31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/1

1.1

I sina olika yttranden om minskning av koldioxidutsläppen har kommittén alltid gett sitt starka stöd åt sådana lagstiftningsinitiativ från kommissionen som syftar till att nå konkreta och tydliga mål för att minska växthusgasutsläppen och som utgör ett centralt bidrag i kampen mot klimatförändringen.

1.2

Kommittén välkomnar målen i förslaget till förordning om en gradvis minskning av koldioxidutsläppen så att man når det föreslagna målet 130 g/km till 2012 genom förbättrad motorfordonsteknik.

1.3

Dessutom uppmanar kommittén alla berörda parter att förbinda sig att nå målet 120 g/km senast 2012 med hjälp av den samordnade strategi som beskrivs i kommissionens meddelande av den 7 februari 2007. Kommittén uppmanar också rådet och Europaparlamentet att snarast anta alla förslag till lagstiftning som syftar till att bromsa klimatförändringen.

1.3.1

Kommittén rekommenderar att kommissionen sätter upp långsiktiga mål i enlighet med Europaparlamentets begäran: Djärvare lösningar krävs till 2020.

1.4

I synnerhet uppmanar kommittén till ett snabbt antagande av förslaget till direktiv om beskattning av personbilar (KOM(2005) 261 slutlig) och till utvidgning av direktiv 1999/94/EG om tillgång till konsumentinformation om bränsleekonomi och koldioxidutsläpp vid marknadsföring av nya personbilar. Kommittén uppmanar också kommissionen att föreslå och samordna initiativ till reklam och marknadsföring i syfte att främja bränslesnåla motorfordon.

1.5

Det verkar finnas skäl för särskild lagstiftning för bilindustrin med hänsyn till behovet av att gå vidare efter en period av frivilliga åtaganden inom industrin. Även om dessa åtaganden lett till viktiga framsteg och haft god effekt på utsläppen från personbilar, räcker de inte till för att man ska kunna nå de uppsatta målen.

1.6

Kommittén stöder strategin och det tillvägagångssätt som föreslås, men vill uppmana till åtgärder som verkligen är genomförbara, så till vida att man uppnår rätt balans mellan att på ena sidan åstadkomma avgörande framsteg för miljön och på andra sidan säkerställa de 13 miljoner arbetstillfällen som finns inom denna industri samt bevara konkurrenskraften fullt ut hos de europeiska företagen i denna sektor, som otvivelaktigt har en strategisk betydelse för EU:s ekonomi.

1.7

Kommittén håller med om att en förordning är den lämpligaste regleringsformen, eftersom den garanterar omedelbar efterlevnad av besluten och på så vis förhindrar snedvridning av konkurrensen. Tidsramarna och detaljerna för de åtgärder som föreslås måste övervägas noggrant och på ett mer samstämmigt sätt, så att man behåller och stärker konkurrenskraften hos de europeiska företagen på den globala marknaden och så att man förhindrar att orimliga fördelar skapas bland de olika segmenten inom sektorn.

1.8

Därför föreslår kommittén att kommissionen överväger möjligheten att ersätta det nuvarande systemet för bestämning av gränsvärden för utsläpp som endast utgår från fordonets vikt (som i Japan) och börjar räkna med andra parametrar, såsom fordonets markyta (hjulbasen multiplicerad med spårvidden). Detta beräkningssätt används redan för lastbilar i USA.

1.9

Kommittén uppmanar till ytterligare eftertanke när det gäller den linjära kurvans lutning, uttryckt i procent, med hänsyn till dess omedelbara effekt på ansvarsfördelningen mellan tillverkarna. Kommissionen skriver själv i sin sammanfattning av konsekvensbedömningen (SEK(2007) 1724) att ”Om dessa kriterier tillämpas tyder inledande analyser på att man för att uppnå balans mellan dem i detta läge bör överväga ett intervall mellan 50 % och 80 %”. Därmed erkänner kommissionen indirekt behovet av en mycket bättre konsekvensbedömning i en sådan känslig fråga. Att välja en lutning på 60 % skulle lämna vissa problem olösta och skulle kunna skapa tvister med tillverkare som anser att beslutet är orättvist och obalanserat. Kommittén rekommenderar att effekterna av det slutgiltiga beslutet, som ska fattas efter att alla nödvändiga överväganden gjorts, varken ska medföra fördelar eller nackdelar för enskilda parter.

1.10

En annan aspekt som bör övervägas noggrant är införandet av böter i artikel 7 i förordningen. Kommittén stöder visserligen denna avskräckande strategi, men anser att åtgärdernas kraftiga progressivitet inte gör det möjligt för tillverkarna inom EU att anpassa sina produktionskedjor till de nya gränserna inom avsedd tidsram. I jämförelse med de åtgärder som planeras för andra sektorer verkar dessa åtgärder dåligt avvägda, eftersom de får större effekt på tillverkning av små och medelstora fordon än på tillverkning av stora fordon. Detta skapar automatiskt obalans mellan de olika tillverkarna.

1.11

Kommittén anser att dessa böter efter hand kan bli mycket höga och att de kan påverka konsumentpriserna och därigenom lägga kostnadsbördan på köparen samt eventuellt snedvrida konkurrensen och dessutom försena förnyelsen av vagnparken. Kommittén uppmanar kommissionen att se till att alla finansiella medel som härrör från denna åtgärd stannar inom bilindustrin. På så vis kan man skapa incitament till att byta ut äldre, mer förorenande bilar och genomföra kampanjer för ökad medvetenhet om koldioxidutsläppen som köpargument samt även bidra till de enorma resurser som behövs till forskning och utveckling.

1.12

Kommittén anser att vetenskaplig forskning är avgörande för hur stora framsteg man kan göra inom industrin. Inledningsvis kan man visserligen nå resultat med befintlig teknik, men det är rimligt att anta att det i framtiden krävs ett ”teknologiskt uppbrott från det nuvarande läget” genom att man inför mer avancerad teknik.

1.13

Enligt kommitténs uppfattning krävs det enorma resurser och ett starkt engagemang om man ska välja forskningsvägen. Till att börja med behöver man säkra samordningen av de initiativ som finns i medlemsstaterna, vid universitet och vid teknikcentrum på alla nivåer, samtidigt som man uppmuntrar till aktivt deltagande från tillverkarnas sida.

1.14

I detta syfte anser kommittén att ett gemensamt teknikinitiativ för bilindustrin skulle kunna hjälpa till att samla forskarvärlden.

1.15

Kommittén anser att konsekvensbedömningen inte går tillräckligt långt, vilket också konsekvensbedömningsnämnden själv poängterar. I dokument SEK(2007) 1725 begär nämnden ett klargörande av eventuella effekter på möjligheterna att nå målen och en förklaring av eventuella skillnader mellan resultat från TREMOVE-modellen och förhandsanalyser. Kommittén vill tillägga att vissa känsliga variabler som bränslepriser och autonom viktökning (AWI) behöver analyseras ytterligare. Man bör även göra en närmare bedömning av regionala effekter, särskilt när det gäller sysselsättningen, underleverantörerna till bilindustrin och den internationella konkurrenskraften.

1.16

För att en sådan långtgående strategi ska lyckas anser kommittén att det krävs lämpliga åtgärder för att stödja och skydda den industriella strukturen i Europa; detta med avseende på att säkerställa eller rentav förbättra den nuvarande konkurrenskraften samtidigt som man behåller kvalificerade arbetstillfällen inom industrin. Kommittén förespråkar ett infasningssystem som skulle innebära att slutmålet till minst 80 % uppnås år 2012 och att återstoden därefter uppnås gradvis fram till 2015.

1.17

En avgörande faktor för att nå miljömålen och säkerställa konkurrenskraften är en strikt tillämpning av utsläppsgränsvärdena för alla fordon som inte är tillverkade inom EU men som säljs inom EU. Dessa gränsvärden ska tillämpas på importerade fordon.

1.18

Med hänsyn till att detta förslag bara är början på en process som syftar till att ta itu med miljöproblemen i hela transportsektorn, vill kommittén uppmana kommissionen att snabbt utarbeta ny lagstiftning för begränsning av koldioxidutsläppen från lätta lastbilar, tunga fordon och tvåhjuliga fordon, och att sammanställa all relevant statistik om utsläppen från dessa fordon.

1.19

Kommittén menar att sektorspolitiken visserligen har stor betydelse för bilindustrin, men att det också behövs bredare åtagande inom den övergripande transportpolitiken. Icke desto mindre är sektorspolitiken en viktig förlöpare som kan vägleda hela industrin mot de miljömål som redan eftersträvas inom andra industrisektorer i EU.

1.20

Kommittén hoppas att de sektorsinriktade åtgärder som föreslås ska åtföljas av ett resultatinriktat agerande som är inriktat på transportefterfrågan. Det är mycket viktigt att föra en rigorös politik med inriktning på en ännu större omläggning av vägtransporter till andra transportsätt som ger mindre utsläpp av växthusgaser, såsom järnväg, inlandssjöfart och kollektivtrafik (om möjligt med mycket låg utsläppsnivå).

1.21

Kommittén ställer sig inte bakom förslaget till tillfälligt undantag i förordningens artikel 9 i dess nuvarande form, eftersom detta helt klart innebär att tillverkarna behandlas ojämlikt. Kommittén anser att det är mycket viktigt att undvika att det införs regelbaserade fördelar som skulle kunna snedvrida konkurrensen.

1.22

Kommittén rekommenderar att det utformas en modell för CO2-beräkning som tar hänsyn till alla utsläpp från bilindustrin. Den klimatpåverkan som uppstår under fordonets hela livscykel borde beaktas.

1.23

För att nå detta mål behöver vi få igång en debatt om livsstil – en fråga som kommittén nyligen berört i särskilda yttranden. Det är en utbredd övertygelse att man inte kommer att kunna nå målet att minska koldioxidutsläppen med 20 procent om antalet personbilar och storleken på dessa fortsätter att öka och om lastbilar som släpper ut stora mängder växthusgaser och kväveoxider fortsätter att gynnas. Detta varken kan eller får godtas.

2.1

I FN:s ramkonvention om klimatförändringar, som för Europeiska gemenskapens del ratificerades genom rådets beslut 94/69/EG av den 15 december 1993, uppmanas alla parter att formulera och genomföra program för att dämpa klimatförändringen.

2.2

Kommissionen har svarat genom att gradvis utveckla en rad lagstiftningsåtgärder som kulminerade i januari 2007 när EU i samband med internationella förhandlingar föreslog en 30-procentig minskning av utsläppen av växthusgaser i industriländerna (i förhållande till nivåerna 1990) och en 20-procentig minskning till 2020. Dessa mål vann sedan stöd hos både rådet och Europaparlamentet.

2.3

En analys av enskilda sektorer visar att de sammanlagda utsläppen av växthusgaser minskade med cirka 5 procent under perioden 1990–2004, men att koldioxidutsläppen från vägtransportsektorn ökade med 26 procent under samma period.

2.4

Med hänsyn till detta behövs det särskild lagstiftning för att få fordonssektorn att ansluta sig till den nedåtgående trenden när det gäller utsläpp av växthusgaser. I synnerhet måste man agera mot utsläpp från personbilar, som står för 12 procent av EU:s samlade utsläpp av koldioxid, den viktigaste växthusgasen.

2.5

Man har visserligen gjort betydande tekniska framsteg inom bilindustrin, vilket har lett till att koldioxidutsläppen tack vare förbättrad bränsleeffektivitet har minskat med 12,4 procent mellan 1995 och 2004. Denna minskning har emellertid helt och hållet uppvägts av den stadigt växande efterfrågan på transport och de allt större fordonen, och detta har i stället gjort att transportsektorns samlade utsläpp av växthusgaser har ökat.

2.6

Resultatet blir att EU knappast kommer att kunna nå utsläppsmålet på i genomsnitt 120 g koldioxid/km för den nya bilparken, om man inte vidtar särskilda åtgärder.

3.1

Unionens strategi för att minska koldioxidutsläppen började ta form 1995. Den bestod då av följande tre delar:

3.2

1998 åtog sig den europeiska bilindustriföreningen (European Automobile Manufacturers Association, ACEA) att minska de genomsnittliga utsläppen från nya bilar till 140 g koldioxid/km till 2008. Den japanska och den koreanska bilindustrin (Japan Manufacturers Association, JAMA, respektive Korean Manufacturers Association, KAMA) gjorde ett liknande åtagande för att minska de genomsnittliga utsläppen till 2009.

3.3

Kommissionen gav sitt erkännande till åtagandena genom att utfärda rekommendation 1999/125/EG (om ACEA:s frivilliga åtagande), rekommendation 2000/303/EG (om KAMA:s frivilliga åtagande) och rekommendation 2000/304/EG (om JAMA:s frivilliga åtagande). För att kunna övervaka utsläppen antog EU Europaparlamentets och rådets beslut nr 1753/2000/EG, i vilket en plan fastställdes för övervakning av koldioxidutsläppen från nya personbilar.

3.4

Den 7 februari 2007 utfärdade kommissionen följande två parallella meddelanden om bilsektorn:

3.5

I dessa meddelanden rapporterade man om framsteg när det gällde att nå målet 140 g koldioxid/km till 2008–2009, men man drog slutsatsen att det skulle bli omöjligt att nå målet 120 g koldioxid/km för den nya bilparken om man inte vidtog andra åtgärder.

3.6

Båda meddelandena uppmanade till en samordnad strategi med följande två huvuddrag:

3.7

I dessa meddelanden fastslog kommissionen att följande faktorer skulle beaktas i det genomsnittliga målet för den nya bilparken:

3.8

De rättsliga ramar som föreslagits och uppmuntrats av både konkurrensrådet och transportrådet är beroende av att alla biltillverkare intensifierar sitt arbete med att tillverka miljövänligare bilar, samtidigt som de eftersträvar maximal kostnadseffektivitet.

3.9

Detta innebär att man måste ha en samordnad strategi med alla parter involverade för att kunna genomföra minskningen av koldioxidutsläppen. Det behövs därför ett förslag till lagstiftning som innebär att målen nås samtidigt som bilindustrin bibehåller sin globala konkurrenskraft.

4.1

Syftet med förslaget till förordning (KOM(2007) 856) är att ”minska koldioxidutsläppen från lätta fordon” och att vidta åtgärder för att nå målet på 130 g/km till 2012. Det gäller motorfordon i kategori M1 enligt definitionen i bilaga II till direktiv 2007/46/EG och fordon för vilka typgodkännandet utvidgats i enlighet med artikel 2.2 i förordning (EG) nr 715/2007, och som registreras för första gången i gemenskapen och inte registrerats tidigare utanför gemenskapen.

4.2

Förslaget är en del av en samordnad strategi som ska fullbordas genom åtgärder som ger en minskning på ytterligare 10 g koldioxid/km för att man ska nå unionens slutmål på 120 g koldioxid/km i enlighet med KOM(2007) 19 slutlig.

4.3

Vid fastställandet av nivåerna för koldioxidutsläppen tar förordningen hänsyn till

4.4

Förslaget till förordning strävar också efter att

4.5

Kommissionen förklarar att förordningen är förenlig med EU:s andra mål och övriga politik samt att den är resultatet av omfattande samråd med och synpunkter från en särskild arbetsgrupp som inrättats för det europeiska programmet för klimatförändringen (högnivågruppen CARS 21) med alla aktörer representerade.

4.6

Rättslig grund: Artikel 95 i EG-fördraget anses vara en lämplig rättslig grund för att skapa rättvisa villkor för alla ekonomiska aktörer och ge en hög hälso- och miljöskyddsnivå.

4.7

Subsidiaritet och proportionalitet: Förslaget följer subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, även om det avser ett område där unionen inte är ensam behörig, i så måtto att det förhindrar att hinder uppstår på den inre marknaden. Antagandet av lagstiftningsåtgärder på unionsnivå gör det också enklare att agera för att nå en harmoniserad minskning av klimatförändringens inverkan på personbilar.

4.8

Val av regleringsform: Kommissionen anser att en förordning är den lämpligaste regleringsformen för att säkerställa att de antagna bestämmelserna omedelbart efterlevs och därigenom undvika snedvridning av konkurrensen, vilket skulle kunna ge återverkningar på den inre marknaden.

4.9

Övervakning: Varje medlemsstat måste enligt det tillvägagångssätt som fastslås i artikel 6 samla in uppgifter om koldioxidutsläpp från nya personbilar, uppmätta enligt den harmoniserade metod som lagts fram i förordning (EG) nr 715/2007, och rapportera dessa uppgifter till kommissionen.

4.10

Intyg om överensstämmelse: Tillverkarna ska enligt direktiv 2007/46/EG utfärda ett intyg om överensstämmelse som måste åtfölja varje ny personbil. Medlemsstaterna ska endast tillåta att en ny personbil registreras och tas i bruk om den åtföljs av ett giltigt sådant intyg (med det undantag som anges i artikel 9 i förordningen).

4.11

Böter för extra utsläpp: Enligt artikel 7 i förslaget till förordning ska man från 2012 utfärda böter för extra utsläpp för tillverkare (eller för poolansvarig, om det rör sig om en pool) som överskrider det specifika utsläppsmålet. Bötesbeloppet ska öka markant under åren efter 2012, och de böter som betalas ska ses som intäkter i Europeiska unionens budget.

5.1

I den resolution som antogs den 24 oktober 2007 välkomnade Europaparlamentet kommissionens strategi men föreslog att utsläppsmålen skulle genomföras från 2011 och framåt i syfte att nå 125 g koldioxid/km till år 2015 enbart genom tekniska förbättringar. Parlamentet betonade att man borde ta det andra steget med hänsyn till det långsiktiga målet på 95 g koldioxid/km till 2020 och eventuellt 70 g koldioxid/km till 2025, vilket skulle bekräftas eller revideras senast 2016.

6.1

Konsumenternas beteende är särskilt viktigt för att man ska lyckas minska bilarnas koldioxidutsläpp. För att få bilanvändarna att bidra mer till att målen nås, har kommissionen börjat förbereda en ändring av direktiv 1999/94/EG om tillgång till konsumentinformation om bränsleekonomi och koldioxidutsläpp vid marknadsföring av nya personbilar.

7.1

Precis som i tidigare yttranden om kommissionens förslag till minskning av koldioxidutsläppen vill kommittén ånyo bekräfta sitt stöd till alla EU-initiativ som syftar till att nå specifika mål för att minska växthusgasutsläppen och som utgör en central del av kampen mot klimatförändringen.

7.2

Kommittén instämmer med målen i det aktuella förslaget till förordning, med förbehåll för nedanstående kommentarer. Kommittén uppmanar rådet och Europaparlamentet att snarast anta alla lagstiftningsförslag som syftar till att dämpa klimatförändringen.

7.3

Kommittén uppmanar EU-institutionerna att snarast anta direktivet om beskattning av personbilar (KOM(2005) 261), vilket skulle påskynda uppnåendet av målet och uppmuntra företagen att göra större ansträngningar. Kommittén uppmanar också institutionerna att snarast förbättra direktiv 1999/94/EG om tillgång till konsumentinformation om bränsleekonomi och att föreslå och samordna initiativ om reklam och marknadsföring av motorfordon. Detta bör inbegripa åtgärder för att främja bränsleeffektiva fordon och förbjuda reklam för de fordon som förorenar mest.

7.4

Kommittén stöder valet av artikel 95 i EG-fördraget som rättslig grund för förslaget till förordning, eftersom denna artikel lämpar sig väl för att säkerställa rättvisa villkor för alla aktörer och en hög hälso- och miljöskyddsnivå.

7.5

Kommittén håller med om att en förordning är den lämpligaste regleringsformen, eftersom den garanterar omedelbar efterlevnad och förhindrar snedvridning av konkurrensen. Detta val framstår som nödvändigt, eftersom de frivilliga åtagandena från industrins sida, trots att de har haft en god effekt på utsläppen från personbilar, har visat sig otillräckliga när det gäller att nå de uppsatta målen.

7.6

Kommittén samtycker till förslaget om att begränsa utsläppen till 130 g koldioxid/km med hjälp av förbättrad motorfordonsteknik men beklagar att det inte längre förefaller realistiskt att försöka nå den snävare målsättningen på 120 g koldioxid/km som ursprungligen planerats till 2012. Kommittén är medveten om att kommissionen nu föreslår att målet på 120 g/km ska uppnås med andra medel, genom en samordnad strategi. Strategin bör omfatta förbättrade däckstandarder, främjande av ökad konsumentmedvetenhet, incitament till miljövänlig bilkörning (1) och framförallt större användning av biobränslen. Eftersom det råder ett växande tvivel om huruvida det är genomförbart och önskvärt att nå målet för biobränsleanvändning inom transportsektorn betraktar inte kommittén detta som ett tillfredställande alternativ.

7.7

Kommittén rekommenderar därför att kommissionen fastställer ytterligare mål för bilindustrin i syfte att minska koldioxidutsläppen från bilar under de kommande åren. EESK menar att man genom att nu inrätta en rad gradvis striktare mål för framtida år skulle ge en tydlig signal beträffande de normer som då kommer att vara tillämpliga och göra den europeiska industrin i stånd att anpassa sin produktion därefter.

7.8

Kommittén anser att motorindustrin genom att nå detta mål på ett viktigt sätt skulle bidra till kampen mot utsläpp av växthusgaser från transportsektorn, eftersom det skulle innebära en minskning av koldioxidutsläppen med 400 miljoner ton under den perioden.

7.9

Kommittén är övertygad om att betydande investeringar i forskning och utveckling är en avgörande faktor när det gäller att nå både nuvarande och långsiktiga mål. Dessa åtgärder måste utformas så att de hänger ihop och samordnas med pågående initiativ i de enskilda medlemsstaterna, vid universitet och inom alla teknikcentrum med anknytning till industrin. De måste också utformas så att tillverkarna deltar aktivt.

7.9.1

Kommittén vill rikta kommissionens och medlemsstaternas uppmärksamhet mot behovet av att införa åtgärder för inkomststöd – bl.a. via skatteincitament – för större familjer som är tvungna att använda stora fordon. Man bör också ta hänsyn till situationen på marknaderna i östra Europa, där fordonsparkens genomsnittsålder är mycket hög och där det handlas med mer förorenande andra- och tredjehandsfordon. Man bör försöka hitta olika vägar för att genom särbestämmelser ge incitament till inbyte i dessa länder. Länder med låg per capita-inkomst kommer givetvis inte att kunna dra fördel av en allmän utsläppsminskning, eftersom folk inte har råd att köpa de nya, mer effektiva fordonen, vilka högst sannolikt kommer att vara dyrare.

7.10

Det står klart att man under de närmaste åren kan nå hyggliga resultat med hjälp av befintlig teknik, men i framtiden kommer man att behöva överväga ett ”teknologiskt uppbrott från det nuvarande läget” genom att införa mer avancerad teknik.

7.11

Med hänsyn till detta anser kommittén att ett gemensamt teknikinitiativ skulle kunna hjälpa till att samla forskarvärlden. Detta skulle kunna samfinansieras genom ansenliga budgetanslag från EU tillsammans med resurser i motsvarande omfattning från tillverkarna, i likhet med vad som nyligen föreslagits på viktiga områden som väte- och bränsleceller, flygteknik och lufttransporter, innovativa läkemedel, IT-system och nanoelektronik.

7.12

Kommittén stöder införandet av böter från 2012 för den tillverkare som inte uppfyller målen enligt artikel 7 i förordningen och instämmer med denna avskräckande strategi, men anser dock att dessa böter borde användas till verksamhet som har betydelse för bilindustrin, exempelvis till att

7.13

Kommittén anser att dessa åtgärder, med sin utpräglade progressivitet, kanske inte är förenliga med tillverkarnas förmåga att anpassa sina produktionskedjor till de nya gränsvärdena. Böterna framstår som påfallande höga. De kommer troligen att påverka konsumentpriserna och skulle också kunna snedvrida konkurrensen samt missgynna denna bransch i förhållande till andra branscher. Man måste hitta en lösning som jämnar ut bördan och som beaktar genomsnittskostnaden för andra branscher som deltar i arbetet med att minska koldioxidutsläppen.

7.14

Kommittén föreslår att kommissionen överväger möjligheten att ersätta det nuvarande systemet för bestämning av gränsvärden för utsläpp, som endast utgår från fordonets vikt, med ett system som tar med andra parametrar såsom fordonets markyta (en bils markyta beräknas genom att hjulbasen multipliceras med spårvidden).

7.15

Den linjära kurvans lutning, uttryckt i procent, påverkar hur ansvaret fördelas mellan tillverkarna och vilka effekter det har på miljön. Ju närmare 100 lutningen är, desto lättare börda läggs på tillverkare av tunga fordon. Omvänt gäller att ju närmare noll lutningen är, desto tyngre blir bördan för att uppnå målen (en 80-procentig lutning möjliggör ett utsläppsöverskott på 6 gram, en 20-procentig lutning endast ett utsläppsöverskott på 1,5 gram). Kommissionen har föreslagit en lutning på 60 % (4,6 grams överskott). Kommittén uppmanar kommissionen att bearbeta detta förslag ytterligare, så att det fullständigt säkerställs att förordningen inte kan gynna eller missgynna något företag i EU.

7.16

Om kommissionen beslutar att hålla fast vid denna viktbaserade angreppsmetod, skulle det inte vara särskilt meningsfullt att göra en översyn av lutningen år 2010, eftersom viktökningen ska beaktas från och med 2013.

7.17

Kommittén uppmanar kommissionen att snabbt utarbeta ny lagstiftning som begränsar koldioxidutsläppen från lätta lastbilar, tunga fordon och tvåhjuliga fordon, för vilka det behövs tillförlitliga och kontrollerade uppgifter om faktiska utsläpp.

7.18

Kommittén uppmanar kommissionen att vid sidan om den oerhört viktiga frågan om miljöskydd beakta de eventuella effekterna av den här komplicerade processen för de 13 miljoner arbetstillfällen som finns inom fordonsbranschen. I en situation med stigande oljepriser och konsumenter som önskar spendera mindre på bränsle bör de europeiska biltillverkarna kunna vinna konkurrensfördelar samt bidra till sysselsättningen i EU genom att tillverka effektivare bilar.

7.19

Enligt kommitténs uppfattning krävs det lämpliga och praktiskt genomförbara forskningsåtgärder kring ny, innovativ och effektiv teknik, så att man säkerställer eller rentav förbättrar den europeiska bilindustrins konkurrenskraft och kvaliteten på de arbetstillfällen som erbjuds.

7.20

Kommittén anser att en viktig del av processen består i att strikt och fullständigt tillämpa utsläppsgränsvärden för alla fordon som inte är tillverkade i EU men som säljs i EU. Dessa gränsvärden kommer att beräknas på grundval av importerna.

7.21

Kommittén anser att den lägesrapport som ska utarbetas år 2010 ger en mycket viktig möjlighet att utvärdera hela strategin. Därför anhåller kommittén om att få delta i dessa återkommande utvärderingar och på så vis få tillfälle att yttra sig.

7.22

Kommittén anser att konsekvensbedömningen inte är tillräckligt omfattande. I yttrandet från konsekvensbedömningsnämnden efterlystes klargöranden av vissa avgörande punkter med tanke på frågans stora betydelse.

7.23

Nämnden har lämnat följande rekommendationer i dokumentet SEK(2007) 1725: Man bör klargöra inverkan på fordonsparkens sammansättning och vilken effekt den kan ha på möjligheten att nå målen samt förklara eventuella skillnader mellan resultat från TREMOVE-modellen (2) och förhandsanalyser. Man bör genomföra en sensitivitetsanalys av vissa variabler som t.ex. bränslepriser eller autonom viktökning (AWI) och bedöma de regionala effekterna, särskilt när det gäller sysselsättningen. Man bör beakta effekterna på bilindustrins underleverantörer och konkurrenskraften på de yttre marknaderna. Kommittén instämmer med dessa förslag och hoppas att konsekvensanalysen ska breddas och fulländas.

7.24

Vid sidan om de föreslagna åtgärderna vill kommittén poängtera behovet av att intensifiera politik som syftar till att minska transportefterfrågan genom en ännu större omläggning av vägtransporter till andra transportsätt som genererar mindre växthusgaser, såsom järnväg, inlandssjöfart eller kollektivtrafik.

7.25

Kommittén ställer sig inte bakom förslaget till tillfälligt undantag i förordningens artikel 9. Så som det är formulerat strider det mot principen att alla företag ska behandlas lika och snedvrider påtagligt konkurrensen i detta specifika marknadssegment med besläktade produkter med liknande egenskaper. EESK anser att undantaget ska gälla samtliga tillverkare (oavsett om de är knutna till andra tillverkare eller ej) som konkurrerar inom samma del av marknaden, som för övrigt är mycket liten, endast 0,2 %.

7.26

Kommittén rekommenderar att kommissionen sätter upp långsiktiga mål i enlighet med Europaparlamentets begäran: Djärvare lösningar krävs till 2020, och det måste läggas särskild tonvikt på dessa lösningars genomförbarhet. Det är mycket viktigt att fortsätta minska utsläppen och att tydligt visa vår avsikt att fortsätta på den inslagna vägen.

7.27

Kommittén rekommenderar att det utformas en modell för CO2-beräkning som tar hänsyn till alla utsläpp från bilindustrin. I vissa länder importeras t.ex. många bildelar mycket långt bortifrån, och därigenom ökas de totala utsläppen per tillverkad bil redan innan bilen kommer ut på vägarna. Den klimatpåverkan som uppstår under fordonets hela livscykel borde beaktas, inbegripet de koldioxidutsläpp som uppstår i samband med skrotning.

7.28

I flera yttranden den senaste tiden har kommittén krävt att kommissionen ska inleda en debatt om livsstil. Visserligen instämmer kommittén med de föreslagna målen, men kommittén vill också framhålla att det blir omöjligt att nå det mål på 20 procents minskning av koldioxidutsläppen som anges i kommissionens aktuella förslag, om antalet personbilar, fordon för vägtransporter och andra transportsätt som genererar stora utsläpp av växthusgaser och kväveoxider fortsätter att öka i samma utsträckning som nu och om kommissionens tillväxtberäkningar visar sig vara riktiga.

31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/8

1.1

EESK välkomnar kommissionens initiativ att se över direktivet om leksakers säkerhet, även om detta kommer ganska sent och inte är tillräckligt ambitiöst.

1.2

EESK konstaterar att förslaget grundar sig på en konsekvensbedömning från 2004, där man inte beaktar alla de länder som nu är EU-medlemsstater.

1.3

Med tanke på att den senaste Rapex-rapporten (2007) visar att antalet anmälningar inom leksaksbranschen har ökat, är vi förvånade över att konsekvensbedömningen saknar slutsatser inte bara i fråga om kopplingen mellan direktivet och leksaksrelaterade barnolyckor, utan ännu mer i fråga om den erkänt bristande kunskapen om hur förslaget skulle påverka de leksaksrelaterade olyckornas antal och allvarlighetsgrad i framtiden – något som borde vara den centrala frågan och det grundläggande motivet för detta initiativ.

1.4

Eftersom kommissionen har konstaterat att det saknas tillförlitlig och trovärdig statistik om olyckor orsakade av leksaker inom EU föreslår EESK att kommissionen, i samarbete med medlemsstaternas behöriga myndigheter, inrättar ett lämpligt system med statistik om sådana olyckor för att förebygga dem. Systemet bör vara minst lika omfattande som de som redan finns i vissa rättssystem och vara tillgängligt för alla aktörer i produktions- och marknadsföringskedjan (1).

1.5

EESK anser att förslagets rättsliga grund bör vara fördragets artikel 153 i stället för enbart artikel 95, med tanke på att det viktigaste ändamålet, ett effektivt skydd av barn, ska ha företräde framför underlättandet av gränsöverskridande handel med leksaker.

1.6

Med tanke på det nya lagstiftningsförslagets tillämpningsområde och karaktär samt erfarenheterna från tillämpningen av det nuvarande direktivet i de olika medlemsstaterna, och i och med att målet är en fullständig harmonisering, anser EESK att det lämpligaste rättsliga instrumentet skulle vara en förordning snarare än ett direktiv.

1.7

EESK värdesätter förslagets ur teknisk och rättslig synvinkel konsekventa och välstrukturerade form, och samtycker i stort till dess innovativa åtgärder, som inkluderar

1.8

EESK beklagar emellertid att ett antal mycket viktiga aspekter inte har beaktats alls eller i otillräcklig utsträckning. Dessa är:

1.9

Kommittén uppmanar därför bestämt kommissionen att se över sitt förslag i enlighet med detta yttrande, så att det blir ett mer trovärdigt instrument för att effektivt skydda och garantera säkerheten för barn när de använder leksaker.

1.10

Kommittén anmodar Europaparlamentet och rådet att ta hänsyn till de förslag och rekommendationer som läggs fram här, och att integrera dessa i det lagstiftningsförfarande som föregår antagandet av det nya direktivet.

2.1

Kommissionen tillkännagav på 1970-talet för första gången sin avsikt att lagstifta om leksakers säkerhet, och lade fram ett antal förslag som senare drogs tillbaka på grund av bristande politiskt samförstånd. Efter rådets resolution av den 23 juni 1986 (2) om konsumentskydd och konsumentsäkerhet påpekades i ett nytt kommissionsförslag, som byggde på större samförstånd, slutligen behovet av en harmonisering på EU-nivå av definitionen av leksaker, deras tillverkningsnormer, huvudsakliga säkerhetskrav, villkor för utsläppande på marknaden och garantier för att de ska kunna användas av barn utan risk.

2.2

Direktiv 88/378/EG av den 3 maj 1988 (3) är ett av de första lagstiftningsinitiativ som bygger på den ”nya metoden” inom området teknisk harmonisering och standardisering, grundat på rådets resolution av den 7 maj 1985 (4).

2.3

EESK utarbetade ett obligatoriskt yttrande om det förslag till direktiv som då presenterades (5). Samtidigt som kommittén välkomnade förslaget beklagade den de långa dröjsmålen i utarbetandet. Med utgångspunkten att alla leksaker ska vara säkra och att barn är känsliga för risker och måste få särskilt skydd, underströk EESK att frågan om leksakers säkerhet bör behandlas som en del av det mer omfattande produktansvarsdirektivet (6).

2.4

Under tiden blev direktivet från 1988 föremål för ett antal rättelser (7), en omfattande ändring genom direktiv 93/68/EEG av den 22 juli 1993 (8), och ett meddelande från kommissionen om dess tillämpning (9).

2.5

Två direktiv om allmän produktsäkerhet som antogs och publicerades 1992 och 2001 behandlade leksakers säkerhet i allmänna termer (10). I det senare betonades särskilt de ”ändringar som införts i fördraget, särskilt i artikel 152 om folkhälsa och artikel 153 om konsumentskydd, samt […] försiktighetsprincipen”.

2.6

Tjugo år efter offentliggörandet av 1988 års direktiv föreslår kommissionen ett nytt direktiv i denna fråga, utifrån insikten att gällande lagstiftning under tiden har blivit inaktuell, att direktivets tillämpningsområde och de begrepp som används behöver förtydligas och anpassas till nya förhållanden och att det finns ett brådskande behov att se till att dess bestämmelser är förenliga med det nyligen föreslagna generella regelverket (11) för marknadsföring av varor. Huvudmotiveringen är dock att allvarliga brister och skillnader i fråga om tillämpningen har framkommit vid införlivandet och genomförandet av direktivet i de olika medlemsstaterna, och att detta måste lösas.

2.7

Det föreliggande förslaget grundar sig på tre viktiga tekniska undersökningar, som ska ses som delar av detta. Två av undersökningarna gäller kraven för och användandet av vissa farliga ämnen vid leksakstillverkning. Den tredje är en allmän konsekvensbedömning, vars slutliga rapport är från 2004.

2.8

Sammanfattningsvis vill kommissionen med detta förslag uppnå följande mål:

3.1

EESK välkomnar kommissionens initiativ, även om det kommer sent med tanke på att direktivet som ses över är över 20 år gammalt. Sedan dess har förutsättningarna och metoderna för tillverkning och saluföring av leksaker förändrats på ett genomgripande sätt, i likhet med konsumenternas smak och vanor. EESK anser också att det föreliggande förslaget skulle kunna ha mer ambitiösa mål, och dess bestämmelser skulle kunna ta hänsyn till de farhågor som väckts av olika händelser på senare tid. Dessa händelser har även kommenterats i starka ordalag inte bara i uttalanden och ståndpunkter från kommissionsledamoten med ansvar för konsumentskydd, utan även i Europaparlamentets resolution från september 2007, som EESK ställer sig bakom (12). Därför beklagar EESK att diskussionerna med EESK inte har följts upp även av GD Hälsa och konsumentskydd, som inte har varit direkt involverad i utarbetandet av förslaget.

3.2

Kommittén är förvånad över att den konsekvensbedömning som föreliggande förslag grundar sig på är över fyra år gammal och inte täcker in situationen i alla medlemsstater. Det är heller inte klart i vilken utsträckning man har rådfrågat företrädare för konsumenterna och familjerna eller i vilken utsträckning de har deltagit i utarbetandet.

3.3

Mot bakgrund av kommissionens kritik av de påstådda bristerna i direktivets tillämpning, är kommittén förvånad över att denna kritik inte åtföljs av initiativ från kommissionens sida för att säkra en korrekt efterlevnad av denna gemenskapslagstiftning.

3.4

Med tanke på att kommissionen medger att statistiska uppgifter saknas eller är bristfälliga, har EESK svårt att förstå hur det är möjligt att dra korrekta slutsatser vare sig om den situation som behöver ändras eller om de föreslagna åtgärdernas effektivitet. Det är emellertid känt att leksaksmarknaden i EU, som 2002 bedömdes svara för 17,3 miljarder euro i detaljhandelspriser och en import som uppgår till över 9 miljarder euro, är en blomstrande sektor som omfattar omkring 2 000 företag, till största delen små och medelstora företag, och som direkt sysselsätter fler än 100 000 personer (13).

3.5

EESK anser att förslagets själva art motiverar att inte bara artikel 95 utan med nödvändighet också artikel 153 utgör rättslig grund, eftersom förslaget inte bara gäller fullbordandet av inre marknaden utan allra främst en särskilt sårbar grupp av konsumenter som inte på något sätt kan betraktas som ”genomsnittliga konsumenter”.

3.6

Det faktum att barn är indirekta konsumenter av leksaker, eftersom de ofta inte köper dem själva utan får tillgång till dem via sina föräldrar eller andra vuxna, bör föranleda kommissionen att inta en hårdare hållning och se till att behovet av tillräcklig information till och utbildning av denna konsumentgrupp återspeglas i bestämmelserna.

3.7

EESK förstår att kommissionen i detta fall väljer fullständig harmonisering, men upprepar sin övertygelse att man i denna typ av fall har allt att vinna på att välja en förordning som instrument i stället för ett direktiv. Detta skulle innebära uppenbara fördelar för rättssäkerheten och eliminera risken för sent eller felaktigt införlivande och skillnader i tillämpningen, något som kommissionen medger har skett med det nuvarande direktivet (14).

3.8

Med tanke på ämnets karaktär, den fortlöpande tekniska utvecklingen, olycksrisken, som tydligt framgår av Mattel- och Fisher Price-fallen, och den oroväckande ökningen av antalet leksaksrelaterade anmälningar som redovisas i den senaste årsrapporten från Rapex (2007), där leksakssektorn har ojämförligt störst antal anmälningar (31 procent) (15), borde man i det föreliggande förslaget ha dragit lärdom av detta – särskilt av den bristande kontrollen av produkterna sedan de släppts ut på marknaden – och skapat ett mer genomförbart direktiv som lätt kan tillämpas i praktiken och därmed leda till en säkrare marknad för leksaker. Detta skulle innebära att man i osäkra fall och med hänsyn till barns oförutsägbara beteende förbjuder alla produkter som rimligen kan misstänkas innebära en risk när produkten används som en leksak av barn, även om det inte är helt bevisat och risken är liten. Detta är emellertid inte fallet.

3.9

I fråga om CE-märkning vill EESK bara upprepa sin synpunkt från ett tidigare yttrande om en gemensam ram för marknadsföring av produkter, att ”bristande trovärdighet för CE-märkningen innebär bristande trovärdighet för hela systemet, vilket omfattar den myndighet som övervakar marknaden samt tillverkarna, laboratorierna och certifieringsorganen och i sista hand den lagstiftning som tillämpas på den nya metoden”  (16).

I detta fall uppmanar EESK kommissionen att anpassa den slutliga texten i det föreliggande förslaget till den text som antagits för alla förslag om den ovannämnda gemensamma ramen (17).

3.10

EESK stöder till fullo Europaparlamentets förslag om att införa ett europeiskt märke för säkra leksaker, som skulle delas ut av oberoende organ. EESK beklagar att man i förslaget inte helt har beaktat alla de förslag som framfördes i Europaparlamentets resolution från september 2007. EESK är också lyhörd för de små och medelstora företagens farhågor, som inte handlar om att de leksaker som de tillverkar och säljer skulle vara mindre säkra, utan om proportionaliteten hos de förfaranden som används i överensstämmelsebedömningen, särskilt för produkter som inte är massproducerade eller som producerats i små mängder. Denna synpunkt framförs också i det ovannämnda yttrandet (18).

3.11

EESK anser att alla ämnen som erkänts som potentiellt farliga helt måste avlägsnas från leksakstillverkningen inom en ram som är proportionell, balanserad och rimlig för de ansvariga tillverkarna och möjlig att genomföra för myndigheterna.

3.12

EESK välkomnar det beslut som kommissionen nyligen fattade om ”magnetleksaker”, men är förvånad över att denna fråga inte ens berörs i föreliggande förslag till direktiv. Kommissionens reaktion förefaller alltför kraftlös mot bakgrund av de allvarliga riskerna och de olyckor som redan har inträffat med denna typ av leksak, och inskränker sig till en uppmaning till medlemsstaterna att, var och en på sitt sätt, se till att leksakernas förses med en ”varning”.

3.13

EESK anser att det finns skäl för en mer exakt definition av omfattningen och typen av påföljder, i linje med kommissionens tidigare agerande inom områden där skadeverkningarna av överträdelser är avsevärt mindre ur samhällssynpunkt.

3.14

Mer generellt beklagar EESK att man här har missat en möjlighet att se till att skyddet för europeiska barn ligger på minst samma skyddsnivå som i vissa medlemsstater och andra länder, och som även har införts på tillverkarnas eget initiativ. Vissa typer av leksaker är helt enkelt förbjudna där, vilket påpekats i en undersökning som nyligen beställdes av Europaparlamentet (19).

3.15

Kommittén är medveten om den hårda internationella konkurrensen inom leksaksindustrin. EESK uppmanar därför kommissionen, Europaparlamentet och rådet att ta hänsyn till sektorns konkurrenskraft i samband med införandet av ändringar i lagstiftningsprocessen för att anta direktivet. Man bör inte sänka säkerhetsnormerna för leksaker på bekostnad av konsumentskyddet, i synnerhet när det gäller barn. De internationella handelsbestämmelserna måste strikt tillämpas, så att de europeiska företagen kan konkurrera på lika villkor.

3.16

Slutligen uppmanar EESK kommissionen att vara uppmärksam på arbetsrelaterade frågor i samband med leksakstillverkning, särskilt i tredjeländer där små barn arbetar långa arbetsdagar under avskyvärda förhållanden och dagligen hanterar giftiga, mycket farliga produkter, samt att inta en tydlig hållning till förmån för ekologiska leksaker och etiska leksaker.

—

produkternas förpackningar, och särskilt då leksaker förpackade i plastpåsar,

—

möjligheten att vissa delar av leksaker lossnar och sväljs av barn,

—

leksakers egenskaper om de går sönder.

—

klargörande av att märkningen inte ska användas och betraktas som ett system för märkning för konsumtion, en kvalitetsgaranti eller certifiering eller godkännande av tredje part, utan enbart som en försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation som tillverkaren eller importören måste lägga fram i enlighet med produktkraven, under fullständigt ansvar i förhållande till myndigheterna och konsumenterna,

—

rationalisering av de olika förfarandena för bedömning av överensstämmelse,

—

förstärkning av CE-märkningens rättsliga skydd genom att den registreras som kollektivmärke och myndigheterna därmed snabbt kan ingripa och beivra missbruk, samtidigt som det finns möjlighet att behålla ytterligare nationell märkning,

—

förstärkning av mekanismerna för marknadsövervakning och tullkontroller vid gränserna,

—

en studie i vilken producenter och konsumenter undersöker de positiva och negativa aspekterna av en eventuell frivillig uppförandekod på en hanterbar utbredning av kvalitetsmärkning, både europeiska och nationella märken – frivilliga eller inte – och deras förhållande till CE-märkningen”.

31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/15

1.1

EESK betonar vikten av Lissabonfördraget som ett verktyg för att bevara fördelarna med inre marknaden samt utveckla och stärka den.

1.2

En välfungerande, konkurrenskraftig och innovationsvänlig inre marknad är mycket viktig för Europa i syfte att få ut så mycket som möjligt av globaliseringen samtidigt som välfärdsnivån bibehålls. EESK anser i sammanhanget att EG-domstolens senaste domar avseende utstationering av arbetstagare väcker farhågor beträffande följderna för gemenskapens regelverk när det gäller socialpolitiska frågor, något som kommittén för närvarande håller på att granska (1).

1.3

För att utveckla den inre marknaden framhåller EESK att det är viktigt att främja och utnyttja resultaten av den vetenskapliga forskningen och innovationen, att göra det lättare för nationella teknologileverantörer att marknadsföra innovativa produkter och teknologi på EU-plan och verka för spridning och användning av forskningsresultat över gränserna. Inre marknaden är ett centralt verktyg för förverkligandet av Lissabonagendan. Dess målsättning är att gynna konsumenterna, den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen i takt med att hindren för den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital gradvis undanröjs, även om många fortfarande finns kvar. Fördelarna med en ökad integration kan inte förnekas.

1.4

Kommissionens översynspaket för inre marknaden tillhandahåller en god grundval för en förnyelse av den inre marknaden, men en framgång för detta beror i hög grad på de nationella regeringarnas och arbetsmarknadsparternas förmåga och ambitioner när det gäller att ta sitt ansvar och anslå de resurser som krävs för att omsätta retoriken i praktisk handling.

1.5

Ett korrekt och enhetligt genomförande av gällande lagstiftning och regler är en av de viktigaste utmaningarna. Det är mycket viktigt med konsekvensanalyser, minskning av de administrativa bördorna och av kostnader kopplade till efterlevnaden av lagstiftningen till följd av den skattemässiga uppsplittringen av inre marknaden samt bättre samråd med arbetsmarknadsparterna och berörda aktörer, särskilt de små och medelstora företagen, såväl för att förbättra förståelsen av regleringarnas mål som för att identifiera lösningar som inte har lagstiftningskaraktär.

1.6

Små och medelstora företag bidrar på ett avgörande sätt till en effektivt fungerande inre marknad. Olika typer av små och medelstora företag spelar en särskilt viktig roll inom tjänstesektorn och är av central betydelse för de sociala kompromisser som underbygger EU:s ekonomi. Small Business Act (Rättsakten för småföretag i Europa) och småföretagsstadgan innebär ett erkännande av de små och medelstora företagens betydelse i de politiska beslutsprocesserna och institutionerna i EU och medlemsstaterna. EESK anser dock att större uppmärksamhet borde riktas mot de små och medelstora företagens roll vid genomförandet av politiken, särskilt när det gäller deras bidrag till att uppnå ekonomiska, ekologiska och socialpolitiska mål.

1.7

EESK understryker att Europeiska globaliseringsfonden är ett viktigt solidaritetsinstrument som specifikt kommer att hjälpa arbetstagare som har friställts till följd av förändrade globala handelsmönster att hitta ett nytt jobb. Vi välkomnar att fonden vänder sig till anställda inom små och medelstora företag men beklagar att den inte är tillgänglig för egenföretagare som är känsliga för samma förändringar.

1.8

EESK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att tillräckliga resurser anslås för att förbättra tillämpningen av de bestämmelser som gäller för den inre marknaden. Man bör också ta initiativ till att skapa samverkanseffekter mellan politiken för den inre marknaden, konkurrenspolitiken och social- och miljöpolitiken som är av grundläggande betydelse för en välfungerande inre marknad.

1.9

Kommissionen och medlemsstaterna måste säkerställa att nya lagstiftningsinitiativ som ska bidra till en väl fungerande inre marknad beaktar både effekterna på de europeiska företagens konkurrenskraft och de sociala och miljömässiga konsekvenserna. I syfte att säkerställa enhetlighet och rättslig säkerhet för företag och konsumenter och för att undvika att nya initiativ står i strid med varandra, bör det införas ett ”kompatibilitetstest för den inre marknaden” (2) när det gäller nya förslag både på EU-nivå och på nationell nivå så att man kan utvärdera de sociala och miljömässiga effekterna.

1.10

Det ska vara enkelt och billigt för medborgare och företag att utnyttja rättssystemet, bl.a. när det gäller adekvata prövnings- och tvistlösningsmekanismer. Därför bör man påskynda utvecklingen av verktyg för reglering av tvister utanför domstol.

1.11

EESK kan inte annat än välkomna syftet med meddelandet av den 20 november 2007 om tjänster av allmänt intresse, nämligen att ”konsolidera EU:s rättsliga ram för tjänster av allmänt intresse, däribland sociala tjänster och hälsovård, och erbjuda konkreta lösningar på de problem som uppkommer” och att skapa ”en blandning av åtgärder inom vissa sektorer och för vissa frågor, med de nedan beskrivna tre huvudinriktningarna”.

1.12

Eftersom EU:s primärrätt eller fördragen innebär ett erkännande av att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som helhet utgör en del av EU:s ”gemensamma värden” och bidrar till unionens ”sociala och territoriella sammanhållning”, måste sektorsspecifika åtgärder (som beaktar särdragen i varje sektor) kombineras med åtgärder inriktade på specifika frågor.

1.13

Genom att distinktionen mellan ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster inkorporeras i primärrätten vid sidan av behovet av att garantera att de gemensamma organisatoriska principerna för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse efterlevs, visar protokollet om tjänster i allmänhetens intresse hur arbetet med att klargöra de aktuella begreppen och systemen nu är viktigare än någonsin i syfte att säkerställa att dessa tjänster inte längre är beroende av en exklusiv legislativ eller rättslig fall-till-fall-metod.

1.14

Trots en upprepad begäran från Europaparlamentet, som efterlyser en reell rättssäkerhet för de sociala tjänsterna av allmänt intresse, begränsas förslagen i meddelandet om tjänster av allmänt intresse till en serie svar på de vanligaste frågorna, och dessa svar är säkert användbara men saknar rättsligt bindande verkan.

1.15

EESK föreslår därför en pluralistisk och progressiv metod som kombinerar sektorsdimensionen med en tematisk dimension och som kan göra att lagstiftningsinitiativ antas när de är nödvändiga och att dessa principer och villkor anpassas till olika berörda sektorer (en övergripande metod med frågespecifik inriktning).

2.1

I det paket från kommissionen som här behandlas, föreslås en rad initiativ på grundval av fem arbetsdokument och två meddelande om tjänster av allmänt intresse och om den inre marknadens sociala dimension (3).

2.2

EESK har utarbetat yttranden om alla dessa ämnen (4). Nyligen antog kommittén ett initiativyttrande om den externa dimensionen av EU:s inre marknad och vi håller nu på att utarbeta ett yttrande om dess sociala och miljörelaterade dimension (5).

3.1

Kommittén välkomnar den tonvikt som i KOM(2007) 724 läggs på ett större inflytande för konsumenter och små och medelstora företag, så att de bättre kan utnyttja den inre marknadens fördelar och så att deras förväntningar och intressen tillgodoses i högre grad. Det är därför välkommet att politiken för den inre marknaden särskilt beaktar konsumentrelaterade områden, t.ex. energi, telekommunikationer, finansiella tjänster till privatpersoner och handel i grossist- och detaljistled.

3.2

En framgång för den kommande politiken för den inre marknaden beror på medlemsstaternas och kommissionens samlade kapacitet att förbättra inre marknadens funktion. Den inre marknaden är under utveckling och innebär ett gemensamt ansvar. Medlemsstaterna måste ta ett större ansvar för den. De nationella myndigheterna misslyckas ofta med att leva upp till sitt ansvar för skötseln av den inre marknaden, vilket leder till nya hinder som undergräver det förtroende som den inre marknaden borde ingjuta. Den viktiga roll som arbetsmarknadens parter spelar som stöd för den inre marknaden bör ges ett större erkännande.

3.2.1

Kommissionen vill ge högre prioritet åt ett korrekt genomförande. Det bör inrättas olika styrmedel för att se till att lagstiftningen fungerar bättre i praktiken. Ett korrekt införlivande i föreskriven tid av gemenskapslagstiftningen samt administrativ förenkling är av avgörande betydelse för att underlätta genomförandet. Det är särskilt viktigt med ett korrekt införlivande av tjänstedirektivet för att uppnå dess mål att skapa sysselsättning och tillväxt.

3.3

Det bör även fortsättningsvis vara en prioritet att erbjuda enkla och snabba lösningar till de problem som medborgarna och företagen har på den inre marknaden. SOLVIT är ett särskilt användbart men tyvärr ”underutnyttjat” verktyg till följd av bristen på kunskap om systemet och dess användbarhet och på adekvata resurser, särskilt på nationell nivå. Alla initiativ för att komma tillrätta med denna situation, inbegripet åtgärder för att få fram tillräckliga resurser i SOLVIT-centrum, både när det gäller personal och budget, är högst välkomna. Detta gäller också initiativ som syftar till att vidga deras verksamhet.

3.4

EESK stöder kommissionens avsikt att strömlinjeforma och påskynda överträdelseförfarandena genom att ge prioritet – dock utan att äventyra de existerande avskräckningsmedlens effektivitet – åt överträdelser som medför de största riskerna och är ekonomiskt betydelsefulla.

3.5

Mycket återstår att göra när det gäller marknadsövervakningen av lokalt producerade och importerade produkter. Detta innebär ett åliggande både för medlemsstaternas myndigheter och för Europeiska kommissionen.

3.6

EESK skulle vilja att kommissionen lägger större tonvikt på stödet till små och medelstora företag genom att knyta småföretagspolitiken till Europeiska unionens sociala och miljörelaterade mål, och att slutgiltigt undanröja alla nationella icke-tariffära handelshinder, inbegripet hinder för fri rörlighet för kapital och arbetstagare (6).

3.7

Mer generellt är det mycket viktigt att kommissionen även fortsättningsvis spelar en aktiv roll som fördragens väktare och utövar sin initiativrätt så att den inre marknaden kan fungera väl.

3.8

EESK framhåller vikten av att ytterligare minska de kostnader som beror på en skattemässig splittring av inre marknaden, genom kontinuerliga insatser för att främja bestämmelser till stöd för utveckling av gränsöverskridande verksamhet och för att konsolidera inre marknaden.

4.1

EESK välkomnar målet att politiken ska utformas för att vara mer innefattande och strävan att bredda de berörda aktörernas medverkan. Det är mycket viktigt med systematiska konsekvensanalyser.

4.2

Det är också viktigt att representativa aktörer rådfrågas i samband med att en konsekvensanalys utarbetas. Konsekvensanalyser bör kontrolleras av ett oberoende, externt expertorgan som bl.a. ska innehålla företrädare för lagstiftningens målgrupp.

4.3

En minskning av företagens administrativa bördor måste också garanteras utan att de sociala resultaten äventyras.

4.4

I syfte att säkerställa enhetlighet och rättslig säkerhet för företag och konsumenter och för att undvika att nya initiativ skapar nya hinder, bör det införas ett ”kompatibilitetstest för den inre marknaden” som åtföljs av en social och miljörelaterad konsekvensanalys (7) när det gäller nya förslag både på EU-nivå och på nationell nivå. Otydliga rättsakter, som ofta genomförs och tolkas på olika sätt, skapar inkonsekvenser i gemenskapslagstiftningen.

4.5

Förbättrad information och statistik om det praktiska genomförandet av bestämmelserna för inre marknaden är av mycket stor betydelse. Kommissionen borde visa större öppenhet när det gäller att lämna ut information om de medlemsstater som inte uppfyller sina skyldigheter och att bistå de nationella arbetsmarknadsparterna genom att göra den nationella rapporteringen mer enhetlig och öppen.

5.1

EESK håller med kommissionen om att globaliseringen är en enorm källa till dynamik och konkurrenskraft och att den inre marknaden är en tillgång som bör användas som plattform för att möta de utmaningar som globaliseringen innebär.

5.2

Liberaliseringen av handeln utpekas med rätta som den första pelaren i EU:s strategi på detta område. Ett mått på EU:s framgång är om en ambitiös överenskommelse kan nås som resultat av Doharundan och om de omfattande förhandlingar om frihandelsavtal som inletts inom ramen för ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen” kan slutföras.

5.3

Frågor som har att göra med regler och standarder blir alltmer avgörande för företagens möjligheter att bedriva verksamhet på internationell nivå. Europeiska standardiseringsorganisationer som CEN, CENELEC och ETSI bör i samarbete med rådgivande organisationer som Normapme (9) se till att dessa standarder finns tillgängliga för alla företag, och särskilt småföretag, både i EU och i utvecklingsländerna.

5.4

Kommissionen framhåller med rätta att det måste skapas ett bättre internationellt samarbete inom regleringsområdet, med syfte att få normer att konvergera och regler att bli mer likvärdiga. ”En testmetod och en standard som är allmänt accepterade” bör vara det långsiktiga målet.

5.5

EU:s regler måste innebära bibehållen konkurrenskraft. Överdrivna bördor på företagen inom EU kommer inte att uppvägas genom en internationell acceptans av EU:s normer. Samarbetet med partnerländer inom regleringsområdet kommer inte att bli framgångsrikt om det saknas en anda av öppenhet och innovation i förhållande till andra angreppsmetoder.

5.6

EESK gläder sig över åtagandet att jämföra EU:s regler med internationell bästa praxis, särskilt när det gäller EU:s främsta handelspartner. Denna jämförelse bör systematiskt ingå i EU:s konsekvensanalyser, och unionen bör vara öppen för samarbete på regleringsområdet med viktigare handelspartner. EU bör godta officiellt erkända internationella standarder för bedömning av överensstämmelse.

5.7

Man bör främja initiativ som syftar till att ge EU en ledande roll på global nivå och uppmuntra utvecklingen av högkvalitativa, vetenskapligt baserade internationella standarder för industri- och livsmedelsprodukter. Gemensamma standarder bör kompletteras med gemensamma regleringsmål. Kommittén skulle därför vilja rekommendera att man fokuserar mer på bilaterala överenskommelser och nätverk mellan internationella regleringsorgan.

5.8

EU bör även fortsättningsvis stödja frihandel, men samtidigt garantera en adekvat nivå när det gäller marknadsövervakning i syfte att ge ett skydd mot import av farliga produkter. Kommissionen bör emellertid se till att varken dessa åtgärder eller nya system för privata standarder missbrukas på ett protektionistiskt sätt (10).

6.1

Kommittén ställer sig bakom uppfattningen att en social dimension kan bidra till att förbättra den inre marknadens funktionssätt, i linje med strategin för ”tillväxt och sysselsättning” och genom dess starka betoning av en sund ekonomi för små och medelstora företag.

6.2

Eftersom inträde på arbetsmarknaden är den bästa garantin mot social utestängning, måste en bättre användning av Europas arbetskraftspotential i ett snabbt föränderligt samhälle stå i centrum för kommissionens plan för ”möjligheter, tillgång och solidaritet”. Kommissionen måste samarbeta med arbetsmarknadens parter för att se till att detta särskilt gäller utsatta grupper, invandrare och minoriteter.

6.3

För att svara på globaliseringens utmaningar, teknisk utveckling och förändringar i samhälle och miljö, måste politiska åtgärder inriktas på att säkerställa de sociala målen genom ökad sysselsättningsnivå och skapa ramvillkor för högre produktivitetstillväxt.

6.4

EESK har i sitt yttrande (11) i ärendet framhållit vikten av att integrera ”flexicurity” (12) i all EU-politik. Små och medelstora företag, och särskilt egenföretagare, spelar en central roll för att flexibla arbetsmarknader ska fungera effektivt. Det behövs därför en bättre förståelse för de små och medelstora företagens roll i förhållande till de sociala trygghetssystemen.

7.1

För att utveckla den inre marknaden framhåller EESK att det är viktigt att främja och utnyttja resultaten av den vetenskapliga forskningen och innovationen, att göra det lättare för nationella teknologileverantörer att marknadsföra innovativa produkter och teknologi på EU-plan och verka för spridning och användning av forskningsresultat över gränserna. Europas innovationsförmåga kan påverkas avsevärt av den inre marknadens kvalitet. På EU-nivå krävs en samordning av FoU-verksamheten mellan kluster av små och medelstora företag, storföretag, forskningsinstitut, universitet och det nyinrättade Europeiska institutet för innovation och teknik.

7.2

Utvecklingen av ett mer konkurrenskraftigt patentsystem i termer av rättslig säkerhet är av central betydelse för Europas innovationsförmåga. Detta inbegriper utveckling dels av ett gemensamt patenträttssystem i Europa som bör kunna leda till att alla företag uppnår högsta kvalitet, kostnadseffektivitet och tillförlitlighet, dels av ett gemenskapspatent som också uppfyller dessa resultatkriterier och som särskilt gynnar små och medelstora företag. Det behövs också ett starkt skydd för den immateriella äganderätten, med effektiva åtgärder på europeisk och internationell nivå mot det växande hotet från varumärkesförfalskning och piratkopiering.

7.3

Socialpolitiken bör ges ny inriktning, så att den omfattar hela bredden av den sociala ekonomins organisationer (t.ex. kooperativ), som under vederbörlig kontroll kan föra utbudet av tjänster närmare användargrupperna.

7.4

Den nya politiken för inre marknaden måste spela en central roll i skapandet av en miljömässigt hållbar global ekonomi.

8.1

Det är viktigt med en välavvägd konsumentpolitik för en väl fungerande inre marknad. EESK uppfattar konsumenterna som centrala för kommissionens nya vision för en genuint integrerande inre marknad. Mer uppmärksamhet bör riktas mot konsumenternas erfarenheter på marknaden, t.ex. genom konsekvensanalyser eller genom att inkorporera konsumenternas intressen i Lissabonagendan.

8.2

Fokus bör sättas på en gemensam marknad som är till fördel för konsumenter och företag och på den roll som tjänstesektorn kan spela i ekonomin för att höja kvaliteten och konsumenternas förtroende. Konsumenterna bör ha en effektiv tillgång till de varor och tjänster som utbjuds i EU, och företagen bör kunna utbjuda sina varor och tjänster överallt i EU lika lätt som på den inhemska marknaden. Harmonisering och ömsesidigt erkännande skapar tillsammans den rätta grunden för denna ”vinn-vinn”-situation (13).

9.1

EESK har i en rad yttranden (15) formulerat sina farhågor om den rättsliga osäkerhet som präglar tjänster av allmänt intresse.

9.2

I meddelandet framhålls den roll som spelas av det särskilda protokoll om sociala tjänster i allmänhetens intresse som fogats till Lissabonfördraget (protokoll om tjänster av allmänt intresse). Detta protokoll syftar enligt kommissionen till att upprätta en sammanhängande ram som vägledning för EU:s verksamhet och till att tillhandahålla en solid grundval för en definition av tjänster av allmänt intresse (16).

9.3

I meddelandet om tjänster av allmänt intresse, å andra sidan, görs endast en flyktig hänvisning till den nya artikel 16 i Lissabonfördraget, utan en genomgång av dess implikationer, trots att det där införs en ny rättslig grund för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse; rådet och Europaparlamentet får ansvaret för att i form av förordningar och i linje med det ordinarie lagstiftningsförfarandet utforma de principer och villkor som skapar förutsättningar för att tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse uppfyller kraven.

9.4

En effektiv tillämpning av principen att tjänster av allmänt intresse har företräde, som nu möjliggörs genom den nya artikel 16 i Lissabonfördraget, kommer att bidra till att begränsa den nu vanliga tendensen att väcka talan inför EG-domstolen.

9.5

Lissabonfördraget innehåller många nyheter, inte minst den nya artikel 16 som nämndes ovan, och en generell hänvisning till tjänster av allmänt intresse och tjänster av icke-ekonomiskt allmänt intresse. Detta bidrar till att ge frågan om tjänster av allmänt intresse inom gemenskapsinsatsernas ram nytt fokus i linje med subsidiaritetsprincipen.

9.6

Enligt EESK är därför det nya Lissabonfördraget (artikel 16 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och protokollet om tjänster av allmänt intresse) endast inledningen till en ny angreppsmetod som syftar till att uppnå större rättslig säkerhet och skapa en mer enhetlig reglering av nationella och europeiska system för tjänster av allmänt intresse.

9.7

Protokollet om tjänster av allmänt intresse utgör en vägledning till reglerna om tjänster av allmänt intresse, av såväl ekonomisk som icke-ekonomisk art, men inget försök görs att lösa problemet med hur en distinktion ska kunna göras mellan dessa båda kategorier.

9.8

Genom att distinktionen mellan ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster inkorporeras i primärrätten vid sidan av behovet att garantera att de gemensamma organisatoriska principerna för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse efterlevs, visar protokollet om tjänster i allmänhetens intresse hur arbetet med att klargöra de aktuella begreppen och systemen nu är viktigare än någonsin för att skapa rättssäkerhet för de företag och organ som har ansvaret för dessa tjänster och för de huvudsakliga användarna av dem.

9.9

I meddelandet om tjänster av allmänt intresse föreslås att man ska ”konsolidera EU:s rättsliga ram för tjänster av allmänt intresse, däribland sociala tjänster och hälsovård, och erbjuda konkreta lösningar på de problem som uppkommer” och att skapa ”en blandning av åtgärder inom vissa sektorer och för vissa frågor, med de nedan beskrivna tre huvudinriktningarna”.

9.10

Sådana åtgärder bör givetvis beakta särdragen inom varje berörd sektor. Eftersom EU:s primärrätt innebär ett erkännande av att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som helhet utgör en del av EU:s ”gemensamma värden” och bidrar till unionens ”sociala och territoriella sammanhållning”, måste dock sektorsspecifika åtgärder (som beaktar särdragen i varje sektor) kombineras med åtgärder inriktade på specifika frågor.

9.11

EESK föreslår därför en pluralistisk och progressiv metod som kombinerar sektorsdimensionen med en tematisk dimension och som kan göra att lagstiftningsinitiativ antas när de är nödvändiga och att dessa principer och villkor anpassas till olika berörda sektorer (en övergripande metod med frågespecifik inriktning).

10.1

EESK betonar vikten av Lissabonfördraget som ett verktyg för att bevara fördelarna med inre marknaden samt utveckla och stärka den.

10.2

Kommissionen har infört begreppet sociala tjänster av allmänt intresse och beskrivit det i sin vitbok om tjänster av allmänt intresse, i två meddelanden (17) och i ett arbetsdokument (18).

10.3

I meddelandet framförs inte någon definition av dessa sociala tjänster av allmänt intresse, utan man föredrar att göra en distinktion mellan två omfattande grupper av sociala tjänster av allmänt intresse: å ena sidan lagstadgade och kompletterande sociala trygghetssystem; och å andra sidan ”andra väsentliga tjänster som tillhandahålls direkt till berörda personer”.

10.4

Kommissionens trevande försök visar hur svårt det är att klassificera sociala tjänster av allmänt intresse, eftersom dessa utgör exempel på specifika och ytterst varierade uppdrag som är djupt rotade i nationella och rentav lokala kollektiva preferenser.

10.5

Vid samrådet år 2003 om grönboken uppgav majoriteten av aktörerna inom denna sektor (lokala myndigheter, verksamhetsidkare, företrädare för användarna) att de uppfattade en ökad rättslig osäkerhet beträffande den gemenskapslagstiftning som gällde dem, med tanke på deras specifika särdrag, särskilt när det gäller tillstånd att utföra tjänster. De klargjorde att de hamnade i en ”gråzon”, vilket hindrade deras arbete. Detta ledde till följande:

10.6

Kommissionen har dock inte anslutit sig till denna angreppsmetod, något som tydligt strider mot den sektorsspecifika metod som kommissionen själv förespråkar, och i dagsläget avser kommissionen att begränsa sina förslag till en serie svar på de vanligaste frågorna inom ramen för en interaktiv informationstjänst. Dessa svar är säkert användbara men saknar rättsligt bindande verkan.

10.7

I syfte att uppfylla kraven på rättslig säkerhet, bl.a. i anslutning till artikel 16 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, där nya perspektiv öppnas för den plats och roll som kan ges tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i Europeiska unionen, inbegripet sociala tjänster av allmänt intresse, måste arbetet med att klargöra begreppen och även de gemenskapsramar som är tillämpliga på uppoffrande handlingar i allmänhetens intresse drivas vidare.

11.1

Kommittén välkomnar de mål som anges i meddelandet om ”Möjligheter, tillgång och solidaritet: mot en ny samhällsvision för tjugohundratalets Europa” (21). Meddelandet är riktat till EU:s medborgare, det civila samhället och företagen, inbegripet små och medelstora företag, och det bygger på Europas nyckelinstrument, t.ex. inre marknaden, Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning samt strategin för hållbar utveckling.

11.2

De pågående förändringarna i det europeiska samhället (EU-27 med 500 miljoner invånare, demografiska förändringar, globalisering, teknisk utveckling och ekonomisk utveckling, m.m.) kan skapa förutsättningar för nya sysselsättningsmöjligheter och kompetenser, men anpassningen till förändringarna medför också en risk för arbetslöshet och utestängning.

11.3

EESK stöder att EU ges en mer framskjuten roll när det gäller att underlätta, förutse och främja dessa strukturella förändringar och samtidigt främja europeiska värden på global nivå. I meddelandet skisseras en ny ”möjligheternas samhällsvision” för det 21:a århundradets Europa, och man strävar efter att komplettera det samråd som avslutades den 15 februari 2008. Bl.a. Rådgivarbyrån för Europapolitik (BEPA), medlemsstaterna och EU-institutionerna har medverkat i debatten om sociala förändringar och om föreställningen om en europeisk social verklighet (European Social Reality). EESK välkomnar strävan att se till att slutanalysen av dessa diskussioner kommer att beaktas vid utarbetandet av den förnyade sociala agendan, som ska läggas fram 2008 och som ska ta hänsyn till de nya institutionella ramar som Lissabonfördraget medför.

—

nya möjligheter – få en god start i livet, förverkliga sin potential och ta vara på de chanser som ett innovativt, öppet och modernt Europa erbjuder,

—

tillgång – nya, effektivare sätt att få utbildning, ta sig fram på arbetsmarknaden, få bra vård och social trygghet samt delta i kultur och samhällsliv,

—

solidaritet – främja social sammanhållning och social hållbarhet och se till att ingen lämnas åt sitt öde.

11.4.2.1

EESK håller med kommissionen om att det inte finns någon universallösning för Europa och att gemensamma utmaningar kräver gemensamma insatser med stöd av ett aktivt medborgarskap.

11.4.2.2

Kampen mot social utestängning och försöken att förbättra levnadsvillkoren genom skapandet av möjligheter för de enskilda är av avgörande betydelse för en ihållande ekonomisk tillväxt och för minskad risk för brister i välfärdssystemet. Det är mycket viktigt med förtroende och tillit för att uppnå framsteg, modernisering och öppenhet för förändringar.

1.

Ungdomar: Nya sociala förändringar och en ny ekonomi baserad på innovation och teknik kräver större satsningar på utbildning och kapacitetsutveckling; att investera i ungdom får en positiv inverkan på både den ekonomiska utvecklingen och den sociala sammanhållningen. I Lissabonagendan sätts utbildningen i centrum av det europeiska sociala och ekonomiska systemet genom framhävandet av kunskap som en hävstång för den europeiska konkurrenskraften i en global kontext.

2.

Tillfredsställande karriärer: En dynamisk ekonomi och arbetsmarknad kräver flexibla arbetsmarknadsregler och en hög social standard (se ”flexicurity”).

3.

Längre, friskare liv: Ökad medellivslängd lägger större bördor på de sociala trygghetssystemen men skapar också nya ekonomiska möjligheter när det gäller nya tjänster och varor och ny teknik. EU bör främja nya socialpolitiska lösningar för att dra fördel av dessa möjligheter och för att komma tillrätta med bristerna i de nuvarande trygghetssystemen.

4.

Jämställdhet: Nya ekonomiska modeller medför nya sociala system. Till exempel bör arbetsmarknadspolitiken konsekvent anpassas till nya krav på jämställdhet. Några av kommissionens förslag rör löneklyftor, skattesystemet och familjevänliga lösningar i arbetslivet.

5.

Aktiv integration och likabehandling: De senare utvidgningarna har avslöjat stora ekonomiska och sociala skillnader mellan medlemsstater och mellan regioner. Europeiska kommissionen strävar efter att utforma en ny sammanhållningspolitik som utgår från att acceptera mångfald, aktivt integrera de mest missgynnade grupperna, främja jämlikhet och utrota diskriminering.

6.

Rörlighet och framgångsrik integration: Inre marknaden har lett till ökad rörlighet för medborgarna, vilket också påverkar de små och medelstora företagen. Detta kräver nya EU-omfattande angreppsmetoder som bygger på integration.

7.

Aktivt medborgarskap, kultur och dialog: Dessa aspekter spelar en viktig roll för den sociala sammanhållningen och involverar ekonomiska resurser kopplade till innovation och teknisk utveckling.

11.4.4.1

EESK vill framhålla att EU och arbetsmarknadsparterna spelar en viktig roll när det gäller att styra och stödja åtgärder och reformer på det här området, även om det är medlemsstaterna som bär huvudansvaret för politiken. Gemenskapens regelverk är ett mycket viktigt instrument, framför allt i fråga om utvidgnings- och sammanhållningspolitik, Lissabonfördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna.

11.4.4.2

Kommittén ställer sig bakom följande fem strategier som presenteras i kommissionens dokument:

—

”The single market: review of achievements” (SEC(2007) 1521),

—

”Instruments for a modernised single market policy” (SEC(2007) 1518),

—

”Implementing the new methodology for product market and sector monitoring: Results of a first sector screening” (SEC(2007) 1517),

—

”The external dimension of the single market review” (SEC(2007) 1519),

—

”Initiatives in the area of retail financial services” (SEC(2007) 1520).

—

ett meddelande om ”Tjänster av allmänt intresse, däribland sociala tjänster av allmänt intresse – ett nytt europeiskt åtagande” (KOM(2007) 725 slutlig) samt flera arbetsdokument (kommissionens arbetsdokument: SEC(2007) 1514, SEC(2007) 1515, SEC(2007) 1516),

—

ett meddelande om ”Möjligheter, tillgång och solidaritet: mot en ny samhällsvision för tjugohundratalets Europa” (KOM(2007) 726 slutlig).

31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/23

1.1

Kommittén välkomnar kommissionens initiativ att öka stödet till inrättande och utveckling av mikroföretag och stärka och uppmuntra företagarandan i syfte att bredda gemenskapens produktions- och sysselsättningsbas. Målet är ökad konkurrenskraft och sammanhållning och en mer kvalificerad kunskapsekonomi i enlighet med målen i den förnyade Lissabonstrategin.

1.2

EESK välkomnar initiativet att inrätta en ny gemenskapsstruktur till stöd för mikrokrediter men anser att det inte räcker med en stimulansåtgärd riktad till medlemsstaterna, eftersom det i många medlemsstater finns en bristande rättslig grund och mycket varierande grundläggande bestämmelser för sektorn utanför bankerna, vilken inte omfattas av EG:s bankdirektiv.

1.3

En pilotinsats för socialt ansvarsfulla mikroinvesteringar skulle kunna knyta samman mikrokreditinstitut inom och utanför banksektorn med enskilda institut i ett europeiskt nätverk – med hjälp av ett ”samförståndsavtal för socialt ansvarsfulla investeringar” och med stöd från branschorganisationer. Dessa insatser bör enligt kommittén i första hand inriktas på dem som har små möjligheter att få bankkrediter med målsättningen att

1.4

Kommittén är övertygad om en innovativ tillämpning av ny teknik på mikrokrediter med hjälp av ett nätverk kan öka mikrofinansieringens räckvidd, stärka konkurrenskraften och sänka kostnaderna för användarna.

1.5

Kommittén anser också att ett stöd till mikrokrediter måste åtföljas av utbildningsanslag till dem som ansöker om krediter, för att de ska kunna utvecklas och lyckas på marknaden, med syftet att undvika social utslagning och för att snabbare uppnå Lissabonstrategins mål.

1.6

Vi håller visserligen med om att förändringar av den institutionella och rättsliga ramen till stöd för mikrokrediter främst är en angelägenhet för medlemsstaterna och att de ska genomföras med hjälp av mekanismerna inom Lissabonprocessens årliga cykel, men anser att man absolut måste stärka det europeiska referenssystemet särskilt genom följande initiativ:

1.7

Beträffande förslaget om en lämplig stödstruktur inom Jeremie-avdelningen i Europeiska investeringsfonden anser vi att en sådan lösning inte skulle göra initiativet så synligt som man skulle önska. Det skulle också begränsa dess roll när det gäller att samordna de olika initiativ som redan existerar och göra det omöjligt att komplettera det tekniska stödet med andra verksamheter. Kommittén anser därför att man borde inrätta en separat avdelning som kan fungera som en mikrokreditfond.

1.8

Den finansiering och det tekniska stöd som tillhandahålls av denna nya struktur bör för övrigt inte endast komma nya mikrokreditinstitut utanför banksektorn till del utan omfatta alla för att inte orsaka snedvridning av konkurrensen.

1.9

Gemenskapsinitiativet för mikrofinansinstitut bör också syfta till att stärka den sociala dialogen och dialogen mellan de olika aktörerna i det civila samhället och att lyfta fram EU-nätverken för utbyte av bästa praxis, t.ex. European Microfinance Network, Microfinance Center och den europeiska mikrofinansieringsplattformen.

1.10

Enligt kommittén måste initiativet om mikrofinansinstitut lyfta fram den roll som företagarorganisationerna spelar med avseende på kontroll av de kreditsökandes tillförlitlighet och kompetens, utveckling av en solid grund för kontakter och förtroende, stöd och hjälp både i fråga om utbildning och rådgivning i syfte att locka fram mottagarnas personliga resurser och minska och förenkla byråkratin, framför allt i samband med utformningen av verksamhetsplanerna.

1.11

Inrättandet av en mikrokreditfond, som är knuten till finansinstitut, statliga förvaltningar (2), branschorganisationer och till konsortier och kooperativ som beviljar garantier (Confidi), kan vara en viktig väg för att inrikta finansieringslösningarna mot en ”social kreditförvaltning”.

1.12

En social syn på krediten, som också skulle kunna ligga till grund för en mikrokreditfond, är intimt förknippad med principen om företagens sociala ansvar och värden som en bättre och mer utbredd sysselsättning.

1.13

Stödet till EMAS' miljöcertifiering kan bättre än andra metoder främja en ökad social medvetenhet inom företagen och underlätta en väl underbyggd spridning av en mikrokreditfond.

2.1

Observationsorganet för små och medelstora företag noterade i april 2007 att det främsta hindret för innovation av produkter och processer inom de europeiska små och medelstora företagen är tillgången till krediter, följt av svårigheter att rekrytera kvalificerad personal. För större företag utgör de mänskliga resurserna det största problemet.

2.2

De största bristerna på marknaden består i otillräckligt såddkapital, bristande tillgång till finansiering och för liten efterfrågan. Dessa frågor behandlades i kommissionens meddelande ”Genomförande av gemenskapens Lissabonprogram: Finansiering av tillväxten i små och medelstora företag – Att skapa europeiskt mervärde” (3), om vilket kommittén vid flera tillfällen yttrat sig (4).

2.3

EESK noterade särskilt följande: ”Politiken till stöd för att starta och utveckla företag bör stärkas, inbegripet möjligheter att starta eget snabbare och billigare, åtgärder för att förbättra tillgången till riskkapital, fler entreprenörsutbildningsprogram, förenklad tillgång till nätverk och allmännyttiga tjänster samt ett tätare nätverk för stödtjänster till småföretag” (5).

2.3.1

Kommittén upprepar sin ståndpunkt från tidigare yttranden (6): ”kooperativ, delägarföretag och ömsesidiga föreningar (’mutuals’) samt innovativa nystartade företag och mikroföretag kan bidra till att stärka konkurrens- och innovationskraften i EU”.

2.4

Kommittén underströk också följande: ”En viktig fråga är hur man ska underlätta tillträdet till finansmarknaderna”, och ”banker och andra finansiella aktörer, t.ex. riskkapitalfonder, bör uppmuntras att inta en mer positiv attityd till risktagande …” (7).

2.5

Hösten 2007 meddelade kommissionen att man höll på att behandla en rad initiativ rörande små och medelstora företag, bland annat ett EU-initiativ om en ny stödstruktur för mikrokrediter (8).

2.6

Mikrokrediter anses allmänt vara ett ekonomiskt instrument som kraftigt påverkar företagsamhet, ekonomisk utveckling och produktiv social integration. Sektorn uppvisar dock alltjämt många fel och brister som har att göra med svårigheter att få tillgång till investeringar i startkapital, särskilt om den sökande är arbetslös, nyligen invandrad, hör till en etnisk minoritet eller bor i en konvergensregion.

2.7

Ett annat problem är att finansinstituten kan uppnå skalfördelar som är förknippade med fasta transaktionskostnader för exempelvis datainsamling, utvärdering och låneuppföljning. Detta gäller särskilt vid mikrolån till egenföretagare eller till små och medelstora företag utan tillräcklig insyn och med begränsade möjligheter att förse banken med tillräcklig information.

2.8

Den internationella definitionen på mikrokrediter är ett lån av mindre omfattning – under 25 000 euro i EU (9) och 100 000 dollar i USA – till personer med låg inkomst som vanligen inte har tillgång till banklån, på grund av att de inte är tillräckligt solventa eller anser att transaktionskostnaden är för hög (10). Konsumentkrediter omfattas inte av definitionen på mikrokrediter.

2.9

Kommittén håller med kommissionen om att mikrokrediter spelar en viktig roll i genomförandet av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning och främjandet av social integration. Vi anser det viktigt att slå vakt om deras främsta funktion, nämligen att främja egenföretagande och utvecklingen av mikroföretag, så att de inte enbart förvandlas till socialt stöd.

2.10

Enligt EESK ska mikrokrediter i EU användas för att lösa problem som uppstått när marknaden sviktar, genom att garantera företagare tillgång till krediter som krävs för att sätta i gång och bygga ut ekonomiskt produktiv verksamhet, bland annat på området för stödpolitik och utvecklingssamarbete (11).

2.11

På gemenskapsnivå säkerställer den EIF-stödda (12) mikrokreditgarantin inom ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation ett garantisystem för mikrokrediter som lokala finansinstitut beviljar mikroföretag (13). För närvarande finns dock inga specifika gemenskapsbestämmelser om mikrokrediter förutom för banksektorns mikrokrediter, som omfattas av den europeiska banklagstiftningen (14), och hänvisningar till mikrokrediter i olika gemenskapsprogram och gemenskapsinitiativ (15).

2.12

I medlemsstaterna regleras och förvaltas mikrokreditsektorn på olika sätt. Endast två medlemsstater har en särskild lagstiftning som reglerar mikrofinansieringen utanför banksektorn (16). Det finns dock en antiockerlagstiftning i fyra andra medlemsstater (17).

2.13

Vid Europeiska rådets möte i våras framfördes följande som en omedelbar prioritering: ”Ytterligare underlätta tillgången till finansiering, bland annat genom EU:s befintliga finansieringsinstrument” (18), och ”främja en högre samlad sysselsättningsgrad och komma till rätta med segmentering i syfte att säkerställa aktiv social integration”.

2.14

Kommittén anser att en bredare rättslig ram och stödram skulle kunna bidra till att ytterligare främja inrättandet av nya företag och stärka deras ställning. Därmed kan man undvika risken för marginalisering och utestängning från produktionssystemet, vilket skulle kunna leda till sociala och kriminella avarter som ocker.

3.1

Kommissionen beskriver två handlingslinjer:

4.1

Mikrokrediter utgör en hävstång för social integration och gör det möjligt för ekonomiskt svaga personer och företag som står utanför det traditionella banksystemet att få tillgång till nödvändiga ekonomiska resurser för att starta och utveckla inkomstbringande verksamheter.

4.2

På EU-nivå bör den europeiska stadgan för småföretag (19) – vars uttalade mål är att lägga fast principer och konkreta åtgärder för att förbättra förhållandena för de europeiska små och medelstora företagen – göra det möjligt att kartlägga och riva de hinder som ligger i vägen för småföretagens potential genom ökade förenklingsinsatser, förbättrad tillgång till lån och lämpliga energi- och miljöbestämmelser.

4.3

Kommittén anser också att man borde åstadkomma en bättre samordning mellan de många befintliga instrumenten på detta område genom att utnyttja erfarenheter från både tidigare och befintliga instrument för mikrokrediter, vilket också påpekas i kommissionens meddelande (20):

4.3.1

Kommittén anser att det vid utformningen av det nya gemenskapsinitiativet för mikrokrediter vore lämpligt att beakta de positiva erfarenheterna från införandet och den fleråriga praktiska tillämpningen av Europaids ramprogram för mikrofinansiering EU/AVS.

4.4.1

Sedan början av 1980-talet (24) har de europeiska finansinstituten, framför allt tack vare de synpunkter och förslag som framkommit under debatterna under ”EU-konferenserna om hantverksföretag och småföretag” (25), spridit och främjat en kultur för finansieringslösningar i medlemsstaterna (26).

4.4.2

Behovet av att vidta konkreta åtgärder som skulle göra det lättare att få lån och bidra till att utforma finansieringslösningarna drev kommissionen och EIB att efter påtryckningar från bland annat de europeiska småföretagsorganisationerna inrätta EIF (27), som efter en kort första parentes då fonden också stödde kommunikationsnät (28) har satsat på att genom olika garantiformer och framför allt genom finansieringslösningar stödja insatser för mikroföretag samt för små och medelstora företag.

4.4.3

Tack vare kommissionens fleråriga program för mikroföretag och små och medelstora företag och kooperativ, och senare det första delprogrammet inom ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (29) har insatserna på området för finansieringslösningar utvecklats genom följande:

4.4.4

EESK har vid flera tillfällen uttryckt sin uppskattning för kommissionens, EIB:s och EIF:s insatser till stöd för småföretagen, framför allt under de senaste femton åren. EESK medger att EIB har utökat och moderniserat sitt stöd till de små och medelstora företagen (32), men anser att man skulle kunna öka ansträngningarna, bland annat via program som genomförs i samarbete med

4.4.5

Inom de olika medlemsstaterna skulle man kunna inrätta ett nät av ”mikrokreditfonder” på olika nivåer, som får roterande fonder från EIB och ytterligare garantier från EIF. På regional nivå (NUTS II) och lokal nivå (NUTS-III) skulle lånen kunna utbetalas genom garantikonsortier där sådana finns (33). Garantikonsortierna har redan stor erfarenhet av startkapital, och med tillräckligt riskkapital och motgarantier från EIF skulle de i sin tur kunna tillhandahålla kapitalgarantier.

4.4.5.1

Detta nya förslag bör klargöras när det gäller EIB:s och kommissionens inrättande av en mikrokreditfond. Syftet med detta initiativ är att stödja mikrofinansinstitut runt om i EU genom att tillhandahålla finansiering (bidrag, lån, mezzaninfinansiering eller instrument för eget kapital) samt tekniskt bistånd. Denna mikrokreditfond inrättas av EIF med ett startkapital på ca 40 miljoner euro för stödinsatser (varav 20 miljoner euro kommer från EIB). Kommittén anser att fonden i framtiden bör förvaltas av EIF.

4.4.6

Mikrolånet skulle kunna räcka för inköp av material och enkel utrustning som krävs för att starta ett företag, eller för att förnya den utrustning som alltid behövs i ett mikroföretag (34).

4.4.6.1

Enligt kommitténs uppfattning bör man fästa särskild vikt vid mikrokrediter till kvinnliga företagare. Flexibilitet och formerna och kriterierna för att bevilja krediter bör i sammanhanget ägnas större uppmärksamhet i syfte att undvika att det uppstår ett socialt och psykologiskt motstånd som kan förvärras när det handlar om

4.4.6.2

När det gäller formerna för och förvaltningen av mikrokrediter som syftar till att utveckla kvinnligt företagande bör man i första hand prioritera integrationsinsatser och kvinnornas sociala och ekonomiska återanpassning till produktionsstrukturen. Det finns behov av att bekämpa bristande aktning och utveckla företagarandan och kapaciteten att ta större ansvar och även risker.

4.4.7

Mikrolånen skulle också kunna vara en möjlighet för ungdomar som vill bli egenföretagare och som har tillräckliga yrkeskvalifikationer men inga ekonomiska möjligheter.

4.4.7.1

Den första säkerheten för lånet, som under alla omständigheter bör beviljas av ett finansinstitut inom eller utanför banksektorn, utgörs av den utrustning som förvärvats. Men det som skulle kunna få finansinstituten att bli mindre rigida vad gäller långivning (35) vore en ”Europeisk mikrokreditfond” som besitter resurser och sakkunskap och som via EIF, garantikonsortierna och branschorganisationer regelbundet skulle kunna ingripa för att sanera eventuella ackumulerade skulder, men som också skulle kunna och vilja främja optimala normer för soliditet, diversifiering, förbättrad produktion, insyn och bekämpning av ocker (36).

4.4.8

De undersökningar som under de senaste tio åren har gjorts av mikro- och småföretagens insolvens i de största EU-länderna visar att den inte överstiger 4 % av de beviljade lånen (37). Eftersom det rör sig om en andel på under 5 % kan man använda en multiplikator på 20 för att garantera det lån som beviljats av finansinstituten.

4.4.9

Med en multiplikator på 20 och en garanti som täcker 50 % av var och en av gäldenärernas skuld skulle ett garantikonsortium med ett riskkapital på en miljon euro kunna garantera lån på upp till 40 miljoner euro till ett stort antal företagare (38).

4.4.9.1

Genom sina garantier beviljade systemet med garantikonsortier de italienska hantverksföretagen en finansiering på 6 miljarder euro under 2007.

4.4.10

I EU inrättas varje år ca 500 000 nya företag. Ett något mindre antal företag läggs ner (39). 99 % av de nyetablerade företagen är små och medelstora företag, och bland dessa är minst 240 000 enmansföretag (40).

4.4.11

Med exemplet i punkt 4.4.9 skulle man med en miljon euro i riskkapital och med hjälp av finansieringsteknik via en mikrokreditfond kunna garantera lån på 25 000 euro till 1 600 småföretagare.

4.5.1

Som redan påpekats är krediter ett grundläggande instrument i den ekonomiska och sociala utvecklingen och i genomförandet av en ”social marknadsekonomi”.

4.5.2

Av detta skäl har nya sätt att se på krediter gradvis vunnit mark. Krediter ses inte längre som enbart en förbindelse mellan kund och finansinstitut utan som ett instrument av stort socialt värde genom sin koppling till ökad och tryggare sysselsättning och ekonomisk utveckling.

4.5.3

Av denna nya och vidare syn på krediter följer kravet på att de risker som är förbundna med kreditgivningen ska fördelas på flera aktörer.

4.5.4

Om kreditriskerna fördelas på flera organ

4.5.5

Med hänvisning till det sociala värdet måste det i allt högre grad finnas en koppling mellan kreditgivning och företagens sociala ansvar, och företagarna måste anpassa sig till och ansluta sig till kraven på hållbar utveckling.

4.5.6

EMA:s miljöcertifikat (41) vore det lämpligaste certifikatet att ställa som krav inom ramen för en finansieringsteknisk process med koppling till kreditens sociala roll.

4.5.7

Under de senaste åren har endast några tiotusental företag kunnat utnyttja gemenskapens finansieringsinstrument (42). Skillnaden är alltså stor mellan hur problemet uppfattas och vilka resultat som uppnåtts. Därför bör man diskutera vilka konkreta möjligheter det finns att ingripa via system som kan öka finansinstitutionernas deltagande och förbättra resultaten.

4.5.8

Vid ett extra möte i Europeiska rådet i Luxemburg den 20–21 november 1997, med sysselsättningen som enda punkt på dagordningen, introducerades bland annat tre konkreta initiativ för att hjälpa företagen att behålla konkurrenskraften på marknaderna. I samband med det mötet ombads kommissionen att lägga fram förslag för att stärka näringslivet och öka sysselsättningen. De tre initiativen var: ETF Start, JEV (Joint European Venture) och SMF-garantin. Av dessa initiativ syftade ETF Start och SMF-garantin till att underlätta tillgången till krediter.

4.5.8.1

I slutet av 2005 hade över 277 000 små och medelstora företag fått stöd via programmet för tillväxt och sysselsättning och det fleråriga programmet (43).

4.5.8.2

Garantifaciliteten för små och medelstora företag är ett av de viktigaste EU-programmen för sådana företag (44).

4.5.9

Traditionellt riskkapital finns tillgängligt för endast 5–6 % av mikroföretagen (23 miljoner företag i Europa) och småföretagen (1,1 miljoner företag i Europa), varav cirka 90 % är enmansföretag eller handelsbolag.

4.5.10

Kommittén anser därför att man måste ta fram nya former för kreditstöd som också riktar sig till handelsbolag, som i fallet med de finansieringstekniska instrumenten. Annars kommer användningen av sådant kapital att förbli marginell och hämma mikroföretagens och småföretagens tillväxt med koppling till finansieringskulturen.

31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/29

1.1

Syftet med förslaget är att ändra rådets direktiv 76/769/EEG genom att införa restriktioner för saluföring och användning av diklormetan, när diklormetan används som en huvudingrediens i färgborttagningsmedel avsedda för industriell, yrkesmässig eller privat användning.

1.2

Detta är den sista ändringen av rådets direktiv 76/769/EEG innan det ersätts den 1 juni 2009 av förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach).

1.3

Kommittén är medveten om de betydande vetenskapliga och politiska svårigheter kommissionen har haft att hantera när det gäller att lägga fram och nå en överenskommelse om en proportionerlig och kostnadseffektiv ändring som, i likhet med kraven i direktiv 76/769/EEG, bevarar den inre marknaden och samtidigt säkerställer en hög skyddsnivå för människors hälsa och för miljön.

1.4

EESK instämmer i att det föreligger övertygande bevis på att hög koncentration av ånga, orsakad av diklormetanens flyktighet, kan leda till medvetslöshet och dödsfall. Detta beror på undermålig industriell användning, inklusive otillräcklig ventilation. Det finns inte lika tunga bevis på allvarliga varaktiga risker vid enstaka fall av privat bruk. Förslaget om ett förbud mot saluföring är därför inte väl avvägt och förefaller, mot bakgrund av de kända men än så länge inte kvantifierade riskerna med alternativa produkter och processer, inte kunna leda till någon generell minskning av den ganska låga olycksnivå som registrerats.

1.5

EESK konstaterar även, i likhet med de konsulter som anlitats av kommissionen, att de speciella farorna med diklormetan inte helt täcks in av dagens farosymboler, riskfraser och skyddsfraser. Samma sak gäller för de risker som barn utsätts för, och som är mer förekommande i hemmet. Detta är en följd av den bristande märkningen och inte av de produkter eller personer som berörs. För att råda bot på situationen presenteras därför rekommendationer för förpackning och märkning.

1.6

Andra problem har identifierats, i synnerhet avsaknaden av avtalade gränser för exponering i arbetslivet (Occupational Exposure Limits) samt riktlinjer eller förordningar om god industriell användning. Tyska TRGS 612 anses vara en utmärkt modell i detta sammanhang.

1.7

Ett antal andra allmänna punkter lyfts fram för behandling av kommissionen, Europaparlamentet och medlemsstaterna i förhoppningen av överenskommelser ska kunna nås. Om detta inte lyckas kommer det att leda till en uppdelning på den inre marknaden. Användare, på arbetet eller på annat håll, kommer fortfarande att utsättas för risk.

2.1

Den 18 december 2006 antogs, som kommittén tidigare angivit, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), som träder i kraft den 1 juli 2009. Därmed upphävs och ersätts ett antal av rådets och kommissionens förordningar och direktiv, däribland rådets direktiv 76/769/EEG av den 27 juli 1976 om användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar).

2.2

I bilaga I till rådets direktiv 76/769/EEG fastställs de särskilda begränsningar för användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och beredningar som man har kommit överens om och genomfört under de senaste 30 åren. Från 1 juni 2009 kommer dessa att utgöra hörnstenen i bilaga XVII till förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach).

2.3

Tidigare ändringar av rådets direktiv 76/769/EEG (dvs. ytterligare begränsningar) har skett i form av direktiv som krävt genomförande av medlemsstaterna. Detta förslag från kommissionen tar dock formen av ett beslut, med direkt effekt, i stället för ett direktiv. Därmed kommer det inte att kräva något införlivande i den nationella lagstiftningen, som kommer att behöva upphävas den 1 juni 2009 då förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach) träder i kraft.

2.4

Alla därpå följande förslag till begränsning av användning och utsläppande på marknaden av farliga ämnen och beredningar kommer att gälla förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach).

2.5

De ämnen (och eventuella beredningar där de ingår) har vanligtvis fastställts genom utvärderingar av ”prioriterade ämnen”, som valts ut av medlemsstaterna och publicerats i fyra prioritetslistor mellan 1994 och 2000, för vilka begränsningar med avseende på användning och utsläppande på marknaden har ansetts nödvändiga, i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 793/93.

2.6

Ett antal ämnen som inte var upptagna i dessa listor har också bedömts med avseende på deras inverkan på folkhälsan och miljön, och förslag har lagts fram om att begränsa deras användning eller utsläppande på marknaden allteftersom nya problem har tagits upp på begäran av medlemsstaterna. Diklormetan hör till dessa ämnen. Ett antal medlemsstater har av olika skäl redan infört eller försökt införa begränsningar för användningen av diklormetan, särskilt i färgborttagningsmedel. Enligt andra medlemsstater är dessa åtgärder oproportionerliga och kostsamma och kan få än mer otillfredsställande följder för användarna. Det föreligger vissa belägg (eller en brist på belägg) för och emot båda ståndpunkterna.

2.7

Rådets första fullständiga genomgång av förslaget ägde rum i början av juni. Om en kompromiss kan nås under de kommande månaderna förväntas förslaget gå vidare enligt planerna. Annars kommer det att gå i stöpet. I så fall kommer splittringen på den inre marknaden för DCM-baserade färgborttagningsmedel att bestå och eventuellt förvärras. Diklormetan kommer då i sinom tid att bedömas enligt förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach) och dess användning i färgborttagningsmedel utgöra en av många undersökta exponeringsvägar. Det är uppenbarligen oklart vad resultatet av detta kommer att bli samt när eventuella rekommendationer kan komma att presenteras.

3.1

Diklormetan är en färglös, halogenerad alifatisk kolväteförening med låg kokpunkt och en mild, sötaktig lukt. Det har använts i stor utsträckning under många år som ett icke lättantändligt, kraftfullt lösningsmedel i tillverkningen av läkemedel, aerosolförpackningar och andra processer, t.ex. färgborttagning och avfettning av metaller, och som extraktionslösningsmedel i livsmedel.

3.2

Även om diklormetan betraktas som ett av de säkraste lågmolekulära halogenerade kolvätena bör det fortfarande användas med försiktighet. I EU klassas diklormetan som cancerframkallande i kategori 3, dvs. att den är ”ett ämne som möjligen är cancerframkallande hos människa. Det tillgängliga underlaget är dock inte tillräckligt för att göra en tillfredsställande bedömning”. Det måste därför förses med riskfras R40 (”misstänks kunna ge cancer”). Diklormetan utgör även en prioriterad substans i ramdirektivet om vatten.

3.3

Ett större problem är dock att ämnet även har kraftig narkotisk effekt på det centrala nervsystemet, vilket kan ge leda till medvetslöshet och dödsfall. Detta har resulterat i en rad olyckor och dödsfall, vanligtvis kopplade till osäkra arbetsmetoder samt alltför stor exponering vid behandling i öppet bad inom industrin eller storskalig yrkesmässig användning. Användning i slutna system, när detta är möjligt, undanröjer riskerna.

3.4

Produktionsnivån för diklormetan i Europa (i Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Nederländerna, Storbritannien och Rumänien) sjunker långsamt allteftersom andra produkter dyker upp. Av de cirka 240 000 ton som tillverkas i Europa idag exporteras omkring 100 000 ton. 30–50 % av återstoden går till läkemedelsindustrin och 10–20 % säljs som oraffinerad diklormetan i färgborttagningsmedel. Ungefär samma tonnage gäller för återvunnen diklormetan från läkemedelsindustrin. Detta förslag avser endast användningen av diklormetan i färgborttagningsmedel.

3.5

De flesta fastighetsägare har använt färgborttagningsmedel i samband med bevarande och målning av trä, metall, sten och gipsföremål samt ytor inom- eller utomhus. Det finns även en rad mer specialiserade marknader, inklusive restaurering av konstföremål, avlägsnande av graffiti och ommålning av stora mobila föremål som t.ex. tåg eller flygplan.

3.6

Färgborttagningsmedel indelas lite godtyckligt i tre kategorier: ”industriell användning” (dvs. permanent användning i stor mängd), ”yrkesmässig användning” (många specialister, byggnadsarbetare och inredare) samt ”konsumentanvändning” (enskilda personer som vid enstaka tillfällen utför underhållsarbete i hemmet).

3.7

Det är svårt att fastställa antalet faktiska olyckstillbud för var och en av kategorierna. Eftersom symptomen på överexponering för diklormetan påminner om symptomen på hjärtsvikt kan underrapportering eventuellt förekomma. De uppgifter som konsultfirman RPA har gett kommissionen visar att det under de senaste tjugo åren i Europa har inträffat 3–4 olyckor per år orsakade av DCM-baserade färgborttagningsmedel, varav en hade dödlig utgång. Dödsfallssiffrorna var högst i Frankrike (6), Tyskland (6) och Storbritannien (5) medan olyckorna utan dödlig utgång var vanligast i Storbritannien (36), Sverige (12) och Frankrike (6). I södra Europa noterades endast en olycka under den period som RPA granskade (1930–2007) – en olycka med dödlig utgång inom industrin i Spanien år 2000. Lokala klimatförhållanden och arbetsmetoder kan mycket väl spela in. Under varma väderförhållanden står fönstren alltid öppna, ventilationen fungerar väl och riskerna är försumbara, medan det omvända kan gälla i kallare klimat.

3.8

Dödsfallen var jämnt fördelade mellan industriella användare och yrkesanvändare. Merparten av de icke-dödliga olyckorna registrerades bland användare som klassades som ”yrkesanvändare”. Den noterade dödsorsaken var nästan alltid otillräcklig ventilation samt bristande användning av personlig skyddsutrusning, särskilt vid behandling i öppet bad.

3.9

En eventuell dödsolycka i Frankrike 1993 som drabbade en konsument (eller en yrkesmässig användare) kan inte styrkas, och denna centrala del av uppgifterna har därför ifrågasatts. Den enda andra rapporterade dödsolyckan som drabbade en konsument inträffade i Nederländerna på 1960-talet. Det kan finnas andra faktorer som spelar in.

3.10

Det finns naturligtvis alternativ till DCM-baserade kemiska färgborttagningsmedel. Dessa delas vanligen in i tre kategorier – ”fysikalisk och mekanisk färgborttagning” (sandpappersbehandling, skrapning och blästring), pyrolitisk färgborttagning (ugnar, uppvärmda fluidiserade bäddar, blåslampa eller värmepistol) samt kemisk färgborttagning (kraftiga lösningsmedel, inklusive DCM, frätande och relativt starkt alkaliska vätskor eller pastor, myrsyra eller väteperoxidbaserade blandningar). Alla metoderna kan fungera och vara att föredra under vissa omständigheter. Samtliga innebär någon form av risk, antingen genom partikelpåverkan, värme-, eld- eller explosionsrisk, ögon- eller hudirritation eller genom sammansättningen i de lager som avlägsnas, främst i fråga om bly i färg som använts före 1960. När det rör sig om flera lager, som är 100 år gamla eller mer, i fortfarande användbara eller t.o.m. mycket attraktiva bostäder eller om känsliga ytskikt som inte får skadas, krävs mer än en metod samt ett visst mått av experimenterande.

3.11

Det finns inga framlagda uppgifter om den totala marknadsandelen för de olika alternativen i de tre kategorierna eller om kostnadsskillnaderna per avlägsnad kvadratmeter. DCM anses fortfarande vara det mest använda lösningsmedlet, framför allt inom konsumentsektorn, och även kaustiksodabaserade produkter är populära. Även inom kemisektorn är det svårt att jämföra kostnader. Det råder allmän enighet om att DCM-baserade färgborttagningsmedel förefaller vara billigare, om man ser till volymen, än konkurrerande produkter. Denna fördel försvinner troligen om man även tar hänsyn till den totala kostnaden för skyddsutrustning (om sådan används) och avfallshanteringen (i tillämpliga fall).

3.12

Den totala kostnaden beror även på genomloppstiden. Mer långsamt verkande men hälsosammare produkter och metoder ökar arbetskostnaderna och minskar vinsten. Lösningsmedel med högre kokpunkt gör det möjligt att behandla större ytor i taget men tar längre tid att verka. För konsumenten ersätts den kortare exponeringstiden med längre exponering och en eventuellt större störning i hemmet. (RPA:s antagande att konsumentanvändarna är mindre känsliga för tidsaspekten ”eftersom de vanligtvis använder färgborttagningsmedel på fritiden” kan helt klart ifrågasättas.) Nya arbetsmetoder och förändrade arbetsflöden kommer att vara av avgörande betydelse för samtliga användare. För en industriell användare minskar en övergång till vattenbaserade produkter ventilationskostnaden men ökar kraftigt arbetskostnaden för att minimera rostangrepp i rengöringsbad och rör. Mot bakgrund av alla dessa variabler är det extremt svårt att förutse effekterna av eventuella begränsningar. Konsumenter är under dessa omständigheter särskilt i farozonen, eftersom det finns få belägg för att valet av alternativa produkter eller metoder skulle ligga i deras eget intresse, till följd av motstridiga åsikter på regeringsnivå.

3.13

Ett av de populära alternativen till DCM som lösningsmedel är N-metyl-2–pyrrolidon (NMP), som nyligen klassats som ”reproduktionstoxiskt i kategori 2”, vilket i förlängningen kommer att leda till ett förbud mot att saluföra beredningar som innehåller NMP till allmänheten (men inte till yrkesanvändare eller industriella användare). Andra lösningsmedel, t.ex. 1,3-dioxolan, är mycket lättantändliga.

3.14

System som baseras på dibasiska estrar (DBE) – blandningar av dimetyladipat, succinat och glutarat förefaller för närvarande vara de mest lovande alternativen, och det finns inte mycket som tyder på att det finns någon större anledning till oro över folkhälsan eller miljön. Även dimetylsulfoxid och bensylalkohol förefaller vara relativt ”säkra”. Det finns dock en rad faktorer som avgör om användarna betraktar något av dessa ämnen som kostnadseffektivt, och man kan inte garantera att de i slutändan kommer att välja dessa ”säkra” alternativ.

3.15

På det hela taget är det tydligt att det inte finns någon helt godtagbar metod samt att bristfällig hantering mycket väl kan leda till en ökning av dagens relativt låga antal registrerade olyckor. Svårigheten är att hitta en lösning som kan tillfredställa samtliga parter, framför allt medlemsstater med olika erfarenheter och av förståeliga skäl svårrubbade ståndpunkter.

4.1

Kommissionens förslag syftar till att skydda människors hälsa och miljön och samtidigt behålla den inre marknaden för diklormetan, framför allt som en huvudingrediens i färgborttagningsmedel avsedda för industriell, yrkesmässig eller privat användning.

4.2

Förslaget syftar också till att förbjuda all försäljning av DCM-baserade färgborttagningsmedel till allmänheten och yrkesverksamma, med undantag för personer som har erhållit särskild utbildning och tillstånd från behöriga myndigheter i medlemsstaterna. Försäljning till industrin skulle endast vara möjlig om en rad skyddsåtgärder har vidtagits, främst effektiv ventilation, samt om ändamålsenlig personlig skyddsutrustning tillhandahålls och används. Alla DCM-baserade sammansättningar bör märkas outplånligt med ”Endast för yrkesmässigt och industriellt bruk” (och får därmed endast säljas till personer med tillstånd).

4.3

Under tolv månader från beslutets ikraftträdande får inga nya DCM-baserade färgborttagningsmedel släppas ut på marknaden för saluföring till allmänheten eller till yrkespersoner. Leveranser till dessa två grupper kommer att förbjudas efter ytterligare tolv månader.

4.4

Beslutet ska träda i kraft den tredje dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

4.5

Förslaget innehåller även en motivering samt ett arbetsdokument från kommissionen (konsekvensbedömningsrapport). Ytterligare material finns att tillgå i de konsekvensbedömningar som externa konsulter tagit fram åt kommissionen (RPA, TNO) och i rapporter om specifika frågor (ETVAREAD-expertgruppens rapport ”Effectiveness of vapour retardants in reducing risks to human health from paint strippers containing dichloromethane”). Konsekvensbedömningarna har därefter granskats av den vetenskapliga kommittén för hälso- och miljörisker. Eftersom DCM, trots de redan presenterade problemen, inte angivits som ett prioriterat ämne av någon av de berörda parterna har EU inte tagit fram någon formell riskbedömningsrapport.

4.6

Även vissa medlemsstater (samt andra betydande ekonomier och handelspartner som t.ex. Schweiz och USA) har genomfört studier som underlag för specifika och ofta starkt motsatta lagstiftningsmässiga och politiska ståndpunkter. De berörda branscherna har tagit fram en mängd uppgifter om eventuella risker och komparativa fördelar med olika produkter och metoder som, vilket inte är förvånande, även de är motstridiga. Andra intressegruppers synpunkter noterades under den europeiska arbetsmiljöveckan ”Säkert byggande” år 2004, efter en expertkonferens anordnad av danska målarförbundet. Enligt RPA hade Europeiska byrån för konsumentorganisationer (BEUC), Europeiska federationen för gruv-, kemi- och energiarbetare (EMCEF) och Europeiska fackliga samorganisationen (EFS) ännu inte lämnat något formellt yttrande i april 2007.

5.1

Kommittén är medveten om de svårigheter kommissionen stött på i samband med sitt förslag om en proportionerlig och kostnadseffektiv ändring av direktiv 76/769/EEG om användning av diklormetan som lösningsmedel i färgborttagningsmedel. Relativt få olyckor har rapporterats och undersökts. Underrapportering kan (eventuellt) ha förekommit. Den existerande lagstiftningen följs inte alltid och förefaller vara otillräcklig i fråga om märkning. Alternativa produkter och metoder finns men har ännu inte utvärderats och medför risker. Det finns goda skäl till att medlemsstaterna har olika åsikter. Det finns inte någon garanti för att resultatet kommer att gynna någon av de grupper som förmodligen kommer att beröras.

5.2

Kommittén är även medveten om att detta, p.g.a. uppenbara tidsmässiga skäl, är sista chansen att införa nya åtgärder i det ovannämnda direktivet. Om Europaparlamentet och medlemsstaterna inte kan nå en gemensam ståndpunkt och föreslaget till beslutet (eller eventuella omarbetningar av det) inte kan antas och genomföras, kommer inget mer att ske förrän alla användningar av diklormetan har bedömts i enlighet med förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach).

5.3

En sådan försening är enligt EESK:s mening vare sig är nödvändig eller önskvärd när det gäller att skydda miljön samt alla användares hälsa, på och utanför arbetsplatsen. EESK anser även att en uppdelning av den inre marknaden i denna eller någon annan fråga vore beklaglig. Alla berörda parter torde vara medvetna om behovet av att hitta en grund för en överenskommelse. Man bör sträva efter att hantera riskerna i stället för att ersätta en risk med en annan.

5.4

I detta sammanhang noterar EESK att det är säkert att tillverka, förvara, transportera samt använda DCM i slutna system. DCM är inte brandfarligt och bidrar inte till att marknära ozon bildas. I öppna system, t.ex. för färgborttagning, är det dock klart att DCM medför problem p.g.a. ämnets flyktighet (det dunstar snabbt), ångans densitet (det ansamlas vid den lägsta punkten eller där ventilationen är otillräcklig) samt dess narkotiska effekt (det kan leda till medvetslöshet och dödsfall). Sammantaget medför dessa faktorer ökade risker för barn. DCM är även klassat som cancerframkallande i kategori 3, och det är denna potentiella risk som anges tydligast i märkningen av produkter som innehåller diklormetan.

5.5

RPA m.fl. har konstaterat att detta är både vilseledande och otillräckligt för att skydda användare på och utanför arbetet ordentligt. Det finns inga riskfraser, skyddsfraser eller farosymboler i den nuvarande lagstiftningen, eller inom ramen för FN:s reviderade globala harmoniserade system för klassificering och märkning, som på ett adekvat sätt varnar för dess narkosverkan (och den därtill kopplade dödsrisken) eller, vilket är mer förvånande, den allvarliga risken för barn (vilken naturligtvis skulle gälla många produkter och metoder som används i hemmet).

5.6

Fokuseringen på den eventuella men än så länge inte påvisade cancerrisken är också vilseledande. Vetenskapliga kommittén för hälso- och miljörisker konstaterade i sitt yttrande om ETVAREAD-expertgruppens rapport om fördröjare att den metaboliska mekanismen hos en mus inte är densamma som hos en människa när det gäller den effekt som har testats (end-point) och att det utifrån det presenterade materialet därför inte är troligt att DCM är cancerframkallande. Det finns inte mycket användningsbaserat bevismaterial. Man väntar fortfarande på resultaten av två större epidemiologiska kohortstudier när det gäller DCM inom andra branscher i USA. Grupper inom EU kan ha exponerats för andra kända cancerframkallande ämnen som t.ex. styren. RPA presenterade inte några bevis för faktiska risker förknippade med exponering för DCM i färgborttagningsmedel i denna kategori. Den föreskrivna riskfrasen R68 (”Möjlig risk för bestående hälsoskador”) är därför inte särskilt lämplig.

5.7

Det bör även noteras att den olycksstatistik som RPA presenterat för perioden 1930–2007, klart visade på farorna med överexponering för DCM, vilket vanligtvis var kopplat till bristfälliga arbetsmetoder. Motsvarande uppgifter om alternativa metoder och produkter har inte samlats in. Det är dock osäkert i vilken utsträckning dessa uppgifter kan överföras och användas på ”yrkesverksamma” eller ”konsumenter” i hemmet. Tecken på kroniska (långvariga) hälsoeffekter vid industriell användning kan möjligtvis (eller inte) tyda på problem vid intensiv (kortvarig) exponering bland konsumenter. Det är svårare att göra en proportionell beräkning av olycksstatistiken, vilket det kanske är tal om här.

5.8

Studierna lyfte även fram bristen på enhetliga gränser för exponering i arbetslivet (Occupational Exposure Limits) inom EU. Gränsvärdena för ett ämne (DCM) varierar mycket från ett medlemsland till ett annat och även mellan ämnen (t.ex. diklormetan i förhållande till dibasiska estrar eller dimetylsulfoxid). Tillverkarna måste erkänna sin skyldighet att iaktta försiktighet i förhållande till sina arbetstagare. För att uppnå detta måste beslutsfattarna tillhandahålla ett tydligt och enhetligt regelverk baserat på tillgängliga uppgifter.

5.9

I detta sammanhang har EESK särskilt uppmärksammat de tekniska reglerna för farliga ämnen, TRGS 612, beträffande alternativ till DCM-baserade färgborttagningsmedel som utarbetats av det tyska federala arbetsmarknads- och socialministeriet (version från februari 2006). Detta förefaller vara en modell som andra kan använda för att sörja för säkerhet på arbetsplatsen och som är betydligt mer detaljerad än det föreliggande förslaget från kommissionen.

5.10

Man bör i de flesta fall följa rangordningen av de frågor som ska besvaras vad gäller det ovannämnda: (a) Kan metoden bli säkrare genom ersättning av ämnet? (b) Om nej, varför inte? (c) Har alla lämpliga åtgärder vidtagits för att göra arbetsplatsen säker? De potentiella riskerna och fördelarna med alternativa metoder och produkter bör erkännas fullt ut. Först och främst bör man göra någon slags uppskattning av de troliga följderna av eventuella beslut om att avlägsna betydande mängder av ett visst ämne från marknaden, beträffande t.ex. vad användarna kommer att välja och om valet kommer att öka deras säkerhet?

5.11

Som ett exempel kan nämnas en medlemsstat som redan har infört ett förbud mot DCM-baserade produkter för såväl industriell som yrkesmässig användning. Förbudet gäller saluföring av produkter som innehåller DCM och inte ämnet i sig. Kraftfulla lösningsmedel kan fortfarande tillverkas genom att DCM blandas med metanol på den plats där användningen ska ske. Den produkt som erhålls är billigare men saknar de ytaktiva ämnen och fördröjare som gör korrekt framtagna produkter både effektivare och säkrare. Detta är således inte en önskvärd följd.

5.12

Det är som RPA och kommissionen har konstaterat svårt att försvara och hålla fast vid uppdelningen i olika användarkategorier i praktiken. Den enda verkliga skillnaden är att det för färgborttagningsverksamhet vid en anläggning med hög produktion krävs stora öppna bad för kemikalier som produkterna doppas i, medan doppning, och därmed inte några stora öppna kärl, normalt sett inte behövs om färgborttagningen inte utförs vid en anläggning. Användning på en anläggning behandlas i andra direktiv, om t.ex. utsläpp av lösningsmedel och kvaliteten på avloppsvatten, som bör tillämpas strikt. Vid användning på annan plats spelar användarens aktsamhet och sunda förnuft en större roll. När det finns en arbetsgivare med i bilden ska vederbörande naturligtvis iaktta aktsamhetplikten och sörja för bästa möjliga arbetsmiljö för all berörd personal.

5.13

Kategorin ”yrkesmässiga användare” bör även delas upp i personer som alltid arbetar med specialiserade typer av rengöring (t.ex. borttagande av graffiti, fasadrenovering, tåg samt flyg), och personer som emellanåt ägnar sig åt färgborttagning (byggnadsarbetare, dekoratörer och ”konsumenter”) som ett nödvändigt men tidkrävande led i en mer lönsam verksamhet. Denna sistnämnda grupps behov, kompetens och sårbara punkter förefaller vara desamma och bör behandlas på ett likvärdigt sätt.

5.14

Slutligen har ett förslag om ett eventuellt undantag presenterats gällande utbildning och beviljande av tillstånd för vissa användare i syfte att möjliggöra en kompromiss mellan de olika ståndpunkterna. Det är dock svårt att jämställa användningen av DCM-baserade färgborttagningsmedel med t.ex. borttagning av asbest eller hantering av kärnavfall, där det helt klart krävs tillstånd. Mot bakgrund av de höga kostnaderna för installation och övervakning av sådana system är det svårt att föreställa sig att detta förslag skulle svara mot någon av parternas behov.

6.1

Av ovannämnda skäl anser EESK inte att vare sig det aktuella förslaget är proportionerligt eller att det kommer att leda till färre olyckor på eller utanför arbetet. I ljuset av de stora faktiska och politiska skillnaderna mellan medlemsstaterna måste andra metoder övervägas och införas utan ytterligare dröjsmål.

6.2

Detta skulle omfatta förändringar i fråga om förpackning och märkning av DCM-baserade färgborttagningsmedel i syfte att minimera olycksrisken och betona de verkliga farorna. Saluföring till personer som inte kontinuerligt sysslar med färgborttagning, på eller utanför en anläggning, bör begränsas till högst en liter per behållare och köptillfälle oberoende av om det rör sig om ”yrkesmässiga användare” eller ”konsumenter”. Behållarna bör vara försedda med barnsäker förslutning, i enlighet med relevanta befintliga eller nya EU-förordningar och direktiv och/eller EN ISO-standarderna 8317:2004 och 862:2005. Smala öppningar är en god idé för att minska spillet, även om effekten i sådana fall begränsas av behovet av att hälla över medlet innan det appliceras med hjälp av en pensel. Tillverkarna bör aktivt söka efter nya, säkrare leveranssystem om de vill att dessa produkter ska kunna klara sig på längre sikt. Försäljning i stora mängder till alla andra användare, för ”industriell” eller kontinuerlig ”yrkesmässig” användning, bör ske i mängder på minst 20 liter. Tillverkare och leverantörer bör inse att de är skyldiga att iaktta försiktighet i sådana situationer och sörja för att tillräcklig information och utbildning ges för att garantera säker hantering och bortskaffande i alla led av användningen.

6.3

Nya symboler samt risk- och skyddsfraser för ämnen med narkotisk effekt och varningar för faror för barn bör omgående utarbetas som ett komplement till dem som redan används. För DCM-baserade färgborttagningsmedel (och andra produkter med liknande verkan) borde varningstexten lyda ungefär på följande sätt: ”Narkotiskt medel: höga koncentrationer kan leda till medvetslöshet och dödsfall”; ”Får inte användas i närheten av barn eller särskilt känsliga vuxna”; ”Får inte användas i slutna rum: Den tunga ångbildningen kan orsaka kvävning”. Dessa fraser förefaller vara motiverade och relevanta mot bakgrund av bevismaterialet och de verkliga behoven. Fraserna bör inte skymmas av en uppsättning mindre viktiga varningar. En kraftfull varning och en omisskännlig symbol för behovet av att skydda barn har troligen större verkan än fler, mer komplicerade råd. I detta hänseende är den nuvarande riskfrasen S2 (”Förvaras oåtkomligt för barn”) otillräcklig.

6.4

För att ytterligare förbättra arbetsmiljön inom EU är det även tydligt att det behövs en standardiserad och enhetlig gräns för exponering i arbetslivet. Detta kan ses som en positiv effekt av Reach-programmet under de kommande åren.

6.5

Goda arbetsmetoder samt noggrann efterlevnad av existerande kontroller är naturligtvis nyckeln till hanteringen av riskerna på och utanför arbetsplatsen. Tillverkare och återförsäljare har ett delat ansvar att ge goda råd och se till att rekommendationerna kan följas av allmänheten och av andra som emellanåt använder farliga material eller metoder. Säkerhetsråd och säkerhetsutrustning bör främjas med samma entusiasm och incitament som de material som de ska behövs för.

6.6

Den metod som används i de tyska föreskrifterna TRGS 612 bör ligga till grund för kontrollerna i EU. Man kan vid behov lägga till ytterligare tekniska råd om ventilation eller avfallshantering. Bästa praxis bör offentliggöras och utbytas.

6.7

De pågående studier i USA kring effekterna av långvarig exponering för DCM bör avslutas så snart som möjligt och resultaten föreläggas den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö (SCHER) för utvärdering. Man bör undersöka möjligheterna att identifiera relevanta studiekohorter i Europa.

6.8

Därutöver bör en systematisk utvärdering göras av de risker som är förenade med färgborttagning, för att få fram en gemensam grund för utvärdering av produkter och metoder. Därigenom skulle man få en bättre bild av produkternas och metodernas prestanda och risker och i slutändan göra det möjligt för användarna på och utanför arbetsplatsen att fatta mer välinformerade beslut. Inget av dessa förslag bör emellertid leda till att antagandet av de kontrollåtgärder som diskuteras ovan försenas.

31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/35

1.1

EESK uppskattar innehållet i detta direktiv och anser att åtgärden innebär ytterligare ett steg framåt i den strategi för administrativ förenkling som föreskrivs i meddelandet En strategisk översyn av programmet ”Bättre lagstiftning” inom Europeiska unionen.

1.2

Detta ligger i linje med de positiva omdömena från EESK:s observationsgrupp för inre marknaden, som i flera yttranden har stött initiativen för administrativ förenkling på bolagsrättens område. Gruppen anser att initiativen i hög grad bidrar till de europeiska företagens konkurrenskraft genom att minska deras kostnader, så länge skyddet av andra aktörers intressen inte ifrågasätts.

1.3

Kommittén framhåller att förslaget om ändring av direktiven 68/151/EEG (första direktivet om bolagsrätt) och 89/666/EEG (elfte direktivet om bolagsrätt) i syfte att förenkla och minska de administrativa bördorna tar upp komplicerade aspekter, t.ex. bestämmelsen om offentliggörande och översättning för vissa typer av företag som ofta belastas av orimliga och ibland omotiverade bördor.

1.4

EESK stöder dessa åtgärder, som föreslagits och åstadkommits genom blygsamma förändringar av gemenskapens regelverk. Förutom att ändringarna minskar företagens administrativa bördor, vilket visas i konsekvensbedömningen, sätter de stopp för möjligheten att inom EU resa omotiverade hinder för varors och tjänster fria rörlighet.

1.5

Därför är kommittén positiv till dessa åtgärder och instämmer i rådets uppmaning till kommissionen att vidta ytterligare åtgärder för att minska de omotiverade bördorna inom vissa sektorer, bördor som utan att ge användarna något mervärde belastar företagen och minskar deras förmåga att klara av den internationella konkurrensens nuvarande utmaningar.

1.6

Kommittén rekommenderar kommissionen att uppmana medlemsstaterna att fortsätta den administrativa förenklingen för företagen genom att via internet förmedla alla uppgifter som i enlighet med gällande lagar och bestämmelser ska offentliggöras.

2.1

Efter en rad analyser under 2005 inledde kommissionen ett program för förenkling av lagstiftningen i syfte att minska de ekonomiska och administrativa bördor som i enlighet med gällande lagstiftning åligger företagen. Utgångspunkten var åsikten att onödiga kostnader sätter käppar i hjulet för gemenskapens näringsliv och minskar företagens konkurrenskraft.

2.2

Den 14 november 2006 lade kommissionen fram ett meddelande med den talande titeln Bättre lagstiftning inom Europeiska unionen  (1) och ett arbetsdokument med titeln Beräkning av administrativa kostnader och minskning av de administrativa bördorna i Europeiska unionen  (2). I båda dokumenten framhölls hur viktigt det är att åstadkomma konkreta ekonomiska fördelar för företagen, när en förenkling är möjlig utan negativa effekter för de aktörer som använder denna information.

2.3

Denna inriktning har successivt förstärkts genom ett åtgärdsprogram från mars 2007 för minskning av administrativa bördor (3), vilket ännu inte offentliggjorts i EUT. Dess målsättning är att minska dessa kostnader med 25 % senast 2012.

2.4

I mars 2007 antogs genom det påskyndade förfarandet en rad förslag om minskning av de administrativa bördorna, och den 10 juli 2007 lade kommissionen fram ett meddelande om förenkling på områdena bolagsrätt, redovisning och revision (4).

2.5

Under sitt möte den 13–14 mars 2008 uppmanade Europeiska rådet sedan kommissionen att gå vidare genom att lägga fram nya förslag om minskning (5).

2.6

Detta är bakgrunden för det föreslagna direktivet när det gäller bestämmelsen om offentliggörande och översättning för vissa typer av företag på bolagsrättens område. Förslaget innebär minskning eller avskaffande av kravet på sådan information som inte tillför ett mervärde för användarna.

3.1

Enligt kommissionen är direktivets målsättning att stärka de europeiska företagens konkurrenskraft genom minskning eller avskaffande av de administrativa krav i gällande bestämmelser som inte motsvarar användarnas behov av information, utan i stället innebär onödiga extrakostnader för företagen.

3.2

Kommissionen ingriper på detta område genom en ändring av direktiven 68/151/EEG (första direktivet om bolagsrätt) och 89/666/EEG (elfte direktivet om bolagsrätt). Ändringen gäller bestämmelsen om offentliggörande och översättning för vissa typer av företag.

3.3

I det första direktivet ställs ett nytt minimikrav rörande det som för närvarande föreskrivs i artikel 3.4 i direktiv 68/151/EEG om bolagsrätt. Den ändrade artikeln syftar till att avskaffa några av de nuvarande kraven på offentliggörande av information om företags grundande i nationella officiella tidningar och offentliggörande av årsbokslut som i enlighet med gällande lagstiftning bör offentliggöras varje år.

3.4

En sådan förenkling innebär inte att mervärdet för användarna minskar. Detta är särskilt uppenbart i en tid när information från handelsregistren, för vilka medlemsstaterna måste garantera tillgång till nödvändig information, finns tillgänglig på internet via en alltmer utbredd elektronisk användning.

3.5

Medlemsstaterna ska säkerställa att informationen finns tillgänglig i elektronisk form och kronologisk ordning, och de har möjlighet att föreskriva ytterligare åtgärder endast när sådana inte medför extra kostnader för företagen.

3.6

När det gäller direktiv 89/666/EEG (elfte direktivet om bolagsrätt) ändras nuvarande praxis, som innebär översättning av alla dokument i den egna dossiern även när ett företag registrerar en ny filial.

3.7

Enligt artikel 4 i det nya direktivet ska dokument offentliggöras på ett av gemenskapens officiella språk, och översättningen ska anses bestyrkt när detta har skett genom ett förfarande som godtagits av myndigheterna i en annan medlemsstat. Alla medlemsstater ska godta ett sådant intyg, och de ska inte införa något formellt krav utöver dem som fastställs i punkterna 1 och 2. Därmed uppfylls målet att minska kostnaderna för översättning och bestyrkande till ett minimum.

3.8

Den rättsliga grunden för det nya direktivet ändras inte utan förblir densamma som för tidigare direktiv, det vill säga artikel 44.2 g i fördraget, och kommissionen anser att det är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

3.9

Kommissionen anger att de föreslagna ändringarna och konsekvensbedömningen enhälligt godkänts av en mycket stor grupp med företrädare för de berörda parterna (110 företrädare från 22 medlemsstater). Detta positiva resultat har offentliggjorts på webbplatsen för generaldirektoratet för inre marknaden och tjänster (GD MARKT).

3.10

Enligt kommissionens beräkningar i konsekvensbedömningen bör besparingarna uppgå till minst ca 410 miljoner euro/år för offentliggörande av årsbokslut och ca 200 miljoner euro/år för offentliggörande av förändringar i registren. När det gäller kostnaderna för översättning och bestyrkande bör man kunna spara cirka 22 miljoner euro.

4.1

I flera yttranden som utarbetats av observationsgruppen för inre marknaden har EESK gett uttryck för sitt stöd till administrativ förenkling inom ramen för initiativet En strategisk översyn av programmet ”Bättre lagstiftning” inom Europeiska unionen.

4.2

Kommittén ger i sina yttranden fullständigt stöd till detta program, vilket på ett konkret sätt bidrar till att öka de europeiska företagens konkurrenskraft genom att minska bördor som på bolagsrättens område i stor utsträckning förefaller föråldrade och orimliga. Genom de föreslagna åtgärderna ifrågasätter man dock inte skyddet av de övriga aktörernas intressen.

4.3

Kommittén framhåller att detta program inte bara minskar kostnaderna rejält på det sätt som visats i konsekvensbedömningen, med ingrepp på komplicerade områden såsom bestämmelsen om offentliggörande och översättning för vissa typer av företag, utan också ger EU större trovärdighet genom att motverka alla försök att resa artificiella och omotiverade hinder för bestämmelserna om varors och tjänsters fria rörlighet.

4.4

Kommittén konstaterar att de initiativ som hittills tagits har följt på en noggrann bedömning av målen och de grundläggande subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna och efter ingående samråd med alla berörda parter.

4.5

Kommittén ställer sig därför bakom innehållet i detta direktiv, som vi anser utgör ett lämpligt steg i en allmän strategi. Vi instämmer i rådets uppmaning till kommissionen att ingripa i flera sektorer och på andra områden, där förenkling förefaller nödvändig för att minska de många krav som fortfarande belastar företagen.

31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/37

1.1

EESK ser positivt på att undantagen för småföretag i det fjärde bolagsrättsdirektivet utvidgas till medelstora företag, eftersom detta innebär en minskning av bördorna för dessa företag.

1.2

Kommittén välkomnar också de föreslagna ändringarna till sjunde direktivet, eftersom de tydliggör växelverkan mellan konsoliderade bestämmelser i detta direktiv och de internationella redovisningsstandarderna (IFRS).

1.3

EESK uppskattar särskilt att man verkligen uppnår målet att förenkla den finansiella rapporteringen. Det blir ingen betydande informationsförlust för användare av redovisningar, och andra aktörer berörs knappt. Den föreslagna förenklingen grundar sig på behoven hos de små och medelstora företagen och dem som använder finansiell information.

1.4

Hittills har bristen på forskning och fakta gjort det omöjligt att bedöma användarnas behov, som kan variera stort medlemsstaterna emellan. Innan man inför ytterligare ändringar i de finansiella kraven på små och medelstora företag, bör man se över ståndpunkten rörande de alternativ som ges i fjärde respektive sjunde direktivet. Detta bör inbegripa a) tillämpningen av befintliga alternativ, b) medlemsstaternas motiv för att välja det alternativ de valt och c) en undersökning av i vilken grad medlemsstaterna lyckats med att uppnå sina mål.

1.5

Kommittén rekommenderar därför forskning på detta område som grundval för rationella förslag till framtida strategier.

1.6

Redovisningskrav tillhör de första lagstiftningsområden som harmoniserades på gemenskapsnivå. Kommittén påminner om att det är avgörande att fullborda den gemensamma marknaden och påpekar hur viktigt det är att genom harmonisering skapa enhetliga konkurrensvillkor i EU.

1.7

De små och medelstora företagens gränsöverskridande handel ökar inom EU. Därför finns det tungt vägande skäl till att vidareutveckla harmoniseringen av bestämmelserna för finansiell rapportering för att a) bidra till handelns ökning och b) skapa enhetliga konkurrensvillkor.

2.1

I slutsatserna från mötet den 8–9 mars 2007 betonade Europeiska rådet att minskning av administrativa bördor är en viktig åtgärd för att stimulera Europas ekonomi, särskilt med tanke på de effekter detta kunde få för små och medelstora företag.

2.2

Europeiska rådet framhöll att kraftfulla gemensamma insatser från Europeiska unionen och medlemsstaterna är nödvändiga för att minska de administrativa bördorna, genom en förenkling av små och medelstora företags redovisning. Den rättsliga grunden för dessa åtgärder skulle vara artikel 44.1 i EG-fördraget (1).

2.3

Redovisning och revision har lyfts fram som prioriterade områden för att minska de administrativa bördorna för europeiska företag (2).

2.4

Särskild uppmärksamhet riktades mot ytterligare lättnader i fråga om rapporteringskraven för små och medelstora företag.

2.5

Tidigare har att ett antal ändringar gjorts för att göra det möjligt för företag som omfattas av tillämpningsområdet för direktiven 78/660/EEG och 83/349/EEG att använda redovisningsmetoder i enlighet med internationella redovisningsstandarder (IFRS).

2.6

I enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (3) måste företag vars värdepapper är noterade på en reglerad marknad i en medlemsstat upprätta sin koncernredovisning i enlighet med IFRS, och de är därför undantagna från de flesta av kraven i direktiven 78/660/EEG och 83/349/EEG. Dessa direktiv ligger emellertid fortfarande till grund för små och medelstora företags redovisning i gemenskapen.

2.7

Små och medelstora företag omfattas ofta av samma regler som större företag, men deras särskilda redovisningsbehov har sällan utvärderats. I synnerhet är det ökade antalet krav på offentliggöranden betungande för sådana företag. Omfattande rapporteringskrav skapar en finansiell börda och kan hindra effektiv användning av kapital för produktiva syften.

2.8

Tillämpningen av förordning (EG) nr 1606/2002 har också visat att det finns ett behov av att klargöra förhållandet mellan redovisningsreglerna enligt direktiv 83/349/EEG och IFRS.

2.9

Även om kostnader för bolagsbildning kan redovisas som tillgångar i balansräkningen, krävs enligt artikel 34.2 i direktiv 78/660/EEG att sådana kostnader förklaras i en not till redovisningen.

2.10

Små företag kan undantas från denna upplysningsskyldighet i enlighet med artikel 44.2 i direktivet. För att minska de onödiga administrativa bördorna bör det vara möjligt att även undanta medelstora företag från en sådan upplysningsskyldighet.

2.11

I direktiv 78/660/EEG föreskrivs att noterna ska innehålla en upplysning om omsättningen fördelad på rörelsegrenar och geografiska marknader. Denna skyldighet omfattar alla företag, men små företag kan undantas i enlighet med artikel 44.2 i direktivet. För att minska de onödiga administrativa bördorna bör det vara möjligt att även undanta medelstora företag från denna upplysningsskyldighet.

2.12

Enligt direktiv 83/349/EEG måste ett moderföretag upprätta en sammanställd redovisning även om det enda dotterföretaget eller alla dotterföretag sammanlagt endast har ringa betydelse med hänsyn till de syften som anges i artikel 16.3 i direktiv 83/349/EEG. Dessa företag omfattas följaktligen av förordning (EG) nr 1606/2002 och är därför skyldiga att upprätta sammanställda redovisningar enligt IFRS. Detta krav anses vara betungande när ett moderföretag endast har dotterföretag av ringa betydelse.

2.13

Det bör därför vara möjligt att undanta ett moderföretag från skyldigheten att upprätta en sammanställd redovisning och ett sammanställt årsbokslut om detta moderföretag endast har dotterföretag som anses vara av ringa betydelse, både sett för sig och sammanlagt.

2.14

Eftersom målen för detta direktiv, dvs. att minska de administrativa bördor som är kopplade till vissa krav på offentliggörande för medelstora företag samt skyldigheten att upprätta en sammanställd redovisning för vissa bolag inom gemenskapen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, när det gäller den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapnivå, får gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget.

2.15

I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

2.16

Direktiven 78/660/EEG och 83/349/EEG bör därför ändras i enlighet med detta.

3.1

Syftet med ändringen av direktiv 78/660/EEG (fjärde bolagsrättsdirektivet) (4) är att förenkla den finansiella rapporteringen för medelstora företag (5) och lätta på deras rapporteringsbörda på kort sikt. Ändringarna bör leda till en minskad administrativ börda utan att man går miste om relevant information.

3.2

Syftet med ändringen av direktiv 83/349/EEG (sjunde bolagsrättsdirektivet) (6) är att förtydliga förhållandet mellan reglerna om sammanställning i detta direktiv och de internationella redovisningsstandarderna (IFRS).

3.3.1

Diskussionen om meningsfull minskning av de små och medelstora företagens administrativa börda under de fjärde och sjunde bolagsrättsdirektiven inleddes av kommissionen i god tid och parallellt med rådfrågningsprocessen, och man beaktade målet att de små och medelstora företagen ska blomstra på den europeiska inre marknaden. Problemet med småföretagens administrativa bördor orsakas uteslutande av att de ursprungliga bestämmelserna är utformade för större företag. Sådana bestämmelser är inte nödvändigtvis relevanta för småföretagen och innebär ofta en avsevärd börda i fråga om administration och kostnader.

3.4.1

Det är viktigt att diskussionerna inte bara handlar om ”förenkling” av kraven på finansiell rapportering, utan också om deras ”relevans” för småföretagen (i motsats till stora noterade aktiebolag). Diskussionen om förenkling har en tendens att fokusera på kostnaderna, medan diskussionerna om relevans handlar om fördelarna med finansiell rapportering samt särskilda användare och deras behov.

3.4.2

Förenklingen av ”redovisningsdirektivet måste ske med utgångspunkt i behoven hos småföretagen och dem som använder småföretagens redovisning”. Om de finansiella rapporterna ska bli användbara och relevanta måste hänsyn tas till användarna och deras behov vid utformningen av ett regelverk för europeisk finansiell rapportering för små och medelstora företag. Användarna är många: finansinstitut (rating) och offentliga myndigheter (skatt, penningtvätt etc.).

3.4.3

Man bör också komma ihåg att de små och medelstora företagen själva använder mycket finansiell information, t.ex. i egenskap av leverantörer och kontraktsparter till andra småföretag, i situationer där det är viktigt att bedöma kreditvärdigheten.

3.4.4

När redovisningsbestämmelserna för små och medelstora företag ”förenklas” är det viktigt att noggranna konsekvensbedömningar görs, vilket inbegriper en bedömning av såväl fördelarna med finansiell rapportering som de ekonomiska och administrativa bördorna. I dessa konsekvensbedömningar bör man beakta de ursprungliga orsakerna till kraven på finansiell rapportering och aktörernas intressen (bl.a. öppenhet), som de var avsedda att skydda.

3.5.1

De små och medelstora företagens gränsöverskridande handel ökar (7) inom EU. Därför finns det tungt vägande skäl till att vidareutveckla harmoniseringen av bestämmelserna för finansiell rapportering för att a) bidra till handelns ökning och b) skapa enhetliga konkurrensvillkor. Det kan bli nödvändigt att minska antalet alternativ och åstadkomma maximal harmonisering, t.ex. när det gäller offentliggörande av finansiell information och allmänhetens tillgång till denna information.

3.6.1

IASB:s (International Accounting Standards Board) småföretagsprojekt är en följd av att normeringsorgan, revisorer och andra aktörer har krävt ett alternativ till de fullständiga internationella redovisningsstandarderna (IFRS). Trots att IASB ursprungligen hade invändningar mot projektet, övertygades detta organ om att de berörda aktörerna ville driva igenom det och att endast IASB hade tillräcklig trovärdighet och auktoritet för att kunna fastställa genomförbara redovisningsstandarder med hög kvalitet. Utgångspunkten för detta projekt var dock de fullständiga internationella redovisningsstandarderna (IFRS), som utvecklats för noterade aktiebolag.

3.6.2

De fullständiga IFRS hade utvecklats med beaktande av de noterade aktiebolagens och deras aktörers finansiella rapportering. Som ovan nämnts sker småföretagens finansiella rapportering oftare för intern eller informell användning (i relation till leverantörer, kontraktsparter, finansinstitut etc.) än på grund av rättsliga eller andra krav på rapportering till ett bredare spektrum av användare.

3.6.3

Det obligatoriska genomförandet av IFRS eller en annan uppsättning nya bestämmelser som grundar sig på dem som utvecklats för noterade aktiebolag skulle medföra avsevärda administrativa bördor och ekonomiska kostnader för småföretagen, bördor som sannolikt väger lika tungt som eventuella positiva effekter. Det nära sambandet mellan årsredovisning och skattedeklarationer skulle också tvinga småföretag verksamma i olika medlemsstater att genomföra två separata finansiella rapporteringar, vilket också skulle bidra till den administrativa bördan.

3.7.1

När det gäller olika alternativ till förenkling för småföretagen i redovisningsdirektiven som främst är utökade varianter av de möjligheter som direktiven redan ger dessa företag, är det viktigt att undersöka hur dessa alternativ fungerar i medlemsstaterna innan nya direktiv införs. EESK rekommenderar dessutom att engångsprincipen tillämpas systematiskt på alla nivåer (8).

3.7.2

Innan man inför ytterligare ändringar i kraven på finansiell rapportering från små och medelstora företag, bör man se över ståndpunkten rörande de alternativ som ges i fjärde respektive sjunde direktivet. Detta bör inbegripa a) tillämpningen av befintliga alternativ, b) medlemsstaternas motiv för att välja det motiv de valt och c) en undersökning av i vilken grad medlemsstaterna lyckats med att uppnå sina mål.

3.7.3

Ett stort problem är för närvarande de uppifrån-och-ned-strategier som a) leder till administrativa bördor för de små och medelstora företagen och b) gör regelverken och standarderna för finansiell redovisning mindre relevanta för dessa företag. I en framtida översyn av den finansiella rapporteringen bör man ta itu med detta problem genom att anlägga ett nedifrån-och-upp-perspektiv. Ett sådant angreppssätt skulle fokusera på småföretagens och andra aktörers behov, och bygga på studier av användarna och deras behov såsom föreslås ovan.

—

CESE 952/2006 om En strategi för förenkling av lagstiftningen, (INT/296) (EUT C 309, 16.12.2006, s. 18),

—

CESE 89/2007 om Översyn av den inre marknaden (INT/332) (EUT C 93, 27.4.2007, s. 25),

—

CESE 1187/2008 om Politiska åtgärder för små och medelstora företag (INT/390) (ännu inte offentliggjort i EUT),

—

CESE 979/2008 om Internationell offentlig upphandling (INT/394) (ännu inte offentliggjort i EUT).

31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/41

31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/41

31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/42

31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/42

31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/43

1.1

EESK välkomnar Europeiska rådets klimatskyddsplaner från 2007, som ska genomföras bland annat genom detta direktiv.

1.2

Kommittén håller uttryckligen med kommissionen om att den eftersträvade utbyggnaden av förnybar energi inte bara är klimatpolitiskt motiverad. Att bygga ut förnybar energi får också eller kan få en tydligt positiv inverkan på energiförsörjningssäkerheten, den regionala och lokala utvecklingen, landsbygdens utveckling, exportmöjligheterna, den sociala sammanhållningen och sysselsättningen, särskilt för små och medelstora företag och oberoende energiproducenter.

1.3

Såtillvida välkomnar EESK i princip förslaget till direktiv och målet om 20 % förnybar energi. Kommittén ser i den förnybara energin inte bara ett bidrag till klimatskyddet utan också ett verkligt strategiskt energipolitiskt krav, som kommer att leda till en högre grad av självförsörjning på energiområdet och därmed till större försörjningstrygghet.

1.4

Det finns ett nära samband mellan målsättningen ”minus 20 % koldioxid fram till 2020”, som ska uppnås med andra direktiv (1), och målsättningen ”20 % slutenergi från förnybara energikällor”, som behandlas i detta utkast, och målsättningarna kompletterar varandra. De bör dock ändå betraktas oberoende av varandra. Detta gäller desto mer som vissa av de förnybara energiformerna inte alltid har entydigt positiva klimatpolitiska effekter (se punkt 6 om jordbruksbränslen).

1.5

Det står klart att vi måste omforma vårt energisystem, och detta kommer att vara förenat med höga investeringskostnader. Därför är det viktigt att medlemsstaterna visar stor flexibilitet, så att de alltid kan vara aktiva där minsta möjliga kostnad gör största möjliga nytta, när det gäller klimatskydd och arbetstillfällen.

1.6

EESK framhåller både sitt tydliga stöd för utbyggnad av förnybar energi och sin medvetenhet om att det på medellång och lång sikt krävs en mycket större andel än de 20 % som aviserats till år 2020 för att man ska nå rådets ambitiösa mål om en minskning av koldioxidutsläppen med 60–80 % och en högre grad av självförsörjning på energiområdet.

1.7

EESK konstaterar att en strategisk reglering om att delvis ersätta diesel och bensin med jordbruksbränslen är en av de dyraste och minst effektiva klimatskyddsåtgärderna och att det för närvarande innebär en extremt felaktig fördelning av finansiella medel. Varför man i politiken främjar just de dyraste åtgärderna, medan man låter ekonomiska frågor och i synnerhet så många ekologiska och sociala frågor vara helt obesvarade (se punkt 6), framstår som obegripligt för EESK. Därför avvisar EESK det separata målet på 10 % för jordbruksbränslen.

1.8

EESK välkomnar att EU tänker sätta upp hållbarhetskriterier för jordbruksbränslen. De ekologiska kriterier som formuleras i utkastet når emellertid inte tillräckligt långt, och sociala frågor berörs inte alls. På denna punkt är förslaget till direktiv helt otillräckligt. (2)

2.1

Direktivet ska fastslå bindande mål för utbyggnaden av förnybar energi. För förnybar energi planeras en andel på totalt 20 % av EU:s slutliga energiförbrukning år 2020. Dessutom ska det vara bindande för varje medlemsstat med minst 10 % biobränslen (3) inom transportsektorn (4).

2.2

Europeiska unionens mål på 20 % ska genomföras genom nationella mål som presenteras i bilaga I del A. Det ska vara bindande för medlemsstaterna att anta de nationella målen. Medlemsstaterna måste då upprätta nationella handlingsplaner där de fastslår sektormål för el, värme/kyla och transportsektorn/jordbruksbränslen samt beskriva de åtgärder som behövs för att nå målen.

2.3

Direktivet grundar sig på besluten vid EU:s vårtoppmöte 2007. Motiveringen är att klimatförändringarna ska motverkas genom att man använder förnybar energi. Samtidigt beskriver man också att just ”sektorn för förnybar energi … kan … utnyttja lokala, decentraliserade källor och stimulera till utveckling av högteknologiska branscher av världsklass”.

2.4

Enligt kommissionen är de förnybara energikällorna ”huvudsakligen inhemska, de är oberoende av framtida tillgång till konventionella energikällor och det faktum att de oftast är decentraliserade gör att våra ekonomier blir mindre sårbara för snabba förändringar i energiförsörjningen”. Försörjningssäkerheten är alltså vid sidan av klimatskydd, innovation och ekonomisk utveckling ytterligare ett viktigt argument för kommissionen.

2.5

Kommissionen menar att ”utvecklingen av en marknad för förnybara energikällor och förnybar energiteknik” har ”en tydligt positiv inverkan på försörjningstryggheten, regionala och lokala utvecklingschanser, landsbygdsutvecklingen, exportmöjligheterna, den sociala sammanhållningen och sysselsättningen, inte minst vad gäller små och medelstora företag och oberoende elproducenter”.

2.6

I direktivet slås inte bara fast de nämnda kvantitativa målen utan regleras bland annat även

2.7

I och med att det nya direktivet antas upphävs två direktiv, dels direktiv 2001/77/EG om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el med det hittillsvarande målet att 21 % av gemenskapens sammanlagda elförbrukning 2010 ska utgöras av el producerad från förnybara energikällor, dels direktiv 2003/30/EG om främjande av användningen av jordbruksbränslen eller andra förnybara drivmedel, som anger en andel på 5,75 % som mål till 2010.

3.1

Europeiska rådet upprepade 2007 ”att absoluta åtaganden att minska utsläppen är grunden för en global koldioxidmarknad. Industriländerna bör fortsätta att vara pådrivande genom att förbinda sig att kollektivt minska sina utsläpp av växthusgaser i storleksordningen 30 % fram till 2020, jämfört med 1990. De bör göra detta även i syfte att kollektivt minska sina utsläpp med 60–80 % fram till 2050, jämfört med 1990”.

3.2

Det framlagda förslaget till direktiv är en byggsten i genomförandet av detta beslut. EESK välkomnade Europeiska rådets klimatbeslut och framhåller att energisparande och energieffektivitet måste ha högsta prioritet. En massiv utbyggnad av förnybar energi är oundviklig, och detta är inte bara ett klimatpolitiskt krav. Redan den framtida bristen på fossila resurser gör att det blir nödvändigt på medellång till lång sikt. De snabba prisökningar på fossil energi som kan iakttas för närvarande kommer också att leda till att många förnybara energiformer kommer att löna sig snabbare.

3.3

EESK välkomnar uttryckligen att kommissionen inte bara tar upp klimataspekter i förklaringstexten utan ger frågorna om försörjningstrygghet och arbetstillfällen en central roll. Flera gånger framhålls hur viktigt det kan vara med decentraliserade strukturer för energiförsörjningen, till exempel för det regionala näringslivet och landsbygden (punkt 2.4 och 2.5). Kommittén håller helt och hållet med om detta, men anser att man just i dessa aspekter absolut behöver en mycket mer differentierad syn på de olika strategierna för förnybar energi än man haft hittills.

3.4

EESK delar kommissionens uppfattning att det både är positivt i ett klimatpolitiskt perspektiv och ger konkurrensfördelar på sikt åt Europas näringsliv, om Europa tar ledarrollen när det gäller utveckling och genomförande av förnybar energi. Förslaget till direktiv är en tydlig energi-, miljö- och industripolitisk signal – både inför de kommande internationella klimatförhandlingarna och till det globala samfundet.

3.5

Den egentliga fördelningen av insatserna, dvs. varje stats bidrag till Europeiska unionens sammanlagda mål att minska koldioxidutsläppen med 20 %, är fastställd i ”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om medlemsstaternas insatser för att minska sina utsläpp av växthusgaser i enlighet med gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen till 2020” (KOM(2008) 17 slutlig) och i ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/87/EG i avsikt att förbättra och utvidga gemenskapens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser” (KOM(2008) 16 slutlig).

3.6

EESK anser att ett mål på en 20-procentig andel förnybar energi till 2020 är politiskt-strategiskt meningsfullt och även tekniskt och ekonomiskt möjligt. På så sätt kan man skönja en övergång till en postfossil energipolitik. EESK anser också att de nationella målsättningarna är möjliga att nå, allrahelst som medlemsstaterna ges mycket flexibla möjligheter (kompletterande köp, deltagande i projekt m.m.). Det står klart att en omställning av energisystemet inte är gratis och inte heller kan genomföras utan strukturförändringar. Det krävs investeringar inte bara i anläggningar där elektricitet genereras ur förnybar energi utan också i energilagringsteknik för att möta svängningar i elproduktionen till följd av otillräcklig vind eller solstrålning samt i en utbyggnad av internationella kraftledningar inom EU. Om vi bara betonar elproduktionen kommer vi inte att uppnå förväntade resultat.

3.7

Som exempel kan nämnas att Tyskland genom en inmatningslag stöder elproduktion från förnybar energi. Andelen miljövänlig el ligger för närvarande på 15 %. Merkostnaderna, som täcks av elkonsumenterna genom en högre ersättning för inmatning av el, ligger på cirka 3,5 miljarder euro per år. Vad man dock inte tagit med i beräkningen här är den nationalekonomiska nyttan i form av nya arbetstillfällen, minskade skador på miljön och nya skatteintäkter.

3.8

Det är önskvärt att kostnaderna för att nå målen är så låga som möjligt. Därför ska man enligt direktivet kunna nå enskilda nationella mål även genom att stödja åtgärder för utbyggnad av förnybar energi i andra stater. Det är även möjligt att importera el från förnybar energi – med ursprungsgaranti. EESK anser i princip att detta är meningsfullt. Kommittén stöder visserligen kraven från dessa medlemsstater på att handeln ska vara tillståndspliktig, så att man kan förhindra att det stöd till förnybar energi som finansieras av en stat (5) kan användas för att minska kostnaderna i en annan stat.

4.1

EESK delar kommissionens synsätt om att man bör ange ett övergripande mål och inte tre separata mål för de tre sektorer för vilka förnybar energi har betydelse (nämligen för el, uppvärmning och kylning samt för transportsektorn). På så sätt blir det medlemsstaternas sak att avgöra hur de ska kombinera åtgärder inom de tre sektorerna, så att de når det fastställda nationella övergripande målet.

4.2

Denna flexibla hållning begränsas dock oerhört om man sätter upp ett separat bindande mål för ett enskilt delområde inom en av de tre sektorerna – nämligen för ersättningen av diesel och bensin inom transportområdet.

5.1

Kommissionen ger alltså jordbruksbränslena en särskild roll.

5.2

Åtskilliga studier om jordbruksbränslen som publicerats de senaste månaderna visar att biomassa i motsats till solenergi är en begränsad resurs, som automatiskt konkurrerar om yta med livsmedelsproduktionen respektive bibehållandet av den biologiska mångfalden. Det råder fortfarande olika meningar om hur omfattande denna konkurrens kommer att bli. Innan politiska styrmedel sätts in behöver man därför göra ett mycket noggrant strategiskt övervägande om vilken form av förnybar energi som är mest ändamålsenlig för vilket användningsområde. Här behöver man bedöma följderna mycket noggrant.

5.3

I november 2007 publicerade det tyska federala jordbruksministeriets vetenskapliga kommitté en rekommendation om användning av biomassa för energiutvinning, i vilken man företräder uppfattningen att sol- och vindkraft på lång sikt kommer att dominera inom förnybar energi, bland annat eftersom det här finns en betydligt högre potential jämfört med biomassa. Den vetenskapliga kommittén framför tre skäl till detta:

5.4

Om de tillgängliga naturliga resurserna inte räcker till och det är förenat med jämförelsevis stora investeringar att ställa om till nya, regenerativa och om möjligt decentraliserade strukturer för energiförsörjningen, måste man beakta principen att koncentrera de finansiella resurserna till de mest effektiva strategierna för klimatskydd.

5.5

På EU-nivå är vissa av de existerande och delvis statligt stödda strategierna för bioenergi, nämligen jordbruksbränslen samt framställning av biogas från majs, förenade med mycket höga kostnader för att undvika koldioxidutsläpp (6) (från 150 till över 300 euro/ton koldioxid).

5.6

Inom andra bioenergistrategier är kostnaderna för att undvika koldioxid bara 50 euro per ton koldioxid (7). Det gäller till exempel framställningen av biogas ur naturgödsel (helst i samband med värmekraft), kombinerad el- och värmeproduktion från träflis (av spillvirke från skogsavverkning respektive plantskogar) samt förbränning av träflis i befintliga storkraftverk.

5.7

När det gäller reduktionen av växthusgaser per hektar, slår Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum fast att det är mycket mer effektivt att använda biomassa till elproduktion än till att framställa flytande jordbruksbränsle (8). Moderna biomassakraftverk är nästan lika effektiva som anläggningar för fossila bränslen, så vid värme- och elproduktion motsvarar 1 megajoule (MJ) biomassa cirka 0,95 MJ fossil energi. Energieffektiviteten vid omvandlingen av biomassa till flytande bränsle för transportändamål ligger i regel bara på 30–40 %. 1 MJ biomassa motsvarar då endast cirka 0,35 till 0,45 MJ råolja i transportväsendet.

5.8

Vid framställning av jordbruksbränslen kan cirka 3 ton koldioxid per hektar undvikas. Med de bioenergistrategier som beskrivs i punkt 5.6 kan mer än 12 ton koldioxid undvikas per hektar.

5.9

Mot bakgrund av detta frågar sig EESK varför kommissionen uttryckligen vill fastslå ett mål på 10 % för jordbruksbränslen. EESK påminner om att Europeiska rådet i våras uttryckte att detta mål skulle uppnås ”kostnadseffektivt” och att tre förutsättningar måste uppfyllas, nämligen att

5.10

När det gäller hållbarheten finns det fler frågor än svar (se även punkt 8), och andra generationens jordbruksbränslen är ännu inte tillgängliga. Därmed är åtminstone två av de tre kriterierna från Europeiska rådet inte uppfyllda, vilket ändå inte hindrar kommissionen från att vilja fastslå tioprocentsmålet.

5.11

Kommissionens argument för detta är bland annat att transportsektorn jämfört med andra näringssektorer har de snabbast ökande utsläppen av växthusgaser, och jordbruksbränslen ”är fortfarande dyrare att framställa än andra former av förnybar energi, vilket kan innebära att de inte skulle utvecklas utan särskilda krav”.

5.12

EESK kan inte förstå denna motivering.

5.12.1

Det stämmer att utsläppen av växthusgaser i transportsektorn har utvecklats i oönskad riktning. Men enligt EESK:s uppfattning löser man inte problemet med skärpta gränsvärden för avgaser och en tioprocentig ersättning av diesel och bensin. Det kan inte ens kompensera för den ökning från transportsektorn som når vår miljö de närmaste åren.

5.12.2

Vid flera tillfällen har kommittén påpekat att detta problem bör åtgärdas med en politik som syftar till minskad transport och med en ändrad fördelning till förmån för klimatvänligare transportgrenar som järnväg, kollektivtrafik och sjöfart.

5.12.3

I ett tekniskt perspektiv anser EESK inte att framtiden för motordrivna privata transporter ligger i förbränningsmotorer utan i elmotorer drivna med förnybar energi. För att en VW Golf ska kunna köras 10 000 kilometer, måste man årligen så raps avsedd för biodiesel på 2 062 kvadratmeter åkermark enligt en beräkning från EMPA (9). Med solceller, däremot, skulle det räcka med 37 kvadratmeter per år för den energi som behövs till 10 000 kilometer, bara ungefär en sextiondedel av rapsfältets yta.

5.12.4

Ett strategiskt beslut om att ersätta diesel och bensin med jordbruksbränslen är alltså en av de dyraste och minst effektiva klimatskyddsåtgärderna. Detta innebär en extrem felfördelning av finansiella medel. Varför man i politiken främjar just de dyraste åtgärderna, medan man låter ekonomiska frågor och i synnerhet så många ekologiska och sociala frågor vara helt obesvarade, framstår som obegripligt för EESK.

5.12.5

EESK instämmer således inte i kommissionens uttalande om att ”… en ökad användning av biobränslen för transporter är också ett av de mest effektiva sätten” att möta utmaningarna.

5.13

Om man betänker att kommissionen eftersträvar att tillåta jordbruksbränslen under förutsättning att dessa leder till en minskning av växthusgaserna med minst 35 % jämfört med bränslena från fossila oljor, kommer 10-procentsmålet att leda till att utsläppen av växthusgaser från motordriven trafik minskar med nätt och jämnt 3,5 %, om trafikens omfattning är oförändrad. Eftersom transporterna bidrar till omkring en fjärdedel av de sammanlagda utsläppen av växthusgaser, talar vi alltså om att potentiellt minska de sammanlagda utsläppen av växthusgaser med 1 %. Detta är ett värde som inte står i relation till kostnaden och de risker som är förenade med detta.

5.14

Även om man ansåg att det vore meningsfullt att använda biomassa till jordbruksbränslen för transporter skulle man behöva satsa på absolut effektivitet. Men i direktivets bilaga VII gör man klart att omvandling av biomassa till estrar eller etanol inte är den rätta lösningen. All (industriell) molekylär omvandling är nämligen förenad med energitillförsel och därmed energiförluster. Det vore mer meningsfullt att använda den utvunna biomassan direkt, utan industriell-kemisk omvandling.

5.15

Att detta är tekniskt möjligt visar några traktortillverkare, som nu erbjuder motorer med ren vegetabilisk olja som drivmedel.

5.16

Bilaga VII visar att det är denna teknik som kan ge den största minskningen av växthusgaser. Ren rapsolja ger ett standardvärde för utsläppsminskning av växthusgaser på upp till 55 %, jordbruksdiesel av raps bara 36 % och etanol av vete 0 % i förhållande till bränslen av fossil olja. För EESK är det obegripligt att kommissionen inte uttryckligen framställer denna väg som särskilt meningsfull, i synnerhet när det främst är på så vis som det skulle kunna skapas decentraliserade strukturer för energiförsörjningen och därmed även arbetstillfällen inom jordbruket och på landsbygden.

5.17

En god strategi enligt EESK vore att främja användningen av ren vegetabilisk olja i jordbruket och exempelvis för kommunala transportmedel eller fartyg. Ren vegetabilisk olja utvinns ur till exempel miljövänliga blandade odlingar (10). På så vis skulle jordbrukare omedelbart delta i utvecklingen av regionala energicykler och dra nytta av denna. Inom ramen för jordbruksbränslestrategin blir de däremot producenter av billigaste möjliga råvara till mineraloljeindustrin, om man överhuvudtaget skulle använda råvaror producerade i Europa.

6.1

Kommissionen antar att en stor del av den biomassa som behövs till jordbruksbränslen antagligen kommer att odlas utanför EU i regioner med ett mer gynnsamt klimat. Men att ersätta importen av olja med import av biomassa innebär ingen minskning utan enbart en diversifiering av beroendet av externa källor.

6.2

En ny energipolitik i EU kan inte på allvar ha som mål att låta ett beroende avlösas av ett annat.

6.3

Man borde snarare prioritera en politik som verkligen ställer decentraliserade, lokalt och regionalt tillgängliga källor i centrum för den nya strategin för förnybar energi. Då kan och måste också bioenergin bli betydande, dock inte på det sätt man tänkt sig i strategin för jordbruksbränslen.

7.1

Kommissionen skriver att förnybar energi är en ”snarlik ersättning för konventionell energi och levereras via samma infrastruktur och logistiska system”. EESK anser att detta är en felaktig slutsats. Förnybar energi från decentraliserade strukturer är delvis raka motsatsen till ”vanlig” energi, som snarare kommer från centralt organiserade stora strukturer.

7.2

En strategi med jordbruksbränslen, som grundar sig på energiimport och på att blanda i jordbruksbränslen i diesel- och motorbränslen, använder sig av ”traditionella”, det vill säga centralt organiserade strukturer i globalt verksamma mineraloljekoncerner. Den befäster därmed deras produktions- och fördelningsstrukturer, vilket ligger helt och hållet i mineraloljebranschens intresse. Men den skapar knappast nya arbetstillfällen i Europa (11).

7.3

Om man däremot satsar på en mer energieffektiv användning av till exempel träflis för värme- och elproduktion eller regionalt odlade rena vegetabiliska oljor respektive biogas till fordon och områden utan naturgasnät eller på teknik med decentrala solceller, kan man bana nya vägar för regionalt organiserad produktion och distribution, vilket öppnar för många nya arbetstillfällen.

7.4

När det gäller solvärme och decentraliserad användning av solcellteknik producerar konsumenterna (av energi) själva större delen av den energi de behöver. Detta är också ett bevis på att energiförsörjning som bygger på förnybar energi är organiserad på ett helt annat sätt än nuvarande struktur för energiförsörjning.

7.5

Även andra åtgärder, t.ex. för förbättrad energieffektivitet och energisparande, kan redan under uppbyggnadsfasen skapa hundratusentals arbetstillfällen i små och medelstora företag. Byggnadsisolering, installation av sol- och vindkraftanläggningar eller byggnation av biogasanläggningar är exempel på detta. Politiken har ansvar för att just dessa möjligheter utnyttjas. De planerade strategierna för jordbruksbränslen i direktivet är inte den mest effektiva vägen.

7.6

Detta innebär att det verkligen krävs en mycket grundlig och mycket mer differentierad syn på de olika typerna av förnybar energi, även när det gäller frågan om arbetstillfällen. Förnybar energi kan verkligen främja och stödja regionala näringsstrukturer, men kan även bidra till att befästa centraliserade storstrukturer.

7.7

Samma sak gäller för övrigt de länder som odlar biomassa till jordbruksbränslen. Tysklands förbundsministerium för utvecklingsbistånd lade i mars 2008 fram diskussionsunderlaget ”Entwicklungspolitische Positionierung zu Agrartreibstoffen”. När det gäller utvecklingsländernas ekonomiska, miljömässiga och sociala utveckling kommer man här fram till att en strategi för exportinriktad massproduktion av biomassa, som reaktion på den kraftigt ökande efterfrågan från industriländer, är förenad med höga risker och inte skapar några arbetstillfällen. I diskussionsunderlaget visas i stället att biomassa generellt bör ses som något positivt för en decentraliserad energiförsörjning med småskalig produktion.

8.1

EESK välkomnar att kommissionen planerar att införa hållbarhetskriterier för produktionen av jordbruksbränslen. Det är ett viktigt steg framåt, men EESK anser ändå att det framlagda förslaget är klart otillräckligt.

8.2

Kommissionen betonar själv gång på gång hur viktig balansen är mellan den ekonomiska, miljömässiga och sociala delen i hållbarhetspolitiken. Men redan på grund av att de sociala frågorna helt och hållet utelämnas i de nämnda kriterierna anser EESK att förslaget till direktiv absolut inte anger hur en genomtänkt hållbarhetsstrategi respektive genomtänkta hållbarhetskriterier för jordbruksbränslen ska förverkligas. Förslaget till direktiv måste snarare revideras helt på denna punkt.

8.3

För EESK är det dessutom viktigt att man med anledning av den indirekt förändrade markanvändningen tar fram verksamma miljömässiga och sociala kriterier inte bara för jordbruksbränslen utan för alla importerade jordbruksprodukter inklusive djurfoder.

8.4

Det är också en illusion att tro att man genom att bestämma en tidpunkt (januari 2008) skulle kunna t.ex. skydda urskog eller torvmark från att omvandlas till ytor för produktion av jordbruksbränsle. Detta skulle förutsätta såväl ett fungerande registreringssystem för fastigheter som ett fungerande förvaltnings- och kontrollsystem. Båda är som erfarenheten visar obefintliga i de flesta nya industriländer och utvecklingsländer.

8.5

EESK anser att de kriterier för att behålla den biologiska mångfalden och förhindra användningen av mark med stora kolreserver som räknas upp i artikel 15 tredje och fjärde styckena är otillräckliga. Det är mycket mer som har betydelse för den biologiska mångfalden än bara de typer av mark som nämns i tredje stycket under a) till c). Detsamma gäller för artikel 4 a) och b) avseende kolreserverna.

8.6

I bilaga VII del B presenterar kommissionen ”uppskattade typiska värden respektive standardvärden för framtida biobränslen”, som ännu inte eller bara i försumbar mängd finns på marknaden. EESK anser att man inte bör arbeta med uppskattade värden utan enbart med verifierbara värden.

31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/49

1.1

EESK stöder de mekanismer för att främja demonstration av avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) i kraftverk som kommissionen beskriver i sitt meddelande, även om bristen på finansieringskapacitet och tydliga finansieringssystem på medellång sikt (2010–2020) och lång sikt (från och med år 2020) är oroväckande.

1.2

Man bör noga se till att kommissionens bristande finansieringskapacitet delvis kan kompenseras genom inkomster från systemet för handel med utsläppsrätter (EU-ETS), t.ex. genom auktioner för utsläppsrätter från energisektorn efter 2013. Det är viktigt att konstatera att det så här långt inte har föreslagits något särskilt finansieringssystem – som inbegriper nödvändig säkerhet – på EU-nivå.

1.3

Det är viktigt att de finansiella villkoren är tydliga och vedertagna senast i slutet av 2009. Bara på så sätt kan man ha en finansiell grund för att inleda förberedelserna för anläggningar för CCS-demonstration i stor skala som kan vara driftsklara 2015.

1.4

Inkomster från EU-ETS bör samlas på nationell nivå och ingå i genomförandet av det reviderade EU-ETS-direktivet från och med 2013.

1.5

Kommissionens idé om att kombinera nationella EU-ETS-auktioner med möjligheten att låta 20 % av de totala inkomsterna avsättas för åtgärder till stöd för minskningen av koldioxidutsläpp är helt olämplig och innebär att man missar en finansieringsmöjlighet. Medlemsstaterna bör bestämt uppmanas att drastiskt förändra sin inställning till EU-ETS-inkomster och använda alla dessa inkomster till teknik för låga koldioxidutsläpp och koldioxidneutral teknik med öronmärkta medel för CCS. På så sätt kan man få tillgång till de miljardbelopp i euro som kommissionen saknar men behöver för att stödja tidig CCS-demonstration i stor skala.

1.6

Kommissionen bör utarbeta en plan för att definiera det europeiska industriinitiativets organisation och roll, och garantera att det kompletterar men inte överlappar andra initiativ, t.ex. projekt som stöds av sjunde ramprogrammet, den europeiska tekniska plattformen för nollutsläpp från kraftverk som drivs med fossilt bränsle (ETP-ZEP) och dess huvudprogram.

1.7

Kommittén håller med om att det behövs en gemensam europeisk infrastruktur för transporter och lagring av koldioxid. Ett Europatäckande transportsystem krävs för att koppla samman medlemsstater som kanske inte kan bygga upp nationella lagringsanläggningar på egen hand.

1.8

Eftersom transporterna utgör en viktig faktor i skapandet av storskalig CCS-infrastruktur bör akronymen CCTS antas (Carbon Capture Transport and Storage; dvs. transporter räknas in i avskiljningen och lagringen av koldioxid).

2.1

Utvecklingen av hela värdekedjan för CCS, med avskiljning, transport och lagring av koldioxid befinner sig i en tidig, bitvis endast förberedande fas. Däremot går arbetet med att öka verkningsgraden i den konventionella kraftverkstekniken successivt framåt. Med tanke på det trängande behovet av att ersätta kraftverkskapacitet i Europa under de kommande årtiondena efterlyser kommittén ett pragmatiskt tillvägagångssätt som går ut på att vidareutveckla båda teknikformerna parallellt. Ökad effektivitet kan uppnås genom marknadskrafterna, men CCS-tekniken (både kraftverk och infrastruktur) behöver ytterligare stöd i samband med demonstrationsfasen och utsläppandet på marknaden.

2.2

CCS-tekniken utvecklas på flera fronter: Som en integrerad kraftverksteknik som innebär att koldioxiden avskiljs före förbränningsprocessen eller som post-combustion-teknik, som innebär att koldioxiden tvättas ut ur rökgasen efter förbränningen (CO2-tvätt). Den sistnämnda metoden kan installeras i efterhand på högeffektiva nya kraftverk som byggs i dag, om de konstrueras med tanke på detta (capture ready). Gemensamt för dessa teknikformer är att den avskilda koldioxiden måste transporteras från kraftverket till en särskild lagringsplats.

2.3

Frågan om säker och långsiktig lagring av koldioxid är av avgörande betydelse för den samhälleliga och politiska acceptansen. I den slutliga analysen är denna aspekt den viktigaste miljöfrågan som gäller tekniken i sig (2).

2.4

Vid ett möte i Aomori, Japan, den 9 juni 2008 kom G8-gruppen bestående av åtta stora industrimakter överens om att lansera 20 stora projekt för demonstration av CCS senast 2010, i syfte att stödja den tekniska utvecklingen och minska kostnaderna för inrättande på bred front av CCS från 2020.

2.5

I G8-mötet deltog företrädare för Storbritannien, Kanada, Italien, Japan, Frankrike, Tyskland, Ryssland, USA, Kina, Indien och Sydkorea.

2.6

För att stödja G8:s CCS-åtaganden lovade USA:s energiministerium att finansiera införandet av CCS-teknik i storskaliga anläggningar för integrerad kolförgasning (Integrated Gasification Combined Cycle – IGCC) eller kraftverk med avancerad teknik för rent kol. Inom ramen för Future Gen-programmet har USA också inlett sju regionala partnerskap för kolbindning, för att demonstrera effektiviteten i storskalig och långsiktig marklagring av koldioxid.

2.7

G8:s CCS-förklaring ligger i linje med Internationella energiorganets (IEA) rekommendation att använda CC-teknik i en paketlösning för att halvera utsläppen av växthusgaser senast 2050.

3.1

Teknik för avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) är en viktig del av en mängd existerande och kommande teknikformer som har potential att uppnå de minskningar av koldioxidutsläpp som behövs för att uppfylla målen efter 2020 (3).

3.2

En omfattande tillämpning av CCS i kraftverk kan vara kommersiellt gångbar om tio till femton år, vilket gör att CCS år 2020 eller kort därefter kan stå på egna ben i system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (ETS) som ett centralt instrument för avlägsnande av koldioxidutsläpp från fossila bränslen vid kraftgenerering.

3.3

Detta kommer inte att ske utan att de nödvändiga förberedande stegen tas. Tidig demonstration är särskilt viktig för att CCS-tekniken, som redan är globalt utvecklad och används i andra tillämpningar, i tillräckligt hög grad ska kunna anpassas för att användas i stor skala vid kraftgenerering.

3.4

Europeiska rådet gav i mars 2007 och även i mars 2008 sitt stöd till kommissionens plan för att fram till 2015 stimulera byggandet och driften av tolv anläggningar för demonstration av hållbar energiutvinning från fossila bränslen i kommersiell kraftgenerering.

3.5

Det nuvarande meddelandet kompletterar kommissionens förslag till ett direktiv om geologisk lagring av koldioxid, vilket ska skapa den rättsliga ramen för CCS i EU, och syftar till att driva arbetet på CCS-området framåt och skapa en struktur för att samordna och på ett effektivt sätt stödja demonstrationer av CCS i stor skala och skapa villkor för djärva industriinvesteringar i ett antal anläggningar.

3.6

Det är mycket viktigt att de europeiska insatserna för demonstration av CCS inom en samordnad strategisk ram inbegriper koncentrerade FoU-ansträngningar, och att åtgärder för att öka allmänhetens medvetande och acceptans kommer igång så snart som möjligt. Enligt kommissionen kan en försening på sju år vad gäller demonstration (vilket leder till en liknande försening av det globala införandet av CCS) innebära att över 90 Gt koldioxid i onödan släpps ut globalt fram till 2050 (4). Detta motsvarar över 20 år av EU:s nuvarande totala koldioxidutsläpp.

3.7

Tydliga och beslutsamma åtaganden från den europeiska industrin med stöd av incitament och garantier från kommissionen är nödvändiga för att åstadkomma finansiering med allmänna medel. I synnerhet de medlemsstater som har för avsikt att förlita sig på kol i sin framtida energimix bör genomföra stödåtgärder för tidig demonstration av CCS.

3.8

Följande två typer av hinder nämns:

Kommissionen nämner i sitt dokument att EU kan inta en ledande roll vid utformningen av den internationella regleringen.

3.9

Det föreslagna europeiska industriinitiativet bör samla aktörernas insatser i ett nätverk för demonstrationsprojekt. Detta bör bidra till utbyte av erfarenheter och information, öka allmänhetens medvetande och bidra till en politik som möjliggör en fullständig CCS-värdekedja. Dessutom förväntas det europeiska industriinitiativet också bidra till att dra till sig nationella och internationella investeringar.

3.10

Kommissionen hävdar att den endast kan ge minimalt stöd, och koncentrerar sig därför på att ”katalysera” finansiering från aktörerna själva och offentliga medel från nationella myndigheter och internationella icke-statliga organisationer.

3.11

Tre åtgärder definieras:

Dessutom påpekas att ju längre tid det tar för industrin att integrera CCS, desto mer kommer beslutsfattarna att tvingas ta till obligatoriska åtgärder.

3.12

Behovet av gemensam europeisk infrastruktur för transporter och lagring av koldioxid behandlas. Man planerar en översyn av TEN-E-riktlinjerna som innefattar CCS.

4.1

Som en följd av rådets beslut från mars 2007 om klimatskydd och energiförsörjningstrygghet har kommissionen i olika dokument föreslagit en rad åtgärder i syfte att uppnå de mål som formulerats i rådets beslut. Tyngdpunkten i åtgärderna ligger på energieffektivitet, utbyggnad av förnybara energikällor samt utveckling och användning av motsvarande innovativ teknik. Kommittén har redan utarbetat yttranden i vissa av dessa frågor (5).

4.2

En viktig faktor i detta sammanhang är utvecklingen av åtgärder för att långsiktigt minska utsläppen av växthusgaser i samband med användning av fossila bränslen, vilket är föremål för detta yttrande.

4.3

Detta yttrande kommer att kompletteras med ett annat yttrande (6) från kommittén om en besläktad teknik som behandlas i kommissionens förslag till direktiv om geologisk lagring av koldioxid.

5.1

I meddelandet påpekar kommissionen flera gånger att en förutsättning för att planerna ska lyckas är att man på ett tidigt stadium visar att systemet för handel med utsläppsrätter (EU-ETS) kommer att spela en viktig roll och att det finns utrymme för ”betydande kommersiella fördelar”. EU-ETS kan förväntas generera betydande kommersiella fördelar för aktörerna. Det kommer dock att bli för sent om kommissionen före utgången av 2009 inte lyckas utarbeta en tydlig och definitiv grunduppsättning bestämmelser för EU-ETS-systemet efter 2012.

I slutet av 2009 kommer industrin att ha en stabil grund för att fatta investeringsbeslut, så att man kan inleda teknik- och uppbyggnadsfasen i så god tid att de första CCS-anläggningarna kan tas i drift 2015. Denna aspekt har inte betonats tillräckligt, särskilt med tanke på att oklarheterna rörande EU-ETS samt kommissionens vaga krav på industrin och de nationella myndigheterna gör att finansieringsfrågan hänger i luften.

5.2

EU-ETS är i själva verket en viktig koldioxidmarknad som kan visa sig bli mycket effektiv, men så kan dock bara bli fallet om systemet tydligt styrs mot ett pris för utsläppsrätter som blir högre än extrakostnaderna för minskning av koldioxidutsläppen. Om kommissionen misslyckas med att fastställa tydliga bestämmelser för auktionernas reglering och räckvidd och för hur inkomsterna ska användas på lämpligt sätt, och även misslyckas med att spela en övervakande roll, kommer potentiella investerare antagligen att ”vänta och se” på grund av den stora osäkerheten.

5.3

En gemensam europeisk infrastruktur för transport och lagring av koldioxid är i själva verket något som klart skulle underlätta storskaligt genomförande av CCS i Europa. Vissa medlemsstater kommer kanske inte själva att kunna inrätta nationella lagringsanläggningar (7). När det är möjligt bör man utnyttja befintlig infrastruktur som inte längre används eller nya anläggningar som integreras med annan infrastruktur. Eftersom transporterna har så stor betydelse skulle EESK även föreslå att man antar förkortningen CCTS (Carbon Capture Transport and Storage), som innebär att transporterna inbegrips, även om förkortningen CCS redan är internationellt känd och erkänd.

5.4

Kommissionen lägger en avsevärd börda på nationella myndigheter när det gäller finansieringen av CCS, eftersom det inte finns något utrymme för större bidrag från kommissionens nuvarande budget. Med tanke på att denna fråga har stor betydelse för EU och att det behövs övervakning på EU-nivå för att garantera att demonstrationsprojekten lyckas, bör kommissionens andel av finansieringen av CCS-projekten vara större än den som nu planeras och om nödvändigt backas upp av medlemsstaterna (8).

5.4.1

Auktionerna med utsläppsrätter inom ramen för EU-ETS har gett en möjlighet att behandla frågan om otillräcklig finansiering med kommissionsmedel. För närvarande avsätts endast 20 % för att stödja teknik för låga koldioxidutsläpp. Medlemsstaterna bör bestämt uppmanas att drastiskt förändra sin inställning till EU-ETS-inkomster och använda dessa inkomster till teknik för låga koldioxidutsläpp eller koldioxidneutral teknik med öronmärkta medel för CCS (9). På så sätt kan man få tillgång till de miljardbelopp i euro som kommissionen saknar men behöver för att stödja tidig CCS-demonstration i stor skala.

5.4.2

Dessutom skulle energibudgeten inom ramen för sjunde ramprogrammet kunna ökas med 15 %, såsom kommissionen redan föreslagit, vilket skulle innebära att den BNP-andel som investeras i forskning och utveckling ökades med 2–3 %. På det sättet skulle sjunde ramprogrammet verkligen kunna bidra till att främja demonstration av CCS.

5.4.3

Det förekommer en rad andra åtgärder som får stöd under sjunde ramprogrammet och som också kan bidra till förberedelser av demonstrationsprojekt i stor skala. De olika åtgärderna bör ha en tydlig koppling till de föreslagna mekanismerna för främjande av demonstration.

5.5

Ingenting sägs om hur det europeiska industriinitiativet ska komplettera den rad av andra åtgärder och initiativ som kommissionen är involverad i (10). För att säkerställa ett heltäckande angreppssätt är det viktigt att ange vilka åtgärder som kommer att vidtas.

5.6

Utvecklingen och genomförandet av CCS-tekniken förväntas få betydande positiva effekter på sysselsättningen i Europa. Vissa viktiga leverantörer av CCS-utrustning och transportinfrastruktur är baserade i Europa. De utvecklar och skulle också sälja och installera t.ex. utrustning och rörledningar om CCS genomfördes över hela världen. När det gäller CCS har Europa en stark internationell ställning som skulle stärkas ännu mer om EU lyckades med storskaliga demonstrationer av CCS-teknik inom Europa (11).

5.7

Kommittén föreslår att ordet ”rena” ska användas i stället för ”hållbara” om fossila bränslen. Hållbar är en bättre term för exempelvis sol- eller bioenergi och mindre lämpligt för CCS-teknik, som ska överbrygga klyftan genom ren användning av fossila bränslen till dess att vi lyckats slutföra övergången till hållbar energiförsörjning.

5.8

När det gäller genomförandet av säker lagring av koldioxid finns det redan betydande erfarenheter, vilket kortfattat anges nedan.

6.1

Kommittén kan stödja de mekanismer för att främja demonstration av CCS i kraftverk som beskrivs i kommissionens meddelande, men vill göra följande kommentarer:

6.1.1

Kommissionen bör ha en strategi som garanterar att det europeiska industriinitiativet inte överlappar den europeiska tekniska plattformen för nollutsläpp från kraftverk som drivs med fossilt bränsle (ETP-ZEP) och dess huvudprogram. Dessa verksamheter bör samordnas på ett korrekt sätt och stärka varandra inbördes.

6.1.2

I sitt meddelande talar kommissionen om ”att utvidga räckvidden för det europeiska industriinitiativet till att omfatta mer än ett projektnät”. Syftet med detta uttalande är inte klart. Det påpekas också att den nödvändiga finansieringen först måste uppbringas. Vilket mervärde innebär en sådan utvidgning och hur kan den komplettera de ovannämnda åtgärderna rörande CCS?

6.2

Kommittén stöder inte förslaget om att katalysera finansieringen av CCS-demonstration eftersom det inte är tillräckligt långtgående.

6.2.1

Förslaget förespråkar en strategi med bedömning från fall till fall, enligt vilken nationella initiativ läggs fram för kommissionen som avgör vilka former av statsstöd och andra nationella åtgärder som ska tillåtas. För att garantera att demonstrationsprojekten i det europeiska huvudprogrammet lyckas bör kommissionen spela en central samordnande och övervakande roll. Detta skulle innebära att kommissionen tog ansvar för den allmänna finansieringen. Förutom kommissionens bidrag skulle finansieringen sedan kunna kompletteras med öronmärkta bidrag från de berörda medlemsstaterna, som sedan skulle få dessa medel erkända som statsstöd. Samtidigt skulle industrin behöva åta sig att respektera finansieringen och genomförandet.

6.2.2

Om kommissionen under vissa villkor ska garantera samfinansiering från EU som står i proportion till öronmärkta nationella bidrag, kan detta innebära stimulans för de nationella myndigheterna. Förhandsbestämd samfinansiering skulle kunna avhjälpa något av den osäkerhet som omger projektfinansieringen och skynda på takten i projektutvecklingen.

6.2.3

Att katalysera finansieringen av demonstrationsprojekt genom tillgång till nya finansiella instrument är i sig en attraktiv idé. I den slutliga analysen kan sådana modeller dock endast bli effektiva om risken är acceptabel och det tydligt framgår hur de långsiktiga extrakostnaderna kan täckas i varje enskilt fall.

6.3

Kommittén är beredd att stödja åsikten att införlivande av CCS i systemet för handel med utsläppsrätter (EU-ETS) i hög grad främjar utvecklingen och genomförandet av storskaliga demonstrationsprojekt i en europeisk kontext. I sitt meddelande påpekar kommissionen också att aktörerna måste kunna se ”betydande kommersiella fördelar”.

6.4

Det påpekas dock att EU-ETS bör kunna kompensera för merkostnaderna i varje enskilt fall (eller generera inkomster som överstiger dessa kostnader). För närvarande kan detta scenario inte garanteras av följande skäl: