enlighet med EU:s strategiska prioriteringar.

117.

Europaparlamentet påpekar att en gemensam valuta bara kan fungera om medlemsstaterna samordnar sin budgetpolitik och öppet redovisar ekonomin för varandra. Parlamentet erkänner att denna process kräver ett nära samarbete med de nationella parlamenten.

118.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att med hjälp av Eurostat öka jämförbarheten mellan nationella budgetar i syfte att identifiera de kompletterande och konvergerande aspekterna av den genomförda politiken.

119.

Europaparlamentet anser att unionen och medlemsstaterna bör verka för att införa skatteprinciper som inte längre favoriserar skuldsättning inom den offentliga och privata sektorn och kortsiktiga ersättningar inom den privata sektorn och som eventuellt kunde innehålla bonus-malus-mekanismer baserade på miljökriterier och kriterier för anständigt arbete.

120.

Europaparlamentet noterar att lösningen på statsskuldskrisen kommer att vara en långsiktig process som måste vara väl utformad och säkra en balanserad utveckling. Parlamentet inser att avvägningar kan behöva göras mellan tillväxt, rättvisa och finansiell stabilitet och att sådana bör avgöras genom politiska beslut. Kommissionen uppmanas att lägga fram förslag för finansiell utveckling med beaktande av dessa mål, särskilt inom ramen för EU 2020-strategin, och att explicit formulera de avvägningar som kan bli föremål för politiska val. Parlamentet önskar här att EU kan skapa ett forum för debatt och politiska meningsbyten efter samråd med alla de parter som berörs av reformeringen av finansmarknaderna (banker, investerare, sparare, arbetsmarknadens parter). Kommissionen uppmanas dessutom att se till att parlamentet involveras mer i denna process, särskilt när man utformar och senare genomför EU 2020-strategin.

121.

Europaparlamentet uppmanar unionen att se till att vara bättre rustad med kontracykliska styrinstrument för den ekonomiska politiken.

122.

Europaparlamentet anser att Lissabonfördraget på detta stadium innehåller alla nödvändiga instrument för att inrätta en verklig ekonomisk styrning av EU, samt en bättre övervakning av tillståndet i medlemsstaternas offentliga finanser.

123.

Europaparlamentet betonar uppmaningarna i Mario Montis och Louis Grechs betänkanden, antagna av Europaparlamentet den 20 maj 2010, till en mer holistisk inställning till den inre marknaden, både avseende strategi och synsätt, så att den blir effektivare och återfår allmänhetens förtroende. Parlamentet understryker hur viktigt initiativet ”Single Market Act” är, med sina förslag till lagstiftning och annan reglering, för att stärka och uppdatera den inre marknaden, fullborda den digitala inre marknaden och avlägsna kvarstående hinder.

124.

Europaparlamentet anser att det är mycket viktigt att en rättsakt om den inre marknaden innehåller ett omfattande program för social- och konsumentskydd i form av en social klausul i all lagstiftning som rör den inre marknaden, lagstiftning om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, ett lagstiftningsprogram för att stärka arbetstagarnas rättigheter, ett omfattande lagstiftningsprogram för konsumentskydd som gör skillnad i medborgarnas vardag och bättre skattesamordning genom en harmonisering av bolagsskattebasen och momssatserna.

125.

Parlamentet konstaterar att den inre marknaden kräver stöd av alla genom att det är en hörnpelare i EU-projektet och grunden för hållbar välfärd i EU.

126.

Europaparlamentet påpekar att den inre marknaden är en av de viktigaste tillväxtkrafterna i EU. Parlamentet betonar att EU 2020-strategin bör utgöra ett konkret program för tillväxt och sysselsättning för att möta den ekonomiska krisen och stärka den inre marknaden.

127.

Europaparlamentet anser att enskilda staters initiativ inte kan bli verkningsfulla utan en samordnad insats på EU-nivå och att det är därför av grundläggande betydelse att EU har en stark gemensam röst och agerar gemensamt. Parlamentet konstaterar att solidaritet, som ligger till grund för den europeiska sociala ekonomin, och samordning av nationella lösningar har varit avgörande för att undvika att enskilda medlemsstater vidtar kortsiktiga protektionistiska åtgärder. Parlamentet är bekymrat över att en återupplivad ekonomisk protektionism på det nationella planet högst sannolikt kan leda till att den inre marknaden splittras och att konkurrenskraften minskar, och en sådan protektionism måste därför undvikas. Parlamentet är också oroat över att den aktuella ekonomiska och finansiella krisen kan användas som ett skäl till att återuppliva protektionistiska åtgärder i flera medlemsstater. Parlamentet anser att den ekonomiska nedgången i stället kräver en gemensam skyddsmekanism.

128.

Europaparlamentet anser att framsteg på den inre marknaden inte bör utgå från den minsta gemensamma nämnaren. Kommissionen uppmanas därför att ta ledningen och våga lägga fram djärva förslag. Medlemsstaterna uppmanas att använda metoden för ett fördjupat samarbete på områden där det inte är möjligt att nå en överenskommelse mellan 27 länder. Parlamentet anser att andra länder skulle kunna delta i dessa pionjärinitiativ i ett senare skede.

129.

Europaparlamentet ställer sig skeptiskt till idén att den europeiska ekonomin skulle kunna utvecklas och växa utan fri handel med så många länder i världen som möjligt, inklusive vår nu ledande handelspartner USA och tillväxtekonomier som Kina, Indien och Brasilien. Parlamentet anser att EU även bör förlita sig på sina egna krafter genom att utnyttja den inre marknaden bättre, inte minst med tanke på att största delen av dess tillväxt är kopplad till den inhemska efterfrågan.

130.

Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att släppa loss den inre marknadens potential för affärsverksamhet i globaliseringens tidevarv, för att skapa många fler arbetstillfällen och få fart på innovationer inom ny teknik i Europa.

131.

Europaparlamentet anser att kommissionen, för att åstadkomma en effektiv inre marknad, måste ta fram tydliga politiska prioriteringar genom att anta en ”Single Market Act” som bör omfatta både lagstiftningsinitiativ och andra initiativ som syftar till att skapa en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft.

132.

Europaparlamentet erkänner att den inre marknaden som skapats inom Europeiska unionen utan en viss skatteharmonisering, särskilt när det gäller företagsbeskttningen, och utan fastställda grundvillkor för social trygghet i vissa fall har lett till en överdriven konkurrens mellan medlemsstaterna som försöker locka till sig skattebetalare från andra medlemsstater. Parlamentet konstaterar dock att en av den inre marknadens stora fördelar varit att hindren för rörlighet har avskaffats och de institutionella regleringarna har harmoniserats, vilket har främjat kulturell förståelse, integration, ekonomisk tillväxt och europeisk solidaritet.

133.

Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen genomför en oberoende utredning för att kartlägga de 20 främsta inremarknadsrelaterade källorna till missnöje och frustration som allmänheten upplever i vardagen, särskilt i samband med e-handel, gränsöverskridande läkarvård samt ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer.

134.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att godta jämförelsetabeller för genomförandet av lagstiftning, så att bristfällig lagstiftning blir genomlyst.

135.

Europaparlamentet betonar att en välfungerande marknad för offentlig upphandling är av avgörande betydelse för den inre marknaden. Det är dock en fortsatt källa till oro att myndigheter fortfarande har stora problem med att uppnå sina politiska målsättningar inom ramen för en komplicerad uppsättning regler och med att se till att små och medelstora företag får tillträde till offentlig upphandling.

136.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag om att införa tidsfristklausuler som innebär att lagar om EU:s inre marknad automatiskt börjar gälla vid en särskild tidpunkt om medlemsstaterna inte har införlivat dem i tid.

137.

Europaparlamentet anser att införande av en sund och effektiv reglering för ett ekonomiskt område efter en kris av den omfattning vi har upplevt i hög grad bidrar till en förbättring av konkurrenskraften. Parlamentet anser att de europeiska myndigheterna har ett särskilt ansvar för att upprätthålla denna agenda, inte minst gentemot de nationella politiska instanserna.

138.

Europaparlamentet anser att Europa på nytt bör bli en gynnsam plats för investeringar och produktion och bli till en global referenspunkt för innovation och tillväxt. Parlamentet anser att finansinstituten, både offentliga och privata, måste göra sitt yttersta för att se till att finansmarknaderna fungerar på ett sätt som gynnar den reala ekonomin samt små och medelstora företag.

139.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att varje år göra en utvärdering av de offentliga och privata investeringsbehoven och hur dessa tillgodoses eller borde tillgodoses.

140.

Europaparlamentet inser att det behövs ett samordnat angreppssätt på både nationell nivå och EU-nivå för att ytterligare utveckla unionens inre marknad så att man kan dra nytta av bästa praxis i kampen mot skattebedrägerier och skatteflykt, samtidigt som man tar fram lämpliga incitament för skattebetalarna att betala sina skatter i vederbörlig ordning och för medlemsstaternas skattemyndigheter att anta effektiva förebyggande åtgärder mot alla typer av skatteoegentligheter.

141.

Europaparlamentet anser att man genom att reducera skattebedrägerierna skulle kunna minska budgetunderskotten utan att behöva höja skatterna, samtidigt som man kan upprätthålla de sociala utgifterna. Den varierande förekomsten av skattebedrägerier i medlemsstaterna skapar oroväckande snedvridningar på den inre marknaden. Kommissionen uppmanas att utarbeta en konsekvensbedömning för att utvärdera de olika problem som orsakas av skattebedrägerier och svart ekonomi i samtliga medlemsstater.

142.

Europaparlamentet betonar att hållbara offentliga finanser inte bara förutsätter en ansvarsfull utgiftspolitik utan också en adekvat och rättvis beskattning, en effektivare skatteuppbörd av de nationella skattemyndigheterna samt en ihärdigare bekämpning av skatteflykt. Parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå en rad åtgärder för att hjälpa medlemsstaterna att återskapa balansen i de offentliga finanserna och att finansiera offentliga investeringar genom att utnyttja innovativa finansieringskällor.

143.

Europaparlamentet konstaterar, med hänvisning till Mario Montis arbeten, att ökade offentliga inkomster till följd av en gynnsam konjunktur oftast leder till skattesänkningar. Parlamentet konstaterar att skatten på arbete bör sänkas för att öka Europas konkurrenskraft Parlamentet stöder Mario Montis förslag om inrättandet av en skattepolitisk grupp bestående av företrädare från medlemsstaterna som ett viktigt steg för att uppmuntra dialog mellan europeiska länder. Parlamentet uppmanar den politiska gruppen att främst diskutera ramarna för ett skattesystem som kan hantera miljömålen och åstadkomma resurseffektivitet. Parlamentet välkomnar förslaget till direktiv om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas i kommissionens arbetsprogram för 2011.

144.

Europaparlamentet konstaterar att en viktig drivkraft för institutionell förbättring och ekonomisk tillväxt i medlemsstaterna är deras självbestämmande i valet av hur de vill ta ut skatter. Parlamentet anser att minskad skatt på arbete är en grundläggande förutsättning för att både de minst gynnade och medelklassen ska kunna leva ett anständigt liv genom resultatet av sitt arbete.

145.

Europaparlamentet förespråkar en beskattning som kan lätta bördan på arbete och uppmuntra och skapa incitament för sysselsättning, innovation och långsiktiga investeringar.

146.

Europaparlamentet anser att sammanhållningspolitiken bör ses som en av hörnstenarna i unionens ekonomiska politik och att den bidrar till EU:s långsiktiga investeringsstrategi.

147.

Europaparlamentet noterar att sammanhållningspolitiken har blivit ett viktigt inslag i det ekonomiska återhämtningspaketet för Europa, eftersom den kan användas för att reagera på krisen och sörja för en kortsiktig stimulering av efterfrågan samtidigt som investeringar görs i långsiktig tillväxt och konkurrenskraft.

148.

Europaparlamentet anser att sammanhållningspolitikens styrka beror på dess tre grundläggande egenskaper: Den fastställer strategiska riktlinjer som villkor för överföring av resurser som är bindande både för medlemsstaterna och regionerna, den lämnar utrymme för medlemsstaterna och regionerna att anpassa insatserna till lokala särdrag och den har kapacitet att övervaka och stödja uppnåendet av mål.

149.

Europaparlamentet understryker att det faktum att krisen har slagit olika hårt inom EU:s territorium beror på att utgångsläget ur konkurrenssynpunkt varierade och innebär att de långsiktiga framtidsutsikterna ser olika ut, liksom behovet av att utnyttja de krisåtgärder som EU erbjuder, och att det innebär olika utsikter på lång sikt. Parlamentet påpekar att krisens effekter kan resultera i svagare territoriell sammanhållning om den inte motverkas av en differentierad politik som är inriktad på de specifika problemen. Parlamentet konstaterar att i en del av de länder som drabbats hårdast av krisen stod sammanhållningspolitiken för en stor del av de totala offentliga investeringarna.

150.

Europaparlamentet anser att strategin efter krisen blir effektivare om regionerna och kommunerna är delaktiga i genomförandet. Förvaltning på flera nivåer ges ett större politiskt utrymme som gör det möjligt att effektivare främja den ekonomiska återhämtningen inom EU. Regionala och lokala nivåer inom den europeiska förvaltningen har kapacitet att anpassa europeiska allmänna strategiska målsättningar till sina egna territoriella förhållanden och utnyttja politiska verktyg som de har till sitt förfogande samt entusiasmen hos alla partner – näringslivet, forskarvärlden och det civila samhället.

151.

Europaparlamentet påpekar att det i dag finns många politiska verktyg på lokal och regional förvaltningsnivå. Både innovation som medför produktivitetsvinster och miljöanpassning, som skapar ny efterfrågan och nya marknader, kräver ett regionalt och lokalt fokus och en integrerad ortsbaserad strategi för investeringar och tillväxtpolitik. En region, en större eller mindre stad eller ett landsbygdsområde kan utgöra en plats där alla partner kan sammanföras och man kan finna alla faktorer som krävs för att hitta en lösning kan hittas.

152.

Europaparlamentet uttrycker därför sin oro över bristen på framsteg när det gäller decentralisering av befogenheter till lokalnivån, med tanke på att lokalsamhällen och landsbygdssamhällen ger möjligheter när det gäller ekonomi, sysselsättning och samhällsuppbyggnad, och att stöd till dessa samhällen gör att utslagningen kan minskas genom att man stärker samhällena och därmed deras förmåga att fånga upp människor.

153.

Europaparlamentet påpekar att regionerna kommer att spela en allt viktigare roll när det gäller att driva på EU:s ekonomiska agenda, att de lokala bankernas utlåning måste öka och att detta kan främjas genom starka lokala banker. Parlamentet konstaterar att man vid regleringen av marknaden för finansiella tjänster bör beakta behovet av att främja företagande och finansiering av små och medelstora företag och att ekonomiskt stöd till små och medelstora företag inom ramen för sammanhållningspolitiken bör ske i form av riskkapital, vilket skulle ge banksektorn en större roll och leda till ett effektivare utnyttjande av strukturfonderna.

154.

Europaparlamentet efterlyser ytterligare reformer av den nuvarande strukturen för sammanhållningspolitiken så att medlemsstaterna, regionerna och kommunerna kan få anslag snabbare och affektivare. Parlamentet påpekar att ökad flexibilitet krävs och att kommissionen måste beakta detta när man utformar den framtida sammanhållningspolitiken.

155.

Europaparlamentet anser att det är mycket viktigt att koppla varje EU-strategi för långsiktiga investeringar, som stöds av sammanhållningspolitiken, till hur mycket konkurrenskraft, sysselsättning och miljövänlig tillväxt och förbättrad ekonomisk sammanhållning på EU-nivå som kan åstadkommas, särskilt mellan gamla och nya medlemsstater

156.

Europaparlamentet begär därför att EU 2020-strategin ska ha ett brett politiskt synsätt på framtiden med EU som en konkurrenskraftig, social och hållbar union som sätter människan och skyddet av miljön i centrum för politiken.

157.

Europaparlamentet anser att om dessa mål ska kunna uppnås så är det dags att nära samordna våra makroekonomiska åtgärder, i syfte att som en prioritering öka EU:s tillväxtpotential och fokusera på en modell med hållbar tillväxt som omfattar alla, vilket krävs för att våra problem ska kunna lösas. Parlamentet anser att detta bör stå i centrum för den nya EU 2020-strategin.

158.

Europaparlamentet anser att för att förhindra att reaktionerna på eurokrisen resulterar i en lång period av ekonomisk stagnation, bör unionen samtidigt genomföra en strategi för att påskynda hållbar ekonomisk tillväxt tillsammans med reformer för att återuppbygga och förbättra konkurrenskraften.

159.

Europaparlamentet noterar de fem överordnade mål som Europeiska rådet fastställt om sysselsättningsgrad, forskning och utveckling, minskning av utsläppen av växthusgaser, utbildningsnivå och främjande av social integration. Parlamentet betonar att dessa mål bör fastställas inom ramen för en konsekvent och sammanhållen strategi för hållbar utveckling för ekonomin, de sociala frågorna och miljön.

160.

Europaparlamentet anser att utbildning bör sättas i centrum för unionens ekonomiska strategi, med målet att öka den övergripande kvaliteten på alla utbildningsnivåer i EU och kombinera både spetskompetens och jämlikhet samt reformera den traditionella utbildningsmodellen. Parlamentet anser att EU bör betrakta utbildning som en tillgång för alla, samtidigt som det finns ett behov av att investera i alla aspekter av utbildningssystemet, i utbildningens kvalitet och i antalet personer som har tillgång till högre utbildning. Parlamentet efterlyser ett permanent livslångt lärande för alla över hela Europa, vilket innebär att programmen Erasmus och Leonardo för rörlighet inom utbildning och yrkesutbildning skulle göras mer tillgängligt. Parlamentet konstaterar behovet av att snarast öka investeringarna inom forskning och utveckling, särskilt med sikte på halvtidsutvärderingen av det sjunde ramprogrammet och EU:s kommande budgetramar.

161.

Europaparlamentet konstaterar att bekämpningen av ungdomsarbetslösheten och en effektiv matchning av kompetens och arbetsmarknadens behov bör stå i fokus. Parlamentet anser att offentlig-privata partnerskap på utbildningsområdet måste utvecklas och att studerandes och forskares rörlighet över gränserna genom utbyten och praktikprogram bör användas för att öka attraktionskraften för EU:s högskolor och universitet på ett internationellt plan samtidigt som man behåller målet om att 3 procent av BNP ska satsas på forskning och utveckling, vilket kommer att få fart på innovationerna genom forskning och högre utbildning.

162.

Europaparlamentet anser att den EU 2020-strategi som har föreslagits av kommissionen bör inriktas på att göra den inre marknaden mindre byråkratisk, genom att minska företagens administrativa bördor med 25 procent fram till 2012, och mer effektivitetsorienterad, genom användning av Internet som själva grundstommen i en EU-omfattande ”e-marknad” som skapar nya tjänster och arbetstillfällen.

163.

Europaparlamentet anser att styrningsstrukturen för EU 2020-strategin bör stärkas så att den kan uppnå sitt mål. Parlamentet anser att det krävs fler bindande åtgärder för att den nya strategin ska lyckas, i stället för fortsatt användning av den öppna samordningsmetoden inom den ekonomiska politiken. Rådet och kommissionen uppmanas lägga fram en ekonomisk strategi för ekonomisk återhämtning som i första hand bygger på EU-instrument och inte främst på mellanstatliga initiativ.

164.

Europaparlamentet är väl medvetet om att god förvaltning eller ekonomisk styrning i sig inte räcker för att ge Europeiska unionen den tillväxtstrategi som behövs för att hantera krisen och möta den globala konkurrensen. Parlamentet är dock övertygat att tio år med EMU har visat i vilken grad detta verkligen behövdes, och detta inom ramen för själva euron.

165.

Europaparlamentet insisterar på att ett mål om att minska fattigdomen i EU med hälften införs i EU 2020-strategin. En majoritet av de EU-invånare som för närvarande är fattiga eller löper risken att bli det är kvinnor, särskilt äldre kvinnor, invandrade kvinnor, ensamstående mödrar och anhörigvårdare. Parlamentet anser dessutom att man bör ha ett livslångt perspektiv, eftersom föräldrars fattigdom får direkta följder för barnens liv, utveckling och framtid.

166.

Europaparlamentet efterfrågar en ambitiös långsiktig strategi mot fattigdom med syfte att minska ojämlikhet och socialt utanförskap, med långtgående mål beträffande fattigdomsminskning och fattigdom bland förvärvsarbetande. Parlamentet föreslår i detta avseende en EU-politisk ram för system för minimilön i enlighet med subsidiaritetsprincipen, olika praxis, kollektivförhandlingar och medlemsstaternas nationella lagstiftning, på grundval av EU-kriterier som anpassas för att spegla levnadsstandarden i varje medlemsstat. Parlamentet efterfrågar även ett barnbidrag med det ovannämnda syftet att minska fattigdom, ojämlikhet och socialt utanförskap.

167.

Europaparlamentet anser att medlemsstaterna bör anordna en debatt i sina respektive parlament innan de antar sina stabilitets- och tillväxtprogram (EU 2020).

168.

Europaparlamentet konstaterar att kommissionens resultattavla för innovation visar att Europa fortfarande ligger avsevärt efter Japan och Förenta staterna när det gäller forskning och innovation.

169.

Europaparlamentet anser att EU, utöver finansiering för små och medelstora företag, behöver tillämpa en aktiv och samordnad strategi för finansiering av forskning och innovation samt gå i spetsen för nya sysselsättningssektorer och locka privata investeringar.

170.

Europaparlamentet konstaterar att kommissionen och medlemsstaterna bör prioritera övergången till en energieffektiv ekonomi som ett sätt att öka EU:s energitrygghet. Parlamentet anser att EU bör uppmuntra innovation i samband med hur energi genereras från förnybara resurser, med tonvikt på lokala koldioxidsnåla källor.

171.

Europaparlamentet anser att sammankopplingen av energinät är avgörande för att den inre marknaden ska fungera på energiområdet, samt för att i ökad utsträckning generera energi från förnybara resurser. Parlamentet betonar hur viktigt det är att man utvecklar smarta nät.

172.

Europaparlamentet påpekar att små och medelstora företag bör utgöra ryggraden i utvecklingen av förnybar och energieffektiv teknik. Det är mycket viktigt att skapa finansiella instrument för att uppmuntra energieffektivitet och innovation i förnybar energi.

173.

Europaparlamentet anser att investeringar i förnyelse av fastighetsbeståndet och i kollektivtrafiken bör prioriteras för att minska energikostnaderna och energifattigdomen och för att starta en god cirkel.

174.

Europaparlamentet förespråkar en rimlig och rättvis gradvis övergång till en grön ekonomi. Parlamentet anser att de förlorade jobb som kan bli följden av denna övergång bör förebyggas genom att förbättra arbetstagarnas utbildning och kvalifikationer när det gäller ny teknik. Parlamentet konstaterar att energifattigdom är ett betydande och växande problem

175.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla och föreslå en mekanism där små och medelstora företag och andra innovatörer skulle erbjudas riskreducerande finansiering genom offentlig-privata partnerskap med privata aktiefonder. Medel från Europeiska investeringsbanken och offentliga medel från medlemsstaterna skulle med stöd av riskgarantimekanismen från Europeiska investeringsfonden fördelas genom den privata aktiefonden och göra det möjligt att utnyttja privata investeringar med upp till 80 procent för projekten.

176.

Europaparlamentet stöder inrättandet av ett finansinstitut som ska ge finansiering till innovationsprojekt inom hela EU, vilket är avgörande för en framtida hållbar tillväxt.

177.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att arbeta för att undanröja administrativa hinder och förbättra villkoren för innovation, t.ex. genom att inrätta ett gemensamt EU-patent. Parlamentet konstaterar att välmenande program som syftar till att främja konkurrensen och skapa en hållbar ekonomi inte fungerar ordentligt eftersom små och medelstora företag, universitet och multinationella företag avskräcks från att delta i EU-program.

178.

Europaparlamentet konstaterar att strukturreformerna måste riktas in på underliggande svagheter i den europeiska ekonomin, kraftigt ökande skulder och underskott, en åldrande befolkning, sannolikheten för plötsligt stigande inflation eller en deflationsprocess, en mycket sannolik ny våg av inflation, risker för industrier på grund av klimatförändringspolitiken, särskilt på grund av osäkerhet gällande nya mål och standarder, låg produktivitet och brist på konkurrenskraft. Parlamentet efterlyser större effektivitet i användningen av offentliga medel, både på EU-nivå och på nationell nivå. Parlamentet anser att skillnaderna i tidsplanering samt krisens intensitet och de enskilda medlemsstaternas olika förebyggande skattemässiga och monetära förhållningssätt bör beaktas när man antar samordnade politiska åtgärder och mål. Parlamentet anser att dessa insatser bör leda till en snabbare och verklig konvergens mellan nationella ekonomier.

179.

Europaparlamentet anser att EU:s vinnande strategi måste baseras på sunda offentliga finanser som främjar innovation, utbildning och anställbarhet – det enda sättet att främja produktiviteten, sysselsättningen och tillväxten på ett hållbart sätt.

180.

Europaparlamentet påpekar att klimatförändringar, knappa resurser och stopp för förlusten av biologisk mångfald utgör ramvillkoren för EU:s framtida ekonomiska tillväxt. Parlamentet konstaterar att den ekonomiska tillväxten därför måste frikopplas från resursutnyttjande, och baseras på miljövänliga innovationer och ekologiskt hållbara ekonomiska framsteg.

181.

Europaparlamentet välkomnar den strategi som Europeiska rådet antog i mars 2007 och som syftar till att öka EU:s energioberoende och att fastställa precisa åtaganden i kampen mot klimatförändringen. Parlamentet anser att krisen ytterligare har visat att denna strategi är riktig. Parlamentet anser dock att denna strategi för att bli en framgång behöver omsättas i mera omfattande EU-åtgärder som går längre än de som följer av den inre marknadens regelverk.

182.

Europaparlamentet anser att en av de största utmaningarna för EU är att bevara sin konkurrenskraft, öka tillväxten och få ned den höga arbetslösheten.

183.

Europaparlamentet upprepar att sysselsättning av bra kvalitet bör högprioriteras inom EU 2020-strategin och att en starkare inriktning på välfungerande arbetsmarknader och på sociala villkor är absolut nödvändig för att förbättra resultaten på sysselsättningens område. Parlamentet efterlyser därför en ny agenda för att främja arbete under anständiga villkor, garantera arbetstagares rättigheter runt om i Europa och förbättra arbetsförhållandena.

184.

Europaparlamentet anser att den nya strategin i högre grad måste betona anständiga arbetstillfällen och bekämpande av svartjobb, och försöka se till att människor som i dagsläget är utestängda från arbetsmarknaden kan komma in på den.

185.

Europaparlamentet anser att den nya strategin bör uppmuntra arbetsmarknader som förbättrar incitamenten och villkoren för dem som arbetar, samtidigt som de ökar incitamenten för arbetsgivarna att rekrytera och behålla personal.

186.

Europaparlamentet påpekar att det är viktigt att man ser på Europas minskande konkurrenskraft ur ett globalt perspektiv. Med tanke på den arbetskraftsbrist som förutses på längre sikt är det viktigt att man ser bortom krisen och undersöker möjliga EU-program för att underlätta invandring av högkvalificerad arbetskraft och avvärja en kompetensflykt från Europa.

187.

Europaparlamentet anser att beslutsamma åtgärder för sysselsättningen är särskilt nödvändiga eftersom unionen riskerar en ekonomisk återhämtning utan hållbart sysselsättningsskapande.

188.

Europaparlamentet uppmanar unionen att kombinera sina sysselsättningsskapande åtgärder med åtgärder mot fattigdom och social utestängning, tillsammans med en effektivt fungerande inre marknad för arbetstagare inom EU, så att krisen inte ytterligare ökar ojämlikheten.

189.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att uppnå en sysselsättningsgrad för män och kvinnor på 75 procent senast 2020 genom att minska segmenteringen av arbetsmarknaden och stärka insatserna för att göra det lättare att förena arbete, omsorgsansvar och familjeliv.

190.

Europaparlamentet anser att sysselsättningsfrämjande insatser måste fokuseras på sysselsättningen bland unga, vilket i sin tur kräver att man fortsätter jämställdhetsorienterade program för att ge unga människor den kompetens som efterfrågas i den reala ekonomin.

191.

Europaparlamentet betonar behovet av att skapa inkluderande och konkurrenskraftiga arbetsmarknader som ökar flexibiliteten för arbetsgivare och samtidigt garanterar arbetslöshetsunderstöd i kombination med aktivt stöd för att arbetslösa ska få ett nytt arbete.

192.

Europaparlamentet anser att utbildning bör förbli medlemsstaternas ansvar, samtidigt som det finns ett behov av EU-investeringar och EU-omfattande erkännande av kvalifikationer i alla aspekter av utbildningssystemet, i utbildningens kvalitet och i antalet personer som har tillgång till högre utbildning. Parlamentet efterlyser riktlinjer för ett permanent livslångt lärande för alla över hela Europa, vilket innebär att EU-programmen Erasmus och Leonardo för rörlighet inom utbildning och yrkesutbildning skulle göras mer tillgängligt.

193.

Europaparlamentet påminner om att sysselsättningen är en avgörande faktor i ekonomin eftersom den bidrar till köpkraften. Parlamentet anser att EU bör eftersträva målet om full sysselsättning av hög kvalitet, och att en förutsättning för att den inre marknaden ska fungera på ett hållbart sätt är att det finns en arbetsmarknad med anständiga arbetstillfällen som främjar innovation.

194.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att genom arbetsmarknadsrelaterade politiska åtgärder ta itu med både arbetslöshetens cykliska dimensioner och dess långsiktiga dimensioner.

195.

Europaparlamentet anser att Europa behöver en stabil tillväxt för att upprätthålla sitt sociala system, som bidrar till konkurrenskraften i den europeiska sociala marknadsekonomin.

196.

Europaparlamentet noterar att det är viktigt att underlätta rörlighet, vilket också gör det lättare för företag att hitta kompetens och för den inre marknaden att fungera bättre – även i kristider. Parlamentet påminner om att arbetstagarnas rörlighet bör åtföljas av en förbättring av arbetsvillkoren.

197.

Europaparlamentet noterar att små och medelstora företag och företagare spelar en viktig roll i alla ekonomier och är de som i första hand skapar sysselsättning och inkomster samt fungerar som en innovations- och tillväxtkraft. Parlamentet anser att små och medelstora företag är avgörande för den framtida utvecklingen, tillväxten och välfärden i EU och att EU:s konkurrenskraft gentemot världen kan stärkas genom att man prioriterar små och medelstora företag.

198.

Europaparlamentet anser att det är dags att blicka mot framtiden och lära av erfarenheterna från det förflutna, och på så sätt på sikt uppnå de strukturförändringar som kommer att göra våra små och medelstora företag mer konkurrenskraftiga och redo att möta de nya utmaningar som kommer att komma från en globaliserad omvärld och våra konkurrenters förmåga att ta sig in på allt mer innovativa marknader, och genom att göra detta potentiellt säkra arbetstillfällen för många av de mest sårbara bland arbetstagarna och deras familjer.

199.

Europaparlamentet inser att den nuvarande definitionen av små och medelstora företag i EU måste ses över och att kriterierna för antalet anställda måste sänkas för att möjliggöra mer riktade insatser för små och medelstora företag.

200.

Europaparlamentet inser att ambitionen att göra industrin och små och medelstora företag mer innovativa inte kan uppnås enbart genom att man förbättrar tillgången till kapital rent allmänt, utan att man även bör sträva efter att diversifiera finansieringskällorna.

201.

Europaparlamentet anser att i samband med återhämtningen bör särskild uppmärksamhet fästas vid de små och medelstora företagens roll när det gäller produktivitet och skapande av nya tillgångar och att man därför bör införa mekanismer för att undvika att små och medelstora företag försvinner från marknaden, vilket skulle leda till ökad arbetslöshet och en fortsatt bräcklig ekonomisk situation. Parlamentet anser att en effektiv fördelning av Europeiska socialfondens medel också måste garanteras.

202.

Europaparlamentet anser att små och medelstora företag bör ses som en motor för mindre investeringar som finansieras av sammanhållningsfonderna. Parlamentet menar att tilldelningen av medel till universitet och främjandet av partnerskap med små och medelstora företag är avgörande i detta avseende.

203.

Europaparlamentet inser att EU:s inre marknad bidrar till att skapa ett fruktbart affärsklimat inom hela unionen, samtidigt som konsumenterna också gynnas. Parlamentet är inte desto mindre medvetet om att små och medelstora företag möter talrika utmaningar i sin verksamhet på den inre marknaden och ofta verkar på en nivå som ligger under den optimala och är samtidigt medvetet om att särskilt mikroföretag behöver stöds för att kunna bedriva verksamhet på hela den inre marknaden. Deras tillgång till information om möjligheter måste förbättras till en nivå där transeuropeiska plattformar kan inrättas. Först då kan små och medelstora företag dra nytta affärsmöjligheter, upptäcka komplement och så småningom hitta sätt att få tillträde till marknaderna inom unionen.

204.

Europaparlamentet anser att det bland annat ligger i Europas ekonomiska intresse att se till att medborgarna är aktiva och produktiva även efter pensioneringen och att förlusten av deras yrkeskunnande kan mildras om de uppmuntras att fortsätta arbeta genom mer flexibla strukturer och nätverk som baseras på deras medborgerliga engagemang och får kontakt med ekonomiska aktörer och den akademiska världen. Parlamentet anser att ett sådant nätverk av informella strukturer i första hand skulle vara till nytta för små och medelstora företag eftersom många av dessa företag inte har råd att köpa sådana tjänster från de konsulter som verkar på marknaden. Parlamentet påpekar att den samlade kunskap som pensionärer besitter måste spridas och komma alla till del genom inrättandet av ett nätverk på EU-nivå.

205.

Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionen att stödja sin bas av små och medelstora företag, vilka ligger i fronten för att skapa nya jobb, genom att underlätta deras tillgång till krediter, särskilt genom att stödja garantisystem, och skapa nya standardiserade produkter som sammanför lån och kapitalbaser för dessa företag. Unionen uppmanas att skapa en EU-garantifond för små och medelstora företag. Parlamentet begär också att befintliga finansieringsprogram utvärderas, särskilt programmet för konkurrenskraft och innovation, och att man satsar på att göra EU-stödda lån tillgängliga för företag i alla medlemsstater, och att man utvecklar tjänster för små och medelstora företag och strukturer för social dialog.

206.

Europaparlamentet uppmanar unionen att eftersträva en mer balanserad finansiering av små och medelstora företag. Parlamentet noterar att den andel av små och medelstora företags finansiering som anskaffas på kapitalmarknaden måste bli större. Parlamentet anser att den andel av små och medelstora företags finansiering som kommer från kapitalmarknader, riskkapitalbolag, företagsänglar och offentlig-privata partnerskap måste ökas och främjas. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att avsevärt minska byråkratin kring offentlig upphandling för små och medelstora företag och att minska de administrativa bördorna, eftersom detta är av grundläggande betydelse för välmående små och medelstora företag.

207.

Europaparlamentet uppmuntrar inrättandet av specialiserade aktiemarknader som uteslutande riktar sig till små och medelstora företag och som har låga inträdeskrav för att göra det lättare att skaffa eget kapital genom att sälja aktier. Parlamentet anser att små och medelstora företag bör inrikta sig mer på aktier och föreslår därför att negativa skatteincitament tas bort för båda parter, dvs. investerarna och marknaden.

208.

Europaparlamentet uppmanar EU:s medlemsstater att överväga insatser för att samordna beskattningen av små och medelstora företag. Parlamentet anser att det är avgörande att den inre marknaden fullbordas för att möjliggöra gränsöverskridande finansiering och skapa affärsmöjligheter för små och medelstora företag och därmed stödja EU:s återhämtning.

209.

Europaparlamentet betonar att det vore mycket önskvärt med en organisk koppling mellan industri och innovation, och därmed också med utbildning. Innovatörer, däribland små och medelstora företag, måste stå i förgrunden för investeringar på såväl europeisk som nationell nivå. Parlamentet påpekar att eftersom nystartade företag med innovation som affärsidé per definition har en hög risk/konkursprofil så krävs ett helt nytt sätt att se på allt som rör deras finansiering. Parlamentet betonar att eftersom dessa nystartade innovationsföretag är de som har svårast att få finansiering genom banksystemet måste kreditgarantisystem utarbetas som är särskilt anpassade till denna typ av företag.

210.

Europaparlamentet föreslår att kommissionen ska lansera ett ”ett SMF-ett jobb”-projekt genom att skapa ett nytt finansieringsinstrument på EU-nivå för att uppmuntra små och medelstora företags (SMF) verksamhet inom unionen.

211.

Europaparlamentet efterlyser en reform av Small Business Act, samt bindande bestämmelser som ska tillämpas av alla medlemsstater och att man utformar en ny social Small Business Act, eftersom detta är nödvändigt för att stärka den europeiska sociala marknadsekonomin efter krisen.

212.

Europaparlamentet rekommenderar att man inför förenklade förfaranden i form av en enda kontaktpunkt (”one-stop shop”). Förenklade förfaranden krävs för varje typ av administrativt ärende som berör små och medelstora företag. Parlamentet anser at det är mycket viktigt att minska den administrativa bördan för små och medelstora företag, samt att införa ett socialt inslag i EU-lagstiftning som är relevant för små och medelstora företag. Parlamentet anser att EU måste bli världens mest gynnsamma region för små och medelstora företag.

213.

Europaparlamentet konstaterar att även om några av de snabbväxande ekonomierna och utvecklingsländerna förefaller ha undkommit de värsta effekterna av krisen så har 40 procent av utvecklingsländerna ändå varit mycket utsatta för finanskrisens effekter och uppskattningsvis 90 miljoner människor kommer att hamna i fattigdom som ett resultat av detta.

214.

Europaparlamentet begär att man upprepar åtagandena på 0,7 procent av medlemsstaternas BNI till utvecklingsstöd och utforskandet av ytterligare innovativa finansieringskällor för att täppa till den brist på finansiering som orsakats av krympande ekonomier i utvecklingsvärlden.

215.

Europaparlamentet uppmanar europeiska företag, särskilt multinationella företag, att se till att deras underleverantörer i produktionskedjan tar sitt sociala ansvar.

216.

Europaparlamentet inser de brister och problem som har orsakats av avsaknaden av rätttsligt bindande befogenheter och av att de globala finansiella och ekonomiska institutionerna agerar fristående. Parlamentet välkomnar därför initiativen till att åstadkomma förbättringar genom att reformera IMF:s och andra FN-institutioners effektivitet, globala räckvidd och ansvarighet, så att de får mandat att fungera som en plattform för övergripande initiativ avseende samordning av den ekonomiska och finansiella sektorn, och vid behov har befogenheter att fastställa rättsligt bindande regler i form av internationella konventioner.

217.

Europaparlamentet anser att en av EU:s övergripande utmaningar är att se till att dess relevans på världsarenan står i proportion till dess ekonomiska styrka genom att tala med en röst. Parlamentet anser att ett av de viktigaste målen för EU:s utrikespolitik måste vara att verka för en reformering av FN och FN-anknutna institutioner, så att de blir globala institutioner med ett verkligt politiskt inflytande över internationellt angelägna frågor som klimatförändringar, finansiell tillsyn och reglering, fattigdomsminskning och millennieutvecklingsmålen.

218.

Europeiska rådet uppmanas att sammankalla ett G20-toppmöte som enbart skulle handla om den nödvändiga reformeringen av den globala styrningen.

219.

Europaparlamentet fördömer uttryckligen den roll som skatteparadis spelar för att främja och tjäna på skatteundandragande och skattebedrägerier samt kapitalflykt. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att prioritera kampen mot skatteparadis, skatteundandragande och olaglig kapitalflykt. Parlamentet uppmanar EU att intensifiera sina insatser och omedelbart vidta konkreta åtgärder – t.ex. sanktioner – mot skatteparadis, skatteundandragande och olaglig kapitalflykt. Parlamentet uppmanar rådet att, inom ramen för FN och andra internationella organ där EU och medlemsstaterna medverkar, åter lägga fram förslag om ett program för avskaffande av skatteparadis.

220.

Parlamentet rekommenderar att man samtidigt som förvaltningen och verksamheten inom denna kommitté förbättras gör insatser för att stärka den internationella styrningen för andra marknadssegment Parlamentet föreslår att Baselkommitténs regler bör träda ikraft i form av internationella fördrag.

221.

Europaparlamentet noterar de framsteg som OECD och G20 gjort för styrningen på skatteområdet, men efterlyser en omgående och kraftfull förstärkning av de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna av OECD:s svarta lista över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner. Parlamentet efterlyser omedelbara och konkreta åtgärder för automatiskt, multilateralt informationsutbyte såsom internationell standard, i syfte att höja skattetransparensen och stödja kampen mot skattebedrägeri och skatteflykt.

222.

Europaparlamentet föreslår att Europeiska unionen nu efter Lissabonfördragets ikraftträdande blir direkt signatär av ILO:s konventioner och att Europeiska unionen undertecknar alla konventioner som ILO hittills antagit.

223.

Europaparlamentet drar slutsatsen att vi behöver mer insatser från EU:s sida. Parlamentet anser att det finns ett akut behov av politiskt och intellektuellt ledarskap, vilket hittills saknats, för att få EU-projektet tillbaka på rätt spår. Parlamentet anser att kommissionen fullt ut måste använda sina befogenheter att ta initiativ på områden med delad behörighet, t.ex. inom energipolitiken, för att EU ska ha kraft att klara av de utmaningar som ligger framför oss. Parlamentet anser att projektet för en inre marknad som är socialt och miljömässigt hållbar, som unionen bygger på, behöver fullbordas. Parlamentet anser att mekanismerna för ekonomisk styrning inom unionen behöver stärkas, särskilt när det gäller bättre redovisningsskyldighet, och beredskapshantering, samordning av den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken. Parlamentet anser att det måste ske stora framsteg när det gäller att reformera finansmarknaderna och tillsynen av dessa, vilka inte bara tar itu med de brister som iakttagits under krisen utan även utformar ett finansiellt system som stöder den reala ekonomin, medför finansiell stabilitet och skapar ekonomisk tillväxt, långsiktiga investeringar, sysselsättning, social sammanhållning och bekämpar fattigdomen. Parlamentet anser att skattesystemet måste omformas på ett rättvist sätt så att det motverkar att alltför hög skuldsättning byggs upp, och främjar social rättvisa, företagande och innovation. Parlamentet efterlyser en renässans för den hållbara sociala marknadsekonomin och de värden som den står för.

224.

Europaparlamentet är fast beslutet att inom ramen för det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen uppfylla de mål som fastställt i utskottets mandat, i nära samarbete med de nationella parlamenten i EU, för att anta gemensamma rekommendationer.

225.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen, Europeiska rådets ordförande, Eurogruppens ordförande, Europeiska centralbanken, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och medlemsstaternas regeringar och parlament samt arbetsmarknadens parter.

8.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 70/41

—

med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen,

—

med beaktande av artiklarna 121, 126, 136, 138 och 352 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, protokollet (nr 12) om förfarandet vid alltför stora underskott och protokollet (nr 14) om Eurogruppen, som är fogade till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av kommissionens meddelanden av den 12 maj 2010 om förstärkt samordning av den ekonomiska politiken (KOM(2010)0250) och av den 30 juni 2010 om förstärkt samordning av den ekonomiska politiken för stabilitet, tillväxt och nya arbetstillfällen – Verktyg för en kraftfullare ekonomisk styrning i EU (KOM(2010)0367),

—

med beaktande av kommissionens rekommendation av den 27 april 2010 om en rekommendation av rådet om allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik – del I av de integrerade riktlinjerna för Europa 2020 (SEK(2010)0488),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 27 april 2010 till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik: Del II av de integrerade riktlinjerna för Europa 2020 (KOM(2010)0193) och av sin resolution av den 8 september 2010 (1) med anledning av detta,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 om Europa 2020: En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (KOM(2010)2020),

—

med beaktande av rådets förordning (EU) nr 407/2010 av den 11 maj 2010 inrättandet av en europeisk finansiell stabiliseringsmekanism (2),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 332/2002 av den 18 februari 2002 om upprättandet av ett system för medelfristigt ekonomiskt stöd till medlemsstaters betalningsbalans (3),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1466/97 av den 7 juli 1997 om förstärkning av övervakningen av de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken (4),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1467/97 av den 7 juli 1997 om påskyndande och förtydligande av tillämpningen av förfarandet vid alltför stora underskott (5),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 3605/93 av den 22 november 1993 om tillämpningen av protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott som är fogat till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (6),

—

med beaktande av rådets slutsatser från sammanträdet den 7 september 2010 med godkännande av en kraftfullare övervakning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken (den europeiska terminen),

—

med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådet av den 17 juni 2010,

—

med beaktande av slutsatserna från rådets möte den 9 och 10 maj 2010,

—

med beaktande av uttalandet från stats- eller regeringscheferna i euroområdet den 7 maj 2010,

—

med beaktande av uttalandet från stats- och regeringscheferna i euroområdet den 25 mars 2010,

—

med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådet av den 25 och 26 mars 2010,

—

med beaktande av uttalandet om stödet till Grekland från medlemsstaterna i euroområdet av den 11 april 2010,

—

med beaktande av slutsatserna från rådets möte av den 16 mars 2010,

—

med beaktande av Eurogruppens slutsatser om övervakning av konkurrenskraften inom euroområdet och makroekonomiska obalanser av den 15 mars 2010,

—

med beaktande av Eurogruppens villkor för exitstrategier och politiska prioriteringar på kort sikt i Europa 2020-strategin och deras följder för euroområdet av den 15 mars 2010,

—

med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte den 22–23 mars 2005,

—

med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte den 23–24 mars 2000,

—

med beaktande av Europeiska rådets resolution av den 13 december 1997 om samordning av den ekonomiska politiken under den tredje etappen av EMU och om artiklarna 109 och 109b i EG-fördraget,

—

med beaktande av Europeiska rådets resolution av den 17 juni 1997 om stabilitets- och tillväxtpakten (7),

—

med beaktande av Europeiska rådets resolution av den 16 juni 1997 om tillväxt och sysselsättning (8),

—

med beaktande av Europeiska centralbankens skrivelse om förstärkning av den ekonomiska styrningen i euroområdet av den 10 juni 2010,

—

med beaktande av sin resolution av den 17 juni 2010 om kvaliteten på statistiken i EU och utökade granskningsbefogenheter för kommissionen (Eurostat) (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 16 juni 2010 om ekonomisk styrning (10),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 mars 2010 om rapporten om den årliga bedömningen av euroområdet och de offentliga finanserna 2009 (11),

—

med beaktande av sin resolution av den 10 mars 2010 om EU 2020 (12),

—

med beaktande av sin resolution av den 18 november 2008 om EMU@10: Den ekonomiska och monetära unionens första tio år och framtida utmaningar (13),

—

med beaktande av artiklarna 42 och 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandena från budgetutskottet, utskottet för sysselsättning och sociala frågor, utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för konstitutionella frågor (A7-0282/2010), och av följande skäl:

A.

Den senaste ekonomiska utvecklingen har tydligt visat att samordningen av den ekonomiska politiken inom unionen, särskilt inom euroområdet, inte har fungerat tillräckligt bra och trots medlemsstaternas skyldigheter enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) har de misslyckats med att betrakta sin ekonomiska politik som en fråga av gemensamt intresse och att samordna denna politik inom rådet i enlighet med relevanta bestämmelser i fördraget och respektera kommissionens viktiga roll i övervakningsförfarandet.

B.

Varken den nuvarande ramen för ekonomisk styrning och övervakning eller ramlagstiftningen för finansiella tjänster har gett tillräcklig stabilitet och tillväxt.

C.

Det är nödvändigt att gå längre än de tillfälliga åtgärderna för att stabilisera euroområdet.

D.

Den ekonomiska samordningen och övervakningen måste stärkas på unionsnivå, samtidigt som man respekterar subsidiaritetsprincipen och tar hänsyn till euroområdets särskilda krav och de lärdomar som måste dras av den senaste tidens ekonomiska kris, utan att inkräkta på Europeiska unionens integritet och med hänsyn till kravet på lika behandling av medlemsstaterna.

E.

Det är nödvändigt att stärka den ekonomiska samordningen inom hela unionen med tanke på att unionens ekonomiska stabilitet kan vara beroende av den ekonomiska situationen i en enda av dess medlemsstater, och med tanke på de avancerade ekonomiska kopplingarna mellan alla medlemsstater inom ramen för den inre marknaden, och också med tanke på att vi måste förbereda en utvidgning av euroområdet.

F.

Alla 27 medlemsstater bör så långt det är möjligt göra sitt bästa för att följa alla förslag om ekonomisk styrning, varvid det förhållandet ska beaktas att för de medlemsstater som inte tillhör euroområdet kommer detta att till viss del vara en frivillig process.

G.

Genom Lissabonfördraget omvandlas den tidigare ”gemenskapsmetoden” och anpassas och förstärks till en ”unionsmetod”, vilket framför allt innebär följande:

H.

Den nya förstärkta ekonomiska styrningen bör helt och hållet inkludera och förstärka EU:s solidaritetsprincip som en förutsättning för euroområdets förmåga att bemöta asymmetriska chocker och spekulativa attacker.

I.

Den rådande ekonomiska krisen i unionen är en solvenskris, som i sitt första skede tog formen av en likviditetskris, som inte kan få en långsiktig lösning bara genom att ge nya lån till högt skuldsatta länder i kombination med accelererade planer för finanspolitisk konsolidering.

J.

Sysselsättningsåtgärder spelar en viktig roll för stimulans av tillväxt och konkurrenskraft i den europeiska sociala marknadsekonomin genom att förhindra makroekonomiska obalanser och åstadkomma social integration och omfördelning av intäkterna.

K.

Kommissionens och Europeiska centralbankens (ECB) roll måste respekteras i enlighet med EUF-fördraget.

L.

En helt oberoende ECB är en nödvändig förutsättning för en stabil euro, låg inflation och gynnsamma finansieringsvillkor för tillväxt och jobb.

M.

Mer uppmärksamhet måste ägnas implicita skuldförpliktelser och operationer utanför balansräkningen som kan öka den offentliga skuldsättningen på medellång och lång sikt samt försämra transparensen.

N.

Politikerna måste på ett samordnat sätt identifiera och tackla de gemensamma ekonomiska och sociala utmaningar som EU:s ekonomier står inför.

O.

Ett större engagemang från arbetsmarknadsparternas sida på nationell och europeisk nivå kommer att bidra till ett ökat ansvarstagande vid genomförandet av det ekonomiska styret och den övergripande Europa 2020-strategin.

P.

En permanent krislösningsmekanism, inklusive förfaranden för omstrukturering av skulder eller konkurs under ordnade former, bör inrättas för att garantera finansiell stabilitet i fall av statsskuldkriser och skuldkriser inom den privata sektorn, samtidigt som ECB:s oberoende skyddas.

Q.

Stabilitets- och tillväxtpaktens nuvarande bestämmelser, i kombination med bristande tillämpning, har inte räckt till för att garantera en sund finanspolitik och vidare makroekonomisk politik. EU:s ramar för finanspolitik och makroekonomisk politik måste stärkas genom en striktare regelbaserad tillämpning av förebyggande åtgärder, sanktioner och incitament.

R.

Målet att återställa balansen i den offentliga ekonomin är en nödvändighet för stater med alltför hög skuldsättning, men det kommer inte ensamt att lösa problemet med ekonomiska obalanser mellan länder inom euroområdet och inom hela unionen.

S.

Den europeiska sociala modellen utgör en tillgång i den globala konkurrensen, och har försvagats på grund av skillnaderna i ekonomisk konkurrenskraft mellan medlemsstaterna.

T.

Kunskap, kapital, innovationer och, i mindre utsträckning, arbetskraft har en tendens att förflytta sig till vissa regioner. EU:s mekanismer för finansiell solidaritet måste utvecklas ytterligare i linje med målen i Europa 2020-strategin, särskild vad gäller forskning och utveckling, praktisk utbildning och existerande samarbetsinitiativ inom teoretisk utbildning samt en miljöanpassad ekonomi med låga koldioxidutsläpp som gynnar innovationer, territoriell och social sammanhållning samt ekonomisk tillväxt.

U.

Unionen möter skarp konkurrens från utvecklingsekonomier, och det är nödvändigt med stabila offentliga finanser för att kunna skapa möjligheter och främja nya innovationer och ekonomisk tillväxt, och på så vis skapa ett europeiskt kunskapssamhälle.

V.

Det är sannolikt att budgetkonsolideringen görs på bekostnad av de offentliga tjänsterna och det sociala skyddsnätet.

W.

Ekonomisk tillväxt och hållbara offentliga finanser är en förutsättning för ekonomisk och social stabilitet, långsiktigt budgetkonsolidering och välstånd.

X.

Många medlemsstaters finanspolitik har ofta varit procyklisk och landsspecifik, och stabilitets- och tillväxtpaktens budgetmål på medellång sikt har sällan genomdrivits eller tillämpats strikt.

Y.

Sysselsättningspolitiken spelar en nyckelroll för att skapa arbetsintensiv tillväxt och göra den europeiska ekonomin konkurrenskraftig, särskilt mot bakgrund av en åldrande befolkning.

Z.

För att uppnå verklig ekonomisk styrning i Europa är det synnerligen viktigt att förverkliga den inre marknaden i enlighet med förslagen i Montirapporten (14).

AA.

Ohållbara finanser och alltför stora sammanlagda (offentliga och privata) skulder i en enskild medlemsstat har potential att påverka hela unionen. En lämplig balans måste eftersträvas mellan investeringar i hållbar och sysselsättningsskapande tillväxt och förebyggande av alltför stora underskott under konjunkturcykeln, i enlighet med åtaganden och riktlinjer på unionsnivå, samtidigt som man tar hänsyn till social sammanhållning och kommande generationers intressen, så att förtroendet för Europas offentliga finanser kan återställas.

AB.

Processen för att minska långsiktiga underskott måste kombineras med andra insatser för att stimulera ekonomin, såsom förbättrade investeringsvillkor och en förbättrad och utvecklad inre marknad som erbjuder ytterligare möjligheter och förbättrad konkurrenskraft.

AC.

Det måste erkännas hur viktig den politik som finansieras från EU-budgeten är, bl.a. sammanhållningspolitiken för ekonomisk tillväxt och förbättrad konkurrenskraft i unionen.

AD.

Den senaste ekonomiska krisen har tydligt visat att de alltför stora makroekonomiska och konkurrenskraftsmässiga skillnaderna och obalanser i statsbudgetar och bytesbalanser inom euroområdet, och även inom övriga delar av unionen, blev allt värre under åren före krisen, bl.a. på grund av att det saknades en ordentlig ekonomisk samordning och tillsyn. Detta måste åtgärdas med kraft.

AE.

Europaparlamentet har i många år uppmanat till förbättringar av den ekonomiska styrningen, både inom unionen och när det gäller EU:s externa representation i internationella ekonomiska och monetära forum.

AF.

Förstärkningen av den ekonomiska styrningen måste gå hand i hand med en förstärkning av den demokratiska legitimiteten för europeisk styrning, vilket måste åstadkommas genom att Europaparlamentet och de nationella parlamenten involveras djupare och i rätt tid genom hela processen, och därför krävs ytterligare samordning, i en anda av ömsesidig respekt, mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten.

AG.

De beslut som fattades under Europeiska rådets vårmöte 2010 för att skydda eurons stabilitet var bara tillfälliga lösningar och måste understödjas av politiska åtgärder på nationell nivå och tydligare ramar för ekonomisk styrning på EU-nivå, särskilt för medlemsstaterna inom euroområdet.

AH.

Varje förbättring av den ekonomiska övervakningen och styrningen måste bygga på korrekt och jämförbar statistik över den relevanta ekonomiska politiken och situationen i de berörda medlemsstaterna.

AI.

För att göra Europa till en ledande global aktör och det främsta kunskapssamhället måste åtgärder för långsiktig tillväxt vidtas snarast.

AJ.

EUF-fördraget ger unionen ökade befogenheter att stärka den ekonomiska styrningen inom unionen och dess bestämmelser bör tillämpas fullt ut, medan man inte bör utesluta ändringar av bestämmelserna på lång sikt, även om det förmodligen kommer att visa sig känsligt.

AK.

Varje eventuell sanktion som avser överträdelse av stabilitets- och tillväxtpaktens bestämmelser måste vara följden antingen av bristande vilja till efterlevnad eller bedrägeri, och aldrig av oförmåga till efterlevnad som beror på orsaker som inte kan kontrolleras av medlemsstaten i fråga.

AL.

Institutionerna bör förbereda sig på att fördragen eventuellt måste ses över.

AM.

Artikel 48 i fördraget om Europeiska unionen ger Europaparlamentet befogenhet att lämna in förslag till ändringar av fördragen.

AN.

Heltäckande sekundärrätt måste fastställas och tillämpas i syfte att nå unionens mål på detta område. Det är nödvändigt med en förbättrad ekonomisk styrning i unionen, på grundval av bestämmelserna i EUF-fördraget, och unionsmetoden bör användas fullt ut. Europaparlamentets och kommissionens viktiga roll bör respekteras i syfte att främja politik som är ömsesidigt förstärkande.

AO.

Alla lagstiftningsförslag bör syfta till att stödja kraftfulla incitament för hållbar ”tillväxtfrämjande” ekonomisk politik, undvika moraliska risker, vara förenliga med andra EU-instrument och EU-bestämmelser samt maximera eurons alla fördelar som gemensam valuta för euroområdet samt återställa förtroendet för Europas ekonomi och euron.

AP.

De offentliga investeringar på kort, medellång och lång sikt måste bli mer samstämda, och dessa investeringar, särskilt gällande infrastruktur, måste användas effektivt och fördelas med beaktande av målen i Europa 2020-strategin, särskilt vad avser forskning och utveckling, innovation och utbildning, i syfte att effektivisera resursutnyttjandet, öka konkurrenskraft och produktivitet, skapa sysselsättning och stärka den inre marknaden.

AQ.

För att främja ekonomisk tillväxt måste företag och företagare ges en verklig möjlighet att expandera och sälja varor och tjänster till unionens 500 miljoner konsumenter. Därför måste den inre marknaden för tjänster utvecklas helt och hållet.

AR.

Olika konkurrenskraftsmodeller i unionen bör respektera landsspecifika prioriteringar och behov, samtidigt som skyldigheterna i enlighet med EUF-fördraget beaktas.

AS.

Unionen måste representeras med en gemensam ståndpunkt i det internationella monetära systemet och de internationella finansinstitutionerna och finansforumen. I EUF-fördragets anda måste rådet höra Europaparlamentet innan man antar ett beslut enligt artikel 138 i EUF-fördraget och måste inhämta parlamentets samtycke innan man fastställer gemensamma ståndpunkter inom områden som internt omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

AT.

Stabilitets- och tillväxtpaktens mål måste stämma överens inte bara med Europa 2020-strategin, utan också med andra kompromisser avseende utgifter till utvecklingsstöd, FoU, miljö, utbildning och fattigdomseliminering.

AU.

För att undvika att de rådande konkurrensskillnaderna i EU ökar ytterligare och underminerar framgångarna med den nya förstärkta ekonomiska styrningen i EU och EUROPA 2020-målen om skapandet av arbetstillfällen och hållbar tillväxt, måste EU-strategin för budgetkonsolidering fullt ut beakta varje medlemsstats särdrag och undvika ett förenklat angreppssätt som ska passa alla.

AV.

Inget nytt åtgärdsförslag får orsaka oproportionerliga följder för de mest utsatta medlemsstaterna och hämma deras tillväxt och ansträngningar till sammanhållning.

AW.

På grund av den ekonomiska krisen antogs, via ett snabbförfarande, en europeisk finansiell stabiliseringsmekanism i maj 2010 genom rådets förordning (EU) nr 407/2010 med artikel 122.2 i fördraget om EUF-fördraget som rättslig grund, vilket innebar att parlamentet aldrig hördes.

AX.

Rådets ståndpunkt om förslaget till Europeiska unionens ändringsbudget nr 5 för budgetåret 2010 täcker de nödvändiga ändringarna i samband med inrättandet av en ny budgetpost 01 04 01 03 i rubrik 1 A för att garantera upp till 60 miljarder EUR i lån som ska tillhandahållas av Europeiska unionen i enlighet med bestämmelserna i artikel 122.2 i EUF-fördraget och således en ny artikel 8 0 2 på inkomstsidan.

AY.

Vissa medlemsstater kan komma att behöva använda räddningspaketet samtidigt som de måste beakta de olika åtgärder som kommer att utarbetas för varje enskilt mottagarland.

AZ.

Den 29 september 2010 antog kommissionen lagförslag om ekonomisk styrning som delvis fyller behoven av åtgärder för att förbättra den ekonomiska styrningen i enlighet med denna resolution. Parlamentet kommer att behandla dessa lagförslag i enlighet med tillämpliga bestämmelser i EUF-fördraget. Denna resolution begränsar inte parlamentet när det gäller framtida ståndpunkter i denna fråga.

1.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på grundval av tillämpliga bestämmelser i EUF-fördraget lägga fram förslag till lagstiftning inför parlamentet så snart som möjligt efter samråd med alla berörda parter, i syfte att förbättra ramarna för ekonomisk styrning i unionen, särskilt i euroområdet, i enlighet med de bifogade detaljerade rekommendationerna, i den mån dessa rekommendationer inte täcks av kommissionens lagförslag av den 29 september 2010 om ekonomisk styrning.

2.

Europaparlamentet bekräftar att de bifogade rekommendationerna är förenliga med subsidiaritetsprincipen och EU-medborgarnas grundläggande rättigheter.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, utöver de åtgärder som snabbt kan och bör vidtas inom ramen för de befintliga fördragen, börja fundera över den institutionella utveckling som kan behövas för att åstadkomma en enhetlig och effektiv ekonomisk styrning.

4.

Europaparlamentet anser att förslagets ekonomiska konsekvenser bör täckas av lämpliga budgetanslag och ta hänsyn till de rådande underskotten och åtstramningsåtgärderna i medlemsstaterna.

5.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och de bifogade detaljerade rekommendationerna till kommissionen, Europeiska rådet, rådet, Europeiska centralbanken, Eurogruppens ordförande samt medlemsstaternas parlament och regeringar.

8.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 70/56

—

med beaktande av den offentliga utfrågning om framtiden för europeisk standardisering som hölls i parlamentets utskott för den inre marknaden och konsumentskydd den 23 juni 2010,

—

med beaktande av svaren på kommissionens offentliga samråd om en översyn av det europeiska standardiseringssystemet (som hölls 23 mars–21 maj 2010),

—

med beaktande av konsekvensbedömningen av standardiseringspaketet från kommissionens generaldirektorat för näringsliv (den 9 mars 2010),

—

med beaktande av rapporten ”Standardisation for a competitive and innovative Europe: a vision for 2020” från expertpanelen för översyn av det europeiska standardiseringssystemet (Express) (februari 2010),

—

med beaktande av professor Mario Montis rapport till kommissionens ordförande av den 9 maj 2010, med titeln ”En ny strategi för den inre marknaden”,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010: Europa 2020, en strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (KOM(2010)2020),

—

med beaktande av en undersökning om små och medelstora företags tillgång till europeisk standardisering med titeln ”Enabling small and medium-sized enterprises to achieve greater benefit from standards and from involvement in standardization”, som utfördes på uppdrag av Europeiska standardiseringskommittén (Cen) och Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering (Cenelec) (augusti 2009),

—

med beaktande av undersökningen om tillgång till standardisering från kommissionens generaldirektorat för näringsliv (den 10 mars 2009),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 21 december 2009 om tillämpningen av direktiv 98/34/EG under perioden 2006–2008 (KOM(2009)0690) och det tillhörande arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar (SEK(2009)1704),

—

med beaktande av vitboken av den 3 juli 2009 med titeln ”Moderniserad IKT-standardisering i EU – Vägen framåt” (KOM(2009)0324),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 25 september 2008 om standardisering och innovation,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 25 juni 2008 med titeln ”Tänk småskaligt först”– En ”Small Business Act” för Europa” (KOM(2008)0394),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 11 mars 2008 om ökat bidrag från standardiseringen till innovation i EU (KOM(2008)0133),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 18 oktober 2004 om den europeiska standardiseringens roll i EU:s politik och lagstiftning (KOM(2004)0674) och kommissionens tillhörande arbetsdokumentet om utmaningarna för europeisk standardisering,

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 25 februari 2004 om integrering av miljöaspekter i europeisk standardisering (KOM(2004)0130),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 26 juli 2001 om europeiska politiska principer om internationell standardisering (SEK(2001)1296),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 februari 1999 om kommissionens rapport om effektivitet och tillförlitlighet i europeisk standardisering enligt den nya metoden (1),

—

med beaktande av kommissionens rapport av den 13 maj 1998 om effektivitet och tillförlitlighet i europeisk standardisering enligt den nya metoden (KOM(1998)0291),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1673/2006/EG av den 24 oktober 2006 om finansiering av europeisk standardisering (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (3),

—

med beaktande av rådets beslut nr 87/95/EEG av den 22 december 1986 om standardisering inom området informationsteknologi och telekommunikation (4),

—

med beaktande av Wienavtalet från juni 1991 om tekniskt samarbete mellan ISO och Cen och Dresdenavtalet från september 1996 om utbyte av teknisk information mellan Cenelec och IEC,

—

med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A7-0276/2010), och av följande skäl:

A.

Det europeiska standardiseringssystemet har varit en central del i bildandet av den gemensamma marknaden, i synnerhet genom användandet av standarder som integreras i den nya lagstiftningsramen inom viktiga rättsområden under den nya metoden.

B.

Det befintliga rättsliga ramen har bidragit till att göra den europeiska standardiseringen framgångsrik genom att göra det möjligt att utveckla de europeiska standarder som alla ekonomiska aktörer behöver för att säkerställa att den inre marknaden fungerar smidigt, underlätta för världshandeln och marknadstillträdet samt främja en hållbar utveckling och konkurrenskraft.

C.

Det europeiska standardiseringssystemet har en nyckelroll när det gäller att möta den europeiska politikens och lagstiftningens allt större behov av standarder som kan säkerställa produktionssäkerhet, tillgänglighet, innovation, interoperabilitet och miljöskydd.

D.

I princip VII i ”Small Business Act” understryks betydelsen av att främja de små och medelstora företagens deltagande och försvara deras intressen i standardiseringsprocessen.

E.

Utvecklingen av europeiska standarder bidrar till utvecklingen av globala standarder.

F.

Ett modernt och flexibelt europeiskt standardiseringssystem är en central del i en ambitiös och förnyad europeisk industripolitik.

G.

Europeisk standardisering sker inom eller i förhållande till det globala ekosystemet och förlitar sig till specifika strukturer och utstakade processer för utveckling av standarder som införs av Cen och Cenelec utifrån den nationella delegeringsprincipen och av Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder (Etsi) utifrån direkt medlemskap.

H.

I Montirapporten om en ny strategi för den inre marknaden bekräftar man att standardisering är avgörande för hanteringen av den inre marknaden samt betonar att det är nödvändigt att se över standardiseringsprocessen i Europa och att bevara fördelarna med det nuvarande systemet, samtidigt som man behåller jämvikten mellan den europeiska och den nationella dimensionen.

I.

För att man ska kunna möta företagens och konsumenternas behov i framtiden och kunna utnyttja standardiseringens alla potentiella fördelar i offentliga och samhällsnyttiga sammanhang, måste den europeiska standardiseringen anpassas till de nya utmaningar som globaliseringen, klimatförändringarna, framväxten av nya ekonomiska maktcentrum och teknikens utveckling medför.

J.

Det är nödvändigt att utveckla en strategi för den europeiska standardiseringen och se över det nuvarande systemet för att detta ska kunna förbli framgångsrikt och möta det kommande årtiondets behov, och därmed göra det möjligt för Europa att behålla sin ledande roll i det globala standardiseringssystemet.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att se över det europeiska standardiseringssystemet i syfte att bevara dess många fördelar, förbättra bristerna och hitta rätt balans mellan den europeiska, nationella och internationella dimensionen. Parlamentet betonar att den föreslagna översynen bör bygga vidare på fördelarna med det befintliga systemet då dessa utgör en stabil grund för förbättringar, och inte omfatta några radikala förändringar som skulle underminera systemets kärnvärden.

2.

Europaparlamentet kräver att kommissionen omedelbart lägger fram förslag på en modern och integrerad standardiseringspolitik som inkluderar en översyn av direktiv 98/34/EG om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter, beslut 87/95/EEG om standardisering inom området informationsteknologi och telekommunikation och beslut 1673/2006/EG om finansiering av europeisk standardisering i enlighet med kommissionens arbetsprogram för 2010.

3.

Europaparlamentet framhåller att översynen av det europeiska standardiseringssystemet ska bidra till den europeiska innovationskraften och till en hållbar utveckling, stärka EU:s konkurrenskraft, främja EU:s ställning inom internationell handel och bidra till medborgarnas välfärd.

4.

Europaparlamentet lovordar rapporten från expertpanelen för översyn av det europeiska standardiseringssystemet (Express). Parlamentet uppmanar europeiska och nationella standardiseringsorganisationer, medlemsstaterna och kommissionen att införa strategiska rekommendationer för att ta fram ett europeiskt standardiseringssystem som kan möta de sociala och ekonomiska behoven och behålla sin ledande roll i det globala standardiseringssystemet.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att låta sitt förslag till översyn av den nuvarande rättsliga ramen om europeisk standardisering åtföljas av ett strategidokument för att upprätta en heltäckande ram för åtgärder på europeisk och nationell nivå, inklusive konkreta förslag på de förbättringar som inte kan genomföras genom att ändra lagstiftningen. Parlamentet betonar att ett sådant strategidokument inte bör vara begränsat till de rekommendationer som finns i Expressrapporten.

6.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens vitbok ”Moderniserad IKT-standard i EU – Vägen framåt”. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att införa de huvudsakliga rekommendationer som anges i vitboken för att säkerställa utveckling, inom de europeiska och internationella standardiseringssystemen, av relevanta globala IKT-standarder för införande och användning i EU:s politik och offentliga upphandling.

7.

Europaparlamentet stöder kommissionens avsikt att integrera principerna i Världshandelsorganisationens avtal om tekniska handelshinder (insyn, öppenhet, opartiskhet, samförstånd, effektivitet, relevans och samstämmighet) i den rättsliga ramen för den europeiska standardiseringen för att på så sätt stärka tillämpningen av dem i det europeiska standardiseringssystemet. Europaparlamentet anser att man i samband med integreringen av dessa principer i lagstiftningen inte bör skapa några nya officiella europeiska standardiseringsorgan utöver de tre befintliga Cen, Cenelec och Etsi.

8.

Europaparlamentet anser att dessa principer kan kompletteras med ytterligare egenskaper, såsom underhåll, tillgänglighet, kvalitet, neutralitet och ansvarsskyldighet. Parlamentet anser att alla dessa principer behöver specificeras och definieras ytterligare, och att ett särskilt övervakningssystem måste införas för att säkerställa att de införs på nationell och europeisk nivå i utvecklingen av standarder som ska stödja EU:s politik och lagstiftning.

9.

Europaparlamentet betonar dock att dessa principer inte i sig räcker för att säkerställa att alla samhällets intressenter, i synnerhet de som företräder hälso-, säkerhets-, konsument- och miljöintressen, är tillräckligt representerade i standardiseringsprocessen inom det europeiska standardiseringssystemet. Parlamentet anser därför att man måste lägga till principen om ”lämplig representation” eftersom det, så snart det rör allmänhetens intressen, är mycket viktigt att på ett lämpligt sätt ta hänsyn till alla intressenters situation, i synnerhet när det gäller att ta fram standarder som kan stödja EU:s lagstiftning och politik, samtidigt som man respekterar behovet av att anlita de mest lämpade tekniska experterna för varje standardiseringsprojekt.

10.

Europaparlamentet betonar att små och medelstora företag, trots att de utgör en viktig del av den europeiska marknaden, inte i tillräcklig utsträckning deltar i standardiseringssystemet och därför inte kan utnyttja alla de fördelar som standardiseringen ger. Parlamentet anser att det är nödvändigt att förbättra deras representation och deltagande i systemet inom i synnerhet tekniska utskott och på nationell nivå. Kommissionen uppmanas att i samband med översynen av det europeiska standardiseringssystemet identifiera det bästa sättet att uppnå detta mål genom att undersöka vilka ekonomiska medel som behövs för att hjälpa de små och medelstora företagen.

11.

Europaparlamentet betonar att även om standarder har bidragit till att avsevärt förbättra säkerheten och kvaliteten på varor, så står standardiseringen på tjänsteområdet inte alls i proportion till denna sektors ekonomiska betydelse och potential. Parlamentet konstaterar i synnerhet att antalet nationella standarder för tjänster som har tagits fram i Europa under de senaste åren är betydligt fler än antalet europeiska standarder inom detta område.

12.

Europaparlamentet är medvetet om att tjänstestandarder ofta följer nationella särdrag och att utvecklingen av sådana står i förhållande till marknadens behov samt konsumenternas och det offentligas intressen. Parlamentet betonar att utvecklingen av europeiska tjänstestandarder samt framtagandet av egna kvalitetskriterier och kvalitetsbeteckningar på unionsnivå i branschorganisationerna, i enlighet med direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden, bör främja harmoniseringen av tjänstesektorn, ge ökad insyn i tjänsterna i Europa samt höja deras kvalitet och konkurrenskraft och främja konkurrens, innovation, konsumentskydd och avskaffandet av handelshinder.

13.

Europaparlamentet stöder därför kommissionens avsikt att inkludera tjänstestandarder i den rättsliga ramen för europeisk standardisering, eftersom detta inte bara kommer att säkerställa att alla nationella tjänstestandarder som eventuellt skulle kunna utgöra tekniska handelshinder på den inre marknaden uppmärksammas, utan även kommer att ge en rättslig grund som kommissionen kan använda för att uppmana de europeiska standardiseringsorganisationerna att utveckla standarder för tjänstesektorn. Kommissionen föreslås uppmana tjänsteleverantörerna att utarbeta standarder inom de europeiska standardiseringsorganisationerna för att i möjligaste mån undvika fragmentering av olika nationella standarder och samtidigt se till att tjänstestandarderna står i förhållande till marknadens och konsumenternas behov och det offentligas intressen. Parlamentet stödjer åtgärder som säkerställer tjänstekvaliteten, till exempel kvalitetskriterier eller kvalitetsbeteckningar från branschorganisationer, och uppmuntrar berörda aktörer att delta i den europeiska standardiseringsprocessen.

14.

Europaparlamentet bekräftar att europeisk standardisering till stöd för lagstiftning genom den nya metoden har varit ett framgångsrikt och viktigt verktyg för att fullborda den inre marknaden. Parlamentet betonar att antalet standardiseringsmandat till stöd för annan lagstiftning än den som ingår i den nya metoden har tilltagit under senare år, vilket antyder att denna modell har införts inom en rad olika politikområden i EU. Det är önskvärt att vidga användningen av standarder inom andra områden av unionens lagstiftning och politik utanför den inre marknaden, och då ta hänsyn till de berörda områdenas särdrag i enlighet med principerna om bättre lagstiftning.