19.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 279/1

—

med beaktande av artikel 158 i EG-fördraget,

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (1),

—

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 2081/93 av den 20 juli 1993 om ändring av förordning (EEG) nr 2052/88 om strukturfondernas uppgifter och effektivitet samt om samordning av deras verksamheter dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamhet (2),

—

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 2082/93 av den 20 juli 1993 om ändring av förordning (EEG) nr 4253/88 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EEG) nr 2052/88 om samordningen av de olika strukturfondernas verksamheter dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamhet (3),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 214/2000 av den 24 januari 2000 om finansiellt bidrag från gemenskapen till Internationella fonden för Irland (4),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 2236/2002 av den 10 december 2002 om finansiellt bidrag från gemenskapen till Internationella fonden för Irland (2003–2004) (5),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1105/2003 av den 26 maj 2003 om ändring av förordning (EG) nr 1260/1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (6),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 173/2005 av den 24 januari 2005 om ändring av förordning (EG) nr 1260/1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna för en förlängning av Peace-programmet och beviljande av nya åtagandebemyndiganden (7),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 177/2005 av den 24 januari 2005 om gemenskapens finansiella bidrag till Internationella fonden för Irland (2005–2006) (8),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1968/2006 av den 21 december 2006 om gemenskapens finansiella bidrag till Internationella fonden för Irland (2007–2010) (9),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1082/2006 av den 5 juli 2006 om en europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS) (10),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om ett särskilt stödprogram för fred och försoning i Nordirland (KOM(1994)0607),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om rapporten om Internationella fonden för Irland enligt artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 177/2005 (KOM(2006)0563),

—

med beaktande av revisionsrättens särskilda rapport nr 7/2000 om Internationella fonden för Irland och särskilda stödprogrammet för fred och försoning i Nordirland och de angränsande grevskapen i Irland 1995–1999, samt kommissionens svar (punkt 58) (11),

—

med beaktande av den offentliga utfrågning om utvärderingen av Peace-programmet och strategier för framtiden som anordnades av Europaparlamentets utskott för regional utveckling den 20 november 2007,

—

med beaktande av arbetsgruppen TFNI (”Task Force for Northern Ireland”), som inrättades efter kommissionsordförande José Manuel Barrosos besök i Belfast i maj 2007,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling A6-0133/2008, och av följande skäl:

A.

Syftet med EU-programmen Peace I och Peace II, som inrättades genom rådets förordningar (EG) nr 1105/2003 och nr 173/2005, var att säkra fred. Programmen bestod av två huvuddelar: att ta vara på de möjligheter som följer i fredsprocessens spår och ta itu med de ärvda konflikterna och våldet i Irland.

B.

EU:s deltagande i Peace-programmen är och var mycket värdefullt. Unionens koppling till sådana fredsskapande projekt har tillhandahållit ett finansiellt instrument och dessutom framhävt EU:s betydelse som neutral instans med den sakkunskap och de långsiktiga visioner som krävs för utformningen av programmet.

C.

Försoningsprocessen fungerar på olika nivåer, och försoning kan främjas aktivt men inte påtvingas parterna (12).

D.

Insatser för att skapa fred och försoning är riskabla till sin natur, men mycket viktiga för att lösa politiska, ekonomiska och sociala problem i regionen, och det bör finnas utrymme för experimenterande och innovation i samband med projekt för uppbyggande av förtroende, så man kommer igång.

E.

Konflikten i Nordirland skapade åtskilda samhällen, vilket har lett till djupa sociala, ekonomiska och politiska klyftor.

F.

Kontakt- och förtroendeskapande åtgärder kan förändra negativa åsikter. På samma sätt kommer främjandet av ömsesidig förståelse mellan unga att hjälpa framtidens ledare att förstå de båda befolkningsgruppernas historia och kultur.

G.

Arbetet med partnerskap på lokal nivå kan kräva mer tid, eftersom det omfattar flera deltagare och förfaranden, men det är klart att de extra vinster som uppnås är avgörande, eftersom delegering av administrationen till lägre nivå och ökat deltagande förbättrar kunskaperna om både programmet och EU.

H.

Tidigare marginaliserade grupper och personer som drabbats mycket hårt av konflikter och våld har kunnat delta aktivt i fredsskapande insatser inom ramen för Peace-programmen. Projekt inom Peace-programmen gynnar de mest marginaliserade samhällsgrupperna genom verksamheter för enskilda personer och grupper, t.ex. konfliktoffer, äldre och sårbara personer, funktionshindrade, offer för våld i hemmet, f.d. fångar och arbetslösa ungdomar (13).

I.

Många som har arbetat med fredsskapande och försoningsprojekt har gjort detta på frivillig grund.

J.

Det är synnerligen viktigt att fredsskapande program, särskilt sådana som omfattar samhälls- och frivilliggrupper, fortsätter att beviljas ekonomiskt stöd också efter det att finansieringen ur Peace-programmet har upphört.

K.

Frivilligsektorn och samhällssektorn är kända för att nå resultat i arbetet mot socialt förfall och umbäranden och är väl rustade för att utveckla och tillhandahålla hjälpinsatser ute på fältet, särskilt insatser som riktas till samhällets mest missgynnade. Kvinnorna spelar också en mycket viktig roll i fredsskapandet.

L.

Peace-programmen har bidragit till utvecklingen av ekonomiska projekt i eftersatta områden genom att det har etablerats nya företag.

M.

Flera samhällsinitiativ och frivilliga initiativ som finansieras inom ramen för Peace II pågår kontinuerligt, och genom dessa tillhandahålls i synnerhet marginaliserade grupper viktiga samhällstjänster. Man väntar på bekräftelse om bidrag för att kunna fortsätta att tillhandahålla dessa tjänster.

N.

En aspekt av den ekonomiska utvecklingen, som är ett resultat av stödet från Peace-programmen, var att den gynnade både stads- och landsbygdsområden.

O.

Finansieringen inom Internationella fonden för Irland (IFI) är oftast av kompletterande art, och de båda programmen, dvs. IFI och Peace-programmet, gjorde det möjligt för projekten att uppnå en nivå där de kunde få tillgång till andra EU-stöd, exempelvis från Interreg.

P.

Många åtgärder inom Peace-underprogrammen, IFI-programmen och gemenskapsinitiativet Interreg har ändå varit mycket likartade, och det har i viss mån funnits överlappande åtgärder inom vissa områden.

Q.

Ansvarsskyldighet och öppenhet, deltagande, erkännande av alla folks ömsesidiga beroende, undanröjande av orättvisor, främjande av mångfald, hänsyn till sårbara grupper samt lika möjligheter är viktiga delar av fredsskapande och försoning.

R.

I rapporten från interimskommissionären för offer och överlevande (14) påpekades det att stödgrupper för offer och överlevande är beroende av engångsfinansiering ur Peace-programmet. Det konstaterades också att det råder oklarhet kring hur projekt för offer och överlevande kan framskrida när Peace-finansieringen faller bort. Den nordirländska premiärministern och vice premiärministern har nyligen utsett fyra nya kommissionärer för offer.

S.

Skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna är en integrerad del av fredsskapande åtgärder och återuppbyggande av samhällen efter konflikter.

1.

Europaparlamentet betonar att lokalt medbestämmande är en nödvändig del av det fredsskapande arbetet och att utformningen av politik och samhällsstyrningen förbättras om det civila samhället deltar.

2.

Europaparlamentet påpekar att de genomförandemekanismer som tagits fram tillsammans med frivilligsektorn, icke-statliga organisationer och lokala myndigheter har gett en bred erfarenhet av hur EU-medel bör hanteras. Parlamentet hoppas att sådana ”nedifrån och upp”-strategier även kan tillämpas vid genomförandet av andra finansieringsprogram.

3.

Europaparlamentet välkomnar Peace och IFI-programmens bidrag till den ekonomiska och sociala utvecklingen. Parlamentet konstaterar även att ett företagarcentrum som hade inrättats i ett eftersatt område innan IFI började genomföras nu har utvecklats till ett nätverk med 32 företagarcentrum med IFI:s och den lokala distriktsförvaltningens hjälp, vilket bidragit till att öka självförtroendet och ingett hopp hos de deltagande.

4.

Europaparlamentet betonar att det är viktigt att samarbetet mellan deltagarna i de program som finansieras genom Peace-programmet och IFI inte upphör när programmet avslutas. Parlamentet uppmanar regeringsdepartementen att fortsätta detta arbete, som har visat sig vara effektivt och värdefullt, för att se till att det fortsätter att finansieras när Peace-finansieringen upphör.

5.

Europaparlamentet uppmanar regeringarna i både Förenade kungariket och Irland att särskilt upprätta tillfälliga finansieringsarrangemang för samhälls- och frivilliggrupper i syfte att minska klyftan mellan avslutandet av Peace II-programmet och inledandet av Peace III-finansieringsprogrammet.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och regeringarna i Förenade kungariket och Irland att samarbeta med kommissionärerna för offer och överlevande i syfte att finna ett sätt på vilket stödgrupper för offer och överlevande kan fortsätta att erhålla ekonomiskt stöd efter det att all Peace-finansiering upphört.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att den inrättade arbetsgruppen tillämpar strategin för aktivt medborgarskap inom ramen för Peace I- och Peace II-programmen när den utarbetar framtida initiativ. Parlamentet erinrar om hur viktig en balanserad regional utveckling är för stabiliseringen av fredsprocessen, medräknat hänsyn till infrastrukturen, som är underutvecklad jämfört med infrastrukturen i andra EU-regioner, och uppmanar arbetsgruppen att vara mer positiv när den stödjer bättre infrastrukturer.

8.

Europaparlamentet uppmanar till ytterligare utveckling av det gränsöverskridande arbetet, eftersom detta arbete har varit centralt för förnyelsen av stads- och landsbygdssamhällena i gränsområden. Parlamentet uppmanar enträget att samarbetet mellan lokala handelskamrar och offentliga myndigheter ska utvecklas, liksom samarbetet mellan olika fora för frivilligsektorn och samhällssektorn på bägge sidor om gränsen samt frivilligorganisationer som redan arbetar på ett gränsöverskridande sätt.

9.

Europaparlamentet uppmanar den irländska regeringen att genomföra förordning (EG) nr 1082/2006 utan dröjsmål.

10.

Europaparlamentet framhåller att samrådet om olika finansieringsprogram, både stor- och småskaliga och lokalt inriktade, måste utvidgas, och betonar att det är viktigt att garantera system som gör det möjligt att godkänna småskaligt stöd för finansiering av arbete som krävs på kort sikt och arbete vars resultat inte är lätta att kvantifiera samt system som tryggar långsiktig hållbarhet och kan lämna ett bidrag till lokalsamhällena.

11.

Europaparlamentet uppmanar att byråkratin bör minskas för att garantera att små projekt inte överbelastas.

12.

Europaparlamentet konstaterar att fredsskapande är en långsiktig utvecklingsprocess och att en hållbar utveckling mot fred och försoning tar tid. Parlamentet efterlyser en längre tidsram för enskilda stöd för att projekten ska få genomslagskraft. Parlamentet erkänner att inte endast ekonomiska initiativ, utan också kultur- och idrottsrelaterade initiativ kan lämna ett viktigt bidrag till fred och försoning, och att de därför fortsättningsvis bör främjas.

13.

Europaparlamentet påpekar att den sociala ekonomin är en undersektor till frivilligsektorn och samhällssektorn, och att det därför är viktigt att samråda med dessa vid utformningen av lokala strategier och åtgärdsområden. Parlamentet konstaterar att andra lokala företag också är inflytelserika deltagare.

14.

Europaparlamentet betonar att utvecklingen i landsbygdsområden kräver mer omfattande synergier mellan finansieringen av jordbruket och landsbygdens utveckling samt den regionala utvecklingen, liksom mellan naturvård, grön turism samt produktion och utnyttjande av förnybar energi än vad som hittills varit fallet.

15.

Europaparlamentet betonar att informationen om lyckade projekt som finansierats genom Peace I- och Peace II-programmen samt IFI måste vara lätt tillgänglig för alla. Parlamentet anser att erfarenheten från dessa projekt bör delas med dem som ägnar sig åt internationellt fredsskapande arbete. Parlamentet efterlyser i detta sammanhang att det inrättas en databas som ett utbildningsverktyg för freds- och försoningsarbetet både inom och utanför EU. Dessutom framhåller parlamentet betydelsen av att samtliga nivåer deltar i insatserna för att skapa ett nätverk för regioner och städer.

16.

Europaparlamentet rekommenderar att heltäckande strategier utarbetas för att sprida exempel på god praxis, och att de tillämpas i alla skeden av projektcykeln, dvs. under utformningen, genomförandet, övervakningen och utvärderingen.

17.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Regionkommittén, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt medlemsstaternas regeringar och parlament.

19.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 279/5

—

med beaktande av sina resolutioner av den 3 september 2002 om handel och utveckling för fattigdomsbekämpning och tryggad livsmedelsförsörjning (1), av den 30 januari 2003 om svälten i världen och avlägsnandet av handelshinder för de fattigaste länderna (2), av den 10 april 2003 om krisen på den internationella kaffemarknaden (3), av den 1 juni 2006 om handel och fattigdom: Utformning av en handelspolitik som maximerar handelns bidrag till fattigdomslindringen (4), av den 15 februari 2007 om de makroekonomiska följderna av stigande energipriser (5), av den 22 maj 2007 om EU i världen – konkurrenskraftens externa aspekter (6), av den 23 maj 2007 om EU:s handelsrelaterade bistånd (7) och av den 29 november 2007 om handel och klimatförändring (8),

—

med beaktande av FN:s millenniedeklaration av den 8 september 2000 där det internationella samfundet gemensamt fastställer millennieutvecklingsmålen som ett kriterium för avskaffande av fattigdom samt översynen och uppdateringen av denna vid FN:s världstoppmöte den 14–16 september 2005,

—

med beaktande av rapporterna från de tre arbetsgrupperna i Förenta nationernas mellanstatliga panel om klimatförändringar (IPCC), ”Climate change 2007: The Physical Science Basis”, ”Climate change 2007: Impacts, Adaptation and Vulnerability” och ”Climate change 2007: Mitigation of Climate Change” som alla offentliggjordes 2007,

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: ”Jordbrukets varukedjor, beroende och fattigdom – Förslag till en handlingsplan för EU” (KOM(2004)0089),

—

med beaktande av meddelandena från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen – Ett bidrag till EU:s tillväxt- och sysselsättningsstrategi” (KOM(2006)0567) och ”Europa i världen – Ett starkare partnerskap för bättre marknadstillträde för EU:s exportörer” (KOM(2007)0183),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: ”Om metallindustrins konkurrenskraft – Ett bidrag till EU:s tillväxt- och sysselsättningsstrategi” (KOM(2008)0108),

—

med beaktande av Pekingdeklarationen och handlingsplattformen som antogs den 15 september 1995 av Förenta nationernas fjärde internationella kvinnokonferens,

—

med beaktande av rapporten från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation: ”Livestock's Long Shadow – Environmental Issues and Options”, från 2006,

—

med beaktande av arbetet i FN:s konferens för handel och utveckling (Unctad) och överenskommelsen och förklaringen av den 25 april 2008 från Unctads tolfte konferens i Accra i Ghana,

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: ”En temainriktad strategi för ett hållbart nyttjande av naturresurser”, som offentliggjordes den 21 december 2005 (KOM(2005)0670),

—

med beaktande av förklaringen från G8-toppmötet om tillväxt och ansvar i världsekonomin, undertecknad i Heiligendamm den 7 juni 2007, särskilt kapitlet om ansvar för råvaror och transparens och hållbar utveckling, där det hävdas att fria, transparenta och öppna marknader är grundläggande för global tillväxt, stabilitet och hållbar utveckling,

—

med beaktande av den fjärde rapporten av den 11 juni 2007 från högnivågruppen för konkurrenskraft, energi och miljö, som stöder utarbetandet av en råmaterialpolitik som bygger på en välfungerande fri och rättvis global marknad för råmaterial och som stöds av handelspolitik, särskilt internationella multilaterala och bilaterala avtal, för att säkerställa att EU och tredjeländer står bakom öppna och icke-snedvridna marknader,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för internationell handel (A6-0134/2008), och av följande skäl:

A.

Med råvaror avses jordbrukslivsmedel, jordbruksråvaror, metaller, mineraler och energiprodukter som är insatsvaror till industriprodukter, oavsett om de är bearbetade, obearbetade eller återvunna såsom skrot.

B.

Sedan 2002 har prisindex för råvaror som inte är avsedda som bränsle stigit med 159 procent, priserna på metaller och mineraler med 285 procent och priserna på jordbruksråvaror med 133 procent.

C.

EU:s ekonomi är i betydande grad beroende av import av råvaror från tredjeländer och tillgång till råvaror spelar en avgörande roll för att säkerställa EU:s konkurrenskraft.

D.

Den senaste tidens prisökningar på råvaror har lett till bristande ekonomisk tillväxt i Europeiska unionen och hotar EU:s konkurrenskraft.

E.

En fortsatt ökning i den framtida globala efterfrågan på råvaror är att vänta. Denna ökning kommer att bero på den ekonomiska tillväxten i tillväxtekonomierna.

F.

Råvarornas prisvariationer på kort sikt har tidigare visat sig extremt volatila och förvärras ytterligare med tiden när perioder av överproduktion följs av perioder av brist.

G.

Trots de prisökningar som under senare tid skett på de internationella marknaderna har priserna på råvaror präglats av en långvarig nedgång jämfört med förädlade varor.

H.

Dessa prisökningar – särskilt när de drivs av industriella behov i tillväxtekonomier – har ställt EU:s tillverkningsindustri inför utmaningar när det gäller konkurrenskraften och har väckt frågor kring en tryggad råvaruförsörjning på längre sikt.

I.

95 av 141 utvecklingsländer får minst 50 procent av sina exportintäkter från export av råvaror.

J.

EU är en stor konkurrent inom den internationella handeln med råvaror, inte minst som nettoimportör av råvaror.

K.

På grund av att den europeiska industriella basen ser ut som den gör är tillgång på råvaror i världen en avgörande faktor för EU:s industriella konkurrenskraft och ekonomiska utveckling.

L.

Det finns många exempel på politik och åtgärder som införts av tredjeländer och i många fall kan man observera en trend att hinder skapas för en fri och rättvis tillgång till råvaror i tillväxtekonomier. Detta begränsar EU-företagens tillgång till råvaror.

M.

Att stärka forskning och nyskapande spelar en viktig roll för att stimulera en hållbar råvarutillgång.

N.

Systemen Stabex, Sysmin och Flex återspeglar EU:s tidigare och nuvarande insatser för att stödja utvecklingsländer som drabbats av pris- och inkomstinstabilitet.

O.

Råvarornas prisökningar på de internationella marknaderna under den senaste tiden beror på en betydligt ökad efterfrågan från tillväxtländer som Kina, Indien och Brasilien, förändrade väderförhållanden, viss restriktiv praxis från vissa exportländer och ett uppsving på biobränslemarknaden och inom animalieproduktionen samt börsspekulation.

P.

Kvinnor utgör en väsentlig majoritet av världens fattiga befolkning som ofta är beroende av förvärv, produktion och bearbetning av råvaror för sin överlevnad och försörjning.

Q.

Det internationella samfundet har påtalat behovet av en internationell insats för att avskaffa fattigdomen med hjälp av de konkreta målen i millennieutvecklingsmålen som bör uppfyllas före 2015. Tillbörlig uppmärksamhet måste ges åt frågor om råvarornas vitala betydelse för utvecklingsländerna.

R.

Ett hållbart utnyttjande av naturtillgångar skulle kunna minska fattigdomen och främja ekonomisk tillväxt om goda styrelseformer främjas. Svaga styrelseformer i länder med stora naturtillgångar kan också resultera i fattigdom, korruption och konflikter.

S.

Bevarandet av den biologiska mångfalden och tillgången till odlad mark är väsentliga beståndsdelar i varje ekonomis framtid på jorden. Dessa absoluta krav bör man tänka på vid alla slags former av utvinning av råvaror.

T.

De pågående klimatförändringarna orsakas delvis av mänsklig verksamhet, och utvinningen, produktionen och bearbetningen av råvaror leder till stora utsläpp av växthusgaser. EU:s industri utsätts för allt större inskränkningar i syfte att ta itu med denna fråga, något som drabbar dess konkurrenskraft.

U.

Europeiska unionen har för närvarande ingen konsekvent strategi för att möta utmaningarna som dess ekonomis konkurrenskraft ställs inför på grund av den ökade konkurrensen om tillgång till råvaror.

1.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och EU:s handelspartner att vid samtliga förhandlingar om handelsavtal på största allvar ta upp de absoluta krav som klimatförändringarna medför, nämligen att betydligt minska utvinningen och exploateringen av naturresurserna och att främja tekniker som är energisnåla, förnybara och resurseffektiva.

2.

Europaparlamentet erkänner att tillgången till råvaror är av vital betydelse för EU-ekonomins konkurrenskraft eftersom den saknar inhemsk tillgång på flera råvaror.

3.

Europaparlamentet noterar med oro prognoserna om en ökad efterfrågan på råvaror på världsmarknaderna. Även begränsningarna av prospekteringskapaciteten under den närmaste framtiden är oroande. Parlamentet noterar att europeiska företag endast i begränsad omfattning är involverade i prospektering av råvaror i tredjeländer.

4.

Europaparlamentet är oroat över trenden att begränsa den fria tillgången till råvaror i tredjeländer genom åtgärder som snedvrider handeln. Parlamentet erkänner emellertid att länder har rätt att begränsa tillgången till sina råvaror av miljöskäl eller att åtgärda kritiska varubrister vid behov. Denna rätt måste utövas i förening med andra nationella åtgärder.

5.

Europaparlamentet är oroat över den investeringsverksamhet som syftar till bättre tillgång till råvaror men som varken uppfyller normer för fri och rättvis konkurrens eller principerna om goda styrelseformer och hållbarhet.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja investeringar i forskning och utveckling av teknik för återvinning av råvaror och effektiv och sparsam användning av råvaror. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ge denna målsättning större vikt i sin forskning.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att ta upp frågan om fri och rättvis tillgång till råvarumarknader inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO). Kommissionen uppmanas att aktivt verka för målet om att multilateralt avlägsna åtgärder som snedvrider handeln inom råvarusektorn, samtidigt som de utvecklingsgrundade restriktionerna för de minst utvecklade länderna (LDC) följs till fullo.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förhandla om fri och rättvis tillgång till råvarumarknader i utbyte mot tillgång till tekniker som är energisnåla, förnybara och resurseffektiva, i alla bilaterala förhandlingar om frihandelsavtal. Att avskaffa alla handelssnedvridande åtgärder som leder till en ökad användning och konsumtion av råvaror och samtidigt ta hänsyn till utvecklingsmålen är en viktig målsättning i alla möjliga avtal.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta med råvarufrågan i marknadstillträdesstrategin. Parlamentet välkomnar samrådet om råvaruförsörjningen. Kommissionen uppmanas att utarbeta en konsekvent strategi för råvaruförsörjning. Parlamentet erinrar om att det ska delta i alla faser av dessa åtgärder.

10.

Europaparlamentet beklagar att många utvecklingsländer och särskilt de minst utvecklade länderna har fastnat i produktion och export av råvaror vars priser har varit instabila och sjunkit på lång sikt, vilket utgör ett allvarligt hinder mot fattigdomslindringen och genomförandet av millennieutvecklingsmålen, men parlamentet erkänner att de allt högre varupriserna har bidragit till betydande förbättringar i utrikeskontona för en del utvecklingsländer som är beroende av råvaror. Parlamentet betonar de möjligheter som finns för producentländerna att själva utvinna och förvalta råvarufyndigheter då grundläggande regler om öppenhet och fri konkurrens respekteras.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att verkningsfullt försöka undanröja orsakerna till snedvridningarna genom att med bestämdhet ta upp dessa frågor i bilaterala samråd och förhandlingar och att främja utarbetandet av nya WTO-regler på multilateral nivå.

12.

Europaparlamentet stöder de ansträngningar som görs i utvecklingsländer och särskilt i de minst utvecklade länderna för att diversifiera sina ekonomier och utveckla ekonomisk verksamhet på en mer avancerad nivå i produktionsprocessen, i syfte att inkludera bearbetning och saluföring samt för att förbättra kvaliteten, produktiviteten och framställningen av produkter med högre förädlingsvärde. Parlamentet uppmanar kommissionen att stödja nationell utveckling av råvaror och diversifieringsstrategier med hjälp av Europeiska utvecklingsfonden vid behov.

13.

Europaparlamentet anser att inrättandet av regionala ekonomiska ramverk och ökat regionalt samarbete mellan utvecklingsländer är ytterst viktigt för en hållbar ekonomisk utveckling i dessa länder. Parlamentet betonar i detta sammanhang vikten av inbördes handel mellan sydliga länder för den ekonomiska utvecklingen av dessa länder.

14.

Europaparlamentet anser att regionalt ekonomiskt och handelsrelaterat samarbete bör främjas på lång sikt och det skulle kunna utmynna i frihandelsavtal. Samtidigt konstateras att frihandelsavtal är problematiska i olika regionala sammanhang. Frihandelsavtalet mellan EU och Medelhavsländerna bör vara en prioritet med tanke på vikten av råvaruhandeln i denna region.

15.

Europaparlamentet uppmuntrar utvecklingsländer och särskilt de minst utvecklade länderna att skaffa de nödvändiga investeringarna och främja en ekonomisk diversifiering genom förstärkt infrastruktur och institutionell kapacitetsutveckling, främja goda styrelseformer för att förvalta den ekonomiska utvecklingen, liksom att underlätta tillgång till och spridning av produkter från småskaliga producenter till lokala marknader, vilket också skulle stärka den regionala integrationen och ge stordriftsfördelar. Parlamentet uppmanar kommissionen att använda handelsrelaterat bistånd som ett viktigt verktyg för utveckling samt stärka befintliga mekanismer för överföring av teknik, särskilt som ett sätt att hantera klimatförändringen. Kommissionen uppmanas att främja öppenhet när det gäller råvaruinkomsterna via program såsom processen enligt initiativet till öppenhet inom utvinningsindustrin (EITI).

16.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och EU-företag att främja och investera i överföring av miljövänlig teknik.

17.

Europaparlamentet anser att resultaten av utvecklingsagendan från Doha bör trygga rättvisa, balanserade och skäliga åtaganden som bidrar till öppnare marknader för alla råvaror.

18.

Europaparlamentet medger att resultatet av förhandlingarna inom ramen för utvecklingsagendan från Doha i betydande grad skulle minska tulleskaleringen. Europaparlamentet noterar att EU redan har fasat ut tullarna på jordbruksprodukter från de minst utvecklade länderna (genom initiativet allt utom vapen) och från många AVS-länder (genom ekonomiska partnerskapsavtal) och stöder utvecklingsländerna när det gäller att ta fram och genomföra bestämmelser för särskilda produkter och effektiva skyddsmekanismer för att ta fram hållbara marknader och hållbar produktion.

19.

Europaparlamentet ber EU:s medlemsstater och partnerländer runtom i världen, bland annat tillväxtländerna, att ratificera centrala arbetsstandarder från Internationella arbetsorganisationen och relevanta riktlinjer från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, särskilt när det gäller prospektering och förädling av råvaror, samt anser att det civila samhällets och de nationella parlamentens delaktighet är avgörande för en miljömässigt och socioekonomiskt hållbar utveckling.

20.

Europaparlamentet konstaterar att spekulation spelar en betydande roll i samband med prissättningen av råvaror, med ökad volatilitet till följd.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att följa en heltäckande och balanserad strategi när det gäller tillgång till råvaror med beaktande av EU-industrins och utvecklingsländernas intressen.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över sitt finansiella kompenseringssystem för ersättning, Flex, för att se till att man är lyhörd och effektiv i sitt stöd till utvecklingsländerna och särskilt de minst utvecklade länderna. Parlamentet anser att det finns ett behov av relevanta åtgärder på nationell nivå för att stödja arbetet i FN:s konferens för handel och utveckling.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att samla in uppgifter och producera statistik om den internationella handel i råvaror som konkret äger rum. Europaparlamentet anser att det finns ett behov av en klarare bild av globala handelsflöden i råvaror som inte förvrids av rent spekulativa transaktioner, så att åtgärder inom ramen för den ekonomiska politiken kan bli träffsäkrare.

24.

Europaparlamentet anser att liberaliseringen av handeln med jordbrukslivsmedel och jordbruksråvaror har inneburit många nya utmaningar för småskaliga jordbrukare i utvecklingsländer och särskilt i de minst utvecklade länderna. Eftersom många småskaliga jordbrukare är kvinnor kan detta få en oproportionerligt negativ effekt på dem om de inte klarar av konkurrensen utifrån.

25.

Europaparlamentet betonar det grundläggande i rätten till livsmedel och behovet av att genomgående förbättra allas tillgång till de livsmedel som krävs för ett aktivt och hälsosamt liv.

26.

Europaparlamentet rekommenderar därför starkt att man på europeisk och på internationell nivå vidtar de åtgärder som krävs för att man ska kunna trygga rimliga priser för att omedelbart avhjälpa livsmedelskrisen. På längre sikt bör ändamålsenlig lagstiftning utarbetas för att man bättre ska kunna hantera spekulativ verksamhet. Dessutom bör behörigheten och befogenheterna hos nationella och internationella tillsynsorgan på området för råvaror avsedda som livsmedel ses över, så att stabila och säkra marknader kan garanteras i framtiden och att spekulation inte kränker rätten till livsmedel.

27.

Europaparlamentet välkomnar inrättandet av den FN-grupp på hög nivå som tar itu med den pågående livsmedelskrisen och dess konsekvenser för fattigdomen. Parlamentet uppmuntrar världens ledare att delta i den högnivåkonferens om tryggad livsmedelsförsörjning i världen som ska hållas i Rom (3-5 juni 2008).

28.

Europaparlamentet stöder utvecklingsländerna i deras strävan att säkra lokalbefolkningens tillgång till livsmedel. Parlamentet anser att det praktiska politiska utrymmet måste förstärkas ytterligare för att möjliggöra nationella bestämmelser och åtgärder för utvecklingen av sektorn samt stödja kvinnor som har huvudansvaret för att försörja familjen och lokalsamhället.

29.

Europaparlamentet konstaterar att högre priser på jordbrukslivsmedel och jordbruksråvaror kan få negativa konsekvenser för livsmedelstryggheten i utvecklingsländerna och tillgången till livsmedel i praktiken, vilket medför en risk för hungersnöd, undernäring och upplopp till följd av livsmedelsbrist bland de fattigaste i utvecklingsländerna. Parlamentet begär med eftertryck ett ökat humanitärt bistånd för att man ska kunna avhjälpa denna livsmedelskris, som hotar hundratals miljoner människor.

30.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att se till att multilaterala, regionala och bilaterala handelsavtal som undertecknas av EU är förenliga med målen om hållbar utveckling och uppmanar kommissionen att vidta nödvändiga rättsliga åtgärder för att se till att bedömningarna av handelns konsekvenser för hållbar utveckling integreras vid utarbetandet av EU:s handelspolitik, särskilt utifrån ett klimat-, genus- och hållbarhetsperspektiv.

31.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avisering om att lägga fram ett meddelande 2008 som syftar till att förbättra villkoren för hållbar tillgång till mineraler och sekundära råvaror på EU-nivå och internationell nivå.

32.

Europaparlamentet tar till sig den ökade kritiken när det gäller de ekonomiska och miljömässiga fördelarna med produktion av biobränsle. Parlamentet uppmanar kommissionen att stimulera forskning och innovation om hållbar råvaruförsörjning genom effektiva sätt för resursutvinning och resursutveckling, materialutnyttjande och återvinning efter livstidens slut.

33.

Europaparlamentet anser att utvinning, insamling och produktion av råvaror ska göras i enlighet med hållbarhetsprincipen och respektera ekosystemens naturliga processer i stället för att förändra dem.

34.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att öka sina insatser för att sluta ett internationellt avtal om konflikttillgångar, vars främsta mål skulle vara att förbjuda all handel med tillgångar som understöder eller är ett resultat av väpnade konflikter. Parlamentet insisterar under tiden på att en förordning om förbud mot handel med och saluföring av konflikttillgångar i EU ska utarbetas och uppmanar alla länder som handlar med diamanter att helt och hållet följa Kimberleyprocessens certifieringssystem för internationell handel med rådiamanter. Europaparlamentet begär att öppenhet ska främjas via initiativet till öppenhet inom utvinningsindustrin (EITI) och andra initiativ.

35.

Europaparlamentet uppmanar åter rådet och kommissionen att främja rättvis handel (Fair Trade) och andra handelsinitiativ som övervakas av oberoende aktörer och som bidrar till att höja sociala och miljömässiga standarder genom att stödja små och marginaliserade producenter i utvecklingsländer. Parlamentet uppmuntrar offentliga myndigheter i EU att integrera rättvis handel och hållbarhetskriteriet i sin offentliga upphandlings- och inköpspolitik.

36.

Europaparlamentet är bekymrat över att en växande andel av jordens tillgångar används till animalieproduktion och påminner om den ovannämnda rapporten från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, ”Livestock's Long Shadow”, från november 2006, som uppskattar att köttindustrin och animalieproduktionen står för 18 procent av världens totala växthusgasutsläpp, vilket även påskyndar skogsskövlingen i utvecklingsländer. Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder inom denna sektor samt att ta fram motiverande mekanismer för att motverka skogsskövlingen inom ramen för internationella klimatförhandlingar.

37.

Europaparlamentet anser att initiativet till öppenhet inom utvinningsindustrin (EITI), som syftar till att stärka styrelseformer genom att förbättra öppenheten och ansvarigheten i utvinningssektorn, ska genomföras i hela världen, så att utvecklingsländerna får bättre möjligheter att erhålla motvärdet av sina naturresurser.

38.

Europaparlamentet betonar att de höga oljepriserna förstärker behovet av att omedelbart lägga om energipolitiken i riktning mot att förbättra energieffektiviteten och ökad användning av andra energikällor, inbegripet förnybar energi.

39.

Europaparlamentet inser att klimatförändringen kommer att slå hårdast mot de områden som redan har stora sociala och ekonomiska problem. Parlamentet inser att i synnerhet kvinnor är en särskilt sårbar grupp. Parlamentet uppmuntrar till anpassningsinsatser på lokal nivå genom ett relevant, internationellt, ekonomiskt och tekniskt stöd.

40.

Europaparlamentet är bekymrat över att Kina inte tillåter utländska företag att vara majoritetsägare i till exempel stålsektorn och har infört en rad mekanismer som begränsar export av metallråvaror eller ger statligt stöd för att köpa dem från externa källor. Parlamentet inser att sådan praxis skapar allvarliga svårigheter för de intressen EU:s industri har av att uppfylla målsättningarna avseende klimatförändringarna samt att exportera tekniker som är energisnåla, förnybara och resurseffektiva och att detta måste hanteras med alla tillgängliga instrument, bland annat genom att man underlättar tekniköverföring både politiskt och ekonomiskt.

41.

Europaparlamentet betonar att den nya handelspolitiken i vissa tillväxtländer, särskilt Kina, som söker efter råvaror i hela världen, i synnerhet i Afrika, har ett stort och negativt inflytande på en globalt tryggad tillgång till råvaror. Parlamentet betonar att man måste överge den nuvarande strategin som grundas på stat-till-stat-förbindelser och som åsidosätter mänskliga rättigheter, företagens sociala ansvar och miljömässiga och sociala standarder, och istället tillämpa en multilateral strategi som grundas på kriterierna om tillräcklighet och hållbarhet vid resursanvändning.

42.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ att utnyttja alla befintliga instrument för att ta itu med handelspraxis som strider mot internationella handelsavtal i enlighet med det ovannämnda meddelandet om metallindustrins konkurrenskraft.

43.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament samt berörda internationella organisationer såsom FN:s konferens för handel och utveckling (Unctad), WTO, Världsbanken, den gemensamma råvarufonden (CFC) och FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).

19.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 279/12

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 12 september 2007, ”En strategi för de yttersta randområdena: uppnådda resultat och framtidsutsikter” (KOM(2007)0507) samt meddelandena av den 12 maj 2004 (KOM(2004)0343) och av den 23 augusti 2004 (KOM(2004)0543) ”Ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena”,

—

med beaktande av artikel 299.2 i EG-fördraget, som kommer att ersättas av artiklarna 349 och 355 om de yttersta randområdenas särdrag i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt när Lissabonfördraget trätt i kraft, och artikel 107.3 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av punkt 60 i slutsatserna från Europeiska rådets ordförandeskap i Bryssel den 14 december 2007,

—

med beaktande av slutdeklarationen från den trettonde konferensen mellan presidenterna från Europeiska unionens yttersta randområden, som undertecknades i Madeira den 5 oktober 2007,

—

med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2000 om kommissionens rapport om åtgärder för genomförande av artikel 299.2 – Europeiska unionens yttersta randområden (1), sin ståndpunkt av den 7 juli 2005 om förslaget till rådets förordning om särskilda åtgärder inom jordbruket till förmån för unionens yttersta randområden (2) samt sin resolution av den 28 september 2005 om ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena (3),

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling och yttrandet från fiskeriutskottet (A6-0158/2008), och av följande skäl:

A.

Azorerna, Kanarieöarna, Guadeloupe, Franska Guyana, Madeira, Martinique och Réunion kännetecknas av en rad svårigheter som är både bestående och tungt vägande och som dessutom förstärker varandras verkan. Bland dessa kan nämnas det mycket stora avståndet från Europa, det faktum att de är öar eller saknar förbindelser med omkringliggande områden, att de har ett besvärligt klimat och en svårtillgänglig natur samt att de har en begränsad marknad.

B.

Saint-Martin och Saint-Barthélemy, som administrativt och politiskt är åtskilda från Guadeloupe, nämns uttryckligen i artiklarna 349 och 355 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, (EG-fördraget ändrat genom Lissabonfördraget), som nya yttersta randområden.

C.

De yttersta randområdenas ekonomiska struktur kännetecknas av en nära koppling till jordbruket och fisket som tillsammans med tjänstesektorn (framför allt turismen) utgör mycket viktiga sysselsättningsskapande delar av ekonomin i dessa områden.

D.

De yttersta randområdena är socialt och ekonomiskt beroende av fiskeresurserna i sina exklusiva ekonomiska zoner, och deras fiskeområden är biologiskt sårbara.

E.

Marknadsmöjligheterna i de yttersta randområdenas omedelbara geografiska närhet är mycket begränsade, medan de yttersta randområdenas marknader är synnerligen attraktiva för alla närliggande tredjeländer.

F.

De yttersta randområdena befinner sig i en situation där de är helt beroende av transportmöjligheterna. De merkostnader som är förknippade med transport av personer och varor, bristfällig trafiktäthet och otillräckliga trafikförbindelser, höga avgifter och svårigheter att inrätta eller upprätthålla regionala transporter utgör stora hinder för de yttersta randområdenas ekonomiska utveckling och tillgänglighet.

G.

De tre senaste åren har de yttersta randområdena direkt berörts av viktiga gemenskapsreformer, bland annat budgetramarna, regionalpolitiken 2007–2013, Europeiska fiskerifonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, det nationella stödet, den gemensamma organisationen av marknaden för socker och bananer och Särskilda program för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Poesiprogram) beträffande jordbruk och fiske. Dessa förändringar har ofta haft långtgående konsekvenser för dessa områden.

H.

Unionens politiska prioriteringar, som måste överensstämma med alltmer tvingande internationella åtaganden på grund av globaliseringen, framför allt i förhållande till WTO, motverkar ibland de särskilda insatser som görs för att främja de yttersta randområdena.

I.

De yttersta randområdenas relativa betydelse har minskat betydligt i ett EU som utvidgats från 12 till 27 medlemsstater.

J.

I bilden av de yttersta randområdena, där de ofta likställs med regioner där gemenskapsmedel eller nationella medel ständigt pumpas in utan att ha några synbara positiva effekter, märks nästan ingenting av det mervärde som randområdena tillför Europeiska unionen i fråga om miljö, kultur, geostrategiskt läge samt rymdfrågor, fördelar som inte är alldeles uppenbara.

K.

De yttersta randområdena är viktiga på grund av att de ger Europa ett framskjutet läge i centrala Västindien, i grannskapet till Mercosur och utanför Afrikas kust i Indiska oceanen och Atlanten. Tack vare detta kan EU sägas utgöra världens största havsområde med en exklusiv ekonomisk zon på 25 miljoner km2 som är rik på alla slags tillgångar.

1.

Europaparlamentet välkomnar att kommissionen tre år efter offentliggörandet av så ambitiösa politiska dokument som de ovannämnda meddelandena om ”ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena” lägger fram ett nytt meddelande om samma ämne.

2.

Europaparlamentet anser, med tanke på de behandlade frågornas omfattning och den berörda politikens komplexitet, att enheten för de yttersta randområdena inom GD Regionalpolitik bör finnas kvar inom kommissionen och att personalen bör utökas kraftigt så att enheten får de resurser den behöver för att fullgöra sin uppgift.

3.

Europaparlamentet noterar att kommissionens insatser beskrivs i mycket positiva ordalag i meddelandet, trots att flera av de åtgärder som nämns bara delvis uppfyller de yttersta randområdenas behov (framför allt i fråga om transporter och tillgänglighet, forskning, fiske och regionalt samarbete) och att kommissionen inte nämner de yttersta randområdenas svårigheter och insatser, till exempel i samband med förnyelsen av de nationella stödsystemen.

4.

Europaparlamentet konstaterar att strukturfondsstödet fortsätter att vara mycket viktigt för de yttersta randområdenas utveckling. Parlamentet önskar emellertid att den sammanhållning som uppnåtts i dessa områden ska mätas med hjälp av andra indikatorer än enbart områdenas BNI i förhållande till gemenskapsgenomsnittet och att sammanhållningspolitiken samordnas bättre med övriga gemenskapsåtgärder på ett övergripande sätt så att en förstärkt samverkanseffekt kan uppnås. Parlamentet uppmanar kommissionen att visa större smidighet och i högre grad anpassa sig till den nuvarande och framtida politiken för de verkliga förhållandena i de yttersta randområdena på grundval av artikel 299.2 i EG-fördraget.

5.

Europaparlamentet noterar de tillfredsställande resultat som uppnåtts inom Poseiprogrammen (jordbruk och fiske) och inom sektorerna för rörsocker-socker, rom och bananer. Parlamentet önskar att verklig hänsyn tas till de ekonomiska konsekvenser för dessa jordbrukssektorer som de pågående internationella förhandlingarna och insatserna inom WTO kan leda till. Parlamentet kommer även i fortsättningen att noga bevaka den kommande halvtidsöversynen av Poseiprogrammen och utvärderingen av de differentierade skattesystemen.

6.

Europaparlamentet påstår bestämt att särdragen i de yttersta randområdena kräver en strategi som baserar sig på politik och åtgärder som varken påverkas av övergångskriterier eller av den konjunkturella utvecklingen av välfärden och som anpassats efter de olika randområdenas behov och kan åtgärda de varaktiga problemen i dessa områden.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att erkänna skillnaderna mellan de yttersta randområdena och särdragen i dem å ena sidan och den roll som dessa områden spelar i den integrerade europeiska havspolitiken å andra sidan och att i sin plan ta med stödåtgärder för fiskesektorn i dessa regioner. Europaparlamentet anser att kommissionen bör positivt särbehandla fiskeflottorna i de yttersta randområdena då tillgång ges till befintliga fiskeresurser utanför dessa områden och särskilt se till att det småskaliga fiskets hållbarhet bevaras.

8.

Europaparlamentet beklagar att kommissionens förslag i samband med nästa steg i det förstärkta partnerskapet i huvudsak handlar om åtgärder som redan existerar eller som håller på att fullföljas (transeuropeiska transportnät, transeuropeiska elektricitetsnät), sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling, ramprogrammet för innovation och konkurrenskraft eller regionalpolitik). Parlamentet förväntar sig ett klargörande av vilka konkreta och operationella verktyg som erbjuds de yttersta randområdena för att de ska kunna utveckla sina möjligheter.

9.

Europaparlamentet är oroat över att kommissionen lägger allt större vikt vid redskapen för att utvärdera gemenskapens politik och instrument för de yttersta randområdena och vid beräkningen av de kvantitativa effekterna av svårigheterna i dessa områden, i syfte att utarbeta en metod för att kompensera för de merkostnader som är förknippade med områdenas perifera läge.

10.

Europaparlamentet hoppas att denna tendens att hänvisa till alltmer matematiska beräkningar för att motivera olika åtgärder inte utgör en förevändning för att ifrågasätta en del av EU:s politik gentemot de yttersta randområdena eller för att avskräcka institutionella och ekonomiska aktörer i dessa områden genom att ställa villkor som är för svåra att uppfylla.

11.

Europaparlamentet beklagar att GD Handel vid första anblicken inte visat något intresse för att beakta de yttersta randområdenas särdrag i samband med förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap och uppmanar verkligen kommissionen att fortsätta sitt arbete med att nå fram till kompromisser som tar hänsyn till de berörda yttersta randområdenas intressen i de slutliga avtal som kommer att ingås med AVS-länderna.

12.

Europaparlamentet önskar att kommissionen bevisar sin verkliga avsikt att gynna de yttersta randområdenas regionala integration så att den ”handlingsplan för ett utvidgat grannskap” som den utlovade 2004 får ett konkret innehåll.

13.

Europaparlamentet oroas över vissa av kommissionens förslag till åtgärder på transportområdet, framför allt bedömningen av särskilda behov och hänsynen till yttre miljöfaktorer. Parlamentet bekräftar vikten av en differentierad behandling av de yttersta randområdena i detta avseende, bland annat i samband med att den civila luftfarten införlivas med det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter, för att inte äventyra de insatser som gjorts för att kompensera dessa områdens bristande tillgänglighet.

14.

Europaparlamentet anser att gemenskapens insatser bör fungera som en katalysator för initiativkraft så att spjutspetscentrum utvecklas särskilt inom ramen för offentlig-privata partnerskap i de yttersta randområdena inom de sektorer där man kan ta tillvara sina fördelar och sitt kunnande, bland annat i fråga om avfallshantering, förnybar energi, energioberoende, biologisk mångfald, rörlighet bland studerande, klimatforskning eller krishantering.

15.

Europaparlamentet erinrar om att flera åtgärder och program som ska fullföljas och inledas för de yttersta randområdena på ett betydande sätt kan bidra till fastställda prioriteringar inom gemenskapen och internationellt, framför allt inom områden som den globala uppvärmningen, skyddet av den biologiska mångfalden, förnybar energi, hälsa i utvecklingsländerna, livsmedel och diversifiering av närings- och produktionsverksamheter. Europaparlamentet välkomnar genomförandet av framför allt programmet Net-Biome (nätverk för forskning av tropisk och subtropisk biologisk mångfald i de yttersta randområdena och utomeuropeiska territorier till stöd för hållbar utveckling), som är ett viktigt exempel på de yttersta randområdenas potential inom vetenskaplig forskning. Parlamentet ställer sig dock frågande till varför det fortfarande är så få yttersta randområden som ingår i Europeiska forskningsområdet, trots att många projekt genomförs och områdena har en stor potential.

16.

Europaparlamentet begär att de insatser som hittills gjorts för de yttersta randområdena ska fortsätta för att dels öka inrättandet av lokala forskningssystem som kan ta till vara de möjligheter som finns, dels främja och hjälpa utveckling av attraktiva och högpresterande universitet som har tillräckliga resurser och som är lika bra som de som finns på EU:s territorium i övrigt.

17.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ att inleda en debatt om framtiden för strategin för de yttersta randområdena i form av ett offentligt samråd. Resultatet av detta samråd kommer att beaktas när ett nytt förslag ska utarbetas före 2009.

18.

Europaparlamentet betonar emellertid att debatten inte bör begränsas till de frågor som tas upp i meddelandet (klimatförändring, befolkningsutveckling och migrationspolitik, jordbruk och havspolitik), även om dessa frågor naturligtvis måste behandlas. Parlamentet anser att man i debatten måste ta upp genomförandet av Lissabonstrategin i de yttersta randområdena.

19.

Europaparlamentet hävdar med eftertryck att räckvidden av artikel 299.2 i EG-fördraget (hädanefter artiklarna 299 och 311a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt), hörnstenen i unionens politik för de yttersta randområdena och för det arbete som bedrivs inom kommissionens avdelningar, ska tas upp på dagordningen för debatterna så att de får den rättsliga, institutionella och politiska karaktär som behövs.

20.

Europaparlamentet understryker de offentliga tjänsternas betydelse för den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i de yttersta randområdena, framför allt inom sektorer som lufttransporter, sjötransporter, post, energi och kommunikationer.

21.

Europaparlamentet kräver att åtgärder omedelbart antas för att bekämpa den bestående arbetslösheten, fattigdomen och inkomstklyftorna i de yttersta randområdena, som har bland de högsta talen i EU.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att hjälpa de medlemsstater som eventuellt avser att tillämpa övergångsklausulen i artikel 355.6 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

23.

Europaparlamentet anser att de yttersta randområdena representerar en möjlighet för EU i dess nuvarande diskussioner om klimatrubbningarna, både när det gäller att beakta risker, förebygga skador, agera vid katastrofer och bevara ekosystemen. Parlamentet kräver därför att rådet snarast antar förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av Europeiska unionens solidaritetsfond, där de yttersta randområdenas särdrag uttryckligen nämns. Parlamentet vill också att man i kommissionens förslag för att förbättra EU:s katastrofberedskap tillvaratar den samlade expertis som finns om dessa områdens geografiska läge.

24.

Europaparlamentet önskar att man i EU:s framtida migrationspolitik tar särskild hänsyn till de yttersta randområdenas speciella situation, då dessa områden utgör unionens yttre gränser, omges av mindre gynnade tredjeländer och utsätts för ett mycket hårt migrationstryck som, tillsammans med en befolkningsökning som fortfarande ofta väsentligt överstiger gemenskapens genomsnitt, leder till oroande ekonomiska och sociala spänningar i dessa områden.

25.

Europaparlamentet begär att gemenskapens stöd till jordbruket i de yttersta randområdena, en fråga som betonas mer än övriga frågor i meddelandet, blir föremål för ingående diskussioner om ett fastställande av de verkliga problemen, behovet av en utveckling mot lokal självförsörjning, jordbrukarnas inkomstnivåer, stöd till producentorganisationer för att främja saluföringen av deras produkter, vikten av att ta hänsyn till miljön samt effekterna av den avreglering av handeln som genomförs genom avtalen om ekonomiskt partnerskap och de framtida frihandelsavtalen som man håller på att förhandla fram med flera områden i Latinamerika.

26.

Europaparlamentet anser att de yttersta randområdena bör stå i centrum för unionens havspolitik, och kräver att diskussionen om denna fråga framför allt inriktas på den roll som dessa områden kan spela för ett hållbart utnyttjande av haven, oceanerna och kustområdena, och en internationell marin förvaltning.

27.

Europaparlamentet kräver att kommissionen, rådet och de övriga berörda EU-institutionerna på ett effektivt och ändamålsenligt sätt garanterar en framtida gemenskapsfinansiering av EU:s strategi för de yttersta randområdena samt kompensation för de nackdelar som beror på dessa områdens perifera läge.

28.

Europaparlamentet rekommenderar att frågor som rör metoderna för att övervinna de lokala marknadernas begränsning, den alltmer konkurrensutsatta miljön, svårigheterna att få avsättning på den europeiska marknaden på kontinenten eller i respektive geografiska områden samt förbättrandet av fördelningen av finansieringen via Europeiska regionala utvecklingsfonden/Europeiska utvecklingsfonden (ERUF/EUF) och ERUF/finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete för samarbetsprojekt med grannländer, också ska prioriteras, liksom de yttersta randområdenas faktiska deltagande i EU:s politik för innovation och för att bekämpa den digitala klyftan så att befolkningen i dessa områden garanteras fullständig tillgång till de kommunikationsmedier och kommunikationsmetoder som den nya tekniken erbjuder, till exempel tillgång till Internet via bredband.

29.

Europaparlamentet kräver att partnerskapet, som är absolut nödvändigt för en lyckad diskussion, inte bara inskränks till europeiska, nationella och lokala offentliga institutioner, utan att det såsom tidigare varit fallet blir möjligt att också inkludera de yttersta randområdenas hela ekonomiska nät, som omfattar strukturerade organisationer som dagligen måste hantera de lokala effekterna av gemenskapens politik. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att mot bakgrund av den partnerskapskonferens som kommissionen organiserat om en europeisk strategi för de yttersta randområdena, som hölls i Bryssel den 14–15 maj 2008, snarast offentliggöra ett nytt meddelande som beaktar de framsteg denna konferens kommer att generera.

30.

Europaparlamentet anser att ett tillvaratagande av de yttersta randområdenas särskilda fördelar, i egenskap av EU:s utposter utanför Europa, är den bästa strategin för att kunna garantera en lokal hållbar utveckling i dessa områden framför allt med hjälp av en turism där man integrerar hela deras rika historia och kulturella, konstnärliga och arkitektoniska arv, som unionen måste bevara.

31.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Regionkommittén, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, de nationella, regionala och lokala myndigheterna i de yttersta randområdena samt till ordföranden för konferensen för ordförandena i de yttersta randområdena.

19.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 279/17

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén med titeln ”EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 – Starkare konsumenter, högre välbefinnande för konsumenterna och ett effektivt konsumentskydd” (KOM(2007)0099),

—

med beaktande av rådets resolution om EU:s strategi för konsumentpolitiken (2007–2013) som antogs vid rådsmötet den 30–31 maj 2007,

—

med beaktande av sin resolution av den 27 september 2007 om skyldigheter för tillhandahållare av gränsöverskridande tjänster (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 6 september 2007 om grönboken om översynen av konsumentregelverket (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 4 september 2007 om översynen av den inre marknaden: undanröjande av hinder och ineffektivitet genom bättre genomförande och verkställighet (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 juni 2007 om konsumenternas förtroende för den digitala miljön (4),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén med titeln ”En inre marknad för framtidens Europa” (KOM(2007)0724),

—

med beaktande av meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén med titeln ”Med anknytning till meddelandet ’En inre marknad för framtidens Europa’ – Tjänster av allmänt intresse, däribland sociala tjänster av allmänt intresse – ett nytt europeiskt åtagande” (KOM(2007)0725),

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén med titeln ”Möjligheter, tillgång och solidaritet: mot en ny samhällsvision för tjugohundratalets Europa” (KOM(2007)0726),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument med titeln ”Initiativ avseende finansiella tjänster till privatpersoner” (SEK(2007)1520), som medföljer kommissionens meddelande med titeln ”En inre marknad för framtidens Europa”,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor, utskottet för rättsliga frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6-0155/2008), och av följande skäl:

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens meddelande om EU:s strategi för konsumentpolitiken och dess ansträngningar att i större utsträckning införliva en konsumentkultur som utgår från en högre grad av medvetenhet bland konsumenterna, vilket är utgångspunkten för ett bättre genomförande och en bättre tillämpning av gällande regelverk.

2.

Europaparlamentet anser att det krävs en övergripande strategi för konsumentpolitiken och att det är mycket viktigt att ta hänsyn till konsumenternas intressen inom alla relevanta politikområden för att kunna tillhandahålla alla konsumenter inom EU en hög konsumentskyddsnivå. Parlamentet välkomnar därför att kommissionen betonar behovet av att se till att den inre marknaden är mer lyhörd för medborgarnas förväntningar och problem. Konsumentskydd och förverkligandet av den inre marknaden utgör inga motstridiga målsättningar utan går tvärtom hand i hand. Kommissionen påminns i detta sammanhang om att det är viktigt att ta hänsyn till konsumentpolitiken inom alla politikområden helst redan när konsekvensanalysen genomförs.

3.

Europaparlamentet anser att behovet av konsumentskydd endast kan tillfredsställas genom lagstiftning om denna är bättre, enklare och förberedd i en process där alla ansvariga generaldirektorat inom kommissionen deltar: generaldirektoraten för hälsa och konsumentskydd, rättvisa, frihet och säkerhet, inre marknaden och tjänster samt konkurrens.

4.

Europaparlamentet betonar att syftet med översynen av konsumentregelverket bör vara att skapa en mer sammanhängande rättslig ram för konsumenternas rättigheter. Parlamentet påminner om att det föredrar ett blandat tillvägagångssätt, det vill säga ett horisontellt instrument vars främsta målsättning ska vara att göra den gällande lagstiftningen konsekvent och göra det möjligt att täppa till kryphål genom att ett visst antal frågor som rör samtliga direktiv behandlas tillsammans. Parlamentet anser att specifika frågor även i fortsättningen bör behandlas separat inom ramen för sektorsvisa direktiv. De sedan länge etablerade principerna om konsumenträttigeter bör också tillämpas inom den digitala världen. I samband med översynen av regelverket bör fler åtgärder vidtas för att tillgodose konsumentskyddet i den digitala världen, däribland skyddet av privatlivet utan att därför ytterligare onödigt belasta näringslivet.

5.

Europaparlamentet beklagar att man inte lägger större vikt vid avtalsrätten i konsumentskyddet och uppmanar kommissionen att dra nytta av det arbete som gjorts inom avtalsrättsprojektet och, om det behövs, ge arbetet en ny inriktning.

6.

Europaparlamentet stöder kommissionens ansträngningar att införa standardavtal och villkor för avtal som slutits på nätet med samma giltighet i alla medlemsstater, eftersom de största hindren för utvecklingen av en inre detaljhandelsmarknad bland annat beror på oklarheter i fråga om konsumentavtal.

7.

Europaparlamentet betonar konsumentorganisationernas betydelse när det gäller att förbättra konsumentkulturen och anser att starka oberoende konsumentorganisationer utgör den bästa grunden för en effektiv konsumentpolitik. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas därför att tillhandahålla erforderligt ekonomiskt stöd till sådana organisationer och att i samband med utarbetandet av konsumentskyddslagstiftningen ha fler kontakter med icke-statliga konsumentorganisationer som har goda möjligheter att fastställa konsumenternas verkliga behov.

8.

Europaparlamentet välkomnar förslaget om att kontaktpersoner för konsumentfrågor ska utses inom kommissionen, och uppmanar varje berört generaldirektorat att offentliggöra årsrapporter om hur konsumentpolitiken integreras i deras respektive ansvarsområden.

9.

Europaparlamentet anser att ett starkt konsumentskydd inom hela EU kommer att gagna såväl konsumenterna som konkurrenskraftiga producenter och säljare. Parlamentet understryker att detta kommer att sporra företagen att producera och sälja mer slitstarka varor, vilket i sin tur leder till mera hållbar utveckling. Parlamentet betonar att ett effektivt och förbättrat konsumentskydd är nödvändigt för att skapa en bättre fungerande inre marknad.

10.

Europaparlamentet påpekar att syftet med de vidtagna åtgärderna måste vara att se till att de 27 nationella små marknaderna inom EU verkligen kommer att förvandlas till världens största detaljhandelsmarknad. Detta förutsätter att medborgarna ska kunna känna sig lika trygga när de handlar på Internet som i kvartersbutiken, och att små och medelstora företag ska kunna lita på att samma bestämmelser gäller inom hela den inre marknaden. Parlamentet uppmanar kommissionen att överväga hur man bäst kan förbättra skyddet för små och medelstora företag i detta avseende, framför allt genom en rättsakt för småföretag.

11.

Europaparlamentet betonar att det fullständiga genomförandet av den inre marknaden måste utgöra en prioritet. Parlamentet bekräftar den positiva roll som euron har spelat när det gällt att minska transaktionskostnaderna, underlätta gränsöverskridande prisjämförelser för konsumenterna och öka potentialen för den inre marknaden för detaljhandeln. Parlamentet uppmanar de nya medlemsstaterna att fortsätta med sina reformer så att de kan införa euron så snart som de uppfyller Maastrichtkriterierna och sålunda till fullo dra nytta av de positiva effekterna av den gemensamma valutan på den inre marknaden. Parlamentet önskar att alla återstående hinder för att säkra konsumenternas förtroende i samband med gränsöverskridande köp och andra avtal, särskilt när det gäller tjänster, avlägsnas, samtidigt som att det är nödvändigt med en särskild strategi när det gäller preferenser i fråga om språk, kultur och konsumentpreferenser.

12.

Europaparlamentet betonar att EU:s konsumentpolitiska normer och självregleringsinitiativ bör fungera som en referensram för globala standarder och bästa praxis på global nivå och välkomnar att EU fungerar som vägvisare på detta område genom att utnyttja sitt ”mjuka” inflytande för att förbättra konsumenternas rättigheter på global nivå.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att kraftfullt stödja konsumenternas rättigheter när det gäller produktsäkerhet genom att garantera CE-märkningens integritet och förbättra marknadsövervakningen på all relevant nationell nivå med hjälp av RAPEX (systemet för snabbt informationsutbyte om farliga konsumtionsvaror) och genom att låta medlemsstaterna utbyta bästa praxis för marknadsövervakning. Kommissionen uppmanas att samarbeta med medlemsstaterna för att se till att befintlig lagstiftning genomförs korrekt och tillämpas fullt ut i medlemsstaterna och däribland överväga möjligheten att se över Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (5). CE-märkningen kan dock tolkas felaktigt som en allmän indikation om kvalitetstest utförd av tredje part eller en ursprungsmärkning. Kommissionen har även uppmanats att lägga fram en ingående analys (6) av säkerhetsmärkning av konsumentprodukter, åtföljd av ett lagstiftningsförslag om detta anses nödvändigt.

14.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens ansträngningar att stärka samarbetet på internationell nivå inom produktsäkerhetsområdet, framför allt med de kinesiska, amerikanska och japanska myndigheterna. En fortsatt dialog och ökat informationsutbyte om produktsäkerhet ligger i alla parters intresse och är vitalt för att skapa förtroende hos konsumenterna. Kommissionen uppmanas att regelbundet avlägga rapport till parlamentet.

15.

Europaparlamentet anser att man i allmänhet kan utgå ifrån att konsumenterna agerar rationellt före ett inköp men att de inte alltid är fullt medvetna om sina rättigheter om det uppstår problem. Europaparlamentet uppmanar till att man i större utsträckning ska inrikta sig på konsumenternas beteendemönster, samtidigt som hänsyn tas till sårbara medborgares behov såsom barn och äldre samt personer med funktionshinder. I detta sammanhang påminner parlamentet om den budgetpost som nyligen inrättats på parlamentets förslag, i syfte att inleda ett pilotprojekt för att bland annat ta fram en konsumentdatabas och genomföra undersökningar och intervjuer samt jämföra medlemsstaternas resultat på detta område. Parlamentet välkomnar kommissionens arbete för att inrätta en resultattavla för konsumentpolitiken, vilket kommer att göra det lättare att förstå bland annat prisstrukturer, konsumenternas beteendemönster samt vad som ger konsumenttillfredsställelse.

16.

Europaparlamentet betonar att alla harmoniseringsåtgärder måste vara noggrant målinriktade så att de angriper de problem som konsumenterna möter på den inre marknaden. När det finns ett verkligt harmoniseringsbehov bör det vara helt naturligt att man undviker att konsumentskyddet inom EU blir alltför olikartat och svårt för företagen att ta hänsyn till när de bedriver handel över gränserna. Parlamentet påpekar att den nuvarande situationen utgör en avskräckande faktor för små och medelstora företag som försöker bedriva handel över hela Europa och är förvirrande för konsumenterna.

17.

Europaparlamentet anser att man bör inrikta sig på att förse konsumenterna med nödvändiga kunskaper och verktyg för att öka deras förtroende för den digitala miljön. Personuppgifter har blivit en handelsvara och ett inslag i affärsmetoder, bland annat när det gäller att tyda beteendemönster. Parlamentet anser därför att uppgiftsskydd och integritetsbestämmelser bör ingå i all konsumentstrategi. Uppgifter finns tillgängliga för användning när som helst och var som helst. Därför finns det ett brådskande behov av att universella standarder för uppgiftsskydd utarbetas av lagstiftare i samarbete med näringslivet och konsumentorganisationer.

18.

Europaparlamentet betonar den viktiga roll som nya och alltmer använda säljkanaler, t.ex. e-handel, spelar när det gäller att förstärka konkurrensen på den inre marknaden och därmed möjligheterna att konsumera. Finans- bank- och försäkringsmarknaderna är särskilt öppna för e-handel och kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att garantera mer förmånliga villkor för utvecklandet av gränsöverskridande e-handel. Parlamentet ber kommissionen att genomföra en studie om de olika metoder för att lösa tvister mellan konsumenter och företag som används i medlemsstaterna i syfte att finna och främja användningen av de effektivaste metoderna. Parlamentet uppmanar till att det inrättas en sund bas för konsumentskyddet som är av grundläggande betydelse särskilt när det gäller finansiella tjänster.

19.

Europaparlamentet välkomnar att det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling kommer att användas som ett verktyg för att ytterligare öka den analytiska och empiriska förståelsen av konsumenternas beteendemönster.

20.

Europaparlamentet anser att konsumentskyddet bör ingå som en integrerad del av företagens planering och utformning av produkter och tjänster och att det är viktigt att undersöka marknadsförändringar.

21.

Europaparlamentet efterlyser åtgärder för att förbättra dialogen på EU-nivå mellan konsumentorganisationerna och industrin så att alla aktörer i värdekedjan inkluderas, och anser att en bra dialog, som även omfattar utbyte av bästa praxis, kan bidra till att minska problemen på den inre marknaden. Parlamentet stöder initiativ som syftar till att uppmuntra konsumenternas intresseorganisationer att delta i samråd och i strategiutveckling. Initiativ som syftar till att stärka konsumentskyddet och konsumenternas medvetenhet i de nyare medlemsstaterna är välkomna. Det är därför viktigt att fortsatt stöd ges till konsumentorganisationerna i EU, framför allt i de nyare medlemsstaterna.

22.

Europaparlamentet understryker att konsumentkulturen utvecklas genom fortlöpande utbildning av konsumenterna när det gäller deras rättigheter och försvaret av dessa. EU och medlemsstaterna bör därför investera mer i konsumentinformation och utbildningskampanjer som riktar rätt budskap till rätt konsumentgrupp. Parlamentet anser vidare att konsumentutbildningen måste ingå som en del i livslångt lärande och föreslår att ny teknik (framför allt Internet) används för konsumentinformation.

23.

Europaparlamentet anser att man vid utformningen av konsumentpolitiken i större utsträckning bör betona sårbara gruppers, som barns, äldre personers och funktionshindrades särskilda behov, och att den demografiska utvecklingen bör beaktas.

24.

Europaparlamentet understryker att såväl kön som ålder och etnisk bakgrund bör beaktas när man tar fram indikatorer och statistik för att fastställa olika konsumentgruppers specifika problem.

25.

Europaparlamentet erinrar om sin resolution om skyldigheter för tillhandahållare av gränsöverskridande tjänster, och ser fram emot kommissionens arbetsprogram om denna fråga. Parlamentet uppmanar kommissionen att klargöra om den har för avsikt att inleda ytterligare initiativ på detta område.

26.

Europaparlamentet betonar att det är viktigt att främja gränsöverskridande transaktioner för att öka valfriheten och stärka den roll som konkurrenspolitiken och utbildning i ansvarsfull konsumtion spelar för att ge konsumenterna de bästa alternativen när det gäller priser, kvalitet och urval särskilt vad avser basvaror och bastjänster som mat, bostäder, utbildning, hälsovård, energi, transport och telekommunikationer. Parlamentet betonar att en förstärkt avreglering av tjänstemarknaden behövs, i synnerhet för att främja konkurrensen och därmed kunna erbjuda konsumenterna lägre priser. Kommissionen och medlemsstaternas uppmanas att främja nytänkande på området för finansiella tjänster för att kunna erbjuda konsumenterna bättre alternativ.

27.

Parlamentet betonar att utöver lämpliga och effektiva åtgärder för att tillgodose konsumentskyddet är det nödvändigt att skapa goda kommunikationer för att klargöra för konsumenterna på vilket sätt de kan hävda sina rättigheter med stöd av lagstiftningen för den inre markanden och annan lagstiftning som är till för dem.

28.

Europaparlamentet anser att särskild uppmärksamhet är nödvändig för att garantera konsumentskyddet och valfrihet vid det fullständiga genomförandet av den inre marknaden för finansiella tjänster. Parlamentet betonar att finansiella produkter liksom bank- och försäkringsprodukter är extremt komplexa och att om medborgarna ska uppmuntras att öka användningen av dessa produkter, särskilt när det gäller deras framtida pensioner, ska man genom bindande åtgärder för att främja konsumentinformationen och rådgivning se till att konsumenterna är medvetna om alla tillgängliga alternativ. Parlamentet understryker dock att konsumentskyddet inte får vara ett svepskäl för protektionism. En fullt integrerad detaljhandelsmarknad för finansiella tjänster måste drivas av marknadskrafter.

29.

När det gäller finansmarknaderna anser Europaparlamentet att införlivandet och det fullständiga genomförandet av EU-lagstiftningen är nyckelfrågan, liksom harmonisering mellan medlemsstaterna. Parlamentet rekommenderar att befintlig lagstiftning genomförs på ett enhetligt sätt innan nya regler föreslås. När det gäller ny lagstiftning uppmanas kommissionen att följa principen om bättre lagstiftning och därigenom undvika att ytterligare bördor omotiverat läggs på konsumenter och näringslivet.

30.

Europaparlamentet välkomnar strategins inriktning på bättre tillämpning av konsumentlagstiftningen och förbättrad tillgång till rättsmedel, vilket är viktigt för att skapa förtroende hos konsumenterna och anser att ökat konsumentförtroende för konsumentprodukter och tjänster är den viktigaste målsättningen för att förverkliga den inre marknaden. Parlamentet förespråkar således ytterligare insatser på detta område.

31.

Europaparlamentet anser att tvister mellan konsumenter och ekonomiska aktörer främst bör lösas utanför domstol, eftersom tvistlösning utom rätta kan gå snabbare och kosta mindre. Detta kräver att nätverket för europeiska informationscentrum för konsumenter och SOLVIT får ökade ekonomiska resurser för dessa nätverk. Parlamentet erinrar om att medlemsstaterna har rätt att begära att den part som avser att väcka talan på förhand samråder med svaranden, så att denne får möjlighet att upphöra med den omtvistade överträdelsen.

32.

Europaparlamentet erinrar om att systemen för alternativ tvistlösning i sig utgör ett alternativ till de traditionella pappersbaserade lagsystemen. Hur stor viljan är att använda alternativ tvistlösning beror därför på om det finns några bindande lagalternativ som ger konsumenten möjlighet till effektiv, lättillgänglig och icke-diskriminerande tvistlösning.

33.

Europaparlamentet påpekar att den ökande e-handeln kräver en harmonisering inom EU av alternativ tvistlösning som uppfyller kraven i kommissionens rekommendation 98/257/EG av den 30 mars 1998 om principer som ska tillämpas på de instanser som är ansvariga för förfaranden för reglering av konsumenttvister utanför domstol (7) och kommissionens rekommendation 2001/310/EG av den 4 april 2001 om principer som ska tillämpas på extrajudiciella organ som deltar i reglering av konsumenttvister som görs upp i godo (8). Det krävs ytterligare arbete när det gäller tvistlösning via nätet, något som parlamentet har efterlyst sedan åtminstone 1999.

34.

Europaparlamentet erinrar om att det är huvudsakligen medlemsstaternas skyldighet att se till att de rättigheter som följer av gemenskapslagstiftningen genomförs på ett effektivt sätt. De är ansvariga för att anpassa sin nationella processrättsliga lagstiftning på ett sätt som gör att dessa rättigheter enkelt kan göras gällande, till fördel för konsumenterna och de ekonomiska aktörerna. För det första är gemenskapen inte behörig att föreskriva bestämmelser för nationell processrätt. Dessutom får gemenskapen enligt artikel 5 i EG fördraget inte vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördraget. I enlighet med den artikeln måste man alltså så långt möjligt ta hänsyn till de nationella rättssystemens särskilda egenskaper, genom att medlemsstaterna ges utrymme att fritt välja mellan olika alternativ som har likvärdiga effekter.

35.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka fördelarna med att inrätta en särskild europeisk konsumentombudsmannatjänst för gränsöverskridande ärenden. Parlamentet konstaterar att flera medlemsstater har konsumentombudsmän inom ett antal sektorer som hjälper konsumenterna i kontakterna med ekonomiska aktörer. Parlamentet anser att kommissionen bör undersöka en sådan strategi i varje enskilt land för sig.

36.

Europaparlamentet konstaterar att det i några, men inte alla, medlemsstater redan finns vissa prövningsmöjligheter för konsumenterna, som gemensamma åtgärder, kollektiva åtgärder, prövning genom behörig ställföreträdare, testfall och ”skimming off” (gemensamma konsumentåtgärder) och påpekar vidare att konsumenterna därför i samband med gränsöverskridande ärenden kan ställas inför olika bestämmelser.

37.

Europaparlamentet erinrar om att Europaparlamentets och rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (9) redan syftar till att skydda konsumenternas kollektiva intressen. Detta direktiv ger bland annat konsumentorganisationerna rätt att inleda förfaranden om förbudsföreläggande. Kommissionen uppmanas att lägga fram en rapport för parlamentet och rådet med en utvärdering av i vad mån och på vilket sätt detta direktiv medfört eller inte medfört de förbättringar som förväntats när det gäller skyddet av konsumenternas kollektiva intressen.

38.

Europaparlamentet anser att innan man börjar fundera över lagstiftning på EU-nivå bör eventuella befintliga problem samt de förväntande fördelarna för konsumenterna noggrant utredas.

39.

Europaparlamentet anser att det i ett antal medlemsstater finns konstitutionella restriktioner som måste beaktas i samband med utarbetandet av en europeisk modell för konsumenternas tillgång till rättsmedel. Vidare bör artikel 6 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut. Kommissionen uppmanas att lägga fram en rapport för parlamentet och rådet om hur man i detta fall ska kunna skapa en nödvändig balans mellan konsumenternas, konsumentorganisationernas och de ekonomiska operatörernas rättigheter.

40.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att noggrant analysera frågan om konsumenters tillgång till rättsmedel i medlemsstaterna, och ha i åtanke att alla nya förslag som den lägger fram inom detta område bör baseras på en uttömmande utredning av eventuella existerande problem och de förväntade fördelarna för konsumenterna, och när det gäller gränsöverskridande förfaranden och eventuella system med kollektiva rättsmedel måste ytterligare forskning genomföras och bygga vidare på erfarenheter runt om i världen, med särskilt beaktande av de farhågor som framförts i fråga om överdrifterna och avigsidorna i den modell som används i USA och som klart behandlar frågan om en lämplig rättslig grund för ett sådant EU-instrument. Kommissionen uppmanas att när så är lämpligt lägga fram en övergripande lösning på EU-nivå som ger alla konsumenter tillgång till ett system med kollektiva rättsmedel för att lösa gränsöverskridande tvister.

41.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att samråda med parlamentet och medlemsstaterna om utvärderingen av dessa studier.

42.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

19.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 279/23

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Icke-diskriminering och lika möjligheter för alla – en ramstrategi” (KOM(2005)0224),

—

med beaktande av artikel 13 i EG-fördraget,

—

med beaktande av rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (1),

—

med beaktande av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (2),

—

med beaktande av kommissionens rapport om tillämpning av direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (KOM(2006)0643),

—

med beaktande av kommissionens rapport från juli 2007 om framtagandet av antidiskrimineringslagstiftning i Europa, med en jämförelse mellan de 25 EU-medlemsstaterna,

—

med beaktande av de nationella rapporterna om genomförandet av lagstiftningen mot diskriminering och de tematiska rapporter som nätverket av rättsexperter på icke-diskriminering sammanställt till stöd för sitt arbete, som fastställts av kommissionen, för att tillhandahålla oberoende information och rådgivning rörande relevant utveckling i medlemsstaterna,

—

med beaktande av FN:s internationella konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering,

—

med beaktande av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder,

—

med beaktande av Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och det tolfte protokollet till den,

—

med beaktande av kommissionens särskild Eurobarometerundersökning om diskriminering i Europeiska unionen från januari 2007,

—

med beaktande av att år 2007 var Europeiska året för lika möjligheter för alla och att 2008 utsetts till Europeiska året för interkulturell dialog,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A6-0159/2008), och av följande skäl:

A.

Enligt artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen grundar sig Europeiska unionen på principerna frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande rättigheterna samt på rättsstatsprincipen, som är principer som är gemensamma för medlemsstaterna, och det är viktigt att politiska uttalanden om bekämpning av diskriminering åtföljs av en successiv utveckling och ett fullständigt och korrekt genomförande av lagstiftning och politik på detta område, i synnerhet av direktiven mot diskriminering och projekt som främjar likabehandling.

B.

I artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen stadgas det även att unionen ska respektera de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och främjandet av likabehandling och icke-diskriminering i enlighet med artikel 13 i EG-fördraget bör utgöra en prioritering inom EU:s lagstiftning och politik.

C.

Att ha ett arbete är en av de grundläggande förutsättningarna för social integration, men arbetslösheten bland många grupper – särskilt kvinnor, invandrare, människor med funktionshinder, etniska minoriteter, äldre och yngre människor och personer med enstaka eller icke erkända kvalifikationer – är fortfarande oacceptabelt hög. Arbetslösheten bland människor som utsätts för flera olika former av diskriminering är ännu högre.

D.

På de flesta av de områden där gemenskapen är behörig att agera omfattar gemenskapsrätten för närvarande inte diskriminering, och direktiv 2000/43/EG respektive 2000/78/EG erbjuder olika nivåer av skydd, vilket skapar luckor i skyddet mot sådan diskriminering som påverkar sysselsättningen.

E.

I kommissionens kartläggning av utvecklingen av antidiskrimineringslagstiftningen i Europa bekräftas det att medlemsstaternas lagstiftning utgör ett lappverk som skyddar mot diskriminering på olika sätt och att det saknas en gemensam genomförandemetod, vilket också har lett till brist på samordning av genomförandet av direktiven och en situation där människor inte i tillräcklig utsträckning är medvetna om sina rättigheter.

F.

Det inkonsekventa genomförandet av icke-diskrimineringspolitiken i medlemsstaterna bidrar till ett bristfälligt praktiskt genomförande av gemenskapsdirektiven mot diskriminering, något som framgår av olika rapporter, till exempel den rapport som den europeiska expertgruppen för bekämpande av diskriminering på grund av sexuell läggning har avgett om bekämpande av diskriminering inom sysselsättningen på grund av sexuell läggning och lagstiftningen i femton EU-medlemsstater.

G.

I sin resolution av den 5 december 2007 om uppföljningen av Europeiska året för lika möjligheter för alla (2007) (3) uppmanade rådet medlemsstaterna och kommissionen att i enlighet med sina respektive befogenheter stödja och förstärka integreringen av frågor kring funktionshinder inom alla berörda politikområden.

H.

Kommissionen har därför med rätta inlett förfaranden mot ett flertal medlemsstater och måste fortsätta att göra detta när det behövs.

1.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sin lagstiftning ta vederbörlig hänsyn till de olika diskrimineringsgrunder som anges i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

2.

Europaparlamentet erinrar om att direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG stadgar om minimikrav och bör utgöra grunden för en mer omfattande politik för undanröjandet av diskriminering.

3.

Europaparlamentet anser att det är oroande med vissa medlemsstaters bristande införlivande och genomförande av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG, liksom bristen på information till EU-medborgarna om vilka rättsmedel som finns att tillgå i händelse av diskriminering.

4.

Europaparlamentet beklagar att direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG inte omfattar ojämlik behandling av diskriminerande karaktär på grund av fysiska egenskaper såsom längd eller hudfärg, framför allt i samband med tillträde till arbeten där det inte finns någon direkt koppling mellan dessa fysiska egenskaper och de kvalifikationer som krävs för de aktuella arbetsuppgifterna.

5.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG införlivas och genomförs på ett effektivt och ändamålsenligt sätt efter införlivandet av deras bestämmelser i den nationella lagstiftningen och att alla undantag motiveras på ett objektivt sätt i enlighet med dessa bestämmelser.

6.

Europaparlamentet uppmanar de behöriga myndigheterna på EU-nivå samt nationell och lokal nivå att förbättra sin samordning av genomförandet. Parlamentet efterlyser ett enhetligt förhållningssätt till kampen mot diskriminering som innefattar och tar hänsyn till alla diskrimineringsgrunder.

7.

Europaparlamentet framhåller att de offentliga myndigheterna genom sin politik, sitt tillhandahållande av tjänster och sina anställningsrutiner har en nyckelroll att spela i främjandet av likabehandling och förebyggandet av diskriminering.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att åta sig att genomföra en grundlig granskning av genomförandet av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG samt att utfärda tolkningsriktlinjer för deras genomförande i syfte att säkerställa att medlemsstaternas genomförande är fullständigt och korrekt. Kommissionen uppmanas i synnerhet att utvärdera hur medlemsstaterna har tolkat de undantag som anges i artiklarna 6 och 8 vid införlivandet av direktiv 2000/78/EG i den nationella lagstiftningen. Parlamentet påminner om att genomförandet av båda direktiven förutsätter en rad mekanismer och tillvägagångssätt, bland annat att man rättar sig efter lagstiftningen, föregriper utvecklingen och utbyter bästa praxis.

9.

Europaparlamentet framhåller att påföljderna för överträdelser av de nationella bestämmelser som följer av införlivandet av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG måste vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att noggrant övervaka införlivandet av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG och kontrollera efterlevnaden av lagstiftning som följer av införlivandet av dem samt att fortsätta att utöva påtryckningar på medlemsstaterna genom överträdelseförfaranden och förfaranden vid bristande efterlevnad, så att dessa snarast fullföljer sin rättsliga skyldighet att införliva dessa direktiv till fullo. Parlamentet anser att dess behöriga utskott bör inbegripas i den pågående övervakningen av medlemsstaternas skyldigheter enligt dessa direktiv.

11.

Europaparlamentet erinrar kommissionen om att artikel 4 i direktiv 2000/78/EG medger undantag endast i den mån som det är objektivt nödvändigt för att en person ska kunna utöva sin yrkesmässiga verksamhet på ett tillfredsställande sätt. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra en strikt tolkning av denna artikel och att väcka talan vid EG-domstolen mot medlemsstater som tillåter en alltför vid definition i sin nationella lagstiftning.

12.

Europaparlamentet efterfrågar en årlig utvärdering av medlemsstaternas genomförande som en del av den öppna samordningsmetoden samt en utvidgad översyn av denna lagstiftning vart femte år som ett inslag i den sociala agendan. Oberoende organ som arbetar med frågor kring icke-diskriminering, inbegripet kommissionens nätverk av rättsexperter, och icke-statliga organisationer som företräder potentiella offer för diskriminering bör delta i den årliga utvärderingen, och det bör vidtas konkreta åtgärder för att ge de icke-statliga organisationerna kapacitet att informera och stödja offren och bidra till den årliga utvärderingen på ett konstruktivt sätt.

13.

Europaparlamentet anser att avsaknaden av en bestämmelse i direktiv 2000/78/EG om behovet av breda definitioner av funktionshinder har lett till att vissa kategorier av personer med funktionshinder har utestängts från direktivets rättsliga skydd. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att snarast komma överens om sådana breda definitioner av funktionshinder i syfte att underlätta harmoniseringen av lagstiftningen mot diskriminering, vilken skulle kunna bygga på konventionen om personer med funktionshinder.

14.

Europaparlamentet anser att tidsfristerna för inlämnande av klagomål mot diskriminering blivit mycket korta i somliga medlemsstater till följd av att det inte definierats hur långa de ska vara, något som kan hindra offren från att inkomma med klagomål.

15.

Europaparlamentet anser att de undantag som knutits till personers civilstånd i direktiv 2000/78/EG kringskurit det skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning som direktivet ger.

16.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att mer effektivt främja tillämpningen av EU-medborgarnas rättigheter enligt direktiv 2000/43/EG och 2000/78/EG och uppmanar kommissionen, medlemsstaterna, fackföreningar och arbetsgivare samt alla berörda myndigheter och andra intressenter att göra allt som står i deras makt för att öka medvetenheten om rättigheterna enligt dessa direktiv och se till att alla som utsatts för diskriminering har tillgång till en rad former av stöd för sin talan, så att de kan utnyttja sina rättigheter enligt direktiven. Parlamentet konstaterar att det ofta är offret som åläggs bördan att vidta rättsliga åtgärder mot den som påstås vara skyldig till diskriminering, i många fall utan vare sig stöd från någon offentlig myndighet eller tillgång till offentlig rättshjälp. Medlemsstaterna uppmanas eftertryckligen att bemyndiga de berörda oberoende organen att ge dem som utsatts för diskriminering effektivt stöd.

17.

Europaparlamentet oroar sig för medborgarnas bristande medvetenhet om lagstiftningen mot diskriminering och uppmanar kommissionen, medlemsstaterna, fackföreningar och arbetsgivare att göra mera för att öka kännedomen om denna. Parlamentet erinrar om att direktiven ålägger medlemsstaterna att på lämpligt sätt informera allmänheten om de bestämmelser som gäller enligt direktiven.

18.

Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstaterna genomför oberoende granskningar av åtgärder för att förebygga diskriminering och avhjälpa följderna av den samt av hur effektivt skyddet mot diskriminering är. De bör också se till att lagstadgade och icke lagstadgade organ som bidrar till förebyggandet av diskriminering och stöder offer för diskriminering har tillräckliga resurser. Vidare rekommenderar parlamentet kommissionen att inbegripa inbördes utvärderingar i sitt löpande övervakningsarbete.

19.

Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna att avsätta tillräckliga resurser för oberoende organ som främjar lika möjligheter och ge dem lämpliga befogenheter, så att de kan fullgöra sina uppgifter på ett effektivt och oberoende sätt, vilka bland annat inbegriper tillhandahållande av vederhäftig sakkunskap om alla former av diskriminering och lämpligt stöd till personer som utsatts för diskriminering. Parlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att se till att dessa organs befogenheter täcker alla former av diskriminering och uppmanar kommissionen att ställa upp normer för hur man ska övervaka och garantera att dessa organ är effektiva och oberoende.

20.

Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna och kommissionen att avsätta resurser för och stärka icke-statliga organisationer som antingen företräder diskriminerade grupper eller som arbetar med att informera medborgarna och ge juridisk hjälp i diskrimineringsfrågor.

21.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att samarbeta med berörda arbetsmarknadsparter för att kontrollera att gemenskapslagstiftningen tillämpas korrekt.

22.

Europaparlamentet betonar att medlemsstaterna i alla händelser bör se till att de som utsatts för diskriminering automatiskt får bistånd i rättegångsförfaranden, vid behov genom offentlig finansiering från de nationella rättshjälpssystemen.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge praktiskt och effektivt stöd till medlemsstaters åtgärder via programmet Progress och Europeiska socialfonden, i syfte att stödja program för lika möjligheter och undanröjande av diskriminering.

24.

Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstaterna, för att tillhandahålla en mer verkningsfull skyddsnivå, bemyndigar föreningar, organisationer och andra juridiska personer att föra talan inför rätta, också på eventuella offers vägnar eller till stöd för dem.

25.

Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen medlemsstaternas regeringar att med hjälp av sysselsättningspolitiken och politiken för social integration garantera likabehandling och lika möjligheter och framför allt åtgärda de allvarliga hinder som diskrimineringen medför i samband med rekryteringar.

26.

Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna att se till att föreningar, organisationer och andra juridiska personer bemyndigas att föra talan inför rätta på en eller flera klagandes vägnar i samtliga rättsfall som berör detta direktivs verkställighet.

27.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i samarbete med EU:s byrå för grundläggande rättigheter och kommissionen regelbundet samla in, sammanställa och offentliggöra omfattande, korrekt och uppdelad statistik om diskriminering samt att offentliggöra denna statistik på ett för allmänheten lättbegripligt sätt som möjliggör ett mer effektivt utbyte av bästa praxis. Parlamentet understryker att det måste avsättas tillräckliga medel för detta och att det är viktigt att ta fram sätt att samla in uppgifter om diskriminering som är förenligt med uppgiftsskyddslagstiftningen.

28.

Europaparlamentet begär att det upprättas nationella integrerade handlingsplaner mot alla former av diskriminering.

29.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens intresse för insamling av uppgifter om likabehandling och offentliggörandet av den europeiska handboken om sådana uppgifter. Kommissionen uppmanas att noggrant studera de olika rättsliga frågorna och parametrarna kring uppgiftsinsamling och att lägga fram förslag till förbättrad registrering av diskrimineringsfall samt att diskutera gemensamma normer för uppgiftsinsamling. Parlamentet rekommenderar att kommissionen fortsätter att tillhandahålla rättslig fortbildning för domare, advokater, fackföreningar och icke-statliga organisationer för att förbättra direktivens verkan på lång sikt samt att i större utsträckning forska kring och analysera konsekvenserna av den lagstiftning som följer av direktiven.

30.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens intresse för flerfaldig diskriminering och dess avsikt att inleda en undersökning om denna fråga. Parlamentet uppmanar kommissionen att ge begreppet flerfaldig diskriminering en balanserad och bred definition samt att undersöka och tillhandahålla uppgifter om detta slags diskriminering och om hatbrott. Vidare uppmanas kommissionen att i all framtida lagstiftning som antas med stöd av artikel 13 i EG-fördraget, vilken kan åberopas mot både diskriminering av en enda orsak och diskriminering av flera orsaker, inbegripa uttryckliga bestämmelser om bekämpande av flerfaldig diskriminering.

31.

Europaparlamentet understryker vikten av nätverksskapande mellan grupper som är verksamma inom diskrimineringsbekämpning på europeisk, nationell, regional och lokal nivå.

32.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se över sin nationella lagstiftning och att överväga att upphäva rättsakter som inte är förenliga med artikel 13 i EG-fördraget.

33.

Europaparlamentet anser att direktiv 2000/43/EG bör utgöra grunden för en omfattande åtgärdsram för förbud mot diskriminering på grund av ras eller etisk tillhörighet. Samtidigt måste man ta hänsyn till de problematiska aspekter som redan har konstaterats och de svårigheter som medlemsstaterna har stött på vid det faktiska införlivandet och genomförandet av direktivets bestämmelser.

34.

Europaparlamentet understryker att kommissionen måste ta fram en gemensam EU-omfattande definition av begreppet positiv särbehandling, eller åtminstone verka för en samsyn om detta, och på detta sätt undanröja de missuppfattningar som råder kring detta begrepps innebörd och tillämpning i vissa EU-medlemsstater, i synnerhet eftersom positiv särbehandling har visat sig vara ett effektivt medel mot diskriminering och för att uppnå likabehandling i vissa medlemsstater.

35.

Europaparlamentet noterar att kommissionen nu kan ha för avsikt att lägga fram lagstiftning om att kriminalisera diskriminering i fråga om tillgång till varor och tjänster på enbart vissa grunder, men inte alla. Parlamentet påminner kommissionen om dess åtagande att lägga fram förslag om ett omfattande direktiv som täcker funktionshinder, ålder, religion eller trostillhörighet och sexuell läggning i syfte att komplettera paketet med antidiskrimineringslagstifting inom ramen för artikel 13 i EG-fördraget i enlighet med sitt arbetsprogram för 2008. Europaparlamentet upprepar att det ur politisk, social och rättslig synvinkel är önskvärt att få ett slut på rangordningen i fråga om skyddet mot olika diskrimineringsgrunder. Parlamentet hyser övertygelsen att det är meningslöst att förbjuda diskriminering på ett område och tillåta det på ett annat.

36.

Europaparlamentet inväntar med intresse framtagandet av gemenskapens definition av funktionshinder, som kommer att ge funktionshindrade personer i hela EU samma rättigheter var de än befinner sig i unionen.

37.

Europaparlamentet anser att alla eventuella nya förslag till direktiv om bekämpning av diskriminering i enlighet med artikel 13 i EG-fördraget måste omfatta ett förbud mot alla former av diskriminering, inbegripet direkt och indirekt diskriminering på alla områden som redan omfattas av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG, diskriminering som utövas av föreningar, diskriminering kopplad till uppfattad tillhörighet till en skyddad grupp samt trakasserier. Parlamentet anser även att en uppmaning om att diskriminera någon ska anses utgöra diskriminering, liksom omotiverad underlåtenhet att göra rimliga anpassningar. Parlamentet anser att det bör framgå tydligt av direktiven att det inte finns någon rangordning mellan olika former av diskriminering, utan att de alla bör bekämpas lika energiskt. Vidare insisterar parlamentet att alla förslag till ny lagstiftning måste spegla alla särdrag hos de olika diskrimineringsgrunderna.

38.

Europaparlamentet hyser övertygelsen att det materiella tillämpningsområdet för det nya förslaget till direktiv om bekämpning av diskriminering enligt definitionen i artikel 13 i EG-fördraget måste vara brett och täcka alla områden som tillhör gemenskapens behörighet samt utbildning, livslångt lärande, socialt skydd och social trygghet, bostäder, hälso- och sjukvård, den bild av diskriminerade grupper som förmedlas av medierna och i reklam, funktionshindrade personers fysiska åtkomst av information, telekommunikation, elektronisk kommunikation, transportsätt och offentliga platser samt sociala förmåner och tillgång till varor och tjänster som är tillgängliga för allmänheten. Dessutom anser parlamentet att det nya direktivet också bör utveckla räckvidden för rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (4), så att detta blir konsekvent jämfört med det skydd mot diskriminering som erbjuds andra grupper.

39.

Europaparlamentet anser att kampen mot diskriminering förutsätter en helhetssyn på hur man ska öka medvetenheten bland allmänheten, något som måste börja redan i skolan.

40.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utreda hur framtida lagstiftning med artikel 13 som grund kan innefatta ytterligare bestämmelser till stöd för tillämpningen av principerna om icke-diskriminering och likabehandling, som inte är beroende av att klagomål anförts av enskilda offer. Parlamentet anser att denna utredning bör ta hänsyn till hur man i framtida lagstiftning kan införa skyldigheter att tillämpa positiv särbehandling och/eller positiva skyldigheter att främja likabehandling samt koppla skyldigheter på områdena icke-diskriminering och likabehandling till den nationella politiken i fråga om offentlig upphandling.

41.

Europaparlamentet anser att skillnader i behandling på grund av nationalitet och språk som inte kan motiveras objektivt på ett rimligt sätt av legitima syften och inte heller uppstår till följd av ändamålsenliga och nödvändiga medel kan utgöra fall av indirekt diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung, som strider mot direktiv 2000/43/EG.

42.

Europaparlamentet anser att diskriminering även måste anses inverka negativt på de fyra grundläggande friheterna – framför allt den fria rörligheten för personer – och därför utgör ett hinder för en välfungerande inre marknad. Parlamentet uppmanar kommissionen att uppmuntra medlemsstaterna att se över sina övergångsbestämmelser om tillträde till deras arbetsmarknader för att undanröja skillnader i behandlingen av olika EU-medborgare i detta avseende.

43.

Europaparlamentet anser att minoritetsgrupper, i synnerhet romerna, behöver särskilt socialt skydd eftersom problemen med exploatering, diskriminering och marginalisering bland denna grupp på områdena utbildning, hälsa, boende, sysselsättning och kvinnors rättigheter har blivit ännu mer akuta efter Europeiska unionens senaste utvidgning.

44.

Europaparlamentet rekommenderar att särskild uppmärksamhet ägnas åt att bekämpa alla former av diskriminering på utbildningsområdet när det gäller tillgången till högkvalitativ utbildning för missgynnade och romska barn och deras omotiverade klassificering som funktionshindrade.

45.

Europaparlamentet framhåller att lagstiftningen är verksam endast då medborgarna är medvetna om sina rättigheter och lätt kan få sin sak prövad i domstol. Parlamentet anser därför att det nya förslaget till direktiv om bekämpande av diskriminering enligt artikel 13 i EG-fördraget även måste omfatta gottgörelse och tillämpning, och rekommenderar att medlemsstaterna inrättar ett eller flera oberoende och handlingskraftiga organ för främjande av likabehandling och bekämpande av alla former av diskriminering, vilka ges befogenhet att befatta sig med alla diskrimineringsgrunder som anges i artikel 13 och alla områden som täcks av direktiv 76/207/EEG. Parlamentet anser att dessa organ också bör ha befogenhet att tillhandahålla oberoende stöd till personer som utsatts för diskriminering, i syfte att göra det möjligt för dem att föra sin talan i klagomål som rör diskriminering, samt att genomföra oberoende undersökningar om tillämpningen av lagstiftning mot diskriminering och avge rekommendationer i alla frågor som hänger samman med sådan diskriminering.

46.

Europaparlamentet begär att det i all framtida lagstiftning som antas med stöd av artikel 13 i EG-fördraget införs en skyldighet att samråda med icke-statliga organisationer, oberoende specialiserade organ för likabehandling och representativa nationella organisationer i samband med utarbetandet och införlivandet av direktivet samt övervakningen av dess genomförande.

47.

Europaparlamentet anser att det nya direktivet måste inbegripa ett krav på att medlemsstaterna integrerar likabehandlingsperspektivet i all planering, utarbetande av politik och programutveckling på de områden som omfattas av direktivet samt på att tjänsteleverantörerna har ett organiserat och systematiskt förhållningssätt till likabehandling och företar anpassningar och tillhandahåller särbehandling för att säkerställa att medlemmar av minoritetsgrupper som utsätts för negativ särbehandling får tillgång till och kan dra nytta av de tjänster som erbjuds.

48.

Europaparlamentet konstaterar med oro att 19 medlemsstater visserligen har undertecknat det tolfte protokollet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna men att bara fem medlemsstater har ratificerat protokollet i fråga.

49.

Europaparlamentet begär att processen för att underteckna, ingå och ratificera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder och dess fakultativa protokoll fortgår, och påminner om att all gemenskapslagstiftning mot diskriminering som föreslås efter gemenskapens ratificering av denna konvention till fullo måste uppfylla de krav som ställs i konventionen. Parlamentet påminner rådet om att kommissionen vid det informella ministermötet om funktionshinder i juni 2007 uppmanades att utarbeta en EU-strategi för effektivt genomförande av konventionen. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att utvärdera behovet av att ändra gemenskapens sekundärrätt eller inriktningen på den berörda politiken.

50.

Europaparlamentet understryker vikten av att Lissabonfördragets klausul mot diskriminering, enligt vilken Europeiska unionen är ålagd att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning vid fastställandet och genomförandet av sin politik och sin verksamhet, på ett genomgripande sätt förverkligas och införlivas i all politik efter fördragets ikraftträdande.

51.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att integrera lika möjligheter och icke-diskriminering i Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning, riktlinjerna för den öppna samordningsmetoden för social integration och de nationella reformprogrammen samt i strukturfondsförordningarna. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas i detta syfte att se över de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning, framför allt riktlinjerna för sysselsättning, med målet att garantera och förbättra integreringen och synliggörandet av den sociala dimensionen i nästa omgång av Lissabonstrategin. Dessutom understryker parlamentet att politiken för lika möjligheter och undanröjande av diskriminering för att vara effektiv måste vara nära kopplad till socialpolitiken, varvid arbetsmarknadens parter bör ges en viktig roll.

52.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att avskaffa all diskriminering som grundar sig på anställningsavtal genom att garantera likabehandling av alla arbetstagare i fråga om hälsoskydd och säkerhet och bestämmelser om arbetstid och viloperioder, föreningsfrihet och frihet att låta sig företrädas av valda ombud, skydd mot uppsägning på osakliga grunder samt rätt att bedriva kollektivförhandlingar och vidta kollektiva stridsåtgärder. Parlamentet poängterar vikten av tillgång till utbildning och fortsatt skydd av erhållna rättigheter genom lagstiftning om utbildningsperioder, bättre vårdmöjligheter och fortsatta grundläggande sociala rättigheter såsom rätten till pension, yrkesutbildning och arbetslöshetsunderstöd vid förändringar i arbetssituationen och övergång från ett anställningsavtal till ett annat eller från lönearbete till egenföretagande och vice versa.

53.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar och parlament.

19.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 279/30

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”En integrerad havspolitik för Europeiska unionen” (KOM(2007)0575 – SEK(2007)1283),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Slutsatser från samrådet om en europeisk havspolitik” (KOM(2007)0574),

—

med beaktande av förslaget från kommissionen om en gemensam trepartsförklaring om inrättandet av en ”Havets dag i Europa” (SEK(2007)1631),

—

med beaktande av kommissionens grönbok ”Unionens framtida havspolitik: En europeisk vision för oceanerna och haven” (KOM(2006)0275) och parlamentets resolution av den 12 juli 2007 (1),

—

med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådets ordförandeskap av den 8–9 mars 2007 beträffande antagandet av ett dokument ”Europeiska rådets handlingsplan (2007–2009) – energipolitik för Europa” av Europeiska rådet,

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”20 och 20 till 2020 – Europas möjligheter i klimatförändringen” (KOM(2008)0030),

—

med beaktande av bestämmelserna i konventionen om arbete till sjöss från 2006, som antogs av Internationella arbetsorganisationen (ILO) den 23 februari 2006 och som samlar och anpassar de konventioner om arbete till sjöss som antagits av ILO sedan 1919,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för transport och turism och yttrandena från utskottet för regional utveckling, utskottet för industrifrågor, forskning och energi och fiskeriutskottet (A6-0163/2008), och av följande skäl:

A.

Oceanerna och haven är väsentliga faktorer för EU:s ekonomi och ekologi. EU har en 320 000 km lång kust som sträcker sig över de kustområden och yttersta landområden där en tredjedel av Europas befolkning bor.

B.

Industri- och tjänsteproduktionen från havet och kustområdena står tillsammans för 40 procent av EU:s BNP.

C.

Klimatförändringen är den största utmaningen för all politik på 2000-talet. Kustområdena hotas av en klimatbetingad höjning av havsytans nivå, som kan bli mycket omfattande och få en dramatisk omfattning för invånarna.

D.

EU:s havsområden, och i synnerhet de yttersta randområdena, spelar en mycket viktig roll för säkerheten och tryggheten gentemot olagliga handlingar som till exempel olaglig invandring, terrorism och smuggling. Områdena är dessutom utsatta för särskilda miljökatastrofer.

E.

Under det senaste året har attackerna mot fiske-, handels- och passagerarfartyg från gemenskapen ökat både i antal och frekvens på internationella vatten nära Afrikas kuster, vilket innebär en stor risk för besättningarnas liv och har en betydande negativ inverkan på den internationella handeln.

1.

Det gläder Europaparlamentet att kommissionen antagit ovannämnda meddelanden samt den handlingsplan som presenteras i ovannämnda arbetsdokument.

2.

Europaparlamentet bekräftar sin resolution av den 12 juli 2007 och välkomnar att kommissionen åtminstone tagit initiativ till att efterkomma en stor del av parlamentets krav.

3.

Europaparlamentet påminner om att den exceptionella havsdimension som kustområdena och de yttersta randområdena representerar inom EU erbjuder unika möjligheter på områden såsom innovation, forskning, miljö och biologisk mångfald, dvs. områden som måste uppmärksammas inom ramen för den integrerade havspolitiken för EU. Parlamentet påpekar att de yttersta randområdena dessutom är utmärkta kontaktplatser för transporter och främjar säkerheten inom EU och i världen.

4.

Europaparlamentet stöder med eftertryck kommissionens avsikt att bättre utnyttja närsjöfartens och de inre vattenvägarnas potential mellan medlemsstaterna och att snabbt integrera den med den inre marknaden. Parlamentet välkomnar kommissionens avsikt att påskynda förfarandet för framtagande av förslag om ett gemensamt sjötransportområde tillsammans med en övergripande sjötransportstrategi för 2008–2018.

5.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att stärka samarbetet sinsemellan och med grannländerna för en lämplig användning av TEN-T och andra europeiska finansieringssystem (som Marco Polo) i syfte att slutföra projekten om höghastighetsvattenvägar och närsjöfartsnätverk.

6.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att förbättra samordningen mellan de europeiska organ som arbetar med havsövervakning och betonar framför allt förebyggandet av olaglig verksamhet (människo- och narkotikasmuggling, olaglig invandring och terroristhot) med särskild inriktning på internationella vatten.

7.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ att inrätta ett europeiskt nätverk för havsövervakning och främja ett bättre samarbete mellan medlemsstaternas kustbevakningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram resultaten av den genomförbarhetsstudie om en europeisk kustbevakning som skulle publiceras och presenteras för parlamentet och rådet i slutet av 2006.

8.

Europaparlamentet anser att havskluster i allra högsta grad kan bidra till en integrerad havspolitik. Parlamentet uppmanar kommissionen att skyndsamt inleda projektet med ett europeiskt nätverk av havskluster.

9.

Europaparlamentet stöder förslaget att den 20 maj inrätta en årlig europeisk ”Havets dag” och anser att en sådan aktionsdag borde användas till att belysa havspolitikens betydelse också utanför fackvärlden hos medborgare, i skolor, högskolor och icke-statliga organisationer. Parlamentet erinrar kommissionen om dess förslag att dela ut ett pris till föredömliga havsområden som ett sätt att främja bästa praxis.

10.

Europaparlamentet anser dock på det hela taget att handlingsplanen innehåller för få konkreta åtgärder och uppmuntrar kommissionen att i framtiden mer ambitiöst utnyttja de instrument som den förfogar över enligt fördragen.

11.

Europaparlamentet beklagar att handlingsplanen endast i allmänt hållna ordalag bemöter de utmaningar som klimatförändringen medför. Parlamentet upprepar sin åsikt att förberedelser för och anpassning till klimatförändringens följder och ett snabbt fastställande av nödvändiga anpassningsåtgärder, i synnerhet glaciärsmältningen som leder till att havsytans nivå höjs och den ökade översvämningsrisken i hamnar och kustområden, måste vara en uppgift för europeisk havspolitik. Därför kräver parlamentet en insats inom alla relevanta politikområden, särskilt forskningspolitiken.

12.

Europaparlamentet erinrar om det faktum att glaciärsmältningen inte bara orsakar att havsytan höjs – den skadar även oåterkalleligen människors, djurs och växters liv – och parlamentet välkomnar därför kommissionens avsikt att lägga fram ett Arktisinitiativ och uppmanar forskarsamhället och beslutstagare att närmare undersöka möjligheterna att skydda polaristäckena.

13.

Parlamentet understryker att en god planering av havsområdet förutsätter en god planering av kustområdet. Alla byggnadsprojekt längs EU:s kust bör beakta följderna av klimatförändringarna, och den höjning av havsnivån som är en följd av detta, erosionen av stränderna samt stormarna som blir allt fler och allt våldsammare.

14.

Europaparlamentet stöder Europeiska rådets huvudmål från mars 2007 att till 2050 halvera utsläppen av växthusgas och upprepar sitt krav på att havspolitiken väsentligt måste bidra till att minska dessa utsläpp, bland annat genom att integrera sjöfarten i handeln med utsläppsrätter och genom att öka forskningsinsatserna för att utnyttja havet som en källa till förnybar energi och för att utveckla ny mindre förorenande teknik för framdrivning av fartyg. Parlamentet anser att Europas roll som föregångare i bekämpningen av miljöförändringen kunde stärka och bygga ut dess ledande roll inom miljöteknik och forskning.

15.

Europaparlamentet uppmanar eftertryckligt kommissionen att vara mer ambitiös i bekämpningen av svavel- och kväveoxidutsläpp och fast avfall från fartyg. Parlamentet upprepar i detta sammanhang behovet av ett närmare samarbete med Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) och särskilt sitt krav på följande:

16.

Europaparlamentet välkomnar de åtgärder som antagits i fråga om satellitövervakning av okontrollerade utsläpp till sjöss som vissa fartyg gör sig skyldiga till. Parlamentet kräver dock att man genom lagstiftning ska tvinga fartyg att använda säkra (och patenterade) anordningar som med de svarta lådorna som förebild gör det möjligt att med korta intervall registrera hur mycket och vilka vätskor som rinner in och ur tankarna och slagvattenbrunnarna. Parlamentet anser att en undersökning av dessa registreringar skulle göra det möjligt att avgöra om okontrollerade och illegala utsläpp av förorenande kolväten ägt rum.

17.

Mot bakgrund av luftföroreningarna i många hamnstäder och regioner, erinrar Europaparlamentet medlemsstaterna och kommissionen om sitt krav på att de bör ge betydligt bättre incitament för energiförsörjning från land för fartyg i hamn. Parlamentet begär därför ett förslag till översyn av rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (2). Denna översyn skulle göra de medlemsstater som enligt artikel 14 i nämnda direktiv utnyttjar möjligheten att befria bunkerolja från skatt skyldighet att i samma utsträckning skattebefria elektricitet från land. Om man behandlar elektricitet och bunkerolja lika skulle detta vara ett viktigt incitament för hamnar och rederier att investera i elektricitetsförsörjningen för fartyg i hamn och därmed bidra till att luftföroreningarna i hamnstäder minskar.

18.

Europaparlamentet pekar än en gång på att nedsmutsningen av haven från land utgör en betydande andel av den totala nedsmutsningen av haven och att kommissionen hittills inte har ägnat sig åt denna fråga. Parlamentet upprepar därför sitt krav på att kommissionen ska lägga fram en handlingsplan för att minska denna nedsmutsning och understryker att medlemsstaterna utan dröjsmål bör införliva de relevanta rättsliga instrumenten, t.ex. ramdirektivet för vatten (3) i sin nationella lagstiftning. Parlamentet understryker att tilllämpningen av ramdirektivet för vatten också omfattar en handlingsplan för att hitta och avlägsna gammalt miljöfarligt ammunitionsavfall från tidigare krig i Nordsjön och Östersjön.

19.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att hjälpa medlemsstaterna att utarbeta en plan för att övervaka och kartlägga fartygsvrak och arkeologiska platser under vatten som tillhör gemenskapens historiska och kulturella arv, vilket skulle göra det lättare att förstå och undersöka dem och bidra till att förebygga den plundring de är föremål för och därmed skydda dem på lämpligt sätt.

20.

Europaparlamentet uppmuntrar de institutioner som deltar att så snart som möjligt godkänna sjöfartspaketet Erika III, och uppmuntrar också medlemsstaterna att tillämpa paketet omedelbart och utveckla tillräckliga rättsliga mekanismer som gör att man kan undvika eller åtgärda olyckor eller tillbud med katastrofala följder för utvecklingen i havsområdena, såsom Erika- och Prestigeolyckorna.

21.

Europaparlamentet framhåller att ramdirektivet om en marin strategi (4) bör utgöra den miljömässiga hörnstenen i den integrerade havspolitiken för EU. I detta direktiv fastställs att regioner där havets tillstånd är kritiskt bör ta fram och genomföra snabbare åtgärder för att uppnå god miljöstatus. I sådana regioner är det särskilt viktigt att kommissionen samordnar olika sektorer, program och strategier och utarbetar och tillhandahåller tillräckligt finansiellt stöd. För att uppnå en sant integrerad havspolitik är det nödvändigt att inkludera landbaserade verksamheter som jordbruk, avloppsvattenhantering, transporter och energiproduktion. Sådana regioner kan utgöra pilotområden för en verklig och fullständigt integrerad havspolitik.

22.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens redovisning beträffande undantaget för sjömän från vissa delar av den europeiska sociallagstiftningen och arbetarskyddet (till exempel direktiv 98/59/EG (5) om massavskedanden, direktiv 2001/23/EG (6) om arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamhet eller delar av företag eller verksamhet, direktiv 2002/14/EG (7) om information till och samråd med arbetstagare och direktiv 96/71/EG (8) om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster). Parlamentet föreslår att dessa direktiv ska omarbetas i nära samarbete med arbetsmarknadens partner.

23.

Europaparlamentet uppmanar bestämt de medlemsstater som ännu inte gjort det, att snarast ratificera konventionen om arbete till sjöss (2006), som antogs i syfte att förbättra levnads- och arbetsvillkoren till sjöss och förebygga illojal konkurrens inom denna sektor genom att uppdatera och kodifiera alla gällande internationella arbetsnormer.

24.

Europaparlamentet uppmanar bestämt kommissionen att uppdatera direktiv 1999/95/EG (9) om arbetstidens längd för sjömän, samt lagstiftningen inom områden som faller under kommissionens behörighet men som inte täcks eller endast delvis täcks på gemenskapsnivå, såsom bestämmelserna för bemanningsföretag eller en arbetstagares rätt att erhålla ett undertecknat anställningsavtal.

25.

Europaparlamentet anser att de regionala och lokala parterna måste göras delaktiga i arbetet om havspolitiken ska ha framgång. Parlamentet betonar därför behovet av närmare samarbete och bättre nätverk mellan de europeiska kustregionerna genom främjandet av samordnade strategier för utveckling och konkurrenskraft och effektivare samordning mellan olika förvaltningsnivåer.

26.

Europaparlamentet upprepar sitt krav på att man i framtiden ska fortsätta att fullfölja initiativet med en integrerad havspolitik för EU och uppmanar kommissionen att stärka dess politiska ramar samt den territoriella, sociala och ekonomiska sammanhållningen med kontinentala Europa och dess politikområden. Parlamentet föreslår att ett betänkande om den europeiska havspolitiken ska offentliggöras vartannat år, och rekommenderar en regelbunden offentlig diskussion med alla berörda parter. Parlamentet uppmanar framtida rådsordförandeskap att ta upp havspolitiken inom ramen för sitt arbetsprogram. Parlamentet kräver dessutom en årlig och klar redovisning av alla havsrelaterade projekt som erhållit EU-medel av kommissionen.

27.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ att stödja förhandlingar om en bättre förvaltning av det delade ansvaret för havsvattenområden med tredjeländer och stödjer starkt ett ökat samarbete med grannländer så att havsvattenområden skyddas internationellt.

28.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inom ramen för FN och IMO aktivt stödja det initiativ som flera medlemsstater arbetat för, det vill säga, att utvidga rätten till förföljelse till havs och i luften till kuststaternas territorialvatten, förutsatt att de berörda länderna går med på det, samt utveckla en mekanism för ömsesidigt bistånd mot sjöröveri.

29.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom ramen för en ny integrerad havspolitik inrätta ett gemenskapssystem för samordning och ömsesidigt bistånd som skulle göra det möjligt för militärfartyg som seglar under en medlemsstats flagg i internationellt vatten att skydda fiske- och handelsfartyg från andra medlemsstater i ett så tidigt skede som möjligt.

30.

Europaparlamentet anser att det är mycket viktigt med en övergripande EU-strategi för havs- och sjöfartsforskning och att tillräckligt med medel måste avsättas till den – redan i det sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration och i kommande program.

31.

Europaparlamentet framhåller att rimlig hänsyn till havspolitiken bör tas vid utarbetandet av EU:s budget och i instrument efter 2013. Parlamentet begär att en kortfattad framställning av denna hänsyn ska ges i de regelbundet utgivna rapporterna om EU:s havspolitik.

32.

Europaparlamentet välkomnar även Europeiska rådets rekommendation av den 14 december 2007, enligt vilken havspolitiken bör anpassas till de olika särdragen i medlemsstaterna och havsregionerna, i synnerhet i kustområden, på öar och i de yttersta randområdena.

33.

Europaparlamentet erkänner medlemsstaternas behörighet på detta område, men ser samtidigt med intresse fram emot kommissionens offentliggörande av en färdplan för att underlätta medlemsstaternas utveckling av fysisk planering för kust- och havsområden. Parlamentet uppmärksammar behovet av att man behåller en lämplig jämvikt mellan ekonomiska, sociala, territoriella och ekologiska hänsyn.

34.

Europaparlamentet erinrar om att den exceptionella havsdimension som kustområdena, öarna och de yttersta randområdena representerar i EU erbjuder unika möjligheter med tanke på innovation, forskning, miljö, biologisk mångfald, utveckling av innovativ havsteknik m.m., och att den framtida integrerade havspolitiken måste uppmärksamma dessa möjligheter. Parlamentet anser att det bör inrättas kompetenscentrum och efterlyser incitament och stöd till de forskningscentrum vid universitet som redan finns i kustområdena.

35.

Europaparlamentet understryker vågenergins betydelse som en ren och alternativ energikälla, och uppmanar kommissionen att beakta denna energikälla i framtida handlingsplaner.

36.

Europaparlamentet anser att det grundläggande målet för den integrerade havspolitiken för EU på fiskeområdet bör vara att främja en modernisering och hållbar, balanserad och rättvis utveckling av denna sektor i hela unionen, varvid sektorns socioekonomiska livskraft och ett hållbart resursutnyttjande bör garanteras och en självständig livsmedelsförsörjning och livsmedelssäkerhet samt den allmänna försörjningen med fisk tryggas samtidigt som man ser till att arbetstillfällen bevaras och att fiskarnas levnadsvillkor förbättras.

37.

Europaparlamentet anser att den gemensamma fiskeripolitiken hittills inte har tillgodosett kraven på vare sig de marina resursernas hållbarhet eller EU:s fiskeflottas och kustsamhällens ekonomiska bärkraftighet. Följaktligen bör den integrerade havspolitiken för EU utvecklas på ett sätt som gör att man undviker bristerna i den gemensamma fiskeripolitiken såsom alltför hög centralisering och oförmågan att beakta de regionala skillnaderna mellan EU:s fiskevatten.

38.

Europaparlamentet anser att skapandet av fler och bättre sjöfartsjobb, särskilt inom fiskesektorn, även förutsätter garantier för en rättvis och tillräckligt hög inkomstnivå, anständiga arbetsförhållanden (inbegripet hälsa och säkerhet) och tillgång till utbildning för dem som jobbar i branschen.

39.

Europaparlamentet anser att medlemsstaterna ömsesidigt bör erkänna utbildningsbevis från gymnasial yrkesutbildning för yrkena som styrman och maskinist på fiskefartyg.

40.

Europaparlamentet upprepar att det måste finnas mekanismer för utbetalning av subventioner eller kompensation till de fiskare som drabbats av de socioekonomiska konsekvenserna av åtgärderna för återhämtning av fiskbestånden eller skydd av ekosystemen, i synnerhet i de minst gynnade regionerna och samhällena och i de yttersta randområdena.

41.

Europaparlamentet upprepar behovet av att stärka den vetenskapliga forskningen inom fisket i medlemsstaterna, i synnerhet inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration.

42.

Europaparlamentet efterlyser gemenskapsstöd till antagandet av effektiva åtgärder som garanterar tillgång till lämpliga resurser för att evakuera, hjälpa och undsätta besättningar.

43.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen och till Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.

19.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 279/36

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Om ett förenklat företagsklimat på områdena bolagsrätt, redovisning och revision”g (KOM(2007)0394),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”En Europeisk Union som bygger på resultat – tillämpningen av gemenskapsrätten”g (KOM(2007)0502),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén ”Små och medelstora företag är nyckeln till tillväxt och sysselsättning. Halvtidsrapport om den moderna politiken för små och medelstora företag”g (KOM(2007)0592),

—

med beaktande av slutsatserna från rådets (konkurrenskraft) 2832:a möte av den 22–23 november 2007 om ett förenklat företagsklimat på områdena bolagsrätt, redovisning och revision,

—

med beaktande av sin resolution av den 24 april 2008 om IFRS-standarder och styrningen av International Accounting Standards Board (IASB) (1), där parlamentet kritiserade förslagen från IASB om en IFRS-standard för små och medelstora företag och uppmanade kommissionen att utarbeta en modern EU-ram för redovisningen i små och medelstora företag, eventuellt genom en översyn av befintlig redovisningslagstiftning,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A6-0101/2008), och av följande skäl:

1.

Europaparlamentet välkomnar det allmänna målet i kommissionens meddelande om ett förenklat företagsklimat på områdena bolagsrätt, redovisning och revision (hädanefter ”meddelandet”) om att minska den administrativa bördan för företagen i Europa och ge dem möjlighet att konkurrera effektivare och nå större framgång i en global miljö med stor konkurrens. Parlamentet påpekar att kommissionens lagstiftningsförslag bör stödja sig på en bedömning av lagstiftningens konsekvenser, särskilt för små och medelstora företag och mikroföretag, samtidigt som rättssäkerheten och bevarandet av gemenskapens regelverk måste garanteras inom hela den inre marknaden och en överensstämmelse med de harmoniseringsprocesser som genomförts inom finansiell rapportering och redovisning måste säkerställas. Parlamentet betonar vidare att intressena hos alla berörda parter, som inbegriper investerare, ägare, långivare och anställda, liksom subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen, måste vägas mot varandra.

2.

Europaparlamentet förkastar överlag alternativ 1 i meddelandet, nämligen att utreda om gemenskapens regelverk på bolagsområdet bör begränsas till de rättsakter som uttryckligen behandlar gränsöverskridande situationer. Parlamentet ställer sig emellertid inte helt negativt till att enstaka bestämmelser som ur de berörda parternas synvinkel inte längre är nödvändiga eller som inte medför några fördelar för näringslivet upphävs, förutsatt att upphävandet inte strider mot allmänintresset.

3.

Europaparlamentet påpekar i samband med alternativ 1 att de aktuella direktiven om bolagsrätt – nämligen det andra (2), det tredje (3), det sjätte (4) och det tolfte (5) direktivet – har gjort det möjligt för investerare och borgenärer som bedriver gränsöverskridande verksamheter att jämföra företag, och att de därför inte bör upphävas igen.

4.

Europaparlamentet påpekar i samband med alternativ 1 att man i en omfattande konsekvensbedömning måste jämföra de besparingar som väntas om direktiven upphävs med kostnaderna för en inre marknad med 27 olika bolagsrättssystem.

5.

Europaparlamentet konstaterar att större delen av den byråkratiska bördan, t.ex. upplysnings- eller rapporteringskrav, särskilt på skatteområdet och det sociala området, som regel orsakas av medlemsstaternas förvaltningar och faller utanför gemenskapens behörighetsområde.

6.

Europaparlamentet konstaterar att medlemsstaterna många gånger inte utnyttjar de frivilliga avregleringsåtgärderna, och att de därmed inte låter företagen ta del av gemenskapsrättens möjligheter till förenklingar. Tvärtom skapar medlemsstaterna ofta nationella regler som går utöver, och är strängare än, befintliga EU-bestämmelser. Parlamentet uppmanar dock kommissionen att undersöka om genomförande av direktiv, t.ex. transparensdirektivet (6), har lett till så kallad ”goldplating”, dvs. att medlemsstaterna infört ytterligare regler utöver direktivet. Kommissionen bör uppmuntra ett utbyte av bästa metoder mellan medlemsstaterna genom att lyfta fram och visa vilken reell inverkan de olika initiativen har på området för förenkling.

7.

Europaparlamentet föreslår en samordning mellan medlemsstaternas skattemyndigheter, för att harmonisera, i syfte att förenkla, de upplysningskrav som riktas till företagen.

8.

Europaparlamentet föredrar i princip alternativ 2 i meddelandet, nämligen att lagstiftaren bör inrikta sig på enskilda konkreta förenklingsåtgärder. Parlamentet anser att varje enskild förenklingsåtgärd bör omfatta en undersökning av om några krav i något direktiv kan upphävas.

9.

Europaparlamentet betonar att det krävs tid för att bedöma effekterna av de ändringar som gjorts i direktiven och påminner om att det tredje och det sjätte direktivet om bolagsrätt nyligen ändrades genom direktiv 2007/63/EG (7), och att genomförandefristen för direktiv 2007/63/EG löper till den 31 december 2008. Parlamentet konstaterar att ytterligare ändringar av dessa direktiv skulle kunna leda till att innehållet i de harmoniserade omställningsbestämmelserna urvattnas, men anser att ytterligare uppdatering behövs.

10.

Europaparlamentet påpekar att det andra direktivet om bolagsrätt nyligen ändrades genom direktiv 2006/68/EG (8), och att genomförandefristen för detta direktiv löpte ut den 15 april 2008. Parlamentet hänvisar i detta sammanhang till resultaten av KPMG:s genomförbarhetsstudie om en alternativ ordning för bevarande av kapital.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att klargöra förhållandet mellan direktiven om bolagsrätt, särskilt det andra, tredje och sjätte direktivet, och IFRS-standarder.

12.

Europaparlamentet framhåller att revisionskrav och offentlighetskrav för noterade företag är viktiga för att den inre marknaden ska fungera väl och att nya elektroniska distributionskanaler och ny teknik, t.ex. elektroniska rapporteringsformat som XBRL gör det möjligt att till låg kostnad, effektivt och snabbt uppfylla offentlighetskraven. Parlamentet välkomnar de eftersträvade reducerade offentlighetskraven när det gäller förenklingar i det första (9) och det elfte (10) direktivet om bolagsrätt. Parlamentet framhåller dock att, precis som när det gäller andra förenklingsåtgärder, så bör offentlighetskraven ses över utgående från fall till fall och med hjälp av konkreta och individuella förenklingsåtgärder, baserade på gedigen konsekvensbedömning. Parlamentet föreslår att undantagen för små och medelstora företag och mikroföretag ska fokusera på att minska de administrativa bördorna och kostnaderna, men inte äventyra berättigade informationsbehov och tillgången till finansieringsmöjligheter. Parlamentet uppmanar till ett utbyte av de bästa arbetsmetoderna när det gäller förenkling och genomförande av gemenskapsregler.

13.

Europaparlamentet delar åsikten om att det bör bli lättare att registrera företag och för dem att sammanställa, inge och offentliggöra lagstadgad information. Parlamentet förordar att sammanställning, ingivning och offentliggörande av lagstadgad information sker genom ett driftskompatibelt affärsregister för hela EU. Parlamentet framhåller särskilt användningen av ny teknik som XBRL. Uppgifterna ska vara lättåtkomliga för investerare, långivare, anställda och offentliga myndigheter inom hela Europeiska unionen. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en färdplan för införande av XBRL-redovisning i EU.

14.

Europaparlamentet poängterar att noterade företag, efter ändringar som genomförts i EU:s redovisningsregler 2006, bland annat måste lämna en redovisning om bolagsstyrningen och ett förbättrat offentliggörande om arrangemang utanför balansräkningen. Parlamentet påminner om att tidsfristen för införlivande av dessa regler är den 5 september 2008 och uppmuntrar medlemsstaterna till en snar tillämpning av reglerna. Parlamentet uppmanar kommissionen att samarbeta med IASB:s styrelse för att ytterligare förbättra redovisningsuppgifterna om verksamheter som inte tas med i balansräkningen.

15.

Europaparlamentet ser ett behov av att revidera stadgan för europabolag för att skapa en mer enhetlig gemenskapsrättslig bolagsform.

16.

Europaparlamentet påpekar att målet med att förenkla de administrativa kraven bör vara att uppmuntra små och medelstora företag att utnyttja den inre marknadens möjligheter och bedriva verksamhet över gränserna.

17.

Europaparlamentet välkomnar införandet av mikroföretag som ska vara befriade från EG-lagstiftningens krav på redovisning, revision och offentliggörande, och föreslår att de tröskelvärden för mikroföretag som anges i meddelandet överlag ska få kvarstå, men befarar att det kan bli svårt att följa dem alla, särskilt för företag med hög ingående skatt. Parlamentet föreslår att övergångsperioden för rapporteringskrav för de företag som överstiger tröskelvärdena bör förlängas på lämpligt sätt. Parlamentet föreslår vidare att det bör utredas om liknande övergångsperioder för företag som ändrar rättslig ställning bör införas.

18.

Europaparlamentet påpekar, när det gäller de tröskelvärden som fastställs i det fjärde (11) och sjunde (12) direktivet om att undanta små och medelstora företag från vissa redovisnings- och revisionskrav, att stabil och förutsägbar reglering är ett viktigt element när det gäller rättssäkerhet och för att hålla ner de företagsadministrativa kostnaderna. Parlamentet understryker med hänvisning till detta, dels att tröskelvärdena i fråga i det fjärde direktivet nyligen ändrats genom direktiv 2006/46/EG (13) och att medlemsstaternas tidsfrist för att införliva detta direktiv löper ut den 5 september 2008, dels att utvidgningen av EU har ökat mångfalden i de europeiska ekonomierna och att revision bidrar till att utveckla en effektiv, sund och ansvarsfull marknadsekonomi.

19.

Europaparlamentet uppmanar med eftertryck kommissionen att ta fasta på och följa upp det krav som rådet uttryckte i sina slutsatser av den 22–23 november 2007 om att aktivt arbeta för medlemsstaternas öppna utbyte av bästa metoder i syfte att göra rapporteringskraven samstämmiga, och om ökad användning av elektroniska medel i förbindelserna mellan företagen och den offentliga förvaltningen, och företag emellan.

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att uppmuntra medlemsstaterna att harmonisera klassificeringen av rapporteringskraven för finansinformation, på det sätt som sker bland annat i Nederländerna och att använda sig av ny teknik i syfte att minska kostnaderna för informationsskyldigheter samtidigt som man bevarar de fördelar som dessa skyldigheter medför för aktörerna på marknaden, beslutsfattarna och offentliga förvaltningar.

21.

Europaparlamentet kräver att man förutom de direktiv som nämns i meddelandet även undersöker onödiga byråkratiska bördor i de direktiv och bestämmelser som har införts till följd av den amerikanska Sarbanes-Oxley-lagstiftningen, t.ex. bestämmelserna i transparensdirektivet, gemenskapens lagstiftning om prospekt (14) och det fjärde och det sjunde direktivet om bolagsrätt.

22.

Europaparlamentet betonar att ett förenklat företagsklimat även innebär att nya rättsliga ramvillkor för företag måste skapas. Parlamentet nämner i det här sammanhanget det fjortonde direktivet om bolagsrätt om gränsöverskridande flyttning av ett bolags säte, möjligheten att välja mellan monistisk eller dualistisk bolagsform samt det lagstiftningsförslag om europeiska privata aktiebolag som väntas från kommissionen i mitten av 2008.

23.

Europaparlamentet är övertygat om att lagstiftning är nödvändig på vissa områden för att skapa ett gynnsamt företagsklimat, t.ex. när det gäller transparens för institutionella investerare.

24.

Europaparlamentet anser att inrättandet av en gemensam konsoliderad bolagsskattebas skulle göra stadgan för europabolag mer användbar och effektiv.

25.

Europaparlamentet anser att redovisning av uppskjuten skatt i balansräkningen är en oproportionerligt stor börda för små och medelstora företag och att de som läser årsredovisningen inte har något uppenbart behov av den. Parlamentet föreslår därför att denna redovisning ska strykas.

26.

Europaparlamentet rekommenderar att principen om ”en enda gång” tillämpas så att företagen inte måste lämna samma information mer än en gång eller till fler än en mottagare.

27.

Europaparlamentet föreslår att samråd hålls om nödvändigheten av och möjligheten att skapa en tillsynsmyndighet för redovisnings- och revisionstjänster.

28.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

19.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 279/40

—

med beaktande av rådets resolution av den 20 maj 1999 om kvinnor och vetenskap (1),

—

med beaktande av rådets resolution av den 26 juni 2001 om vetenskap och samhälle samt kvinnor inom vetenskapen (2),

—

med beaktande av rådets resolution av den 27 november 2003 om lika villkor för kvinnors och mäns tillträde till och medverkan i kunskapssamhället, med sikte på tillväxt och innovation (3),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 18 april 2005 om förstärkning av mänskliga resurser inom vetenskap och teknik i det europeiska området för forskningsverksamhet,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1982/2006/EG av den 18 december 2006 om Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013) (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/73/EG av den 23 september 2002 om ändring av rådets direktiv 76/207/EEG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (5),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 4 december 2001”Vetenskap och samhälle” (KOM(2001)0714),

—

med beaktande av kommissionens arbetsdokument, ”Women and science: Excellence and Innovation – Gender Equality in Science” (SEK(2005)0370),

—

med beaktande av kommissionens grönbok ”Nya perspektiv på Europeiska forskningsområdet”g (KOM(2007)0161), och kommissionens arbetsdokument som bifogas ovannämnda grönbok (SEK(2007)0412),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 februari 2000 om kommissionens meddelande ”Kvinnor och vetenskap: berika den europeiska forskningen genom ökat deltagande från kvinnor” (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 9 mars 2004 om möjligheterna att förena yrkesliv med familj och privatliv (7),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 1 mars 2006 med titeln ”En färdplan för jämställdhet (2006–2010)”g (KOM(2006)0092) och parlamentets resolution av den 13 mars 2007 (8) om detta meddelande,

—

med beaktande av sin resolution av den 19 juni 2007 om en rättslig ram för åtgärder för att göra det möjligt att förena familjeliv och studier för unga kvinnor inom EU (9),

—

med beaktande av sin resolution av den 27 september 2007 om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2007 (10),

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A6-0165/2008), och av följande skäl:

A.

Forskning utgör en central del av den ekonomiska utvecklingen i Europeiska unionen. Europa behöver rekrytera ytterligare 700 000 forskare som en del av uppfyllandet av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.

B.

Kvinnliga forskare är i minoritet i Europeiska unionen. De utgör i genomsnitt 35 procent av forskarna inom offentlig sektor och högre utbildning, och endast i genomsnitt 18 procent av forskarna inom den privata sektorn.

C.

Det är allmänt accepterat att mångfald främjar kreativiteten inom affärslivet och detta bör också gälla för forskningen.

D.

Andelen kvinnor inom den allra högsta akademiska utbildningen överskrider sällan 20 procent och sannolikheten för män att bli professorer eller motsvarande är tre gånger större än för kvinnor.

E.

Till och med i EU:s medlemsstater är det fortfarande svårt att få fram uppgifter om könsfördelningen för forskare med utgångspunkt från kvalifikationer, vetenskapligt område och ålder.

F.

Kvinnliga forskare har större svårigheter än manliga forskare att förena arbete och privatliv.

G.

Bristen på kvinnor i ledande ställning inom vetenskaplig forskning är fortfarande markant.

H.

Andelen kvinnor i universitetens beslutande organ är inte tillräckligt hög för att kunna säkerställa en policy för balanserad könsrepresentation.

I.

I majoriteten av länderna är andelen kvinnor i vetenskapliga styrelser inte i paritet med andelen män.

J.

Ett av EU:s prioriterade åtgärdsområden som det hänvisas till i den ovan nämnda färdplanen för jämställdhet 2006–2010 är en jämn könsrepresentation i beslutsprocessen, inklusive målet att kvinnor ska inneha 25 procent av de ledande positionerna inom forskningen i den offentliga sektorn senast 2010.

K.

Europeiska forskningsrådet har inte uppnått könsbalans – det finns endast fem kvinnor bland de 22 i dess vetenskapliga råd.

L.

Trots att kvinnor utgör mer än 50 procent av den totala andelen studenter i EU och 43 procent av alla som har doktorerat, har de i genomsnitt endast 15 procent av de högre akademiska tjänsterna. Genom att så få finns i beslutsfattande positioner inom forskningen får de betydligt mindre inflytande.

M.

Kommissionens rapport från 2008med titeln ”Mapping the Maze: Getting More Women to the Top in Research” visar att även om transparenta och rättvisa utvärderings- och befordringsförfaranden är nödvändiga instrument så är det inte tillräckligt med detta; det behövs en kulturförändring för att förbättra könsbalansen på de nivåer där forskningsbeslut fattas.

N.

Det nuvarande sjunde ramprogrammet för forskning kräver inte någon obligatorisk jämställdhetsplan vid projektansökningar.

O.

Undersökningar visar att nuvarande utvärderings- och rekryteringssystem inte är könsneutrala.

1.

Europaparlamentet uppmärksammar medlemsstaterna på det faktum att utbildningssystemen i Europeiska unionen fortfarande vidmakthåller könsstereotyper, särskilt inom naturvetenskaplig forskning.

2.

Europaparlamentet anser att det är ytterst viktigt att i ett tidigt skede framhålla naturvetenskap som ett intressant område för båda könen. Parlamentet begär att detta ska tas i beaktande i planeringen av läromedel och i lärarutbildningen. Parlamentet uppmanar universitet och fakulteter att analysera sina antagningssystem för att se om det finns någon inte direkt utsagd men underförstådd könsdiskriminering och att i så fall rätta till antagningssystemet.

3.

Europaparlamentet konstaterar att en mycket hög andel kvinnor så småningom lämnar den vetenskapliga karriären. Detta förhållande som ofta har beskrivits som ”det läckande röret” måste analyseras med utgångspunkt från flera olika modeller, bl.a. vilka avskräckande respektive attraherande faktorer som finns. Parlamentet uppmanar berörda instanser att när man föreslår lösningar ta hänsyn till olika faktorer, t.ex. arbetsmiljö, yrkesmässiga stereotyper, konkurrens, önskemål om förflyttning och familjeansvar.

4.

Europaparlamentet konstaterar att det konventionella sättet att utvärdera ”kvalitet” och ”meritering”, bl.a. genom att räkna antal publikationer, kan vara könssegregerande och dessutom är restriktivt och inte tar hänsyn till tillgängliga resurser, såsom finansiering, lokaler, utrustning och personal samt de kvaliteter som är nödvändiga hos alla forskare, t.ex. förmågan att organisera och hålla samman ett forskarteam eller utbilda teamets unga medlemmar.

5.

Europaparlamentet kräver att kommissionen och medlemsstaterna i definitionerna av ”vetenskaplig kvalitet”g och vad som ska betraktas som ”en bra forskare” tar vederbörlig hänsyn till skillnaderna mellan en manlig och en kvinnlig vetenskaplig karriär. Parlamentet betonar att kvinnliga forskare även bidrar till forskningsvärlden genom att de har ett annat perspektiv och väljer andra forskningsämnen än män.

6.

Europaparlamentet beklagar att de uppehåll som kvinnor av familjeskäl gör i sina vetenskapliga karriärer påverkar deras karriärmöjligheter negativt. De flesta av deras manliga kolleger gör inte några uppehåll och kan därmed uppnå jämförbara positioner tidigare och få ett försprång i sina fortsatta karriärer. Parlamentet begär därför att man ska ta hänsyn till ålder som ett kvalitetskriterium jämte familjesituationen, inklusive hur många personer forskaren har vårdnadsansvaret för. Parlamentet uppmanar dessutom alla forskningsorgan och universitet i EU att inrätta stipendier för doktorandstudier i enlighet med de nationella bestämmelserna om föräldraledighet.

7.

Europaparlamentet framhåller att åldersgränserna för tilldelning av stipendier negativt påverkar unga människor med vårdnadsansvar, och att dessa till största delen är kvinnor. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att se till att det under sådana förhållanden finns lagar som korrigerar denna obalans, till exempel genom att man ökar tidsfristen för att ansöka om stipendier med ett år för varje år som en person i beroendeställning har vårdats.

8.

Europaparlamentet konstaterar att rörlighet är ett av de viktigaste sätten att utveckla en forskarkarriär och förvissa sig om befordran och konstaterar att detta kan vara svårt att förena med familjeliv och att lämpliga politiska åtgärder därför bör vidtas för att göra detta till en mer realistisk möjlighet.

9.

Europaparlamentet betonar infrastrukturens roll för att skapa en hållbar balans mellan arbete och fritid och betonar vikten av att utöka tryggheten i en akademisk karriär.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att förbättra situationen genom att införa ett familjeperspektiv via möjligheter till flexibel arbetstid, förbättrad barnomsorg och tillgång till socialförsäkringar över gränserna. Villkoren för föräldraledighet ska vara utformade på ett sådant sätt att de ger män och kvinnor verklig valfrihet. Parlamentet understryker att både män och kvinnor har ansvar för att förena familjeliv och arbete.

11.

Europaparlamentet noterar att man i kommissionens ovannämnda rapport från 2008 kommer fram till att ledningens engagemang är nödvändigt för att uppnå jämställdhet inom forskningen och att ett sådant engagemang måste komma till uttryck på nationell och institutionell nivå.

12.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att analysera de faktorer som gör det svårare för kvinnor att inneha höga befattningar inom universitet och utbildningsmyndigheter och som allvarligt minskar deras inflytande över beslut som gäller forskning inom Europeiska unionen samt att föreslå lämpliga lösningar.

13.

Europaparlamentet uppmanar universitet, forskningsinstitutioner och privata företag att införa och tillämpa jämlikhetsstrategier i sina organisationer och att utföra jämställdhetskonsekvensbedömningar i sina beslutsprocesser.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra åtgärder för att höja medvetenheten i det vetenskapliga samfundet och bland beslutsfattare när det gäller frågan om lika möjligheter inom vetenskap och forskning.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att införa mer transparenta rekryteringsprocesser och kräva könsbalans i utvärderingspaneler, urvalskommittéer och alla övriga valda eller utsedda paneler och kommittéer. Ett icke bindande mål bör vara att de ska bestå av minst 40 procent kvinnor och minst 40 procent män.

16.

Europaparlamentet kritiserar det föga ambitiösa och otillräckliga EU-målet att 25 procent av de ledande befattningarna inom den offentliga sektorns forskningsverksamhet ska innehas av kvinnor, och påminner kommissionen och medlemsstaterna om att en jämn könsrepresentation innebär en kvinnoandel på minst 40 procent.

17.

Europaparlamentet kräver att kommissionen sätter frågan om kvinnors deltagande i vetenskapliga forskningsprogram i fokus. En riktad utbildning för att nå könsmedvetenhet bör erbjudas personer i beslutsfattande ställning, i forskningsråd och utvärderingsgrupper, personer som utarbetar anbudsinfordringar och anbud samt personer som leder avtalsförhandlingar.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att en balanserad fördelning av kvinnor och män bland deltagarna bedöms som positivt i ansökningarna inom det sjunde ramprogrammet. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta samma åtgärder i sina nationella och regionala program.

19.

Europaparlamentet finner att jämställdhetsplaner i samband med förslags- och utvärderingsfaserna inom det sjunde ramprogrammet är en viktig del av EU:s övergripande strategi för att integrera jämställdhetsperspektivet i alla politikområden och av unionens jämställdhetspolitik, och anser därför att de bör förbli en integrerad del av EU:s forskningsfinansiering.

20.

Europaparlamentet är fast övertygat om att särskilda åtgärder för rekrytering, utbildning och PR måste införas för att främja och uppmuntra kvinnor att i större utsträckning delta i områden som teknik, fysik, ingenjörsvetenskap, datavetenskap och andra områden.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta konkreta åtgärder för att uppmuntra kvinnliga forskare och att ytterligare utveckla stödjande åtgärder och mentorprogram, liksom en policy för befordran med tydliga mål. Parlamentet konstaterar att utvecklingen av stödstrukturer för karriärvägledning och rådgivning som bland annat riktar sig till kvinnliga forskare skulle ge särskilt positiva resultat.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att införa effektiva strategier för att få bort löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Principen om ”lika lön” inom det vetenskapliga området bör också gälla stipendier och bidrag.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inrätta forskningsfonder som är riktade till kvinnor, för att motverka underfinansieringen av kvinnor inom vetenskaplig forskning.

24.

Europaparlamentet betonar vikten av att uppmuntra flickor att satsa på en vetenskaplig karriär och föreslår att kommissionen och medlemsstaterna utser kvinnliga forskare som förebilder och även sätter in andra styrande åtgärder för att uppnå detta mål.

25.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att främja medvetandehöjande åtgärder för att informera flickor och uppmuntra dem att söka sig till naturvetenskapliga och tekniska universitetsstudier och examina. Parlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att förbättra processerna för kunskapsutbyte, eftersom de olika medlemsstaterna uppvisar vitt skilda mönster för utbildningsval.

26.

Europaparlamentet påpekar behovet av specialprogram vid universiteten som ökar flickors och unga kvinnors intresse att göra karriär inom forskningen.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inrätta program för att coacha och stödja unga kvinnliga forskare att delta i forskningsprogram och hjälpa dem att söka stipendier så att de kan fortsätta att bedriva akademiska studier och forskning.

28.

Europaparlamentet välkomnar den verksamhet som bedrivs av icke-statliga organisationer och byråer på europeisk och nationell nivå i syfte att utöka kvinnors deltagande i den vetenskapliga forskningen och öka antalet kvinnor i beslutsfattande positioner.

29.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ytterligare stärka nätverkandet bland kvinnliga forskare på regional, nationell och EU-nivå, eftersom nätverksbyggande har visat sig vara ett viktigt instrument för att ge kvinnor mer inflytande, med syftet att intressera fler kvinnor för vetenskapliga karriärer och uppmuntra de kvinnliga forskarna att delta i debatten om forskningens riktlinjer och förbättra sina möjligheter att avancera.

30.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, regionkommittén samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

19.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 279/44

—

med beaktande av ”Grönbok om bättre nedmontering av fartyg” (KOM(2007)0269) antagen av kommissionen den 22 maj 2007,

—

med beaktande av artiklarna 2 och 6 i fördraget, där det föreskrivs att miljöskyddskrav ska integreras vid utformningen och genomförandet av gemenskapens politik och verksamhet, framför allt i syfte att främja en hållbar utveckling,

—

med beaktande av riktlinjerna för de asiatiska länderna och Turkiet om säkerhet och hälsa inom fartygsskrotning, som antogs av Internationella arbetsorganisationen (ILO) i mars 2004,

—

med beaktande av artikel 175 i fördraget,

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall (1) (förordningen om avfallstransporter),

—

med beaktande av Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall (Baselkonventionen), vilken Förenta nationerna antog den 22 mars 1989 såsom ett regelverk för reglering av internationella transporter av farligt avfall,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och yttrandena från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för transport och turism (A6-0156/2008),

A.

Kolossala fartyg som trafikerar öppet hav skrotas på sydasiatiska stränder och annat håll under ovärdiga och miljöfarliga arbetsförhållanden och en del av dessa fartyg härstammar från Europeiska unionen.

B.

I länder som Bangladesh, Indien, Pakistan är skrotpriserna relativt höga till följd av mycket låga lönekostnader, ytterst bristfälliga säkerhetsföreskrifter och total avsaknad av miljölagstiftning beträffande nedmontering av fartyg, vilket gör dessa länder attraktiva för många fartygsägare.

C.

Kommissionen genomförde 2000 en studie (2) av de ekonomiska förutsättningarna för fartygsskrotningsbranschen, men avstod från att vidta åtgärder, eftersom det enligt studien skulle bli mycket svårt att göra fartygsåtervinning ekonomiskt lönsamt och samtidigt respektera goda miljönormer. Denna tendens att sätta kortfristiga vinster framför människoliv och miljöhänsyn är oacceptabel.

D.

Det är beklagligt att eventuella åtgärder diskuteras först efter att särskilt uppmärksammade fall, såsom den franska regeringens försök att bli av med sitt hangarfartyg Clémenceau utanför EU, har gjort allmänheten mer medveten om problemet.

E.

Såväl industriländerna som utvecklingsländerna är oroade över att industriländerna fraktar allt mer farligt avfall till utvecklingsländer, som där hanteras på ett okontrollerat och riskfyllt sätt. Detta har lett till att Baselkonventionen från 1995 ändrats på ett sådant sätt att länderna inom organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) numera inte får frakta något miljöfarligt avfall till länder utanför OECD (”Baselförbudet”). Även om denna ändring har införts i sin helhet i förordningen om avfallstransporter, har den dessvärre ännu inte trätt i kraft på internationell nivå.

F.

Ett fartyg kan övergå till att bli avfall, enligt definitionen i artikel 2 i Baselkonventionen, samtidigt som det, enligt andra internationella regler, fortfarande anses vara ett fartyg. Denna lucka i lagen utnyttjas systematiskt och leder till att de flesta av EU:s fartyg skrotas i Asien på ett sätt som fullständigt strider mot Baselförbudet och motsvarande bestämmelser i förordningen om avfallstransporter.

G.

Europaparlamentet krävde redan 2003 att kommissionen skulle utarbeta riktlinjer för att täppa till denna lucka i lagen vid översynen av förordningen om avfallstransporter, men rådet vägrade acceptera detta och lät i stället ytterligare åtgärder ingå i det gemensamma arbete som utförs av de tre internationella organen (Baselkonventionen, Internationella arbetsorganisationen (ILO) och IMO) för att upprätta obligatoriska krav på global nivå.

H.

Ett fartyg som innehåller stora mängder farligt material eller som i strid med OECD:s gällande avfallspost GC 030 och enligt Baselkonventionens förteckningar inte vederbörligen har tömts på miljöfarliga ämnen, ska betraktas som farligt avfall. Frakten av ett sådant fartyg från EU till ett land utanför OECD i syfte att skrota det är förbjuden enligt förordningen om avfallstransporter, genom vilken Baselkonventionen infördes i gemenskapsrätten.

I.

Fartyg som betraktas som farligt avfall måste nedmonteras på ett miljövänligt sätt i ett OECD-land, eller får efter sanering (så att de inte längre betraktas som farligt avfall) fraktas till ett land utanför OECD. Detta krav åsidosätts emellertid systematiskt.

J.

Enligt såväl gällande sjörätt som IMO-konventioner är kuststater berättigade och skyldiga att tillämpa all internationell miljöskyddslagstiftning, men det sker ofta överträdelser mot Baselkonventionen vid nedmontering av fartyg, bland annat på grund av bristande politisk vilja att täppa till luckorna i lagen och ta itu med den strukturella bristen på ansvar inom fartygsbranschen, vilket tydligast illustreras av företeelsen med flaggstater.

K.

Visserligen är förordningen om avfallstransporter det regelverk i EU som ska genomföra Baselkonventionen, inklusive export av uttjänta fartyg, men den kan inte tillämpas på ett tillfredsställande sätt vid skrotning av fartyg som ägs av européer eller opererar i europeiska vatten eller för EU-flagg, som gör en sista ”normal” resa och förklaras som avfall först efter att de lämnat europeiskt vatten utan några ytterligare kontrollmekanismer eller riktlinjer för att stoppa sådana kränkningar av internationell rätt och EU-rätt.

L.

Enligt ingressen till förordningen om avfallstransporter är det ”nödvändigt att säkerställa en säker och miljövänlig hantering av fartygsupphuggning i syfte att skydda folkhälsan och miljön”.

M.

För att täppa till de luckor som finns i Baselkonventionen håller IMO på att utarbeta en konvention som ska lösa detta problem världen över.

N.

Vid Baselkonventionens sjunde partskonferens uppmanade parterna, däribland Europeiska unionens medlemsstater, IMO att fortsätta sitt arbete med att utarbeta strängare regler för att förhindra export av giftiga fartyg och att införa obligatoriska krav i sina regler, bland annat regler om ett rapporteringssystem för fartyg som ska nedmonteras. Dessa regler bör garantera en kontrollnivå motsvarande den som inrättats genom Baselkonventionen, och IMO bör fortsätta arbeta för att upprätta obligatoriska krav som säkerställer en miljömässigt sund nedmontering av fartyg, vilket även skulle kunna omfatta förrengöring.

O.

Förslaget till IMO-konvention i dess nuvarande form har inte skapat en kontrollnivå motsvarande den i Baselkonventionen och förordningen om avfallshantering. Inte heller försöker man i förslaget förhindra exporten av giftigt avfall till utvecklingsländerna eller upprätta mekanismer som bygger på principen att förorenaren betalar eller ersättningsprincipen för konstruktion av gröna fartyg, eller på reviderade standarder för återvinningsanläggningar för fartyg. Det är dessutom i vissa fall inte möjligt för de stater som för närvarande ägnar sig åt fartygsåtervinning eller framträdande flaggstater att ratificera konventionen.

P.

Under alla omständigheter räknar man med att det kan ta flera år att anta en IMO-konvention, varefter det återigen kan ta flera år innan den träder i kraft på grund av den långdragna ratificeringsprocessen.

Q.

EU förfogar för närvarande inte över tillräcklig kapacitet för att kunna montera ned sina fartyg (under EU-flagg eller ägda av EU-medborgare) på ett miljövänligt sätt, i synnerhet de som tillhör handelsflottan, och detta problem kommer att växa dramatiskt under 2010 till följd av en allt intensivare skrotning av tankfartyg med enkelskrov.

R.

Konkreta lagstiftningsåtgärder på EU-nivå är därför absolut nödvändiga om dessa tankfartyg med enkelskrov inte ska förstöra stränder och flodbäddar ytterligare i Sydasien. Det finns inga ursäkter för att inte agera, särskilt inte med tanke på att tankfartyg med enkelskrov enkelt kan identifieras.

S.

Den internationella primära marknaden för nedmontering av fartyg fungerar för närvarande i de flesta fall under undermåliga villkor och är inte i överensstämmelse med Europeiska unionens sociala, miljömässiga och hälsopolitiska principer.

1.

Europaparlamentet anser att det inte längre är etiskt försvarbart att acceptera de villkor under vilka nedmonteringen av fartyg sker, vilka innebär att miljö- och socialpolitiska principer bryts och att hälsan för tusentals anställda i Fjärran Östern äventyras.

2.

Europaparlamentet inser att EU delvis är ansvarig för de nuvarande sociala och miljömässiga problemen i samband med nedmonteringen av fartyg. Parlamentet vill därför se omedelbara och konkreta åtgärder från EU:s sida i samarbete med IMO för att stoppa den sociala och miljömässiga dumpning som uppstår till följd av ekonomiska stimulansåtgärder och för att nå en globalt hållbar lösning.

3.

Europaparlamentet anser att det inte är moraliskt försvarbart att vissa skrotningsföretag utnyttjar barn för att utföra hårt och farligt arbete, och att sådana barn istället bör erbjudas tillräckliga utbildnings- och fritidsmöjligheter.

4.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens ovannämnda grönbok, i vilken de stora sociala och mijömässiga problem som följer av nedmonteringen av fartyg i Sydasien beskrivs utförligt. Parlamentet menar emellertid att detta initiativ kommer minst tio år för sent.

5.

Europaparlamentet anser att åtgärder genast måste vidtas på europeisk och internationell nivå, i synnerhet med hänsyn till hälso- och miljöskydd, i stället för att vältra över ansvaret på andra länder. Parlamentet betonar att det mest övergripande sättet att uppnå detta är att anta och tillämpa en internationell konvention med skyldigheter för alla parter som är delaktiga i nedmonteringen av fartyg, men att detta sätt kantas av många hinder och förseningar och bör därför inte ersätta akuta EU-åtgärder.

6.

Europaparlamentet anser att nedmonteringen av fartyg kommer att fortsätta ha en social och ekologisk inverkan också på lång sikt, i synnerhet eftersom antalet fartyg som är under byggnad ökat under flera års tid. Parlamentet betonar därför vikten av fortsatt europeisk innovation och utveckling inom varvsindustrin för att fartyg ska kunna förbättras och bli mindre skadliga för miljön. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att helhjärtat gå vidare med programmet LeaderSHIP 2015.

7.

Europaparlamentet betonar att det inte finns någon tid att förlora, eftersom nästan 800 tankfartyg med enkelskrov förmodligen kommer att skrotas 2010 (3). Parlamentet konstaterar att frågan är tänkt att tas upp i en framtida konvention från IMO men att konventionen förmodligen inte kommer att träda i kraft förrän 2012. Europaparlamentet efterlyser effektiva åtgärder på EU-nivå före 2010, innan IMO:s konvention antas och före toppåret för accelererad utfasning av tankfartyg med enkelskrov.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta kriterier och mekanismer eftersom varje fartyg som ska skrotas och som inte uppfyller alla krav i internationella konventioner, och som en följd av detta inte har giltiga intyg utfärdade av register som EU erkänt, ska betraktas som ”avfall” enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/12/EG av den 5 april 2006 om avfall (4), i syfte att hädanefter förhindra kringgåendet av förordningen om avfallstransporter och även undersöka frågan om när en medlemsstat kan betraktas som en ”exportstat” enligt förordningen om avfallstransporter, inklusive hamnstater, flaggstater och stater med jurisdiktion över fartygsägare och säkerställa ett smidigt och tryggt undandragande från marknaden för fartyg som kommit till slutet av sin operativa livslängd.

9.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att effektivisera genomförandet av förordningen om avfallstransporter genom att låta hamnmyndigheterna i medlemsstaterna utföra strängare kontroller och övervakning så att hamnstater, flaggstater och stater med jurisdiktion över ägarna (avfallsproducenterna) ges möjlighet att förklara ett fartyg som uttjänt och följaktligen som avfall, oavsett om fartyget fortfarande är funktionsdugligt eller ej.

10.

Europaparlamentet stöder initiativ på internationell nivå för att uppnå bindande minimistandarder för fartygsåtervinning och främja inrättandet av rena återvinningsanläggningar med hänsyn till arbetsförhållanden och tillhörande hälso- och säkerhetsfrågor, framför allt på skrotanläggningarna i Sydasien, för att skydda de anställda och miljön från de negativa effekterna av farligt avfall och farliga arbetsrutiner.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en förteckning över fartyg som trafikerar öppet hav och som antagligen kommer att skrotas inom en viss tidsperiod, och att upprätta mekanismer genom vilka sådana fartyg listas som ”uttjänta fartyg” som kräver en skrotningsplan innan de säljs för skrotning. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och hamnmyndigheterna, som måste kunna identifiera fartyg som ska skrotas, att skärpa kontrollen av gamla fartyg enligt denna förteckning. Parlamentet anser i sammanhanget att ett snabbt antagande av de föreslagna ändringarna av direktivet om hamnstatskontroll (5) vore önskvärt.

12.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att förhandla fram en IMO-konvention som innehåller högt ställda krav och omfattande regler som

Parlamentet anser att det i denna framtida konvention bör fastställas att uttjänta fartyg måste tömmas helt på farliga ämnen innan de nedmonteras i länder utanför OECD eller fraktas till officiellt godkända återvinningsanläggningar i OECD- eller EU-länder som uppfyller stränga säkerhets- och miljökrav.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga eventuella åtgärder för att minska de potentiella ekonomiska konsekvenserna av nedmonteringen av fartyg genom att införa striktare produktionsnormer, till exempel begränsa användningen av vissa farliga ämnen.

14.

Europaparlamentet rekommenderar starkt att EU:s arbete inriktas på att skydda minimistandarder som säkerställer bästa tänkbara skydd för miljö, hälsa och säkerhet och som framför allt omfattar regler om konstruktion och tillverkning av fartyg, deras drift, förberedande av fartyg för återvinning, drift av anläggningar för fartygsåtervinning och inrättandet av en lämplig mekanism för tillsyn av fartygsåtervinning som innehåller certifierings- och rapporteringskrav.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att snarast införa ett pålitligt system för att kontrollera tillämpningen av Baselkonventionen för fartyg avsedda för nedmontering.

16.

Europaparlamentet anser att bestämmelserna i den befintliga IMO-konventionen måste vara lika stränga som bestämmelserna i Baselkonventionen, att samtliga standarder och skyldigheter som utarbetats av ILO måste införas utan undantag och att de stora bristerna i tolkningen och genomdrivandet av de nuvarande rättsliga ramarna måste elimineras och att det måste förhindras att uttjänta fartyg som innehåller farligt avfall eller som utgör farligt avfall fraktas till icke-OECD-länder, OECD-länder utan tjänliga skrotningsvarv eller till icke fördragsslutande stater till detta avtal.

17.

Europaparlamentet understryker behovet av att stärka de åtgärder som vidtagits av kommissionen och medlemsstaterna på EU-nivå och internationell nivå och som inriktas på att säkra de minimistandarder som garanterar högsta möjliga miljö-, hälso- och säkerhetsskydd och hög efterlevnad av principen i artiklarna 34 och 36 i förordningen om avfallstransporter (införande av Baselförbudet), som innebär ett absolut förbud mot export av farligt avfall till utvecklingsländer. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att föreslå en förordning om fartygs konstruktion och tillverkning, deras drift under livscykeln och deras förberedelse inför återvinning, driften av återvinningsanläggningar och inrättandet av en lämplig övervakningsmekanism för fartygsåtervinning, som omfattar krav på certifiering och rapportering.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta besluten från den kommande tredje sessionen i den gemensamma arbetsgruppen för ILO/IMO/Baselkonventionen om fartygsskrotning om gemensamt tekniskt samarbete och en samordnad strategi för interimistiska åtgärder som ska vidtas i avvaktan på att den nya IMO-konventionen om fartygsåtervinning träder i kraft.

19.

Europaparlamentet kräver omedelbara åtgärder för utveckling av en konkurrenskraftig industri för miljövänlig nedmontering och förrengöring av fartyg i EU, och uppmanar medlemsstaterna att ställa krav på en miljövänlig nedmontering och förrengöring av alla fartyg som tillhör staten, inbegripet krigsfartyg, och att nedmontera dem på ett säkert och miljövänligt sätt på EU-anläggningar genom offentlig upphandling med strikta offentliga upphandlingsregler som fullt ut följer förordningen om avfallstransporter. Parlamentet anser att en förstärkning av nedmonteringskapaciteten hos europeiska varv måste främjas inom ramen för den gemensamma industri-, struktur- och sammanhållningspolitiken.

20.

Europaparlamentet anser att alla fartyg som för en medlemsstats flagg och alla fartyg som anlägger vid en EU-hamn ska vara skyldiga att medföra listor över material och produkter som användes när fartygen byggdes och utrustades.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en förteckning över anläggningar för fartygsåtervinning som är att föredra och som uppfyller erkända internationella normer för mänskliga rättigheter samt för hälsa och säkerhet. Parlamentet stöder förslaget från kommissionen om certifierings- och märkningssystem för säkra och miljövänliga skrotningsvarv och anser att bidrag från gemenskapen till sjöfartsindustrin ska vara knutna till villkoret att aktörerna följer bestämmelserna i förordningen om avfallstransporter och andra EU-krav, såsom användning av certifierade anläggningar som regelbundet granskas. Parlamentet betonar att detta inte handlar om att förstöra den sydasiatiska marknaden för nedmontering av fartyg, utan om att upprätthålla den genom att främja miljövänliga metoder.

22.

Europaparlamentet anser att EU måste visa vägen och främja globala åtgärder med det tydliga målet att gradvis avskaffa de nuvarande metoderna för nedmontering i Sydasien samt arbeta för antagandet och genomförandet av en internationell konvention i vilken man fastställer miljörelaterade och sociala normer för alla berörda parter.

23.

Europaparlamentet efterlyser en global strategi som garanterar att fartygsåtervinningen utförs på ett sådant sätt att alla som är involverade i processen (bl.a. fartygsägare, skrotnings- eller återvinningsanläggningar, fartygets flaggstat, staten där fartygsåtervinningen äger rum) verkar på ett samordnat sätt och påtar sig sin del av ansvaret.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå konkreta åtgärder för kunskaps- och tekniköverföring för att göra det möjligt för de sydasiatiska nedmonteringsanläggningarna att tillämpa internationella säkerhets- och miljönormer. Parlamentet anser att detta ska beaktas inom den vidare ramen för EU:s utvecklingspolitiska mål beträffande dessa länder. Parlamentet anser att det är nödvändigt att tillämpa den relevanta sakkunskap som eventuellt finns inom fackföreningar och icke-statliga organisationer i detta sammanhang.

25.

Europaparlamentet välkomnar de resultat som redan uppnåtts genom projektet ShipDismantl som finansieras genom sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling, under vilket stödsystem utvecklas som kostnadsfritt kommer att finnas tillgängliga för nedmonteringsföretag runt om i världen. Parlamentet är övertygat om att ytterligare förbättringar kommer att kunna göras till följd av nya ansökningsomgångar som särskilt inriktas på strategier för uttjänta fartyg.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ytterligare undersöka och noggrant utvärdera fördelarna med ett förstärkt ekonomiskt samarbete med utvalda nedmonteringsanläggningar i Sydasien och direkta investeringar i dessa, för att bidra till utformningen av ett nätverk av certifierade, EU-godkända nedmonteringsanläggningar som kan ge bättre ekonomisk, miljömässig och social avkastning på investeringarna.

27.

Europaparlamentet anser att principen om att förorenaren betalar, principen om utökat producentansvar och principen om tillverkarens ansvar måste tillämpas strikt med avseende på en strukturell lösning på detta problem.

28.

Europaparlamentet anser att fartygets operatör/ägare alltid är ansvarig för alla skadliga effekter som nedmonteringen har på anställda, folkhälsan eller miljön, oavsett var nedmonteringen äger rum (oavsett om det sker i eller utanför EU).

29.

Europaparlamentet välkomnar förslaget om upprättande av en fond för nedmontering av fartyg och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att arbeta resolut för att samtidigt uppnå detta mål på IMO- och EU-nivå. Parlamentet uppmanar dessutom kommissionen att i samarbete med varv och fartygsägare undersöka de finansiella mekanismer som står till förfogande, inklusive krav på en obligatorisk försäkring och utnyttjandet av hamnavgifter för att garantera en miljövänlig nedmontering från och med sjösättningen med tanke på att ett fartyg kanske har fler ägare under sin ekonomiska livslängd.

30.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, regeringarna och parlamenten i medlemsstaterna, regeringarna i Turkiet, Bangladesh, Kina, Pakistan och Indien samt IMO.

19.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 279/51

—

med beaktande av sitt beslut av den 25 april 2007 om att tillsätta ett tillfälligt utskott för klimatförändringar (1), som antagits i enlighet med artikel 175 i arbetsordningen,

—

med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Bryssel den 8–9 mars 2007,

—

med beaktande av förklaringen från G8-toppmötet i Heiligendamm den 7 juni 2007, särskilt avsnittet om klimatförändringar, energieffektivitet och energitrygghet – utmaningar och möjligheter för världsekonomins tillväxt,

—

med beaktande av slutsatserna från den fjärde bedömningsrapporten (AR4) från FN:s panel för klimatförändringar (IPCC), som offentliggjordes i Valencia i Spanien den 17 november 2007, och de ytterligare undersökningar som har beställts av nationella regeringar eller har utförts av andra FN-organ,

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Framsteg mot Kyotomålen” (KOM(2007)0757),

—

med beaktande av det gemensamma parlamentariska mötet om klimatförändringar mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten i medlemsstaterna och kandidatländerna den 1–2 oktober 2007,

—

med beaktande av den 13:e partskonferensen (COP 13) för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och den tredje partskonferensen i dess funktion som möte mellan parterna i Kyotoprotokollet (COP/MOP 3) på Bali i Indonesien den 3–15 december 2007,

—

med beaktande av de offentliga utfrågningar och diskussioner med högnivåexperter på området och resultatet av de delegationsbesök som har genomförts av parlamentets tillfälliga utskott för klimatförändringar, särskilt den information som har samlats in genom experternas redogörelser och den efterföljande diskussion som hölls vid det tematiska sammanträdet den 10 september 2007 om klimatpåverkan vid olika uppvärmningsnivåer,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av interimsbetänkandet från tillfälliga utskottet för klimatförändringar (A6-0136/2008), och av följande skäl:

A.

Enligt sitt mandat har det tillfälliga utskottet för klimatförändringar fått till uppgift att utarbeta rekommendationer om EU:s framtida integrerade klimatpolitik. Dessa rekommendationer bör bygga på aktuell forskning och bör inte utesluta senaste vetenskapliga bevis.

B.

I sitt interimsbetänkande behandlar det tillfälliga utskottet endast de följder och effekter av klimatförändringarna som det finns vetenskapliga bevis för. Det tillfälliga utskottet kommer i ett slutligt betänkande att utarbeta förslag om EU:s framtida integrerade klimatpolitik i enlighet med det mandat som det har tilldelats och på grundval av all information som det har samlat in under arbetets gång. Det slutliga betänkandet kommer även att innehålla parlamentets ståndpunkt i förhandlingarna om den internationella ramen för klimatpolitiken efter 2012 inför UNFCCC:s 14:e partskonferens (COP 14), som kommer att hållas i Poznan i Polen i december 2008.

C.

Det råder ett väletablerat och världsomfattande vetenskapligt samförstånd om källorna och orsakerna till klimatförändringar, både inom och utanför IPCC. Den vetenskapliga kunskapen om och förståelsen av de bakomliggande mänskliga orsakerna till de nuvarande tendenserna när det gäller den globala uppvärmningen har ökat oerhört mycket sedan IPCC:s första bedömningsrapport 1990 och betraktas nu som vetenskapliga fakta. Det råder ett djupt vetenskapligt samförstånd om den roll som de antropogena utsläppen av växthusgaser spelar i det globala klimatet. Mot bakgrund av den riskbedömning som tillhandahålls kräver osäkerheten att åtgärder vidtas snarare än att åtgärderna skjuts upp.

D.

Den kunskap om klimatförändringarna och om orsakerna till den globala uppvärmningen som har samlats in hittills genom forskning och insamling av uppgifter är tillräcklig för att man ska börja agera politiskt och fatta de beslut som omedelbart behövs för att minska utsläppen i mycket betydande grad och förbereda för anpassning till de oundvikliga klimatförändringarna.

E.

Enligt IPCC:s fjärde bedömningsrapport (AR4) har de globala koldioxidutsläppen ökat med omkring 80 procent mellan 1970 och 2004 och ökningen beror främst på användningen av fossila bränslen.

F.

Forskning som grundar sig på observationer och arbete med modeller påvisar risken för allvarliga konsekvenser för vår planet om inte åtgärder vidtas snabbt för att minska eller till och med helt stoppa ytterligare ökningar av utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser, som finns upptagna på IPCC:s förteckning över växthusgaser.

G.

Sedan översynsperioden och IPCC:s efterföljande offentliggörande av den fjärde bedömningsrapporten (AR4) har man i ett flertal nya vetenskapliga undersökningar mätt och lagt fram uppgifter som bekräftar tendenserna för den globala uppvärmningen och ytterligare bedömt klimatförändringarnas sociala, ekonomiska och miljömässiga följder för mänskligheten samt behovet av anpassning till klimatförändringarna och av att mildra klimatförändringarna.

H.

I Sternrapporten dras slutsatserna att om inga åtgärder vidtas kan de beräknade kostnaderna för klimatförändringarna årligen komma att uppgå till mellan 5 och 20 procent av BNP år 2050. Enligt samma rapport dras slutsatserna att klimatmålen kan nås om man årligen från och med nu avsätter 1 procent av BNP till åtgärder på detta område.

I.

I den fortsatta vetenskapliga debatten ifrågasätts inte längre de bakomliggande orsakerna till den globala uppvärmningen och klimatförändringarna. All vetenskaplig debatt är endast ett uttryck för vetenskapliga framsteg för att klargöra återstående osäkerhetsfaktorer eller tvivel, och den vetenskapliga debatten är historiskt präglad av sökandet efter en djupare förståelse av människornas inverkan på naturliga processer.

J.

Nyligen genomförda vetenskapliga undersökningar har gett ytterligare belägg för de antropogena störningarna av jordens atmosfär. I de naturvetenskapliga undersökningarna av klimatförändringarna bedömer man de konkreta följderna av nuvarande nivåer av global uppvärmning, som orsakats av historiska utsläpp. Genom uppgifterna från dessa undersökningar understryks att det är bråttom att vidta anpassningsåtgärder och mildrande åtgärder för att begränsa betänkliga risker för människor, florans och faunas biologiska mångfald, livsmiljöer och infrastrukturer, först och främst i utvecklingsländerna, men även i Europa och andra rika delar av världen.

K.

Inom vetenskapen har man identifierat ett antal brytpunkter (”tipping points”) i jordens klimatsystem. Dessa brytpunkter motsvarar ”punkter utan återvändo”, då i praktiken oåterkalleliga klimatförändringar uppstår, vars konsekvenser inte längre rimligen kan hanteras av människor. Dessa brytpunkter och de ohejdbara biogeofysiska processer som de utlöser kan inte inberäknas till fullo i de befintliga framtida klimatscenarierna. Exempel på dessa brytpunkter är att permafrosten smälter, vilket leder till stora metanutsläpp i atmosfären, att glaciärerna smälter, vilket ökar absorberingen av solljuset, och att koldioxidens löslighet i haven minskar, vilket leder till stigande temperaturer. På grund av temperaturhöjningarna tenderar dessa mekanismer att gradvis förvärra den globala uppvärmningen genom en kumulationseffekt.

L.

Om temperaturerna stiger med 1,5 °C–2,5 °C beräknas 20–30 procent av alla arter vara utsatta för ökad risk för utplåning. Om temperaturerna stiger med 3,5 °C är andelen 40–70 procent, vilket gör att det är livsviktigt att begränsa klimatförändringar för att bevara den biologiska mångfalden världen över och för att bevara ekosystemtjänster.

M.

Mer än 70 procent av jordens yta täcks av världshaven, som innehåller mer än 97 procent av jordens vatten, och utgör 99 procent av jordens livsutrymme. Fisk är den största källan för människors samlade proteinkonsumtion i världen och utgör den främsta näringskällan för 3,5 miljarder människor. Tre fjärdedelar av världens megastäder ligger vid havet.

N.

Det vetenskapliga samförstånd som uttrycks i IPCC:s fjärde bedömningsrapport (AR4) leder till slutsatsen att nivåerna av globala växthusutsläpp måste minskas med 50–85 procent jämfört med 2000 för att en allvarlig risk ska undvikas. Det kommer att bli allt svårare att nå detta mål om de globala växthusgasutsläppen fortsätter att öka fram till 2020 och därefter. Nästan alla medlemsstater gör goda framsteg i sina insatser för att nå sina enskilda EU-mål för bördefördelningen, vilket ökar sannolikheten för att EU kommer att nå sitt Kyotomål till 2012. Efter 2012 måste medlemsstaterna emellertid minska växthusgasutsläppen på ett mer ambitiöst sätt om de ska kunna infria de målsättningar som antogs vid Europeiska rådets ovannämnda möte den 8–9 mars 2007, som ska uppfyllas av de utvecklade länderna gemensamt, genom att de minskar sina växthusgasutsläpp med 60–80 procent till 2050 jämfört med 1990.

O.

Enligt IPCC:s fjärde bedömningsrapport kan det påvisade sambandet mellan uppvärmningen och minskningen av kolsänkor på land och i världshaven komma att kräva en avsevärd ytterligare utsläppsminskning för att stabilisera växthusgaskoncentrationerna.

P.

Det råder politiskt samförstånd inom EU om den avgörande betydelsen av att uppnå det strategiska målet att begränsa ökningen av världens medeltemperatur till högst 2 °C i förhållande till förindustriell tid. Den globala temperaturen har redan ökat med 0,74 °C under det senaste århundradet, och kommer ofrånkomligen att öka med ytterligare 0,5 °C–0,7 °C på grund av historiska utsläpp.

Q.

Enligt IPCC:s fjärde bedömningsrapport (AR4) har de globala växthusgasutsläppen ökat sedan förindustriell tid, och ökar för närvarande snabbare än någonsin tidigare, med en ökning på 70 procent mellan 1970 och 2004 som beror på mänsklig verksamhet och en betydande ökning på 24 procent har skett sedan 1990. Många natursystem på alla kontinenter och i de flesta världshaven påverkas redan av regionala klimatförändringar genom stigande temperaturer, ändrade regn- och vindmönster och ökad vattenbrist.

R.

När det gäller klimatsystemet är det den totala mängden ackumulerade växthusgaser som släpps ut i atmosfären som är relevant, inte relativa utsläpp eller relativa utsläppsminskningar. De totala utsläppsmängderna av växthusgaser under de närmaste åren och årtiondena kommer därför att vara den avgörande faktorn för att undvika farliga klimatförändringar.

S.

I IPCC:s fjärde bedömningsrapport (AR4) har man för första gången samlat befintlig dokumentation av de vittomfattande effekterna av förändringar i det nuvarande klimatet för Europa, såsom glaciärer som drar sig tillbaka, längre växtodlingssäsonger, förändringar i utbredningen av arter och hälsoeffekter på grund av en värmebölja av aldrig tidigare skådat slag. De förändringar som observerats stämmer överens med dem som förutsagts för de framtida klimatförändringarna. Jämnt fördelat över hela Europa kommer nästan alla regioner att påverkas negativt av vissa framtida effekter av klimatförändringarna och dessa kommer att utgöra utmaningar för många socioekonomiska sektorer. Klimatförändringarna förväntas öka de regionala skillnaderna när det gäller Europas naturresurser, t.ex. tillgången på vatten.

T.

Klimatförändringar tillsammans med massiv urbanisering beroende på befolkningstillväxt förväntas öka värmen i städerna, vilket får direkta negativa följder för stadsbornas hälsa och välbefinnande.

U.

Den nuvarande politiken för att mildra effekterna av klimatförändringar och politik för hållbar utveckling i samband härmed måste under alla omständigheter intensifieras men kommer ändå inte att vara tillräcklig för att minska de globala växthusgasutsläppen under de närmaste årtiondena. Enligt vetenskapliga rekommendationer kommer möjligheten att framgångsrikt stabilisera den globala växthusgaskoncentrationen till en nivå som motsvarar 50 procents sannolikhet att klimatförändringen begränsas till 2 °C att stå öppen till 2015, då de globala utsläppen bör nå sin högsta nivå.

V.

Arbetsgrupp III:s bidrag till IPCC:s bedömningsrapport (AR4) visar att för att kunna nå de lägsta nivåerna som IPCC hittills fastställt och motsvarande möjlig skadebegränsning, skulle parterna till FN:s ramkonvention om klimatförändringar enligt dess bilaga I gemensamt behöva minska utsläppen med 25–40 procent under 1990 års nivåer fram till 2020.

W.

IPCC:s nästa bedömningsrapport kommer troligen inte att offentliggöras förrän 2012 eller 2013. Ytterligare kunskap från fackgranskad vetenskaplig litteratur och från vetenskapliga rapporter som beställts av regeringar eller har genomförts av andra internationella organ eller FN-institutioner, som t.ex. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), FN:s miljöprogram (UNEP), FN:s utvecklingsprogram (UNDP), Världsmeteorologiska organisationen (WMO) eller Världshälsoorganisationen (WHO), bidrar avsevärt till att fördjupa förståelsen av de nuvarande och framtida följderna av klimatförändringarna för människorna och miljön samt till anpassning till och mildrande av dessa klimatförändringar.

X.

De flesta resultaten från dessa ytterligare undersökningar betonar att det är bråttom att utan dröjsmål agera för att motverka den globala uppvärmningen. Detta gäller särskilt de senaste WMO-uppgifterna som offentliggjordes i december 2007, där det anges att årtiondet från 1998 till 2007 var det varmaste som har uppmätts hittills, och att 2007 då hamnar bland de tio varmaste åren som någonsin har uppmätts med en beräknad temperaturavvikelse på 0,41°C i förhållande till de mångåriga genomsnittstemperaturerna. I vissa delar av Europa har man under 2007 uppmätt temperaturavvikelser på över 4 °C jämfört med de mångåriga månatliga genomsnittstemperaturerna för januari och april.

Y.

Det är nödvändigt att se på den globala uppvärmningen och klimatförändringarnas olika dimensioner ur ett perspektiv som omfattar andra globala problem, som t.ex. fattigdom eller globala hälsofrågor, eftersom dessa problem kommer att förvärras av effekterna av de stigande temperaturerna, torka, översvämningar, stigande havsnivå och alltmer förekommande extrema väderförhållanden. Klimatförändringar kan hindra länders förmåga att arbeta för hållbar utveckling och uppnå millenieutvecklingsmålen. Klimatförändringarna kan utgöra ett allvarligt hot mot exempel på framgångsrik utveckling, och bör följaktligen vara en övergripande fråga inom det internationella samarbetet.

1.

Europaparlamentet välkomnar att parterna till UNFCCC vid sitt möte på Bali konstaterade att IPCC:s fjärde bedömningsrapport (AR4) utgör den mest omfattande och sakkunniga bedömningen av klimatförändringar hittills. Bedömningsrapporten ger ett integrerat vetenskapligt, tekniskt och socioekonomiskt perspektiv på relevanta frågor och parterna uppmuntras i rapporten att utnyttja den information som den innehåller i utarbetandet och genomförandet av nationell klimatpolitik.

2.

Europaparlamentet är övertygat om att vetenskapen går framåt genom att vedertagna kunskaper och hypoteser bryts mot andra idéer och genom att fackgranskning tillämpas. Parlamentet lovordar IPCC:s arbete och förmåga att knyta samman tusentals forskares arbete och anser att IPCC bör ta nya resonemang på allvar för att fortsättningsvis garantera att IPCC:s forskning står för trovärdighet och kvalitet.

3.

Europaparlamentet betraktar den vetenskapliga forskningen om klimatförändringar som tillräckligt etablerad och upprepar sitt engagemang för att nå EU:s strategiska mål att begränsa ökningen av världens medeltemperatur till högst 2 °C över förindustriella värden. Detta kan enligt flera vetenskapliga rapporter uppnås med cirka 50 procents sannolikhet vid en växthusgaskoncentration i atmosfären på 400–450 ppm koldioxidekvivalenter, och enligt IPCC:s fjärde bedömningsrapport (AR4) kommer detta att kräva att industriländerna minskar sina växthusgasutsläpp med 25–40 procent under 1990 års nivåer fram till 2020. Parlamentet anser emellertid att alla insatser för att begränsa utsläppen i själva verket bör inriktas på att hålla sig väl under målet på 2 °C, eftersom en sådan uppvärmningsnivå redan starkt skulle påverka vårt samhälle och våra individuella livsstilar, och även skulle medföra betydande förändringar av ekosystem och vattenresurser.

4.

Europaparlamentet betonar att allteftersom utsläppen av växthusgaser orsakade av människan ökar kommer marina ekosystem, resurser och fiskesamhällen att drabbas på ett dramatiskt sätt och hotas allvarligt och att de betydande ändringarna av vattentemperaturen kan leda till förflyttningar av vissa bestånd av marina organismer (migration), inbegripet invasion av främmande arter och försvinnande av inhemska arter.

5.

Europaparlamentet inser att dataprognoserna för 2050 tydligt visar att det är dags att agera nu, och betonar att möjligheterna att inleda de begränsningsinsatser som krävs för att nå målet 2 °C kommer att försvinna i mitten av nästa årtionde.

6.

Europaparlamentet betonar att vetenskapliga bevis från alla kontinenter och de flesta världshaven visar att många naturliga system redan påverkas av regionala klimatförändringar på grund av historiska koldioxidutsläpp från de industrialiserade länderna. Parlamentet framhåller att det finns vetenskapliga bevis för att de bakomliggande orsakerna till den globala uppvärmningen framför allt är skapade av människor och att den kunskap som nu finns tillgänglig utgör ett tillräckligt bevis på de antropogena störningarna av jordens atmosfär.

7.

Europaparlamentet betonar att den beräknade försurningen av världshaven på grund av ökade koldioxidhalter kan få mycket allvarliga följder för det marina ekosystemet, och uppmanar till ytterligare forskning inom detta område för att förbättra vår förståelse av problemet och för att fastställa vad detta kan innebära för det politiska handlandet.

8.

Europaparlamentet anser att tendenserna när det gäller temperatur, syre, salthalt, pH, klorofyll och vindvariationer först blir uppenbara efter många år. Parlamentet betonar att det krävs uppgifter och omfattande observationer av ocean- och havsbottnen för att kunna förstå lokala förändringar som inverkar på fisket, eftersom vår förmåga att reda ut orsaker och konsekvenser av förändringar i ekosystemet förändras.

9.

Europaparlamentet betonar att den tillgängliga forskningen tydligt visar hur klimatförändringarna kommer att utvecklas inom den närmaste framtiden. De kommer att följa olika regionala mönster, vilket visar att den globala uppvärmningen både är en utvecklingsfråga och en global miljöfråga, där fattiga människor och utvecklingsländerna är de mest utsatta. Parlamentet anser att anpassningsåtgärder i syfte att hantera de oundvikliga konsekvenserna av den globala uppvärmning som orsakats av historiska utsläpp från de industrialiserade länderna är lika viktiga som de intensiva minskningsinsatser som har utformats för att undvika ytterligare ohanterliga följder av den ökade globala uppvärmningen.

10.

Europaparlamentet betonar att brytpunkter (”tipping points”), bland annat att regnskogen i Amazonas minskar i omfång, att glaciärerna på Grönland och det västantarktiska istäcket smälter, att den indiska monsunen kraftigt försvagas och att stora mängder metangas frigörs från den sibiriska tundran, är svåra att förutse men att samtliga mycket troligen kan nå sin kritiska punkt under det här århundradet under nuvarande klimatförändringsförhållanden. Parlamentet framhåller att det krävs större begränsningssatsningar än vad som anges i IPCC:s fjärde bedömningsrapport (ARA4) för att undvika dessa brytpunkter.

11.

Europaparlamentet välkomnar i detta avseende slutsatserna från UNFCCC:s 13:e partskonferens (COP 13) och den tredje partskonferensen i dess funktion som möte mellan parterna i Kyotoprotokollet (COP/MOP 3), som har utarbetats med hjälp av etablerad vetenskaplig praxis, och särskilt färdplanen från Bali som borde utvärderas av UNFCCC:s 14:e partskonferens (COP 14) under 2008 och leda till en överenskommelse om ett heltäckande system till 2009. Parlamentet välkomnar också att expertgruppen för tekniköverföring (EGTT) har fått till uppgift att bedöma luckor och hinder för användningen av och tillgången till de finansiella resurser som ställs till utvecklingsländernas förfogande för att hjälpa dem att inleda överenskomna lämpliga åtgärder för att mildra effekterna på ett mätbart, rapporterbart och kontrollerbart sätt. Parlamentet välkomnar likaså inrättandet av anpassningsfonden, och att skogarna har tagits med i en ny överenskommelse om klimatskydd med målsättningen att undvika ytterligare avskogning och koldioxidutsläpp som orsakas av skogsbränder eller bränder i torvmossar, som även orsakar enorma skador för lokala samhällen, vilket till och med inbegriper expropriering av deras egen mark genom olagliga eller halvlagliga förfaranden.

12.

Europaparlamentet håller inte med om försöken att utan vetenskapligt stöd framställa resultaten av forskning om orsaker och effekter av klimatförändringarna som tvivelaktiga, osäkra eller diskutabla, men inser icke desto mindre att de vetenskapliga framstegen alltid har kantats av tvivel som gradvis har undanröjts, samt sökandet efter förklaringar eller modeller utöver de rådande vetenskapliga teorierna.

13.

Europaparlamentet anser därför att ytterligare forskning i syfte att förbättra förståelsen av orsakerna och konsekvenserna av den globala uppvärmningen är av avgörande betydelse för ansvarsfulla beslutsprocesser. Parlamentet anser dock att den kunskap som har inhämtats hittills är tillräcklig för att utan dröjsmål utforma politiska åtgärder som skulle minska utsläppen av växthusgaser och begränsa klimatförändringen till 2°C samt åtgärder för anpassning till de nuvarande klimatförändringarna.

14.

Europaparlamentet betonar behovet av ytterligare analys av och forskning om konsekvenserna av klimatförändringarna, exempelvis effekterna på den ekonomiska konkurrenskraften, energikostnaderna och den sociala utvecklingen i Europa, markanvändningens, skogarnas och avskogningens roll, den marina miljöns roll och beräkning av industrisektorns externa klimatkostnader, inte minst transportsektorns, inbegripet kvantifiering av effekterna av föroreningar från flygplan. Parlamentet anser att det behövs ytterligare undersökningar för att se till att anpassning och riskminskning integreras i alla politiska åtgärder inom utvecklingspolitik och fattigdomsbekämpning.

15.

Europaparlamentet anser att det behövs ytterligare forskning om effekterna av politiken för främjande av biobränslen och dess följder för den ökande avskogningen, utvidgningen av odlade jordbruksarealer och det globala livsmedelsutbudet.

16.

Europaparlamentet betonar behovet av forskning om fysiologi och ekologi avseende havsfiskar, särskilt i tropikerna där jämförelsevis lite forskningsarbete har utförts. Parlamentet påpekar att med stöd av en växande databas kommer forskarna att kunna ställa mer korrekta prognoser och föreslå lämpliga lösningar. Landningen av all bifångst för vetenskaplig analys skulle kunna bidra stort till databasen. Parlamentet konstaterar även att det krävs fortlöpande forskning om hur klimatförändringarna inverkar på sjöfågelpopulationerna genom brist på mat och konsekvenser för deras fortplantning och överlevnad.

17.

Europaparlamentet anser att kommunikation av vetenskapliga bevis för mänsklig inverkan på det globala klimatet måste vara det huvudsakliga inslaget i en bredare insats för att öka allmänhetens medvetande i syfte att vinna och upprätthålla allmänhetens stöd för politiska åtgärder för att minska koldioxidutsläppen, exempelvis samspel med de olika sociala aktörerna, inte bara i de industrialiserade länderna utan även i tillväxtekonomierna. Parlamentet uppmanar IPPC att offentliggöra en sammanfattning av sina bedömningsrapporter för allmänheten. Parlamentet anser vidare att individuella förändringar i livsstilsmönster är nödvändiga och bör ingå i utbildningsprogram för att informera om orsakerna och effekterna av den globala uppvärmningen.

18.

Europaparlamentet uppmanar därför forskarvärlden och de politiska företrädarna att med gemensamma krafter medvetandegöra och förespråka ”små saker som förändrar”, med tanke på att även samhällen med en välutvecklad kapacitet att anpassa sig till effekterna av klimatförändringen är fortsatt utsatta för extrema och oförutsägbara händelser.

19.

Europaparlamentet betonar att den utförliga information som behövs för upplysning om hur man ska leva för att minska koldioxidutsläppen, exempelvis märkning av konsumentvaror med uppgifter om växthusgaskonsekvenser, är bristande för närvarande och måste utarbetas snarast. Parlamentet betonar att sådana initiativ lämpligen bör baseras på gemensamma standarder och även beakta växthusgasutsläpp i samband med import.

20.

Europaparlamentet uppmanar det tillfälliga utskottet för klimatförändringar att fortsätta sitt arbete och att lägga fram ett betänkande för parlamentet i slutet av sin mandattid, i förekommande fall med rekommendationer om vilka åtgärder eller initiativ och åtgärder för anpassning och mildrande som bör vidtas när det gäller EU:s framtida integrerade klimatpolitik i linje med EU:s mål att begränsa ökningen av världens medeltemperatur till högst 2 °C, och i enlighet med slutsatserna och rekommendationerna i IPCC:s fjärde bedömningsrapport (AR4).

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, rådet och parlamentet att på högsta förhandlings- och dialognivå förespråka att EU- och tredjeländers beprövade strategier, principer och normer inom vetenskaplig forskning och åtgärder för att hantera klimatförändringen även omfattar alla partnerländer i hela världen, i överensstämmelse med rekommendationer från forskarvärlden.

22.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.

19.11.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 279/57

—

med beaktande av kommissionens framstegsrapport 2007 om Turkiet (SEK(2007)1436),

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner av den 27 september 2006 om Turkiets framsteg inför anslutningen (1) och den 24 oktober 2007 om förbindelserna mellan EU och Turkiet (2),

—

med beaktande av sina resolutioner av den 6 juli 2005 (3) och den 13 februari 2007 (4) om kvinnors roll i det sociala, ekonomiska och politiska livet i Turkiet.

—

med beaktande av de förhandlingsramar för Turkiet som antogs den 3 oktober 2005,

—

med beaktande av rådets beslut 2008/157/EG av den 18 februari 2008 om principerna, prioriteringarna och villkoren i partnerskapet för anslutning med Republiken Turkiet (5) (nedan kallat partnerskapet för anslutning), samt rådets föregående beslut om partnerskapet för anslutning 2001, 2003 och 2006,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6-0168/2008), och av följande skäl:

A.

Anslutningsförhandlingarna med Turkiet inleddes den 3 oktober 2005 efter rådets godkännande av förhandlingsramarna och detta utgjorde startpunkten för en lång process vars resultat inte kan garanteras i förväg.

B.

Turkiet har åtagit sig att genomföra reformer, upprätthålla goda förbindelser med sina grannländer och gradvis anpassa sig till EU. Dessa insatser bör betraktas som en möjlighet till ytterligare modernisering för landet.

C.

En grundförutsättning för anslutning till EU är fortfarande att alla Köpenhamnskriterier uppfylls helt och hållet och att EU – som är en gemenskap grundad på gemensamma värderingar – har förmåga att integrera nya medlemsstater i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådets möte i december 2006.

D.

I sin framstegsrapport 2007 konstaterade kommissionen att när det gäller politiska reformer har bara begränsade framsteg gjorts under 2007 i Turkiet.

E.

Under 2007 stärktes demokratin i Turkiet. Det valdes ett nytt parlament som är representativt för den politiska mångfalden i landet och det bildades en regering med ett starkt mandat.

F.

Turkiet har fortfarande inte genomfört de bestämmelser som följer av associeringsavtalet mellan EG och Turkiet och tilläggsprotokollet till detta.

G.

Under 2007 öppnades fem förhandlingskapitel.

1.

Europaparlamentet välkomnar premiärminister Tayip Erdogans åtagande om att 2008 kommer att bli ett år av reformer. Parlamentet uppmanar med kraft den turkiska regeringen att infria sina löften genom att utnyttja sin stora majoritet i parlamentet för att beslutsamt genomföra reformer som är avgörande för Turkiets omvandling till en modern och välmående demokrati baserad på en sekulär stat och ett pluralistiskt samhälle.

2.

Europaparlamentet betonar att en sådan modernisering framför allt ligger i Turkiets eget intresse. Parlamentet erkänner också den strategiska betydelsen för EU av ett stabilt, demokratiskt och välmående Turkiet, och upprepar att det är avgörande för Turkiet och dess framtida relationer med EU att landet uppfyller åtagandena i partnerskapet för anslutning.

3.

Europaparlamentet understryker sin uppfattning att endast ett samhälle som styrs av respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som bygger på demokrati, rättsstatsprincipen och en socialt inriktad marknadsekonomi kan utvecklas till ett fredligt, stabilt och välmående samhälle.

4.

Europaparlamentet framhåller hur viktigt det är att Turkiet bekämpar alla former av diskriminering i överensstämmelse med artikel 13 i EG-fördraget som kräver lika möjligheter för alla oavsett kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

5.

Europaparlamentet konstaterar att partnerskapet för anslutning nyligen reviderades. Parlamentet är medvetet om att denna revidering, som är den tredje sedan 2001, på de flesta områden innebär en förlängning av tidsfristen för prioriteringar som ännu inte har genomförts. Parlamentet uppmanar med kraft den turkiska regeringen nu att omsätta dessa prioriteringar och tidsfrister i sina reformplaner eftersom ytterligare förseningar allvarligt kommer att påverka förhandlingstakten.

6.

Europaparlamentet välkomnar att de demokratiska krafterna 2007 segrade över militärens försök att lägga sig i den politiska processen. Parlamentet uppmanar den turkiska regeringen att vidta ytterligare systematiska åtgärder för att se till att den demokratiskt valda ledningen påtar sig det fulla ansvaret för utformningen av inrikes-, utrikes- och säkerhetspolitiken, inbegripet politiken i Cypernfrågan, och att de väpnade styrkorna respekterar detta ansvar genom att fullständigt och otvetydigt underställa sig civil kontroll. Parlamentet påpekar särskilt behovet av att skapa full parlamentarisk insyn i militär- och försvarspolitiken och i alla utgifter i samband med denna.

7.

Europaparlamentet är bekymrat över konsekvenserna av målet om en upplösning av AK-partiet. Parlamentet förväntar sig att den turkiska konstitutionsdomstolen respekterar rättsstatsprincipen, EU:s normer och riktlinjerna om förbud mot och upplösning av politiska partier och liknande åtgärder, som antogs av Europarådets Venedigkommission den 10–11 december 1999. Parlamentet uppmanar det turkiska parlamentet att bringa konstitutionen i överensstämmelse med dessa normer för förbud mot politiska partier.

8.

Europaparlamentet uppmanar den turkiska regeringen att i sitt reformarbete respektera pluralism och mångfald i ett sekulärt och demokratiskt Turkiet, och uppmanar med kraft regeringen och alla politiska partier att på ett konstruktivt sätt engagera sig i arbetet för att nå samförstånd om de viktiga åtgärderna när det gäller en modernisering av landet.

9.

Europaparlamentet anser att de ändringar av artikel 301 i strafflagen som det turkiska parlamentet antog den 30 april 2008 är ett första steg mot en grundläggande reform av den artikeln och av andra artiklar i strafflagen, och ser fram emot ytterligare steg i denna riktning. Parlamentet betonar att framsteg måste göras i fråga om yttrandefriheten, såväl i teorin som i praktiken. Parlamentet beklagar att antalet personer som ställs inför rätta på grund av lagstiftning som tillåter godtyckliga inskränkningar i rätten att fredligt uttrycka sina åsikter har ökat ytterligare under 2007 (6). Parlamentet anser att ett upphävande av artikel 301 och andra lagrum som på ett otillbörligt sätt begränsar den i internationell rätt garanterade yttrandefriheten vore den bästa lösningen för att se till att Turkiet fullt ut garanterar yttrande- och tryckfriheten i enlighet med de normer som fastställts i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen).

10.

Europaparlamentet gläds åt att det turkiska parlamentet nyligen antog lagen om stiftelser. Parlamentet välkomnar kommissionens avsikt att granska den nya texten och betonar att det bör undersökas huruvida texten löser alla brister i fråga om icke-muslimska samfunds möjligheter när det gäller förvärv och förvaltning av egendom, inbegripet beslagtagen egendom som har sålts till tredje part. Parlamentet uppmanar de turkiska myndigheterna att se till att lagen tillämpas i enlighet med Europakonventionen och med rättspraxis hos Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

11.

Europaparlamentet uppmuntrar den turkiska regeringen att efter den positiva insatsen med att anta lagen om stiftelser uppfylla sina åtaganden i fråga om religionsfrihet genom att i enlighet med Europakonventionen och rättspraxis hos Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna inrätta en rättslig ram som gör det möjligt för alla religiösa samfund att fungera utan otillbörliga begränsningar, särskilt i fråga om deras rättsliga ställning, utbildning av präster, val av präster, religiös utbildning och uppförande av lokaler för utövande av religion. Parlamentet efterlyser ett skydd av religions- och kulturarvet. Parlamentet upprepar sitt krav på att det grekisk-ortodoxa Halki-seminariet omedelbart öppnas på nytt och att den ekumeniska patriarkens kyrkliga titel ska användas offentligt. Parlamentet delar den oro som rådet gav uttryck för den 24 juli 2007 över den turkiska kassationsdomstolens avgörande om den ekumeniske patriarken, och förväntar sig att detta beslut inte kommer att innebära ytterligare begränsningar av patriarkens och andra icke-muslimska minoriteters möjlighet att utöva de rättigheter som garanteras i Europakonventionen.

12.

Europaparlamentet uppmanar den turkiska regeringen att skyndsamt inleda ett politiskt initiativ för att utarbeta en hållbar lösning på kurdfrågan, som endast kan bygga på påtagliga förbättringar av de kulturella, ekonomiska och sociala möjligheterna för medborgare av kurdiskt ursprung, inbegripet verkliga möjligheter att studera kurdiska inom det offentliga och privata skolsystemet och använda detta språk i radio- och TV-sändningar, i det dagliga livet och i kontakterna med offentliga myndigheter. Parlamentet anser att ett eventuellt förbud av Demokratiska samhällspartiet (DTP) skulle motverka en politisk lösning.

13.

Europaparlamentet uppmanar DTP-partiet, dess parlamentsledamöter och borgmästare att klart ta avstånd från Kurdistans arbetarparti (PKK) och att arbeta konstruktivt för att hitta en politisk lösning på kurdfrågan inom den demokratiska turkiska staten. Parlamentet uppmanar också alla övriga politiska partier i Turkiet att på ett konstruktivt arbeta för att uppnå samma mål.

14.

Europaparlamentet beklagar att många rättsliga förfaranden har inletts mot valda borgmästare och andra politiker för att de använt det kurdiska språket eller uttalat sin uppfattning i kurdfrågan, exempelvis de förfaranden som nyligen ledde till en fällande dom mot Leyla Zana och de 53 borgmästarna från DTP-partiet.

15.

Europaparlamentet upprepar sina tidigare uppmaningar till den turkiska regeringen att utarbeta en omfattande plan för att stimulera den socioekonomiska och kulturella utvecklingen i sydöstra Turkiet där mer än halva befolkningen fortfarande lever under fattigdomsgränsen. Parlamentet anser att denna plan också bör ta upp de sociala, ekologiska, kulturella och geopolitiska problem som härrör från projektet i sydöstra Anatolien. Parlamentet uppmanar kommissionen att knyta den regionala delen av det bistånd som utbetalas inom föranslutningsinstrumentet (IPA) (7) till ett snabbt utarbetande av en sådan strategi.

16.

Europaparlamentet uppmanar med kraft den turkiska regeringen att ta fram en övergripande nationell strategi för att ta itu med frågan om internt fördrivna personer, så att de nuvarande rättsliga och praktiska bristerna avskaffas och så att man erbjuder nödvändigt ekonomiskt och annat stöd för att se till att internt fördrivna personers återvändande och ersättning hanteras på ett korrekt sätt.

17.

Europaparlamentet tar del av den pågående processen för att utarbeta en ny civil konstitution. Parlamentet anser att den är en avgörande möjlighet för att placera skyddet för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna i centrum av konstitutionen. Parlamentet upprepar att det måste införas ett maktdelningssystem som garanterar demokrati, rättssäkerhet, social sammanhållning och separation mellan religion och stat. Parlamentet betonar också att den nya konstitutionen bör säkerställa jämställdhet, förhindra användning av vaga kriterier såsom ”allmän moral”, inte i första hand se kvinnor som familjemedlemmar eller delar av ett kollektiv utan bekräfta kvinnors mänskliga rättigheter, inbegripet deras sexuella och reproduktiva rättigheter, såsom deras individuella rättigheter.

18.

Europaparlamentet betonar att det civila samhället bör delta i mycket hög grad i denna konstitutionella process i syfte att skapa brett samförstånd bland Turkiets politiska partier, etniska och religiösa minoriteter och arbetsmarknadsparter om landets konstitutionella framtid. Parlamentet konstaterar att delar av befolkningen är besvikna och oroade över att beslutet om att häva förbudet mot att bära slöja på universiteten inte åtföljdes av bredare reformer baserade på ett omfattande samråd med det civila samhället. Parlamentet upprepar sin tidigare rekommendation om spärren till parlamentet i sin ovannämnda resolution av den 27 september 2006.

19.

Europaparlamentet tar del av framstegen i fråga om effektiviteten i rättsväsendet. Parlamentet välkomnar den turkiska regeringens planer på att genomföra en reformstrategi för att stärka rättsväsendets oberoende och opartiskhet och att öka allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Parlamentet anser att denna strategi i första hand bör se till att tolkningen av lagstiftningen i fråga om mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter är förenlig med normerna i Europakonventionen. Parlamentet konstaterar att strategins mål inte kan uppnås utan ett ambitiöst fortbildningsprogram för de anställda inom rättsväsendet. Parlamentet är oroat över den negativa inställning som vissa delar att rättsväsendet visat mot internationella avtal om grundläggande rättigheter och friheter och mot de domar som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avkunnat mot Turkiet för brott mot Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

20.

Europaparlamentet uppmanar med kraft Turkiets konstitutionella domstol att gå vidare med sitt slutliga beslut om lagen om en ombudsman så att regeringen kan tillsätta en ombudsman snarast. Parlamentet rekommenderar att Turkiet samarbetar i denna fråga med Europeiska ombudsmannen och med nationella ombudsmän i EU-medlemsstater.

21.

Europaparlamentet är oroat över den fientlighet som är mycket utspridd i vissa delar av samhället och som visas mot minoriteter och över det politiska och religiösa våldet. Parlamentet uppmanar den turkiska regeringen uppmanas att vidta åtgärder mot de organisationer och grupper som underblåser denna fientlighet och att skydda alla som hotas och fruktar för sina liv samt att göra kraftfulla insatser för att skapa en miljö som bidrar till att de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna respekteras fullt ut.

22.

Europaparlamentet uppmanar kraftfullt de turkiska myndigheterna att göra en fullständig utredning av morden på Hrant Dink och de tre kristna i Malatya, och även av alla andra fall av politiskt, religiöst eller rasrelaterat våld. Parlamentet beklagar den långsamma behandlingen av dessa rättsfall, de misstankar om partiskhet som råder och de farhågor om straffrihet som dessa ger anledning till, och uppmanar myndigheterna att genomföra en fullständig undersökning av anklagelserna om försumlighet hos de behöriga myndigheterna, samt att ställa alla ansvariga inför rätta.

23.

Europaparlamentet uppmuntrar de turkiska myndigheterna att inom ramen för rättsstatsprincipen beslutsamt utreda den kriminella Ergenekon-organisationen, att helt och hållet avslöja dess nätverk som sträcker sig in i de statliga strukturerna och att ställa alla inblandade inför rätta.

24.

Europaparlamentet tar del av kommissionens bedömning av den fortsatta nedåtgående trenden i fråga om antalet fall av tortyr och misshandel och den positiva effekten av de aktuella rättsliga garantierna, men uppmanar kommissionen att undersöka om antiterrorlagstiftningen och lagen om polisens befogenheter inte försvagar denna positiva trend. Parlamentet uppmanar den turkiska regeringen att öka kampen mot tortyr utanför och inom förvarscentren och mot straffriheten för tjänstemän inom de brottsbekämpande myndigheterna samt att ratificera och tillämpa det frivilliga protokollet till konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och därmed införa bestämmelser som förebygger systematisk tortyr och som öppnar för oberoende kontroll av förvarscenter.

25.

Europaparlamentet tar del av premiärminister Tayip Erdogans bedömning av assimilering vid hans officiella besök i Tyskland nyligen och anser därför att den turkiska regeringen bör vidta åtgärder för att alla medborgare ska kunna utveckla sin kulturella identitet inom den demokratiska turkiska staten. Parlamentet påminner om åtagandena i förhandlingsramarna i fråga om respekt och skydd för minoriteter och verklig tillgång till utbildning, radio- och TV-utsändningar och offentliga tjänster på andra språk än turkiska.

26.

Europaparlamentet välkomnar framstegen i fråga om att skydda kvinnor mot våld och berömmer det arbete som har utförts av de offentliga institutionerna och det civila samhället i detta avseende. Parlamentet uppmanar de turkiska myndigheterna att fortsätta att bekämpa våld i hemmet, så kallade hedersmord, och tvångsäktenskap, särskilt genom att fullt ut tillämpa den aktuella lagstiftningen, fortsätta och upprätthålla en informationskampanj, skapa fler härbärgen för offren, utöka utbildningen för de brottsbekämpande organen och noggrant övervaka de initiativ som tas. Parlamentet konstaterar oroat att tillgång till tillförlitliga uppgifter om förekomsten av våld mot kvinnor alltjämt är ett problem, och uppmanar med kraft den turkiska regeringen att råda bot på denna brist.

27.

Europaparlamentet är medvetet om att ett betydande antal kvinnor har viktiga positioner på de ekonomiska, politiska och akademiska områdena i Turkiet. Parlamentet upprepar att lika behandling, tillgång till utbildning och självständighet för kvinnor inom den politiska, ekonomiska och sociala sektorn är avgörande för den ekonomiska utvecklingen och välståndet i Turkiet. Parlamentet konstaterar emellertid bekymrat att sysselsättningsgraden i stort för kvinnor i Turkiet fortfarande endast är 23,8 procent (8), och att kvinnors deltagande i politiken knappast har ökat. Parlamentet uppmanar därför den turkiska regeringen att vidta fler konkreta åtgärder för att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, särskilt i landsbygdsområden, och för att öka deras delaktighet i hälso- och socialförsäkringssystemen samt för att utarbeta instrument eller tillfälliga åtgärder som syftar till att öka kvinnors aktiva deltagande i politiken.

28.

Europaparlamentet lovordar den turkiska regeringen för dess framgångsrika delaktighet i EU:s och Turkiets samarbetsprojekt, såsom den partnersamverkan som omfattar förberedelserna inför inrättandet av ett oberoende jämställdhetsorgan och inbegriper utbildning av 750 tjänstemän när det gäller integreringen av ett jämställdhetsperspektiv. Parlamentet förväntar sig att ett sådant jämställdhetsorgan kommer att inrättas utan dröjsmål.

29.

Parlamentet konstaterar att det är oklart vilka befogenheter det föreslagna jämställdhetsutskottet i det turkiska parlamentet har. Parlamentet uppmuntrar det turkiska parlamentet att inrätta ett specialiserat utskott med lagstiftningsbefogenheter, vilket skulle vara ett avgörande verktyg för att stärka kvinnornas rättigheter och integreringen av ett jämställdhetsperspektiv i Turkiet.

30.

Europaparlamentet respekterar och ger sitt fulla stöd till det arbete som utförs av kvinnoorganisationer i Turkiet och som bidrar till att stärka kvinnans roll i samhället, skydda kvinnor mot våld och utveckla deras entreprenörsanda och som utgör goda förebilder för kvinnligt självbestämmande och bidrar till jämställdhet mellan kvinnor och män.

31.

Europaparlamentet berömmer Turkiet för den positiva ekonomiska utvecklingen i landet. Parlamentet upprepar sin uppfattning att endast ett socialt sammanhållet samhälle med en stark medelklass kan utveckla välstånd, och beklagar därför att den starka ekonomiska tillväxten har fått ett så dåligt genomslag på sysselsättningen, som är fortsatt svag. Parlamentet påpekar behovet av att lösa problemet med den svarta ekonomin och skapa ett hållbart socialförsäkringssystem. Parlamentet anser att ekonomin skulle växa snabbare om de små och medelstora företagen ges en viktigare roll.

32.

Europaparlamentet påpekar möjligheterna med att använda en effektiv social dialog för att bygga de partnerskap som krävs för att en socialt inriktad marknadsekonomi ska kunna fungera. Parlamentet är besviket över de begränsade framstegen med att stärka mekanismerna för social dialog. Parlamentet uppmanar med kraft den turkiska regeringen att fullt ut tillämpa Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner och understryker behovet av att avskaffa de nuvarande begränsningarna av organisationsfriheten, strejkrätten och rätten att sluta kollektivavtal.

33.

Europaparlamentet är oroat över den turkiska polisens övervåld mot demonstranter vid första majdemonstrationerna 2008 i Istanbul. Parlamentet upprepar att föreningsfriheten och fackföreningars fredliga verksamhet utgör en grundläggande rättighet enligt Europakonventionen.

34.

Europaparlamentet understryker hur viktigt det är med tillgång till utbildning för att bygga upp ett samhälle med social sammanhållning. Parlamentet berömmer den turkiska regeringen och det civila samhället för kampanjen för att öka andelen flickor som går i skolan. Parlamentet påpekar dock att det är viktigt att se till att alla barn måste registreras vid födseln och att övervakningen och tillämpningen av skolplikten måste förbättras så att antalet barn som inte går i skolan minskas ytterligare. Parlamentet berömmer den turkiska regeringen för de goda resultaten i kampen mot barnarbete och uppmuntrar regeringen att fortsätta arbetet i detta avseende.

35.

Europaparlamentet uttrycker sin oro över korruptionens omfattning och uppmanar med kraft de turkiska myndigheterna att utveckla en övergripande strategi för att effektivt bekämpa korruptionen.

36.

Europaparlamentet är bekymrat över de stora skillnaderna i utveckling mellan de turkiska regionerna och även mellan landsbygdsområden och tätortsområden. Den turkiska regeringen uppmanas att utarbeta en omfattande strategi för att ta itu med dessa skillnader och kommissionen uppmanas att före 2008 års utgång informera parlamentet om EU:s bidrag till denna strategiska planering inom ramen för IPA-instrumentet 2007 och 2008.

37.

Europaparlamentet uppmanar den turkiska regeringen att tillämpa europeiska standarder på projekt med långtgående effekter, såsom exempelvis anläggningen av fördämningar i Munzur-dalen, Allianoi-fördämningen, anläggningen av Ilisu-fördämningen och guldutvinning i Bergama och andra regioner som hotar såväl det historiska arvet som unika, värdefulla landskap. Parlamentet uppmanar den turkiska regeringen att betrakta EU-lagstiftningen som vägledande vid planeringen av regionala utvecklingsprojekt.

38.

Europaparlamentet fördömer kraftigt de våldshandlingar som utförts av PKK och andra terroristgrupper på turkisk mark. Parlamentet fördömer attacken i Diyarbakir i januari 2008, där sex personer dödades och över 60 skadades och uttrycker sitt djupa deltagande med familjerna till offren för detta brott. Parlamentet upprepar sin solidaritet med Turkiet i landets kamp mot terrorismen och uppmanar än en gång PKK att utlysa och respektera en omedelbar och ovillkorlig vapenvila.

39.

Europaparlamentet upprepar sina vädjanden till den turkiska regeringen om att inte genomföra några oproportionerliga militära operationer som kränker Iraks territorium. Parlamentet uppmanar med kraft Turkiet att respektera Iraks territoriella integritet, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet och att se till att det inte sker några civila förluster. Iraks regering och den kurdiska regionala regeringen i Irak uppmanas med kraft att inte tillåta att irakiskt territorium används som bas för terrorattacker mot Turkiet. Parlamentet välkomnar kommunikationen mellan Turkiets och Iraks regeringar och efterlyser även åtgärder för att utöka samarbetet med den kurdiska regionala regeringen i Irak för att göra det möjligt att effektivt förhindra eventuella terrorattacker under irakiskt ansvar.

40.

Europaparlamentet påminner om Turkiets åtagande att upprätthålla goda förbindelser med grannområdena och betonar att parlamentet förväntar sig att Turkiet kommer att avhålla sig från eventuella hot mot grannländerna och att lösa alla tvister fredligt i enlighet med FN-stadgan, andra relevanta internationella konventioner och bilaterala avtal och skyldigheter. Framför allt uppmanas den turkiska regeringen att, i en anda av goda grannförbindelser, öka dialogen med Grekland (t.ex. om den egeiska kontinentalsockeln) och Bulgarien (t.ex. om egendomsrättigheter för flyktingar från bulgariska Trakien) för att lösa alla kvarvarande bilaterala tvister.

41.

Europaparlamentet betonar behovet av att åstadkomma en omfattande lösning på Cypernfrågan. Parlamentet välkomnar det avtal som ingicks mellan ledarna för Cyperns båda samhällen den 21 mars 2008. Båda parter uppmanas att använda sig av den nuvarande möjligheten att åstadkomma en omfattande lösning inom ramen för FN, baserad på de principer som ligger till grund för EU. Parlamentet påminner i detta sammanhang om sina tidigare resolutioner om att ett tillbakadragande av de turkiska styrkorna skulle underlätta förhandlingarna om en lösning.

42.

Europaparlamentet välkomnar inrättandet av ett finansiellt stödinstrument för att främja den ekonomiska utvecklingen i det turkcypriotiska samhället, och uppmanar på nytt kommissionen att särskilt rapportera om tillämpningen av och effektiviteten i detta instrument.

43.

Europaparlamentet gläds åt den förbättring av förbindelserna mellan Grekland och Turkiet som ägt rum under det senaste årtiondet och åt det fortsatt gynnsamma politiska klimatet. Ett exempel på detta är att den grekiske premiärministern Kostas Karamanlis nyligen avlade ett officiellt besök till Turkiet, vilket ger hopp om ytterligare förbättringar i de bilaterala förbindelserna mellan Grekland och Turkiet, och särskilt om en fredlig lösning på samtliga frågor som tagits upp i parlamentets tidigare resolutioner, på grundval av folkrätten och i enlighet med de åtaganden som gjorts i förhandlingsramarna.

44.

Europaparlamentet uppmanar den turkiska regeringen att återigen öppna gränsen mot Armenien och återupprätta fullständiga ekonomiska och politiska förbindelser med detta land. Regeringarna i Turkiet och Armenien uppmanas på nytt att inleda en försoningsprocess med respekt för vad som sker i dag och vad som skett i det förgångna, som ger utrymme för en ärlig och öppen diskussion om tidigare händelser. Kommissionen uppmanas att underlätta denna försoningsprocess.

45.

Europaparlamentet erkänner Turkiets roll som viktig partner till EU när det gäller att förverkliga EU:s utrikespolitiska mål för Svartahavsregionen, Centralasien och Mellanöstern i stort. Kommissionen och rådet uppmanas att bättre ta vara på möjligheterna med nära förbindelser mellan EU och Turkiet inom dessa regioner.