2.9.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 259/1

—

Regionkommittén anser att det är oerhört viktigt att man dels ökar EU:s forskningsbudget, dels integrerar nationella program och EU:s ramprogram för forskning på ett bättre sätt.

—

Den industriella, sociala och miljörelaterade innovationen har tillsammans med innovationen på tjänsteområdet stor betydelse för att öka EU:s konkurrenskraft, vilket gynnar den territoriella sammanhållningen.

—

ReK konstaterar att innovationssituationen skiljer sig kraftigt åt mellan olika delar av Europa och att de regionala strategierna med sina speciella särdrag tillsammans med smarta specialiseringsstrategier på regional nivå skulle kunna komplettera EU:s forskningspolitik.

—

ReK är positiv till att kommissionen strävar efter att förenkla förfarandena, exempelvis genom att publicera och uppdatera en ”praktisk vägledning” om finansieringsmöjligheterna i EU.

—

Det bör finnas ett nära samarbete med lokala och regionala myndigheter när det gäller att utarbeta rättsliga ramar och finansieringsprogram för offentlig upphandling.

—

Lokala och regionala aktörer bör på ett givande sätt involveras i teknikplattformarna.

—

Kommittén noterar i detta sammanhang den potentiella roll som europeiska grupperingar för territoriellt samarbete (EGTS) kan spela.

—

Kommittén betonar att EU-samarbetet mellan kluster är absolut nödvändigt, men klustersamarbetet även bör öppnas för internationella kontakter.

Föredragande

Claude GEWERC (FR–PSE), regionpresident i Picardie

Referensdokument

Grönbok: Från utmaningar till möjligheter: Mot ett gemensamt strategiskt ramverk för EU:s finansiering av forskning och innovation

KOM(2011) 48 slutlig

1.

Regionkommittén välkomnar att kommissionen genom grönboken inleder en offentlig debatt om de huvudpunkter som man bör ta hänsyn till vid utformningen av EU:s framtida program för finansiering av forskning och innovation.

2.

Ett gemensamt strategiskt ramverk för EU:s finansiering av forskning och innovation bör baseras på strategiska sammanhängande mål, som tydligt delas av alla berörda parter.

3.

ReK rekommenderar att man i det gemensamma ramverket reglerar förhållandet mellan de olika forsknings-, utvecklings- och innovationsnivåerna, utan att gränserna mellan deras olika funktioner suddas ut.

4.

En ambitiös EU-strategi för innovation behöver en stark vetenskaplig grund, men även en gedigen industripolitik. Kommittén välkomnar därför kommissionens huvudinitiativ ”Industripolitik för en globaliserad tid” och ”Innovationsunionen” och hänvisar till sina yttranden i frågan (1).

5.

Den regionala och lokala nivån är väl lämpad att skapa samverkanseffekter mellan forsknings- och innovationspolitiken och sammanhållningspolitiken, vilket kommer att inverka på såväl ekonomin och näringslivet som social praxis.

6.

Kommittén framhåller att den praktiska tillämpningen av de europeiska forskningsresultaten i nuläget varken sker tillräckligt snabbt eller är tillräckligt omfattande. Kommissionen bör ändra anvisningarna och bestämmelserna så att regionerna i betydligt större utsträckning än i dag använder strukturfonderna och andra finansieringsinstrument för att på ett innovativt sätt tillämpa resultaten av ramprogrammet. Detta kan ske genom en decentraliserad åtgärdsmetod där regionerna spelar en viktigare roll och som innebär att värdet av ramprogrammets tekniska initiativ och övrig forskningsverksamhet lyfts fram och marknadsförs bättre.

7.

ReK påminner om de sociala och miljömässiga innovationernas betydelse för både den privata och den offentliga sektorn.

8.

Kommittén betonar vikten av att integrera och främja innovation i vardagen, t.ex. inom utbildningsväsendet eller arbetslivet.

9.

ReK vill lyfta fram de forsknings- och innovationsprogram som genomförs gemensamt av flera regioner med olika innovationsresultat (RIS) och som gynnar alla parter. Detta medför till exempel en större regional representation i ERA-NET.

10.

EU:s nuvarande forskningsbudget på endast 4 % av den offentligt finansierade forskningen i EU är otillräcklig. Regionkommittén anser att det är oerhört viktigt att man dels ökar EU:s forskningsbudget, dels integrerar nationella program och EU:s ramprogram för forskning på ett bättre sätt.

11.

Regionkommittén vill särskilt uppmärksamma kommissionen på situationen för innovatörer och enskilda uppfinnare som befinner sig utanför högskolesystem, större företag eller offentliga myndigheter, förvaltningar och verksamheter. I det fortsatta arbetet bör strategier tas fram som innebär att innovatörer och enskilda uppfinnare kan stödjas och ges möjlighet att på samma villkor få ta del av de gemensamma EU-medlen.

12.

Man bör notera att 97 % av all ekonomisk verksamhet i EU-27 fortfarande är tekniskt låg- till medelintensiv. Kommittén anser därför att man för att utveckla ett kunskapssamhälle inte enbart får fokusera på att utveckla den mest avancerade tekniken utan att det måste finnas plats för en innovationsmodell där kunskap kan absorberas och spridas. ReK vill i detta sammanhang lyfta fram de möjligheter som skapats genom översynen av direktivet om offentlig upphandling (2) och betona de möjligheter och utmaningar som en inkludering av forskning och utveckling i den offentliga upphandlingen innebär (3).

13.

Regionkommittén konstaterar att grönboken i sin nuvarande form inte tycks ge anledning till några problem vad gäller subsidiaritetsprincipen. Kommittén betonar emellertid att man grundligt bör följa upp utvecklingen av finansiering och lagstiftning för kommande EU-program för forskning och innovation i syfte att kontrollera att subsidiaritetsprincipen respekteras.

14.

Kommittén noterar också att det krav som föreslås i Innovationsunionen om att medlemsstaterna och regionerna ska avsätta särskilda budgetar för innovationsrelaterad offentlig upphandling kan få långtgående konsekvenser för kommuner och regioner. Den planerade uppföljningen bör omfatta en noggrann bedömning av eventuella finansiella och administrativa bördor för lokala och regionala myndigheter samt av sociala konsekvenser och andra fördelar.

15.

Kommittén anser att man skulle främja fler anbud genom en uppdelning i två steg: I steg ett lägger de sökande endast fram en förteckning över sina samarbetsparter och presenterar idén bakom projektet. Idén skulle inte behöva beskrivas i detalj om projektet inte går igenom den första utvärderingsomgången. Detta vore särskilt fördelaktigt för de små och medelstora företagen eftersom de skulle bli mer motiverade att delta i anbudsförfarandena om det till en början inte krävs alltför omfattande insatser.

16.

Den industriella, sociala och miljörelaterade innovationen har tillsammans med innovationen på tjänsteområdet stor betydelse för att öka EU:s konkurrenskraft, vilket gynnar den territoriella sammanhållningen.

17.

ReK instämmer i att finansieringen av forskning och innovation behöver ingå i EU:s mer övergripande mål, t.ex. inrättandet av den industripolitik som Regionkommittén förespråkar i sitt yttrande om huvudinitiativet om industripolitiken.

18.

Regionkommittén föreslår att de lokala och regionala myndigheterna ska betraktas som den lämpligaste nivån för att länka samman strategierna i de nationella och de europeiska forsknings- och innovationsprogrammen och sammanhållningsprogrammen. Denna samordning skulle kunna presenteras i ett enda dokument på regional nivå.

19.

ReK konstaterar att utgångsläget för innovationer skiljer sig kraftigt åt mellan olika delar av Europa och att de regionala strategierna med sina speciella särdrag tillsammans med smarta specialiseringsstrategier på regional nivå skulle kunna komplettera EU:s forskningspolitik.

20.

Liksom i tidigare forskningsramprogram bör den samordnade forskningssamverkan, framför allt stödet till samarbetsprojekt, vara en prioritering i det framtida europeiska forskningsstödet, och tilldelas åtminstone lika mycket medel som hittills. Samarbetsprojekt ger högskolor, forskningsanstalter och företag i alla europeiska regioner en möjlighet att delta. De möjliggör den öppenhet som krävs och underlättar för användarna.

21.

Det är en stor utmaning för Europeiska kommissionen och regionerna att skapa samverkanseffekter mellan olika finansieringsinstrument för att kunna genomföra Europa 2020-strategin. Resultaten av forskningsrön i EU omsätts inte tillräckligt snabbt eller i tillräcklig mån i praktiken. Kommissionen bör ändra reglerna och villkoren för finansiering ur sammanhållningsfonderna så att regioner kan dra nytta av resultaten från ramprogrammet och annan forskningsverksamhet när de inför innovationsprogram regionalt.

22.

Kommittén påminner om att man i nästa ramprogram måste utvidga de program som syftar till att utveckla kapaciteten på nivåer under den nationella och underlätta lokala och regionala myndigheters deltagande, vars forsknings- och utvecklingsverksamhet fungerar som ett komplement. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att man inför kriterier som främjar att kompetenta partner från regioner som släpar efter på forskningsområdet deltar i projekt och program som leds av mer välkända och erkända forskningskolleger, vilket ReK föreslagit i yttrandet om ”Förenklat genomförande av ramprogrammen för forskning” (4).

23.

ReK är positiv till att kommissionen strävar efter att förenkla förfarandena, exempelvis genom att publicera och uppdatera en ”praktisk vägledning” om finansieringsmöjligheterna i EU.

24.

Det finns inga kluster utan en lokal och regional dimension.

25.

Trots att spetskompetens är något som utmärker kluster kan inte alla kluster hålla samma utvecklingsnivå eller internationella profil. En mycket hög vetenskaplig nivå är nödvändig för ett kluster, men det räcker inte för att nå toppkvalitet. Spetskompetensen i ett kluster byggs upp gradvis under längre tid tack vare specifika finansiella resurser, en lämplig struktur, god förvaltning och genom att det skapas ett ”ekosystem” där näringsliv, utbildning, forskning och innovation knyts samman.

26.

Regionkommittén påpekar att det är möjligt att komma runt motsättningen mellan många klusters vilja att utveckla sin verksamhet i sin egen region och de omfattande möjligheter som utbyte av information och god praxis med närliggande kluster i andra medlemsstater erbjuder. Ett kluster med starka rötter i en region kan i själva verket mycket väl ha en global profil och inriktning.

27.

Kommittén betonar att det inte enbart är viktigt att koncentrera innovationsverksamheten i kluster, utan att det på senare tid i vissa fall t.o.m. blivit ännu viktigare att förstå de regionala innovationsekosystemens komplexa funktionssätt och att skapa gynnsamma förutsättningar för den utveckling som eftersträvas. Därför borde kommissionen rikta in ekonomiskt och operationellt stöd framför allt på utvecklingen av öppen innovationsverksamhet i regionerna, så att de kan skapa bättre förutsättningar för en reform av den offentliga förvaltningen och för företagsverksamhet vars mål är att öka tillväxten och skapa nya arbetstillfällen.

28.

Ett konkret uttryck för regionala ekosystem är begreppet ”edge market” (ledande marknad) och utvecklingen av denna. Ledande marknader har konstaterats stå i nära samband med det lokala kunnandet och den lokala kulturen samt med förmågan att med utgångspunkt i interaktionen mellan dessa skapa förnyelse. I tidigare yttranden (CdR 11/2009 och CdR 83/2007) har Regionkommittén talat om behovet av jämvikt mellan å ena sidan den konkurrensutsatta programfinansieringen för vetenskapssamfund (t.ex. finansieringen av EU:s flaggskeppsinitiativ), och å andra sidan basfinansieringen av forskningssamfund. Regionkommittén vill understryka vikten av basfinansiering, eftersom den ger forskningssamfund möjlighet att inleda forskning på eget initiativ som ett resultat av impulser från andra samfund, framför allt med hänsyn till större samhälleliga förändringar, konvergens och sammanhållning.

29.

Regionkommittén upprepar sin övertygelse om att det europeiska forskningsområdet skulle kunna stärkas om köp av forsknings- och utvecklingstjänster omfattades av förfarandena för offentlig upphandling. Kommittén hänvisar till sitt yttrande om grönboken om offentlig upphandling (5) och yttrandet om förkommersiell upphandling (6), utan att för den skull vilja hänföra tjänsterna till konkurrensområdet.

30.

Det bör finnas ett nära samarbete med lokala och regionala myndigheter när det gäller att utarbeta rättsliga ramar och finansieringsprogram för offentlig upphandling.

31.

Som ReK framfört redan tidigare bör näringslivet och regeringarna aktivt involveras i planeringen av innovationsfinansieringen. Kommittén är även oroad över de eventuella konsekvenser som ett system där den offentliga sektorn ensam tar på sig riskerna med oprövade produkter och tjänster kan få för lokala och regionala myndigheter.

32.

”Marknaden” för offentlig upphandling är fortfarande fragmenterad och endast i undantagsfall gränsöverskridande, och ReK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ta fram tydligare ramvillkor som skulle kunna öppna marknaden för offentlig upphandling i EU.

33.

Regionkommittén uppmanar återigen kommissionen att tillhandahålla en tydlig och detaljerad vägledning samt möjligheter till utbildning om offentlig upphandling för lokala och regionala myndigheter.

34.

För finansieringen av hela innovationscykeln, från forskning till marknadsföring, krävs det ett stort antal instrument. ReK stöder därför insatserna för att främja finansiering från den privata sektorn, till exempel genom planer för riskdelning, lån eller riskkapital.

35.

ReK erkänner den offentliga finansieringens roll för att stimulera privata investeringar och betonar att en stabil riskhantering och en öppen förvaltning är avgörande när såväl offentliga som privata medel utnyttjas.

36.

Kommittén välkomnar insatserna för att stimulera den privata sektorns finansiering av små och medelstora företags investeringar i innovation och efterlyser i detta sammanhang incitament (beskattning, minskning av administrativa hinder) samt vid behov en översyn av den rättsliga ramen i syfte att stärka och bredda stödåtgärderna och erkänna den roll som små och medelstora företag spelar som föregångare när det gäller att främja innovationskulturen. Kommittén vill också understryka att det är nödvändigt att stärka verktygen för medling mellan små och medelstora företag och aktörer inom forskning och utveckling.

37.

Lokala och regionala aktörer bör på ett givande sätt involveras i teknikplattformarna i syfte att utarbeta forsknings- och innovationsstrategier för att skapa nya teknikplattformar och vidareutveckla redan verksamma plattformar utifrån de regionala aktörernas behov samtidigt som man tar hänsyn till de globala marknadernas möjligheter och de små och medelstora företagens medverkan.

38.

ReK konstaterar att ramprogrammet för forskning på ett unikt sätt har bidragit till forskningssamverkan mellan aktörer från medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna.

39.

Kommittén vill lyfta fram EU-lagstiftningens betydelse (t.ex. vad gäller riskkapital och forskningsinfrastruktur) och noterar i detta sammanhang den potentiella roll som europeiska grupperingar för territoriellt samarbete (EGTS) kan spela.

40.

EU-samarbetet mellan kluster är absolut nödvändigt, men klustersamarbetet bör även öppnas för internationella kontakter.

41.

I Europa 2020-strategin, och då särskilt i huvudinitiativen ”Innovationsunionen” och ”Industripolitik”, erkänns forskningens och innovationens avgörande roll för att förbättra EU:s konkurrenskraft, och vikten av att på ett tydligare sätt integrera innovationen i politiken betonas. I strategin ges även kommuner och regioner i EU en viktig roll i genomförandet. Regionkommittén vill därför stödja denna roll och bidra till utvecklingen av det europeiska forskningsområdet i regionerna, eftersom kommunerna och regionerna finansierar forskningsprogram, deltar i europeiska forskningsprojekt och aktivt stöder regionala aktörers deltagande i europeiska forskningsprojekt.

42.

Regionkommittén gläder sig åt att finansieringen för det 7:e ramprogrammet för forskning och utveckling (2007–2013) har ökats jämfört med det 6:e ramprogrammet (2000–2006) och åt att Europeiska forskningsrådet har inrättats. ReK välkomnar också de EU-initiativ som främjar utbyte och samarbete mellan regionala myndigheter och aktörer från det akademiska och vetenskapliga området och från näringslivet, bland annat inom ramen för budgetposten ”Kunskapsregioner” i ”Cofund”-delen av det särskilda programmet ”Kapacitet” och initiativ som spetsforskningsnätverken och ERA-NET.

43.

ReK ser också fram emot den kommande utvärderingen av effekterna av programmen ”Kunskapsregioner” och ”Forskningspotential”. ReK uppmanar kommissionen att stärka dessa program efterhand som de utvecklas och tydligare mål formuleras, så att de kan ge stöd till mycket kompetenta regioner som har potential att utveckla forskning i världsklass, till exempel genom mentorssystem (7), partnerskap eller andra metoder.

44.

Vad gäller ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation uppskattar Regionkommittén den roll som tillskrivs regionala kluster liksom initiativ som främjar utvecklingen av teknik för information och kommunikation (IKT), energieffektivitet, förnybar energi och innovation på miljöområdet. I detta sammanhang rekommenderar Regionkommittén att dessa initiativ kopplas samman med de utmaningar som EU står inför eller kommer att möta i framtiden.

2.9.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 259/6

—

Regionkommittén anser att målsättningarna i vitboken bör följas upp av mer kortsiktiga målsättningar i syfte att ge de ansvariga politikerna en tydlig referensram för de insatser som bör göras inom ramen för deras mandatperiod.

—

De externa kostnaderna för alla former av transporter bör internaliseras helt och hållet genom att man använder inkomsterna från en harmoniserad beskattning till att inrätta ett integrerat och effektivt transportsystem.

—

Vitbokens målsättningar i fråga om att minska andelen vägtransporter och öka andelen transporter på järnvägar, inre vattenvägar och till havs är otillräckliga, och därför vill kommittén uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag till ett mer ambitiöst program.

—

Regionkommittén ställer sig bakom tanken på ett ”Blue Belt” som ett första steg mot att skapa ett stabilt system för sjöfartstjänster, vilket bör kompletteras av konceptet motorvägar till havs. Kommittén beklagar att målsättningarna beträffande sjötransporter i vitboken från 2011 inte är lika högt ställda som de i vitboken från 2001.

—

Kommittén rekommenderar att man vidtar stimulansåtgärder för att utarbeta planer för hållbar rörlighet i städerna och kräver att man i högre grad tar hänsyn till kopplingen mellan transportpolitiken och den fysiska planeringen.

—

Euroobligationer bör kunna utnyttjas för att finansiera den transportinfrastruktur som krävs för att inrätta ett transeuropeiskt transportnät.

—

Internalisering av externa kostnader, undanröjande av skattemässig snedvridning och av obefogat stöd samt fri konkurrens utan snedvridning bör ingå i den framtida transportmodellen som baseras på en strävan efter att anpassa marknadens val till hållbarhetsbehoven.

Föredragande

António COSTA (PT–PSE), borgmästare i Lissabon

Referensdokument

Vitbok: ”Färdplan för ett gemensamt europeiskt transportområde – ett konkurrenskraftigt och resurseffektivt transportsystem”

KOM(2011) 144 slutlig

1.

Vitboken ”Färdplan för ett gemensamt europeiskt transportområde – ett konkurrenskraftigt och resurseffektivt transportsystem” från 2011 tar upp de viktigaste frågorna vad gäller framtiden för EU:s transportpolitik och Europas transportsystem. Kommittén anser att den föreslagna transportpolitiken bör omfatta de mer allmänna mål som EU har fastställt inom Europa 2020-strategin och de mål för en hållbar miljö som i första hand tagits fram för att bekämpa klimatförändringarna. Transportpolitiken bör även främja en starkare social och territoriell sammanhållning i ett globalt EU.

2.

De lokala och regionala myndigheterna har viktiga politiska befogenheter inom transportpolitiken. De har inte bara ansvar för frågor som underhåll av vägnätet, parkeringspolitik, tillgänglighet och kollektivtrafik utan bevakar också normerna för sådana miljökrav som luftkvalitet. De måste alltså involveras genom en strategi för flernivåstyre.

3.

I vitboken talas det om städer. ReK föreslår att man inte bara omnämner städerna utan även stadsregionerna och/eller storstadsområdena. I flera medlemsstater är det inte så mycket kommungränserna som storstadsområdena som är relevanta för transportpolitiken.

4.

Vitboken från 2011 är ett mycket ambitiöst dokument, inte minst på grund av att inga av de huvudsakliga målen i 2001 års vitbok har uppnåtts fullt ut, vilket är föga förvånande. Vissa långsiktiga mål skulle dock kunna delas upp i kortsiktigare delmål så att de ansvariga politikerna på nationell och regional nivå får en tydlig referensram för de insatser som bör göras inom ramen för deras mandatperiod.

5.

Regionkommittén konstaterar att nya framtidsvisioner är nödvändiga och motiverade. De beslut som fattas i dag kommer nämligen att ha ett avgörande inflytande på transporterna i årtionden framöver. I samband med detta får man dock inte glömma att visioner för flera årtionden framöver knappast kan ha några skarpa konturer.

6.

Balansen mellan olika transportslag är nära kopplad till frågan om internalisering av externa kostnader, och balansen påverkas direkt av de avgifter som tas ut för utnyttjande av transportinfrastrukturen. Kommittén ställer sig helt bakom de planer som presenteras i vitboken på att inrätta en öppen och allmängiltig modell för att beräkna de infrastrukturavgifter som tas ut för alla transportslag och förespråkar en fullständig internalisering av externa kostnader. Kommittén önskar att alla intäkter som härrör från genomförandet av dessa europeiska normer som syftar till en bättre internalisering av de externa kostnaderna (däribland Eurovinjett-direktivet), ska användas för att skapa ett integrerat och effektivt transportsystem, dock utan att bortse från de särskilda förutsättningar som kännetecknar de yttersta randområdena och öar.

7.

I detta sammanhang och särskilt när det gäller flyg- och sjötransporter bör man eftersträva en balans mellan ett strikt miljöskydd och de enorma merkostnader som det medför för öar och de yttersta randområdena som är helt beroende av dessa transportslag, men som samtidigt är djupt engagerade i att minska utsläppen.

8.

Regionkommittén gläder sig över att kommissionen uppmuntrar en överföring av transporter från väg till järnväg, inre vattenvägar och sjöfart. Samtidigt vill vi betona vikten av en fullständig internalisering av de externa kostnaderna för alla transportslag, såsom luftföroreningar, trafikstockningar och buller.

9.

Kommissionen har tidigare framhållit att de externa kostnaderna för olyckor redan internaliseras på ett bra sätt genom försäkringsbolagens försäkringspremier. Kommittén ifrågasätter den uppfattningen och ser det därför som angeläget att kommissionen tar fram användbara beräkningsmodeller för internalisering av olyckskostnaderna där samtliga kostnader som olyckor ger upphov till beaktas.

10.

Regionkommittén ställer sig positiv till att vitboken också omfattar åtgärder för att uppmuntra mer hållbara resvanor, främja villigheten att övergå till nya transportslag och ny teknik och se till att den fullständiga internaliseringen av de externa kostnaderna godtas av allmänheten. EU har en viktig uppgift att fylla för att skapa förståelse och acceptans för de åtgärder som de lokala och regionala myndigheterna behöver vidta för att lösa trafikproblemen i tätorterna.

11.

ReK beklagar att frågor som rör tillgänglighet och personers rörlighet samt det grundläggande begreppet ”territoriell sammanhållning” inom transportområdet inte i tillräcklig utsträckning behandlas i vitboken, i synnerhet när det gäller avlägsna regioner, yttersta randområden och öregioner. Ett gemensamt europeiskt transportområde kan dock inte skapas om inte företag och personer kan garanteras lika tillträdesvillkor i alla regioner.

12.

ReK har i sitt politiska arbete under det senaste årtiondet intagit en tydlig ståndpunkt vad gäller de principer och politiska strategier som bör vara vägledande för dagens europeiska transportpolitik. Kommittén anser därför att man i vederbörlig utsträckning bör framhålla den viktiga roll som denna omfattande kunskap spelar vid utarbetandet av EU:s transportpolitik för de kommande åren.

13.

Kommittén konstaterar att grundprincipen är att en effektiv och hållbar rörlighet med låga utsläpp är en medborgerlig rättighet och samtidigt en grundläggande förutsättning för näringsliv, välfärd och livskvalitet. För att effektivisera utvecklingen av infrastrukturen bör man uppmuntra en förenkling av reglerna för fysisk planering.

14.

Regionkommittén välkomnar den analys som presenteras i vitboken om de tendenser och utmaningar som kommer att påverka transportsektorn under de kommande årtiondena. En grundlig utvärdering av de tendenser som påverkar transportsektorn är en nödvändig förutsättning för att utforma rätt transportpolitik. När det gäller denna fråga beskriver kommissionen i vitboken de flesta av de konceptuella svagheter som bör tas upp i debatten om framtiden för EU:s transportsystem.

15.

Även om transporterna spelar en central roll för EU:s konkurrenskraft, önskar ReK nyansera kommissionens uttalande ”minskad rörlighet är inget alternativ”. Det är klart att transporter ska uppfylla förväntningarna om individuell rörlighet och handel, men man borde öka medvetenheten, framför allt inom företagen, om vikten av att i högre grad slå samman resor och att använda den potential som finns att övergå till andra transportslag samt använda sådana förfaranden och tekniska metoder som bidrar till att optimera trafikmängden (t.ex. distansarbete, videokonferenser och bästa möjliga lokaliseringsort).

16.

Kommittén stöder vitbokens tio målsättningar för ett konkurrenskraftigt och resurseffektivt transportsystem och utnyttjandet av riktmärken för att uppnå målet om 60 % minskning av växthusgasutsläppen. Kommittén rekommenderar att detta allmänna mål också tas med i förteckningen över målsättningar i vitboken. Dessutom föreslår ReK att de föreslagna målen kompletteras av ytterligare mål för att minska oljeberoendet, bullernivåer och luftföroreningar.

17.

ReK stöder målet om att fram till 2030 halvera användningen av fordon som drivs med konventionella drivmedel när det gäller stadstransporter, fasa ut dem i städerna fram till 2050 och fram till 2030, också med användning av beskattning, uppnå i princip koldioxidfri stadslogistik i stadskärnorna, även om kommittén anser detta vara ett mycket ambitiöst mål. Därför anser kommittén att delmål bör sättas upp som skulle möjliggöra att en färdplan för åtgärdernas genomförande utarbetas, genomförs och övervakas samt att resultaten utvärderas.

18.

Kommittén gläder sig över att kommissionen önskar göra framsteg i riktning mot ett fullständigt genomförande av principerna ”användaren betalar” och ”förorenaren betalar”, och därmed undanröja snedvridningar som hindrar en rättvis konkurrens mellan transportslagen som bygger på internalisering av alla externa kostnader. ReK ställer sig bakom en fullständig internalisering av sociala kostnader och miljökostnader (bland annat olyckor, luftföroreningar, buller och trafikstockningar) genom harmoniserade avgifter för alla transportslag. Intäkterna från dessa avgifter ska användas till att skapa ett integrerat och effektivt transportsystem.

19.

ReK noterar med tillfredsställelse att flera av de förslag som kommittén lagt fram i sina senaste yttranden om rörlighet i städer har tagits upp i vitboken. I detta avseende ställer kommittén sig bakom kommissionens mål att utarbeta förslag på hur man kan optimera och minimera person- och varutransporterna i städerna och håller med om att stora vagnsparker med bussar för stadstrafik, taxibilar och skåpbilar utgör ett utmärkt testunderlag för införandet av rena fordon. Kommissionen påpekar mycket riktigt att utvecklingen och det tidiga införandet av rena fordon kan få omedelbara positiva effekter när det gäller att minska oljeberoendet samt medföra hälsovinster tack vare en förbättrad luftkvalitet i städerna.

20.

ReK ställer sig också bakom insatserna för att förskjuta tyngdpunkten mot de mest miljövänliga transportsätten samtidigt som kommittén vill betona att den generella effektiviteten och driftskompatibiliteten mellan samtliga transportslag bör förbättras. Aktiva politiska åtgärder som gynnar ett visst transportslag bör emellertid noga utvärderas och granskas mot bakgrund av en rättvis och öppen modell för tilldelning av anslag till transportsektorn. Annars finns det risk för att man främjar mindre effektiva transportlösningar. Användningen av alternativa transportsätt kräver dessutom lämpliga infrastrukturer och tjänster om man ska kunna möta de aktuella behoven.

21.

Trots de synpunkter som framförs ovan anser ReK att de tio mål för att uppnå ett konkurrenskraftigt och resurseffektivt transportsystem som anges i vitboken helt klart är mycket högt satta. Kommittén rekommenderar därför att mellanliggande milstolpar och mål också bör fastställas i samarbete med lokala och regionala myndigheter och att man tar hänsyn till kompletterande strategiska mål som redan definierats av Europeiska kommissionen. Dessa delmål bör ingå i en övervakningsprocess för att se till att visionen i vitboken blir verklighet.

22.

Kommittén erinrar i synnerhet om att EU:s transportpolitik bör bygga på begreppet allmänintresse (lika tillgång för alla till transportmedel, respekt för sociala rättigheter, internalisering av externa kostnader osv.).

23.

ReK framhåller att det i punkt 137 i det arbetsdokument (SEC(2011) 391) som åtföljer vitboken (offentliggjort på endast ett språk) i samband med uppföljningen av förordning 1370/2007 om bestämmelserna om allmän trafikplikt anges att kommissionen ska föreslå ett initiativ för införande av ett konkurrensutsatt anbudsförfarande för kontrakt om allmänna tjänster i syfte att säkerställa ett effektivt tillhandahållande av högkvalitativa tjänster. Detta initiativ måste respektera de lokala myndigheternas möjligheter att på vissa villkor tillhandahålla tjänster av in house-typ utan föregående anbudsgivning

24.

ReK uppmanar EU att se till att transportpolitiken i de 27 medlemsstaterna verkligen integreras (anpassning av nationella strukturer, respekt för konkurrensbestämmelser utifrån principen om allmänhetens intresse, skatteharmonisering och upprättande av ett nytt regelverk för de olika subsidiaritetsnivåerna) i linje med principerna för flernivåstyre.

25.

Regionkommittén betonar att splittringen av den europeiska järnvägsmarknaden måste minskas för att man ska kunna skapa ett effektivt järnvägsnät som erbjuder kvalitetstjänster vad gäller restider, pålitlighet och kapacitet. En hållbar och kostnadseffektiv lösning bör tas fram i denna fråga i syfte att skapa ett konkurrenskraftigt järnvägsnät för godstransporter i Europa, som svarar mot de specifika behoven för detta transportslag. Dessutom måste de mest avgörande tekniska hindren övervinnas, t.ex. vad gäller järnvägsspårvidden. Det är också tydligt att godstransporter på järnväg och närsjöfart, och i synnerhet en kombination av båda, kan bidra till integreringen av regionala ekonomier i avlägset belägna regioner. För att dessa hållbara transportslag ska fungera väl är det således nödvändigt att utveckla logistikknutpunkter som möjliggör en optimal kombination av transportslag och ett effektivt system i sin helhet. Samtidigt måste man undvika en ökning av logistikanläggningar som saknar de inslag som kan få transportsystemet att utvecklas mot intermodalitet och sammodalitet.

26.

Kommittén stöder kommissionens avsikt att stärka en europeisk transportpolitik som bygger på ett tydligt, konsekvent, heltäckande och stabilt regelverk för användare och operatörer, utnyttjande av avancerad transportteknik och avancerade transportlösningar samt utbyggnad eller upprustning av lämplig infrastruktur. Detta kommer att kräva att den inre marknaden för transporttjänster fullbordas och att lagstiftningsmässiga, administrativa och tekniska hinder undanröjs för alla transportslag. Det är även avgörande att konkurrensbestämmelser tillämpas på ett enhetligt sätt, att tjänstestandarden höjs och att användarnas rättigheter stärks.

27.

I samband med detta är det inte bara viktigt att se på långdistansförbindelserna utan också på de underliggande regionala nätverken. Dessutom måste också gränsregionerna, som brottas med en egen problematik, ägnas särskild uppmärksamhet. Tänk till exempel på skillnaderna i betalningssystem, tekniska förbindelser, tidtabeller och regelverk.

28.

Kommittén påminner emellertid om att öppnandet av järnvägsmarknaderna fortfarande inte har kommit tillräckligt långt, och anser därför att de tekniska och rättsliga bestämmelser som reglerar marknaden för järnvägstransporter bör förbättras och standardiseras. Samtidigt bör man skapa möjligheter till samfinansiering.

29.

När en liberalisering genomförs och nya aktörer kommer in på marknaden måste samtidigt bestämmelser införas som gör det möjligt att öka järnvägens marknadsandel (bland annat genom en standardisering av utrustning och en harmonisering av trafikförhållanden och säkerhetsnormer för järnvägsnäten via EU-byråerna), eftersom detta är det enda sättet att främja nyskapande och utveckling av ett större tjänsteutbud som gynnar konsumenterna och leder till en verklig omfördelning mellan transportslagen.

30.

Vad gäller övergången från vägtransporter till järnväg, transporter på inre vattenvägar och sjötransporter anser ReK att målen i vitboken om att minska godstransporter på väg på sträckor över 300 km inte är tillräckligt ambitiösa (en minskning med 30 % fram till 2030 och med 50 % fram till 2050) och uppmanar därför Europeiska kommissionen att föreslå ett ambitiöst program för skapande av höghastighetsjärnvägar över hela Europa. Endast denna form av infrastruktur kan på lång sikt möjliggöra ett avskaffande av godstransporter på väg på långa sträckor och samtidigt stärka den territoriella sammanhållningen, särskilt med länder i EU:s utkant.

31.

Kommittén stöder ett fullständigt genomförande av initiativet om ett gemensamt europeiskt luftrum och fullbordandet av den inre marknaden för järnvägstjänster. Kommittén är också positiv till tanken på ett ”Blue Belt” som ett första steg mot att skapa ett stabilt system för sjöfartstjänster. Detta bör kompletteras av konceptet motorvägar till havs och en ny syn på fartygens betydelse som verkligt mobil infrastruktur.

32.

ReK anser att man bör ta särskild hänsyn till förbindelser mellan de yttre randområdena, den europeiska kontinenten och angränsande länder. Den svårtillgänglighet som ofta präglar dessa områden missgynnar dem och hindrar dem från att delta fullt ut i EU:s inre marknad och från att utveckla sina ekonomier i det regionala närområdet

33.

Kommittén beklagar att vitboken från 2011 utgör ett steg tillbaka i förhållande till vitboken från 2001 (där man hade infört höghastighetsleder till sjöss) när det gäller politiken för främjande av sjötransporter. Kommittén beklagar särskilt att det i förteckningen över initiativ i bilagan till vitboken inte finns någon information om framtiden för vare sig motorvägarna till havs eller Marco Polo-programmet.

34.

Kommittén anser också att de regioner (t.ex. bergsregioner) där trafikutsläppen till följd av de topografiska förhållandena får mycket allvarligare konsekvenser behöver egna bestämmelser och åtgärder, så att de kan minska trafikmängden och dess effekter på ett sådant sätt att skador på den mänskliga hälsan och miljön kan uteslutas.

35.

Ytterligare insatser bör göras för att främja bättre och effektivare transportlösningar. som förbättrar sammankopplingen av den europeiska kontinenten med öar och de yttersta randområdena samt med andra regioner som ligger utanför EU:s yttre gränser.

36.

Utöver stärkta förbindelser mellan Öst- och Västeuropa är det av såväl sammanhållnings- som konkurrenskraftsskäl mycket viktigt att främja effektiva förbindelser mellan Centraleuropa och Europas yttre gränser och regioner längre bort som förbinder Europa med Medelhavs- och Atlantområdet. I detta sammanhang vill ReK betona hamnarnas och flygplatsernas samt inlandsförbindelsernas avgörande betydelse för EU:s integration på den globala marknaden, det vill säga med afrikanska, amerikanska och asiatiska regioner. Öarna i Atlanten har också en strategisk potential som logistiska transportplattformar.

37.

Kommittén framhåller att särskilda insatser görs för att på ett målinriktat sätt bygga ut de fem huvudtransportleder som kommissionen har fastställt inom ramen för riktlinjerna för transporter i EU och grannregionerna. I detta sammanhang krävs det i fråga om de centrala lederna ökade insatser från EU:s sida och från de länder som ligger längs dessa leder. Kommittén välkomnar målet att på ett flexibelt sätt utforma det huvudnätverk som håller på att byggas inom ramen för det transeuropeiska transportnätet. Det krävs här bedömningsmetoder som är öppna för insyn och som garanterar både säkerhet i fråga om nödvändiga investeringar och en kontinuerlig uppdatering och utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet.

38.

ReK välkomnar förslaget om att se över förordningen om ankomst- och avgångstider för ett effektivare utnyttjande av flygplatskapacitet. Det är emellertid mycket viktigt att man noga överväger denna fråga innan man fattar några slutgiltiga beslut om nya trafikplaner, särskilt för flygplatser i storstadsområden där miljöpåverkan är allvarligare.

39.

Det är viktigt att insatserna för att öka konkurrenskraften ligger i linje med den sociala dagordningen och bygger på social dialog i syfte att förebygga de sociala konflikter som tidigare har orsakat betydande ekonomiska förluster inom en rad sektorer.

40.

ReK välkomnar de initiativ som föreslås för att förbättra säkerheten genom en heltäckande strategi som kombinerar politiska åtgärder, lagstiftning och kontroll av luft- och sjöfartssäkerheten. Det är särskilt viktigt att främja förbättrade metoder för säkerhetskontroll som gör det möjligt att kontrollera ett större antal passagerare med minsta möjliga besvär för de inblandade, samtidigt som passagerarnas rättigheter respekteras fullt ut.

41.

Kommittén delar kommissionens nollvision när det gäller trafiksäkerheten, men vill samtidigt poängtera att detta innebär stora utmaningar och att det är ett mycket ambitiöst mål. I samband med detta borde man anta ett differentierat tillvägagångssätt och se till förhållandet mellan trafikbelastning och antalet trafikoffer. Det finns nämligen stora skillnader mellan städerna och regionerna om man ser till antalet dödsoffer i trafiken och de åtgärder som redan vidtagits. En generell norm skulle oproportionerligt hårt drabba de städer och regioner som redan vidtagit effektiva åtgärder som lett till att antalet trafikoffer minskat. Att skapa trafiksäkerhet har inte bara att göra med teknik utan också med att människors beteenden måste påverkas. I detta sammanhang rekommenderar ReK att bestämmelserna för regelbundna fordonsbesiktningar harmoniseras och att trafiksäkerhet ska ingå i utbildningen vid trafikskolorna i Europa. En sådan harmoniserad besiktning skulle också kunna användas i andra frågor, t.ex. utsläpp av växthusgaser. Genom att ändra mänskliga beteendemönster kan man också minska trafikmängden och på så sätt kraftigt öka trafiksäkerheten.

42.

Åtgärder på trafiksäkerhetsområdet borde baseras på goda förebilder och det borde finnas utrymme för inbäddning i och anpassning till den lokala situationen. I detta sammanhang vill vi också hänvisa till ett tidigare ReK-yttrande om politiska riktlinjer för trafiksäkerhet 2011–2020.

43.

När det gäller transporter på järnväg borde tillämpning av ERTMS (europeiskt trafikstyrningssystem för tåg) vara standard på alla järnvägslinjer. I samband med detta borde man ägna särskild uppmärksamhet åt gränsöverskridande sträckor där skillnaderna i säkerhetssystem fortfarande leder till flaskhalsar.

44.

ReK upprepar att kommittén ställer sig bakom idén om att harmonisera de olika definitionerna av allvarlig skada för att bättre kunna övervaka och bedöma trafiksäkerhetspolitikens ändamålsenlighet. Kommittén föreslår också att man, genom att ge tillgång till register över trafikbrott och se till att dessa register är driftskompatibla, ska göra det möjligt att utdöma straff som tar tillräcklig hänsyn till överträdelser som begåtts i andra medlemsstater.

45.

Kommittén ställer sig fullständigt bakom idén i vitboken om en europeisk forsknings- och innovationspolitik på transportområdet som kan möjliggöra gemensamma kombinerade forskningsinsatser. ReK instämmer även i kommissionens bedömning av vilka områden som behöver beaktas i detta sammanhang, dvs. fordonseffektivitet genom nya motorer, material och design, renare energianvändning genom nya bränslen och framdrivningssystem samt bättre användning av nät och säkrare och tryggare drift genom informations- och kommunikationssystem.

46.

Kommittén välkomnar också förslagen i vitboken om att fastställa lämpliga standarder för koldioxidutsläpp från fordon inom samtliga transportmedel, fastställa regler om driftskompatibilitet när det gäller laddningsinfrastruktur för rena fordon och utarbeta riktlinjer och standarder för tankningsinfrastrukturer. Lokala och regionala myndigheter bör delta i detta arbete.

47.

Kommittén framhåller vikten av en europeisk politisk strategi inriktad på fordonen som källa, som skulle inkludera normer för växthusgasutsläpp, luftföroreningar och bullerstörningar, tillsammans med normer för att främja aktiv och passiv fordonssäkerhet. I samband med detta är det ofrånkomligt att införandet av betydande fordonstekniska förbättringar kopplas till respekt för utsläppsgränserna i fråga om buller och luftkvalitetsstyrning.

48.

ReK anser att rese- och körvanor är avgörande frågor för att samtliga mål i vitboken ska kunna nås. Kommittén välkomnar därför alla initiativ i vitboken för att öka medvetenheten om alternativen till traditionell privat transport och åtgärderna som syftar till att förbättra körbeteendet. Kommittén anser emellertid att mer behöver göras för att påverka resemönstren, särskilt när det gäller att förbereda allmänheten i EU på att i framtiden ändra attityd till rörlighet men också när det gäller att anpassa transportinfrastrukturen på ett lämpligt sätt.

49.

Kommittén välkomnar förslagen i vitboken som rör planer för rörlighet i städerna. Utarbetandet av planer för hållbar rörlighet i städerna för åtminstone de större städerna var en av de viktigaste frågorna som ReK drev i sitt yttrande om grönboken.

50.

Kommissionen framhåller att en stor del av transportsystemets externa effekter framför allt finns i de tätbebyggda områdena. Det är de lokala och regionala myndigheterna som har den största kunskapen om hur man kan lösa dessa problem. Det är därför viktigt att de förfogar över de instrument som krävs för att lösa dessa problem. Subsidiaritetsprincipen måste respekteras men unionen kan stödja det lokala och regionala arbetet genom att stimulera till samarbete och erfarenhetsspridning och genom attitydpåverkande insatser.

51.

Kommittén förespråkar stimulansåtgärder för hållbara rörlighetsplaner för städer och rörlighetsrevision. ReK anser dock att besluten ska fattas av de berörda lokala och regionala myndigheterna med full respekt för subsidiaritetsprincipen. ReK erinrar om sitt tidigare yttrande om införande av ett nytt finansiellt instrument inom budgetramen 2014–2020 som gör det möjligt att medfinansiera rörlighetsplaner för städer. Att lämna in en ansökan om rörlighetsrevisioner skulle exempelvis kunna bidra till processen för att inrätta ett europeiskt pris för utmärkta transportinitiativ som kan genomföras även i andra städer, som. Detta pris kan i sin tur utgöra en del av en märkning av samma typ som det EU-omfattande systemet med den blå flaggan, som tilldelas områden med låga föroreningsnivåer och få trafikstockningar, i enlighet med ett tidigare förslag från ReK.

52.

Välplanerade städer som utnyttjar effektivare produktionsprocesser och avskaffar överflödiga transportlösningar främjar en större tillgänglighet för varor, människor och tjänster. Kommittén rekommenderar därför att stadsplanering och planeringen av rörligheten bör hanteras på ett mer integrerat sätt.

53.

Kommittén ser med förväntan fram mot lokala initiativ i syfte att införa vägtullar i städer och olika system för tillträdesbegränsning. ReK ställer sig även bakom att man inför gemensamma tekniska standarder för att garantera driftskompatibiliteten, så att man därmed kan undvika att de lokala initiativen ger upphov till nya tekniska hinder för den fria rörligheten inom EU.

54.

ReK betonar att tekniska och organisatoriska lösningar som till exempel baseras på informationsteknik har en nyckelroll när det gäller att stödja nya rörlighetsmönster som baseras på en kombination av alla transportslag för personresor och godstrafik (t.ex. intermodala elektroniska biljettsystem, intermodal fraktdokumentation, elektronisk ruttplanering, godsspårning och realtidsinformation om leveranser) i syfte att optimera användningen av befintlig lätt trafik (gemensamt utnyttjande av fordon, utveckling av elfordon för korta avstånd, bilpooler, samåkning, planering av trafik och förbindelser, företräde för bussar och spårvagnar). Förvaltningen av lokala och regionala transportsystem är en stor utmaning som inte tas upp i vitboken.

55.

Kommittén rekommenderar att man utarbetar en strategi för att gå mot en utsläppsfri stadslogistik där man sammanför olika aspekter av planeringen av markanvändning, tillträdet till järnvägar, sjöfart och flodvägar, avgiftssystem och tekniska fordonsstandarder genom främjande av en gemensam offentlig upphandling av fordon med låga utsläpp (skåpbilar, taxibilar, bussar etc.).

56.

Kommittén anser att större hänsyn bör tas till sambandet mellan transportpolitikens stadsdimension och samhällsplaneringen i vid bemärkelse, inte bara för att förbättra stadstransporterna och infrastrukturen utan även för att motverka stadsutbredning och bidra till en ny syn på förhållandet mellan staden och dess närmaste omgivningar (stad/landsbygd). I detta sammanhang bör man betona vikten av satsningar på allmänna kommunikationer för passagerare som färdas kortare sträckor.

57.

Som en del av den pågående översynen av strategin för de transeuropeiska transportnäten stöder Regionkommittén upprättandet av ett stamnät av strategisk infrastruktur i Europa, som omfattar samtliga regioner i EU och de viktigaste referenspunkterna för transport och logistik och bildar ett gemensamt europeiskt transportområde, där man bör undanröja alla flaskhalsar och utveckla lämpliga förbindelser med den globala marknaden.

58.

Vitbokens målsättningar kan inte uppnås fullt ut om inte tillräckliga medel anslås, med tanke på sammanhållningens regionala särdrag i de olika medlemsstaterna och åtagandena inom stabilitets- och tillväxtpakten. Det är värt att påpeka att vitboken undviker frågan om budgetresurser och resurser utanför budgeten som ska avsättas för EU:s transportpolitik och för infrastruktur. Mot bakgrund av detta stöder ReK förslaget att utnyttja europeiska lån och euroobligationer som viktiga instrument för att finansiera den transportinfrastruktur som krävs. Denna stora investering måste baseras på en verklig politisk vilja på högsta nivå för att målsättningarna för den europeiska transportpolitiken, som är helt avgörande för den regionala konkurrenskraften, inte bara ska bli tomma ord.

59.

Sammanhållningspolitiken har sina egna målsättningar, som en del i en integrerad strategi för regional utveckling, och det är inte önskvärt att dess budget används för att finansiera EU-politiken för transportnätverket. Det är emellertid nödvändigt att öka samordningen mellan infrastrukturprojekt som finansieras via sammanhållningspolitiken och den europeiska transportpolitikens mål.

60.

ReK betonar behovet av att se över de resurser som öronmärkts för transportinfrastruktur i den framtida EU-budgeten och att ytterligare uppmuntra åtaganden från den privata sektorn på ett mer öppet sätt. Kommittén är också positiv till att nya finansieringsinstrument för transportsektorn främjas, särskilt finansiering av EU-projekt genom obligationer.

61.

Internalisering av externa kostnader, undanröjande av skattemässig snedvridning och av obefogat stöd samt fri konkurrens utan snedvridning bör ingå i den framtida modellen som baseras på en strävan efter att anpassa marknadens val till hållbarhetsbehoven. ReK stöder därför en smart prissättning och beskattning som innebär full övergång till obligatorisk internalisering av de externa kostnaderna för väg- och järnvägstransporter, lokal förorening och buller i hamnar och på flygplatser samt för luftförorening till havs och förespråkar att möjligheterna till obligatorisk tillämpning av internaliseringsavgifter på samtliga inre vattenvägar i EU undersöks. När man fastställer de avgifter som ska tillämpas vid internaliseringen av de externa transportkostnaderna måste man ta hänsyn till bristen på alternativ vid transporter från och till öar och de yttersta randområdena.

62.

Man måste emellertid i de framtida bestämmelserna om internalisering av externa kostnader (Eurovinjettinitiativet och påföljande åtgärder) ta hänsyn till randområdenas särskilda begränsningar. Alla bestämmelser som inte tar hänsyn till den nackdel som avstånden innebär kommer i praktiken att missgynna ekonomiska aktörer i avlägset belägna områden.

63.

Trots att denna åtgärd är mycket viktig vill kommittén betona att målen för 2016 och 2020 tycks mycket ambitiösa och, baserat på erfarenheter från tidigare och nuvarande initiativ (t.ex. Eurovinjettlagstiftningen), mycket svåra att genomföra.

64.

Regionkommittén stöder fullständigt vitbokens externa dimension. Kommittén betonar i detta sammanhang vikten av att utvidga reglerna för den inre marknaden genom arbetsinsatser i internationella organisationer, främja EU-normer för säkerhet, trygghet, privatliv och miljön i hela världen genom bilateralt och multilateralt samarbete och förbättra dialogen om transportfrågor med EU:s huvudparter.

65.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att vidareutveckla det europeiska transportsystemets internationella dimension och att fullständigt integrera Medelhavsdimensionen och Atlantdimensionen, som helt klart påverkar utvecklingen av transporter i EU och samtidigt utgör en viktig möjlighet att stärka det nödvändiga samarbetet mellan länderna på båda sidor om Medelhavet samt skapa en konkurrenskraftig och hållbar integrering på världsmarknaden.

2.9.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 259/13

—

Regionkommittén efterlyser en förstärkning av EU:s vägledande politiska strategier och antagande av nya regleringsinstrument inom ramen för EU med klara och tydliga effektivitetsmål för de olika sektorerna (hushåll, industri, jordbruk, fiskodling, vattenbruk, turism och vattenkraft) som ska fastställas av de enskilda medlemsstaterna för varje avrinningsområde.

—

Kommissionens initiativ om ”vatteneffektivitet i byggnader” bör samordnas med direktivet om byggnaders energiprestanda, samtidigt som man lämnar möjligheten öppen att en selektiv inriktning på geografiska områden där brist på vatten föreligger.

—

Kommittén efterlyser lagstiftning som föreskriver enhetliga EU-omfattande kvalitetsnivåer som kan säkerställa korrekt återvinning och återanvändning av vattenresurserna, för de olika verksamhetsområdena, i vetskap om att förhållandena varierar från medlemsstat till medlemsstat.

—

Kommittén uppmanar de lokala och regionala myndigheterna att betrakta en medveten riskhantering som det mest effektiva instrumentet. Framtida investeringar som syftar till att mildra följderna bör i första hand riktas mot uppförande av ”grön infrastruktur”.

—

ReK framhåller de lokala och regionala myndigheternas centrala roll vid insamlingen av miljöuppgifter och föreslår att det nuvarande europeiska observationsorganet för torka omvandlas till det europeiska observationsorganet för vatten.

—

ReK föreslår, bl.a. mot bakgrund av kraven i samband med genomförandet av direktiv 2000/60/EG att den hållbara förvaltningen av vattenresurserna har följande konkreta och kontrollerbara mål för tidsperioden fram till 2020: 1) En ökning med 20 % av vattenbesparingarna inom alla användningsområden. 2) En ökning med 20 % av antalet vattendrag som ska återställas till sitt naturliga tillstånd, bl.a. för att minska översvämningsrisken. 3) En ökning med 20 % av den vattenvolym som nu återanvänds eller återvinns i jordbruks- och industriverksamhet. Kommittén hoppas i sammanhanget på ett direkt deltagande från borgmästarförsamlingens sida.

Föredragande

Nichi VENDOLA (IT–PSE), Regionpresident i Apulien

Referensdokument

Brev från det ungerska ordförandeskapet av den 29 oktober 2010

1.

Regionkommittén ser positivt på att det ungerska ordförandeskapet har rådfrågat kommittén om ”De lokala och regionala myndigheternas roll i främjandet av hållbar vattenförvaltning” och önskar att i framtiden bli mer involverad i den politiska och programmässiga planeringen på området för hållbar förvaltning av vattenresurserna i sin egenskap av företrädare för de myndigheter som ansvarar för genomförandet av åtgärder på detta område och som, mer allmänt, ansvarar för skyddet av naturresurserna i kraft av den roll som dessa myndigheter spelar när det gäller att ta fram hållbara utvecklingsmodeller.

2.

ReK ställer sig bakom FN:s resolution av den 28 juli 2010 som förklarar att vatten är en universell, okränkbar och naturlig mänsklig rättighet som utgör en naturlig del av rätten till liv: ”recognizes the right to safe and clean drinking water and sanitation as a human right that is essential for the full enjoyment of life and all human rights” (1).

3.

Vatten är en gemensam resurs för människosläktet och det är en begränsad resurs som är av avgörande betydelse för alla levande varelsers och naturliga ekosystems överlevnad. Vatten omfattas inte av marknadsmekanismerna och konkurrensreglerna och det är varje människas plikt att respektera och skydda denna resurs som en garanti för framtida generationers överlevnad.

4.

Kommittén erkänner vattnets ekocentriska och etiska dimension och följaktligen att alla levande eller icke-levande moraliska gemenskaper har en inneboende rätt att få sitt vattenbehov täckt. Vi anser att det är nödvändigt att utforma deltagandemodeller för förvaltning av vattenresurserna, eftersom vattenförsörjning är en nödvändig offentlig tjänst i allmänhetens intresse, som ska säkerställa långsiktig hållbarhet och samordning med alla andra politikområden som är inriktade på hållbar utveckling.

5.

De lokala och regionala myndigheterna ansvarar för förvaltningen av det offentliga rummet. Det innebär att de har ansvar för de politikområden som är viktiga för en hållbar vattenförvaltning, exempelvis fysisk planering, infrastruktur, mobilitetspolitik, beviljande av tillstånd, jordbruks- och naturvårdsförvaltning, klimatanpassning, skydd mot översvämningar samt turism. Eftersom de lokala och regionala myndigheterna även ansvarar för samordningen mellan dessa politikområden är deras verksamhet definitionsmässigt sektorsövergripande, med beaktande av den fysiska planeringen, som också omfattar tillräcklig social och ekonomisk utveckling i regionera. Många av dem har i ett antal EU-länder dessutom ansvaret för den offentliga vattenförsörjningen och avloppshanteringen. Av den anledningen är det av avgörande betydelse att de lokala och regionala myndigheterna i stor omfattning involveras i EU:s framtida vattenpolitik.

6.

Kommittén håller med om att EU bör inleda en ny europeisk runda om vattenresurser och vi hoppas att de lokala och regionala myndigheterna deltar direkt och aktivt i omarbetandet, samordningen och harmoniseringen av de direktiv som redan finns (vattenramdirektivet, grundvattendirektivet, direktivet om översvämningar samt strategin för vattenbrist och torka) eller som är under utarbetande (EU:s framtida förslag och mål som rör anpassning till klimatförändringarna), med början i utarbetandet av en vattenstrategi för Europa så att ett brett deltagande av allmänheten garanteras.

7.

Människans ökade tryck på vattenresurserna, som har allvarliga konsekvenser (förstörelse av ekosystemen, förlust av den biologiska mångfalden, minskad vattenhållningsförmåga, markförstöring och klimatförändringar etc.), gör det nödvändigt att vidta åtgärder för förvaltning och skydd av vattenresurserna som omfattar hela spektrumet av EU:s politik på områdena vatten, energi, jordbruk, transport, avfallshantering, turism, kamp mot och anpassning till klimatförändringen med ett integrerat och inte som hittills sektorsvist tillvägagångssätt.

8.

ReK ser gärna att medlemsstaterna med stöd från de lokala och regionala myndigheterna utformar en tydlig politik för fastställande av priset på vatten med full respekt för nationella och lokala befogenheter och under hänsynstagande både till de olika geografiska och klimatologiska förhållandena och de därmed sammanhängande sociala och miljömässiga aspekterna. En sådan politik bör inte bara bygga på principen ”förorenaren betalar”(polluter pays), som gäller redan i vattenramdirektivet (2000/60), utan även, där det är lämpligt, med en progressiv prissättning, på principen ”slösaren betalar”(over user pays), vilket kan bidra till att begränsa miljöförlusten. Denna politik skulle, om den stöds av en passande miljöupplysningskampanj, kunna leda till ett mer medvetet förhållande till vatten från användarnas sida, också vad avser användningen av kraftigt förorenande produkter (t.ex. rester av mediciner, personvårdsprodukter, bekämpningsmedel osv.) och kunna leda till att förvaltningen av vattenresurserna på det hela taget blir mer effektiv och verkningsfull, även ur ekonomisk synpunkt.

9.

Vetenskaplig kunskap och teknisk innovation är av avgörande betydelse för att utforma avancerade metoder för förvaltning av vattencykeln som ett grundläggande första steg vid planeringen av nya infrastrukturåtgärder. Samtidigt kan forskning och innovation vara en betydande drivkraft för tillväxt och nya arbetstillfällen inom grön industri.

10.

Vattenproblematiken måste betraktas ur ett brett perspektiv som omfattar både vattenbrist och översvämningar, men även tar hänsyn till andra vattenrelaterade hot som är en följd av klimatförändringarna, både kända problem såsom intensivare nederbörd och stigande havsnivå och sådana som ännu är okända.

11.

ReK påpekar att vattenresurserna hittills i debatten om klimatförändringen inte har beaktats som en grundläggande del av ekosystemet som ska bevaras och skyddas som en väsentlig förutsättning för varje åtgärd när det gäller kampen mot och anpassningen till klimatförändringen. Vi bekräftar att de lokala och regionala myndigheterna vill ta ansvar och lägga fram förslag om utformning och genomförande av begränsande åtgärder (2).

12.

Kommittén är medveten om att klimatförändringens konsekvenser för vattenbalansen kommer att få omfattande ekonomiska och sociala konsekvenser för hela EU och att de extrema väderfenomenen kommer att bli allt allvarligare och mer ofta förekommande. För att begränsa dessa effekter krävs en integrerad och solidarisk strategi som täcker hela spektrumet av EU:s politikområden och inte bara den geografiska, ekonomiska och sociala dimensionen av den berörda enheten eller sektorn. I detta syfte anser kommittén att det är nödvändigt att intensifiera det vetenskapliga samarbetet på europeisk, nationell och regional nivå för att undersöka det sammanhang mellan orsak och verkan som förorsakar de extrema klimathändelserna (översvämningar och torka) i Europa.

13.

Klimatförändringen påverkar inte vattenresurserna på samma sätt i alla EU:s regioner. Detta innebär att vattenproblematiken i stor utsträckning skiljer sig åt mellan regionerna i Europeiska unionen när det gäller vattenmängd (överskott eller brist) och årstid då problemen uppstår (översvämningar på våren och vattenbrist på sommaren). Anpassningsåtgärder, som måste ta hänsyn till skillnaderna i geografiska, ekonomiska och sociala förhållanden i EU:s regioner, bör vara flexibla och genomföras med strikt iakttagande av subsidiaritetsprincipen (3).

14.

Kommittén är väl medveten om att klimatförändringen kommer att förändra och påverka vattentillgångarna i Europa, om än i varierande utsträckning, och konsekvensen kommer att vara nya och upptrappade konflikter mellan olika användare och troligtvis en ökad migration. Detta kommer särskilt att drabba de yttersta randområdena, som är belägna i mycket utsatta geografiska områden.

15.

ReK uppskattar EU:s åtaganden i den globala kampen mot de klimatförändringar som människan orsakar och anser att en sund förvaltning av vattenresurserna är ett oundgängligt och effektivt instrument för att minska koldioxidutsläppen och främja modeller för hållbar tillväxt som gynnar en effektiv användning av natur- och energitillgångarna.

16.

ReK anser att skapandet av tillförliga metoder för kunna göra en uppskattning av den förväntade tillgången på vatten är absolut nödvändigt för att utforma EU:s vatten- och miljöpolitik. Kommittén är övertygad om att det är nödvändigt att integrera de resultat som bygger på kontinentala klimatmodeller med resultaten av hydrologiska modeller på regional och lokal nivå.

17.

ReK uppmanar EU och medlemsstaterna att öka produktionen av ren energi (green power) genom att vidta varje tänkbar åtgärd som kan vara till nytta för uppförandet av vattenkraftverk utan koldioxidutsläpp där de morfologiska och miljömässiga förhållandena, framför allt den ekologiska jämvikten och kraven i EU:s vattenramdirektiv samt de ekonomiska aspekterna, såsom vattendragens farbarhet, gör detta möjligt.

18.

Regionkommittén uppmanar EU och medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att begränsa termisk förorening av vatten, och att i så stor utsträckning som möjligt minska användningen av vatten som nedkylningsprodukt vid industriella anläggningar och kraftverk, i synnerhet i de fall vattentillgången, den biologiska mångfalden eller folkhälsan påverkas negativt.

19.

Kommittén anser med hänsyn till begränsningen av följderna av vattenbristen att nya investeringar i områdets vatteninfrastruktur kan betraktas som en anpassningsåtgärd uteslutande där efterfrågan är på någorlunda samma nivå som tillgången, eftersom olika nya tekniska eller förvaltningsmässiga arrangemang, i överensstämmelse med de lokala förhållandena, kan öka de tillgängliga resurserna utan ytterligare vattenuttag.

20.

De lokala och regionala myndigheterna har en viktig roll att spela när det gäller att öka medvetenheten om vattencykelns avgörande betydelse som den vägledande principen i vattenförvaltningsstrategierna för att utforma effektiva och allmänt accepterade lösningar på problemet med anpassningen till klimatförändringen och främja utbyte av erfarenheter mellan de olika institutionerna på lokal nivå.

21.

Regionkommittén anser att planeringen av insatser och åtgärder som syftar till att förbättra förvaltningen av vattenresurserna med nödvändighet måste förstås som en process med flera mål. Den ska ta hänsyn till ett brett spektrum av aktörer som berörs direkt eller delvis och bygga på principerna om vattenresurserna som en kollektiv nyttighet, rättvisa, miljökvalitet, folkhälsa, vattnets sociala funktion och social trygghet.

22.

Kommittén är medveten om att en korrekt och miljöetisk användning av vattenresurserna kan uppnås om man tillämpar den bästa tekniken för uttag, distribution och användning av vatten, under förutsättning att sådan teknik finns tillgänglig och är ekonomiskt motiverad. På medellång sikt kan man med hjälp av en stabil och flexibel förvaltningsmodell väga de olika miljökraven mot behovet av ekonomisk och social utveckling.

23.

ReK efterlyser en förstärkning av EU:s vägledande politiska strategier och antagande av nya regleringsinstrument inom ramen för EU med klara och tydliga effektivitetsmål för de olika sektorerna (hushåll, industri, jordbruk, fiskodling, vattenbruk, turism och vattenkraft) som ska fastställas av de enskilda medlemsstaterna för varje avrinningsområde.

24.

Planeringen av utnyttjandet av vattenresurserna, som ska genomföras på grundval av förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten, om än med skilda tidsmässiga prioriteringar beroende på de olika medlemsstaternas särart, är en nödvändig process där de lokala och regionala myndigheterna kan skapa synergieffekter i syfte att uppnå solidaritet och hållbarhet i överensstämmelse med andan i vattenramdirektivet och samtidigt tillgodose ett så stort antal miljöfunktioner som möjligt utan att äventyra de långsiktiga möjligheterna till reproducerbarhet och utan att hindra laglig användning eller sådan användning som bör skyddas.

25.

ReK anser att överföring av vatten mellan avrinningsdistrikten, där medlemsstaternas interna distrikt har prioritet, bör uppfattas som ett led i en överordnad regional förvaltningsstrategi som måste utarbetas med hänsyn till hydrologisk, hydrogeologisk, miljömässig och socioekonomisk hållbarhet som syftar till en rättvis fördelning av en begränsad resurs och måste genomgå en grundlig konsekvensbedömning.

26.

För att på ett korrekt sätt kunna utforma strategierna för anpassning till den ökade efterfrågan på vatten och till de särskilda regionala förhållandena är det av största vikt att känna till vattensystemen i grunden, från vattenkretsloppet i de naturliga vattendragen ända till en utvärdering av effektiviteten i vattentäkter, transporter och användning.

27.

ReK efterlyser nya investeringsprogram inom ramen för EU:s budgetplan för perioden 2013–2020 som prioriterar långsiktiga insatser och därmed gör det möjligt för medlemsstaterna att utarbeta nya planer för förstärkning av vatteninfrastrukturen under förutsättning att de antar och genomför ett strukturerat program för vattenförvaltningsåtgärder. Dessutom bör vattenanläggningar för avsaltning, som är mycket energiintensiva, betraktas som ett alternativ när fördelarna överväger deras stora miljönackdelar. Kommittén rekommenderar en förvaltningsstruktur som omfattar flera styrelsenivåer så att lokala och regionala myndigheter på bästa sätt får möjlighet att delta i utformningen av nationella program.

28.

Kommittén håller med om att man bör prioritera vatteneffektiviteten i samband med åtgärder som syftar till att spara vatten (vattenhierarkin (4) och välkomnar kommissionens initiativ om ”vatteneffektivitet i byggnader” som bör samordnas med direktivet om byggnaders energiprestanda (5) för att främja stadsmiljöer och byggnadselement som grundar sig på principen om miljömässig hållbarhet. Vatteneffektivitet i byggnader måste kunna riktas selektivt till geografiska områden där brist på vatten föreligger.

29.

ReK förbinder sig att främja användningen av icke-konventionella vattenresurser genom att uppmuntra till återanvändning och återvinning på alla områden med hänsyn till att förhållanden och målsättningar varierar från medlemsstat till medlemsstat. Kommittén förespråkar även att de lokala och regionala myndigheterna antar och uppdaterar ekonomiska och skattemässiga styrmedel till stöd för en hållbar produktion, bland annat för att minska användningen av grundvatten där detta är nödvändigt.

30.

Kommittén anser att det är nödvändigt att i den nya gemensamma jordbrukspolitiken införa principen om tvärvillkor som tjänar till att sprida god praxis för förvaltning av vattenresurserna och som kräver användning av grödor och bevattningsmetoder som är anpassade efter den lokala vattentillgången.

31.

ReK föreslår att en del av de medel som avsätts till den nya gemensamma jordbrukspolitiken används till att främja åtgärder för att spara vatten i jordbruket genom införande av ekonomiska och skattemässiga styrmedel som stimulerar odling som utnyttjar vattnet effektivt (”best crop per drop”) och för att främja åtgärder som syftar till att bevara och återställa miljön i jordbruksområden både för att skapa incitament för att bibehålla skogsområden och våtmarker och för att begränsa markförstöringen och jorderosionen. På så sätt kan man begränsa ökenspridningen och havsvattnets inträngande i kustområdenas grundvatten.

32.

Det är angeläget att så snart som möjligt anta en lagstiftning som utifrån principen om effektivitet och optimal användning av vattenresurserna med hjälp av återvinning och återanvändning som föreskriver enhetliga EU-omfattande kvalitetsnivåer som för de olika verksamhetsområdena kan säkerställa en korrekt återanvändning i alla sammanhang. Syftet är att säkerställa en metod för återvinning och återanvändning av vattenresurserna som ligger helt i linje med målsättningar i vetskap om att förhållandena varierar från medlemsstat till medlemsstat och att det därför inte finns samma krav på genomförande.

33.

Regionkommittén uppmanar de lokala och regionala myndigheterna att betrakta en medveten riskhantering som det mest effektiva instrumentet vid extrema händelser i stället för att som hittills eftersträva en optimering av krishanteringen (from crisis management to risk management).

34.

Regionkommittén uppmanar de lokala och regionala myndigheterna att inom ramen för sina kompetensområden och i överensstämmelse med artikel 7 i direktiv 2007/60/EG om bedömning och hantering av översvämningsrisker åstadkomma en bättre samordning mellan räddningstjänstens teknisk-operativa strukturer och de miljömyndigheter och miljöorgan som sysslar med förebyggande och hantering av vattenrisker i syfte att utbyta kunskaper och färdigheter. ReK uppmanar också de lokala och regionala myndigheterna att i så hög grad som möjligt inleda samarbeten på mellanstatlig nivå (mellan medlemsstaterna eller mellan medlemsstater och tredje land) när det gäller internationella avrinningsdistrikt, i enlighet med artikel 8 i översvämningsdirektivet (2007/60/EG).

35.

Vattenpolitiken måste utgå från följande tre huvudprinciper: lagring, kvarhållande och avrinning, för att minska fluktuationerna i vattencykeln så att vattenöverskottet på ett naturligt sätt kan avledas samtidigt som tillräckligt med vatten kan lagras för perioder då det råder vattenbrist.

36.

Kommittén anser att det är av avgörande betydelse att man prioriterar åtgärder som syftar till att förebygga och begränsa följderna av extrema händelser genom att öka värdet på och återupprätta den naturliga miljön. Kommittén är övertygad om att denna form av åtgärder, som syftar till att bevara den biologiska mångfalden och att genom en hållbar markanvändning återupprätta den naturliga vattenbalansen i avrinningsområdena, utgör ett synnerligen effektivt instrument både för att begränsa hårdgörning av marken, men även för att mildra följderna av klimatförändringen.

37.

En förebyggande åtgärd är att skapa mer utrymme för vattensystemet, exempelvis genom anläggning av fler öppna vattenområden, och genom mångsidig markanvändning där utrymme ges för vatten i kombination med andra användningsområden, såsom boende, arbete, rörlighet, rekreation och natur. Här kan de lokala och regionala myndigheterna fylla en viktig funktion.

38.

Kommittén hoppas att EU och medlemsstaterna kommer att låta Europeiska solidaritetsfonden spela en lämplig roll genom att anpassa reglerna för bidragsberättigande och förvaltning för att säkerställa fullt utnyttjande av fonden, som är ett oundgängligt instrument för att visa ekonomisk och social solidaritet vid extrema händelser.

39.

ReK anser i linje med vattenramdirektivet och direktivet om bedömning och hantering av översvämningsrisker att en planering för varje enskilt avrinningsområde med en analys av deras miljömässiga, territoriella och ekonomiska förhållanden är den rätta strategin för att säkerställa en likvärdig skyddsnivå på vattenområdet i hela EU.

40.

När det gäller förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten och den gemensamma förvaltningen av vattenresurserna bör de lokala och regionala myndigheterna, som företräder befolkningens önskemål och behov, ansvara för planering, drift och kontroll, medan det är EU:s och medlemsstaternas uppgift att inom ramen för sina respektive befogenheter lägga fast de politiska riktlinjerna och de prioriterade förvaltningsmässiga uppgifterna.

41.

Kommittén understryker de lokala och regionala myndigheternas roll i övervakningen och kontrollen av genomförandet av EU:s åtgärder när det gäller vattenresurserna. Det är endast genom ett direkt och aktivt deltagande från de lokala myndigheternas sida som man kan säkerställa att åtgärder för bevarande och skydd kan genomföras framgångsrikt med målet att skapa en känsla av lokal tillhörighet och stor respekt för de lokala naturresurserna.

42.

ReK uppmanar till användning av juridiska och finansiella instrument, såväl befintliga som framtida (förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt, utvecklingsprogram för landsbygden och sammanhållningsprogram, strukturfonderna, etc.), som kan vara vägledande för förvaltningen av vattenresurserna i varje avrinningsdistrikt samtidigt som man bedömer samtliga aspekter (kvantitet och kvalitet på vattenresurserna, sjöfart och transport, energi) på ett integrerat och samordnat sätt, även när det gäller den delade förvaltningen av gränsöverskridande vattenområden.

43.

ReK anser att den nyligen antagna ”EU-strategin för Donauområdet” är en förebild för gränsöverskridande samarbete och förvaltning av vattenresurser i vattenramdirektivets anda och fullt hållbar ur social och miljömässig synpunkt. Kommittén hoppas att strategin kommer att genomföras med de lokala och regionala myndigheternas direkta medverkan.

44.

ReK framhåller de lokala och regionala myndigheternas centrala roll vid insamlingen av miljöuppgifter (6) (som bör ske med avgörande stöd från GMES-programmet) och föreslår att det nuvarande europeiska observationsorganet för torka omvandlas till det europeiska observationsorganet för vatten som även ska ha till uppgift att validera och standardisera de tillgängliga uppgifterna om de europeiska vattenresurserna.

45.

För att ge ekosystemtjänsterna en socioekonomisk dimension och förse EU med en effektiv miljöstrategi som räcker ”bortom BNP” anser kommittén att det är nödvändigt att kunna garantera sammanhängande, klara och tillförlitliga uppgifter och indikatorer för miljöns och vattenresursernas tillstånd (7).

46.

Mot bakgrund av flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” hoppas ReK att bland annat genom sin plattform för övervakning av Europa 2020-strategin kunna bidra, såväl i fråga om fastställandet av tillvägagångssätt som i valet av operativa instrument, till kommissionens initiativ på områdena vattenresurser, energi och avfall, i medvetande om att de därtill hörande miljöaspekterna är nära sammanflätade.

47.

Eftersom riktlinjer som rör vattenkvaliteten påverkar mängden vatten som är tillgänglig och eventuella användningsområden, anser kommittén att även denna aspekt bör tas upp. I det avseendet är det önskvärt att vidta åtgärder i ett så tidigt skede som möjligt, i synnerhet när det gäller produktpolitik så att produkternas effekter på vattenkvaliteten kan undersökas genom livscykelanalyser och miljökonsekvensbedömningar.

48.

Kommittén förbinder sig att noga se till att framtida investeringar, såväl i EU som på nationell nivå, som syftar till att mildra följderna av extrema händelser som bland annat beror på klimatändringen (översvämningar och torka), i första hand riktas mot uppförande av ”grön infrastruktur” (kontrollerade översvämningsområden, naturliga reservoarer som kan hålla kvar vattnet, återplantering av skog och bevarande av bergsmiljön, upprustning av strandområden och våtmarker, underhåll och stabilisering av bergssluttningar, osv.) för att skydda landområden mot vattenrisker samtidigt som man bevarar den biologiska mångfalden och naturresurserna och skapar nya möjligheter för turism och sysselsättning. Om åtgärder kopplade till grön infrastruktur inte är effektiva eller möjliga på grund av lokala förhållanden, är anläggning av grå infrastruktur (konstgjorda vallar, vertikala överfallsdammar, diken osv.) nödvändig för att skydda marken, invånarna och ekonomin mot översvämningar.

49.

Kommittén önskar att man inom EU:s ramprogram för forskning främjar projekt för överföring av forskning och teknik till stöd för utveckling av ny teknik som inte enbart kan öka den europeiska konkurrenskraften, utan även säkerställa en mer effektiv och innovativ förvaltning av vattenresurserna.

50.

Regionkommittén hänvisar till den tidigare nämnda möjligheten att låta de lokala och regionala myndigheterna få direkt del av de finansiella resurser som uppstår genom handeln med utsläppsrätter för att finansiera lokala program för bekämpning av klimatförändringen (8), förutsatt att de förbinder sig att använda en del av dessa medel för att vidta åtgärder som syftar till att öka den enskilda medborgarens medvetenhet om vattnets inneboende värde, dels genom att införa en märkning som anger kommersiella produkters ”fotavtryck på vattnet”, dels genom att främja användningen av miljöledningssystemen (Emas) i vattenkrävande produktionsprocesser och dels genom informations- och utbildningskampanjer med början redan i förskolan.

51.

Regionkommittén föreslår, bl.a. mot bakgrund av kraven i samband med genomförandet av direktiv 2000/60/EG att den hållbara förvaltningen av vattenresurserna har följande konkreta och kontrollerbara mål för tidsperioden fram till 2020: 1) En ökning med 20 % av vattenbesparingarna inom alla användningsområden. 2) En ökning med 20 % av antalet vattendrag som ska återställas till sitt naturliga tillstånd, bl.a. för att minska översvämningsrisken. 3) En ökning med 20 % av den vattenvolym som nu återanvänds eller återvinns i jordbruks- och industriverksamhet. Kommittén hoppas i sammanhanget på ett direkt deltagande från borgmästarförsamlingens sida.

2.9.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 259/19

—

Kommittén upprepar sitt stöd för att målen om konkurrenskraft och innovation ska vara uppnådda senast 2020. För att detta ska kunna ske måste investeringarna i utbildning fortsätta.

—

Det är viktigt att skapa balans mellan tekniska innovationer, sociala innovationer och innovationer inom den offentliga sektorn.

—

Det är av avgörande betydelse att all yrkeskompetens uppgraderas och anpassas till arbetsmarknadens krav.

—

Partnerskap med universitet har en viktig roll att spela när det gäller att marknadsföra forskningsresultat genom integrering av högre utbildning, forskning och näringsliv. I detta avseende är det mycket viktigt med lokalt och regionalt stöd.

—

Forskningsinfrastrukturen har en nyckelroll i kunskapsbaserade innovationssystem. Kommittén välkomnar därför det nya begreppet regionala partnerskapsanläggningar.

—

Kommittén vill betona det gränsöverskridande samarbetets potential, inklusive tredje lands investeringar i EU och EU:s investeringar i tredje land.

—

För att fullt ut kunna dra nytta av strukturfondernas hävstångseffekter rekommenderar kommittén återigen regionerna och medlemsstaterna att visa prov på stor noggrannhet när det gäller att säkerställa en överensstämmelse mellan de lokala och regionala strategierna, de nationella reformplanerna, de nationella strategiska referensramarna och de operativa program som genomförs inom ramen för den europeiska sammanhållningspolitiken, i enlighet med den gemensamma europeiska strategiska ramen för forskning och de smarta specialiseringsstrategierna på regional nivå.

Föredragande

Roger KNOX (UK–EA), tillförordnad borgmästare i East Lothian Council

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin – Innovationsunionen

KOM(2010) 546 slutlig

1.

Regionkommittén välkomnar att Europeiska kommissionen i meddelandet om ”Flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin – Innovationsunionen” uttrycker sin avsikt att tillämpa ett mycket mer strategiskt förhållningssätt till innovation som en överordnad politisk målsättning på medellång och lång sikt, där EU:s och nationella, regionala och lokala politiska strategier hänger samman och ömsesidigt förstärker varandra.

2.

I detta sammanhang är det viktigt att fastställa vilka områden som är mest lovande när det gäller att uppnå komparativa fördelar som en grund för att ta fram smarta specialiseringsstrategier på regional nivå. Kommittén konstaterar även att vissa regioner kan ha kapacitet att utmärka sig inom fler än ett område.

3.

Vi välkomnar att Europaparlamentet i sin resolution av den 12 maj 2011 om Innovationsunionen kraftigt framhåller att lokala och regionala myndigheter är centrala aktörer när det gäller att förverkliga prioriteringarna inom ramen för Innovationsunionen. De står närmast medborgarna, näringslivet (i synnerhet de små och medelstora företagen) och kunskapsinstitutionerna och har därför möjlighet att utveckla och samordna en lämplig kombination av politiska instrument för att på bästa sätt utnyttja kunskap som är anpassad till lokala och regionala förhållanden.

4.

Regionkommittén efterlyser en tydlig och brett accepterad definition av innovation och spetskompetens.

5.

Kommittén understryker behovet av att bättre förstå regionernas roll när det gäller att utveckla visioner och sätta upp mål, förutom deras betydelse för genomförandet av EU-politiken.

6.

Regionkommittén uppskattar att meddelandet tar upp social innovation, som bland annat omfattar innovation inom den offentliga sektorn, och vill lyfta fram det många gånger utmärkta arbete som utförs av offentliga myndigheter och av den sociala ekonomin (kooperativ, ömsesidiga företag, föreningar och stiftelser) runt om i EU för att förnya arbetsmetoderna till följd av de ekonomiska begränsningarna på senare tid, i syfte att uppfylla de behov som inte beaktas av marknaden och av konventionella former av företagande. Kommittén skulle vilja att större hänsyn tas till social innovation inom finansierings- och stödprogrammen, t.ex. Europeiska socialfonden, ramprogrammen och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation.

7.

Möjligheten att utnyttja territoriella pakter för att uppnå de prioriterade huvudmålen i Innovationsunionen bör undersökas. Kommittén understryker även betydelsen av ett nära samarbete mellan de aktörer som ansvarar för Innovationsunionen och Regionkommittén.

8.

Kommittén betonar den avgörande roll som spelas av miljöinnovation, och vi stöder Europaparlamentets krav på att det antas en ambitiös handlingsplan för miljöinnovation med åtgärder som syftar till att införa miljöinnovation i alla steg i värdekedjan, inbegripet design och ökad finansiering till initiativ på detta område genom ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation.

9.

Kommittén beklagar att presentationen av flaggskeppsinitiativet om Innovationsunionen inte åtföljs av en bedömning av de föreslagna åtgärdernas budgetkonsekvenser.

10.

Kommittén välkomnar meddelandet om hur regionalpolitiken kan bidra till smart tillväxt i Europa 2020 (KOM(2010) 553) och dess åtföljande dokument (SEK(2010) 1183), som tar upp flaggskeppsinitiativet Innovationsunionens regionala dimension.

11.

ReK anser att man bland de 34 åtaganden som föreslås i Innovationsunionen bör göra en prioritering för att underlätta genomförandet, uppnå konkreta resultat och skapa förståelse för att detta arbete är brådskande. Kommittén förslår i detta sammanhang: a) samverkan mellan sammanhållnings- och innovationspolitiken, b) innovationspartnerskap där regionernas roll erkänns, c) kunskapsbas och smart specialisering och d) marknadsföring av idéer.

12.

Regionkommittén vill särskilt uppmärksamma kommissionen på situationen för innovatörer och enskilda uppfinnare som befinner sig utanför högskolesystem, större företag eller offentliga myndigheter, förvaltningar och verksamheter. I det fortsatta arbetet bör strategier tas fram som innebär att innovatörer och enskilda uppfinnare kan stödjas och ges möjlighet att på samma villkor få ta del av de gemensamma EU-medlen.

13.

Regionkommittén anser liksom rådet och Europaparlamentet att det är viktigt att öka synergieffekterna mellan EU-strategier som stöder forskning och innovation samt EU-strategier som främjar sammanhållningen.

14.

EU bör se till att utbildnings-, forsknings- och innovationsstrategierna i högre grad är samordnade, harmoniserade och kompletterar varandra, samtidigt som tillräcklig hänsyn tas till regionala förhållanden.

15.

För att fullt ut kunna dra nytta av strukturfondernas hävstångseffekter rekommenderar kommittén återigen regionerna och medlemsstaterna att visa prov på stor noggrannhet när det gäller att säkerställa en överensstämmelse mellan de lokala och regionala strategierna, de nationella reformplanerna, de nationella strategiska referensramarna och de operativa program som genomförs inom ramen för den europeiska sammanhållningspolitiken (1), i enlighet med den gemensamma europeiska strategiska ramen för forskning och de smarta specialiseringsstrategierna på regional nivå.

16.

Sammanhållningspolitiken har en särskilt viktig roll när det gäller att stödja innovationsverksamhet i regionerna. Därför kan Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) också användas för finansiering av företagskuvöser och vetenskapsparker (infrastruktur och förbindelser). Kluster är särskilt intressanta för små och medelstora företag, som genom dem kan stärka sina kontakter med universitet och stora företag och även få tillträde till internationella handelsnätverk (2).

17.

Genom flaggskeppsinitiativet ”Innovationsunionen” ser kommittén en möjlighet att få en bättre arbets- och ansvarsfördelning mellan å ena sidan stödet till spetskompetens inom grundforskning och tillämpad forskning på EU-nivå, och å andra sidan stödet till innovation på decentraliserad nivå. På så vis vill man utveckla den regionala kompetensen och uppnå bredare verkan. Dessutom bör man värdesätta den potential som finns vid institut på lokal och regional nivå då dessa idkar forskning på internationellt betydande specialområden, samt den potential som utgår från företagens praktiska användning av innovationer. På detta vis kommer man att uppnå den verkan som behövs för att främja flaggskeppsinitiativets mål på olika regionala nivåer.

18.

Utmaningen består i att bedöma vilka aspekter av innovation som kan uppnås inom ramen för planerna för integrerad territoriell utveckling.

19.

Regionkommittén vidhåller att den motsätter sig att det inrättas en enda monotematisk gemensam fond som, med särskild utgångspunkt i medel som nu tilldelas inom strukturfonderna, sammanför EU:s samtliga finansieringsinstrument för stöd till innovation. Överföringen av fonder riskerar att leda till en nettoförlust av tilldelade medel för innovation. Dessutom skulle införlivandet av innovationsprojekt i de regionala utvecklingsstrategierna kunna komma att äventyras.

20.

ReK förslår som ett möjligt kriterium för att skilja EU:s innovationspolitik från sammanhållningspolitiken att den sistnämnda kan utnyttjas för de aspekter av innovation som ligger närmast hållbar ekonomisk utveckling i vid bemärkelse inom ett visst område, t.ex. kluster, till skillnad från de områden av innovationspolitiken som per definition inte kan decentraliseras och som snarare bör finansieras via EU:s tematiska fonder, med ansökningsomgångar på EU-nivå, än via sammanhållningspolitiken där regionerna tilldelas stöd i form av en klumpsumma.

21.

ReK konstaterar att forsknings- och innovationsområdet i EU är mycket varierat och förespråkar därför en blandning av olika strategier som effektivt kan bidra till både spetskompetens och sammanhållning i Europas regioner. Innovation är inte bara något som rör nya produkter utan kan även gälla utvecklingen av nya arbetsmetoder eller tjänster. Man bör ägna mer uppmärksamhet åt att se över det som redan finns och hur det kan göras effektivare och mer ändamålsenligt. ReK betonar vikten av att öka öppenheten i fråga om möjligheterna till och erkännandet av innovation – i synnerhet på gräsrotsnivå och i randområden – genom att underlätta tillgången till kunskap och kommunikation med hjälp av förbättrade fysiska och virtuella strukturer.

22.

Kommittén erinrar om att de kommande programmen för finansiering av forskning och innovation skulle kunna innehålla mer omfattande synergier med program som syftar till att utveckla regional kapacitet och underlätta deltagande av regioner i FoU-insatser, som en del av en gemensam strategisk ram. Samtidigt som man håller fast vid principen om forskning och spetskompetens inom innovation skulle detta exempelvis kunna ske genom ett system som innebär att det skapas möjligheter för kompetenta partner från regioner som släpar efter på forskningsområdet att delta i projekt och program som leds av mer välkända och mycket kompetenta forskningskolleger, vilket kan ske genom mentorsystem eller andra metoder. I detta sammanhang vill kommittén lyfta fram de lokala och regionala aktörernas potential när det gäller att utveckla kompetenscentrum som är kopplade till spetsforskningsenheter. Kommittén uppmuntrar spridning och utbyte av exempel på god praxis i samband med detta.

23.

Regionkommittén upprepar sin vilja att försäkra sig om en samordning av användningen av det sjunde ramprogrammet (och dess efterföljare), strukturfonderna, ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) och Europeiska fiskerifonden eftersom detta är nödvändigt för EU:s konkurrenskraft och för samverkanseffekter mellan sammanhållning, industripolitik, forskning, högskoleutbildning och innovationsstrategier på nationell och regional nivå. (3)

24.

Kommittén ser positivt på arbetet för att förenkla förfarandena och välkomnar offentliggörandet av den praktiska vägledningen till EU:s finansieringsmöjligheter. (4) Kommittén uppskattar i synnerhet de pågående insatserna i syfte att låta olika program finansiera olika delar av projekt i ett längre perspektiv. Denna praktiska vägledning skulle kunna vidareutvecklas till en omfattande men lättillgänglig internetportal till information om och medel inom relevanta forsknings- och innovationsprogram.

25.

Regionkommittén ställer sig bakom Europaparlamentets förslag om att inrätta en kontaktpunkt där man hittar allt på ett enda ställe (”one-stop-shop”) och där små och medelstora företag, forskare, universitet, forskningscentrum, regioner, företag med flera kan ansöka om medel för forskning och innovation både från EU och från nationella, regionala eller lokala källor. Kommittén betonar att ett sådant förslag på EU-nivå även behöver läggas fram på regional och lokal nivå.

26.

Regionkommittén är positiv till att man tar upp hela kedjan ”från forskning till återförsäljning”.

27.

Kommittén betonar att de europeiska innovationspartnerskapen bör bidra till ett rationaliserat förfarande och inte innebära att ännu ett instrument läggs till den oräkneliga mängd som redan finns. ReK vill fästa uppmärksamheten på de synpunkter som kommittén nyligen presenterat i ett yttrande om förenkling inom forskningsområdet (5), i synnerhet när det gäller behovet av att konsolidera instrument för forskningsfinansiering och införliva deltagande av regioner som hamnat på efterkälken inom forskningen, att bygga upp forskningskapaciteten och absorberingspotentialen på alla EU-territorier och se till att de nya instrumenten beaktar de gemensamma dragen och skillnaderna mellan vetenskap, teknisk utveckling och spridning på marknaden.

28.

Regionkommittén välkomnar pilotpartnerskapet om aktivt och hälsosamt åldrande, ser fram emot kommande partnerskap och efterlyser att ReK i högre grad ska delta i frågor som rör lokala och regionala myndigheter. För att säkerställa initiativets framgång anser kommittén att man bör fästa särskild vikt vid förvaltningen, med tanke på det stora antal organisationer och temaområden som är kopplade till hälsosamt åldrande.

29.

Innovationspartnerskapen Smarta städer/Smarta regioner bör inledas snarast, eftersom snabba och genomgripande utvecklingsåtgärder på detta område är nödvändiga för att nya och fördomsfria lösningar på problem i anslutning till den ekonomiska krisen och klimatförändringen ska kunna tas fram och tillämpas i städernas rutiner. Det är särskilt viktigt att förstärka samarbetet mellan regioner och företag och institutioner som är föregångare och att ge dem resurser att sprida resultaten effektivt även till andra regioner.

30.

Berörda aktörer på lokal och regional nivå bör delta i utformningen, genomförandet och förvaltningen av de europeiska innovationspartnerskapen. Det är emellertid viktigt att detta inte leder till att det redan mycket stora och ibland förvirrande utbudet av informationsförmedlare och tjänsteleverantörer ökas (t.ex. företagsportaler, kontaktpunkter, initiativ för kunskapsutbyten etc.). Kommittén varnar för att otydligheten kan göra det svårare för universitet, företag och aktörer inom frivilligsektorn att avgöra hur de bäst ska gå till väga. Inrättandet av ytterligare strukturer kan även leda till en allt tuffare konkurrens om begränsade och krympande resurser.

31.

Kommittén vill betona det gränsöverskridande samarbetets potential, inklusive tredje lands investeringar i EU och EU:s investeringar i tredje land, vikten av gynnsamma ramförutsättningar och det faktum att ett erkännande av att innovation är global till sin natur skulle gynna den gränsöverskridande dimensionen av innovationen.

32.

I detta sammanhang vill kommittén även lyfta fram EGTS och de territoriella pakternas potentiella roll.

33.

På många håll har lokala och regionala partnerskap för innovation och kunskapsutbyte inrättats. Dessa består ofta av lokala eller regionala myndigheter, lokala företrädare för den akademiska världen och aktörer från näringslivet. Det är även viktigt att lokala och regionala universitet samarbetar, till exempel genom sammanslagningar av forskningsresurser eller initiativ för att öka deltagandet i forskningsverksamhet.

34.

Sådana partnerskap, som speglar principen om partnerskap och smart specialisering, skulle i tillämpliga fall kunna utnyttjas för att utforma och förvalta regionala innovationsprogram som finansieras genom strukturfonderna. Förvaltningsmyndigheten bör genom ändringar i bestämmelserna ges möjlighet att vid behov använda sig av vidaredelegering. Sådana nya lösningar gör att forskningsresultaten mycket snabbare kan börja tillämpas på lokal och regional nivå. Det är viktigt att berörda aktörer involveras i tillräckligt stor utsträckning vid utformningen, genomförandet, förvaltningen och utvärderingen av sådana program, så att man så långt som möjligt kan ta hänsyn till deras särskilda behov.

35.

Kommittén upprepar sitt stöd för att målen om konkurrenskraft och innovation ska vara uppnådda senast 2020. För att detta ska kunna ske måste investeringarna i utbildning fortsätta, särskilt i perioder av ekonomisk osäkerhet (6).

36.

Kommittén framhåller den strategiska betydelsen för Europa av att införa innovationstanken i utbildningen.

37.

Under den rådande ekonomiska krisen har tusentals arbetstagare i medlemsstaterna redan förlorat sina jobb. I och med att nya marknader uppkommer och företagen flyttar till länder med billig produktion förstärks denna effekt ytterligare. Det är av avgörande betydelse att all yrkeskompetens uppgraderas och anpassas till arbetsmarknadens krav (7), så att innovation inte leder till en nettoförlust av arbetstillfällen.

38.

ReK vill i detta sammanhang understryka att företagens och sysselsättningens infrastruktur måste hålla takten med innovation vad gäller produkter, tjänster och leverans, så att lokalsamhället kan dra nytta av lokal innovation.

39.

Partnerskap med universitet har en viktig roll att spela när det gäller att marknadsföra forskningsresultat genom integrering av högre utbildning, forskning och näringsliv. I detta avseende är det mycket viktigt med lokalt och regionalt stöd eftersom universiteten ska samarbeta med denna nivå. Kommittén betonar att forskning måste betraktas i begreppets bredaste bemärkelse och inte bara som produktutveckling. Det är även viktigt att forskare uppmuntras att närma sig den bredare allmänheten i sitt arbete, att allmänheten bidrar till att skapa och utforma projekt och, framför allt, att resultaten sprids.

40.

När man definierar smart specialisering i ett visst område bör man inte enbart ta hänsyn till regionens egna styrkor och svagheter, utan även analysera de hot och möjligheter som finns i andra regioner och världsdelar, vilket i sin tur kräver en god överblick över utvecklingen runt om i världen inom områden som kan vara av intresse. ReK anser också att potentiell spontan utveckling som framkallas av marknaden i en region inte bör hindras från att bära frukt på grund av att den faller utanför de prioriteringar som fastställts för denna region.

41.

Regionkommittén varnar för att utnyttja smart specialisering som ett sätt att prioritera redan ledande regioner eller lokala myndigheter, medan andra lämnas utan eller med mycket litet stöd. Detta skulle strida mot den viktigaste principen i EU:s territoriella sammanhållning, och därför bör man kunna stödja sig på en karta över de europeiska regionernas innovationsnivå. Med utgångspunkt i denna klassificering ska man kunna inrikta specifika stödinstrument på de regioner som släpar efter mest, så att man med hjälp av medel som står till förfogande vid behov kan hjälpa dessa regioner att komma i kapp dem som är mer framstående på innovationsområdet. En metod för att öka samarbetet mellan olika regioner är att ta fram rutiner för hur mindre utvecklade områden kan få tillgång till de forskningsresultat och tillämpningsförfaranden som de behöver från olika delar av Europa, t.ex. med hjälp av strukturfonderna.

42.

Forskningsinfrastrukturen har en nyckelroll i kunskapsbaserade innovationssystem. Kommittén välkomnar därför det nya begreppet regionala partnerskapsanläggningar (8) och partnerskap mellan forskningsinfrastrukturer, och konstaterar att dessa kan bidra till en mer balanserad utveckling av det europeiska forskningsområdet genom att de kan utnyttjas för att involvera små eller mer oerfarna länder och regioner i framgångsrika forsknings- och innovationsprojekt.

43.

Det är av avgörande betydelse för hela Europa att den virtuella IKT-baserade infrastrukturen vidareutvecklas, i synnerhet för att kunna underlätta kontakterna mellan geografiskt utspridda platser och särskilt avlägsna platser, såsom öar och de yttersta randområdena.

44.

Lokala och regionala myndigheter bör involveras i plattformen för smart specialisering.

45.

Lokala och regionala myndigheter bör delta i översynen av operativa program som samfinansieras av strukturfonderna. Man bör även ta tillräcklig hänsyn till lokala och regionala behov vid utformningen av de nationella reformprogrammen.

46.

Regionkommittén ser positivt på att kommissionen har för avsikt att anpassa de operativa programmen till prioriteringarna inom Europa 2020-strategin. Fokus bör ligga på ett mindre antal prioriteringar och det praktiska genomförandet, med hänsyn tagen till den regionala situationen.

47.

ReK anser att man på längre sikt bör sträva mot en enda internationellt kompatibel indikator för mätning av framsteg, men stöder samtidigt utvecklingen av ett integrerat indikatorsystem (i enlighet med Europaparlamentets begäran) som i bästa fall omfattar användningen av Innobarometern för offentlig förvaltning och offentliga tjänster. Kommittén understryker att sådana indikatorer bör vara så enkla som möjligt och inte får förbise de europeiska regionernas rika mångfald. Kommittén önskar få information om och delta i utvecklingen av ett sådant system.

48.

Det är viktigt att skapa balans mellan tekniska innovationer, sociala innovationer och innovationer inom den offentliga sektorn. Det är särskilt viktigt att främja samhälleliga innovationer som innebär att operationella och strukturella förändringar uppnås genom att man kombinerar olika typer av delområden inom innovationsverksamheten, t.ex. genom att man kopplar samman utvecklingen av teknologi, konst, design, kultur, traditioner och tjänster med användarens egen verksamhet.

49.

Det är positivt att meddelandet nämner den kulturella och den kreativa sektorn med tanke på dess potentiella roll för att länka samman kreativitet och innovation. I samband med arbetet för att förbättra och främja innovationen betonar kommittén vikten av att tänka kreativt när det gäller att sammanföra tidigare vitt skilda discipliner för att se om nya idéer kan uppstå.

50.

Innovationsverksamheten blir alltmer komplex och systemorienterad. Förutom att innovationsverksamheten drivs av forskning stimuleras den även av efterfrågan och förutsättningar, och kan lösa konkreta problem och bemöta större samhällsutmaningar. Vid genomförandet av innovationsunionen bör beslutsfattarna och forskarna aktivt uppmuntras att skapa nya öppna innovationskoncept och därmed skapa en situation som gagnar alla parter och som mobiliserar befintliga resurser oberoende av ursprung.

51.

Kommittén konstaterar att sektorn för offentlig upphandling har en enorm köpkraft, motsvarande 17 % av EU-ländernas BNP, och inser därför upphandlingens avgörande roll som drivkraft bakom innovation och som en tydlig motor för höjd (social, miljörelaterad osv.) standard.

52.

Näringslivet och staten bör aktivt delta i program som stöder innovation. Kommittén varnar emellertid för de konsekvenser som kan bli följden för lokala och regionala myndigheter om det enbart är den offentliga sektorn som ska axla rollen som huvudkonsument och ta på sig de risker som det innebär att köpa oprövade produkter och tjänster.

53.

Kommittén välkomnar initiativ som syftar till att sprida bästa praxis avseende innovativa upphandlingssystem.

54.

Kommittén är emellertid bekymrad över hur lokala och regionala myndigheter kan påverkas av kraven på att medlemsstater och regioner ska avsätta särskilda budgetar till förkommersiell upphandling och upphandling av innovativa produkter och tjänster. Regioner som är villiga att delta i pilotverksamhet bör uppmuntras till detta, t.ex. genom anslag och tillräckligt flexibla regler.

55.

De lokala och regionala myndigheterna bör aktivt delta i utarbetandet av rättsliga ramar och program som rör forskning, demonstration och finansiering vad gäller innovativa offentliga tjänster och innovativ offentlig upphandling.

56.

För att ge Innovationsunionen en territoriell dimension skulle ett användbart kriterium kunna vara en åtskillnad mellan mycket specialiserad innovation och spetskompetensprogram, som på grund av sin karaktär behöver stödjas genom tematiska innovationsprogram, och den mer praktiska, marknadsklara sidan av innovation, som skulle kunna stödjas genom lokala och regionala innovationspartnerskap med den privata sektorn. Kommittén förespråkar att man börjar med den ”marknadsklara” sidan av innovation, som har större potential för resultat på kort sikt och där okomplicerade avtal kan slutas mellan parter på lokal nivå.

57.

Kommittén vill påminna om att EU:s upphandlingsdirektiv redan nu tillåter att tjänstemän som ansvarar för upphandling tillämpar urvalskriterier som gynnar innovativa produkter och tjänster. Kommissionen har under de senaste åren utfärdat olika typer av riktlinjer i denna fråga, bland annat råd om hur det förkommersiella stadiet ska hanteras.

58.

Regionkommittén konstaterar att Europeiska kommissionen är bekymrad över de stora hinder som finns vad gäller tillämpningen av urvalskriterier för innovativ upphandling och i stället uppmuntrar spridningen av innovationsvänliga metoder för offentlig upphandling.

59.

ReK betonar dock att EU:s upphandlingsregler ofta är inkonsekventa och bidrar till ökad byråkrati i nationella program samt att de ofta testar gränserna för befogenheterna i fördraget och för subsidiaritetsprincipen genom att de innehåller upphandlingskriterier för nationell politik. Dessa kriterier kopplas ofta till lagstiftning som de inte tycks ha något samband med eller som föreslås av olika enheter inom kommissionen.

60.

Regionkommittén vill lyfta fram de lokala och regionala myndigheternas krav på rättssäkerhet, förutsägbarhet, konsekvens och en gemensam definition, inom alla kommissionsavdelningar, av EU:s samtliga upphandlingsregler som en nödvändig förutsättning för eventuella ytterligare upphandlingsförslag som rör Innovationsunionen.

61.

Det är nödvändigt att underlätta små och medelstora företags tillgång till finansieringsprogram som skulle kunna främja deras deltagande i ekonomin. Komplexiteten och de varierande reglerna i dagens program hindrar ofta små och medelstora företag från att delta, eftersom de varken har tid eller lust att försöka sätta sig in i de möjligheter som sådana program erbjuder och vi stöder kraftfullt den viktiga roll som små och medelstora företag kan spela när det gäller att driva innovationen framåt.

62.

ReK välkomnar kommissionens förslag om en gemensam strategisk ram för alla EU-fonder med en territoriell dimension (Sammanhållningsfonden, Eruf, ESF, EJFLU, EFF) och uppmanar dessutom till samstämmighet med den nya gemensamma strategiska ramen om innovation.

63.

Kommittén förespråkar starkt att den gemensamma strategiska ramen också omfattar en samverkan med ”tematiska” EU-fonder om dessa har en territoriell dimension, t.ex. hållbar landsbygdsutveckling genom tillhandahållande av bredband, TEN-T-fonden, forskningsinitiativ eller nya ”tematiska” lokala initiativ som ”smarta städer”.

64.

Bestämmelserna om statligt stöd är ofta mycket komplicerade, och ReK förespråkar att man i samband med den kommande översynen under 2011 klargör vilka typer av innovation som kan få stöd på detta sätt. Ett sådant förtydligande kan skapa möjligheter att stödja innovativa företag inom ett visst område.

65.

Regionkommittén stöder praktikernas krav på minskad administration inom EU:s innovationsprogram genom ett ökat antal öppna ansökningsomgångar och fasta tidpunkter för offentliggörandet av dessa, eftersom praktikerna anser att sådana åtgärder skulle innebära att de som ansöker om medel får lättare att planera och att administrationskostnaderna minskas. Kommittén understyrker i detta sammanhang vikten av administrativ förutsägbarhet.

66.

Det krävs en bättre balans mellan de risker och de övervakningskostnader som EU-programmen innebär, eftersom man i dag tenderar att lägga alltför stor vikt vid kontroller. ReK efterlyser en proportionerlig revisions- och rapporteringsmekanism, till exempel för de organ som har visat prov på gedigen förvaltnings- och rapporteringspraxis. Kommittén vill också se ett system som baseras på vetenskap och teknik eller vetenskap och innovation och som bygger på välgrundade vetenskapliga och tekniska kvalitetskriterier (9), snarare än ett system där fokus ligger på huruvida utgifterna är korrekta, vilket fortfarande är fallet i de flesta EU-program.

2.9.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 259/26

—

Kommittén framhåller ännu en gång att de lokala och regionala myndigheterna spelar en mycket viktig roll i samband med genomförandet av Europa 2020-strategin.

—

Byggnadernas energieffektivitet är en särskilt viktig fråga.

—

Det behövs ökad öppenhet som stöd för investeringsbeslut. Statistik över energianvändning och produktion bör offentliggöras vid sidan av statistik över utsläpp.

—

Minst en separat prioritering i strukturfonderna 2014–2020 bör reserveras särskilt för hållbar energianvändning och energiproduktion, så att detta mål får den synlighet och tyngd som det förtjänar.

—

Kommittén efterlyser ett särskilt insatsområde för städer i sammanhållningspolitiken som skulle kunna stödja utvecklingen av åtgärdsplaner för hållbar energi, (förbättrad och utbyggd fjärrvärme, kraftvärme, energiproduktion och användning av förnybar energi, gatubelysning, kollektivtrafik och ”mjuka” transportmedel, energieffektivitet i byggnader osv.) samt skapa stödtjänster för lokala myndigheter, t.ex. lokala och regionala energiorgan.

—

ESF bör inriktas på att bygga upp de lokala personalresurser som kommer att bli så viktiga för utvecklingen av framtidens lågenergistäder och för att främja den lokala ekonomin.

—

Kommittén stöder effektivare finansieringsmekanismer som skulle kunna främja offentlig-privata partnerskap. På det området skulle lån mot låg eller ingen ränta, bankgarantier, lokala roterande fonder och andra innovativa finansieringstekniska instrument kunna användas i enlighet med additionalitetsprincipen, i kombination med den finansiering som strukturfonderna tillhandahåller på lokal och regional nivå.

Föredragande

Huvudföredragande: Ilmar REEPALU (SE–PSE), ledamot av Malmö kommunfullmäktige

Referensdokument

Skrivelse från Europeiska kommissionen av den 14 februari 2011

1.

Regionkommittén är mycket medveten om att klimatförändringarna utgör en enorm global utmaning, och att skillnaderna i fråga om de regionala och lokala konsekvenserna är betydande. För att kunna lösa de problem som klimatförändringarna innebär måste man fokusera på lokala och regionala förhållanden och möjligheter som kan erbjuda smarta lokala och regionala lösningar. De utmaningar som klimatförändringarna medför är alltför omfattande för att en medlemsstat själv ska kunna möta dem, varför Europeiska unionen här kan ge ett mervärde.

2.

ReK betonar att målen inom ramen för Europa 2020-strategin om sysselsättning, innovation, utbildning, social integration och klimat/energi är nära kopplade till varandra och att samtliga är avgörande för att det övergripande målet om social och territoriell sammanhållning ska kunna uppnås. Nyckelåtgärder för att man ska lyckas nå Europa 2020-strategins mål bygger på smart och hållbar tillväxt för alla.

3.

Regionkommittén betonar att EU:s strategi för biologisk mångfald fram till år 2020, ”Vår livförsäkring, vårt naturkapital”, är ett lämpligt komplement i kampen mot klimatförändringen när det gäller att utarbeta viktiga åtgärder med inriktning på hållbarhet och anpassning till klimatförändringen.

4.

Kommittén vill upprepa att de regionala och lokala myndigheterna har en viktig roll i genomförandet av Europa 2020-strategin och i arbetet med att uppnå en ekonomi med låga koldioxidutsläpp genom att minska energiförbrukningen, decentralisera energiförsörjningen, öka användningen av förnybar energi, säkerställa ekosystemens motståndskraft mot klimatförändringarna samt bibehålla och utöka koldioxidsänkorna.

5.

Ett oförutsägbart klimat hotar folkhälsan, infrastrukturen, jordbruket, den biologiska mångfalden, vattenförsörjningstryggheten, livsmedelstryggheten och den ekonomiska utvecklingen, och detta problem måste åtgärdas med hjälp av bättre planering, praxis och teknik i våra städer och landsbygdsekonomier.

6.

Regionkommittén är övertygad om att klimatåtgärder kan få positiva följder för den ekonomiska utvecklingen, gröna arbeten, återhämtningsförmågan, den sociala sammanhållningen och livskvaliteten, förutsatt att de bygger på smart tillväxt. I ljuset av detta måste man identifiera de nya sektorer och andra fördelar som till följd av klimatförändringen kan ge upphov till ekonomiska utvecklingsmöjligheter.

7.

Kommittén anser att klimatrelaterade upphandlingar och investeringar på lokal nivå kan stimulera en rättvis och hållbar tillväxt för alla. En samordning av den ekonomiska utvecklingen, sociala sammanhållningen och miljöfinansieringen kan stimulera en övergång till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp.

8.

Kommittén anser att EU-investeringar i smart specialisering på lokal nivå kan bidra till att regionerna finner innovativa lösningar där man utnyttjar lokala förhållanden och möjligheter för att utveckla en ekonomi med låga koldioxidutsläpp.

9.

Genom att investera i utvecklingen av hållbara europeiska städer och regioner kan man förbättra de europeiska företagens ställning på den växande globala marknaden.

10.

Regionkommittén anser att det är nödvändigt att företagen involveras i utvecklingen av hållbara ekonomier med hjälp av stimulansåtgärder i form av politiska riktlinjer och strategier som leder till att sociala och miljömässiga aspekter beaktas i samband med handeln, samt att företagen tar ansvar för konsekvenserna av sitt agerande.

11.

Regionkommittén betonar att klimatvänliga åtgärder kräver omfattande finansiering på lång sikt. Övergången till en klimatsäker ekonomi med låga koldioxidutsläpp kommer att kräva en inriktning på investeringar i energieffektivitet, byggnader, förnybar energi, rena transporter och andra smarta systemlösningar för bättre resursanvändning. Både städer och landsbygd i hela EU måste snarast möjligt få ökat stöd till åtgärder för lokal och regional begränsning av och anpassning till klimatförändringarna. Kommissionen har uppskattat att EU för att kunna övergå till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp i genomsnitt skulle behöva investera ytterligare 270 miljarder euro eller 1,5 % av BNP årligen under de kommande fyra årtiondena och att en ökning av klimatåtgärderna skulle kunna medföra att 1,5 miljoner nya arbetstillfällen skapas fram till 2020.

12.

ReK rekommenderar att initiativet borgmästarförsamlingen förstärks avsevärt och ges lämpliga resurser för att stödja städer och regioner vid det driftsmässiga utarbetandet av klimathandlingsplaner och för att i samarbete med internationella partner som den amerikanska borgmästarkonferensen utarbeta gemensamma normer för koldioxidavtrycket.

13.

Kommittén anser särskilt att stödprogram bör göras tillgängliga för producenter av förnybar energi på samtliga nivåer, eftersom vi måste utnyttja den potentiella decentraliserade energi som finns på lokal och regional nivå om vi ska kunna uppnå EU:s 20–20–20-mål.

14.

Kommittén betonar att lokal och regional begränsning av klimatförändringarna kräver energieffektivitet i byggnader eftersom byggnadssektorn – dvs. bostadshus och kommersiella byggnader – är den sektor som använder mest energi och släpper ut mest koldioxid i EU. Sektorn svarar för cirka 40 % av EU:s totala energiförbrukning.

15.

Man måste öka satsningarna på att skapa hållbara transportsystem, förändra medborgarnas transportvanor och konstruera rena bränslefordon i syfte att öka effektiviteten, minska utsläppen och förbättra luftkvaliteten. Kommittén framhåller betydelsen av miljövänlig kollektivtrafik i storstadsområdena och efterlyser ökade investeringar från strukturfonderna i ren kollektivtrafik och åtgärder för minskade koldioxidutsläpp.

16.

Regionkommittén betonar vikten av att främja utvecklingen och förbättringen av koldioxidsänkor som kan bidra till att minska andelen koldioxid i atmosfären, i synnerhet i regioner med mer lämpliga geologiska resurser och/eller naturresurser.

17.

Regionkommittén betonar att EU måste leva upp till internationella åtaganden för finansiering av klimatåtgärder. Kommittén delar uppfattningen att finansmedel från den internationella koldioxidmarknaden borde utgöra en av finansieringskällorna för projekt i utvecklingsländer.

18.

Regionkommittén anser att det är mycket viktigt att göra befolkningen medveten om hur pass ohållbar den nuvarande resursförbrukningen är.

19.

Regionkommittén anser att man bör förbättra kunskapsutbytet mellan den vetenskapliga och den politiska sfären i syfte att främja att de beslut som fattas är vetenskapligt underbyggda.

20.

Regionkommittén anser att subsidiaritetsprincipen, partnerskapsprincipen och flernivåstyre är grundläggande förutsättningar för ett framgångsrikt strukturfondsgenomförande, och upprepar att de lokala och regionala myndigheterna i synnerhet bör delta i utformningen av, förhandlingarna om och genomförandet av partnerskapsavtalen inom EU-fondernas gemensamma strategiska ram. Detta bör betraktas som en betydande och unik möjlighet för EU att säkerställa större enhetlighet i utgifterna inom olika politikområden och styresnivåer.

21.

Regionkommittén vidhåller att den motsätter sig att det inrättas en fond som endast är inriktad på klimatförändringar och som, med särskild utgångspunkt i medel från strukturfonderna, skulle sammanföra EU:s samtliga finansieringsinstrument som används för att bekämpa klimatförändringarna. Överföringen av medel riskerar inte bara att leda till en nettoförlust av tilldelade medel för bekämpning av klimatförändringar, utan skulle dessutom kunna komma att äventyra införlivandet av klimatrelaterade projekt i de regionala utvecklingsstrategierna.

22.

ReK föreslår att de lokala och regionala klimatåtgärderna bör ses som ett komplement till åtgärder på internationell och nationell nivå samt på EU-nivå. De bör bygga på utbyte och samarbete mellan regioner som står inför liknande hot och möjligheter.

23.

Kommittén anser att ett arbetssätt som bygger på flernivåstyre bör vidareutvecklas eftersom en minskning av klimatförändringarna och en anpassning till dem endast kan lyckas om alla styresnivåer involveras. Regionkommittén uppmanar i det sammanhanget Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att tillämpa subsidiaritetsprincipen.

24.

ReK betonar vikten av att undvika administrativa hinder på alla nivåer inom EU. För detta krävs samordnade åtgärder mellan lokala, regionala och nationella myndigheter och Europeiska kommissionen.

25.

Regionkommittén betonar på nytt att man bör uppmuntra sektorsvisa eller sektorsövergripande energi- och klimatallianser mellan regioner och företag för att främja innovation och en snabb övergång till en klimatsäker ekonomi med låga koldioxidutsläpp. Sådana offentlig-privata partnerskap bör vara uttryckligen inriktade på utveckling och användning av energiteknik med låga koldioxidutsläpp, utveckling och förbättring av koldioxidsänkorna samt åtgärder för anpassning till klimatförändringen, och de bör i det syftet få särskilt stöd från strukturfonderna.

26.

Kommittén anser att det behövs ökad öppenhet som stöd för investeringsbeslut. Statistik över energianvändning och produktion bör offentliggöras vid sidan av statistik över utsläpp och, inte minst, statistik över hur klimatets fysiska parametrar utvecklas. En uppföljning av EU:s klimatrelaterade budgetutgifter bör införas, så att EU tydligt kan redovisa hur stor andel av budgeten som går till klimatåtgärder.

27.

ReK anser att anpassningen till och minskningen av klimatförändringarna samt energipolitiken bör ges högsta prioritet i EU:s budget.

28.

EU:s budget bör stödja principen om flernivåstyre och alla EU-åtgärder bör baseras på ett övergripande angreppssätt, där olika åtgärder för begränsning av och anpassning till klimatförändringarna förenas. Fördelningen av de politiska och finansiella rollerna och ansvarsområdena bör tydligt fastställas mellan styret på lokal nivå, nationell nivå och EU-nivå, och dessutom mellan olika politikområden, för att undvika luckor, bristande enhetlighet och dubblering av det politiska ansvaret.

29.

Kommittén anser att EU-lagstiftningen och villkoren för EU:s utgifter är de viktigaste faktorerna för att uppnå Europa 2020-målen, med beaktande av att klimatåtgärder bör integreras i alla relevanta utgiftskategorier, inklusive strukturfonderna, fonderna för jordbruk, landsbygdsutveckling, forskning och innovation samt externt samarbete. En ”integrering” innebär en omprioritering i den nuvarande politiken för att kunna främja hållbarhet, samtidigt som man är medveten om att samma åtgärd kan och bör vara inriktad mot flera olika mål.

30.

Regionkommittén anser att ändamålsenlig fördelning och effektiv användning av begränsade budgetresurser kan säkerställas bäst om klimatåtgärderna och energieffektiviteten får utgöra övergripande prioriteringar inom strukturfonderna, den gemensamma jordbrukspolitiken och ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (det kommande åttonde ramprogrammet). Dessutom bör det kommande Life+-instrumentet för miljö och klimatåtgärder komplettera integreringen genom att göra ytterligare medel tillgängliga för klimatåtgärder och för att pröva nya strategier för anpassning till och begränsning av klimatförändringarna.

31.

En tioårig budgetperiod skulle i hög grad kunna förbättra stabiliteten och förutsebarheten i finansieringsprogrammen och leda till en mer målmedveten fokusering.

32.

Kommittén beklagar avsaknaden av specifika åtaganden i energistrategin för Europa 2011–2020 för finansiering av och anslag till lokala och regionala investeringar i hållbar energi, trots att kommissionen har betonat de regionala och lokala myndigheternas roll.

33.

ReK föreslår att minst en separat prioritering i strukturfonderna 2014–2020 bör anges särskilt för hållbar energianvändning och energiproduktion, så att detta mål får den synlighet och tyngd som det förtjänar.

34.

Regionkommittén konstaterar att idén om den hållbara staden håller på att förändras i riktning mot lokala energiproduktionsanläggningar, ökad användning av elfordon, smarta nätverk och andra systemlösningar för bättre resursanvändning. Kommittén efterlyser ett särskilt insatsområde för städer i sammanhållningspolitiken som skulle kunna stödja utvecklingen av åtgärdsplaner för hållbar energi (förbättrad och utbyggd fjärrvärme, kraftvärme, energiproduktion och användning av förnybar energi, gatubelysning, kollektivtrafik och ”mjuka” transportmedel, energieffektivitet i byggnader osv.) samt skapa stödtjänster för lokala myndigheter, t.ex. lokala och regionala energiorgan.

35.

Kommittén stöder Europeiska kommissionens avsikt att främja lokala energilösningar och vidareutveckla initiativet ”intelligenta städer” (dvs. smarta mätmetoder och intelligenta nät) i syfte att främja ”rena” investeringar som syftar till att förbättra energieffektiviteten. Vi uppmanar kommissionen att låta denna avsikt återspeglas inom ramen för strukturfonderna 2014–2020.

36.

ReK anser att den finansiering av ökad energieffektivitet i hemmen som sker inom ramen för politiken för regional utveckling och sammanhållningspolitiken bör öka med minst 5 % till minst 15 % inom Eruf i genomsnitt i EU.

37.

Till strukturfondernas viktigare uppgifter hör att stödja utvecklingen av kunskap och innovativa lösningar och att öka medvetenheten bland allmänheten om de utmaningar och möjligheter som behovet av att bekämpa och begränsa klimatförändringarna och att anpassa vårt samhälle till dem medför.

38.

Regionkommittén anser att det är nödvändigt att främja strategier som uppmuntrar till deltagande och kunskapsplattformar som omfattar alla de sektorer som berörs av klimatförändringen, så att forskningsbehoven kan anpassas till politiken.

39.

Regionkommittén uppmanar budgetmyndigheten att avsätta tillräcklig finansiering och att öka utgifterna för forskning och innovation med fokus på klimatförändringens effekter, minskningen av koldioxidutsläppen och anpassningen till klimatförändringen, i synnerhet när det gäller energirelaterade frågor samt genomförande av den europeiska strategiska planen för energiteknik, inte bara på EU-nivå och nationell nivå utan också på lokal och regional nivå, inbegripet främjande av kluster och innovativa småföretag.

40.

Kommittén betonar vikten av att införliva hållbar teknik i alla politikområden och att finansiera sådana innovationer som krävs för den nya intelligenta tekniken genom att fullt ut integrera klimatförändringsfrågorna och klimatåtgärderna i alla EU:s program och strategier.

41.

ReK betonar vikten av att sprida smarta lösningar och viktiga innovationer som demonstrationsprojekt i syfte att förändra allmänhetens inställning, stärka den gröna tillväxten och stödja Europa 2020-strategin.

42.

Regionkommittén betonar att Europeiska socialfonden kan användas för att främja hållbar praxis i befintliga yrken och utveckla nya färdigheter i fråga om miljövänlig teknik och miljövänlig tjänster, eftersom ESF ska användas för att hjälpa arbetare och företag att anpassa sig till en ny ekonomisk verklighet.

43.

Kommittén vill därför på nytt framföra att ESF bör inriktas på att bygga upp de lokala personalresurser som kommer att bli så viktiga för utvecklingen av framtidens lågenergistäder och lågenergiregioner – i vilka man kommer att kunna vidta effektiva anpassnings- och/eller minskningsåtgärder som inriktas på klimatförändringen – och som kommer att främja den lokala ekonomin.

44.

Regionkommittén betonar vikten av att genom ett integrerat arbetssätt stödja samverkan och utveckling mellan stad och landsbygd, t.ex. i fråga om energieffektivitet, miljövänlig kollektivtrafik, bibehållandet av miljötjänster, vattenförvaltning och attraktivitet.

45.

ReK anser att den gemensamma jordbrukspolitiken bör belöna jordbrukare och markförvaltare för att de erbjuder offentliga nyttigheter som produktion av förnybar energi, bevarande av områden som är viktiga på grund av sin funktion som koldioxidsänka, minskade växthusgasutsläpp och klimatanpassning.

46.

Kommittén anser att man kunde lämna större utrymme för ökad användning av tvärvillkor och för arbetet med att göra den gemensamma jordbrukspolitiken ”grönare” (GJP:s första och andra pelare).

47.

Kommittén betonar att landsbygdsutvecklingsfonden (GJP:s andra pelare) fortfarande är en viktig faktor när det gäller innovationer i jordbruket och stöd till en diversifiering av landsbygdsekonomin, och att dess nuvarande roll därför bör utvidgas med avseende på att begränsa klimatförändringarna och anpassa sig till dem, och att ta itu med utmaningar rörande andra viktiga resurser, t.ex. förvaltningen av vatten, mark och den biologiska mångfalden.

48.

Kommittén vill åter framföra att man välkomnar ”omfördelningen av outnyttjade anslag i enlighet med kapitel II i förordning (EG) nr 663/2009” eftersom dessa ”kommer att ställas till de lokala och regionala myndigheternas förfogande” för projekt för hållbar energi, och betonar att det nya europeiska instrumentet för effektivare energiutnyttjande bör betraktas som en viktig förebild för framtida finansiering.

49.

Kommittén vill på nytt peka på ”den starka kopplingen mellan återlanseringsplaner och investeringar i energieffektivitet och förnybar energi” under den pågående krisen.

50.

Eftersom utvecklingen av en klimatsäker ekonomi med låga koldioxidutsläpp på lokal och regional nivå kommer att förbättra EU:s totala konkurrenskraft i fråga om miljövänlig ekonomi bör det gå att samfinansiera arbetet genom projektobligationer som utfärdas av EIB.

51.

Kommittén stöder effektivare finansieringsmekanismer som skulle kunna främja offentlig-privata partnerskap. På det området skulle lån mot låg eller ingen ränta, bankgarantier, lokala roterande fonder och andra innovativa finansieringstekniska instrument kunna användas, i enlighet med additionalitetsprincipen, i kombination med den finansiering som strukturfonderna tillhandahåller på lokal och regional nivå.

52.

ReK stöder tanken på att ny finansiering bör göras tillgänglig genom att åtminstone en tredjedel av inkomsterna från systemet för handel med utsläppsrätter avsätts för den lokala och regionala nivån. Den exakta fördelningen av intäkterna bör fastställas i varje medlemsstat inom ramen för de nationella klimatstrategierna, så att vederbörlig hänsyn tas till de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna när det gäller ansvarsfördelningen för klimatskyddet. Vi förespråkar en mer utbredd tillämpning av koldioxidskatt i hela Europa och att i samband med detta också de lokala och regionala nivåerna får nya finansieringsmedel med den tidigare nämnda ramen som förebild. Med tanke på att städer och regioner för närvarande inte kan dra tillräcklig nytta av de befintliga koldioxidmarknaderna ställer sig ReK fullständigt bakom OECD:s uppmaning till lokala och regionala myndigheter att ta fram egna projekt för att minska utsläppen av växthusgaser som finansieras via systemet för handel med utsläppsrätter.

2.9.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 259/31

—

Kommittén betonar det positiva inflytande som minoritetsspråken och den språkliga mångfalden har för det sociala och kulturella området i allmänhet och för medborgarna och de samhällen där de lever i synnerhet. Dessutom gör minoritetsspråken det möjligt att främja kreativitet och innovation med utgångspunkt i de olika samhällenas kulturarv, vilket också är till gagn för den ekonomiska utvecklingen.

—

Det finns en växande medvetenhet om denna fråga i Europa, något som också visar sig i gemenskapsrättens utveckling. Det gäller framför allt Lissabonfördraget som inför respekt för den rika kulturella och språkliga mångfalden som ett centralt inslag i skyddet och utvecklingen av det europeiska kulturarvet, och stadgan om de grundläggande rättigheterna som förbjuder alla former av diskriminering på grundval av språk eller nationell minoritetstillhörighet.

—

Regionkommittén påpekar att den spelar en central roll eftersom den för alla historiska språkliga minoriteter kan samla in och sprida goda metoder för att skydda och uppvärdera såväl minoritetsspråk som, mer allmänt, varje språkminoritets kultur som ett uttryck för Europas kulturella mångfald.

—

Slutligen hoppas Regionkommittén att kommissionen och rådet blir mer medvetna om behovet av en starkare rättslig grund som gör det möjligt att föra en målinriktad politik med adekvat finansiering till förmån för de språkliga minoriteterna.

Föredragande

Luciano CAVERI (IT–ALDE), ledamot av regionfullmäktige i Aostadalen

1.

Regionkommittén påminner om att Europeiska unionen har en rikedom av historiska språkliga och nationella minoriteter (som även kan definieras som ursprungliga eller traditionella) som talar ett annat språk än de officiella språken i hemländerna.

2.

ReK erinrar om att de lokala och regionala styrelsenivåerna i alla länder i EU spelar en allt viktigare roll, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, när det gäller att försvara och främja denna kulturella mångfald, t.ex. på olika områden och nivåer inom utbildning, kultur och media och i den regionala utvecklingen.

3.

Kommittén betonar det positiva inflytande som minoritetsspråken och den språkliga mångfalden har för det sociala och kulturella området i allmänhet och för medborgarna och de samhällen där de lever i synnerhet. Dessutom gör minoritetsspråken det möjligt att främja kreativitet och innovation så att alla olika kulturarv kan komma till sin rätt, vilket också är till gagn för den ekonomiska utvecklingen.

4.

Under de senaste decennierna har en rad rättsliga instrument införts för skydd och utveckling av dessa minoritetsspråk i internationell rätt. Det gäller bland annat FN:s deklaration om rättigheter för personer som tillhör nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoriteter från 1992 samt Unescos många deklarationer, konventioner och rekommendationer under hela dess historia, inklusive den senaste konventionen om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar från 2005.

5.

Vi vill framhålla den viktiga roll som Europarådet alltid har spelat inom språkpolitiken, i synnerhet genom Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk från 1992 och ramkonventionen om nationella minoriteter från 1995.

6.

Dessutom hänvisar kommittén till resolutionen från Europarådets kommunalkongress av den 18 mars 2010 (301/2010) om minoritetsspråk och deras bidrag till den regionala utvecklingen, där dessa språks positiva bidrag till den regionala utvecklingen framhålls.

7.

Det finns en växande medvetenhet om denna fråga i Europa, något som också visar sig i gemenskapsrättens utveckling. Det gäller framför allt Lissabonfördraget som inför respekt för den rika kulturella och språkliga mångfalden som ett centralt inslag i skyddet och utvecklingen av det europeiska kulturarvet, och stadgan om de grundläggande rättigheterna som förbjuder alla former av diskriminering på grundval av språk eller nationell minoritetstillhörighet.

8.

Kommittén konstaterar att redan innan denna rättsliga grund införde en solid grund för detta skyddssystem, hade de olika EU-institutionerna erkänt vissa skyddsprinciper i de gällande fördragen (acquis communautaire). Detta visade sig vid utvidgningen när de i linje med Köpenhamnsprinciperna efterlyste aktiva åtgärder för skydd av språkliga minoriteter, delvis tack vare EG-domstolens evolutiva tolkning på detta område.

9.

Kommittén påpekar dock att även om den rättsliga utvecklingen möjliggör ett bättre skydd (under beaktande av de enskilda medlemsstaternas konstitutionella principer) betyder detta ännu inte att det finns en rättslig grund för kommissionen som skulle motivera att särskilda budgetposter inrättas för de historiska språkliga minoriteterna.

10.

ReK vill framhålla de insatser som görs av de olika institutionerna, även ReK, för att bevara flerspråkigheten i den politiska och administrativa verksamheten, bland annat genom det successiva införandet av minoritetsspråk, vilket framgår av avtalen med Spanien och Storbritannien.

11.

Kommittén välkomnar kommissionens samarbete med olika organisationer i EU för att främja språkliga minoriteter. Vi understryker det viktiga arbete som utförs tillsammans med ”Network to Promote Linguistic Diversity” och tidigare – innan det lades ned – med Europeiska byrån för mindre utbredda språk och Mercator-nätverket, som sedan länge arbetat med frågor som rör minoritetsspråk och minoritetskulturer.

12.

Regionkommittén medger att många EU-program (t.ex. Media, Kultur, åtgärder för små och medelstora företag, strukturfonderna, utveckling av ny teknik) redan har finansierat åtgärder för minoritetsspråk, ibland som ett led i politiska strategier för stora geografiska områden, såsom Donaustrategin eller Alpkonventionen (som gruppen ”Alpområdet” arbetade med).

13.

Kommittén måste tyvärr konstatera att det i en studie från Europaparlamentet från 2008 framgår att de medel som avsätts till stöd för språklig mångfald, sett i förhållande till det växande antalet EU-språk, har minskat.

14.

Regionkommittén påpekar att den spelar en central roll eftersom den för alla historiska språkliga minoriteter kan samla in och sprida goda metoder för att skydda och uppvärdera såväl minoritetsspråk som, mer allmänt, varje språkminoritets kultur som ett uttryck för Europas kulturella mångfald.

15.

Kommittén ber kommissionen att fortsätta främja den språkliga mångfalden genom att på olika sätt främja undervisning i språk, däribland minoritetsspråk och regionala språk.

16.

ReK uppmanar EU-institutionerna att främja användningen av dessa språk i direktkontakterna mellan EU-institutionerna och medborgarna, i synnerhet när det gäller EU:s webbplatser och online-kommunikation, för att visa på EU:s stöd till de historiska språkliga minoriteterna.

17.

Kommittén uppmuntrar också de lokala och regionala styrelsenivåerna att genom informationskampanjer sprida kunskap om de språkliga minoriteternas rättigheter och de egna kulturernas rikedom och mångfald i det egna lokalsamhället och till resten av Europa.

18.

Kommittén ber kommissionen att stödja de regionala och lokala institutioner i Europa som sysslar med utveckling av undervisningen med material och instrument, som t.ex. en särskild utbildning av lärare som tar hänsyn till de olika språkgruppernas behov.

19.

ReK rekommenderar att minoritetsspråken och regionalspråken ska vara fullständigt integrerade i EU:s åtgärder och program. Det gäller särskilt politiken inom den audiovisuella sektorn, utbildning på alla nivåer, kultur och språkinlärning samt inom politiken för territoriellt samarbete, regional utveckling, turism och utbyte mellan ungdomar.

20.

Kommittén föreslår kommissionen och därmed rådet att minoritetsspråk och regionala språk under nästa programperiod ska vara involverade i lämplig utsträckning inom ramen för regionalpolitiken, i nästa ramprogram för forskning, i Kultur- och Media-programmen och i alla program inom kultur- och utbildningssektorerna, i synnerhet i handlingsprogrammet för livslångt lärande. Detsamma bör gälla strukturfonderna, den digitala agendan och allt som rör stöd till individer och grupper.

21.

Regionkommittén vill fästa kommissionens uppmärksamhet på att det behövs en regelbundet uppdaterad gemensam ram (även genom en översyn av Euromosaic-studierna) för de olika åtgärderna för att främja historiska språkliga minoriteter. Syftet måste vara att skapa möjligheter för utbyte och ömsesidig kunskap för att uppnå en solid kulturell sammanhållning inom den övergripande europeiska integrationen och att de regionala språkens och minoritetsspråkens viktiga bidrag betraktas som ytterligare en bit i det ”europeiska pusslet”.

22.

Slutligen hoppas Regionkommittén att kommissionen och rådet blir mer medvetna om behovet av en starkare rättslig grund som gör det möjligt att föra en målinriktad politik med adekvat finansiering till förmån för de språkliga minoriteterna.

23.

Regionkommittén uppmanar medlemsstaterna – som spelar en högst framträdande roll inom språkpolitiken – att ta hänsyn till den språkliga mångfalden inom sitt territorium och sätta värde på de historiska språkliga gemenskaperna, eftersom erkännandet av det kulturella arv och alla andra värden som dessa förmedlar (historia, språk, kulturarv) bidrar till fredlig samlevnad och berikande av den europeiska identiteten.

2.9.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 259/34

—

Regionkommittén uppmanar samtliga medlemsstater att fastställa kvantitativa målsättningar för alla överordnade mål inom Europa 2020-strategin, i synnerhet när det gäller dem som har direkt anknytning till agendan för ny kompetens och arbetstillfällen. Syftet med detta är att förmå medlemsstaterna att ta större ansvar för de nationella reformprogrammen, visa prov på politisk ambition i fråga om de politiska strategierna samt att bana väg för en öppen bedömning av de politiska åtgärdernas effektivitet.

—

Kommittén förespråkar en strategi för kompetens och arbetstillfällen som: a) möjliggör för lokala/regionala partner att utforma åtgärder och anslå resurser som motsvarar lokala/ regionala arbetsgivares behov och fokusera på bestämda målgrupper bland arbetstagarna, och b) inrättar en ram för att sammanföra tjänster vid leveranspunkten och utforma skräddarsydda lösningar för att hantera specifika lokala/regionala problem.

—

Kommittén erinrar om artikel 174 i EUF-fördraget om territoriell sammanhållning och betonar att det är viktigt att man till fullo tar hänsyn till de regionala olikheterna. Det finns stora skillnader inom EU, och regionerna står inför mycket olikartade utmaningar på vägen mot Europa 2020-målen. I den femte rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning (1) redogörs tydligt för dessa utmaningar (se punkt 6).

—

Kommittén menar att man i större utsträckning bör ta hänsyn till tidpunkten för avvecklingen av de nuvarande krisrelaterade arbetsmarknadsåtgärderna och till hur marknadsförtroendet, de offentliga finanserna, individuella utsikter till anställning för utsatta arbetstagare och den sammanlagda långtidsarbetslösheten påverkas av detta. Huruvida agendan för ny kompetens och arbetstillfällen blir framgångsrik på ett tidigt stadium eller inte beror på hur effektiva krisåtgärderna är när det gäller att hjälpa arbetsmarknaden genom den ekonomiska krisen, och om resultatet av åtgärderna blir bestående. Utgångspunkten måste dock vara att snabbt genomföra en avveckling av de krisrelaterade åtgärderna.

Föredragande

Henk KOOL (NL–PES), kommunalråd, ledamot i stadsstyrelsen i Haag

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen – EU:s bidrag till full sysselsättning

KOM(2010) 682 slutlig

1.

Regionkommittén välkomnar ”En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen” som är ett av sju flaggskeppsinitiativ inom Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla. Kommittén noterar att agendan kompletteras av andra flaggskeppsinitiativ och understryker att genomförandet av denna agenda förutsätter en sammanhängande och integrerad strategi på flera plan.

2.

Regionkommittén uppmanar samtliga medlemsstater att fastställa kvantitativa målsättningar för alla överordnade mål inom Europa 2020-strategin, i synnerhet när det gäller dem som har direkt anknytning till agendan för ny kompetens och arbetstillfällen. Syftet med detta är att förmå medlemsstaterna att ta större ansvar för de nationella reformprogrammen, visa prov på politisk ambition i fråga om de politiska strategierna samt att bana väg för en öppen bedömning av de politiska åtgärdernas effektivitet.

3.

Kommittén välkomnar att kommissionen i viss utsträckning tar upp regionala aspekter i initiativet, men anser att de lokala och regionala myndigheternas roll som arbetsgivare, tjänsteleverantörer, och regleringsorgan bör få ökad betydelse när det gäller att främja tillväxt och sammanhållning och samordna strategiska partnerskap mellan utbildningsinstitutioner, företagsagenturer och företag i sina respektive regioner.

4.

Kommittén förespråkar en strategi för kompetens och arbetstillfällen som: a) möjliggör för lokala/regionala partner att utforma åtgärder och anslå resurser som motsvarar lokala/ regionala arbetsgivares behov och fokusera på bestämda målgrupper bland arbetstagarna, och b) inrättar en ram för att sammanföra tjänster vid leveranspunkten och utforma skräddarsydda lösningar för att hantera specifika lokala/regionala problem.

5.

Dessutom anser ReK att initiativet innehåller ett antal förslag till åtgärder som skulle vara betjänta av en starkare lokal/regional dimension. Kommittén vill därför uppmana EU-institutionerna och medlemsstaterna att stödja åtgärder avseende lokala kompetensstrategier, en lokal/regional dimension inom kompetenskartan för EU, lokala åtgärder för svåranställda personers, t.ex. invandrares, integration på arbetsmarknaden, lokala åtgärder för att motverka att elever lämnar skolan i förtid, läskunnighet och räknefärdighet hos vuxna och strategier för livslångt lärande, att skapa goda förutsättningar för nya arbetstillfällen, lokal/regional arbetsmarknadsdialog om sysselsättningspolitiken, regionala kompetenscentrum för morgondagens jobb och åtgärder för att tillgodose kommande behov av personal inom prioriterade sektorer (såsom hälso- och sjukvårdspersonal).

6.

Kommittén erinrar om artikel 174 i EUF-fördraget om territoriell sammanhållning och betonar att det är viktigt att man till fullo tar hänsyn till de regionala olikheterna. Det finns stora skillnader inom EU, och regionerna står inför mycket olikartade utmaningar på vägen mot Europa 2020-målen. I den femte rapporten om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning (2) redogörs tydligt för dessa utmaningar, i synnerhet i fråga om följande punkter:

7.

Regionkommittén understryker de möjliga negativa effekter för vissa regioner som uppkommer genom en politik som syftar till sammanlagda förbättringar på EU-nivå eller att uppnå nationella målsättningar men som tar bristande eller obefintlig hänsyn till den lokala och regionala dimensionen. Kommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att överväga de följder ett sådant tillvägagångssätt kan få, i synnerhet för regioner med allvarliga strukturella svagheter.

8.

Regionkommittén konstaterar att det råder stora skillnader mellan EU:s regioner i fråga om andelen personer som ägnar sig åt livslångt lärande. Kommittén är bekymrad över den nuvarande situationen och anser att denna bör ses som ett misslyckande eftersom man fortfarande inte har lyckats få de medlemsstater och regioner som släpar efter att höja sig till EU:s genomsnittsnivå, trots den uppsjö av mål som har fastställts på detta område genom åren.

9.

Kommittén beklagar att huvudinitiativet ”En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen” inte åtföljs av en utvärdering av de budgetmässiga konsekvenserna av de föreslagna åtgärderna.

10.

Kommittén menar att man i större utsträckning bör ta hänsyn till tidpunkten för avvecklingen av de nuvarande krisrelaterade arbetsmarknadsåtgärderna och till hur marknadsförtroendet, de offentliga finanserna, individuella utsikter till anställning för utsatta arbetstagare och den sammanlagda långtidsarbetslösheten påverkas av detta. Huruvida agendan för ny kompetens och arbetstillfällen blir framgångsrik på ett tidigt stadium eller inte beror på hur effektiva krisåtgärderna är när det gäller att hjälpa arbetsmarknaden genom den ekonomiska krisen, och om resultatet av åtgärderna blir bestående. Utgångspunkten måste dock vara att snabbt genomföra en avveckling av de krisrelaterade åtgärderna.

11.

ReK anser att man på såväl EU-nivå som medlemsstatsnivå måste inrätta mekanismer i syfte att samordna insatserna för att uppnå målen i agendan för ny kompetens och arbetstillfällen och de andra flaggskeppsinitiativen – i synnerhet ”Unga på väg” och ”Europeisk plattform mot fattigdom”.

12.

Regionkommittén gläder sig över att kommissionen erkänt att det på en flexibel arbetsmarknad, i ett läge med hög strukturell arbetslöshet, inte enbart räcker med åtgärder som avser arbetskraftsutbudet för att komma till rätta med arbetslösheten, utan att dessa åtgärder bör kompletteras med insatser som syftar till att stimulera efterfrågan på arbetskraft. Kommittén efterlyser dock en bättre balans mellan dessa båda typer av politiska riktlinjer.

13.

Kommittén är medveten om att de nationella flexicurityåtgärderna bör stärkas och anpassas till den nya samhällsekonomiska situationen. Kommittén ser positivt på att flexicurityriktlinjerna inkluderas i rådets arbetsuppgifter och erinrar kommissionen om att arbetsmarknadens parter alltid bör involveras när man överväger förändringar som kan få konsekvenser på arbetsmarkanden. Kommissionen uppmanas att närmare klargöra vilka konsekvenser de föreslagna ändringarna av tillsvidareavtal kommer att få för anställningstrygghet, befintliga anställningsrättigheter, arbetstiden och organisationen av arbetet.

14.

Kommittén erinrar om att EU genom tidigare direktiv har fungerat som en katalysator för progressiva förändringar av de nationella arbetsrättssystemen och betonar vikten av att dessa standarder bibehålls. Vi gör emellertid bedömningen att de strukturella förändringarna kommer att kräva fortsatta ansträngningar och stimulansåtgärder för att kunna bidra till ökad social stabilitet.

15.

Kommittén ser positivt på att kommissionen framhäver de små och medelstora företagens avgörande roll i arbetet för att öka antalet nya arbetstillfällen och stärka den ekonomiska konkurrenskraften. ReK erinrar om rekommendationerna i sitt yttrande ”Tänk småskaligt först – en ’Small Business Act’ för Europa” (3), särskilt i fråga om tillgången till finansiering och tillämpningen av principen ”tänk småskaligt först”.

16.

ReK påminner om att utvecklingen inte har gått lika fort i alla medlemsstater och att dessa har tolkat ett antal befintliga EU-direktiv om sysselsättning olika i samband med införlivandet i nationell lagstiftning, med den följden att det inte finns någon inre arbetsmarknad inom EU med lika villkor, men konstaterar samtidigt att kommissionens rätt att få feedback från medlemsstaterna om EU-rättens implementering i nationell praxis säkerställer att de nationella avvikelserna håller sig inom acceptabla ramar. För att få en överblick över hur stora skillnaderna kan vara föreslår kommittén det görs en jämförande analys av hur genomförandet av vissa av direktiven har varit i medlemsstaterna.

17.

ReK ställer sig bakom kommissionens kortfattade bedömning av de utmaningar som arbetsmarknaden i Europeiska unionen står inför. Kommittén instämmer dels i att det finns en brist på lämpliga färdigheter med hänsyn till behoven på framtidens arbetsmarknad, dels i att det varken finns ett tillräckligt utbud eller en tillräcklig efterfrågan när det gäller utbildningsmöjligheter inom specifika färdighetsområden, och slutligen även i att man på ett bättre sätt måste matcha och förvalta migrerande arbetstagares färdigheter och erfarenheter.

18.

Kommittén varnar emellertid för att kommissionen för närvarande gör en alltför snäv tolkning av kompetensproblemet och verkar underskatta utmaningen att hantera förändringarna i ekonomins sektoriella sammansättning och den betydelse detta har för ålder, kön och personer med funktionshinder. Detta gäller även de utmaningar som är kopplade till att certifiera tidigare erfarenheter, formalisera kvalifikationer för anställda i t.ex. hjälptjänster inom vårdsektorn som en bland flera grundläggande tillväxtsektorer, erkänna den växande andelen äldre arbetstagare och behovet av att kontinuerligt uppgradera deras kvalifikationer, hantera en arbetslöshet bland tredjelandsmedborgare som är dubbelt så hög som för medborgare i respektive medlemsstat samt erkänna behovet av särskilda politiska riktlinjer för de allt fler ungdomar som varken arbetar eller läser vidare.

19.

ReK anser att kommissionen bör lägga större vikt vid behovet att i större utsträckning tillhandahålla tjänster lokalt och strategisk planering med hänsyn till hur arbetsmarknaden ser ut, prognoser och utformning av industripolitiken och större individanpassning i samband med utformning och planering av direkta insatser med lokala arbetsgivare, arbetsmarknadsparter, arbetsförmedlingar när det gäller stöd till företag och mekanismer som gör det möjligt att i ett tidigt skede identifiera utbildningsbehovet hos arbetstagare i företag som hotas av nedläggning.

20.

Kommittén stöder idén om en kompetenskarta för EU för att förbättra öppenheten för arbetssökande, arbetstagare, företag och/eller offentliga institutioner, men anser att detta verktyg bör vara mer lokalt baserat för att komplettera den information som samlas in på nationell nivå, i synnerhet i medlemsstater med mycket centraliserade system. Det är på lokal och regional nivå som man kan inhämta den mest korrekta och aktuella informationen om regionala arbetsmarknader och det är på denna nivå som lokala och regionala myndigheter kan spela en avgörande roll för att identifiera bristande överensstämmelse mellan arbetskraftens färdigheter och arbetsmarknadens behov, tillhandahålla ändamålsenliga omskolnings- och yrkesutbildningsprogram och stimulera investeringar för att möta lokala behov.

21.

ReK ser positivt på att det utvecklas starkare band mellan näringslivet och universitetsvärlden, i synnerhet på planerna att göra arbetsplatsförlagda utbildningsmoment som berättigar till högskolepoäng till en integrerad del i alla universitetsutbildningar för att stärka akademikers tekniska, affärsrelaterade och s.k. mjuka färdigheter, samt för att öka deras anställningsbarhet på den moderna arbetsmarknaden.

22.

ReK anser att datakunskaper och digital kompetens bör vara en nyckelfaktor när man kartlägger och föregriper framtidens behov av färdigheter. Kommittén anser också att investeringar i infrastruktur för informations- och kommunikationsteknik måste kombineras med lämpliga strategier för att öka arbetstagarnas digitala kompetens, med särskild tonvikt på lågutbildade, arbetslösa och särskilt utsatta grupper.

23.

Med hänsyn till att 2011 har utsetts till europeiska året för volontärarbete anser ReK att man inom agendan för ny kompetens och arbetstillfällen bör ta hänsyn till det ideella arbetets potential när det gäller att öka människors färdigheter. Kommittén begär vidare att de certifieringssystem som för närvarande används för att erkänna färdigheter, kunskaper och erfarenheter som har förvärvats genom ideellt arbete bör kopplas samman med CV-systemet Europass för att relevanta erfarenheter av ideellt arbete och anställningsbarhet lättare ska kunna erkännas i hela EU.

24.

Kommittén anser att de tjänster som redan tillhandahålls av många lokala och regionala myndigheter och som är inriktade dels på handledning och rådgivning, dels på att ge incitament och hjälp till företag, (i synnerhet små och medelstora), uttryckligen bör erkännas och att deras roll som medfinansiärer och förmedlare av kontakter mellan utbildningsinstitutioner och näringslivet bör framhållas och förstärkas ytterligare.

25.

ReK konstaterar att rörligheten över gränserna inom EU endast utgör 15 % av rörligheten på arbetsmarknaden och att andelen invandrare i arbetsför ålder från tredjeländer är dubbelt så hög som andelen invandrare från andra medlemsstater. ReK:s bedömning är att en kartläggning av kompetensprofilen hos tredjelandsmedborgare, som föreslagits av kommissionen, är ett lovvärt initiativ, och kommittén betonar att man bör lägga vikt vid social och ekonomisk integration och involvera de nationella, regionala och lokala myndigheterna. Men om en kartläggning genomförs måste stor försiktighet iakttas samt hänsyn tas till den personliga integriteten.

26.

ReK konstaterar att Europeiska kommissionen främjar arbetskraftens rörlighet som en mekanism som kan korrigera interregionala obalanser, men noterar att detta får konsekvenser för principen om territoriell sammanhållning. Större hänsyn bör därför tas till bieffekter i form av kompetensflykt och till att arbetskraftens rörlighet har mycket olika konsekvenser för ”hemmaregionen” respektive den ”mottagande” regionen, eftersom ambitionen att uppnå syftet med en sådan politisk strategi medför en risk för att det som på kort sikt leder till positiva resultat i EU:s övergripande sysselsättningsnivåer på längre sikt leder till ökade kostnader i vissa perifera regioner. Slutligen önskar kommittén en bred diskussion om medlemsstaternas och deras regioners erfarenheter av invandring och dess följder för de enskilda regionernas tillväxtpotential på längre sikt.

27.

ReK välkomnar förslaget att genomföra en omfattande utvärdering av den gällande EU-lagstiftningen om arbetets kvalitet och arbetsförhållandena, men uppmanar kommissionen att även se närmare på de olikheter som hittills rått i genomförandet av EU-direktiven i medlemsstaterna.

28.

ReK pekar på de omfattande program för rationalisering och budgetåtstramning som för närvarande genomförs av lokala och regionala myndigheter i flera medlemsstater och de möjliga svårigheter som myndigheterna kan möta i samband med förvaltningen av dessa program samtidigt som de ska genomföra ett progressivt program för hur deras arbetstagare ska behandlas. I sin strävan att upprätthålla standarden på viktiga tjänster med minskade ekonomiska och mänskliga resurser finns det en risk att de lokala och regionala myndigheterna får problem med efterlevnaden av arbetstidsdirektivet. Produktivitetsökningar räcker sannolikt inte för att uppfylla målen om tillhandahållande av tjänster och det är ofrånkomligt att det uppstår ett tryck på att ett mindre antal anställda ska arbeta fler timmar. Efter det att realistiska produktivitetsförbättringar genomförts kan man förvänta sig att det uppstår en balans mellan minskade arbetskraftsresurser och den mängd tjänster som kan tillhandahållas. De lokala och regionala myndigheterna bör få stöd och hjälp med att föregå med gott exempel och iaktta anställningsregler, och de uppmanas livligt att anta realistiska mål för tillhandahållande av tjänster.

29.

ReK inser att kontrollen av verkställandet av dessa skyddslagar även i fortsättningen kommer att ligga hos medlemsstaterna, men föreslår att EU ska kunna inrätta ett verktyg för insamling och spridning av information, i synnerhet om tillämpningen av hälso- och säkerhetsbestämmelser – en ”hälso- och säkerhetsövervakning” – som gör det möjligt att utbyta information om avvikelser i genomförandet i medlemsstaterna.

30.

ReK noterar att frågan om fattigdom bland förvärvsarbetande tas upp i agendan för ny kompetens och arbetstillfällen men konstaterar att agendan tyvärr inte innehåller några specifika förslag på hur man på ett direkt sätt, genom att fokusera på aspekterna högkvalitativt arbete, hållbar sysselsättning och skälig lön, kan gripa sig an denna ständigt aktuella fråga.

31.

Regionkommittén håller med om att de små och medelstora företagen kommer att vara motorn för den framtida sysselsättningsökningen och att det kommer att krävas mer företagande i EU:s ekonomi för att stödja en växande befolkning i arbetsför ålder och för att komma bort från det stora beroendet av utländska direktinvesteringar i vissa regioner. Därför efterlyser kommittén en bredare strategi för utbildning i entreprenörskap och anpassning av ekonomins nya sektorssammansättning. Större vikt bör läggas på företagande inom utbildningssystemen, men företagande bör också ingå i utbildning och omskolning av äldre arbetstagare, i offentlig och privat regi, för att främja ökad innovation på befintliga arbetsplatser.

32.

Kommittén välkomnar den betydelse som tillmäts principen ”att tänka småskaligt först” som bör tillämpas inom alla flaggskeppsinitiativets pelare, och betonar vidare att det inte bara är nystartade företag, nya små och medelstora företag och högteknologiska företag som bör kunna beviljas stöd, utan även företag som genomgår en utvecklings- eller omstruktureringsfas, så att man säkrar alla företags långsiktiga hållbarhet.

33.

ReK håller med om att satsningar bör göras för att flytta arbetstillfällen från den informella till den formella sektorn och understryker att detta kan ske endast genom en reglering av vissa former av hushålls- och vårdarbete. Vi efterlyser ett förslag från kommissionen med närmare uppgifter om olika typer av incitament för att så snart som möjligt göra framsteg på detta område.

34.

ReK anser att offentliga myndigheter via offentlig upphandling också kan bidra till sysselsättning för långtidsarbetslösa, funktionshindrade och praktikanter. Myndigheterna kan således låta det framgå av upphandlingsdokumenten att det företag som tilldelas kontraktet ska använda en viss procentandel av kontraktsvärdet för att anställa dessa målgrupper. För närvarande utnyttjas inte denna möjlighet fullt ut. Kommittén anser därför i överensstämmelse med sitt yttrande om en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling att man på EU-nivå bör främja upphandling med en social inriktning och rekrytering av långtidsarbetslösa, funktionshindrade och praktikanter vid genomförande av offentliga kontrakt.

35.

Regionkommittén skulle välkomna tydligare besked om hur det är tänkt att målsättningarna i agendan för ny kompetens och arbetstillfällen ska inlemmas i de relevanta EU-programmen under den innevarande programperioden, men skulle samtidigt vilja mana till försiktighet när det handlar om att genomföra radikala förändringar av de operativa programmen i detta skede av genomförandeprocessen.

36.

ReK instämmer i uppmaningen till bättre utnyttjande av EU-fonder och större samverkan mellan dessa, såsom föreslagits vid budgetöversynen (4), för att stödja målen i agendan för ny kompetens och arbetstillfällen. Kommittén anser dock att detta bäst kan uppnås genom:

Platsbaserade strategier– bättre samordning mellan åtgärder inom olika sektorer och territorier genom att principen om stöd från olika fonder (gemensam strategisk ram) och i synnerhet en starkare territoriell dimension i ESF (som används via breda nationella program endast i vissa medlemsstater). Medlemsstater och regioner bör även i fortsättningen ges tillräcklig handlingsfrihet för att fastställa sina egna prioriteringar och ställa samman politiska åtgärder som passar de specifika nationella/regionala förhållandena.

Flernivåstyre– för att säkerställa en bättre överensstämmelse mellan Europa 2020-målen och ambitionerna i sammanhållningspolitiken välkomnas inrättandet av partnerskapsavtal för utveckling och investering. Dessa avtal bör utformas i samverkan mellan alla styresnivåer, så att man ser till att den regionala programplaneringen inte bara blir ett instrument som styrs av nationella prioriteringar.

En resultatbaserad strategi– övervakning av framsteg med hjälp av kvantitativa och kvalitativa indikatorer för att stödja utvärdering och politikutformning. Detta skulle bidra till att stärka de prioriterade åtgärderna och dessutom skapa en förbindelse till de landspecifika rekommendationerna inom ramen för Europa 2020 (artikel 148 i EUF-fördraget). En förutsättning för att åstadkomma detta är att man utvecklar en gemensam ram för konsekvensanalys.

37.

Det skulle enligt Regionkommitténs mening vara mycket positivt om man övervägde en tydligare koppling mellan rapporteringskraven inom ramen för Europa 2020-strategin och de nationella reformprogrammen samt dem med anknytning till sammanhållningspolitiken. Syftet med detta skulle vara att undvika dubbelarbete och att uppnå mer effektiva resultat.

38.

Regionkommittén konstaterar att EU:s fonder behöver utnyttjas bättre för att åstadkomma reformer inom sysselsättning och utbildning men tillbakavisar förslag om att en rättsligt bindande ”villkorlighet” ska tillämpas på finansieringen. Det bör inte finnas någon straffrelaterad koppling mellan en regions rätt att erhålla sammanhållningspolitiska medel och graden av effektivitet hos medlemsstaters institutioner och deras makroekonomiska politik.

39.

Regionkommittén anser på grundval av erfarenheterna av genomförandet av vissa fonder, bl.a. Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter, att det behövs en bättre samordning mellan samtliga EU-fonder som är inriktade på kompetens och arbetstillfällen.

40.

ReK står gärna till Europeiska kommissionens tjänst genom att, via sin övervakningsplattform för Europa 2020, övervaka de lokala och regionala myndigheternas genomförande av Europa 2020-strategin och dess flaggskeppsinitiativ.

2.9.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 259/40

—

Översynen av detta lagstiftningspaket om statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster måste göras med strängt iakttagande av subsidiaritetsprincipen, och det är viktigt att värna om de lokala och regionala myndigheternas valfrihet och befogenheter när det gäller villkoren för organisation, finansiering och utförande av de allmännyttiga tjänsterna.

—

Det stora handlingsutrymme som de lokala och regionala myndigheterna ska förfoga över i enlighet med Lissabonfördraget kräver, med avseende på genomförandet, en rättslig grund inom sekundärrätten som med utgångspunkt från en uppsättning definitioner garanterar en så stor flexibilitet som möjligt vid tillämpningen av konkurrensrätten i samband med tjänster i allmänhetens intresse.

—

Kommittén motsätter sig att man inför en prövning från kommissionens sida av den ekonomiska effektiviteten i samband med kompensation för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

—

Kommittén anser att man även bör ta hänsyn till objektiva kriterier som på förhand uppväger varje risk för påverkan på handeln inom gemenskapen, t.ex. de begränsade lokala och regionala befogenheterna hos vissa operatörer som omfattas av tillståndsordningar, vissa offentliga eller privata operatörers begränsade funktionella befogenheter som beror på att de inrättats enkom i syfte att tillhandahålla en speciell tjänst i ett givet område varvid de inte utövar någon affärsverksamhet på marknaden samt vissa sociala företags ideella karaktär.

—

ReK föreslår för kommissionen att de minimis-förordningens tröskel höjs till 800 000 euro per år speciellt för kompensation för offentliga tjänster för att på så sätt ur området övervakning av statliga stöd utesluta alla offentliga närtjänster som har sitt ursprung i lokala föreningar och mycket små lokala sociala företag.

Huvudföredragande

Karl-Heinz LAMBERTZ (BE–PSE), ministerpresident i Belgiens tyskspråkiga gemenskap

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Reform av EU:s regler om statligt stöd avseende tjänster av allmänt ekonomiskt intresse

KOM(2011) 146 slutlig

1.

Regionkommittén välkomnar kommissionens beslut att inleda en diskussion med de berörda aktörerna och institutionerna om översynen av lagstiftningspaketet om statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster och ta utgångspunkt i slutsatserna i den utvärderingsrapport som kommissionen utarbetade efter ett brett samråd med medlemsstaterna och ett stort antal berörda aktörer.

2.

Denna översyn är ett politiskt initiativ som är av stor betydelse för de lokala och regionala myndigheterna och medborgarna, eftersom bör syfta till att fastställa nya, tydliga och proportionerliga regler för en finansiering av allmännyttiga tjänster som är förenlig med inre marknaden och på så vis bidra till den rättssäkerhet och förutsebarhet som krävs för att utveckla de allmännyttiga tjänsterna i EU och för att säkerställa att EU-medborgarnas grundläggande behov verkligen uppfylls.

3.

Kommittén noterar med intresse att översynen av detta lagstiftningspaket är i linje med kommissionens mer övergripande målsättningar på området allmänna tjänster och inre marknaden – och särskilt med förslag nr 25 i ”inremarknadsakten” (1), där kommissionen förbinder sig att före slutet av 2011 anta ett meddelande åtföljt av en rad åtgärder med avseende på de allmännyttiga tjänsterna – och att detta understryker att EU och medlemsstaterna måste se till att det blir enklare att genomföra de allmännyttiga tjänsterna på lämplig nivå och att dessa bör lyda under tydliga finansieringsregler samt vara av högsta kvalitet och i praktiken tillgängliga för alla.

4.

Översynen av detta lagstiftningspaket måste göras med strängt iakttagande av subsidiaritetsprincipen och det är viktigt att värna om de lokala och regionala myndigheternas valfrihet och befogenheter när det gäller villkoren för organisation, finansiering och utförande av de allmännyttiga tjänsterna, i överensstämmelse med nationell eller regional lagstiftning.

5.

De lokala och regionala myndigheterna är särskilt berättigade att aktivt ta del i översynen av lagstiftningspaketet, eftersom de befinner sig nära medborgarna och dagligen deltar i utformningen, organisationen, finansieringen och tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster, i syfte att uppfylla de ständigt skiftande och olikartade grundläggande behov som uttrycks av medborgarna där de bor, antingen det rör sig om sysselsättning, bostäder, transporter, utbildning, hälsovård, barnomsorg, äldreomsorg, kultur, idrott, fritid osv.

6.

ReK välkomnar kommissionens konstaterande att de allmännyttiga tjänsterna spelar en central roll för unionens gemensamma värden i enlighet med artikel 14 i EUF-fördraget. Det är likaså centralt att medlemsstaterna, liksom den lokala och den regionala nivån, kan garantera sina medborgare vissa grundläggande samhällstjänster på rimliga villkor. Dessa tjänster främjar social och territoriell sammanhållning och människors välmående, säkerställer en omfördelning, bekämpar ojämlikheter och social orättvisa och bidrar i hög grad till EU:s utveckling i riktning mot målen i Europa 2020-strategin. EU:s politik för allmännyttiga tjänster är i detta avseende också beroende av genomförandet av artikel 9 i EUF-fördraget.

7.

ReK betonar därför att utvecklingen av kvalitetstjänster av allmänt ekonomiskt intresse ständigt bör vara en övergripande prioritering för kommissionen. Kommittén anser av denna anledning att kommissionen uttryckligen borde ha lyft fram tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, i synnerhet sociala tjänster av allmänt intresse, inom Europa 2020-strategin, eftersom de är avgörande för att de fastställda målen ska kunna uppnås. ReK beklagar också att kommissionen inte har valt att göra dessa tjänster till en av de 12 huvudprioriteringarna för nylanseringen av den inre marknaden, trots att kommissionen faktiskt erkänner deras viktiga roll för att motverka medborgarnas negativa inställning till den inre marknaden.

8.

Vi stöder kommissionens ståndpunkt att det övergripande syftet med översynen av reglerna om statligt stöd som beviljas för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse bör vara att få dessa tjänster att bidra mer till den ekonomiska återhämtningen i EU och återuppbyggnaden av det sociala nätverket.

9.

Kommittén påpekar att medborgarna i dag mer än någonsin behöver lättillgängliga kvalitetstjänster av allmänt ekonomiskt intresse för att övervinna de ekonomiska och sociala konsekvenserna av krisen. Därför får genomförandet av de program för reformer och bekämpning av offentliga underskott som medlemsstaterna har inlett inte leda till en begränsning av utbudet eller kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls eller finansieras som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

10.

Man bör anta bestämmelser som är mer balanserade och bättre anpassade till de allmännyttiga tjänsternas art, till deras lokala, gränsöverskridande eller EU-relaterade dimension, till mångfalden med avseende på hur de organiseras och vilka aktörer som deltar, och som är proportionerliga i förhållande till den faktiska risk som de utgör när det gäller påverkan av handeln inom EU och en snedvriden konkurrens på inre marknaden.

11.

Vi delar kommissionens analys av de nya bestämmelserna i Lissabonfördraget när det gäller allmännyttiga tjänster som en del av unionens gemensamma värden, som framför allt omfattar ”en hög nivå av kvalitet, säkerhet och överkomlighet, likabehandling samt främjande av allmän tillgång och användarnas rättigheter” och ”nationella, regionala och lokala myndigheters […] stora handlingsutrymme när det gäller att tillhandahålla, beställa och organisera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse […]”.

12.

Vi vill understryka att artikel 14 i EUF-fördraget, som berör det övergripande genomförandet av fördraget, ger Europaparlamentet och rådet en ny rättslig grund för att genom lagstiftning fastställa principer och villkor, bland annat på det ekonomiska och finansiella området, som skulle göra det möjligt för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse att uppfylla sin specifika roll.

13.

Kommittén vill erinra kommissionen om att den har ensamrätt när det gäller att lägga fram förslag om att Europaparlamentet och rådet ska genomföra Lissabonfördragets största demokratiska framsteg, nämligen EUF-fördragets artikel 14, och att den bär det fulla politiska ansvaret för en utebliven tillämpning av denna artikel.

14.

Vi beklagar därför att kommissionen tvingar EU-domstolen att med utgångspunkt i konkreta fall ta ställning i frågor som skulle behöva klargöras av lagstiftaren i enlighet med både principen om demokratiskt ansvar och den anda som präglar Lissabonfördraget.

15.

I protokoll 26 om tjänster av allmänt intresse erkänns på en och samma gång de allmännyttiga tjänsternas särdrag och mångfald samt medlemsstaternas och de lokala och regionala myndigheternas primära behörighet när det gäller att tillhandahålla, utföra, finansiera och organisera dessa tjänster.

16.

Det stora handlingsutrymme som de lokala och regionala myndigheterna måste förfoga över i enlighet med Lissabonfördraget kräver emellertid, med avseende på genomförandet, en rättslig grund inom sekundärrätten som med utgångspunkt från en uppsättning definitioner garanterar de lokala och regionala myndigheterna en så stor flexibilitet som möjligt vid tillämpningen av konkurrensrätten i samband med tjänster i allmänhetens intresse.

17.

Företag som har fått i uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster är i enlighet med artikel 106.2 i EUF-fördraget endast underkastade konkurrensreglerna, och framför allt reglerna om förbud mot och kontroll av statligt stöd, i den utsträckning som tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de fullgör de särskilda uppdrag som de ålagts av nationella, regionala eller lokala offentliga myndigheter.

18.

Kompensationsvillkoren för nettokostnader vid utförande av allmännyttiga tjänster för de företag som fått i uppdrag att tillhandahålla dessa tjänster utgör ett ekonomiskt och finansiellt villkor som är nödvändigt för att dessa företag ska kunna utföra de särskilda uppdrag som de ålagts av de offentliga myndigheterna, särskilt i den nuvarande situationen med ekonomisk och finansiell kris där de offentliga myndigheterna spelar en central roll som automatisk stabiliseringsfaktor som skyddar de mest utsatta EU-medborgarna och därigenom bidrar till att begränsa krisens sociala konsekvenser.

19.

Kommittén vill erinra kommissionen om att de lokala och regionala myndigheterna alltid har varit måna om att uppfylla de behov som medborgarna gett uttryck för på lokal nivå och att följa med i dessa behovs utveckling över tiden. Därför lägger de lokala och regionala myndigheterna sig i den dagliga förvaltningen vinn om att på bästa möjliga sätt utnyttja de offentliga resurserna i syfte att säkerställa kvaliteten, tillgängligheten, säkerheten och kontinuiteten när det gäller de allmännyttiga tjänster som faller inom deras behörighetsområde. Den pågående krisen har stärkt detta krav på effektivitet som grundas på det grundläggande politiska ansvar som de har inför medborgarna och väljarna.

20.

Vi vill i sammanhanget understryka att utvecklingen av det offentlig-offentliga samarbetet, genom gemensamt resursutnyttjande, innebär en stor tillväxtpotential i fråga om effektivare offentliga resurser och en modernisering av de allmännyttiga tjänsterna som svar på medborgarnas nya behov på lokal och regional nivå.

21.

Kommittén motsätter sig att kommissionen inför en prövning av den ekonomiska effektiviteten i samband med kompensation för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Enligt kommittén utgör varken artikel 106 eller ett kommissionsbeslut eller ensidigt kommissionsdirektiv med hänvisning till artikel 106.3 en tillräcklig rättslig grund för ett sådant lagstiftningsinitiativ.

22.

Bedömningen av den ekonomiska effektiviteten i samband med kompensation för allmännyttiga tjänster bör under alla omständigheter endast utgöra en aspekt av en mer allmän kvalitetsbedömning av allmännyttiga tjänster, som utöver ekonomiska indikatorer även bör omfatta rent kvalitativa aspekter (tillgänglighet, tjänstekontinuitet, väntetider, kundtillfredsställelse etc.). Kommittén anser också att en sådan bedömning i sig inte är tillräcklig för att motivera en begränsning av tjänsternas omfattning.

23.

Kommissionens befogenheter som europeisk konkurrensmyndighet påverkar på intet sätt vare sig frågan om hur medlemsstaterna säkerställer en effektiv fördelning av det offentligas resurser, eller frågan om hur de allmännyttiga tjänsterna konkret ska bidra till den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i EU eller till tillväxten och sysselsättningen. Det är i själva verket frågor som sträcker sig längre än tillämpningsområdet för det principiella förbudet mot varje form av överkompensation som kan skada konkurrensen på inre marknaden.

24.

Kommissionens exklusiva behörighet på området utövas under EU-domstolens kontroll och begränsas till att säkerställa att kompensationen för allmännyttiga tjänster som inte uppfyller de krav som fastställdes av EU-domstolen i Altmark-målet, sker i överensstämmelse med reglerna och därmed omfattas av förbudet mot och kontrollen av statligt stöd.

25.

Vi ställer oss positiva till att kommissionen anser att det är nödvändigt att fullfölja och formalisera klargörandet av nyckelbegrepp med avseende på tillämpningen av systemet för kontroll av statligt stöd till allmännyttiga tjänster. Det är ett arbete som inleddes för flera år sedan, på informell basis och som inte var förpliktigande för kommissionen, med offentliggörandet av kommissionens ”staff working documents” med ofta ställda frågor (2), en vägledning om Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd (3) och införandet av ett interaktivt informationssystem om allmännyttiga tjänster (4). ReK uppmanar kommissionen att formalisera detta klargörande av nyckelbegrepp, som inte definieras i fördraget, genom ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning som baseras på artikel 14 i EUF-fördraget och inte genom ett tolkningsmeddelande som endast är bindande för kommissionen.

26.

Kommittén är bekymrad över att avsaknaden av juridiskt fastställda definitioner vad gäller allmännyttiga tjänster på den inre marknaden leder till att Europeiska kommissionen i de förhandlingar som förs inom ramen för det allmänna tjänstehandelsavtalet (Gats) inkluderar alla tjänster utan att ta någon hänsyn till särdragen hos de tjänster som tillhandahålls i allmänhetens intresse.

27.

ReK föreslår att det interaktiva informationssystemet om allmännyttiga tjänster även ska omfatta en datasimulation där lokala och regionala myndigheter kan kontrollera kategoriseringen av stöden.

28.

Vi menar att det faktum att kommissionens beslut från 2005 endast har beaktats i liten utsträckning av de lokala och regionala myndigheterna, förklaras, förutom av de transaktionskostnader detta innebär, av svårigheterna att i ett lokalt och regionalt sammanhang tillämpa de EU-begrepp och -koncept som detta beslut inför, nämligen de i praktiken föga användbara begreppen ”ekonomisk verksamhet”, ”företag”, ”påverkan på handeln inom gemenskapen”, ”ekonomisk fördel”, ”överförande av uppgifter”, ”ett genomsnittligt och välskött företag som är utrustat med lämpliga transportmedel” och ”rimlig vinst”.

29.

Kommittén vill understryka att de lokala och regionala myndigheternas genuina problem att ta till sig dessa begrepp förvärras av att begreppen inte används konsekvent när det gäller olika former av allmännyttiga tjänster, utan direkt beror på hur tjänsterna är utformade och på avtalsvillkoren, som skiljer sig åt mellan de olika lokala myndigheterna, även inom en och samma medlemsstat.

30.

ReK vill uppmana kommissionen att i samband med presentationen av det reviderade förslaget till beslut lägga fram en vägledande icke-bindande EU-förteckning över tjänster som definieras som allmännyttiga av medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna. Kommittén föreslår att detta register, som skulle kunna utvecklas i samarbete med Regionkommittén, beroende på tjänsternas utformning, anger om de är av ekonomisk eller icke-ekonomisk karaktär. Denna förteckning bör årligen uppdateras i syfte att ge de lokala och regionala myndigheterna en beskrivning av begreppens tillämpningsområde, de objektiva grunderna till att tjänsterna klassificeras som ekonomisk eller icke-ekonomisk verksamhet och av klassificeringens utveckling över tiden.

31.

Vi uppmanar vidare kommissionen att låta arbetet med att klargöra begreppen omfatta EU:s gemensamma värderingar med avseende på de allmännyttiga tjänster som fastställs i Lissabonfördraget och som framför allt omfattar en hög nivå av kvalitet, säkerhet och överkomlighet, likabehandling samt främjande av allmän tillgång och användarnas rättigheter och i synnerhet EU:s gemensamma värdering med avseende på allmän tillgång inom området allmännyttiga tjänster av social art. Kommittén beklagar i detta sammanhang det restriktiva synsätt som kommissionen utvecklat i de senaste besluten avseende förenligheten hos statligt stöd till allmännyttiga bostadsföretag i ett ökande antal medlemsländer, i synnerhet i ärende E 2/2005 och N 642/2009 om subventionerade bostäder i Nederländerna, där kommissionen endast utifrån kriteriet om mycket låg inkomst ifrågasätter principen om social mångfald i subventionerade bostäder. Kommittén uppmanar kommissionen att ompröva sin ståndpunkt i samband med det överklagande som nyligen lämnats in till Europeiska unionens domstol.

32.

I detta sammanhang vill kommittén påpeka att det åligger medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna att fastställa vilka uppgifter som de offentliga sociala tjänsterna ska uppfylla samt arten av och innehållet i den offentliga serviceskyldighet som följer av detta. Vi vill även framhålla att kommissionen således inte har befogenhet att lägga sig i villkoren för beviljande av sådana tjänster till de mottagande hushållen eller i besluten om vilka hushåll som inte kan få sina grundläggande sociala behov uppfyllda enbart av marknadskrafterna.

33.

ReK uppmanar kommissionen att i sina överväganden och förslag om översyn beakta alla de former som kompensation för offentliga tjänster, på grund av de lokala och regionala myndigheternas stora beslutsbefogenheter när det gäller finansieringen av de offentliga tjänsterna, kan anta, bland annat som kompensation i form av stöd till de långsiktiga investeringar som krävs för att finansiera den lokala offentliga infrastrukturen (sjukhus, allmännyttiga bostäder, förläggningar, kulturcentrum, osv.). Kommittén uppmanar kommissionen att inte enbart begränsa övervägandena till att omfatta förenligheten i de årliga driftsstöden som i fall av överkompensation kan överföras från ett räkenskapsår till ett annat samt att fastställa förutsättningarna för att bedöma när det i fall av långsiktigt investeringsstöd, i synnerhet när det gäller infrastruktur i form av fast egendom och jord, rör sig om överkompensation.

34.

ReK uppmanar kommissionen att skilja frågan om förebyggande, kontroll och återbetalning av eventuell överkompensation, som omfattas av principen om förbud mot statligt stöd och efterlevnad av reglerna om fri konkurrens, från frågan om villkoren för offentliga myndigheters slutande av kontrakt med och val av de företag som kan anförtros att sköta den offentliga tjänsten och som, beroende på det förfarande som den offentliga myndigheten valt, omfattas antingen av fördragets allmänna förbud mot diskriminering och principerna om likabehandling och öppenhet, t.ex. när det gäller koncessioner eller beviljande av exklusiva eller särskilda rättigheter, eller av bestämmelserna i direktivet om offentlig upphandling.

35.

Kommittén upprepar att användandet av ett anbudsförfarande för valet av det eller de företag som anförtros att sköta offentliga tjänster är ett tillvägagångssätt bland andra, som består i slutande av ett offentligt kontrakt om inköp av externt levererade tjänster till ett bestämt pris, och att detta inte kan vara det enda sättet att undvika klassificeringen som statligt stöd.

36.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att klargöra att genomförandet av ett likformigt upphandlingsförfarande inom EU alltid utesluter en stödrättsligt relevant överkompensation. Kommittén framhåller samtidigt att man i en anbudsinfordran under vissa omständigheter inte tar hänsyn till den potentiella utvecklingen av nettokostnaderna för genomförandet av den aktuella offentliga tjänsten över tiden. Detta pris är nämligen resultatet av styrkeförhållandena och en bestämd marknadssituation vid en bestämd tidpunkt. Beroende på operatörernas strategi för att skaffa sig tillträde till vissa marknader kan anbudsförfarandenas villkor för fastställande av pris lika väl medföra en underkompensation som på sikt kan äventyra den löpande finansieringen av allmännyttiga tjänster och deras överkomliga priser.

37.

ReK påpekar att vissa offentliga tjänster, bortsett från de merkostnader som ett anbudsförfarande medför för de lokala och regionala myndigheterna, inte passar i de snäva ramarna för ett sådant förfarande p.g.a. tjänstens föränderliga karaktär, dess löpande finansiering, behovet att av hänsyn till allmänintresset fastställa bestämmelser om godkännande av företag vid informationsasymmetri mellan användare och leverantörer av den aktuella tjänsten (särskilt när det gäller skydd av utsatta personer som behöver få grundläggande sociala behov, som sjukvård, bostäder och sysselsättning, tillgodosedda), beviljande av exklusiva eller särskilda rättigheter, eller helt enkelt p.g.a. bristen på gränsöverskridande interesse för att genomföra lokala eller sociala offentliga tjänster.

38.

Kommittén föreslår i detta sammanhang att kommissionen låter översynen av lagstiftningspaketet åtföljas av ett förslag till tolkningsmeddelande i form av en ”verktygslåda” som är avsedd för de lokala och regionala myndigheterna. Meddelandet ska förtydliga reglerna för de olika villkor som gäller för förvaltning av offentliga tjänster, alltifrån direktförvaltning till förvaltning i samarbete med mellan offentliga myndigheter genom ett gemensamt resursutnyttjande, förvaltning av en ”in house”-enhet, offentlig upphandling av offentliga tjänster hos en extern leverantör till ett bestämt pris, överföring av en driftsrisk till en extern operatör med eller utan ersättning, beviljande av exklusiva eller särskilda rättigheter i form av tillståndsordningar samt ekonomiskt stöd till allmännyttiga projekt som har sitt ursprung i initiativ tagna av frivilligorganisationer.

39.

Regionkommittén ställer sig positiv till att EU-domstolen förenklat och förtydligat villkoren för direktförvaltning av tjänster och nyligen också samarbetet mellan offentliga myndigheter på lokal nivå. Regionkommittén uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag till ändring av lagstiftningen om offentlig upphandling i syfte att ge en definition av direktförvaltning som är anpassad till lokalt självstyre och kravet om en effektiv offentlig utgiftsstyrning i den nuvarande ekonomiska och budgetmässiga krisen.

40.

ReK erinrar om att det offentlig-offentliga samarbetet mellan lokala och regionala myndigheter innebär en stor tillväxtpotential i fråga om ekonomisk effektivitet, en optimal tilldelning av offentliga resurser och en modernisering av de allmännyttiga tjänsterna som svar på utvecklingen av medborgarnas behov på lokal och regional nivå.

41.

Kommittén uppmanar kommissionen att i enlighet med EUF-fördragets principer betrakta det administrativa samarbetet mellan lokala och regionala myndigheter och mellan offentligrättsliga organ som ett inomstatligt förvaltningsbeslut som inte omfattas av bestämmelserna om offentlig upphandling.

42.

Regionkommittén stöder kommissionens önskan att i samband med de regelbundna kontroller av överkompensation som för närvarande utgör villkor för rätt att undantas från anmälningsplikten och kravet på förhandsgodkännande av kompensation för offentliga tjänster lätta de administrativa och ekonomiska bördorna för de lokala och regionala myndigheterna och de företag som anförtrotts förvaltningen av offentliga tjänster.

43.

Kommittén stöder den av kommissionen föreslagna metoden som i överensstämmelse med fördragets proportionalitetsprincip syftar till att nyansera villkoren för kontroll av eventuell överkompensation, fastställa lämpligare bestämmelser för vissa offentliga närtjänster av uteslutande lokal karaktär, bland annat offentliga sociala tjänster som på nuvarande stadium av den inre marknadens utveckling inte medför någon eller endast en mycket liten risk för att påverka handeln inom gemenskapen, samt att koncentrera uppmärksamheten på de offentliga tjänster som har en EU-relevant eller gränsöverskridande dimension och som i kraft antingen av sektorsdirektiven om liberalisering eller operatörsstrukturer på EU-nivå eller på gränsöverskridande nivå har en större inverkan på den inre marknaden.

44.

I detta sammanhang bör man skilja på följande: 1. situationer där de minimis-kompensation för offentliga tjänster inte påverkar handeln inom gemenskapen och följaktligen inte kan jämställas med statsstöd, 2. lokal kompensation för offentliga tjänster som överskrider de minimis-tröskeln, men som på grund av det sätt på vilket de är organiserade och den inre marknadens nuvarande utveckling inte påverkar handeln inom gemenskapen på ett sätt som skadar unionen, samt 3. kompensation för övriga offentliga tjänster som har en EU-relevant eller gränsöverskridande dimension och som omfattas av sektorspecifika direktiv eller förordningar eller som har en överstatlig företagsstruktur.

45.

Kommittén anser att man även bör ta hänsyn till andra objektiva kriterier som på förhand uppväger varje risk för påverkan på handeln inom gemenskapen, snedvridning av konkurrensen eller korssubventionering, t.ex. de begränsade lokala och regionala befogenheterna hos vissa operatörer som omfattas av tillståndsordningar, vissa offentliga eller privata operatörers begränsade funktionella befogenheter som beror på att de inrättats enkom i syfte att tillhandahålla en speciell tjänst i ett givet område varvid de inte utövar någon affärsverksamhet på marknaden, vissa sociala företags ideella karaktär som kommer till utryck genom att de efter avdrag av kommande kompensation återinvesterar eventuella överskott i finansieringen av de offentliga tjänster som de anförtrotts. Sådana objektiva kriterier som är knutna till operatörens specifika karaktär och lokala förankring uppväger alla risker för snedvridning av konkurrensen och påverkan av handeln inom gemenskapen.

46.

Kommittén uppmanar kommissionen att i samband med de regelbundna kontrollerna av överkompensation, som för närvarande utgör villkor för rätt att undantas från anmälningsplikten i samband med kompensation för offentliga tjänster och förebyggande av eventuell överkompensation, mildra beslutet så att ansvaret för att fastställa de exakta villkoren för de förebyggande åtgärderna och kontrollernas frekvens överlåts till de behöriga offentliga myndigheterna och att företagens möjlighet att överklaga i fall av påvisbar överkompensation samtidigt förbättras.

47.

Särskild uppmärksamhet bör riktas mot de lokala och sociala allmännyttiga tjänsternas särskilda karaktär med tanke på att de tillhandahålls av lokala och regionala myndigheter i relativt liten skala och inte påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I dessa fall bör man fastställa förenklade förfaranden och regler för undantag från reglerna för statligt stöd med hänsyn till de aktuella offentliga tjänsternas lokala och begränsade karaktär, i synnerhet i de mest isolerade och avlägset belägna regionerna såsom de yttersta randområdena, öar och bergsområden. Kommittén anser emellertid inte att kontrollen av denna karaktär endast kan baseras på kriteriet som rör befolkningen i ett visst lokalsamhälle, utan att den måste utgå från en rad indikatorer som bland annat tar hänsyn till lokalsamhällets geografiska läge och vilka de potentiella användarna av de allmännyttiga tjänsterna är.

48.

Kommittén noterar att de två första kriterierna i Altmarkdomen, nämligen skyldigheten att klart avgränsa de stödmottagande företagens uppdrag när det gäller allmännyttiga tjänster och att i förväg på ett objektivt och öppet sätt fastställa de kriterier på grundval av vilka ersättningen beräknas, tvingar de lokala och regionala myndigheterna att verkligen anstränga sig att klart definiera uppdraget för de allmänna tjänsterna. Kommittén framhåller att kraven på beslutet om tilldelning inte får utlösa någon oönskad skyldighet för de lokala och regionala myndigheterna att betala omsättningsskatt. Kommittén föreslår därför att kriterierna görs förenliga med föreskrifterna i det europeiska mervärdesskattedirektivet.

49.

Denna insats kan definitivt bidra till större öppenhet och demokratiskt ansvarstagande i förvaltningen av de allmännyttiga tjänsterna under förutsättning att den står rimlig proportion till det eftersträvade målet, inte ålägger de offentliga myndigheterna orimligt tunga administrativa bördor och inte står i strid med kravet på att de allmännyttiga tjänsterna ska kunna anpassas till utvecklingen av samhällets behov. Därför föreslår kommittén att kommissionen i överensstämmelse med föredragets öppenhetsprincip och med hänsyn till kravet på att kunna förklara de allmännyttiga tjänsterna för medborgarna gör varje beslut om kompensation för allmännyttiga tjänster avhängigt av att det finns ett ”avtal om allmänna tjänster” i stället för det nu gällande ”avtalet om överlåtande av uppgifter” som inte är särskilt klart för de lokala och regionala myndigheterna eller medborgarna.

50.

Regionkommittén är angelägen om att med utgångspunkt i fördragets principer om proportionalitet och öppenhet för kommissionen lägga fram förslag som är konkreta, konstruktiva och välavvägda i syfte att förtydliga de nu gällande bestämmelserna och säkerställa att de verkligen tillämpas av de lokala och regionala myndigheterna med hänsyn till den rättsliga säkerheten och förutsebarheten.

51.

ReK föreslår kommissionen att de minimis-förordningens (5) tröskel på 200 000 euro för tre år, som utgör den övre gränsen för när ett offentligt stöd betraktas som statligt stöd, höjs till 800 000 (6) euro per år speciellt för kompensation för offentliga tjänster för att på så sätt ur området övervakning av statliga stöd utesluta alla offentliga närtjänster som har sitt ursprung i lokala föreningar och mycket små lokala sociala företag, i synnerhet inom lokal social utveckling såsom social integration, kampen mot social utslagning, lokala aktiviteter, kultur, idrott, socialpedagogiska aktiviteter, osv. Detta förslag förutsätter att denna form av offentliga närtjänster inte innebär någon risk för påverkan av handeln inom gemenskapen och att det p.g.a. de finmaskiga reglerna om kontroll av statlig stöd i praktiken är omöjligt för de lokala och regionala myndigheterna att låta denna typ av aktörer omfattas av dessa regler.

52.

Kommittén föreslår för kommissionen att kompensation på över 800 000 euro om året som beviljas av lokala och regionala myndigheter till företag som har anförtrotts ansvaret för att förvalta offentliga lokala tjänster med en lokal dimension, bland annat offentliga sociala tjänster, ska omfattas av ett nytt förenklat beslut som med tanke på den nuvarande utvecklingen av den inre marknaden och p.g.a. den mycket obetydliga risken för påverkan av handeln inom gemenskapen bygger på ett förhandsgodkännande inom ramen för ordningen för statligt stöd. Den obetydliga risken för påverkan av handeln inom gemenskapen beror dels på de offentliga tjänsternas rent lokala karaktär, dels på dess sektorspecifika organisation, men också i hög grad på operatörernas specifika egenskaper som är en följd av tjänsternas lokala förankring och bristande EU-relevanta eller gränsöverskridande dimension.

53.

ReK anser att ett förenklat beslut bör fattas med iakttagande av följande objektiva kriterier som med den nuvarande utvecklingen av den inre marknaden säkerställer att risken för påverkan av handeln inom gemenskapen är mycket obetydlig: Kompensationen beviljas av en lokal eller regional myndighet, en grupp av lokala eller regionala myndigheter eller en enhet som av en lokal eller regional myndighet anförtrotts uppgiften att bevilja sådan kompensation. Kompensationen beviljas för utförande av en offentlig regional eller lokal tjänst som är begränsad till ett givet lokalområde och som uppfyller ett särskilt behov för de medborgare som är bosatta i det aktuella området, kompensationen beviljas företag som ur rättslig eller saklig synpunkt har begränsade lokala eller regionala befogenheter i detta lokalområde där den aktuella tjänsten utförs eller som uteslutande utför offentliga tjänster och inte driver annan affärsverksamhet och som specifikt har inrättats i syfte att uppfylla sådana grundläggande behov eller som återför ett eventuellt driftsöverskott till finansieringen av aktuella tjänsten efter avdrag av framtida kompensation.

54.

ReK föreslår att det förenklade beslutet med förhandsgodkännande av kompensation för lokala eller regionala offentliga tjänster i överensstämmelse med fördragets principer om subsidiaritet och proportionalitet ska ålägger de offentliga myndigheter som beviljar kompensationen att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förebygga, kontrollera och motverka alla former av överkompensation, eftersom kommittén anser att detta ligger i de lokala och regionala myndigheternas eget interesse. I gengäld bör möjligheterna för överklagande i falla påvisbar överkompensation förbättras.

55.

ReK föreslår att frågan om lagenligheten av kompensation för offentliga tjänster, bland annat frågan om nettokostnader vid utförande av den aktuella tjänsten, om operatörernas effektivitet och eventuella ramar för rimliga överskott när det gäller tjänster som har en EU-relevant eller gränsöverskridande dimension och omfattas av direktiv och förordningar på EU-nivå, t.ex. förordningen om tillhandahållande av allmännyttiga tjänster i samband med kollektivtrafik på järnväg och väg (7) samt andra offentliga tjänster som inte omfattas av EU-rätten, men som i synnerhet p.g.a. det gränsöverskridande eller EU-relevanta sätt som operatörerna är organiserade på inte uppfyller de kriterier som är fastställda i det förenklade beslutet, som inte behandlas horisontellt, utan sektoriellt på ett sätt som är anpassat till de särdrag som karaktäriserar varje enskild offentlig tjänst och att dessa frågor avgörs genom ett gemensamt beslutsförfarande mellan Europaparlamentet och rådet. I väntan på att gällande direktiv och förordningar har reviderats och nya sektorspecifika direktiv eller förordningar antagits, bör de nuvarande EU-ramarna förlängas med beaktande av de föreslagna förenklingarna när det gäller de minimis-kompensation för allmännyttiga tjänster och översyn av förhandsgodkännande av stödet till allmännyttiga tjänster en lokal dimension.

56.

Regionkommittén föreslår kommissionen att tillämpningen av dessa tre bestämmelser i överensstämmelse med fördragets öppenhetsprincip och bestämmelserna i artiklarna 14 och 106. 2 i EUF-fördraget görs avhängig av det föreligger ett ”avtal om allmänna tjänster” (8), dvs. en officiell handling som 1. erkänner att den uppgift som utförs av operatören är av allmänt intresse och omfattas av artikel 14 och artikel 106.2 i EUF-fördraget, samt av artikel 2 i protokoll nr. 26, 2. preciserar vilka skyldigheter som följer av detta och vilket lokalområde det rör sig om och 3. fastställer de faktorer som ingår i beräkningen av den kompensation som beviljats för den överlåtna tjänsten samt i övrigt att detta ”avtal om allmänna tjänster” offentliggörs i EUT och i detta för detta ändamål särskilt upprättat register.

2.9.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 259/48

—

Regionkommittén anser att alla infrastrukturinitiativ som antas på EU-nivå måste ta hänsyn till hur dessa frågor hanteras på lokal och regional nivå.

—

ReK anser att de lokala och regionala myndigheternas roll och behov bör beaktas i granskningen av alla projekt för utveckling av energiinfrastrukturen. Vidare bör man minutiöst utvärdera förhållandet mellan nytta och kostnader för sådana projekt på lokal, regional och makroregional nivå.

—

Kommittén bedömer att utvärderingen av energiinfrastrukturen bör granska konsekvenserna av dessa projekt vad avser såväl energisäkerhet och påverkan på miljö och landskap som socioekonomisk utveckling.

—

ReK ser mycket positivt på att Europeiska kommissionen prioriterar utvecklingen av teknik kopplad till skapandet av smarta nätverk. Sådana nätverk kommer att visa sig centrala för en välfungerande energimarknad genom att möjliggöra en mer effektiv och ändamålsenligt resursanvändning.

—

Kommittén hyser oro för att kommissionen inte ska kunna föreslå en komplett och detaljerad finansieringsplan för utvecklingsprogrammet för energiinfrastrukturen.

—

Kommittén efterfrågar att den ska höras i viktiga frågor som budgetering för programmet för investering i energiinfrastruktur, planerade finansieringssätt, vilka finansieringsbidrag som förväntas från de olika aktörerna – särskilt från de regionala och lokala myndigheter, men också från konsumenterna som grupp.

Föredragande

Michel LEBRUN (BE–PPE), Ledamot av den franskspråkiga gemenskapens parlament

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Prioriteringar för energiinfrastrukturen för 2020 och framåt – Förslag för ett integrerat europeiskt energinätverk

KOM(2010) 677 slutlig

1.

Regionkommittén ser med tillfredsställelse att Europeiska unionen engagerar sig fullt ut i den stora och viktiga fråga som den samtidiga uppbyggnaden av ett övergripande europeiskt energinät, en effektiv sammankoppling och smarta decentraliserade nätverk kommer att utgöra. Regionkommittén ser naturligtvis positivt på att även regioner och kommuner i randområdena till slut kommer att beaktas i lämplig omfattning och integreras i dessa nät inom ramen för detta initiativ. Den territoriella sammanhållningen och den mellanregionala solidariteten kommer att stärkas av dessa strukturer, under den uttryckliga förutsättningen att allas farhågor och intressen kan lyftas fram och beaktas till fullo i samband med att dessa projekt utarbetas.

2.

Kommittén uppskattar följaktligen att kommissionen i sitt meddelande ”Prioriteringar för energiinfrastrukturen för 2020 och framåt” pekar på vikten av att se till att de lokala och regionala myndigheterna deltar i hela beslutsprocessen när det gäller moderniseringen av den europeiska energiinfrastrukturen samt i uppbyggnaden av det framtida integrerade supernätet. Regionkommittén vill framhålla att detta deltagande bör planeras alltifrån de första studieetapperna.

3.

Regionkommittén understryker att de regionala och lokala myndigheterna har en viktig roll att spela om de projekt som kommissionen föreslår ska lyckas, på grund av dessa myndigheters befogenheter och ansvar vad gäller många av de frågor som rör planering, beviljande av tillstånd, investeringar, offentlig upphandling, produktion, transporter, distribution, kontroll av energiförbrukningen och ökad energieffektivitet samt behandling och lagring av energiavfall. Därför måste alla infrastrukturinitiativ som antas på EU-nivå ta hänsyn till hur dessa frågor hanteras på lokal och regional nivå.

4.

Kommittén uppskattar särskilt den uppmärksamhet som riktats mot mekanismerna för regionala grupperingar. Förutom att underlätta och till och med påskynda planeringen, finansieringen, genomförandet, uppföljningen och kontrollen av de planerade projekten, kommer det systematiska inrättandet av specialiserade regionala plattformar att visa sig helt nödvändigt för samarbetet mellan och stödet från alla de lokala och regionala aktörer som berörs av anläggandet av ny energiinfrastruktur.

5.

Kommittén anser att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att medborgarna i god tid och på ett systematiskt sätt får information om anläggandet av ny infrastruktur. De lokala och regionala myndigheterna måste, direkt och i kontakt med befolkningen, få tillgång till medel och strukturer som ger dem möjlighet att informera och på ett tillfredsställande sätt samråda med allmänheten för att säkerställa dess stöd för och samtycke till själva projektet. Det är även viktigt att kommissionen ser till att man ökar insynen i de modeller som används för att fastställa behovet av denna energiinfrastruktur och att den övervakar hur dessa olika modeller samspelar samt att lokala och regionala myndigheter kan kontrollera de parametrar och beräkningsmetoder som används för att skapa dessa modeller.

6.

Regionkommittén anser liksom kommissionen att Europeiska unionen inte kommer att kunna uppnå sina mål i fråga om förnybar energi, minskade växthusgasutsläpp, minskning av energiförbrukningen och försörjningstrygghet om inte EU gör avsevärda investeringar i syfte att utveckla en ekonomi som är så effektiv som möjligt ur energisynpunkt, vilket förutsätter en modernisering av de transeuropeiska näten, en utveckling av sammankopplingarna samt en prioritering av integrationen av förnybar energi i dessa nät, även genom en omfattande utveckling av mellanspännings- och lågspänningsnäten, vilket är en nödvändig förutsättning för att kunna uppnå en utbredd produktion från förnybara energikällor.

7.

Regionkommittén uppmärksammar kommissionen på den resolution som Regionkommittén nyligen lade fram med titeln ”Konsekvenser av naturkatastrofen i Japan och konsekvenser av kärnkraftskatastrofen – lärdomar för EU”, i synnerhet punkterna 14 och 16 i denna, och kräver att man vid planeringen av framtida energiinfrastruktur tar detta yttrande i beaktande. Kommittén efterfrågar för övrigt att man beaktar målen för minskning av växthusgasutsläppen fram till 2050. Särskilt viktigt är det att det sker en sträng tillämpning av att alla länder når eller överträffar sina mål vad det gäller minskade utsläpp av fossila bränslen, via exempelvis kol, olja och naturgas.

8.

Kommittén understryker att man bör identifiera, beroende på dess relativa betydelse, var befintlig infrastruktur kan förbättras eller moderniseras och var ny omfattande infrastruktur behövs.

9.

ReK vill understryka nödvändigheten av att vidta ytterligare åtgärder för att styra efterfrågan och genomföra de åtgärder som krävs för att före 2020 nå de uppställda målen för energibesparingar och energieffektivitet. Behovet av energiinfrastruktur beror på i vilken utsträckning vi kan rationalisera vår konsumtion.

10.

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på att en lämplig nationell och europeisk politik skulle ge det framtida europeiska supernätet en möjlighet att fungera som drivkraft för att fullborda en europeisk inre el- och naturgasmarknad, och därmed skapa verklig konkurrens inom detta område. Regionkommittén anser att det är absolut nödvändigt att fullborda en effektiv inre elmarknad och att skapa ett effektivt integrerat europeiskt energinät om man vill klara de mål i fråga om välstånd och sammanhållning som formulerats i Europa 2020-strategin.

11.

ReK noterar att det är viktigt att förfoga över effektiv gasinfrastruktur för att främja diversifieringen och försörjningstryggheten samt för att minska vissa regioners energiberoende. Kommittén understryker vikten av att fastställa regler för gasinfrastrukturen som säkrar större flexibilitet, särskilt för att möjliggöra omvända flöden för att befria vissa regioner från deras beroende av en enda leveranskälla. Det är viktigt att man vid utvecklingen av gasinfrastrukturen till fullo tar hänsyn till bidragen från terminaler för flytande naturgas (LNG) och komprimerad naturgas (CNG).

12.

ReK anser att de åtgärder som föreslås i kommissionens meddelande kompletterar det tredje paketet eftersom de syftar till att uppfylla investeringsbehovet i fråga om produktion och transport av energi.

13.

Kommittén konstaterar i sammanhanget att tillsynsorganen för energimarknaden utgör garanter för infrastrukturinvesteringarnas relevans och effektivitet, oavsett om de är centraliserade eller decentraliserade.

14.

ReK ser mycket positivt på att man prioriterar utvecklingen av teknik kopplad till skapandet av smarta nätverk. Sådana nätverk kommer att visa sig centrala för en välfungerande energimarknad genom att möjliggöra en mer effektiv och ändamålsenligt resursanvändning. Regionkommittén menar att man borde inrätta en plattform för samråd, information och diskussion om detta framtida smarta nätverk

15.

Kommittén anser att energieffektiviteten utgör ett kraftfullt och lönsamt verktyg för att uppnå en hållbar framtid ur energisynpunkt och att den delvis kan minska nödvändigheten av att investera i energiinfrastruktur.

16.

Kommittén hyser oro för att kommissionen inte ska kunna föreslå en komplett och detaljerad finansieringsplan för utvecklingsprogrammet för energiinfrastrukturen. Vi beklagar följaktligen att kommittén inte har hörts i viktiga frågor som budgetering för programmet, planerade finansieringssätt, vilka finansieringsbidrag som förväntas från de olika aktörerna – särskilt från de regionala och lokala myndigheter, men också från konsumenterna som grupp.

17.

Kommittén stöder Europeiska kommissionens idé om att skapa en europeisk infrastrukturfond som erbjuder finansiering till alla större infrastrukturprojekt av europeiskt intresse på områdena för energi, bredband och transport, inklusive TEN-nätverk.

18.

Kommittén beklagar även den bristande definitionen av kvantifierade mål i förhållande till de framsteg som man vill uppnå med denna strategi.

19.

ReK insisterar alltså på att kommissionen så snart som möjligt ska fastställa och meddela komplett och detaljerad information om de finansieringsmodeller som studerats, och att kommittén får möjlighet att yttra sig om dessa frågor i framtiden.

20.

ReK anser att de lokala och regionala myndigheternas roll och behov bör beaktas i granskningen av alla projekt för utveckling av energiinfrastrukturen. Man måste systematiskt och minutiöst utvärdera förhållandet mellan nytta och kostnader för sådana projekt på lokal, regional och makroregional nivå. Denna utvärdering bör granska konsekvenserna av dessa projekt vad avser såväl energisäkerhet och påverkan på miljö och landskap som socioekonomisk utveckling i regionerna. Det står klart att invändningarna från allmänhetens sida är ett stort hinder för utvecklingen av energiinfrastrukturen. Om man visar på vilken nytta en utveckling av energiinfrastrukturen kan ha för lokalsamhällena och vilka positiva effekter den får för miljön borde detta i väsentlig grad bidra till att invändningarna blir färre.

21.

Kommittén konstaterar att den nationella nivån förblir ovärderlig när det gäller att samordna investeringarna i näten och sammankopplingen. ReK vill påminna om att en stor del av produktionen av förnybar energi och minskningen av energiförbrukningen, särskilt i byggnader, är en följd av initiativ på lokal och regional nivå.

22.

Kommittén konstaterar att utvecklingen av infrastruktur för eldistribution mellan EU och tredjeländer kan öka risken för koldioxidläckage och i vissa fall ge upphov till sådant läckage. Kommittén ber därför kommissionen att snarast undersöka vilka ändringar som behövs på den europeiska marknaden för utsläppsrätter för att undvika sådana koldioxidläckage. Olika alternativ bör beaktas, till exempel en mekanism för att inkludera koldioxidutsläpp.

23.

Regionkommittén vill peka på att en modernisering av den europeiska energiinfrastrukturen har ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt värde, genom att locka till sig och skapa nya industrier inom energisektorn samt bidra till skapandet av ett stort antal nya arbetstillfällen i sektorn. Regioner och kommuner skulle kunna vara de som i första hand kan dra nytta av dessa positiva återverkningar.

24.

Kommittén vill understryka vikten av att möjliggöra integration av källor för produktion av förnybar energi från lokala och regionala nät i de transeuropeiska energinäten. De senare kommer att kunna dra nytta av möjligheterna till transport och distribution och därmed kunna utvecklas.

25.

Regionkommittén vill i synnerhet se förändringar i infrastrukturen i syfte att möjliggöra smarta nätverk så att små och medelstora företag och kooperativ kan generera egen grön energi och direkt dela denna med andra i regionen. Europeiska kommissionen bör sammankalla en särskild konferens för lokala och regionala myndigheter och relevanta intressegrupper för att sätta fart på omvandlingen av Europas energiproduktion.

26.

Det är viktigt att framhålla de möjligheter för innovation och teknisk utveckling som denna strategi innehåller när det gäller europeiska företags ledande ställning och konkurrenskraft i utrustningssektorn (i synnerhet på elområdet, som t.ex. förnybar elproduktion, smarta och högeffektiva nät, nya system för lagring av el eller förbättring av elfordon). ReK förespråkar också en förstärkning av den europeiska strategin för energiteknik och initiativen under ramprogrammen för FoTU på detta område.

27.

ReK konstaterar större förbättringar i fråga om konsumentpriser, innovation och energiförsörjningstrygghet, i synnerhet i regioner som är mindre ekonomiskt intressanta för företagen, t.ex. yttre randområden, glesbefolkade regioner och ekonomiskt svaga regioner, inte kan förväntas utan effektivare och smartare nätverksinfrastrukturer.

28.

Kommittén vill erinra om att centraliserad energiproduktion i stora kraftverksanläggningar även i framtiden kommer att vara mycket viktig för att EU:s inre energimarknad ska fungera. Denna produktion borde dock i hög grad kompletteras med anläggningar för decentraliserad energiproduktion och smarta styr- och transportsystem. Följaktligen vill Regionkommittén understryka att städerna och regionerna bör uppmuntras i större utsträckning att utveckla system och teknik för decentraliserad energiproduktion. Detta motverkar också bildandet av monopol inom energisektorn och gör befolkningen mer delaktig, vilket kan främja ökad acceptans för en mer hållbar energihushållning.

29.

ReK understryker att en decentralisering av energiproduktionen genom anläggning av små produktionscentra på för miljön lämpliga platser och på lokal och regional nivå är en effektiv åtgärd för städerna och regionerna och för utvecklingen av icke-förorenande förnybar energi liksom av miljöskyddet och kampen mot klimatförändringarna.

30.

Vi vill tillägga att utvecklingen av decentraliserade produktionskällor också skulle kunna ge unionen som helhet möjlighet att successivt befria sig från sitt beroende av energi utifrån, och därmed öka energiförsörjningstryggheten.

31.

Regionkommittén vill delta i utarbetandet av de metoder som ska användas för att ta fram konkreta projekt av europeiskt intresse och de medel som kommer att behövas för genomförandet av prioriteringarna på ett smidigt sätt, anpassat efter den lokala och regionala särarten vad gäller marknadsvillkor och utbudet av teknikalternativ.

32.

Kommittén stöder inrättandet av särskilda plattformar på makroregional nivå med uppgift att underlätta genomförandet av de fastställda prioriteringarna. Dessa plattformar bör startas i samband med granskningen av projekten, och de bör få delta i alla stadier av genomförandet, inbegripet utarbetandet av finansieringsplanerna och budgeteringen för dessa.

33.

ReK välkomnar i detta sammanhang uttryckligen initiativet för energinät till havs i EU-länderna kring Nordsjön och i Norge, som syftar till att förbättra samordningen av arbetet med att utveckla vindkraften till havs och infrastrukturen i haven i norr eftersom vindenergin kommer att spela en avgörande roll för att EU ska uppnå sina energi- och klimatmål.

34.

Regionkommittén förespråkar en avsevärd förstärkning av de regionala initiativens roll i energifrågor. Särskilda organ skulle kunna ansvara för teknisk och finansiell planering och utvärdering av projektens resultat. Regionala strukturer skulle också kunna inrättas för speciella ändamål, under förutsättning att funktionssättet och beslutsmekanismerna blir effektiva och adekvata.

35.

Kommittén uppskattar de mycket uppmuntrande resultaten av inrättandet av en högnivågrupp på området för mellanregionalt och internationellt samarbete. Regionkommittén är emellertid mycket mån om att även de mindre regionala och lokala myndigheternas röst ska höras i denna typ av instanser.

36.

Kommittén instämmer i kommissionens bedömning att de nuvarande förfarandena för beviljande av tillstånd i fråga om energiinfrastrukturen är mycket långsamma, och efterlyser rationaliseringar, bättre samordning och förbättringar. Det vore dock oacceptabelt att de lokala och regionala myndigheterna, som är de som i första hand ansvarar för och berörs av de följder som vissa energiprojekt skulle kunna få för allmänheten, kopplas bort från tilldelningsförfarandet.

37.

Kommittén välkomnar förslaget om att inrätta en kontaktmyndighet, en enda instans som ska fungera som länk mellan projektutvecklare och behöriga myndigheter på nationell, regional och/eller lokal nivå. Regionkommittén vill framhålla att inga inskränkningar av de regionala och lokala myndigheternas befogenheter får göras i det sammanhanget.

38.

Kommittén efterlyser att man fastställer adekvata tidsgränser för beslut om tillstånd, vilket kan säkerställa en korrekt och komplett utvärdering av projekten och utgöra en garanti för att de berörda parterna deltar, samtidigt som det underlättar för planeringen och utvecklingen av infrastrukturen.

39.

Kommittén vill på nytt framhålla sin åsikt att allmänheten ska involveras i beslutsprocessen alltifrån den första granskningen av projekten. Detta bör ske på ett tydligt, öppet och konkret sätt så att man säkerställer den öppenhet som krävs för att allmänheten ska ställa sig bakom ett gemensamt projekt. Information om tidsplaneringen bör ges så stor spridning som möjligt så att alla kan göra sin röst hörd och få svar på sina frågor.

40.

ReK önskar delta aktivt i utarbetandet av riktlinjerna för förbättrad öppenhet och förutsägbarhet i tillståndsgivningen för att se till att dessa riktlinjer på ett tillfredsställande sätt uppfyller kraven på information och kommunikation i fråga om projektens negativa och positiva effekter, öppenhet, beaktande av avgivna yttranden, uppföljning av projekten och bevakning av den allmänna opinionen.

41.

Kommittén anser att särskild uppmärksamhet ska ägnas åt information till allmänheten om fördelarna för konsumenter och medborgare med att utveckla infrastrukturen och smarta nät när det gäller försörjningstrygghet, minskade växthusgasutsläpp och energieffektivitet. Informationen bör emellertid vara balanserad och inte dölja de nackdelar som projekten kan innebära för allmänheten. Endast fullständig och öppen information kan ge allmänheten möjlighet att förstå vidden av utmaningarna och därmed skapa större acceptans för de negativa effekterna. Informationen bör dessutom vara anpassad till den enskilda situationen så att var och en får detaljerade och relevanta uppgifter.

42.

Regionkommittén förespråkar inrättandet av effektiva, tillgängliga och rättvisa kompensationssystem för de delar av befolkningen som drabbas av särskilt stora negativa effekter när projekten genomförs. Ersättningen bör vara tillräckligt stor för att de lokala och regionala myndigheterna ska kunna kompensera den negativa påverkan och på så sätt säkerställa stöd, eller åtminstone acceptans bland allmänheten.

43.

Regionkommittén ställer sig bakom tanken på att skapa fördelar och incitament för de regioner som underlättar ett snabbt tillståndsförfarande för projekt av europeiskt intresse under förutsättning att regionerna inte uppmuntras att bryta mot bestämmelserna om nödvändig försiktighet, t.ex. rörande konsekvensanalys och samråd med allmänheten. Kommittén anser också att användningen av incitament skulle kunna utsträckas till att omfatta också de lokala myndigheterna.

44.

Regionkommittén instämmer i kommissionens åsikt att det vore mycket givande att utvidga stimulanssystemet till att omfatta alla projekt som inleds på lokal och regional nivå rörande produktion, transport och distribution av förnybar energi.

45.

Kommittén skulle vilja delta i inrättandet av ett verktyg för att stödja projekt i syfte att bistå regioner och nationella myndigheter i deras planering av infrastrukturen och utveckling av projekt. I det sammanhanget är det mycket viktigt att beakta bedömningar om inte bara miljömässiga utan också socioekonomiska konsekvenser av projekten på lokal och regional nivå.

46.

Kommittén ser med oro på att det kvarstår en investeringsklyfta på cirka 60 miljarder euro av det totala belopp på 200 miljarder euro som kommissionen anser behövs för investeringar.

47.

Vi ser särskilt positivt på möjligheten att mobilisera privata investeringsresurser genom bestämmelser som löser frågan om en fördelning av kostnaderna för stora, tekniskt komplicerade eller gränsöverskridande projekt. Många makroregionala projekt som nu har svårigheter eftersom finansiering saknas skulle kunna dra direkt nytta av sådana nya bestämmelser.

48.

ReK uppmuntrar kommissionens initiativ att optimera hävstångseffekten av offentliga och privata finansieringskällor genom en minskning av risken för investerarna. En optimering av fördelarna, investeringssäkerhet och de positiva följderna för samhället skulle få de lokala och regionala myndigheterna att investera i de projekt som de finner lämpligast.

49.

Kommittén beklagar den rådande bristen på detaljerad och konkret information om potentiella budgetmedel och finansramar för denna satsning. ReK anser att de finansieringsmekanismer som utreds måste uppfylla kriterierna för flexibilitet, anpassning till olika befintliga risker och hänsyn till de olika projektens särskilda finansieringsbehov.

50.

Kommittén vill särskilt uppmana kommissionen att fundera över formerna för olika aktörers, bland annat de lokala och regionala myndigheternas, deltagande i finansieringen av utvecklingen av energiinfrastrukturen. Det skulle först och främst kunna fungera som motor i lanseringen och utvecklingen av berörda projekt. Dessutom skulle de ekonomiska fördelar som det framtida utnyttjandet av infrastrukturen skapar kunna främja allmänhetens stöd för projektet.

51.

ReK anser att man bör prioritera investeringar i alla projekt som bidrar till 20-20-20-målen, t.ex. utvecklingen av smarta nät, integration av förnybar energi i det europeiska supernätet samt anslutning av samtliga regioner och kommuner i yttre randområden till supernätet och sammankopplingarna.

52.

Kommittén vill framhäva den viktiga roll som smarta nät spelar för att öka den enskildes ansvarstagande för energiförbrukningen. Smarta nät, smarta elmätare och motsvarande utrustning som kan tillhandahålla inte bara energi utan också information om nivå och typ av förbrukning kan leda till att energibesparingspotential utnyttjas och skulle på så sätt kunna bidra till att minska utsläppen av växthusgaser och förbättra energieffektiviteten. Av detta skäl bör man stödja arbetet med att vidareutveckla och införa motsvarande teknik. Vi vill även framhålla att det är nödvändigt att de lokala och regionala myndigheterna med stöd från de nationella planerna och EU-programmen före 2020 utvecklar pilotprojekt för smarta nät, med särskild tonvikt på projekt mellan gränsregioner.

53.

Regionkommittén anser att prioriteringarna i fråga om finansiering och stöd till projekt för modernisering av energiinfrastrukturen bör utformas utifrån följande kriterier: utveckling av produktionen och distributionen av förnybar energi från lokala källor, genomförande av den gemensamma marknaden för elenergi och naturgas, stöd till konsumenterna så att de kan påverka marknaden inte bara genom bättre effektivitet i förbrukningen utan också så att de kan utvecklas som lokala och till och med individuella producenter och sälja eventuellt överskott. Om man vill uppnå 20-20-20-målen är det lika viktigt att satsa på att förbättra effektiviteten som på att ersätta och förbättra befintliga nät för att på så sätt minska energiförlusterna i samband med energiomvandling och transport.

54.

Kommittén efterlyser en satsning på utveckling av anläggningar för energiproduktion för eget bruk som bygger på förnybara källor och högeffektiva kraftvärmeverk. När energinäten inrättas bör denna typ av anläggningar prioriteras.

2.9.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 259/54

—

bekräftar att Life-programmet redan vid åtskilliga tillfällen har visat prov på sin nytta och därför bör förlängas till den nya budgetperioden, med särskilt stor uppmärksamhet riktad mot den biologiska mångfalden,

—

begär att man förenklar administrationen och ökar den maximala medfinansieringsgraden, att kostnaden för att förbereda framgångsrika projekt görs berättigad till ersättning från Life, samt att lokala och regionala myndigheterna åter få möjlighet att använda samtliga personalkostnader som egna medel,

—

anser att den framtida Life-komponenten ”Biologisk mångfald” bör omfatta en bredare definition av begreppet biologisk mångfald, anser att Life för att spela en viktig roll i finansieringen av Natura 2000 också bör möjliggöra finansiering av återkommande åtgärder för skötseln av områden,

—

föreslår att miljökomponenten i det nya Life-programmet även i fortsättningen bör vara ett avgörande incitament för lokala och regionala myndigheter för att främja efterlevnaden av EU:s miljölagstiftning redan innan den träder i kraft och för att dessa myndigheter ska kunna gå utöver lagstiftningens krav och tillämpa innovativa miljöanpassade lösningar, så att projekten har stor potential att få efterföljare inom miljöinnovation inriktad på den offentliga sektorn,

—

stöder i syfte att effektivisera Life-programmet kommissionens förslag om möjligheten till ”Integrerade Life-projekt” i större skala, vilket tillhandahåller ett effektivt sätt att göra det bästa av Life-programmets värde som katalysator och etablera ett strukturerat förhållande till andra EU-fonder,

—

Kommittén betonar att det nya Life-programmet fortsätter att stödja projekt för kommunikation och information, med ökat fokus på utbildning och främjandet av projekt som involverar lokala och regionala myndigheter och som har betydande inverkan på EU-nivå.

Föredragande

Daiva MATONIENĖ (LT–EA), ledamot av stadsfullmäktige i Šiauliai

Referensdokument

Meddelande från kommissionen om översyn efter halva tiden av Life+-förordningen – KOM(2010) 516 slutlig

1.

Regionkommittén anser att skyddet av miljön och bevarandet av den biologiska mångfalden är en förutsättning för livskvalitet i Europa. Detta är därför inte bara en uppgift för de nationella regeringarna, de lokala och regionala myndigheterna eller EU-institutionerna utan också en viktig fråga för varje europé.

2.

Kommittén understryker att ett av EU:s mål är att stimulera en hållbar och icke-inflatorisk tillväxt samtidigt som hänsyn tas till miljöskyddsmålen, och att förlusten av biologisk mångfald kan få negativa konsekvenser för denna tillväxt. Själva EU får samtidigt också allt större befogenheter på miljöskyddsområdet, vilket återspeglas i artikel 192 i EUF-fördraget, där EU:s befogenheter på miljöområdet fastställs.

3.

Kommittén erkänner att Life-programmet, som infördes genom förordning (EEG) nr 1973/92 och som senare uppdaterats, i egenskap av EU:s specifika miljömässiga finansieringsinstrument hittills har tillhandahållit finansiering på 2,2 miljarder euro för 3 115 miljöprojekt (1). Därmed utgör det ett viktigt instrument för att bidra till finansieringen av lokal och regional miljöpolitik och projekt som uppvisar ett europeiskt mervärde (2).

4.

Kommittén erkänner och uppskattar visserligen Life-programmet men man bör akta sig för att överskatta dess möjligheter. De cirka 340 miljoner euro som varje år finns tillgängliga genom Life-programmet kan visserligen användas för att stödja en rad projekt, av vilka många har en stor potential som bra exempel och incitament för positiva strategier i miljöpolitiken. Denna anslagstilldelning, som motsvarar cirka 0,2 % av EU:s årsbudget, räcker dock inte till för att lösa alla de problem som uppstår genom underfinansieringen av andra miljöprogram och EU-fonder.

5.

Kommittén medger att Life+ i hög grad bidragit till att miljöförvaltningsplaner antas och genomförs, värdefulla livsmiljöer återställs, arter med stort symbolvärde kan komma tillbaka och Natura 2000-nätverket utvecklas. Life+ har också bidragit till att skapa partnerskap och på så sätt stärka samarbetsstrukturerna och underlätta erfarenhets- och informationsutbytet mellan berörda parter och politiska beslutsfattare.

6.

ReK anser att lokala partnerskap bör upprättas, eftersom dessa är bäst lämpade att kombinera resurser från Life med andra finansieringskällor på nationell nivå och EU-nivå.

7.

ReK betonar att de nya utmaningarna för miljöskyddet, den fortsatta förlusten av biologisk mångfald och EU:s utvidgning innebär nya utmaningar för miljöskyddet i Europa. Man måste snarast möjligt finna en effektiv lösning på detta och genomföra den inom ramen för den nya budgetplanen.

8.

Europas lokala och regionala myndigheter har en oumbärlig roll att spela när det handlar om att genomföra EU:s miljölagstiftning och göra miljöinnovationer och bästa praxis mer kända för en bredare allmänhet.

9.

Kommittén rekommenderar att bevarandet av den biologiska mångfalden ges hög prioritet inom alla områden av EU:s miljöpolitik. Eftersom skyddet av den biologiska mångfalden är en övergripande fråga, måste man dessutom se till att den beaktas på alla centrala politikområden.

10.

Kommittén anser att EU i sin miljöskyddspolitik bör ta itu med de nya utmaningarna i samband med den snabba utvecklingen av genetiskt modifierade organismer och deras inverkan på inhemska arter, vilka ännu inte har utforskats grundligt.

11.

Regionkommittén konstaterar att det under vissa omständigheter kan uppstå konflikter mellan målen för politiken för biologisk mångfald och målen för andra delar av politiken för hållbar utveckling. Med tanke på sådana möjliga målkonflikter är det därför mycket viktigt att man under den nya programperioden ser till att det sker en mer flexibel samordning av olika miljömål och mål beträffande hållbar utveckling och att man tryggar samstämmigheten mellan alla de åtgärder som vidtas, så att reglerna och åtgärderna på ett område inte leder till försämringar på ett annat område eller till och med till sämre helhetslösningar.

12.

Life-projekten har ett tydligt miljömål men kommittén framhåller att alla dessa projekt har potential att ge socioekonomiska fördelar för lokala samhällen, inklusive ekosystemtjänster inom projekt för natur och biologisk mångfald. ReK välkomnar beskrivningen, som infördes i år, av sådana potentiella fördelar på ansökningsblanketterna för Life-projekt. Detta borde leda till att Europeiska kommissionen rapporterar om en omfattande uppsättning socioekonomiska resultatindikatorer för hela Life-programmet.

13.

Komponenten ”Natur och biologisk mångfald” i Life+-programmet har varit till stor hjälp vid genomförandet av fågel- och habitatdirektiven, och åtminstone några av målen i meddelandet ”Att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010” har uppnåtts. Trots detta omfattar Life+ endast en del av de åtgärder som avses i fågel- och habitatdirektiven, och förlusten av biologisk mångfald är fortfarande ett område som kräver särskild uppmärksamhet.

14.

Därför måste Life+-programmet fortsätta ses som en nödvändig del av EU:s miljöpolitik. Den biologiska mångfalden måste ägnas särskilt stor uppmärksamhet och man måste göra allt man kan för att uppnå de mål för att hindra förlusten av biologisk mångfald som fastställts för perioden fram till 2020.

15.

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på den särskilda situationen i de yttersta randområdena, som är de största nettobidragsgivarna i fråga om biologisk mångfald i hela Europeiska unionen med mer än 200 platser av betydelse för gemenskapen inom Natura 2000-nätverket. Dessa regioner är av avgörande betydelse för målet om att motverka förlusten av biologisk mångfald.

16.

Kommittén välkomnar kommissionens förslag om att införa ramar för prioriterade åtgärder för finansieringen av Natura 2000, t.ex. makroförvaltningsplaner på regional eller nationell nivå, vilket ger en tydlig och bindande ram för andra EU-medel och nationella bidrag för att finansiera bevarandet av Natura 2000-områden och prioriterade arter inom ett visst territorium. (3)

17.

Den senaste tidens ekonomiska och finansiella kris har även orsakat många utmaningar för de lokala och regionala myndigheternas planer när det gäller att medfinansiera olika initiativ, inklusive när det gäller bevarandet av biologisk mångfald. I detta sammanhang uppmanar ReK nationella myndigheter och EU-institutioner att utbyta och genomföra bästa praxis på området, t.ex. den polska modellen för god praxis, där den nationella regeringen har skapat en nationell fond som garanterar medfinansiering för framgångsrika Life-projektansökningar (4).

18.

ReK välkomnar införandet av de vägledande nationella tilldelningarna i Life+ (särskilt om denna åtgärd ska användas på tillfällig basis), vilka syftar till att öka antalet godkända ansökningar från de nya EU-medlemsstaterna. Samtidigt framhåller kommittén att man tydligt måste visa på denna åtgärds tillfälliga karaktär och uppmanar Europeiska kommissionen att fortsätta sina insatser för att ge stöd i form av utbildning till nationella kontaktpunkter och medlemsstater med lägre utnyttjandegrad, samt uppmana dessa medlemsstater att öka sina nationella och regionala kontaktpunkters förmåga att ge aktivt stöd till de sökande.

19.

Kommittén betonar att man bör ägna tillräcklig uppmärksamhet åt de lokala och regionala myndigheternas intressen, vilka påverkas av denna förordning, samt behålla tillräcklig flexibilitet i prioriteringen av ramarna för prioriterade åtgärder samt ge regionala myndigheter möjlighet att ansvara för program inom dessa ramar och därigenom gynnas av denna nya åtgärd.

20.

Europeiska kommissionen uppmanas att fortsätta öka bidraget från Life+-programmets komponent ”Miljöpolitik och miljöstyrning” till finansiering av projekt för ökad efterlevnad, som redan före lagstiftningsprocessen identifierar de resurser som krävs för att genomföra ny EU-lagstiftning och pilotprojekt för miljöanpassad upphandling, som testar genomförbarheten hos storskaliga program för miljöanpassad offentlig upphandling i städer eller regioner, samt demonstrationsprojekt för resurseffektivitet, grön tillväxt och hållbar produktion.

21.

Man bör utöka möjligheterna att finansiera miljöinitiativ från icke-statliga organisationer och på så sätt se till att det civila samhället på ett effektivt sätt involveras i genomförandet av EU:s miljölagstiftning, att miljömedvetenheten i samhället ökar genom att man stimulerar samhällets deltagande i arbetet med att fastställa nya mål och att man samlar exempel på god praxis och kunnande.

22.

Kommittén vill uppmärksamma att många av de initiativ som får stöd genom Life+-komponenten ”Natur” hittills uteslutande har varit inriktade på vissa utrotningshotade djurarter som fått stor uppmärksamhet i media (t.ex. brunbjörnen (Ursus arctos), klockgrodan (Bombina bombina) och väddnätfjärilen (Euphydryas aurinia). Samtidigt finns det många andra utrotningshotade arter som inte alls har uppmärksammats. När Life+-programmet vidareutvecklas bör man även undersöka sätt att använda programmet för att skydda andra, mindre synliga arter.

23.

Enligt de nu gällande kraven måste projekten inom Life+-komponenten ”Natur” vara demonstrationsprojekt eller innovativa projekt. I många fall kräver skyddet av den biologiska mångfalden emellertid inte några innovationer utan bara att man fortsätter det arbete som påbörjats samt att man samlar in och sprider den bästa praxis som redan finns. Inom denna komponent är det därför mycket viktigt att det finns en möjlighet att lägga mindre tonvikt vid att projekten måste vara demonstrationsprojekt och innovativa projekt och mer tonvikt vid de särskilda behoven i Natura 2000-områdena och frågorna om bevarandet av den biologiska mångfalden inom ett visst geografiskt område. Det bör räcka med att de grundar sig på god praxis som senare kan överföras till och tillämpas i andra regioner.

24.

Med tanke på de utmaningar som de lokala och regionala myndigheterna och samhällena i de nya medlemsstaterna ställs inför när de ska anpassa sig till EU-medlemskapets villkor, betonar kommittén att man mer aktivt måste stimulera genomförandet av Life+ och andra specialiserade program i dessa länder.

25.

För att uppnå största möjliga samverkanseffekt bör man redan under denna budgetperiod se till att Life+-programmet i största möjliga mån stäms av mot andra EU-program med direkt eller indirekt koppling till miljöskyddet, t.ex. sjunde ramprogrammet för forskning, ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU), strukturfonderna och Sammanhållningsfonden.

26.

Kommittén noterar fördelarna med att främja den privata sektorns deltagande i initiativ för biologisk mångfald och att stödja tanken på att målen inom Life+-programmet ska främja en hållbar och socialt ansvarsfull ekonomisk utveckling.

27.

Kommittén noterar också fördelarna med ett större deltagande av akademiker i Life-aktiviteter, och uppmuntrar samarbete med dem som i första hand drar nytta av programmet. Forskare kan i det sammanhanget bidra med de senaste vetenskapliga rönen och ge nya perspektiv på gemensamma utmaningar.

28.

Kommittén betonar vikten av att europeiska miljöskyddsinitiativ under den nya budgetperioden får lämplig finansiering, så att den biologiska mångfalden bevaras samtidigt som EU-medborgarna ges en god livsmiljö och miljömedvetenheten stimuleras i hela världen.

29.

ReK påminner om att erfarenheten tydliggör den obegränsade mängden miljömässiga utmaningar och att det brukar saknas resurser för att ta itu med dessa. Alla åtgärder för att skydda miljön och bevara den biologiska mångfalden bör därför vara mycket effektiva. En av de viktigaste förutsättningarna för ett effektivt Europa, som lever upp till tanken på ”enhet i mångfald”, är en flexibel resursanvändning som gör det möjligt för intressenter i olika europeiska länder och regioner att få största möjliga mervärde från EU-medlen, samtidigt som lokala villkor beaktas.

30.

Kommittén försäkrar att lokala och regionala myndigheter spelar och kommer att fortsätta spela en viktig roll för att se till att européerna kan leva i en bra livsmiljö med stor biologisk mångfald. Det är därför mycket viktigt att man ser till att lokala och regionala myndigheter också kan använda sig av de olika miljöskyddsinstrumenten och kan delta maximalt i arbetet med att utforma och förbättra dem.

31.

Kommittén bekräftar att Life-programmet, som infördes 1992, redan vid åtskilliga tillfällen har visat prov på sin nytta. Det bör därför också förlängas till den nya budgetperioden, samtidigt som man i största möjliga utsträckning bör använda sig av de goda och dåliga erfarenheter man skaffat sig under den innevarande budgetperioden.

32.

Kommittén noterar resultaten av de samråd med fokus på konsekvensbedömning av framtiden för Life-programmet (5) som har genomförts. De visar att de lokala och regionala myndigheterna har identifierat de två mest effektiva sätten att förbättra den lokala miljöpolitiken och genomförandet av den: ”att öka medvetenheten om miljöproblemen och behovet av lösningar hos olika aktörer” och ”att främja innovation inom teknik som möjliggör förbättrad miljöförvaltning, i synnerhet hos behöriga myndigheter”. ReK uppmanar därför kommissionen att se till att ökningen av de lokala och regionala myndigheternas administrativa kapacitet och höjningen av allmänhetens medvetenhet även i fortsättningen är huvudprioriteringar vid all översyn av Life-programmet.

33.

Kommittén uttrycker sin fasta övertygelse om att Life-programmet bör förbli det huvudsakliga finansiella instrumentet för skydd av natur och biologisk mångfald även under den nya planeringsperioden och att det bör kännetecknas av kostnadseffektivitet samt projekt och program av hög kvalitet. Därför bör all utveckling av programmet fokusera på att förenkla tillämpnings- och administrationsförfarandena och öppna programmet för en bred uppsättning behöriga sökande.

34.

För att de lokala och regionala myndigheterna ska kunna utnyttja Life-programmet ännu bättre måste dessa och andra offentligrättsliga organisationer åter få möjlighet att under den nya finansieringsperioden för Life+ använda samtliga personalkostnader som egna medel.

35.

Processen med att uppnå målen i Life-programmet har möjligen också delvis hejdats av långsamma administrativa förfaranden och en låg medfinansieringsgrad (vanligtvis 50 % med eventuella undantag för Life+-komponenten ”Natur”). Därför bör man för detta program undersöka hur man kan förenkla administrationen (ansökan, genomförande, mindre projekts stödberättigande) samt öka den maximala medfinansieringsgraden).

36.

Kommittén påminner om de skillnader i informationsnivå och finansiell kapacitet som fortfarande finns mellan de gamla och nya medlemsstaterna. För att öka programmets tillgänglighet rekommenderar kommittén därför att man utvecklar mekanismer för att särskilt stödja sökande och stödmottagare från de nyare medlemsstaterna. Detta stöd ska syfta till utveckling av projektförslag och administrativa frågor och skulle kunna organiseras genom att systemet med nationella kontaktpunkter stärks eller också genom att man inrättar regionala kontaktpunkter i de fall där sådana saknas.

37.

Kommittén föreslår att man vid ansökningsförfarandena ska ta hållbarhetshänsyn och utnyttja tillgängliga IT-alternativ. Vad som åsyftas är att man bör utveckla onlinebaserade projektansökningar, utvärderingar och förfaranden för kommunikation mellan det administrativa organet och de sökande, inklusive onlinesystem för registrering av sökande och tillhandahållande av information.

38.

Särskild uppmärksamhet bör riktas mot bedömningen av projektansökningarna, som för närvarande tar omkring ett och ett halvt år från förslagsinfordran till projektstart. I detta avseende skulle man kunna använda de exemplen på bästa förvaltning från de territoriella samarbetsprogram som uppnått bäst resultat (”gemensamma tekniska sekretariat”).

39.

Medan man underlättar ansökningsförfarandena och följer praxis för territoriella samarbetsprogram, bör enligt kommittén kostnaden för att förbereda projekt göras berättigad till ersättning från Life eller kompenseras med en klumpsumma (t.ex. beroende på den sammanlagda projektbudgeten), i fall där projektet godkänns.

40.

De nya genomförandeförfarandena för Life-programmet bör i största möjliga utsträckning förenklas för att se till att projekt som finansieras genom programmet inte främst fokuserar på redovisning utan på målinriktade åtgärder inom miljöskydd och information.

41.

Kommittén påminner om att det civila samhällets organisationer även i framtiden kommer att fortsätta spela en minst lika viktig roll som tidigare inom initiativ för miljöskydd och biologisk mångfald. Det nya Life-programmet bör därför ha en stark komponent med inriktning på icke-statliga organisationer och information till allmänheten. Samtidigt är det viktigt att se till att också små lokala icke-statliga organisationer och forskare kan använda sig av programmet.

42.

Det är viktigt att man vid alla ändringar i Life+-programmet också tar hänsyn till den grundläggande motsättningen mellan åtgärderna för att skydda den biologiska mångfalden och de konkreta resultaten. Projekten är ofta kortvariga medan resultaten först visar sig efter en längre tid. Därför måste lämpliga utvärderingsmetoder användas.

43.

Life+ bör utformas utifrån mer konkreta mål som lättare kan uppnås. Detta kräver att man lägger större vikt vid resultaten än vid bedömningen av huruvida utgifterna är korrekta.

44.

Eftersom programmet är inriktat mot långsiktiga mål föreslår kommittén att de sökande ska uppmuntras att genomföra och/eller finansiera de åtgärder som är nödvändiga för att en effektiv uppföljning ska kunna ske efter det att projektet slutförts, vilket inkluderar övervakning av projektets långsiktiga effekter. Sådan uppmuntran skulle kunna ta formen av ytterligare utvärderingspoäng för de sökande som tar upp uppföljningssystemet i sina ansökningar och åtar sig att stödja detta med egna resurser.

45.

Enligt ReK måste det nya Life+-programmet också omfatta identifiering av projekt som ligger i linje med målen för de regionala strategierna, t.ex. Östersjöstrategin.

46.

Regionkommittén är på grundval av de praktiska erfarenheterna övertygad om att projektstödet (bidrag till insatser) är den mest effektiva mekanismen och även i fortsättningen borde vara det främsta instrumentet inom Life för att stödja lokala och regionala myndigheter i deras miljöpolitiska verksamhet och investeringar. Man skulle också kunna undersöka möjligheten att använda innovativa finansieringsinstrument, framför allt inom Life Miljö, men dessa instrument borde i så fall användas som ett komplement till och inte i stället för direkt projektfinansiering.

47.

Den nuvarande centraliserade förvaltningen av Life-programmet har bevisat sin effektivitet genom att en relativt låg andel av programmets medel anslås för administration. Därför upprepar kommittén att den motsätter sig en ”åternationalisering” av instrumentet, (6) och rekommenderar att man fortsätter det framtida Life-programmet med ett centraliserat förvaltningssystem som sköts av Europeiska kommissionen.

48.

Med tanke på att det kan vara mycket svårt att uppnå konkreta resultat på ekosystemnivå under projektens genomförande, måste projektbedömningen inom Life+-programmet under EU:s nya budgetperiod också göras med detta i åtanke. Man bör dock koncentrera sig på de åtgärder som åsyftas inom projekten, deras omfattning och möjliga effekter på lång sikt snarare än på de resultat som kan uppnås under rapporteringsperioden.

49.

Kommittén hoppas att det nya Life-programmet blir tillräckligt flexibelt och att det samordnas med andra stödinstrument som inte nödvändigtvis har direkt koppling till miljöskyddet men ändå har en miljöskyddskomponent.

50.

Regionkommittén anser att man bör verka för en gemensam strategi som tar hänsyn till såväl naturskyddet som landsbygdsutvecklingen, i synnerhet i de Natura 2020-områden där det bedrivs omfattande jordbruk och boskapsuppfödning. Kommittén betonar också behovet av att sträva mot en effektiv samordning med den gemensamma jordbrukspolitikens framtida instrument, som enligt bedömningarna bl.a. kommer att fokusera på vikten av att vara konkurrenskraftig ur miljösynpunkt.

51.

ReK välkomnar tanken på att regionala myndigheter ska ha ett ansvar för ramarna för prioriterade åtgärder inom Natura 2000 samt betonar att det måste finnas tillräckligt utrymme för senare ändringar av prioriteringarna i dessa ramar.

52.

Kommittén stöder rådet, som har framhållit ”behovet av alla dess komponenter” och vikten av att Life avspeglas i EU:s framtida budgetram, ”med hänsyn till synergierna med andra finansiella EU-instrument som bidrar till att uppnå EU:s miljömål” (7).

53.

Kommittén rekommenderar att Life åtminstone formellt ska kopplas till den nya gemensamma strategiska ramen.

54.

Kommittén föreslår att det framtida Life-programmet ska behålla en struktur som liknar den nuvarande strukturen och som skulle bestå av tre delar: Life Biologisk mångfald (inklusive den nuvarande Life+-komponenten ”Natur och biologisk mångfald”), Life Miljö, och Life Styrning (inklusive den aktuella Life+-komponenten ”Information och kommunikation”).

55.

Kommittén anser att den framtida Life-komponenten ”Biologisk mångfald” inte bör inskränkas till enbart Natura 2000 utan omfatta en bredare definition av begreppet biologisk mångfald. Biologisk mångfald har blivit ett brett begrepp som omfattar sådana aspekter som ekosystemtjänster, miljövänlig infrastruktur, invasiva främmande arter etc. Även om många av dessa aspekter kan tas upp inom Natura 2000, som ska förbli kärnan i det hela, finns det aspekter som bara delvis eller inte alls täcks, vilket visar på att man bör använda en bredare definition av begreppet biologisk mångfald.

56.

För att spela en viktig roll i finansieringen av Natura 2000 bör Life också möjliggöra finansiering av återkommande åtgärder för skötseln av områden och inte bara begränsa det till bästa praxis eller innovativa projekt i enlighet med artikel 3 till Life+-förordningen. För att de projekt och den verksamhet som får stöd ska hålla hög kvalitet, borde Life-programmet dock innehålla miniminormer för projektförslagen, övervakningen av dem, och kommunikationen av resultaten till allmänheten.

57.

Kommittén föreslår att miljökomponenten i det nya Life-programmet även i fortsättningen bör vara ett avgörande incitament för de lokala och regionala myndigheter som vill gå utöver lagstiftningens krav och tillämpa innovativ teknik och miljöanpassade lösningar. Denna komponent skulle kunna täcka den inledande investeringen och därmed bana vägen för fördelar på lång sikt. (8)

58.

Eftersom anslagen är begränsade kan Life-programmets stöd enbart fortsätta ges till ett begränsat antal lokala och regionala myndigheter, medan utmaningen att genomföra regelverket gäller flertalet kommuner och regioner. Därför bör framtida Life-projekt ha stor potential att få efterföljare inom miljöinnovation inriktad på den offentliga sektorn (9), medan en ökad synlighet för Life-programmets miljökomponent också ska finnas med bland prioriteringarna.

59.

Den framtida Life-komponenten Miljö bör fokusera på mer än bara ett fåtal tematiska frågor (10) och stå öppen för de unika utmaningarna och möjligheterna på de platser som den täcker in. Tilldelningskriterierna bör baseras på ett erkännande av programmets strategiska målsättningar och de potentiella stödmottagarnas lokala prioriteringar. För att förbli hållbart skulle Life-programmet för varje tema kunna fastställa prioriteringar för varje halvår med koppling till EU:s prioriteringar.

60.

Life-programmets Miljö-komponent bör stödja projekt för integrerad miljöförvaltning från lokala och regionala myndigheters sida, bland annat för att främja efterlevnaden av EU:s miljölagstiftning redan innan den träder i kraft.

61.

ReK noterar den pågående debatten om hur effektivt det är att behålla två separata instrument för att finansiera miljöinnovation (11), som båda förvaltas av GD Miljö. Därför uppmanas Europeiska kommissionen att bedöma denna aspekt i sin konsekvensbedömning för det framtida Life-programmet, med beaktande av att de båda instrumenten för närvarande tjänar olika syften och når olika stödmottagare. (12) Därför ska alla beslut som fattas under denna debatt säkra att lokala och regionala myndigheter finns kvar bland stödmottagarna. De spelar nämligen en oumbärlig roll genom att de förmedlar bästa praxis på miljöområdet till en bredare publik, eftersom de står i nära kontakt med allmänheten och därmed kan öka medvetenheten och uppmuntra beteendeförändringar.

62.

Regionkommittén efterfrågar en framtida Life-komponent ”Styrning” som bland annat ska främja kunskapsöverföring om genomförandet och kontrollen av efterlevnaden av EU:s miljölagstiftning genom stödnätverk, utbildning och projekt för utbyte av bästa praxis på EU-nivå, t.ex. IMPEL eller Life+-projektet ”Europeiska huvudstäder för biologisk mångfald” (13).

63.

Kommittén efterlyser en översyn av finansieringen av icke-statliga organisationer på miljöområdet genom Life-komponenten Styrning, för att mer effektivt stödja deras roll i arbetet med att bidra till ett balanserat deltagande från intressenters sida i EU:s politiska process. Detta inkluderar en övergång från årliga till fleråriga bidrag för driftskostnader, samt en ökning av det antal medlemsstater som omfattas av partnerskapet för enskilda projekt, så att man sörjer för nödvändiga nätverksstrukturer och praktiska erfarenheter.

64.

Kommittén upprepar sin uppmaning till Europeiska kommissionen att ”utreda om [konceptet från borgmästarförsamlingen] skulle kunna användas på andra viktiga miljöpolitiska områden i EU, t.ex. biologisk mångfald, avfall och vatten-, buller- och luftföroreningar samt markanvändning”, (14) nämligen genom att i framtiden låta Life-programmet finansiera en utvidgning av konceptet från borgmästarförsamlingen från energieffektiva till resurseffektiva och miljövänliga städer.

65.

I syfte att effektivisera Life-programmet och minska de administrativa kostnaderna stöder kommittén kommissionens förslag om möjligheten till ”Integrerade Life-projekt” i större skala eller ”Lifehandlingsprogram”, som en ny kategori av Life-projekt. Denna form av projekt kan användas för att hantera en rad problem, i synnerhet inom sötvattenförvaltningen, natur och biologisk mångfald samt resursanvändning och avfall. (15) Men samtidigt bör de traditionella fristående Life-projekten bibehållas eftersom de gör det möjligt för mindre lokala icke-statliga organisationer, intressenter och myndigheter att bli stödmottagare.

66.

De integrerade projekten skulle kunna ge möjlighet till stöd för ett specifikt tema, eller för en större del av territoriet i en region eller en medlemsstat (t.ex. projekt för återställande av våtmarker i ett avrinningsområde, åtgärder gällande en utrotningshotad art längs dess migrationsväg, utveckling av planer för skötsel av områden och för deras genomförande, för alla eller liknande Natura 2000-områden i en region, inom en ram för prioriterade åtgärder inom Natura 2000).

67.

Kommittén föreslår att de integrerade projekten skulle kunna inkludera en ram och vägledning för utveckling av enskilda Life-projekt och andra projekt, inklusive en plan som förklarar hur annan europeisk, nationell, regional, lokal och privat finansiering kombineras för att finansiera de föreslagna aktiviteterna. Ett av syftena med dessa projekt skulle också kunna vara att inrätta permanenta arbetsgrupper där arbetslag från olika länder deltar i arbetet med att analysera resultaten på medellång och lång sikt av de liknande erfarenheterna av de Life-projekt som redan har genomförts, och att skapa nätverk med hjälp av sammanträden, kongresser, virtuella plattformar eller andra kommunikationsformer.

68.

Offentliga myndigheter, icke-statliga organisationer och intressenter som arbetar på regional eller nationell nivå, och partnerskap mellan sådana grupper, bör vara berättigade till stöd från integrerade projekt. Dessa projekt bör även ha längre löptid (t.ex. 5–10 år). Under denna tid kan enskilda relaterade Life-projekt utvecklas och genomföras.

69.

ReK noterar mervärdet av sådana integrerade projekt, särskilt genom den viktiga roll som de ger åt regionala myndigheter som potentiella samordnande stödmottagare. Dessa myndigheter är ofta även behörig myndighet med ansvar för finansiering av landsbygdsutveckling, strukturfondernas operativa program och de framtida ramarna för prioriterade åtgärder inom Natura 2000. Sådana projekt är vidare ett effektivt sätt att främja komplementariteter och att göra det bästa av Life-programmets värde som katalysator. De etablerar ett strukturerat förhållande till de andra EU-fonderna och utvecklar projektplaneringen för dessa och främjar därmed mobiliseringen av deras mycket större bidrag för att möta miljömål. Detta skulle också kunna bidra till att lösa problemet med det nuvarande underutnyttjandet av EU:s strukturfonder inom områdena biologisk mångfald och miljö, ett problem som ReK tagit upp i tidigare yttranden (16).

70.

Kommittén vill att Life+-programmet beaktar att bevarandet av den biologiska mångfalden är en utmaning som sträcker sig över EU:s yttre gränser. Därför skulle åtgärder kunna vidtas för att utsträcka viss verksamhet till EU:s grannländer.

71.

Kommittén anser att resultaten av halvtidsutvärderingen av Life+-programmet är tillfredsställande, där offentliga myndigheter och utvecklingsorgan var den vanligaste gruppen stödmottagare för alla tre Life+-komponenterna (42 % av de samordnande stödmottagarna under 2007 och 2008, medan siffran uppgår till 51 % inom ”Natur och biologisk mångfald”) (17) och betonar vidare behovet av att främja lokala och regionala myndigheters aktiva deltagande i miljöskyddet och bevarandet av den biologiska mångfalden.

72.

Informationspolitiken på nationell nivå bör förbättras för att öka medvetenheten hos potentiella deltagare om de möjligheter som Life+-programmet ger. Med hänsyn till subsidiaritetsprincipen och de uppenbara skillnaderna mellan de enskilda medlemsstaterna bör man därför decentralisera informationspolitiken, dvs. stärka de nationella informationscentrumen, och i enskilda fall stödja initiativ för att informera om programmet också på regional nivå.

73.

Kommittén anser att det framtida Life-programmet bör tillhandahålla bidrag som ersättning för driftskostnader till lokala och regionala myndigheter, som ägnar sig åt att aktivt främja Life-programmet gentemot kommuner och regioner (18).

74.

Kommittén betonar att det nya Life-programmet fortsätter att stödja projekt för kommunikation och information, med ökat fokus på utbildning och främjande av projekt som involverar lokala och regionala myndigheter och som har betydande inverkan på EU-nivå.

75.

För att uppnå ytterligare mervärde från kommunikationen bör programmet främja ett starkare fokus på målinriktade och därmed mer effektiva kommunikationsåtgärder inom varje Life-projekt. Sådana åtgärder bör främst sikta på kapacitetsuppbyggnad samt på att utbilda och involvera centrala intressenter, snarare än att bara informera den breda allmänheten genom broschyrer eller anslag.

76.

De initiativ för att informera om Life+-programmet som hittills genomförts av icke-statliga organisationer har enbart varit inriktade på finansiering av europeiska icke-statliga organisationer med säte i Bryssel. Under 2007, 2008 och 2009 finansierades 30, 33 respektive 32 icke-statliga organisationer i hela EU. Trots att de flesta av dessa organisationer är nätverksstrukturer är detta uppenbart otillräckligt. Det är därför viktigt att ge mer stöd till organisationer som är verksamma i medlemsstaterna, framför allt på lokal nivå. Dessa organisationer vet nämligen i regel bäst vilka behov som finns lokalt.

77.

För att icke-statliga organisationers publicitetskampanjer ska leda till önskat resultat, anser kommittén att dessa organisationer måste få möjlighet att fokusera på sina faktiska miljö- och informationsåtgärder, snarare än på finansieringsansökningar och redovisning. Det skulle också vara värdefullt om kommissionen gick med på att ingå långsiktiga avtal med en löptid på minst två till tre år.

78.

Regionkommittén åtar sig att fortsätta sprida information om de möjligheter som Life+-programmet ger, uppmuntra lokala aktörer att delta i det, inhämta synpunkter från de europeiska regionerna och kommunerna och förse kommissionen med rekommendationer baserade på praktiska erfarenheter om hur man kan förbättra detta program och om EU:s möjligheter att ta fram ytterligare instrument för ”natur och biologisk mångfald” som fungerar parallellt med det nya Life-instrumentet.

2.9.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 259/62

—

Regionkommittén understryker att en lyckad EU-utvidgning är en av kommitténs viktigaste prioriteringar.

—

Liberaliseringen av viseringsbestämmelserna för några av staterna på västra Balkan är enligt Regionkommittén ett bra exempel på vad man kan uppnå när man ställer rigorösa krav i utbyte mot specifika fördelar.

—

Regionkommittén är dock medveten om att det i de flesta av länderna finns en lång rad problem kvar att lösa men att detta arbete delvis går mycket långsamt framåt. Kommittén ser ett reformbehov framför allt när det gäller nationsuppbyggnad, rättsstatsprincipen, uppbyggnad av den offentliga förvaltningens förmåga på alla nivåer, framför allt också på den regionala och lokala nivån, god statsledning, reform av rättsväsendet och kamp mot korruption och organiserad brottslighet på alla statliga nivåer.

—

Regionkommittén betonar att man måste fortsätta stödja anslutningsländerna i deras ansträngningar genom instrumentet för stöd inför anslutningen och lån från Europeiska investeringsbanken och andra internationella finansinstitutioner.

—

Regionkommittén är övertygad om att utvidgningssträvandena inte kan förverkligas om det inte finns tillräckligt med väl förberedda och utbildade politiska och administrativa företrädare på regional och lokal nivå.

Föredragande

Franz SCHAUSBERGER (AT–PPE), delstaten Salzburgs representant i Regionkommittén

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet: Strategi för utvidgningen och huvudfrågor 2010–2011

KOM(2010) 660 slutlig

1.

Regionkommittén understryker att en lyckad EU-utvidgning är en av kommitténs viktigaste prioriteringar.

2.

Regionkommittén betonar uttryckligen att de lokala och regionala myndigheter som finns företrädda i kommittén har en central roll att spela i dialogen med kandidatländerna och de potentiella kandidatländerna, som alla uppvisar mycket olika – historiskt och kulturellt betingade – former av decentralisering.

3.

Regionkommittén konstaterar att man på lokal och regional nivå måste utarbeta en decentraliserad informations- och kommunikationspolitik för utvidgningsprocessen och förklarar sig beredd att stödja de lokala och regionala myndigheterna i detta arbete för att hjälpa dem att förbereda sig för sitt framtida ansvar och för att främja samarbetet med motsvarande europeiska institutioner.

4.

Med sin strategi för yttre förbindelser främjar Regionkommittén den politiska dialogen och det ekonomiska och kulturella samarbetet mellan de lokala och regionala myndigheterna i kandidatländerna, de potentiella kandidatländerna och EU:s medlemsstater.

5.

Regionkommittén arbetar intensivt med att förbättra de lokala och regionala myndigheternas kapacitet på det rättsliga, finansiella och förvaltningstekniska området genom direkta mellaninstitutionella kontakter och genom att organisera evenemang för allmänheten, fackkonferenser och arbetsgrupper.

6.

Kommittén hänvisar till yttranden och information från Europarådets kommunalkongress och de viktiga bidragen från utvidgningsländernas delegationer, deras kommunförbund och olika icke-statliga organisationer.

7.

Regionkommittén ställer sig positiv till att EU:s utvidgningsprocess – såsom framgår av kommissionens meddelande – tagit ny fart sedan de senaste lägesrapporterna antogs, trots många andra utmaningar och trots den finansiella och ekonomiska krisen, och till att man genom Lissabonfördragets ikraftträdande sett till att dynamiken i den europeiska integrationsprocessen kan bevaras.

8.

Regionkommittén ställer sig positiv till att en sjätte EU-utvidgning rycker närmare genom framstegen i anslutningsförhandlingarna med Kroatien och genom anslutningsförhandlingarna med Island, som inleddes i juli 2010.

9.

Regionkommittén betonar dock att anslutningen av nya länder måste förberedas väl genom att man insisterar på att villkoren uppfylls konsekvent.

10.

Regionkommittén är övertygad om att anslutningsprocessen är ett unikt tillfälle att driva igenom politiska och ekonomiska reformer i utvidgningsländerna, så att dessa uppnår europeisk nivå, och att den kan bidra till att bemästra den finansiella och ekonomiska krisen och till att genomföra reformagendan för 2020.

11.

Regionkommittén vill framhålla att utvidgningsländerna, framför allt länderna på västra Balkan, har mycket olika politiska och administrativa strukturer och traditioner – ibland också på regional och lokal nivå – och uppvisar stora skillnader i fråga om utveckling, och att man i utvidgningsprocessen måste ta vederbörlig hänsyn till dessa skillnader.

12.

Framför allt när det gäller staterna på västra Balkan föreslår Regionkommittén att man vidtar riktade åtgärder för att stärka de små och medelstora företagen på regional och lokal nivå i syfte att skapa arbetstillfällen och på så sätt minska incitamenten för framför allt unga människor att flytta från underutvecklade randområden.

13.

Liberaliseringen av viseringsbestämmelserna för några av staterna på västra Balkan är enligt Regionkommittén ett bra exempel på vad man kan uppnå när man ställer rigorösa krav i utbyte mot specifika fördelar.

14.

Regionkommittén ställer sig positiv till de genombrott som gjorts sedan den senaste lägesrapporten i fråga om långvariga bilaterala tvister och till att man kunnat inleda dialoger där anslutningsländerna själva börjat ta ett större ansvar för det regionala samarbetet.

15.

Regionkommittén är dock medveten om att det i de flesta av länderna finns en lång rad problem kvar att lösa men att detta arbete delvis går mycket långsamt framåt. Kommittén ser ett reformbehov framför allt när det gäller nationsuppbyggnad, rättsstatsprincipen, uppbyggnad av den offentliga förvaltningens förmåga på alla nivåer, framför allt också på den regionala och lokala nivån, god statsledning, reform av rättsväsendet och kamp mot korruption och organiserad brottslighet på alla statliga nivåer.

16.

Regionkommittén betonar att man måste fortsätta stödja anslutningsländerna i deras ansträngningar genom instrumentet för stöd inför anslutningen och lån från Europeiska investeringsbanken och andra internationella finansinstitutioner.

17.

Regionkommittén ser i de flesta av länderna på västra Balkan och i Turkiet ett behov av att vidta konkreta åtgärder för att bekämpa alla former av diskriminering och stärka skyddet av de mänskliga rättigheterna, framför allt kvinnors, barns och romers rättigheter, och när det gäller Turkiet för att återupprätta de mänskliga rättigheterna för alla cyprioter, införa ett moratorium mot bosättningarna, omedelbart återlämna Famagusta till stadens rättmätiga invånare, i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolutioner, och tillämpa Ankaraprotokollet, vilket är ett villkor från EU:s sida.

18.

Regionkommittén är övertygad om att utvidgningssträvandena inte kan förverkligas om det inte finns tillräckligt med väl förberedda och utbildade politiska och administrativa företrädare på regional och lokal nivå.

19.

Regionkommittén uppmuntrar anslutningsländerna att fullfölja sina decentraliserings- och regionaliseringssträvanden. Detta underlättar också den decentraliserade informations- och kommunikationspolitik som krävs samt den civila och politiska dialogen mellan EU och medborgarna i utvidgningsländerna.

20.

Regionkommittén framhåller att man måste förbättra de lokala och regionala institutionernas förmåga på det rättsliga, finansiella och administrativa planet och i subsidiaritetsprincipens anda överföra så många befogenheter som möjligt till den regionala och lokala nivån och se till att de finansieras.

21.

Regionkommittén anser att EU-strategierna för makroregionerna utgör ett viktigt instrument för att påskynda integrationsprocessen, bl.a. genom en uppvärdering av de lokala och regionala myndigheternas roll, och ser nya möjligheter till regionalt samarbete, också med utvecklingsländer, i EU-strategin för Donauområdet liksom i den kommande EU-strategin för den adriatisk-joniska makroregionen.

22.

Regionkommittén noterar att det adriatisk-joniska initiativet redan år 2000 ställde upp som mål att garantera fred, säkerhet, utveckling och samarbete inom området EU-västra Balkan, och att det adriatisk-joniska rådet har åtagit sig att stödja EU:s strategi för den adriatisk-joniska regionen inom EU-institutionerna och med deltagande av de nationella, regionala och lokala institutionerna.

23.

Kommittén uppmanar de berörda medlemsstaterna och kommissionen att undersöka i vilken utsträckning det kan skapas sammankopplingar och samverkanseffekter mellan de olika EU-strategierna för makroregioner.

24.

ReK uppmanar kommissionen att utreda hur man skulle kunna utnyttja den potential som de befintliga europeiska grupperingarna för territoriellt samarbete (EGTS) på västra Balkan och runt Medelhavet har för att göra det möjligt för de lokala och regionala myndigheterna i länderna på västra Balkan och Turkiet att anpassa sig till unionens regelverk.

25.

Regionkommittén föreslår att framför allt länderna på västra Balkan och Turkiet vidtar åtgärder för att kraftigt öka antalet kvinnor i de folkvalda församlingarna på regional och lokal nivå.

26.

Regionkommittén anser att kommissionen i framtida rapporter om utvidgningsstrategin bör behandla situationen i och standarden på det lokala och regionala självstyret mer utförligt, med tanke på dess viktiga roll i genomförandet av EU:s politik. På så sätt gör man också utvidgningsländerna mer uppmärksamma på behovet av reformer i fråga om regionalisering och decentralisering.

27.

Regionkommittén ställer sig positiv till att Kroatien i anslutningsförhandlingarna under 2010–2011 hade gjort så stora framsteg att förhandlingarna om EU-anslutning kunde avslutas officiellt den 30 juni 2011 och landet därmed troligen kan ansluta sig till EU som den 28:e medlemsstaten den 1 juli 2013.

28.

Regionkommittén anser också att Kroatien hädanefter borde ta sig den tid som krävs för att uppfylla de kriterier i kapitel 23 som ännu inte uppfyllts. Till dessa kriterier hör framför allt obegränsat samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien, konsekvent bekämpning av korruption och organiserad brottslighet på högsta statliga nivå, rättsväsendets oberoende och effektivitet samt respekt för och skydd av minoriteter, inbegripet återvändande flyktingar.

29.

Regionkommittén framhåller att det krävs ytterligare ansträngningar för att reformera den offentliga förvaltningen och att också förvaltningarna på regional och lokal nivå absolut måste involveras i detta arbete, så att problemet med de tungrodda administrativa förfaranden och den överdrivna politisering som finns undanröjs och kompetensuppbyggnaden, effektiviteten, oberoendet och tillförlitligheten stärks hos förvaltningen på alla nivåer.

30.

Regionkommittén anser att den nya lagen om löner för anställda inom den kommunala och regionala förvaltningen och ”den nationella strategin för vidareutbildning av tjänstemän och anställda inom den kommunala och regionala förvaltningen 2009–2013” bör genomföras skyndsamt så att de tjänster som erbjuds medborgarna på lokal och regional nivå blir bättre och en modern och effektiv offentlig förvaltning byggs upp.

31.

Regionkommittén anser att man trots framgångarna inom regionalpolitiken och samordningen av strukturfonderna måste vidta ytterligare åtgärder för att involvera den regionala och lokala nivån mer i arbetet med att genomföra EU:s sammanhållningspolitik, åtgärder som ger regionerna och kommunerna en möjlighet att genom välutbildade och välförberedda förvaltningsmedarbetare och regionala och lokala politiker utarbeta lämpliga projekt för stöd från EU:s fonder. Därigenom skulle man kunna ta itu med skillnaderna i utveckling mellan regionerna i Kroatien, vilket skulle bidra till att stärka den territoriella sammanhållningen.

32.

Regionkommittén rekommenderar att man genomför en decentraliseringsstrategi, som bl.a. förbättrar den finansiella situationen för de regionala och lokala myndigheterna och gör det möjligt för företrädarna på regional och lokal nivå att delta i lagstiftningsprocessen. Kommittén rekommenderar också att man genomför de riktlinjer för funktionell decentralisering och territoriell organisation som antogs i juli 2010.

33.

Regionkommittén ställer sig positiv till de många oberoende lokaliseringspolitiska initiativ som regionerna och kommunerna tagit i form av attraktiva incitament för investerare, t.ex. byråkratiska lättnader och hjälp, som bidrar till att fler företag etablerar sig och fler arbetstillfällen skapas. Kommittén hoppas att den osäkerhet som nu råder om rättsläget när det gäller äganderätten kan avlägsnas genom nya rättsliga bestämmelser.

34.

Regionkommittén framhåller att Kroatiens bilaterala förbindelser med de andra utvidgningsländerna, t.ex. Serbien och andra grannländer som är medlemmar i EU, t.ex. Slovenien, förbättrats på senare tid och att denna utveckling kan konsolideras avsevärt genom gränsöverskridande regionalt och lokalt samarbete.

35.

Regionkommittén föreslår att man arbetar vidare på de framsteg som gjorts när det gäller minoriteters rättigheter, kulturella rättigheter, minoritetsskydd och återvändande flyktingar genom att i högre grad involvera de ansvariga på regional och lokal nivå och genom att med riktat regionalt stöd öka antalet återvändande flyktingar, framför allt i de regioner som fortfarande står tomma i hög grad sedan de fördrivningar som skedde under kriget i f.d. Jugoslavien. Kommittén välkomnar i detta sammanhang det ökade samarbetet med Serbien och FN:s flyktingkommissariat.

36.

Regionkommittén konstaterar med tillfredsställelse att f.d. jugoslaviska republiken Makedonien fortfarande uppfyller de politiska kriterierna och gjort ytterligare framsteg även under 2010. Kommittén konstaterar dock att det krävs ytterligare ansträngningar och ökad reformberedskap på de flesta områden när det gäller de politiska kriterierna, t.ex. rättsväsendets oberoende, reformen av den offentliga förvaltningen och yttrandefriheten i medierna. Kommittén anser också att en grundförutsättning för f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens närmande till EU är att landet upprätthåller goda grannförbindelser, framför allt gränsöverskridande regionala och lokala förbindelser. Däri ingår en genom förhandlingar framtagen, ömsesidigt godkänd lösning på namnfrågan, under FN:s överinseende.

37.

Regionkommittén insisterar på att dialogen kring frågor om förbindelserna mellan olika etniska grupper stärks och att det parlamentsutskott som har ansvar för dessa frågor sammanträder regelbundet, så att målen i Ohridöverenskommelsen genomförs.

38.

Regionkommittén ställer sig positiv till att decentraliseringen, som är en grundprincip i ramöverenskommelserna från Ohrid, fortsatt, att den interministeriella arbetsgruppen för decentralisering sammanträtt regelbundet och att programmet och handlingsplanen för att genomföra decentraliseringen mellan 2008 och 2010 uppdaterats.

39.

Regionkommittén ställer sig positiv till att ytterligare kommuner gått in i den sista fasen av den finansiella decentraliseringsprocessen, vilket innebär att 77 av 85 kommuner befinner sig i denna fas.

40.

Regionkommittén ställer sig också positiv till att lagen om finansiering av lokala myndigheter ändrats så att kommunernas andel i intäkterna av mervärdesskatten fram till 2013 höjs från 3 % till 4,5 %. Detta är dock inte tillräckligt för att kommunerna på ett tillfredsställande sätt ska kunna sköta de uppgifter som överförs till dem.

41.

Regionkommittén ställer sig positiv till att strategin för att överföra förvaltningen av statlig mark till kommunerna från och med 2011 är färdig och förväntar sig nu att denna strategi genomförs så snabbt som möjligt.

42.

Regionkommittén konstaterar att det, trots att flera kommuner utvidgat den finansiella kontrollen, krävs ytterligare kapacitetsuppbyggnadsprogram för att stärka kommunernas kapacitet när det gäller skatteförvaltning, personalutveckling och finansiell kontroll. Kommittén beklagar att de reformer som det höga utskottet för offentlig förvaltning kommit överens om vid sina månatliga sammanträden inte genomförs på ett systematiskt och effektivt sätt.

43.

Regionkommittén föreslår att man påskyndar decentraliseringen och kapacitetsuppbyggnaden inom finans- och budgetpolitiken på lokal nivå genom särskilda insatser från de behöriga ministeriernas sida. Kommittén beklagar att det interministeriella utskottet för övervakning av kommunernas finansiering endast haft ett sammanträde och att den nationella regeringens finansiering av kommunala projekt inte uppfyller de krav på öppenhet och samordning som en balanserad regional utveckling ställer.

44.

Regionkommittén beklagar de allvarliga förseningar som inträffat vid genomförandet av arbetsprogrammen för regional utveckling och den ständiga bristen på teknisk kapacitet inom ministerierna och de lokala förvaltningarna i samband med att projekt förbereds och genomförs.

45.

Regionkommittén föreslår att man skapar rättvisa kriterier för hur medlen ur de statliga investeringsfonderna ska fördelas mellan kommunerna, så att det inte ser ut som om fördelningen grundar sig på partipolitiska eller etniska överväganden och så att diskriminering av etniska minoriteter kan förhindras.

46.

Regionkommittén betonar att det måste ställas fulla rättsliga garantier för minoriteter på alla nivåer och att man måste förbättra integrationen av etniska grupper, framför allt romerna. Kommittén uppmanar regeringen att ratificera Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk och att ge utskotten för förbindelserna mellan de etniska grupperna högre status.

47.

Regionkommittén konstaterar att lagen om lokalt självstyre visserligen innebär att viktiga befogenheter överförs till de lokala myndigheterna men att effekten av denna lag inskränks av andra rättsliga normer och att man inte avsatt tillräckliga finansiella resurser för att den ska kunna genomföras.

48.

Regionkommittén ställer sig positiv till att Europeiska rådet i juni 2010 beslutade att inleda anslutningsförhandlingar med Island och konstaterar med tillfredsställelse att Island uppfyller de politiska kriterierna, att det är en fungerande parlamentarisk demokrati med starka institutioner, med ett stabilt konstitutionellt och juridiskt system, med ett väletablerat rättsväsen och en effektiv offentlig förvaltning.

49.

Regionkommittén ställer sig positiv till att Island har effektiva kommunala myndigheter men rekommenderar i subsidiaritetsprincipens anda en fortsatt decentralisering och att fler uppgifter överförs till kommunerna.

50.

Genom att utarbeta riktade projekt för regionalstöd med stöd ur EU-fonderna kan man enligt ReK motverka utflyttningen från de mer avlägsna små landsbygdskommunerna och undvika att kommuner slås ihop.

51.

Regionkommittén ställer sig positiv till att det skapats arbetsgrupper för regionalpolitik inom anslutningsförhandlingsteamen och rekommenderar att man i högre grad involverar företrädare för den lokala nivån.

52.

Regionkommittén erinrar om att alla EU-medborgare enligt EU:s fördrag har rätt att kandidera och rösta i lokalvalen i det land där de är bosatta på samma villkor som detta lands medborgare [artikel 40 i stadgan om de grundläggande rättigheterna]. Kommittén uppmanar därför Island att anpassa rösträtten i lokala val till dessa bestämmelser.

53.

Regionkommittén konstaterar att det hos Islands befolkning och i olika politiska grupper finns en stor skepsis eller ett motstånd mot en EU-anslutning och att det fortfarande krävs stora insatser för att ge Islands invånare heltäckande information om EU-medlemskapets konsekvenser. ReK rekommenderar att den lokala nivån involveras intensivt i detta arbete.

54.

Regionkommittén rekommenderar att man genom lämpliga rättsliga åtgärder i linje med subsidiaritetsprincipen skapar en tydlig befogenhetsfördelning mellan centralregeringen och de lokala myndigheterna och att man skapar ett rättsligt instrument som gör det möjligt för de lokala myndigheterna att överklaga beslut som strider mot principerna för lokalt självstyre.

55.

Regionkommittén inser problemet med att 26 av de 76 isländska kommunerna har färre än 500 invånare, men kommunerna ligger ibland mycket långt ifrån varandra. Detta innebär att en ytterligare minskning av antalet kommuner skulle leda till att invånarna måste tillryggalägga långa sträckor till sina kommunala institutioner och instanser. Regionkommittén rekommenderar därför att man ger stort stöd till samarbete mellan småkommunerna för att trygga deras fortlevnad och göra det möjligt för dem att utarbeta och genomföra EU-stödda projekt.

56.

Regionkommittén hoppas att den nuvarande konstitutionen kan ersättas av en medborgarnas konstitution, som grundas på bredast möjliga samråd med olika befolkningsgrupper och befolkningskategorier, inbegripet den lokala och regionala nivån samt etniska minoriteter och religiösa samfund. Regionkommittén välkomnar i detta sammanhang antagandet av det konstitutionella reformpaketet och de demokratiserings- och liberaliseringssträvanden som finns i detta och hoppas att de ska kunna förbättra det politiska klimatet och stärka de politiska partiernas och de politiska institutionernas beredskap till dialog och kompromiss. Kommittén hoppas att den konstitutionella reformen nu genomförs skyndsamt och att detta får ett brett stöd från de politiska partierna och det civila samhället.

57.

Regionkommittén uppskattar de reformer som inletts och viljan till fortsatta reformer, som också kommer att få positiva effekter på de regionala och lokala myndigheterna.

58.

Trots glädjande framsteg på dessa områden vill Regionkommittén uppmuntra den turkiska regeringen att fortsätta med sina insatser för att skapa respekt för religionsfriheten, kvinnors rättigheter, och grundläggande rättigheter som yttrandefrihet och mediernas frihet. ReK uppmanar Turkiet att vidta ytterligare åtgärder – och att anta ny lagstiftning där så krävs – i syfte att garantera att icke-muslimska religiösa grupper fritt får utöva sina rättigheter och sin verksamhet utan inskränkningar.

59.

Regionkommittén konstaterar med glädje att det gjorts framsteg inom regionalpolitiken och samordningen av de strukturpolitiska instrumenten och att lokala och regionala aktörer involverats mer i förberedelserna. Kommittén vill dock påpeka att man måste öka kapaciteten hos den förvaltning som behandlar dessa frågor på nationell nivå, så att medlen kan användas mer effektivt och så att Turkiet på alla nivåer blir väl förberett att utnyttja strukturfonderna.

60.

Regionkommittén är övertygad om att man kan komma närmare en lösning på den i stor utsträckning fortfarande olösta kurdiska frågan, särskilt i landets östra och sydöstra delar, genom att stärka det regionala och lokala självstyret. ReK rekommenderar de turkiska myndigheterna att fortsätta sina ansträngningar att stärka det regionala och lokala självstyret genom en mer långsiktig decentraliseringsstrategi. Kommittén uppmanar också de turkiska myndigheterna att ge det lokala självstyret ökade resurser.

61.

Regionkommittén föreslår att man undersöker i vilken grad befintlig god praxis och goda exempel på modeller för regional/federal befogenhetsfördelning inom EU och tillämpningen av principerna om subsidiaritet och decentralisering kan bidra till en lösning på problemen.

62.

Regionkommittén uppmanar Turkiet att under de pågående förhandlingarna visa prov på sin vilja att lösa Cypernfrågan och genomföra de resolutioner från FN:s säkerhetsråd som har anknytning till Cypern.

63.

Regionkommittén beklagar bristen på framsteg i genomförandet av det tilläggsprotokoll till associeringsavtalet (det s.k. Ankaraprotokollet) med vilket den tullunion som 1996 inrättades med Turkiet utvidgades till tio nya medlemsstater, bl.a. Republiken Cypern.

64.

Regionkommittén stöder de insatser som kommissionen inledde 2010 för att inrätta projektpartnerskap mellan kommuner i EU:s medlemsstater och Turkiet för att stödja de turkiska kommunernas arbete med utveckling, upp- och utbyggnad av avfallshantering, miljöskydd, transporter, sociala tjänster, energi, turism eller kultur.

65.

Regionkommittén skulle ställa sig positiv till att kommunerna och provinserna fick en möjlighet att bygga upp förbindelser med regioner och kommuner i andra länder utan förhandsgodkännande från inrikesministeriet och uppmuntrar regionala och lokala institutioner i EU-länderna att samarbeta mer med turkiska regioner och kommuner.

66.

Regionkommittén framhåller att man måste involvera den regionala och lokala nivån på ett tidigt stadium i anslutningsprocessen, eftersom en stor del av EU:s bestämmelser måste genomföras på lokal och regional nivå. Kommittén anser därför att det är särskilt viktigt att förvaltningskapaciteten på lokal och regional nivå stärks.

67.

Regionkommittén står beredd att bilda en gemensam rådgivande kommitté med företrädare för den regionala och lokala nivån i Turkiet för att ytterligare stödja decentraliseringsprocessen i Turkiet och komma med konkreta bidrag till arbetet med att bygga upp institutioner och stärka förvaltningens kapacitet på regional och lokal nivå.

68.

Regionkommittén rekommenderar en gradvis minskning av guvernörernas inflytande på det regionala självstyrets arbete.

69.

Regionkommittén föreslår att man skapar en rättslig struktur som gör samråd med regionala och lokala förvaltningar obligatoriskt i frågor som rör deras intressen och befogenheter.

70.

Regionkommittén framhåller att Turkiet fortfarande är ett land med stora regionala skillnader och att det är en stor utmaning för regionalpolitiken och det strukturella stödet att successivt utjämna dessa skillnader. Kommittén föreslår därför att man utarbetar en heltäckande strategi för att minska utvecklingsskillnaderna mellan landsbygds- och stadsområdena.

71.

Inom ramen för EU:s regelverk rekommenderar Regionkommittén framför allt att man så snabbt som möjligt inleder förhandlingar om kapitel 22 – Regionalpolitik och samordning av strukturinstrument.

72.

Regionkommittén rekommenderar att man så snabbt som möjligt antar en lag om provinsers och kommuners budgetmedel, så att de lokala och regionala myndigheterna har tillräckliga medel för att fullgöra sina skyldigheter och uppgifter.

73.

Regionkommittén hänvisar till Turkiets viktiga roll i egenskap av regional aktör i EU:s Svartahavsstrategi och rekommenderar att Turkiet engagerar sig starkt i denna fråga och involverar de regioner vid Svarta havet som är direkt berörda.

74.

Regionkommittén välkomnar Albaniens ansträngningar för att uppfylla EU:s politiska kriterier, framför allt att man försöker fullgöra de skyldigheter som följer av stabiliserings- och associeringsavtalet.

75.

Regionkommittén konstaterar att Albanien fortfarande har viktiga åtgärder att vidta på regionalpolitikens område för att anpassa sig till de europeiska normerna. Det saknas framför allt territoriella enheter på Nuts 2-nivå och en enhetlig samordnad lagstiftning för att regionala utvecklingsprojekt ska kunna genomföras.

76.

Regionkommittén beklagar de brister som fortfarande finns i bestämmelserna om de lokala myndigheternas budgethantering, framför allt när det gäller deras möjligheter att själva skaffa fram finansiella resurser, deras begränsade möjligheter att spendera medel och det faktum att decentraliseringsåtgärder och förvaltningsautonomi och den överföring av befogenheter till lokal och regional nivå som hänger samman med detta sker så långsamt.

77.

Regionkommittén framhåller att det på alla nivåer fortfarande råder brist på utbildad personal som kan handskas effektivt med EU-program.

78.

Regionkommittén anser att de demokratiska strukturerna i Albanien måste stärkas, framför allt när det gäller politiska institutioner och partiövergripande dialog, så att den politiska stabiliteten i landet förbättras och regeringen kan effektivisera sin förvaltning. Utan denna kan man inte genomföra de reformer som krävs. Kommittén framhåller i detta sammanhang kravet på att oppositionen deltar i det parlamentariska arbetet.

79.

Regionkommittén anser att man bör införa direkta val till de regionala fullmäktigeförsamlingarna och anta en ny lag om lokalt självstyre.

80.

Regionkommittén anser att man som ett led i arbetet för att stärka den lokala och regionala nivån bör överväga en reform av prefekternas roll och i samband med detta minska deras kontrollmakt och tydligt fastställa deras ansvar gentemot de regionala fullmäktigeförsamlingarna.