19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/2

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 29 april 2010 — Europeiska kommissionen mot Konungariket Nederländerna

(Mål C-92/07) (1)

(Associeringsavtalet mellan EEG och Turkiet - ”Standstill”-bestämmelserna och bestämmelserna om icke-diskriminering - Skyldighet att betala avgifter för att erhålla och förlänga ett uppehållstillstånd - Avgifternas proportionalitet - Jämförelse med avgifter som unionsmedborgare betalade - Artikel 9 i associeringsavtalet - Artikel 41.1 i tilläggsprotokollet - Artiklarna 10.1 och 13 i associeringsrådets beslut nr 1/80)

(2010/C 161/02)

Rättegångsspråk: nederländska

Parter

Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: P.J. Kuijper och S. Boelaert)

Svarande: Konungariket Nederländerna (ombud: H.G. Sevenster, C. Wissels och M. de Grave)

Part som har intervenerat till stöd för svaranden: Förbundsrepubliken Tyskland (ombud: M. Lumma och J. Möller)

Saken

Fördragsbrott — Åsidosättande av artikel 9 i Avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet, som undertecknades den 12 september 1963 i Ankara och som ingicks för gemenskapens räkning genom rådets beslut 64/732/EEG av den 23 december 1963 (EGT 217, 1964, s. 3685), artikel 41 i tilläggsprotokollet, som godkändes och bekräftades för gemenskapens räkning genom rådets förordning (EEG) nr 2760/72 av den 19 december 1972 (EGT L 293, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 1, s. 130) och artikel 10.1 och 10.13 i beslut nr 1/80 av den 19 september 1980 om utveckling av associeringen — Diskriminerande avgifter för utfärdande av uppehållstillstånd

Domslut

Konungariket Nederländerna har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 9 i avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet, som undertecknades den 12 september 1963 i Ankara av Republiken Turkiet, å ena sidan, och av medlemsstaterna i EEG och gemenskapen, å andra sidan, och som ingicks, godkändes och bekräftades för gemenskapens räkning genom rådets beslut 64/732/EEG av den 23 december 1963, artikel 41 i tilläggsprotokollet, som undertecknades i Bryssel den 23 november 1970 och ingicks, godkändes och bekräftades för gemenskapens räkning genom rådets förordning (EEG) nr 2760/72 av den 19 december 1972, samt artiklarna 10.1 och 13 i beslut nr 1/80 fattat av associeringsrådet den 19 september 1980, som inrättats genom associeringsavtalet och som består av dels medlemmar av medlemsstaternas regeringar samt medlemmar av Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapens kommission, dels medlemmar av den turkiska regeringen, genom att införa och behålla ett system med oproportionerliga avgifter för utfärdande av uppehållstillstånd jämfört med de avgifter som åläggs medborgare i medlemsstaterna för utfärdande av liknande handlingar, och genom att tillämpa detta system på turkiska medborgare som har uppehållsrätt i Nederländerna med stöd av:

—	associeringsavtalet,

—	tilläggsprotokollet, och

—	beslut nr 1/80.

2.	Konungariket Nederländerna ska ersätta rättegångskostnaderna. Förbundsrepubliken Tyskland ska bära sin rättegångskostnad.

(1) EUT C 95, 28.4.2007.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/3

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 20 april 2010 — Europeiska kommissionen mot Konungariket Sverige

(Mål C-246/07) (1)

(Fördragsbrott - Åsidosättande av artiklarna 10 EG och 300.1 EG - Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar - En medlemsstat har ensidigt lagt fram ett förslag att ett ämne ska införas i bilaga A till konventionen)

(2010/C 161/03)

Rättegångsspråk: svenska

Parter

Sökande: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: G. Valero Jordana och C. Tufvesson)

Svarande: Konungariket Sverige (ombud: A. Kruse och A. Falk)

Parter som har intervenerat till stöd för svaranden: Konungariket Danmark (ombud: C. Pilgaard Zinglersen och R. Holdgaard), Konungariket Nederländerna (ombud: C.M. Wissels och D.J.M. de Grave, Republiken Finland (ombud: J. Heliskoski) och Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland (ombud: V. Jackson och D. Anderson, QC)

Saken

Fördragsbrott — Åsidosättande av artiklarna 10 och 300.1 EG — Medlemsstaten har ensam föreslagit att ett ämne, PFOS (perfluoroktansulfat) ska läggas till i bilaga A till Stockholmskonventionen om långlivade organiska föreningar

Domslut

1.	Konungariket Sverige har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 10 EG, genom att ensidigt föreslå att ett ämne, perfluoroktansulfonat, ska införas i bilaga A till Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar.

2.	Talan ogillas i övrigt.

3.	Konungariket Sverige ska ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnad.

4.	Konungariket Danmark, Konungariket Nederländerna, Republiken Finland och Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland ska bära sina rättegångskostnader.

(1) EUT C 183, 4.8.2007.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/3

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 22 april 2010 — Europeiska kommissionen mot Konungariket Spanien

(Mål C-423/07) (1)

(Fördragsbrott - Direktiv 93/37EEG - Artiklarna 3 och 11 - Byggkoncessioner - Skyldigheter i fråga om annonsering - Omfattningen av skyldigheterna - Meddelande om upphandling - Beskrivning av föremålet för koncessionen och av platsen där arbeten ska utföras - Ytterligare entreprenader som inte uttryckligen angetts i meddelandet om upphandling och i förfrågningsunderlaget - Principen om likabehandling)

(2010/C 161/04)

Rättegångsspråk: spanska

Parter

Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: D. Kukovec, M. Konstantinidis, S. Pardo Quintillán och M. Canal Fontcuberta, abogada)

Svarande: Konungariket Spanien (ombud: F. Díez Moreno)

Saken

Fördragsbrott — Åsidosättande av artiklarna 3, 11.3, 11.6, 11.7 och 11.12 i rådets direktiv 93/37/EEG av den 14 juni 1993 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader (EGT L 199, s. 54) — Åsidosättande av likabehandlingsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen — Arbeten som inte varit föremål för koncession — Anbudsförfarande i efterhand som sker vid tidpunkten för beviljandet av koncessionen

Domslut

Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3.1, 11.3 och 11.6 i rådets direktiv 93/37/EEG av den 14 juni 1993 om samordning av förfarandena vid tilldelning av offentliga upphandlingskontrakt för bygg- och anläggningsarbeten, jämförda med bilaga 5 till direktivet, eftersom Iberpistas den 5 november 1999 har tilldelats koncessionen avseende

—	anläggande av ett tredje körfält i båda färdriktningarna på den avgiftsbelagda sträckan av motorväg A-6 mellan Villalba och trafikplats Valle de los Caídos,

—	anläggande av ett reversibelt tredje körfält på den avgiftsbelagda sträckan av motorväg A-6 mellan trafikplats Valle de los Caídos och staden San Rafael, däri inbegripet anläggandet av en ny tunnel, och

—	anläggande av ett fjärde körfält i båda färdriktningarna för den avgiftsfria sträckan av motorväg A-6 som ligger mellan städerna Madrid och Villalba,

utan att byggnadsverk har angetts i föremålet för koncessionsavtalet om byggentreprenader, enligt beskrivningen i det meddelande som publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella tidning och i förfrågningsunderlaget.

2.	Talan ogillas i övrigt.

3.	Konungariket Spanien ska ersätta rättegångskostnaderna.

(1) EUT C 297, 8.12.2007.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/4

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 29 april 2010 — Europeiska kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland

(Mål C-160/08) (1)

(Fördragsbrott - Offentlig upphandling av tjänster - Artiklarna 43 EG och 49 EG - Direktiven 92/50/EEG och 2004/18/EG - Offentlig räddningstjänst - Ambulanstransport i akuta fall och kvalificerad sjuktransport - Skyldighet till öppenhet - Artikel 45 EG - Verksamheter som är förenade med utövandet av offentlig makt - Artikel 86.2 EG - Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse)

(2010/C 161/05)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: M. Kellerbauer och D. Kukovec)

Svarande: Förbundsrepubliken Tyskland (ombud: M. Lumma och J. Möller)

Part som har intervenerat till stöd för svaranden: Konungariket Nederländerna (Ombud: C.M. Wissels och Y de Vries)

Saken

Fördragsbrott — Åsidosättande av artiklarna 43 och 49 EG samt rådets direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av tjänster (EGT L 209, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 139) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (EUT L 134, s. 114) — Lokala myndigheters praxis att, med åsidosättande av principerna om insyn och icke-diskriminering, direkt och utan något öppet upphandlingsförfarande tilldela kontrakt och koncessioner avseende sjuktransporter i akuta fall

Domslut

Förbundsrepubliken Tyskland har, i samband med tilldelningen, enligt den så kallade anbudsmodellen, av kontrakt om offentliga ambulanstransporter i akuta fall och om kvalificerade sjuktransporter i delstaterna Sachsen Anhalt, Nordrhein Westfalen, Niedersachsen och Sachsen, underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 10 i direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av tjänster, jämförd med artikel 16 i det direktivet, eller, från och med den 1 februari 2006, enligt artikel 22 i direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster, jämförd med artikel 35.4 i det direktivet, genom att inte offentliggöra meddelanden om resultatet av tilldelningsförfarandet.

2.	Talan ogillas i övrigt.

3.	Europeiska kommissionen, Förbundsrepubliken Tyskland och Konungariket Nederländerna ska bära sina rättegångskostnader.

(1) EUT C 209 av den 15.8.2008

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/4

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 29 april 2010 (begäran om förhandsavgörande från Østre Landsret (Danmark)) — Dansk Transport og Logistik mot Skatteministeriet

(Mål C-230/08) (1)

(Gemenskapens tullkodex - Artiklarna 202, 215.1, 215.3, 217.1 och 233 första stycket d - Begreppet varor som beslagtas och samtidigt eller därefter förverkas - Tillämpningsförordning för tullkodexen - Artikel 867a - Direktiv 92/12/EEG - Artiklarna 5.1 och 5.2, 6, 7.1, 8 och 9 - Sjätte mervärdesskattedirektivet - Artiklarna 7, 10.3 och 16.1 - Olaglig införsel av varor - Transport av gods upptaget i TIR-carnet - Beslag och förstöring - Fastställelse av den medlemsstat i vilken tullskulden och fordringarna på punktskatt och mervärdesskatt uppkommer - Tull- och skatteskulderna upphör)

(2010/C 161/06)

Rättegångsspråk: danska

Hänskjutande domstol

Østre Landsret

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Dansk Transport og Logistik

Motpart: Skatteministeriet

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Østre Landsret — Tolkning av artiklarna 215 och 233 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), artikel 454 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92 (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1), artiklarna 5 och 6 i rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 57) och artiklarna 7 och 10 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28), i dess lydelse enligt rådets direktiv 1999/85/EG av den 22 oktober 1999 (EGT L 277, s. 34) — Tull- och skatteskulderna upphör till följd av att myndigheterna i en medlemsstat förverkar och förstör varor i samband med att de införs olagligen till gemenskapens tullområde

Domslut

Begreppet varor som ”tas i beslag och samtidigt eller därefter förverkas” i artikel 233 första stycket d i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 955/1999 av den 13 april 1999, omfattar den situationen att varor i samband med införseln till gemenskapens tullområde omhändertas av lokala tull- och skattemyndigheter i den zon där det första tullkontoret vid gemenskapens yttre gräns är beläget, och samtidigt eller därefter förstörs av nämnda myndigheter, varvid de hela tiden har varit i myndigheternas besittning, vilket medför att tullskulden upphör enligt nämnda bestämmelse.

Artiklarna 5.1 tredje stycket och 6.1 i rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor, i dess lydelse enligt rådets direktiv 96/99/EG av den 30 december 1996, ska tolkas så, att varor som tas i beslag av lokala tull- och skattemyndigheter i samband med att de införs till gemenskapen och samtidigt eller därefter förstörs av dessa myndigheter, utan att ha upphört att vara i myndigheternas besittning, ska anses inte ha införts till gemenskapen, vilket medför att skyldighet att betala punktskatt för dem inte inträder. När det gäller varor, som tas i beslag efter att olagligen ha införts till gemenskapens tullområde, det vill säga efter att de lämnat den zon där det första tullkontoret inom nämnda område är beläget, och samtidigt eller därefter förstörs av dessa myndigheter utan att ha upphört att vara i myndigheternas besittning, ska ”punktskatten [inte] anses vilande”, i den mening som avses i artiklarna 5.2 första stycket och 6.1 c i nämnda direktiv, artiklarna 84.1 a och 98 i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 955/99 samt artikel 867a i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1662/1999 av den 28 juli 1999, vilket innebär att punktskatteskyldighet för dessa varor inträder och, således, att punktskatten kan tas ut.

Artiklarna 2 punkt 2, 7 och 10.3 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund, i dess lydelse enligt rådets direktiv 1999/85/EG av den 22 oktober 1999, ska tolkas så, att varor som tas i beslag av lokala tull- och skattemyndigheter i samband med att de införs till gemenskapens tullområde och samtidigt eller därefter förstörs av dessa myndigheter, utan att ha upphört att vara i myndigheternas besittning, ska anses inte ha införts till gemenskapen, vilket medför att skyldighet att betala mervärdesskatt för dem inte inträder och att denna skatt följaktligen inte kan tas ut. Artikel 10.3 andra stycket, jämförd med artikel 16.1 B c i nämnda direktiv och artikel 867a i förordning nr 2454/93, i dess lydelse enligt förordning nr 1662/1999, ska emellertid tolkas så, att skyldighet att betala mervärdesskatt inträder och skatten kan tas ut när det gäller varor, som tas i beslag efter att olagligen ha införts till gemenskapens tullområde, det vill säga efter den tidpunkt när de lämnade den zon där det första tullkontoret inom nämnda område är beläget, och samtidigt eller därefter förstörs av dessa myndigheter utan att ha upphört att vara i myndigheternas besittning. Detta gäller även om varorna därefter hänförs till ett tullförfarande.

Artiklarna 202, 215.1 och 215.3 och 217 i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 955/1999, samt artiklarna 7.2 och 10.3 i sjätte direktivet 77/388, i dess lydelse enligt direktiv 1999/85, ska tolkas så att det är myndigheterna i den medlemsstat som är belägen vid gemenskapens yttre gräns över vilken varorna olagligen har förts in till gemenskapens tullområde som är behöriga att uppbära tullskulden och mervärdesskatten, och detta även om varorna därefter har fraktats till en annan medlemsstat där de påträffats och tagits i beslag. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 92/12, i dess lydelse enligt direktiv 96/99, ska tolkas så, att myndigheterna i den sistnämnda medlemsstaten är behöriga att uppbära punktskatten, förutsatt att varorna förvaras för kommersiella ändamål. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida detta villkor är uppfyllt i det mål den har att avgöra.

(1) EUT C 197, 2.8.2008.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/6

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 20 april 2010 (begäran om förhandsavgörande från Tribunale Amministrativo Regionale per la Lombardia, Italien) — Federutility, Assogas, Libarna Gas spa, Collino Commercio spa, Sadori gas spa, Egea Commerciale, E.On Vendita srl och Sorgenia spa mot Autorità per l'energia elettrica e il gas

(Mål C-265/08) (1)

(Direktiv 2003/55/EG - Den inre marknaden för naturgas - Statlig åtgärd avseende priset för leverans av naturgas efter den 1 juli 2007 - Skyldigheter för gasföretag avseende tillhandahållande av en allmännyttig tjänst)

(2010/C 161/07)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale per la Lombardia

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Federutility, Assogas, Libarna Gas spa, Collino Commercio spa, Sadori gas spa, Egea Commerciale, E.On Vendita srl och Sorgenia spa

Motpart: Autorità per l'energia elettrica e il gas

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Tribunale Amministrativo Regionale per la Lombardia — Tolkning av artiklarna 3.2 och 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG (EUT L 176, s. 57) — Nationell lagstiftning om fastställelse av priset för leverans av naturgas till hushållskunder

Domslut

Artiklarna 3.2 och 23.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG utgör inte hinder för en nationell lagstiftning, som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken det efter den 1 juli 2007 är tillåtet att bestämma prisnivån på leverans av naturgas genom fastställandet av referenspriser, under förutsättning att denna åtgärd uppfyller följande villkor:

—

Syftet med åtgärden är att tillgodose ett allmänt ekonomiskt intresse bestående i att priset för leverans av naturgas till slutkonsumenten hålls på en rimlig nivå, med hänsyn till den avvägning medlemsstaterna ska göra, med beaktande av situationen i naturgassektorn, mellan de i direktiv 2003/55 eftersträvade målen att marknaden ska vara fri och att slutkonsumenterna ska ges nödvändigt skydd.

—	Åtgärden begränsar den fria prissättningen avseende leverans av naturgas efter den 1 juli 2007 endast i den utsträckning det behövs för att uppnå ett sådant mål av allmänt ekonomiskt intresse, och följaktligen endast under en av nödvändighet begränsad tid.

—	Åtgärden ska vara klart definierad, öppen, icke-diskriminerande och kontrollerbar samt garantera att gasföretag i unionen kan nå ut till konsumenterna på lika villkor.

(1) EUT C 236, 13.9.2008.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/6

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 29 april 2010 (begäran om förhandsavgörande från House of Lords (Förenade kungariket)) — The Queen, M m.fl. mot Her Majesty's Treasury

(Mål C-340/08) (1)

(Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik - Restriktiva åtgärder mot vissa med Usama bin Ladin, nätverket al-Qaida och talibanerna associerade personer och enheter - Spärrande av tillgångar och ekonomiska resurser - Förordning (EG) nr 881/2002 - Artikel 2.2 - Förbud mot att göra penningmedel tillgängliga för personer som förtecknas i bilaga I till förordningen - Omfattning - Socialförsäkringsförmåner och socialt bistånd som beviljats hustrun till en person som finns upptagen i nämnda bilaga I)

(2010/C 161/08)

Rättegångsspråk: engelska

Hänskjutande domstol

House of Lords

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: The Queen, M m.fl.

Motpart: Her Majesty's Treasury

Saken

Begäran om förhandsavgörande — House of Lords — Tolkning av artikel 2.2 i rådets förordning (EG) nr 881/2002 av den 27 maj 2002 om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa med Usama bin Ladin, nätverket al-Qaida och talibanerna associerade personer och enheter och om upphävande av förordning (EG) nr 467/2001 om förbud mot export av vissa varor och tjänster till Afghanistan, skärpning av flygförbudet och förlängning av spärrandet av tillgångar och andra finansiella medel beträffande talibanerna i Afghanistan (EGT L 139, s. 9) — Räckvidden av förbudet mot att göra ekonomiska resurser tillgängliga för personer förtecknade i bilaga I — Socialförsäkringsförmåner eller socialt bistånd som staten beviljar en make eller maka till en sådan person

Domslut

Artikel 2.2 i rådets förordning (EG) nr 881/2002 av den 27 maj 2002 om införande av vissa särskilda, restriktiva åtgärder mot vissa med Usama bin Ladin, nätverket al-Qaida och talibanerna associerade personer och enheter och om upphävande av förordning (EG) nr 467/2001 om förbud mot export av vissa varor och tjänster till Afghanistan, skärpning av flygförbudet och förlängning av spärrandet av tillgångar och andra finansiella medel beträffande talibanerna i Afghanistan, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 561/2003 av den 27 mars 2003, ska tolkas så, att den inte är tillämplig när staten tillhandahåller socialförsäkringsförmåner eller socialt bistånd till makan till en person som angetts av den kommitté som inrättades med tillämpning av punkt 6 i resolution 1267 (1999) av Förenta nationernas säkerhetsråd och som finns upptagen i bilaga I i nämnda förordning i ändrad lydelse, enbart på grund av att makan bor tillsammans med den angivna personen och kommer att eller kan komma att använda en del av de tillhandahållna förmånerna till förvärv av varor och tjänster, som den angivna personen kommer att konsumera eller som även denne kommer att dra fördel av.

(1) EUT C 260, 11.10.2008.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/7

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 22 april 2010 — Europeiska kommissionen mot Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland

(Mål C-346/08) (1)

(Fördragsbrott - Direktiv 2001/80/EG - Föroreningar och olägenheter - Förbränningsanläggningar - Begränsningar av utsläpp till luften av vissa föroreningar - Direktivet har inte tillämpats på Lynemouth-verket (Förenade kungariket))

(2010/C 161/09)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: P. Olivier och A. Alcover San Pedro)

Svarande: Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (ombud: L. Seeboruth och D. Wyatt, QC)

Saken

Fördragsbrott — Åsidosättande med avseende på kraftverket i Lynemouth, Northumerland av rådets direktiv 2001/80/EG av den 23 oktober 2001 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar (EGT L 309, s. 1) — Utsläppen från detta kraftverk har inte minskat inom den frist som anges i artikel 4.3 i direktivet

Domslut

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG av den 23 oktober 2001 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar, genom att inte säkerställa att detta direktiv tillämpas på det kraftverk som drivs av Rio Tinto Alcan Smelting and Power (UK) Ltd i Lynemouth, i nordöstra England.

2.	Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland ska ersätta rättegångskostnaderna.

(1) EUT C 260 av den 11.10.2008.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/8

Begäran om förhandsavgörande framställd av Conseil d'État (Frankrike) den 29 april 2010 — Solgar Vitamin's France, Valorimer SARL, Christian Fenioux, L'Arbre de Vie SARL, Source Claire, Nord Plantes EURL, RCS Distribution, Ponroy Santé och Syndicat de la Diététique et des Compléments Alimentaires mot Ministre de l'Economie, des Finances et de l'Emploi, Ministre de la Santé, de la Jeunesse et des Sports och Ministre de l'Agriculture et de la Pêche

(Mål C-446/08) (1)

(Direktiv 2002/46/EG - Tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott - Vitaminer och mineralämnen som får användas vid tillverkningen av kosttillskott - Maximikvantiteter - Harmonisering på unionsnivå - Föreligger inte - Medlemsstaternas behörighet - Förfaranden och kriterier som ska iakttas vid fastställande av dessa maximikvantiteter - Nationell lagstiftning om fastställande av maximikvantiteter - Fastställande av en maximikvantitet på noll)

(2010/C 161/10)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Conseil d'État (Frankrike)

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Solgar Vitamin's France, Valorimer SARL, Christian Fenioux, L'Arbre de Vie SARL, Source Claire, Nord Plantes EURL, RCS Distribution, Ponroy Santé och Syndicat de la Diététique et des Compléments Alimentaires

Motparter: Ministre de l'Economie, des Finances et de l'Emploi, Ministre de la Santé, de la Jeunesse et des Sports och Ministre de l'Agriculture et de la Pêche

Övrig deltagare i rättegången: Syndicat de la Diététique et des Compléments Alimentaires

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Conseil d’État (Frankrike) — Tolkning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG av den 10 juni 2002 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott (EGT L 183, s. 51) och i synnerhet av artiklarna 5.4 och 11.2 — Medlemsstaternas behörighet att fastställa maximinivåer av vitaminer och mineralämnen i kosttillskott när gemenskapsbestämmelser saknas på området — Kriterier vid fastställande av maximinivåer — Totalt förbud mot fluor infört av en medlemsstats myndigheter utan iakttagande av reglerna i artikel 12 i nämnda direktiv — Kvantitativ handelsrestriktion i strid mot artiklarna 28 och 30 EG

Domslut

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG av den 10 juni 2002 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott ska tolkas så, att medlemsstaterna, med förbehåll för tillämpningen av fördragets bestämmelser, behåller sin behörighet att anta bestämmelser om fastställande av de maximikvantiteter av vitaminer och mineralämnen som får användas vid tillverkningen av kosttillskott, så länge kommissionen inte har fastställt dessa kvantiteter i enlighet med artikel 5.4 i detta direktiv.

Medlemsstaterna är, utöver skyldigheten att iaktta artiklarna 28 EG och 30 EG, även skyldiga att hämta vägledning i de kriterier som anges i artikel 5.1 och 5.2 i direktiv 2002/46, däribland kravet på en riskbedömning på grundval av allmänt erkända vetenskapliga rön vid fastställandet av de maximikvantiteter av vitaminer och mineralämnen som får användas vid tillverkningen av kosttillskott i väntan på att kommissionen fastställer dessa kvantiteter i enlighet med artikel 5.4 i detta direktiv.

Direktiv 2002/46 ska tolkas så, att i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet — i vilken det inte är möjligt att i exakta siffror ange intaget av ett mineralämne från andra kostkällor vid fastställandet av den maximikvantitet av ämnet som får användas vid tillverkning av kosttillskott — får en medlemsstat, så länge som kommissionen inte har fastställt de maximikvantiteter av vitaminer och mineralämnen som får användas vid tillverkning av kosttillskott i enlighet med artikel 5.4 i direktivet, och under förutsättning att det finns en fastslagen risk för att intaget från andra kostkällor uppgår till den övre gräns för säkert intag som slagits fast för mineralämnet i fråga, fastställa ett nollvärde för den nämnda maximikvantiteten utan att använda sig av det förfarande som föreskrivs i artikel 12 i direktivet, varvid medlemsstaten dock måste iaktta artiklarna 28 EG och 30 EG.

Artikel 5 i direktiv 2002/46 ska tolkas så, att den omständigheten, att en anpassad märkning skulle kunna avskräcka den konsumentgrupp som den riktar sig till från att inta ett näringsämne som i liten dos är gynnsamt för denna grupp, är inte ett relevant kriterium för att fastställa de maximikvantiteter av vitaminer och mineralämnen som får användas vid tillverkningen av kosttillskott. Hänsyn till olika konsumentgruppers varierande grad av känslighet kan ge en medlemsstat rätt att tillämpa en sådan maximikvantitet, som anpassats efter en känslig konsumentgrupp, såsom barn, på hela befolkningen, endast om denna åtgärd är begränsad till vad som är nödvändigt för att garantera skyddet av hälsan hos de personer som tillhör denna grupp samt om åtgärden är proportionerlig i förhållande till det eftersträvade syftet, vilket inte skulle ha kunnat uppnås genom åtgärder med en mindre begränsande verkan på handeln inom Europeiska unionen, något som det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

Direktiv 2002/46 ska tolkas så, att det utgör hinder för att det fastställs maximikvantiteter av vitaminer och mineralämnen som får användas vid tillverkningen av kosttillskott, när några övre säkerhetsgränser för intag av dessa vitaminer och mineralämnen inte har fastslagits, på grund av att det inte finns en fastslagen risk för människors hälsa, för så vitt inte en sådan åtgärd är motiverad enligt försiktighetsprincipen, om det av en vetenskaplig riskbedömning framgår att det råder vetenskaplig osäkerhet om förekomsten eller omfattningen av de verkliga hälsoriskerna. Efter att övre säkerhetsgränser har fastslagits kan medlemsstaterna ha rätt att fastställa maximikvantiteter som är påtagligt lägre än dessa gränsvärden, under förutsättning att fastställandet av dessa maximikvantiteter kan motiveras med hänsyn till de kriterier som anges i artikel 5.1 och 5.2 i direktiv 2002/46 och att det är förenligt med proportionalitetsprincipen. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra denna bedömning, vilken ska göras med utgångspunkt i det enskilda fallet.

(1) EGT C 327, 20.12.2008

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/9

Domstolens dom (första avdelningen) av den 22 april 2010 (begäran om förhandsavgörande från Landesgericht Innsbruck — Österrike) — Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols mot Land Tirol

(Mål C-486/08) (1)

(Socialpolitik - Ramavtal om del- och visstidsarbete - Bestämmelser i den nationella lagstiftningen som missgynnar kontraktsanställda tjänstemän som arbetar deltid, tillfälligt eller har en visstidsanställning - Likabehandlingsprincipen)

(2010/C 161/11)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Landesgericht Innsbruck

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols

Motpart: Land Tirol

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Landesgericht Innsbruck — Tolkning av artikel 4.1 och 4.2 i bilagan till rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, 1998, s. 9), av punkt 4 i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 75, s. 43), och av artikel 14.1 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (EUT L 204, s. 23) — Nationell lag om kontraktsanställda, enligt vilken vissa kategorier av anställda med visstidsanställning, tillfällig anställning eller tidsbegränsad anställning, undantas från denna lags tillämpningsområde — Ogynnsamma bestämmelser vad gäller semesteranspråk för tjänstemän som byter från heltid till deltid, och för tjänstemän som tar ut tvåårig föräldraledighet — Principen om likabehandling av kvinnliga och manliga arbetstagare, av del- och heltidsanställda, och av arbetstagare med tidsbegränsad anställning och arbetstagare med tillsvidareanställning

Domslut

Unionsrätten, och i synnerhet klausul 4 punkt 2 i ramavtalet om deltidsarbete, som ingicks den 6 juni 1997 och som finns som bilaga till rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS, i dess lydelse enligt rådets direktiv 98/23/EG av den 7 april 1998, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som 55 § stycke 5 i den tyrolska lagen om kontraktsanställda (Tiroler Landes-Vertragsbedienstetengesetz) av den 8 november 2000, i dess lydelse fram till den 1 februari 2009, enligt vilken ännu ej uttagen semesterledighet vid en ändring av arbetstiden ska anpassas på så sätt att en arbetstagare som förkortar sin arbetstid från heltid till deltid får en nedsättning av den rätt till årlig betald semester som han eller hon intjänat — utan att ha haft möjlighet att utnyttja den — under sitt heltidsarbete, eller endast kan utnyttja denna semester med en lägre semesterlön.

Klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som finns som bilaga till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som 1 § stycke 2 m i den tyrolska lagen om kontraktsanställda av den 8 november 2000, i dess lydelse fram till den 1 februari 2009, enligt vilken arbetstagare som har en visstidsanställning på högst sex månader, eller som endast är tillfälligt anställda, inte omfattas av denna lag.

2 § punkt 6 i ramavtalet om föräldraledighet, som ingicks den 14 december 1995 och som finns som bilaga till rådets direktiv 96/34/EG av den 3 juni 1996 om ramavtalet om föräldraledighet, undertecknat av UNICE, CEEP och EFS, i dess lydelse enligt rådets direktiv 97/75/EG av den 15 december 1997, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som 60 § sista meningen i den tyrolska lagen om kontraktsanställda av den 8 november 2000, i dess lydelse fram till den 1 februari 2009, enligt vilken arbetstagare som utnyttjar sin rätt till två års föräldraledighet, vid slutet av denna period förlorar rätten till den årliga betalda semester som intjänats året före deras barns födelse.

(1) EUT C 44, 21.2.2009.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/10

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 22 april 2010 (begäran om förhandsavgörande från Finanzgericht Düsseldorf — Tyskland) — Vera Mattner mot Finanzamt Velbert

(Mål C-510/08) (1)

(Fri rörlighet för kapital - Artiklarna 56 EG och 58 EG - Gåvoskatt - Fastighet på vilken en byggnad uppförts - Rätt till grundavdrag från beskattningsunderlaget - Olika behandling av personer med hemvist i landet och personer som saknar hemvist i landet)

(2010/C 161/12)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Finanzgericht Düsseldorf

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Vera Mattner

Motpart: Finanzamt Velbert

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Finanzgericht Düsseldorf — Tolkningen av artiklarna 39 EG och 43 EG samt artikel 56 EG jämförd med artikel 58 EG — Nationell lagstiftning om gåvoskatt på fastigheter enligt vilken fribeloppet är 1 100 euro av fastighetens värde när givaren och gåvotagaren har hemvist i en annan medlemsstat men 205 000 euro när givaren eller gåvotagaren har sitt hemvist i den berörda medlemstaten

Domslut

Artikel 56 EG i förening med artikel 58 EG ska tolkas så, att de utgör hinder för en sådan lagstiftning i en medlemsstat som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilken det föreskrivs att det grundavdrag som vid beräkningen av gåvoskatt ska minska beskattningsunderlaget vid gåva i form av en i denna stat belägen fastighet är lägre, när givare och gåvotagare vid den tidpunkt då gåvan fullbordas har hemvist i en annan medlemsstat, än det grundavdrag som skulle ha tillämpats om åtminstone en av dessa vid samma tidpunkt hade haft sitt hemvist i förstnämnda medlemsstat.

(1) EUT C 44 av den 21.2.2009.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/10

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 22 april 2010 (begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna)) — Staatssecretaris van Financiën mot X (C-536/08), fiscale eenheid Facet BV/Facet Trading BV (C-539/08)

(Mål C-536/08) (1)

(Sjätte mervärdesskattedirektivet - Artikel 17.2 och 17.3 - Artikel 28b A 2 - Avdragsrätt - Övergångsbestämmelser för beskattning av handeln mellan medlemsstaterna - Plats för förvärv av varor inom gemenskapen)

(2010/C 161/13)

Rättegångsspråk: nederländska

Hänskjutande domstol

Hoge Raad der Nederlanden

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Staatssecretaris van Financiën

Motpart: X (C-536/08), fiscale eenheid Facet BV/Facet Trading BV (C-539/08)

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Hoge Raad der Nederlanden — Tolkning av artiklarna 17.2 och 17.3 och 28b A 2 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28) — Övergångsbestämmelser för beskattning handeln mellan medlemsstater — Platsen för förvärv av varor inom gemenskapen

Domslut

Artiklarna 17.2, 17.3 och 28b A 2 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund, i dess lydelse enligt rådets direktiv 92/111/EEG av den 14 december 1992, ska tolkas så, att en skattskyldig person som befinner sig i en sådan situation som avses i artikel 28b A 2 första stycket i direktivet inte har rätt att omedelbart dra av den ingående mervärdesskatten för ett förvärv inom gemenskapen.

(1) EUT C 44, 21.2.2009.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/11

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 22 april 2010 (begäran om förhandsavgörande från High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court) — Förenade konungariket) — The Queen, på begäran av Association of the British Pharmaceutical Industry mot Medicines and Healthcare Products Regulatory Agency

(Mål C-62/09) (1)

(Direktiv 2001/83/EG - Artikel 94 - Läkarmottagningar som förskriver vissa läkemedel till sina patienter ges ekonomiska incitament - Hälso- och sjukvårdsmyndigheter - Läkare - Fri förskrivningsrätt)

(2010/C 161/14)

Rättegångsspråk: engelska

Hänskjutande domstol

High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court)

Parter i målet vid den nationella domstolen

Sökande: The Queen, på begäran av Association of the British Pharmaceutical Industry

Svarande: Medicines and Healthcare Products Regulatory Agency

Ytterligare deltagare i rättegången: The NHS Confederation (Employers) Company Ltd

Saken

Begäran om förhandsvagörande — High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division (Administrative Court) — Tolkningen av artikel 94.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (EGT L 311, s. 67) — Ett offentligt organ som ingår i den nationella hälso- och sjukvårdsorganisationen och som inför ett system med ekonomiska incitament till läkarmottagningar att förskriva ett särskilt läkemedel till patienter

Domslut

Artikel 94.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/27/EG av den 31 mars 2004, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för system med ekonomiska incitament, såsom det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, som inrättats av de nationella hälso- och sjukvårdsmyndigheterna för att minska utgifterna för hälso- och sjukvård och som syftar till att uppmuntra läkare att vid behandlingen av vissa sjukdomar förskriva vissa namngivna läkemedel som innehåller en annan aktiv substans än det läkemedel som tidigare förskrevs eller som skulle ha kunnat förskrivas om incitamentssystemet inte hade funnits.

(1) EUT C 90, 18.4.2009.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/11

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 22 april 2010 (begäran om förhandsavgörande från Symvoulio tis Epikrateias (Grekland)) — Dimos Agios Nikolaos — Kriti mot Ypourgos Agrotikis Anaptyxis kai Trofimon

(Mål C-82/09) (1)

(Förordning (EG) nr 2152/2003 - Övervakning av skogar och miljösamspel i unionen - Definitioner - Begreppen ”skog” och ”trädbevuxen mark” - Tillämpningsområde)

(2010/C 161/15)

Rättegångsspråk: grekiska

Hänskjutande domstol

Symvoulio tis Epikrateias

Parter i målet vid den hänskjutande domstolen

Klagande: Dimos Agios Nikolaos — Kriti

Motpart: Ypourgos Agrotikis Anaptyxis kai Trofimon

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Symvoulio tis Epikrateias — Tolkning av artikel 3 a och b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2152/2003 av den 17 november 2003 om övervakning av skogar och miljösamspel i gemenskapen (Forest Focus) (EUT L 324, s. 1) — Begreppen ”skog” och ”trädbevuxen mark” — Divergerande definitioner i förordningen

Domslut

Bestämmelserna i artikel 3 a och 3 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2152/2003 av den 17 november 2003 om övervakning av skogar och miljösamspel i gemenskapen (Forest Focus) — som såvitt avser förordningen definierar begreppen ”skog” och ”trädbevuxen mark” — ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationella bestämmelser som innehåller andra definitioner av dessa begrepp, avseende åtgärder som inte regleras i denna förordning.

(1) EUT C 102, 1.5.2009.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/12

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 29 april 2010 (begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Firenze (Italien)) — Camar Srl mot Presidente del Consiglio dei Ministri

(Mål C-102/09) (1)

(Internationella avtal - Yaoundékonventionen - Fjärde AVS - EEG konventionen undertecknad i Lomé - ”Standstill”-klausul - Interna skatter och avgifter - Bananer)

(2010/C 161/16)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale di Firenze

Parter i målet vid den nationella domstolen

Kärande: Camar Srl

Svarande: Presidente del Consiglio dei Ministri

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Tribunale di Firenze — Gemensam organisation av marknaden — Bananer — Förenligheten av en nationell lag om konsumtionsskatt på bananer med ursprung i Somalia med artikel 14 i första Yaoundékonventionen och med importbestämmelserna i AVS-EEG-konventionen undertecknad i Lomé

Domslut

Artikel 14 i konventionen om associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och de associerade länderna i Afrika och Madagaskar, undertecknad i Yaoundé den 20 juli 1963, utgjorde inte hinder mot en sådan skatt på bananer med ursprung i Somalia som den som infördes genom lag nr 986/1964 av den 9 oktober 1964.

Den nationella domstolen är inte skyldig att pröva den konkreta verkan av höjningar av en skatt på import av bananer med ursprung i Somalia, såsom den som införts genom sådan lagstiftning som i det nationella målet, i förhållande till den situation som rådde före den 1 april 1976, för att bedöma huruvida dessa höjningar är förenliga med ”standstill”-klausulen i artikel 1 i protokoll nr 5 om bananer, bilagt fjärde AVS EEG konventionen, undertecknad i Lomé den 15 december 1989. Höjningar av en sådan skatt strider dock inte mot nämnda klausul om de endast utgör inflationskorrigeringar.

(1) EUT C 129, 6.6.2009.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/12

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 22 april 2010 (begäran om förhandsavgörande från Symvoulio tis Epikrateias — Grekland) — Enosi Efopliston Aktoploïas m.fl. mot Ypourgos Emporikis Naftilías, Ypourgos Aigaíou

(Mål C-122/09) (1)

(Sjötransporter - Sjöcabotage - Förordning (EEG) nr 3577/92 - Tillfälligt undantag från tillämpning av förordningen - Skyldighet för medlemsstaterna att avstå från att, innan undantagsperioden löpt ut, anta bestämmelser som allvarligt kan äventyra tillämpningen av nämnda förordning)

(2010/C 161/17)

Rättegångsspråk: grekiska

Hänskjutande domstol

Symvoulio tis Epikrateias

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Enosi Efopliston Aktoploïas, ANEK, Minoikes grammes, N.E. Lésvou, Blue Star Ferries

Motpart: Ypourgos Emporikis Naftilías, Ypourgos Aigaíou

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Symvoulio tis Epikrateias — Tolkning av artiklarna 1, 2, 4 och 6.3 i rådets förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (sjöcabotage) (EGT L 364, s. 7, och rättelse i EGT L 187, 1998, s. 56; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 203) — Tillfälligt undantag från tillämpning av förordningen — Skyldighet för medlemsstaterna att avstå från att, innan undantagsperioden löpt ut, anta bestämmelser som kan äventyra en fullständig tillämpning av nämnda förordning — Enskildas rätt att åberopa den ifrågavarande förordningen för att ifrågasätta giltigheten av nationella bestämmelser

Domslut

Om det antas att den grekiska lagstiftaren, under tiden för den i Grekland tillfälliga undantagsperioden för tillämpning av rådets förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage), var skyldig att avstå från att vidta åtgärder som kan innebära att den fullständiga och effektiva tillämpningen av denna förordning allvarligt äventyras från och med den 1 januari 2004, vilket var det datum då undantagsperioden löpte ut, är denna fullständiga och effektiva tillämpning inte allvarligt äventyrad av endast den omständigheten att den grekiska lagstiftaren år 2001 antog bestämmelser som är oförenliga med nämnda förordning och av uttömmande och stadigvarande slag, och därvid inte föreskrev att de ska upphöra att gälla från och med den 1 januari 2004.

(1) EUT C 141, 20.6.2009

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/13

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 29 april 2010 (begäran om förhandsavgörande från Finanzgericht München, Tyskland) — Roeckl Sporthandschuhe GmbH & Co. KG mot Hauptzollamt München

(Mål C-123/09) (1)

(Gemensamma tulltaxan - Tulltaxenummer - Klassificering av ridhandskar i kombinerade nomenklaturen - Nummer 3926 - Nummer 6116)

(2010/C 161/18)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Finanzgericht München

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Roeckl Sporthandschuhe GmbH & Co. KG

Motpart: Hauptzollamt München

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Finanzgericht München -

Tolkningen av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987, om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 13, s. 22), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1789/2003 av den 11 september 2003 (EUT L 281, s. 1) — Textilvara som på ena sidan har försetts med en reliefstruktur uteslutande i syfte att förbättra ett plastskikts vidhäftningsförmåga — Klassificering i underposition 3926 20 00 i kombinerade nomenklaturen

Domslut

Kombinerade nomenklaturen, som utgör bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987, om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1789/2003 av den 11 september 2003, ska tolkas så, att sådana ridhandskar som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, vilka tillverkas av en textilvara som på endast ena sidan har försetts med en reliefstruktur och överdragits med ett plastskikt, varvid bärarskiktet av textil på ena sidan har försetts med en reliefstruktur och denna sida därefter helt överdragits med en skumbeläggning av polyuretan, vilken har en viktig funktion för användningen av handskarna som ridhandskar, ska hänföras till undernummer 3926 20 00 häri.

(1) EUT C 129, 06.06.2009

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/13

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 29 april 2010 (begäran om förhandsavgörande från Raad van State — Nederländerna) — Smit Reizen BV mot Minister van Verkeer en Waterstaat

(Mål C-124/09) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Förordningarna (EEG) nr 3820/85 och nr 3821/85 - Vägtransporter - Registreringsskyldighet - Viloperioder och annan arbetstid - Tid som behövs för att ta sig till den plats där fordon som är utrustat med en färdskrivare övertas - Begreppet driftställe)

(2010/C 161/19)

Rättegångsspråk: nederländska

Hänskjutande domstol

Raad van State

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Smit Reizen BV

Motpart: Minister van Verkeer en Waterstaat

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Raad van State — Tolkning av artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 3820/85av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter (EGT L 370, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 113) och av artikel 15 i rådets förordning (EEG) nr 3821/85 av den 20 december 1985 om färdskrivare vid vägtransporter (EGT L 370, s. 8; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 120) — Raster under körning, dygnsvila och arbetstid — Begrepp — Registreringsskyldighet — Tidsåtgång för att ta sig till en plats som inte är företagets driftställe för att där ta över ett fordon — Driftställe — Begrepp — Föraren hämtas av annan person

Domslut

Begreppet driftställe i punkt 21 och följande punkter i dom av den 18 januari 2001 i mål C-297/99, Skills Motor Coaches m.fl., ska definieras som förarens konkreta anknytningspunkt, det vill säga transportföretagets anläggning från vilken föraren, under sin normala tjänsteutövning och utan att handla i enlighet med arbetsgivarens särskilda instruktioner, regelbundet utför sitt transportuppdrag och till vilken denne återvänder när transportuppdraget är avslutat.

Den omständigheten att föraren själv tar sig till den plats där denne ska överta ett fordon som är utrustat med en färdskrivare eller om någon annan kör föraren till denna plats saknar betydelse för hur restiden ska kvalificeras med hänsyn till begreppet vila i den mening som avses i artikel 1.5 i rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter.

(1) EUT C 129, 6.6.2009.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/14

Överklagande ingett den 1 mars 2010 av Solvay SA av den dom som tribunalen (sjätte avdelningen) meddelade den 17 december 2009 i mål T-57/01, Solvay mot kommissionen

(Mål C-109/10 P)

(2010/C 161/21)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Solvay SA (ombud: advokaterna P.-A. Foriers, R. Jafferali, F. Louis, A. Vallery)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

—	upphäva den dom som meddelades den 17 december 2009,

—	återuppta talan målet vad avser de delar som i domen som har upphävts och helt eller delvis ogiltigförklara kommissionens beslut av den 13 december 2000, beroende på vilka grunder som anses ha stöd,

—	upphäva bötesbeloppet på 19 miljoner euro, eller i andra avsevärt sätta ned det bötesbelopp som företaget ålagts, med anledning av den allvarliga skada som klaganden vållats genom att förfarandet tagit extremt lång tid,

—	förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna både i målet om överklagande och i målet vid tribunalen.

Grunder och huvudargument

Klaganden har åberopat nio grunder till stöd för sitt överklagande.

Klaganden gör i sin första grund, som består av fem delgrunder, gällande att dess rätt att dömas inom en rimlig tidsfrist har åsidosatts, eftersom kommissionens beslut 2003/6/EG av den 13 december 2000 (1), antagits mer än tio år efter att förfarandet beträffande en överträdelse inleddes och i vart fall sedan förfarandet inleddes genom att kommissionens meddelande om anmärkningar till klaganden. Solvay hävdar särskilt att tribunalen med orätt inte har beaktat tidsutdräkten som en helhet, det vill säga både det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet (första delgrunden), inte beaktat den tid som förfarandet vid tribunalen tog (andra delgrunden), uppställt krav att åtgärder med anledning av att tidsutdräkten har varit för lång förutsätter att det visas att klagandens rätt till försvar konkret har åsidosatts, trots att de två principerna är oberoende av varandra, fristående och åtskilda (tredje delgrunden), fastställt att denna rätt inte har åsidosatts i det aktuella fallet (fjärde delgrunden) och missförstått de faktiska omständigheterna genom att anse att klaganden avstått från att i andra hand yrka att böterna ska nedsättas på grund av tidsutdräkten varit längre än vad som kan anses som rimligt (femte delgrunden), trots att klaganden uttryckligen yrkat att böterna ska upphävas eller åtminstone nedsättas av detta skäl.

Solvay gör i sin andra grund, som består av tre delgrunder, gällande att artiklarna 14 och 20 i rådets förordning nr 17/62 (2) har åsidosatts genom att tribunalen tillåtit kommissionen att, i ett förfarande som inletts med stöd av artikel 102 FEUF, använda handlingar som tagits i beslag vid en utredning som rör ett eventuellt deltagande i karteller och/eller samordnade förfaranden som inletts med stöd av artikel 101 FEUF (första delgrunden). Klaganden hävdar även att tribunalen tillåtit att kommissionen använde handlingar till klagandens nackdel som denna hittade av en ren slump, trots att kommissionen vid denna tidpunkt inte hade rätt att utan grundade misstankar göra en undersökning i syfte att beslagta dessa handlingar (andra delgrunden). Klaganden gör slutligen gällande att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet genom att förklara att det fanns materiella likheter mellan de omständigheter som beslutet om undersökning rörde och de omständigheter som lades till grund för beslutet att ålägga klaganden böter (tredje delgrunden).

Klaganden gör i sin tredje grund, som består av sex delgrunder, gällande att tribunalen har åsidosatt dess rätt till försvar genom att ålägga klaganden att visa att de handlingar i ärendet som kommissionen hade tappat bort kunde vara av nytta för dess försvar (första delgrunden). Det går nämligen inte att utan någon som helst prövning utgå ifrån att handlingarna i fråga inte kunde ha påverkat kommissionens beslut (andra och tredje delgrunden). Klaganden ifrågasätter slutligen tribunalens bedömning att klaganden inte har visat att de förlorade handlingarna kunde ha varit av nytta för dess försvar vad avser frågan om dominerande ställning (fjärde delgrunden), rabatten till Saint-Gobain-koncernen (femte delgrunden) och definitionen av den relevanta geografiska marknaden (sjätte delgrunden).

Solvay hävdar i sin fjärde grund att tribunalen har åsidosatt rätten till försvar samt reglerna om bevisbörda och om oskuldspresumtion genom att besluta att de handlingar som försvunnit från akten saknar betydelse för Solvays försvar, trots att det räcker att dessa handlingar skulle ha gett Solvay möjlighet att åberopa dem till stöd för redan formulerade grunder, utan att formulera nya grunder (första delgrunden), och att de möjligen skulle ha kunnat påverka det påtalade beslutets innehåll (andra delgrunden).

Klaganden gör i sin femte grund gällande att tribunalen har åsidosatt dess rätt att yttra sig efter att tribunalen ogiltigförklarat det första beslutet i vilket klaganden ålades böter och innan kommissionen fattade det påtalade beslutet. I den överklagade domen har tribunalen nämligen inte tagit ställning till klagandens yrkande om ogiltigförklaring och inte ansett att kommissionen är skyldig att låta det berörda företaget yttra sig när ett fel i förfarandet har påverkat utredningsåtgärder, vilket konstaterats i en tidigare dom från tribunalen.

Klaganden hävdar i sin sjätte grund att tribunalen åsidosatt artikel 102 FEUF och sin motiveringsskyldighet genom att godta en alternativ definition av den relevanta geografiska marknaden, både vad avser gemenskapsmarknaden och de nationella marknaderna.

Solvay kritiserar i sin sjunde grund tribunalens bedömning, i den överklagade domen att Solvay har en dominerande ställning på gemenskapsmarknaden (första delgrunden) respektive nationella marknader (andra delgrunden), utifrån motiveringsskyldigheten och artikel 102 FEUF. Solvay hävdar vidare att tribunalen inte har beaktat de exceptionella omständigheter som visar att ingen dominerande ställning var för handen (tredje delgrunden).

Klaganden hävdar i sin åttonde grund att artikel 102 FEUF har åsidosatts och att domen är ofullständigt motiverad i den del som tribunalen ansåg att rabatten på 1,5 procent till Saint-Gobain-koncernen utgjorde en lojalitetsrabatt som påverkar konkurrensvillkoren.

Klaganden hävdar i sin nionde grund att domen är bristfälligt motiverad och att artikel 102 FEUF har åsidosatts i den del som tribunalen har konstaterat att diskriminering har ägt rum genom de rabatter som gavs till olika handelspartners, trots att tribunalen inte har kontrollerat huruvida dessa åtgärder verkligen har lett till att den dominerande leverantörens kunder missgynnats i konkurrenshänseende (första delgrunden). Solvay hävdar slutligen att tribunalen inte har beaktat att sodakarbonat står för en mycket liten del av det pris som slutligen tas ut från kunderna (andra delgrunden).

(1) Kommissionens beslut 2003/6/EG av den 13 december 2000 om ett förfarande enligt artikel 82 (EG) (Ärende COMP/33.133 — C: sodakarbonat — Solvay) (EUT L 10, 2003, s. 10).

(2) Rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av [artiklarna 81 EG] och [82 EG] (EGT 13, 1962, s. 204).

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/16

Överklagande ingett den 1 mars 2010 av Solvay SA av den dom som tribunalen (sjätte avdelningen) meddelade den 17 december 2009 i mål T-58/01, Solvay mot kommissionen

(Mål C-110/10 P)

(2010/C 161/22)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Solvay SA (ombud: advokaterna P.-A. Foriers, R. Jafferali, F. Louis, A. Vallery)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

—	förena förevarande mål om överklagande med överklagandet av tribunalens dom av den 17 december 2009 i mål T-57/01,

—	upphäva den dom som meddelades den 17 december 2009,

—	återuppta talan målet vad avser de delar som i domen som har upphävts och helt eller delvis ogiltigförklara kommissionens beslut av den 13 december 2000, beroende på vilka grunder som anses ha stöd,

—	upphäva bötesbeloppet på 2,25 miljoner euro, eller i andra avsevärt sätta ned det bötesbelopp som företaget ålagts, med anledning av den allvarliga skada som klaganden vållats genom att förfarandet tagit extremt lång tid,

—	förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna både i målet om överklagande och i målet vid tribunalen.

Grunder och huvudargument

Klaganden har åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande.

Klaganden gör i sin första grund, som består av fem delgrunder, gällande att dess rätt att dömas inom en rimlig tidsfrist har åsidosatts. Solvay hävdar särskilt att tribunalen med orätt inte har beaktat tidsutdräkten som en helhet, det vill säga både det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet (första delgrunden), inte beaktat den tid som förfarandet vid tribunalen tog (andra delgrunden), uppställt krav att åtgärder med anledning av att tidsutdräkten har varit för lång förutsätter att det visas att klagandens rätt till försvar konkret har åsidosatts, trots att de två principerna är oberoende av varandra, fristående och åtskilda (tredje delgrunden), fastställt att denna rätt inte har åsidosatts i det aktuella fallet (fjärde delgrunden) och missförstått de faktiska omständigheterna genom att anse att klaganden avstått från att i andra hand yrka att böterna ska nedsättas på grund av tidsutdräkten varit längre än vad som kan anses som rimligt (femte delgrunden), trots att klaganden uttryckligen yrkat att böterna ska upphävas eller åtminstone nedsättas av detta skäl.

Klaganden gör i sin andra grund, som består av fem delgrunder, gällande att tribunalen har åsidosatt dess rätt till försvar genom att ålägga klaganden att visa att de handlingar i ärendet som kommissionen hade tappat bort kunde vara av nytta för dess försvar (första delgrunden). Det går nämligen inte att utan någon som helst prövning utgå ifrån att handlingarna i fråga inte kunde ha påverkat kommissionens beslut (andra och tredje delgrunden). Klaganden vänder sig vidare mot att tribunalen i den överklagade domen ansett att klaganden inte visat att de förlorade handlingarna hade kunnat vara av nytta för dess försvar med motiveringen att klaganden inte anfört någon grund vid tribunalen där denna ifrågasätter att ett avtal förelåg, vilket klaganden hade kunnat göra även om denne inte hade haft tillgång till handlingarna i målet, trots att klaganden anfört denna grund vid kommissionen och ingen längre kan avgöra vad de förlorade handlingarna hade för innehåll (fjärde delgrunden). Klaganden hävdar slutligen att tribunalen förnekat att de förlorade handlingarna har något intresse med motiveringen att den redan avfärdat klagandens grund i sakfrågan, vilken avsåg att avtalet inte påverkade handeln mellan medlemsstaterna, trots att klaganden inte kände till vad de förlorade handlingarna har för innehåll och således inte kan utesluta att de kunnat ligga till grund för kompletterande argument, eller till och med helt nya grunder, både vad avser sakfrågan, bötesbeloppet och hur förfarandet har genomförts (femte delgrunden).

Klaganden gör i sin tredje och sista grund gällande att tribunalen har åsidosatt dess rätt att yttra sig efter att tribunalen ogiltigförklarat det första beslutet i vilket klaganden ålades böter och innan kommissionen fattade det påtalade beslutet. I den överklagade domen har tribunalen nämligen inte tagit ställning till klagandens yrkande om ogiltigförklaring och inte ansett att kommissionen är skyldig att låta det berörda företaget yttra sig när ett fel i förfarandet har påverkat utredningsåtgärder, vilket konstaterats i en tidigare dom från tribunalen.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/16

Överklagande ingett den 8 mars 2010 av Europeiska kommissionen av den dom som tribunalen meddelade den 15 december 2009 i mål T-156/04, Électricité de France (EDF) mot kommissionen

(Mål C-124/10 P)

(2010/C 161/23)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Europeiska kommissionen (ombud: E. Gippini Fournier, B. Stromsky och D. Grespan)

Övriga parter i målet: Électricité de France (EDF), Republiken Frankrike, Iberdrola SA

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

—

ogiltigförklara Europeiska unionens tribunals dom (tredje avdelningen) av den 15 december 2009 i mål T-156/04, EDF mot kommissionen, som delgavs kommissionen den 16 december 2009, såtillvida som

—	artiklarna 3 och 4 i kommissionens beslut (K 2003/4637) av den 16 december 2003 om stödåtgärder till förmån för EDF samt el- och gasindustrin (K 68/2002, N 504/2003 och K 25/2003) ogiltigförklarades, och

—	kommissionen förpliktades att bära sina rättegångskostnader samt ersätta rättegångskostnaderna för Électricité de France (EDF),

—	återförvisa målet till tribunalen för förnyad prövning, och

—	meddela beslut om rättegångskostnaderna vid en senare tidpunkt.

Grunder och huvudargument

Europeiska kommissionen åberopar två grunder till stöd för sin talan.

I sin första grund gör den gällande att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna i tvisten. I motsats till vad som anges i den överklagade domen, har Republiken Frankrike inte omvandlat någon skattefordran till kapital utan enbart beviljat EDF ett stöd i form av befrielse från bolagsskatt. Rekapitaliseringen av EDF betraktades inte i sig som statligt stöd i det ogiltigförklarade beslutet. Det var bara dess skattemässiga inverkan som kommissionen klassificerade på det sättet.

I den andra grunden, som består av fyra delgrunder, hävdar klaganden att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den franska regeringen i det aktuella fallet uppträtt som en försiktig privat investerare i en marknadsekonomi.

För det första bestrider klaganden tribunalens bedömning att distinktionen mellan staten som aktieägare och staten som offentlig myndighet huvudsakligen beror på det syfte som staten eftersträvar — i detta fall rekapitalisering av EDF — och inte på objektiva, kontrollerbara omständigheter. Domstolen har upprepade gånger erinrat om att artikel 87.1 EG inte gör någon åtskillnad utifrån statliga ingripandens orsaker och syften. Ett kriterium som grundar sig på statens avsikter vore särskilt illa lämpat för bedömningen av om det föreligger ett statligt stöd, då ett sådant kriterium till sin art är subjektivt och föremål för tolkningar.

För det andra klandrar kommissionen tribunalen för att den inte grundat sin bedömning på den jämförande studien av hur å ena sidan en försiktig privat investerare, som saknar särskilda fördelar, hade uppträtt i en motsvarande situation, och hur å andra sidan franska staten, med ställning som offentlig myndighet, uppträdde.

För det tredje hävdar klaganden att den överklagade domen strider mot principen om likabehandling mellan offentliga och privata företag, genom att staten, inbegripet bolag där staten inte är enda aktieägare, medges en mer förmånlig skattemässig behandling.

Slutligen har tribunalen, enligt kommissionen, inte tagit hänsyn till bevisbördereglerna vad gäller tillämpligheten av principen om en försiktig privat investerare i en marknadsekonomi, samtidigt som däremot beaktat omständigheter som hänför sig till tiden efter att det ogiltigförklarade beslutet fattades.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/18

Talan väckt den 15 mars 2010 — Europeiska kommissionen mot Konungariket Belgien

(Mål C-134/10)

(2010/C 161/25)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: A. Nijenhuis och C. Vrignon)

Svarande: Konungariket Belgien

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att domstolen ska

—

fastställa att Konungariket Belgien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (1) och artikel 56 FEUF genom att inte på ett korrekt sätt ha införlivat direktivets artikel 31, och

—	förplikta Konungariket Belgien att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Europeiska kommissionen har åberopat tre grunder till stöd för talan angående den angripna nationella lagstiftningens bristande proportionalitet när det bland annat gäller förfarandet och kriterierna för att utse sådana radio- och TV-kanaler som omfattas av sådan sändningsplikt som kallas ”must carry”.

För det första har kommissionen kritiserat sökanden för att inte på ett tydligt och förutsebart sätt ha fastställt de mål av allmänt intresse som ligger till grund för denna sändningsplikt. Organen för radio- och televisionsutsändning saknar således i förväg kännedom om arten och tillämpningsområdet för de villkor som ska uppfyllas och de public service-skyldigheter som åligger dem.

För det andra har kommissionen kritiserat såväl bristen på insyn i tillståndsförfarandet, myndigheternas utökade utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till att den nationella lagstiftningen tycks ålägga de berörda organen en sändningsplikt för samtliga kanaler som de sänder och inte endast de kanaler som uppfyller de eftersträvade målen av allmänt intresse, samt den diskriminerande föreskriften att dessa organ ska vara etablerade inom det nationella territoriet.

För det tredje har sökanden slutligen åberopat ett åsidosättande av tillämpningsområdet för artikel 31 i direktivet om samhällsomfattande tjänster när det gäller villkoret för utsändningen att kommunikationsnäten ska ha ett betydande antal slutanvändare.

(1) EGT L 108, s. 51.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/18

Begäran om förhandsavgörande framställd av Curte de Apel Târgu-Mureș (Rumänien) den 15 mars 2010 — Daniel Ionel Obreja mot Direcția Generală a Finanțelor Publice a județului Mureș, Administrația Fondului pentru Mediu

(Mål C-136/10)

(2010/C 161/26)

Rättegångsspråk: rumänska

Hänskjutande domstol

Curte de Apel Târgu-Mureș

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Daniel Ionel Obreja

Motpart: Direcția Generală a Finanțelor Publice a județului Mureș, Administrația Fondului pentru Mediu

Tolkningsfrågor

Är det förenligt med de principer för tullunionen och med det förbud mot dubbelbeskattning som följer av artiklarna 23 EG, 25 EG och 90 EG att genom den aktuella rumänska rättsakten (skyndsamt beslut, Ordonanță de Urgență a Guvernului, nr 50/2008) införa en utsläppsskatt för perioden 1 juli–15 december 2008, med tanke på att nämnda fördragsbestämmelser ger utrymme att införa en utsläppsskatt för det syfte som den rumänska lagstiftaren angett i ingressen till beslut nr 50/2008 — ett syfte som även framgår av artikel 174 EG och följande artiklar, nämligen att säkerställa skyddet för miljön genom att genomföra program och projekt för att förbättra luftkvaliteten och nå de gränsvärden som föreskrivs i gemenskapslagstiftningen på området? Mer konkret uttryckt: Om en av EU:s medlemsstater inför en utsläppsskatt som uppbärs när en ny eller begagnad personbil från en annan medlemsstat för första gången registreras i den förstnämnda staten, medger då artikel 174 EG och följande artiklar att artiklarna 23 EG, 25 EG och 90 EG inte tillämpas?

Om ett sådant motorfordon i en medlemsstat blir föremål för en liknande skatt, det vill säga en utsläppsskatt (med samma principiella innehåll och samma räckvidd, alltså syftande till miljöhänsyn enligt de principer och mål som anges i artikel 174 EG och följande artiklar) vid den första registreringen i en annan medlemsstat, är det då möjligt att införa en sådan utsläppsskatt — med sådana syften som anges i artikel 174 EG och följande artiklar — även om fordonet redan tidigare blivit föremål för en utsläppsskatt i en annan medlemsstat?

Kan det slutligen, i det motsatta fallet då ett sådant motorfordon inte har blivit föremål för utsläppsskatt i en annan medlemsstat (antingen för att det inte finns någon sådan skatt eller av någon annan orsak) men en utsläppsskatt tas ut när fordonet senare registreras för första gången i en annan medlemsstat, exempelvis Rumänien, anses att tullunionens principer eller förbudet mot indirekt nationellt skydd enligt artiklarna 23 EG, 25 EG och 90 EG har åsidosatts?

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/19

Talan väckt den 16 mars 2010 — Europeiska gemenskapernas kommission mot Konungariket Nederländerna

(Mål C-141/10)

(2010/C 161/28)

Rättegångsspråk: nederländska

Parter

Sökande: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: V. Kreuschitz och M. van Beek)

Svarande: Konungariket Nederländerna

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att domstolen ska

—

fastställa att Konungariket Nederländerna har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 13.2 a och 3.1 i förordning (EEG) nr 1408/71 (1) samt artiklarna 45–48 FEUF genom att inte anta de åtgärder som är nödvändiga för att upphäva de föreskrifter som medför att vissa förmåner enligt de sociala trygghetssystemen inte utbetalas till medborgare i andra medlemsstater i Europeiska unionen som är anställda på oljeplattformar i Nederländerna, och

—	förplikta Konungariket Nederländerna att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Europaparlamentet har vid flera tillfällen begärt upplysningar från kommissionen angående portugisiska medborgare som är anställda vid oljeplattformar på den nederländska kontinentalsockeln och som är bosatta i Portugal men som inte åtnjuter samma arbetsvillkor och socialförsäkringsskydd som arbetstagare bosatta i Nederländerna.

Med anledning härav skickade kommissionen en formell underrättelse och ett motiverat yttrande till Nederländerna i enlighet med artikel 226 EG (nu artikel 258 FEUF). I skrivelserna påpekade kommissionen att de nederländska bestämmelserna om social trygghet även måste tillämpas på sådana arbetstagare på nederländska oljeplattformar som är medborgare i andra medlemsstater i Europeiska unionen. Nederländska myndigheters vägran att bevilja dessa personer sociala trygghetsförmåner strider mot avdelning II i förordning (EEG) nr 1408/71, särskilt förordningens artiklar 13. 2 a och 3.1 samt artiklarna 39 EG–42 EG (nu artiklarna 45–48 FEUF).

Till och med denna dag har Nederländerna inte vidtagit alla åtgärder som är nödvändiga för att upphäva de föreskrifter som medför att vissa förmåner enligt de sociala trygghetssystemen inte utbetalas till medborgare i andra medlemsstater i Europeiska unionen som är anställda på oljeplattformar i Nederländerna.

Mot denna bakgrund anser kommissionen att Nederländerna därigenom inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artiklarna 13.2 a och 3.1 i förordning (EEG) nr 1408/71 samt artiklarna 45–48 FEUF genom att vägra att utbetala vissa förmåner enligt de sociala trygghetssystemen till medborgare i andra medlemsstater i Europeiska unionen som är anställda på oljeplattformar i Nederländerna.

(1) Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2).

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/20

Begäran om förhandsavgörande framställd av Hof van Beroep te Brussel (Belgien) den 29 mars 2010 — Express Line NV mot Belgisch Instituut voor Postdiensten en Telecommunicatie

(Mål C-148/10)

(2010/C 161/29)

Rättegångsspråk: nederländska

Hänskjutande domstol

Hof van Beroep te Brussel (Belgien)

Parter i målet vid den nationella domstolen

Sökande: Express Line NV

Motpart: Belgisch Instituut voor Postdiensten en Telecommunicatie

Tolkningsfrågor

Ska bestämmelserna i direktiv 97/67/EG av den 14 december 1997 om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna (1) i dess lydelse enligt direktiv 2002/39/EG (2), vilka senast den 31 december 2010 ska ha införlivats med nationell rätt, och framför allt utan att vara begränsade till artikel 19 i direktivet i dess lydelse enligt direktiv 2008/6/EG (3), tolkas så att medlemsstaterna inte får införa ett obligatoriskt externt klagomålsförfarande för tillhandahållare av icke samhällsomfattande posttjänster på grund av

i)	att direktivet innebär en fullständig harmonisering av de tillämpliga klagomålsförfarandena för att skydda användarna av posttjänster, eller

ii)

att denna förpliktelse enligt direktiv 2002/39/EG endast åläggs tillhandahållare av samhällsomfattande tjänster och eftersom medlemsstaterna i direktiv 2008/6/EG, trots lydelsen i artikel 19.1 andra stycket i detta direktiv, får uppmuntra men inte ålägga alla tillhandahållare av samhällsomfattande tjänster att utveckla oberoende förfaranden utanför domstol för att avgöra tvister mellan tillhandahållare av icke samhällsomfattande posttjänster och slutanvändare.

Om svaret på den första frågan är att postdirektivet i sig inte hindrar medlemsstaterna från att låta tillhandahållare av icke samhällsomfattande posttjänster omfattas av ett obligatoriskt externt klagomålsförfarande likt det som avses i artikel 19.2 första stycket för tillhandahållare av samhällsomfattande posttjänster, ska principen om fri rörlighet för tjänster (tidigare artikel 49 och följande artiklar i EG-fördraget, nu artikel 56 och följande artiklar FEUF) tolkas så att de begränsningar av den fria rörligheten för tjänster som en medlemsstat har infört på konsumentskyddsområdet på grund av tvingande hänsyn till allmänintresset genom vilka tillhandahållare av icke samhällsomfattande posttjänster obligatoriskt omfattas av ett externt klagomålsförfarande likt det som avses i artikel 19.2 första stycket för tillhandahållare av samhällsomfattande posttjänster, är förenliga med FEUF även om det vid tillämpningen av det aktuella klagomålsförfarandet inte görs någon skillnad mellan huruvida klagomålet rör konsumenter eller andra slutanvändare, trots att användarna av dessa tjänster (i förevarande mål express- och budtjänster) till största delen utgörs av yrkesanvändare?

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av den 15 december 1997 om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna (EGT L 15, 1998, s. 14).

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/39/EG av den 10 juni 2002 om ändring av direktiv 97/67/EG för att ytterligare öka konkurrensen inom postsektorn i gemenskapen (EGT L 176, s. 21).

(3) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/6/EG av den 20 februari 2008 om ändring av direktiv 97/67/EG beträffande fullständigt genomförande av gemenskapens inre marknad för posttjänster (EUT L 52, s. 3).

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/21

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunal de première instance de Bruxelles den 29 mars 2010 — Bureau d’intervention et de restitution belge (BIRB) mot Beneo Orafti SA

(Mål C-150/10)

(2010/C 161/30)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Tribunal de première instance de Bruxelles

Parter i målet vid den nationella domstolen

Kärande: Bureau d’intervention et de restitution belge (BIRB)

Svarande: Beneo Orafti SA

Tolkningsfrågor

Är de övergångskvoter som tilldelats ett sockerproducerande företag med stöd av artikel 9 i kommissionens förordning (EG) nr 493/2006 (1) undantagna från den tillfälliga omstruktureringsordningen som införts genom rådets förordning (EG) nr 320/2006 (2) och kommissionens förordning (EG) nr 968/2006 (3) om fastställande av tillämpningsföreskrifter, då

a)	dessa kvoter inte omfattas av den tillfälliga omstruktureringsavgiften,

b)	de inte är föremål för omstruktureringsstöd, och

c)	de inte är kvoter i den mening som avses i rådets förordning (EG) nr 320/2006, såsom de definieras i artikel 2.6 i nämnda förordning?

Även om svaret på föregående fråga är nekande, ska övergångskvoterna betraktas som kvoter i egentlig mening som är oberoende av de ordinarie baskvoterna, då

a)	övergångskvoterna tilldelats med stöd av artikel 9 i kommissionens förordning (EG) nr 493/2006 och inte med stöd av artikel 7 i rådets förordning (EG) nr 318/2006 (4),

b)	tilldelningskriterierna för övergångskvoterna skiljer sig från tilldelningskriterierna för de ordinarie baskvoterna, och

c)	övergångskvoterna är övergångsåtgärder avsedda att underlätta övergången från den gamla ordningen för sockermarknaden till den nya ordningen för den gemensamma sockermarknaden och således i princip endast är tillämpliga under regleringsåret 2006/2007?

Om svaret på en av föregående frågor (eller båda) är ja, har ett sockerproducerande företag som ansökt om omstruktureringsstöd för regleringsåret 2006/2007, i enlighet med artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 320/2006, rätt att komma i åtnjutande av en övergångskvot som tilldelas för regleringsåret 2006/2007 i enlighet med artikel 9 i förordning (EG) nr 493/2006?

Om svaret på föregående fråga är nekande, kan den tillämpliga påföljden bestå i återbetalning av den del av omstruktureringsstödet som beviljats och återbetalning av övergångskvoten? Hur ska det återbetalningsbelopp som anges i artikel 26.1 och den påföljd som anges i artikel 27 i kommissionens förordning (EG) nr 968/2006 beräknas i det fall då ett sockerproducerande företag har erhållit omstruktureringsstöd för regleringsåret 2006/2007 och har använt sin övergångskvot (för vilken det inte har beviljats något omstruktureringsstöd)? Ska en eller flera av följande faktorer beaktas vid beräkningen av detta belopp och denna påföljd

a)	de kostnader som ifrågavarande sockerproducerande företag har för nedmontering av sina produktionsanläggningar?

b)	de förluster som ifrågavarande sockerproducerande företag har till följd av att det avstår från sin ordinarie baskvot?

c)	den omständigheten att övergångskvoten är en tidsbunden och tillfällig åtgärd som endast medger produktion under regleringsåret 2006/2007 men inte är tillämplig på andra regleringsår (utom i fallet med övergångskvot för socker)?

d)	Utgör den beräkning av återbetalningsbeloppet som inte beaktar de ovan i punkterna a-c nämnda faktorerna ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen?

Utan avseende på föregående frågor, vid vilken tidpunkt träder åtaganden som gjorts på grundval av en omstruktureringsplan i kraft, det vill säga blir tvingande för sökanden?

a)	När det regleringsår börjar för vilket sökanden har ingett sin ansökan om omstruktureringsstöd?

b)	När ansökan inges till den behöriga nationella myndigheten?

c)	När den behöriga nationella myndigheten meddelar att ansökan är fullständig?

d)	När den behöriga nationella myndigheten meddelar att ansökan berättigar till omstruktureringsstöd?

e)	När den behöriga nationella myndigheten delger sitt beslut om att bevilja omstruktureringsstöd?

Om svaret på en av frågorna [1 och 2] (eller båda) är ja, har ett sockerproducerande företag som tilldelats en övergångskvot för regleringsåret 2006/2007 rätt att använda denna kvot under regleringsåret även om företaget har beviljats omstruktureringsstöd, i förhållande till sin ordinarie baskvot, som börjar betalas ut när regleringsåret 2006/2007 inleds?

Om svaret på frågorna [1, 2 och 6] är nekande, har en behörig nationell myndighet i en medlemsstat, vid fall av underlåtenhet att fullgöra skyldigheterna inom ramen för omstruktureringsplanen, rätt att kumulera återbetalningen av omstruktureringsstödet och påföljden enligt artiklarna 26 och 27 i kommissionens förordning (EG) nr 968/2006 med uttag av en överskottsavgift i enlighet med artikel 4 i kommissionens förordning (EG) nr 967/2006 (5) eller utgör en sådan kumulering av påföljderna ett åsidosättande av principerna om non bis in idem, proportionalitet och icke-diskriminering?

(1) Kommissionens förordning (EG) nr 493/2006 av den 27 mars 2006 om övergångsbestämmelser inom ramen för reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för socker och om ändring av förordningarna (EG) nr 1265/2001 och (EG) nr 314/2002 (EUT L 89, s. 11).

(2) Rådets förordning (EG) nr 320/2006 av den 20 februari 2006 om inrättande av en tillfällig ordning för omstrukturering av sockerindustrin i gemenskapen och om ändring av förordning (EG) nr 1290/2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 58 s. 42).

(3) Kommissionens förordning (EG) nr 968/2006 av den 27 juni 2006 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 320/2006 om inrättande av en tillfällig ordning för omstrukturering av sockerindustrin i gemenskapen (EUT L 176, s. 32).

(4) Rådets förordning (EG) nr 318/2006 av den 20 februari 2006 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker (EUT L 58, s. 1)

(5) Kommissionens förordning (EG) nr 967/2006 av den 29 juni 2006 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 318/2006 i fråga om sockerproduktion utöver kvoterna (EUT L 176, s. 22)

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/22

Begäran om förhandsavgörande framställd av Arbeidshof te Antwerpen — Afdeling Hasselt (Belgien) den 31 mars 2010 — Dai Cugini NV mot Rijksdienst voor Sociale Zekerheid

(Mål C-151/10)

(2010/C 161/31)

Rättegångsspråk: nederländska

Hänskjutande domstol

Arbeidshof te Antwerpen — Afdeling Hasselt (Belgien)

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Dai Cugini NV

Svarande: Rijksdienst voor Sociale Zekerheid

Tolkningsfrågor

Är de nationella bestämmelserna, nämligen presumtionen i artikel 22b i lagen av den 27 juni 1969 om ändring av förordningen av den 28 december 1944 om social säkerhet för arbetstagare (RSZ-lagen) och artikel 171 i ramlagen av den 22 december 1989 i ändrad lydelse förenliga med de unionsrättsliga bestämmelserna och med rådets direktiv 97/81/EG (1) av den 15 december 1997 samt närmare bestämt med klausul 5.1 a i detta, där det föreskrivs att medlemsstaterna vad avser principen om icke-diskriminering av deltidsarbetande i förhållande till heltidsarbetande, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lag eller praxis, bör undersöka om det finns några rättsliga eller administrativa hinder som kan begränsa möjligheterna att arbeta deltid och, om det är lämpligt, undanröja dessa?

Är nationella bestämmelser enligt vilka arbetsgivarna är skyldiga att upprätta och ajourföra ett flertal sociala handlingar i enlighet med artiklarna 157–169 i ramlagen av den 22 december 1989 och enligt vilka underlåtelse att följa dessa bestämmelser medför att straffrättsliga sanktionsåtgärder vidtas eller att en administrativ straffavgift påförs och civilrättsliga sanktionsåtgärder vidtas förenliga med de unionsrättsliga bestämmelserna och med rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 samt närmare bestämt med klausul 5.1 a i detta, där det föreskrivs att medlemsstaterna vad avser principen om icke-diskriminering av deltidsarbetande i förhållande till heltidsarbetande, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lag eller praxis, bör undersöka om det finns några rättsliga eller administrativa hinder som kan begränsa möjligheterna att arbeta deltid och, om det är lämpligt, undanröja dessa?

(1) Rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, s. 9).

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/23

Begäran om förhandsavgörande framställd av Supreme Court of the United Kingdom (Förenade kungariket) den 2 april 2010 — Williams m.fl. mot British Airways plc

(Mål C-155/10)

(2010/C 161/32)

Rättegångsspråk: engelska

Hänskjutande domstol

Supreme Court of the United Kingdom

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Williams m.fl.

Motpart: British Airways plc

Tolkningsfrågor

I vilken utsträckning, om någon, uppställs i a) artiklarna 7 i direktiv 93/104/EG (1) och direktiv 2003/88/EG (2) och i b) artikel 3 i bilagan till direktiv 2000/79/EG (3) 1) krav i den europeiska rätten på arten av och/eller semesterersättningens nivå och 2) i vilken utsträckning, om någon, medlemsstaterna kan bestämma hur sådana ersättningar ska beräknas?

ii)

Är det i synnerhet tillräckligt att ersättningen enligt lag och/eller sedvänja och/eller kollektivavtal och/eller avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare gör det möjligt för och uppmuntrar arbetstagaren till att ägna sin semester till vila och rekreation, och att det inte finns någon betydande risk att arbetstagaren inte kommer att göra det.

iii)	Eller krävs det att lönen antingen a) helt överensstämmer eller b) i vid bemärkelse är jämförbar med arbetstagarens ”normala” lön?

För det fall EU domstolen skulle besvara frågorna iii) a) eller b) jakande:

iv)	Ska i så fall jämförelsen göras med a) den lön arbetstagaren skulle ha fått under den aktuella perioden om han eller hon hade arbetat i stället för att ha haft semester, eller b) den lön han eller hon har haft under någon annan, och i så fall vilken, tid när han eller hon har arbetat?

Hur ska ”normal” eller ”jämförbar” bedömas i fall där a) arbetstagarens lön utökas om och i den utsträckning han eller hon utför en särskild syssla, då b) det finns en årlig eller annan gräns för i vilken omfattning eller under vilken tid arbetstagaren får utföra denna syssla och denna gräns överskrids eller är nära att överskridas vid tidpunkten när den årliga semestern tas ut, så att det inte hade varit tillåtet för arbetstagaren att utföra denna syssla om han hade arbetat i stället för att ha haft semester.

(1) Rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT L 307, s. 18).

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT L 299, s. 9).

(3) Rådets direktiv 2000/79/EG av den 27 november 2000 om genomförande av det europeiska avtal om arbetstidens förläggning för flygpersonal inom civilflyget som har ingåtts mellan Association of European Airlines (AEA), Europeiska transportarbetarfederationen (ETF), European Cockpit Association (ECA), European Regions Airline Association (ERA) och International Air Carrier Association (IACA (EGT L 302).

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/24

Begäran om förhandsavgörande framställd av Verwaltungsgericht Frankfurt am Main (Tyskland) den 2 april 2010 — Gerhard Fuchs mot Land Hessen

(Mål C-159/10)

(2010/C 161/34)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Verwaltungsgericht Frankfurt am Main

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Gerhard Fuchs

Motpart: Land Hessen

Tolkningsfrågor

Grundar sig bestämmelserna i Hessisches Beamtengesetz (den Hessiska lagen om tjänstemän, nedan kallad HBG), avseende den i princip obligatoriska åldersgränsen för pensionering för tjänstemän, på mål som rör allmänintresset i den mening som avses i unionsrätten?

Om så är fallet uppkommer följande frågor:

Vilka krav ska med hänsyn till unionsrätten särskilt ställas på ett sådant mål som rör allmänintresset?

Vilka ytterligare frågor för att fastställa omständigheterna ska den hänskjutande domstolen ställa?

Utgör intresset av budgetbesparingar och minskade personalkostnader, i detta fall genom att undvika nyanställningar och de minskade personalutgifter som följer härav, ett legitimt mål i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78/EG?

Kan det mål som ett offentligt organ för tillsättning av tjänstemän har, att med visst säkerhet kunna förutsäga när tjänstemän slutligen kommer att lämna sin tjänst, betraktas som ett legitimt mål som rör allmänintresset, och i så fall också när varje offentligt organ för tillsättning av tjänstemän inom ramen för tillämpningsområdet för HBG eller Beamtenstatusgesetz (lagen om tjänstemannastatus) kan utarbeta och genomföra sina egna förslag till personalplanering?

Kan intresset av en ”lämplig åldersfördelning” eller en ”lämplig åldersstruktur” betraktas som ett mål som rör allmänintresset trots att det inte finns någon allmän standard eller några rättsliga föreskrifter för vad som utgör en korrekt åldersfördelning eller ålderstruktur?

Kan intresset av att ge befintliga och redan anställda tjänstemän möjlighet att avancera i tjänsten betraktas som ett mål som rör allmänintresset i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78/EG?

Kan bestämmelser om åldergränser som har som syfte att undvika enskilda rättstvister med äldre anställda angående deras fortsatta arbetsförmåga betraktas som ett legitimt mål som rör allmänintresset?

Förutsätter kravet på ett allmänintresse i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78/EG att enskilda offentliga organ för tillsättning av tjänstemän och/eller arbetsgivare ska utveckla ett övergripande arbetsmarknadspolitiskt koncept för avlönad anställning, och vilken grad av enhetlighet och bundenhet krävs i så fall?

Kan enskilda arbetsgivare eller offentliga organ för tillsättning av tjänstemän gentemot grupper av anställda, i detta fall tjänstemän som omfattas av Hessiches Beamtengesetz, genom sådana begränsat tillämpliga bestämmelser om åldersgränser över huvud taget eftersträva mål som rör allmänintresset?

Under vilka förutsättningar kan det ickebindande mål som enskilda offentliga organet för tillsättning av tjänstemän eftersträvar betraktas som ett mål som rör allmänintresset i den mening som avses i artikel6.1 i direktiv 2000/78/EG när de tjänster som blivit lediga till följd av tjänstemän som pensionerats tillsätts genom nyanställningar eller i förekommande fall genom befordring av befintliga redan anställda personer?

Förutsätter kravet på ett mål som rör allmänintresset, — förutom det blotta påståendet om att bestämmelsen eftersträvar ett sådant mål —, att det också finns statistiska uppgifter eller övrig kännedom som stöder slutsatsen att ett sådant mål är tillräckligt allvarligt och faktiskt genomförbart?

Vilka konkreta krav på lämplighet och ändamålsenlighet ska ställas på de åldersgränser som avses i bestämmelserna i HBG?

Är det i syfte att fastställa det — förväntade — antal tjänstemän som frivilligt stannar i tjänst efter åldersgränsen nödvändigt att närmare undersöka förhållandet till det antal tjänstemän som i vart fall i samband med att de uppnår åldersgränsen erhåller full ålderspension och i vart fall vill lämna sin tjänst? Vore det inte lämpligt att ge ett frivilligt frånträde företräde framför ett obligatoriskt frånträde när endast regler om minskad ålderspension vid pensionering före den sedvanliga pensionsåldern räcker för att undvika orimliga kostnader för pensionsbudgeten och därmed sammanhängande personalkostnader (frivillighet framför tvång som lämpligare och i slutändan knappast mindre ändamålsenlig reglering)?

Kan det anses lämpligt och nödvändigt att tjänstemän i och med att de når en viss ålder, i detta fall 65 år, obestridligen förväntas vara arbetsoförmögna och därför per automatik ska frånträda sin tjänst?

Är det rimligt att tjänstemannen kan stanna kvar i tjänst, i detta fall till det att tjänstemannen fyller 68 år, endast om detta är av särskilt intresse för det offentliga organet för tillsättning av tjänstemän, och att tjänsten i avsaknad av ett sådant intresse upphör utan rättslig möjlighet att driva igenom en återetablerad anställning?

Leder fastställandet av en åldersgräns, som automatiskt medför att anställningen upphör, istället för att endast fastställa villkor för rätten till full ålderspension, vilket är tillåtet enligt artikel 6.2 i direktiv 2000/78/EG, till att äldre människors intressen på ett orimligt sätt prioriteras lägre än yngre människors intressen, vilka i princip inte är viktigare?

För det fall att målet med att underlätta nyanställning och/eller befordring ska betraktas som legitimt, vilka närmare faktiska krav ställs i så fall för att bevisa i vilken omfattning dessa möjligheter faktiskt har utnyttjats av varje offentligt organ för tillsättning av tjänstemän, som tillämpar åldersgränsen, eller av alla offentliga organ för tillsättning av tjänstemän som omfattas av den rättsliga regleringen, inklusive eller exklusive den allmänna arbetsmarknaden?

Är det mot bakgrund av den redan i dag tydliga demografiskt betingade luckan i arbetsmarknaden och det omedelbara behovet av allehanda arbetskraft, det vill säga såväl i statlig som i delstatlig offentlig tjänst, lämpligt och nödvändigt att tvinga arbetsförmögna tjänstemän som vill fortsätta sin tjänst att träda ur tjänst trots att detta omedelbart ger upphov till ett väsentligt personalbehov som arbetsmarknaden knappt kommer att kunna täcka? Är det i detta avseende nödvändigt med branschspecifika uppgifter om arbetsmarknaden, vilka eventuellt ska inhämtas senare?

Vilka krav ställs på det inre sammanhanget i de Hessiska och i förekommande fall också de förbundsstatliga bestämmelserna om åldersgräns?

Kan förhållandet mellan 50 § stycke 1 och 50 § stycke 3 HBG anses vara befriat från motsägelser när den grundläggande möjligheten att fortsätta tjänstgöringen efter den fastsatta åldersgränsen endast är beroende av om detta är av intresse för det offentliga organet för tillsättning av tjänstemän?

Ska 50 § stycke 3 HBG tolkas i överensstämmelse med direktivet på så sätt att tjänsten alltid ska förlängas i syfte att undvika en diskriminering på grund av ålder när det inte finns några tjänsterelaterade skäl som talar emot detta? Vilka krav ska i så fall ställas på sådana skäl? Ska en förlängd tjänstgöring i så fall antas ligga i tjänstens intresse när det annars skulle vara fråga om en omotiverad diskriminering på grund av ålder?

På vilket sätt skulle en sådan obligatorisk tolkning av 50 § stycke 3 HBG, trots att anställningen upphört, kunna användas till att förlänga eller återetablera klagandens anställning? Ska 50 § stycke 1 HBG i ett sådant fall sakna verkan fram till och med att tjänstemannen fyller 68 år?

Är det lämpligt och nödvändigt att å ena sidan vid frivillig pensionering från det att tjänstemannan fyller 60 respektive 63 år vidta en varaktig nedsättning av pensionen, och att å andra sidan utesluta frivillig fortsatt tjänstgöring efter det att tjänstemannen fyllt 65 år såvida en fortsatt tjänstgöring inte är av intresse för det offentliga organet för tillsättning av tjänstemän?

Är åldersgränsbestämmelsen i 50 § stycke 1 HBG lämplig och nödvändig trots de gynnsammare bestämmelserna för å ena sidan åldersbetingad deltidsanställning, och å andra sidan tillfälligt anställda tjänstemän?

Vilken betydelse för det inre sammanhanget har de olika bestämmelserna inom tjänstemanna-, arbets- och socialförsäkringsrätten, vilka dels eftersträvar en varaktig höjning av den ålder från vilken full ålderspension kan erhållas, dels förbjuder uppsägning på grund av att den ålderspensionsgrundande åldern har uppnåtts, och dels föreskriver att tjänsten obligatoriskt ska upphöra i samband med att just denna ålder uppnåtts?

Har det för inre sammanhanget någon betydelse att den gradvisa höjningen av åldersgränsen inom socialförsäkringsrätten och för tjänstemän på förbundsnivå liksom i vissa delstater i första hand sker i den anställdes intresse, att så sent som möjligt omfattas av de skärpta kraven på full ålderspension? Ska dessa frågor sakna relevans, eftersom det ännu inte skett någon höjning av åldersgränsen för tjänstemän som omfattas av HBG trots att en sådan höjning snart kommer att påverka de anställda?

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/26

Begäran om förhandsavgörande framställd av Verwaltungsgericht Frankfurt am Main (Tyskland) den 2 april 2010 — Peter Köhler mot Land Hessen

(Mål C-160/10)

(2010/C 161/35)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Verwaltungsgericht Frankfurt am Main

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Peter Köhler

Motpart: Land Hessen

Tolkningsfrågor

Om så är fallet uppkommer följande frågor:

Vilka krav ska med hänsyn till unionsrätten särskilt ställas på ett sådant mål som rör allmänintresset?

Vilka ytterligare frågor för att fastställa omständigheterna ska den hänskjutande domstolen ställa?

Vilka konkreta krav på lämplighet och ändamålsenlighet ska ställas på de åldersgränser som avses i bestämmelserna i HBG?

Vilka krav ställs på det inre sammanhanget i de Hessiska och i förekommande fall också de förbundsstatliga bestämmelserna om åldersgräns?

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/28

Begäran om förhandsavgörande framställd av High Court of Ireland (Irland) den 7 april 2010 — Phonographic Performance (Ireland) Ltd mot Ireland och Attorney General

(Mål C-162/10)

(2010/C 161/36)

Rättegångsspråk: engelska

Hänskjutande domstol

High Court of Ireland

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Phonographic Performance (Ireland) Ltd

Motpart: Ireland och Attorney General

Tolkningsfrågor

Är ett hotell som tillhandahåller TV- och/eller radioapparater i hotellrum till vilka det sprider en sändningssignal en ”användare som” återg[er ett fonogram som får spelas i en sändning] … för allmänheten enligt artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets kodifierade direktiv 2006/115/EG (1) av den 12 december 2006?

2.	För det fall fråga 1 ska besvaras jakande: Är medlemsstaterna enligt artikel 8.2 i direktiv 2006/115/EG skyldiga att föreskriva en rätt till en skälig ersättning från hotellet utöver den skäliga ersättningen från radio/TV-sändaren för spelningen av fonogrammet?

3.	För det fall fråga 2 ska besvaras jakande: Har medlemsstaterna enligt artikel 10 i direktiv 2006/115/EG rätt att undanta hotell från skyldigheten att utge ”en enda skälig ersättning” med anledning av att det är fråga om ”enskilt bruk” i den mening som avses i artikel 10.1 a?

Är ett hotell som i hotellrum tillhandahåller apparater (dock inte TV- eller radioapparater) och fonogram i fysisk eller digital form vilka kan spelas eller höras med hjälp av nämnda apparater en ”användare” som ”återg[er fonogrammen] för allmänheten” i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2006/115/EG?

5.	För det fall fråga 4 ska besvaras jakande: Har medlemsstaterna enligt artikel 10 i direktiv 2006/115/EG rätt att undanta hotell från skyldigheten att utge ”en enda skälig ersättning” med anledning av att det är fråga om ”enskilt bruk” i den mening som avses i artikel 10.1 a?

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (kodifierad version) (EUT L 376, s. 28).

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/29

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio (Italien) den 2 april 2010 — Emanuele Ferazzoli mot Ministero dell'Interno

(Mål C-164/10)

(2010/C 161/38)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Emanuele Ferazzoli

Motpart: Ministero dell'Interno

Tolkningsfråga

Är de nationella bestämmelserna (som antagits från och med Bersanidekretet, lagdekret nr 223 av den 4 juli 2006 som omvandlats till lag nr 248 av den 4 augusti 2006) förenliga med artiklarna 43 och 49 i EG-fördraget med avseende på ett ”nationellt system … i vilket bland annat föreskrivs

a)	ett allmänt skydd för innehavarna av koncessioner som meddelats tidigare genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång,

bestämmelser som i praktiken säkerställer upprätthållandet av marknadsandelar som förvärvats genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång (såsom till exempel förbudet för nya koncessionshavare att inrätta vadhållningslokaler inom ett visst avstånd från redan existerande sådana), och

c)	att koncessionen ska upphöra att gälla och säkerheter på mycket höga belopp ska tas i anspråk i vissa fall, däribland det fallet att koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen?”

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/29

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio (Italien) den 2 april 2010 — Cosima Barberio mot Ministero dell'Interno

(Mål C-165/10)

(2010/C 161/39)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Cosima Barberio

Motpart: Ministero dell'Interno

Tolkningsfråga

a)	ett allmänt skydd för innehavarna av koncessioner som meddelats tidigare genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång,

c)	att koncessionen ska upphöra att gälla och säkerheter på mycket höga belopp ska tas i anspråk i vissa fall, däribland det fallet att koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen?”

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/30

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio (Italien) den 2 april 2010 — Patrizia Banchetti mot Ministero dell'Interno

(Mål C-166/10)

(2010/C 161/40)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Patrizia Banchetti

Motpart: Ministero dell'Interno

Tolkningsfråga

a)	ett allmänt skydd för innehavarna av koncessioner som meddelats tidigare genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång,

c)	att koncessionen ska upphöra att gälla och säkerheter på mycket höga belopp ska tas i anspråk i vissa fall, däribland det fallet att koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen?”

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/30

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio (Italien) den 2 april 2010 — Andrea Palomba mot Ministero dell'Interno

(Mål C-167/10)

(2010/C 161/41)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Andrea Palomba

Motpart: Ministero dell'Interno

Tolkningsfråga

a)	ett allmänt skydd för innehavarna av koncessioner som meddelats tidigare genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång,

c)	att koncessionen ska upphöra att gälla och säkerheter på mycket höga belopp ska tas i anspråk i vissa fall, däribland det fallet att koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen?”

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/30

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio (Italien) den 2 april 2010 — Michele Fanelli mot Ministero dell'Interno

(Mål C-168/10)

(2010/C 161/42)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Michele Fanelli

Motpart: Ministero dell'Interno

Tolkningsfråga

a)	ett allmänt skydd för innehavarna av koncessioner som meddelats tidigare genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång,

c)	att koncessionen ska upphöra att gälla och säkerheter på mycket höga belopp ska tas i anspråk i vissa fall, däribland det fallet att koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen?”

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/31

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio (Italien) den 2 april 2010 — Sandra Castronovo mot Ministero dell'Interno

(Mål C-169/10)

(2010/C 161/43)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Sandra Castronovo

Motpart: Ministero dell'Interno

Tolkningsfråga

a)	ett allmänt skydd för innehavarna av koncessioner som meddelats tidigare genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång,

c)	att koncessionen ska upphöra att gälla och säkerheter på mycket höga belopp ska tas i anspråk i vissa fall, däribland det fallet att koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen?”

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/31

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio (Italien) den 2 april 2010 — Mirko De Filippo mot Ministero dell'Interno

(Mål C-170/10)

(2010/C 161/44)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Mirko De Filippo

Motpart: Ministero dell'Interno

Tolkningsfråga

a)	ett allmänt skydd för innehavarna av koncessioner som meddelats tidigare genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång,

c)	att koncessionen ska upphöra att gälla och säkerheter på mycket höga belopp ska tas i anspråk i vissa fall, däribland det fallet att koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen?”

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/32

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio (Italien) den 2 april 2010 — Andrea Sacripanti mot Ministero dell'Interno

(Mål C-171/10)

(2010/C 161/45)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Andrea Sacripanti

Motpart: Ministero dell'Interno

Tolkningsfråga

a)	ett allmänt skydd för innehavarna av koncessioner som meddelats tidigare genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång,

c)	att koncessionen ska upphöra att gälla och säkerheter på mycket höga belopp ska tas i anspråk i vissa fall, däribland det fallet att koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen?”

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/32

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio (Italien) den 2 april 2010 — Emiliano Orru' mot Ministero dell'Interno

(Mål C-172/10)

(2010/C 161/46)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Emiliano Orru'

Motpart: Ministero dell'Interno

Tolkningsfråga

a)	ett allmänt skydd för innehavarna av koncessioner som meddelats tidigare genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång,

c)	att koncessionen ska upphöra att gälla och säkerheter på mycket höga belopp ska tas i anspråk i vissa fall, däribland det fallet att koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen?”

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/32

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio (Italien) den 2 april 2010 — Fabrizio Cariulo mot Ministero dell'Interno

(Mål C-173/10)

(2010/C 161/47)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Fabrizio Cariulo

Motpart: Ministero dell'Interno

Tolkningsfråga

a)	ett allmänt skydd för innehavarna av koncessioner som meddelats tidigare genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång,

c)	att koncessionen ska upphöra att gälla och säkerheter på mycket höga belopp ska tas i anspråk i vissa fall, däribland det fallet att koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen?”

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/33

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio (Italien) den 2 april 2010 — Paola Tonachella mot Ministero dell'Interno

(Mål C-174/10)

(2010/C 161/48)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Paola Tonachella

Motpart: Ministero dell'Interno

Tolkningsfråga

a)	ett allmänt skydd för innehavarna av koncessioner som meddelats tidigare genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång,

c)	att koncessionen ska upphöra att gälla och säkerheter på mycket höga belopp ska tas i anspråk i vissa fall, däribland det fallet att koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen?”

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/33

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio (Italien) den 2 april 2010 — Pietro Calogero mot Ministero dell'Interno

(Mål C-175/10)

(2010/C 161/49)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Pietro Calogero

Motpart: Ministero dell'Interno

Tolkningsfråga

a)	ett allmänt skydd för innehavarna av koncessioner som meddelats tidigare genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång,

c)	att koncessionen ska upphöra att gälla och säkerheter på mycket höga belopp ska tas i anspråk i vissa fall, däribland det fallet att koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen?”

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/34

Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio (Italien) den 2 april 2010 — Danilo Spina mot Ministero dell'Interno

(Mål C-176/10)

(2010/C 161/50)

Rättegångsspråk: italienska

Hänskjutande domstol

Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Danilo Spina

Motpart: Ministero dell'Interno

Tolkningsfråga

a)	ett allmänt skydd för innehavarna av koncessioner som meddelats tidigare genom ett förfarande till vilket en del av operatörerna rättsstridigt inte hade tillgång,

c)	att koncessionen ska upphöra att gälla och säkerheter på mycket höga belopp ska tas i anspråk i vissa fall, däribland det fallet att koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen?”

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/34

Begäran om förhandsavgörande framställd av Curtea de Apel Târgu Mureș (Rumänien) den 17 mars 2010 — Ministerul Economiei și Finanțelor — Direcția Generală a Finanțelor Publice Mureș — Administrația Finanțelor Publice Târgu-Mureș mot SC Darmi SRL

(Mål C-178/10)

(2010/C 161/51)

Rättegångsspråk: rumänska

Hänskjutande domstol

Curtea de Apel Târgu Mureș (Rumänien)

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: Ministerul Economiei și Finanțelor — Direcția Generală a Finanțelor Publice Mureș — Administrația Finanțelor Publice Târgu-Mureș

Motpart: SC Darmi SRL

Tolkningsfrågor/Giltighetsfrågor

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/35

Talan väckt den 9 april 2010 — Europeiska kommissionen mot Republiken Frankrike

(Mål C-179/10)

(2010/C 161/52)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: E. Gippini Fournier och K. Walkerová)

Svarande: Republiken Frankrike

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att domstolen ska

—

fastställa att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 288 fjärde stycket FEUF och artiklarna 4 och 5 i kommissionens beslut av den 14 juli 2004 om stödet till fiskeri- och vattenbrukssektorn på Korsika under perioden 1986–1999 (1) genom att underlåta att verkställa nämnda beslut, vilket skulle ha skett genom återkrav av det stöd som förklarats olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden i artikel 1 i nämnda beslut, och genom att inte underrätta kommissionen om de åtgärder som vidtagits för att följa beslutet,

—	förplikta Republiken Frankrike att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Enligt artikel 4 i kommissionens beslut 2005/238/EG skulle Frankrike inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet. Trots att mer än fem år har förflutit sedan de franska myndigheterna mottog beslutet och trots att kommissionen sänt sju påminnelser har det beviljade stödet fortfarande inte återkrävts av de mottagande företagen och inte några konkreta åtgärder för återkrav verkar ha vidtagits. Svaranden har inte heller gjort gällande att det skulle vara absolut omöjligt att verkställa detta beslut.

(1) Kommissionens beslut 2005/238/EG av den 14 juli 2004 om stödet till fiskeri- och vattenbrukssektorn på Korsika under perioden 1986–1999 (EUT L 74, 2005, s. 41).

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/35

Begäran om förhandsavgörande framställd av Cour de cassation (Frankrike) den 16 april 2010 — brottmål mot Aziz Melki

(Mål C-188/10)

(2010/C 161/53)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Cour de cassation

Part i brottmålet vid den nationella domstolen

Aziz Melki

Tolkningsfrågor

Utgör artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, vilken undertecknades i Lissabon den 13 december 2007, hinder för en lagstiftning, såsom den som följer av artikel 23.2 andra stycket och 23.5 andra stycket i beslut nr 58-1067 av den 7 november 1958, vilket fattats med stöd av lag nr 2009-1523 av den 10 december 2009, i den del denna artikel ålägger domstolarna att med prioritet avgöra huruvida en fråga om fördragsförenlighet som de har att ta ställning till ska hänskjutas till Conseil constitutionnel, i den del som denna fråga rör huruvida nationell lagstiftning ska lämnas utan beaktande på grund av att den strider mot grundlagen eftersom den strider mot unionsrätten?

Utgör artikel 67 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, vilket undertecknades i Lissabon den 13 december 2007, hinder för en lagstiftning, såsom den som följer av artikel 78-2 fjärde stycket i Code de procédure pénale (den franska brottsbalken), i vilken det föreskrivs att ”i ett område mellan Frankrikes landgräns till stater som är parter i den konvention som undertecknades i Schengen den 19 juni 1990 och en linje som går 20 kilometer innanför denna gräns, och på allmän plats i hamnar, flygplatser, järnvägsstationer och busstationer öppna för internationell trafik, vilka har utpekats i föreskrift, kan envar bli till föremål för identitetskontroll, i enlighet med det förfarande som anges i punkt 1, i syfte att kontrollera huruvida denne uppfyller lagens krav på att inneha och förete identitetshandlingar och andra föreskrivna handlingar. Om denna identitetskontroll sker under internationell järnvägstrafik, så kan den ske under tiden som tåget rör sig från gränsen till den första anhalten även om denna ligger mer än 20 kilometer från gränsen. På specialtåg i internationell järnvägstrafik kan denna kontroll även ske mellan denna anhalt och en anhalt som ligger inom 50 kilometer från densamma. Dessa järnvägslinjer och anhalter ska utpekas genom ministerbeslut. Om en motorvägsektion börjar inom det område som det hänvisas till i den första meningen i detta stycke och den första vägtullsstationen ligger utanför 20 kilometersgränsen, så kan denna kontroll även ske vid den första vägtullstationen, eller på rastplatser och parkeringsplatser som ligger vid denna station. Vägtullstationer som omfattas av denna bestämmelse ska utpekas i föreskrift.”?

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/36

Begäran om förhandsavgörande framställd av Cour de cassation (Frankrike) den 16 april 2010 — brottmål mot Selim Abdeli

(Mål C-189/10)

(2010/C 161/54)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Cour de cassation

Part i brottmålet vid den nationella domstolen

Selim Abdeli

Tolkningsfrågor

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/36

Begäran om förhandsavgörande framställd av Cour de cassation (Frankrike) den 19 april 2010 — Société Rastelli Davide et C. mot Jean-Charles Hidoux, i egenskap av konkursförvaltare för bolaget Médiasucre international

(Mål C-191/10)

(2010/C 161/55)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Cour de cassation (Frankrike)

Parter i målet vid den hänskjutande domstolen

Klagande: Société Rastelli Davide et C.

Motpart: Jean-Charles Hidoux, i egenskap av konkursförvaltare för bolaget Médiasucre international

Tolkningsfrågor

När en domstol i en medlemsstat inleder ett huvudinsolvensförfarande angående en gäldenär med stöd av att gäldenärens huvudsakliga intressen finns i nämnda medlemsstat, utgör rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (1) då hinder mot att denna domstol tillämpar en nationell rättsregel som ger den behörighet att utvidga förfarandet till att även omfatta ett bolag vars säte enligt bolagsordningen ligger i en annan medlemsstat, av det enda skälet att gäldenärens tillgångar inte hålls åtskilda från bolagets tillgångar i vederbörlig ordning?

Om utvidgningsyrkandet ska anses innebära att ett nytt insolvensförfarande inleds — vilket förutsätter, för att den domstol i medlemsstaten vid vilken det ursprungliga förfarandet anhängiggjordes ska kunna pröva det, att det visas att det bolag som avses med utvidgningen har sina huvudsakliga intressen i denna stat —, kan detta anses ha visats redan genom att det konstateras att tillgångarna inte hålls åtskilda i vederbörlig ordning?

(1) EGT L 160, s. 1.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/38

Förstainstansrättens dom av den 27 april 2010 — UniCredito Italiano mot harmoniseringsbyrån — Union Investment Privatfonds (UNIWEB)

(Förenade målen T-303/06 och T-337/06) (1)

(Gemenskapsvarumärke - Invändningsförfarande - Ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av ordmärkena UNIWEB och UniCredit Wealth Management - De äldre nationella ordmärkena UNIFONDS och UNIRAK och det äldre nationella bildmärket UNIZINS - Relativt registreringshinder - Risk för förväxling - Artikel 8.1 b i förordning (EG) nr 40/94 (nu artikel 8.1 b i förordning (EG) nr 207/2009))

(2010/C 161/57)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: UniCredito Italiano SpA (Genua, Italien) (ombud: advokaterna G. Floridia, R. Floridia och F. Polettini)

Svarande: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (ombud: P. Bullock)

Motpart vid överklagandenämnden, som intervenerat vid förstainstansrätten: Union Investment Privatfonds GmbH (Frankfurt am Main, Tyskland) (ombud: advokaten J. Zindel)

Saken

Talan mot det beslut som fattats av harmoniseringsbyråns andra överklagandenämnd den 5 september 2006 (ärendena R 196/2005-2 och R 211/2005-2) och den 25 september 2006 (ärendena R 456/2005-2 och R 502/2005-2), om ett invändningsförfarande mellan Union Investment Privatfonds GmbH och UniCredito Italiano SpA.

Domslut

1.	Målen T-303/06 och T-337/06 förenas vad gäller domen.

Det beslut som fattats av andra överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) den 5 september 2006 (ärendena R 196/2005-2 och R 211/2005-2) ogiltigförklaras i den del det innebär ogillande av UniCredito Italiano SpA:s överklagande i ärendet R 211/2005-2 och bifall av de invändningar som gjort mot ansökan om registrering av varumärket UNIWEB vad gäller ”bankverksamhet; finansiella tjänster; monetära tjänster; försäkringsverksamhet; information och rådgivning inom finans- och försäkringsområdet; kredit-/bankkortstjänster; banktjänster och finansiella tjänster via Internet”, i klass 36.

Det beslut som fattats av andra överklagandenämnden vid harmoniseringsbyrån den 25 september 2006 (ärendena R 456/2005-2 och R 211/2005-2) ogiltigförklaras i den del det innebär ogillande av UniCredito Italiano SpA:s överklagande i ärendet R 456/2005-2 och bifallande av de invändningar som gjorts mot ansökan om registrering av varumärket UniCredit Wealth Management vad gäller ”bankverksamhet; finansiella tjänster; monetära tjänster; försäkringsverksamhet; information och rådgivning inom finans- och försäkringsområdet”, i klass 36.

4.	Ansökningarna från Union Investment Privatfonds GmbH avslås.

5.	Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad.

(1) EUT C 326, 30.12.2006.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/38

Tribunalens dom av den 27 april 2010 — Union Investment Privatfonds mot harmoniseringsbyrån — Unicre-Cartão International De Crédito (unibanco)

(Mål T-392/06) (1)

(Gemenskapsvarumärke - Invändningsförfarande - Ansökan om registrering av figurmärket unibanco som gemenskapsvarumärke - Äldre nationella figurmärken UniFLEXIO, UniVARIO och UniZERO - Handlingar som har ingetts för sent — Utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 74.2 i förordning (EG) nr 40/94 (nu artikel 76.2 i förordning (EG) nr 207/2009))

(2010/C 161/58)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Sökande: Union Investment Privatfonds GmbH (Frankfurt-am-Main, Tyskland) (ombud: advokaterna H. Keller och därefter J. Zindel)

Svarande: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (ombud: G. Schneider)

Motpart vid överklagandenämnden, som intervenerat vid förstainstansrätten: Unicre-Cartão International De Crédito, SA (Lissabon, Portugal)

Saken

Talan väckt mot det beslut andra överklagandenämnden vid harmoniseringsbyrån fattade den 10 oktober 2006 (ärende R 442/2004-2) i samband med ett invändningsförfarande mellan Union Investment Privatfonds GmbH och Unicre-Cartão International De Crédito, SA.

Domslut

1.	Talan ogillas.

2.	Union Investment Privatfonds GmbH förpliktas ersätta rättegångskostnaderna.

(1) EUT C 42, 24.2.2007.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/41

Beslut meddelat av tribunalens ordförande den 30 april 2010 — Inuit Tapiriit Kanatami m.fl. mot parlamentet och rådet

(Mål T-18/10 R)

(Interimistiskt förfarande - Förordning (EG) nr 1007/2009 - Handel med sälprodukter - Förbud mot import och försäljning - Undantag till förmån för inuitsamhällen - Ansökan om uppskov med verkställigheten - Upptagande till sakprövning - Fumus boni juris - Situation som ställer krav på skyndsamhet föreligger inte)

(2010/C 161/64)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Inuit Tapiriit Kanatami (Ottawa, Kanada) Nattivak Hunters & Trappers Association (Qikiqtarjuaq, Kanada) Pangnirtung Hunters ”and Trappers” Organisation (Pangnirtung, Kanada), Jaypootie Moesesie (Qikiqtarjuaq, Kanada), Allen Kooneeliusie (Qikiqtarjuaq, Kanada), Toomasie Newkingnak (Qikiqtarjuaq, Kanada), David Kuptana (Ulukhaktok, Kanada), Karliin Aariak (Iqaluit, Kanada), Efstathios Andreas Agathos (Aten, Grekland), Canadian Seal Marketing Group (Quebec, Kanada), Ta Ma Su Seal Products (Cap-aux-Meules, Kanada), Fur Institute of Canada (Ottowa, Kanada), NuTan Furs, Inc (Catalina, Kanada), Inuit Circumpolar Conference Greenland (ICC) (Nuuk, Kanada), Johannes Egede (Nuuk, Kanada), Kalaallit Nunaanni Aalisartut Piniartullu Kattuffiat (KNAPK) (Nuuk, Kanada) (ombud: advokaterna J. Bouckaert, M. van der Woude och H. Viaene)

Svarande: Europaparlamentet (ombud: I. Anagnostopoulou och L. Visaggio), och rådet (ombud: M. Moore och K. Michoel)

Saken

Ansökan om uppskov med verkställigheten av Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 1007/2009 av den 16 september 2009 om handel med sälprodukter (EUT L 286, s. 36).

Avgörande

Yttrandet av rättstjänsten vid Europeiska unionens råd av den 18 februari 2009 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om handel med sälprodukter som Europeiska gemenskapernas kommission la fram den 23 juli 2008 KOM(2008) 469 slutlig, vilket utgör bilaga A 4 till ansökan om interimistiska åtgärder, och utdraget ur nämnda yttrande som återges i punkt 16 i nämnda ansökan, ska utgå ur akten i mål T-18/10 R.

2.	Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.

3.	Beslut om rättegångskostnaderna kommer att meddelas senare.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/42

Talan väckt den 21 oktober 2009 — Campailla mot kommissionen

(Mål T-429/09)

(2010/C 161/66)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Massimo Campailla (Boulogne-sur-Mer, Frankrike) (ombud: advokaten P. Goergen)

Svarande: Europeiska gemenskapernas kommission

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	förplikta kommissionen att utge skadestånd dör den skada som sökanden påstår sig ha lidit av att kommissionen nekade att vidta åtgärder med anledning av sökandens klagomål över att hans grundläggande rättigheter eventuellt åsidosattes av myndigheterna i Kamerun.

Grunder och huvudargument

Sökanden har yrkat att skadestånd ska utgå för den skada som han påstår sig ha åsamkats av kommissionens beslut i skrivelse D3 D*3/2004/D/4809 av den 30 juli 2004 och i skrivelse D3 D*3/2004/D/5438 av den 9 september 2004 som båda tillställdes sökanden och i vilka kommissionen meddelade att den inte ämnade vidta några åtgärder med anledning av sökandens klagomål över att hans grundläggande rättigheter eventuellt har åsidosatts av myndigheterna i Kamerun.

Sökanden har till stöd för sin talan gjort gällande att besluten är rättstridiga på grund av att redogörelsen för de faktiska omständigheterna är felaktig och på grund av illojal maktanvändning, på grund av åsidosättande av bestämmelser och principer i EG-fördraget och i EU-fördraget samt på grund av åsidosättande av de grundläggande rättigheter som säkerställs i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter (nämligen rättsäkerhetsprincipen, principerna om skydd för berättigade förväntningar, om god förvaltning, om förbud mot särbehandling, om god ledning, om iakttagande av väsentliga formkrav och om förbud mot omänsklig och förnedrande behandling.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/42

Överklagande ingett den 12 april 2010 av V av den dom som personaldomstolen meddelade den 21 oktober 2009 i mål F-33/08, V mot kommissionen

(Mål T-510/09 P)

(2010/C 161/67)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: V (Bryssel, Belgien) (ombud: E. Boigelot, advokat)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

—	förklara att talan kan tas upp till sakprövning och att den är välgrundad,

—

upphäva den dom som avkunnades av personaldomstolens första avdelning den 21 oktober 2009 i mål F-33/08, vilken delgavs sökanden den 26 oktober 2009, genom vilken personaldomstolen ogillade sökandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 15 maj 2007 om att upplysa sökanden om att denne inte uppfyllde kraven på fysisk lämplighet för tjänsteutövningen, samt yrkande om att kommissionen skulle förpliktas att utge ersättning för den skada som sökanden anser sig ha lidit,

—	bifalla de yrkanden som klaganden framställde vid förstainstansrätten,

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

Grunder och huvudargument

Sökanden har i förevarande överklagande yrkat ogiltigförklaring av personaldomstolens dom av den 21 oktober 2009 i mål F-33/08, V mot kommissionen. Genom denna dom ogillade personaldomstolen sökandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut att inte anställa sökanden med motiveringen att denne inte uppfyllde kraven på fysisk lämplighet för tjänsteutövningen och sökandens yrkande om skadestånd.

Till stöd för sin talan har sökanden åberopat tre grunder avseende felaktig rättstillämpning, missuppfattning av bevisningen samt felaktig och bristande motivering.

Först och främst har sökanden bestritt den överklagade domen, eftersom personaldomstolen fann att det inte var styrkt att den oriktighet som berodde på doktor K:s ingripande hade inverkat på handlingarna i förfarandet och lett till det omtvistade beslutet.

För det andra anser sökanden att personaldomstolen åsidosatte skyldigheten att iaktta läkarsekretessen och patientens rätt till att denna iakttas, även om patienten är en enskild person. Personaldomstolen fann nämligen att den omständigheten att sökanden åberopade denna princip hindrade personaldomstolen från att utöva sin legalitetskontroll med avseende på läkarkommitténs utlåtande om olämplighet.

Sökanden anser för det tredje att personaldomstolens agerande medförde att sökandens resonemang avseende bristande motivering blev felaktigt med avseende på bedömningen av argumentet att läkarkommitténs ordförande inte var inskriven i belgiska läkarsamfundets förteckning.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/43

Talan väckt den 25 januari 2010 — Noko Ngele mot kommissionen

(Mål T-15/10)

(2010/C 161/68)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Mariyus Noko Ngele (Bryssel, Belgien) (ombud: advokaten F. Sabakunzi)

Svarande: Europeiska kommissionen

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	fastställa att CDE aldrig har ersatt CDI och att denna institution saknar laglig existens och juridisk personlighet i Belgien,

—	förplikta kommissionen, en av dess ledamöter och vissa av dess tjänstemän att solidariskt utge skadestånd för ekonomisk skada om två hundratusen euro inklusive laglig ränta motsvarande 10 % per år från 1995 och rättslig ränta,

—	förplikta kommissionen, en av dess ledamöter och vissa av dess tjänstemän att solidariskt utge skadestånd för ideell skada motsvarande fem miljoner euro, inklusive rättslig ränta,

—	fastställa att domen i målet ska verkställas oavsett överklagande, samt

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna som ska uppskattas till trettio tusen euro.

Grunder och huvudargument

Sökanden yrkar ersättning av den skada han anser sig ha lidit till följd av att det inte fanns möjlighet att erhålla betalning av en fordran han hade mot Centrumet för industriell utveckling (CDI) på grund av att denna organisation hade ersatts av institutionen Centrum för företagsutveckling (CDE), tillhörande AVS-länderna (Afrika, Västindien, Stilla havet) och Europeiska unionen.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/43

Talan väckt den 2 april 2010 — Frankrike mot kommissionen

(Mål T-154/10)

(2010/C 161/69)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Republiken Frankrike (ombud: E. Belliard, G. de Bergues, B. Beaupère-Manokha och J. Gstalter)

Svarande: Europeiska kommissionen

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det angripna beslutet,

—	förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökanden yrkar genom förevarande talan ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2010) 133 slutligt av den 26 januari 2010 om att de underförstådda obegränsade statliga garantierna till La Poste, vilka är en följd av bestämmelser i fransk rätt enligt vilka La Poste är en offentligrättslig juridisk person som likställs med offentliga institutioner av industriellt och kommersiellt slag (établissement public à caractère industriel et commercial, EPIC), utgör statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden (statligt stöd nr C 56/2007 (f.d. E 15/2005)).

Till stöd för sin talan gör sökande gällande följande tre grunder:

—	Felaktig rättstillämpning, eftersom kommissionen inte har styrkt att det föreligger statligt stöd. Kommissionen har nämligen inte iakttagit de bevisregler som gäller på området för statligt stöd vare sig vad gäller bevisbördan eller nivån på den bevisning som krävs.

—	Felaktig rättstillämpning och felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, eftersom kommissionen fann att det förelåg en underförstådd obegränsad garanti till förmån för La Poste.

—

Åsidosättande av begreppet fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Det var för det första fel av kommissionen att dra slutsatsen att förekomsten av en garanti skulle ge La Poste en fördel. För det andra var det fel av kommissionen att den positiva värderingen av La Poste berodde på den påstådda garantin.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/44

Talan väckt den 9 april 2010 — Dow Chemical mot rådet

(Mål T-158/10)

(2010/C 161/70)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Dow Chemical Company (ombud: advokaterna J.-F. Bellis, R. Luff och V. Hahn)

Svarande: Europeiska unionens råd

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara rådets genomförandeförordning (EU) nr 54/2010 (1), i den mån den berör sökanden, och

—	förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökanden har framfört en enda grund till stöd för sin talan, vilken avser att den omtvistade förordningen åsidosätter artikel 11.2 i grundförordningen (2) på grund av följande:

—

Fastställandet att dumpning av etanolaminer med ursprung i USA kommer att fortsätta är felaktigt grundat på slutsatsen att de exporterande tillverkarna, som står för en obetydlig del av importen från USA, ägnade sig åt dumpning under översynsperioden. Institutionerna bortsåg från att det visade sig att de tillverkare som stod för den största delen av importen från USA inte hade ägnat sig åt dumpning, och att det vid en helhetsbedömning inte förekom dumpning av import av etanolaminer med ursprung i USA.

—	Fastställandet att den påstådda dumpningen av etanolaminer med ursprung i USA ökade efter översynsperioden, grundar sig på ett godtyckligt urval av priskvoter som inte återger pristrenden efter översynsperioden.

—	Fastställandet att den outnyttjade kapaciteten i USA kommer att leda till ökad export av etanolaminer till unionen grundar sig på en uppenbart felaktig bedömning, eftersom det inte finns någon outnyttjad kapacitet i USA.

—	Fastställandet att antidumpningsåtgärderna för etanolaminer med ursprung i USA, vilka ålades Kina sedan år 2004, kommer att leda till att exportörer av etanolaminer i USA kommer att öka sin försäljning till unionen, motsägs av utvecklingen av handelsflödena sedan år 2005.

—	Fastställandet att den möjliga utvecklingen av efterfrågan i USA och på andra marknader kommer att leda till att tillverkare i USA flyttar försäljningen till unionen är rent spekulativt.

—

Fastställandet att mycket låga priser och en kapacitetsökning av monoetenglykol — som är produkt av etenoxid i ett senare led i förädlingskedjan precis som etanolaminer — skulle ge tillverkarna ett incitament att producera monoetenglykol istället för etanolaminer, stämmer inte överens med dokumenterade fakta och är behäftat med en felaktig bedömning.

—

Svaranden utvecklar ett motsägelsefullt resonemang vad gäller förhållandet mellan priserna i USA och i unionen, eftersom svaranden samtidigt gör gällande att högre priser i unionen ger tillverkarna i USA incitament att flytta sin försäljning till unionen, och att lägre priser i unionen tvingar tillverkarna i USA att sälja till dumpade priser i unionen.

(1) Rådets genomförandeförordning (EU) nr 54/2010 av den 19 januari 2010 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av etanolaminer med ursprung i Amerikas förenta stater (EUT L 17, s. 1).

(2) Rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1).

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/45

Talan väckt den 9 april 2010 — Air France mot harmoniseringsbyrån (avbildning av en parallellogram)

(Mål T-159/10)

(2010/C 161/71)

Ansökan är avfattad på franska

Parter

Sökande: Air France (Roissy Charles de Gaulle, Frankrike) (ombud: advokaten A. Grolée)

Svarande: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller)

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara beslutet av den 27 januari 2010 av andra överklagandenämnden i ärende 1018/2009-2 om avslag på ansökan för varumärke nr 007576218 angående de varor och tjänster som är föremål för förevarande talan,

—	godkänna ansökan om registrering av gemenskapsfigurmärket nr 007576218 för de varor och tjänster det betecknar, och

—	förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta sökandens rättegångskostnader som denne ådragit sig genom förfarandet inför harmoniseringsbyrån samt genom förevarande talan, i enlighet med artikel 87 i rättegångsreglerna.

Grunder och huvudargument

Sökt gemenskapsvarumärke: figurmärke som avbildar en parallellogram för varor och tjänster i klasserna 9, 14, 16, 18, 21, 24, 25, 28, 35–39 och 41–45 (registreringsansökan nr 7 576 218)

Granskarens beslut: avslag på registreringsansökan

Överklagandenämndens beslut: avslag på överklagandet

Grunder: åsidosättande av artikel 7.1 b i rådets förordning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken, då märket som angetts för registrering uppvisat den minsta grad av särskiljningsförmåga som krävs för att bli registrerat.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/45

Talan väckt den 13 april 2010 — Niki Luftfahrt mot kommissionen

(Mål T-162/10)

(2010/C 161/72)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Sökande: Niki Luftfahrt GmbH (Wien, Österrike) (ombud: advokaten H. Asenbauer)

Svarande: Europeiska kommissionen

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut av den 28 augusti 2009, KOMP/M.5440 — Lufthansa/Austrian Airlines med stöd av artikel 264.1 FEUF 8artikelö 231.1 EG), och

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökanden har riktat invändningar mot kommissionens beslut K(2009) 6690 slutligt av den 29 augusti att förklara en koncentration förenlig med den gemensamma marknaden och EES-avtalet (ärende KOMP/M.5440- Lufthansa/Austrian Airlines). Kommissionen bedömde i detta beslut att den omständigheten att Deutsche Lufthansa AG hade tagit över kontrollen över Austrian Airlines — under förutsättning att Deutsche Lufthansa AG vidtog vissa närmare angivna åtgärder — var förenlig med den gemensamma marknaden och EES-avtalet.

Sökanden, som driver ett privatfinansierat luftfartbolag, har till stöd för sin talan för det första gjort gällande att kommissionen har åsidosatt EG-fördraget (eller FEUF) och dess tillämpningsföreskrifter. Sökanden har härvid kritiserat att kommissionen har tillämpat en marknadsdefinition som hindrar att samtliga skadliga verkningar av koncentrationen kan bedömas enligt konkurrensrätten. Sökanden har vidare gjort gällande att kommissionen bland annat har värderat effekterna av linjerna till Östeuropa felaktigt med följd att det har gjort en uppenbart felaktig bedömning. Kommissionen har dessutom åsidosatt riktlinjerna för bedömning av horisontella koncentrationer enligt rådets förordning om kontroll av företagskoncentrationer (1). Enligt sökanden har kommissionen bland annat underlåtit att beakta att den berörda koncentrationen har skadliga verkningar för konkurrensen på den gemensamma marknaden genom att konkurrensförmågan hos övriga aktörer på de relevanta marknaderna begränsas, genom att alternativa tillhandahållare kommer att saknas på dessa marknader och genom att det är alltför svårt att få tillträde till dem. Sökanden har även gjort gällande att de åtgärder som kommissionen har ålagt Deutsche Lufthansa AG inte är ägnade att förhindra att det sker en påtaglig begränsning av konkurrensen.

Sökanden har för det andra gjort gällande att artikel 253 EG (artikel 296 FEUF) har åsidosatts genom att kommissionen inte har lämnat en tillräcklig motivering för det angripna beslutet, eftersom kommissionen inte har angett vilka konkreta argument som lagts till grund för bedömningen att det skulle vara uteslutet att det sker en konkurrensbegränsning på linjerna till Östeuropa. Sökanden har även kritiserat att de faktiska omständigheter som härvid anges inte är tillräckligt underbyggda.

Sökanden har för det tredje hävdat att kommissionen har gjort sig skyldig till illojal maktanvändning.

(1) EUT 2004 C 31, s. 5

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/46

Talan väckt den 7 april 2010 — Entegris mot harmoniseringsbyrån

(Mål T-163/10)

(2010/C 161/73)

Ansökan är avfattad på engelska

Parter

Sökande: Entegris, Inc. (Billerica, Förenta staterna) (ombud: T. Ludbrook, Barrister, och M. Rosser, Solicitor)

Svarande: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller)

Motpart vid överklagandenämnden: Optimize Technologies, Inc.(Oregon City, Förenta staterna)

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	bifalla överklagandet,

—	ogiltigförklara det beslut som fattades av harmoniseringsbyråns andra överklagandenämnd den 18 januari 2010 i ärende R 802/2009-2,

—	avslå den aktuella varumärkesansökan, och

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnader som är hänförliga till överklagande- och invändningsförfarandena.

Grunder och huvudargument

Sökande av gemenskapsvarumärke: Motparten vid överklagandenämnden

Sökt gemenskapsvarumärke: Ordmärket ”OPTIMIZE TECHNOLOGIES” för varor i klass 9.

Innehavare av det varumärke eller kännetecken som åberopats som hinder för registrering i invändningsförfarandet: Sökanden

Varumärke eller kännetecken som åberopats som hinder för registrering: Gemenskapsregistreringen av ordmärket ”OPTIMIZER” för varor i klasserna 1, 9 och 11.

Invändningsenhetens beslut: Bifall till invändningen

Överklagandenämndens beslut: Upphävande av det angripna beslutet och avslag på invändningen i dess helhet

Grunder: Åsidosättande av artikel 8.1 b i rådets förordning nr 207/2009, eftersom överklagandenämnden inte tillämpade denna bestämmelse i enlighet med relevant rättspraxis och på så sätt felaktigt bedömde att det inte förelåg någon risk för förväxling mellan de berörda varumärkena.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/46

Talan väckt den 13 april 2010 — Pioneer Hi-Bred International mot kommissionen

(Mål T-164/10)

(2010/C 161/74)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Pioneer Hi-Bred International, Inc. (Johnston, Förenta staterna) (ombud: J. Temple Lang, Solicitor och advokaten T. Müller-Ibold)

Svarande: Europeiska kommissionen

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—

fastställa att kommissionen har underlåtit att vidta åtgärder i enlighet med artikel 18 i direktiv 2001/18 om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön genom att inte tillställa rådet ett förslag på de åtgärder som ska vidtas till följd av artikel 5.2 i rådets beslut, och genom att underlåta att vidta andra åtgärder vilka — beroende på hur beslutsförfarandet utvecklas — kan vara nödvändiga för att säkerställa att ett beslut enligt artikel 18 i direktivet fattas, och

—	förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökandebolaget gjorde den 2 maj 2007 sin första ansökan enligt artikel 232 EG (1) och gjorde där gällande att kommissionen i strid med artikel 18 i direktiv 2001/18/EG (2) hade underlåtit att vidta åtgärder för att säkerställa ett beslut avseende sökandens anmälan för att på marknaden sätta ut genetiskt modifierad majs 1507 som är motståndskraftig mot insekter. Den 21 januari 2009 förelade kommissionen i enlighet med artikel 5.2 i beslut 1999/468 den föreskrivande kommittén förslaget. Inom ramen för målet vid förstainstansrätten var parterna, mot bakgrund av att förslaget till beslut lagts fram, eniga om att talan saknade föremål och förstainstansrätten slog genom beslut av den 4 september 2009 fast att det inte längre fanns anledning att döma i mål T-139/07.

Med förevarande talan gör sökandebolaget i enlighet med artikel 265 FEUF gällande att kommissionen ännu inte har lämnat något förslag avseende utsättande på marknaden av den mot insekter motståndskraftiga genetiskt modifierade majs 1507, trots att sökandebolaget uppmanat den därtill. Sökandebolaget hävdar att kommissionen har underlåtit att lämna ett förslag till beslut gällande sökandebolagets anmälan vid något av den sex sammanträden som rådet för miljö hållit sedan den föreskrivande kommittén lämnade förlaget utan anmärkning den 25 februari 2009.

Sökandebolaget hävdar att kommissionen enligt det förfarande som föreskrivs i direktivet är skyldig att se till att ett beslut avseende en anmälan antas och offentliggörs inom de tidsfrister som anges i direktivet. Sökandebolaget gör vidare gällande att kommissionen genom att inte till rådet framlägga ett förslag på åtgärder har underlåtit att se till att ett sådant beslut antas trots att samtliga villkor avseende sökandebolaget och övriga parter som ställs i direktivet var uppfyllda i enlighet med direktivet.

Sökandebolaget hävdar även att kommissionen i enlighet med artikel 265 FEUF har anmodats att vidta åtgärder utan att några åtgärder har vidtagits. Enligt sökandebolaget saknar kommissionens skäl för att inte lägga fram ett förslag till beslut relevans och de är oberättigade. Sökandebolaget har genom kommissionens underlåtenhet att vidta åtgärder förorsakats negativa effekter vad avser dess rättsliga situation och åsamkats specifika, påvisbara och mätbara förluster.

(1) Mål T-139/07, Pioneer Hi-Bred International mot kommissionen, EUT C 155, s. 28

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/18/EG av den 12 mars 2001 om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön och om upphävande av rådets direktiv 90/220/EEG Kommissionens uttalande (EGT L 106, s. 1)

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/47

Talan väckt den 7 april 2010 — Evropaïki Dynamiki mot kommissionen

(Mål T-167/10)

(2010/C 161/75)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Evropaïki Dynamiki — Proigmena Systimata Tilepikoinonion Pliroforikis kai Tilematikis AE (Aten, Grekland) (ombud: N. Korogiannakis och M. Dermitzakis, advokater)

Svarande: Europeiska kommissionen

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—

Ogiltigförklara generalsekretariatets beslut av den 27 januari 2010 — SG.E.3/FM/psi — Ares (2010)43764 om avslag på sökandens begäran om omprövning i vilket denne i enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001 begärde omprövning av den ståndpunkt som generaldirektoratet för informatik intog i skrivelse av den 18 september 2009 efter sökandens ursprungliga begäran av den 14 augusti 2009 med avseende på tillgång till samtliga begäranden om prisuppgifter beträffande post 3A av ESP-DESIS,

—

Ogiltigförklara generalsekretariatets beslut av den 11 mars 2010 — SG.E.3/FM/MIB/rc/psi — Ares (2010)131966 — om avslag på sökandens begäran om omprövning i vilket denne i enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001 begärde omprövning av de ståndpunkter som generaldirektoratet för informatik, Europeiska unionens publikationsbyrå (tidigare OPOCE) och generaldirektorat budget intog i respektive skrivelser av den 11 december 2009 efter sökandens ursprungliga begäranden av den 9 oktober 2009 med avseende på tillgång till samtliga begäranden om prisuppgifter beträffande samtliga poster enligt avtal ESP, ESP-DIMA och ESP-DESIS (handhas av generaldirektoratet för informatik), OPOCE:s ramavtal nr 6011, 6102, 6103, 6020, 10042, 6121, 6031 och 10030 samt generaldirektoratet budgets ramavtal nr BUDG/O101,

—	förplikta kommissionen att ersätta sökandens rättegångskostnader och andra kostnader och utgifter som sökanden haft med anledning av förevarande talan, även för det fall att talan ogillas.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan har sökanden hävdat att kommissionen åsidosatt förordning (EG) nr 1049/2001 genom att inte göra en konkret och individuell bedömning av de handlingar som sökanden hänvisade till i sin begäran om tillgång för att avgöra om undantagen var tillämpliga eller om delvis tillgång kunde beviljas. Sökanden har vidare anfört att kommissionens motivering avseendeskyddet för EU:s ekonomiska politik, skyddet för kommersiella intressen och allmän säkerhet saknar grund och bör ogillas. Enligt sökandens uppfattning är kommissionens skäl allmänna och abstrakta och utvisar inte att kommissionen gjorde en särskild och individuell prövning av innehållet i de begärda handlingarna.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/48

Talan väckt den 15 april 2010 — Europeiska kommissionen mot SEMEA

(Mål T-168/10)

(2010/C 161/76)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: S. Petrova och advokaten E. Bouttier)

Svarande: Société d’économie mixte d’équipement de l’Aveyron (SEMEA) (Millau, Frankrike)

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att förstainstansrätten ska

—	förplikta SEMEA, genom sitt ad hoc-ombud, att betala sökanden 41 012 euro jämte ränta från och med den 10 mars 1992 eller i andra hand från och med den 27 april 1993,

—	besluta att periodiserad ränta ska utgå på räntebeloppet,

—	förplikta SEMEA att utge 5 000 euro som skadestånd på grund av dess tredska och

—	förplikta SEMEA att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Europeiska gemenskapen, företrädd av kommissionen, ingick den 6 juli 1990 ett avtal med Société d’économie mixte d’équipement de l’Aveyron (SEMEA) om stöd till lokal utveckling, bestående i att förbereda och starta ett europeiskt centrum för lokala företag i Millau.

Kommissionen hävdar att SEMEA enligt detta avtal förband sig att utföra vissa uppgifter och redovisa sitt arbete till kommissionen genom att översända regelbundna rapporter, medan kommissionen å sin sida förband sig att bidra ekonomiskt till detta arbete med högst 135 000 ECU, vilket högst fick motsvara 50 procent av de godkända utgifterna för arbetet.

I maj 1991 bad SEMEA att kommissionen skulle tillåta att detta avtal istället genomförs av ett annat organ, Association CEI12, vilket kommissionen beviljade med preciseringen att detta inte befriade SEMEA från sina skyldigheter, vilket SEMEA bekräftade genom att förklara att man gick i borgen för att arbetet skulle utföras korrekt i enlighet med avtalet.

Vid en kontroll av hur arbetet fortskred konstaterades att de sammanlagda stödberättigande utgifterna uppgick till 187 977 ECU och att kommissionen således skulle utbetala 50 procent av detta belopp, det vill säga 93 988 ECU.

Eftersom SEMEA redan hade erhållit 135 000 ECU enligt avtalet, yrkar kommissionen att SEMEA ska återbetala överskjutande belopp.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/48

Talan väckt den 19 april 2010 — CTG Luxembourg PSF mot domstolen

(Mål T-170/10)

(2010/C 161/77)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: Computer Task Group Luxembourg PSF SA (Bertrange, Luxemburg) (ombud: advokaten M. Thewes)

Svarande: Europeiska unionens domstol

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—

ogiltigförklara de beslut som domstolen fattat inom ramen för den europeiska offentliga upphandlingen ”AO 008/2009: användarstöd för första och andra nivåns IT- och telefonsystem, call center, förvaltning av hardware end user”, särskilt

—	kommissionens beslut att öppna anbuden den 9 februari 2010 och förkasta anbudet från CTG CONSORTIUM på grund av ”för sent lämnat anbud”,

—	Europeiska unionens domstols beslut att tilldela kontraktet till en annan anbudssökande (odaterat och för närvarande inte känt för sökanden),

—	Europeiska unionens domstols beslut av den 5 mars 2010 att fastställa beslutet att förkasta CTG CONSORTIUMs anbud,

—	förplikta domstolen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

I förevarande talan har sökanden yrkat ett ogiltigförklarande dels av kommissionens beslut av den 9 februari 2010 att öppna anbuden, varvid sökandens anbud förkastades på grund av att det inkommit för sent inom ramen för ett anbudsförfarande rörande användarstöd för första och andra nivåns IT- och telefonsystem, call center, förvaltning av hardware end user (EUT 2009/S 217-312292), och dels av beslutet att tilldela en annan anbudssökande kontraktet, samt framställt yrkande om skadestånd.

Till stöd för talan har sökanden åberopat följande fyra grunder:

—	Åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen, principen om likabehandling av anbudsgivare och principen om fri konkurrens genom att förutom ett sista datum för avsändandet av anbuden föreskriva en tidsfrist för inlämnande till posten.

—	Åsidosättande av skyldigheten att besvara begäran om upplysningar som i rätt tid framställs till den upphandlande myndigheten.

—	Åsidosättande av skyldigheten att upplysa uteslutna anbudsgivare om skälen till att deras anbud förkastades och namnet på den som tilldelades kontraktet samt lämna anvisningar om överklagandemöjligheter.

—	Europeiska unionens kontraktsrättsliga ansvar.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/49

Talan väckt den 8 april 2010 — Colas mot harmoniseringsbyrån — García-Teresa Gárate (BASE-SEAL)

(Mål T-172/10)

(2010/C 161/78)

Ansökan är avfattad på franska

Parter

Sökande: Colas (Boulogne-Billancourt, Frankrike) (ombud: advokaten E. Logeais)

Svarande: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller)

Motpart vid överklagandenämnden: Rosario García-Teresa Gárate (Barcelona, Spanien

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—

ogiltigförklara överklagandenämndens beslut:

—

i den del överklagandenämnden har slagit fast att det helt saknas likheter mellan kännetecknen och detta på grundval av en felaktig återgivning av den omtvistade registreringsansökan, utan att lämna någon exakt angivelse av målgruppen och utan att motivera på vilket sätt orden BASE-SEAL har särskiljningsförmåga och är dominerande,

—	i den del överklagandenämnden har förnekat varje likhet mellan kännetecknen och således har avslagit invändningen mot registreringen av varumärket BASE-SEAL i strid mot artikel 8.1 b rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken, och

—	i andra hand, delvis ogiltigförklara beslutet från överklagandenämnden för de varor som inte utgör ”Kemikalier för industriell, vetenskaplig och fotografisk användning, likaså för jordbruk, trädgårdsskötsel och skogsbruk; … gödsel, kemiska ämnen för konservering av livsmedel …”,

—	i vilket fall som helst, förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökande av gemenskapsvarumärke: Rosario García-Teresa Gárate

Sökt gemenskapsvarumärke: figurmärket BASE-SEAL, för varor i klasserna 1, 17 och 19 (ansökan nr 3951464)

Innehavare av det varumärke eller kännetecken som åberopats som hinder för registrering i invändningsförfarandet: sökanden

Varumärke eller kännetecken som åberopats som hinder för registrering: Ett flertal nationella figurmärken (spanskt, ungerskt, franskt, polskt, svenskt, tyskt och tjeckiskt) samt ett internationellt figurmärke som alla föreställer en romb, delvis är gula till färgen och innehåller ordet ”Colas” för varor i klasserna 1, 19 och 37.

Invändningsenhetens beslut: avslag på invändningen

Överklagandenämndens beslut: avslag på överklagandet

Grunder: Åsidosättande av artikel 8.1 b rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken, eftersom det föreligger förväxlingsrisk mellan de motstående varumärkena.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/50

Talan väckt den 15 april 2010 — Seven mot harmoniseringsbyrån — Seven for all mankind (SEVEN FOR ALL MANKIND)

(Mål T-176/10)

(2010/C 161/80)

Ansökan är avfattad på italienska

Parter

Sökande: Seven SpA (Leinì, Italien) (ombud: advokaten L. Trevisan)

Svarande: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

Motpart vid överklagandenämnden: Seven for all mankind LLC

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det beslut som fattats av harmoniseringsbyråns andra överklagandenämnd den 28 januari 2010, och

—	förplikta harmoniseringsbyrån att utöver att bära sina rättegångskostnader även ersätta SEVEN SPA:s rättegångskostnader i förevarande mål och dess kostnader för förfarandet vid överklagandenämnden.

Grunder och huvudargument

Sökande av gemenskapsvarumärke: SEVEN FOR ALL MANKIND LLC

Sökt gemenskapsvarumärke: Ordmärket SEVEN FOR ALL MANKIND (ansökan nr 4 443 222) för varor i klasserna 14 och 18.

Innehavare av det varumärke eller kännetecken som åberopats som hinder för registrering i invändningsförfarandet: Sökanden

Varumärke eller kännetecken som åberopats som hinder för registrering: Två gemenskapfigurmärken (nr 591 206 och nr 3 489 234, för varor i klasserna 16, 18 och 25) och ett internationellt varumärke (nr 731 954, för varor i klasserna 3, 9, 12, 14, 15, 16, 18, 20, 22, 25 och 28) vilka innehåller ordelementet SEVEN

Invändningsenhetens beslut: Delvis bifall på invändningen.

Överklagandenämndens beslut: Avslag på överklagandet.

Grunder: Felaktig tillämpning av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 om gemensskapsvarumärken.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/51

Talan väckt den 19 april 2010 — Alcoa Trasformazioni mot kommissionen

(Mål T-177/10)

(2010/C 161/81)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Alcoa Trasformazioni (Portoscuso, Italien) (ombud: advokaterna M. Siragusa och T. Müller-Ibold)

Svarande: Europeiska kommissionen

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara kommissionens beslut (C(2009) 5497) av den 19 november 2009 i den del som avser statligt stöd C 36/B/2006 (ex NN 38/2006) som Italien påstås ha tilldelat Alcoa Trasformazioni S.r.l.

—	förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Förevarande talan om ogiltigförklaring avser det beslut som Europeiska kommissionen antog den 19 november 2009 avseende Alcoa Trasformazioni S.r.l. (1)

I beslutet ansågs förlängningen av det prissystem som är tillämpligt på Alcoas anläggningar på Sardinien och i Venetien och som föreskrivs i artikel 11.11 i lagdekret nr 35 (2) av den 14 mars 2008, vilket trädde i kraft den 1 januari 2006, som statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen förordnade i beslutet även om att stödet skulle återkrävas.

Sedan år 1996 har sökanden rätt till ett förmånspris på den elenergi som används för drift av bolagets två anläggningar för tillverkning av primär aluminium på Sardinien och i Venetien. Kommissionen informerades vid denna tidpunkt om prissättningen i samband med att Alumix, ett företag som tillverkar aluminium och som står under den italienska statens kontroll, privatiserades. Efter privatiseringen av Alumix överläts bolaget till sökanden. År 1996 slog kommissionen fast att det aktuella prissystemet inte utgjorde något statligt stöd.

I det angripna beslutet anser kommissionen att det omtvistade prissystemet, till följd av vissa ändringar, utgör en helt annan åtgärd än den som prövades år 1996.

Sökanden anser att beslutet är rättsstridigt av följande skäl:

—	Åsidosättande av artikel 107.1 FEUF i den mån det pris som tillämpas på sökandens köp av elenergi till bolagets två anläggningar för tillverkning av primär aluminium på Sardinien och i Venetien anses utgöra ”stöd”, trots att nämnda prissättning inte medför någon fördel för sökanden.

—	Åsidosättande av artikel 107.3 FEUF då stödbeloppet inte fastställs på ett korrekt sätt i beslutet.

—	Åsidosättande av artikel 107.3 FEUF i den del kommissionen felaktigt ansåg det aktuella prissystemet som driftsstöd som är oförenligt med målsättningen för statligt regionalstöd.

—

Åsidosättande av principen om god förvaltningssed och av artikel 107.3 FEUF på grund av att kommissionen på ett väsentligt sätt har ändrat sin egen bedömning under förfarandets gång beträffande följderna av att införa den marknadsmekanism som kommissionen själv föreslagit för Sardinien, utan att ge vare sig någon förklaring eller förvarning. Kommissionens ändrade bedömning har dessutom skett efter en otillräcklig utredning.

—	Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och av artikel 108 FEUF i den del kommissionen i beslutet har ansett att det aktuella prissystemet utgör ett ”nytt” och inte ett ”existerande” stöd.

Slutligen gör sökanden gällande att svaranden har åsidosatt en rad väsentliga formföreskrifter genom att anta det angripna beslutet.

(1) Kommissionens beslut av den 19 november 2009 avseende statligt stöd C 38/A/2004 (ex NN 58/2004) och C 36/B/2006 (ex N 38/2006) som Italien har genomfört till förmån för Alcoa Trasformazioni S.r.l.

(2) Lagdekret nr 35 av den 14 mars 2005 om brådskande åtgärder inom ramen för handlingsprogrammet för ekonomisk, social och territoriell utveckling, i dess ändrade och omarbetade lydelse enligt lag nr 80 av den 14 maj 2005.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/52

Talan väckt den 21 april 2010 — Spanien mot kommissionen

(Mål T-178/10)

(2010/C 161/82)

Rättegångsspråk: spanska

Parter

Sökande: Konungariket Spanien (ombud: N. Díaz Abad)

Svarande: Europeiska kommissionen

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut av den 22 februari 2010 genom vilket kommissionen beslutade att ställa in betalningarna inom ramen för de ansökningar om mellanliggande betalning som Spanien lämnade in mellan den 17 november och den 30 december 2009 och, i andra hand, delvis ogiltigförklaring av nämnda beslut, nämligen i den del det rör följande ansökningar om löpande betalning:

—	2007ES161PO008 Andalusien	94 370 752,75 euro
—	2007ES161PO008 Andalusien	479 712 483,22 euro
—	2007ES162PO001 Kantabrien	4 697 332,79 euro
—	2007ES162PO006 Kantabrien	15 392 569,98 euro
—	2007ES162PO008 Aragonien	12 451 358,48 euro

—	fastställa att sökandens krav på att Europeiska kommissionen ska betala ränta till följd av förseningen av den faktiska utbetalningen inom ramen för de otillbörligen frysta ansökningarna om mellanliggande betalningar är motiverat,

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Förevarande talan är riktad mot svarandens beslut att avbryta betalningsfristen med avseende på vissa ansökningar om betalning som Spanien lämnade in mellan den 17 november och den 30 december 2009. Beslutet påverkar 20 ansökningar om mellanliggande betalningar som totalt uppgår till beloppet 1 890 708 859,51 euro.

Sökanden anför följande till stöd för sina yrkanden:

—

Kommissionen har åsidosatt artikel 91.1 a i förordning nr 1083/2006, (1) eftersom kommissionen genom det angripna beslutet avbröt fristen för utbetalning med avseende på vissa ansökningar utan att det, i en rapport från ett revisionsorgan på nationell nivå eller gemenskapsnivå, finns bevis som tyder på en allvarlig brist i förvaltnings- och kontrollsystemens sätt att fungera och utan att det föreligger en sådan brist.

—

Åsidosättande av de kontrollstrategier som kommissionen godkänt, i den mån kommissionen avbröt betalningsfristen för nämnda mellanliggande betalningar med motiveringen att avsaknaden av systemrevision medför en betydande försening i genomförandet av strategierna, när nämnda strategier gjorde det möjligt för Konungariket Spanien att lägga fram systemrevisionerna till och med den 30 juni 2010.

—

Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, eftersom det angripna beslutet innehåller ett krav på att Konungariket Spanien borde ha flyttat fram systemrevisionerna i förhållande till den planering som kommissionen själv hade godkänt. Detta krav var följaktligen oförutsebart för de spanska myndigheterna.

—

Åsidosättande av principen om berättigade förväntningar, eftersom de nationella myndigheterna agerade med stöd av en revisionsplanering, som följdes, som kommissionen hade godkänt inom ramen för strategin, utan att kommissionen vid något tillfälle visade att detta innebar en brist i förvaltnings- och kontrollsystemet.

—	Åsidosättande av proportionalitetsprincipen, eftersom kommissionens beslut är oproportionerligt och har antagits i strid med en effektiv ekonomisk förvaltning och eftersom det finns andra mindre betungande rättsliga instrument som kan användas för att uppnå samma mål.

I andra hand yrkar sökanden att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet delvis, på grund av att kommissionen har åsidosatt artikel 87.2 i förordning nr 1083/2006, i den del det innebar att kommissionen inte gjorde utbetalningar i enlighet med ansökningarna om betalning inom två månader från det att dessa hade lämnats in.

Slutligen yrkar Konungariket Spanien om betalning av dröjsmålsränta med stöd av artikel 87.2 i förordning nr 1083/2006, artikel 83 i förordning nr 1605/2002 (2) och artikel 106.5 i kommissionens förordning nr 2342/2002. (3)

(1) Rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (EGT L 210, s. 25).

(2) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 25, s. 43).

(3) Kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 357, s. 1).

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/53

Talan väckt den 21 april 2010 — Zitro IP mot harmoniseringsbyrån — Show Ball Informática (BINGO SHOWALL)

(Mål T-179/10)

(2010/C 161/83)

Ansökan är avfattad på spanska

Parter

Sökande: Zitro IP Sàrl (Luxemburg) (ombud: advokaten A. Canela Giménez)

Svarande: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller)

Motpart vid överklagandenämnden: Show Ball Informática Ltda

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara harmoniseringsbyråns beslut, och

—	förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökande av gemenskapsvarumärke: Sökanden.

Sökt gemenskapsvarumärke: Ordmärket BINGO SHOWALL (registreringsansökan nr 6 059 919) för varor och tjänster i klasserna 9, 28 och 41.

Innehavare av det varumärke eller kännetecken som åberopats som hinder för registrering i invändningsförfarandet: Show Ball Informática Ltda.

Varumärke eller kännetecken som åberopats som hinder för registrering: Gemenskapsfigurmärke (nr 5 092 275) innehållande orden SHOW BALL för varor och tjänster i klasserna 9 och 42.

Invändningsenhetens beslut: Delvis avslag på registreringsansökan.

Överklagandenämndens beslut: Avslag på överklagandet.

Grunder: Felaktig tolkning och tillämpning av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/53

Talan väckt den 16 april 2010 — Nickel Institute mot kommissionen

(Mål T-180/10)

(2010/C 161/84)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Nickel Institute (Toronto, Kanada) (ombud: advokaten K. Nordlander och H. Pearson, solicitor)

Svarande: Europeiska kommissionen

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	förklara att den föreliggande talan om ogiltigförklaring kan upptas till prövning,

—	ogiltigförklara kommissionens beslut SG.E3/HP/psi – Ares(2010)65824 av den 8 februari 2010 om att vägra full tillgång till vissa handlingar som sökanden ansökt om enligt förordning (EG) nr 1049/2001 (1), och

—	förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Genom förevarande talan yrkar sökanden, i enlighet med artikel 263 FEUF, ogiltigförklaring av kommissionens beslut SG.E3/HP/psi – Ares(2010)65824 av den 8 februari 2010, där obegränsad tillgång vägrats för vissa handlingar som sökanden ansökt om i enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001. Beslutet bekräftade bland annat

—	beslutet av generaldirektören vid kommissionens rättstjänst att vägra full tillgång till sju handlingar angående utlåtanden om denna tjänst i ett förslag till kommissionens direktiv 2008/58/EG (2),

—	beslutet av direktören vid direktorat D vid GD Miljö att vägra full tillgång till två dokument om utlåtanden från andra generaldirektorat vid kommissionen om förslaget till kommissionens direktiv 2008/58/EG, och

—	den omständigheten att inga handlingar, förteckningar eller korrespondens (inklusive uppföljande dokument eller kommentarer) finns i kommissionens ägo, i vilka rättstjänsten framför sina kommentarer om förslaget till kommissionens direktiv 2009/2/EG (3).

Till stöd för sin talan anger sökanden flertalet grunder:

Som första grund anges att kommissionens generalsekreterare gjorde en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 vid tolkningen av undantagen om skydd för juridisk rådgivning angående flera av de handlingar som sökanden begärt tillgång till.

Till detta kommer att kommissionens generalsekreterare gjorde en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning (EG) nr 1049/2001 vid tolkningen av undantagen om skydd för rättsliga förfaranden angående en av de handlingar som sökandens begärt tillgång till.

Slutligen gjorde kommissionens generalsekreteterare en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte artikel 8.1 i förordning (EG) nr 1049/2001 då denne inte identifierade och beviljade tillgång till handlingar där rättstjänsten framför sina kommentarer om förslaget till kommissionens direktiv 2009/2/EG.

(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43).

(2) Kommissionens direktiv 2008/58/EG av den 21 augusti 2008 om ändring, för anpassning till tekniska framsteg för trettionde gången, av rådets direktiv 67/548/EEG om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen (EUT L 246, s. 1).

(3) Kommissionens direktiv 2009/2/EG av den 15 januari 2009 om ändring, för anpassning till tekniska framsteg för trettioförsta gången, av rådets direktiv 67/548/EEG om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen (EUT L 11, s. 6).

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/54

Talan väckt den 19 april 2010 — AISCAT mot kommissionen

(Mål T-182/10)

(2010/C 161/85)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Associazione Italiana delle Società Concessionarie per la costruzione e l’esercizio di Autostrade e trafori stradali (AISCAT) (Rom, Italien) (ombud: advokaten M. Maresca)

Svarande: Europeiska kommissionen

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut av den 10 februari 2010

Grunder och huvudargument

Förevarande talan gäller ogiltigförklaring av det beslut som ingår i en skrivelse av kommissionen från februari 2010, vari det utesluts att Republiken Italien har gjort sig skyldig till ett åsidosättande av artikel 87 EG (nu artikel 107 FEUF). Detta åsidosättande ska ha bestått i att uppförande och drift av en motorvägssträcka (Mestre-ringleden) tilldelades ett halvoffentligt företag, CAV S.p.A.(aktiebolag som ägs till lika delar av ANAS S.p.A. och regionen Venetien), utan föregående anbudsinfordran samt att uppförandet finansierades genom att vägavgiften höjdes vid de olika betalstationer som finns på en parallell och konkurrerande motorvägssträcka.

Till stöd för att Republiken Italien har åsidosatt artikel 87 EG (nu artikel 107 FEUF) har det anförts två grunder:

För det första: Den omständigheten att Republiken Italien direkt tilldelade CAV koncessionen för att uppföra och driva Mestre-ringleden med stöd av artikel 2 290 i lag nr 244 av den 24 december 2007 utgör statligt stöd, eftersom de villkor som medger så kallade in house upphandlingar inte var uppfyllda och det utsedda företaget är ett halvoffentligt företag som har en otillbörlig konkurrensfördel på grund av sin bolagsordning och sitt förvaltningssätt. CAV ägs nämligen till 50 procent av ANAS som utöver sin roll som offentligt regleringsorgan även driver företagsverksamhet (uppförande och drift av motorvägar) på en marknad som det själv reglerar och på vilken marknad det även tilldelar koncessioner.

För det andra: Den omständigheten att Republiken Italien har godkänt avtalet mellan ANAS (i egenskap av koncessionstilldelande enhet) och CAV om finansiering av Mestre-ringleden genom höjning av vägavgiften vid de olika betalstationer som finns på en parallell och konkurrerande motorvägssträcka utgör statligt stöd till förmån för CAV.

Prishöjningen utgjorde nämligen ett instrument för att leda om trafiken av motorfordon till den nya motorvägssträckan (Mestre-ringleden). Samtidigt innebar höjningen en minskad trafik på den konkurrerande sträckan (”Tangenziale di Mestre”) som omfattades av prishöjningen. Stödet består således inte i sig i det överskott som följer av prishöjningen utan i den konkurrensfördel som CAV får av ökningen medan de företag som innehar koncessionen på Tangenziale di Mestre-sträckan får stå för följderna.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/55

Talan väckt den 26 april 2010 — DTL mot harmoniseringsbyrån — Gestión de Recursos y Soluciones Empresariales (Solaria)

(Mål T-188/10)

(2010/C 161/86)

Ansökan är avfattad på spanska

Parter

Sökande: DTL Corporación, SL (Madrid, Spanien) (ombud: advokaten C. Rueda Pascual)

Svarande: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller)

Motpart vid överklagandenämnden: Gestión de Recursos y Soluciones Empresariales, SL (Pamplona, Spanien)

Sökandenas yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara det beslut som andra överklagandenämnden vid harmoniseringsbyrån fattade den 17 februari 2010 i ärende R 767/2009-2,

—

i stället avslå den invändning som GESTIÓN DE RECURSOS Y SOLUCIONES EMPRESARIALES, S.L. har anfört mot gemenskapsvarumärke nr 5153325 ”SOLARIA”, och fastställa att nämnda gemenskapsvarumärke får registreras inte bara i klass 41 utan också för samtliga tjänster som omfattas av ansökan om registrering i klasserna 37 och 42, samt förplikta svaranden att ersätta kostnaderna i invändningsförfarandet och i förfarandet vid harmoniseringsbyrån, och

—	förplikta harmoniseringsbyrån och de som bestrider förevarande talan att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökande av gemenskapsvarumärke: Sökanden.

Sökt gemenskapsvarumärke: Figurmärket innehållande ordet ”SOLARIA” (registreringsansökan nr 5 153 325), för tjänster i klasserna 37, 41 och 42.

Innehavare av det varumärke eller kännetecken som åberopats som hinder för registrering i invändningsförfarandet: Gestión de recursos y soluciones empresariales S.L.

Varumärke eller kännetecken som åberopats som hinder för registrering: Det spanska figurmärket innehållande ordet ”SOLARTIA” (nr 2 689 747), för tjänster i klasserna 37 och 42.

Invändningsenhetens beslut: Delvis bifall till invändningen.

Överklagandenämndens beslut: Avslag på överklagandet.

Grunder: Felaktig tolkning och tillämpning av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/55

Talan väckt den 22 april 2010 — Egan och Hackett mot parlamentet

(Mål T-190/10)

(2010/C 161/87)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Kathleen Egan (Athboy, Irland) och Margaret Hackett (Borris-in-Ossory, Irland) (ombud: C. MacEochaidh SC och J. Goode, barristers, och K. Neary, solicitor)

Svarande: Europaparlamentet

Sökandenas yrkanden

Sökandena yrkar att tribunalen ska

—	förklara att den föreliggande talan kan upptas till prövning,

—	ogiltigförklara, i enlighet med artikel 263 FEUF, Europaparlamentets beslut av den 12 februari 2010 (A (2010)579), i vilket tillgång vägras till information som sökandena begärt genom den första ansökan av den 16 december 2009 samt genom den bekräftande ansökan av den 28 januari 2010, och

—	förplikta parlamentet att ersätta sökandenas rättegångskostnader.

Grunder och huvudargument

Genom förevarande talan yrkar sökandena på ogiltigförklaring, i enlighet med artikel 263 FEUF, av Europaparlamentets beslut av den 12 februari 2010 (A (2010)579), i vilket tillgång vägras till handlingar som innehåller offentliga register om assistenter till ledamöter i Europaparlamentet, antingen ackrediterade eller inte, innehållande assistenternas namn, och/eller assistenternas finansiella intressen.

Sökandena anger till stöd för sin talan att parlamentet felaktigt använt sig av förordning (EG) nr 1049/2001 (1) och förordning (EG) nr 45/2001 (2) som grund för att vägra tillgång till handlingar som redan var offentliga. I enlighet därmed anger svarandena flertalet grunder:

Som första grund anges att parlamentet inte motiverat det angripna beslutet i tillräcklig utsträckning och därmed åsidosatt tillämpningen av artikel 8 i förordning (EG) nr 1049/2001.

Som andra grund anges att det i det angripna beslutet gjorts en oriktig bedömning angående undantagen i artikel 4.1 b i förordning (EG) nr 1049/2001, då beslutet anger att ett utlämnande av dessa handlingar skulle inskränka rätten till privatliv för de personer som berörs och/eller innehåller en oriktig bedömning av meningen och syftet med artikel 4.1 b och/eller finner att allmänhetens intresse av att få tillgång till offentliga register om assistenter till ledamöter i Europaparlamentet avtar när personens tjänst avslutats.

Till detta tillkommer att det angripna beslutet inskränker väsentliga formföreskrifter genom att inte underrätta sökandena om de rättsmedel som finns att tillgå vid avslag på en bekräftande ansökan, i enlighet med artikel 8 i förordning (EG) nr 1049/2001.

Som sista grund anges att det angripna beslutet åsidosätter principerna om demokrati, insyn, proportionalitet, jämlikhet och icke-diskriminering genom att inte medge tillgång till de offentliga handlingar som det tidigare medgetts tillgång till för dem som ansökt enligt förordning (EG) nr 1049/2001.

(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43).

(2) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, s. 1).

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/56

Talan väckt den 29 april 2010 — Avery Dennison mot harmoniseringsbyrån — Dennison Hesperia (AVERY DENNISON)

(Mål T-200/10)

(2010/C 161/88)

Ansökan är avfattad på spanska

Parter

Sökande: Avery Dennison Corp. (ombud: advokaterna E. Armijo Chávarri och A. Castán Pérez-Gómez)

Svarande: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller)

Motpart vid överklagandenämnden: Dennison Hesperia, SA (Torrejón de Ardoz, Spanien)

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

—	ogiltigförklara eller, i andra hand, ändra det beslut som fattats av harmoniseringsbyråns andra överklagandenämnd den 9 februari 2010 i ärende R 798/2009-2, och

—	förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökande av gemenskapsvarumärke: Sökanden.

Sökt gemenskapsvarumärke: Ordmärket AVERY DENNISON (registreringsansökan nr 3 825 114) för varor och tjänster i klasserna 1–10, 12, 16, 17, 19, 20, 22, 24, 28, 35 och 37–42.

Innehavare av det varumärke eller kännetecken som åberopats som hinder för registrering i invändningsförfarandet: Dennison Hesperia, S.A.

Varumärke eller kännetecken som åberopats som hinder för registrering: Det spanska varumärket DENNISON (nr 1 996 088) för varor i klass 16.

Invändningsenhetens beslut: Delvis bifall av invändningen.

Överklagandenämndens beslut: Avslag på överklagandet.

Grunder: Felaktig tolkning av artikel 42.2 och 42.3 samt, i andra hand, artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/57

Talan väckt den 31 mars 2010 — Marcuccio mot kommissionen

(Mål F-21/10)

(2010/C 161/92)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Luigi Marcuccio (Tricase, Italien) (ombud: advokaten G. Cipressa)

Svarande: Europeiska kommissionen

Saken och beskrivning av tvisten

Ogiltigförklaring av ett beslut att avslå sökandens begäran om ersättning för den skada som åsamkats honom på grund av svaranden skickat en debetnota avseende advokatarvoden för svaranden i mål T-241/03 till den advokat som företrädde sökanden i nämnda mål istället för till sökanden själv.

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att personaldomstolen ska

—	ogiltigförklara det underförstådda beslutet att avslå begäran av den 23 februari 2009,

—	i den mån det är nödvändigt, ogiltigförklara den rättsakt — oavsett form — genom vilken klagomålet av den 14 september 2009 mot beslutet att avslå begäran av den 23 februari 2009, avslogs,

—	i den mån det är nödvändigt, ogiltigförklara det på franska avfattade meddelandet av den 1 december 2009 som tillsammans med en översättning till italienska mottogs av sökanden den 19 januari 2010,

—

förplikta kommissionen att ersätta den ideella och ekonomiska skada som sökanden åsamkats genom att notan av den 4 december 2006 upprättats och skickats till den advokat som företrätt sökanden i mål T-241/03, med ett belopp om 10 000 euro eller det högre eller lägre belopp som personaldomstolen finner skäligt,

—	förplikta kommissionen att till sökanden utge ränta på 10 procent med årlig kapitalisering, räknat från och med dagen efter det att begäran av den 23 februari 2009 inkommit till kommissionen och till dess att betalning av 10 000 euro sker, och

—	förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/58

Talan väckt den 16 april 2010 — Allen mot kommissionen

(Mål F-23/10)

(2010/C 161/93)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Sökande: Finola Allen (Armação de Pera, Portugal) (ombud: juristerna L. Levi och A. Blot)

Svarande: Europeiska kommissionen

Saken och beskrivning av tvisten

Ogiltigförklaring av ett beslut om avslag på en ansökan om erkännande av allvarlig sjukdom.

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att personaldomstolen ska

—	ogiltigförklara beslutet av den 30 juni 2009 som innebar avslag på hennes ansökan om erkännande av allvarlig sjukdom och, vid behov, ogiltigförklara beslutet av den 17 juli 2009,

—	vid behov, ogiltigförklara beslutet av den 8 januari 2010 genom vilket sökandens klagomål avslogs,

—	som en följd av detta, slå fast att den sjukdom som hon redogjort för i sin ansökan av den 19 maj, såsom denna kompletterats den 2 juli 2009, är allvarlig och att fullt skydd gäller från och med den 1 juli 2009,

—	eller i andra hand, slå fast att skyddet enligt sjukförsäkringen gäller till den 10 juli 2009,

—	utdöma skadestånd beräknat i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) som provisoriskt beräknas uppgå till en euro, och

—	förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

19.6.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/58

Talan väckt den 28 april 2010 — AG (*1) mot parlamentet

(Mål F-25/10)

(2010/C 161/95)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Sökande: AG (*1) (ombud: advokaterna S. Rodriguez och C. Bernard-Glanz)

Svarande: Europaparlamentet

Saken och beskrivning av tvisten

Ogiltigförklaring av beslutet att säga upp sökanden efter provanställnings slut och yrkande om skadestånd.

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att personaldomstolen ska

—	ogiltigförklara beslutet av den 14 maj 2009 att säga upp henne samt beslutet av den 21 december 2009 att avslå hennes klagomål,

—	ange för tillsättningsmyndigheten vilka verkningar som följer av en ogiltigförklaring av de angripna besluten, särskilt möjligheten att låta henne genomgå ytterligare en provanställningsperiod eller att förlänga provanställningen, varefter hennes prestationer ska bedömas på nytt,

—

förplikta svaranden att ersätta den skada som sökanden lidit, såväl den yrkesmässiga och ekonomiska skadan (vad gäller lön och andra förmåner som sökanden skulle ha erhållit från den 16 maj 2009 till dess att hon återinträdde i tjänst till följd av ogiltigförklaringen av de angripna besluten), som den ideella skadan (som preliminärt uppskattas till 50 000 euro),

—	förplikta Europaparlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

(*1) Uppgifterna raderade eller ersatta för att skydda personuppgifter och/eller av sekretesskäl.

		ISSN 1725-2504 doi:10.3000/17252504.C_2010.161.swe
Europeiska unionens officiella tidning		C 161

Svensk utgåva	Meddelanden och upplysningar	femtiotredje årgången 19 juni 2010

Innehållsförteckning		Sida
	IV Upplysningar
	UPPLYSNINGAR FRÅN EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER, BYRÅER OCH ORGAN
	Europeiska unionens domstol
2010/C 161/01	Domstolens senaste offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning EUT C 148, 5.6.2010	1