28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/1

1.1

Jämställdhet mellan kvinnor och män är – förutom att vara ett mål i sig – en av förutsättningarna för att EU ska nå målen om tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning.

1.2

Halvtidsutvärderingen av färdplanen för jämställdhet äger rum under rådande ekonomisk kris. Det är viktigt att notera vilka konsekvenser krisen får för kvinnor och män beroende på deras olika ställning i samhället.

1.3

Jämställdheten bör genomsyra all politik, i synnerhet social- och sysselsättningspolitiken, och man bör fortsätta att sträva efter att avlägsna de hinder som hindrar kvinnor och män att delta fullt ut och på lika villkor i arbetslivet.

1.4

För att säkerställa och förbättra kvinnors ekonomiska oberoende bör man förbättra kvinnors sysselsättning både kvantitativt och kvalitativt och stödja självständigt verksamma yrkesutövare. Vidare måste man motverka risken för otrygga anställningsvillkor, samt sträva efter en jämlik fördelning av ansvaret för familjen och hushållet.

1.5

Löneskillnaderna är strukturellt betingade beroende på att de egenskaper som traditionellt betecknas som ”kvinnliga” undervärderas, samt på snedfördelningen mellan kvinnor och män i vissa yrken eller sektorer, osäkra anställningsförhållanden, avbrott i karriären, etc. Lagstiftning och kollektivavtal är effektiva redskap för att åtgärda löneskillnaderna, eftersom samtliga ekonomiska och sociala aktörer måste involveras.

1.6

Fler kvinnor inom företagen och i det politiska livet främjar jämställdhet och kvinnors ekonomiska oberoende, bidrar till att undanröja könsstereotyper och innebär att fler kvinnor deltar i beslutsprocessen.

1.7

Kvinnor är särskilt sårbara när det gäller social utestängning och fattigdom. Individualiseringen av rätten till socialförsäkring, en garanterad minimiinkomst, samt rätten att tillgodoräkna sig perioder då man inte förvärvsarbetat eller arbetat deltid för att kunna ta hand om en familjemedlem är åtgärder som förbättrar det sociala skyddet och minskar risken för fattigdom.

1.8

Att kunna förena familje- och arbetsliv är avgörande för att uppnå jämställdhet och öka kvinnors förvärvsarbete. Det behövs följaktligen samhällstjänster av hög kvalitet och en förbättring av de nuvarande systemen för föräldraledighet för både mödrar och fäder. Alla sociala aktörer bör ta på sig ett ansvar när det gäller att åstadkomma en rättvis fördelning av hushållsarbete och omvårdnad.

1.9

EESK anser att det är nödvändigt att främja en jämn fördelning mellan kvinnor och män i beslutsprocessen. Medlemsstaterna bör därför engagera sig i större utsträckning genom att fastställa klara mål och effektiva åtgärder (exempelvis positiv särbehandling, jämställdhetsplaner, etc.).

1.10

Mot bakgrund av att det könsrelaterade våldet och människohandeln inte minskar i omfattning, anser kommittén att den nuvarande lagstiftningen måste genomdrivas och att det är nödvändigt att utarbeta nationella handlingsplaner som samordnas genom en övergripande EU-strategi och utöka antalet specifika program på detta område.

1.11

För att bekämpa könsstereotyperna är det oerhört viktigt att utveckla samhället enligt icke-stereotypa förebilder, erbjuda utbildning till både män och kvinnor, uppmuntra kvinnor att studera naturvetenskapliga och tekniska ämnen, uppvärdera de yrken som traditionellt betecknas som ”kvinnliga” och undvika sexism i media.

1.12

EU:s utrikes- och utvecklingspolitik bör utnyttjas till att främja kvinnors rättigheter i internationella sammanhang och förbättra deras kvalifikationer och egenmakt.

1.13

EESK anser att analysen av jämställdhetsaspekterna måste integreras med kommissionens samtliga verksamhetsområden och att de måste införlivas såväl med EU-budgeten som med de nationella budgetarna. För att detta ska ske behövs det kompetent personal på detta område samt indikatorer uppdelade på kön som gör det möjligt att visa kvinnors respektive mäns situation och utvärdera i vilken utsträckning jämställdhetsplanen uppfylls.

1.14

Målsättningarna i den nya jämställdhetsstrategin, som gäller från 2010, kan inte enbart betraktas som rekommendationer från kommissionen till medlemsstaterna utan som bindande regler med kvantifierbara mål. Därför behövs det ett större politiskt engagemang på alla nivåer. EU-institutionerna måste föregå med gott exempel genom att göra en proaktiv översyn av det arbete som utförts och en konsekvensbedömning av strategins genomförande.

2.1

Färdplanen för jämställdhet 2006–2010 är ett åtagande från kommissionens sida när det gäller att öka jämställdheten i samarbete med medlemsstaterna. EESK genomför på förslag av kommissionen en utvärdering av färdplanen och i vilken utsträckning den genomförts. Dessutom lägger vi fram förslag till åtgärder i samband med den nya strategin från och med 2010.

2.2

Kommittén konstaterar att EU har ett starkt engagemang för att främja jämställdhet. I Romfördraget från 1957 finns principen om lika löner, i Amsterdamfördraget från 1997 anges en tvådelad strategi som kombinerar frågans övergripande karaktär med specifika åtgärder. Lissabonfördraget innehåller ett uttryckligt åtagande i syfte att undanröja ojämlikheter och främja jämställdhet mellan kvinnor och män.

2.3

På internationell nivå har EU anslutit sig till handlingsplanen från Peking, millenniemålen och konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) som sätter kvinnors mänskliga rättigheter i centrum.

2.4

Trots denna omfattande lagstiftning har de uppställda målen inte uppnåtts och det finns fortfarande en bristande jämställdhet mellan kvinnor och män. Ingen väsentlig förändring har uppnåtts på något av de sex prioriterade områdena i färdplanen för jämställdhet 2006–2010. I ljuset av detta måste man ifrågasätta om det finns någon verklig politisk vilja till förändring. I EU:s nya handlingsplan 2020 bör man prioritera införlivandet av principen om jämställdhet, eftersom det är en avgörande faktor för konkurrenskraft och tillväxt.

2.5

Utvärderingen av färdplanen för jämställdhet 2006–2010 genomförs mitt under den ekonomiska krisen, och det är nödvändigt att analysera vilka konsekvenser krisen har för kvinnor, mot bakgrund av deras speciella ställning på arbetsmarknaden och inom den offentliga politiken för sociala utgifter, särskilt när det gäller sociala tjänster, som har störst betydelse för kvinnor.

2.6

Krisen drabbade i första hand traditionellt manliga yrkesområden (byggnadssektorn, transportsektorn och industrin) och spred sig sedan till andra sektorer med fler kvinnliga anställda (bankerna, handeln, etc.). I många familjer har alltså den enda inkomstkällan blivit kvinnans lön, som vanligtvis är lägre än mannens eftersom kvinnorna oftast är anställda inom tjänstesektorn, har deltidskontrakt eller tidsbegränsade kontrakt, eller arbetar som svart arbetskraft. Allt detta har en negativ effekt på nationalekonomin, eftersom den privata konsumtionen minskar, vilket i sin tur bromsar återhämtningen.

2.7

Krisen påverkar även socialpolitiken. Kvinnor får lägre arbetslöshetsunderstöd och dessutom under kortare tid, på grund av sin ofta ofördelaktiga ställning på arbetsmarknaden. Dessutom ger de grundläggande offentliga tjänsterna som hälso- och sjukvård, utbildning och sociala tjänster ofta ett mindre skydd vid en tidpunkt då familjernas, och särskilt kvinnornas, behov är som störst. Eftersom många kvinnor arbetar inom dessa sektorer får det följaktligen också negativa effekter för kvinnornas sysselsättning.

2.8

Åtgärderna för att bekämpa krisen får inte bortse från skillnaderna mellan könen, och, så länge det är nödvändigt, ska såväl de nya strategierna för ekonomisk återhämtning som de nuvarande strukturfondsprogrammen ta hänsyn till mäns och kvinnors olika ställning i samhället.

2.9

Jämställdhet bör prioriteras, inte enbart för att ta itu med den nuvarande krisen och efterföljande återhämtning, utan även för att klara av de demografiska och ekonomiska utmaningar som påverkar den europeiska sociala modellen och kvinnornas ekonomiska oberoende.

1.

Skapa samma möjligheter till ekonomiskt oberoende för kvinnor och män.

2.

Skapa möjligheter att förena privatliv och yrkesliv.

3.

Uppnå en jämn könsfördelning i beslutsprocessen.

4.

Utrota alla former av könsrelaterat våld som kvinnor utsätts för.

5.

Bekämpa stereotypa könsroller.

6.

Främja jämställdhet i utrikes- och biståndspolitiken.

3.1.1.1

Många länder har fortfarande inte uppnått Lissabonstrategins målsättning om en sysselsättningsgrad bland kvinnor på 60 %. Medan männen har en sysselsättningsgrad på 70,9 % ligger kvinnornas på endast 58,8 % (1), och för kvinnor över 55 år ligger sysselsättningsgraden på 36,8 % jämfört med 55 % för män. Kvinnorna drabbas alltså i högre grad av arbetslöshet, men allt eftersom krisen breder ut sig minskar klyftan (9,8 % arbetslöshet bland kvinnor jämfört med 9,6 % bland män).

3.1.1.2

Det är nödvändigt att förbättra kvinnors sysselsättning både kvantitativt och kvalitativt, eftersom de är överrepresenterade inom låglöneyrken och yrken där risken för otrygga anställningsvillkor är större. Många fler kvinnor än män arbetar deltid (31,5 % av kvinnorna jämfört med 8,3 % av männen) och 14,3 % av kvinnorna på arbetsmarknaden har tidsbegränsade anställningar. Sysselsättningsgraden för kvinnor med barn är å andra sidan över 10 % lägre, vilket avspeglar den ojämlika fördelningen av ansvaret för familjen och den otillräckliga barnomsorgen.

3.1.1.3

EESK rekommenderar att det genomförs en samlad analys av kvinnors arbetslöshet och antalet kvinnor som av familjeskäl står utanför arbetsmarknaden (2). På grund av kvinnornas vårdande roll uppfyller de ofta inte kraven för att räknas som ”arbetslösa”, och det faktum att de står utanför arbetsmarknaden blir ett slags dold arbetslöshet.

3.1.1.4

Det behövs en övergripande strategi som gör det möjligt att komplettera sysselsättningspolitiken med sociala och utbildningsmässiga åtgärder, en utbildning som bidrar till att bekämpa stereotypa könsroller i arbetslivet, samhällstjänster av hög kvalitet som säkerställer att anhöriga som behöver vård verkligen får det, samt informationskampanjer som uppmuntrar en lika fördelning av hushållsarbetet mellan kvinnor och män.

3.1.1.5

Kommissionen bör integrera och främja jämställdhet i alla sina program (i likhet med vad som sker i fråga om Progressprogrammet). Strukturfonderna utgör en utmärkt ram. De gör det möjligt att utvärdera medlemsstaternas framsteg, genomföra en årlig utvärdering av de könsspecifika effekterna av åtgärderna för varje land, och dessutom fastställa lämpliga åtgärder och sanktioner för de länder som inte säkerställer kvinnornas sysselsättningsgrad såväl kvantitativt som kvalitativt.

3.1.2.1

Att uppnå lika lön är avgörande för att uppnå jämställdhet, men trots framstegen på lagstiftningsområdet är löneklyftan mellan kvinnor och män 17,4 % och stiger till hela 30 % när det gäller kvinnor över 50 år.

3.1.2.2

Löneklyftan är strukturellt betingad. Den har sin grund i uppdelningen i undervärderade ekonomiska sektorer och låglöneyrken, att fler kvinnor arbetar inom den svarta ekonomin och har osäkra anställningsförhållanden, samt att de gör avbrott i yrkeslivet eller arbetar deltid av familjeskäl. Alla dessa faktorer har en negativ effekt på deras lönenivå.

3.1.2.3

EESK (3) rekommenderar alla medlemsstater att se över lagstiftningen om löne- och anställningsvillkor i syfte att undvika direkt eller indirekt diskriminering av kvinnor.

3.1.2.4

Lagstiftningen bör omfatta kontrollmekanismer som kan påvisa könsdiskriminering, och man bör främja öppna yrkesklassificeringssystem så att alla anställdas kvalifikationer, erfarenhet och potential värderas och avlönas på samma sätt.

3.1.2.5

Kollektivförhandlingar är ett användbart instrument för att införa könsneutrala system för värdering av arbetet, fortbildning som främjar kvinnors karriärmöjligheter, tjänstledighet och ledighet av familjeskäl, flexibel arbetstid, etc., i syfte att minska löneskillnaderna.

3.1.3.1

Trots att många kvinnor är högt kvalificerade är de fortfarande i minoritet i ledande ställningar inom företagen. Kommissionen har uppmuntrat jämställdhet inom ramen för företagens sociala ansvar, ökat det statliga stödet till nya företag som startas av kvinnor (förordning (EG) nr 800/2008) och gett sitt stöd till nätverket för kvinnliga företagare. Förutom regeringar och officiella institutioner bör detta nätverk omfatta relevanta organisationer i det civila samhället för att man ska kunna dra nytta av utbytet av erfarenheter och bästa praxis.

3.1.3.2

Rekommendationerna i EU:s handlingsplan för entreprenörskap bör genomföras i syfte att öka antalet företag som startas av kvinnor genom bättre tillgång till finansiering och krediter, utveckling av företagsnätverk som bistår med organisatoriskt stöd och rådgivning, adekvat yrkesutbildning och fortbildning, främjande av god praxis, etc.

3.1.4.1

Kvinnor är särskilt sårbara när det gäller social utestängning och fattigdom. Deras ojämlika ställning på arbetsmarknaden och deras beroende av de sociala skyddssystemen är faktorer som bidrar till denna situation.

3.1.4.2

Det bör införas lika villkor för tillträde till socialförsäkringssystemen för kvinnor och män. Kortare arbetsdag av familjeskäl, mödra- och/eller föräldraledighet för att ta hand om barnen, deltidsarbete och tidsbegränsade anställningar, segregering och lönediskriminering är alla faktorer som reducerar omfattning och längd på kvinnors framtida sociala förmåner, särskilt arbetslöshetsersättning och pensioner. För att delvis avhjälpa dessa ojämlika villkor är det bland annat oerhört viktigt att den tid som används till oavlönat arbete, liksom perioder med deltidsarbete eller tjänstledighet av familjeskäl räknas som heltidsarbete.

3.1.4.3

De offentliga sociala skyddssystemen bör garantera en rimlig minimiinkomst som minskar fattigdomsrisken och som särskilt fokuserar på äldre kvinnor, änkor som erhåller efterlevandepension och enföräldersfamiljer där föräldern är en kvinna.

3.1.4.4

De privata pensionssystemen i vissa länder kräver särskild uppmärksamhet, eftersom de framtida pensionerna beräknas med utgångspunkt i den individuella inkomsten och den förväntade livslängden, vilket är särskilt negativt för kvinnorna.

3.1.4.5

År 2010 är det Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning, och det sammanfaller med att Lissabonstrategin löper ut och att den öppna samordningsmetoden införs. I den nya EU 2020-strategin bör det fastställas vissa mål och mer konkreta åtgärder såväl på kort som på längre sikt i syfte att bekämpa fattigdomen, särskilt bland kvinnor.

3.1.5.1

EESK anser att det behövs en ny hälsostrategi som tar hänsyn till mäns och kvinnors olika behov när det gäller hälso- och sjukvård. Det planeras emellertid inte några konkreta åtgärder på detta område, och därför behövs det ytterligare forskning om kvinnors hälsa och de sjukdomar som drabbar dem.

3.1.5.2

Eftersom befolkningen blir allt äldre och kvinnorna i allt högre grad arbetar utanför hemmet kommer efterfrågan på barnomsorg och vårdmöjligheter för andra anhöriga under en längre tid att öka. Medlemsstaterna bör säkerställa sjukvårdtjänster och andra samhällstjänster av hög kvalitet, eftersom brist på sådana tjänster får negativa konsekvenser, särskilt för kvinnor, då det i första hand är kvinnorna som ansvarar för omsorgen.

3.1.6.1

EESK framhåller återigen att det är nödvändigt att införliva ett jämställdhetsperspektiv i migrations- och asylpolitiken. Invandrarkvinnor och kvinnor från etniska minoriteter bör ägnas större uppmärksamhet, eftersom de i högre grad drabbas av den bristande jämställdheten och befinner sig i en utsatt situation, särskilt i en tid av ekonomisk kris (4).

3.1.6.2

Den ökande andelen kvinnliga migranter är direkt kopplad till efterfrågan på arbetskraft inom hushålls- och vårdsektorn, huvudsakligen beroende på avsaknaden av social infrastruktur. Ett stort antal kvinnliga invandrare arbetar i dessa sektorer som kännetecknas av informella och osäkra anställningsförhållanden. Denna typ av arbete bör omvandlas till ett riktigt yrke och regleras, och yrkeskvalifikationerna bör stärkas i syfte att förbättra integrationen av invandrarkvinnor på arbetsmarknaden.

3.2.1

När det gäller kvinnors sysselsättning har målen i Lissabonstrategin uppnåtts, trots att man inte uppfyllt Barcelonamålen för barnomsorg (platser för minst 33 % av alla barn under tre år och för minst 90 % av barnen mellan tre och sex år). Det är oerhört viktigt att det finns barnomsorg med tillräckligt många platser och ett flexibelt utbud av tjänster som säkerställer en individuell tillsyn av hög kvalitet, bland annat en infrastruktur som fungerar utanför normal arbetstid och under semesterperioder, matsalar och särskilda centrum som är inrättade för olika typer av omsorg. Investeringar i sociala tjänster har inte enbart positiva konsekvenser för ekonomin, särskilt sysselsättningen, utan också stor samhällsnytta.

3.2.2

Att ta hand om sina barn och vårda anhöriga kräver flexibla arbetstider, och arbetstiderna måste därför omorganiseras och anpassas till familjens och arbetsplatsens behov, i lika hög grad när det gäller kvinnor som män.

3.2.3

Många kvinnor arbetar deltid för att skapa balans mellan familje- och arbetsliv, vilket delvis beror på otillräckliga omsorgsmöjligheter. Det är emellertid inte bara av familjeskäl som andelen deltidsarbetande kvinnor ökar, utan för många av dem är det den enda möjligheten att komma ut på arbetsmarknaden (5).

3.2.4

När det gäller föräldraledighet bör mäns och kvinnors rättigheter göras likvärdiga, oberoende av typ av anställningskontrakt (frilans, tidsbegränsade kontrakt, tillsvidareanställning). Kommittén välkomnar därför det avtal som ingåtts mellan den Europeiska fackliga samorganisationen (EFS), BusinessEurope, Europeiskt centrum för offentliga företag (CEEP) och Europeiska sammanslutningen för hantverksföretag och små och medelstora företag (UEAPME) i syfte att utöka föräldraledigheten (6), även om vi anser att det är absolut nödvändigt att försöka nå full jämställdhet. EESK välkomnar också kommissionens initiativ som syftar till att förbättra skyddet för gravida arbetstagare, arbetstagare som nyligen har fött barn eller som ammar, och vi instämmer i att en betald föräldraledighet om minst 18 veckor bör garanteras (7).

3.2.5

Man bör tydligt visa att alla sociala aktörer har ett gemensamt ansvar för hushållsarbete och vård av barn och anhöriga, vilket till stor del utförs av kvinnor, och på så sätt säkerställa att det mänskliga kapitalet används på bästa sätt. Det behövs dels en kampanj som uppmuntrar familjerna att dela på hushållsarbete och vård av barn och anhöriga, vilket är en orsak till bristande jämställdhet, dels en ny syn på denna typ av arbete.

3.3.1

Det behövs ett större engagemang för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män i beslutsprocessen (8) på det ekonomiska, politiska, vetenskapliga och tekniska området. Kvinnornas situation har knappast förändrats under de senaste åren. Därför behövs det tydliga mål och klara tidsfrister för att uppnå dessa mål, liksom specifik politik och effektiva insatser (positiva åtgärder, jämställdhetsplaner, specifik utbildning, kvotering, informationskampanjer, etc.).

3.3.2

Jämställdhet mellan kvinnor och män i politiken bör vara en hörnsten i den europeiska integrationen. Vid valet i juni 2009 fick kvinnorna 35 % av platserna i Europaparlamentet, och 10 av kommissionsledamöterna är kvinnor jämfört med 17 män. I de nationella parlamenten utgör kvinnorna 24 %, medan 25 % av ministerposterna i de nationella regeringarna innehas av kvinnor (9). Inom EESK är 23,6 % av ledamöterna kvinnor och 76,4 % män. Antalet kvinnor i beslutsfattande positioner (direktörer, biträdande direktörer, biträdande generalsekreterare) utgör bara 16,7 %, medan 83,3 % är män. En jämn könsfördelning i beslutsprocessen bör vara en huvudprioritering för att uppnå jämställdhet på alla plan.

3.3.3

Framstegen inom den offentliga forskningssektorn är mycket små (39 % kvinnor), och det har skett obetydliga förändringar inom den ekonomiska och finansiella sektorn (det finns inte några kvinnor i direktionen för centralbankerna, endast 17 % av ledamöterna i deras styrelser är kvinnor och i storföretagens styrelser är knappt 3 % kvinnor).

3.4.1

Våld mot kvinnor och flickor är fortfarande ett mycket allvarligt problem. Det är ett världsomfattande och systemrelaterat fenomen som tar sig många olika former och kommer till uttryck på många olika sätt. Liksom kommissionen är kommittén mycket oroad över antalet kvinnor som utsätts för våld, den omfattande människohandeln och prostitutionen, särskilt bland invandrarkvinnor, och de fortsatta brottsliga gärningar som begås under traditionens och religionens täckmantel (10).

3.4.2

Man måste använda lämpliga sociala, ekonomiska och rättsliga åtgärder för att minska och undanröja faktorer som gynnar våld mot kvinnor, exempelvis avsaknad av materiella resurser, ekonomiskt beroende, låg utbildningsnivå, fastlåsta könsrollsmönster, svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, etc.

3.4.3

Invandrarkvinnor kräver särskilt stöd eftersom de är mer utsatta, antingen på grund av att de är isolerade från sin sociala omgivning eller för att de vistas illegalt i landet. Språksvårigheter, sociokulturella skillnader eller helt enkelt bristande kunskap om befintliga stödåtgärder hindrar ibland kvinnor att söka hjälp när de utsätts för våld i hemmet. Invandrarkvinnor utan id-handlingar befinner sig i en ännu svårare situation, och därför bör man införa särskilda åtgärder för att avlägsna dessa hinder och säkerställa kvinnornas rättigheter.

3.4.4

Det behövs särskilda program (utöver de redan existerande, som exempelvis Daphneprogrammen) och ökad finansiering för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor. Man bör utarbeta nationella handlingsplaner som ett led i en samordnad strategi på EU-nivå som innehåller både konkreta åtgärder och tidsfrister för att säkerställa att planerna verkligen genomförs. Medlemsstaterna måste göra det till en prioritet att genomdriva gällande lagstiftning för förebyggande av våld i hemmet och skydd av offren och grupper som riskerar att utsättas för våld, däribland barn. Dessutom behövs det indikatorer som kan ge en detaljerad bild av alla aspekter av det könsrelaterade våldet, inklusive sexuella trakasserier och människohandel. Harmoniserad statistik på EU-nivå är nödvändigt för att man ska kunna övervaka och utvärdera utvecklingen på detta område.

3.4.5

Mot bakgrund av det oroväckande stora antalet våldshandlingar, däribland könsrelaterat våld, välkomnar kommittén kommissionens beslut att införliva bekämpandet av det könsrelaterade våldet med projekten inom ramen för programmet ”Aktiv ungdom”. Samtidigt är det nödvändigt att införliva en icke-våldskultur och respekt för alla människors rättigheter i samtliga utbildningsprogram för barn och ungdomar.

3.5.1

Fastlåsta könsrollsmönster har sin grund i kulturella och sociala mönster som bygger på föreställningen att det finns ”manliga” och ”kvinnliga” roller och uppgifter. De påverkar utbildning och yrkesval och skapar en segregerad arbetsmarknad. Stereotypa könsroller bromsar jämställdhetsarbetet och kvinnors och mäns lika deltagande i beslutsprocessen.

3.5.2

Trots att kvinnor har en hög utbildningsnivå är de koncentrerade till sektorer i arbetslivet (hälso- och sjukvård och socialt arbete, utbildning, handelssektorn, offentlig förvaltning, tjänster som vänder sig till företag, hotell och restaurang, etc.) och yrken som traditionellt anses som ”kvinnliga” (försäljare, hembiträden, vårdpersonal, administrativ personal, etc.), d.v.s. yrken längst ner på karriärstegen med minst möjligheter till avancemang. Denna segregation har inte förändrats under de senaste åren. Andelen kvinnor som förvärvsarbetar har visserligen ökat, men det har skett inom sektorer som redan domineras av kvinnor.

3.5.3

För att bekämpa de stereotypa könsrollerna bör man:

3.6.1

Kommissionen bör fortsätta att främja kvinnors rättigheter på internationell nivå via EU:s utrikes- och utvecklingspolitik. Jämställdhetsperspektivet bör genomsyra alla aspekter av samarbetet tillsammans med särskilda åtgärder för kvinnor som stärker deras deltagande i beslutsfattandet och deras initiativkraft. Vidare bör man öka utvecklingsländernas kapacitet så att de kan påta sig uppgiften att främja jämställdhet.

3.6.2

Jämställdhetsaspekten bör införlivas med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för att kunna användas i krissituationer. När det gäller humanitärt stöd (Echo) bör kommissionen vara särskilt uppmärksam på kvinnor med barn eller ansvar för andra familjemedlemmar i samband med naturkatastrofer och kvinnor som faller offer för manligt våld vid konflikter.

4.1

Jämställdhetsanalysen bör genomsyra alla kommissionens verksamhetsområden, inklusive budgeten, och framstegen när det gäller jämställdhet inom kommissionen egna väggar bör utvärderas. Detta kräver personal med utbildning i jämställdhetsfrågor, samt kraftfulla indikatorer uppdelade på kön som gör det möjligt att överblicka kvinnornas situation.

4.2

Kommissionen bör föra en ständigt pågående öppen dialog med kvinnoorganisationer, arbetsmarknadens parter och andra organisationer i det civila samhället för att få större insikter i ojämlikhetsproblematiken.

4.3

EESK uppmanar kommissionen att anmoda alla sina enheter att använda ett könsneutralt språk i samtliga dokument, officiella texter, vid tolkning till alla språk samt på webbplatserna.

5.1

Jämställdhet mellan kvinnor och män bör behandlas ur en global synvinkel. EU:s politik bör inte bara sikta mot att stärka kvinnors deltagande på alla områden, klara av de demografiska utmaningarna och öka barns välbefinnande. Åtgärderna bör också specifikt fokuseras på att minska ojämlikheten vid fördelning av ansvaret för familjen, vård av barn och anhöriga och hushållsgöromål, särskilt mellan kvinnor och män, men även generellt mellan samtliga sociala aktörer.

5.2

Kommissionen bör prioritera att jämställdhetsaspekterna konsekvent införlivas i alla verksamhetsområden, enheter, åtgärder, politikområden och direktorat. Jämställdhetsfrågorna berör inte enbart generaldirektoratet för sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter.

5.3

Det behövs specialister på jämställdhetsfrågor som kan erbjuda den utbildning och det material som är nödvändigt för att öka medvetenheten och förbättra de EU-anställdas kunskaper och kvalifikationer när det gäller jämställdhet. Eurostat bör fortsätta att dela upp statistiken efter kön, förbättra de befintliga metoderna och införliva nya indikatorer som ger oss bättre kunskaper om kvinnornas situation, och därmed en samlad bild av situationen inom EU.

5.4

Jämställdhetsaspekten bör inkluderas i EU:s budget, liksom i samtliga medlemsstaters budgetar. Det är också nödvändigt med studier för att utvärdera konsekvenserna av de offentliga åtgärderna för kvinnor respektive män.

5.5

Strukturfonderna utgör en utmärkt ram som innebär att medlemsstaterna kan införliva jämställdhet i sina åtgärdsprogram och i fondens olika genomförandefaser, samtidigt som åtgärdernas könsspecifika effekter för varje prioriterat politik- och verksamhetsområde kan utvärderas. Det krävs ökad samordning och ett ökat samarbete mellan strukturfonderna och de olika medlemsstaternas jämställdhetsorganisationer för att uppnå bättre resultat.

5.6

Kommissionen bör se till att lagstiftningen verkligen respekteras och ge exempel på god praxis, samt tillgripa sanktioner mot de länder som inte respekterar principen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Man bör övervaka och utvärdera frågan om jämställdhet mellan könen på alla politikområden och i alla generaldirektorat. Det behövs därför en utvärderingsmetod för att registrera och bedöma i vilken utsträckning de fastställda målen uppfyllts, samt positiva och negativa resultat. Man bör också inrätta en utvärderingsenhet som på ett systematiskt sätt kan övervaka och utvärdera medlemsstaternas åtgärder med hjälp av de indikatorer som fastställts i jämställdhetsplanen.

5.7

I händelse av ändringar i den framtida jämställdhetsplanen rekommenderar vi att man ändrar det första området. Detta område bör delas in i mindre enheter, eftersom det täcker många olika frågor (sysselsättning, hälso- och sjukvård, invandring) som man måste försöka komma till rätta med genom olika metoder. Vi rekommenderar vidare att man skapar ett nytt område, nämligen ”kvinnor och miljö”, eftersom kvinnorna spelar en avgörande roll när det gäller hållbar utveckling på grund av deras särskilda omsorg om nuvarande och kommande generationers livskvalitet och hållbara livsstil (11).

5.8

EESK framhåller att arbetsmarknadens parter spelar en viktig roll när det gäller att främja jämställdhet via den sociala dialogen och kollektivförhandlingarna. Ett bra exempel är ramprogrammet för jämställdhet från 2005.

5.9

Det Europeiska jämställdhetsinstitutet bör spela en viktig roll när det gäller att förbättra styresformerna och se över den gällande lagstiftningen med avseende på ökad medvetenhet och jämställdhet. Institutet bör övervaka och säkerställa att man i all politik tar hänsyn till och främjar jämställdhet, samt uppmuntra EU-medborgarna att delta i en mer ansvarsfull och heltäckande jämställdhetspolitik.

5.10

Europas ekonomiska och finansiella problem, liksom de demografiska förändringarna, får inte påverka målet om jämlikhet negativt så att det hamnar i bakgrunden.

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/8

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att ett avsnitt om funktionshinder bör inbegripas i framtidsstrategin ”EU 2020”, i riktlinjerna för sysselsättningen och i den sociala agendan för att garantera en bättre samordning och att dessa frågor integreras i all gemenskapspolitik.

1.2

EESK påminner om att inbegripandet av kriterier för att förstärka politiken för funktionshinder i framtidsstrategin ”EU 2020” kommer att vara ekonomiskt lönsamt för hela samhället och bidra till insatserna för att göra framsteg med social integration och icke-diskriminering.

1.3

EESK anser att det är nödvändigt att anta en ”europeisk pakt om funktionshinder” för att lägga grunden till en ny EU-politik för personer med funktionshinder, detta i överensstämmelse med kommissionens framtida strategi för personer med funktionshinder inom ramen för Lissabonfördraget samt FN:s konvention om funktionshindrade personers rättigheter och dess protokoll. EU och medlemsstaterna bör genomföra detta så snabbt som möjligt.

1.4

EESK efterlyser innovationsfrämjande politik, som bygger på statistiska uppgifter och synliggör personer med funktionshinder i all relevant statistik på EU-nivå och nationell nivå.

1.5

EESK stöder en inkluderande marknad för alla och anser att sysselsättningspolitiken för personer med funktionshinder bör inriktas på alla centrala aspekter i arbetslivet (”lifestreaming”). Utbildning, anställning, bibehållande av anställning och återintegrering i arbetslivet bör vara särskilda prioriteringar. De politiska insatserna för ungdomar med funktionshinder och personer som drabbats av funktionshinder som har uppstått efter olyckor eller sjukdomar bör prioriteras i framtidsstrategin ”EU 2020” och i kommissionens nya strategi för personer med funktionshinder.

1.6

EESK uppmanar kommissionen att inom ett år lägga fram en ny rapport om genomförandet av bestämmelserna om funktionshinder och sysselsättning i direktiv 2000/78/EG.

1.7

EESK påminner om att anställningen av personer med funktionshinder på den ordinarie arbetsmarknaden kräver lämpliga sociala tjänster, incitament och stimulans. EESK lyfter fram den viktiga roll som i allmänhet spelas av företag där majoriteten av de anställda är funktionshindrade och företag inom den sociala ekonomin samt små och medelstora företag generellt, som också behöver socialtjänstens stöd och lämpliga incitament. Kommittén betonar även betydelsen av den roll som arbetsmarknadens parter kan spela på detta område.

1.8

EESK efterlyser informationskampanjer för att motverka de förutfattade meningar om funktionshindrade arbetstagare som fortfarande lever kvar, och lyfter fram kommunikationsmediernas viktiga roll i insatserna för att främja acceptans av mångfalden.

1.9

EESK bekräftar att tillgängligheten för funktionshindrade personer gynnar hela samhället och inte bara de funktionshindrade. Även företagen drar fördel av åtgärder på detta område eftersom deras kundkrets ökar.

1.10

När det gäller tillgänglighet rekommenderar EESK ett gradvist genomförande med gemensamma mål på kort, medellång och lång sikt (med ett fast och slutgiltigt datum för införande av nya produkter, tjänster och infrastrukturer, och även för befintliga sådana).

1.11

Kommittén stöder inrättandet av en ”europeisk huvudstad för allmän tillgänglighet”.

1.12

EESK påpekar att det är viktigt att snabbt lägga fram lagstiftningsförslag om e-tillgänglighet, och bekräftar att man stöder principen ”design för alla”. Kommittén ser positivt på standarder för tillgänglighet och efterlyser en kraftfull handlingsplan i syfte att före 2011 ta fram ett ”europeiskt kort för funktionshindrade”, med målsättningen att underlätta ömsesidigt erkännande av rättigheter samt gränsöverskridande resor för personer med funktionshinder.

1.13

Det är nödvändigt att integrera jämställdhetsaspekten i utformningen, utvecklingen, uppföljningen och utvärderingen av politik för funktionshindrade med målsättningen att komma till rätta med de problem med osynlighet och diskriminering på flera grunder som kvinnor och flickor med funktionshinder möter.

1.14

EESK bekräftar att arbetsmarknadens parter spelar en central roll för att se till att det råder jämställda villkor för funktionshindrade arbetstagare i arbetslivet, med rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor.

1.15

Arbetsmarknadens parter bör integrera funktionshinder i alla åtgärder och i förhandlingar inom och mellan sektorer och företag, särskilt när det gäller sysselsättning, tillgång och socialt skydd.

1.16

EESK stöder principen om ”ingenting om funktionsnedsatta utan funktionsnedsatta” och påpekar att denna princip bör tillämpas i EU:s strategi 2020 samt i offentligfinansierade program för funktionshindrade.

1.17

EU och medlemsstaterna bör främja medborgarinitiativ och säkerställa finansieringen av dessa för att garantera funktionshindrade personers oberoende och möjligheter till deltagande i utformningen av politik och/eller tillhandahållandet av sociala tjänster.

2.1

EESK välkomnar det spanska ordförandeskapets begäran om ett yttrande om ”Personer med funktionshinder: successivt tillträde till sysselsättning och tillgänglighet för personer med funktionshinder i EU. Lissabonstrategin efter 2010”.

2.2

EESK har på ett kontinuerligt och övergripande sätt utarbetat en rad yttranden om denna fråga sedan det första särskilda initiativyttrandet om ”Integration av funktionshindrade i samhället”, som antogs i juli 2002 (1). EESK stöder lika behandling och icke-diskriminering för personer med funktionshinder och deras familjer. (2)

2.3

Personer med funktionshinder utgör mer än 16 % av befolkningen (minst 80 miljoner personer) (3), och antalet funktionshindrade personer ökar i och med att befolkningen åldras.

2.4

EESK lyfter fram de framsteg som har gjorts i såväl lagstiftningen (4) som tillämpningen av EU:s politik (5) som, tillsammans med Madridförklaringen 2002 (6), har bidragit till att förbättra integrationen av funktionshindrade i EU. Framstegen kunde dock ha varit större, bland annat för att de skett sektorsvis och har varit splittrade och begränsade på grund av att det inte finns någon samordnad strategi på detta område. Detta bekräftas i halvtidsöversynen av den europeiska handlingsplanen för funktionshindrade 2003–2010 (7), och det visar också att det behövs en förstärkning av kommissionens avdelningar med ansvar för frågor relaterade till funktionshinder.

2.5

EESK hänvisar till de senaste resultaten av Eurobarometern 2009 (8), som visar på en kraftig ökning av uppfattad diskriminering på grund av funktionshinder (8 % det senaste året, dvs. 53 % 2009 jämfört med 45 % 2008). Enligt denna Eurobarometer uppger över 33 % av de funktionshindrade personer som deltog i enkäten att de har känt sig diskriminerade 2009.

2.6

EESK påpekar att framstegen på området för funktionshinder i stor utsträckning beror på informationsinsatser och påtryckningar från den europeiska handikapprörelsen och de organisationer som företräder funktionshindrade, som har gått samman i det europeiska forumet för funktionshinder (EDF), samt stödet från arbetsmarknadens parter.

2.7

EESK påminner rådets ordförandeskapstrio om att det är viktigt att detta yttrande beaktas under respektive ordförandeskap.

3.6.1.1

EESK begär att man vid antagandet av framtidsstrategin ”EU 2020” och den sociala agendan utvidgar samordningen och den begränsade effekten av den nuvarande Lissabonstrategin och den förnyade sociala agendan. (12) Ett avsnitt om personer med funktionshinder och deras familjer bör därför inbegripas, som bl.a. bör omfatta sysselsättning, utbildning, integration och socialt skydd samt tillgång, i syfte att garantera att de funktionshindrades situation beaktas inom ramen för framtidsstrategins tre centrala prioriteringar. (13)

3.6.1.2

EESK påminner om att integrationen av politiken om funktionshinder inom ramen för EU:s befogenheter i strategin ”EU 2020” kommer att ha en positiv inverkan på den ekonomiska lönsamheten i hela samhället i kombination med framstegen med social integration och icke-diskriminering, vilket framgår av färska kostnadsnyttoanalyser. (14)

3.6.1.3

Den europeiska pakten om funktionshinder bör ligga i linje med kommissionens framtida strategi för personer med funktionshinder (15), som kommer att ersätta den nuvarande europeiska handlingsplanen för funktionshindrade 2003–2010.

3.6.1.4

Den europeiska sysselsättningsstrategin och den öppna samordningsmetoden inom områdena social integration, socialt skydd, pensioner, utbildning, ungdomar och andra områden bör även fortsättningsvis inbegripa och ta större hänsyn till funktionshindrade i riktlinjerna och de för medlemsstaterna gemensamma målen, så att detta återspeglas i deras nationella planer. Medlemsstaterna bör också förbättra sina analyser och redovisa sina resultat i regelbundna rapporter.

3.6.1.5

EU kommer med sin politik att stödja bekämpningen av alla grova kränkningar av de grundläggande rättigheterna, särskilt placering av personer med funktionshinder på stora slutna institutioner, segregerad utbildning, omyndigförklaring eller våld mot funktionshindrade personer. De ytterligare problem som kvinnor och flickor med funktionshinder samt personer med stort stödbehov möter bör också beaktas. (16)

3.6.1.6

Det krävs innovationsfrämjande politik som grundas på statistiska belägg. Syftet med pakten bör vara att nå ett åtagande för att synliggöra personer med funktionshinder i alla relevanta (17) statistiska instrument. Därför behövs det harmoniserade, aktuella och tillförlitliga statistiska källor, indikatorer och bestämmelser, och bl.a. bör en fast modul om funktionshinder ingå i den europeiska arbetskraftsundersökningen, likaså en modul om funktionshindrades deltagande i samhällslivet. Funktionshinder bör tas upp i alla relevanta allmänna moduler.

3.6.1.7

EESK anser att en riktlinje om funktionshindrade personers rättigheter, baserad på FN:s konvention om funktionshindrade personers rättigheter, bör inbegripas i ”EU:s riktlinjer för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt”, som Europeiska rådet kommer att anta.

3.6.2.1

EESK påpekar att nya rättsliga grunder inrättas i och med Lissabonfördragets ikraftträdande. Kommittén lyfter fram betydelsen av artiklarna 10, 11 och 19, samt artiklarna 21 och 26 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som har samma ställning som fördragen.

3.6.2.2

FN:s stadga om funktionshindrade personers rättigheter medför nya skyldigheter för EU, och därför insisterar EESK på följande:

3.6.2.3

EESK välkomnar att innehållet i det nuvarande direktivförslaget om icke-diskrimineringen inte begränsas till sysselsättningen (21), men påpekar att förslaget inte i tillräcklig omfattning står i samklang med FN-konventionen. Detta direktiv diskuteras för närvarande i rådet. Man måste säkerställa att diskrimineringsbegreppet ger en särskild plats för funktionshindrade under vissa omständigheter, bland annat i fråga om socialskydd, hälsa och utbildning. Man måste påtala att segregerad undervisning är diskriminerande. Funktionshindrades tillgång bör säkerställas på ett övergripande plan. Samtidigt måste motiverade justeringar vara möjliga att genomföra inom alla områden också med offentligt stöd. Principen om tillgången bör även gälla samtliga varor och tjänster som erbjuds allmänheten. Slutligen bör genomförandet i högre grad genomsyras av EU:s skyldigheter på detta område, med en omedelbar tillämpning vid nybyggen och realistiska ändringar av befintliga byggnader.

3.6.3.1

Kommittén påminner om att de allmänna bestämmelserna för strukturfonderna när det gäller icke-diskriminering och tillgång för personer med funktionshinder, t.ex. urvalskriterier och genomförande av projekt som samfinansieras av EU (22), bör upprätthållas och förstärkas i den framtida sammanhållningspolitiken. Det är dessutom viktigt att se till att den framtida sammanhållningspolitiken omfattar åtgärder för personer med funktionshinder i alla medlemsstater, och att de tilldelade medlen är tillräckliga. Dessa principer bör även beaktas i EU-budgeten och i andra EU-program inom forskning, konkurrenskraft, yrkesutbildning, sysselsättning, sociala frågor och utvecklingssamarbete, bl.a. de nya programmen från och med 2014.

3.6.3.2

EESK anser att civilsamhällets deltagande i den direkta förvaltningen av Europeiska socialfonden (ESF) (inom yrkesutbildning och sysselsättning) och Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) har gett mycket positiva resultat. EESK anser vidare att denna modell bör införas i samtliga operativa program inom strukturfonderna från och med 2013.

3.6.3.3

EESK anser att ett fortsatt ekonomiskt stöd via Progressprogrammet till de europeiska handikapporganisationerna, däribland Europeiska forumet för organisationer för funktionshindrade samt sammanslutningar för social integration, bidrar till att på ett demokratiskt sätt stärka EU och ett strukturerat civilt samhälle.

4.1

De funktionshindrades sysselsättning måste ingå i den europeiska sysselsättningsstrategin. Arbetstagarnas sysselsättningssituation i Europa är komplicerad, men de funktionshindrade arbetstagarnas är ännu svårare, och därför är det nödvändigt att främja en arbetsmarknad med plats för alla.

4.2

EESK ser med oro på arbetslösheten bland personer med funktionshinder, eftersom 78 % av alla personer med allvarliga funktionshinder stod utanför arbetsmarknaden redan före krisen. Arbetslöshetssiffrorna för dessa personer var dubbelt så höga som för den övriga befolkningen. Sysselsättningsgraden bland funktionshindrade ligger fortfarande på 20 % under genomsnittet för personer som inte är funktionshindrade (23).

4.3

Krisen (arbetslösheten i EU uppgår nu till ca 10 % (24)) försvårar situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionshinder i dubbel bemärkelse, eftersom de har svårare att ta sig in på arbetsmarknaden (25). Regeringarna kommer dessutom att välja att justera sina offentliga underskott genom att skära ned på alla typer av stöd och bidrag. EESK varnar för att personer med funktionshinder kan bli de främsta offren för krisen och motsätter sig därför nedskärningar av stöden till denna grupp (26).

4.4

Krisen ökar risken för att personer med funktionshinder och deras familjer hamnar i fattigdom. Men krisen kan även innebära möjligheter, genom att handikappanpassa företagen med hjälp av incitament. Detta skulle öka företagens produktivitet och bidra till en förbättring av hela ekonomin.

4.5

Kommittén anser att främjande av sysselsättning för personer med funktionshinder bör vara ett av de främsta målen i den europeiska sysselsättningsstrategin. Kommittén anser vidare att följande mål som anges i slutsats nr 34 från Europeiska rådets toppmöte våren 2006 bör inbegripas i sysselsättningsstrategin (27): ”Ett huvudmål är att öka deltagandet på arbetsmarknaden, särskilt bland … personer med funktionshinder … För att nå dessa mål bör arbetet bedrivas i nära samarbete med arbetsmarknadens parter.” En förteckning med åtgärder bör tas fram som medlemsstaterna måste tillämpa i sina nationella planer.

4.6

Arbetsmarknadens parter spelar genom kollektivförhandlingar en central roll för att personer med funktionshinder ska kunna ta sig in på arbetsmarknaden och för deras integration i arbetslivet. Arbetsmarknadens parter bidrar även till utformningen av en politik för mångfald och förhandlar om mångfaldsplaner med företagen. Företagen bör ges incitament att göra framsteg på detta område och bör i detta syfte tillämpa en politik för socialt ansvar. EESK ser därför positivt på att de europeiska arbetsmarknadsparterna i sina förhandlingar i december 2009 kom fram till ett nytt självständigt avtal om en arbetsmarknad med plats för alla.

4.7

EESK anser att en ny rapport om genomförandet av bestämmelserna om funktionshinder och sysselsättning i direktiv 2000/78/EG bör läggas fram inom ett år (28).

4.8

EESK bekräftar återigen att personer med funktionshinder har lika goda förutsättningar som vem som helst att delta fullt ut i arbetslivet, och att man inte bör underskatta deras förmåga, utan i stället stimulera den. Personer med funktionshinder har lika stor rätt till arbete som alla andra.

4.9

EESK vill uppmärksamma att de ökande problemen med psykisk ohälsa enligt Eurofunds utredning pekar på detta funktionshinder som den främsta orsaken till att personer lämnar arbetsmarknaden i förtid. I vissa länder är siffran så hög som 40 % (29) av förtidspensioneringarna. Det krävs en attitydförändring när det gäller situationen för dessa arbetstagare, och det är nödvändigt att göra medborgarna och myndigheterna medvetna om detta problem.

4.10

EESK erinrar om att det krävs system för att intyga funktionshindrade personers kompetenser, antingen det gäller (icke reglerad) arbetslivserfarenhet eller reglerad utbildning. EESK förespråkar därför att ett ”kvalifikationspass” (30) ska inrättas för funktionshindrade personers yrkesmässiga rörlighet i EU.

4.11

Sysselsättningspolitiken för personer med funktionshinder bör inriktas på alla centrala aspekter i arbetslivet (”lifestreaming” (31)). T.ex. bör bostäder, grundutbildning, yrkesutbildning, familjers skuldsättning, ekonomiska svårigheter, hälsa, ogynnsamma miljöer och lokal ekonomi beaktas, liksom sysselsättning, insatser för att få funktionshindrade att stanna kvar i arbetslivet samt återintegrering.

4.12

Den fria rörligheten (en gemenskapsprincip) är inte genomförd fullt ut för personer med funktionshinder, vilket inverkar negativt på deras möjligheter till arbete – men även studier, pensionering och andra aktiviteter – i andra medlemsstater.

4.13

Ett av de största hindren för den fria rörligheten för personer med funktionshinder är att det inte är möjligt att exportera rättigheter som personlig assistans. Detta skulle kunna åstadkommas genom konkreta åtgärder för att samordna de sociala trygghetssystemen och genom europeiska utbildnings- och informationskampanjer.

4.14

EESK påminner om att insatserna för ”aktiv integration” bör kopplas till arbetsmarknaden. Tillräckliga inkomster för personer med funktionshinder samt tillgång till sociala tjänster av god kvalitet som ger personer med funktionshinder bättre levnadsvillkor bör garanteras, även för dem som är arbetslösa (32).

4.15

EESK påpekar att det för att skapa arbetstillfällen för personer med funktionshinder på den ordinarie arbetsmarknaden krävs en rad olika tjänster, bl.a. arbetsförmedling, yrkesrehabilitering, sociala tjänster och hälsovårdstjänster, bevarande/förvaltning av inkomster samt olika sorters incitament (33).

4.16

EESK påpekar likaså att det är viktigt att anpassa sociala förmåner och skattesystemen så att inträdet på arbetsmarknaden inte leder till att personer med funktionshinder förlorar köpkraft utan att det stimulerar dem att söka arbetstillfällen av god kvalitet med rättvisa löner. Andra viktiga åtgärder är ekonomiska incitament till företag som anställer personer med funktionshinder, stödåtgärder för att funktionshindrade ska kunna få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden samt främjande av egenföretagande och entreprenörsanda, bland annat genom mikrofinansiering. (34) Icke-statliga organisationer som inrättar stödtjänster för arbetstagare med funktionshinder och deras familjer bör omfattas av liknande åtgärder.

4.17

Det krävs åtgärder för att se till att arbetstagare med funktionshinder som har uppstått efter olyckor eller sjukdomar stannar kvar i arbete samt omskolningsinsatser, så att detta inte medför att dessa personer lämnar arbetsmarknaden i förtid. Det krävs även åtgärder för att anpassa arbetsplatser och närområden (rimliga anpassningar) till funktionshindrade personers behov, samt program för yrkesutbildning och anpassning till arbetslivet för att ge personer med funktionshinder möjlighet att göra yrkeskarriär (35). I de länder som har kvotsystem är det nödvändigt att kontrollera att kvotsystemen uppfyller sysselsättningsmålen genom lämpliga stödinsatser. Den sociala dimensionen av offentlig upphandling kan även bidra till att främja sysselsättningen för personer med funktionshinder.

4.18

EESK är fullständigt övertygad om att det är bättre att finansiera sysselsättningsinitiativ än att bevilja arbetslöshetsunderstöd, och att motivera funktionshindrade som vill arbeta. Arbetsgivarna bör uppmuntras att anställa funktionshindrade, och egenföretagande bör främjas.

4.19

EESK förespråkar åtgärder för barn och ungdomar med funktionshinder, inklusive förskolan, och stöd i övergången från skola till arbetsliv. När det gäller åtgärder för personer med funktionshinder som har uppstått efter olyckor eller sjukdomar bör de inriktas på att få dessa personer att stanna kvar i arbetslivet samt på omskolningsinsatser. Dessa grupper bör prioriteras i framtidsstrategin ”EU 2020” och inbegripas i översynen av kommissionens strategi för personer med funktionshinder. EESK hänvisar till sitt yttrande SOC/349, i vilket kommittén förespråkar strategier inte bara FÖR barn och ungdomar, utan även MED barn och ungdomar. (36)

4.20

EESK lyfter fram den viktiga roll som de företag spelar som väljer att anställa en majoritet av personer med funktionshinder eller som i övrigt är synnerligen aktiva på detta område, och företag inom den sociala ekonomin i allmänhet, t.ex. kooperativ, medlemsägda försäkringsbolag och föreningar eller stiftelser som främjar social integration och integration på arbetsmarknaden av personer med funktionshinder på samma arbetsvillkor som andra men med ett särskilt stödsystem som utformas av medlemsstaten.

4.21

EESK förespråkar stöd till små och medelstora företag och uppmuntrar dessa att införa ett integrationsperspektiv i sin verksamhet. De bör dessutom utveckla sin centrala roll för att åtgärderna till förmån för personer med funktionshinder i arbetslivet ska bli effektiva.

4.22

Europeiska samt nationella institutioner och organ bör ha kännedom om situationen och föregå med gott exempel när det gäller att integrera funktionshindrade anställda i personalstyrkan. Detta kan ske genom en plan med konkreta åtgärder som leder till ökad integration på arbetsmarknaden. För närvarande är sådan integration sällsynt.

4.23

EESK betonar den betydelse som begreppet ”flexicurity” har för personer med funktionshinder, dvs. en förbättring av flexibiliteten och anpassningsmöjligheterna för företagens mänskliga resurser, i kombination med förbättrade arbetsvillkor och trygg anställning. Strategierna bör omfatta åtgärder för att säkerställa balansen mellan arbetsliv och privatliv, ett livslångt lärande och en smidig övergång mellan olika situationer och olika former av socialt stöd och sysselsättningsresurser som ingår i de funktionshindrade personernas liv.

4.24

ESK stöder främjandet av nya miljövänliga branscher med gröna arbeten och sociala anställningar, samt förbättrat tillträde och design för alla, vilket ökar möjligheterna för att personer med funktionshinder ska kunna anställas.

4.25

EESK förespråkar en politik för att stödja arbetstagare med funktionshinder som behöver personlig assistans, samt nödvändiga tjänster för att familjemedlemmar till de funktionshindrade ska kunna fortsätta att arbeta.

4.26

Informationskampanjer motverkar förutfattade meningar (37) om arbetstagare med funktionshinder. Informationskampanjerna bör riktas till arbetsmarknadens parter, företagschefer, arbetsledare och anställda, anställda inom sjuk- och hälsovården och offentliga förvaltningar (38).

4.27

Stödinstrumenten bör vara lätta att tillämpa för företagen och de anställda, och bör främjas och användas av myndigheterna.

4.28

Det är viktigt att lyfta fram kommunikationsmediernas viktiga roll när det gäller att öka medvetenheten om dessa frågor och sprida och främja principerna om tolerans, social integration och acceptans av mångfalden i det europeiska samhället.

4.29

EESK stöder utarbetandet av nyskapande initiativ, t.ex. det redan nämnda ”kompetenspasset” och ”lifestreaming”, och vill även lyfta fram följande exempel:

5.1

EESK påminner om Europeiska rådets resolution av den 17 mars 2008, där rådet betonar att ”tillgänglighet innebär inget mindre än en hörnsten för ett integrerat samhälle som bygger på icke-diskriminering”  (42). Härvid spelar arbetsmarknadsparterna en avgörande roll eftersom tillträde till arbetsmarknaden är en förutsättning för sysselsättning.

5.2

EESK bekräftar ståndpunkterna i sitt förberedande yttrande ”Integration av funktionshindrade i samhället”  (43), där man förespråkar lika rättigheter för funktionshindrade trots olika behov och olika typer av tillgång till varor och tjänster.

5.3

EESK rekommenderar ett gradvist genomförande med mål på kort, medellång och lång sikt (med ett fast och slutgiltigt datum för införande av nya och befintliga varor, tjänster och infrastrukturer). Medlemsstaterna bör göra åtaganden på dessa områden och utforma lämpliga metoder, bl.a. genom offentliga upphandlingar.

5.4

EESK inser att tillgång är grundläggande för att personer med funktionshinder direkt ska kunna utöva sina politiska och medborgerliga rättigheter. Det är nödvändigt att utarbeta särskilda planer för tillgänglighet, med normer och sanktioner som alla offentliga organ åtar sig att följa, och att det finns möjlighet för medborgare med funktionshinder att utnyttja mekanismer för försvar av deras rättigheter. I framtida val till Europaparlamentet krävs garantier för tillträde till vallokaler och till relevant upptagning i vallängderna. Lämpliga åtgärder bör vidtas på nationell nivå.

5.5

EESK lyfter fram de insatser som medlemsstaterna och kommissionen gör för att säkerställa tillgänglighet för personer med funktionshinder. Målet bör vara att garantera allmän tillgänglighet (offentliga byggnader, byggnader av allmänintresse, privata företag, varor och tjänster, turism, e-handel, information, transportmedel, teknik och kommunikationer).

5.6

EESK fastslår att tillgänglighet gynnar alla (äldre, gravida, rörelsehindrade osv.). Tillgängliga företag ökar dessutom sin kundkrets (15 % av konsumenterna). Nya produkter ger nya marknader och utgör en källa till hållbar ekonomisk tillväxt.

5.7

EESK betonar dessutom att ett åtagande för tillgänglighet är ett åtagande för EU-medborgarnas grundläggande rättigheter, vilket kommittén också påpekar i sitt yttrande om ”e-tillgänglighet” (44).

5.8

EESK påminner EU-institutionerna, särskilt kommissionen, om att tillgången till ett antal av deras byggnader och tillgängliga elektroniska informationssystem (t.ex. webbplatser, kommissionens webbsida för allmänhetens förfrågningar) är begränsad. Det är därför nödvändigt att ta fram en plan för tillgång för att visa ett verkligt åtagande för personer med funktionshinder (45).

5.9

EESK begär att det anslås statligt stöd (46) för privata företag och tjänster i syfte att nå målet för rimliga anpassningsåtgärder i direktiv 2000/78/EG (47). Principen om förebyggande tillgång måste tillämpas med avseende på privata tjänster.

5.10

Utarbetandet av normer för tillgänglighet måste fortsätta som ett stöd för lagstiftningen om offentlig upphandling i praktiken, med den framgångsrika amerikanska lagstiftningen som exempel. I detta sammanhang påminner EESK om att det är viktigt att institutionerna, industrin och civilsamhället för en dialog för att ta fram dessa normer (48).

5.11

Kommittén stöder inrättandet av en ”europeisk huvudstad för allmän tillgång”, som grundas på ett kvalitetsmärke i form av en flagga som erkänsla för ansträngningarna i städer och regioner i EU som erbjuder en god tillgång till stadsmiljöer, varor och tjänster. Det är även viktigt att främja en hållbar utveckling av de lokala myndigheterna.

5.12

EESK förväntar sig att funktionshindrade personers olika behov tillgodoses på lämpligt sätt i de nya förordningarna om sjötransport, stads- och långdistansbussar och taxibilar, och att färdmedel och närmiljöer anpassas på lämpligt sätt i enlighet med detta, i samklang med gällande bestämmelser för luftfart och järnvägstransporter.

5.13

EESK välkomnar kommissionens meddelande om e-tillgång (49) och uppmanar EU att integrera de föreslagna åtgärderna i en strategisk ram för informationssamhället. Det är viktigt att snabbt lägga fram lagstiftningsförslag om e-tillgänglighet, där områden såsom tillgång till webbsidor, e-integrerad kommunikation, teletjänster, mobiler, digital teknik och bankomater inbegrips. Dessa mål stakades ut redan 2003 i Kretaförklaringen (50) och i Rigaförklaringen. I dag råder det rimliga tvivel om att dessa mål kommer att nås inom de fastställda tidsgränserna, och därför behövs en kraftfull handlingsplan före 2011 för att inleda arbetet mot slutmålen.

5.14

EESK bekräftar att kommittén stöder principen ”Design för alla” och anser det vara grundläggande att detta koncept ingår i studieprogrammen såväl inom yrkesutbildningen som i högskolorna för att principen ska efterlevas inom alla yrkesgrupper.

5.15

EESK vill se att man tar fram ett ”europeiskt kort för rörelsehindrade” som tillerkänner funktionshindrade samma rättigheter vid förflyttning över gränserna, inklusive samma tillträde till transporter, kultur och nöjen. Det europeiska parkeringskortet kan stå som förebild.

6.1

EESK vill påpeka att 60 % av de funktionshindrade i Europa är kvinnor. De stöter på orättvis behandling och ser sina rättigheter förbisedda i fråga om tillgång till varor och tjänster (hälsovårdstjänster, utbildning, förebyggande av könsrelaterat våld osv.).

6.2

Sysselsättningstalen för kvinnor med funktionshinder har inte förändrats på över tio år. Arbetslösheten bland dessa kvinnor är fortfarande hög, de har lägre löner och de brottas med särskilda svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden.

6.3

Det är viktigt att överbrygga könsgränserna inom utformning, utveckling, uppföljning och utvärdering av politiken för funktionshinder. Det krävs särskilda åtgärder och program för att garantera tillträde till arbetslivet och främja sysselsättning för kvinnor.

7.1

EESK uppmanar arbetsmarknadens parter att se till att personer med funktionshinder kan arbeta på samma villkor som andra, under rättvisa och gynnsamma arbetsförhållanden. Det är särskilt viktigt att upprätthålla principen om samma lön för samma arbete, och personer med funktionshinder måste kunna utöva sina arbetsrättigheter och fackliga rättigheter (51) (artikel 27 i FN-konventionen om funktionshindrade personers rättigheter).

7.2

Social dialog är central för sysselsättning, social trygghet, hälsa och säkerhet i arbetet och i andra sammanhang och för arbetsrelationerna i allmänhet, i syfte att värna om funktionshindrade personers rättigheter, rätt till lika möjligheter och icke-diskriminering. Positiva åtgärder när det gäller arbete, tillgång och yrkesutbildning, främjande och stöd till arbetstagare med funktionshinder är mycket viktiga i detta sammanhang.

7.3

Arbetsmarknadens parter bör i samarbete med civilsamhällets handikapporganisationer integrera funktionshinder i alla åtgärder och i förhandlingar inom och mellan sektorer och företag, särskilt när det gäller sysselsättning, tillgång och socialt skydd.

7.4

Arbetsmarknadens parter bör delta i uppföljningen och tillämpningen av FN:s konvention om funktionshindrade personers rättigheter när det gäller arbetsrelationer och socialt skydd.

8.1

EESK stöder principen om att personer med funktionshinder inte får utestängas från åtgärder som berör dem (52) och framhåller i detta sammanhang betydelsen av strategier för ökat egenansvar och förmågan att tala för sina rättigheter.

8.2

EESK anser att medborgardialogen med personer med funktionshinder och deras familjer är den riktiga ramen mot bakgrund av bättre styre i EU, genom att införa obligatoriska system och bestämmelser och inrätta ”ad hoc”-organ för deltagande och samråd inom unionen.

8.3

Handikapporganisationerna bör delta i utarbetandet av de regelbundna rapporter där man utvärderar sysselsättningspolitiken och politiken för tillgänglighet, genomförandet av FN:s konvention om funktionshindrade personers rättigheter och kommissionens finansieringsprogram och finansieringsinstrument, och därigenom ges möjlighet att föra fram det civila samhällets syn, exempelvis genom alternativa rapporter.

8.4

EU och medlemsstaterna bör främja medborgarinitiativ och säkerställa finansieringen av dessa för att garantera funktionshindrade personers oberoende och möjligheter till deltagande i utformningen av politik och/eller tillhandahållandet av sociala tjänster.

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/16

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/23

—

Genomförande av en ambitiös plan för forskning och utveckling på området rörlighet och transporter (motorernas utformning, bränslen, minskade utsläpp, energieffektivitet).

—

Inrättande av en webbplats för bästa lösningar i fråga om stadstransporter och långväga transporter.

—

Utveckling av infartsparkeringar och av kollektivtrafiken, bland annat med hjälp av bussfiler samt spårvagns- och tunnelbanetrafik.

—

Vidareutveckling av IKT som ett medel för att skapa effektiv, pålitlig och trygg kollektivtrafik.

—

Inrättande av organ för rörlighetsförvaltning inom tillräckligt stora geografiska områden, med uppgift att optimera de olika transportformerna och trygga deras framkomlighet och goda anslutningar mellan dem.

—

Inrättande av zoner för lokala leveranser och distributionscentraler i storstadscentra.

—

Bevarande av järnvägsnätet i städerna.

—

Främjande av transportformer och tekniker som är mer energieffektiva och har lägre utsläpp av koldioxid och andra miljöfarliga ämnen, med hjälp av skattetekniska incitament.

—

Inrättande av trygga och bekväma rastplatser för yrkesförare samt förbättring av deras arbetsvillkor och utbildning.

—

Ett snabbt inrättande av järnvägsnät med prioritet för godstransporter och skapande av en verklig kundservicekultur på detta område.

—

Främjande av bilar som drivs med alternativ energi och tredje generationens biobränslen, vid behov med hjälp av skattetekniska incitament.

—

Lansering av en verklig europeisk plan för utveckling av eldrivna fordon, vilket ger EU möjlighet att fastställa eller bidra till fastställandet av de internationella normerna för denna framtida sektor.

—

Utveckling av konceptet miljövänliga hamnar och inrättande av motorvägar till sjöss.

—

Förbättring av sjöfolkets arbetsvillkor och utbildning.

—

Utveckling av motorvägar för transporter på inre vattenvägar och mellan inre vattenvägar och hav samt idrifttagande av nya pråmar som är bättre lämpade för bland annat transport av påhängsvagnar och containrar.

—

Beaktande av kraven på hållbarhet och miljöskydd i valet av transportinfrastruktur.

—

Internalisering av de externa transportkostnaderna på alla transportområden för att inte oskäligt straffa en viss transportform och för att få klarhet i det faktiska transportpriset.

—

Säkerställande av att de offentliga planeringsmyndigheterna fastställer realistiska mål för en minskning av utsläppen av växthusgaser och andra miljöfarliga ämnen samt för de lokala transporternas hållbarhet.

—

Beaktande av dessa mål i planeringen av kollektivtrafiken och i valet av infrastruktur.

—

Systematiska, gedigna och realistiska konsekvensanalyser innan föreslagna strategier och åtgärder genomförs.

—

Transporterna inom Västeuropa förväntas öka med 33 %.

—

Transporterna inom Östeuropa förväntas öka med 77 %.

—

Transporterna från Västeuropa till Östeuropa förväntas öka med 68 %.

—

Transporterna från Östeuropa till Västeuropa förväntas öka med 55 %.

3.2.1

Det ställs särskilda krav på denna transportform. Stadstrafiken står för 40 % av utsläppen av koldioxid och 70 % av utsläppen av andra miljögifter från vägtrafiken. Förutom de negativa effekterna för folkhälsan och miljön beräknas kostnaderna för trafikstockningarna i städerna uppgå till 2 % av EU:s BNP. Det råder inget tvivel om att kollektivtrafiken måste utvecklas, men den måste leva upp till vissa kriterier för att kunna motsvara kraven på en verklig tjänst av allmänt intresse och på så vis utgöra ett alternativ till individuell bilanvändning. Den måste ha täta avgångar, vara snabb och säker, bekväm och lättillgänglig, ha ett överkomligt pris, god täckning samt bra anslutningsmöjligheter. Kollektivtrafiken gör det inte bara möjligt att angripa miljöproblemen – den kan även bidra till att förbättra den sociala sammanhållningen, exempelvis genom att bryta isoleringen i förorterna.

3.2.2

Transporter med eldrivna fordon är att föredra, under förutsättning att elektriciteten framställs på ett hållbart sätt och om möjligt utan koldioxidutsläpp. Samåkning och bilpooler bör också uppmuntras.

3.2.3

Det behövs en reell, hållbar politik för rörlighet i städer. En sådan politik skulle innebära begränsningar av de individuella transporterna, exempelvis genom vägtullar. Framför allt innebär det emellertid att man måste förbättra kvaliteten på kollektivtrafiken och göra den mer användarvänlig genom att utveckla den infrastruktur och de tjänster som är nödvändiga för att de olika transportformerna effektivt ska kunna kombineras med varandra. Med tanke på situationen när det gäller de offentliga finanserna i många medlemsstater skulle detta kunna underlättas i vissa fall genom offentlig–privata partnerskap i syfte att anlägga ny infrastruktur, exempelvis bussfiler, spårvägs-, trådbuss- och tunnelbanelinjer, nya regionala järnvägslinjer eller ibruktagande av nedlagda linjer, utveckling av informations- och kommunikationsteknik särskilt avsedd för transportsektorn, modernisering och förenkling av biljettsystemen, etc.

3.2.4

I praktiken skulle självklara åtgärder som byggande av infartsparkeringar med goda förbindelser med städernas centrum, busslinjer med egna filer och ibruktagande av nedlagda järnvägslinjer innebära verkliga framsteg till ett rimligt pris.

3.2.5

Att förbättra informations- och kommunikationstekniken är ett effektivt sätt att utveckla intermodaliteten inom transportsektorn med hjälp av en genuin, regional politik för transportförvaltning. Denna teknik innebär att transporterna kan planeras på ett effektivare sätt, och den bör göra det möjligt att utarbeta energioptimeringssystem för trafiken på vägnätet. Den innebär också att passagerarna kan få realtidsinformation under hela resan, och den förenklar och optimerar biljettsystemen och underlättar biljettbokningen. Tack vare denna teknik kan resenärerna planera sina resor på bästa sätt, skaffa information om tidtabeller och hur ofta färdmedlet passerar, samt till och med räkna ut energiförbrukningen för det valda transportsättet. IKT bidrar därför till att få till stånd en samordning mellan transportsätt, användning av infrastruktur och energieffektivitet.

3.2.6

Problemen med styrning av transportsystemen är inte begränsade till en enda kommun utan berör ett stort område runt städernas centrum. På initiativ av berörda lokala myndigheter skulle man kunna inrätta reella planeringsorgan för rörlighet som omfattar ett stort, sammanhängande geografiskt område, till exempel genom utläggning av offentliga tjänster. Planeringsorganet skulle ha följande uppgifter:

3.2.7

Planeringsmyndigheten behåller naturligtvis rätten att välja lokala operatörer, fastställa taxor samt utforma transportpolitiken och den fysiska planeringen. Denna myndighet skulle säkra öppenhet med avseende på kontrakt, fastställa bindande mål för såväl planeringsorganet som för berörda lokala myndigheter samt fastställa mål för tjänsternas kvalitet.

3.2.8

EESK har redan framhållit att de lokala myndigheterna spelar en avgörande roll i samband med organisationen av kollektivtrafik och fysisk planering. Man kan inte bortse från subsidiaritetsprincipen på detta område, men EU vill med all rätt främja de mest hållbara stadstransportsätten. Unionen har redan gett finansiellt stöd genom struktur- och sammanhållningsfonderna, liksom genom Civitasprogrammet. Det vore önskvärt att EU inte enbart stärker utbytet av bästa praxis beträffande stadstransporter utan även finansierar forskning om samverkan mellan transporter och stadsplanering inom nästa ramprogram.

3.3.1

Denna typ av transporter ger upphov till en omfattande trafikvolym. I Paris utgör den till exempel 20 % av trafiken och den genererar 26 % av utsläppen av växthusgaser. Logistiken för stadstransporter måste följaktligen optimeras, och trafikomställning till järnvägstransporter eller transport på inre vattenvägar bör främjas då så är möjligt.

3.3.2

Följande möjligheter finns:

3.4.1

Ökningen av vägtransporterna av gods har inneburit att man måste ta itu med en rad utmaningar, bland annat ökande koldioxidutsläpp, transportsektorns stora beroende av fossila bränslen, behovet av att förbättra infrastrukturen, särskilt med avseende på säkerheten, samt säkra att alla förare har en bra arbetsmiljö och goda arbetsförhållanden.

3.4.2

När det gäller koldioxidutsläpp bör man intensifiera forskningen och utvecklingen i syfte att minska utsläppen, särskilt genom att utveckla nya motorer och alternativa energikällor. Även skattetekniska incitament för främjande av produkter och åtgärder inriktade på alternativa transportmöjligheter och en minskning av koldioxidutsläppen blir ännu effektivare om det finns en ambitiös forskningspolitik. Internaliseringen av de externa kostnaderna (1) bör därför tillämpas på alla transportmedel på ett rättvist sätt.

3.4.3

Utveckling av tekniska lösningar och introduktion av informations- och kommunikationsteknik anpassad för godstransporter på väg kommer att vara av avgörande betydelse för att vi ska kunna ta itu med de utmaningar sektorn står inför och minska energiberoendet, fordonsutsläppen och överbelastningen på vägnätet. Det behövs en tydlig ram för att införa ny teknik tillsammans med öppna standarder i syfte att säkerställa driftskompatibilitet och öka satsningen på forskning och utveckling av teknik som ännu inte är tillräckligt utvecklad för att kunna släppas ut på marknaden. Denna teknik kan även bidra till att minska antalet resor med tomma bilar genom bättre logistikinformation. Tekniken kan få stor betydelse för att öka transportsäkerheten.

3.4.4

Även infrastrukturen måste förbättras, särskilt när det gäller inrättande av välutrustade, säkra och övervakade parkerings- och rastplatser för att skydda förarna mot stölder och annan brottslighet och garantera deras säkerhet.

3.4.5

För yrkesförare måste yrket förbli attraktivt genom garantier för goda arbetsförhållanden och arbetsvillkor, exempelvis i form av reglerade arbetstider och harmoniserade kör- och viloperioder som inte enbart föreskrivs enligt lagstiftningen utan även följs i praktiken (2).

3.5.1

Passagerartransporterna med tåg ökar, särskilt på längre sträckor med höghastighetståg, medan däremot godstransporterna på järnväg fortfarande ligger på en alltför låg nivå, cirka 8 % av allt transporterat gods. Allmänt sett bör man se till att järnvägen moderniseras och att dess konkurrenskraft ökar samtidigt som man tar största hänsyn till säkerhetskraven och kontinuiteten i tjänsterna vid växlande väderleksförhållanden under alla årstider.

3.5.2

EESK stöder kommissionens förslag om att inrätta järnvägsnät med prioritet för godstransporter, men man måste även skapa en kundservicekultur som är konkurrenskraftig och affärsmässig. Avregleringen bör underlätta denna övergång.

3.5.3

Tanken bakom ett järnvägsnät med prioritet för godstransporter är att undersöka om det finns avgångs- och ankomsttider och platser där godstågen skulle kunna ha företräde utan att passagerartrafiken störs.

3.5.4

Det bör noteras att ett antal sådana projekt redan genomförts inom EU, och att vissa linjer till och med är reserverade för godstrafik, exempelvis Betuwelinjen mellan Rotterdams hamn och Tyskland. Projekten New opera och Ferrmed kan också nämnas.

3.5.5

Utvecklingen av godstrafiken är möjlig på följande villkor:

3.5.6

Utvecklingen av godstransporter på järnväg kräver också att terminalerna för kombinerad transport på väg och järnväg byggs ut. I detta sammanhang är det mycket positivt att projektet för att upprätta en förbindelse för kombinerad transport på väg och järnväg mellan Lyon och Turin har kommit igång. Utvecklingen inom transporten på väg/järnväg har dock varit trevande, och man bör därför i framtiden främja utbyggnaden av höghastighetsjärnvägar för kombitrafik (som t.ex. förbindelsen genom Alperna eller lastbil/tåg-förbindelsen mellan Perpignan och Luxemburg) samt höghastighetsvattenvägar som t.ex. det fransk-spanska projektet Fres Mos mellan Nantes Saint-Nazaire och Gijón.

3.6.1

Klimat- och energipaketet ställer stora krav på tillverkarna. Nya bilar som drivs med alternativ energi, i synnerhet el- och hybridbilar, bör utvecklas. Det är också viktigt att inte räkna bort biobränslen som ett alternativ. I dag håller effektivare biobränslen av tredje generationen på att utvecklas, bland annat utifrån alger, vilket också innebär att konflikter om användningen av åkermark för jordbruk som inriktas på livsmedelsproduktion kan undvikas.

3.6.2

Förutom frågor som rör tillgänglig teknik och fordon på marknaden har framsteg även gjorts på andra områden, till exempel vad gäller energibesparingar och frigörande av ytor som i dag är överbelastade på grund av biltrafiken. Samma sak gäller de kurser i bränslesnål körteknik som ges inom vissa stora företag och myndigheter, samåkning och bilpooler samt uthyrning av små elfordon i vissa städer.

3.7.1

I städerna bör dessa transportsätt uppmuntras. Städernas topografi och klimat innebär dock begränsningar, liksom användarnas ålder. Det är emellertid tydligt att lokala och regionala myndigheter bör anlägga fler säkra cykelbanor, eftersom de faror som biltrafiken innebär är ett hinder för ökat cyklande.

4.2.1

Fartygen använder biprodukter från olja som är starkt förorenande. Bortsett från behovet av att utveckla tekniken bör man tillsammans med branschen diskutera hur den negativa miljöpåverkan kan kompenseras. Om systemet med koldioxidkvoter inte är anpassat till sektorn kan det kanske bli aktuellt med en miljöskatt? Denna fråga bör diskuteras inom internationella sjöfartsorgan.

4.2.2

Kommittén stöder under alla omständigheter investeringar i forskning och utveckling vad gäller miljövänliga fartyg, bränslen och hamnar och insisterar på att de höghastighetsvattenvägar som planeras inom TEN-programmen genomförs.

4.3.1

Det är inte möjligt att helt undvika faror till sjöss och förlisningar, men allt måste göras för att säkerställa passagerarnas och besättningens säkerhet i samband med både utformning och underhåll av fartyg. EU:s lagstiftning om sjöfartssäkerhet tillhör de mest kompletta i världen. Däremot måste kampen mot illegal tömning av tankar bedrivas strikt och undantagslöst.

4.4.1

Om man ska kunna upprätthålla och utveckla den europeiska sjöfarten krävs det att unga människor fortsätter att välja sjöfartsyrken och att de vill stanna kvar inom sektorn. Kvaliteten på utbildningen av sjöfolk bör förbättras liksom arbets- och boendeförhållandena ombord. Besättningarna bör även förstärkas.

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/30

1.1

Sektorn för tvåhjuliga motorfordon spelar en viktig roll för ekonomin och sysselsättningen i EU. Det finns ett brett spektrum av tillverkare, alltifrån globala aktörer som är verksamma inom alla segment eller mycket specialiserade segment till aktörer på nationell, och till och med på lokal nivå som i vissa fall närmast hör till hantverkssektorn. Detsamma gäller underleverantörerna, där de små och medelstora företagen är rikligt representerade (1).

1.2

Till följd av krisen under sista kvartalet 2008 minskade efterfrågan och utlöste en rad negativa effekter för hela sektorn med svåra strukturella och sysselsättningsrelaterade återverkningar (efterfrågan har sjunkit med 31 %, vilket har lett till en 35-procentig minskning av omsättningen och orderingången och även inverkat negativt på sysselsättningen). De preliminära siffrorna för 2009 bekräftar den negativa marknadsutvecklingen med en nedgång på 21 % i förhållande till 2008 och 25 % i förhållande till 2007.

1.3

Om politiska åtgärder för att stödja sektorn inte vidtas snarast, befarar EESK att ytterligare ett stort antal arbetstillfällen kommer att gå förlorade under 2010.

1.4

I samband med den 67:e internationella motorcykelmässan i Milano den 12 november 2009 anordnade EESK en offentlig hearing för att inhämta ytterligare synpunkter från fabrikanter, komponenttillverkare, fackföreningar, användare, icke-statliga organisationer och den akademiska världen. Vid hearingen bekräftades i stort sett de synpunkter som kommit fram i arbetsgruppen.

1.5

Mot denna bakgrund vill EESK framföra följande:

2.1

Sektorn för tvåhjuliga motorfordon spelar en viktig roll för ekonomin och sysselsättningen i EU. Den har vissa likheter med bilindustrin (3), men framför allt har den för att vara så liten en rad specifika egenskaper, bl.a. en till största delen fragmenterad struktur och en mer mångskiftande produktion.

2.2

Under de senaste decennierna har denna sektor genomgått en omfattande utveckling, eftersom de traditionella europeiska märkena har mött en växande konkurrens från Japan. De japanska tillverkarna, som i dag tillhör de ledande i sektorn, har utvecklat produktionsverksamhet direkt i EU. Med tiden har branschen i Europa omorganiserats genom omstruktureringar, sammanslagningar och förvärv, och medelstora till stora industrigrupper har uppstått vid sidan av nischtillverkare och ett stort antal små och medelstora företag.

I dag intar ”traditionella” europeiska, japanska och amerikanska tillverkare en ledande ställning på den europeiska marknaden, men ända sedan 1990-talet har de tvingats möta en ökande konkurrens från tillväxtekonomier. Räknat i antalet tillverkade fordon är EU:s produktion relativt låg (1,4 miljoner), särskilt jämfört med Kina (över 20 miljoner), Indien (över 8 miljoner) och Taiwan (1,5 miljoner). EU har dock en tillverkning med större mervärde som är överlägsen med avseende på innovation, kvalitet och säkerhet.

2.3

Eurostat placerar sektorn för tvåhjuliga motorfordon under NACE-koden 35.41. Enligt de färskaste uppgifterna, från 2006, uppgår antalet företag som tillverkar tvåhjuliga motorfordon i EU-27 till 870, av vilka 80 % är belägna i sex medlemsstater (Italien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien och Österrike). Den genomsnittliga omsättningen på 8 miljoner euro vittnar om ett stort antal små och medelstora företag, uppskattningsvis 650 stycken, eller ca 75 % av det totala antalet.

2.4

90 % av den europeiska tillverkningen sker vid ett hundratal medelstora till stora och små till medelstora tillverkare (4) med produktion i olika EU-länder (utöver de redan nämnda: Tjeckien, Nederländerna, Portugal, Slovenien och Sverige) samt i Norge och Schweiz. De återstående 20 procenten av den europeiska tillverkningen är uppdelade på små och mycket små tillverkare.

2.5

Det finns ett brett spektrum av tillverkare, alltifrån globala aktörer, som är verksamma inom alla segment (motorcyklar för olika ändamål, med varierande slagvolym, skotrar med olika slagvolym, mopeder, trehjuliga och fyrhjuliga motorfordon) eller mycket specialiserade segment, till aktörer på nationell och till och med lokal nivå, som ibland närmast hör till hantverkssektorn på grund av sin storlek och sina tillverkningsprocesser.

2.6

De tekniska bestämmelserna (europeiskt typgodkännande) delar in tvåhjuliga motorfordon i olika kategorier med olika egenskaper (t.ex. slagvolym, avsett användningsområde). I det europeiska körkortsdirektivet fastställs villkoren för rätten att framföra tvåhjuliga motorfordon (moped AM, motorcykel A1, motorcykel A2, motorcykel A). Denna komplexitet gynnar en fragmenterad tillverkning och begränsar stordriftsfördelarna.

2.7

Den splittrade tillverkningen inom denna sektor har delvis historiskt ursprung, men beror främst på marknadens natur. Medan de segment som är närmare knutna till nyttotransporter (särskilt i städerna), t.ex. skotrar, kan ge större synergieffekter vid tillverkningen – särskilt vad gäller motorer, lämpar sig tillverkningen av motorcyklar mindre för samverkansvinster – exempelvis i form av användning av samma motorer och komponenter på modeller från olika märken. Framför allt varierar de dynamiska egenskaperna kraftigt beroende på fordonsstorlek, och till detta kommer skillnader som beror på specifika användningsområden som fordonen är avsedda för samt slutligen användarnas olika förväntningar. I många fall identifieras olika märken med vissa motor- eller cykelkonfigurationer (t.ex. BMW:s boxermotor, Ducatis desmodromiska ventilstyrning, Moto Guzzis Vtwin-motor, Triumphs trecylindriga motor) i linje med efterfrågan från en marknad som till stor del består av entusiaster, både i Europa och på exportmarknaderna.

2.8

Fordonen tillverkas i små serier och i begränsat antal, vilket ger mindre avkastning på investerat kapital än i bilbranschen. Samma förhållande råder delvis också i komponent- och distributionssektorn.

2.9

Med stöd av en EU-marknad som expanderat sedan 2002 (22 % under perioden 2002–2007) uppgick den omsättning som härrör från tillverkningen i EU till 7 miljarder euro 2006 av en total omsättning på 34 miljarder inom sektorn för tvåhjuliga motorfordon i EU. Det är intressant att notera att det under perioden 2004–2006 i EU skedde en ökning i sektorn på 12 %, alltså procentuellt större än ökningen inom tillverkningssektorn i allmänhet och i bilsektorn (som båda ökade med 8 %), vilket inverkat positivt på sysselsättningen.

3.1

Den splittrade bilden kännetecknar också komponent- och försäljningssektorerna.

3.2

Komponenterna kommer delvis från leverantörer inom bilindustrin som i liten utsträckning också är verksamma inom sektorn för tvåhjuliga motorfordon (bränslesystem), men framför allt från specialleverantörer (hjul, avgassystem, koppling, etc.) beroende på den specialiseringsgrad som krävs. Antalet leverantörer i sektorn uppskattas till ca 500. Traditionellt sett handlar det om europeiska leverantörer (som är koncentrerade till Italien, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Nederländerna), men på senare år har antalet asiatiska leverantörer ökat. För att bemöta denna konkurrens har några europeiska leverantörer i sin tur utlokaliserat delar av sin verksamhet till Asien. De europeiska komponenttillverkarna är dock helt beroende av order från europeiska tillverkare.

3.3

Försäljnings- och servicenätet uppfyller ett krav på geografisk närhet som är typiskt för sektorn för tvåhjuliga motorfordon (särskilt för mopeder och skotrar). I EU finns ca 37 000 försäljnings- och serviceställen, som ofta drivs av familjeföretag. Italien, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Spanien, Nederländerna, Grekland och Sverige står för 91 % av omsättningen inom försäljning och service. Omsättningen ökade med 5 % under perioden 2004–2006.

4.1

Under perioden 2002–2007 ökade sysselsättningen stadigt inom branschen för tvåhjuliga motorfordon, och nådde 150 000 anställda i EU år 2007. Det är intressant att notera att sysselsättningen i EU under perioden 2004–2006 har ökat med 4 %, jämfört med en minskning på 3 % i tillverkningssektorn i stort och på 5 % inom bilindustrin. Denna ökning vittnar om dynamiken och nytänkandet inom sektorn, som i dessa svåra tider gynnats av en ökande efterfrågan på såväl stads- som fritidsfordon.

4.2

25 000 av dessa arbetstillfällen är direkt kopplade till tillverkningen av tvåhjuliga motorfordon, främst i Italien, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Österrike och Nederländerna. Motorcykelmarknadens årstidsbundenhet (vår och sommar) leder till produktionstoppar under vissa perioder på året, då tillverkarna också anställer säsongsarbetskraft. Det krävs därför en större flexibilitet för att klara av marknadens växlande behov.

4.3

20 000 av dessa arbetstillfällen återfinns inom komponenttillverkningen, som främst äger rum i Italien, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och Ungern.

4.4

105 000 av arbetstillfällena finns inom försäljning och service. De är naturligt nog spridda över hela EU, även om Italien, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Spanien, Nederländerna, Grekland, Belgien och Sverige står för 92 % av dem.

5.1

Ovannämnda uppgifter visar att sektorn för tvåhjuliga motorfordon har varit mycket dynamisk under senare år med en tillväxt på den europeiska marknaden under 2007 på över 2,7 miljoner fordon (det totala antalet i EU beräknas uppgå till ca 34 miljoner fordon). De två årens kris ledde dock till en sjunkande EU-marknad för 2008 på 7,4 % jämfört med 2007. Särskilt omfattande var minskningen under sista kvartalet 2008: 34 % jämfört med samma period 2007. Denna negativa tendens skärptes under första kvartalet 2009, då försäljningen av tvåhjuliga motorfordon sjönk med 37 % jämfört med samma period 2008. Uppgifterna för 2009 är ännu preliminära, men bekräftar den negativa tendensen på marknaden med en minskning av den totala försäljningen med 21 % i förhållande till 2008 och 25 % i förhållande till 2007.

5.2

Krisens effekter är märkbara i hela sektorn. Den sjunkande försäljningen har förutom att kraftigt påverka intäkterna också lett till att tillverkarna tvingats minska produktionen för att kunna ta hand om alltför stora lager. Denna minskning har i sin tur lett till färre arbetstimmar, produktionsstopp och mindre säsongsarbete, vilket lett till en översyn av verksamhetsplanerna på kort och medellång sikt. I några fall har man tvingats till permanenta personalnedskärningar på upp till 25 %. Några av de små och medelstora tillverkarna är satta under tvångsförvaltning och är nu till försäljning, andra har helt enkelt lagt ner verksamheten. Denna utveckling förebådar andra omstruktureringar, även om det är svårt att förutse effekterna på den socioekonomiska strukturen i form av eventuella utlokaliseringar utanför EU.

5.3

Inför den sjunkande efterfrågan från tillverkarnas sida måste också leverantörerna av komponenter minska sin produktion, vilket i sin tur återverkar på sysselsättningen. Några av dem har tvingats lägga ner, och i nuläget beräknas ca 10 % av leverantörerna i sektorn hotas av konkurs. Denna situation skapar ytterligare kostnader också för tillverkarna, som måste göra oförutsedda investeringar för att hjälpa komponentleverantörerna eller hitta andra leverantörer – eller till och med ta fram nya pressar för delar i aluminium eller plast som ersättning för leveranser som inte längre finns tillgängliga. För närvarande har orderingången och omsättningen minskat med ca 40 %. Det är inte ovanligt att många tillverkare för att behålla sin konkurrenskraft vänder sig till leverantörer i Sydostasien.

5.4

Sektorn för distribution samt service efter försäljningen har drabbats hårt av krisen, delvis på grund av att den omfattar mindre företag (små och medelstora företag och familjeföretag). I Spanien t.ex. minskade antalet försäljningsställen med 25 % under 2008, vilket fick till följd att över 6 000 personer avskedades. Om tendensen håller i sig förutses att ca 25 % av företagen och återförsäljarna och 60 % av agenterna i Spanien kommer att slå igen 2009–2010. Krisens effekter på försäljningsnätet genererar ytterligare kostnader också för tillverkarna, som måste stödja nätet för att upprätthålla avsättningsmöjligheterna för produkterna och kunna dra nytta av den ekonomiska återhämtningen, när den nu inträffar.

5.5

Om politiska åtgärder till stöd för sektorn inte vidtas snarast, befarar EESK att ytterligare ett stort antal arbetstillfällen kommer att gå förlorade under 2010. För att upprätthålla sysselsättningen i sektorn är det dessutom nödvändigt att utveckla den ”sociala dialogen”, att främja livslångt lärande och specialisering av arbetstagarna, också på universitetsnivå, och samtidigt att verka för att minska förekomsten av otrygga anställningsformer.

5.6

Hittills har åtgärderna för att öka efterfrågan på tvåhjuliga motorfordon varit sporadiska och otillräckliga. Till skillnad mot vad som skett i bilindustrin är det bara Italien som snabbt har lanserat ett skrotningsinitiativ som fått positiva effekter på den italienska marknaden och i förlängningen också på den europeiska. Dessutom har det lett till att de kraftigt förorenande fordonen har tagits ut trafik. Under de två första månaderna 2009 gick man i Italien från en fallande marknad på ca 35 % till en positiv situation för skotrar med låg slagvolym. Dessa fordon drog nytta av ett bidrag på 500 euro för skrotning av äldre fordon. Däremot är läget för motorcyklar och mopeder fortfarande kritiskt; försäljningen har minskat med över 20 %. Trots att Spanien i juli antog ett initiativ för skrotning av motorcyklar, som aviserats i flera månader, har man ännu inte börjat genomföra det. Det gör att konsumenterna väntar och köpen bromsas (från januari till augusti 2009 noterades en minskning på 52 % av antalet mopeder och på 43 % av antalet motorcyklar jämfört med samma period 2008). Av detta exempel framgår klart och tydligt vikten av en europeisk rättslig ram som främjar stabiliteten på de nationella marknaderna och stärker konsumenternas förtroende.

5.7

Åtgärderna för att öka efterfrågan är säkert fördelaktiga för användarna, men de löser inte nödvändigtvis problemen i komponentsektorn eller i den europeiska motorcykelindustrin. I Italien har t.ex. det fasta bidraget på 500 euro lett till en exponentiell ökning av försäljningen av små skotrar med en cylindervolym på 125 cc eller 150 cc som importeras från Taiwan och har ett försäljningspris på mellan 1 500 euro och 2 000 euro. Detta gäller i mindre utsträckning de dyrare europeiska produkterna. Bidraget har däremot inte hjälpt till att upprätthålla efterfrågan på medelstora motorcyklar som kostar mellan 6 000 euro och 8 000 euro. Europeiska komponenttillverkare har inte dragit någon fördel av detta eftersom de inte levererar till asiatiska tillverkare. För att stötta hela sektorn krävs åtgärder för att öka efterfrågan i form av ett bidrag som ökar i takt med priset på de fordon man vill stödja, särskilt fordon med avancerade säkerhetssystem och avancerade lösningar som leder till minskad miljöpåverkan.

5.8

Man måste snarast underlätta tillgången till finansiering för EU-företagen i branschen, så att de kan bära de ytterligare kostnader som krisen har medfört och fortsätta att investera i forskning, utveckling och innovation (fabrikanter och komponenttillverkare i samarbete). Meningen är att de ska behålla sin konkurrenskraft och inrikta sig på kvalitet och innovation för att kunna tillverka alltmer miljövänliga och säkra fordon.

6.1

Om de negativa resultaten från första halvåret skulle bestå under hela 2009 kommer hela sektorn under 2010 att drabbas av minskad kreditvärdighet hos bankerna. Även vid en omedelbar återhämtning kommer förmågan till investeringar och forskning och utveckling att ha minskat, med negativa effekter på medellång sikt och därmed ännu mer försvagade företag, vilket skulle kunna påverka sysselsättningen ytterligare.

6.2

Under de senaste tio åren, alltifrån införandet 1999 av standarden Euro 1 till dagens standarder, har sektorn lyckats avsevärt minska de förorenande utsläppen: runt 90 % för CO och HC och över 50 % för NOx. Också i fråga om bullerminskning har man uppnått positiva resultat. Hela sektorn (inklusive konsumentorganisationerna) arbetar fortfarande på ytterligare förbättringar, som inom landsvägstrafiken i första hand kan uppnås genom användning av enbart typgodkända avgassystem och en mer miljövänlig körning. Vad gäller säkerhet har sektorn visat prov på nytänkande genom en rad avancerade bromssystem som gradvis håller på att installeras på olika typer av motorcyklar, däribland fordon med ny utformning som tre- och fyrhjulingar.

6.3

Kommissionen håller på att utarbeta ett förslag till förordning om tvåhjuliga motorfordon, som väntas under de första månaderna 2010. Även om det krävs fortsatta framsteg på miljö- och säkerhetsområdet är det ytterst viktigt att under nuvarande ekonomiska förhållanden undvika alltför våldsamma förändringar, och hänsyn måste tas till den faktiska kapaciteten i sektorn och storleken på aktörerna i den. Vad gäller de nya Euro-standarderna måste man föreslå mål som är realistiska för sektorn, som införs gradvis och som respekterar tidsramarna för konstruktion, tillverkning och marknadsföring. Man bör i den nya förordningen se till att sektorn kan dra nytta av sin egen innovationsförmåga genom att garantera den en flexibilitet som tar hänsyn till konjunkturen och de många vitt skilda produkterna (med avseende på tekniska egenskaper och marknader), särskilt vad gäller utbredningen av avancerade bromssystem. Industrin har redan lagt fram förslag i den riktningen för kommissionen på området för miljö och trafiksäkerhet.

6.4

Särskilt i dagens ekonomiska klimat utsätts de ”traditionella” tillverkarna för en lågpris- och lågkvalitetskonkurrens från i synnerhet Sydostasien – och den kommer bara att öka. Det gäller särskilt motorcyklar med liten eller medelstor slagvolym där marginalerna är begränsade. Olika undersökningar visar att dessa importerade produkter ofta inte uppfyller kraven för europeiskt typgodkännande och utgör säkerhetsrisker för konsumenterna och miljön. Tester som gjorts av ett urval av kinesiska tvåhjuliga motorfordon som importerats till EU visade detta: bromsträckorna var 35 % längre och utsläppsnivåerna 20 gånger högre än tillåtet enligt kraven för europeiskt typgodkännande. Det finns också problem med tillverkare i framväxande ekonomier som förfalskar Europatillverkade fordon och fordonsdelar, samt förfalskade överensstämmelseintyg från kommersiella företag som importerar fordon som inte uppfyller normerna till EU. För att säkerställa rättvis konkurrens inom ett mycket priskänsligt segment på EU-marknaden är det nödvändigt med ökad övervakning vid typgodkännandet och på marknaderna genom att noggranna kontroller för ”produktionsöverensstämmelse” görs av tillsynsmyndigheter eller fordonsbesiktningsorgan när det gäller de fordon som ska säljas, för att undersöka om de håller måttet och att immateriella rättigheter respekteras.

6.5

De ”traditionella” tillverkarna belönas däremot av konsumenterna för design, produktkvalitet och graden av innovation och säkerhet. Detta gäller högklassiga fordon med liten eller medelstor slagvolym, och särskilt fordon med stor slagvolym och högt mervärde, som utmärker sig genom sina tekniska lösningar och där märket spelar en stor roll. Dessa produkter är värst drabbade i dagens ekonomiska klimat. En ökad spridning av tekniskt avancerade fordon, exempelvis hybrid- och elfordon som börjar dyka upp på marknaden, kommer till stor del att vara beroende av stöd från den offentliga sektorn och därför av en allmän förmåga att finna en väg ur dagens kris.

6.6

Frihandelsavtalen kräver särskild uppmärksamhet för att säkerställa att liberaliseringen av tullar mellan EU och de sydostasiatiska länderna gagnar båda parter. Man bör också avskaffa icke-tariffära hinder (t.ex. förbudet i Kina mot motorcyklar med en cylindervolym på över 250 cm3), som skapar allvarliga problem för europeiska exportörer.

6.7

För att klara av dagens utmaningar måste de europeiska tillverkarna precis som tidigare fortsätta med omstruktureringar, sammanslagningar och förvärv, och ytterligare utveckla sitt samarbete för att maximalt utnyttja potentiella samverkansvinster.

6.8

De europeiska komponenttillverkarnas överlevnad är avgörande för att bevara de europeiska produkternas speciella egenskaper som användarna anser vara exklusiva. Man bör därför undvika en upprepning av det som hänt inom t.ex. cykelindustrin, där tillverkare av viktiga komponenter, t.ex. ramar, har försvunnit – med resultatet att Europa i dag är beroende av Kina för att kunna montera cyklar.

6.9

De europeiska komponenttillverkarna klarar inte av priskonkurrensen, och måste inrikta sig på innovation och produktutveckling tillsammans med tillverkarna för att när så är möjligt uppnå stordriftsfördelar, och på ett effektivt partnerskap som garanterar ett orderflöde mellan tillverkare och leverantörer av förstklassiga produkter.

6.10

En strategi i stil med Cars 21, som är specifik för sektorn för tvåhjuliga motorfordon i dess helhet, är nödvändig för att på bästa sätt möta dessa utmaningar, stärka sektorns konkurrenskraft och värna om sysselsättningen.

6.11

Forskningsmedlen inom sjunde ramprogrammet kan bidra till dessa mål genom att gynna företag med tillverkning i Europa som använder sig av den europeiska produktionskedjan. Enligt modell från bilbranschen skulle en forskningsplattform för sektorn kunna utgöra ett viktigt bidrag i detta syfte – särskilt för små och medelstora företag – genom medverkan i konsortier för fastställande av forskningsprioriteringar.

6.12

Kommissionen har nyligen lagt fram en handlingsplan för rörlighet i städer, som bland annat har som mål att förbättra trafikflödet, vilket tvåhjuliga motorfordon gör helt naturligt. Krisen har gjort sektorn för tvåhjuliga motorfordon sårbar, men den kommer i det långa loppet att dra nytta av det växande behovet av alternativa fordon med låga utsläpp för en mer hållbar rörlighet, särskilt i städerna, under förutsättning att dagens ekonomiska problem kan övervinnas på medellång sikt utan bestående skador.

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/35

—

kan producera på samma (ofta snedvridna) villkor som världsmarknaden i alla EU-regioner,

—

samtidigt uppfyller alla förväntningar på produktionen (kvalitet, säkerhet, skonsamhet mot naturresurserna, artanpassad djurhållning etc.) och klarar den europeiska kostnadsnivån,

—

och som dessutom tillhandahåller en modern arbetsmarknad med attraktiv lön, som kännetecknas av god standard och hög säkerhet på arbetsplatsen, god nivå på utbildning och övriga kvalifikationer.

—

De allt starkare volatila marknaderna vid varaktigt sjunkande producentpriser.

—

Distributions- och marknadsföringsledens växande marknadsmakt gentemot producenterna.

—

De omisskännliga problemen vid produktion och marknadsföring av lokalt och regionalt producerade produkter samt kvalitetsprodukter. Det saknas särskilda bestämmelser för jordbruket när det gäller de lokala och regionala marknaderna.

—

de få åtgärder som finns för stabilisering av marknaderna inte bara säkras och sätts in när det behövs, utan att även nya, WTO-konforma förslag om hur marknaderna kan stabiliseras ska utarbetas och genomföras,

—

en strategisk krisberedskap i form av lagerhållning införs för jordbruksprodukter, mot bakgrund av den växande instabiliteten på de internationella jordbruksmarknaderna,

—

man dessutom överväger hur man med hjälp av producentorganisationer respektive branschöverenskommelser kan få marknaderna att bli mer stabila.

—

inte längre få visa betande kor på mjölkförpackningar, om mjölken kommer från djur som inte får gå på bete, utan i stället gynna marknadsdifferentiering (från mjölkprogram med kor som får äta hö eller beta fritt till regional distribution genom producenter eller små sammanslutningar),

—

inte få skylta med regionala uppgifter trots att produkten är tillverkad någon annanstans.

—

direktbetalningar i första eller andra pelaren endast ska göras till yrkesverksamma jordbrukare, förbund för landskapsvård eller andra institutioner som ägnar sig åt att vårda kulturlandskapet,

—

direktbetalningarna i första eller andra pelaren tar hänsyn till det antal arbetstillfällen som finns och skapas på varje jordbruksföretag,

—

direktbetalningar i första eller andra pelaren utgör en ersättning för lantbrukets samhällsåtaganden, som behövs för att EU:s jordbruksmodell ska fungera; Jordbrukarnas inkomster bör huvudsakligen komma från priserna på en reglerad marknad där kostnaderna erkänns av marknaden,

—

direktbetalningar i första eller andra pelaren pga. de stora skillnaderna i klimatförhållandena inom EU också bör innefatta komponenter som mellan medlemsstaterna utjämnar de merkostnader för jordbrukarna som dessa förhållanden leder till (5).

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/43

1.1

Världsekonomin är mer integrerad än någonsin tidigare. Med stora globala kriser i en multipolär värld behövs nya styresformer och större legitimitet för internationella organisationer. Denna legitimitet behöver baseras på gemensamma värderingar, normer och mål, på sammanhållning och effektivitet samt på att inkludera alla länder och deras medborgare. EESK ställer sig positiv till att EU aktivt tar del i utvecklandet av sådana nya styresformer för internationella organisationer.

1.2

Även före den pågående krisen stod det klart att en reform av internationella organisationer, FN-organ och Bretton Woods-institutionerna var nödvändig, men sedan den finansiella och ekonomiska krisen bröt ut har reformprocessen tagit ytterligare fart. När det stod klart att finanskrisens effekter var oåterkalleliga tog G20 initiativ till åtgärder. Trots väl mottagna resultat från G20-processen ifrågasätts beslutens legitimitet. EESK uppmanar EU att etablera effektiva kopplingar mellan G20-processen och representativa FN-organ och att stärka Ecosoc.

1.3

Tillväxt- och utvecklingsländer måste få en mer framträdande roll i styrningen av internationella organisationer. EESK stöder ytterligare omstruktureringar av Världsbanken och IMF för att öka dessa länders representation.

1.4

Ledningen av internationella organisationer bör baseras på FN:s stadga och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. EU har starkt främjat multilateralt samarbete och EESK stöder fullt ut denna politik. EESK konstaterar dock att förutsättningarna för att främja multilaterala värden har ändrats och överväger därför behovet av en översyn av kommissionens meddelanden om EU:s politik för multilateralism  (1).

1.5

Även om internationella organisationer kan ha tydliga mål brister de ofta i effektivitet på grund av otillräcklig tillsyn vid uppföljningen av besluten och bedömningen av effekterna. EU har utvecklat tillsynsmekanismer som fungerar väl och som skulle kunna användas internationellt för att övervaka komplexa insatser på flera nivåer. EESK uppmanar EU att introducera dessa tillsynssystem i internationella organisationer.

1.6

EESK stöder en förstärkning av de internationella organisationernas mandat att reglera finansmarknaderna på internationell nivå i syfte att förhindra en ny finanskris. EESK ställer sig bakom skärpt lagstiftning på europeisk och internationell nivå på följande områden: ökade reserver, reglering av hedgefonder, insyn i skatteparadis, motverkande av överdrivna och obefogade ersättningsbelopp, minskad risk för hävstångseffekter och överstatlig konsolidering av tillsynsmyndigheter.

1.7

EESK stöder alla initiativ på EU-nivå som syftar till att främja samarbete och samstämmighet mellan internationella organisationer. EESK uppmanar EU att ta initiativ till att följa upp Angela Merkels initiativ och få till stånd en formell dialog mellan internationella organisationer för att främja ett samarbete som baseras på ILO:s agenda för anständigt arbete.

1.8

EESK välkomnar Europaparlamentets resolution som uppmanar EU-medlemsstaterna att ratificera de uppdaterade ILO-konventionerna och ställer sig bakom Europaparlamentets uppmaning till kommissionen om att utarbeta en rekommendation till medlemsstaterna om att ratificera de uppdaterade ILO-konventionerna och att aktivt bidra till genomförandet av dessa. EESK vill aktivt delta i utarbetandet av denna rekommendation.

1.9

EESK är medveten om de ”mjuka maktmedel” som EU tillämpar i styresstrukturerna i internationella organisationer, men kommittén anser ändå att EU för var och en av de internationella organisationerna bör utveckla en strategi för att stärka sin makt och ställning. EESK bör vid utarbetandet av dessa strategier rådfrågas genom samrådsmöten.

1.10

EESK hoppas att det nya Lissabonfördraget, den nya höga representanten för utrikes frågor och det ökade diplomatiska samarbetet kommer att resultera i att EU i större utsträckning kan tala med en röst och förstärka sin ställning i internationella organisationer. EESK uppmanar EU att bedriva en konsekvent extern politik och arbeta i linje med unionens mål.

1.11

Processen för att utforma den nya styresstrukturen präglas inte av någon större insyn. Arbetsmarknadsparterna och representativa organisationer för det civila samhället bör delta och EESK förväntar sig att EU gör informationen om denna process lättillgänglig.

1.12

Internationella organisationers effektivitet ökar om de är öppna för samråd med civila samhällsorganisationer, fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Dessa måste ingå i organisationernas öppna rådgivande strukturer och deras tillsynssystem. EESK förväntar sig att EU (kommissionen och medlemsstaterna) arbetar för att främja och underlätta ett förbättrat samråd med civila samhällsorganisationer och arbetsmarknadsparterna i de framtida styresstrukturerna för internationella organisationer.

2.1

Diskussionen kring styressystemet för internationella organisationer är inte ny, men den snabba spridningen och de djupgående konsekvenserna av den globala finanskrisen har visat svagheterna i det globala styret i den globaliserade ekonomin. Krisen tydliggjorde också det ökade ömsesidiga beroendet mellan länder. Den påverkar inte bara alla ekonomier, utan har även utvecklats till en stor sysselsättningskris som drabbar miljoner redan sårbara arbetstagare och företag. För att i så stor utsträckning som möjligt begränsa de negativa effekterna av krisen och undvika en framtida kris kommer det att bli nödvändigt att på ett effektivare sätt reglera finanssektorn, där krisen började. Det räcker emellertid inte. För att skapa en hållbar och värdebaserad ekonomi måste man skapa en ny och effektivare, mer ansvarsfull och överskådlig styresform för världsekonomin.

2.2

I detta yttrande kommer vi att inrikta oss på de internationella organisationer som styr socialpolitik, ekonomisk politik och finanspolitik mot bakgrund av den pågående reformprocessen och finanskrisen, dvs. FN, WTO, ILO, Världsbanken, IMF, OECD, G20 och Financial Stability Board.

2.3

Världen står inför omfattande globala kriser som endast kan hanteras effektivt på global nivå. Det gäller inte bara den pågående finansiella och ekonomiska krisen utan även livsmedels-, vatten- och energikrisen, den ökade fattigdomen, miljöproblemen och klimatförändringarnas effekter, säkerheten samt den ökade invandringen.

2.4

Globaliseringen har förändrat det ekonomiska samarbetet, och detta bör reflekteras i den globala ekonomiska styresformen. Maktförhållanden förändras och BRIK-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) får allt större ekonomisk, politisk och strategisk betydelse. Vi håller på att utvecklas från en bipolär (kalla kriget) via en unipolär (USA:s dominans) till en multipolär värld. Tillväxtekonomier och utvecklingsländer måste delta i de institutioner som utarbetar den nya globala styrmodellen.

2.5

Dessa utmaningar kan endast hanteras av institutioner som har legitimitet. Nya styresformer kommer att ha denna legitimitet endast när deras politik är samordnad och genomförs effektivt samt omfattar alla länder och deras medborgare.

2.6

Flera initiativ för att se över det globala styressystemet för internationella organisationer och för att reformera FN har tagits under de senaste åren. Framsteg har gjorts på nationell nivå inom FN-strategin ”Delivering as One”, under ledning av FN:s lokala samordnare. FN:s huvudstyrelse för samarbete meddelade 2009 att nio initiativ ska genomföras gemensamt av FN-organ och Bretton Woods-institutionerna. Under arbetet med att utforma en ny struktur för förvaltningen av världsekonomin föreslås det att Ekonomiska och sociala rådets (Ecosoc) roll och befogenheter stärks. Sedan den finansiella och ekonomiska krisen bröt ut har reformprocessen tagit fart, med G20 i spetsen.

2.7

Den 24–25 september 2009 i Pittsburgh, USA, fattade ledarna för G20-länderna beslut som på ett genomgripande sätt kommer att förändra styresformerna för internationella organisationer. De beslutade att G20 ska bli deras främsta forum för internationellt ekonomiskt samarbete. De har beslutat att fortsätta sina ansträngningar att reglera finansmarknaderna och sätta högkvalitativa arbetsplatser i centrum för den ekonomiska återhämtningen. De beslutade att inrätta en ram för stark, hållbar och balanserad ekonomisk tillväxt inom vilken de ska utforma gemensamma målsättningar på medellång sikt för ländernas makroekonomiska politik, skattepolitik och handelspolitik som är förenliga med en hållbar och balanserad tillväxt för den globala ekonomin. De gav IMF uppdraget att bistå dem i bedömningen av politiken för att underlätta dialogen mellan länderna. I stora drag kan sägas att de härigenom stärkte IMF:s roll, som redan hade stärkts genom ett budgettillskott på 500 miljarder US-dollar. Världsbanken har fått sitt åtagande när det gäller fattigdomsbekämpning bekräftat genom ett extra lån på 100 miljarder US-dollar och med särskilt fokus på livsmedelssäkerhet och tryggad energiförsörjning för fattiga. G20-ledarna kommer att sammanträda igen i juni 2010 i Kanada, i november 2010 i Korea och 2011 i Frankrike.

2.8

G20-ledarna enades om en modernisering av strukturen för ekonomiskt samarbete. De nya ekonomiernas rösträtt i IMF ska öka med 5 % på bekostnad av överrepresenterade, mindre ekonomier. Världsbanken har också uppmanats att se över de nya ekonomiernas representation i beslutsstrukturen.

2.9

Trots relativt väl mottagna resultat från G20-mötena, ifrågasätts legitimiteten i gruppens ledarskap. Världens fattigaste länder får inte delta i debatten. Dagordningen baseras inte på gemensamma politiska riktlinjer och alla relevanta internationella organisationer har inte möjlighet att delta aktivt. Inom FN är man mycket bekymrad över att FN:s roll håller på att urholkas, i synnerhet när det gäller socioekonomiska frågor. En ny jämvikt måste etableras mellan G20:s nya roll, FN och dess organ och Bretton Woods-institutionerna. Det är troligt att nya initiativ och idéer kommer att presenteras och att ekonomiska och politiska relationer kommer att förändras snabbt och definitivt.

2.10

G20-länderna måste etablera effektiva kopplingar till FN:s representativa förfaranden så att alla länders intressen världen över tas i beaktande i en ny, inkluderande global struktur, kompletterad av ett FN-råd för ekonomisk och social trygghet, ett starkt reformerat Ecosoc med förstärkta beslutsbefogenheter eller ett globalt ekonomiskt råd (2). I samband med alla dessa förändringar måste EU finna sin plats, och vissa observatörer menar att den förändrade maktbalansen kan komma att minska Europas inflytande på den internationella arenan.

2.11

Den roll som det civila samhället och arbetsmarknadsparterna spelar i processen ägnas inte tillräcklig uppmärksamhet. EESK rekommenderar att G20 ger det civila samhället och arbetsmarknadsparterna en formell plats, och uppmanar G20-ländernas arbetsmarknadsministrar att i sitt arbete involvera institutioner som representerar arbetsmarknadsparter på internationell nivå. Även om vissa internationella organisationer har givit arbetsmarknadsparterna och civila samhällsorganisationer rådgivande status saknas det generellt insyn i denna process. Representativa organisationer som EESK och de ekonomiska och sociala råden bör delta mer aktivt.

3.1

Nya styresformer för internationella organisationer bör utgå från FN:s principer och värderingar. Varje internationell organisation har naturligtvis sin egen styresstruktur, men hela verksamheten bör bygga på Förenta Nationernas stadga om de grundläggande mänskliga rättigheterna, människans värdighet och lika rättigheter för kvinnor och män. Den bör bygga på rättvisa och respekt för internationella fördrag och normer samt främja sociala framsteg och bättre levnadsstandard i större frihet. En ny styresstruktur för internationella organisationer måste bidra till att främja hållbar utveckling och social integration och finna lösningar på de stora globala problemen på ett effektivt sätt.

3.2

De värderingar som man värnar om i FN:s stadga och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är också Europeiska unionens värderingar. EU grundar sig på principerna om frihet och värdighet, dialog och stabilitet samt respekt för internationella avtal. EU har alltid starkt förespråkat multilateralism samt FN och dess fördrag. EESK stöder detta. EESK konstaterar dock att förutsättningarna för att främja multilaterala värden har ändrats och överväger därför behovet av en översyn av kommissionens meddelanden om EU:s politik för multilateralism (KOM(2001) 231: Uppbyggnad av ett effektivt partnerskap med Förenta nationerna när det gäller utveckling och humanitära frågor och KOM(2003) 526: Europeiska unionen och Förenta nationerna: Vårt engagemang för multilateralism).

3.3

En ny styresstruktur för den globala ekonomin bör baseras på den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och vara inriktad på hantering av allvarliga sociala frågor som arbetslöshet, fattigdom, livsmedelssäkerhet och ökad ojämlikhet. Den bör bidra till social rättvisa och en rättvisare värld. En ny styresstruktur bör i högre grad bidra till att främja en grön ekonomi och skydda offentliga resurser som rent vatten och ren luft, biologisk mångfald och minskning av koldioxidutsläpp.

4.1

EESK uppmanar Europeiska kommissionen och andra EU-institutioner att aktivt främja nya styresformer för internationella organisationer med syftet att stärka samordningen och deras kapacitet att bidra till hållbar utveckling och skapa anständigt arbete och hållbara företag.

4.2

Internationella organisationer, och FN och dess organ i synnerhet, har visserligen tydliga mål, men de brister ofta i effektivitet. Även om målsättningarna har fastställts i internationella fördrag och normer är genomförandet ofta bristfälligt och ett effektivt system för konsekvensbedömning saknas. Nya styresformer för internationella organisationer bör också kännetecknas av att större fokus läggs på efterlevnad och uppföljning av de beslut som fattas.

4.3

Tillsyn har blivit ett viktigt verktyg för att garantera samstämmighet vid genomförandet av politik och för att få fram indikatorer för ledare och beslutsfattare om hur de kan fokusera på de områden som är viktigast för dem. Genom tillsyn får man också ”tidiga varningar” som gör det möjligt att vidta lämpliga åtgärder i tid. EESK förslår att en sådan strategi tillämpas och utvecklas utifrån internationella organisationers behov, i större och mer samordnad internationell skala, eftersom de goda erfarenheterna i Europa av att övervaka komplexa insatser på flera nivåer har ökat kapaciteten för gemensam förvaltning hos offentliga myndigheter, specialister och den privata sektorn.

4.4

Internationella organisationer kan bli effektivare om de bidrar till varandras mål. Vissa internationella organisationer har klagomålsförfaranden och bindande skiljedomsförfaranden (WTO), medan andra har välutvecklade tillsynsmekanismer, men saknar befogenhet att genomdriva verkställandet (ILO). Internationella organisationers politiska inriktningar bör inte stå i strid med varandra, och det är endast om FN-organen, de internationella finansinstituten och EU samarbetar för att främja varandras målsättningar, exempelvis jämställdhet, hållbarhet, anständigt arbete och liberalisering av handel, som organisationernas mål kan uppnås.

4.5

Styrningen av finansinstitutioner som IMF, Världsbanken och Financial Stability Board har utgjort kärnan i debatten kring det internationella styret av den globala ekonomin. Behovet av att reglera finansmarknaderna och göra dem mer transparenta är mer angeläget än någonsin, eftersom det inte längre är tillräckligt att vidta åtgärder enbart på nationell nivå. För att internationella organisationer på ett effektivare sätt ska kunna förhindra framtida kriser stöder EESK en rättvis förstärkning av deras mandat att reglera finansmarknaderna på internationell nivå, utan att reglerna för den skull blir alltför restriktiva, tyngande och byråkratiska. EESK ställer sig bakom skärpt lagstiftning på europeisk och internationell nivå på följande områden: ökade reserver, reglering av hedgefonder, insyn i skatteparadis, motverkande av överdrivna och obefogade ersättningsbelopp, minskad risk för hävstångseffekter och överstatlig konsolidering av tillsynsmyndigheter, bland andra viktiga frågor.

4.6

Det krävs ökat internationellt samarbete för att hantera finanskrisens effekter på den reella ekonomin. En säker global ekonomi förutsätter mer lagstiftning på en i högre grad värdebaserad grund. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har tagit ett viktigt initiativ. Vid ett möte mellan WTO, Världsbanken, IMF, ILO och OECD i början av 2009 lade hon fram ett förslag om en stadga för hållbar ekonomisk förvaltning (3) som skulle ligga till grund för enhetliga politiska riktlinjer för att uppnå gemensamma mål där varje organisations arbete utgår från dess egna mandat. Med utgångspunkt i denna stadga antog ledarna i G20 i Pittsburgh ”centrala värderingar för hållbar ekonomisk verksamhet” där de fastslår sitt ansvar gentemot de olika berörda parterna – konsumenter, arbetstagare, investerare och entreprenörer – för att öka befolkningens välstånd genom enhetliga ekonomiska, sociala och miljöinriktade strategier. OECD har utarbetat en ”Global Standard for the 21st Century”, med utgångspunkt i organisationens befintliga normer för företagsstyrning, multinationella företag, korruptionsbekämpning och skattesamarbete (4). Stiglitz-kommissionen rekommenderar kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med den minskande efterfrågan, skapa nya arbetstillfällen och uppnå millennieutvecklingsmålen. EESK rekommenderar att EU och dess medlemsstater ställer sig bakom dessa initiativ.

4.7

ILO bör spela en särskild roll i den nya styresstrukturen. Organisationens grundläggande arbetsnormer och principen om anständigt arbete och hållbara företag ger vägledning i hur man bör hantera sysselsättningskrisen. De tre parter som utgör ILO enades vid sin 98:e konferens i juni 2009 om en global sysselsättningspakt, ett paket för att vända de negativa sysselsättnings- och tillväxttrenderna. EESK uppmanar EU att driva fram en formell dialog mellan internationella organisationer med utgångspunkt i ILO:s agenda för anständigt arbete på områdena sysselsättning, företagsutveckling, socialt skydd, mänskliga arbetsvillkor, sunda arbetsrelationer och rättigheter i arbetslivet.

4.8

För att säkra bättre samordning rekommenderar kommittén EU att både internt och externt främja ratificeringen av aktuella ILO-konventioner och genomförandet av agendan för anständigt arbete. Kommittén fäster särskilt stor vikt vid att de konventioner som har koppling till agendan för anständigt arbete ratificeras och genomförs. Det rör sig bland annat om konventionerna om arbetsmiljöpolitik, konventioner om social trygghet och konvention 94 om arbetsklausuler i offentliga kontrakt. EU:s bestämmelser befriar inte medlemsstaterna från de förpliktelser som ratificerade ILO-konventioner medför. EESK ställer sig bakom Europaparlamentets uppmaning till kommissionen i resolutionen av den 26 november 2009 om att utarbeta en rekommendation till medlemsstaterna om att ratificera de aktuella ILO-konventionerna och att aktivt bidra till genomförandet av dessa. Efter att ha lagt fram yttrandena ”Globaliseringens sociala dimension” (5) och ”Anständigt arbete för alla” (6) vill EESK aktivt bidra till att utarbeta denna rekommendation.

4.9

Dessutom stöder EESK alla initiativ på EU-nivå som syftar till att främja samarbete i specifika frågor mellan internationella organisationer. Bra exempel på detta är samarbetet mellan WTO och ILO om sysselsättning, samarbetet mellan Världsbanken och ILO om social trygghet och samarbetet mellan Världsbanken och IMF om införande av grundläggande arbetsnormer. Av störst betydelse är sysselsättning bland unga, mikrofinansiering och social trygghet.

5.1

Utvecklings- och tillväxtländer måste få större utrymme i de nya globala styresstrukturer som ska antas av internationella organisationer. Detta måste emellertid ske i enlighet med FN:s bestämmelser och med respekt för mänskliga rättigheter. Målet att säkra anständigt arbete och genomförandet av ILO:s grundläggande arbetsnormer i framväxande ekonomier och utvecklingsländer bör vara vägledande för de internationella organisationernas politik. Världsbanken och IMF måste omstruktureras ytterligare för att lämna större utrymme för de fattigare länderna och stärka deras inflytande i institutionerna och processerna.

5.2

Det är nödvändigt att bistå utvecklingsländer så att de kan stärka sina möjligheter att på ett effektivt sätt delta i WTO:s beslutsprocess. De måste få kapacitet att lättare kunna delta i handelsförhandlingar och uppmuntras att utveckla och stärka sin kunskap i handelsfrågor samt sin tekniska kapacitet och befogenheter på området marknadsintegration. Utvecklingsländer måste ges ett visst legitimt politiskt utrymme i handelsförbindelserna.

5.3

I mars 2009 utförde IMF en analys av låginkomstländers sårbarhet för den globala finanskrisens effekter och den därpå följande ekonomiska nedgången (7). Enligt ILO:s beräkningar kan över 200 miljoner människor drivas in i extrem fattigdom. Flertalet av dessa bor i utvecklingsländer och framväxande ekonomier. Antalet ”fattiga arbetstagare”, dvs. de som tjänar mindre än 2 US-dollar per dag, kan stiga till 1,4 miljarder och därmed omintetgöra de framsteg som gjorts för att minska den globala fattigdomen under det senaste årtiondet. Den ökade fattigdomen drabbar i första hand kvinnor, med tanke på att 60 % av världens fattiga är kvinnor. Med beaktande av detta måste ytterligare insatser göras för att uppnå millennieutvecklingsmålen. EESK uppmanar EU att på ett kraftfullt sätt fullgöra sina åtaganden för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

6.1

EU fyller en särskild funktion på denna internationella arena. Europeiska unionen är den viktigaste exportören i världen, den främsta biståndsgivaren till utvecklingsländer och referensmarknaden på ett internationellt plan. Trots detta visar viss forskning att EU håller på att förlora sin ställning inom FN (8). EU får mindre stöd i generalförsamlingen för sina resolutioner om mänskliga rättigheter än man fick för 10 år sedan på grund av ökat inflytande från länder som motsätter sig inblandning i ”interna angelägenheter” såsom Kina och Ryssland (9).

6.2

EU har mycket som står på spel i det globala styressystemet. EU:s sociala marknadsmodell är unik och har visat sig vara synnerligen väl lämpad att hantera de komplexa problem som uppstått till följd av den rådande ekonomiska krisen. EU och dess institutioner måste aktivt vidta åtgärder för att skydda sina intressen och främja sina värderingar.

6.3

Europeiska unionen är representerad i alla internationella organisationer som deltar i styret av den globala ekonomin, antingen genom att medlemsstater ingår i styrelsen för dessa organisationer, att unionen samordnar medlemmarnas politik i organisationerna, att unionen representeras genom den medlem som är ordförandeland eller direkt genom att kommissionen har representationsstatus. I de flesta internationella organisationer har EU bara observatörsstatus (med undantag av WTO och FAO) och det är genom ”mjuka maktmedel” som EU utövar sitt inflytande. Även om dessa mjuka maktmedel och det europeiska nätverk som bygger på goodwill visserligen kan leda till konkreta resultat, bör EU aktivt sträva efter formellt inflytande där så är möjligt. För var och en av de internationella organisationerna bör EU utveckla en strategi för att stärka sin makt och ställning i syfte att främja en mer effektiv och rättvis förvaltning av organisationerna.

6.4

I IMF representeras EU av olika företrädare (ordföranden i Eurimf, ECB, eurogruppens ordförande, finansministern från det land som innehar EU-ordförandeskapet) och oenighet bland medlemsstaterna om finans- och utvecklingsfrågor hindrar EU från att tala med en röst. Europeiska kommissionen kan visserligen tala för EU:s räkning i handelsfrågor, men i andra finansiella eller ekonomiska frågor intar inte ens de 16 EU-länder som har en gemensam valuta och som har överlåtit en del av sina befogenheter till ECB en enad hållning. Med tanke på Bretton Woods-institutionernas ökade betydelse, och då i synnerhet IMF, uppmanar EESK EU och dess institutioner att verka för att i högre grad samordna styret av dessa institutioner. EU:s medlemsstater innehar tillsammans 32 % av rösträttigheterna i IMF, jämfört med USA:s 17 %. Minskat inflytande för mindre EU-länder som lämnar utrymme för framväxande ekonomier kan kompenseras genom en mer samordnad EU-politik.

6.5

EESK skulle gärna se att EU sporrar IMF att främja en politik som underlättar tillgången till kredit och finansiering för små och medelstora företag och jordbrukare i synnerhet, eftersom det i alla ekonomier är dessa sektorer som utgör sysselsättningens ryggrad och är de största arbetsgivarna. EESK skulle också gärna se att EU uppmanar de internationella finansinstituten att göra anslag tillgängliga för utvecklingsländer så att de kan vidta åtgärder som motverkar de cykliska förändringarna och härigenom undvika åtgärder som förstärker dessa förändringar.

6.6

Sedan år 2000 har EU avsevärt ökat sitt finansiella bidrag till Världsbanken (241 miljoner euro 2008). EESK erkänner Världsbankens betydelse för fattigdomsutrotning och rekommenderar att EU uppmuntrar banken att anta en ekonomisk utvecklingspolitik som omfattar anständigt arbete samt tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning och andra offentliga resurser. EESK uppmanar EU att uppmuntra Världsbanken att finansiera återhämtningsplaner för länder som drabbats av den pågående finansiella och ekonomiska krisen. Dessa planer bör vara inriktade på stöd till hållbar företagsutveckling, skapande av nya arbetstillfällen, offentliga investeringar, aktiv arbetsmarknadspolitik, utökning av grundläggande social trygghet för alla, kompletterande trygghetsnät för de mest utsatta och investeringar i grön ekonomi.

6.7

Enligt det nya Lissabonfördraget har Europaparlamentet medbeslutanderätt på det handelspolitiska området. För EESK innebär detta nya möjligheter att förstärka sitt samarbete med parlamentet och kommissionen i handelsfrågor. EESK har utarbetat flera relevanta yttranden om handelspolitik och om behovet av att samordna handelspolitiken med EU:s social- och miljöpolitik (10) .

6.8

EU ägnar mycket tid åt att samordna sina åsikter och ståndpunkter i internationella organisationer, och mindre tid och ansträngningar kan därför ägnas åt att uppbringa stöd för dessa ståndpunkter bland andra medlemmar i internationella organisationer. FN-konventionen om mänskliga rättigheter för funktionshindrade är ett positivt undantag på senare tid. Det civila samhällets organisationer kan stödja en gemensam ståndpunkt. EESK noterar att EU-länderna tenderar att rösta lika och uppmanar EU att göra sig beredd att tala med en röst för att förhindra att unionens inflytande omintetgörs för att medlemmarna inte kan enas. Lissabonfördraget kommer förhoppningsvis att leda till en förbättring på det här området. Godkännandet av det nya fördraget, den höga representantens nya ställning och det ökade diplomatiska samarbetet utgör en möjlighet att förstärka EU:s internationella ställning.

6.9

För att få till stånd en bättre förvaltning av internationella organisationer som är mer enhetlig och effektiv måste man börja på hemmaplan. EU:s politik inom FN och FN:s organ, inom G20 och Bretton Woods-institutionerna bör utgå från samma principer och främja samma mål, inom ramen för de olika organisationernas mandat och struktur. Betydligt större insatser krävs för att utveckla en samordnad politik inom internationella organisationer. EU:s arbete för en konsekvent utvecklingspolitik är ett positivt exempel. EESK syftar också på samstämmigheten mellan intern och extern politik i Lissabonstrategin (11).

7.1

Engagemang från arbetsmarknadsparterna och det civila samhällets organisationer är en förutsättning för att man ska kunna skydda och främja sådana värderingar som är grundläggande för internationella organisationer. Det civila samhället har ett mycket stort intresse i förvaltningen av internationella organisationer. Den senaste krisen har visat att det civila samhället, i form av skattebetalare, arbetstagare, konsumenter, sparare, husägare och företagare betalar ett högt pris för otillräckligt och ineffektivt globalt styre.

7.2

Den nya styresstrukturen tar form vid diplomatiska toppmöten på hög nivå. Processen präglas inte av någon större insyn. Civila samhällsorganisationer och arbetsmarknadsparter har ytterst begränsad tillgång till information om processen och än mindre möjligheter att påverka. Civila samhällsorganisationer och fackförbund försöker mobilisera den allmänna opinionen och utöva påtryckningar på regeringarna för att föra fram sina idéer om den framtida styresstrukturen för den globala ekonomin. En del grupperingar inom näringslivet tillfrågas, andra inte. De civila samhällsorganisationernas och arbetsmarknadsparternas synpunkter bör beaktas i större utsträckning inom ramen för EU:s politiska process avseende internationella organisationer.

7.3

Det finns många exempel på välfungerande praxis på regional, nationell och internationell nivå när det gäller det civila samhällets deltagande i förvaltningen av internationella organisationer. På internationell nivå kan ILO särskilt nämnas. Representanter för arbetsgivare, arbetstagare och regeringar deltar på lika villkor i samtliga av ILO:s institutioner, vare sig det gäller förvaltning, beslutsfattande, fastställande av normer eller tillsyn. OECD:s rådgivande kommittéer för näringslivet (BIAC) och fackförbunden (TUAC) kan också nämnas som förebilder för institutionellt samråd med arbetsmarknadsparter. Alla andra internationella organisationer har mer indirekta samråd med arbetsmarknadsparterna och andra civila samhällsorganisationer, som till exempel de icke-statliga organisationernas rådgivande status i FN, eller inga samråd alls, som i G20. En effektiv förvaltning av internationella organisationer kommer att förstärkas genom att deltagandet från det civila samhällets organisationer och arbetsmarknadsparterna institutionaliseras på ett öppet och insynsvänligt sätt. Internationella organisationer kan också bli effektivare om det civila samhällets organisationer och arbetsmarknadsparterna får möjlighet att delta i uppföljnings- och tillsynsmekanismerna och systemen för tidig varning.

7.4

EESK förväntar sig att EU låter det civila samhällets organisationer och arbetsmarknadsparterna delta i utformningen av unionens riktlinjer och ståndpunkter avseende nya styresformer för internationella organisationer. Kommittén utgår också från att EU inom de internationella organisationerna kommer att arbeta för en öppenhet för att rådfråga det civila samhället och arbetsmarknadsparterna när deras styresstrukturer diskuteras. För ett meningsfullt samråd krävs insyn och obehindrad tillgång till dokument inom en tidsram som gör det möjligt för berörda parters synpunkter att beaktas och integreras.

7.5

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/50

—

Fortsätt utvidgningsprocessen.

—

Påskynda utvecklingen av viseringslättnader gentemot Albanien och Bosnien och Hercegovina, i syfte att göra det möjligt för dessa länders medborgare att resa fritt till Schengenländerna. Inled även förhandlingar med Kosovo (1) i denna fråga.

—

Mobilisera alla tillgängliga finansieringsresurser för att maximera investeringarna i infrastrukturprojekt och använd den nyligen inrättade investeringsramen för västra Balkan i detta syfte.

—

Ha kvar den sociala dimensionen som en prioritering när fördraget om upprättande av en transportgemenskap genomförs. Stöd det sociala forumet så att det kan bli ett effektivt instrument för en förbättrad sektorsspecifik social dialog på regional nivå.

—

Stöd strävan mot mer miljövänliga former av transporter på västra Balkan, t.ex. transporter på inre vattenvägar och järnvägar.

—

Beakta bedömningen av transportnätverkens socioekonomiska påverkan vid utformningen av den gemensamma transportpolitiken.

—

Stöd uppdateringen av huvudnätverket för regional transport i enlighet med befintliga behov.

—

Beakta huvudnätverket för regionala transporter i sydöstra Europa som en framtida del av det transeuropeiska transportnätet vid översynen av politiken för det transeuropeiska transportnätet för att stödja en fortsatt integration av västra Balkan i EU.

—

Ta initiativ till en studie om sysselsättningen hos kontraktsparterna på västra Balkan inom transportgemenskapen. Fäst tillräckligt stor uppmärksamhet vid utvecklingen av utbildningsprogram för såväl arbetsgivare som arbetstagare för att hjälpa dem att bättre möta förändringarna på arbetsmarknaden.

—

Fördela tillräckliga personalresurser för sociala frågor och social dialog till transportgemenskapens sekretariat.

—

Uppmuntra genom arbetet i de gemensamma rådgivande kommittéerna arbetsmarknadens parter i länderna på västra Balkan att delta aktivt i den sociala dialogen, på både nationell och regional nivå.

—

Anordna en konferens om transportpolitik på västra Balkan med deltagande av företrädare för organisationer ur det civila samhället i länderna på västra Balkan samt för Europeiska kommissionen och EESK.

—

Fastställ mekanismer för att skapa och institutionalisera det framtida samarbetet med det regionala sociala forum som ska inrättas inom ramen för fördraget om inrättande av en transportgemenskap.

—

Stärk det regionala samarbetet vad avser transportpolitik och transportinfrastruktur.

—

Säkerställ effektiv planering av offentliga investeringar av regionalt intresse inom transportsektorn och öka sektorns kapacitetsbyggande.

—

Genomför nödvändiga reformer och påskynda antagandet av EU:s regelverk.

—

Utnyttja möjligheterna till privat finansiering eller delfinansiering av prioriterade projekt och kompletterande projekt (offentlig-privata partnerskap) och skapa ett lämpligt klimat för denna typ av projekt.

—

Förbättra insynen i den offentliga upphandlingen.

—

Förbättra gränsförvaltningen och öka kapaciteten vid gränsövergångarna i syfte att göra transporter på regional nivå bättre och snabbare.

—

Utveckla en sammanhållen politik på regional nivå som uppmuntrar till intermodala transporter och införandet av intelligenta transportsystem.

—

Fortsätt att förbättra förbindelserna med grannländerna och att förhandla fram lösningar på de frågor i de bilaterala förbindelserna som fortfarande är olösta.

—

Delta aktivt i utvecklingen av den kommande Donau-strategin för att dra nytta av de gemensamma infrastrukturprojekt som planeras med EU-medlemsländer och grannländer.

—

Involvera arbetsmarknadsparterna och företrädare för andra relevanta civila samhällsorganisationer i utvecklingen av den regionala transportpolitiken och skapa överensstämmelse mellan sysselsättningspolitik och reformer.

2.2.1

EU har ett direkt intresse av utvecklingen på västra Balkan eftersom regionen ligger i hjärtat av Europa. Alla länderna på västra Balkan är antingen kandidater eller potentiella kandidater till EU-medlemskap. För att uppnå detta mål måste de uppfylla alla kriterier och villkor som krävs för medlemskap. Regionalt samarbete är en av förutsättningarna för att de framgångsrikt ska kunna integreras i Europeiska unionen och det är därför också ett viktigt inslag i stabiliserings- och associeringsprocessen. Av denna orsak vill EU gärna stödja utvecklingen av regionala projekt, inbegripet huvudnätverket för regionala transporter, som är av avgörande betydelse.

2.2.2

EU anser att transporter är ett tydligt och lämpligt politikområde för ett effektivt regionalt samarbete. Därför kan transportpolitiken på västra Balkan få långtgående verkan och medverka till att regionen rör sig mot anpassning till regelverket. Transportpolitikens betydelse blir ännu större med tanke på att fyra av tio paneuropeiska korridorer passerar genom västra Balkan. EU:s transportpolitik i regionen har tre huvudmål. Det första är att förbättra och modernisera transportnätverket i sydöstra Europa så att det bidrar till social och ekonomisk utveckling. Det andra är att förbättra trafiken inom nätverket med hjälp av ”mjuka/övergripande åtgärder”. Det tredje är att hjälpa regionen att anpassa sig till regelverket för transporter. I syfte att dessa prioriteringar ska bli verklighet förhandlar EU för närvarande om ett fördrag om inrättande av en transportgemenskap med länderna på västra Balkan (se punkt 4.3 nedan).

3.2.1

Huvudnätverket av järnvägar består av totalt 4 615 km, fördelat på 3 083 km korridorer och 1 532 km rutter. Endast 15 % av huvudnätverket för järnvägar klassificeras som i gott skick, medan 19 % är i dåligt eller mycket dåligt skick (5).

3.2.2

Järnvägar är den svagaste länken bland alla transportsätt. Tillgänglighetsanalyser visar att restiden på järnväg kan vara upp till 200 % längre än på motsvarande sträckor på väg. Järnvägsinfrastrukturen är underutvecklad i alla länder på västra Balkan. Det behövs därför omfattande investeringar i järnvägarna i samtliga länder i regionen. En annan utmaning framöver är också omstruktureringen av järnvägsbolagen, som ofta anses ha för många anställda.

3.3.1

Floden Donaus totala längd i Kroatien och Serbien är 588 km (korridor VII) (6) och den farbara delen av floden Sava är 593 km. Huvudnätverket inbegriper också sju kusthamnar och två flodhamnar (7). Med undantag för omkring 30 km är Donau i stort sett i gott skick, medan floden Savas skick är mycket sämre (8).

3.3.2

Inre vattenvägar är det miljövänligaste och billigaste transportsättet. Nackdelen med det är dock att transporten går långsamt.

3.3.3

Den intermodala transporten är begränsad och omfattar för närvarande mest landtransport av sjöfartscontainrar till och från hamnarna. Dessutom används de existerande intermodala terminalerna fortfarande för litet. Det finns dock en potential för intermodala transporter i huvudnätverket som ligger runt 10 %, med en förutspådd ökning till 15 % fram till 2015.

3.3.4

Man kan med fog säga att länderna i regionen gör kontinuerliga framsteg i reformeringen av transportsektorn genom att de följer sina nationella transportstrategier och genom att de inför ny lagstiftning och nya bestämmelser i enlighet med EU:s transportlagstiftning och transportpolitik. I allmänhet är de införstådda med att reformerna bör vara i enlighet med regionala intressen, vilket innebär att de inte bör skapa skillnader som motverkar utvecklingen eller den effektiva förvaltningen av huvudnätverket. Precis som i integrationsprocessen till EU har vissa länder kommit längre än andra.

4.1

En gemensam transportpolitik för västra Balkan har varit på gång sedan stabilitetspakten för sydöstra Europa inrättades 1999. Som redan nämnts anser EU att regionalt samarbete är ett villkor för ett framtida EU-medlemskap för länderna på västra Balkan och en förutsättning för utvecklingen av en regional transportpolitik. EU har därför uppmanat länderna på västra Balkan att utveckla ett interregionalt samarbete och stärka samordningen på området för gemensam transportpolitik. Samförståndsavtalet om utveckling av huvudnätverket för regionala transporter mellan Europeiska kommissionen och deltagare från regionen undertecknades 2004 och syftet var att stimulera utvecklingen av transportinfrastrukturen i sydöstra Europa. Som en följd av detta ersattes de olika forum som varit involverade i regionala transportinfrastrukturåtgärder av tre samordnade huvudorgan. Strategiska beslut fattas vid det årliga ministermötet. Genomförandet av samförståndsavtalet samordnas av en styrkommitté, medan transportobservationsorganet för sydöstra Europa (SEETO) tjänar som ett permanent sekretariat (9). I samförståndsavtalet åtar sig parterna att gemensamt utveckla och genomföra en årlig och en flerårig rullande åtgärdsplan som omfattar en period på fem år. En annan viktig funktion i samförståndsavtalet är att det erbjuder en ram för en samordnad process som ska leda fram till fördraget om inrättande av en transportgemenskap med västra Balkan.

4.2

Fördraget om inrättande av en transportgemenskap med västra Balkan, om vilket förhandlingar pågår, kommer att ersätta det befintliga samförståndsavtalet. Målet med fördraget är att inrätta en integrerad marknad för infrastruktur samt för transportsystem och transporttjänster till lands, på inre vattenvägar och till sjöss, som är nära länkat till de relevanta internationella transportmarknaderna i Europeiska unionen. Inrättandet av transportgemenskapen skulle påskynda integreringen av transportsystemen både inom regionen och med EU:s transportsystem. Förutom att påskynda anpassningen av berörd lagstiftning, inklusive de relevanta arbetsmarknadsbestämmelserna, skulle transportgemenskapen göra det möjligt för både transportanvändare och medborgare att snabbare dra nytta av tillträdesprocessen. Transportgemenskapen skulle även ge operatörer och investerare i transportsektorn en rättslig säkerhet, och därigenom stimulera och påskynda de investeringar och den ekonomiska utveckling som krävs (10).

4.3

Andra mål är att skapa en stabil reglerande och marknadsinriktad ram som kan locka till sig investeringar i alla transportsätt och i trafikhanteringssystem, i syfte att öka transportsättens effektivitet och bidra till en mer hållbar modal uppdelning, samt att låta utvecklingen av transporter åtföljas av sociala framsteg och respekt för miljön. Det bör understrykas att fördraget inte kommer att gälla i vissa länder på västra Balkan om de inte genomför all nödvändig lagstiftning.

5.1.1

Den huvudsakliga drivkraften för integrationen i transportsektorn är reglerande harmonisering och samordning mellan myndigheter. Med tanke på det stora antal aktörer som ingår i processen att utveckla den lokala transportpolitiken krävs det adekvat planering och samordning av insatserna.

5.1.2

På nationell nivå gör genomförandet av regelverket att regeringarna i länderna på västra Balkan åtar sig att planera och genomföra viktiga reformer inom transportsektorn och andra relaterade sektorer. En noggrant utförd konsekvensanalys bör vara en kompletterande del av processen.

5.1.3

Effektiv planering av offentliga utgifter och samarbetet med andra berörda parter, inklusive arbetsmarknadens parter och internationella finansiella institutioner, bör nämnas som en av de viktiga aspekterna för en effektiv utveckling av transportpolitiken.

5.1.4

Andra utmaningar i detta sammanhang är behovet av att harmonisera de nationella transportstrategierna med de regionala intressena och att samordna genomförandet av huvudnätverksprojektet, i syfte att stödja en effektiv förvaltning och utveckling av huvudnätverket.

5.1.5

Sist men inte minst kräver utvecklingen av SEETO:s fleråriga rullande handlingsplan för utvecklingen av huvudnätverket för regionala transporter en effektiv planering och samordning av åtgärderna på regional nivå. En sådan samordning kommer också att behövas i det regionala sociala forumet, i vilket företrädare för arbetsmarknadens parter och andra relevanta aktörer, inklusive icke-statliga organisationer, från länderna på västra Balkan deltar.

5.2.1

Behovet av att anpassa de nationella bestämmelserna till EU:s regelverk och standarder inom transportsektorn är en prioriterad fråga. Regelverket för transporter är särskilt omfattande och täcker marknadstillgång samt sociala, tekniska, skattemässiga, säkerhetsrelaterade och miljömässiga krav. Länderna på västra Balkan står därför inför utmaningen att genomföra och tillämpa en omfattande mängd transportregler som innefattar en mängd förordningar, direktiv och beslut. En annan utmaning har att göra med det selektiva införandet och genomförandet av EU:s regelverk.

5.2.2

På grund av den stora fragmenteringen är frågor som rör gränsövergångarna mycket viktiga i sydöstra Europa. För närvarande påverkar väntetiderna vid gränserna i hög grad huvudnätverkens effektivitet och konkurrenskraft. Parterna på västra Balkan bör effektivare arbeta för att förbättra gränsförvaltningen och gränsförfarandena samt förkorta väntetiderna.

5.2.3

Miljöaspekterna bör också lyftas fram. Tillämpningen av miljönormer blir allt mer viktig när man utvecklar infrastrukturprojekt. Eftersom miljölagstiftningen är en viktig del av regelverket så är frågan om den ska eller inte ska tillämpas inte relevant. Det kan dock hävdas att länderna på västra Balkan har haft allvarliga problem när det gäller att övervaka att miljölagstiftningen följs.

5.3.1

Utvecklingen och underhållet av transportnätverken kräver en finansiering som inte går att få från den offentliga sektorn. Samordningen av finansiärer spelar därför en viktig roll på detta område. Förutom EU bör internationella finansiella institutioner, t.ex. Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD), Världsbanken, Europeiska investeringsbanken (EIB), Europarådets utvecklingsbank och bilaterala finansiärer, samordna sina insatser och fördela den finansiering som behövs. För regeringarna i länderna på västra Balkan är en annan möjlighet till finansiering av transportnätverken att använda sig av offentlig-privata partnerskap.

5.3.2

Partnerskapens betydelse underströks vid ministerkonferensen i Sarajevo i september 2009. I slutsatserna från ministerkonferensen erkände och välkomnade deltagarna inte bara den viktiga roll som den privata sektorn spelar i infrastrukturutvecklingen, utan de accepterade också att man behöver utforma en institutionell och rättslig omgivning som tillåter att den privata sektorn deltar i infrastrukturprojekt, genom användning av offentlig-privata partnerskap. Dessutom åtog de sig att ta fram infrastrukturprojekt på regional nivå och de stödde inrättandet av ett nätverk för offentlig-privata partnerskap i sydöstra Europa (11). Deklarationen ger ett bra ramverk för att stärka offentlig-privata partnerskaps utvecklingsprojekt för infrastruktur i regionen. Genomförandet kräver dock reformer, inklusive en reformering av lagstiftnings- och regleringssystemen, samt ett aktivt stöd från internationella partner – Europeiska kommissionen, internationella finansiella institut och bilaterala finansiärer – genom tekniskt och ekonomiskt stöd.

5.3.3

En annan viktig åtgärd som syftar till att säkerställa ett närmare samarbete mellan internationella finansiella institut, bilaterala finansiärer och Europeiska unionen är investeringsramen för västra Balkan. Investeringsramen lanserades i december 2009 och består av en gemensam stödordning och en gemensam låneordning för att finansiera prioriterade projekt på västra Balkan, bland vilka infrastrukturprojekten spelar en viktig roll (12).

6.1.1

Transport har varit en av de mest dominerande sysselsättningssektorerna i regionen. Arbetsgivarna bör därför spela en roll i utformningen av politiken och verka för reformer som är till nytta för deras företag, men också för arbetstagarna och invånarna i landet. Sektorsvisa transportorganisationer och individuella arbetsgivare har också en roll att spela i att förhandla fram prioriteringar för nationella och regionala nätverk och analysera deras påverkan på främjandet av mobilitet, skapande och bevarande av arbetstillfällen och generella fördelar för nationella ekonomier.

6.1.2

Arbetsgivarorganisationernas synlighet och inflytande varierar från land till land i regionen. Generellt sett är deras ställning ganska svag, framför allt beroende på att de saknar intern mobiliseringsförmåga, de har svårigheter att tillhandahålla effektiv representation och framföra sina intressen för regeringen och andra berörda parter.

6.1.3

Representationen och den analytiska förmågan hos arbetsgivarorganisationernas medlemmar behöver utvecklas och detta skulle inte bara gynna enskilda länder utan också EU.

6.2.1

Transportsektorn har varit en av de största arbetsgivarna i regionen. De sociala och arbetsmarknadsrelaterade förhållandena är otrygga i de flesta länderna, med ihållande hög arbetslöshet, omfattande fattigdom och migration hos den aktiva befolkningen samt överbelastade sociala trygghetssystem. I järnvägssektorn har i genomsnitt 50 % av arbetskraften fått lämna sina arbeten under en tioårsperiod (13). Den järnvägsreform som varje land ska genomföra inbegriper nedskärningar av antalet anställda, privatisering av fraktoperatörer och nedläggning av olönsamma lokala linjer (14). Planen på avreglering av järnvägstransporterna kommer sålunda att påverka sysselsättningen och arbetsvillkoren.

6.2.2

Förlusten av arbetstillfällen påverkar hamnsektorn liksom hamnberoende samhällen och de inhemska ekonomierna. Liknande förlust av arbetstillfällen har kunnat iakttas inom sektorn för inre vattenvägar.

6.2.3

Fackföreningarna spelar tillsammans med andra arbetsmarknadsparter en viktig roll för att bedöma vilka konsekvenser utvecklingen av huvudnätverket för regionala transporter får för sysselsättningen. Med samordning av Europeiska transportarbetarfederationen har transportfackföreningar från regionen fört en kampanj – på både EU-nivå och nationell nivå – om att sociala konsekvensanalyser ska ingå i den strategiska planeringen och genomförandet av fördraget om inrättande av en transportgemenskap (15). Ett annat fokus för fackföreningarna är att uppnå konvergens mellan sysselsättningspolitiken och reformerna.

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/56

1.1

När Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 innebar det avsevärda förändringar i EU:s institutionella system. Bland annat inrättades en permanent post som ordförande för Europeiska rådet. Samtidigt har Lissabonfördraget skapat en rättslig grund för ordförandeskapstrion (1), som innebär att tre medlemsstater under en period på 18 månader och på grundval av ett i förväg fastställt program utför det uppdrag som åligger EU-ordförandeskapet.

1.2

Från det civila samhällets synpunkt har artikel 11 i Lissabonfördraget särskild betydelse. Den föreskriver en förstärkning av deltagardemokratin, en intensifiering och institutionalisering av dialogen med medborgarna, breda samråd i samband med utarbetandet av gemenskapspolitiken och skapandet av ett medborgarinitiativ. Alla dessa åtgärder kan bidra till en förstärkning av den civila dialogen.

1.3

Syftet med föreliggande dokument är att diskutera de ämnesområden som tagits upp ovan. EESK:s särskilda roll lyfts fram i sammanhanget – kommittén är den institutionella företrädaren för det organiserade civila samhället. I detta dokument formuleras också förslag som syftar till att befästa denna roll och samtidigt till fullo stödja bestämmelserna i Lissabonfördraget, som syftar till att göra EU effektivare och öppnare och till att öka EU:s legitimitet.

2.1

Ordförandeskapet, eller, för att vara mer exakt, utövandet av rådsordförandeskapet för Europeiska unionen, är inte någon nyhet: det är en uppgift som alla medlemsstater i unionen fyller i tur och ordning under en period på sex månader. Under denna period är det land som har uppgiften som ordförande EU:s ”ansikte och röst”. Ordförandeskapet lägger upp strategier, och sköter organisatoriska och representativa uppgifter.

2.2

Ordförandeskapets uppgifter innebär ett tungt ansvar och kräver insatser från hela regeringen. När ett medlemsland är ordförandeland har det inte rätt att hävda enbart nationella åsikter.

2.3

Bestämmelserna om ordförandeskapet ändrades den 15 september 2006 genom rådets beslut om antagande av rådets arbetsordning (2006/683/EG). Därigenom skapades den nödvändiga grundvalen för inrättandet av systemet med ”ordförandskapstrion”. Enligt bestämmelserna ska de tre ordförandeskapen var 18:e månad, i nära samarbete med kommissionen och efter lämpliga samråd, utarbeta ett utkast till gemensamt program för rådets verksamhet under den perioden.

2.4

Vilka är fördelarna med denna nya modell för ordförandeskapet? Systemet bevarar de halvårsvisa ordförandeskapen som lämnar ett visst handlingsutrymme åt det sittande ordförandelandet. Att programmet utarbetas gemensamt av trion bidrar till ett bättre samarbete mellan medlemsstaterna, som på så vis kan säkerställa större kontinuitet och bättre enhetlighet i unionens politik, och därmed i gemenskapens funktionssätt.

2.5

Den första ordförandeskapstrion bestod av Tyskland, Portugal och Slovenien och inledde sin verksamhet den 1 januari 2007. Den följdes av trion Frankrike, Tjeckien och Sverige under perioden 1 juli 2008–31 december 2009. Man anser emellertid att det (av olika skäl, men främst p.g.a. frånvaron av rättslig grund) framför allt har varit nationella överväganden och ambitioner som dominerat verksamheten i dessa trior – inte trions gemensamma ståndpunkter.

2.6

Efter Lissabonfördragets ikraftträdande har Spanien-Belgien-Ungern fungerat som ordförandeskapstrio sedan den 1 januari 2010. Verksamheten grundar sig på det arbetsprogram som antogs vid rådets möte den 17 december 2009. Programmet är mycket ambitiöst och rör en mängd olika områden. En viktig faktor som bidrar till att arbetet blir framgångsrikt är trions sammansättning: En stor medlemsstat eller ett av de länder som var med och grundade unionen (och som följaktligen har avsevärd erfarenhet), ett land som senare anslöt sig till EU och en ”ny” medlemsstat.

2.7

Erfarenheten visar att även om de länder som har stor politisk vikt också har en starkare förhandlingsposition, så kan de mindre länderna kompensera sina svagheter – som ibland är uppenbara – eller eventuell brist på erfarenhet genom ett klokt val av prioriteringar, en god förhandlingsstrategi och stor kompromissvilja.

2.8

Efter Lissabonfördragets ikraftträdande skapar ordförandeskapstrions verksamhet prejudikat i fråga om fördelningen av uppgifter mellan Europeiska rådets ordförande, som väljs på två och ett halvt år (och som kan väljas om en gång), och trion, som fungerar enligt rotationsprincipen, en arbetsfördelning som inte är tydlig i dag i alla detaljer. Lyckade resultat på området förutsätter ett nära samarbete. Med tanke på att det aktuella systemet för övrigt kommer att fortsätta att tillämpas på ett större antal områden finns det skäl att vänta sig att de nationella regeringarna fortsätter att av sig själva sträva efter att föra fram ”sina frågor” och vara effektiva under de sex månadernas ordförandeskap. Denna nya situation innehåller många aspekter som är viktiga också för organisationerna i det civila samhället.

3.1

Man bör påpeka att de uppgifter som det roterande ordförandeskapet för rådet ska utföra i sista hand är ett ansvar för de nationella regeringarna. En avgörande roll i detta arbete utförs av offentliga tjänstemän (diplomater), sakkunniga och politiskt ansvariga. Varken de dokument som styr utförandet av ordförandeskapets uppgifter eller Lissabonfördraget tar emellertid upp det civila samhällets organiserade, institutionella deltagande.

3.2

Samtidigt erkänner både EU-institutionerna och regeringarna i de länder som innehar det roterande ordförandeskapet för rådet i ökad utsträckning att samhället, dvs. organisationerna i det civila samhället och medborgarna, kan bidra avsevärt till ett framgångsrikt arbete. Detta visar att man inser värdet av deltagardemokrati och vikten av civil dialog.

3.3

Man kan emellertid inte därav dra slutsatsen att det finns en enda politik och en enda metod på EU-nivå för att engagera organisationerna i det civila samhället och få dem att delta i genomförandet av ordförandeskapets program. När det gäller situationen på nationell nivå kan den skilja sig åt mycket mellan olika länder vad avser det civila samhällets organisationsgrad och aktivitet, och det kan också vara stora skillnader i kvaliteten i förbindelserna med regeringen, vilket påverkas i hög grad. Det kan inte sägas vara ett förhållande mellan jämbördiga parter.

3.4

Mot bakgrund av ovanstående kan man även dra slutsatsen att det civila samhällets medverkan i utarbetandet av ordförandeskapslandets prioriteringar inte är allmänt utbrett. I det civila samhället väcker detta naturligtvis en känsla av misslyckande och brist på möjligheter att påverka.

3.5

Eftersom ”ordförandeskapstrion” är ett relativt nytt koncept är det inte förvånande att det endast sällan läggs fram förslag till gemensamma, på förhand överenskomna, åtgärder eller initiativ av det civila samhällets organisationer i de tre berörda länderna. De första uppmuntrande stegen i denna riktning kommer att tas av ordförandeskapstrion Spanien-Belgien-Ungern inom ramen för förberedelserna och organisationen av olika evenemang med stort genomslag som anordnas av det civila samhällets organisationer (i Málaga 2010 och i Budapest 2011).

3.6

Sedan ett par år tillbaka är det kutym att ordförandeskapslandet, med stöd av Europeiska kommissionen, står som värd för ett möte med företrädare för det civila samhället. Under det franska ordförandeskapet hölls exempelvis ett forum för det civila samhället av stort format i La Rochelle i september 2008. De frågor som direkt rör det civila samhällets organisationer debatteras vid dessa tillfällen, och i bästa fall tas de med i de slutsatser som utarbetas av ordförandeskapslandet.

3.7

De tematiska år som fastställs av Europeiska unionen (exempelvis har 2010 utsetts till europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning) ger goda möjligheter för det civila samhället att delta i rådsordförandeskapets program och aktiviteter.

—

Inbjudan av högt uppsatta företrädare för det land som innehar rådsordförandeskapet till EESK:s plenarsessioner och sammanträden i andra kommittéorgan (sektioner, grupper osv.).

—

Fastställande av prioriteringar och förberedelse av specifika aktiviteter inom EESK med hänsyn till programmen för rådets halvårsvisa ordförandeskap.

—

EESK-yttranden om olika frågor efter önskemål från och på initiativ av rådsordförandeskapet.

—

Deltagande i olika program i anslutning till rådsordförandeskapet; offentliggörande av EESK-yttranden om olika frågor som blivit föremål för debatt.

—

Besök i de länder som innehar rådsordförandeskapet; deltagande i särskilda program och satsningar på att stärka banden till olika organisationer i det civila samhället.

—

Deltagande i omfattande evenemang anordnade av det civila samhället samt i EU-evenemang organiserade i det land som innehar ordförandeskapet för rådet.

—

Konferenser, presentationer, kulturevenemang, utställningar osv. i EESK:s lokaler, vilket ger det land som innehar rådsordförandeskapet och det civila samhällets organisationer möjlighet att etablera djupare kontakter.

—

Mottagande vid EESK av besöksgrupper (företrädare för det civila samhället) från det land som innehar ordförandeskapet i rådet.

—

Ökat fokus på det land som innehar ordförandeskapet och på dess civila samhälle inom ramen för EESK:s kommunikationspolitik.

5.1

Vår utgångspunkt är Lissabonfördraget och dess ikraftträdande den 1 december 2009, som skapar villkor för att Europeiska unionen i framtiden ska kunna anta de många olika utmaningar som den står inför.

5.2

Vår målsättning är att utveckla deltagardemokratin, att intensifiera och institutionalisera dialogen med medborgarna samt stärka den civila dialogen för att på så vis även kunna bidra till att öka EU-institutionernas demokratiska legitimitet.

5.3

Artikel 11 i Lissabonfördraget utgör i detta syfte en god bas. De nya möjligheter som denna artikel ger sammanfaller helt och hållet med kommentarer i tidigare yttranden från EESK, bland annat yttrandet om kommissionens dokument ”Kommissionen och de enskilda organisationerna – För ett stärkt samarbete” (som antogs den 13 juli 2000) (2) och ”Representativiteten för de europeiska organisationerna i det civila samhället inom ramen för den civila dialogen” (som antogs den 14 februari 2006) (3). Det blir på detta sätt inte bara möjligt utan även nödvändigt för EESK att i egenskap av institutionell företrädare för det organiserade civila samhället på EU-nivå spela en aktiv roll som initiativtagare och verka för ett fullständigt genomförande av de möjligheter som Lissabonfördraget innebär, i synnerhet dess artikel 11, vilket kommittén konstaterade i sitt yttrande om ”Genomförandet av Lissabonfördraget: deltagandedemokrati och medborgarinitiativ” (art. 11), som antogs den 17 mars 2010 (4).

5.4

Mot denna bakgrund utgör ordförandeskapet för rådet ett lämpligt instrument när det gäller följande:

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/59

—

medborgarna inte stöter på några onödiga hinder när de utövar sina möjligheter till deltagande, eftersom det bara handlar om ett ”agendainitiativ”,

—

det finns tydliga spelregler och bestämmelser som gör det lättare för initiativtagarna att organisera sitt initiativ i 27 medlemsstater utan att stöta på överraskningar i form av nationella hinder,

—

initiativtagarna eventuellt får finansiellt stöd så snart som en viss tröskel uppnåtts.

—

den horisontella civila dialogen,

—

den vertikala civila dialogen,

—

kommissionens redan befintliga praxis i fråga om samråd och

—

det nya europeiska medborgarinitiativet.

4.1.1

Denna bestämmelse ligger till grund för den horisontella ”civila dialogen”, men utan att denna definieras närmare. Kommittén har vid flera tillfällen yttrat sig om den civila dialogen (4)  (5)  (6) och förklarat att denna spelar en central roll för deltagandet i den europeiska demokratimodellen. Kommittén har också flera gånger framhållit sin beredskap att fungera som plattform och förmedlare för denna dialog och bidra till att det uppstår ett offentligt rum i Europa. Vi har i detta sammanhang också upprepade gånger betonat att vi som partner och förmedlare i den civila dialogen vill och kommer att bidra till dess utformning. Kommittén är i detta sammanhang beredd att utveckla sin roll som mötesplats och att ge praktiskt stöd, t.ex. genom att ställa sin infrastruktur till förfogande. Kommittén fäster stor vikt vid möjligheten att bidra till att den civila dialogen får det (europeiska) offentliga rum som den behöver och att den utvecklas till en verklig interaktiv diskurs.

4.1.2

Kommittén betonar återigen att detta verktyg för deltagardemokrati behöver en tydlig definition och att de konkreta formerna för hur det ska fungera måste fastställas. Så måste man exempelvis klarlägga vilka representativitetskriterier de sammanslutningar som nämns i detta stycke måste uppfylla för att kunna delta i dialogen. Också när det gäller frågan om representativiteten hos aktörerna i det organiserade civila samhället har kommittén redan framhållit (7) hur viktigt det är att man skiljer på kvantitativ (att man legitimt representerar en majoritet av de berörda) och kvalitativ (bevis på motsvarande sakkunskaper) representativitet. Enligt kommittén måste de sammanslutningar som involveras i dialogen vara både kvantitativt och kvalitativt representativa.

4.1.3

Vidare måste lagstiftaren precisera närmare vilka konkreta åtgärder som kommer att behövas för att uppfylla kravet på ”på lämpligt sätt ” (se artikel 11.1 i EU-fördraget).

4.1.4

Kommittén anser i detta sammanhang att det är viktigt att framhålla skillnaden mellan den europeiska civila dialogen och den europeiska sociala dialogen och varnar för en sammanblandning av begreppen. Naturligtvis är också den europeiska sociala dialogen ett bärande element i ett kvalificerat deltagande. Det omfattas dock av särskilda bestämmelser i fråga om innehåll, deltagande, förfarande och effekter. Dess rättsliga förankring i fördraget återspeglar dess betydelse.

4.2.1

Med detta stycke tar man hänsyn till den vertikala civila dialogen. Man ålägger också EU:s organ att regelbundet föra en sådan. Kommittén har också yttrat sig om denna form av civil dialog (8) och uppmanar här också kommissionen att närmare fastställa formerna, i fråga om både innehåll och förfaringssätt.

4.2.2

För en tid sedan föregrep Europaparlamentet denna bestämmelse och grundade ”Agora”, ett verktyg för vertikal civil dialog.

4.2.3

Eftersom artikel 11.2 i EU-fördraget ålägger alla organ att föra en dialog med det civila samhället, uppmanar kommittén alla övriga organ, särskilt rådet, att så snart som möjligt klargöra sina egna avsikter i fråga om genomförandet av denna fördragsbestämmelse.

4.2.4

Kommittén erbjuder alla EU:s organ en möjlighet att använda dess nätverk och infrastruktur för att på ett konstruktivt sätt stödja denna vertikala dialog med det organiserade civila samhället.

4.3.1

Med denna bestämmelse sätts kommissionens redan omfattande samrådspraxis i samma sammanhang som den europeiska demokratimodellens nu förstärkta deltagarpelare. Kommittén påminner om (9)  (10) att denna praxis i själva verket ingår som en grundläggande del i det koncept om ”styrelseformerna i EU” (11) som kommissionen lanserade 2001. Det handlar om en top down-åtgärd som endast indirekt möjliggör ett agerande från det civila samhällets sida. Kommittén vill också återigen påpeka att man måste skilja på ”samråd”, som är en åtgärd från överhetens sida, och ”deltagande”, som är en medborgerlig rättighet. Denna åtgärd påverkar inte principen att det organiserade civila samhället aktivt ska kunna bidra i en bottom up-process.

4.3.2

Kommittén är beredd att inom ramen för sitt uppdrag stödja kommissionen i de fall där den önskar genomföra samråd som sträcker sig längre än de vanliga samråden via nätet, t.ex. genom gemensamma hearingar i specifika frågor eller öppna samråd inom ramen för forum för berörda aktörer enligt ”open space”-metoden.

4.3.3

Ett samråd är i sig dock inte lika med en verklig dialog med det organiserade civila samhället. Kommittén uppmanar därför kommissionen att gå igenom och strukturera hittillsvarande samrådspraxis: För det första måste det organiserade civila samhället och medborgarna ha tillräckligt med tid för att kunna utarbeta sina svar och samrådet får inte bli en rent formell angelägenhet. För det andra måste utvärderingen utformas så att den blir mer öppen. För att det ska bli tal om en verklig dialog bör kommissionen svara på framställningar och redogöra för varför ett förslag godtagits och ett annat avvisats. Kommissionen bör å sin sida intensivt rådslå med det organiserade civila samhället om denna och andra förbättringar.

4.4.1

Kommittén instämmer i bedömningen att betydelsen av detta nya europeiska medborgarinitiativ för den europeiska integrationen sträcker sig mycket längre än den rättsliga dimensionen och att det är att betrakta som det första inslaget av direkt demokrati på transnationell nivå. Till ordalydelsen inskränker det sig dock till EU-medborgare. Kommittén skulle gärna se att man vid en översyn av fördraget också tog med tredjelandsmedborgare som är permanent bosatta i EU.

4.4.2

Det måste framhållas att de europeiska medborgarinitiativen inte är att likställa med de ”folkinitiativ” som finns i många medlemsstater och som framtvingar en folkomröstning, utan att det handlar om ett ”agendainitiativ”, där kommissionen uppmanas att vidta lagstiftningsåtgärder. Det är ett minoritetsinstrument, som endast skapar en möjlighet att påverka den politiska dagordningen. Rätten till lagstiftningsinitiativ ligger kvar hos kommissionen och den lagstiftningsprocess som eventuellt följer förlöper inom ramen för de fastställda förfarandena.

4.4.3

Naturligtvis krävs det vissa regler och normer för detta instrument. Eftersom det ännu inte skapats några verktyg för direkt demokrati på europeisk nivå borde det skapas en ram för en stegvis utveckling av europeiska medborgarinitiativet. Förordningen om genomförande av artikel 11.4 i EU-fördraget bör innehålla så låga miniminormer och villkor för godtagbarhet som möjligt. Den bör också ge utrymme för skönsmässig bedömning och tolkning på de områden där erfarenheter saknas på gemenskapsnivå, eftersom det europeiska medborgarinitiativet endast kan leda till att ett visst tema tas upp i kommissionens handlingsplan.

4.4.4

Kommittén instämmer dock under inga omständigheter i Europaparlamentets ståndpunkt (12) att ”det är parlamentets politiska ansvar att övervaka processen i samband med medborgarinitiativ”. Kommittén motsätter sig också att lagstiftaren kontrollerar en process i det förberedande skedet av lagstiftningsarbetet. En sådan ”kontroll” skulle strida mot principen om maktdelning. Regionkommittén föreslår därför att man inrättar en oberoende ”rådgivningsinstans” eller en informationstjänst (”helpdesk”), som kan bistå initiativtagarna till de europeiska medborgarinitiativen i samband med förberedelser och lansering, så att uppenbara konflikter med godkännande- och genomförandebestämmelserna som regel kan undvikas, även om de inte kan uteslutas.

4.4.5

Europaparlamentet påpekar i samma betänkande med rätta att man måste skilja på framställningar som görs till parlamentet och medborgarinitiativ som riktas som en uppmaning till kommissionen. Därför måste också förfarandena för och kraven på dessa båda instrument för medbestämmande underifrån utformas på helt olika sätt.

4.4.6

Det europeiska medborgarinitiativet som ett verktyg för direkt demokrati är också ett effektivt medel för att framkalla transnationella samrådsprocesser. Medborgarna, som just nu snarare har vänt det ”politiska Europa” ryggen, kan nu komma med konkreta initiativ och mål. Ju mer de bjuds in och uppmuntras att utan onödiga administrativa hinder delta i initiativet, desto snabbare kommer de att sluta se sig själva som passiva åskådare av obegripliga beslut och förvandlas från objekt till subjekt i den europeiska samhällsbildningen. En sådan process, som sätts i gång steg för steg och förutsätter att man tar itu med de problem som är aktuella på europeisk nivå, leder automatiskt till att det skapas ett europeiskt medvetande och ett offentligt rum i Europa.

4.4.7

Om innehållet måste det påpekas att ett europeiskt medborgarinitiativ naturligtvis inte får strida mot fördraget eller stadgan om de grundläggande rättigheterna. Liksom i den indirekta/parlamentariska processen kan det dock också i den direkta processen/ medborgarprocessen för opinionsbildning hända att extremistiska grupperingar använder sig av de opinionsbildningskanaler som finns och (miss)brukar dessa för sina egna syften. Detta är en stor och grundläggande utmaning för varje demokrati men samtidigt också demokratins största förtjänst jämfört med odemokratiska system. En modern, representativ demokrati, som grundar sig på både indirekta och direkta pelare, måste vara inriktad på att kunna diskutera också obekväma, ja till och med extremistiska åsikter på ett öppet sätt.

4.5.1

Även om kommittén inte ingick som direkt part i det avslutade samrådsförfarandet skulle vi inför Europaparlamentets och rådets behandling av förordningsförslaget gärna lämna ett värdefullt bidrag till opinionsbildningen och förklara våra ståndpunkt i de frågor som tas upp i grönboken:

4.6.1

Kommittén håller med kommissionen om att gränsen bör fastställas på grundval av objektiva kriterier. Kommittén håller inte med kommissionen om att en tredjedel av medlemsstaterna, dvs. nio stater, måste finnas representerade för att ett initiativ ska representera unionsintresset. Kommittén håller dock inte heller med vissa organisationer om att gränsen skulle vara uppnådd med så lite som fyra medlemsstater.

4.6.2

Kommittén håller snarare med Europaparlamentet om att en fjärdedel av medlemsstaterna, för närvarande alltså sju stater, är en lämplig gräns. Denna gräns grundar sig på artikel 76 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Enligt denna artikel kan rättsakter om administrativt samarbete mellan rättsliga myndigheter och polismyndigheter eller i brottmål antas på initiativ av en fjärdedel av medlemsstaterna. Kommittén anser att detta är rätt referens för att ett medborgarinitiativ ska anses ha en kvalificerad europeisk dimension.

4.7.1

Eftersom det i Lissabonfördraget bara talas om ett ”betydande antal medlemsstater”, vore ett alternativ att man inte anger ett minsta antal underskrifter per land. Med hänvisning till det krav på dubbel majoritet som flera gånger nämns i fördraget håller kommittén dock med kommissionen om att det skulle strida mot fördragets anda om man avstod från att fastställa ett minsta antal underskrifter per medlemsstat.

4.7.2

I stället för en stelbent kvantitativ bestämmelse om 0,2 % per medlemsstat föreslår kommittén ett flexibelt system med en vettig utjämning mellan staterna. Man skulle exempelvis kunna fastställa en absolut minimigräns på 0,08 % (13) för att underskrifterna från en medlemsstat ska räknas. Sammantaget krävs det naturligtvis en miljon underskrifter för ett medborgarinitiativ. En kombination av dessa båda kriterier leder till en automatisk utjämning, som också motsvarar fördragets krav på representativitet och ett verkligt unionsintresse.

4.7.3

Kommittén anser också att ett så flexibelt system som syftar till att underlätta genomförandet lämpar sig om det europeiska medborgarinitiativet i slutänden inte utmynnar i ett bindande avgörande utan endast utgör en uppmaning till kommissionen.

4.8.1

Kommittén håller med kommissionen om att den som undertecknar ett medborgarinitiativ måste ha rösträtt i valet till Europaparlamentet i det land där han eller hon är bosatt, detta som ett allmänt krav för att undvika onödig byråkrati. Tanken att involvera ungdomar (t.ex. genom att sänka åldern till 16 år) är visserligen sympatisk, men avvikelsen från minimiåldern för rösträtt till Europaparlamentet skulle göra det orimligt svårt att kontrollera underskrifterna eftersom nästan alla stater skulle behöva bygga upp dubbla rösträttsregister.

4.9.1

Även här anser kommittén att det är olämpligt med alltför stelbenta formella krav. Det bör ställas ovillkorliga formella krav på framställningar till myndigheter, och vissa minimikrav bör fastställas (se avsnitt 4.13). Innehållet i initiativet och det beslut som begärs bör framställas på ett övertygande sätt som inte kan missförstås. Det måste alltid tydligt framgå vad den som undertecknar ett europeiskt medborgarinitiativ stöder.

4.10.1

Det finns ingenting som talar mot att man på gemenskapsnivå fastställer gemensamma procedurregler och normer för insamling, kontroll och autentisering av underskrifter som avviker från den nationella lagstiftningen, eftersom det europeiska medborgarinitiativet är ett (nytt) transnationellt instrument för deltagande.

4.10.2

Alla sätt att samla in underskrifter borde vara tillåtna om de möjliggör identitetskontroll. Underskrifter bör kunna samlas in via en nätportal på samma sätt som på allmän plats. Kommittén anser att ett krav på att underskrifternas äkthet ska bestyrkas av de nationella myndigheterna eller av en notarie skulle utgöra ett orimligt hinder. Vid sidan om identitetskontrollen måste man dock också försäkra sig om att de som undertecknat initiativet gjort detta egenhändigt och av egen fri vilja. För detta ändamål måste man vidta särskilda försiktighetsåtgärder, framför allt vid elektronisk insamling av underskrifter.

4.10.3

Som säkerhets- och autentiseringsdetaljer vid insamling via nätet räcker det med namn, adress, födelsedatum samt en bekräftelse i form av ett e-postmeddelande. Målet måste vara att det ska råda säkerhet om att de initiativ som uppfyller förordningens minimiregler för insamling av underskrifter inte stöter på ytterligare hinder i någon av medlemsstaterna. För EU-medborgare bosatta utanför hemlandet bör hemvisten vara avgörande för var rösten ska anses höra hemma.

4.10.4

Granskningen av underskrifterna bör utföras av medlemsstaterna och detta helt och hållet inom ramen för den praxis för kontroll av stickprov som finns i vissa medlemsstater.

4.11.1

Erfarenheterna av medborgarinitiativ före Lissabonfördraget har visat att det kan ta lång tid att få i gång ett initiativ. Kommittén anser därför att den tidsfrist på ett år som kommissionen föreslår är alldeles för kort och förespråkar 18 månader. Med tanke på det påpekande som tidigare gjorts om att initiativet sätter i gång en process som sträcker sig längre än det konkreta målet och leder till ett verkligt offentligt rum i Europa vore det enligt kommittén beklagligt om man genom att införa en relativt kort tidsfrist på ett år skulle kunna äventyra ett positivt resultat av en sådan process med alla dess rättsliga och samhällspolitiska bieffekter.

4.12.1

Kommittén håller med kommissionen om att det är initiativtagarna som har till uppgift att på förhand själva klarlägga att deras initiativ är legitimt och formellt godtagbart. Registrering borde kunna ske via en webbplats som kommissionen tillhandahåller, en webbplats där det också finns uppgifter om innehållet, så att alla medborgare kan hålla sig informerade om pågående initiativ.

4.12.2

Kommittén föreslår i detta sammanhang att kommissionen genom den webbplats som ska skapas om det europeiska medborgarinitiativet också tillhandahåller ett online-verktyg för insamling av underskrifter. Dessutom skulle denna webbplats också kunna användas som ett forum för diskussion om de olika initiativen och på så sätt bidra till en del av det europeiska offentliga rummet.

4.12.3

Enligt kommittén bör initiativtagarna till ett medborgarinitiativ dock också ha tillgång till en kontaktpunkt som kan ge dem råd inte bara i fråga om tillvägagångssätt utan också om innehåll. Kommittén är beredd att fungera som informationstjänst (”helpdesk”).

4.12.4

Eventuellt skulle man kunna överväga ett system med gula och röda kort. Med dessa skulle man på ett relativt tidigt stadium kunna ge initiativtagarna till ett medborgarinitiativ en signal om att deras initiativ eventuellt inte är formellt godtagbart, t.ex. på grund av formella kriterier, t.ex. att kommissionen saknar behörighet på området eller på grund av en tydlig överträdelse av de grundläggande rättigheterna.

4.13.1

Kommittén anser att initiativtagarna borde lämna följande uppgifter:

4.13.2

Kommittén kan under inga omständigheter acceptera kommissionens förklaring att det inte planeras någon form av offentligt stöd eller finansiering av medborgarinitiativ, framför allt inte heller påståendet att detta skulle vara det enda sättet att garantera initiativens oberoende. Kommissionen lämnar finansiellt stöd till många effektiva icke-statliga organisationers strukturer och arbete, och det vore otillbörligt att dra slutsatsen att dessa aktörer inom det civila samhället, som medfinansieras av kommissionen, därigenom skulle vara beroende av kommissionen. Om kommissionens ansats tillämpades konsekvent skulle det dessutom leda till att endast stora organisationer med kapitalstarka finansiärer skulle kunna överväga ett europeiskt medborgarinitiativ.

4.13.3

Kommittén föreslår därför att EU tillhandahåller finansieringsstöd så fort som en första etapp har uppnåtts, t.ex. 50 000 underskrifter från tre medlemsstater, för att utesluta utsiktslösa eller oseriösa kampanjer. Även här skulle det föreslagna systemet med gula och röda kort kunna spela en roll.

4.14.1

Kommittén anser att den tidsfrist på sex månader som kommissionen föreslår är ett absolut maximum. Kommittén stöder den tvåstegslösning som Europaparlamentet föreslår i sin resolution (två månader för att granska de formella kriterierna och tre månader för att fatta beslut i sak (14). Kommissionen borde utforma denna interna beslutsprocess på ett så överskådligt sätt som möjligt.

4.14.2

I samband med överlämnandet av ett framgångsrikt medborgarinitiativ bör man slutgiltigt kontrollera att det uppfyller de rättsliga kraven för att kunna godtas.

4.14.3

Under kommissionens politiska granskning anordnar kommittén själv hearingar – eventuellt i samverkan med Europaparlamentet och rådets ordförandeskap – där organisatörerna presenterar sitt initiativ för kommissionen. EESK skulle eventuellt också kunna komplettera denna process med ett förberedande yttrande eller ett initiativyttrande i frågan.

4.14.4

När kommissionen antar, delvis antar eller avvisar ett initiativ ska kommissionen i detalj och offentligt motivera detta för initiativtagarna. Om ett initiativ avvisas måste kommissionen utfärda ett officiellt svar, som ska kunna överklagas vid EU-domstolen.

4.15.1

Enligt kommittén kommer det sedan an på initiativtagarna att ändå inleda ett initiativ med liknande tema. Återigen vill vi påminna om att rätten till europeiska medborgarinitiativ är ett ”agendainitiativ”. Kommittén ser därför ingen anledning att införa förbud eller avskräckande bestämmelser i detta avseende.

4.16.1

För organisatörerna av ett medborgarinitiativ som redan lyckts samla 50 000 underskrifter från tre medlemsstater bör kommissionen enligt kommitténs mening åta sig att översätta texten till alla officiella språk.

—

Yttranden bör utarbetas om medborgarinitiativ som kommissionen formellt godtagit inom prövningsfristen.

—

Yttranden bör eventuellt utarbetas om stöd till pågående medborgarinitiativ.

—

Hearingar bör anordnas om lyckade initiativ (organisatörer, kommissionen, Europaparlamentet, rådet).

—

En informationstjänst (helpdesk) bör inrättas (som kontaktpunkt för invånare med frågor om tillvägagångssätt m.m.)

—

Vägledande information bör tillhandahållas (Man bör ge ut en vägledning om ”deltagardemokrati”, anordna konferenser om det praktiska genomförandet m.m.)

—

15 företrädare för medlemsstaternas stats- och regeringschefer.

—

13 företrädare för kandidatländernas stats- och regeringschefer.

—

30 företrädare för medlemsstaternas nationella parlament.

—

26 företrädare för kandidatländernas nationella parlament.

—

16 företrädare i form av ledamöter av Europaparlamentet.

—

2 företrädare för Europeiska kommissionen.

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/66

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/67

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/68

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/69

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/70

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/71

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/72

28.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 354/73

—

Den tillämpas inte enbart på personbilar utan även på andra typer av fordon, exempelvis bussar och lastbilar.

—

Den tvingar den enskilda producenten att välja mellan ett selektivt distributionssystem eller ett ensamåterförsäljaravtal, även om huvudsakligen två olika typer av distributionssystem undantas:

—

Det är inte tillåtet att kombinera klausuler om både selektiv och exklusiv distribution i ett och samma kontrakt. Rent konkret är det inte tillåtet att ha en s.k. lokaliseringsklausul i ett selektivt distributionssystem, medan ensamåterförsäljare däremot kan påtvingas det.

—

I förordningens artikel 8.1 görs skillnad mellan tre olika produktmarknader:

—

Utöver begränsningarna vad gäller marknadsandelar anges i förordningens artikel 6.1 c att det är oförenligt med fördraget om ”priser eller villkor för leverans av varor som omfattas av avtalet eller för motsvarande varor väsentligt skiljer sig åt mellan geografiska marknader”. I sådana fall kan kommissionen upphäva undantaget i förordningen.

—

Kommissionen har försökt bekämpa hindren för parallellhandel, och enligt förordning (EG) nr 1400/2002 är begränsningar som leverantören ålägger sina återförsäljares försäljning till slutanvändare i andra medlemsstater (till exempel om återförsäljarens ersättning eller inköpspriset görs beroende av fordonets bestämmelseort eller slutanvändarens hemvist) en indirekt försäljningsbegränsning. Vidare tillåts inte längre de försäljningsmål, den produktfördelning eller det bonussystem som baseras på ett område som är mindre än den gemensamma marknaden.

—

Utkast till kommissionens förordning om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden inom motorfordonssektorn och

—

Kommissionens förslag till meddelande – Kompletterande riktlinjer för vertikala begränsningar vad gäller försäljning och reparationer av motorfordon och om distribution av reservdelar för motorfordon.

a)

Vad gäller avtal om försäljning av nya motorfordon gäller följande från och med den 31 maj 2013:

b)

Vad gäller avtal om reparations- och underhållstjänster och om distribution av reservdelar gäller följande från och med den 31 maj 2010:

—

Avtal som begränsar möjligheterna för medlemmar i en motorfordonstillverkares selektiva distributionssystem att försälja reservdelar till oberoende reparatörer som använder dem för att tillhandahålla reparations- eller underhållstjänster.

—

Avtal som, trots att de uppfyller kraven i den allmänna förordningen, ändå begränsar en reservdelstillverkares möjligheter att sälja sina reservdelar till auktoriserade reparatörer som är medlemmar i en motorfordonstillverkares distributionssystem, till oberoende reparatörer eller till slutanvändare. Ovanstående får emellertid inte hindra att bestämmelserna om civilrättsligt ansvar tillämpas, och det har heller ingen betydelse för rätten att kräva användning av ”reservdelar av motsvarande kvalitet”. Det förhindrar inte heller avtal som förpliktigar de auktoriserade reparatörerna att uteslutande använda reservdelar som tillhandahålls av bilfabrikanten under garantiperioden.