ISSN 1725-2504

doi:10.3000/17252504.C_2010.337.swe

Europeiska unionens

officiella tidning

C 337

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

53 årgången
14 december 2010


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

I   Resolutioner, rekommendationer och yttranden

 

YTTRANDEN

 

Europeiska centralbanken

2010/C 337/01

Europeiska centralbankens yttrande av den 19 november 2010 om ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1060/2009 om kreditvärderingsinstitut (CON/2010/82)

1

 

II   Meddelanden

 

MEDDELANDEN FRÅN EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER, BYRÅER OCH ORGAN

 

Europeiska kommissionen

2010/C 337/02

Meddelande från kommissionen – Anmälan av behörighetsbevis – direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer (bilaga V) ( 1 )

10

 

IV   Upplysningar

 

UPPLYSNINGAR FRÅN EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER, BYRÅER OCH ORGAN

 

Europeiska kommissionen

2010/C 337/03

Eurons växelkurs

13

2010/C 337/04

Beslut om att avsluta det formella granskningsförfarandet på grund av att medlemsstaten har återkallat sin anmälan av en stödåtgärd – Statligt stöd – Finland (Artiklarna 107–109 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) – Kommissionens tillkännagivande enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget – återkallande av anmälan – Statligt stöd C 9/10 (f.d. N 417/09) – Tillfälliga skattelättnader för överlåtelsevinst vid försäljning av jordbruksmark

14

 

Revisionsrätten

2010/C 337/05

Särskild rapport nr 9/2010 Används de utgifter inom EU:s strukturåtgärder som avser vattenförsörjning till hushållen på bästa möjliga sätt?

15

 

UPPLYSNINGAR FRÅN MEDLEMSSTATERNA

2010/C 337/06

Information sam lämnats medlemsstaterna om stängning av fiske

16

 

V   Yttranden

 

FÖRFARANDEN FÖR GENOMFÖRANDE AV KONKURRENSPOLITIKEN

 

Europeiska kommissionen

2010/C 337/07

Statligt stöd – Spanien – Statligt stöd C 23/10 (f.d. NN 36/10) – Stöd till utbyggnaden av digital markbunden television – Uppmaning enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget att inkomma med synpunkter ( 1 )

17

2010/C 337/08

Statligt stöd – Rumänien (Artiklarna 107–109 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) – Kommissionens tillkännagivande enligt artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – återkallande av anmälan – Statligt stöd C 36/09 – Garanti till förmån för Oltchim, i enlighet med den tillfälliga ramen ( 1 )

27

 

2010/C 337/09

Not till läsaren (se omslagets tredje sida)

s3

 


 

(1)   Text av betydelse för EES

SV

 


I Resolutioner, rekommendationer och yttranden

YTTRANDEN

Europeiska centralbanken

14.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 337/1


EUROPEISKA CENTRALBANKENS YTTRANDE

av den 19 november 2010

om ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1060/2009 om kreditvärderingsinstitut

(CON/2010/82)

2010/C 337/01

Inledning och rättslig grund

Den 26 juli 2010 mottog Europeiska centralbanken (ECB) en begäran från Europeiska unionens råd om ett yttrande över ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1060/2009 om kreditvärderingsinstitut (1) (nedan kallat förslaget till förordning).

ECB:s behörighet att avge ett yttrande grundas på artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, eftersom förslaget till förordning innehåller bestämmelser som berör Europeiska centralbankssystemets (ECBS) medverkan till ett smidigt genomförande av politiken för det finansiella systemets stabilitet i enlighet med artikel 127.5 i fördraget. I enlighet med artikel 17.5 första meningen i arbetsordningen för Europeiska centralbanken har detta yttrande antagits av ECB-rådet.

Allmänna kommentarer

1.

ECB välkomnar i princip de åtgärder som introduceras genom förslaget till förordning för att förstärka det regelverk som gäller för kreditvärderingsinstitut, främst att a) ge den europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (ESMA) omfattande befogenheter vad gäller registrering och övervakning av kreditvärderingsinstitut, samt b) skapa mer öppenhet och konkurrens på marknaden för värdering av strukturerade finansiella instrument. ECB noterar att förordning (EG) nr 1060/2009 (2) innehåller många av de synpunkter som tidigare framförts i a) Eurosystemets bidrag till det offentliga samrådet om kommissionens förslag till direktiv/förordning om kreditvärderingsinstitut (3) och b) ECB:s yttrande CON/2009/38 av den 21 april 2009 om ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kreditvärderingsinstitut (4).

2.

Såsom framgår av Eurosystemets bidrag 2008 (5) vore det bättre om endast en enhet ansvarar för tillsynen över kreditvärderingsinstituten eftersom man då enklare kan säkerställa konkurrens på lika villkor. I detta sammanhang välkomnar ECB att ESMA getts i uppdrag att handlägga ett antal uppgifter som rör registrering och övervakning av kreditvärderingsinstitut. ECB tolkar det som att det rättsliga ramverket även fortsättningsvis kommer att ge de nationella tillsynsmyndigheterna rätt att godkänna kreditvärderingsinstitut som externa ratinginstitut i enlighet med artiklarna 81–83 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (6).

3.

Med beaktande av kommentarerna nedan stöder ECB de arrangemang för ökad insyn som framgår av de föreslagna nya artiklarna 8a och 8b i förordning (EG) nr 1060/2009 (7) enligt vilka emittenter av strukturerade finansiella instrument även ska ge vissa andra kreditvärderingsinstitut tillgång till sådan information som getts det kreditvärderingsinstitut som emittenten anlitat. Genom att införa en sådan informationsplikt vill man främja kvalitet och öppenhet kring ratingprocessen för strukturerade finansiella instrument samt även bidra till ökad konkurrens mellan kreditvärderingsinstituten. I viss utsträckning liknar de nya reglerna också de regler som amerikanska Securities and Exchange Commission (SEC) tillämpar sedan juni 2010 (8). För att främja konkurrens på lika villkor vore det önskvärt att EU:s och USA:s regelverk konvergerar där detta är möjligt.

ECB vill dock påpeka några aspekter som rör genomförandet av den nya informationsplikten. Enligt de föreslagna reglerna ska det kreditvärderingsinstitut som utsetts för att utföra en viss kreditvärdering vara utsatt för ökad konkurrens från andra kreditvärderingsinstitut som ej utsetts. Det kan bli enklare för kreditvärderingsinstitut som ej utsetts att utfärda ett kreditbetyg på eget initiativ, eftersom dessa andra kreditvärderingsinstitut kommer att få tillgång till information som emittenten ger det kreditvärderingsinstitut han utsett. Det kan dock finnas avsevärda hinder för kreditvärderingsinstitut som ej utsetts att komma in på marknaden t.ex. genom a) lagstadgade kriterier om tillgång till emittentens information, och b) informell kunskap som det kreditvärderingsinstitut som utsetts har tack vare tidigare affärsrelationer med emittenten. Erfarenheterna från reglerna om ökad öppenhet som SEC infört antyder att sådana regler inte alltid har något avgörande inflytande på kreditvärderingsinstitutens praxis vad gäller en ökning av antalet kreditbetyg som utfärdas på eget initiativ. Möjligheten att beställa olika kreditvärderingar kan även leda till att emittenter väljer det mest fördelaktig kreditbetyget, vilka innebär en risk för att kreditvärderingsinstituten konkurrerar om att utfärda det mest fördelaktiga kreditbetyget. Detta kan få negativa följder för kvaliteten på de kreditbetyg som utfärdas. Man måste även granska emittentens situation och beakta a) de svårigheter som kan uppstå genom skyldigheten att förse kreditvärderingsinstitut som ej utsetts med information, och b) hur missbruk av den information som kreditvärderingsinstitut som ej utsetts erhåller kan förebyggas.

ECB har förstått att det under arbetet med att ta fram förslaget till förordning (9) funnits ett brett stöd för de arrangemang för ökad insyn som framgår av de föreslagna nya artiklarna 8a och 8b. ECB föreslår därför endast smärre ändringar (10). Samtidigt rekommenderar ECB att ESMA noga bör granska utvecklingen inom ovannämnda områden när förordningen genomförs, så att lämpliga justeringsförslag kan lämnas till kommissionen på grundval av gjorda erfarenheter (11).

4.

ECB räknar även med att kommissionen, utifrån de erfarenheter som görs med de regler som införs genom förlaget till förordning, kommer att utföra ytterligare arbete om arrangemangen kring öppenhet i samband med utfärdande av kreditbetyg. För att uppnå önskad effekt bör reglerna om öppenhet dels ta hänsyn till emitteternas intressen när dessa överlämnar känslig information till kreditvärderingsinstitut, och dels de behov som centralbanker, tillsynsmyndigheter och andra aktörer har av att få mer information som möjliggör en oberoende bedömning av kreditvärderingsinstitutens arbete. Alla dessa aspekter är särskilt viktiga för värdepapperiseringsmarknaden. I detta hänseende avser Eurosystemet, som en del av sin bedömning av säkerheter, använda sådan information om individuella lån som möjliggör en fortlöpande bedömning av riskerna med värdepapperiserade instrument.

Specifika kommentarer

Ökad öppenhet kring kreditbedömningen

5.

Enligt förslaget till förordning ska varje kreditvärderingsinstitut som utses ge sina konkurrenter en förteckning över de strukturerade finansiella instrument som institutet bedömer, tillsammans med en länk till den webbplats där emittenten förvarar informationen som används för att göra kreditvärderingen. Kreditvärderingsinstitut som ej utsetts kan få tillgång till denna information om de a) vid tidpunkten för sin anhållan har infört de system och den organisationsstruktur som krävs för att säkerställa att informationen hålls konfidentiell, och b) efter att ha tagit del av informationen, utfärdar kreditbetyg en gång om året för minst 10 procent av de strukturerade finansiella instrument som de har begärt information om (12). ECB rekommenderar att man i den föreslagna förordningen tydligare bör definiera hur ESMA ska kontrollera att dessa kriterier efterlevs, vilken beräkningsmetod som ska användas för att verifiera att det andra kriteriet (13) uppfylls samt i vilka fall ett icke-uppfyllande av det andra kriteriet kan medföra sanktioner (14).

6.

ECB gör även följande iakttagelser avseende aspekterna i punkt 3.

Kreditvärderingsinstitut bör åläggas en skyldighet att var sjätte månad informera ESMA om antalet kreditbetyg som de utfärdat under en viss period, och dela upp dessa på a) kreditbetyg som begärts av den värderade enheten eller en anknuten tredje part, och b) kreditbetyg som utfärdats på eget initiativ, och instituten bör även ange den andel kreditbetyg som utfärdats på eget initiativ som var högre, lika höga eller lägre än de kreditbetyg som utfärdats av det kreditvärderingsinstitut som utsetts. Denna rapportering bör inkluderas i kreditvärderingsinstitutens regelbundna rapportering till ESMA (15).

ESMA bör ges i uppdrag att övervaka genomförandet av de föreslagna nya artiklarna 8a och 8b för att a) kontrollera vilka konsekvenser dessa bestämmelser får för antalet utfärdade kreditbetyg och kvaliteten på dessa, b) upptäcka eventuella behov att ändra tillgångskriterierna för kreditvärderingsinstitut som ej utsetts så att det inte blir alltför svårt att ta sig in på marknaden, c) granska det merarbete emittenter åläggs, samt d) granska huruvida emittenter måste skyddas mot missbruk av den information som sådana kreditvärderingsinstitut som ej utsetts erhåller. En rapport från ESMA bör utgöra grunden för kommissionens översyn av de föreslagna nya artiklarna 8a och 8b under den angivna tiden efter det att de har trätt ikraft.

Information till ESMA och Eurosystemet

7.

ECB noterar att kreditvärderingsinstituten ska göra information om sina historiska resultat tillgänglig i det centrala arkiv som upprättas av ESMA (16). ECB rekommenderar att dessa uppgifter bör ges ett jämförbart format som överensstämmer med unionens statistiska regelverk. Jämförbara namnkonventioner och standarder bör i möjligaste mån användas när uppgifterna lagras (t.ex. genom att använda ISIN-koder).

8.

I Eurosystemets bidrag 2008 nämndes även att den nya regleringen av kreditvärderingsinstitut bör möjliggöra samarbete mellan tillsynsmyndigheter och Eurosystemet på en lämplig nivå. På grund av sin roll inom området finansiell stabilitet har Eurosystemet ett stort intresse av frågor som rör kreditvärdering. Det finns redan ett regelverk inom Eurosystemet för att övervaka kreditvärderingsinstitut i samband med penningpolitiska transaktioner (17). ECB uppskattar därför bestämmelserna kring utbyte av information som framgår av den föreslagna nya artikeln 27 i förordning (EG) nr 1060/2009. Trots detta rekommenderar ECB att denna bestämmelse uttryckligen bör ange att ECBS och ECB, samt även de angivna myndigheterna i medlemsstaterna, ska få tillgång till sådan information som är av betydelse för utövandet av deras lagstadgade uppgifter.

Ändringsförslag

I de fall där ECB rekommenderar att förslaget till förordning ändras anges de specifika förslagen i bilagan tillsammans med en förklaring.

Utfärdat i Frankfurt am Main den 19 november 2010.

Jean-Claude TRICHET

ECB:s ordförande


(1)  KOM(2010) 289 slutlig.

(2)  EUT L 302, 17.11.2009, s. 1.

(3)  September 2008 (nedan kallat Eurosystemets bidrag 2008), finns på ECB:s webbplats http://www.ecb.europa.eu

(4)  EUT C 115, 20.5.2009, s. 1.

(5)  S. 4.

(6)  EUT L 177, 30.6.2006, s. 1.

(7)  Se artikel 1.4 i förslaget till förordning.

(8)  Se ändring av regel 17g-5 i del 240 i Securities Exchange Act 1934, SEC nr 34-61050 (23 november 2009), Federal Register vol. 74, nr 232, s. 63832 (4 december 2009) (nedan kallad ändrad SEC-regel 240.17g-5) som finns på SEC:s webbplats http://www.sec.gov Den ändrade SEC-regeln 240.17g-5 gäller sedan den 2 juni 2010 för amerikanska emittenter och kommer från och med den 2 december 2010 även att gälla för icke-amerikanska emittenter som utser ett kreditvärderingsinstitut baserat i USA, se SEC:s Order of 19 May 2010 granting temporary conditional exemption for nationally recognized statistical rating organizations from the requirements of rule 17g-5 under the Securities Exchange Act of 1934 and request for comment (utgåva nr 34-62120) som finns på SEC:s webbplats.

(9)  Se en jämförelse mellan den aktuella ordalydelsen på den föreslagna förordningen och ordförandeskapets kompromissförslag av den 7 oktober 2010, 2010/160 (COD), s. 17.

(10)  Se ytterligare kommentarer i punkt 5.

(11)  Se ytterligare kommentarer i punkt 6.

(12)  Se förslaget till ny artikel 8a.2 i förordning (EG) nr 1060/2009.

(13)  Det aktuella förslaget jämfört med avsnitt (a)(3)(iii)(B)(1) i den ändrade SEC-regeln 240.17g-5.

(14)  Se de föreslagna nya artiklarna 24.1 och 36a.1 i förordning (EG) nr 1060/2009 och det föreslagna avsnittet I w) i bilaga III till förordning (EG) nr 1060/2009.

(15)  Se den föreslagna nya artikeln 11.3 i förordning (EG) nr 1060/2009 och del II, avsnitt E i bilaga I till förordning (EG) nr 1060/2009.

(16)  Se förslaget till ny artikel 11.2 i förordning (EG) nr 1060/2009.

(17)  Se Eurosystemets bidrag 2008, s. 5 och avsnitt 6.3 (Eurosystemets ramverk för kreditbedömning) i bilaga I till riktlinje ECB/2000/7 av den 31 augusti 2000 om Eurosystemets penningpolitiska instrument och förfaranden, EGT L 310, 11.12.2000, s. 1.


BILAGA

Ändringsförslag

Kommissionens förslag

ECB:s ändringsförslag (1)

Ändring 1

Tredje beaktandeledet (nytt)

Ingen text.

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande,”

Motivering

Eftersom ECB måste höras om förslaget till förordning enligt artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget bör ett beaktandeled med detta innehåll införas i förslaget till förordning i linje med artikel 296 andra stycket i fördraget enligt vilket rättsakter bl.a. ska innehålla en hänvisning till de yttranden som föreskrivs i fördragen.

Ändring 2

Skäl 5, skälen 11a och 16a (nya)

”(5)

Registrerade eller certifierade kreditvärderingsinstitut bör kunna få tillgång till en förteckning över strukturerade finansiella instrument som kreditvärderas av deras konkurrenter. Syftet med detta är att öka konkurrensen mellan kreditvärderingsinstitut, undvika eventuella intressekonflikter i samband med ’issuer-pays’-modellen, som är särskilt besvärliga vid värderingen av strukturerade finansiella instrument, samt öka kreditbetygens överblickbarhet och kvalitet för strukturerade finansiella instrument. Informationen om dessa kreditbetyg bör lämnas av utfärdaren eller en anknuten tredje part, för utfärdande på eget initiativ av konkurrerande kreditbetyg på strukturerade finansiella instrument. Utfärdandet av sådana kreditbetyg på eget initiativ bör främja användningen av mer än ett kreditbetyg per strukturerat finansiellt instrument. Tillgång till webbplatserna bör bara beviljas, om ett kreditvärderingsinstitut kan se till att den begärda informationen hålls konfidentiell.”

”(5)

Kreditvärdering av strukturerade finansiella instrument kan särskilt påverkas av intressekonflikter i samband med ’issuer-pays’-modellen. För att åtgärda detta bör konkurrensen mellan kreditvärderingsinstitut förstärkas genom skapandet av incitament att använda flera olika kreditvärderingsinstitut för att på så sätt öka kreditbetygens överblickbarhet och kvaliteten på kreditvärderingsförfarandet. Registrerade eller certifierade kreditvärderingsinstitut bör därför kunna få tillgång till en förteckning över strukturerade finansiella instrument som kreditvärderas av deras konkurrenter. Informationen om dessa kreditbetyg bör lämnas av utfärdaren eller en anknuten tredje part, för utfärdande på eget initiativ av konkurrerande kreditbetyg på strukturerade finansiella instrument. Tillgång till webbplatserna bör bara beviljas, om ett kreditvärderingsinstitut kan se till att den begärda informationen hålls konfidentiell. ESMA bör ges i uppdrag att övervaka genomförandet av de åtgärder som ska öka överblickbarheten, och ta fram en rapport som beskriver deras praktiska konsekvenser för utfärdandet av kreditbetyg samt huruvida ändringar är nödvändiga.

(11a)

För att möjliggöra en effektiv kontroll genom ESMA bör kreditvärderingsinstituten göra information om sina historiska resultat tillgänglig i ett centralt arkiv som inrättas av ESMA. Detta bör ske i ett format som överensstämmer med unionens statistiska regelverk och som underlättar direkta jämförelser mellan de olika kreditvärderingsinstitutens historiska uppgifter. För att säkerställa ett fungerande system med kreditbetyg som utfärdats på eget initiativ bör kreditvärderingsinstituten regelbundet ge ESMA specifik information som berör utfärdandet av sådana kreditbetyg.

(16a)

Behöriga tillsynsmyndigheter, centralbanker i medlemsstaterna, Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, i deras egenskap av penningpolitiska myndigheter, Europeiska systemriskrådet samt, i tillämpliga fall, andra myndigheter i medlemsstaterna med ansvar för tillsyn över betalnings- och avvecklingssystemen, bör ges tillgång till sådan information som ESMA samlat in från kreditvärderingsinstitut som har betydelse för utövandet av deras uppgifter.”

Motivering

Se punkterna 5–8 i yttrandet. Dessa ändringar hör samman med ändringarna 3–7.

Ändring 3

Artikel 1.4 i förslaget till förordning

”4.   Följande artiklar ska införas som artiklarna 8a och 8b:

Artikel 8a

Information om strukturerade finansiella instrument

2.

Om andra kreditvärderingsinstitut som är registrerade eller certifierade i enlighet med denna förordning begär tillgång till information enligt punkt 1, ska de utan dröjsmål beviljas sådan tillgång om de uppfyller följande villkor:

a)

De har system och en organisationsstruktur som tryggar att informationen hålls konfidentiell.

b)

De tillhandahåller årligen kreditbetyg för minst 10 % av de strukturerade finansiella instrument för vilka de begär tillgång till information enligt punkt 1.

…’ ”

”4.   Följande artiklar ska införas som artiklarna 8a, 8b och 8c:

Artikel 8a

Information om strukturerade finansiella instrument

2.

Om andra kreditvärderingsinstitut som är registrerade eller certifierade i enlighet med denna förordning begär tillgång till information enligt punkt 1, ska de utan dröjsmål beviljas sådan tillgång om de har erhållit det tillstånd som avses i punkt 2 b.

2a.

Ett kreditvärderingsinstitut som, i enlighet med punkt 2, tar del av den information som avses i punkt 1 för mer än 10 strukturerade finansiella instrument inom ett kalenderår ska inom samma kalenderår utfärda kreditbetyg avseende minst 10 procent av de strukturerade finansiella instrument för vilka det har tagit del av information.

2b.

ESMA ska årligen kontrollera att de kreditvärderingsinstitut som registrerats eller certifierats i enlighet med denna förordning uppfyller följande villkor:

a)

De har system och en organisationsstruktur som tryggar att den information som avses i punkt 1 hålls konfidentiell.

b)

De har under föregående kalenderår uppfyllt det krav som framgår av punkt 2a.

Om kontrollen utfaller positivt ska ESMA utfärda ett tillstånd som gäller i 12 månader och ger tillgång till informationen enligt punkt 1.

Artikel 8c

Granskning

1.

ESMA ska före den 1 april 2012 författa en rapport som beskriver hur tillämpningen av artiklarna 8a och 8b fungerat i praktiken. Rapporten ska särskilt granska a) vilka konsekvenser dessa artiklar fått för antalet utfärdade kreditbetyg, kvaliteten på dessa samt för kreditbetygen som utfärdas på eget initiativ, b) eventuella behov att ändra tillgångskriterierna enligt artikel 8a.2 med målsättningen att det inte ska bli alltför svårt att ta sig in på marknaden, c) det merarbete emittenter åläggs enligt artikel 8a.1 samt d) huruvida emittenter måste skyddas mot missbruk av den information som de överlämnar till sådana andra kreditvärderingsinstitut än det institut som de själva anlitat.

2.

Med ledning av den rapport som avses i punkt 1 ska kommission vid behov föreslå ändringar av artiklarna 8a och 8b.’ ”

Motivering

Se punkterna 5 och 6 i yttrandet.

Ändring 4

Artikel 1.7 i förslaget till förordning

”7.   I artikel 11 ska punkterna 2 och 3 ersättas med följande:

’2.   I ett centralt arkiv som ska upprättas av värdepappers- och marknadsmyndigheten ska kreditvärderingsinstituten tillhandahålla information om sina historiska resultat, inbegripet hur ofta kreditbetygen ändrats och tidigare utfärdade kreditbetyg och ändringar av dessa. Kreditvärderingsinstituten ska lämna information till detta arkiv i en standardiserad form som föreskrivs av värdepappers- och marknadsmyndigheten. Värdepappers- och marknadsmyndigheten ska göra denna information tillgänglig för allmänheten och offentliggöra sammanfattande information om de huvudsakliga utvecklingstendenser som observerats på årlig basis.

….’ ”

”7.   I artikel 11 ska punkterna 2 och 3 ersättas med följande:

’2.   I ett centralt arkiv som ska upprättas av värdepappers- och marknadsmyndigheten ska kreditvärderingsinstituten tillhandahålla information om sina historiska resultat, inbegripet hur ofta kreditbetygen ändrats och tidigare utfärdade kreditbetyg och ändringar av dessa. Kreditvärderingsinstituten ska lämna information till detta arkiv i en standardiserad form som föreskrivs av värdepappers- och marknadsmyndigheten och i ett format som överensstämmer med unionens statistiska regelverk som, genom användningen av jämförbara namnkonventioner och standarder, underlättar direkta jämförelser mellan de olika kreditvärderingsinstitutens historiska uppgifter. Värdepappers- och marknadsmyndigheten ska göra denna information tillgänglig för allmänheten och offentliggöra sammanfattande information om de huvudsakliga utvecklingstendenser som observerats på årlig basis.

…’ ”

Motivering

Se punkt 7 i detta yttrande.

Ändring 5

Artikel 1.17 i förslaget till förordning

”17.   Artiklarna 26 och 27 ska ersättas med följande:

’…

Artikel 27

Utbyte av information

(2)

Värdepappers- och marknadsmyndigheten får till de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen av de företag som avses i artikel 4.1, till centralbankerna, Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, i deras egenskap av monetära myndigheter, europeiska systemrisknämnden och, där så är lämpligt, till andra offentliga myndigheter med ansvar för att övervaka betalnings- och avvecklingssystem överlämna konfidentiell information som ska användas för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter. Dessa myndigheter eller organ ska inte heller hindras från att till värdepappers- och marknadsmyndigheten lämna uppgifter den kan behöva för att fullgöra sina uppgifter enligt denna förordning.’ ”

”17.   Artiklarna 26 och 27 ska ersättas med följande:

’…

Artikel 27

Utbyte av information

(2)

Värdepappers- och marknadsmyndigheten ska till de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen av de företag som avses i artikel 4.1, till centralbankerna i medlemsstaterna, Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, i deras egenskap av monetära myndigheter, europeiska systemrisknämnden och, där så är lämpligt, till andra myndigheter i medlemsstaterna med ansvar för att övervaka betalnings- och avvecklingssystem överlämna konfidentiell information som ska användas för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter. Dessa myndigheter eller organ ska inte heller hindras från att till värdepappers- och marknadsmyndigheten lämna uppgifter den kan behöva för att fullgöra sina uppgifter enligt denna förordning.’ ”

Motivering

Se punkt 8 i detta yttrande.

Ändring 6

Punkt 3 i bilaga I till förslaget till förordning (ny)

Ingen text.

”3.

Avsnitt E del II punkt 1 ska ersättas med följande:

’1.

Var sjätte månad:

a)

uppgifter om historiska fallissemangsandelar inom deras betygskategorier, med särskiljande av emittenternas huvudsakliga geografiska områden och huruvida dessa andelar har ändrats över tiden, och

b)

uppgifter om antalet kreditbetyg som det har utfärdat under en viss rapporteringsperiod, uppdelat efter i) kreditbetyg som begärts av en värderad enhet eller en anknuten tredje part, och ii) kreditbetyg som utfärdats på eget initiativ, tillsammans med uppgifter om den andel av dessa kreditbetyg som var högre, lika höga eller lägre än de kreditbetyg som utfärdats av det kreditvärderingsinstitut som utsetts av den värderade enheten eller en anknuten tredje part.’

…”

Motivering

Se punkt 6 i detta yttrande.

Ändring 7

Bilaga II till förslaget till förordning

”Följande bilaga III ska läggas till förordning (EG) nr 1060/2009:

SANKTIONER

Överträdelser

I.   Överträdelser som gäller intressekonflikter, organisatoriska eller operativa krav

(w)

Ett kreditvärderingsinstitut bryter mot artikel 8a.2 b, om det underlåter att utfärda kreditbetyg en gång om året för minst 10 % av de strukturerade finansiella instrument för vilka det har begärt tillgång till den information på webbplatsen som lämnas av emittenten eller en anknuten tredje part.

…’ ”

”Följande bilaga III ska läggas till förordning (EG) nr 1060/2009:

SANKTIONER

Överträdelser

I.   Överträdelser som gäller intressekonflikter, organisatoriska eller operativa krav

(w)

Ett kreditvärderingsinstitut bryter mot artikel 8a.2a , om det under ett kalenderår då det tagit del av information om fler än tio strukturerade finansiella instrument på en eller flera webbsidor som tillhandahålls i enlighet med artikel 8a.2 men underlåter att utfärda kreditbetyg för minst 10 % av de strukturerade finansiella instrument för vilka det har tagit del av sådan information .

…’ ”

Motivering

Se punkt 5 i detta yttrande.


(1)  Text markerad med fet stil anger ECB:s förslag till ny text. Genomstruken text anger de strykningar som ECB föreslår.


II Meddelanden

MEDDELANDEN FRÅN EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER, BYRÅER OCH ORGAN

Europeiska kommissionen

14.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 337/10


Meddelande från kommissionen – Anmälan av behörighetsbevis – direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer (bilaga V)

(Text av betydelse för EES)

2010/C 337/02

Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, ändrat genom rådets direktiv 2006/100/EG av den 20 november 2006 om anpassning av vissa direktiv när det gäller fri rörlighet för personer, med anledning av Bulgariens och Rumäniens anslutning, särskilt artikel 21.7, ska medlemsstaterna till kommissionen anmäla de lagar och andra författningar som de antar när det gäller utfärdande av bevis på formella kvalifikationer inom de områden som omfattas av kapitel III i direktivet. Kommissionen ska offentliggöra ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning, med uppgift om de benämningar som medlemsstaterna antagit som bevis på formella kvalifikationer och, i förekommande fall, det organ som utfärdar det bevis på formella kvalifikationer som berörs, det behörighetsbevis som medföljer examensbeviset samt vid behov motsvarande yrkestitel enligt punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2 respektive 5.7.1 i bilaga V samt referensdatum eller referensläsår (1).

Eftersom flera medlemsstater har anmält nya benämningar eller ändringar av dem som redan finns förtecknade, offentliggör kommissionen detta meddelande i enlighet med artikel 21.7 i direktiv 2005/36/EG (2).

1.   Läkare

Österrike har anmält följande ändring av den benämning på examensbevis för grundläggande läkarutbildning som redan ingår i förteckningen i punkt 5.1.1 i bilaga V till direktiv 2005/36/EG:

Land

Benämning på examensbeviset

Organ som utfärdar examensbeviset

Behörighetsbevis som medföljer examensbeviset

Referensdatum

Österreich

1.Urkunde über die Verleihung des akademischen Grades Doktor der gesamten Heilkunde (bzw. Doctor medicinae universae, Dr.med.univ.)

Medizinische Fakultät einer Universität

 

1.1.1994

2.   Arkitekter

1.

Italien har anmält följande nya benämningar på examensbevis för arkitekter (punkt 5.7.1 i bilaga V till direktiv 2005/36/EG):

Land

Benämning på examensbeviset

Organ som utfärdar examensbeviset

Behörighetsbevis som medföljer examensbeviset

Referensläsår

Italia

Laurea Magistrale in Architettura e Città, Valutazione e progetto

Università degli Studi di Napoli «Federico II»

Diploma di abilitazione all’esercizio indipendente della professione che viene rilasciato dal Ministero dell’istruzione, dell’università e della ricerca dopo che il candidato ha sostenuto con esito positivo l’esame di Stato davanti ad una commissione competente

2002/2003

Laurea Magistrale in Architettura (Restauro)

Università degli Studi di Napoli «Federico II»

2002/2003

Laurea Magistrale in Architettura — Progettazione architettonica

Università degli Studi di Napoli «Federico II»

2002/2003

Laurea Magistrale in Ingegneria edile/architettura

Università degli Studi di Perugia

2006/2007

2.

Finland har anmält följande nya benämning på examensbevis för arkitekter (punkt 5.7.1 i bilaga V till direktiv 2005/36/EG):

Land

Benämning på examensbeviset

Organ som utfärdar examensbeviset

Behörighetsbevis som medföljer examensbeviset

Referensläsår

Suomi/Finland

Arkkitehdin tutkinto/Arkitektexamen

Aalto-yliopisto/Aalto-universitetet

 

1998/1999

Tampereen teknillinen yliopisto/Tammerfors tekniska universitet

1998/1999

3.

Frankrike har anmält följande nya benämning på examensbevis för arkitekter (punkt 5.7.1 i bilaga V till direktiv 2005/36/EG):

Land

Benämning på examensbeviset

Organ som utfärdar examensbeviset

Behörighetsbevis som medföljer examensbeviset

Referensläsår

Frankrike

Diplôme d’architecte INSA de Strasbourg équivalent au diplôme d’État d’architecte conférant le grade de master (parcours d’architecte pour ingénieur)

Institut national des sciences appliquées de Strasbourg (INSA) (Ministère chargé de l’architecture et Ministère chargé de l’enseignement supérieur)

Habilitation de l’architecte de l’INSA à exercer la maîtrise d’œuvre en son nom propre équivalent à l’HMONP, délivrée par le Ministère chargé de l’architecture

2005/2006

4.

Tyskland har anmält följande nya benämning på examensbevis för arkitekter (punkt 5.7.1 i bilaga V till direktiv 2005/36/EG):

Land

Benämning på examensbeviset

Organ som utfärdar examensbeviset

Behörighetsbevis som medföljer examensbeviset

Referensläsår

Deutschland

Master of Arts — M.A.

Hochschule Bremen — University of applied Sciences, Fakultät Architektur, Bau und Umwelt — School of Architecture Bremen

Bescheinigung einer zuständigen Architektenkammer über die Erfüllung der Qualifikationsvoraussetzungen im Hinblick auf eine Eintragung in die Architektenliste

2003/2004

5.

Polen har anmält följande nya benämningar på examensbevis för arkitekter (punkt 5.7.1 i bilaga V till direktiv 2005/36/EG):

Land

Benämning på examensbeviset

Organ som utfärdar examensbeviset

Behörighetsbevis som medföljer examensbeviset

Referensläsår

Polska

magister inżynier architekt (mgr inż. arch.)

Politechnika Białostocka

Zaświadczenie o członkostwie w okręgowej izbie architektów/Zaświadczenie Krajowej Rady Izby Architektów RP potwierdzające posiadanie kwalifikacji do wykonywania zawodu architekta zgodnych z wymaganiami wynikającymi z przepisów prawa Unii Europejskiej osoby nie będącej członkiem Izby

2007/2008

Politechnika Gdańska

2007/2008

Politechnika Łódzka

2007/2008

Politechnika Śląska

2007/2008

Zachodniopomorski Uniwersytet Technologiczny

2007/2008

6.

Portugal har anmält följande nya benämningar på examensbevis för arkitekter (punkt 5.7.1 i bilaga V till direktiv 2005/36/EG):

Land

Benämning på examensbeviset

Organ som utfärdar examensbeviset

Behörighetsbevis som medföljer examensbeviset

Referensläsår

Portugal

Carta de Curso de Mestrado Integrado em Arquitectura

Universidade do Minho

Certificado de cumprimento dos pré-requisitos de qualificação para inscrição na Ordem dos Arquitectos, emitido pela competente Ordem dos Arquitectos

2006/2007

Carta de curso de Mestrado Integrado em Arquitectura e Urbanismo

Universidade Fernando Pessoa

2006/2007

7.

Slovakien har anmält följande nya benämningar på examensbevis för arkitekter (punkt 5.7.1 i bilaga V till direktiv 2005/36/EG):

Land

Benämning på examensbeviset

Organ som utfärdar examensbeviset

Behörighetsbevis som medföljer examensbeviset

Referensläsår

Slovensko

Diplom inžiniera Architekta (titul Ing. arch.)

Slovenská technická univerzita v Bratislave, Fakulta architektúry, študijný odbor 5.1.1 Architektúra a urbanizmus

Certifikát vydaný Slovenskou komorou architektov na základe 3-ročnej praxe pod dohľadom a vykonania autorizačnej skúšky

2007/2008

Diplom magistra umení (titul Mgr. art.)

Vysoká škola výtvarných umení v Bratislave, študijný odbor 2.2.7 „Architektonická tvorba“

2007/2008


(1)  Referensläsåret hänför sig till arkitekter. I artikel 21.5 i direktivet föreskrivs att ”De bevis på formella kvalifikationer som arkitekt enligt punkt 5.7.1 i bilaga V som erkänns automatiskt (…) skall styrka en utbildning som påbörjats tidigast under det referensläsår som avses i nämnda bilaga”. För andra yrkeskategorier som förtecknas i bilaga V är referensdatumet det datum från vilket minimikraven för den utbildning som fastställs i direktivet för ett visst yrke tillämpas i ifrågavarande medlemsstat.

(2)  En konsoliderad version av bilaga V till direktiv 2005/36/EG finns på http://ec.europa.eu/internal_market/qualifications/


IV Upplysningar

UPPLYSNINGAR FRÅN EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER, BYRÅER OCH ORGAN

Europeiska kommissionen

14.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 337/13


Eurons växelkurs (1)

13 december 2010

2010/C 337/03

1 euro =


 

Valuta

Kurs

USD

US-dollar

1,3267

JPY

japansk yen

111,55

DKK

dansk krona

7,4545

GBP

pund sterling

0,84375

SEK

svensk krona

9,1464

CHF

schweizisk franc

1,2987

ISK

isländsk krona

 

NOK

norsk krona

7,9265

BGN

bulgarisk lev

1,9558

CZK

tjeckisk koruna

25,168

EEK

estnisk krona

15,6466

HUF

ungersk forint

278,34

LTL

litauisk litas

3,4528

LVL

lettisk lats

0,7095

PLN

polsk zloty

4,0156

RON

rumänsk leu

4,2925

TRY

turkisk lira

1,9970

AUD

australisk dollar

1,3390

CAD

kanadensisk dollar

1,3359

HKD

Hongkongdollar

10,3175

NZD

nyzeeländsk dollar

1,7630

SGD

singaporiansk dollar

1,7353

KRW

sydkoreansk won

1 518,96

ZAR

sydafrikansk rand

9,0900

CNY

kinesisk yuan renminbi

8,8451

HRK

kroatisk kuna

7,4175

IDR

indonesisk rupiah

11 961,04

MYR

malaysisk ringgit

4,1658

PHP

filippinsk peso

58,247

RUB

rysk rubel

40,9723

THB

thailändsk baht

39,889

BRL

brasiliansk real

2,2648

MXN

mexikansk peso

16,4982

INR

indisk rupie

59,9120


(1)  Källa: Referensväxelkurs offentliggjord av Europeiska centralbanken.


14.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 337/14


BESLUT OM ATT AVSLUTA DET FORMELLA GRANSKNINGSFÖRFARANDET PÅ GRUND AV ATT MEDLEMSSTATEN HAR ÅTERKALLAT SIN ANMÄLAN AV EN STÖDÅTGÄRD

Statligt stöd – Finland

(Artiklarna 107–109 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt)

Kommissionens tillkännagivande enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget – återkallande av anmälan

Statligt stöd C 9/10 (f.d. N 417/09) – Tillfälliga skattelättnader för överlåtelsevinst vid försäljning av jordbruksmark

2010/C 337/04

Kommissionen har beslutat att avsluta det formella granskningsförfarande enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget som inleddes den 24 mars 2008 avseende den ovan nämnda stödåtgärden (1) till följd av att Finland återkallade sin anmälan av åtgärden den 29 april 2010.


(1)  EUT C 249, 16.9.2010.


Revisionsrätten

14.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 337/15


Särskild rapport nr 9/2010 Används de utgifter inom EU:s strukturåtgärder som avser vattenförsörjning till hushållen på bästa möjliga sätt?

2010/C 337/05

Europeiska revisionsrätten meddelar härmed att särskild rapport nr 9/2010 Används de utgifter inom EU:s strukturåtgärder som avser vattenförsörjning till hushållen på bästa möjliga sätt? just har offentliggjorts.

Rapporten finns på Europeiska revisionsrättens webbplats: http://www.eca.europa.eu

Rapporten kan beställas gratis i pappersversion på adressen

Europeiska revisionsrätten

Enheten för kommunikation och rapporter

12, rue Alcide De Gasperi

1615 Luxembourg

LUXEMBOURG

Tfn +352 4398-1

E-post: euraud@eca.europa.eu

eller med hjälp av en elektronisk beställningssedel från EU-Bookshop.


UPPLYSNINGAR FRÅN MEDLEMSSTATERNA

14.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 337/16


Information sam lämnats medlemsstaterna om stängning av fiske

2010/C 337/06

I enlighet med artikel 35.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 av den 20 november 2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs (1), har ett beslut fattats om att stänga det fiske som avses i följande tabell:

Datum och tidpunkt för stängning

7.6.2010

Varaktighet

7.6.2010–31.12.2010

Medlemsstat

Portugal

Bestånd eller grupp av bestånd

DWS/56789-

Art

Djuphavshaj

Område

EU-vatten och vatten som inte lyder under tredjelands överhöghet eller jurisdiktion i V, VI, VII, VIII och IX

Typ av fiskefartyg

Referensnummer

Länk till medlemsstatens beslut:

http://ec.europa.eu/fisheries/cfp/fishing_rules/tacs/index_en.htm


(1)  EUT L 343, 22.12.2009, s. 1.


V Yttranden

FÖRFARANDEN FÖR GENOMFÖRANDE AV KONKURRENSPOLITIKEN

Europeiska kommissionen

14.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 337/17


STATLIGT STÖD – SPANIEN

Statligt stöd C 23/10 (f.d. NN 36/10) – Stöd till utbyggnaden av digital markbunden television

Uppmaning enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget att inkomma med synpunkter

(Text av betydelse för EES)

2010/C 337/07

Genom en skrivelse av den 29 september 2010, vars fullständiga lydelse på det giltiga språket återges på sidorna efter denna sammanfattning, har kommissionen underrättat Spanien om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i EUF-fördraget beträffande ovannämnda stöd.

Berörda parter kan inom en månad från dagen för offentliggörandet av denna sammanfattning och den därpå följande skrivelsen inkomma med sina synpunkter på det stöd avseende vilket kommissionen inleder förfarandet. Synpunkterna ska sändas till följande adress:

European Commission

Directorate-General for Competition

State aid Greffe

1049 Bruxelles/Brussel

BELGIQUE/BELGIË

Fax +32 22961242

Synpunkterna kommer att meddelas Spanien. Den berörda part som inkommer med synpunkter kan skriftligen begära konfidentiell behandling av sin identitet, med angivande av skälen för begäran.

SAMMANFATTNING

BESKRIVNING AV ÅTGÄRDEN OCH INVESTERINGSPROJEKTET

Den 18 maj 2009 mottog kommissionen ett klagomål (ref.nr A/11951) från SES Astra rörande en påstådd stödordning i Spanien avseende övergången från analog till digital television. Enligt klagomålet innebar åtgärden ett icke anmält och därmed olagligt stöd som medförde en snedvridning av konkurrensen mellan de markbundna och satellitbundna sändningsplattformarna.

I Spanien regleras övergången till digital television i den nationella tekniska planen för digital markbunden television (godkänd genom kungligt dekret 944/2005) och den nationella planen för övergång till digital markbunden television (godkänd genom regeringens resolution av den 7 september 2007). Dessa två rättsakter bildar rättslig grund och tillhandahåller riktlinjerna för regionernas övergångsplaner.

Övergången till digitalteknik avslutades den 3 april 2010 när de markbundna sändningsstationerna, såväl de som ställts om till digital sändning som de nybyggda, togs i drift. Övergångsplanen omfattade i synnerhet tre skilda geografiska områden: I område I, som täcker 96 % av befolkningen, måste programföretagen och plattformsoperatörerna själva finansiera de (obligatoriska) kostnaderna för övergången. I område II, som täcker 2,5 % av befolkningen, är digitaliseringen inte ekonomiskt lönsam för privata företag, och spanska staten har utarbetat en stödordning på omkring 196,3 miljoner EUR (1). Området III, slutligen, där 1,5 % av befolkningen bor, ligger så långt bort att det endast kan nås via satellitsändningar. Spanska staten har beslutat om sändningsplikt för programföretagen för att garantera att de gör sina tv-kanaler tillgängliga för satellitoperatören.

Detta ärende rör stödordningen avseende område II.

BEDÖMNING AV STÖDETS FÖRENLIGHET

Kommissionen anser att stödordningen avseende område II utgör ett (icke anmält) stöd, eftersom rättspraxisen från Altmarkdomen inte kan tillämpas. Ett av skälen till detta är att driften av plattformen för digital markbunden television inte skulle anses vara en offentlig tjänst (vilket även utesluter en tillämpning av artikel 106.2 i EUF-fördraget). Vidare ger stödet plattformsoperatörerna en direkt fördel, eftersom såväl digitaliseringen som driften och underhållet av deras nät täcks fullt ut av den statliga finansieringen.

En indirekt fördel uppstår för de programföretag som kan sända sina signaler kostnadsfritt i område II och därmed utöka sina åhörare utan att ådra sig ytterligare kostnader. Vissa operatörer (såsom regionala teleoperatörer) kan också utnyttja nätet för att tillhandahålla andra tjänster.

När det gäller bedömningen av stödets förenlighet, betvivlar kommissionen att proportionalitetsprincipen är uppfylld, eftersom stödordningen avser de markbundna plattformarna och icke markbundna plattformar utesluts från stöd. Denna uteslutning tycks även strida mot principen om teknisk neutralitet. På grund av finansieringen av driftkostnaderna kommer denna överträdelse även att fortsätta i framtiden.

SJÄLVA SKRIVELSEN

”Por la presente, la Comisión tiene el honor de comunicar al Reino de España que, tras haber examinado la información facilitada por sus autoridades sobre la medida arriba indicada, ha decidido incoar el procedimiento previsto en el artículo 108, apartado 2, del Tratado de Funcionamiento de la Unión Europea. El procedimiento comprende el Plan Nacional de Transición de la TDT, descrito a continuación, y su aplicación por parte de todas las Comunidades Autónomas españolas con la excepción de Castilla-La Mancha. Esta última es objeto de un procedimiento aparte.

I.   PROCEDIMIENTO

(1)

A raíz de una solicitud de aclaraciones del Ministerio español de Industria, por carta de 17 de abril de 2009, los servicios de la DG Competencia consideraron que las transferencias de capital entre el Gobierno central y las distintas Comunidades Autónomas no necesitan ser notificadas, no obstante la obligación de notificar cualquier concesión posterior de ayudas estatales por parte de las Comunidades Autónomas. La carta sugería también que se notificara, si procedía, un régimen marco válido para todas las concesiones efectuadas por las Comunidades Autónomas en lugar de presentar notificaciones individuales. El Gobierno español no ha seguido esta sugerencia.

(2)

El 18 de mayo de 2009 la Comisión recibió una denuncia (ref. A/11951) de SES Astra (en lo sucesivo, “Astra”). El objeto de la denuncia era un presunto régimen de ayuda estatal que las autoridades españolas habían adoptado en el contexto de la conversión de la televisión analógica a la televisión digital en España. La denunciante alegaba que la medida implicaba ayuda no notificada y, por tanto, ilegal, que ocasionaba un falseamiento de la competencia entre la plataforma de radiodifusión satelital y terrestre. La denuncia constaba de información adicional presentada por Astra y de aclaraciones aportadas en reuniones ad hoc con los servicios de la Comisión.

(3)

El 10 de agosto de 2009, la Comisión solicitó (ref. D/53461) al Reino de España que formulara sus observaciones sobre la denuncia presentada por Astra. Tras una prórroga del plazo, las autoridades españolas respondieron el 4 de septiembre de 2009 (ref. A/19192) y el 5 de octubre de 2009 (ref. A/21238). En ambos casos se adjuntaban numerosas pruebas documentales en CD-ROM.

(4)

A pesar de la abundante documentación facilitada por las autoridades españolas, al término del análisis, seguía faltando información esencial. Por consiguiente, el 12 de octubre de 2009, se envió un recordatorio (ref. D/54291) a las autoridades españolas con el fin de obtener información más completa sobre la medida en cuestión. Las autoridades españolas respondieron el 2 de noviembre de 2009. Desde entonces, las autoridades españolas han presentado, en muchos casos por propia iniciativa, una serie de documentos que consideraban relevantes para que la Comisión evaluara el asunto. El 17 de junio de 2010 se envió una solicitud final de información (ref. D/7719), a la que las autoridades españolas respondieron el 28 de junio de 2010 (ref. A/10340).

II.   ANTECEDENTES

(5)

El asunto que nos ocupa se refiere a una posible infracción de las normas sobre ayudas estatales, en relación con fondos que las Comunidades Autónomas españolas han destinado a digitalizar partes de la plataforma de televisión terrestre existente y a financiar la extensión de esta última en zonas que actualmente no están cubiertas por el servicio.

a)   Transición a la tecnología digital y marco regulatorio

(6)

En España, la transición a la televisión digital está regulada por el Plan Técnico Nacional de la Televisión Digital Terrestre (aprobado por el Real Decreto 944/2005) y el Plan Nacional de Transición de la TDT (aprobado mediante Acuerdo de Consejo de Ministros de 7 de septiembre de 2007). Estos dos instrumentos regulatorios (el “Marco regulatorio”) aportan la base jurídica y las directrices para los planes de transición adoptados por cada Comunidad Autónoma.

(7)

La transición a la radiodifusión digital se completó el 3 de abril de 2010, cuando los centros emisores terrestres, tanto los digitalizados como los de nueva construcción, empezaron a funcionar. En concreto, el régimen de transición comprendía tres zonas geográficas distintas:

—   Zona I: Incluye el 96 % de la población nacional (98 % en el caso del radiodifusor público), respecto de la cual rigen las obligaciones de cobertura mínima para los radiodifusores. Por lo que se refiere a esta zona, la conversión terrestre es obligatoria, no se facilita financiación pública y corresponde a los radiodifusores y/o a los operadores de la plataforma invertir en la digitalización de la red

—   Zona II: la zona afectada por la medida en cuestión cubre el 2,5 % de la población nacional (esa es la media nacional, ya que en algunas regiones el porcentaje es diferente), donde la obligación de cobertura mínima no se aplica. Puesto que, según las autoridades españolas, la digitalización no es rentable de forma privada, de no haber medidas, los telespectadores de esta zona no tendrían acceso a canales emitidos por la red terrestre. No obstante, recibirían transmisión por satélite

—   Zona III: la zona más aislada, que comprende el 1,5 % de la población nacional, en la que no es posible construir una red terrestre y en la que el satélite es la única plataforma disponible. Para tener acceso a los canales en abierto en esta zona, el Gobierno ha adoptado los Decretos Ley 1/2009 y 7/2009. Estos Decretos prevén obligaciones de radiodifusión por las que se ordena a los radiodifusores terrestres que pongan sus canales en abierto a disposición de un operador de satélite como mínimo. La Comisión tiene indicios de que tanto Hispasat como Astra están aprovechando esta oportunidad.

(8)

Todas las Comunidades Autónomas españolas siguen el camino marcado por el Plan Técnico Nacional de la TDT del Gobierno central. Efectivamente, en ejecución de los instrumentos legislativos y contractuales adoptados a nivel central, las Comunidades Autónomas (a excepción de Castilla-La Mancha, que ha concedido ayuda económica directamente al operador de la plataforma) organizaron licitaciones para el suministro e instalación de los equipos de telecomunicación necesarios para digitalizar los centros emisores existentes o construir otros nuevos. Las Comunidades Autónomas contribuyen con fondos presupuestarios a parte de la inversión necesaria.

(9)

La transferencia financiera del Gobierno central a las Comunidades Autónomas consiste en créditos sin intereses. Los créditos son reembolsables en una serie de años (generalmente quince), con un periodo de carencia de tres años.

(10)

Las autoridades españolas niegan que las Comunidades Autónomas actúen siguiendo directrices del Gobierno pero esto se contradice con las declaraciones de las propias Comunidades Autónomas en sus respuestas a la solicitud de información de la Comisión (2).

(11)

A este respecto, hay que señalar que todas las Comunidades Autónomas españolas aplicaron este régimen de financiación sin que España lo notificara a la Comisión como posible ayuda estatal. España solo notificó tardíamente un régimen que ya se aplicaba en la Comunidad de Murcia. Según las estadísticas facilitadas por las autoridades españolas, se han gastado o comprometido aproximadamente 196 millones EUR (3) en virtud de acuerdos vinculantes (4).

b)   Operadores de mercado

(12)

El asunto que nos ocupa afecta al sector de la radiodifusión, en concreto como mínimo a tres niveles distintos de la cadena de productos de radiodifusión: i) radiodifusores de canales de televisión, ii) operadores de la plataforma, y iii) proveedores de equipos de telecomunicación (también llamados “instaladores”).

(13)

Por lo que se refiere a la medida controvertida, el 29 de octubre de 2009 el Gobierno español facilitó una lista exhaustiva de contratos de suministro de equipos de telecomunicación, de cada una de las Comunidades Autónomas. Los datos facilitados muestran que Abertis, el operador dominante de la plataforma terrestre, ha participado en la mayoría de las licitaciones organizadas por las Comunidades Autónomas y se ha convertido en el mayor contratista de las mismas para el suministro e instalación de equipos de telecomunicación.

(14)

Según las autoridades españolas, Abertis participó en las licitaciones únicamente como “proveedor de red” y no como “operador de red”. Esto significa que, excepto durante la puesta en marcha y el periodo de garantía (por término medio, un año) las plataformas financiadas no estarán operadas por Abertis, sino por las propias Comunidades Autónomas, ya sea directamente o mediante departamentos o entidades ad hoc.

III.   LA DENUNCIA

(15)

La denunciante es un operador de plataforma por satélite. Fundada en 1985 como Société Européenne des Satellites (SES), SES ASTRA (en lo sucesivo, “Astra”) fue el primer operador privado de satélite de Europa. Astra opera el ASTRA Satellite System, que ofrece una amplia cartera de soluciones de radiodifusión y banda ancha para clientes dentro y fuera de Europa. Emite programas de radio y televisión directamente a millones de hogares y ofrece acceso internet y servicios de red a administraciones públicas, grandes empresas, PYME y viviendas particulares.

(16)

Astra ha denunciado el Plan y su aplicación como ayuda ilegal al operador de la plataforma de TDT en posición de monopolio de facto (ABERTIS SA) y, posiblemente, a otros operadores de la plataforma de TDT. En concreto, Astra hace hincapié en la falta de neutralidad tecnológica de que adolece la medida, que discrimina a los operadores de satélite y pone en peligro su supervivencia en el mercado.

(17)

En opinión de Astra, para cumplir el objetivo de ofrecer televisión digital en abierto a los telespectadores de la zona II, el Gobierno podía elegir entre invertir en digitalizar la red terrestre analógica o aportar fondos para emitir dichos servicios a través de plataformas digitales alternativas ya existentes. Astra considera que está en condiciones de emitir canales en abierto por satélite por una parte de lo que cuesta la conversión terrestre. Por consiguiente, en opinión de Astra, la conversión terrestre no habría sido necesaria en la zona II.

(18)

Astra alega además que la Comunidad Autónoma de Cantabria rescindió un contrato ya firmado con Astra (5), cuando se facilitó la ayuda financiera del Gobierno para la transmisión digital terrestre. Esto mostraría que i) la transmisión por satélite sería efectivamente una alternativa para cubrir la zona controvertida y que ii) Astra ha resultado perjudicada por la intervención del Gobierno español en beneficio de una plataforma tecnológica concreta.

(19)

Astra añade que se trata de una ayuda continuada. Los gobiernos autonómicos financiarán los costes de operación y mantenimiento de las redes locales en la zona II. Esto supondría un gasto anual de 42,9 millones EUR, o aproximadamente 430 millones EUR durante los próximos diez años (6).

(20)

Por último, ASTRA señala que, al excluirla como competidor en la zona II, su posición competitiva en el mercado español general de la plataforma resulta debilitada. Dado que su mercado de televisión de pago ya no crece, ASTRA se está centrando en contratos con radiodifusores nacionales. Convertirse en el operador de la plataforma en la zona II le habría “abierto la puerta” para competir también en un futuro con Abertis en el mercado de televisión en España, que es más amplio. Desde el punto de vista de ASTRA esta cuestión es más importante que el acceso a los mercados regionales en sí.

IV.   POSICIÓN DE LAS AUTORIDADES ESPAÑOLAS

(21)

La posición del Gobierno se fundamenta en tres argumentos principales: i) en la transición a la TDT no ha habido ayuda estatal; ii) la jurisprudencia Altmark es aplicable, ya que está implicado un servicio público, y, por consiguiente, la medida no constituye ayuda estatal; iii) si se considerara que existe ayuda estatal, en cualquier caso sería compatible con arreglo al artículo 107, apartado 3, letra c), del TFUE. Los argumentos del Gobierno se resumen brevemente como sigue:

a)   No existe ayuda estatal

(22)

En primer lugar, el Gobierno alega que en las medidas controvertidas no existe ayuda estatal. En particular, se aduce, entre otras cosas, que no hay subvención si las Comunidades Autónomas siguen las normas de contratación pública al adquirir bienes y servicios. Además, no existe discriminación ya que las plataformas de TDT y satélite operan en distintos mercados. La primera realiza un servicio público y emite fundamentalmente canales en abierto mientras que la segunda se basa en el modelo empresarial de televisión de pago. Se añade, además, que las medidas controvertidas no son selectivas, puesto que también los operadores de satélite pueden participar en las licitaciones organizadas por las Comunidades Autónomas (Astra lo ha hecho en Cantabria), que no excluyen expresamente la participación de operadores de la plataforma por satélite.

b)   Es aplicable la jurisprudencia Altmark

(23)

En segundo lugar, el Gobierno aduce que lograr la máxima cobertura de TDT es parte de una obligación de servicio público y, por consiguiente, la jurisprudencia Altmark se aplicaría a las medidas controvertidas. La medida en cuestión simplemente cubre parte de los costes de digitalización, por lo que no hay compensación excesiva y aumenta la eficiencia, en comparación con el satélite. Por último, por lo que se refiere al cuarto criterio Altmark, la adjudicación de las licitaciones para el suministro de los equipos de telecomunicación de transmisión digital se ha realizado mediante procedimientos competitivos respetando las normas comunitarias, lo que garantiza que resulte seleccionado el proveedor más eficiente.

c)   La ayuda, caso de haberla, es compatible con el artículo 107, apartado 3

(24)

Por último, el Gobierno sostiene que, si la Comisión considerara que hay ayuda estatal, dicha ayuda sería compatible con el mercado común de conformidad con el artículo 107, apartado 3, letra c), ya que fomenta la realización de un objetivo de interés comunitario (es decir, la conversión a la radiodifusión digital). La ayuda está bien diseñada ya que solo afecta a la pequeña porción del mercado —2,5 % de la población— que no entra en las obligaciones de cobertura impuestas a los operadores de la plataforma terrestre. Se conseguirían economías de escala y alcance si la red digital terrestre se ampliara también a la zona II. Así pues, sería más eficiente efectuar esta actualización de la red analógica ya existente que cambiar a otra plataforma. Alega además que, en este supuesto, la neutralidad tecnológica no es un principio absoluto ya que la TDT es la única plataforma que ofrece un amplio surtido de canales en abierto. Sea como fuere, de facto, ASTRA tenía la posibilidad de participar en las licitaciones (7).

V.   EVALUACIÓN PRELIMINAR

(25)

En primer lugar, se considera si es aplicable la jurisprudencia Altmark. De serlo, la medida controvertida no puede ser considerada ayuda estatal. En caso contrario, sin embargo, sería necesario evaluar si la medida controvertida entraña ayuda estatal con arreglo al artículo 107, apartado 1, y, de ser así, si tal ayuda podría considerarse compatible con el mercado interior a tenor del artículo 107, apartado 3.

a)   Observaciones generales

Misión de servicio público

(26)

En España, la radiodifusión pública y privada se define por ley como servicio público (8). Esta definición de servicio público, no obstante, no da prioridad a ninguna plataforma en particular, como se desprende del hecho de que no haya una connotación tecnológica del servicio de televisión en la definición legislativa de servicio público más reciente (2006).

Elección de tecnología

(27)

Las autoridades españolas han explicado que digitalizar la red terrestre ya existente era el camino más barato y rápido hacia la conversión al sistema digital (9). Para ampliar la cobertura de la plataforma de TDT, las autoridades españolas han previsto la digitalización de los centros emisores existentes y la construcción de otros totalmente nuevos.

(28)

Sin embargo, la estructura de costes de las plataformas terrestre y por satélite es diferente. Para determinar si efectivamente la digitalización de la plataforma terrestre es menos onerosa, deben compararse los costes de extensión de la TDT con los costes que hubiera supuesto ofrecer canales en abierto en la plataforma por satélite. A este respecto, las autoridades españolas han presentado un estudio comparativo de análisis de costes realizado en 2007. Sin embargo, como se explica con más detalle a continuación, parece que i) estos supuestos no están totalmente justificados y ii) no es concluyente en absoluto qué tecnología es menos onerosa (10).

b)   Aplicabilidad de la jurisprudencia Altmark

(29)

La jurisprudencia Altmark establece cuatro criterios que deben reunirse para que una medida concreta no constituya ayuda estatal a tenor del artículo 107, apartado 1 (11). La sentencia Altmark se refiere a una situación en la que el dinero público se pagó a un beneficiario directo; había una relación directa (en términos jurídicos, un contrato bilateral o sinalagmático) entre el servicio público y su compensación. Además, se aplicó la prueba de costes y la prueba de compensación excesiva con respecto al beneficiario de los fondos públicos, que era el prestador del servicio público.

(30)

No hay que olvidar que, en la cadena de producción de radiodifusión, hay al menos tres niveles de competencia relevantes en el presente asunto: i) los proveedores de equipos de TDT y satélite, ii) los operadores de la plataforma, y iii) los radiodifusores. Los fabricantes de equipos de telecomunicación no tienen una misión de servicio público. Por lo tanto, la jurisprudencia Altmark no se les puede aplicar.

(31)

Los radiodifusores sí tienen una misión de servicio público. No obstante, estos últimos solo pueden ser considerados beneficiarios indirectos. En la zona I, es decir, el 96 % de la población española, los radiodifusores pagan al operador de la plataforma por la difusión de sus señales. En la zona II, los radiodifusores no pagan por utilizar la plataforma (12). Así pues, los radiodifusores se benefician del régimen, puesto que, gracias a una red digital más extensa, pueden incrementar (o, como mínimo, mantener) su audiencia entre aproximadamente el millón de habitantes con que cuenta la zona II. Supuestamente, esto genera también ingresos publicitarios adicionales (13). Por otra parte, los radiodifusores públicos no reciben dinero para la actualización de la red terrestre. Tampoco se beneficiarían si hubiera una compensación excesiva. Así pues, la prueba Altmark no es adecuada para evaluar los beneficios indirectos que se generarán para los radiodifusores.

(32)

En cambio, los operadores de la plataforma terrestre se benefician directamente de la extensión de la red de TDT financiada por el Estado. Si el operador de la plataforma terrestre es el titular de la red de TDT ampliada, se evita los costes de extensión de la red (y/o de la actualización tecnológica). No obstante, tampoco en ese caso es aplicable la jurisprudencia Altmark. Y lo que es más importante, como se ha explicado anteriormente, los operadores de la plataforma no están incluidos en la misión de servicio público. Por tanto, las ayudas a los operadores de la plataforma terrestre no estarían cubiertas por el primer criterio Altmark  (14).

(33)

Aun cuando se considerara que la misión de servicio público es extensiva a la plataforma terrestre, es dudoso que el régimen de TDT cumpliera el tercer y cuarto criterio de la sentencia Altmark.

(34)

Por lo que se refiere al tercer criterio, el coste de digitalización de la zona II, incluidos su operación y mantenimiento, están totalmente cubiertos por la financiación estatal. Habida cuenta de los beneficios para los radiodifusores y los operadores de la plataforma, como se ha explicado, se produciría una compensación excesiva. Las autoridades españolas no han evaluado si la financiación estatal excede el coste de las obligaciones de servicio público más un beneficio razonable.

(35)

Por lo que se refiere al cuarto criterio Altmark, las autoridades españolas remiten a la competencia entre los proveedores de equipos de telecomunicación. No obstante, para evaluar una posible ventaja para los operadores de la plataforma, habría sido necesario organizar una licitación pública que permitiera la competencia entre operadores de distintas plataformas o, al menos, hacer una comparación de las inversiones realizadas por las autoridades españolas y los costes de un competidor eficiente. No ha habido tal licitación y el citado estudio de costes de 2007 no aporta un análisis de costes fiable y concluyente a este respecto.

(36)

En conclusión, la Comisión considera que la jurisprudencia Altmark no puede aplicarse en el presente asunto. Aparte de que los beneficios para los radiodifusores, como beneficiarios indirectos, son difíciles de conciliar con el planteamiento Altmark, los operadores de la plataforma terrestre no tienen una misión de servicio público. Aunque existiera tal misión de servicio público, no parecen cumplirse los demás criterios Altmark.

c)   Existencia de ayuda estatal con arreglo al artículo 107, apartado 1

Transferencia de recursos estatales

(37)

La medida controvertida entraña una transferencia de recursos financieros del Estado a entidades que realizan una actividad económica. En primer lugar, se transfieren recursos presupuestarios del Gobierno central a las Comunidades Autónomas. A continuación las Comunidades Autónomas financian la extensión de la red de TDT.

Selectividad y ventaja: beneficiarios de la medida controvertida

Proveedores de equipos de telecomunicación

(38)

Los proveedores de equipos de telecomunicación son los contratistas directos de las Comunidades Autónomas una vez que se adjudican las licitaciones para la digitalización. El Gobierno adquiere el equipamiento para la TDT en condiciones de mercado y respetando las normas de contratación pública (licitación abierta). Puesto que la adquisición se realiza a precio de mercado, prima facie, no implica una ventaja para un proveedor de red concreto (a pesar de que Abertis haya conseguido la mayoría de las obras licitadas). No obstante, como la demanda de estos productos va en aumento debido a la medida de ayuda, en esta fase no puede descartarse por completo que la medida entrañe una ventaja selectiva para los proveedores de equipos de telecomunicación.

(39)

Además, la decisión de las autoridades españolas de adquirir únicamente equipos para la actualización de la plataforma terrestre implica una discriminación hacia los proveedores del equipamiento utilizado para otras plataformas (por ejemplo, descodificadores para satélite y antenas parabólicas).

Operadores de plataforma

(40)

Por lo que se refiere a los operadores de plataforma, las Comunidades Autónomas han adoptado distintas medidas. Cuando ya existía un operador de la red analógica, ese operador continúa operando la red de TDT (por ejemplo, Telecom Castilla-La Mancha, Aragón Telecom, etc.). Según las autoridades españolas, en la mayoría de los casos, son los propios ayuntamientos los que operan la red. En otros casos, la responsable es una entidad pública. Estos operadores no reciben directamente dinero del Gobierno. No obstante, el equipamiento adquirido por el Gobierno (autonómico) se pone a su disposición para que amplíen su red. Por consiguiente, los operadores de la plataforma se benefician directamente de la financiación pública de la extensión y actualización de su red digital.

(41)

Cuando el beneficiario es un operador de plataforma regional, este operador se beneficia de la extensión de su red regional en zonas aisladas de esa región en concreto. En algunas regiones la “zona II” puede comprender hasta el 10 % de la población. Por consiguiente, gracias a la medida estatal, la cobertura global de las redes regionales aumenta, lo que incrementa el atractivo de la red a la hora de competir con otras plataformas para la difusión de señales de televisión en esa región concreta.

(42)

Además, las instalaciones subvencionadas aumentan la capilaridad de la red de TDT en su conjunto. Como consecuencia, la red se hace adecuada para la prestación de servicios de valor añadido (por ejemplo, la televisión digital móvil o DVB-H) y los radiodifusores y operadores de la plataforma tendrán mayores oportunidades de ser los primeros proveedores en ofrecer servicios digitales de nueva generación.

(43)

Estos beneficios se ven reforzados por la subsidiarización continuada de los costes de funcionamiento de las redes locales por parte de los gobiernos autonómicos. En algunas regiones los gobiernos locales han manifestado su compromiso de correr con los gastos de mantenimiento y de personal de la red. Esto también se aplica cuando la explotación de la infraestructura la realiza una entidad privada. Cuando estos pagos se efectúan a operadores de redes locales, aumenta el riesgo de compensación excesiva, es decir, de cobertura parcial de otros costes de la red. Puede ser el caso, por ejemplo, cuando el equipo se utiliza conjuntamente para las zonas I y II.

(44)

De la misma manera, según ASTRA, Abertis obtiene también una ventaja directa al competir con operadores de otras plataformas. Como proveedor de la red, Abertis consiguió la mayoría de los contratos para la actualización de esas redes locales, aunque no opera por sí misma ninguna de ellas. No obstante, al competir con otra plataforma como operador de la plataforma, la extensión de la red terrestre permite a Abertis ofrecer a los radiodifusores un mayor alcance y una capilaridad superior de su propia red. Mientras que, sin la medida, la red digital terrestre solo llegaría al 96-98 % de la población, esta cobertura se incrementa a casi el 100 %, sin coste adicional para el radiodifusor. Un radiodifusor interesado en la cobertura nacional tendría, por tanto, menos incentivos para optar por la plataforma por satélite.

Radiodifusores de TDT

(45)

Por último, los radiodifusores podrían considerarse beneficiarios indirectos. Sin el régimen estatal, en la zona II, los radiodifusores solo tendrían la opción de comprar capacidad de satélite a Astra. Aún así, llegarían a menos hogares, puesto que al menos algunos de ellos no comprarían el equipo de tierra necesario (descodificador para satélite y antena parabólica).

(46)

En el mercado de la televisión de pago, las iniciativas de acceso condicional lanzadas recientemente en la plataforma de TDT compiten con la difusión de canales en la plataforma por satélite. Puesto que la medida controvertida es extensiva a la plataforma de TDT, los canales de TDT de acceso condicional resultan favorecidos frente a los canales de acceso condicional de la plataforma por satélite.

Conclusión sobre la ventaja selectiva

(47)

Así pues, el régimen controvertido parece dar una ventaja selectiva a los proveedores/instaladores de red (ventaja sectorial), a los operadores de la plataforma de TDT y a los radiodifusores de TDT, tanto en abierto como en acceso condicional.

Falseamiento de la competencia

Proveedores de equipos de telecomunicación

(48)

A primera vista, la medida controvertida parece entrañar una ventaja competitiva (consistente en el incremento de la demanda) en beneficio de los proveedores de equipos de telecomunicación.

Operadores de la plataforma

(49)

Podría producirse falseamiento de la competencia entre diferentes plataformas (terrestre y satélite), ya que la medida controvertida va dirigida a la digitalización e instalación de centros emisores terrestres totalmente nuevos, sin considerar la transmisión por satélite.

(50)

Las autoridades españolas aducen que la plataforma por satélite operada por ASTRA no pertenece al mismo mercado que la plataforma terrestre, puesto que no tiene los derechos de emisión en abierto.

(51)

La información que consta en el expediente muestra que Astra pudo competir por la plataforma para la extensión en Cantabria y que el Gobierno cántabro rescindió unilateralmente al contrato cuando se aprobaron las medidas controvertidas a favor de la TDT. Además, uno de los radiodifusores indicó que no concedería derechos a Astra mientras no hubiera cobertura de TDT en la zona. Aún es más, la plataforma por satélite se utiliza en la zona III y el Gobierno ha impuesto obligaciones de radiodifusión a los radiodifusores para garantizar que sus señales se envíen a través de esta plataforma.

(52)

El hecho de que actualmente los radiodifusores en abierto sean reacios a utilizar la plataforma por satélite no implica que la plataforma satelital y terrestre pertenezcan a mercados diferentes. En esencia, los radiodifusores pueden optar por una de las dos plataformas. La difusión por las dos plataformas simultáneamente solo aumenta los costes para los radiodifusores sin aportar gran valor añadido mientras ambas plataformas ofrezcan cobertura nacional. Puesto que, gracias a la intervención estatal, la extensión de la TDT a la zona II es gratuita, los radiodifusores no tienen incentivos para pasarse a la plataforma por satélite en la zona II. Naturalmente, esto podría ser diferente sin las subvenciones estatales. En ese caso, como se ha hecho en la zona III, el Gobierno podría haber impuesto obligaciones de transmisión para garantizar la trasmisión en la zona II (15).

Radiodifusores

(53)

La medida controvertida podría también haber falseado la competencia entre los radiodifusores. Antes, la plataforma terrestre generalmente albergaba a radiodifusores en abierto y la plataforma por satélite fundamentalmente a radiodifusores de televisión de pago o de acceso condicional. Actualmente, sin embargo, los radiodifusores en abierto están lanzando incitativas de televisión de pago en la plataforma terrestre y los radiodifusores por satélite buscan acceso a canales en abierto con el fin de completar su oferta y competir más activamente con los radiodifusores en abierto.

Conclusión sobre el falseamiento de la competencia

(54)

Al financiar los costes asociados a la extensión de la plataforma de TDT, el régimen podría por tanto determinar un falseamiento de la competencia potencial o real entre los proveedores de equipos de telecomunicación activos en distintas tecnologías y entre las plataformas terrestre y por satélite. Además, la medida podría crear un falseamiento de la competencia entre los radiodifusores de TDT y de satélite, tanto en televisión en abierto como de pago, ya que la primera utiliza una plataforma que, sin la medida, no estaría disponible (o estaría disponible a un coste superior).

Efecto sobre el comercio entre Estados miembros

(55)

La medida controvertida tiene también efectos sobre el comercio, ya que modifica las condiciones competitivas en la totalidad del territorio de un Estado miembro y, además, porque en la industria de radiodifusión española invierten empresas de otros Estados miembros (por ejemplo, Telecinco, un radiodifusor controlado por la italiana Mediaset, o ASTRA).

d)   Compatibilidad con arreglo al artículo 107, apartado 3, letra c)

(56)

Una vez se llega a la conclusión de que la medida controvertida implica ayuda estatal, el régimen adoptado por las autoridades españolas debe ser evaluado con arreglo al artículo 107, apartado 3, letra c), con el fin de verificar su posible compatibilidad con el mercado interior. La compatibilidad de la medida controvertida debe ser evaluada en el contexto de la transición de la televisión analógica a la digital.

(57)

A este respecto, el Gobierno ha aducido que la financiación pública era necesaria para superar una deficiencia del mercado que impedía la digitalización de zonas que quedaban fuera de las obligaciones legales de cobertura impuestas a los radiodifusores.

(58)

En su sentencia de 6 de octubre de 2009 (16), el Tribunal General dictaminó en la solicitud de anulación interpuesta por Alemania de la Decisión 2006/513/CE de la Comisión en el asunto DVB-T-Berlín-Brandemburgo  (17), que trataba cuestiones similares a las que la Comisión tiene que abordar en el asunto que nos ocupa. En particular, el Tribunal trató los criterios que la Comisión debe aplicar al evaluar la compatibilidad con arreglo al artículo 107, apartado 3, del TFUE, que se consideran a continuación.

Deficiencia del mercado  (18)

(59)

En principio, en caso de conversión al sistema digital, la Comisión aceptó el argumento de la deficiencia del mercado en el asunto DVB-T-Berlín-Brandemburgo. Existen externalidades positivas en la conversión al sistema digital (el dividendo digital). La tecnología digital da lugar a una oferta más amplia para el cliente final. No obstante, sería necesario demostrar asimismo que los propios operadores terrestres no invertirían en la digitalización de su red (19). A este respecto, el Gobierno español ha aportado indicios suficientes sobre la reticencia de los radiodifusores a soportar inversiones adicionales para la extensión de la red de TDT (20).

(60)

Como alternativa, la plataforma por satélite podría utilizarse ya para la difusión digital. No obstante, también en ese caso habría que hacer inversiones adicionales. Los particulares tendrían que comprar el equipo de tierra necesario, lo que supone una inversión importante (que incluye también la instalación de la antena parabólica). Ni el operador de satélite ni los particulares han realizado hasta el momento esas inversiones en instalaciones en tierra a una escala que pueda considerarse que la zona II está suficientemente servida por la red satelital.

(61)

Por razones de cohesión y acceso a la información, el Gobierno desea dar acceso a la televisión en abierto a toda la población en las mismas condiciones, es decir, sin suscripción alguna de los telespectadores a los canales de televisión. Puesto que, también en el caso de la transmisión por satélite, esto solo podría lograrse con apoyo del Gobierno, puede concluirse que existe una deficiencia del mercado.

Proporcionalidad

(62)

Por lo que se refiere a la proporcionalidad, en su decisión DVB-T-Berlín-Brandemburgo, la Comisión consideró necesario comparar la medida adoptada con posibles alternativas. La Comisión concluyó que la ayuda no era necesaria ni proporcionada.

(63)

Las autoridades españolas alegan que la digitalización de los centros emisores terrestres existentes (y, en ocasiones, la construcción de otros nuevos) era la solución menos costosa y más rápida para la digitalización. A este respecto, han presentado un estudio de análisis de costes que compara los costes de la transmisión terrestre y por satélite (21). Ese estudio, no obstante, aporta pocas pruebas para abordar la cuestión de la proporcionalidad.

(64)

En primer lugar, al comparar los costes de las dos tecnologías, el estudio evalúa el coste de los descodificadores para transmisión por satélite, pero no evalúa el coste de los descodificadores (o de un nuevo aparato de televisión con descodificador incorporado), orientación de la antena y sustitución del cable que son necesarios en caso de cambiar a la tecnología de TDT. En segundo lugar, el estudio concluye que es más eficiente una u otra tecnología dependiendo de las condiciones geográficas y del tamaño de la ciudad o pueblo de que se trate. Esta última conclusión, sin embargo, daría a entender que las Comunidades Autónomas organizan licitaciones tanto para tecnología de TDT como por satélite, así como que los organismos territoriales a los que se sirve son de tamaño variable. Al organizar licitaciones exclusivamente para tecnología de TDT, se ignoró la conclusión del estudio (22).

(65)

Se pide al Gobierno español que aporte más información sobre este punto.

Neutralidad tecnológica

(66)

La Comunicación de 2003 de la Comisión sobre la transición a la radiodifusión digital prevé que, para lograr la transición a la norma digital, deben tomarse en consideración todos los modos de transmisión. En su decisión DVB-T-Berlín-Brandemburgo, la Comisión concluyó que la tecnología DVB-T terrestre no es superior a otras soluciones tecnológicas. El apoyo para esta plataforma sería una excepción injustificada al principio de neutralidad tecnológica y podría impedir la expansión de otras plataformas. En su sentencia T-21/06, el Tribunal remitía a la Comunicación de 2003 y consideró que, puesto que la DVB-T apoyaba claramente solo la red terrestre, esta medida no cumplía el requisito de neutralidad (23).

(67)

En el asunto T-177/07, Mediaset, relativo a las subvenciones para la adquisición de descodificadores digitales terrestres y de cable, el Tribunal General respaldó las conclusiones de la Comisión según las cuales la exclusión de los descodificadores de satélite de la subvención implicaba una discriminación contraria al principio de neutralidad tecnológica y que, como tal, impedía que la medida controvertida fuera declarada compatible con el mercado interior.

(68)

En el presente asunto, el Gobierno se ha centrado en la tecnología de TDT como solución principal para la digitalización. Efectivamente, la opción tecnológica se hizo desde el principio mismo del proceso administrativo, cuando se aprobó el Real Decreto 944/2005, que hace referencia explícita a la tecnología de TDT. Las Comunidades Autónomas no han hecho más que seguir las directrices del Gobierno. No obstante, los distintos ayuntamientos han optado por una gran variedad de procedimientos de licitación. En algunos caso, el texto de las licitación deja abierto qué tecnología se utilizará. En otros, la licitación da una lista de centros emisores que se utilizarán en el despliegue del equipo de TDT.

(69)

En una fase posterior del procedimiento, el Gobierno ha presentado a la Comisión ejemplos de correspondencia (tres correos electrónicos) entre el Ministerio de Industria y las Comunidades Autónomas. En esos correos, las Comunidades preguntan si los fondos estatales para TDT pueden utilizarse también para financiar transmisión por satélite (la respuesta fue afirmativa). El Gobierno sugiere que esto prueba que la licitación organizada por las Comunidades Autónomas, aunque hacía referencia explícita a la TDT, estaba de facto abierta a todas las tecnologías. No obstante, esto solo es aplicable a unas cuantas Comunidades Autónomas. En segundo lugar, cuando la opción tecnológica se confirmó ex post, no era del conocimiento público y, por tanto, no podía impedir que los operadores de otras plataformas distintas de la TDT desistieran de participar en la licitación. De hecho, en sus escritos, Astra ha señalado que la referencia general a la TDT en los documentos de licitación hizo que se abstuviera de participar en las licitaciones.

e)   Aplicabilidad de la regla de minimis

(70)

En relación con la aplicabilidad de la regla de minimis, la Comisión señala que la ayuda no es “transparente” a tenor del artículo 2, apartado 4, del Reglamento (CE) no 1998/2006 sobre ayudas de minimis. Efectivamente, el importe de la ayuda es el valor económico de la actualización tecnológica de que disfrutaron los operadores y radiodifusores de la plataforma de TDT y del incremento de la demanda para los proveedores de equipos de telecomunicación.

f)   Aplicabilidad del artículo 106, apartado 2

(71)

El artículo 106, apartado 2, del Tratado CE dispone una “excepción de servicio público” que puede aplicarse en casos en los que no se reúnen los criterios Altmark. No obstante, puede concluirse a este respecto, que los elementos factuales que impiden la aplicación de la jurisprudencia Altmark (en particular, la falta de una definición precisa de servicio público y la falta de una encomienda clara del mismo) ponen también en duda la aplicación del artículo 106, apartado 2.

VI.   CONCLUSIÓN

(72)

Con carácter preliminar, se concluye que el régimen antes citado de transición a la tecnología digital de televisión constituye ayuda estatal a tenor del artículo 107, apartado 1, del Tratado CE. La Comisión lamenta que esta ayuda haya sido aplicada sin haber recibido autorización previa. Basándose en la información existente, dicha ayuda puede no ser compatible salvo que se adopten las medidas adecuadas, en particular, para solucionar el efecto de falseamiento de la competencia entre los operadores de plataforma.

(73)

Habida cuenta de las consideraciones expuestas, la Comisión, en el marco del procedimiento del artículo 108, apartado 2, del Tratado de Funcionamiento de la Unión Europea, insta al Reino de España para que presente sus observaciones y facilite toda la información pertinente para la evaluación de la medida en un plazo de un mes a partir de la fecha de recepción de la presente. En su respuesta, se pide al Reino de España que formule también sus observaciones sobre las siguientes cuestiones:

1)

¿Cuál es el margen existente para el desarrollo de competencia entre plataformas en el mercado español de radiodifusión de televisión en el futuro?

2)

¿Qué barreras existen en el mercado español para la competencia entre plataformas y cómo podrían superarse?

3)

Para la totalidad de la zona II, considerando todas las Comunidades Autónomas en conjunto ¿cuánto dinero se dedicará aproximadamente a costes de operación y mantenimiento de las redes de TDT en el periodo 2010-2015?

4)

¿Sería viable licitar la operación de la transmisión digital de la señal de televisión de manera tecnológicamente neutra (de forma que los costes de operación y mantenimiento se minimicen)?

(74)

Además, la Comisión insta a las autoridades españolas a que transmitan inmediatamente una copia de la presente carta a los beneficiarios potenciales de la ayuda.

(75)

La Comisión desea recordar al Reino de España que el artículo 108, apartado 3, del Tratado de Funcionamiento de la Unión Europea tiene efecto suspensivo y llama su atención sobre el artículo 14 del Reglamento (CE) no 659/1999 del Consejo, que prevé que toda ayuda concedida ilegalmente podrá recuperarse de su beneficiario.

(76)

Por la presente, la Comisión comunica al Reino de España que informará a los interesados mediante la publicación de la presente carta y de un resumen significativo en el Diario Oficial de la Unión Europea. Asimismo, informará a los interesados en los Estados miembros de la AELC signatarios del Acuerdo EEE mediante la publicación de una comunicación en el suplemento EEE del citado Diario Oficial y al Órgano de Vigilancia de la AELC mediante copia de la presente. Se invitará a todos los interesados mencionados a presentar sus observaciones en un plazo de un mes a partir de la fecha de publicación de la presente.”.


(1)  Beloppet uppdaterades i februari 2010. Per den 15 oktober 2010 var Abertis den klart största uppdragstagaren (57,18 % av det finansierade beloppet), följt av Castilla-La Mancha Telecom (13,72 %). Kastiljen-La Mancha är föremål för klagomål 19/2009.

(2)  En sus respuestas, las Comunidades Autónomas remiten explícitamente al Plan Nacional de Transición de la TDT adoptado por el Real Decreto 944/2005 y al denominado Plan Avanza, un plan nacional para mejorar la digitalización de las redes de comunicación (es decir, redes de radiodifusión y de banda ancha). Véase, por ejemplo, la Comunidad de Extremadura, que explica que “Conforme a lo dispuesto (…) del Real Decreto 944/2005 (…) por el que se aprueba el Plan técnico nacional de la televisión digital terrestre, en la cual se recoge la iniciativa local en la extensión de la cobertura de la TDT … ”.

(3)  De esta cifra 60,2 millones EUR consisten en préstamos morosos del Gobierno central a las Comunidades Autónomas y 136,1 millones EUR están financiados por las Comunidades Autónomas. En febrero de 2010, ya se habían adjudicado 144,1 millones EUR para la extensión de la red TDT, mientras que la adjudicación de 52 millones EUR seguía pendiente (Fuente: Gobierno español, doc. A/1980).

(4)  La cifra está actualizada a febrero de 2010. A 15 de octubre de 2009, Abertis era con diferencia el mayor contratista (57,18 % del importe financiado), seguido por Castilla-La Mancha Telecom (13,72 %). Castilla-La Mancha es objeto de la denuncia 19/2009.

(5)  Mediante carta enviada por Indican, la entidad regional creada por la Comunidad de Cantabria, a Astra el 7 de noviembre de 2008. La carta rescinde unilateralmente el contrato con Astra, alegando que “la decisión sobrevenida de la Administración del Estado Español de implantar la cobertura del 100 % de los servicios de televisión digital para todo el territorio nacional hace inviable la implantación del servicio concertado … y, por ello, la ejecución e implementación del referido contrato”. (Escrito de Astra de 30 de noviembre de 2009).

(6)  En su respuesta al escrito de Astra de 8 de junio de 2010, las autoridades españolas negaron que los ayuntamientos fueran a financiar los costes de operación y mantenimiento en el futuro. No obstante, se cuestiona la cifra total. Entre otros puntos, las autoridades españolas aducen que en algunos contratos este coste ya está incluido en la licitación para la instalación de los equipos para la TDT. En consecuencia, la cifra total sería inferior.

(7)  Las autoridades españolas presentaron correspondencia entre algunas Comunidades Autónomas y el Gobierno central que probaba que aquéllas no excluían otras plataformas alternativas a la plataforma terrestre. No obstante, esta prueba solo se refiere a tres de las 19 Comunidades Autónomas y lo único que muestra es que la neutralidad tecnológica se consideró ex post, pero no fue un principio rector del plan de digitalización del Gobierno (en una reunión sobre el asunto N 595/2009, el Gobierno de Murcia confirmó que solo se discutió sobre la neutralidad tecnológica después de la denuncia presentada por Astra a la Comisión).

(8)  La legislación relevante data de 1983-1988 (servicios de televisión a nivel regional), 1995 (servicios de televisión a nivel local) y, más recientemente, 2006 (servicios de televisión a nivel nacional).

(9)  En particular, en su primera respuesta, el Gobierno explicó que “[…] la evolución hacia la TDT puede requerir trabajos de adaptación de la antena existente (reorientación, amplificadores), pero en ningún caso su sustitución por un nuevo elemento de recepción. Por el contrario, la utilización de cualquier otro medio de recepción de televisión digital requiere la instalación de nuevos elementos de recepción, como puede ser una antena parabólica” y que “[p]or tanto, se considera que el cubrir ese porcentaje del 2,5 % de la población a través del servicio de TDT y no del servicio de televisión por satélite es mucho más eficiente, especialmente para los ciudadanos afectados […]”.

(10)  Por ejemplo, el Gobierno no ha estimado los costes de llevar el servicio público de radiodifusión a los telespectadores de la zona II en condiciones similares a las condiciones en que se hizo en la zona III (mediante el Decreto Ley 1/2009, con el fin de llegar al 1,5 % de la población por satélite en la zona III).

(11)  La jurisprudencia Altmark es aplicable siempre y cuando i) la empresa beneficiaria esté encargada de un servicio público, que haya sido definido claramente; ii) los parámetros para el cálculo de la compensación se hayan establecido previamente de forma objetiva y transparente; iii) la compensación no supere el nivel necesario para cubrir total o parcialmente los costes del servicio público, más un beneficio razonable; iv) la empresa encargada del servicio público debe ser elegida mediante un procedimiento de contratación pública o, en su defecto, su remuneración debe calcularse sobre la de los costes de una empresa eficiente.

(12)  En una reunión celebrada el 14 de enero de 2009, las autoridades españolas explicaron que los radiodifusores protestaron enérgicamente por tener que soportar el coste de la conversión digital en la zona I. Consideraban que los beneficios de cubrir el 2,5 % adicional de la población en la zona II eran escasos. Por ello, se negaron a pagar por la transmisión en la zona II.

(13)  En la misma reunión, las autoridades españolas sugirieron que estos ingresos publicitarios adicionales serían de poca importancia. No obstante, no se han presentado pruebas al respecto.

(14)  Además, la medida controvertida afecta al 2,5 % de la población a la que no llega la TDT, porque no entra en las obligaciones de cobertura impuestas a los radiodifusores en su calidad de titulares de la concesión de servicio público. Por tanto, puede incluso considerarse que la zona II no está cubierta por la misión de servicio público de los radiodifusores. Hasta la fecha, el Gobierno no ha dado unas indicaciones claras sobre este punto ni ha aportado un acto por el que se encomiende la misión referente a la plataforma terrestre.

(15)  También hay que tener presente que, en un contexto de mercado en el que las plataformas convergen progresivamente y en el que Abertis es dominante en el mercado de la TDT y también ocupa una posición destacada en el mercado de plataforma por satélite, la medida prevista por el Gobierno pudo debilitar a Astra, reduciendo así la competencia en el mercado para los operadores de la plataforma.

(16)  Sentencia del Tribunal General de 6 octubre de 2009 en el asunto T-21/06, Alemania/Comisión.

(17)  Decisión 2006/513/CE de la Comisión, de 9 de noviembre de 2005 (DO L 200 de 22.7.2006, p. 14).

(18)  La Comisión se ha referido a las “deficiencias del mercado” como a un factor a tener en cuenta al analizar la compatibilidad tanto en la Comunicación sobre la transición de la radiodifusión analógica a la digital [COM(2003) 541 final] y en su Plan de acción de ayudas estatales 2005 [COM(2005) 107 final] y en decisiones sobre ayudas estatales.

(19)  En DVD-T-Berlín-Brandemburgo, la Comisión consideró que la transmisión digital terrestre es más barata que la transmisión analógica. Por consiguiente, las empresas habrían hecho la conversión de todas formas y la ayuda no era necesaria.

(20)  En particular, por lo que se refiere a la necesidad de la medida, el Gobierno presentó documentos que probaban que los radiodifusores comerciales han solicitado al Gobierno español que rebaje la obligación de cobertura mínima del 96 % al 90 % en la zona I. Dado que ni siquiera la cobertura obligatoria del 96 % de la población sería comercialmente viable, los radiodifusores se negaron a financiar la conversión del 2,5 % adicional de la población en la zona II. Véase, inter alia, el escrito de UTECA de 16 de enero de 2007, enviado al Ministerio de Industria. También el Gobierno de Cantabria, en su último escrito, ha confirmado que “todas las tentativas de compartir gastos con los radiodifusores en televisión digital han dado resultados negativos”.

(21)  Véase el “Informe de costes de referencia para el proceso de universalización de la televisión digital terrestre en España” presentado por las autoridades españolas el 21 de enero de 2001. El Gobierno explicó que dicho estudio, de julio de 2007, se presentó a las Comunidades Autónomas como un referencia a la hora de evaluar qué tecnología, terrestre o por satélite, era más eficiente.

(22)  También parece haberse pasado por alto la posibilidad de imponer a los radiodifusores obligaciones de radiodifusión como una opción para llevar canales en abierto al 2,5 % de la población en la zona II.

(23)  T-21/06, Alemania/Comisión, pendiente de publicación, apartado 69.


14.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 337/27


STATLIGT STÖD – RUMÄNIEN

(Artiklarna 107–109 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt)

Kommissionens tillkännagivande enligt artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – återkallande av anmälan

Statligt stöd C 36/09 – Garanti till förmån för Oltchim, i enlighet med den tillfälliga ramen

(Text av betydelse för EES)

2010/C 337/08

Kommissionen har beslutat att avsluta det formella granskningsförfarande, enligt artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som inleddes den 19 november 2009 (1) avseende den ovannämnda åtgärden och har därvid noterat att Rumänien bekräftat att stöd inte har beviljats.

I.   Förfarande

Genom beslut av den 19 november 2009 beslöt kommissionen att inleda det formella granskningsförfarande som anges i artikel 108.2 i EUF-fördraget avseende en statlig garanti till förmån för det rumänska petrokemiska företaget Oltchim.

II.   Beskrivning

Den statliga garantin på 62 miljoner EUR till förmån för ett kommersiellt lån på 62 miljoner EUR skulle beviljas i enlighet med den tillfälliga ramen för statliga stödåtgärder med syfte att främja tillgången till finansiering under den pågående finansiella och ekonomiska krisen.

Kommissionen ställde sig tvivlande till om Oltchim uppfyllde de kriterier som fastställs i den tillfälliga ramen för att vara berättigad till sådant stöd.

III.   Bedömning

Under förfarandets lopp meddelade Rumänien att det aktuella stödet inte hade beviljats.

IV.   Slutsats

Kommissionen beslöt därför att avsluta det förfarande som fastställs i artikel 108.2 i EUF-fördraget med motiveringen att det är grundlöst eftersom inget stöd har beviljats.


(1)  EUT C 19, 26.1.2010, s. 31.


14.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 337/s3


MEDDELANDE

Den 14 december 2010 utkommer i Europeiska unionens officiella tidning C 337 A ”Gemensamma sortlistan över arter av lantbruksväxter”.

Prenumeranter på EUT kan utan extra kostnad erhålla detta nummer i samma antal och språkversioner som man prenumererar på. De som önskar erhålla denna tidning ombeds att returnera nedanstående beställningssedel vederbörligen ifylld inklusive prenumerationskod (står till vänster på adressetiketterna och börjar med O/…). Detta nummer av EUT kommer att levereras utan extra kostnad i upp till ett år från utgivningsdatumet.

Den som inte är prenumerant kan beställa och betala denna EUT hos någon av våra kommersiella distributörer (se http://publications.europa.eu/others/agents/index_sv.htm).

Detta nummer av EUT – liksom alla EUT (L, C, CA och CE) – kan läsas gratis på Internet (http://eur-lex.europa.eu).

Image