21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/1

(1)

Den 26 mars 2010 antog Europeiska rådet kommissionens förslag till en ny strategi för sysselsättning och tillväxt, Europa 2020-strategin. Denna strategi bygger på en utökad samordning av den ekonomiska politiken med inriktning på ett antal nyckelområden där åtgärder behövs för att stimulera EU:s potential för hållbar tillväxt och konkurrenskraft.

(2)

Den 13 juli 2010 antog rådet en rekommendation om de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik (2010–2014) och den 21 oktober 2010 ett beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (2), vilka tillsammans utgör de integrerade riktlinjerna. Medlemsstaterna uppmanades att beakta de integrerade riktlinjerna i sin nationella ekonomiska politik och sysselsättningspolitik.

(3)

Den 7 december 2010 antog rådet genomförandebeslut 2011/77/EU (3) om beviljande av ekonomiskt bistånd från unionen till Irland för en period av tre år, i enlighet med fördraget och förordning (EU) nr 407/2010 av den 11 maj 2010 om inrättandet av en europeisk finansiell stabiliseringsmekanism (4). I det åtföljande samförståndsavtal som undertecknades den 16 december 2010 och dess första uppdatering fastställs de villkor för den ekonomiska politiken som ligger till grund för det ekonomiska biståndet. Genomförandebeslut 2011/77/EU ändrades genom genomförandebeslut 2011/326/EU (5). Den första uppdateringen av samförståndsavtalet undertecknades den 18 maj 2011.

(4)

Den 12 januari 2011 antog kommissionen den första årliga tillväxtöversikten, varigenom en ny era av ekonomisk styrning i EU och den första europeiska planeringsterminen för förhandsintegrerad politisk samordning inleddes, med förankring i Europa 2020-strategin.

(5)

Den 25 mars 2011 godkände Europeiska rådet prioriteringarna för konsolidering av de offentliga finanserna och strukturreformer (i linje med rådets slutsatser av den 15 februari och den 7 mars 2011 och med hänvisning till kommissionens årliga tillväxtöversikt). Europeiska rådet underströk behovet av att ge prioritet åt att sanera budgetarna och återställa hållbara offentliga finanser, minska arbetslösheten genom arbetsmarknadsreformer och göra nya insatser för att öka tillväxten. Medlemsstaterna uppmanades att omsätta dessa prioriteringar i konkreta åtgärder som ska ingå i deras stabilitets- eller konvergensprogram och nationella reformprogram.

(6)

Den 25 mars 2011 uppmanade Europeiska rådet också de medlemsstater som deltar i europluspakten att i tid lägga fram sina åtaganden så att de kan tas med i deras stabilitets- eller konvergensprogram och nationella reformprogram.

(7)

Den 29 april 2011 lade Irland fram 2011 års uppdatering av stabilitetsprogrammet, omfattande perioden 2011–2015, och sitt nationella reformprogram för 2011. För att kunna beakta inbördes samband mellan de båda programmen har de bedömts samtidigt.

(8)

Krisen medförde en betydande korrigering av de stora obalanser som byggdes upp under de föregående högkonjunkturåren. Mellan 2007 och 2010 sjönk reala BNP med 12 % och sysselsättningen med nära 13 %, och arbetslösheten steg från 4,6 % 2007 till 13,6 % 2010. Krisen ledde också till en dramatisk försämring av de offentliga finanserna, och underskottet i den offentliga sektorns finanser nådde tvåsiffriga nivåer 2008 och 2009. För 2010 motsvarade underskottet 32,4 % av BNP, vilket inbegriper åtgärder för stöd till finanssektorn motsvarande 20,5 % av BNP. Skuldkvoten ökade från 25 % 2007 till 96 % 2010.

(9)

Genomförandet av EU:s och IMF:s program för ekonomiskt bistånd har utvecklats enligt plan. De överenskomna finanspolitiska åtgärderna har genomförts, det finanspolitiska målet för 2010 har uppnåtts och utfallet för de offentliga finanserna under första kvartalet 2011 ligger också i linje med målen för programmen för ekonomiskt bistånd. Underskottet i de offentliga finanserna för 2011 kommer enligt prognosen att underskrida maximinivån för programmet för ekonomiskt bistånd, trots att nominella BNP enligt prognosen kommer att utvecklas sämre än väntat under 2011. Stora framgångar har gjorts med att reformera banksystemet och åtgärder har vidtagits för att uppnå de strukturella reformmålen.

(10)

Baserat på en bedömning av det uppdaterade stabilitetsprogrammet enligt förordning (EG) nr 1466/97 anser rådet att det makroekonomiska scenario som ligger till grund för stabilitetsprogrammets beräkningar av de offentliga finanserna är rimligt. Stabilitetsprogrammets strategi på medellång sikt för de offentliga finanserna är att det nominella underskottet i den offentliga sektorns finanser ska underskrida tröskelvärdet 3 % av BNP vid den tidsfrist som anges i rådets rekommendation av den 3 december 2010. Stabilitetsprogrammets målsättning är att underskottet ska vara 10 % av BNP 2011, 8,6 % 2012, 7,2 % 2013, 4,7 % 2014 och 2,8 % vid stabilitetsprogramperiodens utgång 2015. Denna utveckling ska stödjas med konsolideringsåtgärder motsvarande 3,8 % av BNP i budgeten för 2011 och bredare konsolideringsåtgärder motsvarande 5,9 % av BNP under perioden 2012–2014 samt ytterligare ospecificerade konsolideringsinsatser motsvarande mer än 1 % av BNP under 2015. I stabilitetsprogrammet fastställs återigen målet på medellång sikt för de offentliga finanserna på – 0,5 % av BNP, vilket inte kommer att uppnås under stabilitetsprogramperioden. Enligt kommissionens senaste bedömning framstår riskerna avseende de offentliga finansernas långfristiga hållbarhet som höga. För att förbättra denna hållbarhet krävs att landet uppnår tillräckligt höga primära överskott på medellång sikt och ytterligare reformerar sitt socialförsäkringssystem.

(11)

Irland har gjort ett antal åtaganden inom ramen för europluspakten, som lades fram den 3 maj 2011. Bland dessa ingår konkreta åtgärder för att stimulera konkurrenskraften, däribland reformera lönesättningsmekanismerna, öppna upp vissa yrkesmässiga tjänster för konkurrens, stärka forskning och innovation, förstärka den finansiella stabiliteten, i synnerhet krislösningsmekanismer, och de offentliga finansernas hållbarhet genom ett medelfristigt ramverk för de offentliga finanserna, reformera pensionssystemet och höja pensionsåldern.

(12)

Kommissionen har granskat stabilitetsprogrammet och det nationella reformprogrammet, inklusive åtagandena inom ramen för europluspakten. Den har beaktat inte bara programmens och åtagandenas relevans för en hållbar finanspolitik och socioekonomisk politik i Irland utan även i vilken utsträckning de överensstämmer med EU:s regler och riktlinjer, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i EU genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på EU-nivå. I detta sammanhang betonar kommissionen att det finns ett trängande behov av att genomföra de planerade åtgärderna för att efterleva genomförandebeslut 2011/77/EU.

(13)

Mot bakgrund av denna bedömning, och med beaktande av rådets rekommendation enligt artikel 126.7 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har rådet granskat 2011 års uppdatering av Irlands stabilitetsprogram och dess ståndpunkt (6). Med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 25 mars 2011 har rådet granskat Irlands nationella reformprogram

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/4

(1)

Den 26 mars 2010 kom Europeiska rådet överens om kommissionens förslag om att lansera en ny strategi för sysselsättning och tillväxt, Europa 2020, som bygger på en utökad samordning av den ekonomiska politiken, vilken kommer att inrikta sig på de nyckelområden som kräver åtgärder för att stärka Europas potential för hållbar tillväxt och konkurrenskraft.

(2)

Rådet antog den 13 juli 2010 en rekommendation om de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik (2010–2014) och den 21 oktober 2010 ett beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (2), vilka tillsammans utgör de så kallade integrerade riktlinjerna. Medlemsstaterna uppmanades att beakta de integrerade riktlinjerna i sin nationella ekonomiska politik och sysselsättningspolitik.

(3)

Den 12 januari 2011 antog kommissionen den första årliga tillväxtöversikten, varigenom en ny era av ekonomisk styrning i EU och den första europeiska planeringsterminen för förhandsintegrerad politisk samordning inleddes, med förankring i Europa 2020-strategin.

(4)

Den 25 mars 2011 godkände Europeiska rådet prioriteringarna för finanspolitisk konsolidering och strukturreformer (i linje med rådets slutsatser av den 15 februari och 7 mars 2011 och med hänvisning till kommissionens årliga tillväxtöversikt). Det underströk behovet av att prioritera återställandet av sunda offentliga finanser, hållbar finanspolitik, minskad arbetslöshet genom arbetsmarknadsreformer och nya insatser för att öka tillväxten. Medlemsstaterna uppmanades att omsätta dessa prioriteringar i konkreta åtgärder som ska ingå i deras stabilitets- eller konvergensprogram och nationella reformprogram.

(5)

Den 25 mars 2011 uppmanade Europeiska rådet också de medlemsstater som deltar i europluspakten att i tid lägga fram sina åtaganden så att de kan tas med i deras stabilitets- eller konvergensprogram och nationella reformprogram.

(6)

Den 6 maj 2011 överlämnade Italien sitt uppdaterade stabilitetsprogram för 2011, som omfattar perioden 2011–2014, och sitt nationella reformprogram för 2011. För att kunna beakta inbördes samband mellan de båda programmen har de granskats samtidigt.

(7)

Italiens ekonomi har präglats av strukturella svagheter långt innan den nuvarande globala ekonomiska och finansiella krisen började. Mellan 2001 och 2007 var den genomsnittliga BNP-tillväxten ungefär 1 %, dvs. endast hälften av euroområdets genomsnitt, främst till följd av långsam produktivitetstillväxt. Eftersom dessa utvecklingar påverkade hela landet kunde de stora regionala ekonomiska skillnaderna inte utjämnas. Även om ekonomin inte uppvisade några stora interna obalanser inom den privata sektorn påverkades den ändå kraftigt av den globala krisen. När exporten, och därefter investeringarna, kollapsade ledde detta till en kraftig minskning av BNP i reala värden med cirka 7 % mellan andra kvartalet 2008 och andra kvartalet 2009. Efter att stadigt ha fallit under det föregående årtiondet steg den offentliga bruttoskulden till 119 % i slutet av 2010, vilket också speglar den kraftiga BNP-minskningen. Sysselsättningen minskade mycket mindre, eftersom den stöddes av ett offentligfinansierat program för minskning av arbetstiden, vilket gjorde att arbetslösheten endast ökade i begränsad utsträckning under 2008 och 2009. Främst till följd av exporten började ekonomin att återhämta sig under andra hälften av 2009, även om det gick långsamt. Situationen på arbetsmarknaden förblev skör under 2010, och arbetslöshetsnivån stabiliserades kring 8,5 % vid slutet av året. Med tanke på den mycket höga offentliga skuldkvoten intog Italien en passande försiktig finanspolitisk hållning under krisen, och avstod från större finanspolitiska stimulansåtgärder, vilket gjorde det möjligt att hålla det offentliga underskottet under euroområdets genomsnitt under 2009–2010.

(8)

Baserat på en bedömning av det uppdaterade stabilitetsprogrammet enligt förordning (EG) nr 1466/97 anser rådet att det makroekonomiska scenario som ligger till grund för programmet framstår som rimligt. Programmet syftar till att få ned det offentliga underskottet under 3 % av referensvärdet för BNP till 2012, med hjälp av ytterligare utgiftsbegränsningar och extra intäkter till följd av ökad skattemoral. Så snart det alltför stora underskottet har åtgärdats syftar programmet till att uppnå det medelfristiga målet med balans i de offentliga finanserna i strukturella termer till slutet av programperioden (2014), vilket stöds av ett åtagande att ytterligare skära ned de primära utgifterna. Enligt programmet förväntas den offentliga skulden att nå sin topp under 2011 och sedan minska allt snabbare, allt eftersom det primära överskottet ökar. De planerade årliga finanspolitiska insatserna under perioden 2010–2012 ligger över de 0,5 % av BNP som rådet rekommenderade inom ramen för förfarandet vid alltför stora underskott, och den förväntade anpassningstakten efter 2012 ligger klart över bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten. En förutsättning för att man ska kunna nå ovan angivna resultat för underskottet och skulden är ett strikt genomförande av budgeten, samtidigt som det krävs mer information om de planerade konsolideringsåtgärderna för 2013 och 2014 för att programmets trovärdighet ska kunna ökas.

(9)

Med tanke på den mycket höga statsskulden, kring 120 % av BNP 2011 prioriterar Italien en hållbar och trovärdig konsolidering och antagande av strukturåtgärder för att driva på tillväxten. Enligt kommissionens senast bedömning verkar riskerna associerade med den långsiktiga hållbarheten för de offentliga finanserna vara medelstora. För perioden fram till 2012 är förutsättningen för att man ska nå det mål som satts för det offentliga underskottet i stabilitetsprogrammet och därmed kunna korrigera det alltför stora underskottet till 2012, att de redan antagna åtgärderna genomförs fullt ut. Ytterligare insatser skulle exempelvis krävas om intäkterna till följd av bättre skattemoral skulle visa sig vara lägre än förväntat, eller om det uppstår problem med att uppnå de planerade begränsningarna av kapitalutgifterna. För perioden 2013-2014 föreskrivs det i den nya treåriga budgetramen att konkreta åtgärder för att underbygga konsolideringsinsatserna ska anta senast i oktober 2011. Budgetramarna har visserligen stärkts kraftigt under senare år, men införandet av bindande utgiftstak och ytterligare förbättringar av övervakningen av de offentliga finanserna inom alla delar av statsförvaltningen skulle förbättra budgetdisciplinen och göra den medelfristiga budgetstrategin mer trovärdig.

(10)

Trots en relativt kraftig ökning av antalet arbetstillfällen under åren före krisen uppvisar Italiens arbetsmarknad vissa strukturella svagheter. Arbetstagare med tillsvidareanställning är bättre skyddade än arbetare med ovanliga anställningskontrakt. För de förra är avsked föremål för strikta regler och omfattande förfaranden. För de senare bör det uppmärksammas att egenföretagardynamiken i själva verket kan dölja underliggande anställningsförhållanden. Trots nya tillfälliga åtgärder som vidtogs under krisen för att förbättra inkomststöd och arbetslöshetsersättning är det nuvarande systemet med arbetslöshetsförmåner fortfarande splittrat. Arbetslösheten bland arbetstagare under 25 år uppgick till 27,8 % 2010, med ojämn fördelning över landet, och ungdomsarbetslösheten i de sydliga regionerna var dubbelt så hög som i norr. Praktik och yrkesfortbildning bör förstärkas ytterligare. Trots att ett sådant skulle vara ytterst värdefullt och nödvändigt finns det i dag inget gemensamt system för kompetenscertifiering och erkännande av fortbildnings- och utbildningsstandarder som godtas i hela landet, något som i hela landet hindrar arbetstagarnas rörlighet och möjligheterna att skapa sysselsättning. Det finns utrymme till förbättringar i fråga om arbetsförmedlingarnas effektivitet, särskilt i regioner med hög arbetslöshet. Svartarbete är slutligen fortfarande mycket omfattande i Italien.

(11)

Det är viktigt att anpassa löneutvecklingen till produktionstillväxten, med tanke på att Italien stadigt har förlorat i konkurrenskraft sedan slutet av 1990-talet; här kan förhandlingar på företagsnivå spela en viktig roll, vilket också kan bidra till att minska de regionala skillnaderna på arbetsmarknaden. 2009 års reform av förhandlingsramarna innebar bland annat att det blev möjligt att införa öppningsklausuler (dvs. undantag från de sektorslöner som fastställts på nationell nivå), men denna möjlighet har tills idag inte använts i någon större utsträckning.

(12)

Kvinnornas sysselsättning är i genomsnitt över 20 procentenheter lägre än männens i hela landet, med betydande skillnader mellan regionerna. Knappt en tredjedel av kvinnorna mellan 20 och 64 hade arbete i södra Italien under 2009, både till följd av lägre arbetskraftsdeltagande och högre arbetslöshet. Italiens relativt höga skatt på arbete minskar incitamenten att arbeta, inte minst för för den andra inkomsttagaren i familjen, vilket har negativa effekter för företagens efterfrågan efter arbetskraft. För att främja kvinnornas sysselsättning hänvisas det i det nationella reformprogrammet till den plan som antogs 2010 för att samordna insatserna mellan de olika förvaltningsnivåerna för att förena yrkesliv och familjeliv. Regeringen införde nyligen skattelättnader för företag som anställer mindre gynnade arbetstagare, till exempel sådana som arbetar i en sektor eller ett yrke med särskilt stark könsojämlikhet, i regioner med hög arbetslöshet. Programmet förutser också en reform av skattesystemet i syfte att stegvis föra över skattebördan från arbete till konsumtion, vilket kan bidra till ökad sysselsättning.

(13)

Jämfört med EU-standarder är det fortfarande dyrt att bedriva affärsverksamhet i Italien, inte minst i de sydsliga regionerna, trots den senaste tidens insatser för att förbättra företagsklimatet och göra den offentliga förvaltningen mer resultatinriktad och ansvarig. Det finns fortfarande stort utrymme för att avskaffa rättsliga och administrativa hinder på produkt- och tjänstemarknaderna, inte mins i fråga om de fria yrkena. År 2009 lades en årlig lag om konkurrens fram, som ett rättsligt verktyg för att förbättra konkurrensklimatet och öka konsumentskyddet, men denna har ännu inte antagits. En annan svaghet i Italiens företagsklimat är det långdragna förfarandet för tillsyn av att avtal efterlevs. Andra möjligheter än banklån för att finansiera företags tillväxt är ännu relativt sällsynta i Italien, särskilt för små- och medelstora företag. Finansiering med aktiekapital och riskkapital, i synnerhet, spelar fortfarande en begränsad roll, trots den potential de uppvisar för att främja att företagen blir större, når ut till nya marknader och får förbättrad företagsförvaltning.

(14)

Under de senaste tio åren har utgifterna för forskning och utveckling (FoU) endast ökat obetydligt. Därigenom är FoU-intensiteten fortfarande låg, omkring 1,27 % av BNP, långt under EU-genomsnittet (1,90 %). Denna klyfta beror främst på låg forskningsaktivitet inom industrin, eftersom företagens FoU-intensitet ligger på 0,64 % av BNP, jämfört med 1,23 % i hela EU. Riskkapitalintensiteten är också fortfarande mycket låg. I det nationella reformprogrammet presenteras ett antal åtgärder, inklusive tidsbegränsade skattelättnader för företag som investerar i forskningsprojekt som genomförs av universitet eller organ inom den offentliga sektorn. Målet för FoU-intensiteten, 1,53 % av BNP, har sitt ursprung i en beräkning av den årliga tillväxttakten under perioden 2006-2008 och beaktar landets finanspolitiska stabilitetsbegränsningar. Det kommer att vara föremål för en översyn år 2014.

(15)

Italien är den tredje största förmånstagaren för EU:s sammanhållningsfonder, efter att ha fått cirka 8 % av den totala EU-sammanhållningsbudget under perioden 2007–2013. Efter halva programperioden har landet emellertid bara mobiliserat cirka 16,8 % av EU-medlen, och denna siffra är mycket lägre i de södra konvergensregionerna.

(16)

Italien har gjort ett antal åtaganden inom europluspakten. I det nationella reformprogrammet nämns några nyligen antagna åtgärder och redogörs det i stora drag för planer till framtida reformer som ska göra de offentliga finanserna hållbara och leda till finansiell stabilitet, främja konkurrenskraften och öka sysselsättningen, i linje med principerna i europluspakten. Ett nytt stort åtagande särskilt för att efterleva pakten är regeringens plan att ändra författningen för att återinföra budgetdisciplin. Dessa faktorer har bedömts och beaktats i rekommendationerna.

(17)

Kommissionen har granskat stabilitetsprogrammet och det nationella reformprogrammet, inklusive Italiens åtaganden inom europluspakten. Den har beaktat inte bara programmens relevans för en hållbar finanspolitik och socioekonomisk politik i Italien utan även i vilken utsträckning som EU:s regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i EU genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på EU-nivå. I ljuset av detta anser kommissionen att Italiens konsolideringsplan för 2011–2014 är trovärdig fram till 2012, men att den bör underbyggas med konkreta åtgärder under 2013–2014, så att den mycket höga statsskulden kan minskas stadigt och i allt större utsträckning. Det nationella reformprogrammet omfattar ett stort antal initiativ inom alla dimensioner av Europa 2020-strategin, men ytterligare insatser anses behövas för att ta itu med gamla strukturella svagheter som förvärrats genom krisen. För att förstärka Italiens tillväxt- och sysselsättningsskapande potential och främja att de sydligare regionerna kommer i kapp, bör ytterligare åtgärder vidtas under 2011-2012 för att förbättra arbetsmarknadens funktion, öppna tjänste- och produktmarknaderna för mer konkurrens, förbättra företagsklimatet, förstärka forsknings- och innovationspolitiken och främja en snabbare och effektivare användning av EU:s sammanhållningsmedel.

(18)

Mot bakgrund av denna bedömning, och med beaktande av rådets rekommendation av enligt artikel 126.7 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt av den 2 december 2009, har rådet granskat 2011 års uppdatering av Italiens stabilitetsprogram och dess ståndpunkt (3) avspeglas särskilt i dess rekommendation 1 nedan. Rådet har, med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 25 mars 2011, granskat Italiens nationella reformprogram.

1.

Genomföra den planerade finanspolitiska konsolideringen under 2011 och 2012 för att säkerställa en korrigering av det alltför stora underskottet i linje med rådet rekommendationer enligt förfarandet för alltför stora underskott, och på så sätt få den höga statsskuldskvoten på en nedåtgående trend. Bygga vidare på nyligen godkänd lagstiftning, till fullo utnyttja alla oväntade positiva ekonomiska eller budgetmässiga utvecklingar för att snabbare minska underskottet och skulden och vara beredd att förebygga överskridanden av budgetanslagen. Underbygga målen för 2013–2014 med konkreta åtgärder senast i oktober 2011, i enlighet med den nya fleråriga budgetramen. Ytterligare stärka ramarna genom att införa bindande utgiftstak och förbättra övervakningen inom alla delsektorer av den offentliga förvaltningen.

2.

Förstärka åtgärderna för att motverka segmenteringen på arbetsmarknaden, även genom att se över utvalda aspekter av anställningsskyddslagstiftningen, inklusive regler och förfaranden om avskedande och se över det nuvarande fragmenterade systemet för arbetslöshetsstöd med beaktande av budgetbegränsningarna. Öka insatserna för att bekämpa svartarbete. Dessutom vidta åtgärder för att öka kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden genom att öka tillgången till daghem i hela landet och tillhandahålla ekonomiska incitament för den andra inkomsttagaren i familjen att börja arbeta på ett sätt som budgetmässigt är neutralt.

3.

Vidta ytterligare åtgärder, utgående från 2009 års överenskommelse om reform av kollektiv-förhandlings-ramarna och i samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell praxis, för att se till att löneökningen bättre avspeglar produktivitetsutvecklingen och villkoren på lokal nivå och i företagen, inklusive klausuler som skulle kunna tillåta att förhandlingar på företagsnivå går i denna riktning.

4.

Utveckla processen för att öppna tjänstesektorn för mer konkurrens, särskilt i fråga om fria yrken. Under 2011 anta den årliga budgetlagen om konkurrens, med beaktande av de rekommendationer som lagts fram av konkurrensmyndigheten. Minska tidslängden för förfaranden för tillsyn av att avtal efterlevs. Vidta ytterligare åtgärder för att främja små- och medelstora företags tillgång till kapitalmarknaden genom att undanröja regelmässiga hinder och minska kostnaderna.

5.

Förbättra ramen för den privata sektorns investeringsmöjligheter i forskning och innovation genom att förlänga nuvarande skatteincitament, förbättra villkoren för riskkapital och stödja innovativa upphandlingslösningar.

6.

Vidta åtgärder för att på ett kostnadseffektivt sätt påskynda tillväxtfrämjande utgifter som samfinansieras av sammanhållningsfonderna, i syfte att minska de kvarvarande klyftorna mellan regionerna genom att öka förvaltningskompetensen och förbättra det politiska styret. Respektera de åtaganden som gjorts i den nationella strategiska referensramen vad gäller resurser och utgiftskvalitet.

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/8

(1)

Den 20 januari 2009 antog rådet beslut 2009/290/EG (2) om att ge Lettland ett medelfristigt ekonomiskt stöd för en period av tre år enligt artikel 143 i fördraget. I det åtföljande samförståndsavtal som undertecknades den 28 januari 2009 och dess successiva tillägg fastställs de villkor för den ekonomiska politiken som ligger till grund för utbetalningen av det ekonomiska stödet. Beslut 2009/290/EG ändrades den 13 juli 2009 genom rådets beslut 2009/592/EG (3). Det senaste tillägget till samförståndsavtalet undertecknades i juni 2011.

(2)

Den 26 mars 2010 antog Europeiska rådet kommissionens förslag till en ny strategi för sysselsättning och tillväxt, Europa 2020-strategin. Denna strategi bygger på en utökad samordning av den ekonomiska politiken med inriktning på ett antal nyckelområden där åtgärder måste vidtas för att stimulera EU:s potential för hållbar tillväxt och konkurrenskraft.

(3)

Den 13 juli 2010 antog rådet en rekommendation om de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik (2010–2014) och den 21 oktober 2010 ett beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (4), vilka tillsammans utgör de integrerade riktlinjerna. Medlemsstaterna uppmanades att beakta de integrerade riktlinjerna i sin nationella ekonomiska politik och sysselsättningspolitik.

(4)

Den 12 januari 2011 antog kommissionen den första årliga tillväxtöversikten, varigenom en ny era av ekonomisk styrning i EU och den första europeiska planeringsterminen för förhandsintegrerad politisk samordning inleddes, med förankring i Europa 2020-strategin.

(5)

Den 25 mars 2011 godkände Europeiska rådet prioriteringarna för konsolidering av de offentliga finanserna och strukturreformer (i linje med rådets slutsatser av den 15 februari och den 7 mars 2011 och med hänvisning till kommissionens årliga tillväxtöversikt). Europeiska rådet underströk behovet av att ge prioritet åt att sanera budgetarna och återställa hållbara offentliga finanser, minska arbetslösheten genom arbetsmarknadsreformer och göra nya insatser för att öka tillväxten. Medlemsstaterna uppmanades att omsätta dessa prioriteringar i konkreta åtgärder som ska ingå i deras stabilitets- eller konvergensprogram och nationella reformprogram.

(6)

Den 25 mars 2011 uppmanade Europeiska rådet också de medlemsstater som deltar i europluspakten att i tid lägga fram sina åtaganden så att de kan tas med i deras stabilitets- eller konvergensprogram och nationella reformprogram. Lettlands konvergensprogram och det nationella reformprogrammet innehåller allmänna hänvisningar till europluspakten. I en skrivelse som skickades till Europeiska rådet den 17 maj 2011 framhålls specifika åtaganden och åtgärder för 2011 som ingår i programmen, som är förenliga med europluspaktens mål.

(7)

Den 29 april 2011 lade Lettland fram 2011 års uppdatering av konvergensprogrammet, omfattande perioden 2011–2014, och sitt nationella reformprogram för 2011. För att kunna beakta inbördes samband mellan de båda programmen har de granskats samtidigt.

(8)

Lettlands ekonomi växte snabbare än någon annan medlemsstats mellan 2000 och 2007, beroende på konvergensutsikter, utländska kapitalinflöden och en mycket stark konsumtion. Resultatet blev emellertid att ekonomin överhettades, åtminstone delvis till följd av en expansiv makroekonomisk politik. Stora obalanser ackumulerades, vilket visas av bytesbalansunderskott på 22,3 % av BNP 2007 och 13,1 % 2008. Således minskade ekonomin under perioden 2008–2009 snabbast i hela EU. Under denna period sjönk reala BNP med 25 %, från dess högsta nivå till den lägsta nivån, i det att den inhemska efterfrågekollapsen förstärktes av nedgången i världshandeln. Sysselsättningsgraden, som tidigare var bland de högsta i EU (75,8 % under 2008), minskade med mer än 10 procentenheter och arbetslösheten på över 18 % är nu en av de högsta i EU. Underskottet i den offentliga sektorns finanser var 9,7 % 2009 men minskade till 7,7 % 2010 till följd av de finanspolitiska konsolideringsåtgärderna. Detta resultat inbegriper betydande åtgärder för stabilisering av finanssektorn motsvarande 1,1 % av BNP 2009 och 2,3 % av BNP 2010.

(9)

Baserat på en bedömning av det uppdaterade konvergensprogrammet enligt förordning (EG) nr 1466/97 anser rådet att det makroekonomiska scenario som ligger till grund för konvergensprogrammets beräkningar av de offentliga finanserna framstår som rimligt, även om inflationsprognosen kan vara något låg för 2011. Konvergensprogrammets strategi på medellång sikt för de offentliga finanserna är att det nominella underskottet i den offentliga sektorns finanser ska underskrida tröskelvärdet 3 % av BNP vid den tidsfrist som anges i rådets rekommendation av den 7 juli 2009. Med beaktande av de åtgärder som genomförts sedan utfärdandet av rekommendationen angående korrigering av det alltför stora underskottet och den ytterligare konsolidering som förutsätts i det uppdaterade konvergensprogrammet är de planerade finanspolitiska insatserna för 2011-2012 i linje med den justering som krävs. Med tanke på utgångsläget räknar man i konvergensprogrammet inte med att målet på medellång sikt för de offentliga finanserna kommer att uppnås vid utgången av konvergensprogramperioden, men de planerade finanspolitiska insatserna för att uppnå målet på medellång sikt efter korrigeringen av det alltför stora underskottet skulle kunna påskyndas, i synnerhet under 2013. Den finanspolitiska konsolideringen enligt konvergensprogrammet är till största delen utgiftsbaserad. Budgetmålen kan vara överdrivet optimistiska, i det att programmet inte ger fullständig information om de åtgärder som ska leda till att de fastställda målen uppnås. Dessa åtgärder väntas beskrivas närmare i kommande budgetar. En minskning av de primära underskotten på medellång sikt, i enlighet med konvergensprogrammet, skulle bidra till att minska riskerna för de offentliga finansernas hållbarhet.

(10)

Kommissionen har granskat konvergensprogrammet och det nationella reformprogrammet.. Den har beaktat inte bara programmens relevans för en hållbar finanspolitik och socioekonomisk politik i Lettland utan även i vilken utsträckning de överensstämmer med EU:s regler och riktlinjer, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i EU genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på EU-nivå. Kommissionen betonar att det finns ett trängande behov av att de planerade åtgärderna genomförs för att efterleva beslut 2009/290/EG.

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/10

(1)

Den 26 mars 2010 kom Europeiska rådet överens om kommissionens förslag om att lansera en ny strategi för sysselsättning och tillväxt, Europa 2020, som bygger på en utökad samordning av den ekonomiska politiken, vilken kommer att inrikta sig på de nyckelområden som kräver åtgärder för att stärka Europas potential för hållbar tillväxt och konkurrenskraft.

(2)

Rådet antog den 13 juli 2010 en rekommendation om de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik (2010–2014) och den 21 oktober 2010 ett beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (2), vilka tillsammans utgör de så kallade integrerade riktlinjerna. Medlemsstaterna uppmanades att beakta de integrerade riktlinjerna i sin nationella ekonomiska politik och sysselsättningspolitik.

(3)

Den 12 januari 2011 antog kommissionen den första årliga tillväxtöversikten, varigenom en ny era av ekonomisk styrning i EU och den första europeiska planeringsterminen för förhandsintegrerad politisk samordning inleddes, med förankring i Europa 2020-strategin.

(4)

Den 25 mars 2011 godkände Europeiska rådet prioriteringarna för finanspolitisk konsolidering och strukturreformer (i linje med rådets slutsatser av den 15 februari och 7 mars 2011 och med hänvisning till kommissionens årliga tillväxtöversikt). Det underströk behovet av att prioritera återställandet av sunda offentliga finanser, hållbar finanspolitik, minskad arbetslöshet genom arbetsmarknadsreformer och nya insatser för att öka tillväxten. Medlemsstaterna uppmanades att omsätta dessa prioriteringar i konkreta åtgärder som ska ingå i deras stabilitets- eller konvergensprogram och nationella reformprogram.

(5)

Den 25 mars 2011 uppmanade Europeiska rådet också de medlemsstater som deltar i europluspakten att i tid lägga fram sina åtaganden så att de kan tas med i deras stabilitets- eller konvergensprogram och nationella reformprogram.

(6)

Den 28 april 2011 överlämnade Malta sitt nationella reformprogram för 2011 och den 29 april 2011 sitt uppdaterade stabilitetsprogram för 2011, som täcker perioden 2011–2014. För att kunna beakta inbördes samband mellan de båda programmen har de granskats samtidigt.

(7)

När den ekonomiska krisen drabbade Malta minskade exporten och investeringarna kraftigt, och BNP i reala termer sjönk med 3,4 % 2009. Sysselsättningen minskade endast något, även understödd genom statsstöd. Exporten och företagsinvesteringarna ökade kraftigt under 2010, och Malta upplevde en markant ekonomisk återhämtning under 2010 med en långsamt minskad arbetslöshet. Mot bakgrund av den höga offentliga skulden (61,5 % av BNP 2008) har regeringen inte vidtagit några omfattande finanspolitiska stimulansåtgärder, och det offentliga underskottet 2009 (3,7 % av BNP) låg kvar under underskottsnivån för euroområdet som helhet. Under 2010 förblev blev det offentliga underskottet och den offentliga skuldkvoten i stort sett stabila.

(8)

Baserat på bedömningen av det uppdaterade stabilitetsprogrammet enligt förordning (EG) nr 1466/97 anser rådet att det makroekonomiska scenario som ligger till grund för budgetberäkningarna är något optimistiskt, särskilt för de senare åren i stabilitetsprogramperioden. Enligt stabilitetsprogrammet ska det offentliga underskottet minskas, från 3,6 % av BNP 2010, så att det hamnar under fördragets referensvärde senast 2011. Därefter ska gradvisa framsteg för att närma sig det medelfristiga målet – ett saldo i balans i strukturella termer – backas upp av ett åtagande för att säkerställa en hållbar och till stor del utgiftsbaserad konsolidering. I stabilitetsprogrammet förutses dock inte att det medelfristiga målet ska uppnås inom stabilitetsprogramperioden. Skuldkvoten beräknas minska från toppnivån 2010 (68 % av BNP) till 63,7 % år 2014 till följd av ett positivt och större primärt saldo. Den genomsnittliga årliga strukturella korrigeringsansträngningen under perioden 2012–2014, enligt kommissionens beräkningar, är i stort sett i linje med stabilitets- och tillväxtpakten. Utfallet för de offentliga finanserna kan dock bli sämre än planerat på grund av risk för utgiftsöverskridanden och bristen på information om de åtgärder som ligger till grund för konsolideringsansträngningen efter 2011.

(9)

Finanspolitisk konsolidering för att uppnå det medelfristiga målet är en viktig utmaning för Malta. I 2011 års budget infördes åtgärder för att korrigera det alltför stora underskottet år 2011, men ytterligare åtgärder krävs i händelse av överskridanden. Trovärdigheten för den medelfristiga konsolideringsstrategin, som ännu inte underbyggs av konkreta åtgärder, skulle kunna förbättras genom en starkare flerårig budgetram. En central svaghet är den icke-bindande karaktären hos de fleråriga målen, vilket innebär en relativt kort finanspolitisk planeringshorisont. I stabilitetsprogrammet anges att införandet av en utgiftsregel övervägs.

(10)

Enligt kommissionens senaste bedömning framstår riskerna för de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet som höga, eftersom de långsiktiga budgeteffekterna av åldrandet, inklusive pensioner, är betydligt större i Malta än EU-genomsnittet. Dessutom är äldre arbetstagares deltagande på arbetsmarknaden mycket lågt på grund av en fortfarande relativt låg pensionsålder, ofta utnyttjade möjligheter till förtidspensionering och det mycket låga arbetsmarknadsdeltagandet bland äldre kvinnor. 2006 års pensionsreform började hantera hållbarheten genom att höja pensionsåldern, om än i mycket långsam takt, och innehåller åtgärder för att upprätthålla en tillräcklig nivå på framtida pensioner, i synnerhet genom mer generösa indexeringssystem och införandet av en garanterad nationell minimipension. I det nationella reformprogrammet redogörs för det pågående samrådet om de förslag till ytterligare pensionsreformer som lagts fram av arbetsgruppen för pensioner, inbegripet inrättande av en tydlig koppling mellan pensionsåldern och den förväntade livslängden och införande av en obligatorisk andra pensionspelare och en frivillig tredje pensionspelare. I det nationella reformprogrammet framläggs emellertid inte någon omfattande strategi för aktivt åldrande som stöd för de pågående och planerade ändringarna av lagstiftningen. Odeklarerat arbete innebär en risk för de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt. Regeringen presenterar några åtgärder för att åtgärda detta problem i det nationella reformprogrammet, men det finns inga förslag om att se över skatte- och förmånssystemen i syfte att göra arbete lönsamt. Att främja kvinnors deltagande på arbetsmarknaden är en annan stor utmaning för Malta, eftersom Maltas sysselsättningsgrad för kvinnor är den lägsta i EU. I det nationella reformprogrammet har regeringen framfört ett betydande antal initiativ som är inriktade på kvinnliga arbetstagare. Genomförandet av dessa initiativ, och deras inverkan, bör utvärderas 2012.

(11)

Under senare år har Malta har genomgått en intensiv industriell omstrukturering där traditionell, arbetsintensiv tillverkning har ersatts av nya verksamheter med högt förädlingsvärde. Detta har lett till en obalans mellan utbud av och efterfrågan på färdigheter på arbetsmarknaden, vilket understryker behovet av att tillhandahålla de färdigheter som krävs i de nya sektorerna, särskilt genom högre utbildning, i ett försök att ytterligare diversifiera Maltas ekonomiska bas.

(12)

Malta är det land i EU som har den högsta andelen elever som lämnar skolan i förtid; under 2009 var andelen 36,8 %, vilket kan jämföras med EU-genomsnittet på 14,4 %. Landet har också en låg andel personer i åldern 30–34 år med eftergymnasial utbildning eller motsvarande (21,1 %, vilket kan jämföras med EU-genomsnittet på 32,3 % år 2009). Malta strävar efter att minska andelen förtida skolavhopp till 29 % och öka andelen eftergymnasial eller motsvarande utbildning för åldersgruppen 30–34 år till 33 % under tiden fram till 2020. 2011 vidtog Malta åtgärder för att leda in ungdomar som potentiellt kan lämna skolan i förtid på intressanta karriärvägar genom yrkesutbildning eller utbildning som ger eleverna en andra chans.

(13)

Malta är en av få EU-medlemsstater som har en generell mekanism för löneindexering. Löneökningar är kopplade till en obligatorisk mekanism för levnadskostnadsjustering, och detta leder till löneökningar som är i linje med tidigare inflationsutveckling även om de är proportionellt högre i den nedre delen av lönespektrumet. Tillsammans med minimilönen kan denna justering ytterligare hämma konkurrenskraften i arbetsintensiva sektorer. Denna fråga är särskilt relevant mot bakgrund av den senaste tidens energiprisökningar, vilka skulle kunna leda till löne- och prisspiraler.

(14)

Malta är nästan helt beroende av importerad olja för energi, något som gör ekonomin känslig för oljeprisförändringar. Detta, tillsammans med bristerna i Maltas energisystem, kan vara ett problem för entreprenörskap och för de små och medelstora företagens konkurrenskraft. Utnyttjande av möjligheten att producera energi från förnybara energikällor skulle kunna medföra den dubbla fördelen att konkurrenskraften förbättras samtidigt som energi- och klimatmål uppnås. Uppgifterna i det nationella reformprogrammet om energiåtgärder är emellertid begränsade, vilket gör det svårt att bedöma deras genomförbarhet och kostnadseffektivitet.

(15)

Malta har gjort ett antal åtaganden inom europluspakten. Åtagandena avser två områden i pakten: konkurrenskraft och de offentliga finansernas hållbarhet. På det finanspolitiska området inbegriper åtagandena att förstärka ansvarigheten och öppenheten i den finanspolitiska ramen, samtidigt som man överväger att införa mekanismer för att öka disciplinen i budgetgenomförandet. För att öka produktiviteten finns det åtgärder för att förbättra företagsklimatet och finansieringsvillkoren för företagen samt för att stärka konkurrensen inom tjänstesektorn, särskilt inom telekommunikationsområdet. Åtagandena inom ramen för europluspakten omfattar inte sysselsättning och finansiell stabilitet, även om dessa frågor finns med i det nationella reformprogrammet. Samtidigt som myndigheterna inriktar sig på att öka produktiviteten erkänner de inte att den nuvarande mekanismen för löneindexering påverkar Maltas konkurrenskraft. Åtagandena inom europluspakten har bedömts och beaktats i rekommendationerna.

(16)

Kommissionen har granskat stabilitetsprogrammet och det nationella reformprogrammet, inklusive Maltas åtaganden inom europluspakten. Den har beaktat inte bara programmens relevans för en hållbar finanspolitik och socioekonomisk politik i Malta utan även i vilken utsträckning EU:s regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i EU genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på EU-nivå. Mot bakgrund av detta anser kommissionen att det visserligen är ändamålsenligt att i enlighet med planen närma sig det medelfristiga målet, men att det finns betydande risker för konsolideringsstrategin eftersom den inte backas upp med konkreta åtgärder och eftersom utgiftstaken kan överskridas, något som har inträffat tidigare. Dessutom kan det vara så att den icke-bindande karaktären hos den finanspolitiska ramen på medellång sikt inte främjar budgetdisciplinen. De relativt höga långsiktiga kostnaderna till följd av den åldrande befolkningen, särskilt pensionsutgifterna, innebär en risk för den långsiktiga hållbarheten i Maltas offentliga finanser. I det nationella reformprogrammet erkänns de viktigaste strukturella utmaningarna som Maltas ekonomi står inför, även om det förefaller vara motiverat att ägna ytterligare uppmärksamhet åt vissa frågor, särskilt bättre utnyttjande av ekonomins arbetskraftspotential, och omprövning och vidtagande av nödvändiga åtgärder för att reformera lönesättningsmekanismen för att garantera en bättre överensstämmelse mellan löne- respektive produktivitetsutveckling samt energidiversifiering.

(17)

Mot bakgrund av denna bedömning, och med beaktande av rådets rekommendation av den 16 februari 2010 enligt artikel 126.7 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har rådet granskat Maltas uppdaterade stabilitetsprogram för 2011 och dess ståndpunkt (3) speglas särskilt i dess rekommendationer 1 och 2. Med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 25 mars 2011 har rådet granskat Maltas nationella reformprogram.

1.

Säkerställa korrigering av det alltför stora underskottet år 2011, i linje med förfarandet vid alltför stora underskott, med beredskap för att vidta ytterligare åtgärder för att förebygga eventuella överskridanden, och anta konkreta åtgärder för att underbygga 2012 års underskottsmål. Bringa den höga offentliga skuldsättningsgraden att successivt minska och säkerställa tillfredsställande framsteg mot målen på medellång sikt. Med syfte att stärka trovärdigheten för konsolideringsstrategin på medellång sikt bör Malta fastställa de nödvändiga allmänna åtgärderna från 2013 och därefter, införliva de finanspolitiska målen i bindande, regelbaserade fleråriga finanspolitiska ramar och förbättra övervakningen av budgetgenomförandet.

2.

Vidta åtgärder för att säkerställa hållbarheten i pensionssystemet, såsom att påskynda den gradvisa höjningen av pensionsåldern och genom att koppla den till den förväntade livslängden. Låta den högre lagstadgade pensionsåldern åtföljas av en omfattande strategi för aktivt åldrande, motverka användningen av system för förtidspensionering och uppmuntra privat pensionssparande.

3.

Inrikta utbildningsresultat mer på arbetsmarknadens behov, i synnerhet genom att göra ytterligare insatser för att förbättra tillgången till högre utbildning och genom att öka effektiviteten i yrkesutbildningssystemet. Vidta ytterligare åtgärder för att minska andelen förtida skolavhopp genom att senast 2012 identifiera, analysera och mäta orsakerna till avhoppen och genom att inrätta en mekanism för regelbunden övervakning av och rapportering om resultaten av åtgärderna.

4.

Granska och vidta nödvändiga åtgärder för att, i samråd med arbetsmarknadens parter och i enlighet med nationell praxis, reformera systemet för löneförhandling och löneindexering för att se till att löneökningarna bättre återspeglar utvecklingen av arbetsproduktiviteten och konkurrenskraften.

5.

Förstärka insatserna för att minska Maltas beroende av importerad olja, genom att tidigarelägga investeringar i förnybar energi och genom att fullt ut utnyttja tillgängliga EU-medel för att uppgradera infrastruktur och främja energieffektivitet.

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/13

1.

Den 22 december 2010 antog kommissionen ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om finansiella bestämmelser för unionens årliga budget (nedan kallat förslaget). Förslaget sammanför och ersätter två tidigare kommissionsförslag till översyn av budgetförordningen (nedan kallad budgetförordningen, rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (3)). Dessa båda förslag gällde dels treårsöversynen av budgetförordningen, dels en anpassning av budgetförordningen till Lissabonfördraget (4).

2.

Den 5 januari 2011 överlämnades förslaget till Europeiska datatillsynsmannen (EDPS) i enlighet med artikel 28.2 i förordning (EG) nr 45/2001. Europeiska datatillsynsmannen rådfrågades informellt innan förslaget antogs. Europeiska datatillsynsmannen rekommenderar att lagstiftaren inkluderar en hänvisning till samrådet med Europeiska datatillsynsmannen i inledningen till förslaget till förordning.

3.

Förslaget har vissa konsekvenser för integritets- och dataskyddet såväl på EU-nivå som på nationell nivå. Dessa kommer att diskuteras i detta yttrande.

4.

Hänvisningar till relevanta instrument för integritets- och dataskydd finns i förslaget. Såsom kommer att förklaras i detta yttrande behövs dock en del ytterligare arbete och förtydliganden för att säkerställa att den rättsliga ramen för dataskyddet följs fullt ut.

5.

Den föreslagna förordningen omfattar flera aspekter som involverar att såväl EU-institutioner, EU-byråer och EU-organ som enheter på medlemsstatsnivå behandlar personuppgifter. Denna behandling kommer att analyseras närmare nedan. Vid behandling av personuppgifter är EU-institutioner, EU-byråer och EU-organ bundna av bestämmelserna om dataskydd i förordning (EG) nr 45/2001. Enheter som är verksamma på nationell nivå är bundna av de nationella bestämmelser i berörd medlemsstat som införlivar direktiv 95/46/EG.

6.

Europeiska datatillsynsmannen uppskattar att den föreslagna förordningen innehåller hänvisningar till det ena av eller båda dessa instrument (5), men det hänvisas inte systematiskt och konsekvent till instrumenten i förslaget. Därför uppmanar Europeiska datatillsynsmannen lagstiftaren att anlägga en mer övergripande strategi i förslaget när det gäller sådana hänvisningar.

7.

Europeiska datatillsynsmannen rekommenderar att lagstiftaren inkluderar följande hänvisningar till direktiv 95/46/EG och förordning (EG) nr 45/2001 i förordningens ingress:

”Denna förordning påverkar inte kraven enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter”.

8.

Vidare rekommenderar Europeiska datatillsynsmannen att en hänvisning till direktiv 95/46/EG och förordning (EG) nr 45/2001 inkluderas i artikel 57.2 f, på motsvarande sätt som i artikel 31.3 i förslaget.

9.

Artikel 28 i förslaget gäller intern kontroll av budgetgenomförandet. Enligt punkt 2 d är den interna kontrollen av genomförande av budgeten utformad för att ge rimliga garantier för att bedrägerier och oriktigheter förebyggs, upptäcks och korrigeras.

10.

Vid indirekt genomförande av budgeten genom att kommissionen delar förvaltningen med medlemsstaterna eller med andra enheter och personer ska enligt artikel 56.2 respektive artikel 57.3 medlemsstaterna och andra enheter och personer förebygga, upptäcka och korrigera oriktigheter och bedrägerier när de utför uppgifter som ingår i budgetförfarandet. Sådana åtgärder ska självfallet till fullo följa de nationella bestämmelser som införlivar direktiv 95/46/EG.

11.

När det gäller den aspekten anges det i punkt 4 f i artikel 56 (som bör vara 4 e enligt den logiska ordningsföljden för styckena) att de organ som medlemsstaterna har ackrediterat och som ensamma är ansvariga för att de medel som ackrediteringen omfattar förvaltas och kontrolleras på lämpligt sätt ska ”se till att personuppgifter skyddas enligt principerna i direktiv 95/46/EG”. Europeiska datatillsynsmannen rekommenderar att denna hänvisning skärps genom att lydelsen ändras till ”se till att all behandling av personuppgifter följer de nationella bestämmelser som införlivar direktiv 95/46/EG”.

12.

När det gäller enheter och personer andra än medlemsstaterna ska dessa enligt artikel 57.2 f ”garantera ett rimligt skydd av personuppgifter”. Europeiska datatillsynsmannen är starkt kritisk till denna lydelse, eftersom den förefaller lämna utrymme för en mindre strikt tillämpning av reglerna för skydd av personuppgifter. Europeiska datatillsynsmannen rekommenderar därför att denna fras ersätts med ”garantera att all behandling av personuppgifter följer de nationella bestämmelser som införlivar direktiv 95/46/EG”.

13.

Artikel 63.8 behandlar anmälan av missförhållanden. Enligt artikeln är en anställd skyldig att underrätta den delegerande utanordnaren (eller den specialiserade instans för finansiella oriktigheter som ska inrättas enligt artikel 70.6 i förslaget) om han eller hon bedömer att ett beslut som en överordnad fattat och som han eller hon uppmanas att verkställa eller godta utgör en oegentlighet eller ett brott mot principerna för sund ekonomisk förvaltning eller de bestämmelser som gäller för yrket och som han eller hon är skyldig att följa. Om det förfarande som upptäcks är brottsligt eller utgör bedrägeri eller korruption som kan skada unionens intressen måste de anställda underrätta de myndigheter och instanser som utsetts i gällande lagstiftning.

14.

Europeiska datatillsynsmannen vill betona att uppgiftslämnare befinner sig i en utsatt position. Personer som tar emot sådana uppgifter ska se till att uppgiftslämnarens identitet hemlighålls, särskilt för den person som påstås vara ansvarig för den överträdelse som rapporteras (6). Hemlighållande av en uppgiftslämnares identitet skyddar inte bara den personen utan garanterar också att systemet med anmälan av missförhållanden som sådant fungerar effektivt. Utan tillräckliga garantier för sekretess blir anställda mindre benägna att rapportera oegentligheter och brottslig verksamhet.

15.

Skyddet av uppgiftslämnares identitet är dock inte absolut. Efter den inledande interna utredningen kan ytterligare förfarandeåtgärder eller rättsliga åtgärder förekomma som kan kräva att uppgiftslämnarens identitet yppas, t.ex. för rättsliga myndigheter. I det fallet ska nationella bestämmelser för rättsliga förfaranden följas (7).

16.

Det kan också förekomma situationer när den person som anklagas för en överträdelse har rätt att få veta uppgiftslämnarens namn. Detta är möjligt om personen behöver känna till uppgiftslämnarens identitet för att kunna inleda rättsliga förfaranden mot denne efter att det har fastställts att uppgiftslämnaren av illvilja har lämnat oriktiga uppgifter om personen (8).

17.

Europeiska datatillsynsmannen rekommenderar att det nuvarande förslaget ändras så att det garanteras att uppgiftslämnarens identitet hemlighålls under utredningarna förutom om detta strider mot nationella bestämmelser för rättsliga förfaranden eller om den person som anklagas för en överträdelse har rätt att få veta uppgiftslämnarens identitet därför att detta krävs för att den anklagade personen ska kunna inleda rättsliga förfaranden mot uppgiftslämnaren efter att det har fastställts att denne av illvilja har lämnat oriktiga uppgifter om personen.

18.

Enligt artikel 31.2 (Offentliggörande av namn på mottagare av medel från unionen samt annan information) ska kommissionen på lämpligt sätt ge tillgång till information om mottagare av medel ur budgeten som den förfogar över när budgeten genomförs av kommissionen, antingen direkt eller av unionens delegationer.

19.

Enligt artikel 31.3 ska informationen ”tillhandahållas med vederbörligt iakttagande av sekretesskraven, särskilt kraven på skydd av personuppgifter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001, samt säkerhetskraven, med beaktande av de närmare förutsättningarna för varje sådan förvaltningsmetod […] och, i förekommande fall, i enlighet med relevanta sektorspecifika bestämmelser”.

20.

Offentliggörande av namn på mottagare av EU-medel togs upp av EU-domstolen i domen av november 2010 i målet Schecke och Eifert  (9). Utan att gå in på detaljer ska det betonas att domstolen gjorde en omsorgsfull bedömning av huruvida EU-lagstiftningen, som innebär skyldighet att lämna ut information, följde bestämmelserna i artiklarna 7 och 8 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad EU-stadgan).

21.

Domstolen granskade det ändamål för vilket informationen lämnades ut och därefter åtgärdens proportionalitet. Domstolen ansåg att institutionerna har skyldighet att innan information om en fysisk person lämnas ut göra en avvägning mellan Europeiska unionens intresse och ingreppet i de rättigheter som erkänns genom EU-stadgan (10). Domstolen betonade att undantag och begränsningar av skyddet för personuppgifter ska inskränkas till vad som är absolut nödvändigt (11).

22.

Domstolen ansåg att institutionerna bör utforska olika metoder för offentliggörande för att hitta en som överensstämmer med offentliggörandets ändamål samtidigt som den medför ett så litet ingrepp som möjligt i stödmottagarens rätt till respekt för privatlivet i allmänhet och rätt till skydd av personuppgifter i synnerhet (12). I detta enskilda mål hänvisade domstolen till att begränsa offentliggörandet av uppgifter där stödmottagarna namnges beroende på de perioder under vilka de tog emot stöd samt på stödets frekvens, typ eller omfattning (13).

23.

Europeiska datatillsynsmannen betonar än en gång att respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter inte är liktydigt med att alltid förhindra offentlig åtkomst till information när personuppgifter är involverade eller att otillbörligen begränsa EU-förvaltningens öppenhet. Datatillsynsmannen förespråkar ståndpunkten att principen om öppenhet ”ger medborgarna bättre möjligheter att delta i beslutsförfarandet och garanterar att förvaltningen åtnjuter större legitimitet och är effektivare och har ett större ansvar gentemot medborgarna i ett demokratiskt system” samt att offentliggörande på internet av uppgifter där stödmottagarna namnges som görs på ett korrekt sätt ”bidrar till att myndigheterna använder allmänna medel på föreskrivet sätt” och ”stärker allmänhetens insyn i hur dessa medel används” (14).

24.

Utifrån denna grund vill Europeiska datatillsynsmannen betona att EU-domstolens överväganden enligt ovan har omedelbar relevans för det aktuella förslaget. Det hänvisas i förslaget till direktiv 95/46/EG och förordning (EG) nr 45/2001, men det säkerställs inte att det offentliggörande som förutses uppfyller de krav som domstolen beskriver i Schecke. Det bör här understrykas att EU-domstolen inte bara ogiltigförklarade den kommissionens förordning som innehöll närmare bestämmelser om offentliggörande av information om mottagare av stöd från jordbruksfonderna (15) utan även den bestämmelse i förordningen som utgör den rättsliga grunden för kommissionens förordning och som innehöll det övergripande kravet att lämna ut information så långt bestämmelsen gällde fysiska personer (16).

25.

Europeiska datatillsynsmannen tvivlar starkt på att det aktuella förslaget uppfyller de kriterier som domstolen beskriver i Schecke. Varken artikel 31 eller de intilliggande artiklarna innehåller ett tydligt och väldefinierat ändamål för vilket offentliggörande av personuppgifter förutses. Vidare är det oklart när och i vilket format informationen ska lämnas ut. Därför går det inte att bedöma om den rätta avvägningen gjorts mellan de intressen som står mot varandra och inte heller att på det sätt som domstolen uttryckligen tar upp i Schecke bekräfta att ett offentliggörande är en proportionerlig åtgärd. Dessutom är det oklart hur de registrerades rättigheter skyddas.

26.

Även om tillämpningslagstiftning planeras – vilket inte anges tydligt – bör de grundläggande förtydliganden som nämns ovan ingå i den rättsliga grunden till budgetförordningen när det gäller att lämna ut sådana uppgifter.

27.

Europeiska datatillsynsmannen rekommenderar därför att lagstiftaren förtydligar ändamålet och förklarar varför utlämnandet krävs, anger hur och i vilken grad personuppgifter kommer att lämnas ut samt säkerställer att uppgifterna lämnas ut endast om detta är en proportionerlig åtgärd och att de registrerade kan åberopa sina rättigheter enligt EU:s dataskyddslagstiftning.

28.

Artikel 103 i förslaget behandlar upphandlande myndigheters möjlighet att besluta om administrativa eller ekonomiska följder för a) kontraktsparter, anbudssökande eller anbudsgivare som har lämnat felaktiga uppgifter till den upphandlande myndigheten i fråga om de krav som måste uppfyllas för att delta i upphandlingsförfarandet eller inte har lämnat de uppgifter som krävs (se artikel 101 b) eller b) kontraktsparter som på ett allvarligt sätt har konstaterats bryta mot sina skyldigheter som täcks av budgeten.

29.

I artikel 103.1 anges det att den berörda personen måste ges tillfälle att lägga fram sina synpunkter. Enligt artikel 103.2 kan påföljderna bestå i att den anbudssökande, anbudsgivaren eller kontraktsparten utesluts från deltagande i upphandlingar och inte får beviljas bidrag som finansieras genom budgeten under en period på upp till tio år, och/eller blir föremål för ekonomiska påföljder upp till värdet på det aktuella kontraktet.

30.

Jämfört med den rådande situationen är ett nytt inslag i förslaget den möjlighet för institutionen som nämns i artikel 103.3 att offentliggöra besluten eller en sammanfattning av dem med uppgifter om namn på den ekonomiska aktören, en kort beskrivning av omständigheterna, uteslutningens varaktighet och belopp för eventuella ekonomiska påföljder.

31.

Eftersom denna bestämmelse innebär att uppgifter om fysiska personer lämnas ut ger den anledning till en del frågetecken när det gäller dataskydd. För det första framgår det av ordet ”får” att det inte är obligatoriskt att offentliggöra informationen, men detta ger upphov till ett antal frågor som inte besvaras av förslaget. Vilket är syftet med att lämna ut uppgifterna? Vilka kriterier ska den berörda institutionen använda för att besluta att uppgifter ska lämnas ut? Hur länge är informationen offentligt tillgänglig och via vilket medium? Vem kontrollerar att informationen fortfarande är korrekt och håller den uppdaterad? Vem underrättar den berörda personen om offentliggörandet? Alla dessa frågor rör kraven på datakvalitet enligt artikel 6 i direktiv 95/46/EG och artikel 4 i förordning (EG) nr 45/2001.

32.

Det ska understrykas att offentliggörande av sådan information innebär ytterligare negativa följder för den berörda personen. Offentliggörande bör vara tillåtet endast om det är strikt nödvändigt för det avsedda ändamålet. Kommentarerna ovan i del II.4 i samband med domstolens dom i Schecke är relevanta även i detta sammanhang.

33.

I sin nuvarande form uppfyller den föreslagna lydelsen av artikel 103.3 inte helt dataskyddslagstiftningens krav. Europeiska datatillsynsmannen rekommenderar därför att lagstiftaren förtydligar ändamålet och förklarar varför utlämnandet krävs, anger hur och i vilken grad personuppgifter kommer att lämnas ut samt säkerställer att uppgifterna lämnas ut endast om detta är en proportionerlig åtgärd och att de registrerade kan åberopa sina rättigheter enligt EU:s dataskyddslagstiftning.

34.

Förslaget innebär också att en central databas över uteslutna inrättas som ska innehålla närmare uppgifter om anbudssökande och anbudsgivare som är uteslutna från att delta i anbud (se artikel 102). Denna databas finns redan i enlighet med nuvarande budgetförordning och dess funktion beskrivs närmare i kommissionens förordning (EG) nr 1302/2008. Den behandling av personuppgifter som äger rum i samband med den centrala databasen har analyserats av Europeiska datatillsynsmannen i ett yttrande om förhandsgranskning av den 26 maj 2010 (17).

35.

Det finns många mottagare för de data som tillhandahålls i den centrala databasen över uteslutna. Beroende på vem som har åtkomst till databasen gäller artiklarna 7, 8 eller 9 i förordning (EG) nr 45/2001.

36.

I det ovannämnda yttrandet om förhandsgranskning drog Europeiska datatillsynsmannen slutsatsen att nuvarande praxis när det gäller tillämpning av artiklarna 7 (överföring av personuppgifter inom eller mellan EU-institutioner och EU-organ) och 8 (överföring av personuppgifter till andra mottagare än EU-institutionerna och EU-organen) följer förordning (EG) nr 45/2001.

37.

Samma slutsats går däremot inte att dra när det gäller överföring av personuppgifter till myndigheter i tredjeländer. Denna regleras av artikel 9 i förordning (EG) nr 45/2001, som rör personuppgifter som överförs till myndigheter i tredjeländer och/eller internationella organisationer. I artikel 102.2 anges det att även myndigheter i tredjeländer ska ha åtkomst till den centrala databasen över uteslutna.

38.

Enligt artikel 9.1 i förordning (EG) nr 45/2001 gäller följande: ”Personuppgifter får endast överföras till andra mottagare än gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen vilka inte omfattas av den nationella lagstiftning som har antagits med stöd av direktiv 95/46/EG, om en adekvat skyddsnivå har säkerställts i mottagarens land eller inom den mottagande internationella organisationen och om uppgifterna överförs uteslutande för att göra det möjligt för den registeransvarige att utföra de uppgifter för vilka han har behörighet.”. Trots vad som sägs i artikel 9.1 och artikel 9.6 får personuppgifter överföras till länder som inte erbjuder en adekvat skyddsnivå om ”överföringen är nödvändig eller följer av lag på grund av viktiga allmänna intressen (…)”.

39.

I det ovannämnda yttrandet om förhandsgranskning betonade Europeiska datatillsynsmannen att ytterligare åtgärder krävs för att garantera att mottagaren erbjuder en adekvat skyddsnivå vid överföring av personuppgifter när mottagaren är ett tredjeland eller en annan organisation än EU-institutionerna och EU-organen. Europeiska datatillsynsmannen vill betona att det måste bedömas från fall till fall om skyddsnivån är adekvat och att bedömningen bör innefatta en grundlig analys av omständigheterna kring överföringen av uppgifter eller serier av uppgifter. Budgetförordningen kan inte befria kommissionen från denna skyldighet. Även överföringar som bygger på något av undantagen enligt artikel 9 bör bedömas från fall till fall.

40.

I detta avseende rekommenderar Europeiska datatillsynsmannen att lagstiftaren lägger till ytterligare en punkt i artikel 102 om skyddet av personuppgifter. Denna punkt kan inledas med den första mening som redan finns i artikel 102, dvs. ”En central databas ska inrättas och skötas av kommissionen i enlighet med unionens bestämmelser om skydd av personuppgifter”. Till detta bör läggas att åtkomst för myndigheter i tredjeländer endast är tillåten när villkoren enligt artikel 9 i förordning (EG) nr 45/2001 är uppfyllda.

41.

Förslaget har vissa konsekvenser för integritets- och dataskyddet såväl på EU-nivå som på nationell nivå. Dessa har diskuterats i detta yttrande. Hänvisningar till relevanta instrument för integritets- och dataskydd finns i förslaget. Såsom har förklarats i detta yttrande behövs dock en del ytterligare arbete och förtydliganden för att säkerställa att den rättsliga ramen för dataskyddet följs fullt ut. Europeiska datatillsynsmannen rekommenderar att

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/19

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/21

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/25

—

under rubriken koncentrationer på kommissionens webbplats för konkurrens (http://ec.europa.eu/competition/mergers/cases/). Denna webbplats gör det möjligt att hitta enskilda beslut i koncentrationsärenden, även uppgifter om företag, ärendenummer, datum och sektorer,

—

i elektronisk form på webbplatsen EUR-Lex (http://eur-lex.europa.eu/sv/index.htm) under dokumentnummer 32011M6274. EUR-Lex ger tillgång till gemenskapslagstiftningen via Internet.

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/25

—

under rubriken koncentrationer på kommissionens webbplats för konkurrens (http://ec.europa.eu/competition/mergers/cases/). Denna webbplats gör det möjligt att hitta enskilda beslut i koncentrationsärenden, även uppgifter om företag, ärendenummer, datum och sektorer,

—

i elektronisk form på webbplatsen EUR-Lex (http://eur-lex.europa.eu/sv/index.htm) under dokumentnummer 32011M6265. EUR-Lex ger tillgång till gemenskapslagstiftningen via Internet.

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/26

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/27

—

Albanien

AL

—

Bosnien och Hercegovina

BA

—

Kroatien

HR

—

f.d. jugoslaviska republiken Makedonien

MK (2)

—

Montenegro

ME

—

Serbien

RS

—

Turkiet

TR

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/29

Anmärkning 1:

Det datum då den ersatta standarden upphör att gälla är i allmänhet det datum då den upphävs av det europeiska standardiseringsorganet. Användare av dessa standarder bör dock vara medvetna om att det i vissa undantagsfall kan vara ett annat datum.

Anmärkning 2.1:

Den nya (eller ändrade) standarden har samma tillämpningsområde som den ersatta standarden. Den ersatta standarden upphör att att gälla vid angivet datum.

Anmärkning 2.2:

Den nya standarden har ett bredare tillämpningsområde än den ersatta standarden. Den ersatta standarden upphör att att gälla vid angivet datum.

Anmärkning 2.3:

Den nya standarden har ett snävare tillämpningsområde än den ersatta standarden. Vid angivet datum upphör den (delvis) ersatta standarden att gälla för de produkter som omfattas av den nya standarden. De produkter som även fortsättningsvis omfattas av den (delvis) ersatta standarden, men som inte omfattas av den nya standarden, skall även fortsättningsvis anses uppfylla de väsentliga kraven i direktivet.

Anmärkning 3:

Om tillägg förekommer innefattar hänvisningen såväl standarden EN CCCCC:YYYY som eventuella tidigare tillägg och det nya, angivna, tillägget. Den ersatta standarden (kolumn 3) består därför av EN CCCCC:YYYY med eventuella tidigare tillägg, men utan det nya, angivna, tillägget. Vid angivet datum upphör den ersatta standarden att gälla.

—

Närmare upplysningar om standarderna kan erhållas från de europeiska och nationella standardiseringsorgan som anges i bilagan till Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG , ändrat genom direktiv 98/48/EG.

—

Harmoniserade standarder antas av de europeiska standardiseringsorganisationerna på engelska (europeiska standardiseringskommittén, CEN, och europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering, Cenelec, offentliggör även texter på franska och tyska). Därefter översätter de nationella standardiseringsorganen namnen på de harmoniserade standarderna till Europeiska unionens övriga officiella språk för vilka översättning krävs. Europeiska kommissionen ansvarar inte för att de översättningar som har lämnats in för offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning är riktiga.

—

Offentliggörandet av hänvisningarna i Europeiska unionens officiella tidning innebär inte att de aktuella standarderna är tillgängliga på alla gemenskapsspråken.

—

Denna förteckning ersätter alla tidigare förteckningar som har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning. Kommissionen skall fortlöpande uppdatera denna förteckning.

—

Mer information återfinns på Europa-servern på Internet:

http://ec.europa.eu/enterprise/policies/european-standards/harmonised-standards/index_en.htm

—

CEN: Avenue Marnix 17, 1000 Bruxelles/Brussel, BELGIQUE/BELGIË, Tfn +32 25500811; Fax +32 25500819 (http://www.cen.eu)

—

Cenelec: Avenue Marnix 17, 1000 Bruxelles/Brussel, BELGIQUE/BELGIË, Tfn +32 25196871; Fax +32 25196919 (http://www.cenelec.eu)

—

ETSI: 650 route des Lucioles, 06921 Sophia Antipolis, FRANCE, Tfn +33 492944200; Fax +33 493654716 (http://www.etsi.eu)

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/31

1.

Bör Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG och, i tillämpliga fall, annan EES-lagstiftning, inbegripet artiklarna 11–13 i EES-avtalets huvudtext rörande fri rörlighet för varor, tolkas så att en vårdinrättning som, liksom käranden, tillhandahåller hälso- och sjukvårdstjänster inte för användning av personer som vårdas på inrättningen får importera läkemedel från Norge som har givits nationellt godkännande för försäljning i Norge, genom att hänvisa till ett nationellt godkännande för försäljning i Island av läkemedel under samma namn, om godkännandet gavs innan direktiv 2001/83/EG trädde i kraft?

2.

Om det förhåller sig så, hur kan en vårdinrättning som käranden, som hävdar att läkemedel som införs från en annan EES-avtalspart har isländskt försäljningsgodkännande, påvisa att så är fallet? Bör artikel 51.1 sista meningen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG tolkas så att vårdinrättningen måste lägga fram ett analysbesked till svaranden i egenskap av behörig tillsynsmyndighet? Skulle det eventuellt kunna ställas mindre stränga krav när det gäller bevisbördan vid införsel av läkemedel från Norge, om produkterna inte är avsedda för vidareförsäljning eller annan distribution eller saluföring på Island, utan endast för användning av personer som vårdas på vårdinrättningen?

3.

Har de behöriga myndigheterna fullständig frihet när det gäller att besluta om, och i så fall för vem, de beviljar undantag i enlighet med artikel 63.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG när det gäller läkemedel som införs av en vårdinrättning som käranden, när läkemedlen inte är avsedda för självadministrering utan färdigställs av en farmaceut som är anställd av vårdinrättningen och distribueras till användarna i särskilt utformade läkemedelsaskar?

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/32

1.

Kommissionen mottog den 12 juli 2011 en anmälan om en föreslagen koncentration enligt artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (1), genom vilken företagen CVC Capital Partners SICAV-FIS SA (Luxemburg) och Ande Investissements SA (Luxemburg) på det sätt som avses i artikel 3.1 b i EG:s koncentrationsförordning, förvärvar gemensam kontroll över företaget Delachaux SA (Frankrike) genom förvärv av aktier.

2.

De berörda företagen bedriver följande affärsverksamhet:

3.

Kommissionen har vid en preliminär granskning kommit fram till att den anmälda koncentrationen kan omfattas av EG:s koncentrationsförordning, dock med det förbehållet att ett slutligt beslut i denna fråga fattas senare. Det bör noteras att detta ärende kan komma att handläggas enligt ett förenklat förfarande, i enlighet med kommissionens tillkännagivande om ett förenklat förfarande för handläggning av vissa koncentrationer enligt EG:s koncentrationsförordning (2).

4.

Kommissionen uppmanar berörda tredje parter att till den lämna eventuella synpunkter på den föreslagna koncentrationen.

Synpunkterna ska ha kommit in till kommissionen senast tio dagar efter detta offentliggörande. Synpunkterna kan sändas till kommissionen per fax (+32 22964301), per e-post till COMP-MERGER-REGISTRY@ec.europa.eu eller per post, med angivande av referens COMP/M.6295 – CVC/Ande/Delachaux, till

21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/33

1.

Kommissionen mottog den 13 juli en anmälan om en föreslagen koncentration enligt artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (1), genom vilken företaget MEIF II Luxembourg Holdings Sàrl (MEIF II, Luxemburg), kontrollerat av Macquarie Group Limited (Macquarie-koncernen, Australien) på det sätt som avses i artikel 3.1 b i EG:s koncentrationsförordning, förvärvar fullständig kontroll över företaget Airwave Solutions Limited (Airwave, Storbritannien) genom förvärv av aktier.

2.

De berörda företagen bedriver följande affärsverksamhet:

3.

Kommissionen har vid en preliminär granskning kommit fram till att den anmälda koncentrationen kan omfattas av EG:s koncentrationsförordning, dock med det förbehållet att ett slutligt beslut i denna fråga fattas senare. Det bör noteras att detta ärende kan komma att handläggas enligt ett förenklat förfarande, i enlighet med kommissionens tillkännagivande om ett förenklat förfarande för handläggning av vissa koncentrationer enligt EG:s koncentrationsförordning (2).

4.

Kommissionen uppmanar berörda tredje parter att till den lämna eventuella synpunkter på den föreslagna koncentrationen.

Synpunkterna ska ha kommit in till kommissionen senast tio dagar efter detta offentliggörande. Synpunkterna kan sändas till kommissionen per fax (+32 22964301), per e-post till COMP-MERGER-REGISTRY@ec.europa.eu eller per post, med angivande av referens COMP/M.6309 – Macquarie Group/Airwave Solutions, till: