11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/1

1.1

EESK välkomnar varmt det franska ordförandeskapets initiativ. Kommittén vill också hänvisa till rådets rekommendation av den 20 november 2008 om unga volontärers rörlighet i Europa (1). Med tanke på mångfalden av olika system för att uppmuntra ungdomar att aktivt delta i samhället är dock det bästa sättet att närma sig frågan att skapa en ram för ett EU-initiativ, en ram

1.2

Aktivt deltagande i samhället, inbegripet transnationella utbyten, är värdefullt för den personliga utvecklingen, särskilt för ungdomar, samt för utvecklingen av det organiserade civila samhället i Europa. För volontärer är detta ett unikt tillfälle att skaffa sig formell och informell utbildning, sociala färdigheter och språkfärdigheter. Detta kan skapa en känsla av europeiskt medborgarskap och stärka viljan till fortsatta åtaganden senare i livet. Om programmen också omfattar andra åldersgrupper, t.ex. äldre personer, kan man utnyttja deras livserfarenhet. Detta skulle också påverka deras hälsa och livskvalitet på ett positivt sätt. När människor från olika åldersgrupper arbetar tillsammans i frivilligverksamhet kan det leda till att förståelsen mellan generationerna ökar.

1.3

EESK menar att EU bör ställa upp ambitiösa mål som syftar till ökat medborgardeltagande i det civila samhället. Ett första steg skulle vara att genomföra de rekommendationer som EESK lade fram i föregående yttrande (2).

1.4

EESK skulle därför välkomna ett initiativ från medlemsländerna till samarbete mellan olika organ som organiserar frivilligverksamhet. De befintliga typerna av frivilligverksamhet skulle innehålla en transnationell beståndsdel.

1.5

EU skulle kunna främja ett europeiskt medborgarskapsinitiativ (3) som förenar utbytesprogrammens politik och verksamhet och går utöver dagens fokus på ungdomar. Ett mål skulle kunna vara att bidra till den europeiska integrationen. Kommittén anser att det vore naturligt att EU avsätter större ekonomiska resurser till ett sådant program. I första skedet skulle det kunna dubblera deltagandet i de nuvarande ungdomsutbytena och kraftigt öka deltagandet av personer i andra åldersgrupper.

1.6

EESK anser att man i större utsträckning måste inrikta insatserna på personer ur missgynnade grupper, i synnerhet ungdomar med sämre förutsättningar.

1.7

Av största betydelse är att säkerställa bättre samarbete mellan befintliga nationella och europeiska program samt att undanröja tekniska hinder och problem i fråga om sjukvårds- och olycksfallsförsäkring. EU bör därför överväga att ta fram en märkning av utbytesprogram som uppfyller unionens kvalitetsnormer. Kvalitet i volontärverksamheten är viktig, oavsett verksamhetens form, och den måste säkerställas på lämpligt sätt.

1.8

Kommittén anser att det är viktigt att främja en inriktning på tredje land, något som skulle bidra till EU:s arbete för att uppnå millenniemålen och genomföra den europeiska utvecklings- och biståndspolitiken.

1.9

EU behöver utvärdera detta område genom att ta initiativ till och stödja forskning samt utveckla statistiken.

1.10

Frågor rörande försäkring, hälsa och säkerhet måste också lösas. Adekvat socialt skydd bör garanteras för frivilligarbetare under tjänstgöringen, men detta är svårt att erbjuda om bestämmelserna om social trygghet för gränsöverskridande frivilligarbete skiljer sig åt mellan olika länder. EESK anser därför att kommissionen bör främja samförstånd i dessa frågor, och uppmanar medlemsländerna och berörda institutioner att lösa dessa viktiga frågor.

1.11

EESK är medveten om att frågan bör följas upp till exempel i form av en konferens. En sådan konferens bör omfatta alla nationella organ för medborgartjänster, kommissionen och icke-statliga organisationer med verksamhet på områdena ungdomstjänst eller volontärtjänst, i syfte att främja utvecklingen av en ram för ett europeiskt medborgarskapsinitiativ.

2.1

EESK välkomnar varmt det franska ordförandeskapets initiativ att be EESK att utarbeta ett förberedande yttrande om europeisk medborgartjänst.

2.2

Med tanke på den mängd olika system som finns när det gäller ungdomars aktiva deltagande i samhället (medborgartjänst, volontärtjänst m.m.) måste emellertid ett europeiskt initiativ vara mycket tydligt i fråga om ramar och definitioner. EESK anser att det bästa sättet att arbeta med frågan på europeisk nivå är att gå bortom den traditionella medborgartjänsten och basera det europeiska initiativet på följande:

2.3

Man skulle kunna kalla detta för det europeiska medborgarskapsinitiativet, och låta det omfatta många olika traditioner och metoder i fråga om frivilligverksamhet, inbegripet medborgartjänst i de olika medlemsstaterna.

2.4

Redan i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen fanns bestämmelser om utbyte av unga arbetstagare i syfte att främja och fördjupa solidariteten mellan Europas folk.

2.5

I ett tidigare yttrande om frivilligarbete (4) lade kommittén fram ett antal rekommendationer, bl.a. följande:

2.6

EESK menar att framsteg visserligen har gjorts, men att många av rekommendationerna och förslagen ännu inte har genomförts. Med det här yttrandet vill kommittén åter understryka behovet av att förverkliga rekommendationerna i föregående yttrande samt öka ambitionerna i fråga om en särskild typ av frivilligarbete, nämligen volontärtjänstgöring.

2.7

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att det krävs större deltagande från det civila samhällets sida i den europeiska integrationen. Ett ambitiöst europeiskt medborgarskapsinitiativ som är tillgängligt för alla åldersgrupper kan också bidra till att överbrygga förtroendeklyftan mellan vanliga medborgare och EU. Främjandet av ett aktivt medborgarskap stärker Europeiska unionens principer om frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, jämställdhet mellan kvinnor och män samt icke-diskriminering.

2.8

Kommittén vill också understryka vikten av att alla – men särskilt ungdomar eller personer ur missgynnade grupper – deltar aktivt i samhället för att stärka känslan av medborgarskap och solidaritet. Samarbetet mellan medlemsstaterna, kommissionen och EESK på området för medborgartjänster bör också öka.

2.9

I det nuvarande fördraget finns den rättsliga grunden för ungdomspolitiken och verksamhet på området för medborgarskap i artiklarna 149 och 151, som visserligen inte omfattar någon harmonisering av medlemsstaternas lagar, men som ger en möjlighet att uppmuntra samarbete mellan medlemsstaterna och främja ungdomsutbyte. Genom Lissabonfördraget utökas ungdomspolitikens tillämpningsområde något med tillägget av ungdomars deltagande i Europas demokratiska liv.

2.10

Genom Lissabonfördraget upprättas, när det har trätt i kraft, en ram för gemensamma bidrag från europeiska ungdomar till unionens humanitära biståndsåtgärder genom en europeisk frivilligkår för humanitärt bistånd.

2.11

För närvarande genomförs frivilligverksamheten framför allt genom den öppna samordningsmetoden inom ramen för EU:s ungdomspolitik, som har följande tre prioriterade områden:

2.12

Det finns många skäl till att fundera över hur man kan öka möjligheterna att uppmuntra aktivt deltagande i Europas samhällsliv. EU har större ansvar än någon annan kontinent när det gäller att uppfylla millenniemålen. Unionen är en av världens största bidragsgivare. Att engagera Europas medborgare i arbetet med världens största utmaningar skulle både bidra till de enskildas individuella utveckling och främja förståelsen och skapa de nödvändiga nätverken i en globaliserad värld.

2.13

Nationell civiltjänst har ibland funnits som ett alternativ till militärtjänst. I och med att den obligatoriska värnplikten fasas ut i medlemsstaterna samtidigt som man i ökad utsträckning övergår till en yrkesarmé minskar också civiltjänsten i omfattning. Å andra sidan skulle utvecklingen av volontärtjänster för unga också kunna utgöra ett attraktivt alternativ för att öka ungdomars samhällsengagemang, också om militärtjänst och civiltjänst blir mindre vanligt.

2.14

Frivilligarbete och andra medborgarinitiativ uppmärksammas i dag allt mer. Företrädare för medlemsstaterna, anslutningsländerna och kommissionen träffades i Rom på inbjudan av det italienska ordförandeskapet 2004 för den första konferensen om medborgartjänster och ungdomar. Det italienska ordförandeskapet för konferensen rekommenderade i slutsatserna bland annat följande:

3.1.1

I programmet ”Aktiv ungdom” ingår det europeiska volontärtjänstprogrammet. Volontärer mellan 18 och 30 år tillbringar 2–12 månader utomlands. De får särskild utbildning, och deras erfarenheter erkänns formellt genom ”Ungdomspasset”. Mellan 1996 och 2006 deltog 30 000 frivilliga i det europeiska volontärtjänstprogrammet.

3.1.2

Från och med 2009 involveras äldre personer i de institutionaliserade formerna av europeisk frivilligverksamhet inom ramen för Grundtvigprogrammet. Även om dessa utbyten till en början kommer att vara småskaliga, bör man notera att Europeiska kommissionen försöker att finna former för stöd till frivilligarbete som utförs av personer i olika åldersgrupper. De åtgärder som vidtas inom ramen för kommissionens program ”Ett Europa för medborgarna” skapar reella möjligheter till utbyte av volontärer från olika länder och olika åldersgrupper.

3.1.3

Sedan många år finns det tusentals organisationer som bedriver bilateralt samarbete i EU-länderna, där utbytet av volontärer spelar en viktig roll. Detta sker på ett decentraliserat sätt, och därför finns det inte några uppgifter om hur omfattande detta fenomen är. Om man bara beaktar de utbyten som anordnas av organisationer som verkar inom ramen för internationella strukturer står det dock klart att ett betydande antal framför allt unga européer deltar i dem.

3.1.4

Programmet bygger på vissa grundläggande värderingar och kvalitetsstandarder som fastställs i dess stadga. För att skydda och upprätthålla dessa måste organisationer som vill sända ut eller ta emot volontärer inom ramen för programmet eller samordna ett programprojekt först ackrediteras.

3.1.5

Erasmusprogrammet har varit mycket framgångsrikt när det gäller att öka rörligheten för universitetsstuderande och bidra till samarbetet mellan högre utbildningsanstalter. Cirka 90 % av de europeiska universiteten deltar i Erasmusprogrammet, och 1,9 miljoner studenter har deltagit sedan starten 1987. Programmet kommer att utöka åtgärderna för rörlighet ytterligare under kommande år. Målet är 3 miljoner Erasmusstudenter 2012.

3.1.6

Leonardo då Vinci-programmet stöder rörlighet bland dem som genomgår grundläggande yrkesutbildning, rörlighet för anställda och egenföretagare samt rörlighet för personal i yrkesutbildning.

3.2.1

EESK konstaterar att det finns olika former och traditioner i fråga om medborgartjänst och andra typer av frivilligarbete i medlemsstaterna som syftar till aktivt medborgarskap, solidaritet och social utveckling. Kommittén vill understryka den roll som spelas och de bidrag som lämnas av icke-statliga organisationer verksamma på områdena ungdomsarbete eller volontärtjänster. Kommittén är också medveten om att inte mycket information finns om medlemsstaternas program för medborgartjänster eller frivilligverksamhet.

3.2.2

I ett antal medlemsstater som Tyskland, Italien och Frankrike finns redan olika typer av medborgartjänster för ungdom (obligatoriska eller frivilliga). I vissa andra länder håller man på att införa eller överväger att införa sådana tjänster.

4.1.1

EESK skulle därför välkomna ett initiativ från medlemsstater med starka traditioner och intressen på området om att inleda ett samarbete där de befintliga formerna av medborgartjänst eller civiltjänst skulle kunna innehålla ett gränsöverskridande inslag.

4.1.2

EESK instämmer i att bristen på samordning mellan de olika nationella systemen, liksom bristen på information, begränsar de möjligheter som det europeiska volontärtjänstprogrammet skulle kunna erbjuda, och detta är oroande. Kommittén välkomnar också försöken att höja det europeiska volontärtjänstprogrammets profil i nivå med Erasmusprogrammets.

4.2.1

EESK menar att EU bör ställa upp ambitiösa mål som syftar till ökat medborgardeltagande i det civila samhället. Ett första steg skulle vara att genomföra de rekommendationer som EESK lade fram i föregående yttrande (se punkt 2.5).

4.2.2

EU skulle kunna främja ett europeiskt medborgarskapsinitiativ som förenar utbytesprogrammens politik och verksamhet som inte bara fokuserar på ungdomar, utan dessutom innebär större fokus på Europa. Tjänstgöringen bör helst fullgöras i ett annat land än deltagarens hemland. Kommittén anser att EU bör avsätta större ekonomiska resurser till sådana program.

4.2.3

I första skedet skulle det syfta till att dubblera deltagandet i de nuvarande ungdomsutbytena. Detta skulle vara möjligt med tanke på att Erasmusprogrammet i dag omfattar mer än 100 000 studenter, medan endast en mycket liten andel av Europas ungdomar deltar i andra utbytesprogram för ungdomar i Europa. På lång sikt skulle dessa program kunna sikta på ett deltagande i nivå med Erasmusprogrammet.

4.2.4

EESK anser att man i större utsträckning måste inrikta insatserna på missgynnad ungdom. Denna grupp skulle dra mest nytta av att delta i det civila samhället, men missgynnade ungdomar saknar ofta de ekonomiska eller utbildningsmässiga kvalifikationerna.

4.2.5

Ett sådant initiativ skulle också kunna inkludera andra grupper än ungdomar. Europas befolkning åldras, men de äldre är aktivare än förut och vill också spela en mer synlig roll i samhället. Om systemen omfattade även andra grupper, t.ex. pensionärer, skulle detta bidra till ”aktivt åldrande” samt föra nya grupper av människor från olika länder närmare varandra. Det skulle ge äldre möjlighet att delta i samhällslivet och känna att deras livserfarenhet kommer till nytta. Detta skulle påverka deras hälsa och livskvalitet på ett positivt sätt. När unga och gamla arbetar tillsammans i frivilligverksamhet kan det leda till att förståelsen mellan generationerna ökar genom att man utbyter erfarenheter och stöder varandra.

4.2.6

Det är viktigt att säkerställa bättre samarbete mellan befintliga nationella och europeiska program. Detta skulle minska antalet tekniska hinder, till exempel brist på ömsesidigt erkännande av erfarenheter av medborgartjänst och ungdomars kvalifikationer eller frågor rörande sjukvårds- och olycksfallsförsäkring. EU bör därför besluta om en märkning av utbytesprogram som uppfyller unionens kvalitetsnormer.

4.2.7

I dag är det statliga stödet viktigt för att kunna stimulera utvecklingsprogram och säkerställa kvalitetsnormer. Inget land täcker emellertid alla kostnader för frivilligprojekt. Särskilt när det gäller gränsöverskridande verksamhet eftersträvas ofta ytterligare, privat, finansiering. För att uppmuntra utbyte och bygga upp ett europeiskt medborgarskapsinitiativ måste EU därför avsevärt öka sin budget för frivilligverksamhet, inbegripet utbyten, så att den täcker utgifter för samordning, stimulansåtgärder och ömsesidigt stöd mellan länder. EESK uppmanar också medlemsstaterna att öka finansieringen av denna verksamhet.

4.2.8

Kommittén anser att det är viktigt att främja en inriktning på tredje land som skulle innebära att volontärer kan tjänstgöra utomlands och därmed bidra till EU:s arbete för att uppnå millenniemålen och genomföra den europeiska utvecklings- och biståndspolitiken. Ett initiativ som främjar en vidare ram och ett större antal utbyten bör också samordnas med den europeiska frivilligkåren för humanitärt bistånd, som enligt Lissabonfördraget ska inrättas. Kåren bör också på lång sikt inbegripa andra grupper än ungdomar. I det sammanhanget är det viktigt att se till att EU:s visumpolitik inte i onödan hindrar sådana utbyten.

4.2.9

EU behöver också lyfta fram och utvärdera detta område genom att ta initiativ till och stödja forskning samt utveckla statistiken. Samarbete mellan befintliga medborgartjänster måste också diskuteras ytterligare, följas upp och övervakas i lämpligt institutionellt sammanhang.

4.3.1

Ett europeiskt medborgarskapsinitiativ skulle bidra till att stödja universella och europeiska värden som frihet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter utöver grundläggande friheter samt rättsstaten. Programmet skulle också syfta till att utveckla social kompetens, språkkunskaper samt förmågan att arbeta i nätverk, ge kunskaper om EU:s uppbyggnad och funktion samt möjlighet att inhämta och dela med sig av erfarenheter. Kunskapsinhämtning eller möjligheten att lära sig mer om sig själv och sin förmåga är motiv som ofta ligger bakom ungas engagemang i frivilligarbete, drivkrafter som också ger ökade möjligheter att uppfylla kunskapssamhällets krav.

4.3.2

EESK anser att det finns avsevärt utrymme för gränsöverskridande samarbete och utbyte av frivilliga på en mängd områden (t.ex. social integration, mänskliga behov, barn och ungdom, idrott, information, förvaltning av natur- och kulturarvet, kultur och konst, miljö, räddningstjänst osv.) som kan framhäva den europeiska dimensionen i medborgarskapet.

4.3.3

EESK anser att det europeiska medborgarskapsinitiativet också skulle stärka samarbetet mellan medlemsstaterna, anslutningsländerna och de länder som berörs av det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) med avseende på aktivt medborgarskap och solidaritet.

4.3.4

Frivilligarbetare kan målinriktat samla viktiga icke-formella erfarenheter och kunskaper som efterfrågas på arbetsmarknaden samt bygga upp kontaktnätverk. De kan också skaffa sig nyckelkompetens och kunskaper på områdena informationsverksamhet, kommunikation, framställning i tal och skrift, social kompetens, ledarskap och yrkesutbildning. Det ideella arbetet kan alltså utgöra en viktig beståndsdel i meritförteckningen och karriären. Man måste emellertid se till att ungdomars frivilligverksamhet och icke-formella kunskaper erkänns.

4.3.5

Det finns också utmaningar. En är bristen på rättslig status för frivilligarbetare. Frivilligarbetarnas ställning definieras i enlighet med nationella ramar, och detsamma gäller för organisationer i landet och i viss mån utomlands. Det finns ingen nationell lagstiftningsram som ger till exempel deltagare i det europeiska volontärtjänstprogrammet liknande rättslig ställning.

4.3.6

Frågor rörande försäkring, hälsa och säkerhet måste också lösas. Adekvat socialt skydd bör säkerställas för frivilligarbetare under tjänstgöringen, men detta är svårt att erbjuda om bestämmelserna om social trygghet för gränsöverskridande frivilligarbete skiljer sig åt mellan olika länder. EESK anser därför att kommissionen bör främja samförstånd i dessa frågor, och uppmanar medlemsländerna och berörda institutioner att lösa dessa viktiga frågor.

4.3.7

Alla ansträngningar måste göras för att undvika potentiella konflikter när det gäller vad som är betalt arbete och vad som är frivilligarbete. Därför måste skillnaderna mellan arbetstagare och frivilligarbetare samt de senares ansvarsområde, om så är tillämpligt, fastställas tydligt. Avsikten är inte att frivilligverksamhet ska ersätta yrkesarbete. Det är därför viktigt att man samarbetar med arbetsmarknadsparterna.

5.1

Det organiserade civila samhället är kärnområdet för frivilligarbete. Det finns redan en mängd organisationer i det civila samhället som är engagerade i det europeiska volontärtjänstprogrammet och andra EU-program. Frivilligorganisationer bör även fortsättningsvis spela en viktig roll också i samband med bredare utbytesprogram.

5.2

Ideella organisationer och frivilligorganisationer tillhandahåller i allt större utsträckning olika välfärdstjänster i Europa. Samtidigt försvagas i många fall deltagandet i folkrörelser. Ett europeiskt medborgarskapsinitiativ kan mot den bakgrunden bidra till att öka människors deltagande i det organiserade civila samhället och förbättra organisationernas möjligheter att själva utvecklas. En omprövning och diskussion om de ideella organisationernas roll och position i samhället kan leda till en förändring av deras särskilda bidrag och öka medvetenheten om deras mervärde i samhället.

5.3

Det europeiska medborgarskapsinitiativet kan också bidra till ett starkare och livskraftigare civilt samhälle. Detta kommer också att öka det sociala kapitalet, i form av förtroende, minskad korruption och stort deltagande i frivilligorganisationer.

5.4

Problemet med ackrediteringen av organisationer och frågan om kvaliteten på utbytesperioden har ofta påverkat organisationer i det civila samhället. EESK skulle vilja uppmuntra det organiserade civila samhället i medlemsstaterna och på EU-nivå att samarbeta för att finna gemensamma principer i fråga om ackreditering och för att utveckla ytterligare gemensamma kvalitetskriterier. Detta skulle vid behov kunna göras i samarbete med ansvariga offentliga förvaltningar.

5.5

EESK är medveten om att frågan bör följas upp till exempel i form av en konferens. En sådan konferens bör omfatta alla nationella organ för medborgartjänster, kommissionen och icke-statliga organisationer med verksamhet på områdena ungdomstjänst eller volontärtjänst, i syfte att främja utvecklingen av en ram för ett europeiskt medborgarskapsinitiativ.

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/8

1.1

Föreliggande yttrande handlar om samarbetet och kunskapsöverföringen mellan forskningsorganisationer (Research Performing Organisations), näringslivet samt små och medelstora företag. Detta samarbete är mycket viktigt för att vetenskapliga forskningsresultat ska kunna leda till att innovativa produkter och processer utvecklas.

1.2

Kommittén rekommenderar att man regelbundet informerar medarbetare inom näringslivet och i små och medelstora företag om den rikedom av kunskap och teknologi som finns vid universitet och forskningsorganisationer inom EU och hur man kan skapa relevanta kontakter med dessa. Kommittén anser därför att kommissionen bör verka för att inrätta ett gemensamt europeiskt söksystem (via internet) som skulle integrera och komplettera dagens informationssystem, som således bättre än hittills skulle uppfylla de speciella informationsbehoven.

1.3

Kommittén stöder insatserna för fri tillgång till vetenskapliga publikationer på internet. Detta arbete är dock i regel förenat med ökade offentliga kostnader, och därför bör man sträva efter att komma överens om ömsesidiga regleringar mellan EU:s medlemsstater och med stater utanför Europa. Forskningsorganisationerna och deras forskare ska därmed inte begränsas i sin frihet att välja den tidskrift eller det forum som lämpar sig bäst för att de publicerade resultaten ska spridas och få erkännande i hela världen.

1.4

Kommittén rekommenderar att man fortsätter att överväga fri tillgång till vetenskapliga data, men att man även fastställer gränserna för en sådan metod. Syftet är inte att få en förhastad fri tillgång till alla data från forskningsprocessen, inklusive så kallade rådata. Kommittén rekommenderar att kommissionen arbetar försiktigt och successivt i samråd med de berörda forskarna.

1.5

Med hänsyn till de olika arbetskulturer som finns i forskarvärlden respektive näringslivet, rekommenderar kommittén att man ser till att en rättvis balans uppnås mellan dessa områdens olika intressen, det vill säga motsatsförhållandet mellan tidigt publicerade resultat och behovet av sekretess samt immaterialrätt, inklusive patent.

1.6

Kommittén välkomnar därför att kommissionen i sin rekommendation om förvaltningen av immateriell egendom under tiden klarlagt att man inte på något sätt vill ingripa i hur samarbetspartner upprättar fria avtal, inte ens vid kontraktsforskning. Kommissionens rekommendationer ska vara ett stöd och inte en tvångströja.

1.7

Kommittén upprepar att man rekommenderar ett europeiskt gemenskapspatent med en lämplig nyhetsfrist, alltså en tidsfrist för förhandsoffentliggörande (grace period) som inte skadar nyhetsvärdet.

1.8

När det gäller utveckling av forskningsinfrastruktur, t.ex. acceleratorer, strålkällor, satelliter, markbaserade astronomiska instrument eller fusionsanläggningar, är forskningsorganisationerna inte i första hand leverantören av ny kunskap utan uppdragsgivare och kunder. Kommittén rekommenderar att man noga granskar de hittillsvarande erfarenheterna från tillämpningen av EU:s och medlemsstaternas existerande bidrags-, budget-, anbuds- och konkurrensregler för att se om de räcker till för att man ska kunna upprätthålla och använda den kompetens och de specialkunskaper som förvärvats inom näringslivet vid sådana uppdrag till gagn för både Europas konkurrenskraft och senare följduppdrag, eller om det finns behov av en ny industripolitik.

2.1

Kommittén har publicerat många yttranden (1) om forskningspolitiska frågor, och har då särskilt pekat på hur viktigt det är med tillräckligt mycket forskning och utveckling för att målen från Lissabon och Barcelona ska uppnås.

2.2

En särskilt viktig aspekt i dessa rekommendationer gäller samarbetet mellan forskningsorganisationer (inklusive universitet), (Public Research Organisations, PROs, eller Research Performing Organisations), näringslivet samt små och medelstora företag och den kunskapsöverföring som behövs för att innovativa processer och säljbara produkter ska kunna utvecklas. Detta yttrande går djupare in på denna aspekt och koncentrerar sig på de frågor som tas upp i avsnitt 3–5: a) offentliggörande och information, b) samarbete om utveckling av produkter och processer som kan hävda sig på marknaden samt c) samarbete om utveckling av forskningsinfrastruktur (2).

2.3

Dessa frågor berör jämvikten, men även motsatsförhållandet, mellan samarbete och konkurrens. Å ena sidan är samarbete en nödvändighet för att upprätthålla och stärka den europeiska industrins konkurrenskraft gentemot länder utanför EU. Å andra sidan får konkurrenssituationen mellan de europeiska företagen inte snedvridas, något som regleras genom de bestämmelser om statligt stöd (europeisk bidragsrätt) som ska säkra en rättvis inre marknad.

2.4

De konflikter som detta orsakar utgör bakgrunden till de frågor och rekommendationer som tas upp senare, särskilt vad gäller immaterialrätt och problemen med fri spridning av information i anslutning till denna.

2.5

Frågan om samarbete togs även upp av kommissionen och rådet, vilket bl.a. har lett till en rekommendation från kommissionen (3) om förvaltningen av immateriella rättigheter i samband med kunskapsöverföring och en uppförandekod för universitet och andra offentliga forskningsinstitutioner. Syftet med rekommendationen är att medlemsstaterna och forskningsinstitutionerna ska fås att tillämpa ett mer enhetligt förfarande. Trots ofta helt rimliga målsättningar och förslag hade dock just dessa rekommendationer i sin tur skapat nya frågor och gjort att berörda organisationer uttryckt starka tvivel i fråga om immaterialrätten vid forskningssamverkan eller kontraktsforskning. Dessa frågor och de lösningar som kommissionen under tiden presenterat utgör en del av detta yttrande.

—

Forskningen behöver publicera sina resultat i god tid för att andra forskare och forskargrupper ska kunna ges möjlighet att granska resultaten. Dessutom främjar detta den synergi som uppstår genom direkt ömsesidig kommunikation inom forskarsamhället, i synnerhet när flera laboratorier arbetar tillsammans inom ett gemensamt forsknings- och utvecklingsprogram.

—

För att man ska kunna säkerställa en rättvis konkurrens och rättvisa bidrag måste offentliga myndigheter även kräva att vetenskapliga rön från forskning med offentligt stöd publiceras i god tid.

—

Forskningsinstitutioner som får statliga bidrag och som tagit fram resultat som kan leda till innovationer måste för närvarande emellertid först lämna in en patentansökan innan resultaten kan publiceras, eftersom man annars bryter mot nyhetsfristen och då inte är berättigad till patent. Detta krav, som även gäller fri tillgång, framhävs även i kommissionens rekommendation om förvaltningen av immateriella rättigheter (15).

—

För att tona ner de intressekonflikter som dessa regler medför har kommittén upprepade gånger rekommenderat att en nyhetsfrist, alltså en tidsfrist för förhandsoffentliggörande som inte skadar nyhetsvärdet (grace period) (16), införs i medlemsstaternas patenträtt och i den kommande gemenskapspatenträtten.

—

Ett företag har dock i regel, med hänsyn till konkurrenssituationen, intresse av att hemlighålla resultaten av sin produktutveckling till dess att man kan lansera en ny produkt som är redo för marknaden eller säkerställa motsvarande patent.

5.1

Nya teknikområden – enstaka exemplar. Utöver den typ av samarbete mellan den akademiska världen och näringslivet som diskuterats ovan finns det ytterligare en typ som är minst lika viktig, då forskningsorganisationerna inte primärt levererar ny kunskap i syfte att utveckla innovativa serieprodukter (eller processer) utan är uppdragsgivare och kund. Det handlar här huvudsakligen om utveckling av ny forskningsinfrastruktur, t.ex. acceleratorer, strålkällor, satelliter, markbaserade astronomiska instrument eller fusionsanläggningar. På så sätt utvecklas och tillverkas viktiga och nya komponenter inom industrin, oftast utifrån tidigare utvecklingsuppdrag.

5.2

Specialisering och risk. Företagen inom detta innovationsrika område kräver en mycket kompetent och specialiserad personal och de måste – med tanke på eventuella misslyckanden – vara beredda att ta risker. Den omedelbara ekonomiska vinsten är nämligen för det mesta liten, särskilt som det nästan uteslutande rör sig om unikt framtagna produkter och företagen inte sällan underskattar den insats som krävs. Gränserna för existerande kunskap måste i regel överskridas på bred front.

5.3

Drivfjäder för tekniska framsteg. Uppdrag av denna typ leder utan tvivel till att de deltagande företagens högteknologiska kompetens ökar, vilket i sin tur ökar deras konkurrensförmåga inom besläktade områden och främjar tekniska framsteg i allmänhet. Det är dock ofta svårt för företagen att upprätthålla sin potential inom det aktuella specialområdet och att hålla kvar ingenjörer och andra medarbetare då ett uppdrag inte direkt följs av ett följduppdrag – i synnerhet som det är ekonomiskt mer lönsamt att använda dessa resurser för utvecklings- och produktionsprocesserna för serieprodukter.

5.4

Tillämpning av konkurrens- och anbudsregler. Tillämpningen av existerande konkurrens- och anbudsregler kan förvärra situationen, bland annat eftersom det inte utan vidare är tillåtet att det företag som utfört utvecklingsuppdraget självklart även får tillverkningsordern. Detta kan leda till att tillverkningsordern ges till ett företag med mindre erfarenhet, som just på grund av detta underskattar problemen och därför lägger ett förmånligare anbud. Denna problemsituation har för några företag till och med lett till att de inte längre ansöker om eller tar på sig sådana uppdrag. Instrumentet för s.k. förkommersiell upphandling (23) verkar inte heller kunna lösa det problem som beskrivs ovan, eftersom det senare inte sker någon serieproduktion.

5.5

Problemsituationen och hur man hittar en lösning. Inte heller kommittén kan rekommendera någon patentlösning på detta problem. EESK skulle dock vilja uppmärksamma ett allvarligt problem som inte bara höjer kostnaderna för och försenar dessa storprojekt, utan även leder till att den kompetens och erfarenhet som har förvärvats inte tillvaratas på ett optimalt sätt, eftersom högkvalitativ kompetens ofta går till spillo. Kommittén rekommenderar därför kommissionen att tillsätta en högnivågrupp (24) som ska undersöka de erfarenheter som hittills gjorts. Detta skulle kunna bringa klarhet i om de nuvarande reglerna för statligt stöd samt budget-, konkurrens- och anbudsreglerna och det sätt som de tillämpas på passar i denna situation eller om det behövs nya industripolitiska instrument.

5.6

Iter. Kommittén har ett intryck av att kommissionen verkar vara fullt medveten om t.ex. det internationella Iter-projektets problem och därför redan vidtagit åtgärder för att inbegripa näringslivet i projektet. Detta tillvägagångssätt bör om möjligt även tillämpas för de krav som ska gälla för de nya forskningsinfrastrukturer som ska byggas (Esfri-förteckningen).

—

Sjunde ramprogrammet för FoTUD (INT/269, CESE 1484/2006 – EUT C 65/9, 17.3.2006)

—

Nanovetenskap och nanoteknik (INT/277, CESE 582/2006 – EUT C 185/1, 8.8.2006)

—

Utvärdering av gemenskapens forskningsverksamhet under femårsperioden 1999–2003 (INT/286, CESE 729/2006 – EUT C 195/1, 18.8.2006)

—

Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013) – särskilda program (INT/292, CESE 583/2006 – EUT C 185/10, 8.8.2006)

—

Forskning och innovation (INT/294, CESE 950/2006 – EUT C 309/10, 16.12.2006)

—

Företags, forskningscentrums och universitets deltagande i sjunde ramprogrammet och för spridning av forskningsresultat (2007–2013) (INT/309, CESE 956/2006 – EUT C 309/35, 16.12.2006)

—

Företags, forskningscentrums och universitets deltagande i sjunde ramprogrammet och för spridning av forskningsresultat (2007–2011) (Euratom) (INT/314, CESE 957/2006 – EUT C 309/41, 16.12.2006)

—

Investeringar i kunskap och innovation (Lissabonstrategin) (INT/325, CESE 983/2007 – EUT C 256/17, 27.10.2007)

—

Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation (INT/326, CESE 1566/2006 – EUT C 325/16, 30.12.2006)

—

Europeiska tekniska institutet (INT/335, CESE 410/2007 – EUT C 161/28, 13.7.2007)

—

Grönbok – Europeiska området för forskningsverksamhet: Nya utsikter (INT/358, CESE 1440/2007 – EUT C 44/1, 16.2.2008)

—

Initiativet för innovativa läkemedel/upprättande av gemensamt företag (INT/363, CESE 1441/2007 – EUT C 44/11, 16.2.2008)

—

Teknikinitiativet för inbyggda datasystem/upprättande av gemensamt företag (ARTEMIS) (INT/364, CESE 1442/2007 – EUT C 44/15, 16.2.2008)

—

Bildandet av det gemensamma företaget Clean Sky (INT/369, CESE 1443/2007 – EUT C 44/19, 16.2.2008)

—

Bildandet av det gemensamma företaget Eniac (INT/370, CESE 1444/2007 – EUT C 44/22, 16.2.2008)

—

Forsknings- och utvecklingsprogram till stöd för små och medelstora företag (INT/379, CESE 977/2008 – EUT C 224/18, 30.8.2008)

—

Konkurrenskraftiga regioner i Europa genom forskning och innovation (INT/383, CESE 751/2008 – EUT C 211/1, 19.8.2008)

—

Det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas (INT/386, CESE 484/2008 – EUT C 204/19, 9.8.2008)

—

Ett europeiskt partnerskap för forskare (INT/435, CESE 1908/2008 – Har ännu inte offentliggjorts i EUT)

—

Europeisk forskningsinfrastruktur (ERI) (INT/450, CESE 40/2009 – Har ännu inte offentliggjorts i EUT)

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/15

1.1

Det är viktigt att se till att principen om fri rörlighet för varor, som slås fast i fördraget och som vidareutvecklats genom den gemensamma ram som godkändes i juli 2008 och de efterföljande sektorsinriktade bestämmelserna, verkligen fungerar, så att de produkter som lagligen släpps ut på marknaden i en medlemsstat kan marknadsföras utan problem i hela EU med garantier för säkerhet, hälsa och miljöskydd under produktens hela livscykel, alltifrån utformningen till skrotningen.

1.2

EESK stöder kommissionens initiativ att se över EU-lagstiftningen i direktiv 89/106/EEG om byggprodukter för att anpassa den till dagens krav, uppdatera innehållet och upprätta en säker och entydig europeisk lagstiftningsram.

1.3

EESK anser att ekosystemets kvalitet redan från utformningen måste ingå bland de typologiska och strukturmässiga kraven för bostadshus och/eller byggnadskomplex. Detta innebär att man hushållar med naturresurserna, förbättrar människors boendemiljö, och visar ökat ansvar vad gäller förfaranden, metoder och tekniska lösningar för att uppfylla säkerhets- och kvalitetskraven för arbetstagare och slutanvändare.

1.4

EESK menar att man bör stärka det europeiska systemet för standardisering av byggprodukter genom att stödja standardiseringsorganen och i standarderna ta med aspekter som säkerhet på arbetsplatsen, materialanvändning och skrotning.

1.5

EESK anser att tekniker, byggföretag och användare för att konkret och effektivt bidra till att skydda miljön och spara energi bör vara medvetna om de innovativa byggprodukternas utomordentliga potential vad gäller att minska klimatförändringens negativa effekter och höja boendekvaliteten.

1.6

Kommittén framhåller att fri rörlighet för varor bör utgöra en viktig drivkraft för den europeiska inre marknadens konkurrenskraft och ekonomiska och sociala utveckling och att stärkta och modernare villkor för saluföring av sunda och säkra produkter av hög kvalitet ska utgöra en kvalitetsgaranti för EU-medborgarna och för aktörerna inom branschen.

1.7

EESK anser det viktigt att man säkerställer en harmoniserad EU-lagstiftning för saluföring och tillverkning av byggprodukter på inre marknaden.

1.8

EESK anser det mycket viktigt att återupprätta CE-märkningens trovärdighet och höja kvaliteten på systemet för ackreditering av de anmälda organen. Man bör utveckla en rättslig ram som garanterar ett decentraliserat system som är konsekvent, jämförbart och samordnat, en effektiv marknadsövervakning samt entydiga och förenklade definitioner och förfaranden.

1.9

EESK rekommenderar att man anslår tillräckliga finansiella resurser till stöd för gemenskapsprogram för utbildning och information som riktas till alla berörda offentliga och privata aktörer – särskilt initiativ för utbildning av lärare – samt ett program för uppföljning och övervakning av genomförandet.

1.10

De bestämmelser som rör förenklade förfaranden är viktiga, särskilt för små och medelstora företag och mikroföretag med lättare tillträde till systemet med CE-märkning, och genom utnyttjande av SOLVIT (1) vid de nationella kontaktpunkterna för produkter för att underlätta problemlösningen.

1.11

De nya bestämmelserna och de tekniska bilagorna bör åtföljas av en teknisk handledning för utvecklingen av de grundläggande kraven för arbeten där man använder miljövänliga primära och sekundära material och innovativa produkter.

1.12

EESK stöder kravet på att branschen för byggprodukter ska tillämpa ”Gemenskapssystemet för snabbt informationsutbyte (RAPEX)” och anser det viktigt att noterade fall av överträdelser och bedrägerier ska offentliggöras i EUT och på en europeisk webbportal för byggprodukter.

1.13

Kommittén anser att tidsramarna för genomförandet av förordningen är för snäva för att den ska kunna tillämpas fullt ut och på ett effektivt sätt. De bör noga utvärderas bland annat vad gäller den utbildning och information som krävs för att man ska kunna ”smälta” de ålagda ändringarna.

1.14

EESK begär slutligen att kommissionen för parlamentet, rådet och EESK vartannat år lägger fram en rapport om förordningens tillämpning, där ett kapitel ägnas åt byggprodukter hälso- och säkerhetskrav samt åt överträdelser och bedrägerier som registrerats på detta område.

3.1

Syftet med den föreslagna förordningen är att säkerställa en tillförlitlig och korrekt information om byggprodukternas prestanda på hela EES-områdets inre marknad genom att

4.1

EESK stöder initiativet att ändra gemenskapslagstiftningen på området, uppdatera innehållet och upprätta en europeisk rättslig ram som är säker, entydig, klar, överblickbar och välavvägd för alla offentliga och privata aktörer på inre marknaden; en lagstiftning, som har ett gemensamt språk, harmoniserade tekniska anvisningar (harmoniserade europeiska standarder och europeiska bedömningsdokument) samt grundläggande krav för byggnadsverk, i vilka integreras aspekter som hållbar utveckling, folkhälsa och hållbar användning av naturresurser och som innebär förenklade förfaranden för små och medelstora företag.

4.2

Kommissionen ser byggsektorn som en pionjärmarknad i EU, som dock kännetecknas av ”otillräckligt samordnad lagstiftning, inte bara på EU-nivå …”. Detta faktum ”i kombination med en huvudsakligen lokal företagsstruktur leder till att administrationen blir omfattande och fragmenteringen betydlig på denna marknad” (8).

4.3

EESK anser att man vid översynen av byggproduktsdirektivet och dess omvandling till en förordning särskilt borde väga in följande viktiga kriterier:

4.4

Kommittén håller med om att det är nödvändigt att höja kvaliteten på systemet för ackreditering av de anmälda organen och att fastställa strängare kriterier för hur dessa organ ska utses, förvaltas och övervakas, i enlighet med den allmänna lagstiftningen på området som stadfästs i beslut 768/2008/EG och i förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008.

4.5

Mot bakgrund av den ökande globaliseringen bör marknadsövervakningssystemet säkerställa en gemensam rättslig ram, för att uppnå en effektiv och konsekvent tillämpning av lagstiftningen på gemenskapens hela territorium. Medlemsstaterna bör anslå lämpliga resurser för denna uppgift. Under alla omständigheter bör de uttryckligen åläggas att utse ett organ till vilket allmänheten har tillträde och kan lämna in klagomål.

4.6

EESK anser att det bör finnas en klar och tydlig ansvarsfördelning mellan de olika aktörerna som gör produkterna fullt spårbara, särskilt i fråga om byggmaterialens funktion under produktens hela livscykel, säkerhet och hälsa – i synnerhet arbetstagarnas och slutanvändarnas säkerhet – samt skyddet av boende- och användningsmiljön.

4.7

Förtroendet för CE-märkningen måste återupprättas. CE-märkningen måste få tillbaka sitt egenvärde och möjligheterna att beivra överträdelser och att garantera märkningens rättsliga skydd måste öka. EESK betonar att övergången till det nya systemet med CE-märkning kommer att innebära bördor för företagen och kräva omfattande initiala investeringar av de offentliga myndigheterna i infrastruktur för standardisering och övervakning, särskilt vad gäller att få de anmälda organen att uppnå högsta kvalitetsnivå.

4.8

Samtidigt som det europeiska standardiseringssystemet för byggprodukter stärks bör man enligt EESK i högre grad främja utarbetandet och tillämpningen av internationella standarder för att underlätta tillträde till marknaderna och till den internationella handeln och att ge marknaden för byggprodukter en global dimension.

4.9

EESK förordar bättre tidsramar för genomförandet än dem som föreslagits, med tanke på behovet av en bred information men också på den tid som krävs för att anpassa sig till de ändrade metoder, förfaranden och rutiner som krävs för övergången från direktiv till förordning.

4.10

EESK anser det mycket viktigt att avsätta tillräckliga finansiella resurser till stöd för de gemenskapsprogram för utbildning, information, stöd och övervakning av förordningens genomförande som är avsedda för alla berörda offentliga och privata aktörer.

4.11

EESK föreslår att de nya standarderna och tekniska bilagorna ska åtföljas av tekniska handledningar för utveckling av de grundläggande kraven för byggnadsverk till stöd för följande:

—

Ett som handlar om kommunikation, information och utbildning med målet att sprida en hållbar byggkultur.

—

Ett som rör energisparande, hållbar användning av naturresurser samt hälsa, hygien och säkerhet under produkternas hela livscykel – alltifrån utformning till skrotning. De grundläggande kraven på detta område återfinns i bilaga 1, men enligt EESK bör de uttryckligen framgå av själva förordningstexten.

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/21

1.1

EESK anser att ansvarsfull utveckling av nanovetenskap och nanomaterial utgör ett område där Europa är ledande i arbetet för ekonomisk och social utveckling på den globala scenen.

1.2

EESK understryker kravet på snabb utveckling av industriella och sektorsövergripande nanotekniktillämpningar där man samtidigt beaktar följande faktorer:

1.3

EESK ställer sig bakom principerna i uppförandekoden om nanoteknik och anser att de är giltiga även i samband med översynen av den europeiska rättsliga ramen för nanovetenskap och nanomaterial.

1.4

EESK hyser oro för den långsamma utvecklingstakten i fråga om marknadstillämpningar som bygger på nanoteknik och forskningen om de miljömässiga, hälsomässiga och toxikologiska effekterna av nanomaterial.

1.5

Kommittén är övertygad om att nanoteknikens komplexitet, snabba utveckling och övergripande karaktär vad gäller forskning kräver ett ämnesövergripande arbetssätt, framför allt när det gäller riskbedömningen, inom en rättslig, etisk och social ram. Detta är nödvändigt om man vill kunna erbjuda gemensamma lösningar i fråga om riskhantering som är tillförlitliga, kompletta och ansvarstagande.

1.6

Ett optimalt ledningssystem bör eftersträva en jämvikt mellan de olika aspekterna av en ansvarsfull utveckling av nanomaterial, och EESK rekommenderar att man omvandlar den europeiska observationsgruppen för nanoteknik till ett permanent organ så att den kan tillhandahålla analyser på säker vetenskaplig och ekonomisk grund och undersöka effekterna på samhället, samt de eventuella riskerna för hälsa, miljö och säkerhet, i samarbete med andra berörda europeiska organ.

1.7

EESK anser att det krävs en integrerad rättslig referensram vid sidan av ledningssystemen, med målsättningen att på ett klart och tillförlitligt sätt kunna tillfredsställa de behov som växer fram, framför allt i fråga om gemensamma metoder för klassificering, metrologi och validering av befintliga och nya protokoll samt standardförberedande forskning och forskning som bedrivs samtidigt med standardiseringsarbete.

1.8

EESK anser att det krävs kraftfulla ämnesövergripande utbildningsåtgärder och att det är nödvändigt att i denna satsning integrera bedömning och förebyggande av risker, med användning av infrastruktur av högsta kvalitet.

1.9

EESK anser att man bör utveckla ett europeiskt system för jämförelse av de initiativ som tas fram i Europa, USA, Japan och tillväxtländerna med avseende på bedömning och förebyggande av risker.

1.10

Kommittén anser att man bör stödja det tekniska och rättsliga standardiseringsarbete som utförs av CEN, Cenelec och ETSI, bl.a. genom klara och tydliga uppdragsbeskrivningar från kommissionen. Detta arbete bör föras fram på internationell nivå, t.ex. i ISO/TC 229, i syfte att på global nivå underlätta säker handel med nanoteknik, nanoprodukter och mer komplexa system som bygger på nanovetenskap och nanomaterial.

1.11

Kommittén rekommenderar en stärkning av den strukturerade dialogen med det civila samhället, på säker och tydlig grund, vilket i internationella sammanhang skulle ge Europa ökad tyngd och en gemensam röst på detta område, som är så viktigt för vår framtid.

1.12

EESK anser att det ska finnas ett kapitel i rapporten för 2009 om handlingsplanen som uttryckligen ska ägnas åt följande:

2.1

Under de senaste åren har kommissionen kommit att bli den största offentliga finansieringskällan på området för nanovetenskap och nanomaterial: Kommissionen har beviljat 1,4 miljarder euro genom sjätte ramprogrammet för FoU och nästan 600 miljoner euro under sjunde ramprogrammets (2007–2013) första år. Under det sjunde ramprogrammet har 28 miljoner euro anslagits till forskning om säkerheten i nanovetenskap och nanomaterial, vilket innebär att sektorn totalt sett har fått cirka 80 miljoner euro (1).

2.2

Det har inrättats olika europeiska tekniska plattformar för nanotekniktillämpningar, t.ex. det gemensamma teknikinitiativet för nanoelektronik (Eniac), teknikplattformen för nanomedicin och teknikplattformen för hållbar kemiindustri.

2.3

På global nivå uppgick de totala offentliga och privata utgifterna för nanovetenskap och nanomaterial under perioden 2004–2006 till 24 miljarder euro. Mer än en fjärdedel av detta stod Europa för, och av den delen utgjorde kommissionens finansiering 5–6 % (2).

2.4

I bestämmelserna för sjunde ramprogrammet för FoU 2007–2013 (3) hänvisas till nanovetenskap och nanomaterial, och där föreskrivs respekt för de grundläggande etiska aspekterna. Principerna bakom dessa fastställs i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

2.5

Rapporten om den tredje internationella dialogen för en ansvarsfull förvaltning av nanoteknisk forskning har visat på behovet av åtaganden i följande frågor:

2.6

De åtaganden som olika organisationer har gjort på internationell nivå framgår bland annat av följande initiativ:

2.7

I rapporten om nanovetenskap och nanoteknik: möjligheter och osäkerhet  (4), från det brittiska Royal Society fastslås följande: ”Innan mer är känt om miljökonsekvenserna av nanopartiklar och nanotuber rekommenderar vi att man så långt det är möjligt undviker frisläppande i miljön av tillverkade nanopartiklar och nanotuber.»

2.8

Självrengörande beläggningar som möjliggör minskad användning av rengöringsmedel, medel som avlägsnar kväveoxider ur luften, den nya generationens fotovoltaiska celler, termoisolerande material, system för avskiljning av koldioxid, nanofilter för luft och vatten och ett stort antal tillämpningar inom medicinsk diagnostik och vissa icke-invasiva behandlingar – i alla dessa tillämpningar finns redan nanomaterial, i många vanligt förekommande föremål (5).

2.9

Problemet uppstår också genom behovet av att anpassa protokoll för riskbedömning vad avser nanomaterialens toxicitet på kort och lång sikt, och i samband med att de ackumuleras och kombineras med andra substanser i ekosystemet, i organiska vävnader och i människor.

2.10

Standarder och kontroller av riskbedömningar i komplexa miljöer kan variera mellan bedömningar i kontrollerad miljö respektive ute i verksamheten. Den föreslagna forskningen (6) bör omfatta mer än konventionell skyddsutrustning som filter, andningsfilter, skyddskläder och handskar: dessa artiklar har testats med nanopartiklar av grafit, 10–50 nanometer långa.

2.11

”Den integrerade, säkra och ansvarsfulla hållningen är grunden för EU:s nanotekniska politik», framhåller kommissionen, något som EESK har understrukit vid flera tillfällen. Denna teknik har ett särskilt brett och mångsidigt tillämpningsområde som nödvändiggör ett helhetsgrepp för att fastställa och utnyttja gemensamma punkter och ömsesidigt beroende inom området, som sträcker sig från kärnfysik till plasmateknik, från nanomekanik till textilbearbetning.

2.12

Med tanke på att nanoprocesserna försiggår i nanoskala (10-9m), dimensioner som är svåra att föreställa sig för den som inte direkt arbetar inom området, kräver nanomaterialen redan från början en konstruktiv dialog med konsumenterna för att man ska kunna identifiera och undvika faror och kunna undanröja eventuella ogrundade farhågor.

2.13

EESK har understrukit inte bara kravet på ”snabbare utveckling av industriella och sektorsövergripande tillämpningar och av de ekonomiska och sociala, rättsliga och lagstiftningsmässiga, skattemässiga och finansiella sammanhang där initiativ i form av nya företag och yrkesprofiler skall ingå», utan också ”säkerställande av respekten för etik, miljö, hälsa och säkerhet under de vetenskapliga tillämpningarnas hela livstid» (7).

2.14

I ett senare yttrande (8) pekade EESK åter på behovet av ”en tydlig och öppen dialog med det civila samhället som säkerställer medvetenhet på grundval av objektiva bedömningar av risker och möjligheter med nanovetenskapen och nanotekniken» och ”säkerställande av respekten för etik, miljö, hälsa och säkerhet för arbetstagare och konsumenter».

2.15

Kommissionen antog 2008 en rekommendation (9) om ansvarsfull nanovetenskaplig och nanoteknisk forskning där man föreslog en uppförandekod baserad på sju principer:

—   Innebörd: Forskning om nanovetenskap och nanomaterial bör vara begriplig för allmänheten och respektera de grundläggande rättigheterna. Tillämpningarna bör gynna de enskilda och samhället.

—   Hållbarhet: Respekten för de etiska principerna och den hållbara utvecklingen innebär att forskning om nanovetenskap och nanomaterial inte får skada miljön, och särskilt inte människor, djur eller växter.

—   Försiktighetsåtgärder: Försiktighetsprincipen (10) ska följas för att undvika eventuella följder för folkhälsa och miljö.

—   Omfattning: Insyn, respekt för den legitima rätten till åtkomst till information, öppenhet gentemot alla berörda parter.

—   Kompetens: Forskningen bör uppfylla de bästa vetenskapliga standarderna, till exempel standarder som stödjer forskningens integritet och standarder om god laboratoriesed (11).

—   Innovation: Styrningen av N&N-forskningen bör uppmuntra maximal kreativitet, flexibilitet och planeringsförmåga för innovation och tillväxt.

—   Ansvarsskyldighet: Forskare och forskarorganisationer bör hållas ansvariga för de sociala, miljömässiga och mänskliga följder som deras N&N-forskning kan få i dag och i framtiden.

I rekommendationen föreskrivs också en årlig rapport från medlemsstaterna om resultaten av tillämpningen av uppförandekoden och om bästa praxis för att genomföra den.

2.16

EESK ställer sig bakom principerna i uppförandekoden och anser att de är giltiga även i samband med översynen av den europeiska rättsliga ramen för nanovetenskap och nanomaterial.

2.17

EESK hyser oro för den långsamma utvecklingstakten i fråga om marknadstillämpningar som bygger på nanoteknik och forskningen om de miljömässiga, hälsomässiga och toxikologiska effekterna av nanomaterial.

2.18

Även om risknivån i fråga om exponering av arbetstagare och medborgare för närvarande är begränsad anser EESK att man måste stärka instrumenten för dialog med forskarvärlden och näringslivet för att se till att sådana aspekter beaktas från första början – de mänskliga resurserna är lika viktiga som de ekonomiska – i all forskning om nanomaterial och i alla tillämpningar med sådana material.

2.19

Kommittén vill understryka att mängden berörda forskningsområden och sektorer motsvaras av en mångfald av relevanta rättsligt-normativa instrument inom EU (fler än 90): Gemenskapsnormernas tydlighet och begriplighet för medborgare och konsumenter kan äventyras av denna komplexitet.

2.20

Man skulle kunna göra det enklare, särskilt för småföretag, konsumenter och medborgare, att begripa lagstiftningen genom att satsa på att sprida information om rättsläget, utveckla en särskild interaktiv webbplats och genom deltagardemokrati tillsammans med organisationerna i det civila samhället samt genom spridning av handledningar för god praxis.

2.21

Ett optimalt ledningssystem bör kunna upprätthålla en jämvikt mellan de olika aspekterna av en ansvarsfull utveckling av nanomaterial. EESK anser att man bör utveckla en permanent rådgivande struktur på grundval av erfarenheterna från observationsgruppen för nanoteknik som lanserades 2008 som ett EU-finansierat projekt (12) med syftet att tillhandahålla tillförlitliga, kompletta och ansvarsfulla analyser på vetenskaplig och ekonomisk grund, undersöka etiska frågeställningar, förebygga eventuella risker för miljön, folkhälsan och säkerheten samt att utveckla nya standarder.

2.22

Kommittén är övertygad om att nanoteknikens komplexitet, snabba utveckling och övergripande karaktär vad gäller forskning kräver ett ämnesövergripande arbetssätt (rättsligt, etiskt och socialt). Detta är nödvändigt om man vill kunna erbjuda lösningar i fråga om riskhantering som är grundade på seriös, komplett och ansvarsfull analys och som innebär att man organiserar, dokumenterar och kommunicerar uttömmande uppgifter med hög precision om tillverkade nanomaterial.

3.1

Kommissionen anser att man särskilt bör göra följande:

4.1

EESK anser att ansvarsfull utveckling av nanovetenskap och nanomaterial utgör en europeisk spjutspets för ekonomisk och social utveckling på den globala scenen, och att det därför redan från början är nödvändigt att använda ett övergripande arbetssätt som möjliggör en fortlöpande dialog med det civila samhället om man vill att den nya tekniken ska bli allmänt accepterad.

4.2

Kommittén uppskattar visserligen kommissionens analys av de många befintliga gemenskapsåtgärderna, men anser att denna analys så småningom måste utvecklas till en enhetlig ram för att kunna tillhandahålla den tydliga och användarvänliga grund som krävs för den strukturerade dialogen med det civila samhället, en dialog som EESK vid flera tillfällen har förespråkat (13).

4.3

EESK menar att det krävs framåtblickande åtgärder i fråga om riskhanteringen i samband med nanotekniken, liksom en integrerad rättslig referensram och ett ledningssystem kopplat till den internationella nivån, om man vill finna tydliga, tillförlitliga och kompletta lösningar och undersöka de etiska konsekvenserna, de möjliga riskerna för miljö, hälsa och medborgarnas säkerhet samt den möjliga utvecklingen.

4.4

EESK begär därför att man efterhand utvecklar gemenskapsinitiativ för att

4.5

EESK anser att ett kapitel i den rapport för 2009 som föreskrivs i handlingsplanen 2005–2009 bör ägnas åt framstegen med avseende på de rättsliga aspekterna på bedömning och förebyggande av risker, effektivitet och resultat i fråga om provningsprotokoll och framstegen på området samt nya prioriterade åtgärder.

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/27

1.1

EESK har upprepade gånger efterlyst en förenkling av gemenskapens regelverk. Överlappningen av bestämmelser som ändrats under den tid de varit i kraft har nämligen lett till problem med tillämpningen och i många fall även till överdriven byråkrati som hindrat de berörda institutionerna från att fungera smidigt.

1.2

Kommittén har dock även framhållit att förenklingsprocessen inte får innebära avreglering eller minskning av den rättssäkerhet som måste råda på alla gemenskapspolitiska områden.

1.3

Den rättsliga regleringen av inre marknaden och relationen mellan de europeiska näringslivs- och samhällsaktörerna har möjliggjort både en harmonisering av de olika lagstiftningarna och fri rörlighet för personer och kapital, utan att de berörda parternas rättigheter och skyldigheter äventyras.

1.4

Därför, och med tanke på följderna av att vissa institutioner som är avgörande för den inre marknaden har brustit i regelverk och insyn, anser vi att kommissionen bör undersöka om förenklingsåtgärderna bara kommer att få positiva effekter och minska de ekonomiska kostnaderna, eller om de kan påverka rättssäkerheten när det gäller koncentrationer genom fusioner och delningar.

1.5

Kommittén anser att det bör göras en klar åtskillnad mellan bestämmelserna för de små och medelstora europeiska företagen, som är den mest utbredda företagsformen på EU:s inre marknad, och bestämmelserna för de stora företagen, särskilt de som finansieras genom börsmarknaderna. Kravet på enhällighet för många av de föreslagna bestämmelserna är antagligen avsett för bolag med litet eller medelstort kapital, eftersom det annars vore otänkbart.

1.6

Så länge som en sådan åtskillnad inte görs bör man bibehålla de bestämmelser som ger inte bara aktieägarna utan även borgenärerna och arbetstagarna garantier, och stödåtgärderna för små och medelstora företag bör utformas så att efterlevnaden av gällande lagstiftning blir så lite ekonomiskt betungande som möjligt.

2.1

En av de saker kommissionen varit mest angelägen om när det gäller inre marknaden har varit en förenkling av gemenskapsbestämmelserna, särskilt de som rör administrativa bördor för de europeiska företagen. De flesta av dessa företag är små och medelstora, men många av skyldigheterna i direktiven om bolagsrätt är avsedda för bolag med stort kapital som skaffar kapital på börsmarknaden.

2.2

Vid vårtoppmötet 2007 (1) godkändes handlingsplanen för att förenkla och minska administrativa bördor som på ett onödigt sätt försvårar företagens ekonomiska verksamhet. Man fastställde målet att de administrativa bördorna ska minskas med 25 % senast 2012.

2.3

Inom bolagsrätten har man redan kommit med förslag om förenkling på två områden, dels inom materialrätt, i det första direktivet om bildande av aktiebolag (2) och det andra direktivet om bildande av aktiebolag och ändring av dettas kapital (3), dels på det processrättsliga området (4), särskilt rörande räkenskapsbestämmelser och upplysningar om emittenter.

2.4

Två av de direktiv som nu är föremål för förslag om ändring har redan förenklats. Det gäller det tredje direktivet, som handlar om fusioner, och det sjätte som reglerar en mycket viktig aspekt på delningar (5), nämligen oberoende sakkunnigas utlåtanden om fusioner och delningar av aktiebolag. EESK har uttryckt stark kritik (6) mot att tredje mans, aktieägarnas och arbetstagarnas intressen kan påverkas negativt om det saknas en objektiv och extern observatör.

3.1

Det förslag till direktiv som är föremål för detta yttrande berör direkt de tre direktiven: det tredje som handlar om fusioner, det sjätte som handlar om delningar och slutligen direktivet om gränsöverskridande fusioner, som antagits senast (7). Dessutom innebär det en indirekt ändring av det andra direktivet (8), eftersom det undantag från kravet på sakkunnigutlåtande om apportegendom som införs i bestämmelser om fusioner och delningar påverkar bestämmelserna om ändring av kapital i detta direktiv.

3.2

Förenklingsåtgärderna i de tre direktiven rör sammanfattningsvis följande:

3.3

Både i det tredje och det sjätte direktivet krävs det för närvarande att tre dokument ska läggas fram: En rapport från ledningen om den rättsliga och ekonomiska grunden för båda operationerna, ett utlåtande från oberoende sakkunniga och en särskild redovisning i det fall årsbokslutet är äldre än sex månader. Alla dokumenten ska godkännas av bolagsstämman för vart och ett av de bolag som deltar i fusionen eller delningen.

3.4

Förslaget innebär en minskning av dessa krav när alla aktieägare enhälligt avslår ledningens rapport. När det gäller årsbokslutet ska man tillämpa bestämmelserna i direktivet om insyn (9), när bolagen har noterade värdepapper.

3.5

När det gäller ändringen av det andra direktivet om ändring av kapital, föreslås det att bolagen ska undantas från kravet på sakkunnigutlåtande om apportegendom.

3.6

Ett viktigt förslag rörande offentliggörande av utlåtanden om fusioner och delningar är att man ska använda ny teknik, internet, för att sprida kunskap om dessa utlåtanden.

3.7

För att skydda borgenärerna ändras deras rättighet att motsätta sig fusioner och delningar till dess att betalning av lånet kan garanteras. När det gäller gränsöverskridande fusioner kan dock inga undantag från kravet på sakkunnigutlåtande om apportegendom tillåtas. Syftet är att skydda borgenärerna genom att garantera ett värde som kan göras gällande i de stater där bolagen är etablerade.

4.1

Kort sagt ser EESK positivt på förenklingen av gemenskapslagstiftningen och i synnerhet av bolagsrätten, eftersom de europeiska företagen, och i synnerhet småföretagen som utgör en viktig del av EU:s näringsliv, bär en så tung administrativ börda. Kommittén har dock påpekat att förenklingsprocessen inte under några omständigheter får leda till bristande rättssäkerhet för aktörerna på inre marknaden.

4.2

Vi förstår kommissionens intresse av att skydda aktieägarna i deras egenskap av bolagsägare, men man får inte heller glömma andra berörda parter vars lagliga rättigheter kan påverkas negativt av transaktioner. I detta sammanhang förstår och stöder kommittén Europaparlamentets betänkande (10), i vilket det framhålls att man måste ta hänsyn till alla berörda parters intressen (investerare, ägare, borgenärer och arbetstagare). Denna ståndpunkt har tidigare intagits av EESK (11), och vi upprepar den för att upprätthålla öppenheten och förtroendet från näringslivets och samhällslivets aktörer på EU:s inre marknad.

4.3

Det behövs några kritiska kommentarer när det gäller den föreslagna förenklingen i fråga om kraven på rapportering om fusioner och delningar, vilken innebär att offentliggörande av de dokument som måste göras tillgängliga för aktieägare och borgenärer kan ske på en webbplats i stället för i ett register (det är också tillämpligt på gränsöverskridande fusioner). För det första kan denna ändring inte garantera aktieägarnas och borgenärernas rättigheter, eftersom registrets offentliga karaktär saknas, och för det andra förlorar man möjligheten att använda denna information som giltigt bevis vid en eventuell tvist. Därför anser kommittén att öppenhet i samband med sådana transaktioner måste gå före ekonomiska besparingar, och att ovannämnda princip alltså måste garanteras på ett bättre sätt.

4.4

Däremot anser EESK att det är lämpligt att inte dubblera årsbokslutet för börsnoterade företag (12), eftersom dessa utarbetas i enlighet med gällande bestämmelser och börsmyndigheterna dessutom är involverade. Utvidgningen till andra bolag än börsnoterade, när bolagens alla aktieägare enhälligt samtycker, kan påverka denna bestämmelse negativt. Om företagets bokslut redan är känt och överensstämmer med lagstiftningen, behöver man inte dubblera detta. Detta stadgas dock inte i artikel 9 ii) b) i det tredje direktivet enligt vilket ett bokslut inte ska utarbetas om aktieägarna enhälligt motsätter sig detta.

4.5

En oroväckande fråga är den föreslagna ändringen av det andra direktivet, 77/91/EEG, som läggs till de tidigare. Det föreslås att artikel 10, som rör apportegendom och oberoende sakkunnigutlåtanden om sådan egendom, inte ska tillämpas på fusioner och delningar, och att man ska tillämpa de regler för sakkunnigutlåtanden som finns i respektive bestämmelser. Kommittén uppfattar det som att utlåtandet fastställer hur stort kapital som tillkommer varje aktieägare, och kapitalet utgör bolagets ansvarsskyldighet gentemot tredje man. EESK vill insistera på vikten av insyn, och framför allt på den garanti som ska gälla för alla berörda parter. Det är en dålig början att det inte finns något ”objektivt” utlåtande om ett bolags tillgångar, uttryckt i aktiekapitalets nominella värde.

4.6

Borgenärernas möjlighet att motsätta sig fusioner eller delningar tills de får en betalningsgaranti, när de lagligt kan utkräva betalning på lån från de bolag som deltar i dessa transaktioner, har gjort det möjligt att skapa förtroende för handelstransaktionerna och göra dem smidiga. Denna garanti reduceras när borgenärerna måste kräva lämpliga garantier av de administrativa och rättsliga myndigheterna och på ett övertygande sätt bevisa att deras rättigheter står på spel och att de inte har fått tillräckliga garantier från bolaget (artikel 12.2 i direktiv 82/891/EEG). Denna omvända bevisbörda bör leda till en diskussion om huruvida ändringen är lämplig. Ändringen kan orsaka stora svårigheter i transaktioner som hittills varit rutinartade och eventuellt leda till en ökning av antalet transaktioner med bindande garantier.

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/30

1.1

Till följd av den ökande användningen av elektronisk databehandlingsteknik när det gäller finansiella tjänster skulle man kunna tro att vi redan har elektroniska pengar. Checkar läses och sorteras elektroniskt och betal- och kreditkort läses elektroniskt i bankomater, betalterminaler och andra betalningsanordningar. All denna användning förutsätter att det finns kredit på ett bankkonto, och denna kan begränsas av insatt belopp eller fastställas av banken (t.ex. när det gäller kreditkort). I samtliga fall har banken företagit en undersökning för att fastställa kundens kreditvärdighet och hederlighet och därefter utfärdat checkhäften och betal- och kreditkort mot bakgrund av detta. Huruvida kunden får tillgång till elektroniska kreditsystem beror på hans eller hennes kreditvärdighet. Stora befolkningsgrupper – de som saknar eller har endast ringa tillgång till finansiella tjänster, t.ex. banker – kan inte delta.

1.2

Elektroniska pengar är något annat. Här är man inte beroende av krediter. Det fordras förskottsbetalningar. Förskottsbetalningarna omvandlas sedan till ett elektroniskt substitut för likvida pengar lagrat på ett elektroniskt medium som förvaltas av en utgivare av elektroniska pengar. Det elektroniska medium som förskottsbetalningen är lagrad på kan antingen vara portabel – oftast rör det sig om ett kontantkort – eller utgöras av ett on line-register som kan nås via internet. Elektroniska pengar möjliggör betalning av (i allmänhet) mindre summor i olika miljöer som t.ex. försäljningsställen eller on-line via mobiltelefon eller internet. Innehav av e-pengar har ingen direkt koppling till kreditvärdighet. Allt som krävs är att man kan göra en förskottsbetalning.

1.3

Det är osannolikt att elektroniska pengar kommer att kunna tillfredsställa alla de behov som pengar uppfyller. De kommer inte att ersätta femhundraeurosedlarna i madrassen, men däremot kommer de att kunna användas i transaktioner där vi annars skulle behöva bära med oss mynt och sedlar av låg valör. Trots detta har införandet hittills gått mycket långsamt. Framgångsrika initiativ har varit kopplade till utvecklingen av informationssamhället. Elektroniska pengar bör kunna göra framsteg parallellt med informationssamhället. De bör vara informationssamhällets pengar. Ökad användning beror på näringslivsinitiativ och teknisk innovation i informationssamhället. Syftet med detta direktiv är att undanröja hinder för uppfinningar och innovation. EESK stöder detta syfte.

1.4

I slutet av 1990-talet konstaterade Europeiska kommissionen att det endast var kreditinstitut som var utgivare av elektroniska pengar. Kommissionen försökte bredda utbudet av tjänster till fler företag. För att utveckla marknaden antog kommissionen direktivet om elektroniska pengar (2000/46/EC) i syfte att underlätta tillgången till e-penningmarknaden för e-penninginstitut som inte är kreditinstitut.

1.5

Syftet med direktivet om elektroniska pengar var att skapa en rättslig ordning som dels är anpassad till den risk som utgörs av de nya e-penninginstituten, dels utgör en grund för en livaktig utveckling av teknik och innovation. Resultatet är inte någon stor succé. Elektroniska pengar erbjuder fortfarande inte alla de fördelar som förväntades, och de betraktas ännu inte som ett trovärdigt alternativ till kontanter.

1.6

Ett resultat av detta är att kommissionen har inlett en omfattande granskning av utvecklingen i fråga om e-pengar. Man har dragit slutsatsen att en del av bestämmelserna i direktivet om elektroniska pengar har utgjort ett hinder för utvecklingen av e-marknaden och hämmat den tekniska innovationsverksamheten. Samrådet och utvärderingsprocessen har visat på två huvudproblem. Det första problemet rör den otydliga definitionen av begreppet e-pengar samt direktivets omfattning. Det andra problemet rör den rättsliga ramen, inbegripet tillsynsreglerna och tillämpningen av bestämmelser för förhindrande av penningtvätt genom användning av e-penningtjänster. Slutsatsen blev att de flesta av bestämmelserna i direktivet om e-pengar måste ändras. Man har därför beslutat att ersätta det befintliga direktivet med ett nytt direktiv, och det är förslaget till detta som behandlas i det här yttrandet.

1.7

Syftet med detta direktiv är att göra det möjligt att utforma nya, innovativa och säkra e-penningtjänster, ge nya aktörer tillträde till marknaden och främja en genuin och effektiv konkurrens mellan samtliga marknadsaktörer. Enligt EESK kommer detta initiativ lägligt eftersom konsumenternas engagemang i informationssamhället har ökat exponentiellt sedan slutet av förra årtiondet och det nu föreligger en uppdämd och otillfredsställd efterfrågan på konsumentvänliga e-penningstjänster. Genom direktivet försöker man undanröja hindren för sådana entreprenörsinitiativ som kan tillfredsställa efterfrågan.

1.8

Införandet av nya bestämmelser inom finanssektorn utgör ett potentiellt problem med tanke på krisen inom banksystemet och den allmänna oron för den bristande effektiviteten i regleringen av bankerna. Trots dessa farhågor anser EESK att förslaget till bestämmelser är adekvat och proportionerligt: De nya bestämmelserna gäller inte banker, dvs. de institutioner som har ansvaret för kreditkrisen; sänkningen av startkapitalkravet syftar endast till att minska hindren för marknadstillträdet; kapitalreserverna i ett institut för e-pengar kommer att stå i proportion till reserverna i bankerna; medel som motsvarar användarnas fordringar kommer att skyddas särskilt i ett begränsat investeringsutbud; mängden pengar som berörs är mycket liten. Direktivet innehåller bestämmelser som gör att det kan anpassas mot bakgrund av erfarenheterna, om institut för e-pengar blir en kraft att räkna med på betalmarknaden.

1.9

EESK hyser viss oro när det gäller konsumentskydd och uppmanar kommissionen att ändra direktivet när det gäller begränsningar avseende investering av kapitalbasen, omedelbar omvandling av de insatta beloppen in till e-pengar, skydd av kapitalbasen i hybridinstitut och avskaffande av avgiften vid tidig inlösen av e-penningkontrakt.

1.10

Kontanter är anonyma. Enkla kontanttransaktioner avslöjar inte identiteten på den person som fullgör betalningen. E-penningsystem kan vara anonyma eller ge möjlighet till identifiering. Det högre gränsvärdet på 500 euro för det belopp som lagrats borde göra e-pengar till ett mer attraktivt alternativ för potentiella användare, framför allt för dem som saknar eller har endast ringa tillgång till finansiella tjänster, t.ex. banker. Medan dessa gränsvärden rimligen inte borde innebära någon oproportionerlig risk för penningtvätt, jämfört med vad som är möjligt med stora mängder kontanter, återstår vissa invändningar mot det gränsvärde som föreslås.

1.11

Mynt och sedlar har en produktionskostnad och en hanteringskostnad för banker och affärer. Det är uppenbart att allmänheten i EU håller fast vid kontanter som betalningsmedel och värdereserv. I den osäkra situation som nu råder har antalet sedlar i omlopp ökat enormt.

1.12

Direktivet kommer inte på egen hand att kunna vända denna trend. Det kommer dock att kunna undanröja hinder för företagande och teknisk innovation. Ingen myndighet kan tvinga allmänheten att använda e-pengar. Bankerna kan ta initiativet, men om man bortser från Belgien, som har sitt Proton-kort, har det inte gjorts några framsteg. Erfarenheter av färdkort, telefonkort och internethandel visar tydligt att informationssamhällets tillämpningar har en tendens att vidga användningen av e-pengar. Dessutom är e-pengar ofta en produkt av annan affärsverksamhet, och utfärdaren kan därför ofta vara ett hybridföretag som inte enbart ägnar sig åt e-pengar. Kopplingen mellan e-pengar och annan affärsverksamhet betraktas som central för utvecklingen av e-pengar. Direktivet har utarbetats med tanke på att underlätta denna utveckling och får därför EESK:s stöd.

1.13

En grundläggande fråga gäller utvecklingen av lagstiftning för att förhindra penningtvätt. EESK kan inte godta att det finns två direktiv med motstridiga gränsvärden. Detta leder till en rättslig förvirring som är oacceptabel. Om de gränsvärden som anges i detta direktiv ska gälla, måste direktivet om penningtvätt ändras.

1.14

EESK uppmanar alla medlemsstater att anta en positiv policy vid genomförandet av det nya direktivet. Det är viktigt att reglerna utformas i samarbete med företagen och att de ges en sådan utformning att de inte utgör en betungande börda varken för dem som utfärdar e-pengar eller för deras kunder, med tanke på att de penningsummor det rör sig om är minimala. I enlighet med den metod som valts har de nationella myndigheterna befogenhet att antingen stödja eller förbjuda denna helt nya näringsgren. EESK anser att denna näring bör ges stöd i alla medlemsstater.

1.15

Detta direktiv är betydelsefullt. Det har potentiellt långtgående implikationer. EESK uppmanar nuvarande och kommande aktörer på e-penningområdet att bedöma sina starka och svaga sidor och olika möjligheter och hot i ljuset av detta direktiv. Marknaden ges en andra chans.

2.1

De ges flera exempel på hur konsumenternas engagemang i informationssamhället leder till att e-pengar börjar användas.

2.2

Ett bra exempel på detta är användningen av RFID-kort (1). I RFID-kretsen kan penningvärden registreras, och en vanlig tillämpning är betalning för tillträde till transportsystem. I Hongkong infördes Octopus-kortet 1997. Det är ett uppladdningsbart kontaktlöst värdekort. Det används som betalningssystem för nästan all kollektivtrafik i Hongkong, men dessutom används det för betalning i närbutiker, stormarknader, snabbmatsrestauranger, parkeringsmätare, varuautomater osv. Kortet används av 95 % av Hongkongs befolkning i åldern 16–65 år. Detta exempel visar hur konsumenternas engagemang i en av informationssamhällets tillämpningar leder till mer omfattande utveckling av e-pengar. I London används nu det kontaktlösa RFID-kortet Oyster inom kollektivtrafiken. Brukarna förväntar sig nu att kortet snart även ska kunna användas i tidnings- och tobaksaffärer, närbutiker och snabbmatsrestauranger, som det finns många av vid lokaltrafikens knutpunkter och stationer. En sådan utveckling kommer med säkerhet att äga rum både i Storbritannien och i andra medlemsstater i takt med att RFID-kort får ökad spridning.

2.3

Ett annat ännu vanligare exempel utgörs av kontantkorten för mobiltelefoner, som redan kan användas för att betala så disparata tjänster som användarhjälp vid datorproblem, deltagande i tävlingar, välgörenhet, interaktiva spel, vuxenunderhållning samt nyhets- och informationstjänster. På samma sätt som med förbetalda resekort definieras kontantkorten som e-pengar när det värde som lagrats också accepteras av andra företag än transport- eller telefonoperatören.

2.4

Även internet främjar e-pengar, eftersom e-pengar kan uppfylla två viktiga behov. De flesta företag-till-konsument-tillämpningar på internet inbegriper en betalningstransaktion. De som saknar tillgång till finansiella tjänster utesluts automatiskt eftersom de inte har något kreditkort eller betalkort. De kan utnyttja de fördelar som internet erbjuder genom att använda ett e-penningkort. Det har också skett en betydande tillväxt av konsument-till-konsument-transaktioner på internet, stimulerad av sådana auktionshus som E-Bay. Det är inte möjligt att genomföra konsument-till-konsument-transaktioner med hjälp av kreditkort eller betalkort. Betalning måste ske med säkra e-pengar. Detta är orsaken till uppkomsten av sådana system som PayPal (2), som har haft ett symbiotiskt förhållande till E-Bay.

2.5

Erfarenheter med färdkort, telefonkort och internethandel visar att informationssamhällets tillämpningar ökar användningen av e-pengar. De visar också att e-pengar kan vara biprodukten av annan affärsverksamhet så att den instans som utfärdar e-pengar ofta är ett hybridföretag. Kopplingen mellan e-pengar och annan affärsverksamhet betraktas som central för utvecklingen av e-pengar, och direktivet har utarbetats med tanke på detta.

2.6

Kreditinstitut som banker har alla förutsättningar att kunna utfärda e-pengar, och deras verksamhet bedrivs i enlighet med relevant lagstiftning. I viss utsträckning har kreditinstituten tagit initiativet. Proton-kortet i Belgien är en produkt som tagits fram av ett bankkonsortium. Det handlar om ett kombinerat betal- och e-penningkort som används i mycket stor utsträckning av bankkunder i Belgien. Det finns vissa utsikter till att fler sådana kombinerade kort med en kontaktlös funktion som e-pengar baserad på RFID-teknik kommer i omlopp. Trots detta finns det tydliga intressekonflikter mellan e-pengar och andra produkttyper som kreditinstituten erbjuder, till exempel kredit- och betalkort.

2.7

Statistiken över det begränsade antalet fullständigt auktoriserade institut för elektroniska pengar (20 e-penninginstitut och 127 enheter som omfattas av undantag) och över den mycket blygsamma omsättningen på marknaden för elektroniska pengar (för närvarande uppgår den totala summan e-pengar i EU till 1 miljard euro, vilket ska jämföras med mer än 600 miljarder euro i kontanter) visar att användningen av elektroniska pengar i flertalet medlemsstater ännu inte har kommit i gång på allvar. Dessutom har mängden kontanter i omlopp stigit stadigt sedan euron infördes 2002.

2.8

Ett resultat av detta är att kommissionen har inlett en omfattande granskning av utvecklingen i fråga om e-pengar. Samrådet och utvärderingsprocessen har visat på två huvudproblem med det befintliga direktivet för elektroniska pengar. Det första problemet rör den otydliga definitionen av begreppet e-pengar samt direktivets omfattning. Det andra problemet rör den rättsliga ramen, inbegripet tillsynsreglerna och tillämpningen av bestämmelser för förhindrande av penningtvätt genom utnyttjande av e-penningtjänster.

2.9

Dessutom träder direktivet om betaltjänster 2007/64/EG i kraft i november 2009. Det direktivet är relevant eftersom det fastställer särskilda regler för betalningsinstitut som liknar de regler som ska gälla för institut för elektroniska pengar. Direktivet om betaltjänster är inte förenligt med direktivet om e-pengar, vilket innebär att den rättsliga osäkerheten kommer att öka om inte bestämmelserna om elektroniska pengar anpassas på lämpligt sätt.

2.10

Resultatet av ovanstående resonemang är att de flesta av bestämmelserna i direktivet om e-pengar måste ändras. Man har därför beslutat att ersätta det befintliga direktivet med ett nytt direktiv, och det är förslaget till detta nya direktiv som behandlas i det här yttrandet.

3.6.1

Enligt det tidigare direktivet för e-pengar krävdes ett startkapital på 1 miljon euro för institut för e-pengar. Detta betraktas nu som alltför mycket i förhållande till risken, och som ett hinder för bildandet av innovativa småföretag i e-penningbranschen. I det nya förslaget sänks de inledande kapitalkraven till 125 000 euro.

3.6.2

Utöver kravet på startkapital ska institut för elektroniska pengar vid varje tidpunkt ha en kapitalbas (egna medel) som utgör en andel av de utestående skulderna. I direktivet om e-pengar låg nivån på 2 %. Nu krävs 5 % (en siffra som minskar i takt med att volymen växer) av mängden utestående elektroniska pengar (om den siffran är störst) eller den månatliga betalningsvolymen (om den siffran är störst).

3.6.3

Det finns begränsningar när det gäller investeringar av den del av kapitalbasen som består av det utestående elektroniska värdet, men endast när utfärdaren ägnar sig åt annan verksamhet än betaltjänster (artikel 9).

3.6.4

Den föreslagna ändringen av bestämmelserna i tredje direktivet om penningtvätt ligger i linje med företagens behov och branschens praxis. Begränsningen av hur mycket e-pengar som får accepteras i stället för kontanter vid ett och samma tillfälle höjs från 150 euro till 500 euro (artikel 16).

3.6.5

Genom direktivet för e-pengar kunde medlemsstaterna avstå från mycket av tillståndskraven, och därmed underlättades nya aktörers marknadstillträde och innovation. Undantagen tillämpades emellertid olika av medlemsstaterna, vilket innebar orättvisa konkurrensvillkor för marknadsaktörerna. De nya bestämmelserna innehåller också undantag (artikel 10), men e-penninginstitut som lyder under sådana undantag får inte bedriva verksamhet över medlemsstatens gränser, i enlighet med relevanta artiklar i direktivet för betaltjänster. Inget ”pass” för undantagen alltså.

—

Bestämmelserna är utformade med hänsyn till innovativa småföretag på betaltjänstområdet. Den aktuella bankkrisen uppstod genom bankernas kreditexponeringar. Institut för e-pengar kommer inte att få utfärda kredit baserad på användarnas tillgångar, varför denna risk inte uppstår.

—

Kraven i fråga om egna medel (se punkterna 3.6.1 och 3.6.2 ovan) innebär att startkapitalet på 125 000 euro ökar proportionellt i förhållande till kapitalbasens värde. Sänkningen av startkapitalkravet syftar endast till att minska hindren för marknadstillträde. I direktivet fastställs betydande kapitalkrav när kapitalbasen ökar.

—

Kapitalreserverna i ett institut för e-pengar kommer att stå i proportion till reserverna i bankerna, och medel som motsvarar användarnas fordringar kommer att skyddas särskilt i ett begränsat investeringsutbud.

—

Mängden pengar som berörs är mycket liten. Om institut för e-pengar blir en kraft att räkna med på betalmarknaden innehåller direktivet bestämmelser som bör anpassas mot bakgrund av erfarenheterna.

4.3.1

Begränsningar avseende investering av kapitalbasen gäller för tillfället endast hybridinstitut för e-pengar. För att öka kundernas trygghet bör dessa bestämmelser gälla alla institut för e-pengar.

4.3.2

Institut för e-pengar får inte ta emot insättningar från kunder. Pengar som tas emot måste omedelbart omvandlas till e-pengar. Detta skyddskrav uttrycks inte tydligt i direktivet.

4.3.3

Artikel 9 bör ändras så att det tydligt framgår att kapitalbasen när det gäller utestående skulder i e-pengar ska ges särskilt skydd av hybridinstitut.

4.3.4

I artikel 5.4 fastställs att ingen avgift får tas ut i samband med inlösen då avtalet upphör att gälla, men i artikel 5.5 anges att utgivaren får ta ut en avgift om inlösen sker innan avtalet upphör att gälla. Den senare bestämmelsen bör avlägsnas eftersom det inte finns någon skillnad mellan inlösen under eller i slutet av avtalsperioden. Den nuvarande skrivningen kommer troligtvis att resultera i ett mönster där kontrakt avslutas ofta, vilket kan inverka negativt på tillsynskravet om kundidentifiering.

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/36

1.1

EESK stöder kommissionens initiativ för att lansera ISA-programmet och är övertygad om att det även i fortsättningen kommer att säkra och öka den faktiska interoperabiliteten i de komplexa nya systemen på den inre marknaden.

1.2

EESK anser att förverkligandet av de friheter som fastställts i EG-fördraget kräver att de mekanismer som syftar till interoperabilitet genomförs fullt ut, eftersom det är till gagn inte bara för förvaltningar och institutioner utan även för medborgarna, företagen och det organiserade civila samhället i allmänhet.

1.3

Det finns ett uppenbart behov av en särskild strategi för att skydda personuppgifter och ekonomiska data, vilket EESK flera gånger har understrukit i sina yttranden (1): ”informationssäkerheten [kan] på intet sätt […] avskiljas från behovet av ett förstärkt skydd av personuppgifter och skydd av friheter som garanteras av Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna”.

1.4

Kommittén betonar vikten av att alla användare har tillgång till sammanlänkade system, som redan finns på marknaden och garanterar skydd av uppgifter rörande såväl privatpersoner som företag och förvaltningar. Det är nödvändigt på ett rättsligt plan snarast utforma ett europeiskt system för att lagföra användare som missbrukar näten och uppgifterna, och därmed arbeta för interoperabla rättsliga förfaranden i EU.

1.5

EESK anser att man hittills har gjort för lite för att förhindra en fragmentering av marknaden och skapa ett verkligt alleuropeiskt nät av sammanlänkade, interaktiva och tillgängliga offentliga förvaltningar.

1.6

EESK anser att ISA-programmet måste åtföljas av ett kraftfullt gemenskapsinitiativ som förpliktigar medlemsstaterna och kommissionen att använda bindande instrument som ger det förstärkta gemensamma ramverket för interoperabilitet ytterligare stadga och styrka.

1.7

I den nya europeiska strategin för interoperabilitet måste man utöver det gemensamma ramverket fastställa dels gemenskapens politiska prioriteringar som innebär ökade ansträngningar i fråga om instrument, rambestämmelser och gemensamma tjänster, dels tydliga budgetprognoser.

1.8

Enligt EESK bör man uppnå en digital konvergens som garanterar följande:

Syftet är att undvika ”digital utestängning” och att kunna garantera hög tillförlitlighet och stort förtroende i förhållandet mellan användarna och dem som tillhandahåller tjänsterna.

1.9

EESK framhåller att det krävs bättre samordning och samarbete med andra gemenskapsprogram som bidrar till utvecklingen av nya idéer och lösningar som rör alleuropeisk interoperabilitet.

1.10

EESK betonar vikten av öppen programvara, i synnerhet inom e-förvaltning, för att man ska kunna garantera programvarans säkerhet och långsiktiga hållbarhet, konfidentialitet rörande uppgifter och betalningar samt tillgång till källkoden. Man bör också uppmuntra användning av öppen programvara, som gör det möjligt att undersöka, byta, omdistribuera och återanvända programvarulösningar som är av stort värde för de offentliga förvaltningarna.

1.11

Man bör stärka den gemensamma europeiska referensramen för interoperabilitet utifrån ett flerdimensionellt perspektiv som innefattar de politiska aspekterna av en samsyn på gemensamma prioriteringar, de rättsliga aspekterna av en samordnad lagstiftning och de tekniska, semantiska och organisatoriska aspekterna.

1.12

EESK anser att man bör införa en europeisk metod för beräkning av den ekonomiska vinsten av att använda interoperabla tjänster (PEGS) inom offentlig förvaltning.

1.13

En informations- och utbildningskampanj är enligt EESK en nödvändig förutsättning för att initiativet ska falla väl ut. Det är också mycket viktigt att organisera en social och civil dialog på EU-nivå och anordna regelbundna alleuropeiska konferenser om online-tjänster för att öka kännedomen om och stödja och vägleda förvaltningarnas arbete i de olika länderna utifrån ett gemensamt utvecklingsperspektiv.

—

Det är viktigt att stärka EU:s initiativ så att det inte bara är till gagn för förvaltningar och institutioner utan även för medborgarna, företagen och det organiserade civila samhälleti allmänhet.

—

Det behövs en effektiv certifieringsmyndighet på gemenskapsnivå för att säkerheteni fråga om tillgång till och utbyte av information ska bli lika hög i hela gemenskapen.

—

Det är viktigt att näten blir så välkända, tillgängliga och interoperabla som möjligt för slutanvändarna.

—

Man måste främja initiativ på olika nivåer i syfte att ge användarna möjlighet till livslångt lärande och göra det möjligt att använda denna infrastruktur för detta ändamål.

—

På grund av uppgifternas känslighet måste man garantera tillräckligt hög säkerhet på näten genom att lämpliga skyddsinstrument och, vid behov, säkra överföringsprotokoll används på såväl central som lokal nivå.

3.1

Kommissionen vill med sitt förslag införa ett program med lösningar för att uppnå interoperabilitet mellan offentliga förvaltningar i EU (ISA). Det ska underlätta en effektiv gräns- och sektorsöverskridande elektronisk kommunikation mellan sådana förvaltningar och därigenom göra det möjligt att tillhandahålla elektroniska offentliga tjänster till stöd för gemenskapens politik och åtgärder, i synnerhet när det gäller den inre marknaden, och motverka att det uppstår olika elektroniska hinder i de enskilda medlemsstaterna.

3.2

ISA-programmet ska stödja följande:

3.3

Finansieringsramen för genomförandet av ISA-programmet under perioden 2010–2015 har fastställts till 164,1 miljoner euro, varav 103,5 miljoner avser perioden fram till den 31 december 2013 enligt den finansiella planeringen för 2007–2013, och 60,6 miljoner avser perioden 2014–2015.

4.1

EESK stöder helhjärtat alla initiativ som syftar till att få EU:s utvidgade inre marknad att fungera optimalt och effektivt. Kommittén anser att förverkligandet av de friheter som fastställts i EG-fördraget kräver att de mekanismer som syftar till interoperabilitet genomförs fullt ut eftersom det gagnar inte bara förvaltningar och institutioner utan även medborgarna, företagen och det organiserade civila samhället i allmänhet.

4.2

De tre fleråriga programmen IDA I, IDA II och IDABC har genomförts med framgång, men EESK anser ändå att man hittills har gjort för lite för att förhindra en fragmentering av marknaden och skapa ett verkligt alleuropeiskt nät av sammanlänkade, interaktiva och tillgängliga offentliga förvaltningar. En sådan alleuropeisk dimension skulle göra det möjligt för förvaltningarna att obehindrat och utan diskriminering tillhandahålla tjänster för att bevara en enhetlig marknad och slå vakt om medborgarnas och företagens rättigheter i hela EU.

4.3

EESK stöder kommissionens initiativ för att lansera ISA-programmet under förutsättning att det består av mer än bara en utökad och förnyad finansiering av de program som genomförts sedan 1993 och att man ser till att det innehåller en verklig och effektiv ”europeisk strategi för interoperabilitet” samt ett ”europeiskt ramverk för interoperabilitet” (10). Dessa är förutsättningar för förverkligandet av en integrerad inre marknad och för att EU:s ekonomi ska vara konkurrenskraftig och hållbar i enlighet med den förnyade Lissabonagendan.

4.4

EESK anser att ISA-programmet måste åtföljas av ett kraftfullt gemenskapsinitiativ som förpliktigar medlemsstaterna och kommissionen att använda bindande instrument som ger en europeisk strategi och ett europeiskt ramverk för interoperabilitet ytterligare stadga och styrka. På så vis kan man garantera att det finns säkra, klara och tydliga gemensamma förfaranden för offentliga och privata operatörer och för nationell och transnationell användning av systemen.

4.5

I den nya europeiska strategin för interoperabilitet måste man utöver det gemensamma ramverket fastställa gemenskapens politiska prioriteringar för att de förslag till direktiv och förordningar som håller på att utarbetas ska kunna genomföras på ett effektivt sätt.

4.6

EESK framhåller att man fortfarande behöver förbättra samordningen och samarbetet med andra gemenskapsprogram som bidrar till utvecklingen av nya idéer och lösningar som rör alleuropeisk interoperabilitet. Det gäller i synnerhet IKT-stödprogrammet inom ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation och sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling. Därför rekommenderar EESK att man inrättar en kommitté för interoperabilitet som samlar de ansvariga för alla berörda program för att samordna arbetet med upphandlingar.

4.7

EESK anser att man redan när de offentliga förvaltningarna utformar nya verksamhetsramar bör kontrollera att de är helt förenliga med principerna för alleuropeisk interoperabilitet med hjälp av mekanismer för förhandsanmälan, i likhet med dem som införts för utarbetandet av nya tekniska standarder (11). Det huvudsakliga hindret är fortfarande kulturellt: Det finns fortfarande förvaltningar som inte är redo och som måste övertygas om att det behövs nya tekniska och innovativa lösningar inom det europeiska ramverket för interoperabilitet.

4.8

Det krävs därför enligt EESK:s bedömning en informations- och utbildningskampanj om man ska lyckas med initiativet. Dessutom bör man anordna regelbundna alleuropeiska konferenser om online-tjänster för att säkerställa en fortlöpande övervakning och ändring av arbetsprogrammet, bland annat genom jämförande analyser av förvaltningar på olika nivåer.

4.9

Den digitala konvergensen förutsätter interoperabilitet när det gäller utrustning, plattformar och tjänster, regler för säkerhet och tillförlitlighet, identitets- och rättighetshantering (12), tillgänglighet och användarvänlighet samt användning av språkneutrala tekniska strukturer och IT-system, kompletterat med omfattande insatser för användarna i form av stöd och fortlöpande utbildning, särskilt för de svagaste grupperna, för att undvika social utestängning.

4.10

EESK understryker hur viktigt det är att man särskilt inom e-förvaltning använder så kallad öppen programvara för att kunna garantera programvarans säkerhet och långsiktiga hållbarhet, konfidentialitet rörande uppgifter och betalningar samt tillgång till källkoden för att säkerställa att den underhålls och att den är stabil och säker, även om producenten inte skulle finnas kvar på marknaden (13).

4.11

EESK anser att man bör införa en europeisk metod för beräkning av den ekonomiska vinsten av att använda interoperabla tjänster (PEGS) (14) inom offentlig förvaltning. Beräkningarna ska inte bara avse avkastning på investeringar och vinster i form av egendom, flexibilitet och minskad byråkrati utan även, och framför allt, det övergripande värdet av att ge medborgarna och företagen en tillförlitlig inre marknad utan hinder.

4.12

Man bör enligt kommittén stärka den gemensamma europeiska referensramen för interoperabilitet utifrån ett flerdimensionellt perspektiv som innefattar de politiska aspekterna av en samsyn på gemensamma prioriteringar, de rättsliga aspekterna av en samordnad lagstiftning och de tekniska, semantiska och organisatoriska aspekterna.

4.13

EESK anser att det vore i linje med god arbetsmarknadspraxis för de nationella förvaltningarna att inom ramen för den informella dialogen EUPAN/TUNED (15) inleda en dialog på EU-nivå med personalföreträdare för berörda förvaltningar. Det skulle bidra till att medborgarna får den information som behövs.

4.14

För nya och befintliga generiska instrument i samband med GPSCM (16) som fastställts av kommissionen tillsammans med medlemsstaterna framhålls följande:

4.15

EESK anser att ett gemensamt ramverk måste fastställas för att de öppna tekniska standarder som har utarbetats av CEN (Europeiska standardiseringskommittén), Cenelec (Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering) och ETSI (Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder) ska kunna användas av alla berörda parter.

4.16

EESK framhåller att man bör uppmuntra användning av öppen programvara, eftersom det ger möjlighet att undersöka, byta, återdistribuera och återanvända programlösningar som är av stort värde för de offentliga förvaltningarna med avseende på kostnadseffektivitet, verifiering av tillämpning av standarder, driftsäkerhet utöver vad som anges i licenser och upphovsrätt, långsiktiga hållbara lösningar och anpassning till lokala behov.

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/41

1.1

Kommittén upprepar sitt stöd för kommissionens förslag, mot bakgrund av att liberaliseringen av användningen av 900 MHz-spektrumbandet kräver ett lagstiftningsinitiativ på gemenskapsnivå.

2.1

Den 25 juli 2007 lade kommissionen fram ett förslag till direktiv om upphävande av direktiv 87/372/EEG (1), i syfte att ta bort reservationen av 900 MHz-bandet för GSM i medlemsstaterna, införd genom rådets direktiv 87/372/EEG av den 25 juni 1987, om vilka frekvensband som ska reserveras för det samordnade införandet av allmänt tillgänglig, alleuropeisk, cellulär, digital, landbaserad mobilkommunikation inom gemenskapen.

2.2

Frekvensbandet på 900 MHz är särskilt värdefullt eftersom det har goda spridningsegenskaper, täcker större avstånd än högre frekvensband och medger att moderna röst-, data- och multimedietjänster kan byggas ut till mindre tätbefolkade områden och landsbygdsområden.

2.3

Denna åtgärd ansågs nödvändig för att skapa goda förutsättningar för initiativet ”i2010 – Det europeiska informationssamhället för tillväxt och sysselsättning” (2), samt även för att öka konkurrensen genom att frekvensbandet 900 MHz används till andra teknikformer som ger användarna så stor frihet som möjligt vid valet av tjänster och teknik.

2.4

I enlighet med bestämmelserna i beslut nr 676/2002/EG gav kommissionen CEPT i uppdrag att utforma mindre restriktiva tekniska villkor. Inom ramen för detta uppdrag har man utformat villkor som bygger på principen att frekvensbandet 900 MHz kan samexistera med GSM och UMTS och vara fullt kompatibelt med dem.

2.5

EESK har lagt fram ett yttrande (3) till stöd för förslaget, eftersom man anser att det kommer att främja innovationsförmågan och konkurrenskraften, öka konkurrensen på marknaden för elektronisk kommunikation samt medföra en ökad valfrihet för konsumenterna.

2.6

Till följd av diskussionerna om lagstiftningsprocessen lade kommissionen den 19 november 2008 fram ett nytt förslag till direktiv (4) om ändring av direktiv 87/372/EEG.

3.1

Enligt det nuvarande direktivet är medlemsstaterna för närvarande skyldiga att reservera frekvensbanden 890–915 MHz och 935–960 MHz för GSM. Denna restriktion innebär att banden inte får användas av andra alleuropeiska system än GSM för att förmedla avancerade, driftskompatibla tal-, data- och multimedietjänster som skickas med hög bandbredd. Dessa nya alleuropeiska system, däribland UMTS-systemet, erbjuder fler möjligheter än GSM-systemet och har blivit ekonomiskt bärkraftiga tack vare den tekniska utvecklingen sedan GSM-direktivet antogs för 20 år sedan.

3.2

Eftersom liberaliseringen av användningen av 900 MHz-spektrumbandet möjligen kan medföra snedvridning av konkurrensen, särskilt i de fall då vissa mobiloperatörer inte har tilldelats spektrum i 900 MHz-bredbandet, kan dessa missgynnas vad gäller kostnader och effektivitet i jämförelse med operatörer som kommer att kunna tillhandahålla 3G-tjänster via det bandet.

3.3

I förslaget definieras GSM-system som ”ett elektroniskt kommunikationsnät som uppfyller GSM-standarder, såsom de offentliggjorts av ETSI, särskilt EN 301 502 och EN 301 511”, och UMTS-system som ”ett elektroniskt kommunikationsnät som uppfyller UMTS-standarder, såsom de offentliggjorts av ETSI, särskilt EN 301 908-1, EN 301 908-2, EN 301 908-3 och EN 301 908-11”.

3.4

Enligt regelverket för elektronisk kommunikation, och särskilt direktiv 2002/20/EG (5), kan medlemsstater ändra och/eller granska rättigheter att använda spektrum och har därför verktyg att, när så krävs, hantera eventuella snedvridningar av konkurrensen. I detta syfte ska de vidta lämpliga åtgärder, särskilt genom att undersöka huruvida införandet av detta förslag kan snedvrida konkurrensen på de berörda mobilmarknaderna.

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/43

1.1

Kommittén anser att den förenkling som föreslås i förslaget till förordning är nödvändig. EESK konstaterar dock att det inte endast handlar om förenkling, utan att kommissionen ändrar de fastställda tekniska åtgärderna i harmoniseringssyfte.

1.2

Kommittén anser att den planerade harmoniseringen förutsätter ändringar av vissa tekniska åtgärder och följaktligen bör föregås av såväl biologiska som socioekonomiska vetenskapliga utvärderingar.

1.3

Eftersom de åtgärder som behandlas i förslaget till förordning ligger på en mycket hög teknisk nivå, anser kommittén att den inte bör yttra sig över ändringsförslagen förrän sådana utvärderingar har gjorts. De tekniska åtgärdernas effektivitet bör också på förhand bedömas av yrkesfiskare ombord på fiskefartygen och på fiskeplatsen.

1.4

Kommittén anser att alla tekniska åtgärder bör ingå i rådets förordning för att undvika att vissa av dem måste införlivas genom kommissionsförordningar i ett senare skede.

1.5

Kommittén stöder helt och fullt kommissionens förslag till regelbunden utvärdering av de tekniska åtgärdernas effektivitet.

2.3.1

Rådets begäran till kommissionen i juni 2004 om en översyn av de tekniska åtgärderna för bevarande av fiskeresurserna i Atlanten och Nordsjön, för att förenkla dessa åtgärder och ta hänsyn till regionala variationer.

2.3.2

Kommissionens handlingsplan för förenkling av gemenskapslagstiftningen, vilken godkändes av rådet i april 2006. Den syftar till att i en förordning samla alla tekniska åtgärder som är spridda i olika förordningar, däribland i den årliga förordningen om fiskemöjligheterna och i återhämtningsplanerna för vissa bestånd.

3.1

EESK anser att förslaget till förordning är av ytterst teknisk karaktär. En förenkling är nödvändig och är i linje med de åtgärder som kommittén efterlyst i sitt yttrande om handlingsplanen för förenklad gemenskapslagstiftning. Det handlar dock inte enbart om förenkling, utan kommissionen inför redan ändringar av den nuvarande lagstiftningen i harmoniseringssyfte och avser att ta hänsyn till de regionala skillnaderna genom att införa särskilda bestämmelser för vart och ett av RAC-områdena (RAC är en förkortning för regionala rådgivande nämnder). Regionaliseringen innebär också ändringar av den nuvarande lagstiftningen.

3.2

Kommissionens avsikt är att detta förslag till förordning ska definiera gemensamma vägledande principer för alla fiskezoner och att senare kommissionsförordningar i enlighet med kommittéförfarandet ska reglera rent tekniska aspekter av regional karaktär.

3.3

Kommittén anser att det visserligen är nödvändigt att reglera de tekniska åtgärderna med beaktande av de olika EU-regionernas särdrag, men att angreppssättet inte är det lämpligaste och att det bästa vore att alla åtgärder behandlades i denna rådsförordning i stället för att inbegripas i senare kommissionsförordningar.

3.4

EESK anser att de tekniska aspekterna på så vis kommer att vara bättre anpassade till den nya gemensamma fiskeripolitiken som antogs 2002, särskilt när det gäller de regionala rådgivande nämnderna (RAC), vilka godkändes genom rådets beslut av den 19 juli 2004, och till införandet av miljöskyddsåtgärder, t.ex. för att skydda marina livsmiljöer eller minska mängden av fisk som kastas överbord. Den konkreta utformningen av dessa åtgärder görs på regional basis av de regionala rådgivande nämnderna (RAC).

3.5

Innan de föreslagna tekniska åtgärderna antas bör deras effektivitet bedömas av yrkesfiskare ombord på fiskefartygen och på fiskeplatsen för att undvika samma misstag som i det förflutna.

3.6

EESK anser att man med hänsyn till textens och de tekniska åtgärdernas komplexitet bör foga en bilaga med diagram till förordningsförslaget för att underlätta förståelsen.

4.1

Bestämmelserna i förslaget till förordning innefattar tekniska åtgärder som omfattar ett brett spektrum av mål, bland annat skydd av ungfisk, främst genom minskad fångst. Detta kan ske genom åtgärder för att förbättra fiskeredskapens selektivitet eller genom fastställande av fredningstider eller fredningsområden. Andra åtgärder syftar till att skydda vissa arter eller ekosystem genom att begränsa fiskeansträngningen, exempelvis genom fredning, och en annan stor grupp med åtgärder syftar till att minska omfattningen av fisk som kastas överbord.

4.2

Förutom att tillämpningsområdet fastställts innehåller förslaget till förordning bestämmelser om minsta landningsstorlek för levande akvatiska resurser, för var och en av arterna. EESK är inte klar över i vilken mån importerad fisk omfattas av bestämmelserna och efterlyser därför ett klargörande av vad som ska gälla när den minsta tillåtna storleken på importerad fisk understiger EU:s minimimått. Enligt kommitténs mening vore det rimligt att i EU förbjuda saluföring av fiskprodukter från tredje land som inte uppfyller EU:s minimimått.

4.3

Förteckningen över fiskeredskap är uttömmande, och för vart och ett av dem fastställs minsta maskstorlek och lyftstorlek, maximalt djup på vilket bottenredskap får användas samt förbud mot användning av lyft som inte har föreskriven storlek och form, det vill säga när antalet lika stora maskor runt någon omkrets i lyftet ökar från den främre till den bakre delen eller när de inte är tillverkade med tillåtna material och trådtjocklekar.

4.4

Kommittén anser att den förenkling som kommissionen föreslår är lämplig och nödvändig. Den harmonisering som avses, och som innebär ändringar av vissa tekniska åtgärder, bör dock föregås av såväl biologiska som socioekonomiska vetenskapliga utvärderingar.

4.5

Eftersom de åtgärder som behandlas i förslaget till förordning ligger på en ytterst hög teknisk nivå, anser kommittén att den inte bör yttra sig över ändringsförslagen förrän sådana utvärderingar har gjorts.

4.6

Levande akvatiska resurser som inte uppfyller storlekskraven får inte behållas ombord eller lastas om, landas, transporteras, lagras, säljas, ställas ut eller utbjudas till försäljning, utan måste omedelbart kastas överbord. EESK vill göra kommissionen uppmärksam på de konsekvenser som denna bestämmelse kan få för fisk som kastas överbord. Det förefaller motsägelsefullt att å ena sidan vilja förbjuda att fisk kastas överbord och å den andra förbjuda att vissa fångster behålls ombord.

4.7

Kommittén är bekymrad över de effekter som regeln om ett enda redskap kan ge upphov till. Kommissionen bör ta hänsyn till att vid fiske av flera arter som kräver mer än ett nät måste fiskarna återvända till hamn för att byta redskap oftare än i dag, vilket medför extrakostnader som kommer att påverka fiskefartygens redan prekära lönsamhet.

4.8

I förslaget till rådets förordning slås det fast att om den mängd undermålig fisk som fångas överstiger 10 procent av den totala fångstmängden i ett drag, ska fartyget flytta sig minst fem eller tio nautiska mil från den ursprungliga fiskezonen, beroende på den tillåtna maskstorleken för varje målart, och vid nästa drag hålla ett avstånd på minst fem eller tio nautiska mil från den position där det tidigare draget skedde.

4.9

Denna bestämmelse är oroväckande eftersom kommissionen i allmänhet inte tar hänsyn till de olika områdenas och fiskeverksamheternas särdrag, och det därför kan uppstå rättslig osäkerhet, särskilt när det inte klargörs om det gäller målfångst eller bifångst. EESK anser att andra typer av åtgärder, t.ex. fiskeförbud på vissa tider eller platser, kan ge bättre resultat än den föreslagna åtgärden.

4.10

I första hand på grund av miljöskyddshänsyn är det förbjudet att fånga, behålla ombord, omlasta, lagra, landa, sälja, ställa ut eller till försäljning utbjuda marina organismer som fångats med metoder som innefattar användning av sprängämnen, giftiga eller bedövande ämnen, elektrisk ström eller något slag av projektil. Det är likaledes förbjudet att ombord på ett fiskefartyg utföra något slag av fysisk eller kemisk bearbetning av fisk för att framställa fiskmjöl eller fiskolja eller att lasta om fiskfångst mellan fartyg i sådant syfte.

4.11

EESK välkomnar införandet av dessa miljöskyddsåtgärder som har sin grund i tillämpningen av gemenskapens nya fiskeripolitik från år 2002 och uppmanar kommissionen att se till att hela gemenskapens fiskeflotta tillämpar åtgärderna mycket noga.

4.12

Kommittén stöder också kommissionens förslag till förfaranden för att godkänna de enskilda medlemsstaternas bevarandeåtgärder i nödsituationer, både sådana åtgärder som rör samtliga fiskefartyg inom gemenskapen och sådana som endast rör fartyg som för den aktuella medlemsstatens flagg. Man bör dock för att undvika eventuellt missbruk från vissa medlemsstaters sida låta oberoende aktörer och organ få möjlighet att kontrollera om de föreslagna åtgärderna är lämpliga och nödvändiga.

4.13

Vidare tycker EESK att det är lämpligt att medlemsstater och regionala rådgivande nämnder får lämna in förslag till kommissionen i ärenden som rör upprättandet av planer för att minska eller förbjuda utkast till sjöss och förbättra fiskeredskapens selektivitet.

4.14

Kommittén ser också positivt på att förslaget till rådets förordning inte ska gälla för fiske som uteslutande bedrivs för vetenskapliga undersökningar, under förutsättning att flaggstaten tillåter detta fiske. Kommittén anser dock inte att det är nödvändigt att ta ombord en observatör från kustmedlemsstaten under fiske som bedrivs i forskningssyfte i de egna vattnen.

4.15

Slutligen införs en ny utvärdering av de tekniska åtgärdernas effektivitet, något som får kommitténs fulla stöd. Utvärderingen ska genomföras vart femte år och kommissionen ska utifrån uppgifterna i detta dokument föreslå rådet de förändringar som eventuellt behöver göras.

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/46

1.1

EESK välkomnar ”Handlingsplanen för hållbar konsumtion och produktion samt en hållbar industripolitik” som läggs fram av kommissionen och som innehåller en rad nya åtgärder samt ändringar av olika bestämmelser i lagstiftningen. EESK har redan tidigare bekräftat sitt engagemang för en hållbar utveckling som ett medel för miljömässig, ekonomisk och social utveckling i EU.

1.2

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att företagen, inte minst de små och medelstora, är sårbara i denna tid av ekonomisk och finansiell kris. Det är därför ytterst viktigt att handlingsplanen genomförs på ett sådant sätt att den ökar företagens effektivitet och konkurrenskraft samt bidrar till ekonomins återhämtning och en hållbar produktion och konsumtion.

1.3

Den handlingsplan som läggs fram av kommissionen är i viss mån oklar vad avser innehåll och omfattning, och detta bör så snart som möjligt rättas till så att tillämpningen underlättas och berörda ekonomiska sektorer kan göra en korrekt utvärdering. EESK vill i sammanhanget uppmana kommissionen att utveckla sina planer i samarbete med berörda sektorer och se till att de bygger på solida vetenskapliga och tekniska kriterier som är tydliga och tillämpliga i praktiken.

1.4

Som ett komplement till de ekonomiska sektorernas insatser vill EESK framhålla betydelsen av att det utformas stödåtgärder, framför allt på området för forskning, utveckling och innovation, och kommittén vill erinra om att man just under krisperioder bör stärka sådana aktiviteter.

1.5

Det är mycket viktigt att kommissionen accepterar att alla berörda sektorer medverkar när handlingsplanen utarbetas. EESK vill därför uttrycka sin oro över återförsäljarforumet, som vi anser är ensidigt och förkastligt eftersom det skulle ålägga leverantörerna vissa villkor utan deras samtycke och endast till följd av deras marknadsposition. Det enda godtagbara och hållbara är att ersätta det med ett forum där samtliga berörda parter deltar på lika villkor.

1.6

När det gäller förslaget om ekodesign vill EESK fästa uppmärksamheten på att miljökraven snarare bör utformas med hänsyn till de mål som ska uppfyllas än de tekniska lösningar som ekodesign möjliggör. Den fortlöpande utvecklingen av miljövänliga produkter bör bygga på en analys av deras livscykel som beaktar en rad indikatorer såsom utsläpp av växthusgaser, vattenförbrukning, användning av icke-förnybar energi, minskad biologisk mångfald, luft- och vattenföroreningar osv. Man måste ta hänsyn till alla dessa faktorer för att hitta en passande lösning med hjälp av lämplig metodik och ett välgrundat vetenskapligt underlag.

1.7

När det gäller märkning vill EESK påpeka att märkning är ett viktigt redskap men att det inte är det enda sättet att informera konsumenterna på, att bestämmelserna på området bör harmoniseras för att göra det lättare att uppnå målen och att det redan finns stränga märkningskrav inom bestämda sektorer som exempelvis livsmedelssektorn. EESK anser att konsumentupplysning är det bästa sättet för att konsumenterna ska bli medvetna och kunna göra väl underbyggda val och därmed ändra sina konsumtionsmönster.

1.8

Det är viktigt att undvika ett system som är diskriminerande och betungande för de europeiska producenterna på deras egen inre marknad och EESK vill därför understryka att alla de bemödanden som de europeiska ekonomiska aktörerna förutsätts göra i anslutning till kommissionens handlingsplan även bör gälla för importerade varor.

2.1

Europeiska unionen har gjort stora insatser för att uppnå Lissabonstrategins tillväxt- och sysselsättningsmål. Nu gäller det att integrera dessa ekonomiska framsteg i en hållbar miljö, och enligt kommissionen är detta något som man omedelbart måste ta itu med.

2.2

Därför lägger kommissionen fram sin strategi i meddelandet KOM(2008) 397 slutlig, som förespråkar en samsyn på gemenskapsnivå i syfte att främja en hållbar konsumtion och produktion samt en hållbar industripolitik. Denna strategi kompletterar den nuvarande politiken för energianvändning, främst det energi- och klimatpaket som kommissionen antog i januari 2008.

2.3

I meddelandet presenteras en handlingsplan som syftar till att förbättra produkternas energi- och miljöprestanda och öka konsumenternas användning av sådana produkter. Slutmålet är att förbättra produkternas totala miljöprestanda under hela deras livscykel, i synnerhet de produkter vars miljöpåverkan kan minskas mest. Den verkliga utmaningen består i att skapa en ”god cirkel”, dvs. att förbättra produkternas totala miljöprestanda under hela deras livscykel, främja och stimulera efterfrågan på bättre produkter och bättre produktionsteknik och hjälpa konsumenterna att göra bättre val genom enhetligare och enklare märkning. Samtidigt får man inte glömma att det är viktigt att förbättra den europeiska ekonomins konkurrenskraft.

2.4

Handlingsplanen innehåller åtta åtgärder som beskrivs nedan:

2.5

Dessa målsättningar som beskrivs utförligt i handlingsplanen åtföljs av tre lagstiftningsförslag:

Dessutom åtföljs den av ett meddelande om miljöanpassad offentlig upphandling.

—

Tvåårsrapporten om EU:s strategi för hållbar utveckling (1).

—

Den europeiska miljölagstiftningens inverkan på den industriella omvandlingen (2).

—

Miljövänlig produktion (3).

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/50

1.1

EU:s miljömärkesprogram är ett frivilligt instrument och bör så förbli. Programmets frivilliga karaktär gör det möjligt att fastställa höga och ambitiösa standarder för miljömärkeskriterierna så att endast produkter och tjänster med en god miljöprestanda lyfts fram.

1.2

Kommittén insisterar på att förvaltningen av programmet måste förbättras så att det kan drivas på ett mer affärsmässigt sätt.

1.3

Kommittén delar kommissionens uppfattning att antalet produktgrupper och licensinnehavare måste utökas kraftigt.

1.4

EESK anser vidare att miljömärkning av alla livsmedelsprodukter, såväl färska som bearbetade, skulle vara första steget mot att göra leverantörskedjan miljövänligare. Kommittén anser dock att miljömärkningen av livsmedel enbart bör beviljas om alla skeden i produktens livscykel tas i beaktande. Det framgår inte klart av förslaget vilka livsmedelskategorier kommissionen anser ska omfattas av förordningen.

1.5

Förpackningar bör emellertid endast omfattas av miljömärkeskriterierna om det är relevant för den enskilda produktgruppen.

2.1

Kommissionen lade i juli 2008 fram ett förslag till förordning om ett miljömärkesprogram för gemenskapen. Förslaget är avsett att ersätta förordning (EG) nr 1980/2000 av den 17 juli 2000 om ett reviderat gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke.

2.2

Detta är ingen ny fråga för Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK). Kommittén har uttryckt sina synpunkter på det ursprungliga förslaget (1) och den har även lagt fram ett stort antal förslag om den framtida inriktningen för programmet som en del av andra yttranden som nyligen utarbetats (2).

2.3

Utarbetandet av detta yttrande har även berikats av flera bidrag från behöriga organ, europeiska intressegrupper och företag som deltar i programmet. EESK har haft särskilt stor behållning av de presentationer som gjordes av olika företrädare för näringslivet, icke-statliga miljöorganisationer och konsumentorganisationer vid en hearing som anordnades i kommitténs lokaler.

3.1

Miljösituationen ger upphov till ökande oro.

De moderna produktions- och konsumtionsmönstren har lett till en ökad efterfrågan på energi och resurser. Dessa resurser används på ett ohållbart sätt, vilket hotar målet att begränsa den negativa påverkan av människans verksamhet på miljö, hälsa och naturresurser.

3.2

Dagens ekonomier står därför inför en stor utmaning när det gäller att integrera målen för en hållbar miljö med ekonomisk tillväxt och välstånd för att kunna rätta till tidigare misstag.

3.3

Det är viktigt att den finanskris som har drabbat ekonomier världen runt inte tar udden av insatserna för att komma till rätta med effekterna av klimatförändringarna och skydda miljön. Tvärtom bör åtgärder för att göra livsmedelskedjan miljövänligare ses som en utgångspunkt som successivt kan utvidgas till att omfatta alla industrisektorer.

3.4

I detta sammanhang maximerar en hållbar konsumtion och produktion företagens potential att omvandla miljöutmaningarna till ekonomiska möjligheter, vilket i sin tur gagnar konsumenterna.

3.5

Utmaningen består i att förbättra produkternas övergripande miljöprestanda under deras livscykel, att främja efterfrågan på bättre produkter och produktionsteknik och hjälpa konsumenterna att göra välgrundade val.

3.6

EESK stöder därför ett miljömärke som bygger på flera kriterier, utfärdas av tredje part och är baserat på ”livscykeltänkande” (3) och som kan utgöra ett viktigt inslag i dessa politiska instrument (4).

3.7

EESK ser mycket positivt på initiativen att utforma en gemenskapspolitik för hållbar produktion och konsumtion som fullständigt integreras i annan gemenskapspolitik med målsättningen att skapa en ”grön marknad” för att se till att dessa produkter och tjänster motsvarar tydliga och gemensamma kriterier och verkligen finns tillgängliga i alla medlemsstater.

3.8

Erfarenheten från genomförandet av miljömärkesprogrammet har visat att det finns ett behov av att ändra den nu gällande förordningen.

Bristerna i det befintliga systemet kan sammanfattas på följande sätt:

EESK ger sina synpunkter på dessa brister i avsnittet ”Särskilda kommentarer”, där kommittén diskuterar de åtgärder som kommissionen har föreslagit för att förbättra systemet.

3.9

Slutligen är det mycket viktigt att genomförandet av EU:s miljömärkesprogram blir framgångsrikt eftersom det är det enda produktrelaterade och efterfrågestyrda frivilliga politiska instrumentet som finns att tillgå för att nå målen för hållbarhet.

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/55

1.1

EESK välkomnar kommissionens initiativ till en harmoniserad reglering av handeln med sälprodukter. Den nuvarande situationen på detta område är inte hållbar och det är nödvändigt att genomföra betydande förändringar på internationell nivå.

1.2

Eftersom det inte finns någon specifik rättslig grund med avseende på djurskyddsfrågor i EG-fördraget anser EESK att valet av artikel 95 om fragmentering på den inre marknaden som grund för lagstiftning på detta område är riktigt. Gemenskapens rättspraxis är en garant för detta besluts legitimitet.

1.3

Kommittén föreslår att ikraftträdandet för undantagsbestämmelserna skjuts upp och att kommissionen lägger fram en detaljerad rapport 2012 om utvecklingen av lagstiftningen om säljakt, vilken kan ligga till grund för eventuella undantag från och med 2012.

1.4

Under de första tre åren som den nya förordningen tillämpas bör det råda ett absolut förbud med ett enda undantag, nämligen den traditionella självhushållsjakt som inuitsamhällena bedriver.

1.5

För att säkra att åtgärderna i lagstiftningsförslaget verkligen genomförs är det av avgörande betydelse att kommissionen kan inrätta effektiva kontrollsystem. Denna kontroll kan inte utföras enbart av den medlemsstat som begärt ett undantag. Kommissionen bör övervaka att de relevanta bestämmelserna i lagstiftningen tillämpas korrekt på platsen.

1.6

Kommittén uppmanar kommissionen att utarbeta studier i syfte att påvisa klimatförändringarnas eventuella konsekvenser för bevarandet av de olika arterna.

2.1

Den djurgrupp som benämns pinnipedia omfattar sammanlagt 33 arter av sälar, sjölejon, sjöbjörnar, sjöelefanter och valrossar. Det är däggdjur av varierande storlek som samlas i stora grupper för att fortplanta sig på land eller på isen.

2.2

Trots att miljöorganisationerna (1) börjat varna för en kraftig minskning av sälbeståndet bland annat på grund av effekterna av klimatförändringarna, förnekar jägarnas organisationer och regeringarna i de länder där sälarna fortplantar sig att artens fortbestånd över huvud taget är ett problem och framhåller att det finns cirka 15 miljoner sälar att jaga. Under de senaste åren har debatten om säljakt fokuserat på djurskyddsfrågor, medan aspekter på bevarandet av arten har kommit i andra hand. EU har en särskild lagstiftning om bevarande av sälar (2).

2.3

Kommersiell säljakt bedrivs i Kanada, Grönland, Namibia, Norge och Ryssland. I samtliga dessa länder är säljakten reglerad i lag. Europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten (EFSA) har tillstått att det saknas tillförlitliga uppgifter om sälbeståndet och det antal djur som dödas varje år. Enligt uppgifterna från de nationella myndigheterna i varje land är säljakten mest omfattande i Kanada, där cirka 300 000 sälar dödas varje år. Enligt uppgifter från den kanadensiska regeringen (3) dödades 275 000 sälar 2008 och 17 000 licenser beviljades. Grönland (4) och Namibia (5) kommer långt efter Kanada med 160 000 respektive 80 000 dödade sälar om året.

2.4

Sälar dödas och avhudas i två länder inom EU, nämligen Finland och Sverige, och sälprodukter framställs i Storbritannien (Skottland). På gemenskapens territorium har denna verksamhet inte någon kommersiell dimension som i Norge och Kanada, utan ett dubbelt syfte som fritidsjakt och kontroll av beståndet av fiskätande djur.

2.5

Sälarna dödas för att man ska kunna använda skinnet till kappor, fettet till olja, köttet till djurfoder och könsdelarna till framställning av afrodisiaka, som uppskattas allt mer i Asien.

2.6

Sälar avlivas på olika sätt. De vanligaste vapnen är gevär och hakapik (en sorts klubba med en spetsig hake i ändan). Detta vapen förefaller både primitivt och grovhugget, men anses av forskarna vara det mest effektiva sättet att bedöva och döda sälar.

2.7

EFSA påpekade i sitt vetenskapliga yttrande (6) 2007 att det är möjligt att döda sälar snabbt och effektivt utan att åsamka dem onödig smärta eller rädsla, men erkände dock att dödandet i praktiken inte alltid sker på ett effektivt och skonsamt sätt. I de olika nationella lagstiftningarna regleras hakapikens storlek och användningssätt, liksom gevärens kaliber och ammunitionens hastighet.

3.1

Den 26 september 2006 antog Europaparlamentet en förklaring (7) med en begäran om att kommissionen skulle utarbeta lagstiftningsförslag i syfte att reglera import, export och försäljning av produkter från två sälarter, nämligen grönlandssäl och klappmyts. I förklaringen efterlyste man att särskild hänsyn skulle tas till inuitsamhällenas traditionella säljakt.

3.2

Europarådets parlamentariska församling har antagit en rekommendation om säljakt, i vilken man uppmanade medlemsstaterna att förbjuda alla grymma jaktmetoder som inte garanterar att djuren dör omedelbart.

3.3

Under de senaste åren har Belgien, Holland och Slovenien utarbetat nationella bestämmelser i syfte att förbjuda framställning och saluföring av sälprodukter. Även andra medlemsstater har beslutat om regleringar på detta område, och nationell lagstiftning håller för närvarande på att utarbetas.

3.4

I början av 2007 genomförde kommissionen en hearing med de berörda parterna som avslutades med ett vetenskapligt yttrande från Europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten (EFSA) (8). I april 2008 lade kommissionens generaldirektorat för miljö fram en undersökning om de möjliga konsekvenserna av ett förbud mot sälprodukter.

3.5

Den 23 juli 2008 lade kommissionen fram ett förslag till förordning (9) om handel med sälprodukter. Den rättsliga grunden till förslaget är artiklarna 95 och 133 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Artikel 95 behandlar fragmentering på den inre marknaden och artikel 133 den gemensamma handelspolitiken. Kriterierna för att använda artikel 95 som rättslig grund har fastställts i EG-domstolens rättspraxis.

3.6

I kommissionens förslag till förordning förbjuds saluföring, import, export och transitering av sälprodukter i gemenskapen. Ett system för beviljande av undantag från det generella förbudet har emellertid inrättats, under förutsättning att en rad villkor rörande djurskydd som fastställts i förordningen är uppfyllda (10). Syftet med dessa villkor är att säkra att sälarna dödas och avhudas utan att de åsamkats smärta, rädsla eller annat lidande.

3.7

Kommissionen medger ett automatiskt undantag när det gäller den traditionella självhushållsjakt på säl som inuitsamhällena bedriver. I genomförandebestämmelserna kommer det att fastställas lämpliga åtgärder för att garantera sälprodukternas ursprung.

3.8

Medlemsstaterna ska vart femte år sända en rapport till kommissionen om de åtgärder som vidtagits för genomförandet av förordningen.

4.1

Kommittén välkomnar kommissionens initiativ till en harmonisering av lagstiftningen avseende godtagbara metoder för säljakt och saluföring av sälprodukter.

4.2

Förslaget till förordning fokuserar på djurskyddsaspekterna, och man tar inte upp frågan om artens bevarande. De europeiska naturorganisationerna har understrukit behovet av att låta dessa aspekter omfattas av lagstiftningen. EU har emellertid en solid lagstiftning på djurskyddsområdet och förfogar över särskilda instrument som kompletterar förslagets åtgärder när det gäller sälar.

4.3

Naturligtvis kommer klimatförändringarna (särskilt islossningen) att direkt påverka sälarnas levnads- och fortplantningsförhållanden. Därför vill vi uppmana Europeiska kommissionen att utföra relevanta utvärderingar och studier i syfte att tillhandahålla faktiska uppgifter som visar om klimatförändringarna påverkar sälbeståndet negativt, och om så är fallet se över och anta gemenskapsinstrument i syfte att bevara arten.

4.4

EG-fördraget ger inte EU någon särskild rättslig grund för lagstiftning som avser djurskyddsaspekter. Avsaknaden av en specifik rättslig grund gör att EU måste utnyttja andra rättsliga och legitima grunder för att behandla denna fråga. Den omtvistade artikel 95 om fragmentering på inre marknaden ger EU möjlighet att harmonisera lagstiftningen om djurs välbefinnande, ett begrepp som enligt gemenskapslagstiftningen är av ”allmänt intresse”. EESK uppgav i sitt yttrande om päls av katt och hund (11) att man accepterar nämnda rättsliga grund för lagstiftning som avser djurskyddsaspekter, och underströk att man stöder de handelsregler som utarbetats av WTO.

4.5

Avsaknaden av gemenskapskontroll på detta område, bristen på uppgifter (något som erkänns officiellt av EFSA) och underliggande ekonomiska intressen gör det svårt att få en realistisk och objektiv bild av säljakten utanför EU. I de länder där säljakt bedrivs finns inget som säger att eventuella ändringar i lagstiftningen i syfte att anpassa sig till nya gemenskapskriterier i praktiken skulla ta sig uttryck i någon större förbättring av de villkor under vilka sälarna avlivas.

4.6

Ett allmänt förbud åtföljt av ett system med beviljande av undantag i efterhand kräver ett innovativt instrument som kan utgöra ett värdefullt prejudikat i framtida europeiska lagstiftningsprocesser. EESK avvisar inte helt gemenskapens undantagssystem, men skulle gärna se att dess ikraftträdande skjuts upp så att ett totalt förbud gäller under tre första åren av direktivets tillämpning. Inuitsamhällena, som är beroende av säljakt för sin överlevnad, skulle utgöra det enda undantaget. En sådan senareläggning skulle göra det möjligt för EU att ur teknisk synpunkt utforma ett undantagssystem som är mer detaljerat och striktare än det allmänna systemet i det ursprungliga förslaget. Det skulle dessutom förenkla kontrollerna och tillhandahålla nytt underlag för att bedöma eventuell beviljande av undantag.

4.7

Att lägga fram en gemenskapsrapport 2012 om förändringar i den nationella lagstiftningen med avseende på säljakten, den praktiska tillämpningen och kontrollmekanismerna skulle kunna vara till stor nytta och innebära att gemenskapsmyndigheterna från och med detta datum kan bedöma vilka framsteg som görs samt eventuella beviljanden av undantag. Avsaknaden av uppgifter motiverar en omfattande gemenskapsinsats som gör det möjligt att samla in alla relevanta och nödvändiga uppgifter.

4.8

EESK skulle gärna se att kommissionens lagstiftningsförslag verkligen leder till att de medlemsstater där säljakt bedrivs anpassar sin lagstiftning och sin praxis och går över till mer ”humana” avlivningsmetoder. Den situation som i dag råder när det gäller slakt av sälar är oacceptabel, och man bör verka för att nödvändiga förändringar genomdrivs samtidigt som man måste komma i håg att EU har begränsad behörighet på detta område.

4.9

EESK ser det som nödvändigt att medlemsstaterna antar ett system med effektiva, avskräckande och proportionerliga sanktioner med målsättningen att säkerställa de nya säljaktsbestämmelsernas räckvidd och effektivitet. Ett effektivt sanktionssystem kommer att bidra till att stärka inre marknaden och konsumentskyddet.

5.1

Trots att förslaget till förordning inte tar upp frågan om säljaktens berättigande, anser vi det lämpligt att EESK yttrar sig om vissa i säljaktsdebatten regelbundet återkommande frågor. För det första bör det klart och tydligt framhållas att slakt av sälar inte är att betrakta som en fiskeaktivitet utan som däggdjursjakt. För det andra är det osäkert om man kan skylla minskningen av fiskeresurser, framför allt torsk, på sälarna. Inga vetenskapliga studier stöder denna tes som i vissa länder framförs för att motivera säljakt. Det marina ekosystemets komplexitet gör det omöjligt att uttala sig bestämt i denna fråga.

5.2

I sitt förslag gör kommissionen inte någon skillnad mellan säljakt i större eller mindre skala. Detta förefaller lämpligt med hänsyn till att respekten av djurskyddet är förslagets slutliga mål. Att införa särskilda undantag för europeiska länder som bedriver småskalig säljakt kan inte motiveras med djurskyddsaspekterna som utgångspunkt, och det skulle kunna så tvivel om hela förslagets internationella lagenlighet.

5.3

Kontrollarbetet på detta område förefaller särskilt svårt och komplext och sker under mycket besvärliga klimatförhållanden. Kontrollerna bör fastställa det verkliga antalet djur som avlivas och i vilken utsträckning lagstiftningen på detta område respekteras ute på fältet. Ett kontrollsystem som helt och hållet förvaltas av det land som begär undantag förefaller inte vara det bästa sättet att säkerställa dess oberoende. EU bör i stället bilda en expertgrupp som utför kontroller på plats i de länder som begär undantag. Det land som vill exportera varor till gemenskapsmarknaden bör stå för finansieringen av denna europeiska inspektionsgrupp. På så vis skulle EU förfoga över mer information för att bedöma hur effektivt certifierings- och märkningssystemet är.

5.4

Att införa ett frivilligt certifierings- och märkningssystem i de länder som har begärt undantag är i linje med den oro som de europeiska medborgarna vid flera tillfällen har gett uttryck för och med de synpunkter som framkom vid det offentliga samråd som anordnades av kommissionen. Incitament till certifiering och märkning bör under alla omständigheter åtföljas av allmänna normer i syfte att förbjuda framställning och saluföring av sälprodukter. Om inte är det tveksamt huruvida man kan uppfylla de djurskyddsmål som kommissionen eftersträvar i förslaget.

5.5

Certifieringskraven måste fastställas i förordningens genomförandebestämmelser på ett sådant sätt att villkoren för certifiering och märkning tydligt framgår. Den bristande exaktheten på detta område har tidigare medfört en otydlig märkning som förvirrat och vilselett konsumenterna. Man finner ofta produkter på marknaden som framställts av sälprodukter, men som är märkta ”marin olja” eller ”fiskolja”. Det är absolut nödvändigt att man på dessa produkters etiketter inte bara anger vilken sälart de härstammar från utan även djurets ursprung.

5.6

Den kommitté som ska bistå kommissionen vid utarbetandet av undantag bör underlätta för samtliga berörda organisationer och aktörer att delta i förfarandet.

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/59

—

effektivitet och energibesparing,

—

markanvändning och markskydd,

—

vatten och luft,

—

utsläpp,

—

avfallshantering,

—

bevarande av biologisk mångfald.

—

göra anställda, arbetsgivare och allmänheten mer miljömedvetna,

—

bidra till en hållbar produktion,

—

uppmuntra hållbar handel,

—

uppnå en hållbar konsumtion.

2.1

Utveckling av frivilliga instrument bör ses som en viktig del av EU:s miljöpolitik. Kommissionen medger också att dessa instrument har stor potential men inte har utvecklats till fullo (3).

2.2

Frivilliga miljöinstrument kan innebära stora fördelar när de

2.3

Utöver Emas är det också värt att beakta följande frivilliga instrument som införts och vidareutvecklats av EU: miljömärket (4), miljövarudeklarationen (EPD – Environmental Product Declaration) och livscykelanalysen (LCA – Life Cycle Assessment), miljöanpassad offentlig upphandling (GPP – Green Public Procurement) (5), Energy Star-märket (6) och frivilliga avtal (7), agenda 21 och standarden EN ISO 14001.

2.4

Samverkanseffekterna med andra miljöpolitiska instrument har blivit allt större. Ett exempel är det miljöledningssystem som definieras i ISO 14001 (8) – med 35 000 certifieringar – som grundas på ett betydande åtagande från företagsledningars sida att följa lagstiftningen, göra kontinuerliga förbättringar och förebygga föroreningar.

2.5

I samband med handlingsplanen för en hållbar konsumtion och produktion och för en hållbar industripolitik (9) – om vilken EESK håller på att utarbeta ett yttrande – framhålls dessutom att Emas är ett instrument som har samverkanseffekter med

2.6

Sedan 1992 har EESK ansett att gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning (Emas) spelar en viktig roll för att främja och stärka miljöskyddet och att den föreslagna «ordningen» bidrar till att förbättra miljöskyddet, särskilt eftersom de miljöpolitiska målen ska uppnås med företagens egna resurser, incitament för aktsamhet och förbättrad information med större spridning (11) samt genom att alla anställda involveras.

2.7

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 761/2001 av den 19 mars 2001 ersatte förordningen från 1993, och utvidgade möjligheten till certifiering till alla «anläggningar» efter en översyn som genomförs «med hänsyn till att frivilliga instrument och de olika intressenternas ansvar för en hållbar utveckling blir allt viktigare i gemenskapens miljöpolitik» (12). EESK välkomnade detta i ett yttrande (13).

2.8

EESK framhöll särskilt att grundläggande inslag i Emas bör vara

2.9

Andra mål som Emas kan bidra till att uppnå är

2.10

EESK ser därför positivt på att kommissionen inleder en översyn av den befintliga lagstiftningen om frivilligt deltagande i Emas, så att ordningens potential kan utnyttjas fullt ut.

3.1

Den föreslagna översynen av gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning (Emas) har – genom en ny förordning som upphäver förordning (EG) nr 761/2001 och beslut 2001/681/EG och beslut 2006/193/EG – till syfte att

—

Behöriga registreringsorgan.

—

Auktoriseringsorgan.

—

Tillsynsmyndigheter.

—

Miljökontrollanter.

—

hållbar produktion,

—

hållbar handel,

—

hållbar konsumtion.

11.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 218/65

1.1

EESK välkomnar detta förslag till förordning från kommissionen. Förslaget utgör ett betydande steg i rätt riktning och innebär en möjlighet att förbättra djurskyddet under slaktprocessen.

1.2

Kommittén välkomnar förslaget om att ge slakterierna fullt ansvar för djurens välbefinnande under slaktprocessen, inklusive kraven på att införa standardrutiner och kompetensbevis samt att utnämna en djurskyddsansvarig person på slakteriet.

1.3

Kommittén betonar att den officiella veterinären ska ha huvudansvaret för att kontrollera att djurskyddsförfarandena tillämpas fullt ut och på rätt sätt under slaktprocessen. Den officiella veterinären bör omedelbart informeras om eventuella förändringar beträffande standardrutinerna.

1.4

Den officiella veterinären bör i synnerhet ha ansvar för att regelbundet kontrollera att slaktförfarandena tillämpas på rätt sätt.

1.5

Förslaget om att tillåta undantag för rituell slakt är helt oförenligt med de målsättningar för djurens välbefinnande under slaktprocessen som finns upptagna i förslaget till förordning.

1.6

Kommittén ställer sig mycket positiv till de nya förfarandena för utslaktning och nödavlivning. Särskilt betydelsefullt är kravet på att man, innan sådana åtgärder vidtas, ska utarbeta en handlingsplan för att garantera att bestämmelserna i denna förordning efterlevs. Kommittén är mycket nöjd med förslaget om att en utvärderingsrapport ska offentliggöras inom ett år från det att utslaktningen har avslutats.

2.1

Djurskyddets betydelse har ökat inom EU, och detta är viktigt i ett samhälle som gör anspråk på att vara väl utvecklat och civiliserat.

2.2

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet rekommenderade i två olika vetenskapliga yttranden 2004 och 2006 en revidering av direktiv 93/119/EG.

2.3

Specifika problem med EU-lagstiftningen har identifierats, t.ex. bristen på enhetliga procedurer med avseende på nya bedövningsmetoder och bristen på klara ansvarsområden för slakteriernas drifts- och ledningsansvariga. Det föreligger även ett behov av lämplig utbildning av personal som arbetar med slakt.

2.4

Det finns ett behov av tydlighet i fråga om de djurskyddsvillkor som gäller för djur som avlivas i sjukdomsbekämpningssyfte. Djurskyddsbestämmelserna bör i möjligaste mån tillämpas i de fall där djur måste nödslaktas, i syfte att undvika förseningar och onödigt lidande för djuren.

2.5

Kännedomen om djurskyddsaspekterna måste förbättras och integreras i förberedelserna och i hanteringen av djuren före slakt.

2.6

Direktiv 93/119/EG kommer att upphävas och ersättas av den föreslagna förordningen, utan att räckvidden påverkas.

2.7

Genom övergången från ett direktiv till en förordning möjliggör förslaget en enhetlig och samtidig tillämpning inom hela EU, vilket är i linje med den inre marknaden.

3.1

Förordningen fastställer bestämmelser om avlivning av djur för produktion av livsmedel, ull, skinn, päls eller andra produkter och därmed sammanhängande verksamhet.

3.2

Undantag kommer att tillåtas för nödavlivning, för att förhindra att onödig smärta och onödigt lidande tillfogas djuren, samt för fall där full efterlevnad av förordningen skulle resultera i en direkt risk för människors hälsa och säkerhet.

3.3

Förordningen är inte tillämplig om djuren avlivas

3.4

Djur ska förskonas från alla former av smärta, plåga eller lidande som kan undvikas vid slakten och därmed sammanhängande verksamhet. Slakterierna måste vidta alla åtgärder som behövs för att säkerställa att djuren omhändertas på tillbörligt sätt och utsätts för så lite stress som möjligt i hanteringen inför slakt.

3.5

Enligt artikel 4.1 får djur avlivas endast med metoder som garanterar att djuren dör omedelbart eller efter bedövning.

3.6

Om religiösa riter påbjuder sådana metoder får djur genom undantag avlivas utan bedövning före avlivningen, under förutsättning att avlivningen äger rum i ett slakteri. Medlemsstaterna kan dock välja att inte tillämpa detta undantag.

3.7

En förteckning över bedövningsmetoderna samt en detaljerad beskrivning av de tekniska specifikationerna återfinns i bilaga I. Bedövningen måste genomföras i enlighet med dessa metoder. Vid kontroll av bedövningsprocessens effektivitet ska ett tillräckligt representativt urval av djur användas för att säkerställa att processen fungerar på ett tillbörligt och konsekvent sätt.

3.8

Gemenskapens riktlinjer för god praxis för de bedövningsmetoder som anges i bilaga I får antas i enlighet med förfarandet i artikel 22.2. Detta förfarande inrättades genom ett rådsbeslut 1999, i vilket man fastställer att kommissionen kan utöva de tilldelade genomförandebefogenheterna genom en föreskrivande kommitté. Varje medlemsland kommer att ha en representant i kommittén, som ska ledas av en företrädare för kommissionen.

3.9

Aktörerna ska fastställa och tillämpa sådana standardrutiner som garanterar att avlivning och därmed sammanhängande verksamhet utförs i enlighet med artikel 3.1. Dessa standardrutiner ska på begäran lämnas till den behöriga myndigheten. När det gäller bedövning ska standardrutinerna beakta tillverkarnas rekommendationer och instruktioner avseende användningen av utrustningen. Dessutom måste en backuplösning finnas direkt tillgänglig i händelse av problem med bedövningsutrustningen.

3.10

Ett kompetensbevis kommer att krävas för personal som deltar i avlivning och därmed sammanhängande verksamhet: