23.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/1

1.1

Europeiska kommissionen har definierat ”flexicurity” som ”en integrerad strategi för att på samma gång öka både flexibiliteten och tryggheten på arbetsmarknaden.” I föreliggande dokument vill EESK lyfta fram vissa aspekter av begreppet flexicurity som med tanke på krisen är särskilt relevanta för att hålla kvar så många som möjligt i arbetslivet och att ge dem som står utanför arbetsmarknaden bästa tänkbara chanser att snarast möjligt få ett nytt jobb. Arbetsgivarna och arbetstagarna bör inom ramen för den sociala dialogen tillsammans sträva efter att så många anställda som möjligt kan stanna kvar på arbetsmarknaden.

1.2

Under den pågående djupa krisen med en snabbt ökande arbetslöshet är det viktigare än någonsin att flexicurity inte uppfattas som åtgärder för att lättare avskeda anställda eller för att försvaga den sociala tryggheten generellt eller skyddet för arbetslösa i synnerhet. EESK anser att åtgärder som förbättrar tryggheten (i dess vidaste bemärkelse) eller flexibiliteten är en fråga som bör få högsta prioritet.

1.3

EESK har i ett antal tidigare yttranden pekat på betydelsen av intern flexicurity. Genom krisen understryks betydelsen av interna flexicurity-åtgärder för att företagen ska få möjlighet att anpassa sig till den plötsliga avmattningen i efterfrågan utan att bli tvungna att avskeda anställda. Företag med ”arbetstidskonton” som överenskommits mellan arbetsmarknadens parter har betydligt större möjligheter att snabbt reagera på den nya marknadssituation som uppstått genom krisen än företag som saknar denna typ av verktyg. En av de tydligaste lärdomarna som kan dras av krisen är att system med arbetstidskonton och flexibla arbetstider måste stödjas av arbetsmarknadens parter. EESK anser att det är nödvändigt att göra dessa verktyg så gynnsamma som möjligt för både företag och anställda.

1.4

Flexicurity kan endast tjäna sitt syfte om de anställda har en god utbildningsnivå. Det finns ett nära samband mellan nytt kunnande och skapandet av nya arbetstillfällen. Företagen förväntas göra fortgående investeringar i utbildningen av sina anställda. Det kommer an på varje enskild anställd att fortlöpande vidareutbilda sig. Lissabonstrategin efter 2010 bör erbjuda lösningar på dessa problem.

1.5

Krisen understryker vikten av social dialog. Under de senaste månaderna har det visat sig hur engagerade arbetsmarknadsparter tillsammans kan finna lösningar på akuta problem. EESK föreslår för det svenska rådsordförandeskapet och för Europeiska kommissionen att en webbplattform inrättas för att främja utbytet av information och erfarenheter i fråga om sådana initiativ från arbetsmarknadens parter, samtidigt som situationen på nationellt, regionalt och lokalt plan respekteras.

1.6

På EU-nivå pågår förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter om ett fristående ramavtal om inkluderande arbetsmarknader. EESK är av uppfattningen att ett framtida avtal kan få ett reellt mervärde och hjälpa de mest utsatta som förlorat sina jobb till följd av krisen att komma tillbaka till arbetslivet. Kommittén ser även fram emot en gemensam kontroll och utvärdering av hur flexicurity tillämpats. De europeiska arbetsmarknadesparterna har i sina arbetsprogram för 2009–2010 åtagit sig att delta i detta arbete.

1.7

Den ekonomiska nedgångens hastighet och djup har fått många arbetsgivare att tänka tillbaka på åren med ekonomisk uppgång; då fick de erfara hur svårt det är att hitta tillräckligt många kvalificerade arbetstagare. Eftersom företagen nu blickar framåt i tiden och planerar inför den kommande återhämtningen av ekonomin, vill de inte handla överilat och minska personalen alltför kraftigt bara för att uppnå inbesparingar på kort sikt. Inget företag kan dock strunta i grundläggande ekonomiska mekanismer. Till syvende och sist måste varje företag i första hand inrikta sig på att överleva. Det är ytterst viktigt för drabbad personal att så snart som möjligt komma tillbaka till arbetslivet. EESK understryker behovet av att snabbt ge stöd av god kvalitet. Medlemsstaterna bör allvarligt överväga att öka arbetsförmedlingarnas personalresurser såväl kvantitativt som kvalitativt i syfte att hjälpa arbetssökande att så fort som möjligt återgå till arbetslivet.

1.8

Med tanke på de nationella och regionala särdragen samt skillnaderna mellan olika näringslivssektorer anser EESK att EU bör fortsätta sitt arbete i ett europeiskt perspektiv och med hänsyn till subsidiaritetsprincipen. Därmed kan man skapa den nödvändiga EU-ram som ska förankra en förstärkt europeisk social modell som håller på att övergå från teoretisk modell till oundviklig realitet (1). Det är nödvändigt att räkna med en ny process efter Lissabonprocessens slut 2010 för att arbeta mot mål som ännu inte har uppnåtts och mot de mål som kommer att uppstå under denna kris, som kan visa sig bli långvarig och svår. Flexicurity bör helt klart spela en viktig roll. EESK anser att flexicurity-aspekterna bör vägas in i tillämpningen av strategin.

1.9

EESK understryker att reformer på medlemsstaternas arbetsmarknader inte får leda till att antalet osäkra anställningar med alltför stor flexibilitet på bekostnad av tryggheten fortsätter att öka, vilket har varit fallet under de senaste åren. EESK delar de farhågor som Regionkommittén framförde i sitt yttrande av den 7 februari 2008 (2). En övervägande yttre flexibilitet ”kan innebära en omfattande avreglering som rör de allmänna anställningsförhållandena och en utveckling i riktning mot en utbredning av osäkra anställningsförhållanden”.

2.1

Det svenska rådsordförandeskapet har begärt att EESK ger sin syn på ”flexicurity”. Kommittén har redan tidigare avgett ett yttrande på detta tema (3). Nu är bakgrunden dock en annan. En ny behandling av frågan har blivit brådskande på grund av finanskrisen, vilket framgick vid en hearing som det svenska rådsordförandeskapet anordnade i Stockholm den 7 juli 2009.

2.2

Begreppet ”flexicurity” kan ses ur flera olika synvinklar. Europeiska kommissionen har i sitt meddelande KOM(2007) 539 slutlig definierat det som ”en integrerad strategi för att på samma gång öka både flexibiliteten och tryggheten på arbetsmarknaden” (4). Eftersom denna definition även ingick i slutsatserna från det extra toppmötet i Prag den 7 maj 2009, kommer föreliggande yttrande att stödja sig på denna gemensamma tolkning.

2.3

EESK vill understryka att ansvaret för arbetsmarknadspolitiken ligger hos medlemsstaterna i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Försök till harmonisering av arbetsmarknadslagarna skulle gå stick i stäv med sistnämnda princip och vore inte motiverat, eftersom det skulle skada traditioner och geografiska strukturer som visat sig vara ändamålsenliga och stabila. Dessutom bör man beakta att det finns skillnader i utvecklingsnivån i de olika medlemsstaternas ekonomier. Detta återspeglas i respektive lands sociala trygghetssystem. I detta sammanhang anser EESK att EU:s mål bör vara följande:

3.1.1

Återverkningarna av den största ekonomiska krisen i gemenskapens historia kommer ganska tydligt i dagen på kort sikt: I EU:s medlemsstater växer statsskulden snabbare än någonsin. Även om världens centralbanker har överöst marknaderna med pengar fungerar banksystemet fortfarande inte som under normala omständigheter. I synnerhet de små och medelstora företagen samt egenföretagare har stora svårigheter att få nya lån. Arbetslöshetens skadliga effekter på samhället och inre marknaden kommer snart att visa sig. Samtidigt lyckas man ytterst sällan med den svåra uppgiften att skapa nya arbetstillfällen.

3.1.2

Mot bakgrund av det nuvarande svåra samhällsekonomiska läget anser EESK att det är nödvändigt att på kort sikt anta flexicurity-modellen, även om kommitténs senaste yttrande i ärendet är så nytt som från våren 2008. EESK ser positivt på det svenska rådsordförandeskapets begäran om en undersökning av hur medlemsstaterna mot bakgrund av den globala utvecklingen kan använda flexicurity vid omstruktureringar. Med den globala utvecklingen avses finanskrisen och dess tragiska följdverkningar på realekonomin och sysselsättningen. Krisen har redan nu visat sig vara den svåraste på 80 år. Effekterna kommer med största sannolikhet att prägla hela tjugohundratalet. Krisen är desto allvarligare eftersom den åtföljs av två andra kriser som utgör allvarliga utmaningar på global nivå, nämligen klimatförändringen och den demografiska krisen.

3.1.3

Krisen förändrar den samhällsekonomiska miljö i vilken arbetsmarknadsreformer kan genomföras. Detta är uppenbart oavsett hur man bedömer lämpligheten, genomförbarheten, nödvändigheten eller omöjligheten av sådana strukturreformer i kristider. EESK vill dock understryka att integrering och återintegrering av arbetslösa i arbetslivet måste vara en av de viktigaste prioriteringarna.

3.1.4

EESK har dock för avsikt att sammanfatta sina observationer för att kunna utforma konkreta och positiva förslag om de grundläggande delarna av flexicurity, nämligen flexibilitet och trygghet. Kommittén vill understryka att en balansgång i hanteringen av flexibilitets- och trygghetsåtgärderna är nödvändig om man vill undvika sociala konflikter i likhet med dem som redan har ägt rum i Europa.

3.2.1

Den interna flexibiliteten bör man besluta om i den sociala dialogen mellan företagsledningen och de anställda (eller deras företrädare) samt arbetsmarknadens parter, inom företaget eller den berörda sektorn. Därmed förebygger man förlust av arbetstillfällen och skapar en stabiliserande faktor som är viktig för den sociala sammanhållningen i Europa i svåra tider. Samförståndet mellan företagare och anställda är nödvändigt för att man ska kunna säkerställa företagens åtaganden i fråga om socialt ansvar och rädda jobben åt arbetstagarna genom att stärka sysselsättningen. Regeringarnas roll är avgörande som stöd för dessa åtgärder, men de bör inte ingripa på bekostnad av sin kapacitet att erbjuda grundläggande sociala tjänster såsom säkerhet (i fråga om livsmedel, luftfart, allmänna tjänster i allmänhetens intresse, polisiära tjänster m.m.) och utbildning, som numera inbegriper ett livslångt lärande.

3.2.2

Alla sociala reformer bör ses i sitt samhällsekonomiska och politiska sammanhang. Flexicurity i kristider kan naturligtvis ifrågasättas om de begärda uppoffringarna för en hypotetisk anställbarhet inte kan ge några garantier. Därför måste man vara väl medveten om att flexicurity inte är ändamålsenligt om inte samtliga parter på arbetsmarknaden är införstådda, och inte bara en av dem. I detta sammanhang tvingas man verkligen att diskutera trygghet samt balansen mellan trygghet och flexibilitet. EESK anser dock att Europeiska kommissionen i högre grad bör inrikta sin analys på möjligheterna till intern flexibilitet, som kan vara ett effektivt verktyg inom flexicurity i kampen mot arbetslösheten (5).

3.2.3

EESK anser att de olika delarna av flexicurity bör vara i balans och inte tillämpas på bekostnad av tryggheten. Men hur kan medlemsstaterna då säkerställa denna balans i kristider? Kommittén anser att reformer enligt flexicurity-modellen måste analyseras noggrant i dessa kristider för att de inte ska få oönskade sociala och politiska bieffekter. Denna försiktighet måste vara ännu större i fråga om den flexicurity som kallas ”extern”.

3.2.4

I enlighet med ovanstående måste flexicurity-åtgärder vara trovärdiga ur alla synvinklar, och i synnerhet när det gäller budgeten. Detta kommer förmodligen att leda till omställningar i medlemsstaternas budgetprioriteringar och kanske till ökat gemenskapsstöd. Flexicurity kan nämligen inte finnas utan trygghet.

3.2.5

I motsats till den försiktiga användningen av olika former av intern flexibilitet skulle det i nuläget vara riskfyllt att tvinga fram reformer på arbetsmarknaden med målet att ytterligare gynna extern flexibilitet. Europeiska kommissionens förslag har hittills framför allt handlat om denna dimension av flexicurity. Många kollektivavtal i Europa omfattar bestämmelser som reglerar flexibiliteten inom företaget. Den interna flexibiliteten kan exempelvis innebära en anpassning av arbetstiden och omfatta utbildningsperioder.

3.3.1

EESK vidhåller sitt krav att arbetsmarknadens parter bör spela huvudrollen i ett forum som möjliggör kontinuerligt åsiktsutbyte om reformer för att de två motpolerna, arbetsgivare och arbetstagare, ska ha möjlighet att försäkra sig om att en konstant balans mellan flexibilitet och trygghet upprätthålls. Denna metod är både viktig och lovande för sysselsättningens framtid i EU. Det är därför som det civila samhället också bör delta i debatten. All sysselsättningspolitik och alla reformer på arbetsmarknaden återverkar kraftigt på samhället. Samtidigt får reformerna inte frikopplas från ekonomiska, sociala och hållbarhetsrelaterade aspekter i samhället.

3.3.2

Flexicurity är ett viktigt verktyg för att mildra konsekvenserna av finanskrisen och krisen i den reala ekonomin för arbetsmarknaden och sysselsättningen. Flexicurity får dock inte utnyttjas för att underlätta personalminskningar i länder där arbetsrätten står som garant för en viss trygghetsnivå gentemot sådana metoder som avses med det engelska uttrycket ”hire and fire”. EESK uppskattar att Europeiska kommissionen tydligt har fastslagit att flexicurity inte under några som helst omständigheter kan användas för att berättiga friställningar.

3.3.3

EESK vill understryka att varje reform av arbetsrätten måste inkludera arbetsmarknadens parter, annars är den dömd att misslyckas. Den sociala dialogen står som garant för en modern och social deltagardemokrati. Ändringar i arbetsrätten måste förhandlas fram tillsammans med företrädare för arbetsmarknadens parter. Den sociala dialogen ger dessutom möjlighet att anta olika former av intern flexibilitet som erbjuder företaget betydande handlingsutrymme oberoende av om företagets verksamhet intensifieras eller avmattas.

3.3.4

EESK ser positivt på de ansträngningar och gemensamma insatser som arbetsmarknadens parter i EU har gjort i fråga om flexicurity. Kommittén uppskattar att de i sina arbetsprogram för 2009–2010 har skrivit in uppföljningen och utvärderingen av hur flexicurity genomförs. EESK väntar på resultaten av utvärderingen, och räknar med att den gemensamma utvärderingen kan få stor betydelse för hur flexicurity utformas i medlemsstaterna.

3.4.1

På kort sikt bör analysen av flexicurity samt dess tillämpningsmöjligheter (med kontinuerlig hänsyn till den sociala dialogen på samtliga nivåer, budgetkrav och regeringarnas roll) inriktas mot målet att behålla så många arbetstillfällen som möjligt med så stort mervärde som möjligt, och att förstärka det övergripande socialskyddet för samtliga arbetstagare oavsett vilken deras situation är på arbetsmarknaden.

3.4.2

EESK påminner om slutsatserna i rådets rapport av den 8–9 juni om flexicurity i kristider. Det är av grundläggande betydelse att arbetslösa kan återintegreras i arbetslivet så snart som möjligt. Kommittén understryker behovet av att mycket snabbt ge arbetslösa effektivt bistånd, stöd och vägledning. Medlemsstaterna bör uppmuntras att bättre utnyttja befintliga EU-fonder. De måste åta sig att förbättra kvaliteten på samtliga sysselsättningsfrämjande instrument, till exempel arbetsförmedlingar som håller hög kvalitet, och förstärka deras verksamhet och effektivitet.

3.4.3

EESK delar kommissionens åsikt att avtalen om arbetstidsförkortningsersättningar kan utgöra ett effektivt verktyg på kort sikt för att bibehålla arbetstillfällen, undvika arbetslöshet och upprätthålla köpkraften. Tre resultat kan uppnås med dessa verktyg: arbetstagarens kunnande och kompetens stannar kvar inom företaget, arbetstagaren utesluts inte från arbetsmarknaden, nationalekonomin hålls stabil då man undviker massarbetslöshet. Krisen har visat på behovet av att främja så kallade arbetstidskonton (”working time accounts”) och av en flexibel hantering av arbetstiden. Företag med arbetstidskonton klarar bättre av att med kort varsel reagera på nya situationer på marknaden och anpassa sig till plötsliga minskningar av efterfrågan. EESK uppmanar EU:s medlemsstater att göra detta instrument så lockande som möjligt för arbetstagare och företag.

3.4.4

EESK uppmuntrar arbetsmarknadens parter på alla nivåer (inklusive den mikroekonomiska) att rikta in den sociala dialogen och de kompromisser som samtliga parter måste göra under denna svåra kris när det gäller att bibehålla och skapa arbetstillfällen, samtidigt som det är viktigt att bevara arbetstagarnas övergripande köpkraft. Regeringarna bör finna vägar att agera som katalysatorer och gynna eller rentav belöna denna typ av avtal. EESK föreslår det svenska rådsordförandeskapet och Europeiska kommissionen att en webbplattform inrättas för att mångfaldiga utbytet av information och erfarenheter i fråga om konkreta initiativ från arbetsmarknadens parter, samtidigt som nationella, regionala och lokala särdrag respekteras.

3.4.5

EESK anser att de fyra dimensionerna av flexicurity och dess principer såsom Europeiska kommissionen har formulerat dem verkligen skulle kunna bidra till minskad arbetslöshet i Europa. Det är dock samtidigt nödvändigt att se till att arbetstillfällen av hög kvalitet skapas. Ett reellt socialskydd spelar en synnerligen viktig roll i detta sammanhang. Den sociala tryggheten är grunden för social sammanhållning i EU. I detta sammanhang understryker EESK att reformer på medlemsstaternas arbetsmarknader inte får leda till att antalet osäkra anställningar med alltför stor flexibilitet på bekostnad av tryggheten fortsätter att öka, vilket har varit fallet under de senaste åren. Kommissionen bör här bidra genom att genomföra en regelbunden översyn av hur principerna för flexicurity i lagstiftning och bestämmelser om arbetsmarknaden tillämpas i praktiken. EESK anser att principerna för flexicurity i högre grad bör införlivas i den strategi som följer på Lissabonagendan. Dessutom föreslår kommittén att de europeiska arbetsmarknadsparternas insatser samordnas genom denna strategi.

3.5.1

EESK anser det vara lämpligt att det svenska rådsordförandeskapet lanserar en debatt om aspekter av flexicurity som – med förebild i ett antal medlemsstater som tillämpar det – kunde bidra till att unionen kan ta sig ur den världsomfattande finansiella och ekonomiska krisen samtidigt som ett så stort antal arbetstillfällen som möjligt räddas så att den sociala sammanhållningen inte äventyras. Det ligger helt i EU:s intresse att inte förlora arbetstagarnas kunnande, eftersom unionen kommer att behöva det då krisen ebbat ut. Detta har desto större relevans eftersom befolkningsutvecklingen drastiskt kommer att minska den kvalificerade arbetskraften i de flesta EU-länder.

3.5.2

Uppsägningar av kvalificerad personal i kristider utgör en fara med tanke på det kommande uppsvinget. Bristen på kunnande riskerar att bli allvarligare. Ännu värre är att många företag i EU verkar minska antalet lärlingsplatser eller arbetstillfällen för nyutexaminerade unga. I och med detta äventyrar företagen sin egen framtid. Flexicurity kan dessutom endast tjäna sitt syfte om de anställda har en god utbildningsnivå. Att upphöra med utbildning går därmed stick i stäv med reformens instrument. Det finns ett nära samband mellan nytt kunnande och skapandet av nya arbetstillfällen. Lissabonstrategin efter 2010 bör erbjuda lösningar på dessa problem. Företagen förväntas göra fortlöpande investeringar i utbildningen av sina anställda. Samtidigt är det uppenbart att det även kommer an på varje enskild anställd att fortlöpande vidareutbilda sig.

3.5.3

Livslångt lärande inom ramen för flexicurity bör ingå som en naturlig del i den hållbara samhällsutvecklingen i EU och utgöra ett exempel för resten av världen. Arbetstagarutbildning måste syfta mot EU:s mål att skapa fler arbetstillfällen av god kvalitet och sträva efter att uppnå en hållbar ekonomi.

3.5.4

Flexicurity har sin grund i bättre anställbarhet. Denna är resultatet av utbildningssystemens kvalitet och fortbildningens effektivitet. Om medlemsstaterna deklarerar att de är positiva till livslångt lärande utan att se över sina utbildningssystem, utan att fästa större uppmärksamhet vid förskoleutbildningen, utan att tilldela utbildningen mer resurser och utan att genom skattelättnader uppmuntra och underlätta kontinuerlig fortbildning under anställningen, kommer en viktig förutsättning för flexicurity att saknas. Kommittén uppmuntrar de nationella regeringarna att göra alla dessa utbildningsrelaterade frågor till en absolut prioritering. EESK förespråkar gemensamma insatser från medlemsstaterna för att främja utbildnings- och fortbildningssektorn i EU.

3.6.1

EESK ställer sig bakom Lissabonfördraget, som kommittén hoppas kan antas av alla 27 medlemsstaterna i EU. I fördraget betecknas inre marknaden som en social ekonomi. I artikel 2 i EG-fördraget nämns ”en social marknadsekonomi” som ett av gemenskapens mål. Detta är en viktig nyhet. Denna nya inriktning, som ger mycket större utrymme för en social tolkning av gemenskapsrätten, kommer att påverka den framtida EU-lagstiftningen och i synnerhet EG-domstolens rättspraxis.

3.6.2

Visserligen ger vissa aspekter av den politiska utvecklingen i ett mindre antal EU-länder anledning till oro när det gäller möjligheterna att uppnå ett slutligt antagande av fördraget. Men kommittén är övertygad om en lycklig utgång eftersom det inte finns något alternativ eller någon ”plan B”. I synnerhet i kristider måste institutionerna kunna arbeta enligt mer ändamålsenliga metoder, vilket inte möjliggörs av Nicefördraget i en union med 27 medlemsstater. Därför är det enligt kommittén nödvändigt att EU-institutionerna bereder flexicurity-ärendet med tanke på att Lissabonfördraget kan träda i kraft redan i år eller senast 2010 samt med beaktande av hur krisen utvecklas. Ikraftträdandet kommer bland annat att leda till att en ny, modernare dimension av ”trygghet” kan beaktas i gemenskapsrätten.

23.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/6

1.1

EESK stöder syftet med de fyra utmaningar som kännetecknar Östersjöstrategin: att öka välståndet i regionen, att göra regionen till ett säkert och tryggt område, att skapa en hållbar miljö och att öka tillgängligheten och attraktionskraften.

1.2

EESK inser vikten av de samråd som ägde rum före det slutliga utarbetandet av strategin och den roll som arbetsmarknadens parter och andra berörda parter spelade under processen. EESK betonar på nytt den viktiga roll som det organiserade civila samhället spelar vid genomförandet av Östersjöstrategin och upprepar sitt stöd för att det inrättas ett forum för det civila samhället i Östersjöområdet, vilket kan bidra till att det civila samhället inkluderas i vidareutvecklingen av strategin.

1.3

EESK välkomnar den handlingsplan bestående av 15 prioriterade åtgärder som ingår i strategin. Ansvaret för att genomföra varje åtgärd ligger hos en medlemsstat i Östersjöområdet.

1.4

Östersjöstrategin har både starka och svaga sidor. Strategins främsta styrka är att den täcker ett mycket omfattande område och att den regelbundet kommer att ses över av kommissionen och Europeiska rådet. Strategins svagheter beror på att den är komplex och på eventuella svårigheter som rör styrningen i samband med genomförandet. Strategin omfattar ansvarsområden från 21 generaldirektorat, åtta medlemsstater och Ryssland. Med tanke på strategins fyra utmaningar, 15 prioriterade åtgärder och många övergripande åtgärder kan dess kärna beskrivas som ”komplicerad, variabel geometri” och detta kan innebära att strategin inte går att genomföra. EESK anser att alla till buds stående medel ska användas för att förenkla styrmekanismerna för genomförandet av strategin.

1.5

EESK har en viktig roll att spela när det gäller att lägga grunden till en god samarbetsanda när strategin vidareutvecklas och genomförs. Inrättandet av ett forum för det civila samhället i Östersjöområdet är ett steg på vägen mot att det organiserade civila samhället ges inflytande över hur strategin ska utvecklas i framtiden.

1.6

Östersjöstrategin är en stor utmaning för EESK i allmänhet och för EESK:s kommittémedlemmar från Östersjöområdet i synnerhet. Strategin innebär att de måste ta initiativet som företrädare för det organiserade civila samhället när strategins framtida utveckling diskuteras inom ramen för forumet för det civila samhället. Eftersom Östersjöstrategin ska tillämpas under många år är det av största betydelse att det inrättas en permanent arbetsgrupp inom EESK, så att kommittén kan delta på ett effektivt sätt i vad som kan komma att bli en modell för makroregionalt samarbete i hela Europeiska unionen.

2.1

Frågan om makroregionalt samarbete har blivit allt viktigare på senare tid. Inom EU anser man nu att makroregioner i hög grad kan bidra till sammanhållningspolitiken och till arbetet med att uppnå jämförbara utvecklingsnivåer i unionens medlemsstater. Det förekommer redan olika former av makroregionalt samarbete inom EU. Visegradgruppen, som omfattar Tjeckien, Ungern, Polen och Slovakien, är ett exempel på den satsning som dessa centraleuropeiska länder har gjort för att samarbeta på olika områden av gemensamt intresse, inspirerade av den europeiska integrationstanken (1). På senare tid, 2008, blåstes nytt liv i partnerskapet EU–Medelhavsländerna, som tidigare gick under namnet Barcelonaprocessen, vid toppmötet för Medelhavet i Paris. Detta partnerskap omfattar Europeiska unionens samtliga 27 medlemsstater och 16 samarbetsländer i södra Medelhavsområdet och Mellanöstern. Dess syfte är att ta itu med gemensamma problem såsom föroreningar till havs och sjöfartssäkerhet, energifrågor och näringslivsutveckling (2).

2.2

I november 2006 antog Europaparlamentet en resolution om att utarbeta en Östersjöstrategi. Denna strategi för den berörda makroregionen kring Östersjön antogs av kommissionen den 10 juni 2009 och överlämnades till Europeiska rådet den 19 juni 2009. Det svenska ordförandeskapet kommer att leda fortsatta diskussioner om strategin fram till det att den antas av rådet i slutet av oktober 2009. Detta förberedande yttrande har utarbetats på begäran av det svenska ordförandeskapet eftersom Östersjöstrategin är en viktig del av dess arbetsprogram. Syftet med detta yttrande är att analysera den föreslagna Östersjöstrategin, dess förberedelser, struktur och handlingsplan ur det organiserade civila samhällets perspektiv. Yttrandet bygger vidare på den analys som gjordes i EESK:s nyligen antagna yttrande om ”Östersjöområdet: Det organiserade civila samhällets roll för förbättrat regionalt samarbete och en regional strategi” (3).

2.3

Anledningen till att man efterlyst en Östersjöstrategi är att man ansett det vara viktigt att få till stånd en ökad och effektivare samordning mellan Europeiska kommissionen, medlemsstaterna, regionerna, lokala myndigheter och andra berörda parter, så att olika program och politiska åtgärder kan tas till vara på ett effektivare sätt. Östersjön är en av de mest trafikerade sjöfartsregionerna i världen, och med störst trängsel, vilket framgår av den kartläggning av dagliga fartygsrörelser som publiceras i bilagan till detta yttrande. Östersjöområdet omfattar åtta medlemsstater kring Östersjön (Finland, Sverige, Danmark, Tyskland, Polen, Estland, Lettland och Litauen) samt Ryssland. När Europeiska rådet uppmanade kommissionen att utarbeta strategin beslutade man att strategins utrikespolitiska aspekter bör kopplas till den nordliga dimensionen (4). EESK stöder tanken med att utarbeta en makroregional utvecklingsstrategi som omfattar samtliga Östersjöstater.

2.4

Den process som ledde fram till utvecklingen av strategin är helt ny i sitt slag. Kommissionen anser att liknande metoder skulle kunna tillämpas på andra makroregioner såsom Donauregionen (5) , Alpregionen och Medelhavsområdet om Östersjöstrategin visar sig fungera i Östersjöområdet.

2.5

Strategin åtföljs av en handlingsplan bestående av 15 prioriterade åtgärder som knyter an till de fyra utmaningarna. Varje prioriterat område ska samordnas av en Östersjöstat och länderna förväntas genomföra strategin i samarbete med samtliga berörda parter (6)

2.6

Östersjöstrategin och de föreslagna åtgärderna ska finansieras av befintliga resurser, dvs. via EU:s strukturfonder (55 miljarder euro under perioden 2007–2013), de olika Östersjöländernas statsbudgetar, frivilligorganisationer, privata källor samt via finansinstitutioner såsom Europeiska investeringsbanken, Nordiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling.

2.7

Vid sidan av de fyra utmaningarna består strategin av ett antal övergripande åtgärder som syftar till att stärka den territoriella sammanhållningen. Bland annat följande åtgärder föreslås:

3.6.1

Under tiden bör strategin ta till vara de möjligheter som finns inom ramen för andra befintliga EU-initiativ, exempelvis initiativet gemensam programplanering av forskning, som erhållit ett starkt stöd från EESK. Detta initiativ kommer att bidra till kommissionens rekommendation i fråga om Östersjöstrategin, nämligen att Östersjöregionens fulla forsknings- och utvecklingspotential bör utnyttjas, så att området kan utvecklas till en välmående region.

4.1

EESK har redan presenterat ett förslag om att inrätta ett forum för det civila samhället i Östersjöregionen och har visat att man är redo att inleda förberedelserna inför ett sådant forum (10). Detta forum skulle fungera parallellt med strategin och ge information för den översyn av strategin som ska ske vartannat år. Framgången för samrådskonferenserna som ledde fram till utarbetandet av strategin belyser behovet av en kontinuerlig offentlig debatt och ökad medvetenhet om arbetet med att genomföra strategin.

4.2

EESK har tillsammans med de ekonomiska och sociala råden i Östersjöländerna en viktig roll att spela när det gäller att garantera en god samarbetsanda under genomförandet av strategin. I syfte att stärka institutionsbyggande och strukturer för det civila samhällets deltagande, framför allt i de nya medlemsstaterna och i angränsande länder såsom Ryssland, kan det vara värdefullt att få till stånd gränsöverskridande förbindelser och samarbetsprojekt mellan olika systerorganisationer, t.ex. fackföreningar, konsumentorganisationer och andra frivilligorganisationer. EESK:s ledamöter främst från de åtta Östersjöländerna bör utveckla rollerna som sändebud, interlokutör och rapportör för att möjliggöra för kommittén att hålla sig informerad om de framsteg som görs samt de utmaningar som väntar. Kommittén kan därigenom verka för att strategins olika mål uppnås.

4.3

EESK välkomnar de allvarliga försök som görs i Östersjöstrategin för att utveckla en integrerad syn på makroregionalt samarbete. Kommittén har förespråkat en sådan syn under en längre tid, i likhet med Europaparlamentet.

4.4

EESK stöder det breda angreppssätt för genomförandet som förespråkas i strategin, genom vilket medlemsstaterna ansvarar för att samordna genomförandet av de 15 prioriterade områdena och de pilotprojekt som hänger samman med dem.

4.5

Det kan hävdas att Östersjöstrategin utgör en viktig prövning av EESK:s roll. Strategin innebär en utmaning för kommittén att delta fullt ut i arbetet med att utveckla strategin, trots alla svårigheter i fråga om styrningen som diskuterats tidigare i detta yttrande. Strategin innebär en särskild utmaning för de EESK-ledamöter som kommer från de åtta Östersjöländer som omfattas av strategin. De måste ta initiativet som företrädare för det organiserade civila samhället när strategin genomförs, och detta bör ske inom ramen för forumet för det civila samhället i Östersjöregionen. Eftersom strategin sannolikt ska tillämpas under många år framöver är det av största betydelse att det inrättas en särskild observationsgrupp eller studiegrupp för Östersjöregionen inom EESK, så att hela kommittén på ett effektivt sätt kan delta i vad som kan komma att bli en modell för makroregionalt samarbete i hela Europeiska unionen.

23.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/10

1.1

Detta förberedande yttrande har utarbetats som svar på en begäran från det svenska ordförandeskapet till EESK, och i yttrandet fokuserar man på hur EU:s strategi för alkoholrelaterade skador ska kunna göras hållbar, långsiktig och branschövergripande (1). Det svenska ordförandeskapets mål är att stödja genomförandet av EU:s övergripande alkoholstrategi och införandet av långsiktiga förebyggande insatser på såväl EU-nivå som nationell nivå.

1.2

Detta yttrande bygger på EESK:s tidigare yttrande om alkoholrelaterade skador i vilket man behandlade fem prioriterade frågor, nämligen skydd av barn, en minskning av antalet alkoholrelaterade trafikskador, förebyggande av alkoholrelaterade skador bland vuxna och på arbetsplatsen, information, utbildning och åtgärder för att öka medvetenheten samt en gemensam faktabas (2).

1.3

I yttrandet betonas ordförandeskapets följande fyra prioriteringar:

I ett övergripande arbetssätt bör alla dessa frågor och andra relevanta faktorer beaktas.

1.4

Dryckesvanorna varierar avsevärt från land till land, men de flesta konsumenter dricker oftast alkohol måttfullt (se punkt 3.2) (3). Men kommittén är ändå oroad över att 15 % av EU:s vuxna befolkning regelbundet beräknas dricka skadliga mängder alkohol, och att det är barnen som är mest utsatta för de skador som orsakas av alkohol. Man bör därför utforma politiska åtgärder för att nå dem som redan dricker skadliga mängder alkohol.

1.5

Marknadsföringen av alkohol är en av de faktorer som ökar sannolikheten för att barn och ungdomar börjar dricka och för att de ökar sin alkoholkonsumtion om de redan använder alkohol. EESK anser därför att man bör minska barns exponering för marknadsföring av alkoholvaror.

1.6

En lämpligt utformad prispolitik kan vara ett effektivt medel för att minska de alkoholrelaterade skadorna, i synnerhet bland unga människor och människor med låga inkomster. EESK anser att det behövs lagstiftning som reglerar tillgången till samt distributionen och marknadsföringen av alkohol. Självreglering är inte tillräckligt i detta sammanhang.

1.7

För att öka medvetenheten om de risker som FASD medför, stöder EESK informationskampanjer på både nationell nivå och EU-nivå.

1.8

EESK anser att det på EU-nivå behövs mer information om de följder som en skadlig alkoholkonsumtion får på ett friskt och värdigt åldrande.

1.9

EESK håller med om att alkoholpolitiken bör vara övergripande och inkludera flera olika åtgärder som visat sig minska de skadliga effekterna.

2.1

I artikel 152.1 i fördraget (4) föreskrivs det att gemenskapens insatser ska komplettera den nationella politiken, vilket innebär att Europeiska unionen har behörighet och skyldighet att ta itu med folkhälsoproblem kopplade till riskfylld och skadlig alkoholkonsumtion.

2.2

Efter att år 2001 ha antagit en rekommendation om unga människors alkoholkonsumtion (5) uppmanade rådet kommissionen att följa upp och utvärdera utvecklingen och de åtgärder som vidtagits och att rapportera om behovet av ytterligare åtgärder.

2.3

I sina slutsatser från juni 2001 och juni 2004 uppmanade rådet kommissionen att lägga fram förslag till en övergripande gemenskapsstrategi för att minska alkoholrelaterade skador, vilken skulle komplettera de nationella handlingsprogrammen (6).

2.4

År 2006 antog kommissionen meddelandet ”En EU-strategi för att stödja medlemsstaterna i arbetet med att minska de alkoholrelaterade skadorna” (7). Syftet med meddelandet är att beskriva de åtgärder som vidtagits av kommissionen och medlemsstaterna och att förklara hur kommissionen ytterligare kan stödja och komplettera den nationella hälsopolitiken. EESK anser att man inte har lyckats redogöra för en ”övergripande strategi” (8) i meddelandet, eftersom det inte innehåller en övergripande och transparent analys av alla berörda politikområden eller av de svårigheter som vissa medlemsstater har upplevt när det gäller att upprätthålla en folkhälso- och alkoholpolitik av hög kvalitet på grund av EU:s marknadsbestämmelser (9). I strategin anges inte heller att alkohol är en psykoaktiv drog, en toxisk substans då den intas i alltför stora mängder och som för vissa är beroendeframkallande.

2.5

EG-domstolen har vid flera tillfällen bekräftat att bekämpandet av alkoholrelaterade skador är ett viktigt och relevant mål för folkhälsan som kan uppnås genom lämpliga åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen (10).

2.6

EESK vill ge ett erkännande åt det arbete som utförts av alla parter som ingår i Europeiska alkohol- och hälsoforumet sedan starten 2007. EESK välkomnar en liknande utveckling på lokal nivå.

3.1

Globalt sett är Europeiska unionen den region där mest alkohol konsumeras. I genomsnitt konsumeras 11 liter ren alkohol per person och år (11). Totalkonsumtionen minskade mellan 1970-talet och mitten av 1990-talet och har därefter varit relativt stabil. Det finns dock skillnader mellan medlemsstaterna både när det gäller alkoholkonsumtion och alkoholskador samt vilken typ av skador som uppstår (12). Skadliga dryckesvanor är dock fortfarande vanliga (13).

3.2

De flesta konsumenter dricker på ett ansvarsfullt sätt större delen av tiden.Kommittén anser dock att det är oroväckande att 55 miljoner vuxna i EU (15 % av den vuxna befolkningen) beräknas regelbundet dricka skadliga mängder (14). Ca 195 000 dödsfall om året i EU orsakas enligt beräkningarna av skadlig alkoholkonsumtion genom bland annat olyckor, leversjukdomar, cancer osv. Skadlig alkoholkonsumtion är den tredje största orsaken till förtida död och sjukdom i EU (15).

3.3

EESK anser att skadlig alkoholkonsumtion inte är ett problem som utvecklas isolerat, utan snarare ett problem som kan ha ett antal olika orsaker, inklusive fattigdom, social utestängning, familjemiljön och arbetsrelaterad stress.

3.4

Samtidigt som olika kulturella vanor avseende alkoholkonsumtion existerar runtom i Europa kan man också konstatera att det finns olika kulturella vanor när det gäller skadlig alkoholkonsumtion, t.ex. bland barn och ungdomar (16). EESK ber kommissionen och medlemsstaterna att ta hänsyn till dessa nationella och lokala mönster när de utarbetar sin politik

3.5

Barn är särskilt utsatta för skador som orsakas av alkohol. Enligt beräkningarna utsätts 5-9 miljoner barn i familjer för skadliga alkoholrelaterade effekter. Alkohol beräknas vara orsaken till 16 % av fallen av barnmisshandel och vanvård. Vidare anses alkohol vara den bakomliggande orsaken till att 60 000 barn per år föds underviktiga (17).

3.6

Ohälsosam alkoholkonsumtion kan skada inte bara individen utan också tredje part. Man bör också ta itu med alkoholrelaterade skador på arbetsplatsen, inom ramen för hälso- och säkerhetsföreskrifter, vilket huvudsakligen är arbetsgivarens ansvar. Arbetsplatsens regler om alkohol skulle kunna minska alkoholrelaterade olyckor, frånvarofrekvensen och öka arbetskapaciteten. EESK uppmanar arbetsgivare, fackliga organisationer, lokala myndigheter och andra relevanta organisationer att samarbeta och genomföra gemensamma insatser för att minska de alkoholrelaterade skadorna på arbetsplatser.

3.7

Alkohol är en viktig handelsvara i EU som skapar sysselsättning och skatteinkomster och stärker EU:s handelsbalans. Skadligt alkoholdrickande påverkar dock även ekonomin i form av ökade kostnader för hälso- och sjukvård och produktivitetsförluster. Kostnaderna för alkoholrelaterade skador för EU:s ekonomi beräknades till 125 miljarder euro år 2003, vilket motsvarar 1,3 % av BNP (18).

4.1

EESK uppmanar kommissionen att erkänna Världshälsoorganisationens stadga om alkohol (19) som antogs av alla EU-medlemsstater 1995, och då i synnerhet den etiska principen att alla barn och ungdomar har rätt att växa upp i en miljö som är skyddad från alkoholkonsumtionens negativa följder och som i möjligaste mån är fredad mot marknadsföring av alkoholhaltiga drycker.

4.2

I rådets rekommendationer uppmanas medlemsstaterna att inrätta effektiva instrument på reklam-, marknadsförings- och detaljhandelsområdet och säkerställa att utformningen och marknadsföringen av alkoholvaror inte appellerar till barn och ungdomar.

4.3

”Berusningsdrickandet” bland unga vuxna (15–24 år) utgör ett allt större problem i EU och medlemsstaterna. 24 % av alkoholkonsumenterna i denna åldersgrupp uppgav år 2006 att de minst en gång i veckan dricker för att berusa sig (20). Öl (40 %) och sprit (30 %) är de alkoholhaltiga drycker som oftast konsumeras av tonåringar (21), följt av vin (13 %), alkoläsk (11 %) (22) och cider (6 %). Säljfrämjande åtgärder, såsom ”happy hour” och ”två till priset av en” ökar också alkoholkonsumtionen och sannolikheten för berusningsdrickande bland ungdomar (23). Ett steg i rätt riktning är hårdare restriktioner av myndigheterna vad gäller åldersgränsen för alkoholintag.

4.4

Alkoholreklamen och alkoholmarknadsföringen påverkar de ungas inställning till och uppfattning om alkohol och bidrar till att ungdomarnas förväntningar på alkoholkonsumtionen är positiva (24). En analys av långtidsstudier utförda av forskargruppen vid Europeiska alkohol- och hälsoforumet gav genomgående belägg för att alkoholreklam inverkar på alkoholdebuten bland unga som inte druckit tidigare samt för ökad konsumtion bland drickande unga. Mot bakgrund av att endast en liten del av all marknadsföringsstrategi hade undersökts var resultaten desto mer uppseendeväckande (25).

4.5

Kommittén är oroad över att alkoholreklam kan locka minderåriga alkoholkonsumenter (26), och vill lyfta fram återkommande rön som visar att exponering via televisionen och sponsring som inkluderar alkohol påverkar tidpunkten då ungdomar inleder sin alkoholkonsumtion och ökar konsumtionen (27).

4.6

WHO:s expertgrupp ansåg att frivilliga system inte kunde hindra marknadsföring som påverkar unga, och att självreglering verkar fungera endast om det föreligger en omedelbar och trovärdig fara för statlig reglering (28).

4.7

Aktörer i distributionskedjan för alkoholdrycker har förklarat sig villiga att bli mer aktiva när det gäller att verkställa reglerande och självreglerande åtgärder (29). De har en roll att spela i samarbetet med medlemsstaterna för att se till att deras produkter produceras, distribueras och marknadsförs på ett ansvarsfullt sätt och att därigenom bidra till att minska de alkoholrelaterade skadorna.

4.8

Direktivet om audiovisuella medietjänster bidrar till fastställandet av miniminormer för alkoholreklam. I direktivet slås det fast att reklam för alkoholdrycker inte får riktas särskilt till minderåriga, att den inte ska förknippa konsumtion av alkohol med förbättrad fysisk prestation eller social eller sexuell framgång och att den inte ska göra gällande att alkohol är ett stimulerande eller lugnande medel eller ett medel för att lösa personliga konflikter (30). EESK anser att det direktivet inte ensamt till fullo kan skydda barn från marknadsföringen av alkohol.

4.9

EESK anser därför att kommissionen som ett särskilt mål bör ha att minska barns exponering för alkoholvaror, reklam och säljkampanjer, och att striktare bestämmelser bör införas på detta område.

5.1

Det finns ett allt större alleuropeiskt intresse för åtgärder för att bekämpa alkoholrelaterade skador. Alkohol är en viktig handelsvara i Europa som skapar jobb och skatteintäkter samt genom handeln årligen bidrar till EU:s ekonomi. Cirka 15 % av alkoholkonsumtionen är dock ohälsosam och får skadliga följder för den enskilda individen och samhället. År 2003 beräknades kostnaderna för alkoholmissbruk i EU uppgå till 125 miljarder euro, vilket motsvarar 1,3 % av BNP (31).

5.2

Enligt RAND-studien tenderar konsumtionen av alkohol som inte konsumeras på försäljningsstället att öka inom EU, eftersom denna alkohol ofta är billigare än alkohol som konsumeras på plats (32). Studien var dock enbart inriktad på priser på alkohol som inte konsumeras på försäljningsstället och innehöll ingen jämförelse mellan priser på alkohol som inte konsumeras på försäljningsstället och alkohol som konsumeras på plats.

5.3

Studier har visat att alkoholen har blivit mer överkomlig i EU mellan 1996 och 2004. I vissa länder har överkomligheten stigit med mer än 50 % (33). Det finns bevis för ett samband mellan alkoholens överkomlighet och alkoholkonsumtionen inom EU (34).

5.4

Unga människor påverkas i hög grad av en höjning av alkoholpriserna, som leder till att de dricker mer sällan och mindre kvantiteter (35). Andra studier visar dock att ungdomar, kan övergå till skadligare dryckesvanor som reaktion på prisökningar, t.ex. fördrickande (36), som innebär att man konsumerar billig alkohol i hemmet innan man går ut. Detta faktum är av stor betydelse för EU:s alkoholpolitik, särskilt med tanke på att den skadliga alkoholkonsumtionen bland unga har ökat.

5.5

Uppskattningsvis 3,8 % av samtliga dödsfall och 4,6 % av samtliga totala antal levnadsår vid god hälsa som förloras på grund av sjukdom kan kopplas till alkoholen. Det finns ett samband mellan alkoholkonsumtionen och trafikskador och döda i trafiken (37). Alkohol är det enda upphovet till vissa sjukdomar, exempelvis alkoholrelaterade lever- och bukspottskörtelsjukdomar, och är bidragande till uppkomsten av andra sjukdomar och skador (exempelvis vissa typer av cancer, hjärtsjukdomar, slaganfall och skrumplever) (38). Skadlig alkoholkonsumtion kan bidra till brott, våld och familjesplittring, riskfyllt sexuellt beteende och till sexuellt överförbara sjukdomar (39).

5.6

Man har uppskattat att tillfälligt kraftigt berusningsdrickande inom EU är en bidragande orsak till 2 000 mord, 17 000 dödsfall i trafiken (eller en tredjedel av antalet dödsoffer i trafiken), 27 000 olycksfall med dödlig utgång och 10 000 självmord (40).

5.7

Prispolitiken kan vara ett effektivt medel för att minska de alkoholrelaterade skadorna (41). EESK anser dock att prispolitiken bör beaktas när man utarbetar strategier för att bekämpa alkoholrelaterade skador på ett långsiktigt, hållbart och branschövergripande sätt.

5.8

Alkoholpolitiken bör vara övergripande och inkludera många olika åtgärder som har visat sig kunna minska skadorna, exempelvis rattonykterhetspolitiken och insatser i primärvården. EESK inser att ingen enskild åtgärd ensam kan lösa problemet med alkoholrelaterade skador.

5.9

EESK anser att det behövs ett effektivt upprätthållande av lagstiftning som reglerar tillgången till samt distributionen och marknadsföringen av alkohol. Självreglering är en del av lösningen i detta sammanhang, men är inte i sig själv tillräcklig. Försäljning under självkostnadspriset och säljfrämjande åtgärder bör kunna begränsas utan att bli en handelsbegränsande åtgärd eller stå i strid med EU:s lagstiftning.

6.1

Europas framtid är beroende av en sund och produktiv befolkning. Därför ser EESK mycket allvarligt på forskningsrön som visar att en större andel av de drabbade utgörs av unga människor (42).

6.2

Kommissionen erkänner att barn har rätt till effektivt skydd både mot ekonomisk exploatering och mot alla former av övergrepp (43). EESK stöder i hög grad denna ståndpunkt.

6.3

EESK noterar att riskfylld och skadlig alkoholkonsumtion får negativa följder inte enbart för den som dricker, utan även för andra, i synnerhet när det gäller olyckor, skador och våld. EESK är medveten om att den mest utsatta riskgruppen i familjer är barnen.

6.4

Enligt beräkningar utsätts 5–9 miljoner barn i familjer för skadliga alkoholrelaterade effekter, och alkohol beräknas vara en bidragande orsak till 16 % av fallen av barnmisshandel och vanvård. Vidare anses alkohol vara den bakomliggande orsaken till att 60 000 barn per år föds underviktiga (44). Ytterligare negativa konsekvenser för barn omfattar fattigdom och social utestängning, som kan påverka deras hälsa, utbildning och välbefinnande både nu och i framtiden.

6.5

Våld i hemmet är ett allvarligt problem i många länder (45) och har en stark koppling till allvarliga alkoholproblem hos förövaren (46). Även om våld i hemmet kan förekomma utan alkohol, kan hög alkoholkonsumtion bidra till ett våldsamt beteende hos vissa människor. En minskning av den höga alkoholkonsumtionen gynnar både offren och gärningsmännen samt även barnen i dessa familjer.

6.6

Barn kan påverkas av alkohol redan innan de är födda. FASD (Fetal Alcohol Spectrum Disorder – alkoholrelaterade fosterskador) är beteckningen för ett stort antal bestående medfödda skador (fysiska, beteendemässiga och kognitiva) som orsakats av moderns alkoholkonsumtion under graviditeten.

6.7

Kännedomen om FASD och dess följder är liten. Det är synnerligen viktigt att sprida faktabaserade exempel på förebyggande program för att minska alkoholskadorna under graviditeten. EESK föreslår att man på både EU-nivå och nationell nivå samtidigt bedriver riktade informationskampanjer för att öka medvetenheten om riskerna för FASD.

7.1

Äldre personer påverkas i högre grad av alkoholen. Särskilda problem är problem med balansen och risken för att falla samt hälsoproblem som kan göra att äldre är mer känsliga för alkohol. Hos cirka en tredjedel av de åldringar som har alkoholproblem har dessa problem uppstått först när de blivit äldre, ofta på grund av sorg, fysisk ohälsa, problem med rörligheten och social isolering (47).

7.2

Skadlig alkoholkonsumtion kan påverka de äldres psykiska hälsa och orsaka ångest, depression och förvirring.

7.3

Äldre personer, framför allt män som är socialt isolerade och lever ensamma, lider ofta av AUD (Alcohol Use Disorders) (48). En problematisk alkoholkonsumtion är kopplad till en omfattande försämring av den fysiska, psykiska, sociala och kognitiva hälsan. Cirka 3 % av personer över 65 år lider av dessa rubbningar (49), även om många fall kan förbli oupptäckta eftersom kriterierna för diagnos och förebyggande undersökningar är riktade till unga vuxna. Att behandla äldre personer med alkoholproblem är emellertid ofta enklare än att behandla unga vuxna.

7.4

Alkohol kan höja effekterna av vissa läkemedel och minska effekterna av andra. Det är viktigt att öka medvetenheten hos den utbildade vårdpersonalen och övriga vårdare samt hos de äldre medborgarna om hur läkemedel och alkohol kan påverka varandra.

7.5

EESK anser att ytterligare insatser behövs för en åldrande EU-befolknings välbefinnande, inklusive information om de följder som en skadlig alkoholkonsumtion får på ett friskt och värdigt åldrande.

23.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/15

1.1

Frågan som ställts av det svenska ordförandeskapet om sambandet mellan jämställdhet, tillväxt och sysselsättning innebär en god möjlighet att ta ett steg tillbaka och få perspektiv. Jämställdhet behandlas i ett stort antal rapporter och studier samt i direktiv, lagar, rekommendationer och avtal. Det är dock inte så enkelt att genomföra förändringar i praktiken, och ojämlikheter förekommer fortfarande. Dessa lever kvar sedan flera århundraden tillbaka, och det är endast under de senaste 50 åren som man har börjat bekämpa dem. Även om jämställdhet i dag är inskrivet i lagstiftningen måste mentaliteten och det individuella och kollektiva beteendet förändras. I detta yttrande vill kommittén föreslå nya infallsvinklar, särskilt inom tre områden: planering av tid, erkännande av meriter inom arbete som omfattar personanknutna tjänster och jämn könsfördelning, både inom olika yrkessektorer och på beslutsfattande poster.

1.2

EESK:s rekommendationer riktar sig alltså till medlemsstaterna, kommissionen och arbetsmarknadens parter, men även till samtliga aktörer i samhället.

Till medlemsstaterna:

1.3

Tillväxten mäts genom ökad BNP. Denna indikator återspeglar dock inte kvinnornas ekonomiska bidrag på ett tillfredsställande sätt. För att kunna undersöka sambandet mellan jämställdhet och tillväxt måste beräkningsinstrumentet för detta ses över.

1.4

Att arbeta för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män kan bidra till följande:

Till kommissionen:

1.5

Kommissionen uppmanas att kontrollera och utvärdera medlemsstaternas ansträngningar vid genomförandet av färdplanen för jämställdhet mellan kvinnor och män och åta sig att vara en plattform för utbyte av välfungerande praxis och erfarenheter.

Till arbetsmarknadens parter:

1.6

Arbetsmarknadens parter uppmanas att genomföra en gemensam handlingsram för jämställdhet mellan könen, genom att inrikta sig på könsroller, främja kvinnors deltagande i beslutsfattande, förbättra möjligheterna att kombinera arbete och privatliv samt att minska löneskillnaderna.

1.7

Kunskapen om den ojämna könsfördelningen inom olika sektorer och de instrument som står till buds för att komma till rätta med problemet bör förbättras.

1.8

Arbete som består i att utföra personanknutna tjänster bör uppvärderas genom bättre erkänsla för det kunnande som behövs för att utföra arbetet.

Till samtliga aktörer i det civila samhället och till politiskt ansvariga:

2.1

Behovet av åtgärder som syftar till att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden utgör en väsentlig del av Lissabonstrategin, som ska leda Europa mot ett konkurrenskraftigare samhälle baserat på kunskap.

2.2

I kommissionens rapport 2008 om jämställdhet i Europa (1) konstateras följande: ”Kvinnors sysselsättning har varit den främsta faktorn för en kontinuerlig ökning av sysselsättningen i EU under de senaste åren. Under 2000–2006 ökade sysselsättningen i EU-27 med nära 12 miljoner personer, varav mer än 7,5 miljoner var kvinnor […]. Andelen förvärvsarbetande kvinnor med småbarn är endast 62,4 %, jämfört med 91,4 % för män, dvs. en skillnad på 29 procentenheter. Mer än tre fjärdedelar av deltidsarbetande är kvinnor (76,5 %), vilket motsvarar en av tre kvinnor mot en av tio män.”

2.3

I rapporten för 2009 (2) anges att kvinnors sysselsättningsgrad är 58,3 % jämfört med 72,5 % för män och att andelen deltidsarbetande kvinnor är 31,2 % jämfört med 7,7 % för män. Det påpekas även att kvinnor dominerar inom låglöneyrken och att makten inom institutioner och företag är ojämnt fördelad.

2.4

Jämställdheten mellan könen är visserligen inte ännu ett faktum, men situationen för yrkesarbetande kvinnor är en av de bästa i världen. Europeiska unionen är värd beröm för att ha tagit sig an frågan redan från början och för att ha skapat verktyg för statistik, studier och analyser, samt för att ha stiftat lagar.

2.5

Trots konstaterade framgångar och resultat har kvinnornas ekonomiska potential inte tillmätts tillräckligt stort värde. Dessutom har den exceptionellt allvarliga internationella ekonomiska och finansiella krisen troligen drabbat kvinnor och män på olika sätt eftersom deras situationer skiljer sig åt ekonomiskt, socialt och inom familjen.

2.6

Detta ämne har redan behandlats i ett flertal studier. EU-institutionerna och arbetsmarknadens parter har utfärdat rekommendationer och fattat beslut, och på nio år har kommittén antagit 14 yttranden om ämnen som rör jämställdhet (3). Syftet med detta yttrande är därför inte att behandla ämnet jämställdhet i sin helhet. Här begränsas diskussionen till kopplingarna till tillväxt och sysselsättning mot bakgrund av de mål som fastställts i Lissabonstrategin när det gäller att öka andelen kvinnor som förvärvsarbetar (4).

3.1.1

Andelen kvinnor som förvärvsarbetar har ökat kontinuerligt sedan 1960-talet. Ett stort steg mot jämställdhet mellan könen är att många kvinnor sedan 1970-talet har fått tillträde till arbetsmarknaden. Så snart kvinnorna själva kunde bestämma när de skulle få barn och fick tillträde till högre studier ville de liksom männen använda sin kompetens i samhället – och inte bara inom familjen – och bli ekonomiskt självständiga. Avlönat arbete ger en personlig inkomst, bättre garantier för social trygghet och pension, och det är ett skydd mot fattigdom i händelse av separation, skilsmässa eller makens död.

3.1.2

Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har skapat nya behov som marknaden tvingats tillgodose. Kvinnor arbetade hemma, men detta arbete räknades inte med i bruttonationalprodukten. När kvinnorna trädde ut ur familjesfären skapades arbetstillfällen för att utföra de uppgifter som kvinnorna tidigare utfört i hemmet: barnpassning, hjälp med hushållsarbete osv.

3.1.3

Kvinnors förvärvsarbete skapade behov som bidrog till den ekonomiska utvecklingen. När kvinnorna började arbeta skedde följande förändringar: Familjen skaffade fler hushållsmaskiner och två bilar; började köpa färdigmat; barn och föräldrar började äta ute; familjerna behövde omvårdnadstjänster för sjuka, funktionshindrade och gamla som tidigare tillhandahållits av hemmafruar samt tillsyn av barn utanför skoltid. Med två löner kunde paret köpa bostad och ta del av kulturella evenemang, resa m.m. Allt detta skapade arbetstillfällen inom industrin (hushållsapparater, bilar och livsmedel), storhushåll, hälso- och socialsektorn, omsorgssektorn för barn både i förskole- och skolåldern, utbildningssektorn, byggnadssektorn, turism, fritidsverksamhet, kultur, persontransporter, osv.

3.1.4

Under de senaste fyrtio åren har vi kunnat bevittna hur hemarbetet har omvandlats till arbetstillfällen och blivit en drivkraft för tillväxt. Är det då fråga om verklig tillväxt eller bara ett resultat av sättet på vilket man beräknar tillväxt? Ekonomin tar inte hänsyn till hushållsarbete och annat arbete inom familjen, men det är ett arbete som är nödvändigt för att samhället ska fungera. Detta väcker frågor om hur tillväxt beräknas.

3.2.1

Enligt en analys som beställts av EU (5) kan jämställdhetens bidrag till ekonomin inte endast mätas i företagens lönsamhet. Det är en produktiv investering som bidrar till övergripande ekonomiska framsteg, tillväxt och sysselsättning. Jämställdheten mellan könen kan bidra till utvecklingen genom 1) kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden, vilket innebär att man drar större nytta av investeringen i utbildning och yrkesutbildning, 2) större ekonomisk självständighet och 3) bättre integrering av kvinnor i skattesystemet, vilket gynnar samhället i stort.

3.2.2

Trots att det ekonomiska bidraget betraktas som bredare än företagsaspekten och mångfaldshanteringen på företagsnivå, finns det vissa tecken på positiva ekonomiska resultat som hör samman med företagsaspekten. Företag med fler kvinnor i styrelsen är mer lönsamma.

3.2.3

Jämställdhetsstrategier kan ses som en effektiv investering i mänskliga resurser, även om syftena med ekonomisk utveckling är begränsade till ekonomisk tillväxt. Ur ett investeringsperspektiv har jämställdhetsstrategier möjlighet att skapa positiva effekter för enskilda personer, företag, regioner och nationer. Ett mer effektivt användande av kvinnor med hög utbildningsnivå har också potentiella ekonomiska fördelar.

3.2.4

Ett större ekonomiskt oberoende för kvinnor har fördelar genom deras bidrag som konsumenter av varor och tjänster i ekonomin och genom ökad köpkraft för hushållen. Kvinnors ekonomiska bidrag bör få ökat erkännande i ekonomisk politik på nationell, regional och lokal nivå.

3.3.1

Vid en tidpunkt då den ekonomiska och miljömässiga krisen väcker frågor om vilken utveckling som är önskvärd höjs röster som ifrågasätter BNP som ensam indikator för tillväxt. Andra indikatorer bör övervägas (6).

3.3.2

Oavsett vilka indikatorer som används kvarstår ojämställdheten mellan könen, vilket utgör en kostnad för samhället. Medlemsstaterna investerar lika mycket i utbildning för pojkar och flickor, och ändå är 60 % av de utexaminerade vid universiteten i EU flickor. Det är inte följdriktigt att man därefter avstår från att i högre grad stödja kvinnorna på arbetsmarknaden. Eftersom de offentliga utgifterna för utbildning av båda könen är lika stora bör kvinnorna ges möjlighet att uppnå samma ansvar och lön som männen. Kvinnorna bör dra nytta av pågående omvandlingar för att inhämta sådana nya kunskaper som behövs i de nya jobben. Kvinnornas bidrag, deras höga utbildningsnivå och deras möjligheter att möta de framtida behoven på arbetsmarknaden är emellertid fortfarande undervärderade och inte erkända.

3.3.3

Kampen för jämställdhet mellan könen är inte bara en etisk fråga – det handlar om ett bättre sätt att förvalta de mänskliga resurserna. Att fler kvinnor kommer ut på arbetsmarknaden skapar mer välstånd och leder till att fler varor och tjänster konsumeras och att skatteintäkterna ökar. Arbetslag bestående av båda könen innebär en bättre innovationspotential. Att ge människor möjlighet att skaffa barn genom att samtidigt göra det möjligt för föräldrarna att behålla sina arbeten, är att motverka det demografiska underskottet. Om Europa vill investera i människor måste vi först ta itu med de ogynnsamma villkor som kvinnor står inför (7).

3.3.4

Utvecklingsmöjligheterna för kvinnor bromsas av följande:

3.3.5

Om man satsar på bättre tillgång till arbetsmarknaden för kvinnor och bättre möjligheter att hålla sig kvar där, och på minskade löneskillnader mellan män och kvinnor, kan man öka tillväxten,skapa bättre arbetstillfällen (och samtidigt förebygga fattigdom) och minska de sociala kostnaderna. Fattigdomen i Europa drabbar i första hand ensamstående kvinnor med barn (9).

3.3.6

Med den tidigare arbetsfördelningen hade mannen en inkomst som finansierade kvinnans arbete i familjen, hennes sociala insats och hushållsarbetet. När paret nu har två inkomster lägger de inte den ena på att köpa de tjänster som kvinnan tidigare utförde i hemmet, utan prioriterar konsumtion av varor.

3.3.7

Kvinnans gratisarbete i hemmet hade inget pris, men när det förvandlas till avlönat arbete betingar det ett pris som användarna inte är beredda – eller inte kan – betala. Barnvakter, hembiträden och städerskor har låga löner, deltid, flera arbetsgivare (enskilda, som ger arbete några timmar i veckan), och befinner sig ofta i den informella ekonomin. Arbetet i hemmet är den största odeklarerade arbetssektorn i EU.

3.3.8

Föräldrarna lämnar det som är allra mest värdefullt för dem, sitt spädbarn, till personer som de betalar avsevärt under medellönen, trots att de samtidigt förutsätter att deras kunnande ska vara gediget. Hemhjälpen får nyckeln till huset, men inte en lön som motsvarar förtroendet. Det är svårt att få kvalifikationerna erkända eftersom familjerna bedömer den uppgift som de själva kan utföra som ”enkel”. Men även om det inte är ett yrke att ta hand om sina egna barn, så är det ett kvalificerat arbete att ta hand om andras barn (det krävs kunskaper i psykologi, näringslära och hygien, koncentration, förmåga att lyssna, uppmärksamhet, ständig vaksamhet osv.). De erforderliga kunskaperna betraktas ofta som ”naturligt kvinnliga” och erkänns därför inte som ”yrkesmässiga”, varför det oftast överförs på informellt sätt i familjen i stället för att läras ut som ett ämne i skolan.

—

eftersom kvinnors sysselsättningsgrad kan öka, vilket kommer att skapa behov av fler tjänster,

—

eftersom kvinnornas löner kan omvärderas, vilket kommer att skapa köpkraft och stärka konsumtionsförmågan och öka skatteinkomsterna,

—

eftersom kvinnor kan nå fler ledande positioner inom politik och beslutsfattande, vilket får en positiv effekt på företagens och institutionernas resultat,

—

eftersom fler kvinnliga företagare innebär ökat mervärde och ökade bidrag till ekonomin genom innovation och fler arbetstillfällen.

4.2.1.1

Det främsta hindret för jämställdhet mellan könen är för närvarande segregeringen på arbetsmarknaden. Det finns ”manliga” och ”kvinnliga” yrken. Lönerna inom de kvinnliga branscherna är ofta lägre. Ofrivilligt deltidsarbete och osäkra anställningsförhållanden är också vanligare bland kvinnliga yrken.

4.2.1.2

Så länge ett yrke är reserverat för det ena könet kommer det att betraktas på ett klichéartat sätt. Det är nu bevisat att män och kvinnor kan utöva alla yrken. Vi ser att yrken som länge var mansdominerade (såsom lärare, domare och allmänläkare) i dag har blivit kvinnodominerade. Varför är det så svårt att uppnå balans mellan könen i arbetet? Kunskaperna måste bli bättre på detta område för att det ska bli möjligt att angripa segregering i arbetslivet och för att uppmuntra balans mellan båda könen inom olika yrken. Därmed blir det också möjligt att undvika den brist på arbetskraft som vissa sektorer har drabbats av.

4.2.1.3

De hinder som står i vägen för lika möjligheter på arbetsmarknaden är omedvetna och bygger på stereotyper. De går tillbaka till utbildningssystemet, där flickor och pojkar väljer olika yrken. Föräldrar och lärare bör göras mer medvetna om följderna av de ungas val. Arbetsgivarnas och fackföreningarnas förhandlare spelar en viktig roll när de förhandlar om de klassificeringsskalor som rangordnar kvalifikationerna vid löneförhandlingar, vilket förutsätter att de värdesätter kunnande som inhämtats i hemmet och familjen. Även chefspositioner innehas oftast av män. Åtgärder bör vidtas i större företag och på högre förvaltningsnivåer för att uppnå en jämnare könsfördelning.

4.2.2.1

Personanknutna tjänster måste betraktas som ett riktigt yrke, med erkända kvalifikationer, särskild utbildning, examina och karriärmöjligheter. En förutsättning för att man ska kunna avlägsna sig från relationen på individnivå mellan en privatperson och dennes hemhjälp är att man skapar företag och offentlig service inom ramen för personanknutna tjänster. Familjerna bör inte längre vara arbetsgivare utan kunder eller användare som köper eller åtnjuter ett antal timmar för städning, äldreomsorg, barnpassning, läxläsning etc. av företaget. Åtgärder bör vidtas för att sprida det system som redan finns i ett antal länder i Europa, där det anställande företaget eller offentliga organet ansvarar för säkerheten för varor och personer och kontrollerar kvalifikationerna för den person som arbetar i hemmet. Dessa personer har därmed en enda arbetsgivare, får ersättning för den tid det tar att förflytta sig mellan olika hem och ges tillgång till yrkesutbildning och samtliga sociala förmåner. Man bör utforma en europeisk referensram för tjänster i hemmet, med inslag av arbetets psykologiska aspekter (förtroende, empati, uppmärksamhet, förmåga att lyssna, vaksamhet osv.) och oundgängliga kunskaper (kost, använda produkters biverkningar på hälsa och miljö osv.), och inte bara de materiella och tekniska aspekterna av arbeten i hemmet.

4.2.2.2

Erkännande av kvalifikationer gör att kostnaderna för tjänsterna ökar, trots att de redan nu är för höga för de flesta familjer. Det offentliga och företagen – om det är en del av ett affärsavtal – skulle kunna göra tjänsterna mer tillgängliga för alla.

4.2.2.3

Genom att betrakta personanknutna tjänster som ett yrke och erbjuda högre löner kommer man att kunna minska segregeringen. När männen vill arbeta inom yrken kopplade till hushållsarbete, barnpassning och andra hemtjänster kommer ett stort steg att ha tagits mot jämställdhet mellan könen.

4.2.3.1

Pappor lägger mindre tid än mammor på familj och hemarbete. En förutsättning för jämställdhet är att männen blir mer medvetna om hur viktig deras roll är i barnuppfostran, och att man kan uppmuntra männen att ta större ansvar för föräldrar och sjuka i familjen.

4.2.4.1

Att utveckla barnomsorgen bör inte ses som en kostnad utan som en investering. Enligt Gøsta Esping-Andersen (10) återbetalar arbetande mödrar på lång sikt stödet tack vare de ökade livsinkomsterna och de skatter som de betalar in. Detta bidrag kompenserar det ursprungliga offentliga stödet och har positiva följder för barnet. Investeringen gör det också möjligt att bromsa den demografiska nedgången i Europa.

4.2.5.1

Dessa tjänster kan utvecklas genom att man delar på finansieringen (stat, företag, kunder) (11). Företagsavtal som nyligen undertecknats erbjuder arbetstagarna hemtjänster som ett alternativ till löneförhöjning. Att erbjuda tjänster som gör det lättare att förena privatliv och yrkesliv ingår i företagens sociala ansvar.

4.2.6.1

Enbart tjänster räcker inte för att man ska kunna förena yrkesliv och familjeliv. Att vårda och uppfostra barn är tidskrävande under en period i livet. Även om frivillig deltid kan hjälpa personer med familjeansvar att på ett bättre sätt förena yrkes-, familje- och privatliv får detta inte försämra kvinnans position på arbetsmarknaden, och även övrigt i livet, i synnerhet inte när hon är ensamförälder, eller göra att fäderna inte uppmuntras att ägna sig mer åt familjen. Båda föräldrarna måste få möjlighet att ta hand om sina barn.

4.2.6.2

Tid måste ägnas även åt andra familjemedlemmar: Personer i livets slutskede, sjuka personer eller gamla föräldrar. När samtliga pensionssystem reformeras måste man frångå en vision av livet uppdelat i tre perioder: studier, arbetsliv och pension. Alla måste kunna studera under hela livet och förfoga över ett tillräckligt antal år på ”arbetstidskontot” för familjeliv, sociala aktiviteter, föreningsliv och politisk eller samhällelig verksamhet. Även förtidspension som finansieras på samma sätt som pension bör vara möjligifall man föredrar att skaffa sig mer tid i aktiv ålder.

4.2.7.1

Kvinnor är underrepresenterade i ledande ställning, när det gäller politiska uppdrag, inom högre förvaltning och i ledningen för stora företag, trots att de företag som har en hög andel kvinnor i direktionen också lyckas bäst ekonomiskt. Kvinnor startar färre företag och är mer sällan företagsledare. Män är underrepresenterade inom familjesfären och tar ut mindre föräldraledighet.

4.2.7.2

Kvinnor som har tagit sig in i en manlig miljö kan vägleda kvinnor som strävar efter en likadan karriär (mentorskap). Tvingande åtgärder kan visa sig nödvändiga. Större offentliga institutioner och privata storföretag borde se till att ett betydande antal av cheferna är kvinnor.

—

24.3.2009 om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av direktiv 86/613/EEG”, föredragande: Madi Sharma, EUT C 228, 22.9.2009.

—

13.5.2009 om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar”, föredragande: Mária Herczog, CESE 882/2009 (EUT C 277, 17.11.2009).

—

22.4.2008 om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män”, föredragande: Ingrid Kössler (EUT C 211, 19.8.2008).

—

11.7.2007 om ”Anställbarhet och företagaranda – Ett genusperspektiv på den roll som spelas av det civila samhället och lokala och regionala instanser”, föredragande: Luis Miguel Pariza Castaños (EUT C 256, 27.10.2007).

—

11.7.2007 om ”Arbetsmarknadsparternas roll när det gäller att förena arbets-, familje- och privatliv”, föredragande: Peter Clever (EUT C 256, 27.10.2007).

—

12.7.2007 om ”Sysselsättning för prioriterade kategorier (Lissabonstrategin)”, föredragande: Wolfgang Greif (EUT C 256, 27.10.2007).

—

13.9.2006 om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – En färdplan för jämställdhet 2006–2010”, föredragande: Grace Attard (EUT C 318, 23.12.2006).

—

14.2.2006 om ”Kvinnors representation i EU:s arbetsmarknadsparters beslutsfattande organ”, föredragande: Thomas Etty (OJ C 88, 11.4.2006).

—

14.12.2005 om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om Europeiska året för lika möjligheter för alla (2007) – På väg mot ett rättvist samhälle”, föredragande: Mária Herczog (EUT C 65, 17.3.2006).

—

29.9.2005 om ”Kvinnofattigdom i EU”, föredragande: Brenda King (EUT C 24, 31.1.2006).

—

28.9.2005 om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av ett europeiskt jämställdhetsinstitut”, föredragande: Dana Štechová (EUT C 24, 31.1.2006).

—

15.12.2004 om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet”, föredragande: Madi Sharma (EUT C 157, 28.6.2005).

—

3.6.2004 om ”Förslag till rådets direktiv om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster”, föredragande: Clare Caroll (EUT C 241, 28.9.2004).

—

25.1.2001 om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor”, föredragande: Christina Wahrolin (EUT C 123, 25.4.2001).

23.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/22

1.10.1

EESK ber därför kommissionen och medlemsstaterna att verka för upprättandet av statistiska register över de ovannämnda företagsformerna. Det gäller särskilt sammanställningen av deras satelliträkenskaper enligt europeiska nationalräkenskapssystemets (ENS 95) enhetliga kriterier i ”Handledning om satelliträkenskaperna i företag inom den sociala ekonomin (kooperativ och ömsesidiga bolag)” (1) och EESK:s rapport om den sociala ekonomin i Europeiska unionen (2).

2.4.1

Det kan också hända att några stora företag inte har några aktieägare och använder sina ekonomiska vinster till återinvesteringar eller sociala ändamål av allmänt intresse, vilket är fallet i sparbankerna i några europeiska länder (7).

2.4.2

Inom vissa lokalt etablerade små och medelstora företag och mikroföretag uttrycks värdeskapandet inte enbart i ekonomiska vinster utan också i sociala ändamål som arbetsvillkor, självförvaltning etc.

2.9.1

Generellt sett bör de små och medelstora företagen stödjas inte bara genom Small Business Act  (11). De små och medelstora företagen utgör ofta en möjlighet att behålla arbetsplatser, eftersom de intressegrupper som inrättar och kontrollerar dessa företag, är personer som har koppling till det område där de verkar och har visat sig ha stor kapacitet att skapa och behålla arbetstillfällen. De små och medelstora företagen utgör naturliga kuvöser för företagarandan och är en varaktig skola för vidareutbildning av företagsdirektörer och -ledare.

3.2.1

Vare sig dessa företag är stora eller små är de placerade i områden eller sociala miljöer med problem och utmaningar som utgör ett hot mot den inre marknaden och den sociala sammanhållningen. De internaliserar de sociala kostnader och skapar positiva externa effekter.

3.2.2

Genom att de är förankrade i lokalsamhällena och genom att deras viktigaste mål är att tillgodose människors behov flyttar inte dessa företag, utan bekämpar effektivt landsbygdens avfolkning och bidrar till utvecklingen i eftersatta regioner och kommuner (23)

3.6.1

Några av de ovannämnda sektorerna har redan deltagit i sektorsspecifika diskussioner, t.ex. Association of Mutual Insurers and Insurance Cooperatives in Europe (AMICE) (Föreningen för europeiska kooperativa och ömsesidiga försäkringsbolag) inom försäkringsbranschen och några medlemmar i Cooperatives Europe  (26) som European Association of Co-operative banks (EACB) (Europeiska föreningen för kooperativa banker) samt European Savings Banks Group (ESBG) (Europeiska sparbanksföreningen) inom banksektorn (27).

4.1.1

Vid utformningen och utvecklingen av inre marknaden får ändamålen inte helga medlen. Därför bör en rättslig och reglerande ram upprättas som anpassas till de egenskaper som kännetecknar de olika ekonomiska aktörer som verkar på marknaden, så att man skapar lika villkor för de olika företagsformerna och tar hänsyn till deras särdrag. För närvarande är denna ram generellt avsedd för stora börsnoterade företag, och dess tillämpning på alla företagstyper skapar hinder för de mindre företagen. Denna rättsliga ram bör uppmuntra operatörerna till ett effektivt beteende, vilket kommer att bidra till att göra systemet mer rättvist, och den kommer att tillämpas inom områdena för bolagsrätt, bokföringsrätt, konkurrensrätt, skatterätt, harmonisering av statistik och näringslivspolitik.

4.2.1

De europeiska aktiebolagen och kooperativen har sin egen rättsliga status, medan andra företagsformer stöter på olika hinder på inre marknaden eftersom de saknar europeisk rättslig status. De små och medelstora företagen i Europa är i behov av en smidig och flexibel lagstiftning som underlättar deras gränsöverskridande verksamhet. För kooperativens skull behöver dessutom lagstiftningen om europeiska kooperativa bolag förenklas, eftersom den är så komplicerad att deras utveckling hämmas.

4.2.2

Frånvaron av rättslig grund hindrar stiftelser som är verksamma i EU att fungera på samma villkor som andra juridiska företagsformer. EESK välkomnar därför resultaten av genomförbarhetsstudien om en europeisk stiftelseförfattning, och uppmanar kommissionen att slutföra konsekvensanalysen i början av 2010 genom att lägga fram ett förslag till förordning som gör det möjligt för EU-baserade stiftelser att verka på lika villkor på den inre marknaden (28).

4.2.3

Av samma skäl uppmanar EESK kommissionen att inleda arbetet med att godkänna en särskild europeisk stadga för föreningar respektive ömsesidiga bolag.

4.3.1

Bokföringsrätten bör anpassas till de olika företagsformerna. Ytterligare ett exempel på begränsningar i samband med bokföringsrätten är de hinder som införandet av de nya internationella redovisningsnormerna (IAS) innebär för de börsnoterade företagen. En harmonisering av den europeiska redovisningen får inte innebära att man eliminerar de viktiga egenskaper som kännetecknar några av de olika företagskategorier som förekommer i EU.

4.3.2

I det konkreta fallet med kooperativen är det naturligtvis svårt att ge en definition på eget kapital som kan tillämpas generellt och utan åtskillnad, vilket skulle kunna få negativa och förödande effekter på de olika företagen. EESK uppmanar kommissionen att respektera kooperativens identitet på redovisningsområdet, så att delägarnas andelar betraktas som kooperativens eget kapital och inte som en skuld så länge delägaren inte blir fordringsägare genom att gå ur kooperativet (29).

4.3.3

Kommittén instämmer i rekommendationen från de Larosière-gruppen (30) som anser att redovisningsstandarder inte får missgynna någon företagsmodell, främja ett pro-cykliskt förhållningssätt, avråda från långsiktiga investeringar eller äventyra företagens stabilitet.

4.4.1

Varje företagsform bör kunna bedriva sin verksamhet med bibehållande av sitt eget arbetssätt. Konkurrensrätten kan således inte bygga på en enda, enhetlig modell för entreprenörskap, den får inte vara diskriminerande utan ska uppmuntra till god praxis på nationell nivå. Det handlar inte om att införa privilegier utan om att verka för en rättvis konkurrensrätt. I linje med tidigare yttranden (31) förordar EESK därför att konkurrens- och skattereglerna ska kompensera de tilläggskostnader i företagen som inte är kopplade till ineffektiva produktionsprocesser utan till internalisering av sociala kostnader.

4.4.2

Vissa instrument inom konkurrenspolitiken är inte neutrala med avseende på de olika företagsformerna. Som EESK redan har påpekat ”behöver den sociala ekonomin skräddarsydda lösningar när det gäller skatter, offentlig upphandling och konkurrensregler” (32). Statligt stöd till privata investeringar i FoU och innovation för att göra produktionssystemet konkurrenskraftigare gagnar främst stora företag, som är de som mest bedriver sådan verksamhet. De stora företagens större valfrihet vad gäller placeringen av sina produktionsanläggningar gör att de bättre kan utnyttja offentliga investeringar i infrastruktur för produktionssektorn. Ibland leder detta till konkurrensnackdelar för små företag, som har små faktiska möjligheter att välja mellan olika etableringsalternativ.

4.4.3

Konkurrensreglerna bör också beakta de sociala företagens speciella egenskaper. Dessa företag producerar och distribuerar varor och tjänster som inte är avsedda för marknaden till socialt utestängda människor eller sådana som riskerar utestängning, och tillför omfattande oegennyttiga resurser i sina produktionsprocesser.

4.5.1

I vissa medlemsstater är det vanligt att en del företag utsätts för orättvis konkurrens, som inte beror på produktionsprocesserna i sig utan på felaktig resursfördelning på marknaden (33), dvs. situationer då marknaden själv är ineffektiv och inte fördelar resurserna på bästa sätt. EESK välkomnar förslaget till direktiv om sänkt mervärdesskatt på tjänster som tillhandahålls på lokal nivå som främst berör små och medelstora företag, och upprepar sitt stöd för kommissionens princip att de skattefördelar eller förmåner som erbjuds ett visst slags organisation bör stå i proportion till de rättsliga begränsningar och det sociala mervärde som denna organisationsform innebär (34). Följaktligen uppmanar EESK kommissionen att be medlemsstaterna att undersöka möjligheten att bevilja företagen kompensation i förhållande till deras styrkta sociala nytta eller deras påvisade bidrag till den regionala utvecklingen (35). Man bör särskilt söka lösa det problem som drabbar icke-vinstdrivande organisationer som inte kan få ersättning för den mervärdesskatt som de erlagt för varor och tjänster som krävs för att de ska kunna utöva sin allmännyttiga verksamhet, i de länder där detta utgör ett problem. Man bör också nämna de skatteregler som tillämpas på icke-statliga organisationer som bedriver ekonomisk verksamhet utan allmännyttiga syften.

4.5.2

I dagsläget har de små och medelstora företagen små faktiska möjligheter att investera i FoU och innovation som är en viktig förutsättning för att effektivisera produktionen och för att bevara företagens konkurrenskraft. Detta skapar konkurrensnackdelar som måste uppvägas genom skattefördelar som belönar de små och medelstora företagen som investerar inom detta område. Rekommendationerna innehåller en lång rad kompensationsåtgärder som varierar från stat till stat. Av dessa kan nämnas extra skattelättnader med anledning av omfattande FoU-investeringarna, ersättningar för utebliven vinst och skattelättnader vad gäller sociala avgifter. Med tanke på de små och medelstora företagens strategiska roll i gemenskapens ekonomi rekommenderar EESK att varje medlemsstat använder bästa möjliga kombination av kompensationsåtgärder för att främja de små och medelstora företagens överlevnad och tillväxt i EU:s ekonomi. Den viktigaste inverkan som dessa program har är att de kan stödja utvecklingen i de små och medelstora företag som specialiserat sig på FoU under sina första år.

4.6.1

Insamlade uppgifter om de olika företagsformerna ställs samman i medlemsstaterna och i EU enligt kriterier som godkänts av det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet (ENS 95). Den ekonomiska statistiken över kooperativ, ömsesidiga bolag, föreningar, stiftelser och andra liknande företag är emellertid mycket begränsad och sammanställs enligt varierande kriterier, vilket gör det svårt att analysera dem och bedöma deras bidrag till de viktiga makroekonomiska målen. Därför har kommissionen beställt en handledning (36) som kommer att göra det möjligt att upprätta nationella statistiska register över dessa företag på grundval av enhetliga kriterier i nationella redovisningstermer. EESK uppmanar till användning av dessa nya analysverktyg för att sammanställa harmoniserad statistik över de ovannämnda företagsformerna i samtliga EU-länder, och för att föra en effektivare politik med avseende på dessa företag.

Man bör också ta fram en metod som kan driva på inrättandet av en europeisk observationsgrupp för mikroföretag.

23.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/29

—

inleda en ekonomisk utvecklingsprocess (strukturera produktionskedjan, organisera verksamhetsområden osv.),

—

inleda en social utvecklingsprocess (skapa strukturer för hälsovård, utbildning osv.) och

—

förvalta miljön bättre (bevara den biologiska mångfalden, hantera koldioxidutsläpp osv.).

1.4.1

Certifieringssystemen strävar efter att respektera den rättvisa handelns alla aspekter:

1.4.2

Trots de framsteg som har gjorts på området självreglering vill EESK framhålla att det är viktigt att modellen baseras på det europeiska certifieringssystemet, som bland annat bygger på principen om att de tekniska specifikationerna ska granskas externt, av ett oberoende organ som ackrediterats i detta syfte. Samtidigt måste naturligtvis den allmänna lagstiftningen när det gäller utsläppande av livsmedel på marknaden respekteras.

2.1

I detta yttrande behandlas framför allt den rättvisa handeln i egentlig mening, dvs. det alternativa handelspartnerskap mellan producent och konsument som byggts upp under de senaste årtiondena i rörelsen för rättvis handel. Det finns också andra program för att göra handeln mer eller mindre hållbar, men dessa behandlas inte här eftersom de inte hanterar alla de aspekter av rättvis handel som nämns i punkt 1.4.1.

2.2

Rättvis handel har utvecklats med ambitionen att bygga upp de ekonomiska förbindelserna med de producenter i utvecklingsländer som marginaliserats i det internationella handelsutbytet. Eftersom hållbar utveckling ingår som en del av en rättvis handel rör det sig om viktiga samhällsfrågor i länderna i syd. Rättvis handel syftar till att bidra till att minska fattigdomen, särskilt genom stöd till producentorganisationerna. I länderna i nord syftar rättvis handel till att främja en mer hållbar konsumtionsmodell.

2.3

Sektorn är fortfarande ung och stadd i utveckling, präglas av stark tillväxt och möter en ökande uppmärksamhet från de europeiska konsumenterna.

2.4

Konsumenternas förtroende behöver emellertid fortfarande stärkas. Många sympatiserar med konceptet bakom rättvis handel, men säger att de saknar information och misstänker att missbruk kan förekomma från de stora företagens eller den storskaliga detaljhandelns sida.

2.5

Den specialiserade detaljhandeln är emellertid viktig för avsättningen av varor från rättvis handel. Det finns många sådana försäljningsställen, och de är småskaliga och uppskattade av konsumenterna.

3.1

I förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 står följande i artikel 23: ”Envar, som arbetar, har rätt till rättvis och tillfredsställande ersättning, som tillförsäkrar honom själv och hans familj en människovärdig tillvaro”

3.2

Rörelsen för rättvis handel började under 1950-talet i USA, och spreds sedan till Storbritannien och resten av Europa. Rättvis handel bygger på en insikt om de sociala och miljömässiga skador som orsakas av industriländernas importstrukturer.

3.3

1964 fördömde FN:s konferens för handel och utveckling (Unctad) de orättvisa handelsvillkoren och uppmärksammade det internationella samfundet på det från mänsklig och social synpunkt ohållbara i de regler som styr den internationella handeln. Länderna i syd påpekade behovet av rättvisa handelsvillkor (”Trade, not aid”).

3.4

Några viktiga datum i samband med rättvis handel:

3.5

Världshandelsorganisationens (WTO) bestämmelser beaktar inte mänskliga, sociala eller miljömässiga faktorer. Behovet av att komma till rätta med detta får folk att stödja mänskligare former av handelsutbyte. För dessa människor är rättvis handel ett bevis på att en annan värld är möjlig. Rättvis handel främjar öppenhet, gott styresskick och ansvarstagande, och bidrar därmed till hållbar utveckling.

4.1

Rättvis handel, och i ett vidare perspektiv etiskt försvarbar, ansvarstagande och medveten konsumtion, syftar till att fastställa hur man ska kunna bygga vidare på den framgång som har uppnåtts hos allmänheten genom att

4.2

EESK noterar att arbetstagarnas grundläggande rättigheter (ILO), miljönormer och normer för den biologiska mångfalden samt skälig ersättning till producenterna inom ramen för de internationella handelsförbindelserna har beaktats i utformningen av standarderna för rättvis handel.

4.3

Sammanställningen av begreppen ”rättvis” och ”handel” kan tyckas motsägelsefull för vissa eftersom marknadslagarna saknar mänskliga värderingar. Men utmaningen att koppla handel till social dialog i syfte att skapa ökad rättvisa i världshandeln kommer att vara en brännande fråga för 2000-talet, och EESK vill lämna sitt bidrag. Rättvis handel kan möjliggöra en hållbar utveckling genom att erbjuda bättre handelsvillkor och garantera rättigheter för de producenter och arbetare som marginaliserats i Doha-rundan.

4.4

Införandet av nya märkningar och uppförandekoder från nya aktörer som hävdar att de står för rättvisa metoder ökar samtidigt förvirringen hos konsumenterna. Själva konceptet och de principer och kriterier som definierar det riskerar att urvattnas av de många referenssystemen och garantierna, vilket lämnar utrymme för opportunistiska ekonomiska överväganden och möjligheter att välja billigare system för aktörer senare i kedjan, och därmed också innebär sämre stöd till arbetet med att stärka utvecklingsländerna. Kommittén anser att det bör finnas en internationell certifiering som utförs av organisationer för rättvis handel (se ovanstående förslag avseende terminologin). En förutsättning är att det införs ett oberoende och ackrediterat kontrollorgan och naturligtvis att man uppfyller gällande livsmedelslagstiftning.

4.5

EESK anser att alla rättvist handlade varor bör omfattas av samma kriterier i alla EU:s länder. I dag finns det ingen officiell, rättsligt bindande europeisk definition av rättvis handel. Vi vill ansluta oss till den gemensamma definition som antagits av FINE (nätverk bestående av FLO, IFAT, NEWS! och EFTA) och som användes av kommissionen i ett nyligen offentliggjort meddelande om rättvis handel (1):

”Rättvis handel är ett handelssamarbete, baserat på dialog, öppenhet och respekt som verkar för en rättvisare världshandel. Rättvis handel verkar för en hållbar utveckling genom att erbjuda bättre handelsvillkor och garantera rättigheter för marginaliserade producenter och arbetare – framförallt i Syd.

Organisationer för rättvis handel är (med stöd av konsumenter) aktivt engagerade i att stödja producenter, verka för ett ökat medvetande och kampanjarbete för förändringar i regelverk som omgärdar den konventionella internationella handeln och det sätt varpå den utövas.”

5.1

Rättvis handel syftar till att ge producenterna så bra betalt som möjligt, med en stabil grundval, och inkomster som räcker till ett anständigt liv. Ersättningen fastställs av producentorganisationer och fackföreningar i de berörda regionerna och länderna.

5.2

Priset bör fastställas med utgångspunkt i den genomsnittliga produktionskostnaden på grundval av följande faktorer:

5.3

Rättvis handel bör innebära krav som förbud mot exploatering av arbetskraft, särskilt barn, samt respekt för Internationella arbetsorganisationens (ILO) normer, även om sociallagstiftningen i landet inte innehåller dessa krav.

5.4

Systemet för rättvis handel säkerställer en förhandsbetalning av en del av livsmedlen så att producenterna kan finansiera råvarorna.

5.5

Tillverkningen av livsmedlen måste absolut respektera miljön, naturresurserna och den lagstiftning som gäller inom EU.

5.6

Rättvis handel skapar sysselsättningstillfällen som är socialt fördelaktiga både i tidigare och i senare led av produktionen (och ger också utsatta personer möjlighet att finna värdighet i arbetet).

5.7

Rättvis handel säkerställer en välfungerande spårbarhet samt total, fortlöpande och offentlig öppenhet i verksamheten i alla skeden (sammanhang, pris, marginaler osv.).

5.8

Rättvis handel måste ge en solidarisk ekonomi möjlighet att växa fram i syfte att åstadkomma hållbar utveckling.

5.9

Den rättvisa handeln bör bedömas med utgångspunkt i konkreta åtgärder och åtaganden, inte enbart uttalanden och goda föresatser.

5.10

Rättvis handel är ett väletablerat sätt att förankra en ny, global livsmedelspolitik som respekterar människan.

6.1

Livsmedelsprodukter utgör huvuddelen av den rättvisa handelns omsättning. Bland produkterna återfinns kaffet på första plats, men utbudet omfattar också te, choklad, torkad frukt, kryddor, ris, spannmålsprodukter, socker, honung och marmelad. På senare tid har även färskvaror dykt upp, men de spelar en marginell roll i det rättvisa kretsloppet på grund av den långsamma omsättningen av varor. En avsevärd försäljningsökning har kunnat noteras sedan rättvisemärkta produkter började säljas av konsumentkooperativ och andra privata återförsäljare.

6.2

Rättvis handel i syfte att förbättra situationen för små producenter i utvecklingsländerna bör göra det möjligt att upprätta produktionskedjor för bearbetade varor och därmed skapa socialt hållbara arbetstillfällen.

6.3

Man bör inom den rättvisa handeln kunna lyfta fram behovet av att arbeta med större produktionskedjor för att öka den politiska tyngden i processen, samtidigt som man respekterar producenternas intressen.

7.1

Alla de länder med jordbruksproduktion inriktad på systemet för rättvis handel ligger i syd. Tack vare den relativa öppenheten vad avser handelsprocessen i systemet har den rättvisa handeln visat på hur liten andel av det pris som konsumenten erlägger som går till producenten (av 100 euro hamnar endast 20 euro i den lokala ekonomin), och hur stor del av mervärdet (t.ex. från bearbetning och återförsäljning) som stannar i den utvecklade världen. Den verkliga frågan är huruvida rättvis handel långsiktigt kan förändra reglerna för den internationella handeln.

8.1

Kommittén anser att certifiering ger konsumenterna den bästa garantin. Certifiering är ett förfarande där en opartisk och ackrediterad tredje part (utsedd efter ackrediteringsförfarande) intygar att en tjänst eller vara eller ett förfarande överensstämmer med kravspecifikationerna (som kan vara fastställda i lag). Certifiering och ackreditering är alltså två kontrollförfaranden, där ackrediteringen fastställer befogenheter medan certifieringen kontrollerar överensstämmelsen med vissa kravspecifikationer. Rättvis handel, och i ett vidare perspektiv etiskt försvarbar, ansvarstagande och medveten konsumtion, syftar till att fastställa hur man ska kunna bygga vidare på den framgång som har uppnåtts genom att möjliggöra följande:

8.2

Den rättvisa handeln har alltså inrättat garantisystem, men legitimiteten grundar sig på att systemen är framförhandlade, med deltagande av många berörda parter.

8.3

FLO och WFTO strävar efter att utveckla komplementaritet mellan sina garantisystem. Det gäller att hitta de punkter där det råder överensstämmelse och enhetlighet mellan de båda systemen. Hittills har man endast gjort en inventering på området.

8.4

Dessa kontrollsystem är nödvändiga. En hög garantinivå är av största betydelse om man vill undvika att det uppstår en mängd olika lagar i länderna i nord samt i syfte att ta till vara konsumenternas intressen. Organisationerna för rättvis handel har redan fastställt en internationell uppsättning krav och enats om en stadga med principer för rättvis handel. De måste fortsätta att samarbeta för att skapa ett gemensamt certifieringssystem för producenter.

9.1

Rättvis handel bidrar till minskad fattigdom samtidigt som grundvalen för hållbar utveckling bevaras.

9.2

Genom sin utrikespolitik kan EU ingripa för att främja jordbrukets utveckling i utvecklingsländerna. Stöd för att uppmuntra småjordbruk att ansluta sig till systemet för rättvis handel skulle kunna bli ett kriterium för utbetalning av stöd, som bidrar till hållbar utveckling i dessa länder.

10.1

Den rättvisa handeln är utan tvekan en aspekt av den handelsrelaterade, sociala, utbildningsmässiga och politiska dynamik som driver de lokala och internationella aktörerna.

10.2

Rättvis handel är en socioekonomisk innovation som förs fram av det civila samhället för att förändra internationella affärsmetoder så att de tar större hänsyn till människan. Rättvis handel bör

11.1

Alla jordbruksprodukter inom systemet för rättvis handel har sitt ursprung i utvecklingsländer. Vissa produkter, exempelvis socker, vin och bananer, produceras emellertid också av europeiska länder med sociala standarder som är mycket striktare, vilket kan skapa en högre kostnad i förhållande till en rättvisemärkt produkt.

11.2

För att undvika denna känsliga situation bör man skapa en internationell producentorganisation för dessa försörjningskedjor i syfte att finna en kompromiss som gynnar alla.

12.1

Många människorättsorganisationer kritiserar konsekvenserna av den internationella handeln (WTO).

12.2

De olika berörda parterna och aktörerna inom rättvis handel skiljer sig från andra på global nivå vad avser kvalitet och kvantitet. Det är för övrigt just deras förmåga att täcka de många olika områdena inom rättvis handel som kommer att avgöra inriktningen och möjligheterna att få en betydande genomslagskraft.

23.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/35

1.1

De grundläggande målen för den gemensamma jordbrukspolitiken, bl.a. tryggad livsmedelsförsörjning, är alltjämt aktuella, förutsatt att jordbruket bevaras i hela Europeiska unionen och då även i de nordliga regionerna.

1.2

Detta yttrande behandlar främst de av natur, klimat och geografi betingade särdragen och problemen i EU:s nordliga regioner, där det kalla klimatet ställer jordbruksproduktionen inför vissa restriktioner och därmed högre kostnader som lantbrukare i zoner med gynnsammare klimat inte drabbas av.

1.3

I de nordliga regionerna är jordbruksproduktionen kostnadsintensivare och produktiviteten väsentligt lägre än i mer gynnsamt belägna regioner. Det fortsatta utnyttjandet av jordbruksmarken i de nordliga regionerna hotas av den sjunkande lönsamheten och den samtidigt minskande motivationen hos producenterna. Risken för detta kan avvärjas genom insats av lämpliga jordbrukspolitiska instrument.

1.4

I regioner med naturbetingade svårigheter måste marken fortsätta att brukas för att det traditionella landskapet och områden med högt naturvärde ska bevaras. Detta mål kan nås med hjälp av stödinstrumentet för områden med naturbetingade svårigheter. Förutsättningen är dock att stödet mer än hittills riktas in på de områden där risken för att jordbruksmark ska överges är störst.

1.5

Samtidigt som nya kriterier för att klassificera områden med naturbetingade svårigheter fastställs måste finansieringsmodellerna för detta initiativ revideras för att konkreta, positiva effekter ska uppnås. En möjlighet som bör övervägas är att integrera stödet för mindre gynnade områden i stödet från den första pelaren. Det system som gällt hittills, där nivån på direktstödet bygger på tidigare produktionsresultat, gynnar lantbrukare i bättre belägna områden. Stödet har inte givit tillräcklig kompensation för de ogynnsamma produktionsvillkoren i områden med naturbetingade svårigheter.

1.6

När stödet för mindre gynnade områden beräknas bör man i fortsättningen för varje enskild region ta hänsyn till den totala nivån på de kostnader som de naturbetingade svårigheterna och de ogynnsamma produktionsvillkoren leder till: Ju sämre de naturliga förutsättningarna är desto högre ska stödet vara. Man bör dock fastställa en högsta och lägsta nivå för stödet.

1.7

Då de naturbetingade svårigheterna beskrivs bör man inte bara beakta den positiva temperatursumman för vegetationsperioden utan också den negativa temperatursumman för vinterperioden i respektive region.

1.8

De nordliga regionerna ligger långt från Europas stora marknader. Landsbygden är ytterst glest bebyggd, och åkermarken är uppsplittrad, vilket driver upp jordbrukarnas produktionskostnader. För att man ska kunna förhindra avfolkning av dessa områden och upprätthålla lantbrukets produktion är kompensationsstöd nödvändigt. I samband med att kriterier för att klassificera områden med naturbetingade svårigheter fastställs rekommenderar EESK därför att även låg befolkningstäthet ska beaktas och att ytterligare kriterier för stöd till lantbruksproduktionen i skogrika områden ska utarbetas.

1.9

Kommittén rekommenderar att man – när kriterier för en ny klassificering av mindre gynnade områden (områden med naturbetingade svårigheter) utarbetas och fastställs – beaktar de natur- och klimatbetingade samt socioekonomiska särdrag och problem i EU:s nordliga regioner som omnämns i yttrandet. En möjlighet skulle kunna vara att ge dessa områden en särställning i analogi med bergsområdena.

2.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har redan behandlat temat ”mindre gynnade regioner” i tidigare initiativyttranden (1).

2.2

I sitt meddelande (KOM(2009) 161 slutlig) av den 21 april 2009 föreslår kommissionen att principerna för klassificering av mindre gynnade områden ska ändras och att nya kriterier ska fastställas. Kommissionen föreslår bl.a. en ny beteckning för de mindre gynnade områdena och rekommenderar att de i fortsättningen ska kallas ”områden med naturbetingade svårigheter”. EESK välkomnar denna nya ansats.

2.3

Eftersom den fria rörligheten för varor och tjänster garanteras på inre marknaden, kan jordbruksproduktionen i EU:s nordliga regioner, där kostnaderna per enhet är högre, på lång sikt inte upprätthållas utan särskilt stöd. Detta har i sin tur negativa konsekvenser för den sociala och ekologiska hållbarheten liksom för den biologiska mångfalden i dessa områden.

2.4

De regler som i de olika medlemsstaterna gäller för mindre gynnade områden och effekterna av dessa kan inte jämföras. Eftersom det tillämpas ett flertal olika kriterier tar de nuvarande reglerna för mindre gynnade områden inte tillräcklig hänsyn till de specifika produktionsvillkor som skapas av de natur- och klimatbetingade svårigheterna, vilket leder till att kompensationen för dessa är otillräcklig och oproportionerlig.

2.5

Med tanke på en tryggad långsiktig livsmedelsförsörjning för Europa och världen måste jordbruket drivas vidare även i EU:s nordliga regioner, där agroklimatet under de närmaste 50–100 åren enligt prognoserna kan komma att förbättras på grund av den globala uppvärmningen. För de sydliga regionerna blir konsekvensen att de torkar ut, varför jordbruksproduktionen i Europa torde förskjutas norrut.

3.1

Jordbruket i EU:s nordliga regioner skiljer sig från det i Mellan- och Sydeuropa genom en mycket kortare vegetationsperiod, en betydligt lägre summa av de effektiva temperaturer som krävs för grödornas tillväxt och ett överskott av nederbörd under större delen av året. Nederbörden är ojämnt fördelad över året. Under våren och sommaren när grödorna gror, spirar och växer räcker nederbördsmängden inte, medan de frekventa regnen under hösten gör det svårare att få in skörden i tid och leder till sämre kvalitet.

3.2

Den långa vintern och den därmed sammanhängande tjälen påverkar jordbruket kraftigt i de nordliga regionerna. Temperaturen kan till och med ibland gå ner under minus 40 grader. Tjäldjupet beror både på den negativa temperatursumman och på snötäckets djup, som i Lettland och Estland kan uppgå till en meter och i norra Finland och Sverige till två meter. Snösmältningen och tjällossningen är långvariga processer som försenar vårsådden och vegetationsperiodens början. I de nordliga regionerna sker vårsådden mellan slutet av april och mitten av juni beroende på breddgraden och avståndet till havet. Därför måste den negativa temperatursumman i respektive region beaktas när man utarbetar kriterierna för att klassificera mindre gynnade områden.

3.3

Det kostar mer att uppföra byggnader eftersom grunden samt vatten- och avloppsledningar måste ner till frostfritt djup och ytterväggarna måste isoleras. Uppvärmning och snöröjning på vintern medför också höga kostnader.

3.4

Jordarna i de nordliga regionerna är tunnare och har en annan kvalitet och struktur på grund av den korta bildningsprocessen efter istiden. De är i regel fuktiga, på sina håll steniga, och innehåller alltför mycket lera, sand eller torv. För att förbättra marken måste stora summor investeras framför allt i anläggning och skötsel av dräneringssystem och i kalkning av marken.

3.5

De nordliga regionerna kännetecknas av kuperade och sönderdelade glaciala ytstrukturer där karga skogar, våtmarker och andra naturområden dominerar. Därför är åkrarna små och utspridda. Det finns områden där en jordbrukares fält har en genomsnittlig storlek på mindre än en hektar och där dessa dessutom ligger spridda i skogen långt från gården. Detta gör det omöjligt att använda större och effektivare maskiner. Samtidigt ökar gårdens produktionskostnader och transportkostnaderna (på själva gården). Naturbetingade svårigheter av detta slag kan inte kompenseras genom att man satsar på alternativ odling eller rationaliserar jordbruksproduktionen på andra sätt. Därför måste det införas ytterligare kriterier som beaktar skogrika regioners naturbetingade svårigheter. Ett kriterium skulle kunna vara åkermarkens andel per hektar. En av åtgärderna till förmån för mindre gynnade områden borde vara att ge kompensation för de extra transportkostnader som faller på jordbruksföretagen.

3.6

Landsbygden i de nordliga regionerna är mycket glesbefolkad. Utanför de större städerna ligger befolkningstätheten på under tio invånare per kvadratkilometer, i avsides belägna områden på mindre än tre invånare. Detta förorsakar höga transportkostnader både för jordbruket och för tillgången till offentliga och privata inrättningar. Under 1900-talet steg arbetsproduktiviteten kraftigt i Nordeuropa genom mekaniseringen, medan arbetstillfällen samtidigt gick förlorade på landsbygden. Den låga befolkningstätheten och det glesa serviceutbudet har utvecklats till en faktor som får människorna att flytta från landsbygden. Många lantbrukare upphör med sin verksamhet eftersom barnen inte vill ta över gårdarna. Ändå utgör jordbruket tillsammans med skogsbruket och turismen den ekonomiska basen för livet på landsbygden i de nordliga regionerna. Kommunerna är mycket mindre på landsbygden, och därför är utgifterna per capita för offentliga tjänster, t.ex. skola och informell utbildning, betydligt högre. Levnadskostnaderna är högre i glesbygden eftersom de fåtaliga invånarna utgör alltför få avnämare för varor och tjänster. De avlägsna områdena i de nordliga regionerna ligger alltför långt från de stora centralorterna för att människor skulle kunna åka dit dagligen för att arbeta eller utnyttja tjänster av olika slag. En av åtgärderna till förmån för mindre gynnade områden borde vara att ge kompensation för de extra transportkostnaderna från centralorterna (marknaden) till de enskilda jordbruksföretagen.

3.7

Ju färre människor som bor på landsbygden i Nordeuropa, desto dyrare blir livet för dem eftersom de måste resa långt för att få tillgång till varor och tjänster, till hälsovård, skola etc. Därför är det särskilt viktigt att man i Nordeuropas glesbygd kan bevara och skapa arbetstillfällen inom jordbruket och i andra verksamheter. Det bör man arbeta för både inom den gemensamma jordbrukspolitiken och i regionalpolitiken. Ett framgångsrikt genomförande av politiken på dessa områden avgör om man ska få flyttningen från landsbygden till städerna att plana ut, kunna stoppa tendensen att mark läggs i träda och hejda den ekonomiska och sociala utarmningen av avsides belägna områden. Till sist är det också av säkerhetspolitiska skäl viktigt för hela unionen att man kan undvika en avfolkning av dessa gränsområden.

3.8

Skogs- och våtmarkerna i de nordliga regionerna utgör tillsammans med ett mer extensivt jordbruk och seminaturliga ekosystem en bas för den naturliga mångfalden och artrikedomen. Dessutom är de nordliga regionerna häckningsplats för miljontals flyttfåglar som söker föda på fält och naturliga ängar.

3.9

På grund av de naturbetingade svårigheterna och de transportkostnader som beror på jordbruksmarkens fragmentering och den ringa befolkningstätheten är jordbruksföretagens lönsamhet och inkomster lägre i de nordliga regionerna. Detta är i sin tur utslagsgivande för det hittills låga direktstödet (första pelaren) inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. I de nordliga regionerna med naturbetingade svårigheter kan bruket av marken, den hållbara produktionen av livsmedel och vården av landskapet endast upprätthållas om jordbrukarna garanteras inkomster på samma nivå som jordbrukare i mer gynnsamt belägna regioner. Annars kommer människor att lämna byarna och inte längre bruka jorden. Vårdade kulturlandskap kommer att läggas i träda och bli ofruktbara. Som en möjlighet rekommenderar EESK kommissionen att mer ingående undersöka de nordliga regionernas särdrag och eventuellt ge dessa områden en särställning i analogi med bergsområdena.

3.10

De naturbetingade svårigheterna kan med hänsyn till sin art och omfattning vara mycket olika i olika regioner. När stödet för mindre gynnade områden beräknas, bör man i fortsättningen för varje enskild region ta hänsyn till den totala nivån på de kostnader som de naturbetingade svårigheterna och de ogynnsamma produktionsvillkoren leder till: Ju sämre de naturliga förutsättningarna är, desto högre ska stödet vara. Man bör dock fastställa en högsta och lägsta nivå för stödet.

4.1

I de nordliga regionerna påverkas jordbruket av de kalla vintrarna, den korta vegetationsperioden, en låg effektiv temperatursumma och slutligen av nederbörden som leder till höga investeringar i dräneringssystem. Dessa har beroende på materialval en livslängd av 30–50 år och måste sedan förnyas. Därutöver tillkommer årligen kostnader för skötsel och underhåll av dessa system. För att man ska kunna bruka fuktig mark är det en förutsättning att man anlägger och underhåller dräneringssystem.

4.2

Jordmånen i de nordliga regionerna är till stor del sur på grund av de kristallina bergarter eller den sandsten som den uppstått ur. För att kunna odlas måste fälten kalkas vart sjätte till åttonde år, vilket förorsakar ytterligare kostnader som man inte har i områden med pH-neutral jordmån. Kalkningen gör inte jorden bördigare utan är en grundförutsättning för att man ska kunna bruka sura marker och för att balansera varaktiga naturbetingade svårigheter. EESK anser att problemet med sur mark måste ges större uppmärksamhet än hittills vid klassificeringen av mindre gynnade områden och då man beslutar om nya kriterier.

4.3

I de nordliga regionerna måste all säd torkas i särskilda torkar eftersom vattenhalten vid skörden ännu kan uppgå till 30 %. För att säden ska kunna lagras måste halten sänkas till 12–14 %. Installationen av spannmålstorkar kräver höga investeringar och torkningen kräver också energi till höga kostnader. Kostnaderna för en torkanläggning kan uppgå till 300 000 euro, och dess livslängd är 10–15 år beroende på hur intensivt den används. Enligt uppgifter från jordbruksföretag uppgår kostnaderna för torkning av säden till i genomsnitt 20–25 euro per ton. Vattenhalten i säden och den energi som går åt för torkningen varierar från år till år. Med en genomsnittlig avkastning av tre till fyra ton per hektar i de nordliga regionerna ökar produktionskostnaderna därigenom med mellan 60 och 100 euro per hektar.

4.4

De växtsorter som odlas måste vara mer köldtåliga och klara den nattfrost som ofta förekommer ännu i juni. Därför är skördarna också lägre. På grund av den korta vegetationsperioden kan inga sorter odlas som i likhet med t.ex. fodermajs kräver en längre vegetationsperiod, som behöver högre medeltemperaturer på dagen och natten och som dessutom skulle bidra till att kraftigt sänka kostnaderna för boskapsuppfödningen. Därför utfodras boskapen övervägande med gräsensilage, vars enhetspris ligger högre än fodermajsens.

4.5

Nattfrost utgör ett hot främst för odling av fruktträd, bärbuskar och grönsaker. Minst vart tionde år inträffar så kraftig nattfrost under blomningsperioden att hela skörden förstörs. Det finns visserligen olika möjligheter att undvika frostskador, t.ex. genom frostskyddsbevattning, rök eller övertäckning, men dessa metoder är arbetskrafts- och kostnadskrävande.

4.6

På grund av den korta vegetationsperioden måste allt arbete på fälten göras under en mycket kort period. En förutsättning för det är en i jämförelse med andra områden större maskinpark, vilket innebär högre genomsnittliga investeringar per hektar.

5.1

I norr är betesperioden för boskapen kortare (från mitten av maj till slutet av september). Därför måste mer foder lagras för vintern, vilket driver upp produktionskostnaderna. Dessutom måste särskilda lagringsutrymmen byggas för förvaringen av vinterfodret. På grund av väderleken kan gräs- och höskörden ofta inte påbörjas vid den lämpligaste tidpunkten, vilket inverkar negativt på näringsvärdet. Frekvent nederbörd under skörden av hö eller gräsensilage kan leda till lägre kvalitet på fodret.

5.2

Det kostar mer än i varmare regioner att uppföra byggnader och anläggningar för djurhållning eftersom grunderna samt vatten- och avloppsledningar måste ner till frostfritt djup (i Estland t.ex. minst 1,2 m).

5.3

Ytterligare kostnader tillkommer för snöröjning och halkbekämpning på gårdarna och deras vägar. På grund av tjälskador måste vägbeläggningen förnyas vart femte till tionde år. Eftersom befolkningstätheten är så låg finns det många grusvägar i de nordliga länderna. Det krävs extra medel för underhåll och reparationer av dessa vägar, framför allt för att reparera skador på våren och binda damm på sommaren.

5.4

Produktionskostnaderna per kilo mjölk är högre i glesbygden än i tätbefolkade regioner med intensivt jordbruk eftersom det är långa avstånd att köra för att hämta mjölken. På många öar i havet eller i insjöar har mjölkproduktionen t.ex. ställts in eftersom den var olönsam på grund av transportkostnaderna. Det är också dyrare att leverera andra nödvändiga insatsvaror till jordbruksföretagen.

—

att förse befolkningen i dessa områden med inhemska livsmedel och säkra livsmedelstillgången i EU i samband med en global uppvärmning,

—

att bevara arbetstillfällen och motverka flykten från landsbygden,

—

att bevara den biologiska mångfalden och i många fall även öka den,

—

att bevara det öppna landskapet så att det är fortsatt attraktivt för turist- och fritidsindustrin,

—

att trygga säkerheten i EU:s gränsområden.

23.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/39

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har under den senaste mandatperioden arbetat med olika frågor i samband med den europeiska politiken för energieffektivitet i alla dess olika aspekter (den externa dimensionen, utmaningar på energiområdet på kort och lång sikt, försörjningstrygghet och säkerhet) i syfte att ta fram en energipolitik som präglas av kostnadseffektivitet och hållbarhet. Kommittén betonar vikten av att främja och dra nytta av resultaten av de energieffektivitetsdagar som EESK har anordnat, i samarbete med alla de berörda parterna, slutanvändarna och medlemsstaterna. Med utgångspunkt i detta rekommenderar kommittén kommissionen och det nyvalda parlamentet att med kraft verka i den riktning som presenterats i de tidigare yttrandena (1).

1.2

EESK anser dessutom att genomförandet av en energipolitik som främjar effektivitet och ny ”ren” teknik inte bara kan utgöra en lösning på miljöproblemen, utan också minska importberoendet och därmed förbättra energiförsörjningstryggheten, samt göra det lättare att hantera de höga råvarukostnaderna och deras återverkningar på slutanvändarna.

EESK rekommenderar att man intensifierar satsningarna på att systematiskt involvera slutanvändarna (i synnerhet konsumenterna och små företag) med avseende på de nya bestämmelser som fastställdes av Europeiska rådet i mars 2007 och i syfte att mildra den nuvarande ekonomiska krisen.

1.3

Kommittén anser att arbetsmarknadsparterna på europeisk och nationell nivå kan främja ett större deltagande från slutkonsumenterna av energi, i synnerhet småföretagare, deras sammanslutningar, offentlig-privata partnerskap på lokal nivå samt kooperativ, i syfte att på ett verksammare sätt uppnå de europeiska målen för energieffektivitet och en ”grön ekonomi”. Ett sådant åtagande kan, om det ingår på lämpligt sätt till exempel i dagordningen för den europeiska sociala dialogen och sektorsdialogen, bidra konkret till ökad sysselsättning och skapandet av nya kvalificerade arbetstillfällen kopplade till energisektorn och spridningen av nya tjänster.

1.4

EESK anser att stärkandet av den europeiska dimensionen i energipolitiken också bör bidra till en starkare strategi för hållbar utveckling och utökat vetenskapligt och tekniskt samarbete på inre marknaden och de inhemska marknaderna som kan bidra till ökade offentliga och privata investeringar, omfattande olika former av förstärkt samarbete mellan medlemsstaterna.

1.5

EESK vill uttrycka sin besvikelse och oro över bristen på information och enhetliga, detaljerade uppgifter om energieffektiviteten i slutanvändningen, vilket innebär att det blir svårt att ta fram statistiskt ”robusta” och harmoniserade indikatorer, särskilt eftersom det saknas historiska uppgifter på europeisk nivå som är tillgängliga för slutanvändarna.

EESK vill på nytt framhålla sin oro för att medlemsstaterna inte har utarbetat nationella energieffektivitetsplaner, vilket skulle ha skett enligt direktivet, i tid.

1.6

För att främja ett fullständigt, enhetligt och kraftfullare genomförande av den europeiska politiken för energieffektivitet på nationell nivå anser kommittén att det är nödvändigt och brådskande att man, i samarbete med Europeiska kommissionen, medlemsstaterna och efter ett systematiskt samråd med företrädare för slutanvändarna, inför ett gemensamt europeiskt övervakningssystem som präglas av rättvisa, öppenhet och jämförbarhet när det gäller energiräkningarna.

1.7

Kommittén anser dessutom att man för att åstadkomma ett bättre genomförande av den europeiska politiken för energieffektivitet måste stärka de branschspecifika aspekterna av politiken i syfte att skapa större möjligheter till övervakning och konsekvensanalys. Konsekvenserna av energipolitiken skiljer sig åt mellan olika typer av ekonomisk aktivitet, både när det gäller företag som förbrukar energi (som i sin tur har olika problem beroende på förbrukningsnivå, typ av process osv.), och när det gäller företag som arbetar med tillhandahållandet av energi (till exempel producenter och konstruktörer av anläggningar, tillhandahållare av energitjänster, byggföretag osv.), där det finns enorma möjligheter till energibesparingar som ännu inte har utnyttjats.

1.8

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är dessutom övertygad om att de europeiska programmen (ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, programmet Intelligent energi – Europa och andra) snabbt måste förenklas, ett arbete som inte får skjutas upp. Det krävs större deltagande från slutanvändarnas sida och en mindre splittrad och mer integrerad ram för insatserna (som till exempel är fallet i handlingsplanen för kapaciteter [ECAP]). Vi föreslår därför ett nytt integrerat program som syftar till bättre samordning av sådana aktiviteter som främjar slutanvändarna.

EESK uppmanar EU, medlemsstaterna och företagen att investera tillräckliga resurser i tillämpad energiforskning och överföring av resultaten till slutanvändarna, i besparingar som kan uppnås genom användningen av ny informations- och kommunikationsteknik inom tekniska och högkvalificerade yrken, samt i utveckling och innovation på energiområdet. Kommittén rekommenderar också ett mer inkluderande globalt samarbete i frågan.

1.9

Kommittén anser att det är nödvändigt att EU omgående skapar instrument och vidtar politiska åtgärder på skatteområdet och när det gäller tillgång till krediter för att på ett lämpligare sätt kunna stödja energibesparingar och underlätta för alla slutanvändare, i synnerhet små och medelstora företag och offentlig-privata partnerskap, att själva eller gemensamt genomföra effektivare och långsiktigt hållbara produktionsmodeller.

EESK är medveten om den viktiga roll som utbildningen spelar för spridningen av en energieffektivitetskultur på europeisk nivå, och föreslår att man lanserar ett särskilt samråd med arbetsmarknadsparterna och alla berörda parter på europeisk och nationell nivå för att omfördela EU:s befintliga ekonomiska resurser, och befästa de yrkesmässiga profiler och kunskaper som är kopplade till energieffektivitet, samt främja informationsspridning och öka medvetenheten hos allmänheten.

2.1

Direktiv 2006/32/EG har följande syften:

För att syftet ska kunna uppnås fastställs i direktivet vissa allmänna mål, t.ex. följande:

—

Åtgärderna har ibland varit alltför tandlösa och lämnat luckor i samband med införlivandet på den nationella nivån.

—

De nationella handlingsplanerna och genomförandebestämmelserna har inte varit samordnade och verkningsfulla i den utsträckning som föreskrivits i direktivet.

—

Åtföljande program och åtgärder har varit splittrade och föga samordnade.

—

Det har funnits en brist på nödvändiga enhetliga uppgifter och information, vilket har försvårat övervakning och konsekvensanalys av direktivets inverkan på slutanvändarna, liksom brister när det gäller tillhandahållandet av de beståndsdelar som krävs för en enhetlig och hållbar utveckling av energieffektiviteten inom EU.

—

sätta in en oberoende europeisk arbetsgrupp bestående av sakkunniga och upprätta ett oberoende nätverk av organisationer för energieffektivitet inriktade på slutanvändaren, i synnerhet företag (särskilt små och medelstora företag samt hantverksföretag),

—

lägga fram regelbundna rapporter om EU:s politik och dess påverkan på slutanvändarna (i synnerhet småföretagen),

—

kunna använda en informationsplattform på flera språk som skulle vara lätt att använda och lättillgänglig, befästa och förbättra förbindelserna mellan representativa organisationer på europeisk och nationell nivå och för de viktigaste aktörerna.

4.1.1

Det finns fortfarande avsevärda problem och svårigheter med genomförandet av direktivet när det gäller slutanvändarna, till exempel följande:

Man bör därför stärka åtgärderna för tillsyn, kontroll och påföljder från de behöriga organens sida i medlemsstaterna och EU och arbeta för en effektivare och mer verksam övervakning av energioperatörerna (se artiklarna 11 och 13 i direktivet).

4.1.2

Effektiv tillgång till ”finansiella instrument för energibesparingar” och god funktion hos de tillhörande ”mekanismerna” bör säkras och förbättras tekniskt och politiskt till förmån för slutanvändarna, med särskild hänsyn till energibeskattning. Det finns skäl att särskilt övervaka dessa instrument och resultaten av dem i nära samarbete med europeiska och nationella sammanslutningar av slutanvändare, med särskilt fokus framför allt på att mildra reboundeffekten. Reboundeffekten lyftes fram vid EESK:s hearing om ”politik och program till förmån för energieffektivitet på slutanvändarnivå” med Italiens ekonomiska och sociala råd (CNEL) den 9 juli 2009, och syftar på det faktum att vissa insatser för att förbättra energieffektiviteten leder till ökad energiförbrukning i stället för en minskning.

4.1.3

Även energibesiktningar och så kallade vita certifikat (art. 12) är mycket viktiga för utvecklingen av energitjänster, och bör främjas ytterligare i medlemsstaterna.

I det sammanhanget kunde även den europeiska dialogen mellan arbetsmarknadsparterna, inbegripet den branschvisa dialogen, innebära ett viktigt bidrag till genomförandet av politiken för energieffektivitet i syfte att främja nya arbetstillfällen och ökad konkurrenskraft i produktionssystemet.

4.1.4

Beräkningsmetoder för att mäta energibesparingarna utarbetas. Sådana metoder är ännu föga utvecklade, och de är inte enhetliga. Det finns alltså skäl att fastställa bättre beräkningsmetoder som är gemensamma för slutanvändarna och som används på ett enhetligt sätt i medlemsstaterna.

Avslutningsvis framgår att kommissionen har inlett ett stort antal överträdelseförfaranden orsakade av att direktivet inte genomförts eller genomförts endast delvis, med tillhörande konsekvenser i fråga om byråkratiska och ekonomiska kostnader som i slutändan kommer att drabba slutanvändarna.

23.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/43

—

åtgärder för att öka samarbetet mellan företagen och arbetstagarna,

—

gemensamma och mer samordnade politiska strategier,

—

strukturer för snabbare beslutsfattande,

—

enklare och mer insynsvänlig lagstiftning.

1.5.1

Vi är medvetna om att vissa av de länder som utgjorde den ursprungliga kärna som ville upprätta den europeiska gemenskapen särskilt nu i kristid visar föga respekt för reglerna på inre marknaden om konkurrens och statligt stöd. Men detta är faktiskt ett misstag (1)!

1.5.2

I en situation som den som råder för närvarande bör rådet med hjälp av Europaparlamentet och kommissionen inrätta en ”strategisk pakt” med följande innehåll:

—

En motstånds- och överlevnadsstrategi som kan göra det möjligt att vara verksam på mogna marknader genom en större specialisering inom samma marknad, med reducerade kostnader och en stark diversifiering inom närliggande marknader eller med nya modeller.

—

En strategi för innovativa processer, produkter och tjänster med nya marknader och ny teknik och med nya material som kan ge upphov till nya produkter.

—

Nya initiativ genom lansering av nya företagsformer, nya sektorer och nya initiativ. Det är nödvändigt att med hjälp av prognoser förutse kommande produkter (som pionjärmarknader eller lead markets) som ska bli föremål för nyinvestering.

—

En områdesanknuten marknadsföring som strävar efter hög kvalitet genom avtal med forskningscentrum i teknikspridningssyfte.

—

Ekonomiskt stöd genom utvecklingsstöd och även genom att utnyttja Europeiska investeringsfonden som garant (4).

—

Kapitalisering av garantikonsortiernas riskkapital genom en överenskommelse mellan administrationer och banksystem så att små- och mikroföretag kan få anstånd med betalning, framför allt för att bevara sysselsättningen.

—

Konsolidering av kortfristiga skulder för att ge små- och mikroföretag möjlighet att koncentrera sig på produktionen och saluföringen i stället för på service efter försäljning av de egna produkterna.

—

Stöd till en innovativ tjänstesektor (grön ekonomi) genom att utnyttja den möjlighet till innovativ utbildning som Europeiska socialfonden erbjuder.

—

Utveckling av personanknutna tjänster av hög kvalitet, även genom att uppvärdera och stärka mångfalden av vård- och omsorgstjänster (5).

—

Genomförande av en infrastrukturpolitik som kan bidra till mer innovativa alternativ i en utsläppssnål ekonomi och till att göra det mer attraktivt att verka lokalt.

—

Förstärkning av energieffektivitets- och miljökriterierna vid offentlig upphandling.

—

Främjande av nya och mer effektiva produkter, med hjälp av finansiering, för att ersätta gamla produkter.

—

Bättre tillgång till information.

—

Enklare användning av råvaror.

—

Stödet får inte öka protektionismen och skapa hinder för den fria konkurrensen.

—

Företagen som erhåller stöd ska framför allt anstränga sig att upprätthålla sysselsättningen.

—

Kollektivavtal ska respekteras och arbetstagarnas köpkraft ska bibehållas.

—

Arbetstagarna ska kunna utnyttja perioder med reducerad produktion för kompetenshöjande fortbildning och bör få stöd för detta.

—

Det offentliga stödet får inte bli någon slags inkomst för aktieägarna genom utdelning eller andra former av återköp av aktier.

—

Stödet ska om möjligt främja utvecklingen av nya produkter och tjänster i enlighet med miljövänliga kriterier.

—

Stödet får inte leda till snedvridning av konkurrensen och ska successivt trappas ner i omfattning.

—

Det bör finnas adekvata mekanismer för kontroll från skattebetalarnas sida.

2.1

Tillverknings- och tjänstesektorerna utgör ryggraden i den europeiska ekonomin. Genomförandet av inre marknaden har bidragit till deras kraftiga tillväxt, i enlighet med gemensamma regler och standarder.

2.2

Dessa områden står inför exceptionella utmaningar:

2.3

Den världsomfattande recession som råder riskerar att ödelägga tillverknings- och tjänstesektorernas ansträngningar för att

2.4

Den aktuella krissituationen är för företagen inte bara en fråga om överlevnad utan också en möjlighet till utveckling och innovation. Företagen kan dock inte lämnas i sticket; entreprenörskap och sysselsättningsskapande initiativ behöver uppmuntras, och man bör snarast genomföra reformer för att förbättra företagens arbetsklimat, genom att minska onödiga administrativa bördor, upprätthålla och förbättra inre marknaden, förbättra tillgången till riskkapital, främja innovation och flexicurity, verka för bättre och mindre lagstiftning, samt satsa på förbindelser mellan den akademiska och vetenskapliga världen och företagsvärlden, på utbildning och personalfortbildning, särskilt inom de teknisk-vetenskapliga disciplinerna, och på utveckling av pionjärmarknader.

2.5

EESK vill betona hur viktigt det är att uppmärksamma den rådande situationen och framtidsutsikterna för i synnerhet de främsta tillverknings-, tjänste- och turistsektorerna och beakta följande olika grundläggande aspekter som är nära förbundna:

3.1

I USA sjönk BNP med 1 % under det fjärde kvartalet 2008 efter en nedgång på 0,1 % kvartalet innan. I Japan sjönk BNP med 3,3 % efter en nedgång på 0,6 % kvartalet innan. I euroområdet sjönk BNP med 1,5 % efter en nedgång på 0,2 % kvartalet innan (15).

3.2

Arbetslösheten ökar snabbt, och enligt OECD kan den bli så hög som 12 % vid slutet av 2010. Samtidigt ökar lönerna långsammare eller förblir oförändrade.

3.3

Kommissionen påpekar helt riktigt (16) att ”så länge utlåningen är begränsad kommer insatserna för att stimulera efterfrågan och förtroendet hos konsumenterna att stöta på hinder. (…) Vi har att göra med en världsomfattande kris, och en fullständig återhämtning kan inte ske förrän de viktigaste aktörerna i världsekonomin har återfått tillväxten och bedriver handel sinsemellan.”

3.4

Av samma åsikt är Europeiska fackliga samorganisationen (EFS): Den ekonomiska situationen kommer troligtvis inte att förbättras förrän sättet att tänka ändras radikalt: Hoppet om en snar återgång till business as usual är trösterikt men orealistiskt, och vad vi i stället behöver är en ny ekonomisk verklighet som grundar sig på människor, innovation och hållbar utveckling. Vi behöver dessutom uppvärdera regeringarnas roll i fråga om

3.5

Vid G20-mötet i London den 18 mars 2009 framhöll den europeiska arbetsgivarorganisationen Businesseurope att finanskrisen har fått ödesdigra konsekvenser för företagen i och med att den främsta pådrivande kraften för tillväxt drabbats av begränsad tillgång till finansieringskapital. För att undvika en total ekonomisk kollaps är ekonomisk stimulans nödvändig. (18)

4.1

Det håller på att utvecklas en allt bredare samsyn, och det sker en utvidgad gemensam kraftsamling för att utarbeta exceptionella åtgärder och akuta politiska lösningar som går utöver befintliga regler, i syfte att till varje pris rädda företag, tillverkningssektorer, produktions- och tjänsteverksamhet, sysselsättning samt hushållens inkomster och konsumtion.

4.2

Den politik som avser att begränsa de ekonomiska, sysselsättningsmässiga och sociala följderna av krisen genom att lämpa över ansamlade inre spänningar på grannen utgör inte bara en falsk lösning av problemet utan riskerar att störta ekonomierna i en nationalism och protektionism som skulle kunna förstöra de internationella strukturer för samarbete och regional integration som mödosamt byggts upp under de senaste åren i Europa och i världen.

4.3

EESK anser att varje åtgärd som syftar till att mildra den rådande krisen bör vidtas utifrån följande grundläggande och nödvändiga mått och steg:

4.4

EESK är övertygad om att den rådande krisen ska kunna leda till en större ekonomisk integration från institutionernas sida som inriktas på utveckling av en ekonomi där kvalitet är ledordet, liksom på fler och bättre jobb.

4.5

Något som EESK bedömer vara ännu mer angeläget är en större politisk integration i Europa, i och med att detta är grundförutsättningen för en kompromiss där det inte finns plats för egoism och tankar på nationella fördelar, med en gemensam framtid att sträva efter.

4.6

EESK är övertygad om att en nystart för Europaprojektet, i samma anda som besjälade Jean Monnet vid tillkomsten och genomförandet av Parisfördraget som låg till grund för EKSG, skulle göra det möjligt att ge den europeiska ekonomin ny drivkraft.

4.7

Det är nödvändigt att så fort som möjligt gå vidare med ratificeringen av Lissabonfördraget för att tillförsäkra Europaprojektet en struktur som kan leda till en mer samordnad politik.

5.1

Under de senaste månaderna har vi sett en drastisk ökning av omstruktureringar av företag. Många företag har varslat om uppsägning, med allvarliga sociala följder även med avseende på ungdomarnas framtidsutsikter (20). Andra företag har gått i konkurs.

5.2

Kommittén är övertygad om att nyckeln till en återhämtning av EU:s konkurrenskraft är de mänskliga resurserna, både när det gäller arbetstagarnas kapacitet och kvalifikationer och den nya företagsledningsmodellen.

5.3

Att satsa på personalen och hålla igång sysselsättningen är för EESK avgörande faktorer för att främja EU:s industriella konkurrenskraft, och detta gäller såväl arbetstagarnas kvalifikationer och ökade kompetens som den nya modellen för företagens sociala ansvar (21).

5.4

Med tanke på omfattningen av krisen bör utbildnings- och sysselsättningsprogram som är inriktade på tillväxtsektorer, t.ex. förnybar energi, snarast möjligt erbjudas arbetstagare som drabbats av recessionen.

5.5

Åtgärder till stöd för hushållens konsumtion bör beaktas också för att stimulera efterfrågan (22).

6.1

Avindustrialiseringen. Under de senaste åren och framför allt runt sekelskiftet har kommissionen och många medlemsstater kanske lagt mindre vikt vid näringslivs- och tilllverkningsindustripolitiken och i stället fokuserat på den rikedom som genererades av utvecklingen av komplexa finanssystem, uppbyggda framför allt efter nordamerikanska modeller.

6.2

EU antog 2005 riktlinjer för en integrerad europeisk industripolitik som grundar sig på en kombination av branschspecifika och branschövergripande initiativ. År 2007 genomfördes en halvtidsöversyn som ett led i EU:s tillväxt- och sysselsättningsstrategi (23). Sedan presenterade EU 2008 en handlingsplan för en hållbar industripolitik (24), som EESK redan har haft tillfälle att uttala sig om (25).

6.3

Konkurrenskraftiga företag med socialt ansvar, företag inom den sociala ekonomin och med alltmer kvalificerade arbeten och samrådsstrukturer bör utgöra en referenspunkt för den politik som ska ge tillverknings- och tjänstesektorerna ny drivkraft.

6.4

Lissabonstrategin måste bevara sin trovärdighet. Medlemsstaterna och EU-institutionerna måste kunna anpassa sin politik till den nya situationen och presentera tydliga prioriteringar och nya metoder för att fastställa en reviderad Lissabonstrategi inom de närmaste månaderna. Det är nödvändigt att skynda på reformerna och presentera tydliga, detaljerade prioriteringar med färdplaner som är möjliga att hålla och kontrollera.

6.5

EESK menar att grunden för utvecklingen av de europeiska tillverknings- och tjänstesektorerna ligger i process- och produktförbättring. Vi uppmanar EU att vidta kraftfulla åtgärder för att stödja detta arbete.

6.6

En sådan industriell strategi bör enligt EESK innehålla följande:

6.7

De små och medelstora företagens situation måste uppmärksammas, särskilt när det gäller svårigheten att få tillgång till krediter. För närvarande uppfyller inte de fonder som är avsedda för små och medelstora företag sina målsättningar.

6.8

Small Business Act som kommittén tidigare har yttrat sig om (29)”anser EESK inte är tillräckligt, särskilt inte med tanke på de nuvarande ekonomiska och finansiella svårigheterna”, eftersom initiativet inte har tilldelats tillräckliga ekonomiska medel. Det är emellertid viktigt att se till att Small Business Act genomförs på ett fullständigt och systematiskt sätt i tid i medlemsstaterna.

6.9

Förutom tillgången till krediter, vilket kommittén redan påpekat, är följande åtgärder, särskilt i den rådande situationen, av största betydelse:

6.10

När det gäller specifika sektorer hade kommissionen redan – efter ett brett offentligt samråd – identifierat en rad tillverkningssektorer att rikta stimulans- och förnyelseinsatser till. Sex marknader hade identifierats för den inledande etappen av pionjärmarknadsinitiativet (31):

6.11

Fler sektorer borde komma i fråga för den metod som kommissionen här använder. Man borde alltså finna sektorer där en samordnad insats genom politiska nyckelinstrument, ramvillkor och ett förstärkt samarbete mellan de viktigaste parterna kan skynda på marknadsutvecklingen utan att ändra konkurrensförhållandena (32). Detta gäller också för utvecklingen av den europeiska försvarsindustrin, som borde bli föremål för en mer samordnad europeisk politik efter inrättandet av Europeiska försvarsbyrån och de framsteg som gjorts med avseende på den gemensamma säkerheten (33).

6.12

För att göra den europeiska industripolitiken effektiv är det nödvändigt att ta hänsyn till varje sektors specifika villkor, som varierar mellan olika sektorer som motorfordonssektorn (bilar, lastbilar och motorcyklar (34)), den kemiska industrin, varvsindustrin, kol- och stålindustrin, byggnadssektorn, glas- och keramikindustrin, cementindustrin, textil- och konfektionsindustrin, livsmedelsindustrin, metallbearbetningsektorn och den elektromekaniska sektorn, rymdsektorn, informations- och telekommunikationsektorn, energisektorn och vårdsektorn etc.

6.13

För att också stödja innovation anser EESK det vara viktigt att vidareutveckla de nya industripolitiska instrument som inrättats, såsom gemensamma teknikinitiativ, innovativ offentlig upphandling och handlingsplanen för hållbar produktion och konsumtion.

6.14

EESK anser att man även inom tjänstesektorn bör skynda på avregleringen, särskilt vad gäller fria yrkesutövares verksamhet och de restriktioner som ännu finns kvar när det gäller taxor och tillstånd att utöva yrket.

6.15

EESK insisterar särskilt på att man genomför gemenskapsåtgärder till stöd för företagsrelaterade tjänster och utvecklar tjänster och innehåll som är innovativa och gagnar medborgarna, konsumenterna och företagen och skyndar på övergången till digitala sändningar och spridningen av bredbandsuppkoppling samt undanröjer hinder för e-förvaltning och interoperabilitet mellan systemen.

6.16

Enligt EESK bör man stärka och strama upp den gemensamma utrikespolitiken i förbindelserna med övriga världen.

7.1

EESK har stött (35) och fortsätter att stödja initiativ för utveckling av strategier för hållbar produktion och konsumtion som är fullkomligt integrerade med den övriga gemenskapspolitiken, för att omvandla potentiella utmaningar till konkurrensmöjligheter.

7.2

Kommittén är övertygad om att EU även i fortsättningen bör präglas av ambitiösa målsättningar som ska uppnås med rättsliga och finansiella medel som inte skadar Europas konkurrenskraft eller innebär ökade bördor för företag och medborgare utan som i stället stöder effektiva verksamheter, innovationsprocesser och teknikförbättring.

7.3

EESK vill betona vikten av att inleda lämpliga initiativ för att gå i täten internationellt när det gäller energieffektivitet, genom att öka de förnybara energikällornas kapacitet och utveckla teknik för att samla upp koldioxid.

23.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/52

1.1

Målet att alla ska ha arbeten av god kvalitet bör sättas i centrum för det europiska projektet.

1.2

Frågan om fattiga arbetstagare bör göras till ett återkommande tema inom ramen för den europeiska sociala dialogen.

1.3

Man bör snabbt utveckla redskap för att mer specifikt kunna bedöma dessa situationer. Vi måste lyfta fram skillnaderna men även likheterna i Europa.

1.4

Man bör undersöka och etablera nya kombinationer av social trygghet och anställning för att på så sätt garantera en skälig inkomst för alla arbetstagare, och därigenom skapa förutsättningar för att säkerställa grundtryggheten (bostad, sjukvård, egen och barnens utbildning etc.).

1.5

En god grundutbildning och fortbildning för arbeten av hög kvalitet bör garanteras. Man bör vidta åtgärder på olika nivåer (nationell, regional) som syftar till att skapa ett sådant samhällsklimat att ungdomar inte avbryter sin skolgång i förtid.

1.6

Man bör fortsätta ansträngningarna och diskussionerna kring frågan om flexicurity, i syfte att finna en ny balans mellan flexibilitet (nödvändig flexibilitet för företagen) och fungerande metoder för ökad trygghet (skydd för arbetstagarna) som förhindrar ökad fattigdom bland yrkesverksamma och syftar till att utrota den helt.

1.7

I samband med att kommissionen utsett 2010 till Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning bör man arbeta med information om och engagemang för dessa frågor både på EU-nivå och i medlemsstaterna.

2.1

En rad vetenskapliga studier, förslag, och innovationer som utarbetats på EU-nivå med avseende på ”fattiga arbetstagare” vittnar om att arbete inte alltid (särskilt under nuvarande sociala och ekonomiska förhållanden) är ett skydd mot fattigdom.

2.2

I sitt ”Förslag till gemensam rapport om socialt skydd och social integration 2009” (1), som bygger på de nya nationella strategiska rapporterna, framhåller kommissionen hur viktiga frågorna om fattiga arbetstagare och kvalitetsjobb är. Ämnet och de konkreta problem som tas upp är helt i linje med EU:s insatser för en ”aktiv integration”. Det handlar både om att bekämpa fattigdom och stödja utvecklingen av kvalitetsjobb för alla.

2.3

Frågan får större betydelse i ljuset av den pågående krisen: avsevärt högre arbetslöshet och ökat tryck på de offentliga finanserna. Man bör förvisso hantera problemet mot bakgrund av nuvarande exceptionella omständigheter men samtidigt se längre än den aktuella konjunkturen och betrakta det om en strukturell fråga, i centrum för en förhoppningsvis positiv utveckling av det sociala trygghetssystemet och sysselsättningspolitiken både på medellång och lång sikt.

2.4

Kommissionen, som håller på att utarbeta ett dokument om arbete och fattigdom, har utsett 2010 till Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Närmare 80 miljoner människor i EU, dvs. 16 % av invånarna, är direkt berörda av fattigdom. Bland dessa finns ett stort antal yrkesverksamma som kan betecknas som fattiga. 8 % av arbetstagarna lever under fattigdomsgränsen (2).

2.5

I sitt yttrande om ”Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning (2010)” (3), påpekar kommittén att man även bör använda andra sätt att mäta fattigdom än den gängse indikatorn ”relativ inkomstfattigdom” för att visa att det fortfarande är en aktuell fråga och att många européer är drabbade. Genom förfinad teknik och jämförelser, som möjliggörs av en europeisk överenskommelse om en gemensam definition, framkommer en tydlig bild av läget.

3.1

Uttrycket ”fattiga arbetstagare” kräver en samtidig definition av båda termerna, dvs. ”arbetstagare” och ”fattig”. Om en arbetstagare är ”fattig” eller inte beror dels på hans eller hennes inkomster som förvärvats under anställning (lön), dels på familjens totala materiella resurser. När man talar om arbete handlar det om den enskilda individens yrkesverksamhet. Fattigdom handlar om att hushållets resurser som helhet är otillräckliga. I vissa fall kan man snabbt flytta sig från en situation där man inte lever i fattigdom, eller inte upplever att man gör det, till en situation som präglas av fattigdom.

3.2

Fattigdom definieras på hushållsnivå, medan arbete definieras på individnivå. Det rör sig alltså om en blandning av två olika analysnivåer. Fattigdom bland yrkesverksamma uppstår i första hand till följd av den enskilda individens sysselsättningssituation och anställningsform, och i andra hand till följd av hushållets levnadsstandard. Denna dubbla bedömningsgrund leder till svårigheter. Man kan ha mycket små inkomster utan att räknas som fattig (på grund av att andra resurser i familjen är större). Omvänt kan man räknas som fattig trots en inkomstnivå som ligger nära en genomsnittlig månadslön i landet och som i respektive samhälle anses vara tillräcklig. Man kan tillhöra den aktiva befolkningen men vara sysslolös (arbetslös) och erhålla ersättning som ligger högt över fattigdomsgränsen, eller tvärtom vara aktiv och arbeta mycket men med mycket små inkomster och ha försörjningsplikt för många personer och följaktligen befinna sig under fattigdomsgränsen.

3.3

Det politiska ansvaret för fattiga arbetstagare åligger således dem som ansvarar för sysselsättningspolitik, socialpolitik och familjepolitik.

3.4

Inom ramen för den europeiska sysselsättningsstrategin, som ingår i Lissabonstrategin, är ett minskat antal fattiga arbetstagare en av EU:s prioriteringar. Därför var det nödvändigt att med början 2003 utveckla en indikator för utvärdering och jämförelse. EU:s kommitté för socialt skydd antog i juli 2003, i anslutning till arbetet med EU:s process för social integration, en gemensam indikator för att fastställa andelen ”fattiga arbetstagare” i Europeiska unionen samt några av de utmärkande sociodemografiska särdragen för dessa.

3.5

Enligt EU:s kommitté för socialt skydd definieras ”fattiga arbetstagare” som personer som i huvudsak har haft arbete under referensåret (som löntagare eller egenföretagare) och lever i ett hushåll där de sammanlagda inkomsterna understiger 60 % av den nationella genomsnittsnivån. Hit räknas den som haft en anställning under mer än hälften av året. Som förvärvsarbetande identifierar indikatorn ”risk för fattigdom bland förvärvsarbetande” mer exakt personer som har varit anställda under minst sju av referensperiodens tolv månader (4).

4.1

I slutet av 2008 offentliggjorde Europeiska kommissionen sin årsrapport om sociala tendenser i medlemsstaterna inom ramen för de gemensamma målsättningarna i EU:s strategi för socialt skydd och social integration (se bilaga) (5). Av denna framgår att 16 % av EU-medborgarna i slutet av 2006 riskerade att drabbas av fattigdom. 8 % av arbetstagarna i EU lever under fattigdomsgränsen. Siffrorna varierar mellan 4 % eller mindre (Tjeckien, Belgien, Danmark, Nederländerna och Finland) och 13 % eller 14 % (i Polen respektive Grekland) (6). Fattigdom bland yrkesverksamma beror på låga löner (definierat som löner lägre än 60 % av medianlönen), låg kvalifikationsnivå, osäkra anställningsförhållanden, låg ersättning till vissa egenförtagare och deltidsarbete, ofta oönskat sådant. Denna form av fattigdom är även kopplad till övriga hushållsmedlemmars ekonomiska ställning. Kommissionen noterar att familjemodellen med en enda inkomst inte längre skyddar mot fattigdom i hushåll med barn.

4.2

Fattigdomsindikatorn för relativ ekonomisk fattigdom kritiseras ofta eftersom den inte beaktar skillnaderna mellan olika fattigdomssituationer. Inkomstfattigdom är naturligtvis bara en aspekt av fattigdomen. Andra indikatorer håller på att utvecklas i EU som ger en annan, kompletterande bild av fattigdomens faktiska förhållanden.

4.3

Utöver mått för ekonomisk fattigdom utvecklas därför mått för levnadsvillkor som präglas av fattigdom. På EU-nivå mäts exempelvis ”materiell fattigdom” (se bilaga). Denna indikator visar andelen personer som lever i hushåll där minst tre av följande nio kriterier inte uppfylls: 1) förmåga att klara av oväntade utgifter, 2) en veckas semester per år, 3) förmåga att betala sina lån, 4) en måltid bestående av kött, kyckling eller fisk minst varannan dag, 5) en bostad med tillräcklig uppvärmning, 6) en tvättmaskin, 7) en färgteve, 8) en telefon, 9) en egen bil. Det kan naturligtvis diskuteras om alla dessa materiella villkor är lämpliga indikatorer. Det är kombinationen av dem som ger en intressant bild. Antalet fattiga varierar kraftigt, från 3 % i Luxemburg till 50 % i Lettland. Dessa skillnader är mycket större än skillnaderna när det gäller ekonomisk fattigdom (mellan 10 och 21 %).

4.4

Utgår man från materiell fattigdom som fattigdomskriterium ändras medlemsstaternas placering radikalt. Men det rör sig om fattigdom generellt sett och inte enbart om fattiga arbetstagare. Vi borde snarast kunna tillhandahålla information om situationen för fattiga arbetstagare i vart och ett av länderna när det gäller materiell fattigdom. Fattigdom bland yrkesverksamma innebär inte endast för låga inkomster men är även en fråga om livskvalitet (yrkesliv, familjeliv och socialt liv).

5.1

En av de främsta orsakerna till fattigdom bland yrkesverksamma är osäkra anställningsvillkor. Ett flertal aktörer, däribland Europeiska fackliga samorganisationen och de europeiska fackförbunden, oroar sig för en ökad utsatthet inom arbetslivet. Över 19,1 miljoner tidsbegränsade anställningsavtal (7) och cirka 29 miljoner ”falska egenföretagare” (i huvudsak inom bygg- och anläggningssektorn och offentliga arbeten) innebär att cirka 48,1 miljoner arbetstagare har osäkra anställningsförhållanden. Skillnaderna inom denna grupp är förvisso mycket stora, inom länderna och än mer mellan dem, men i storleksordning rör det sig ändå om tiotals miljoner yrkesverksamma som lever i utsatthet som kan leda till fattigdom.

5.2

Arbetsgivarna betonar frågans komplexitet, i synnerhet sambandet mellan risken för fattigdom och utbildningsnivå. Utbildningssystemen måste bli mer effektiva och rättvisa. Det är bland annat viktigt att ”göra det lönsamt att arbeta” (8), dvs. att garantera en effektiv balans mellan skattesystemen och de sociala trygghetssystemen.

5.3

Fattigdom bland yrkesverksamma är en konsekvens av lågavlönat arbete (mycket ofta inadekvat lön i förhållande till utfört arbete) och förändrade familjestrukturer. Förändringar i familjestrukturen, som i olika mån påverkar de olika medlemsstaterna, visar överallt på en ökad instabilitet, på fler separationer och på ett ökat antal ensamstående föräldrar, vilket i sig innebär endast en inkomst och därmed ökad risk för fattigdom. Redan i kommissionens ”Gemensam rapport om social trygghet och social integration 2007” (9) påpekades att även om arbete är det bästa skyddet mot fattigdom är det inte den enda skyddsåtgärden. Det är därför nödvändigt att vidta eller stärka åtgärder som bygger på solidaritet och är inriktade på familjer, kvinnor, ungdomar, studerande, funktionshindrade, äldre, invandrare, de mest utsatta grupperna. Dessutom bör det framhållas att yrkesarbetandes fattigdom är en viktig fattigdomsfaktor när det gäller barn.

5.4

De ökade kostnaderna för bland annat transporter, bostäder och sjukvård tenderar även att försvaga arbetstagarnas ställning. Det är särskilt arbetstagare med löner som ligger på gränsen för minimiinkomsten och den lägre medelklassen som drabbas, eftersom de oftast bor i utkanten av sysselsättningsområdena.

5.5

Fattigdom bland yrkesarbetande kan vara en konsekvens av en persons låga kompetens- eller kunskapsnivå, av att vederbörande saknar den kompetens som krävs för ett arbete med en rimlig lön eller av olämpliga arbetsförhållanden. Till de utsatta grupperna hör oftast äldre arbetstagare, ungdomar, kvinnor, familjer med många barn, funktionshindrade, arbetstagare som har avbrutit sin skolgång tidigt samt invandrare. Det är av yttersta vikt att funktionshindrade personer garanteras anpassade arbetsmiljöer och att barn får en god start i livet tack vare en tidig skolgång. Men man bör även angripa problemet med tidiga skolavhopp, vilka för närvarande uppgår till 15 % i Europa, och det är alldeles för mycket.

5.6

I grunden är fattigdom bland yrkesverksamma mycket ofta resultatet av arbetsbrist. Sådan fattigdom – såväl bland löntagare som vissa egenföretagare – är en komplicerad fråga med många sammanvävda kriterier. Ett helhetsperspektiv bör kunna bidra till verksamma metoder för att möta dessa utmaningar. Effektiva program för att bekämpa arbetstagares fattigdom är inte möjliga utan en övergripande tillväxtpolitik och globaliseringsanpassning och nu även återhämtning till följd av krisen.

6.1

Det handlar i första hand om att tänka i makroekonomiska termer för att bekämpa fattigdomen bland förvärvsarbetande. Enstaka insatser kan i själva verket inte stoppa denna dynamik på ett effektivt sätt, särskilt inte mot bakgrund av krisen. Sysselsättning och egenföretagande, i synnerhet arbeten av god kvalitet för alla, bör vara en prioritering för samtliga EU-institutioner.

6.2

Tillförlitliga indikatorer: Det är absolut nödvändigt att fortsätta utvecklingen av gemensamma och tillförlitliga indikatorer med avseende på fattiga arbetstagare. Stora framsteg har kunnat göras tack vare europeiska investeringar och den öppna samordningsmetoden. Fortsättningsvis är det viktigt att gå steget längre och utöka kunskaperna med mer omfattande kunskapsbaser, där man samtidigt beaktar andelen fattiga arbetstagare, denna fattigdoms omfattning och den ojämlika inkomstfördelningen bland fattiga (inom länderna och länderna emellan).

6.3

Tekniskt sett handlar det i dessa statistiska sammanhang om att få tillgång till nationella uppgifter, med utgångspunkt i ett nationellt tröskelvärde, men det är även viktigt med uppgifter för EU som helhet, med ett europeiskt tröskelvärde som utgångspunkt. Det skulle möjliggöra andra typer av klassificeringar och andra synsätt än vad som i dag är möjligt med utgångspunkt i en enda indikator.

6.4

Korrekt och anständig lönesättning som stöds av en förstärkt social dialog: Kampen mot fattigdom bland yrkesverksamma förutsätter även en ambitiös lönepolitik. Man bör utöka och stödja alla initiativ som orienterar sig efter formeln: inflation + en lämplig andel av den aktuella branschens produktivitet. Löneförhandlingarna, som är en viktig beståndsdel i den sociala dialogen, bör därför spela en dominerande roll i kampen mot fattigdom bland yrkesverksamma. Förhandlingar som flyter väl på branschnivå, nationell nivå och EU-nivå innebär inte några egentliga ekonomiska fördelar för företagen; en verklig social dialog belönas alltså inte. Framsteg när det gäller anständigt arbete görs genom den sociala dialogen, genom arbetsmarknadsparternas investeringar, företagens ansvarstagande och de offentliga myndigheternas incitament och korrigerande åtgärder samt, för närvarande, bankernas roll i fråga om små och medelstora företag. Kampen mot svartarbete är ett avgörande verktyg i kampen mot fattigdom bland förvärvsarbetande. Dels handlar det om de mest sårbara befolkningsgrupperna (invandrare, personer med osäkra arbeten), dels kan det leda till situationer som liknar slaveri och som strider mot stadgan om de grundläggande rättigheterna.

6.5

Mekanismer för entreprenörskap och egenföretagande: Många entreprenörer och egenföretagare lider av fattigdom i förening med arbete, i synnerhet när företagen är nystartade. Man bör tillhandahålla stödmekanismer eftersom många av dessa småföretag med tiden skapar arbetstillfällen. Hela 80 % av den ekonomiska tillväxten härrör från små och medelstora företag. Många företagare tar dock ut låg lön eller ingen lön alls under inledningsskedet, och försätter på så vis sina familjer i riskzonen för fattigdom.

6.6

Anpassade utbildningssystem. Ett livslångt lärande är framför allt för de minst kvalificerade arbetstagarna ett grundläggande villkor för att förbättra kompetensen och öka chanserna till en anställning med rimlig och anständig lön.

6.7

Anpassade sociala trygghetssystem: En rationalisering av åtgärderna är en förutsättning för att bekämpa fattigdom bland yrkesverksamma. Stödtjänster bör kunna kombineras effektivare med nya barnomsorgstjänster och bidrag till rörlighet (liksom arbete bör även rörlighet löna sig) som gör det möjligt för fattiga arbetstagare att utöva ett bättre avlönat arbete.

6.8

När det gäller bostäder yrkesarbetar i vissa länder en stor de av de hemlösa, och därför är det viktigt att mobilisera resurser för subventionerat boende så att man kan prioritera dem som är integrerade på arbetsmarknaden men som riskerar att förlora sitt arbete och sin relativt trygga situation till följd av dåliga bostäder eller till följd av att de är bostadslösa.

6.9

Beakta arbetsmiljön och arbetet: Eftersom fattigdom bland förvärvsarbetande till stor del är kopplad till villkoren för deras yrkesverksamhet är det viktigt att påverka faktorer med koppling till arbetsmiljön: flyttbidrag, tillgång till subventionerade måltider, bostadsförhållanden, barnomsorg. Arbetsgivarna bör kunna utreda hur de kan göra arbetsavtalen tryggare och hur arbetstagarna kan utveckla och förbättra sin kompetens.

6.10

Informera och engagera. I samband med Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning är det mycket viktigt att engagera allmänheten och medierna. Att analysera fenomenet fattiga arbetstagare, diskutera de ovärdiga situationer som detta fenomen orsakar och mobilisera EU-medborgarna skulle kunna hjälpa dem som berörs att ta sig ur denna besvärliga situation, och på så sätt bidra till att återskapa deras förlorade värdighet. I stället för medlidande bör man satsa på en mobilisering till förmån för arbete av god kvalitet för alla i syfte att främja en etiskt förstklassig europeisk social modell.

23.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/57

1.3.1

Larosière-gruppen föreslår högre kapitalkrav för bankerna i goda tider och lägre krav i dåliga tider. Svårigheten att göra ekonomiska prognoser vid konjunktursvängningar gör att detta förslag kan vara riskabelt. Samtidigt visar exemplet Spanien att ett system med variabla kapitalkrav kan fungera. EESK anser därför att en sådan åtgärd behöver studeras vad gäller timingen innan den kan genomföras.

1.3.2

EESK anser att högre kapitalkrav och transparens för åtgärder utanför balansräkningen definitivt är nödvändigt. De spanska myndigheterna hade den skarpaste regleringen av åtgärder utanför balansräkningen och de spanska bankerna var de som drabbades minst av krisen.

1.3.3

”Utanför balansräkningen” och ”Special purpose vehicles” har ibland missbrukats. Riskfyllda tillgångar har förts bort från bankens egen balansräkning för att undvika kapitalkraven och ibland för att undgå skatter. Mot den bakgrunden finner EESK det nödvändigt med hårdare reglering.

1.3.4

Att banktillgångarnas riskinnehåll måste framgå tydligare bör enligt EESK vara ett huvudkrav i uppföljningen av rapporten. EESK anser liksom rapporten att banker och finansinstitut alltid ska behålla en del av risken när man säljer riskabla tillgångar vidare. Finansprodukternas risker måste framgå tydligt. Transparens hos finansprodukterna behövs för att återskapa förtroendet för finansmarknaden. EESK vill i detta sammanhang åter peka på Spanien. Nya instrument inom finanssektorn får inte användas förrän de har kontrollerats av en monetär myndighet. Ett införande av sådana kontroller bör diskuteras. Det får då avgöras om de ska vara nationella eller om det behövs ett gemensamt kontrollsystem för hela EU. Med tanke på hur gränsöverskridande finansverksamheten är talar det mesta för ett gemensamt system.

1.3.5

Det som kallas det parallella banksystemet är olika former av långivning som inte är reglerade. Dessa nya former av finansieringsverksamhet har kunnat utvecklas utan någon reglering, inte ens krav på reserver. EESK instämmer i behovet av att även dessa regleras. Även för investeringsfonder vill rapporten ha gemensamma regler, definitioner för olika tillgångar och hårdare kontroll. Detta är lika lätt att instämma i.

1.3.6

Högre krav på bankledning och revision är ett nödvändigt krav. EESK anser att revisorernas roll i Larosière-gruppens lösningar inte har poängterats tillräckligt. Med en fungerande revision borde spridningen av de riskfyllda tillgångarna ha kunnat minskas. Ledningen för en finansrörelse måste kunna lita på revisionen i värdering av tillgångarna. Revisorernas roll och bokföringsmetoder bör finnas med i revideringen av Basel II.

1.3.7

Rapporten lämnar bra rekommendationer om bonussystemen. De ska avse flera år och grunda sig på faktiska resultat och inte vara på förhand garanterade. EESK anser att en övergång från kortsiktighet till långsiktighet, där bonus inte grundas på spekulation, är nödvändig. Mot denna bakgrund stöder EESK idén om en beskattning av finansiella transaktioner, där intäkterna skulle kunna anslås till utvecklingsbistånd. Ett kompletterande krav bör vara att de inte ska grundas på den allmänna utvecklingen utan på om man har lyckats åstadkomma en positiv skillnad från en allmän trend. Dessutom vore det önskvärt om man kunde fastställa tak för bonusar för att undvika överdrifter och oöverlagt risktagande. I en s.k. exitstrategi ur finanskrisen måste det ingå att de enorma belopp som betalats till finansinstituten från den offentliga budgeten återbetalas i stället för att gå till nya höga vinster och bonusar.

1.4.1

Larosière-gruppen konstaterar att det behövs ett europeiskt organ för övervakning av finanssystemet på övergripande nivå som kan varna för finansiella risker. ECB/ESCB föreslås få ansvaret. Ett särskilt råd ska ges denna uppgift. Att detta råd administrativt kopplas till ECB är bra, men formellt och för ledningen av övervakningen måste det vara ESCB. Övervakningen måste definitivt gälla alla medlemsstaternas finanssystem och även ledningen av detta nya råd/styrelse måste utses av ESCB.

1.4.2

I rapporten föreslås ett nytt övervakningssystem på mikronivå i två steg med särskilda myndigheter för övervakning av banker, investeringsfonder respektive värdepappersmarknaden. I det andra steget ska gemensamma grundregler för övervakningen utvecklas och skillnader i nationell implementering undanröjas. Även möjligheterna till sanktioner ska i det skedet harmoniseras. EESK ser ingen anledning till att dröja med hela denna utveckling och uppskattar därför att kommissionen i sitt meddelande nu föreslår att man direkt bör förbereda hela systemet för övervakning på mikronivå.

1.4.3

Kollegier med nationella övervakningsmyndigheter för övervakning av banker med gränsöverskridande verksamhet kan enligt EESK bli svårhanterliga om man inte samtidigt har utvecklat nödvändig harmonisering. Skillnader i reglerna för de nationella övervakningsorganen skulle annars i praktiken tvinga de tre myndigheterna att ta över en del av övervakningen.

1.4.4

I styrelserna för dessa nya myndigheter bör inte bara bankmän ingå. De fackliga organisationerna, konsumenterna av banktjänster och även EESK som representant för det civila samhället borde ha givna platser i dessa styrelser.

1.5.1

I diskussionerna om finansmarknaden används numera begreppet stresstest – genomgång av hur ett lands banksystem skulle klara en kris på finansmarknaden. Mot bakgrund av dagens finanskris kan man lätt förstå hur viktiga sådana tester skulle kunna vara. Samtidigt blir frågan om huruvida resultaten bör offentliggöras avgörande. Om IMF gör en sådan test och publicerar att ett lands banksystem inte skulle klara en kris kan krisen bli ett faktum.

2.1

Den finansiella och ekonomiska krisen har en omfattning som under fredstid inte tidigare skådats. Depressionen under 1930-talet skedde under en tid då världens ekonomier inte var så integrerade som nu. Då var det huvudsakligen USA och Europa som drabbades. Nu är det i högsta grad en global kris.

2.2

Det som började som en finansiell kris har utvecklats till en ekonomisk kris med recession i stora delar av världen. En social kris med stor arbetslöshet blir den troliga följden. Hur omfattande detta blir avgörs av vilken politik som man förmår skapa för att bemöta krisen. Tillsammans med detta har en politisk kris utvecklat sig med fallande regeringar.

2.3

Ämnet för detta yttrande är dock enbart den finansiella krisen och möjligheterna att hindra att det som nu har skett sker igen. Mot bakgrund av den övergripande krisen är ämnet begränsat. Det handlar inte om den ekonomiska krisen. Det handlar inte om åtgärder för att motverka den pågående finansiella krisen, såsom att tillföra offentliga medel till den finansiella sektorn. Det handlar bara om framtiden och då speciellt övervakningen av den finansiella sektorn.

2.4

Detta var nämligen uppdraget för de Larosière-gruppen, vars rapport EESK diskuterar i detta yttrande. Larosière-gruppen vidgade sitt uppdrag. Det var nödvändigt för att ge en heltäckande bild för mer genomtänkta förslag.

2.5

Dagens kris började i den finansiella sektorn. Innan Larosière-gruppen kom med sin rapport hade krisen utvecklats i så allvarlig riktning att EU-kommissionen i flera fall redan lagt förslag till förändrad lagstiftning. Det viktigaste är förmodligen förslaget om kreditvärderingsinstituten. Ett direktivförslag har lagts fram om särskilda former av finansiell verksamhet. I ett meddelande från den 27 maj berörs den del av Larosière-rapporten som handlar om övervakningen av den finansiella sektorn. Det finns endast fem skillnader mellan meddelandet och Larosière-rapporten enligt bilaga 1 i ett arbetspapper kopplat till meddelandet. Dessa kommenteras i punkterna 6.2.4, 6.3.1 och 6.3.5. EESK kommer att avge ett särskilt yttrande om de kommande konkreta förslagen till lagtexter. Även om kommissionen inte i detta meddelande tar upp resten av Larosière-rapporten anser EESK att de delarna är nog så viktiga för framtidens finansiella sektor.

2.6

Larosière-rapporten är skriven av bankmän för bankmän och de som ska ta till sig förslagen är i huvudsak bankexperter i kommissionen och finansministrar i medlemsländerna. EESK vill ge sitt stöd till rapportens 31 rekommendationer men synfältet måste vidgas. De som i praktiken skapade den finansiella krisen kan inte ensamma vara ansvariga för att lösa dagens problem. Konsumenterna av finansmarknadens tjänster är enskilda och företag som sätter in sina besparingar och som lånar till sina investeringar. Finansmarknadens uppgift är att betjäna dessa, dvs. det civila samhället, på bästa sätt. Utöver vårt allmänna stöd för rapporten vill vi därför göra en del kommentarer och föreslå några kompletteringar.

3.1

Överskott på likviditet i finanssektorn ledde inte till några åtgärder från centralbankerna. Man såg enbart på prisnivån som inte föranledde räntehöjningar. Billiga likvida medel ledde till stigande priser på värdepapper. Att likviditeten var för hög när krisen inleddes står utom allt tvivel liksom att den som en följd av krisen har sjunkit till en för låg nivå. Att avgöra vad som är en lagom nivå på likviditet och penningmängd under normala förhållanden är däremot besvärligt. EESK vill även peka på dilemmat att samtidigt använda inflationen och något mått på penningmängd som penningpolitiska indikatorer. En för stor penningmängd ska leda till att centralbanken höjer räntenivån. Om inflationen samtidigt är låg borde det i stället leda till en sänkning av räntan. Om penningmängden används, även vid sådana komplicerade situationer, anser EESK därför att eventuella följdeffekter på den reala ekonomin måste beaktas.

3.2

Politiska beslut att stödja ägande av egna hem oberoende av köparens förmåga att betala, de låga lånekostnaderna och finansinstitutens nyskapade kombinationer av olika värdepapper ledde till att riskabla lån (subprimes) doldes. Dessa värdepapper spreds genom världens finansmarknader eftersom det privata sparandet i USA 2005–2006 till och med var negativt. Detta kommenterades av EESK i juli 2008 (1). ”Den senaste tidens amerikanska bolånekris (subprime-krisen) har visat hur fluktuationer i fastighetspriserna, i kombination med bristfälliga riskvärderingsmetoder med avseende på låntagarnas möjlighet att betala tillbaka på lån som är för höga i förhållande till den fastighet som lämnats som säkerhet, kan generera ekonomiska kriser av sådan omfattning att hela systemet kan rubbas. Eventuella gemenskapsåtgärder bör bygga på dessa erfarenheter. ”

3.3

Samtidigt skapade obalanserna i världshandeln stora överskott i vissa länder (framför allt Kina) för vilka man köpte amerikanska statspapper. Nya komplexa värdepapperskombinationer (med subprimes) gav hög avkastning och hela finansmarknaden sökte efter allt högre avkastning. Mer värdepapper kunde ge underlag för ny utlåning så att finansmarknadens omsättning ökade – grundat på mer riskfyllda värdepapper. Ett av syftena med de nya komplicerade värdepapperen uppfattades i stället som riskspridning. Den ökade omsättningen inom finansmarknaden skapade till synes allt högre vinster.