22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/1

1.1

EESK anser att skogen och det förnybara trä den producerar har en stor betydelse för att tygla klimatförändringen av följande skäl:

1.2

I Europa används trä i huvudsak som byggmaterial, till energiutvinning, möbler och pappersproduktion. Träprodukterna ger tack vare multiplikationseffekterna i förädlingskedjan stora vinster i form av sysselsättning, inkomster för skogsägarna och stimulans för näringslivet, i synnerhet på landsbygden.

1.3

EESK vill understryka att Europas skogar redan i flera årtionden har fungerat som kolsänkor och bromsat ökningen av koldioxidhalten i luften tack vare att tillväxten varit större än avverkningen. Naturskogens stora betydelse som kolsänka och som garant för mångfald måste tryggas. Uppföljningen av hur hållbart skogsbruk genomförs i de europeiska länderna sker utifrån MCPFE:s (1) kriterier och indikatorer, som kontinuerligt vidareutvecklas.

1.4

EESK förespråkar att EU vidtar följande åtgärder:

1.5

EESK understryker att EU:s medlemsstater med tanke på eventuella negativa återverkningar av klimatförändringen bör utforma beredskapsplaner för skogsvård för att förebygga skador på skogen i händelse av extrema klimatfenomen (stormar, torka, skogsbränder, insektsangrepp) och för att reparera skador som uppkommit till följd av dem, samt sprida information om skogsvårdens betydelse.

1.6

EESK rekommenderar att EU:s medlemsstater även ökar decentraliseringen av bioenergiproduktionen med hjälp av matningstariffer.

1.7

Kommittén betonar att skogarna utöver klimataspekten har många viktiga samhällsuppgifter och att dessa bör skyddas. Utöver produktion av trä inbegriper syftet med skogsodlingen bland annat skoglig mångfald, grundvattenresurserna, landskapsvård, skogarnas rekreations- och turismpotential, skydd mot trafikbuller, förebyggande av snöskred och erosion samt skogsrelaterade resurser (förutom trä), till exempel bär, svampar och vilt. Dessa många olika funktioner som skogen också har för vår välfärd återspeglas inte i några lönsamhetsberäkningar eller träpriser.

2.1

Europaparlamentet antog i december 2008 ett klimat- och energipaket med följande lagstiftningsbeslut som berör skogar och skogsbruk:

2.2

31 % av Europas yta täcks av skogar, och dessa beräknas binda ca 10 % av världsdelens årliga koldioxidutsläpp (3). I en skog som vårdats på ett hållbart sätt är den mängd koldioxid som släpps ut i atmosfären mindre (kolsänka) eller lika stor (kolneutral) som den volym koldioxid som skogarna binder från atmosfären.

3.1

Skogsarealen i EU-27 uppgår till 156 miljoner hektar. På grund av naturförhållandena är dock inte hela skogsarealen tillgänglig för avverkning och inkomstbringande verksamhet. Enligt vissa uppskattningar kan i medeltal 80–90 % av arealen användas, men i de östeuropeiska länderna begränsas tillgången till användbar skog ofta till 40–50 % av arealen. Under de senaste 15 åren har skogsarealen ökat med ungefär 10 miljoner hektar i EU:s 27 medlemsstater tack vare skogsplantering och beskogning (artificiell eller naturlig) av mark som tidigare använts för jordbruk. Ökningen av skogsarealen motsvarar storleksmässigt Ungern.

3.2

Ungefär 60 % av skogarna i EU-27 är privata och huvudsakligen familjeägda medan 40 % är i offentlig ägo, till exempel staten, kommunen, religiösa församlingar eller andra sammanslutningar. Det finns över 15 miljoner privata skogsägare och antalet ökar till följd av omorganisering av ägandeförhållandena i östeuropeiska länder samt på grund av omständigheter i anslutning till arvskiften.

3.3

Människan har under århundraden utnyttjat skogen på olika sätt i Europa och påverkat skogens struktur. Därför är de europeiska skogarnas struktur formad och deras artsammansättning påverkad av människan. Sådana skogar kallas seminaturliga. Andelen seminaturliga skogar uppgår till 85 %. Förutom i dessa skogar utövas europeiskt skogsbruk även i trädodlingar, som i huvudsak förekommer i sydvästra Europa och som täcker ca 8 % av världsdelens skogsareal. Det finns orörda naturskogar (5) som inte är föremål för skogsvård. Dessa ligger framför allt i östra Europa, i Baltikum och i Norden och utgör ungefär 5 % av den totala skogsarealen.

3.4

Naturskogarna och skyddade skogsområden är den viktigaste kategorin av skogar för att säkerställa mångfalden. Naturskogarna utgör även stabila ekosystem som motverkar återverkningarna av klimatförändringen. Av skogsarealen i Europa har cirka 8 % skyddats för att bevara mångfalden, medan 10 % har skyddats för att bevara landskapet. Sammanräknat motsvarar dessa 18 % 34 miljoner hektar. Områden som skyddas av lagar eller andra bestämmelser har ökat under de senaste åren. De mest sällsynta och värdefulla skogsområdena i Europa – samt skogsområden som är lämpliga att skydda – är till större delen skyddade redan i dag. Skyddsområdena är ofta belägna i bergstrakter eller långt från mänsklig bosättning. Det är fråga om områden som inte utsätts för mänsklig påverkan och som uppvisar en värdefull artrikedom. Dessutom omfattas 10 % av skogen av miljöskydd med målet att skydda vattendrag, grundvattenresurser eller marken samt för att hindra uppkomsten av snöskred eller erosion. Mångfalden gynnas även i samband med vården av kulturskog genom att murkna träd och livsmiljöer för mikroorganismer lämnas kvar i skogen i syfte att bevara sällsynta arter.

3.5

I Europa är skogstillväxten i kulturskogar avsevärt snabbare än avverkningen. Trädbeståndets nettotillväxt år 2005 i EU-27 var 687 miljoner kubikmeter per år i fråga om skog där naturförhållandena tillåter avverkning. Avverkningen resulterade å sin sida i 442 miljoner kubikmeter. Detta innebär att användningsgraden för skog, dvs. tillväxten i förhållande till avverkningen, i genomsnitt uppgick till 60 % (variationsbredd: 30–80 %). Användningsgraden för skogar överstiger 50 % i de nordiska länderna och i Centraleuropa, men stannar under 50 % i medlemsstaterna i södra och sydöstra Europa. Användningsgraden för skog har ökat under de senaste 10 åren, men har ännu inte uppnått samma nivå som 1990. Skogsavverkningen har delvis ökat på grund av en rad kraftiga stormar på 2000-talet. Till följd av stormarna har man på sina håll varit tvungen att med kort varsel avverka träd i en mängd som normalt motsvarar flera avverkningsår. Importen av råvirke, flis och utskottsvirke till EU-27 uppgick 2006 till 83 miljoner kubikmeter (exklusive papper och cellulosa), och exporten till länder utanför EU till 54 miljoner kubikmeter (6).

3.6

Tack vare att avverkningen är mindre än tillväxten förblir nästan 40 % av tillväxten i dagens kulturskogar outnyttjad (dvs. ca 250 miljoner kubikmeter). Därför har skogstillgångarna i EU-27 ökat kontinuerligt under de senaste 50 åren. Trädbeståndets totala volym uppgår till ca 30 miljarder kubikmeter, vilket motsvarar 9,8 miljarder ton kol. En del av den koldioxid som träden binder lagras i marken, men i avsaknad av forskning finns det inga uppskattningar om koldioxidhalten i marken för EU som helhet. Det finns en viktig skillnad mellan kultur- och naturskogar om man ser till förmågan att binda kol: Naturskogarna är i sitt ”sluttillstånd” ur klimatskyddsperspektiv rena kolsänkor, där kol binds (genom att ny biomassa bildas) och frigörs (genom att biomassa bryts ned). I kulturskogarna gör avverkningen att det hela tiden uppstår nya möjligheter att binda kol. Kommittén vill dock betona att detta inte innebär att kulturskogarna därför bör betraktas som mer värdefulla än naturskogarna.

3.7

Det vore värdefullt att reda ut vilken användnings- och avverkningspotential det ligger i Europas skogar. Resultatet skulle kunna öka kunskapen och bedömningsmöjligheterna avseende upptag av koldioxid, produktion av bioenergi från skogen samt kretsloppet för koldioxid som binds i trävaror. För närvarande finns det dock inga enhetliga uppgifter om avverkningsmöjligheterna i EU-27 som helhet. Flera länder har nationella skogsprogram som anger avverkningsmöjligheterna med hänsyn till behovet av skogsskydd, tryggad mångfald och andra, varierande användningsmöjligheter.

4.1

Skogarna upptar koldioxid (CO2) från luften i samband med fotosyntesen och förvandlar den till biomassa (huvudsakligen trä) och avger samtidigt syre, som är ett livsvillkor för djur och människor. Därför innebär klimatförändringen omedelbart eller med viss fördröjning en fara för skogarnas hälsotillstånd, tillväxt och struktur, i synnerhet till följd av ökade mängder växthusgaser i luften samt temperaturhöjningar, men även som ett resultat av ozonhalten vid markytan, kväverik nederbörd och försurning av marken.

4.2

Klimatförändringen återverkar på skogen på två olika sätt. Om klimatet så småningom blir t.ex. varmare eller torrare, måste träden anpassa sig till detta. Det är fråga om en gradvis anpassning som kan planeras såväl i fråga om dess förlopp som i fråga om åtgärder som inverkar på den. De allvarligaste omedelbara hoten mot skogarnas utveckling består i extrema klimatfenomen. Utgående från statistik som insamlats sedan 1850 kan man dra slutsatsen att stormskadorna ökat kraftigt i Europa under de senaste 20 åren. Under det senaste årtiondet har det även förekommit ett stort antal skogsbränder i Medelhavsländerna. Det är omöjligt att exakt förutspå extrema väderfenomen, men det är möjligt att förebygga dem.

4.3

Om den befintliga kulturskogen inte anpassar sig i tillräcklig mån till gradvisa förändringar av klimatet är resultatet bland annat försvagad livskraft för träden, minskad produktionsförmåga, enskilda döda träd, försvagad motståndskraft för träden och därmed en ökning av sjukdomar och skadeinsekter, samt en förändring av artförekomsten. I de nordliga områdena kan trädens anpassning också äventyras genom att trädens tillväxttakt ändras till följd av den förlängda växtperioden och att de därmed inte anpassar sig i tillräcklig mån inför viloperioden, dvs. vintern. Extrema väderfenomen såsom torka, skogsbränder, stormar och snöskador kan leda till träddöd på stora områden och förhindrad skogsåterväxt. Förekomsten av dött trämaterial kan dessutom orsaka en massutbredning av skadeorganismer även till omgivande friska skogar.

4.4

Klimatförändringen inverkar på olika sätt i olika vegetationszoner. I de europeiska vegetationszonerna (den boreala zonen, den tempererade zonen, Medelhavszonen samt de alpina zonerna och polarzonerna) och länderna bedöms de huvudsakliga återverkningarna bli följande:

I bergsområdenas alpina zoner och vid de nordliga polarzonernas skogsgränser kan klimatförändringen leda till en förskjutning av skogsgränsen högre upp eller längre norrut samt till att vissa arter så småningom utrotas.

5.1

En god skötsel av skogen ligger till grund för dess möjligheter att anpassa sig till klimatförändringar. Inom skogsvården bör man fästa uppmärksamhet vid förebyggande åtgärder, t.ex. att lokalisera och avlägsna döende träd i tid samt att minska risken för skogsbrand genom att avlägsna lättantändligt material. Allmänheten, skogsägarna och personer med ansvar för skogsvård bör få mer kunskap om skogsvårdens betydelse för en anpassning till klimatförändringen. EU:s skogar är till största delen under ständig skötsel och bibehåller därmed i allmänhet en stor produktion och vitalitet. Skogsbrukets omloppstider på mellan 15 och 150 år gör att det krävs långsiktig planering, och eventuella anpassningsåtgärder bör påbörjas redan nu och fortgå framöver.

5.2

Vid skogsförnyelse bör varje enskild växtplats planteras med trädslag som är lämpliga i den ifrågavarande miljön. Inhemska trädslag bör gynnas, eftersom ursprungliga trädslag på en växtplats har bättre förmåga att acklimatisera sig till lokala klimatförändringar p.g.a. sin genuppsättning. Även blandskogar bör gynnas eftersom de olika hoten mot skogen därmed minskas och fördelas på ett flertal trädslag med olika egenskaper.

5.3

I barrskogar med ett enda trädslag som odlats utanför sin naturliga växtzon bör man eftersträva en återgång till den ursprungliga fördelningen av trädslag. Odlade skogar med bara en typ av trädslag är ofta känsligare för stormar och för efterföljande angrepp från skadeinsekter än blandskogar.

5.4

Risken för plötsliga extrema väderfenomen till följd av klimatförändringen och för den skogsförstörelse och de skadliga återverkningar som förändringen förorsakar måste minskas genom beredskapsplaner för skogsvård samt genom finansieringsalternativ och handlingsplaner för återställande av skogen. Man bör kartlägga vilka områden som troligast kan utsättas för sådana extrema fenomen. Handlingsplaner måste utformas för plötsliga behov av ökad avverkning och för att säkerställa att trävarumarknaden fungerar.

5.5

Klimatförändringen och den internationella handeln med växtmaterial ökar spridningen av främmande arter och växtskadegörare. EU:s växtskyddsdirektiv innehåller bestämmelser om bekämpning av växtskadegörare, om hinder mot spridning av skadegörare och om krav som ska gälla inom internationell handel med trävaror och plantor. För att skogen ska förbli frisk och för att skadegörarnas (till exempel tallvedsnematodens) utbredning ska stoppas på EU:s territorium behövs det tillräckligt stränga växtskyddsbestämmelser samt en effektiv övervakning. Nationella strategier och program är en förutsättning för bekämpning av skadliga, främmande arter.

5.6

Skogsvård behöver inte stå i strid med målen om mångfald. Mångfalden bör tas i beaktande vid vård av seminaturliga kulturskogar genom att man lämnar kvar rötträd och orörda småbiotoper i kulturskogen i syfte att bevara artrikedomen. Frivilligt skogsskydd i privatägda skogar stöds finansiellt i flera EU-länder som en åtgärd för att bevara mångfalden. En förutsättning för skogscertifiering är även att skogsvården har beaktat de mångfaldsrelaterade kraven.

5.7

I Europas kulturskogar finns det i dag ett stort antal stående eller liggande rötträd som utgör kolsänkor och samtidigt är en nödvändig livsmiljö för många levande organismer. Den genomsnittliga mängden murkna stammar är 10 m3/ha. Förekomsten av ett stort antal döende träd kan leda till massiv spridning av insektangrepp eller till ökad risk för skogsbrand. Vinsterna i fråga om mångfald är dock betydande och därför är det viktigt att man inte röjer bort alla murkna stammar från ståndorten till exempel i samband med utvinning av energiträ.

5.8

Naturskogar och skyddade områden behövs för att mångfalden ska kunna garanteras. När det gäller bindning av koldioxid förvandlas naturskogen då den åldras från kolsänka till kollager. Då en skog inte längre vårdas aktivt efter att ha ålagts totalskydd innebär det alltså en minskning av den areal som lämpar sig för skogstillväxt, dvs. den areal som kunde öka skogens bindning av koldioxid och vara en källa för träprodukter som kan ersätta andra energikällor och material.

5.9

Integrerat skydd (rötträd och småbiotoper) inom skogsvården är med tanke på kampen mot klimatförändringen effektivare än ett allmänt skydd av skog.

6.1

Skogarna inverkar på klimatförändringen vid beståndsvård och förädling på följande fyra sätt:

6.2

Europas skogar har redan i flera årtionden fungerat som kolsänkor och bromsat ökningen av koldioxidhalten i atmosfären tack vare överskottet av oavverkad skog. Den oavverkade kulturskogen får inte öka obegränsat eftersom träden i takt med långsammare tillväxt slutar lagra koldioxid. Därför måste kulturskogarna vårdas kontinuerligt.

6.3

Att använda trä (HWP) (7) i stället för andra material i olika produkter har stor betydelse i kampen mot klimatförändringen. Koldioxid från atmosfären som binds i skogens träd överförs och lagras i träbaserade produkter såsom papper, möbler, plankor och träbyggnader. Exempelvis ett trähus håller i bästa fall koldioxid borta från atmosfären i flera århundraden. I slutet av träproduktens kretslopp kan den återvinnas och sedan brännas och på detta sätt alstra energi. Rapporteringen om koldioxid i träprodukter är frivillig i Kyotoavtalets beräkningar av växthusgas, och den har tills vidare varit bristfällig bland annat på grund av att hänsyn tagits till internationell handel.

6.4

De kunskaper vi har i dag såväl nationellt som internationellt gör det möjligt att räkna ut hur mycket koldioxid som binds av träbaserade produkter. Beräkningsmatriser håller på att utarbetatas med målet att de ska fungera vid beräkning av kolbalansen i skogar. Vid miljökonferensen i Köpenhamn 2009 bör EU föreslå att uppgifter och rapportering om mängden koldioxid som binds i träprodukter ska bli obligatoriskt vid beräkning av kolbalansen efter att Kyotoavtalet löpt ut 2012.

6.5

Om träets bindning av koldioxid inkluderas i beräkningen av kolbalansen kan detta ytterligare sporra till naturnära och effektiv skogsvård. Kontinuerlig skogsvård har stor betydelse för skogens fortsatta livskraft trots klimatförändringen.

7.1

Byggnadssektorn spelar en viktig roll i kampen mot klimatförändringen eftersom 40–50 % av primärenergin i världen används för uppvärmning och nedkylning av byggnader (8). Framställningen av byggnadsmaterial, byggnadsverksamheten samt användningen av byggnaden beräknas stå för närmare 40 % av koldioxidutsläppen.

I EU-27 förbrukades 2005 sammanlagt 1 170,2 ton oljeekvivalenter, 28 % av industrin, 30,9 % av transportsektorn och 41,1 % av hushållen. Uppvärmningen eller nedkylningen av byggnader står för 8 % av koldioxidutsläppen. En beaktansvärd del av dessa koldioxidutsläpp kan minskas genom fackmannamässigt byggande och nya lösningar samt genom att öka användningen av trä i byggandet.

7.2

Träet är ett energisnålt, förnybart och kolneutralt byggnadsmaterial under hela sin livscykel. Inget annat vanligt byggnadsmaterial kräver så lite energi vid framställningen som träet. En kubikmeter trä som ersättning för andra byggnadsmaterial innebär en minskning av koldioxidutsläppen i atmosfären med i medeltal 1,1 ton.

7.3

En ökad konstruktion av träbyggnader även internationellt och användningen av trä som byggnadsmaterial bromsas eftersom det saknas enhetliga standarder, regelverk och certifieringskriterier. Byggnadssektorn måste erbjudas analyser av produkters livscykler och växthusgasutsläpp, utförda enligt vetenskapliga beräkningar, för att det ska vara möjligt att objektivt jämföra olika material. EU:s medlemsländer bör inbegripa ”grönt byggande” i trämaterial i medlemsstaternas träupphandlingspolitik och på detta politikområde i högre grad tillämpa skogscertifieringskriterier som står i samklang med den internationellt vedertagna synen på hållbarhet.

8.1

Skogsbiomassa är den viktigaste direkt tillgängliga förnybara råvaran för bioenergi i Europa. Skogsbiomassa kan användas som energi på tre olika sätt, nämligen

Värme- eller elproduktion på basis av skogsbiomassa samt kombinationen av båda har ökat i snabb takt i Europa under de senaste åren. Värme och el produceras för enskilda småhus och i anläggningar av varierande storlek för värme – eller värme kombinerat med el – för skolor, myndigheter, sjukhus, byar och städer. Tekniken för utvinning av biobränslen ur skogsbiomassa och träråvara är i ett försöks- och utvecklingsskede och kräver ytterligare insatser. Pyrolys av biomassa, varvid man tar fram träkol som är lämpligt som jordförbättringsmedel, är en ny möjlighet att förbättra träets energivärden och markens betydelse som kolsänka.

8.2

I EU-25 producerades år 2006 110 Mtoe energi utgående från förnybara energikällor, vilket utgör ca 14 % av den totala energiförbrukningen (Eurostat 2008). Större delen (65 %) av den förnybara energin utvanns från biomassa, som i sin tur huvudsakligen (till 60 %) är skogsenergi. Skogsenergins andel av den totala mängden förbrukad energi varierar kraftigt från ett land till ett annat i EU-27.

8.3

Träflis, småved, träpellets, briketter, stubbved, rotved, träkol, trägas och energiträdslag som odlas med kort omloppstid (exempelvis vide) är biobränslen som utvinns ur skogen. Skogsindustrins biprodukter innehåller en stor energipotential (avfallsslam från industrin och trärester såsom svartlut, bark, spån, processrester och återvinningsträ) som används för produktion av värme och energi särskilt inom integrerad skogsindustri. Användningen av biprodukter och återvinningsträ för energiproduktion kan uppgå till 30–50 % i förhållande till användningen av råvirke.

8.4

Användningen av skogsbaserad bioenergi kan ökas kraftigt i Europa från den nuvarande nivån. Enligt preliminära bedömningar är utvinningspotentialen för biomassa i Europa 100–200 miljoner kubikmeter årligen, och samtidigt bör man beakta att utvinningen inte skadar miljön och inte heller utgör något hot mot mångfalden eller mot skyddade områden. Man uppskattar att mängden biomassa som insamlas separat och i samband med avverkning av stamved uppgår till 10–15 % av den totala utvinningspotentialen.

8.5

Ökad användning av skogsbaserad biomassa skapar nya möjligheter för skogsägare genom att den leder till större trämarknader och till priskonkurrens, men även för sågindustrin som kan sälja mer av sina biprodukter. En god efterfrågan på skogsbiomassa kan förändra marknadsföringen av råvirke genom att öka konkurrensen om träråvara mellan bioenergisektorn och industri som använder stamved. Stöd till slutanvändning, dvs. matningstariffer för produktion av ”grön energi”, är ett viktigt instrument vid utveckling av olika bioenergistrategier på såväl lokal som regional nivå. Ökningen av bioenergi bör även i fortsättningen vara en framskjuten stödform inom regional utveckling i EU.

8.6

Marknaderna för vedbränslen och i synnerhet brännved är i huvudsak lokala, men i takt med en ökad användning av vedenergi i EU ökar företagsverksamheten och arbetstillfällena på marknaden för maskiner och anläggningar. För att producera pellets, briketter och andra förädlade trädbränslen behövs specialmaskiner och utrustning. För energiproduktion behövs en omfattande mängd pannor och annan utrustning som har ett stort ekonomiskt värde och en stor tillväxtpotential. En ökad användning av vedenergi innebär betydande möjligheter att sprida teknologin även utanför EU:s gränser.

8.7

Arbetet med att utforma standarder för en hållbar produktion av biomassa har inletts i anslutning till EU:s ramdirektiv om förnybar energi. Standarderna är viktiga när det gäller att säkerställa hållbar anskaffning och produktion av skogsbioenergi och för att garantera enhetliga förfaranden. Standarderna för skogsbiomassa som utvunnits på ett hållbart sätt bör kopplas till de alleuropeiska MCPFE-kriterierna för att undvika onödigt och överlappande arbete.

9.1

Att skapa nya skogar genom plantering är en av de effektivaste metoderna för att ta upp koldioxid ur atmosfären. EU bör som en del av utvecklingspolitiken stödja skogsplanteringsprojekt i utvecklingsländerna eftersom klimatförändringen med största sannolikhet kommer att öka de ekonomiska skillnaderna mellan industriländer och utvecklingsländer. I planteringsprojekten bör det ingå anpassningsstrategier som stöder kapacitetsuppbyggnad, en ökning av mängden mångsidigt användbar skog samt goda styresformer i utvecklingsländerna. EU bör även eftersträva att hindra olaglig avverkning i utvecklingsländerna samt att främja hållbart skogsbruk och utformning av nationella skogsprogram i samarbete med andra sektorer.

9.2

Kolbalansberäkningarna vid ändring av markanvändning enligt Kyotoprotokollet innehåller inga regler när det gäller utvecklingsländernas insatser för att hindra en minskning av de koldioxidutsläpp som uppstår vid förlusten av skogar. Eftersom avskogningen ökar koldioxidutsläppen bör EU stödja utvecklingen av det så kallade REDD-instrumentet och arbeta för att det ska godkännas vid beräkningen av växthusgasutsläpp vid markanvändning från och med år 2012 då Kyotoavtalet löper ut. Detta förutsätter samtidigt att man fastställer ett pris för koldioxidbindning, varvid EU-länderna via utsläppshandeln kan förebygga att de tropiska skogarna utrotas.

9.3

Den så kallade FLEGT-metoden (9) har tagits fram inom EU. Den syftar till att förebygga att olagligt avverkat virke och olagliga träprodukter säljs på EU-marknaden. Systemet med Flegtlicenser främjar och stöder via landsvisa partnerskapssystem ett hållbart skogsbruk i utvecklingsländerna och effektiviserar samarbetet mellan EU och utvecklingsländerna. EU bör stödja vidareutvecklingen av Flegtsystemet och dess globala spridning. Genom att förebygga olaglig avverkning kan man minska förlusten av tropiska skogar och därmed även hindra den ökning av koldioxidutsläppen som blir följden av detta. En minskning av olaglig avverkning eftersträvas även i frivilliga skogscertifieringssystem som PEFC (10) och FSC (11).

9.4

Uppgifter om Europas skogsresurser, kolsänkor, kolkretsloppet, skogarnas mångfald och produkter samt resultaten av skogsskydd samlas in redan nu via internationella avtal, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO, trävarukommittén inom FN:s ekonomiska kommission för Europa, Eurostat och MCPFE. Men det finns ett skriande behov av mer fakta och forskning. Vid utvecklingen av gemenskapens uppföljningssystem, till exempel det nya FutMon-projektet, bör man dra nytta av och utveckla befintliga nationella, alleuropeiska och globala uppföljningssystem och säkerställa att dataskyddet för markägare tryggas när uppgifterna behandlas och offentliggörs. EU bör via sina ramprogram för forskning stödja forskning i dessa frågor och överföra information med hjälp av såväl grundforskning som tillämpad forskning samt utvecklingsprojekt.

22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/9

1.1

Som svar på en begäran från det tjeckiska ordförandeskapet till EESK återfinns i detta förberedande yttrande, som är inriktat på förbindelserna mellan företagen och utbildningsinrättningarna, rekommendationer till alla typer av företag, företagarorganisationer och utbildningsinrättningar, och till EU. I yttrandet skisseras också möjliga handlingsvägar för ökad social och civil dialog mellan alla institutioner och deltagande strukturer.

1.2

Det tillvägagångssätt som använts har valts mot bakgrund av följande faktorer:

1.3

Ett flertal prioriteringar vad avser metoderna presenteras:

En allmän inriktning mot en modell som främjar samarbete mellan alla berörda aktörer, med beaktande av konkurrenssituationen.

1.4

EESK föreslår att man på EU-nivå upprättar en ram för partnerskap mellan företag och utbildningsinrättningar för att dra nytta av fördelarna med den europeiska dimensionen, men också för att åstadkomma framsteg i samhället. EESK förordar att man lanserar en europeisk process som skulle kunna kallas ”Pragprocessen” med hänvisning till konferensen om ”Partnerskap mellan utbildningsinstanser och arbetsgivare” som hålls den 6–7 april i Prag på initiativ av det tjeckiska ordförandeskapet. Det skulle kunna röra sig om en tämligen vid europeisk referensram som skulle göra det möjligt för aktörer ute på fältet att på lokal och nationell nivå genomföra innovativa åtgärder t.ex. genom att

1.5

EESK föreslår att processen fram till 2013 finansieras genom EU:s strukturfonder och befintliga program (Leonardo, Grundtvig, Erasmus för studenter, Erasmus för lärlingar, Erasmus för nyföretagare osv.), som anpassas vid behov. Strukturfonderna bör kunna utnyttjas i synnerhet för att främja grundutbildning. Ett särskilt kompletterande program skulle kunna föreslås för perioden efter 2013.

2.1

Inom hela det europeiska territoriet betingas utvecklingen och livskvaliteten i stor utsträckning av den kulturella och vetenskapliga nivån, som i sin tur är beroende av utbildningsverksamhetens kvalitet. Det bör understrykas att partnerskapet mellan näringsliv och utbildningsväsen i Europa på senare tid har ställts inför påfrestningar på olika plan:

I partnerskapen bör också följande integreras:

2.2

Traditionellt sett har Europa förlitat sig på långsiktiga prognoser när det gäller tillgången till kompetens. I en global ekonomi som snabbt förändras finns det emellertid krav på att utbildningsinrättningarna och företagen ska bedriva ett närmare samarbete med hänsyn till industrins och framför allt de små och medelstora företagens omedelbara och kortsiktiga behov.

2.3

Det finns sedan länge mycket positiva erfarenheter när det gäller teknisk undervisning på gymnasienivå och högre nivå av partnerskap som möjliggör en symbios med näringslivsmiljön genom en rad avtal – formella eller informella – som knyter samman utbildningsinrättningar och företag. Förutom de goda metoder som kan observeras på flera ställen är ambitionen mycket stark att med respekt för vars och ens ansvarsområde (i synnerhet utbildningsinrättningarnas rätt att självständigt utfärda utbildningsbevis) konstruera långsiktigt hållbara partnerskap för att skapa samverkanseffekter och tillsammans utnyttja alla möjligheter för att gemensamt ta fram svar på de ekonomiska och sociala behoven.

Företagen och utbildningsinrättningarna har förvisso skilda mål, men kan genom att utveckla informationsutbyte, partnerskap och gemensamma projekt vinna fördelar som ökar deras möjligheter att utföra sina respektive uppgifter framgångsrikt. Under många år, till och med århundraden, har det i ett antal medlemsstater funnits exempel på alternativa utbildningssystem där inlärning sker både i skolan och i företagen (lärlingssystem i Tyskland, Frankrike och Storbritannien osv.). Varvad utbildning har visat sig ge ett stort mervärde i form av permanenta, strukturerade och integrerade partnerskap.

2.4

I idealfallet bidrar företaget med kunskaper om marknadens behov, både i nuläget och i framtiden, och ger skolan bättre möjligheter att förbättra inriktningen i utbildningsutbudet. Företaget utgör en källa till praktiska erfarenheter, yrkesmässig kompetens och tekniska hjälpmedel.

2.5

På samma sätt finner man inom utbildningen ett tekniskt och vetenskapligt kunnande som skulle kunna utnyttjas praktiskt: Förberedelse för arbetslivet, utveckling av nya produkter samt ett utbildningsutbud för att öka kvalifikationerna.

3.1

Trots många positiva erfarenheter har endast ett begränsat antal initiativ till partnerskap mellan utbildningsinrättningar och företag genomförts, oftast begränsade till teknisk utbildning och yrkesutbildning. Mot bakgrund av den ekonomiska krisen är det nödvändigt att ta fram potentialen i partnerskapen eftersom en bättre utbildning i förhållande till arbetsmarknadens behov och ett bättre utnyttjande av kompetens och mänskliga resurser i företagen är centrala förutsättningar för en lyckad återhämtning.

3.2

Det bör finnas många former för detta nya europeiska partnerskap. Det bör på ett differentierat sätt involvera de olika berörda aktörerna:

3.3

Utbildningsinrättningarna och företagen – och framför allt deras representativa organisationer – har ett gemensamt ansvar för att tillsammans föreslå utbildningar av olika slag.

3.4

Företagen står inför behovet att skaffa sig kompetens på mycket skilda områden och med avseende på olika dimensioner som utgör förutsättningen för eller påverkar deras organisation, funktion och ekonomiska verksamhet: teknisk utveckling, internationalisering, ny teknik. Företagen måste både finna motsvarande kompetens på arbetsmarknaden, och öka kompetensen hos sin personal, sin företagsledning och den framtida företagsledningen med avseende på yrkesmässiga krav. Arbetstagarna står å sin sida inför motsvarande behov av att utveckla sin anställbarhet inom yrket, se till att skaffa utbildningsbevis för de kvalifikationer de redan har, utbildningsbevis som är giltiga både inom företaget och på den allmänna arbetsmarknaden.

3.5

Dynamiken i utvecklingen av undervisningen i Europa domineras kraftigt av två fenomen: en ansenlig ökning av antalet studerande och en diversifiering av undervisningen. Den snabba expansionen under de senaste årtiondena när det gäller antalet studerande har medfört en kraftig diversifiering inom studentpopulationen (åldersstruktur, tidigare skolgång, socialt ursprung osv.) som i sin tur skapat ett behov av arbetsmetoder som är anpassade till detta samt ett särskilt omhändertagande.

3.6

Trots svårigheterna för närvarande är potentialen i samarbetet mycket stor, och tre aspekter bör förstärkas i hanteringen av problematiken:

4.2.1

Inrättandet av ett europeiskt område för högre utbildning, som lanserades 1999 under benämningen Bolognaprocessen av utbildningsministrarna och de universitetsansvariga i 29 länder, har utmynnat i en stor reform som officiellt förenar 46 av Europarådets länder.

4.2.2

Syftet är att skapa ett europeiskt område för utbildning som i huvudsak ska genomföras genom en harmonisering i Europa av universitetssystemens utbildningscykler: grundnivå, avancerad nivå och forskarutbildning. Harmoniseringen skulle framför allt möjliggöra en jämförelse mellan studierna och därigenom fri rörlighet för studerande och ökad mobilitet. Det finns också riktlinjer om att öka öppenheten, undanröja hinder och förbättra samarbetet mellan universitet och företag.

4.2.3

Man kan emellertid konstatera följande:

4.3.1

Denna EU-process, som lanserades 2002, har till syfte att yrkesutbildningssystemen ska bli en kvalitetsreferens, och man har i hög grad uppmuntrat åtgärder i linje med Bolognaprocessen, men anpassade till yrkesutbildningen.

4.3.2

Programmen Leonardo och Grundtvig, som för det första möjliggör rörlighet för personer som vill skaffa en yrkesutbildning i Europa och underlätta utbyte av goda metoder mellan utbildningsansvariga och som för det andra syftar till att förbättra kvaliteten och förstärka den europeiska dimensionen i vuxenutbildningen och erbjuda EU-medborgarna större möjligheter till bättre livslångt lärande är fortfarande alltför begränsade och har inte uppnått den kritiska massa som krävs för att de ska kunna arbeta vidare mot målsättningarna. Utan att bestrida formerna finns det skäl att i framtiden stärka programmens åtgärdsmöjligheter.

4.3.3

Förklaringen från rådets möte i Bordeaux (26 november 2008) ligger i linje med Köpenhamnsprocessen i fråga om att betona ett ökat europeiskt samarbete i utbildnings- och yrkesutbildningsfrågor. Den bekräftar också behovet av att mobilisera lämpliga offentliga och privata finansieringsmöjligheter Detta kan ske genom att man använder instrument som strukturfonderna, Eruf och lån från EIB.

I kommunikén från Bordeaux konstaterar rådet att matchningen är dålig mellan kompetensen och nödvändigheten av att se till att bättre kunna förutse framtida behov, och rådet förordar att yrkesutbildningen bör utvecklas så mycket som möjligt och att medlemsstaterna, kommissionen och arbetsmarknadsparterna bör delta i arbetet.

5.1

Enligt den senaste lägesrapporten för programmet ”Utbildning 2010” (3) kan EU, med sin inriktning mot kunskapssamhället, inte bortse från sin eftersläpning i fråga om utbildning eller svårigheterna att tillgodose företagens behov av personer med tillräckligt god grundutbildning och specialistutbildning för att kunna ta itu med de tekniska utmaningarna och dagens globalisering. Rörlighet inom Europa är därför en nödvändighet, liksom utbildning i främmande språk inom ramen för den europeiska strategin för flerspråkighet. Ett övergripande arbetssätt när det gäller förbindelserna mellan företag och utbildningsinstanser bör alltså uppfattas som en nödvändighet både för att kunna lösa problemen, och (framför allt) för att öppna den nationella utbildningspolitiken och frigöra den europeiska integrationspotentialen med avseende på mänskliga resurser.

5.2

Skolor och universitet bör få större stöd för sitt arbete med att inte begränsa utbudet till grundutbildning, utan också fungera som tillhandahållare av fortbildning. Med undantag för några medlemsstater kan t.ex. utbildningsinrättningar inte få ekonomiskt stöd inom ramen för strukturfonderna för utvecklingen av mänskliga resurser. Erfarenheterna från de länder där universiteten har rätt till sådant stöd visar att detta initiativ kan innebära ett avsevärt positivt bidrag till utvecklingen av starkare förbindelser med företagen och samtidigt till utvecklingen av den allmänna kvaliteten i utbildningsutbudet.

5.3

Den största bristen i de europeiska programmen är deras bristande ambition, som beror på de begränsade budgetarna. I stället för att förorda ytterligare ett EU-program med smal inriktning som skulle beröra en mycket marginell elitgrupp borde man kanske använda ett systeminriktat arbetssätt på grundval av instrument som är både enkla (inte byråkratiska som EU-programmen alltför ofta är) och mer ambitiösa:

5.4

Den europeiska integrationen är av mycket stort värde när det gäller att sprida erfarenheter och utvidga möjligheterna att ge våra utbildningsinstanser en ram som är så vid och rik som möjligt, och erbjuda företagen på inre marknaden utvecklingsmöjligheter. ”Pragprocessen”, som inleds genom konferensen om ”Partnerskap mellan utbildningsinstanser och arbetsgivare” som hålls den 6–7 april i Prag på initiativ av det tjeckiska ordförandeskapet, skulle kunna bidra med politisk dynamik och en operativ färdplan för arbetet.

22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/14

1.1

Rörligheten i Europa måste förbli en politisk prioritet för EU, särskilt i en tid då Europa står inför utmaningar orsakade av globalisering och tekniska förändringar och tvingas hantera en negativ demografisk utveckling samt följderna av den finansiella och ekonomiska krisen. Strategin för ökad rörlighet måste ta hänsyn till förhållandena i de enskilda medlemsstaterna, men samtidigt vara effektivt samordnad på EU-nivå, ha nationellt stöd och ge möjlighet till insyn. De åtgärder som vidtas måste vara inriktade på att bygga upp ett nytt koncept med en rättvis och balanserad rörlighet samt på att främja utvecklingen av nya former av rörlighet.

1.2

EESK stöder Europeiska kommissionens handlingsplan för rörlighet för arbetstagarna 2007–2010 och betraktar den som ett verktyg för att avlägsna kvarvarande hinder och uppnå målen i den europeiska strategin för tillväxt och sysselsättning.

1.3

Kommittén välkomnar också kommissionens avsikt att 2009 offentliggöra grönboken om ungas rörlighet och ser fram emot resultaten och slutsatserna av den offentliga debatten.

1.4

EESK efterlyser åtgärder för att frigöra den fulla potentialen hos Eures (European Employment Services) och särskilt för att öka omfattningen av och förbättra kvaliteten och tillgängligheten hos de tjänster och den information som tillhandahålls samt för att sprida ökad kunskap bland unionens medborgare och i synnerhet de europeiska företagen. Samtidigt rekommenderar kommittén att kommissionen analyserar orsakerna till att vissa kategorier av arbetstagare, i synnerhet mindre kvalificerade eller okvalificerade arbetstagare, använder portalen i mindre utsträckning än andra.

1.5

EESK uppmanar medlemsstaterna att ta hänsyn till rörlighetsaspekten i alla väsentliga politiska beslut och att i enlighet med rekommendationerna i de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning (1) införliva de fastslagna målen i sina nationella strategier och nationella reformprogram. Medlemsstaterna bör inrikta sig på att skapa system för en aktiv arbetsmarknadspolitik som främjar rörligheten.

1.6

EESK stöder generellt ansträngningarna för att åstadkomma en så effektiv samordning av den sociala tryggheten i gemenskapen som möjligt och gratulerar det franska ordförandeskapet till de goda resultaten av förhandlingarna om ändringar i förordning (EG) nr 883/2004 (2), i enlighet med resultaten av diskussionerna om tillämpningsbestämmelserna. EESK framhåller på nytt vikten av att tillämpningsförordningen för förordning (EG) 883/2004 snabbt träder i kraft, så att de förbättringar och förenklingar som främjar rörligheten i EU så snart som möjligt börjar gälla.

1.7

I samband med tillämpningen av förordning (EG) nr 883/2004 rekommenderar kommittén att något av dess framtida yttranden fokuserar på det inbördes sambandet mellan å ena sidan denna förordning och å andra sidan förordning (EEG) nr 1612/68 (3), direktiv 2004/38/EG och därmed relaterade beslut av EG-domstolen i syfte att öka insynen, rättssäkerheten och medlemsstaternas efterlevnad av jämlikhetsprincipen.

1.8

Även om EESK välkomnar förslaget till direktiv om överföring av pensionsrättigheter (4), som ytterligare ett bidrag från kommissionen som stärker den gränsöverskridande rörligheten i EU, har kommittén starka tvivel angående direktivets innehåll. Kommittén anser att direktivet i själva verket inte bidrar till att avlägsna de största hindren för den gränsöverskridande rörligheten när det gäller överföring av pensionsrättigheter, nämligen dubbelbeskattningen. Förslaget omfattar dessutom andra bestämmelser som leder till ökade kostnader för pensionssystemens förvaltning och hotar deras fortsatta utveckling.

1.9

I enlighet med slutsatserna i rapporten om utvärderingen av Europasset från juli 2008 rekommenderar kommittén att Europeiska kommissionen analyserar orsaken till den låga andelen användare med lägre kvalifikationer. Kommittén anser även att de möjligheter som Europassets samtliga verktyg erbjuder bör utvecklas till fullo, särskilt Europass-mobiliteten, genom stärkt samordning på EU-nivå, nationella stödåtgärder, medverkan av alla intressenter och större insyn. När det gäller den europeiska referensramen för kvalifikationer anser kommittén att det är viktigt att koppla samman denna med Europeiska systemet för överföring och ackumulering av studiemeriter inom området högskoleutbildning, yrkesutbildning och utbildning i allmänhet. Om den europeiska referensramen för kvalifikationer ska kunna tillföra ett mervärde är det nödvändigt att den är enkel, pålitlig och på ett ändamålsenligt sätt hjälper cheferna att hitta den efterfrågade utländska arbetskraften.

1.10

EESK har med intresse tagit del av kommissionens andra rapport av den 18 november 2008 om tillämpningen av övergångsperioder för nya medlemsstater, och uppmanar de medlemsstater som fortfarande tillämpar övergångsperioder för personers fria rörlighet att rätta sig efter rapportens slutsatser och följa de förfaranden som anges i fördragen. Detta är en förutsättning för att man ska kunna tillämpa principen om ”rättvis rörlighet” samt begränsa den sociala dumpningen och svartjobben.

1.11

Kommittén välkomnar kommissionens beslut om att inrätta en expertkommitté för utstationering av arbetstagare som ska behandla tekniska frågor rörande tillämpningen av direktivet och ser positivt på uppmaningen till arbetsmarknadsparterna i EU att utarbeta en gemensam analys av konsekvenserna av EG-domstolens beslut.

1.12

Kommittén uppmärksammar medlemsstaternas försenade genomförande av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer (tidsfristen för genomförandet löpte ut den 27 oktober 2007).

1.13

EESK betraktar Europeiska kommissionens nuvarande lagstiftningsförslag för att underlätta den ekonomiska migrationen från tredjeländer som ytterligare en insats av kommissionen för att stödja rörligheten och den ekonomiska migrationen i EU. De rättigheter och skyldigheter som detta förslag till direktiv ger tredjelandsmedborgarna när det gäller likabehandling utgör en god utgångspunkt för lagstiftningen om invandring, och bör omfatta alla arbetsinvandrare. EESK anser att de övergångsåtgärder som tillfälligt begränsar den fria rörligheten för arbetstagare som är medborgare i de nya medlemsstaterna är ett undantag som snabbt bör upphävas (5).

1.14

Samtidigt som EESK fullt ut respekterar de europeiska arbetsmarknadsparternas oberoende förväntar sig kommittén att dessa aktivt bidrar till att öka rörligheten i syfte att förbättra situationen på arbetsmarknaderna och stärka EU:s konkurrenskraft.

1.15

EESK uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att samarbeta för att utarbeta, genomföra, övervaka och utvärdera icke-diskriminerande program för social återintegrering inriktade på medborgare och deras familjer som återvänder till länder där de har varit bosatta efter att ha arbetat under en period i en annan medlemsstat.

2.1

Europeiska kommissionen utlyste 2006 till det europeiska året för arbetstagares rörlighet. Detta initiativ syftade till att göra EU-medborgarna mer uppmärksamma på möjligheterna att söka arbete i andra EU-länder och att informera om deras rättigheter.

2.2

Medborgarnas fria rörlighet utgör en del av gemenskapens primärrättsliga bestämmelser. Det är också en viktig målsättning i Lissabonstrategin och en av rekommendationerna i de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning  (6).

2.3

Initiativet anknyter därmed till en rad tidigare EU-åtgärder, framför allt handlingsplanen för kompetens och rörlighet (7) som antogs av Europeiska kommissionen 2002 och ledde till den nya europeiska handlingsplanen för rörlighet för arbetstagarna (2007–2010) (8), som speglar den nya situationen i EU och de utmaningar som EU står inför i dag.

2.4

Under första hälften av 2009 är Tjeckien EU:s ordförandeland, och landets huvudmotto är ”Europa utan hinder”. Det tjeckiska ordförandeskapet har därför bett EESK att lägga fram fyra förberedande yttranden i syfte att fastställa kvarvarande hinder på olika områden av EU:s inre marknad. Ett av dessa områden är arbetskraftens rörlighet i EU.

2.5

Det tjeckiska ordförandeskapet kommer att fullfölja arbetet med att öka rörligheten för arbetstagare i EU. Som ett av sina mål kommer det tjeckiska ordförandeskapet att genomföra så många åtgärder som möjligt för att främja arbetstagarnas fria rörlighet inom EU, att främja och öka arbetskraftens yrkesmässiga och geografiska rörlighet på inre marknaden och att fullborda arbetet med att uppdatera det regelverk för samordning av de sociala trygghetssystemen som tillämpas för migrerande arbetstagare.

2.6

Det tjeckiska ordförandeskapet betonar att de övergångsperioder som gäller arbetstagarnas fria rörlighet medför negativa konsekvenser. Det tjeckiska ordförandeskapet anser att en viktig del av Lissabonstrategin är att ta till vara arbetskraftens totala potential och att göra den europeiska arbetsmarknaden mer flexibel.

3.1

Europeiska kommissionens rapport om sysselsättningen i Europa 2008 visar att den solida ekonomiska utveckling som inleddes i EU 2006 ledde till lovande resultat 2007 – BNP-tillväxt på 3,1 % och 3,5 miljoner nya arbetstillfällen. Sysselsättningen ökade i alla EU:s medlemsstater utom i Ungern, och den genomsnittliga sysselsättningsgraden i EU uppgick till 65,4 % år 2007. I alla länder utom Slovakien stabiliserades arbetslösheten på mindre än 10 %. Både utvidgningen 2004 och 2007 fick positiva följder för EU:s ekonomi och störde inte arbetsmarknaderna inom EU-15. Statistiken pekar också på synergieffekter mellan situationen på arbetsmarknaden, produktiviteten och kvaliteten på arbetstillfällena.

3.2

År 2008 drabbades EU hårt av den globala finanskrisen. Både hushållen och företagen är utsatta för starkt tryck. Detsamma gäller för arbetsmarknaderna. De ekonomiska prognoserna pekar mot nolltillväxt och risk för konjunkturnedgång i EU under 2009. Euroområdet och vissa medlemsstater har redan hamnat i recession. Europeiska unionens råd antog i december En ekonomisk återhämtningsplan för Europa (9) som lades fram av Europeiska kommissionen och omfattar tio åtgärder inom fyra prioriterade områden, bland annat omfattande EU- initiativ till stöd för sysselsättningen.

3.3

Dagens negativa demografiska trend och arbetskraftens högre ålder är en ständig utmaning för Europa och EU och kommer i framtiden att få avgörande följder för EU:s konkurrenskraft. För att lösa problemet krävs en övergripande och, med hänsyn till dagens ekonomiska situation, också utomordentligt lyhörd strategi. Enskilda stater skapar sin egen mix av inhemska åtgärder för att stärka en inkluderande arbetsmarknad. Särskild uppmärksamhet ägnas åt utsatta grupper på arbetsmarknaden, såsom äldre arbetstagare, unga, invandrare och funktionshindrade. Kommissionens meddelanden visar att det fortfarande finns mycket att göra inom unionen när det gäller genomförandet av existerande lagstiftning om tillämpningen av direktivet om icke-diskriminering (10).

3.4

Att stimulera de europeiska arbetsmarknaderna och främja arbetskraftens rörlighet i EU utgör därför fortsättningsvis ett centralt inslag i EU:s sysselsättningsstrategi. Trots Europeiska kommissionens och medlemsstaternas alla initiativ och åtgärder har man när det gäller rörligheten fortfarande inte lyckats uppnå de mål som fastställdes i Lissabon 2000 för att EU ska bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi.

3.5

Syftet med Europeiska kommissionens nya handlingsplan för rörlighet 2007–2010 är att analysera situationen i ljuset av de utmaningar som globaliseringen, de demografiska förändringarna och utvecklingen av ny teknik medför, inrikta sig på befintliga hinder för rörligheten i EU samt fastställa nya trender i rörlighetsmönstren och nödvändiga åtgärder.

3.6

Europeiska kommissionens plan är särskilt inriktad på följande:

3.7

Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Eurofound) har i egenskap av gemenskapsbyrå och trepartsorgan blivit en unik plattform för analyser och undersökningar i syfte att främja rörligheten i EU samt fastställa befintliga hinder och nya utmaningar i samband med förändringar på arbetsmarknaden.

3.8

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har hittills inte utarbetat något övergripande yttrande om rörligheten och dess hinder i EU. Inom ramen för sin funktion som rådgivande organ till Europeiska kommissionen har den dock reagerat konsekvent på alla kommissionens meddelanden och initiativ om arbetstagarnas rörlighet i EU och lagt fram en rad viktiga yttranden (13).

3.9

En viktig roll spelas också av arbetsmarknadens parter i EU. De tillmäter rörligheten i EU och avlägsnandet av alla hinder för rörlighet avgörande betydelse, och behandlade därför dessa frågor i sitt arbetsprogram för arbetsmarknadens parter för 2003–2005. Även deras övriga initiativ och gemensamma texter har bidragit till att lyfta fram ett antal hinder för rörligheten i EU.

—

Unionsmedborgarna betraktar fortfarande ”rätten att resa och arbeta i EU” som den största fördelen och nyttan med EU (53 %).

—

Även om EU-institutionerna och EU-medborgarna starkt stöder principen om rörlighet i EU finns det fortfarande farhågor bland medlemsstaterna för de eventuella följderna av ekonomisk invandring från nya medlemsstater.

—

Endast omkring 2 % av arbetskraften i EU (EU-25) föddes i en annan medlemsstat än den där de för närvarande arbetar.

—

Omkring 4 % av EU:s befolkning har levt i en annan medlemsstat, medan ytterligare 3 % någon gång har levt i länder utanför EU.

—

begränsade språkkunskaper,

—

svagt eller otillräckligt utvecklade färdigheter och kunskaper,

—

brister när det gäller medlemsstaternas erkännande av utbildning och yrkeskvalifikationer,

—

rättsliga och administrativa hinder,

—

svårigheter att hitta en hållbar anställning för båda partnerna,

—

fragmenterad information om arbetstillfällen eller brist på insyn när det gäller möjligheterna till utbildning och anställning,

—

otillräcklig transportinfrastruktur,

—

svår bostadsmarknad och priserna på denna marknad,

—

på senare tid ett minskat förtroende och ökad främlingsfientlighet.

5.4.1

I första hand är det viktigt att utveckla en bättre förståelse av hindren och stödåtgärderna för geografisk och yrkesmässig rörlighet. Under de senaste åren har man i EU visserligen gjort insatser för att fastställa och åtgärda hindren för arbetstagarnas rörlighet, men det vore ändå nyttigt att genom studier på EU-nivå och nationell nivå få djupare kunskap om omfattningen, karaktären och de avgörande faktorerna när det gäller hindren för rörligheten, men även deras ekonomiska konsekvenser.

5.4.2

För det andra är det nödvändigt att tillämpa principen för flexicurity på EU:s arbetsmarknader. Erfarenheten visar att länder som effektivt tillämpar denna princip har lättare att anpassa sig till globala förändringar. I detta sammanhang ska rörligheten ses som en faktor som gör det möjligt att öka sysselsättningen, arbetstagarnas anpassningsförmåga och företagens konkurrenskraft i en global miljö. Arbetets organisation måste motsvara företagens och de anställdas olika behov och kan också starkt bidra till att det skapas nya former av rörlighet.

5.4.3

För det tredje är det nödvändigt att anpassa utbildningssystemen till arbetsmarknadens behov. Tillgången till ett ändamålsenligt system för livslångt lärande bör förstärkas. Dagens arbetsmarknad karaktäriseras alltmer av snabba förändringar och krav på nya kvalifikationer. Alltfler människor kommer att bli tvungna att anpassa sig till förändringar i anställning och karriär genom att tillägna sig nya och olikartade kvalifikationer. Enskilda personer måste därför ha möjlighet att höja och förbättra sin kompetens för att fortsätta att vara attraktiva för arbetsgivarna, och anpassa sig till förändringar på arbetsmarknaden. Man bör inrikta sig på följande:

5.4.4

För det fjärde är det nödvändigt att vidareutveckla de sociala trygghetssystemen så att de stöder och underlättar övergångar mellan olika positioner på arbetsmarknaden och inte gör det svårt för människor att flytta utomlands för att leta efter bättre arbete. EESK hänvisar till sitt yttrande om flexicurityprincipen, särskilt när det gäller betoningen på att förbättra den enskildes anställbarhet, så att människor lättare kan anpassa sig till förändringar på arbetsmarknaden och i större utsträckning dra nytta av bättre arbetstillfällen. Det handlar i grunden om att skapa arbetstillfällen, hjälpa människor vid förändringar i karriären och öka deras möjligheter på arbetsmarknaden. Erfarenheten visar att det viktigaste i dag är att underlätta anställningen av arbetstagare genom att avlägsna administrativa hinder, investera i färdigheter och bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik, snarare än att passivt höja socialförmånerna.

5.4.5

För det femte är det viktigt att ta itu med hindren inom lagstiftning, förvaltning och skattesystem som begränsar den geografiska och yrkesmässiga rörligheten:

5.4.6

För det sjätte bör unionsmedborgarna lätt kunna få tillgång till kvalitativ information om arbetstillfällen och utbildningsmöjligheter. Medan det finns gott om information om levnads- och arbetsvillkor ges upplysningar om arbetstillfällen och utbildningsmöjligheter låg prioritet, och ofta saknas de eller är svårtillgängliga. Ett informationssystem på EU-nivå om arbetstillfällen och utbildningsmöjligheter är grundläggande för att medborgarna och företagen ska kunna göra rätt val när det gäller att utveckla sina färdigheter och utnyttja de möjligheter som finns, och därigenom öka sin rörlighet. I det syftet kan Eures webbsidor spela en viktig och positiv roll. På grund av Eures bristande synlighet är dock medborgarnas och företagens kunskap om denna portal fortfarande begränsad. Man bör därför sträva efter att utöka informationen om vissa konkreta frågor, exempelvis om ändring eller anpassning av socialförsäkringsförmåner (vare sig de är lagstadgade eller kompletterande) vid yrkesmässig eller geografisk rörlighet. När det gäller till exempel tjänstepensionssystem vore det användbart med information om intjänade rättigheter, det skattesystem som tillämpas, möjligheterna till överföring, kostnader och fördelar med olika alternativ (18).

5.4.7

Sist men inte minst kräver underlättandet av rörligheten åtgärder för att förbättra villkoren för tillgång till bostadsmarknaden och transportinfrastrukturen. Det är utomordentligt viktigt att människor kan finna passande boende till överkomliga priser på de orter där jobben finns. På samma sätt är det för att förbättra arbetstagarnas rörlighet centralt att vidta åtgärder som främjar en ändamålsenlig och flexibel transportinfrastruktur. Medlemsstaterna bör tillsammans med företagen beakta de kostnader som är förknippade med flyttning och därför upprätta och utveckla stödsystem för rörliga arbetssökande.

22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/24

—

stöder ett aktivt åldrande,

—

inför incitament, för både äldre arbetstagare och de företag som anställer dem, i de nationella regeringarnas politiska strategier, i syfte att uppmuntra äldre personer att stanna kvar på arbetsmarknaden,

—

förbättrar levnads- och arbetsvillkoren (framför allt i samband med fysiskt arbete), och

—

använder institutionella lösningar på arbetsmarknaden som gör den mer flexibel i fråga om anställning av äldre arbetstagare.

—

medlemsstaternas skatte- och pensionssystem,

—

villkoren för anställning av äldre personer ur både arbetstagares och arbetsgivares synvinkel,

—

systemen för livslångt lärande (inklusive fortlöpande yrkesutbildning) för arbetstagare som är 50 år eller äldre, eller t.o.m. 45 år eller äldre.

—

hur man värnar om äldre arbetstagares motivation och kreativitet,

—

hur arbetstagarna kan anpassa sig till arbetstempot för att på sikt undvika utbrändhet,

—

hur man skapar arbetsrelationer mellan arbetstagare ur olika åldersgrupper.

—

Vilket budskap de statistiska uppgifterna om äldre arbetstagare har till EU.

—

Varför det krävs ett positivt angreppssätt i fråga om äldre arbetstagare.

—

Hur system för förtidspension påverkar sysselsättningsgraden bland äldre personer.

—

Varför sysselsättningen bland äldre arbetstagare minskade före 2000.

—

Vilka strategier som planeras och används för att öka sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare och göra det möjligt att gå i pension senare, inklusive frågan om man kan låta dem omfattas av flexicuritysystemet.

—

Hur äldre arbetstagare kan delta i åtgärder för utbildning och vidareutbildning.

—

Hur äldre personer kan förena yrkesliv, familjeliv och privatliv och hur man kan främja solidariteten mellan generationerna.

—

Kvaliteten på yrkeslivet, produktiviteten och sysselsättningen i fråga om äldre arbetstagare mot bakgrund av globaliseringen och de demografiska förändringarna.

—

System I – att främja ett aktivt åldrande.

—

System II – finansiella incitament för äldre arbetstagare som lämnar arbetsmarknaden.

—

System III – allmänna arbetsmarknadsinstrument som gör arbetsmarknaden mer flexibel när det gäller att anställa äldre arbetstagare.

—

på grund av omstruktureringar, på grund av att företagen de arbetar i inte är tillräckligt konkurrenskraftiga eller till följd av förändringar på den globala arbets- och tjänstemarknaden,

—

på grund av problem med hälsan och behov av att vårda andra,

—

på grund av att de saknar de kunskaper och färdigheter som krävs för att använda modern teknik, t.ex. informations- och kommunikationsteknik,

—

på grund av en inre övertygelse om att de har en bristande anpassningsförmåga, framför allt i fråga om motivation och förmåga att lära sig.

—

Medverkan och involvering, dvs. att äldre arbetstagare deltar i alla utbildningsprogram som företaget erbjuder och att de involveras som lärare i utbildningar på arbetet. Äldre arbetstagare med särskilda färdigheter kan dessutom stanna kvar i företaget även efter lagstadgad pensionsålder.

—

Repetitionskurser om teknik på arbetsplatsen avsedda för äldre arbetstagare som tidigare inte kunnat delta i utbildning om produktionsprocessen och därför känt sig mindre engagerade i denna. Arbetsmarknadsparternas gemensamma ram för erkännande av färdigheter och kvalifikationer, livslångt lärande och vuxenutbildning innehåller bestämmelser i frågan (7).

—

Specialiserade data- och internetkurser för personer över 50 år i syfte att öka användningen av informations- och kommunikationsteknik bland äldre arbetstagare, pensionärer och deras organisationer. Det är viktigt att kurserna anpassas till äldre personers behov (t.ex. större textstorlek och en webbportal för seniorer).

—

informationsseminarier som fokuserar på frågor av intresse för äldre personer,

—

arbets- och karriärmässor, s.k. ”50+-kaféer” eller speciella arbetsförmedlingar för äldre personer,

—

reklam på ställen som frekventeras av äldre personer och i media som de är positivt inställda till – man bör dock akta sig för att använda ett språk som kan uppfattas som sårande: Uttryck som ”till åren kommen” och ”pensionär” bör bytas ut mot sådana uttryck som ”mogen”, ”erfaren” och ”pålitlig”,

—

företagsinterna ”arbetsgrupper med äldre arbetstagare” för att utforma strategier för att locka till sig erfarna äldre personer; man kan också bjuda in pensionärer och f.d. arbetstagare till fester i företagets lokaler och med personliga brev eller telefonsamtal uppmuntra dem att återvända till företaget m.m.

—

Man höjer den allmänna nivån på arbetstagarnas färdigheter och gör arbetstagarna mer mottagliga för innovationer.

—

Genom att det finns välavlönade äldre arbetstagare i företaget ser den yngre personalen större möjligheter att göra karriär inom yrket.

—

Man förbättrar kvaliteten och organisationen i fråga om produkter och tjänster.

—

Man bibehåller en adekvat färdighetsnivå, möjligheterna till yrkesutveckling och till interna omplaceringar.

—

Att det finns en åldersmedvetenhet.

—

Att det finns en nationell politisk ram till stöd för åldersplanering.

—

Att man går försiktigt fram vid planering och genomförande.

—

Att alla berörda parter samarbetar i fråga om åldersmedvetenhet.

—

Att man uppskattar och bedömer kostnader och fördelar.

—

Man kan involvera arbetsmarknadsparterna i förhandlingar om kollektivavtal för ett företag, för en bransch eller flera branscher med bestämmelser om äldre arbetstagare. Det kan också handla om sociala pakter, specifika arbetsrättsliga bestämmelser och andra bi- eller multilaterala överenskommelser.

—

Man kan involvera alla berörda parter i arbetet med att initiera och skapa rättsliga bestämmelser på nationell (och europeisk) nivå som uppmuntrar arbetstagare över 50 år att stanna kvar på arbetsmarknaden och deras arbetsgivare att behålla eller rekrytera äldre personer.

—

Man kan planera och skapa system och nätverksstrukturer för att kartlägga situationen för äldre arbetstagare och indikatorer som på ett heltäckande sätt kännetecknar dem.

—

Ett företag (eller en grupp av företag) kan tillämpa diversifiering inriktad på specifika åldersgrupper bland de äldre arbetstagarna (t.ex. åldersdiversifiering eller diversifiering med avseende på färdigheter).

—

Man kan införa systemmodeller för rådgivning till arbetstagare över 50 år och deras arbetsgivare inriktade på att utveckla undersystem för att bedöma efterfrågan på färdigheter hos arbetstagarna i företaget, sektorn, regionen eller till och med landet.

—

Man kan använda system för rådgivning till arbetstagarna genom att planera utbildningar, kurser och andra utbildningsåtgärder som framför allt riktar sig till äldre personer.

—

Man kan utveckla system för rådgivning till företagare och chefspersonal om hur man kan förbättra företagens flexibilitet, konkurrenskraft och produktivitet under övergångsperioder genom åldersdiversifiering och genom personaladministration med hjälp av informationsteknik.

—

Man kan bygga upp och utveckla strukturer och nätverkssystem (inom branscher, regioner och blandformer, som för samman företrädare för de berörda parterna m.m.) och observationsorgan för färdigheter och arbetsplatser som undersöker äldre personers tillträde till arbetsmarknaden (med hänsyn tagen till deras färdigheter) och omstruktureringar. Sådana observationsorgan kan omfatta branscher, kommuner och regioner (även gränsöverskridande regioner).

22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/32

1.1

Förutsättningarna för förbindelserna mellan EU och USA har nyligen förändrats och vi står inför allt större utmaningar och förväntningar. Valet av president Barack OBAMA har skapat höga förväntningar världen över och en förnyad optimism inför potentialen i de transatlantiska förbindelserna. På många områden finns det en genuin förhoppning om att EU och USA ska kunna arbeta tillsammans och ta ledningen, i allt från en gemensam reaktion på den rådande finanskrisen till frågan om klimatförändringarna och främjandet av mänskliga rättigheter eller den bilaterala ekonomiska relationen.

1.2

Det europeiska och amerikanska civila samhället och arbetsmarknadens parter har en nyckelroll att spela genom att de kan bidra till detta förnyade samarbete och genom att de representerar ett särskilt område där de har stora sakkunskaper.

1.3

EESK uppmanar EU:s politiska beslutsfattare att ta tillfället i akt och att i samförstånd och samarbete med USA verka för de reformer som behövs inom FN-systemet, Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) (1), den internationella brottmålsdomstolen, G8-gruppen, G20-gruppen, Världshandelsorganisationen (WTO), Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) samt för att stärka ILO, så att dessa institutioner blir mer effektiva när det gäller att lösa de långsiktiga utmaningar som uppstår i en globaliserad värld och på grund av den rådande globala finanskrisen.

1.4

Med tanke på att finanskrisen är så djup måste det transatlantiska ekonomiska samarbetet intensifieras. Som ett första steg måste EU och USA i högre grad samordna sina penning- och finanspolitiska åtgärder för att via G20-gruppen stimulera världsekonomin. De måste därefter samarbeta för att skapa ett gemensamt nytt synsätt på hur det globala finanssystemet ska regleras på ett effektivt sätt så att ekonomin aldrig mer kommer att hotas av för hög risktagning. Man bör fastställa klara och tvingande regler för den internationella finansen inom ramen för en radikal reform av de internationella ekonomiska organisationerna för att sända en tydlig signal till medborgarna och företagen.

1.5

Målet för ramen för förstärkt transatlantiskt ekonomiskt samarbete – att uppnå en djupare transatlantisk ekonomisk integration och tillväxt som kommer våra medborgare till nytta och ökar våra ekonomiers konkurrenskraft – bör uppnås under överinseende av det transatlantiska ekonomiska rådet.

1.6

Kärnan i ramen är tanken på ett lagstiftningssamarbete. Europeiska unionen och Förenta staterna har mycket gemensamt i de värderingar som ligger bakom sätten att reglera ekonomierna, även om vi har varit oense i vissa frågor. Ett lagstiftningssamarbete innebär att samarbeta med utgångspunkt i en gemensam definition av sociala, miljömässiga och ekonomiska problem och lösningar på dem. EESK uppmuntrar kommissionen och medlemsstaterna att, inom de transatlantiska förbindelserna, fortsätta att försvara den europeiska sociala modellen som bygger på sociala trygghetssystem och en väl utvecklad civil och social dialog.

1.7

Det transatlantiska ekonomiska rådet har ett viktigt arbete framför sig.

1.8

För att uppnå dessa och andra mål är det av avgörande betydelse att processen kan fortsätta både under den nya amerikanska administrationen och under den nya kommissionen och det nya Europaparlamentet. EESK uppmanar president Barack OBAMA att snarast utse en ny amerikansk medordförande i det transatlantiska ekonomiska rådet så att dess viktiga arbete kan fortsätta.

1.9

Nuvarande ekonomiska utmaningar skulle väsentligen förvärras om protektionismen gjorde sitt återtåg över världen, vilket skedde under depressionen på 1930-talet. EESK uppmanar EU och USA att i nära samarbete fullgöra de åtaganden som G20-ledarna gjorde i denna fråga den 15 november 2008, och att göra allt de kan för att få en snar och framgångsrik avslutning på Doha-rundan samt för att förhindra att nya hinder för handel eller investeringar skapas.

1.10

EESK uppmanar även EU och USA att nära samarbeta för att få andra att avhålla sig från att ta till politik som kan begränsa tillgången till investeringar eller upphandlingsmarknader, vilket diskussioner i kongressen tyvärr nyligen har lett till. EU och USA bör också ta upp frågan om hur man kan blåsa nytt liv i världshandeln och främja världshandelsförhandlingarna genom att införliva tankar om hållbar utveckling och arbetsmarknadsnormer. EESK välkomnar president Barack OBAMAs vilja att minska handelsjusteringarnas negativa effekter för enskilda arbetstagare och medborgare.

1.11

EESK rekommenderar starkt att man inrättar stödmekanismer för de transatlantiska dialogerna (TABD (2), TACD (3), TALD (4) och TAED (5) och införlivar TALD och TAED i gruppen med rådgivare till det transatlantiska ekonomiska rådet.

1.12

EESK uppmuntrar EU och USA att öka tillgängligheten och öppenheten i den transatlantiska dialogen och att öka deltagandet av parter från det civila samhället, även av dem som står utanför de fyra dialogerna.

1.13

EESK uppmanar kommissionen att inom den närmaste framtiden anordna ett möte för de parter som berörs av det transatlantiska samarbetet i syfte att granska den nya situationen samt diskutera och samordna de insatser som ska göras för nya initiativ. EESK påminner kommissionen om det förslag om att anordna en trepartskonferens om arbetsmarknadsrelationerna som den lade fram i ett meddelande 2005.

1.14

För egen del tänker EESK ta kontakter med de amerikanska ekonomiska och sociala partnerna och nära följa inrättandet av rådgivande grupper inom den amerikanska administrationen i syfte att försöka finna möjliga samtalspartner i olika frågor. EESK kommer också att söka olika vägar för att på ett bättre sätt främja utbytet av kunskaper och erfarenheter med parter i det amerikanska civila samhället. För att utföra dessa uppgifter bör EESK inrätta en informell kontaktgrupp som övervakar EESK:s aktiviteter i samband med de transatlantiska förbindelserna.

1.15

EESK anser att det vore lämpligt och värdefullt att förstärka det vetenskapliga och kulturella samarbetet (kulturell dialog) som utgångspunkt för ökad ömsesidig förståelse och stärkt politiskt samarbete. EU och USA bör göra gemensamma insatser för att främja och stödja kreativiteten inte bara inom vetenskap, teknik och innovation, utan framför allt på det konstnärliga området, som grund för att skapa nya värden, och för att ge kvinnor och män ett rikare och mer utvecklande liv.

2.1

Förutsättningarna för förbindelserna mellan EU och USA har nyligen förändrats och vi står inför allt större utmaningar och förväntningar. Valet av president Barack OBAMA har skapat höga förväntningar världen över och en förnyad optimism inför potentialen i de transatlantiska förbindelserna. På många områden finns det en genuin förhoppning om att EU och USA ska kunna arbeta tillsammans och ta ledningen, i allt från en gemensam reaktion på den rådande finanskrisen till frågan om klimatförändringarna och främjandet av mänskliga rättigheter eller den bilaterala ekonomiska relationen. I ett yttrande från 2004 (6) pekade EESK på en rad frågor som bör föras upp på den transatlantiska dagordningen, inklusive behovet av ett förbättrat globalt styre. Vissa händelser på senare tid understryker behovet av samarbete på detta område.

2.2

De utmaningar som EU, USA och världen i stort för närvarande står inför är allvarliga och det behövs ett nytt gemensamt synsätt för att garantera att världsekonomin aldrig mer exponeras för en oreglerad kapitalisms härjningar. Den transatlantiska ekonomin och världsekonomin står mitt i den värsta ekonomiska krisen på årtionden, klimatförändringarna kräver insatser av alla aktörer för att framsteg ska göras och man måste ta itu med många viktiga utrikespolitiska frågor för att främja fred, demokrati och mänskliga rättigheter i världen. Utan ett fördjupat samarbete mellan EU och USA kommer våra försök att lösa problemen inte att räcka till.

2.3

Det europeiska civila samhället och arbetsmarknadens parter har en nyckelroll att spela genom att de kan bidra till detta förnyade samarbete och genom att de representerar ett särskilt område där de har stora sakkunskaper. För att detta ska kunna ske är det viktigt med ett ökat engagemang från alla parter inom de många politiska organ i vilka Europeiska unionen och Förenta staternas regering för en dialog. Medborgarnas fria rörlighet är ett viktigt steg mot att förbättra förbindelserna mellan EU och USA genom att affärsrelaterat, kulturellt och socialt utbyte uppmuntras. Att utöka möjligheten till viseringsfria resor mellan EU:s medlemsstater och USA bör även i fortsättningen utgöra en av de politiska prioriteringarna.

2.4

De bilaterala förbindelserna mellan EU och USA har hittills skötts inom ramen för den transatlantiska deklarationen (7) från november 1990, därefter den nya transatlantiska dagordningen (8) 1995 och det transatlantiska ekonomiska partnerskapet (9) från maj 1998. En ytterligare institutionell utveckling var undertecknandet av ramen för förstärkt transatlantisk ekonomisk integration (10) i april 2007, vilket skapade det transatlantiska ekonomiska rådet (11).

2.5

Allt politiskt samarbete har hittills fokuserats mer på utrikespolitik, ekonomi och handelsfrågor än på frågor om arbetsmarknad och hållbarhet. Dessutom har – med ett fåtal undantag – involveringen av berörda parter, som har en stark tradition och goda resultat både i ett antal europeiska länder och på EU-nivå, ännu inte blivit ett starkt inslag i förbindelserna mellan EU och USA. Samtidigt som man stärker och stöder det som fungerar bra under denna nya period av transatlantiskt samarbete, vill EESK uppmana EU och USA att ta itu med de områden där samarbetet behöver förbättras.

2.6

Yttrandet kommer inte att täcka alla aspekter av de transatlantiska förbindelserna. Det kommer inte att innefatta Kanada, utan fokusera på några få gemensamma frågor för EU och USA, t.ex. multilateralt samarbete, handel, transatlantiskt ekonomiskt samarbete, den globala klimatförändringen och de berörda parternas deltagande. EU:s förbindelser med Kanada bör behandlas i ett särskilt EESK-yttrande.

3.1

Olika synsätt på multilaterala institutioner har under de senaste åren präglat förbindelserna mellan EU och USA. Det finns all anledning att tro att den nya amerikanska administrationen kommer att driva en politik som innebär ett större engagemang både gentemot landets allierade och de internationella organisationerna. EESK uppmanar EU:s politiska beslutsfattare att ta tillfället i akt och i samförstånd och samarbete med USA verka för de reformer som behövs för att stärka FN-systemet, inklusive ILO, den internationella brottmålsdomstolen, Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO), G8-gruppen, G20-gruppen, Världshandelsorganisationen (WTO), Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF), så att dessa institutioner blir mer effektiva när det gäller att lösa de långsiktiga utmaningar som uppstår i en globaliserad värld och på grund av den rådande globala finanskrisen. EESK stöder förslaget om att införa ett ekonomiskt och socialt säkerhetsråd i FN-systemet, vilket senast framfördes av förbundskansler Angela Merkel i Paris i januari. Detta skulle vara jämbördigt med säkerhetsrådet.

3.2

En av de läxor vi lärt oss av de senaste årens förbindelser mellan EU och USA är att de stora världsomfattande problemen inte kan lösas utan att de två parterna når samförstånd. För att förbättra situationen bör EU och den nytillträdda amerikanska administrationen i nära samarbete definiera sina gemensamma strategier i många frågor om säkerhet i världen och om mänskliga rättigheter.

3.3

Transatlantiskt styre är inte ett alternativ, utan ett komplement till de multilaterala förbindelserna för både EU och USA. De är fortfarande de två viktigaste aktörerna på världsscenen och de måste därför samarbeta om de önskar föra fram en fråga på någon internationell arena, vare sig det handlar om en kontrollerad avreglering av handeln eller större respekt för viss arbets- och miljöskyddspolitik.

3.4

Full överensstämmelse med och genomförande av multilaterala avtal är mycket viktigt för EU:s och USA:s förmåga att visa ledarskap på världsnivå. Till att börja med bör EU, medlemsstaterna och USA ratificera och genomföra alla ILO-konventioner (12) och WTO-beslut.

4.1.1

Eftersom världen står inför den djupaste finanskrisen och det svåraste ekonomiska klimatet på årtionden måste det transatlantiska ekonomiska samarbetet intensifieras. Till en början innebär detta att de penning- och finanspolitiska åtgärder som vidtagits på båda sidor måste genomföras samordnat för att garantera att de blir effektiva i våra sammanlänkade ekonomier. Kommittén är orolig för att detta hittills har varit otillräckligt. EU och USA måste förbättra sitt engagemang i dessa frågor, i synnerhet genom G20-gruppen och i samarbete med andra stora ekonomiska aktörer, om våra ekonomier ska kunna gå framåt. Den amerikanska återhämtnings- och återinvesteringsplanen, som antogs i februari 2009, och EU:s ekonomiska återhämtningsplan, som antogs av Europeiska rådet i december 2008, uppvisar slående likheter även om den europeiska planen inte är tillräckligt enhetlig när det gäller syftet.

4.1.2

De bör genomföras så att de kompletterar varandra och så att man undviker protektionistiska åtgärder. Nästa steg mot återhämtning är att utveckla ett nytt gemensamt synsätt för att garantera att det globala finanssystemet regleras på ett effektivt sätt, så att ekonomin aldrig mer hotas av för hög risktagning. Båda sidor vidtar lagstiftningsåtgärder, och en nära samordning är nödvändig för att undvika onödiga skillnader mellan dem. Detta gör det transatlantiska ekonomiska rådet och den ram från 2007 som det verkar inom ännu viktigare.

4.2.1

Målet med ramen för förbättrat transatlantiskt ekonomiskt samarbete är att uppnå en djupare transatlantisk ekonomisk integration och tillväxt som kommer våra medborgare till nytta och ökar våra ekonomiers konkurrenskraft. Detta ska uppnås under överinseende av det transatlantiska ekonomiska rådet, som sammanträder åtminstone en gång om året och har mandat att övervaka de åtgärder som anges i ramen i syfte att påskynda framstegen samt att sätta delmål och underlätta gemensamma åtgärder. Detta mandat ger det transatlantiska ekonomiska rådet ansenliga befogenheter att driva på en transatlantisk ekonomisk integration, i synnerhet i kristider.

4.2.2

Kärnan i ramen är tanken på ett lagstiftningssamarbete. EU och USA har mycket gemensamt i de värderingar som bildar grunden för vår syn på hur vi ska reglera våra ekonomier. Vi delar synen att syftet med lagstiftningen är att garantera hög standard på miljöskydd, skyddet av människors och djurs hälsa och säkerhet samt ekonomisk och rättslig säkerhet. Vi anser också att lagstiftningen bör uppnå dessa resultat på det mest effektiva sättet och det sätt som orsakar minst störningar för den ekonomiska verksamheten och grundas på bästa möjliga expertis. Men det finns skillnader, vilket framgår av fall som tagits till WTO, och en del av dessa är resultatet av olika attityder bland medborgarna. I många fall har dock EU och USA tagit olika ställning helt enkelt på grund av otillräckligt samråd – mellan lagstiftningsorganen och det civila samhället. Lagstiftningssamarbete innebär att arbeta tillsammans, inklusive kontakter med det civila samhället, för att söka efter en gemensam definition av de sociala, miljömässiga och ekonomiska problemen och lösningarna på dem.

4.2.3

Ett område som skulle kunna få nytta av ökade kontakter med det civila samhället är livsmedelssäkerheten. Förbindelserna mellan EU och USA har länge störts av en rad skillnader på detta område, inbegripet lagstiftning om hormoner i nötkött och antibakteriell behandling av kyckling. I dessa fall har unionen inte varit beredd att acceptera USA:s normer. Större tvistefrågor har uppstått om användningen av genetiskt modifierade organismer i livsmedel.

4.2.4

Det transatlantiska ekonomiska rådet har hittills sammanträtt tre gånger, senaste gången i Washington den 12 december 2008. Trots den korta tid det funnits har det transatlantiska ekonomiska rådet gjort viktiga framsteg på nyckelområden för det ekonomiska samfundet:

4.2.5

Om man ser framåt kommer det transatlantiska ekonomiska rådet att ha ett viktigt arbete att utföra och få tillfälle till att förbättra sin verksamhet.

4.2.6

För att uppnå dessa och andra mål är det av avgörande betydelse att processen kan fortsätta och utvidgas både under den nya amerikanska administrationen och under den nya kommissionen och det nya Europaparlamentet. EESK förväntar sig att den amerikanska administrationen snarast utser en ny medordförande i det transatlantiska ekonomiska rådet så att det viktiga arbetet kan fortsätta.

4.3.1

De nuvarande ekonomiska utmaningarna skulle väsentligen förvärras om protektionismen gjorde sitt återtåg över världen, vilket skedde under depressionen på 1930-talet. EESK uppmanar EU och USA att i nära samarbete fullgöra de åtaganden som G20-ledarna gjorde i denna fråga den 15 november 2008, och att göra allt de kan för att få en snar och framgångsrik avslutning på Doha-rundan samt för att förhindra att det skapas nya hinder för handel eller investeringar. EU och USA kommer att behöva samarbeta för att stärka befintliga handelsöverenskommelser med viktiga handelspartners, eftersom frestelsen att skydda inhemska företag har ökat, och de i synnerhet måste vara ett exempel för andra i syfte att avhålla dem från att ta till en politik som kan begränsa tillgången till investeringar eller upphandlingsmarknader, till skillnad från vad som nyligen diskuterades i den amerikanska kongressen. EU och USA bör också ta upp frågan om hur man kan blåsa nytt liv i världshandeln och främja världshandelsförhandlingarna genom att införliva tankar om hållbar utveckling och arbetsmarknadsnormer.

4.3.2

Den nya amerikanska administrationens synpunkter på detta område kommer för USA:s handelspartners del att gagnas av ökad tydlighet, men på detta tidiga stadium verkar den lägga större vikt vid handelsrelaterade miljömässiga och sociala frågor i kombination med ett öppet förhållningssätt till handel.

4.3.3

EESK välkomnar varmt detta förhållningssätt till den internationella handeln och rekommenderar att EU stöder alla försök att få fram handelsavtal som förbättrar både tillgången och efterfrågan på goda styresformer på nationell och internationell nivå och tar upp arbetstagarnas rättigheter och miljöskydd.

5.1

De europeiska länderna har länge gått i spetsen för klimatpolitiken. De har väntat på att USA skulle ansluta sig till dem med ambitiösa initiativ. Den nya amerikanska administrationen har lovat att göra mycket stora ansträngningar för att bekämpa de globala klimatförändringarna. EESK ser fram emot en ny och kraftfull amerikansk politik i syfte att minska utsläppen av växthusgaser. Förutom planeringen för ett system med utsläppshandel som begränsar utsläppen av koldioxid från stora industrier, kommer OBAMA-administrationen antagligen att öka investeringarna i förnybar energi. Insatserna för att få fart på tillväxten bör – på global nivå – utnyttjas till att skapa gröna jobb och styra över investeringar och innovation i denna riktning.

5.2

EESK välkomnar de amerikanska planerna på att investera i effektiv och ren teknik på hemmaplan, samtidigt som man tänker använda amerikansk stödpolitik och exportfrämjande åtgärder för att hjälpa utvecklingsländerna att hoppa över det koldioxidbaserade energiintensiva stadiet av utvecklingen. EESK välkomnar också kraven på bindande och genomförbara åtaganden för att minska utsläppen.

5.3

EESK uppmanar USA att komma till FN-konferensen i Köpenhamn i december 2009 med en stark och tydlig förhandlingsposition som kan föra USA och EU närmare samman inför en ny internationell ram för begränsade utsläpp efter Kyotoprotokollet. EU förväntar sig ett djupt engagemang för och stöd till FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

5.4

För att inom EU skapa ett mer sammanhållet synsätt på hur man ska uppnå EU:s klimatmål, uppmanar EESK medlemsstaterna att nå samförstånd om hur man ska överbrygga konflikten mellan den ekonomiska konkurrenskraften och mer omfattande uppoffringar för miljön, och att inte minska investeringarna i ny forskning om ny grönare teknik under den globala finanskrisen.

5.5

EESK uppmanar både kommissionen och den nya amerikanska administrationen att aktivt involvera icke-statliga miljöorganisationer och nätverk, samt företag och fackföreningar, i förberedelserna inför FN-konferensen i Köpenhamn i december 2009, samt att återuppta den transatlantiska miljödialogen (TAED), som skulle kunna fungera som ett samordnande organ för de berörda miljöaktörerna och som en samarbetspartner i förberedelserna.

6.1

Traditionerna för hur berörda parter deltar i den politiska beslutsprocessen skiljer sig åt mellan EU och USA. Den nya transatlantiska dagordningen medför att EU och USA förbinder sig att samarbeta systematiskt, bland annat för att bygga broar ”mellan människor” över Atlanten. Detta har lett till att ett antal dialoger med det civila samhället upprättats mellan arbetsmarknadsparter, konsumenter och miljögrupper.

De transatlantiska dialoger som etablerades under andra hälften av 1990-talet har i olika utsträckning varit aktiva i samarbetsstrukturerna mellan EU och USA, i synnerhet på toppmötena mellan EU och USA, där den ensidiga inriktningen på den transatlantiska handelsdialogen (TABD) varit tydlig. Dessutom ingår endast TABD, den transatlantiska konsumentdialogen (TACD) och den transatlantiska dialogen mellan lagstiftare (TLD) i rådgivargruppen för det transatlantiska ekonomiska rådet. De andra två dialogerna – den transatlantiska arbetsmarknadsdialogen (TALD) och den transatlantiska miljödialogen (TAED) – har stängts ute, utan något samråd med de berörda parterna.

6.2

Europaparlamentet efterlyste därför i sin resolution av den 8 maj 2008 om det transatlantiska ekonomiska rådet att ordförandena i TALD och TAED skulle ingå i gruppen av rådgivare. EESK stöder kraftfullt denna maning från Europaparlamentet och uppmanar det transatlantiska rådet att se över sina arbetsformer, som antogs av det transatlantiska rådets båda medordförande i Berlin den 28 juni 2007.

6.3

De nya arbetsformerna måste också innefatta bättre arrangemang för insyn och samarbete med rådgivarna, inklusive tillgång till dokumentation och att möteskallelser sänds ut i tillräckligt god tid.

6.4

EESK stöder Europaparlamentets nya maning till en djupare förståelse för de civila samhällenas betydelse i förslaget till betänkande om de transatlantiska förbindelserna efter det amerikanska valet (13). EESK måste spela en aktiv roll i denna process.

6.5

De olika intressegrupper som deltar i dialogerna har alla tidigare erfarenhet av att bygga gränsöverskridande nätverk. De initiativ som USA och EU tog under 1990-talet för att avspegla den nya verkligheten i den europeiska integrationen, skapade också nya möjligheter för de transatlantiska organisationerna inom det civila samhället (14).

6.6

De fyra ovannämnda dialogerna inledde sin verksamhet med varierande framgång och stöd från de politiska ledarna på båda sidor av Atlanten. I dag fungerar TACD bra och är mycket aktivt i sina förberedelser inför toppmötena mellan EU och USA och i arbetet inom det transatlantiska ekonomiska rådet.

6.7

Efter en ganska framgångsrik inledning utestängdes TAED tyvärr efter två års verksamhet. Det finns all anledning till att återuppta den dialogen i syfte att erbjuda information till det transatlantiska ekonomiska rådet och toppmötena mellan EU och USA. EESK rekommenderar starkt att man avsätter tillräckliga medel till dialogerna och att man även tar med TALD och TAED (den senare när den återupptagits) i gruppen av rådgivare till det transatlantiska ekonomiska rådet.

6.8

EESK gör bedömningen att bilaterala transatlantiska förbindelser inte nödvändigtvis är det mest naturliga sättet att bedriva gränsöverskridande samarbete för vissa av det civila samhällets organisationer. När det gäller fackföreningar och miljögrupper tävlar det transatlantiska forumet inte bara med inrikesfrågor, utan också med globala problem, som klimatförändringarna eller rätten att organisera sig i utvecklingsländer. Men att ta med en vidare krets av intressenter i de bilaterala förbindelserna mellan EU och USA leder ändå till stöd bland allmänheten och till demokratisk legitimitet för hela processen. EESK uppmanar EU och USA att öka tillgängligheten och öppenheten i den transatlantiska dialogen och att öka deltagandet av parter från det civila samhället.

6.9

EESK uppmanar kommissionen att under den närmaste framtiden anordna ett möte med alla de parter som är involverade i de transatlantiska förbindelserna i syfte att granska den nya situationen samt att utbyta tankar om och samordna insatser för de nya initiativ som måste tas. EESK erbjuder sitt aktiva deltagande i ett sådant initiativ, som företrädare för det civila samhället.

6.10

I sitt meddelande av den 18 juni 2005 (KOM(2005) 196) lade kommissionen fram några intressanta förslag, varav ett handlade om att främja dialogen mellan företrädare för arbetsmarknadens parter från EU och USA, inklusive en trepartskonferens om arbetsmarknadsrelationer. Dessa förslag, som aldrig lett till några åtgärder, bör tas upp igen. Ett utbyte mellan EU:s och USA:s arbetsmarknadsparter skulle vara särskilt betydelsefullt med anledning av de amerikanska förslagen om att införa en lag om arbetstagares fria val.

6.11

EESK kommer att ta kontakt med de amerikanska ekonomiska och sociala partnerna (företag, fackföreningar, jordbrukare, konsumenter osv.) för att försäkra sig om att de är intresserade av att anordna en dialog om en eller två specifika frågor som skulle kunna vara av ömsesidigt intresse på båda sidor av Atlanten, t.ex. klimatförändringarna eller handel och hållbar utveckling. Syftet med en sådan dialog är att involvera alla olika intressenter vid samma tillfälle, till skillnad från de befintliga dialogerna som har sitt eget verksamhetsområde och sina egna medlemsorganisationer. EESK kommer att ta kontakt med kommissionen och den amerikanska administrationen för att få deras stöd och undersöka deras intresse.

6.12

EESK kommer att noga följa inrättandet av rådgivande grupper inom administrationen för att försöka finna möjliga samtalspartner i olika frågor. EESK kommer också att reflektera över hur man bättre kan främja utbyte av kunskaper och erfarenheter med parterna inom det amerikanska civila samhället i frågor av gemensamt intresse. I detta sammanhang föreslås att facksektionen för yttre förbindelser inrättar en tillfällig och informell kontaktgrupp för att övervaka EESK:s aktiviteter på området för transatlantiska förbindelser. Om denna erfarenhet visar sig framgångsrik skulle kontaktgruppen kunna inrättas på en permanent och formell basis.

6.13

I sitt förslag till betänkande framhåller Europaparlamentet att man måste ersätta den gällande nya transatlantiska dagordningen från 1995 med ett nytt transatlantiskt partnerskapsavtal, som ger en mer stabil och aktuell grund för förbindelserna (15). EESK stöder kraftfullt denna uppmaning och hoppas att relevanta intressegrupper från det amerikanska och europeiska civila samhället kommer att involveras redan i början av processen när detta nya instrument förhandlas fram. Att införlivade aktörer från det organiserade civila samhället skulle enbart stärka och förbättra de institutionella strukturerna.

6.14

En förstärkt dialog skulle aktivera det civila samhället på båda sidor av Atlanten och därigenom främja effektiva nätverk och ett utbyte av synpunkter inom och mellan de transatlantiska nätverken för det civila samhället, inklusive dialogerna. Den skulle ge tillgång till regeringarna på hög nivå och främja förbindelserna mellan dessa nätverk och dialogerna samt med regeringar respektive administrationen.

22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/40

1.1

Tillgång till effektivt rättsskydd är en grundläggande rättighet som fastställs i stadgan om de grundläggande rättigheterna. EESK förespråkar därför att medborgarnas möjligheter att utöva denna rättighet främjas, särskilt när det gäller att säkerställa ersättning vid överträdelser av konkurrenslagstiftningen, då detta inte bara skadar de konkurrerande företag som respekterar bestämmelserna, utan även konsumenterna, de små och medelstora företagen och de anställda i de berörda företagen, eftersom överträdelserna kan äventyra både deras arbeten och köpkraft. EESK välkomnar vitboken och stöder kommissionen på denna punkt. Kommittén framhåller behovet av effektivare rättsmedel som ger dem som drabbats av överträdelser av konkurrenslagstiftningen möjlighet att erhålla full ersättning för den skada de lidit, i enlighet med EG-domstolens rättspraxis. Ett välavvägt system som värnar om allas intressen är ytterst viktigt för samhället i sin helhet.

1.2

Den vägledande principen för konkurrenspolitiken bör även i framtiden vara att bevara en stark offentlig tillämpning av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget genom kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter. Kommittén är medveten om de olika svårigheterna och hindren för privat tillämpning av såväl individens som kollektivets rättigheter med avseende på drabbade som kräver full ersättning och välkomnar varmt kommissionens ansträngningar när det gäller att ta itu med dessa problem. Sådana ersättningskrav är nödvändiga för att artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget effektivt ska kunna tillämpas. De utgör ett komplement till, men ersätter eller äventyrar inte den offentliga tillämpningen. En förstärkning av bestämmelserna för privat tillämpning skulle få positiva effekter genom att avskräcka företag från framtida överträdelser.

1.3

EESK anser att det behövs en rättslig ram för att förbättra de skadelidandes rättsliga förutsättningar att utöva sina fördragsenliga rättigheter när det gäller att få ersättning för all skada de lidit som en följd av en överträdelse av EG:s konkurrenslagstiftning. Därför bör man såväl på gemenskapsnivå som i medlemsstaterna anta nödvändiga åtgärder – såväl bindande som icke bindande – för att förbättra de rättsliga förfarandena i EU och uppnå en tillfredsställande miniminivå med avseende på de skadelidandes rättigheter. En förlikning utanför domstol kan endast utgöra ett komplement till domstolsförfarandet. En förlikning utanför domstol kan vara ett intressant alternativ eftersom det är mindre formellt och mindre kostsamt, under förutsättning att båda parter verkligen är villiga att samarbeta, och endast om det finns faktisk tillgång till rättslig prövning.

1.4

När det gäller grupptalan anser EESK att det är nödvändigt att inrätta lämpliga mekanismer för att denna effektivt ska kunna väckas. Dessa mekanismer bör bygga på en europeisk lösning på grundval av åtgärder som har sina rötter i en europeisk rättskultur och i europeiska rättstraditioner och som kan förbättra möjligheterna till rättslig prövning såväl för i lag godkända inrättningar som för skadelidande som slutit sig samman. Uppföljningsåtgärder skulle utgöra en garanti för att man inte inför inslag som i andra jurisdiktioner har visat sig missbrukas i högre grad. EESK uppmanar kommissionen att säkerställa samordning med andra initiativ för att göra det lättare att få gottgörelse, till exempel det initiativ som GD Hälsa och konsumentskydd just nu arbetar med.

1.5

Förslagen i vitboken omfattar en komplex rättslig ram som får konsekvenser för medlemsstaternas processrättsliga system och för exempelvis bestämmelserna om rätten att väcka talan, utlämnande av uppgifter, skuldkrav och fördelning av kostnaderna.

1.6

Tillgången till bevisning och utbytet av upplysningar mellan parterna bör grundas på en redogörelse för de faktiska omständigheterna och en sträng rättslig kontroll av hur välgrundat kravet är och om huruvida begäran om upplysningar står i proportion till ändamålet.

1.7

Kommittén uppmanar kommissionen att omgående följa upp vitboken och föreslå lämpliga åtgärder för att uppnå vitbokens mål samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras, men på ett sådant sätt att denna princip inte förhindrar att man kan övervinna de existerande hindren för att offren för överträdelser av konkurrenslagstiftningen har tillgång till effektiva överklagandemekanismer, så att de kan få full ersättning.

—

Läget när det gäller indirekta köpare och kollektiv talan.

—

Tillgång till bevisning och utbyte av upplysningar mellan parterna.

—

Bindande verkan av de nationella konkurrensmyndigheternas beslut.

—

Krav på skuld.

—

Skadestånd.

—

Övervältring av kostnaderna för överprissättning.

—

Preskriptionsfrister.

—

Kostnader i skadeståndsmål.

—

Samspelet mellan reglerna om eftergift och skadeståndstalan.

—

För det första bör de nuvarande gemenskapsbestämmelserna om vilka skador som kan ge rätt till ersättning för personer som drabbats av överträdelser av gemenskapens antitrustbestämmelser kodifieras i en gemenskapsrättsakt.

—

För det andra bör det inrättas en ram med icke-bindande riktlinjer för beräkningen av skadestånd, till exempel genom ungefärliga beräkningsmetoder eller förenklade regler om bedömning av den förlust som lidits.

—

Preskriptionsfristen ska inte börja löpa före den dag då överträdelsen upphör, om det är fråga om fortlöpande eller upprepade överträdelser, eller innan offret för överträdelsen rimligen kan förväntas ha fått kännedom om överträdelsen och den skada han eller hon orsakats.

—

Under alla förhållanden ska en ny preskriptionsfrist på minst två år börja löpa när det överträdelsebeslut som en kärande i ett följdförfarande är beroende av har vunnit laga kraft.

3.6.1

Huvudansvaret för regleringen av marknaden och för tillämpningen av konkurrensreglerna inom EU är en fråga av allmänt intresse och måste ligga kvar hos de offentliga myndigheterna. EESK anser därför att alla framtida åtgärder bör upprätthålla en effektiv offentlig tillämpning och göra det lättare att få skadestånd för skada som uppstått på grund av brott mot antitrustreglerna. Offentlig tillämpning har en avgörande roll i kampen mot konkurrensbegränsande beteende, inte minst med tanke på att kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna har unika undersöknings- och tvistlösningsbefogenheter.

3.6.2

Medan offentlig tillämpning är inriktad på reglernas efterlevnad och avskräckande åtgärder är syftet med skadeståndstalan att ge full ersättning för den skada som uppstått. Denna fulla ersättning täcker också verklig förlust, utebliven vinst och ränta.

3.6.3

När man överväger vilka åtgärder som ska vidtas för en verklig och fullständig ersättning förväntar sig EESK att den föreslagna ramen, som ska utgöra vägledning för beräkning av skadestånd, innehåller praktiska riktlinjer som kan tillämpas av medlemsstaternas domstolar, såsom det anges i vitboken.

3.7.1

Det krävs visserligen en effektivare ram för domstolsprövning med avseende på dem som drabbats av brott mot konkurrenslagstiftningen, men EESK stöder kommissionens uppmaning till medlemsstaterna att utforma processregler som främjar förlikningar. Förlikning utanför domstol kan som alternativ till domstolsprövning spela en viktig, kompletterande roll när det gäller ersättning till skadelidande, utan att man för den skull på något sätt begränsar tillgången till rättslig prövning. Genom förlikning utanför domstol kan man snabbare nå fram till en rimlig lösning till en lägre kostnad och utan att stämningen präglas av så stor konfrontation mellan parterna, och dessutom minskas domstolarnas arbetsbörda. EESK uppmanar därför kommissionen att stödja förlikning utanför domstol inom EU och att förbättra kvaliteten på denna typ av tvistlösning. EESK konstaterar emellertid att alternativa tvistlösningsmekanismer endast kan fungera som trovärdigt alternativ när det gäller att ge skadelidande ersättning om det också finns mekanismer för rättslig prövning i domstol, bl.a. grupptalan. Finns det inga effektiva möjligheter till rättslig domstolsprövning finns inte heller några incitament till rättvis och snabb förlikning.

—

Genom företrädartalan, som väcks av godkända inrättningar (konsument-, miljö- och näringslivsorganisationer eller sammanslutningar av skadelidande). Kommittén har redan yttrat sig över de flesta typer av företrädartalan (7).

—

Genom grupptalan, där flera drabbade uttryckligen beslutar att lägga samman sina enskilda krav för skada som de har lidit till en enda talan.

4.2.1

En mycket angelägen fråga för EESK är att den som lidit skada på grund av överträdelser av antitrustreglerna ska få gottgörelse, oavsett om de skadelidande är konkurrenter som följer spelreglerna, konsumenter, små och medelstora företag eller anställda vid berörda företag, som indirekt blir offer för affärsmetoder som äventyrar både deras sysselsättning och köpkraft. EESK har redogjort för sin uppfattning i ett initiativyttrande om ”Inrättande av ett system för grupptalan och dess roll inom ramen för gemenskapens konsumentlagstiftning” (8). I enlighet med tidigare yttranden framhåller kommittén att om man erkänner behovet av att kunna väcka talan måste man också ha lämpliga förfaranden för att erkänna och värna om denna rättighet. Inrättandet av ett gemensamt system för grupptalan i EU är ett av flera möjliga alternativ som återkommer i debatten om hur förfarandena för att väcka talan ska bli effektiva. EESK anser att uppföljningsåtgärder bör vara välbalanserade och ge ett effektivt skydd mot missbruk. De bör stämma överens med andra förslag som gjorts om grupptalan, till exempel det initiativ som GD Hälsa och konsumentskydd just nu arbetar med, och måste behandlas på ett samordnat och sammanhängande sätt så att man undviker onödiga överlappningar mellan olika juridiska instrument, vilket skulle skapa enorma svårigheter vid införlivande och tillämpning i medlemsstaterna.

4.2.2

EESK stöder den breda enigheten bland europeiska politiker och intressenter om att EU måste undvika risken för den typ av missbruk som förekommer i USA. Uppföljningsåtgärder bör avspegla de kulturella och rättsliga traditionerna i Europa, ha ersättningsanspråk som enda syfte och upprätthålla en rättvis balans mellan parterna, så att vi får ett system som skyddar samhällets intressen som helhet. I EU måste man undvika resultatberoende advokatarvoden och sådana system som skapar ett ekonomiskt intresse hos tredje part.

4.3.1

När det gäller effektiv tillgång till bevisning, vilket är en förutsättning för ett effektivt rättsskydd, anser kommittén att det är positivt att det fastställs miniminormer för informationsutbyte mellan parterna i skadeståndsmål i antitrustärenden inom hela EU. En utvidgning av de nationella domstolarnas befogenheter att avslöja särskilt fastställda kategorier av relevant bevisning kan bidra till att detta syfte uppnås, om det sker på de villkor som redan fastställts i EG-domstolens rättspraxis, och om upplysningarna är relevanta för det aktuella målet samt nödvändiga och proportionella.

4.3.2

EESK noterar de existerande hinder som de skadelidande står inför när det gäller att bevisa sina krav och välkomnar kommissionens ansträngningar för att förbättra tillgången till bevisning. Kommittén vill betona att man inte får förbise de skillnader som finns mellan medlemsstaternas olika processrättsliga system. Skyldighet att lämna ut upplysningar bör omfattas av detaljerade skyddsregler och stå i proportion till ärendets omfattning.

4.3.3

EESK uppmanar kommissionen att se till att skyldigheten att lämna ut upplysningar omfattas av detaljerade skyddsregler, med tanke på att utmaningen ligger i att upprätthålla ett system med jämvikt mellan en reell tillgång till bevisning och rätten till försvar. Kommittén påpekar att en strikt domarövervakning kan vara värdefullt i detta sammanhang.

4.3.4

Då en överträdelse av artiklarna 81 eller 82 i EG-fördraget upptäcks kan offer för överträdelserna, i enlighet med artikel 16.1 i förordning (EG) nr 1/2003, hänvisa till detta beslut som bindande bevis i ett civilrättsligt mål. Mot bakgrund av den likvärdighetsprincip som gäller för processuella bestämmelser anser EESK att det bör finnas liknande bestämmelser för beslut som fattas av nationella behöriga myndigheter då de konstaterar att artikel 81 eller 82 har överträtts.

4.4.1

När det gäller system för grupptalan av typen ”opted-in” och ”opted-out” hänvisar EESK till de fördelar och nackdelar med en sådan mekanism som beskrivs i kommitténs yttrande av den 14 februari 2008 (9). I det yttrandet påpekade EESK särskilt att typen ”opted-in” innebär vissa fördelar, men att systemen är tungrodda och kostsamma. Det medför mycket långa handläggningstider och passar inte en stor del av konsumenterna eftersom de saknar information om förfarandena i fråga. Kommittén konstaterar att några medlemsstater har infört olika modeller för rättslig prövning som innehåller både opted-in och opted-out-system.

4.4.2

Dessa kommentarer gäller även så kallad företrädartalan (representative actions). Eftersom man i vitboken hänvisar inte bara till identifierade skadelidande utan även till identifierbara sådana, verkar det inte kunna uteslutas att talan kan väckas på en grupp oidentifierade personers vägnar. Att identifiera individuella skadelidande kan visserligen bidra till att underbygga anspråken, men det kan finnas omständigheter då det kan vara lämpligt att utvidga målet till alla eventuella skadelidande, t.ex. i de fall då ett mycket stort antal konsumenter påverkas. EESK föreslår att kommissionen förtydligar detta förslag.

4.4.3

EESK hänvisar till de rekommendationer om domarens viktiga roll som kommittén framfört i tidigare yttranden. Med hjälp av särskild utbildning kan domarna bli bättre på att kontrollera kriterierna för att en anmälan ska tas upp till prövning samt utvärderingen av och tillgången till bevis, eftersom grupptalan per definition förutsätter att samma talan sannolikt inte lämnas in individuellt. Domaren måste därför ha en framträdande och aktiv roll för att på ett tidigt stadium identifiera och godkänna berättigade anspråk.

4.4.4

Vid företrädartalan är det naturligt att kärandesidan företräds av godkända konsument- eller branschorganisationer. I vitboken anger kommissionen uttryckligen att bemyndigade branschorganisationer ska ha rätt att väcka företrädartalan på medlemmarnas vägnar. Eftersom även andra erkända organisationer som uppfyller vissa normer kan ha godtagbara skäl att väcka grupptalan, bör man noga undersöka om detta kan leda till att flera sammanfallande skadeståndsanspråk lämnas in för skador som förorsakats av samma överträdelse. Det bör rekommenderas att de skadelidande företräds av ett enda gemensamt organ så att de kan driva sin sak på ett effektivt sätt.

4.5.1

EESK delar i princip kommissionens uppfattning att ett lagakraftvunnet beslut i samband med skadeståndstalan vid ”följdförfaranden” bör gälla som ett ovedersägligt bevis för en överträdelse. Kommittén anser att det är de nationella domstolarna som är bäst lämpade att bedöma orsakssambandet mellan överträdelsen och den skada för vilken ersättning utkrävs, och att de även i fortsättningen bör vara den enda instans som har rätt att göra denna bedömning.

4.5.2

EESK konstaterar också att det värde som tillskrivs de nationella konkurrensmyndigheternas slutgiltiga beslut innebär att man bör uppmärksamma hur långt harmoniseringen mellan medlemsstaterna har kommit när det gäller kontrollmekanismer (checks and balances) samt rättssäkerhetsgarantier.

4.6.1

I vissa medlemsstater utgör orsakssambandet mellan skuld och skada en grundläggande faktor för skadeståndsansvar och käranden måste kunna visa på såväl sin egen rätt till ersättning som svarandens skuld. EESK rekommenderar att kommissionen beaktar dessa skillnader eftersom de är ett resultat av de nationella rättssystemens historiska utveckling. Kommittén uppmanar kommissionen att se till att det framtida systemet innehåller garantier för ett rättvist rättegångsförfarande samt snabb och effektiv skadeersättning baserad på adekvat bevisning.

4.7.1

Eftergiftsprogrammen har en enormt stor betydelse för hur många karteller som upptäcks och även en väsentlig avskräckande effekt. Att de fungerar bra ligger därför i första hand i de skadelidandes intresse. Risken för att konfidentiell information offentliggörs skulle få negativa följder för arbetet med att avslöja karteller och därmed för möjligheterna att väcka skadeståndstalan. EESK välkomnar följaktligen de förslag som syftar till att upprätthålla effektiviteten i eftergiftsprogrammen. Eftergiftsprogrammen får dock inte innebära att kartellmedlemmar skyddas utöver vad som är nödvändigt från civilrättsliga påföljder för olagligt uppförande på de skadelidandes bekostnad.

4.8.1

I vitboken presenteras olika sätt att minska de ekonomiska risker som en rättegång innebär för den som väcker skadeståndstalan. EESK delar uppfattningen att rätten till ersättning inte ska sättas ur spel på grund av orimligt höga rättegångskostnader. EESK har uttalat sig om kostnaderna för att väcka talan i sitt yttrande om grönboken (10).

4.8.2

I vitboken uppmanas medlemsstaterna att se över sina nationella regler för fördelning av rättegångskostnaderna och göra det möjligt för de nationella domstolarna att i undantagsfall frångå principen om att den förlorande parten betalar, en princip som för närvarande tillämpas i flertalet medlemsstater. EESK uppmanar kommissionen att undersöka hur man ska kunna säkerställa såväl rättvisa möjligheter till rättslig prövning som rättmätiga skadeståndskrav även i detta avseende.

4.8.3

EESK anser att medlemsstaterna bör se över sina regler för rättskostnader, och att kommissionen bör undersöka vilken praxis som tillämpas i EU. Man bör sträva efter att skapa förutsättningar för att kunna väcka talan i berättigade fall där kostnaderna annars skulle förhindra att talan väcks. Detta får emellertid inte hindra utarbetandet av förfaranderegler som främjar förlikningar, som ett sätt att minska kostnaderna.

4.8.4

EESK vill återigen framhålla att ett system med resultatberoende advokatarvoden inte är önskvärt, eftersom det skulle gå stick i stäv mot europeisk rättstradition. Precis som EESK påpekat i ett tidigare yttrande (11) är sådana system förbjudna i de flesta av EU:s medlemsstater, antingen i lag eller med stöd av uppförandekoder för advokater.

4.8.5

Avslutningsvis anser EESK att man på ett effektivt sätt och till rimliga kostnader skulle kunna underrätta och få kontakt med möjliga kärande med hjälp av ett offentligt europeiskt elektroniskt register över skadeståndstalan, som skadelidande inom hela Europeiska unionen skulle ha tillgång till.

22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/47

2.1

När det gäller instrumenten för konkurrenspolitiken redogör man i rapporten, precis som tidigare år, för varje instrument och den vision som legat till grund för kommissionens arbete under det aktuella året:

2.2

På sektorsnivå täcker 2007 års rapport de viktiga förändringar som genomförts inom följande nyckelområden:

—   Energi: På detta område presenterades ett förslag om ett tredje avregleringspaket avseende el och gas. På antitrustområdet har kommissionen fokuserat på ärenden som gäller avskärmning och samverkan.

—   Finansiella tjänster: På detta område offentliggjordes slutrapporterna från branschutredningarna av de europeiska marknaderna för banktjänster för privatkunder och företagsförsäkringar.

—   Elektronisk kommunikation: På detta område bidrar gällande rättsliga ram till att göra kommunikationsmarknaderna allt mer konkurrenskraftiga. Kommissionen rekommenderade att antalet marknader som kan komma i fråga för förhandsreglering ska minskas, föreslog en förordning om roaming och antog flera beslut om ordningar för statlig finansiering av bredbandstjänster.

—   Informationsteknik: Kommissionen fortsatte de förfaranden mot Microsoft, AMD och Rambus som tidigare inletts.

—   Medier: På detta område fortsatte kommissionen att övervaka övergången från analoga till digitala sändningar och att ge hög prioritet åt att se till att premiuminnehåll görs tillgängligt enligt öppna och genomskinliga villkor.

—   Motorfordonssektorn: På detta område föreskriver gruppundantagsförordningen en särskild ordning som har till syfte att stärka konkurrensen inom varumärken.

—   Transporter: På detta område var målet för konkurrenspolitiken att säkerställa att marknaderna som nyligen avreglerats ska fungera väl.

—   Posttjänster: På detta område lade kommissionen fram ett förslag om att EU:s postmarknader ska öppnas för konkurrens helt och hållet.

2.3

Det tycks finnas vissa motsägelser eller oklarheter med avseende på vissa åtgärdsområden, som till exempel elektroniska kommunikationer där det är svårt att förstå behovet av och målsättningarna för det nya lagstiftningspaket som nämns i punkt 48 (om elektroniska kommunikationer), när det i stället i punkt 44 talas om hur nu gällande lagstiftning bidrar till att stärka konkurrensen.

2.4

Dessutom nämns det i fråga om informationsteknik inte något om planerade målsättningar eller åtgärder. Man nämner endast förfaranden som inletts tidigare år utan att över huvud taget redogöra för bestämmelser och politiska strategier eller vad man ämnar genomföra på detta område.

2.5

Det är viktigt att på detta område ta upp den aktuella situationen med internet som har blivit en marknadsplats med en intensiv kommersiell verksamhet utan ordentliga regler, där konkurrensöverträdelser är vanliga och det saknas ett egentligt konsumentskydd. Det är alltså angeläget att reglera den verksamheten.

2.6

När det gäller transportsektorn noterar EESK och ser positivt på den noggranna redogörelsen av genomförda åtgärder inom de olika transportsektorerna: vägtransporter, gods- och passagerartransporter på järnväg, sjötransporter och flygtransporter.

2.7

När det gäller posttjänsterna framgår det inte hur man ska gå till väga med förhandlingarna kring kommissionens förslag om att EU:s postmarknader ska öppnas för konkurrens helt och hållet.

2.8

I rapporten förklaras tydligt och i detalj hur det Europeiska konkurrensnätverket fungerar och där redogörs också för de olika nationella konkurrensmyndigheternas verksamhet. Det är värt att notera att samarbetet mellan medlemmarna av det Europeiska konkurrensnätverket stärktes ytterligare. Positiva aspekter är också deltagandet i internationell verksamhet och interinstitutionellt samarbete under det aktuella året.

2.9

När det gäller utvidgningen fortsatte kandidatländerna sina insatser för att införa konkurrensreglerna och kommissionen började ställa krav på att dessa visar upp trovärdiga resultat av tillämpningen av regelverket.

22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/52

1.1

Syftet med grönboken är att stimulera till debatt om hur man bäst ska kunna sprida ny kunskap av betydelse för forskning, vetenskap och utbildning och att försöka ge svar på ett antal frågor i samband med upphovsrättens roll i kunskapsekonomin.

1.2

Med ”upphovsrätt” avses egentlig upphovsrätt och närstående rättigheter, ett begrepp som har ersatt det tidigare ”litterär och konstnärlig äganderätt” (1). Upphovsrätten skyddas av flera internationella konventioner och organ, t.ex. Bernkonventionen som förvaltas av FN:s WIPO (2), och Trips-avtalet om immaterialrätt i samband med handel inom ramen för WTO.

1.3

Grönboken består av två delar: Den första behandlar allmänna frågor som rör undantagen från de ensamrättigheter som normalt gäller för upphovsrätt och närstående rättigheter. Den andra delen behandlar frågor som rör de undantag och inskränkningar som är av störst betydelse för kunskapsspridningen, och frågan om dessa undantag bör ses över i en tid där spridning i digitaliserad form är dominerande.

1.4

När det gäller de undantag till och begränsningar av upphovsrätten som fastställs i Trips-avtalet är tolkningen strikt.

1.5

I sin översyn av den inre marknaden (3) uppmärksammade kommissionen särskilt behovet av att underlätta den fria rörligheten för kunskap och innovationer. Kommittén stöder fullständigt denna inriktning, som är nödvändig för att Lissabonstrategin ska kunna tillämpas.

1.6

Nio direktiv reglerar upphovsrätten och närstående rättigheter (4). Producenter av mjukvara omfattas av samma upphovsrätt som när det gäller litterära och konstnärliga verk, men i positiv rätt och i praktiken är dessa rättigheter mer begränsade än för ”traditionella” upphovsmän.

2.1

Grundfilosofin i direktivet om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället är att säkerställa maximalt upphovsrättsskydd. Enligt kommissionen bör det tillämpas till fullo för merparten av litterära och konstnärliga verk, tekniska och vetenskapliga publikationer samt mjukvara, även i den digitala tidsåldern då det är möjligt att omvandla verken till elektronisk form och sprida dem omedelbart. Rättighetsinnehavarna anser emellertid att de inte har fått några nämnvärda intäkter för utnyttjande av verken på internet.

2.2

För närvarande omfattar gemenskapens förteckning över undantag ett enda tvingande och 20 frivilliga undantag. Medlemsstaterna får själva välja om de vill genomföra de frivilliga undantagen, vilket enligt kommittén i stor utsträckning förhindrar en verklig harmonisering av motiverade undantag i en kunskapsekonomi, med användning av tekniska verktyg som ständigt förändras i den digitala tidsåldern. Eftersom förteckningen är begränsande förhindras emellertid att nya undantag tillfogas av vissa medlemsstater. Genom att tillämpa det ”trestegstest” som utarbetats av WTO och WIPO, regleras dessutom begränsningarna av tre villkor: De ska tillämpas endast i vissa särskilda fall (t.ex. synskadade användare), de ska inte strida mot det normala utnyttjandet av verket och de ska inte oskäligt inkräkta på rättighetshavarnas legitima intressen.

2.3

Kommittén anser att dessa bestämmelser bidrar till en form av harmonisering, men systemet med en uttömmande förteckning att välja från, med möjlighet att vid behov begränsa omfattningen av de eventuella undantagen, innebär mycket större problem för genomförandet och kontrollen i samband med spridning online (framför allt via satellit).

2.4

Med tanke på kunskapssamhällets mål och kampen mot diskriminering borde man emellertid lägga större vikt vid förteckningen eftersom målet om harmonisering inte har uppnåtts och alltför många undantag återstår.

2.5

Visserligen är de största ekonomiska intressena kopplade till underhållning, vissa kulturyttringar eller spel, inte i kunskap i egentlig mening, men man får inte dra en alltför skarp gräns mellan olika innehållskategorier, naturligtvis med undantag för pornografi eller innehåll som kan vara skadligt för en ung publik.

2.6

Undantagen bör tillämpas på alla typer av handikapp som begränsar användningen av multimediainnehåll på internet, undervisning på alla nivåer, inbegripet livslångt lärande och pensionärsuniversitet, offentliga folkbibliotek och mediatek på universitet, sjukhus, rehabilitering av interner, offentlig eller privat forskning i enlighet med särskilda arrangemang med specialiserade bibliotek och dokumentationscentrum. De som utnyttjar undantagen bör få möjlighet att väcka talan om det visar sig omöjligt eller orimligt svårt att utnyttja rätten till tillgång. Utvidgningen av undantagens räckvidd bör emellertid åtföljas av nya kompensationsmöjligheter, åtminstone för de ursprungliga upphovsrättshavarna (5), precis som i fråga om ersättning för rätten till privata kopior.

2.7

Den eventuella kompensationen bör inkasseras av godkända gemensamma organ som ansvarar för insamling och fördelning av kompensationen enligt justerbara fördelningsnycklar som fastställs med utgångspunkt i obligatoriska undantagskategorier.

2.8

Samråd och förhandlingar mellan företrädare för de olika berörda intressena inom produktion och användning av verken bör genomföras. Kommittén anser emellertid att kommissionen i ett första skede skulle kunna formulera riktlinjer, och därefter ta fram ”typlicenser” som bygger på gemenskapens minimikrav och som skulle kunna anpassas på nationell nivå av de berörda parterna.

2.9

Användningen av offentliga bibliotek och universitetsbibliotek, dokumentations- och forskningscentrum samt den kontroll som de gemensamma förvaltningsorganen skulle utföra motsvarar enligt kommitténs mening Trips-kriterierna, som kanske är alltför begränsande eller tolkas alltför restriktivt. Dessa kriterier återspeglar inte kunskapssamhällets behov eller den kraftigt ökade användningen av internet inom alla områden, i synnerhet i fråga om utbildning och diskussion mellan forskare.

2.10

Ett antal verk med koppling till utbildning, vetenskap och teknik finns redan tillgängliga på internet med ”light”-licens, t.ex. GPL (6) och ”Creative Commons”-licensen när det gäller böcker och konstnärligt skapande. Dessa licenstyper bör uppmuntras, liksom produktionen av innehåll som är till nytta för kunskapssamhället (7), genom upphandling eller stöd till de institutioner som producerar vetenskapligt eller tekniskt innehåll eller programvara under denna typ av licens (8).

3.1

I grönboken ägnas särskild uppmärksamhet åt de undantag som i störst utsträckning främjar spridningen av kunskaper, särskilt undantagen till förmån för bibliotek och arkiv, för godkännande av spridning av verk i undervisnings- och forskningssyfte, till förmån för funktionshindrade och eventuellt undantag för användarskapat innehåll.

3.2

En digitalisering av verk i bibliotek och arkiv i syfte att bevara originaldokument, varav vissa är unika, och för att kunna sprida dem online är en utveckling som är i full gång. Ett exempel på detta är det europeiska digitala biblioteket Europeana.

3.3

Omfattningen och villkoren på det nationella planet när det gäller digitalisering och kommunikation varierar i stor utsträckning, och är ibland alltför restriktiva enligt kommitténs åsikt. Direktivet tillåter bara undantag till rätten till mångfaldigande i samband med internt samråd i specifikt forskningssyfte och begränsade möjligheter att bevara verket, utan kommersiellt syfte. Trestegstestet föreskrivs strikt, men det skulle kunna mjukas upp, framför allt om man fastställer en kompensation för upphovsmännen, eventuellt av schablontyp.

3.4

Undantagen bör i första hand gälla bevarande av de mest ömtåliga eller sällsynta verken, förteckningar över verk som rekommenderas för elever och studenter, eller för grund- och fortbildning som betraktas vara av särskilt nationellt intresse. Det bör vara möjligt att begränsa valet av format för datafiler till sådana som motsvarar en allmän offentlig norm, erkänd av ISO, och som är kompatibel med en stor majoritet av de befintliga öppna eller skyddade formaten (9).

3.5

Antalet kopior bör bestämmas med beaktande av det fastställda antalet godkända användare och skyddsbehovet (10).

3.6

Frågan om tillhandahållande online innebär särskilda problem och kräver ytterligare garantier för att mottagarna inte ska sprida verken. Vissa av mottagarna skulle kunna betala licens- och serviceavgifter (11).

3.7

Det finns skäl att planera för ändring av direktivet så att man möjliggör lån av verk online i forsknings- och utbildningssyfte under rättsligt och tekniskt väl reglerade former. Det förfarande man väljer och kravet på god förståelse av villkoren i de speciallicenser och de särskilda villkor som gäller för lån online bör bidra till utbildningen vad avser respekt för upphovsrätten, i synnerhet i fråga om ungdomar. Kommittén har alltid förordat fostran till respekt för intellektuella alster, som utgör en grundläggande etisk beståndsdel i kunskapsekonomin.

4.1

Anonyma verk utgör en viktig kreativ resurs.

4.2

Kommittén anser att man i grönboken ställer viktiga frågor i detta ämne och föreslår konkreta handlingsvägar som är mycket lovande. Förteckningen över anonyma verk skulle efter tillräcklig efterforskning kunna offentliggöras regelbundet. Om ingen rättighetsinnehavare ger sig till känna inom en fastställd tidsperiod skulle verket inte helt förlora upphovsrättsskyddet, men omfattas av ett särskilt system som i tillräcklig utsträckning skyddar upphovsrätten om en legitim rättighetsinnehavare så småningom skulle ge sig till känna. Valet av licenssystem skulle kunna bygga på danska och ungerska erfarenheter, men en europeisk typlicens kan tänkas, och är enligt kommittén att föredra.

4.3

Kommittén anser att det inte är nödvändigt att ta fram ett särdirektiv för anonyma verk. Hanteringen av dessa verk innebär inte några nya undantag till upphovsrätten, utan en särskild förvaltningsform för licenserna inom den rättsliga ramen för upphovsrätten. Ett nytt avsnitt i föreliggande direktiv skulle enligt kommitténs mening utgöra ett lämpligt instrument.

4.4

Kommissionen skulle kunna offentliggöra och regelbundet uppdatera en förteckning över de institutioner som ansvarar för hanteringen av anonyma verk. En översyn skulle kunna övervägas efter en provperiod på fem eller tio år, då man också skulle kunna offentliggöra en rapport och statistik.

5.1

Kommittén efterlyser en mindre restriktiv inställning med avseende på arten av funktionshinder och svårigheterna att få tillgång till verk än den som för närvarande råder i ett antal europeiska länder, eftersom funktionshindrade i allmänhet har lägre inkomster, vilket innebär att till svårigheterna att tillägna sig verk för en funktionshindrad läggs ett ekonomiskt hinder som är uppenbart och socialt oacceptabelt med avseende på tillgången till information, utbildning och kultur.

5.3

Organisationer för funktionshindrade skulle kunna delta i arbetet med att formulera om undantagen med beaktande av olika funktionshinder. De skulle också kunna knytas till hanteringen av specialterminaler och för de tyngsta fallen se till att utbildad personal ställs till förfogande för de funktionshindrade. Denna hjälp skulle kunna finansieras genom privata gåvor och offentliga subventioner till organisationerna. Organisationerna skulle på samma sätt som (i samarbete med) godkända bibliotek eller museer kunna förhandla med företrädare för upphovsmännen om villkor för användandet, med garantier mot pirattillverkning. ReK anser att man bör utvidga undantaget till att omfatta databaser, annars skulle tillgången till referensverk som uppslagsböcker och ordböcker begränsas. Databasdirektivet bör ses över med avseende på de aspekter rörande utbildning och tillgång till kunskap som nämndes ovan, samt med avseende på tillgången för funktionshindrade.

5.3

Organisationernas deltagande skulle också kunna utsträckas till att omfatta utbildning i fråga om respekten för användarlicenser. Även här måste användarna övertygas om att respekten för upphovsrätten är ett grundläggande villkor för upphovsmännens kreativa verksamhet. Det tycks emellertid orättvist att överföra kostnaden för licenser och terminaler på de funktionshindrade. Ett undantag är nödvändigt för alla typer av funktionshinder som orsakar särskilda problem när det gäller tillgången till verk. Kostnaden bör i sådana fall täckas av offentliga inrättningar som har skyldighet att ge funktionshindrade användare tillgång till verken, inbegripet databaser och programvara. Lagstiftningen för databaser bör anpassas till dessa förhållanden (12).

5.4

De viktigaste offentliga biblioteken och de viktigaste museerna skulle kunna åläggas att tillhandahålla verken i särskild form, anpassad till funktionshindret, inom ramen för kulturförvaltningens budget på regional eller nationell nivå. En sådan offentlig politik skulle motsvara kraven på likabehandling för alla medborgare och bekämpning av alla former av diskriminering.

5.5

Direktivets undantag för utbildnings- och forskningsändamål tillämpas alltför restriktivt. Det borde vara möjligt att utvidga tillämpningen och fortfarande klara WTO:s test genom att information om källa och upphovsman infogas i dokumentet, liksom information om begränsningarna i användningen och förbudet mot olaglig kopiering.

5.6

Ett obligatoriskt licenssystem skulle kunna införas för online-lån av verk för utbildnings- och forskningsändamål på grundval av ett standardavtal mellan utlånare och godkända insamlingsorganisationer.

5.7

Undantaget bör kunna gälla både delar av verken som väljs ut av behöriga pedagogiskt ansvariga och hela verken. Kriterierna bör grunda sig på pedagogiska faktorer. Detta skulle stärka rättssäkerheten utan försvagning av räckvidden i rättigheterna till mångfaldigande. Genom ökad harmonisering skulle man undvika att en laglig handling i ett land betraktas som kränkning av upphovsrätten i ett annat land, vilket är viktig med tanke på utbildningens transeuropeiska aspekter.

5.8

Distansutbildning medför att kopior (utbildningsmaterial) kan användas i hemmet av bl.a. studenter, elever och andra studerande, inbegripet EU-medborgare bosatta i tredje land.

6.1

Denna fråga ökar i aktualitet mot bakgrund av Web 2.0 (13). Upphovsrätten eller alternativa licenstyper som förts fram av den ursprungliga författaren kan ändras eller utvecklas utan att det rör sig om piratkopiering.

6.2

Det enklaste för initiativ som användarskapade uppslagsverk skulle vara att fastställa en lämplig licenstyp som ”Creative Commons”-licensen eller wikipedia, och att den ”ursprungliga” upphovsmannen modererar alla tillägg eller förändringar samtidigt som mångfalden av idéer säkerställs.

6.3

I detta konkreta fall ser man att internet inte är lätt att förena med skydd av upphovsrätten.

6.4

Ersättning till upphovsmän vilkas alster sprids via internet handlar mindre ofta om betalning av direkta licenser än om indirekta inkomster, t.ex. från reklam – inte så mycket från abonnemang. En utveckling av abonnemang är visserligen också på gång, men ”affärsmodellen” på internet utnyttjar icke-traditionella spridningssätt som präglas av ”dematerialisering” och digital spridning. Vi befinner oss fortfarande i ett övergångsskede och söker nya ersättningsmetoder (14), eftersom kostnaderna för produktion och spridning av digitala verk inte kan jämföras med de mycket höga kostnaderna för försäljning av materiella lagringsmedier.

6.5

Det gäller att finna en balans mellan nya distributionsformer, ny teknik för mångfaldigande, kunskapssamhällets behov och upphovsrätten. Denna jämvikt går inte att uppnå genom massiv användning av enbart repressiva åtgärder som i huvudsak riktas mot en särskild ålderskategori som på så vis kommer att betraktas som brottslingar, eftersom det saknas lagstiftning och nya sätt att ersätta upphovsmännen. Det är angeläget att utveckla de aktuella ramarna med tanke på den genomgripande och snabba tekniska utvecklingen.

22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/56

1.1

Kommittén ställer sig positiv till meddelandet och konstaterar att förslaget handlar om strategisk styrning av den gränsöverskridande vetenskapliga forskningen, en mycket viktig och angelägen idé, framför allt om man vill nå snabbare framsteg på grundläggande områden inom vetenskap och forskning. Den europeiska strategin grundar sig på de bästa erfarenheterna och utvecklar dem till ett fungerande system.

1.2

För detta ändamål måste man under medlemsstaternas ledning genomföra en process för att intensifiera deras samarbete inom forskning och utveckling i syfte att bättra hantera de stora samhällsutmaningar i europeisk eller internationell skala där den offentliga forskningen spelar en central roll. EESK välkomnar och stöder därför också slutsatserna från rådets (konkurrensfrågor) sammanträde den 2 december 2008 (1) och instämmer i de uttalanden som gjordes vid detta.

1.3

Kommittén är övertygad om att man måste skapa grundläggande strategiska ramar som ligger i linje med EU:s politiska prioriteringar. För att omsätta den föreslagna strategin i praktiken kommer det framför allt att krävas en stark politisk vilja.

1.4

EESK varnar kommissionen för att lägga alltför stor tonvikt vid ett ”uppifrån och ned”-perspektiv. Man måste framför allt anlägga ett ”nedifrån och upp”-perspektiv i linje med forskningsaktörernas strategiska intressen och deras möjligheter att dela med sig av sin bästa vetenskapliga forskningskapacitet.

1.5

Kommittén vill samtidigt påpeka att denna samordning är svår. Detta beror ofta på att vissa länder har särintressen och saknar den politiska viljan att dela med sig av vetenskaplig forskningskapacitet och framför allt av vetenskapliga rön.

1.6

EESK delar till fullo uppfattningen att man snarast möjligt måste utöka de finansiella och mänskliga resurserna i konkurrensen med de länder som är EU:s främsta ekonomiska rivaler. Detta får dock under inga omständigheter utesluta ett forskningssamarbete med dessa länder och deras forskningsorganisationer (2).

1.7

Kommittén konstaterar samtidigt att det kommer att bli en oerhört krävande uppgift att tillämpa gemensam programplanering på den gränsöverskridande vetenskapliga forskningen, eftersom det kommer att kräva ett nytt tänkande i riktning mot större öppenhet och samarbete (3), och detta är i allmänhet lättare sagt än gjort.

1.8

Kommittén erkänner och uppskattar det breda spektrum av gränsöverskridande samarbeten och gemensamma projekt som finns och deras utmärkta resultat, och rekommenderar att man utnyttjar relevanta erfarenheter av dessa program i detta nya strategiska programplaneringskoncept. Man bör också dra lämpliga lärdomar av de misstag som gjordes när processerna i den gemensamma programplaneringen för forskning utformades.

1.9

För att nya vetenskapliga rön på ett mer effektivt och snabbare sätt ska omsättas i praktiken, krävs det att den privata sektorn på lämpligt sätt deltar i hela processen. Kommittén vill också uppmärksamma de hinder som finns för den privata sektorns medverkan, framför allt när det handlar om att använda resultateneller om frågor rörande immateriell äganderätt o.dyl. (4)

1.10

EESK anser att man för denna viktiga gemenskapsverksamhet måste utarbeta och testa högkvalitativa operativa ramar som motiverar inte bara de enskilda medlemsstaterna utan framför allt deras vetenskapliga forskningskapacitet att delta, för att stödja och mobilisera det ”nedifrån och upp-perspektiv” och framför allt de finansiella resurser som krävs. En viktig förutsättning är att resurserna är tillräckligt rörliga och att det finns en stödram som undanröjer eventuella hinder.

1.11

När man fastställer dessa operativa ramar måste man inte bara ta hänsyn till de faktorer som kan ha positiva bieffekter, utan också i detalj analysera de risker som undergräver idén om en gemensam europeisk programplanering.

1.12

Kommittén har redan understrukit och understryker fortfarande att man så snart som möjligt måste skapa en europeisk forskningsinfrastruktur (5), som kommer att stärka den gemensamma programplaneringen som helhet och bidra till att det gemensamma europeiska mervärdet ökar. EESK uppmanar därför medlemsstaterna att så snabbt som möjligt på ett kreativt sätt följa upp detta initiativ från kommissionen.

1.13

Kommittén välkomnar att man skapat ”Högnivågruppen för gemensam programplanering” i syfte att välja teman för den gemensamma programplaneringen efter ett omfattande offentligt samråd med olika regionala, nationella och europeiska forskarsamfund samt – om så är lämpligt – med den privata sektorn. Som ett resultat av dessa insatser bör rådet efter ett kommande förslag från kommissionen kunna anta gemensamma initiativ för programplaneringen senast 2010.

2.1

Europa behöver öka investeringarna i forskning – men också investera – för att forskningen ska ge bättre effekt om den ska nå sin uttalade vision: att främja en balanserad och hållbar utveckling. I Lissabonstrategin fastställs övergången till ett kunskapsbaserat samhälle – fokuserat på vetenskap, teknik och innovation – som det viktigaste målet, och ökade och bättre investeringar i forskning efterfrågas.

2.2

Det nya initiativet – gemensam programplanering – markerar en förändring i det europeiska forskningssamarbetet. Det är en frivillig process för ett förnyat partnerskap mellan medlemsstaterna baserat på tydliga principer och en transparent styrning på hög nivå. Syftet är att öka den nationella offentliga forskningsfinansieringens effektivitet och inverkan på strategiska områden. Den gemensamma programplaneringen är först och främst inriktad på offentliga forskningsprogram, vilket innebär ett ”offentlig–offentligt” samarbete. Industrin – och andra intressenter – bör emellertid spela en roll i samrådsförfarandet, och genomförandet av de särskilda initiativen för gemensam programplanering.

2.3

Meddelandet är ett svar på intressenternas krav på en frivillig, decentraliserad strategi i kombination med strategisk rådgivning på europeisk nivå och deras avvisande inställning till en standardmetod.

2.4

Detta meddelande är ett av de fem politiska initiativ som kommissionen planerar 2008 som en uppföljning till grönboken ”Europeiska området för forskningsverksamhet: Nya utsikter” (6). Det handlar särskilt om dimensionen ”Optimera forskningsprogram och prioriteringar” och är ytterligare ett steg i skapandet av ”femte friheten” genom att avskaffa hinder för den fria rörelsen av kunskap.

2.5

Jämfört med sina viktigaste partner investerar Europa fortfarande för lite i forskning, och FoU-investeringarna – från både den offentliga och den privata sektorn – har allmänt sett stagnerat under det senaste årtiondet. Europa bör inte bara snabbt öka sina utgifter avsevärt utan även hitta nya och mer innovativa sätt att effektivt använda sina knappa FoU-resurser på. Europa bör också stärka sin förmåga att omvandla forskningsresultaten till samhällsnytta och ekonomisk nytta.

2.6

Under de senaste åren har medlemsstaterna och gemenskapen vidtagit många åtgärder för att främja den offentliga forskningens inverkan och effektivitet. De berörda parterna har sedan länge erkänt det bristande samarbetet och den bristande samordningen mellan de nationella offentliga FoU-programmen som en svaghet i EU:s FoU-system. Trots ansträngningar under de senaste åren för att angripa detta problem är Europas forskningsmiljö fortfarande splittrad.

2.7

I dag planeras, finansieras, övervakas och utvärderas 85 % av den offentliga FoU-verksamheten på nationell nivå, och det förekommer alldeles för lite samarbete och samordning mellan länderna. Mindre än 6 procent av de totala FoU-investeringarna och endast 15 procent av den europeiska offentligt finansierade civila FoU-verksamheten (av vilka mellanstatliga organisationer och mellanstatligt samarbete står för tio procent och ramprogrammet för fem procent) finansieras på ett gränsöverskridande sätt med samarbete.

2.8

Det handlar inte om att all forskningsplanering bör genomföras i samarbete och att programplanering som är helt och hållet nationell ska upphöra. I stället handlar det om att uppdelningen av den offentliga forskningsplaneringen inom områden av strategisk betydelse för hela eller delar av Europa hittills har lett till en avkastning som ligger under den optimala, och som kostar mycket för Europa och dessutom hindrar Europa från att förverkliga de samhällsmål som fastställts:

2.9

En del av Europas största vetenskapliga framgångar har inneburit gränsöverskridande sammanslagning av offentliga FoU-resurser, framför allt skapandet av gemensamma vetenskapsstrukturer (7). Effekterna av dessa gemensamma initiativ hade emellertid kunnat vara större om det hade funnits ett mer övergripande strategiskt fokus med ett större politiskt åtagande, mer öppenhet och mindre stelbenthet. Det är ingen mening med att öka dessa initiativ och den totala storleken på det sjunde ramprogrammet, om bristen på strategisk programplanering inte åtgärdas.

2.10

Gemensam programplanering handlar om att ändra på den europeiska forskningsmiljöns struktur. Det är en övergripande, långsiktig och strategisk process, vars syfte är att främja Europas förmåga att ta itu med de viktiga ekonomiska och samhälleliga utmaningarna, t.ex. de sammanhängande problemen med klimat och energi. Gemensam programplanering handlar om att uppnå struktureringseffekter för att öka den offentliga forskningsfinansieringens effektivitet och inverkan. En gemensam programplanering förutsätter att medlemsstaterna är redo att inrikta sig på att definiera och genomföra gemensamma dagordningar för forskningen med fleråriga, gemensamt beslutade aktiviteter och finansieringsmekanismer.

2.11

Gemensam programplanering kräver att medlemsstaterna tar till sig nya sätt att tänka. Framför allt kräver den konkreta åtaganden och aktiviteter från medlemsstaterna och en omprövning och omorganisation av det sätt på vilket de nationella forskningsprogrammen definieras och genomförs, genom att de blir inriktade på gemensamma mål. Den gemensamma programplaneringen måste därför vara en frivillig process som är baserad på principerna om variabel geometri och öppen åtkomst.

2.12

Gemensam programplanering innebär inte gemenskapsfinansiering på förhand, men sjunde ramprogrammet kan naturligtvis stimulera samarbetet som en katalysator. Det handlar först och främst om att medlemsstaterna ska definiera gemensamma strategier och sammanföra nationella resurser. Samtidigt utesluts inte möjligheten till kompletterande gemenskapsfinansiering beroende på mervärdet, den europeiska dimensionen och de berörda initiativens eventuella omstruktureringseffekter.

2.13

Kommissionen föreslår en pragmatisk metod för att uppnå gemensam programplanering inom ett begränsat antal överenskomna områden. Metoden är baserad på erfarenheterna av de europeiska teknikplattformarna men anpassad till de offentliga forskningsprogrammen. Den omfattar successiva steg, i enlighet med forskningsprogrammens livscykel, från programdefinition via genomförande till övervakning och utvärdering.

2.14

Den gemensamma programplaneringen kan underlättas om följande ramvillkor är uppfyllda:

3.1

Kommittén ställer sig positiv till meddelandet och konstaterar att förslaget handlar om strategisk styrning av den gränsöverskridande vetenskapliga forskningen, en mycket viktig och angelägen idé, framför allt om man vill nå snabbare framsteg på grundläggande områden inom vetenskap och forskning. Därför välkomnar och stöder kommittén också rådets (konkurrenskraft) slutsatser om denna fråga av den 2 december 2008 och de ståndpunkter som framförs.

3.2

Några positiva drag är strävan att så effektivt som möjligt utnyttja de offentliga medlen genom en strategisk samordning inom grundläggande forskningsområden och att höja kvaliteten på den vetenskapliga forskningskapaciteten i medlemsstaterna genom ett bredare internationellt samarbete i forskningsprojekt som förbereds och genomförs gemensamt.

3.3

Kommittén uppskattar att man genomfört en konsekvensbedömning, som lett till fyra alternativ, och att man valt en europeisk strategi som bygger på våra bästa erfarenheter i dag och utvecklar dem till ett fungerande system där det är medlemsstaterna som identifierar ämnen för gemensam programplanering.

3.4

Kommittén uppskattar också att området energiteknik valts ut som pilotprojekt för samordningen. Vi har i vårt yttrande om den strategiska EU-planen för energiteknik (8) uttryckt vårt fulla stöd för detta projekt, som ligger i linje med den nya strategin.

3.5

Kommittén är övertygad om att man måste skapa grundläggande strategiska ramar som ligger i linje med EU:s politiska prioriteringar.

3.6

EESK varnar dock kommissionen för att lägga alltför stor tonvikt vid ett ”uppifrån och ned”-perspektiv. Om man utgår från de egenskaper som de internationella vetenskapliga nätverken har i dag med många forskningsgrupper och att de delvis får stöd från sådana internationella organ som Internationella energiorganet, anser kommittén tvärtom att man framför allt måste anlägga ett ”nedifrån och upp”-perspektiv för att involvera de enskilda aktörerna i projekten i linje med deras strategiska intressen och möjligheter att dela med sig av sin bästa vetenskapliga forskningskapacitet. Möjliga forum är internationella vetenskapliga konferenser, som kan anförtros uppgiften att utarbeta lämpliga förslag.

3.7

Kommittén vill samtidigt påpeka att denna samordning är svår. Detta beror ofta på att vissa länder har särintressen och saknar den politiska viljan att dela med sig av forskningskapacitet och framför allt av vetenskapliga rön. Öppenhet och insyn är alltså nödvändiga förutsättningar för att man med framgång ska kunna omsätta idén i praktiken. i linje med deras strategiska intressen och möjligheter att dela med sig av sin bästa vetenskapliga forskningskapacitet. Möjliga forum är internationella vetenskapliga konferenser, som kan anförtros uppgiften att utarbeta lämpliga förslag.

3.8

Kommittén är medveten om och uppskattar det breda spektrum av gränsöverskridande samarbete och gemensamma projekt som redan existerar samt de utmärkta resultaten av dessa, varför vi rekommenderar att relevanta erfarenheter från sådana program används i den nya strategiska programplaneringen. Nyttiga lärdomar bör också dras av misslyckanden i samband med utformningen av förfarandena för den gemensamma programplaneringen för forskning.

3.9

EESK delar till fullo uppfattningen att man snarast möjligt måste börja omsätta idén i praktiken och utöka de finansiella och mänskliga resurserna, för att gemenskapen ska kunna förbättra sin ställning och i slutänden sin ekonomiska konkurrensförmåga gentemot de främsta rivalerna, dvs. USA och länderna i Asien. Detta får dock under inga omständigheter utesluta ett forskningssamarbete med dessa länder och deras forskningsorganisationer (9).

3.10

Kommittén konstaterar samtidigt att det kommer att bli en oerhört krävande uppgift att tillämpa gemensam programplanering på den gränsöverskridande vetenskapliga forskningen, eftersom det kommer att kräva ett nytt tänkande i riktning mot större öppenhet och samarbete (10), och detta är i allmänhet lättare sagt än gjort.

3.11

Det slutliga målet för den gemensamma strategiska programplaneringen och de egna forskningslösningarna, dvs. en effektivare och snabbare omsättning av nya vetenskapliga rön i praktiken, kräver att den privata sektorn på ett lämpligt sätt deltar i hela processen. Kommittén konstaterar att den gemensamma programplaneringen möjliggör ett sådant deltagande. Kommittén vill också uppmärksamma de hinder som finns för den privata sektorns medverkan, framför allt när det handlar om att använda resultaten, frågor rörande immateriell äganderätt o.dyl. (11)

3.12

Innovationsprocessen, med andra ord omsättningen av nya vetenskapliga rön i praktiken, påverkas av mycket olika lokala förutsättningar, t.ex. befintlig infrastruktur, tillgång till kapital, skattetryck och skattelättnader för vissa typer av investeringar samt erfarenheter av liknande investeringar, framför allt inom industrin. Det kan till och med handla om direkta incitament för investeringar, t.ex. skattebefrielse under en viss period. Dessa faktorer kan leda till motstridigheter inom projekt.

—

En rekommendation om ”förvaltning av immateriella rättigheter vid kunskapsöverföring och regler för god praxis för universitet och andra offentliga forskningsorganisationer”, KOM(2008) 1329, 10.4.2008.

—

Meddelandet ”Bättre karriärer och större rörlighet: ett europeiskt partnerskap för forskare”, KOM(2008) 317, 23.5.2008.

22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/62

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén stöder kommissionens initiativ, som ligger i linje med dess fortlöpande arbete med att uppdatera åtgärder för att förbättra och aktualisera lagstiftningsramen i Baselavtalet. Kommittén ställer sig också i princip bakom de föreslagna genomförandebestämmelserna trots vissa reservationer rörande enstaka aspekter, som emellertid inte påverkar helhetsbilden.

1.2

Hybridkapitalinstrumenten, som är en blandning av eget kapital och lånekapital, regleras för närvarande nationellt, men dessa regler bör harmoniseras för att uppnå lika konkurrensvillkor på det internationella planet. Kommissionen ger inte någon exakt definition för dessa instrument eftersom formerna är så olika och stadda i utveckling, utan fastställer grundprinciper för huruvida de kan tillåtas: löptiden måste vara minst 30 år, de måste betalas till fullo och utformas så att de helt och hållet tar upp förluster. De får inte ta överhanden i förhållande till det egna kapitalet – de nationella myndigheterna bör enligt kommissionen få befogenheter att ingripa för att bromsa onormal ökning.

1.3

När det gäller kunder med inbördes anknytning införs ett riskbegrepp som tar hänsyn till de svårigheter som uppstår då företag har inbördes finansiell anknytning, och informationskraven har förenklats, harmoniserats och omstrukturerats. I fråga om stora exponeringar utgör den stora innovationen införandet av en enda gräns på 25 % som även omfattar insättningar från andra kreditinstitut. EESK anser att detta krav, som troligtvis inspirerats av det ”katastrofscenario” som utspelats under den senaste tiden, bör omprövas med tanke på den stora likviditetsreglerande funktion som dessa insättningar har och den tämligen begränsade risken (normalt sett) i förhållande till andra typer av exponeringar.

1.4

Förslaget inför en bestämmelse som innebär att de emittenter, förhandlare och förvaltare som direkt förhandlade, strukturerade och skriftligen dokumenterade det ursprungliga avtal som gav upphov till förpliktelserna ska bibehålla ett väsentligt ekonomiskt intresse som inte får understiga 5 %. Bestämmelsen tycks baseras på de dåliga amerikanska erfarenheterna av kreditkorgar av typen CDO (collateralised debt obligations), som emellertid har andra ursprung och kännetecken än normala värdepapperiseringar. EESK undrar vilka konsekvenser denna nya bestämmelse kommer att få för marknadernas likviditet.

1.5

Medlemsstaterna får befogenheter att ur exponeringsberäkningarna undanta koncerninterna exponeringar när parterna är belägna i en och samma medlemsstat. Kommittén är medveten om de rättsliga skäl som kan hindra en utvidgning av bestämmelserna till att omfatta parter i olika medlemsländer, men anser att det faktum att man inte inkluderar de utländska motparterna under normala förhållanden kan påverka den övergripande värderingen av hur stor risk det berörda företaget löper. En lösning skulle kunna vara att undantaget kan utsträckas till hela koncernen efter en bedömning från fall till fall, men att denna möjlighet skulle bortfalla vid tecken på kris.

1.6

Med hänvisning till de bestämmelser som behandlades i föregående punkt, men i ett vidare perspektiv, vill kommittén än en gång uttala sig emot att medlemsstaterna ges möjlighet att välja huruvida de ska anta vissa bestämmelser: Det skadar principen om harmonisering och lika konkurrensvillkor.

1.7

Kommittén anser att särskild uppmärksamhet bör riktas mot den risk som består i potentiell exponering genom utnyttjande av kreditmöjligheter som ännu inte använts på kreditkort: en exponering som snabbt kan bli avsevärd i perioder av uppstramning i fråga om konsumentkrediter eller hypotekslån.

1.8

När det gäller ett tillsynsrutiner införs genom förslaget en serie nya bestämmelser som syftar till att öka effektiviteten i kontrollerna: Först och främst diskuterar man ”systemrelevanta filialer”, som ska underställas tillsyn i värdlandet i samband med kris och i samförstånd mellan myndigheterna i de berörda länderna. EESK ställer sig bakom detta, men vill understryka att åtgärder måste vidtas för att kunna hantera plötsliga och oförutsedda händelser.

1.9

Kommittén välkomnar slutligen inrättandet av tillsynskollegier som består av samordnade tillsynsmyndigheter, bland vilka återfinns tillsynsmyndigheterna i de länder där de företag som tillhör en viss koncern finns. Ett sådant initiativ kommer säkert att förbättra effektiviteten i kontrollen av koncerner, och påskynda antagandet av lämpliga åtgärder när så behövs.

2.1

Krisen på finansmarknaden har föranlett kommissionen att påskynda det redan pågående förfarandet med att stärka och vid behov ändra bestämmelserna rörande kapitaltäckningskrav för finansinstituten som antagits på grundval av Basel II-avtalet genom direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG. Man kan notera att diskussionen om de nya bestämmelserna redan pågick när krisen slog till. En strukturerad reform av marknaden skulle genomföras efter offentliggörandet av en vitbok, som planerades komma ut i juni 2009. Förslaget innehåller en serie bestämmelser som syftar till följande:

2.2

Förslaget till direktiv föregicks av samråd via internet med de berörda parterna. Texten redigerades med beaktande av de reaktioner som inkom, men naturligtvis med bibehållande av de grundprinciper som samrådet gällde:

2.3

EESK uppskattar grundinställningen i förslaget och instämmer i den allmänna inriktningen: De händelser vi har upplevt, och framför allt vissa gärningar och missgärningar har skadat allmänhetens förtroende för finanssystemet i dess helhet, och det krävs nu lämpliga åtgärder. Det är emellertid viktigt att tillsynsreglerna inte blir så stränga att de hämmar operatörerna och deras kunder mer än nödvändigt. Som den pågående krisen har visat har tillsynsreglerna, som säkerställer marknadens stabilitet och soliditet, också en stor social funktion.

4.1

Bestämmelserna om stora exponeringar är från 1992 och har inte ändrats sedan dess. Den senaste tidens händelser har emellertid visat på behovet av nya regler. Kommissionens förslag tar större hänsyn till risken i vissa exponeringar och syftar samtidigt till att minska kostnaderna för rapportering, öka öppenheten och skapa lika konkurrensvillkor.

4.2

Begreppet kunder med inbördes anknytning har förändrats. Hittills har man koncentrerat sig på den risk som ett företag skulle kunna löpa på grund av finansiella problem i ett annat företag. Händelserna på senare tid har visat att två eller flera företag kan få problem på grund av svårigheter i ett företag som de har finansiell anknytning till.

4.3

Rapporteringskraven har därför förenklats och harmoniserats, krav som annars orsakat stora kostnader och komplikationer för sektorn. Den tydligaste förändringen är plikten att rapportera de 20 största exponeringarna på gruppbasis för institutioner som tillämpar internmetoden. De olika gränsvärden som tidigare tillämpades har förenklats till en enda gräns på 25 %.

4.4

De många undantag som funnits, och som ofta orsakat stora tolkningssvårigheter, har i stor utsträckning tagits bort. Kvar finns bara sådana som inte tycks kunna utgöra någon större risk. Förteckningen är trots detta ganska lång, men tycks överlag motsvara väl genomtänkta försiktighetskriterier.

4.5

EESK ställer sig i stort bakom de bestämmelser som föreslås, men vill kommentera vissa viktiga aspekter.

4.6

Särskild uppmärksamhet förtjänar ”exponeringar på grund av outnyttjade kreditfaciliteter som klassificeras som lågriskposter utanför balansräkningen” (art. 113). Det sammanlagda maximala potentiella utnyttjandet av kortkredit är omfattande, särskilt för vissa typer av institutioner. I tider då kreditgivningen är stram kan den icke utnyttjade marginalen snabbt krympa. EESK anser att den potentiella exponeringen vad avser outnyttjad kortkredit bör värderas uppmärksamt och säkerhetsmedvetet.

6.1

Krisen som har drabbat de globala kreditmarknaderna har tydligt visat på behovet av att ompröva tillsynsstrukturer och -metoder så att man kan förebygga systemkriser och möjliggöra nödåtgärder.

6.2

Reglerna för informationsutbyte och samarbete har setts över: I artikel 42 a införs begreppet ”systemrelevanta filialer” och man erkänner att värdmedlemsstatens intressen i vissa fall väger tyngre än ursprungslandsprincipen. EESK ställer sig helt bakom detta angreppssätt som är av mycket stor betydelse.

6.3

Sammanfattningsvis innebär de nya bestämmelserna att myndigheterna i värdlandet genom en framställan till den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten, eller i förekommande fall till den samordnande tillsynsmyndigheten, kan begära att en filial ska betraktas som ”systemrelevant” om den har en marknadsandel som överskrider 2 % i värdmedlemsstaten, eller om den har en betydande ställning på den nationella marknaden. Framställan ska innehålla en typ av ”konsekvensanalys” av den troliga effekten av en inställning eller nedläggning av kreditinstitutets verksamhet på betalningar och clearing- och avvecklingssystemen i värdmedlemsstaten samt konsekvenserna för den nationella marknaden av sådana åtgärder.

6.4

Förfarandet i samband med att en filial förklaras ”systemrelevant” kräver en viss tid, och det tycks därför finnas skäl att fastställa bestämmelser som ska tillämpas i kritiska situationer (art. 130) så att nödåtgärder kan vidtas. De tillsynskollegier som ska inrättas (art. 131a –se punkt 6.5) och den redan befintliga Europeiska banktillsynskommittén (CEBS) bör garantera förenklade förfaranden med nödvändiga säkerhetsgarantier.

6.5

Kommittén ser särskilt positivt på inrättandet av tillsynskollegierna (art. 131a) som består av samordnade tillsynsmyndigheter från berörda medlemsstater. Deras uppgifter är att säkerställa fortlöpande och effektiv kontroll av transnationella koncerner (och förhoppningsvis vidta snabba åtgärder i kritiska situationer) genom informationsutbyte och gemensamt fastställande av lämpliga tillsynsmetoder. EESK välkomnar detta beslut liksom helheten av de föreslagna kontrollbestämmelserna, som ligger i linje med de program för ökad effektivitet som tidigare aviserats och med bistånd från Financial Services Forum.

22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/66

1.1

Kommittén välkomnar huvuddragen i kommissionens förslag som i första hand syftar till att låta också autogirering ingå i de olika transaktioner som omfattas av förordningen om gränsöverskridande betalningar. I princip ligger detta initiativ i linje med kommissionens policy att de gränsöverskridande betalningarna inom euroområdet ska betraktas och behandlas som nationella betalningar.

1.2

Det faktum att gränsöverskridande autogirering kostar mer än motsvarande nationella transaktioner ger anledning till diskussion. EESK uppmanar därför kommissionen till öppenhet och att redovisa detaljer, metoder och källor till de studier som ligger till grund för de olika slutsatser den kommit fram till. Känner man till fakta kan man också fatta välavvägda beslut.

1.3

I varje fall ska man komma ihåg att om förordningen, som föreslagits, skulle träda i kraft den 1 november 2009 finns det inte mycket tid till att utarbeta ekonomiska planer, och att detta inte skulle vara möjligt utan rättslig säkerhet vad gäller de multilaterala förmedlingsavgifterna ”Multilateral Interchange Fee” (MIF).

1.4

Förslaget innehåller även två krav på medlemsstaterna: För det första ska de inrätta en myndighet, om en sådan inte finns, med ansvar för betalningssystemen, för det andra ska de upprätta lämpliga instanser för behandlingen av klagomål. EESK tror att sådana organ har funnits länge i de flesta medlemsstater, men om så inte är fallet varnar kommittén för att inrätta nya instanser med uppgifter som helt eller delvis överlappar dem som handhas av redan befintliga organ.

1.5

Ytterligare ett krav på medlemsstaterna rör införandet av ”effektiva, proportionella och avskräckande” påföljder för dem som inte respekterar eller bryter mot förordningens bestämmelser. EESK stöder denna ansats, men påpekar att en jämförande studie av de åtgärder som vidtagits i de olika länderna skulle ge en uppfattning av vilken vikt varje medlemsstat tillmäter förordningen.

1.6

Förordningen omfattar bara de länder som ingår i den monetära unionen, länderna utanför euroområdet kan välja att tillämpa förordningen på den egna valutan. Det faktum att inget land har utnyttjat denna möjlighet gör att man kan ifrågasätta den nytta som de olika länderna anser att initiativet har.

2.1

Förordning (EG) nr 2560/2001 om gränsöverskridande betalningar i euro trädde i kraft den 31 december 2001. Den föreskriver att en gränsöverskridande betalning i varje medlemsstat ska kosta lika mycket som en motsvarande transaktion i landet i fråga. Förordningen omfattar överföringar, elektroniska betalningar, alla slags betalkort och bankomatuttag. Kommissionens förslag utvidgar från och med den 1 november 2009 förordningens tillämpningsområde till autogirering, förbättrar systemet för hantering av klagomål och inför förenklingar i systemet för statistikrapportering.

2.2

Kommissionens syfte är att förbättra inre marknadens funktion vad gäller systemen för betalning i euro där samma regler gäller för inhemska och internationella transaktioner, vilket leder till besparingar och fördelar för såväl konsumenter som för ekonomin i stort. Tvistlösningen bör uppmärksammas särskilt för att bemöta de anmärkningar som framförts av konsumentorganisationerna, medan statistikrapporteringen innebär ökade administrativa och ekonomiska bördor för kreditinstituten.

2.3

EESK uppskattar kommissionens initiativ och stöder dess huvudlinjer. Vi vill ändå framföra några synpunkter och förslag för att bidra konstruktivt till de pågående diskussionen.

3.1

Till följd av de påtryckningar som kommissionen gjort under åren har banksektorn skapat det gemensamma eurobetalningsområdet (SEPA), som i dag fungerar tillfredsställande både vad gäller de tekniska och organisatoriska aspekterna och utjämningen av de internationella och nationella avgifterna. Kommissionen menar att ”denna förordning kan […] ses som ett påbörjande av SEPA”.

3.2

De resultat som hittills uppnåtts är mycket glädjande, men vissa grundläggande frågetecken kvarstår vad gäller deras förenlighet med de allmänna principerna för den inre marknaden. SEPA syftar främst till att lösa frågan om betalningar i euro. De länder som inte ingår i euroområdet har ingen nytta av den utom för betalningar som utförs i den gemensamma valutan. Efter utvidgningen kan man säga att SEPA i dag omfattar merparten av transaktionerna mellan EU-länderna. Det rör sig alltså om en inre marknad i flera hastigheter.

3.3

För det andra gäller de lika villkoren för nationella och internationella betalningar endast inom varje land. Skillnaderna mellan länderna kvarstår och i vissa fall är de tämligen stora. Men skillnaderna mellan samtliga euroländer och de länder som står utanför eurosamarbete är ännu större. Den gällande förordningen föreskriver att den kan antas frivilligt också av länderna utanför euroområdet, en klausul som hittills inte har fått många anhängare. Generellt kan sägas att det fortfarande är lång väg kvar till en rimlig priskonvergens inom EU.

3.4

Priskonvergens innebär inte att man kan nå enhetliga priser. Ett framsteg vad gäller öppenhet och tillmötesgående av konsumenternas förväntningar vore att varje land skulle göra en noggrann kostnadsjämförelse. Det finns djupgående skillnader i infrastrukturkostnader, skattebördor och sociala avgifter, organisation och den relativa viktningen mellan nationella och internationella volymer. En sådan analys skulle också kunna ge värdefulla anvisningar om det relevanta i beslutet att i förordningen inkludera samtliga gränsöverskridande instrument för elektroniska betalningar.

22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/69

1.1

EESK anser att förslagets mål är viktiga och uppmanar kommissionen att försöka uppnå ett gemensamt europeiskt mätningssystem som når längre än nationella forskningsinsatser och -resultat för att uppnå ett europeiskt mervärde som alla kan ställa sig bakom.

1.2

Det slutliga målet är enligt EESK:s mening att nå fram till en gemensam internationell strategi, där EU inte spelar en underordnad roll utan verkar för standarder för material, produkter och processer som utvecklats i Europa och som överensstämmer med näringslivets och handelns intressen i EU.

1.3

I en numera ekonomiskt och socialt globaliserad omvärld, kan en europeisk metrologisk struktur som når toppnivå enligt EESK endast få positiva återverkningar på EU:s ekonomi.

1.4

EESK anser att det europeiska forskarsamfundet i allt högre grad måste involveras i arbetet med att utarbeta moderna system som gör det möjligt att tillämpa metrologin på utvecklingen inom områden som fysik, kemi, biologi, miljövetenskap, koldioxidutsläpp, nanoteknik, livsmedel, hygien och säkerhet på arbetsplatsen.

1.5

För att uppnå önskat och önskvärt resultat måste man enligt EESK mer beslutsamt sträva efter ett ökat samarbete mellan industrin, handeln och den offentliga sektorn i utvecklingen av den europeiska metrologiska forskningen i syfte att fastställa nya standarder i internationella forum.

1.6

Enligt EESK är det särskilt viktigt att den metrologiska forskningen inte framstår som ett avskilt och område som bara hänvisar till sig själv.

1.7

Reglering och standardisering sker via mätbara system som bygger på en internationellt erkänd och tillämpad metrologi. Därför föreslår EESK att man redan från början när nya system ska utarbetas förutom ackrediteringsorganen involverar de europeiska standardiseringsorganen (CEN, Cenelec, ETSI) och de nationella organen.

1.8

EESK anser att man bör göra allt för att inom den europeiska metrologiska forskningen uppnå ett nära samarbete mellan

eftersom vi anser att det bara är på detta sätt, genom att undvika varje form av avskärmning, som man på EU-nivå kan uppnå internationellt accepterade resultat.

1.9

Kommittén ser fördelarna med kommissionens förslag som stöder EMRP-initiativet (1) (Europeiska forskningsprogrammet för metrologi) genom åtgärder som ger det en kraftig ”gemenskapsprägel” både genom

1.10

EESK anser att ledningssystemet borde definieras bättre. Det är uppenbart att ett osäkert ledningssystem kan påverka forskningens utveckling och de önskade resultaten.

1.11

EESK upprepar i sammanhanget att det krävs ett ökat deltagande av de aktörer som direkt berörs av forskningens metrologiska resultat, både för att fastställa prioriteringar och utarbeta och bedöma anbudsinfordringar – som ska offentliggöras i Cordis och EUT – i syfte att få in förslag som omfattar deltagande av företag, universitet och forsknings- och utbildningscentrum både inom övervakning och kontroll av de finansierade programmen och projekten.

1.12

EESK anser att det vetenskapliga forskningsrådet vid EMRP bör få möjlighet att med bindande yttranden till EMRP-kommittén kontrollera de olika forskningsslag som ska finansieras, det årliga arbetsprogrammet och valet av den oberoende grupp som ska utvärdera förslagen, och att en observatör från kommissionen följer utvärderingspanelen precis som i sjunde ramprogrammet.

1.13

I samband med utarbetandet av det åttonde ramprogrammet för FoTU för perioden 2014–2020 bör man utforma ett verkligt permanent gemenskapsprogram som samordnas och förvaltas av kommissionen, som bygger på ett fortgående deltagande av berörda aktörer och som framför allt beaktar kraven från näringslivet, universiteten, forskningen, standardiseringsorganen och de internationella aspekterna av metrologiforskningen, särskilt i kontakterna med internationella organ som ISO, OECD och andra referensinstanser som IUAP (2).

—

säkerhet,

—

livsmedelsmärkning,

—

hälso- och sjukvårdssystem,

—

miljö,

—

bioteknik,

—

nanoteknik och avancerade material,

—

energi,

—

transporter, telekommunikation och säkerhetssystem

3.1

Syftet med förslaget, baserat på artikel 169 i EG-fördraget, är att inrätta ett europeiskt forskningsprogram för metrologi (EMRP) som sammanför 22 nationella metrologiforskningsprogram för att effektivisera den offentliga metrologiforskningen och göra den mer ändamålsenlig.

3.2

Programmet ska bidra till att strukturera det europeiska området för forskningsverksamhet genom bättre samordning av de nationella programmen. Därigenom blir det möjligt att tackla gemensamma europeiska utmaningar och undanröja hinder mellan nationella program.

3.3

Europeiska forskningsprogrammet för metrologi kommer att integrera de nationella programmen från 22 deltagande stater i ett enda gemensamt forskningsprogram för att

3.4

Den föreslagna ledningsmodellen har fastställts på grundval av erfarenheter från det första artikel 169-initiativ som genomfördes under sjätte ramprogrammet, nämligen EDCTP (9).

3.5

EMRP-initiativet förväntas få ett anslag på 400 miljoner euro, varav 200 miljoner euro från deltagarländerna under perioden 2009–2016, samt ett förväntat bidrag från gemenskapen om 200 miljoner euro.

3.6

Samordningen anförtros sammanslutningen av nationella metrologiinstitut (Euramet e.V.), som inrättades 2007 enligt tysk lag som ideell förening. Sekretariatet ligger i Braunschweig (Niedersachsen). Sammanslutningen fungerar som europeisk regional metrologiorganisation och EMRP:s genomförandeorgan.

—

Kompetensen i den metrologiska strukturen.

—

Gemensamma, konkurrenskraftiga och öppna forskningsprojekt.

—

Ökat deltagande från forskarsamfundet genom kompetensutveckling.

—

Verkligt internationellt samarbete som främjar det europeiska systemet.

—

En gemensam röst på global nivå.

—

Framför allt ökat deltagande från näringslivet (sammanslutningar av företagare och arbetstagare), handeln och den offentliga sektorn i utvecklingen av den europeiska metrologiska forskningen.

—

ett europeiskt mervärde i förslaget,

—

en tydlig och uttömmande redovisning av det gemensamma programmet och den integrerade verksamheten,

—

en ledningsstruktur.

5.1

Kommittén ser fördelarna med kommissionens förslag till stöd för EMRP-initiativet (12) som innebär en utpräglad ”gemenskapsstruktur” genom den gemensamma programplaneringen, den planerade resursfördelningen, andan av ömsesidigt lärande, och kommittén uppskattar också reglerna för deltagande för företag, universitet och forskningsinstitut samt utvärderingen av förslagen, där en observatör från kommissionen ska delta, som i sjunde ramprogrammet.

5.2

När det däremot gäller förslagen till hur EMRP ska ledas anser kommittén följande:

är rent rådgivande vad avser de strategiska aspekterna av EMRP och beslutsprocesserna för de särskilda programmen  (16).

5.3

EESK vill på nytt peka på behovet av att involvera EMRP:s forskningsråd, med utslagsgivande röst och med icke underordnad status, särskilt vad avser följande: utveckling och uppdatering av EMRP, de kommittéer som behövs för underprogrammen, urval och sammansättning vad avser gruppen av utvärderare, beslut om finansieringen av forskningsprogram och -projekt, utarbetande och offentliggörande av anbudsförfaranden för intresseanmälan och förslag som ska offentliggöras i Cordis och EUT samt övervakning och kontroll av framstegen för program och projekt som finansierats.