20.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 66/1

—

med beaktande av ordförandeskapets slutsatser efter Europeiska rådet av den 8 och 9 mars 2007, avseende Europeiska rådets antagande av ”Europeiska rådets handlingsplan (2007–2009)” med titeln ”En energipolitik för Europa” (7224/1/07),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om en europeisk hamnpolitik (KOM(2007)0616),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Mot ett järnvägsnät för godstransporter” (KOM(2007)0608),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Handlingsplan för godslogistik” (KOM(2007)0607),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”EU:s agenda för godstransporter: Främja effektiviteten, integrationen och hållbarheten hos godstransporterna i Europa” (KOM(2007)0606),

—

med beaktande av kommissionens grönbok med titeln ”Mot en ny kultur för rörlighet i städer” (KOM(2007)0551),

—

med beaktande av kommissionens grönbok om marknadsbaserade styrmedel för miljöpolitiken och näraliggande politikområden (KOM(2007)0140),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Ett konkurrenskraftigt motorfordonsregelverk för tjugohundratalet – Kommissionens ställningstagande till slutrapporten från högnivågruppen CARS 21 – Ett bidrag till EU:s strategi för tillväxt och sysselsättning” (KOM(2007)0022),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Resultat av översynen av gemenskapens strategi för minskade koldioxidutsläpp från personbilar och lätta nyttofordon” (KOM(2007)0019),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius – Vägen framåt mot 2020 och därefter” (KOM(2007)0002),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”En energipolitik för Europa” (KOM(2007)0001),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Färdplan för förnybar energi – Förnybara energikällor under 2000-talet: att bygga en hållbarare framtid” (KOM(2006)0848),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Lägesrapport om biodrivmedel – Rapport om framstegen när det gäller användningen av biodrivmedel och andra förnybara drivmedel i Europeiska unionens medlemsstater” (KOM(2006)0845),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Handlingsplan för energieffektivitet: Att förverkliga möjligheterna” (KOM(2006)0545),

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Hållbara transporter för ett rörligt Europa – Halvtidsöversyn av EU-kommissionens vitbok från 2001 om den gemensamma transportpolitiken” (KOM(2006)0314),

—

med beaktande av sin resolution av den 24 oktober 2007 om gemenskapens strategi för minskade koldioxidutsläpp från personbilar och lätta nyttofordon (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 5 september 2007 om godslogistik i Europa – nyckeln till hållbar rörlighet (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 juli 2007 om hållbara transporter i ett rörligt Europa (3),

—

med beaktande av sin ståndpunkt vid första behandlingen den 5 september 2006 om förslaget till rådets direktiv om beskattning av personbilar (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/62/EG av den 17 juni 1999 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer (5) (Eurovinjettdirektivet),

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet av utskottet för transport och turism samt yttrandena av utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A6-0014/2008), och av följande skäl:

A.

Hållbar utveckling – ett EU-mål som gäller över hela spelfältet – har till syfte att skapa ständiga förbättringar i livskvaliteten och välbefinnandet på vår planet för nuvarande och framtida generationer.

B.

Omkring en tredjedel av den totala energiförbrukningen i EU-25 hör samman med transportsektorn, utom skeppning och rörledningar, och vägtransporter, som står för 83 procent av förbrukningen, är det transportsätt som använder den största volymen energi.

C.

Transportsektorn står för 70 procent av efterfrågan på olja i EU-25. Sektorn är beroende av fossila bränslen för 97 procent av sin kraftförsörjning, vilket gör att siffran för el bara är 2 procent (varav mycket kommer från kärnkraft) och för biodrivmedel bara 1 procent.

D.

Energieffektiviteten i de olika transportsätten har förbättrats kraftigt på senare år och det har gjort att de motsvarande koldioxidutsläppen per kilometer har minskat betydligt. Dessa förbättringar vägs emellertid upp av effekterna av den allt större efterfrågan i transportsektorn.

E.

Utsläppen i transportsektorn som helhet fortsätter därför att öka: bara under 2005 stod transportsektorn för 24,1 procent av de totala utsläppen av växthusgaser (CO2, CH4 och N2O) i EU-27 och enligt kommissionens prognoser kommer dess efterfrågan på energi att öka med minst 30 procent fram till 2030.

F.

De skadliga utsläppen från vägtransporter har minskat till följd av tekniska innovationer och det omfattande arbetet av motorbranschen. Detta resultat har specifikt uppnåtts genom införande av katalysatorer, fina partikelfilter och annan teknik som har bidragit till att sänka utsläppen av NOx och förorenande partiklar med mellan 30 och 40 procent de senaste 15 åren. Trots dessa förbättringar har dock de reduktionsmål för koldioxidutsläpp som härrör från motortillverkarnas frivilliga avtal bara delvis uppfyllts.

G.

Stadstrafiken genererar 40 procent av koldioxidutsläppen och 70 procent av övriga förorenande utsläpp från fordon och trängsel, som främst är koncentrerat till storstäderna, medför en kostnad för EU som motsvarar cirka 1 procent av BNP.

H.

70 procent av de prioriterade transeuropeiska transportprojekt som godkändes 2004 gäller järnvägar och sjöfart, som anses vara mindre förorenande transportsätt.

I.

I ordförandeskapets slutsatser från ovan nämnda Europeiska rådet förpliktade sig EU fast och ensidigt att sänka utsläppen av växthusgaser med minst 20 procent jämfört med 1990 års nivåer.

1.

Europaparlamentet anser att rörligheten har varit en av de största prestationerna och utmaningarna under 1900-talet och att en hållbar transport bör basera sig på en rättvis balans mellan olika och ofta motstridiga intressen samtidigt som man försöker förena rörlighet, en grundläggande medborgerlig rättighet, transportsektorns ekonomiska och sysselsättningsfrämjande betydelse, ansvaret för den lokala och globala miljön och medborgarnas rätt till säkerhet, livskvalitet och hälsa.

2.

Europaparlamentet betonar att även transportsektorn även måste uppfylla EU-målen att minska oljeförbrukningen och växthusutsläppen med minst 20 procent fram till 2020 jämfört med 1990.

3.

Europaparlamentet betonar transportsektorns betydelse för sysselsättning, tillväxt och innovation och anser att en säker och garanterad rörlighet till ett överkomligt pris är en nödvändig förutsättning för vår livsstil. Vad gäller den prioritet som bör ges åt kraven på hållbar rörlighet från miljösynpunkt anser Europaparlamentet därför att medborgarna sannolikt kommer att stödja åtgärder som garanterar deras rörlighet på lång sikt (6).

4.

Europaparlamentet anser att det för att uppnå målet att göra europeisk transport hållbar i energi- och miljöhänseende är nödvändigt att kombinera en rad ömsesidigt stödjande och korrigerande principer och därigenom se till att allt fler intressenter som representerar transportsektorn, regeringen och medborgarna engageras. Parlamentet är övertygat om att det bara är genom tillämpning av rätt kombination av åtgärder som man kan både mildra de negativa effekterna av enskilda åtgärder och bidra till att övertyga medborgarna om att acceptera dessa åtgärder.

5.

Europaparlamentet anser att en ”policy-mix” av denna typ särskilt bör omfatta

6.

Europaparlamentet vidhåller att EU och medlemsstaterna måste inrikta sitt arbete på huvuddelarna i systemet, det vill säga

7.

Europaparlamentet betonar vikten av att rådet beslutade att underteckna Transportprotokollet till Alpkonventionen i december 2006. Parlamentet understryker att kommissionen omedelbart måste vidta konkreta genomförandeåtgärder för att främja hållbar transport i känsliga bergsområden och tättbefolkade områden till följd av ratificeringen av detta protokoll.

8.

Europaparlamentet vidhåller att marknadsbaserade styrmedel även bör användas för att främja fordon med låg bränsleförbrukning och låga utsläpp med användning av exempelvis skattelättnader, reformering av konsumtionsavgifter för fordon, för att ta hänsyn till förorenande utsläpp och bränsleförbrukningseffektivitet, incitament för att skrota starkt förorenande fordon och köpa nya bilar med låga utsläpp. Parlamentet anser att dessa är viktiga åtgärder som även skulle hjälpa motortillverkarna att återfå kostnaden för att uppfylla de skyldigheter som införs genom den nya lagstiftningsramen.

9.

Europaparlamentet uppmanar därför med kraft rådet och medlemsstaterna att leva upp till den beslutsamhet som visades vid Europeiska rådets möte av den 8 och 9 mars 2007 genom att

10.

Europaparlamentet ställer sig bakom den fråga som har ställts av kommissionen i den ovan nämnda grönboken om marknadsbaserade styrmedel för miljöpolitiken och näraliggande politikområden, avseende möjligheten att använda ett samordningsförfarande och ett utbyte av erfarenheter och bästa praxis för att främja, samtidigt som man tillämpar en mer aktiv granskning av, nationella reformer av avgiftssystemen för transporter och miljöskatter. Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att uppnå detta mål.

11.

Europaparlamentet uppmanar rådet och medlemsstaterna att öka sina investeringar i infrastruktur och intelligenta transportsystem (ITS), särskilt i syfte att

12.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att senast i juni 2008 presentera en begriplig, öppen och allmängiltig modell för att bedöma de externa kostnaderna för alla transportsätt, på vilket man kan basera framtida beräkningar av de avgifter som ska betalas för användningen av infrastruktur. Parlamentet konstaterar att man, i enlighet med Eurovinjettdirektivet, tillsammans med denna modell bör lägga fram en konsekvensanalys av internaliseringen av externa kostnader för alla transportsätt och en strategi för successivt införande av denna modell för alla transportsätt. Parlamentet uppmanar kommissionen att jämsides med ovanstående initiativ framställa lagstiftningsförslag, först och främst att inleda översynen av Eurovinjettdirektivet.

13.

Europaparlamentet är övertygat om att problemet med trängsel i städerna, som orsakar 40 procent av koldioxidutsläppen och 70 procent av utsläppen av övriga föroreningar måste hanteras mer ambitiöst, utan att subsidiaritetsprincipen åsidosätts, genom tillämpning av en samarbets- och samordningsstrategi för hela EU.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att undersöka hur transportinfrastrukturerna och de avgifter som tillämpas inverkar på utvecklingen i städerna och den framtida efterfrågan på transporttjänster.

15.

Europaparlamentet anser att en effektiv politik för rörlighet i städer bör ta hänsyn till både passagerar- och godstransport och måste därför vara baserad på en så integrerad strategi som möjligt, och föra samman de lösningar som är bäst lämpade för varje enskilt problem. Parlamentet är övertygat om att stadsområden har en ekonomiskt god potential att erbjuda för framtida politik för övergång mellan olika transportsätt till förmån för kollektivtrafik, gående och cyklande och för nya strategier när det gäller stadslogistik. Parlamentet anser att det är nödvändigt i detta sammanhang fokusera på tekniska innovationer (större användning av ITS), ett bättre utnyttjande av den befintliga infrastrukturen, särskilt genom åtgärder för att hantera efterfrågan (trängselavgifter och vägtullar) samt innovativa lösningar för en optimal integration av fraktflödena i städerna och slutligen nya sätt att optimera användningen av privatbilar såsom bildelning, samåkning och distansarbete.

16.

Europaparlamentet framhåller betydelsen av småskaliga åtgärder för att uppnå målet med mer hållbar transport och anser att det är viktigt att medborgarna kan göra välunderrättade val när det gäller transportsätt och körbeteende. För detta behövs bättre konsumentinformation och mer aktiv utbildning och reklamkampanjer till stöd för mer hållbara transportsätt eller transportmodeller.

17.

Europaparlamentet anser att järnvägstransport, som är ett transportsätt med låg energiförbrukning och låga koldioxidutsläpp har en betydande outnyttjad potential, inte bara när det gäller godstransportlogistik, utan även när det gäller passagerartransport på korta till medellånga sträckor.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och järnvägsindustrin att

19.

Europaparlamentet anser att trots att flygbolagen har minskat sin bränsleförbrukning med mellan 1 och 2 procent per passagerarkilometer de senaste tio åren och bullernivåerna har sänkts avsevärt har den totala miljöeffekten av det civila flyget ökat på grund av den stora trafikexpansionen. Parlamentet uppmanar därför till att

20.

Europaparlamentet konstaterar att kostnader som motsvarar verkligheten och insyn i flygbiljettpriserna är viktigast för flygpassagerarna och en rättvis konkurrens inom transportsektorn. Parlamentet stöder därför kommissionen att vidta fler initiativ på detta område.

21.

Europaparlamentet konstaterar att fartygsutsläppen fortsätter att öka och rekommenderar särskilt att

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att investera i moderniseringen av hamninfrastruktur, både för EU:s kusthamnar och inlandshamnar, så att varor och passagerare snabbt kan överföras från ett transportsystem till ett annat, vilket skulle göra det möjligt att minska energiförbrukningen på transportområdet.

23.

Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att förbättra logistiken och lastfaktorer i godstransport och kombinerad transport och förespråkar därför ett fullständigt färdigställande av den inre marknaden för transport och uppmanar med kraft kommissionen att så snart som möjligt bygga vidare på sin ovan nämnda handlingsplan för godstransportlogistik i Europa med särskild uppmärksamhet vid utvecklingen av ”gröna korridorer”.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att investera mer i forskning på transportområdet, så att mer energieffektiva transportsätt som minskar koldioxidutsläppen kan utvecklas. Parlamentet uppmanar kommissionen att vid översynen 2009 av de fleråriga budgetramarna väsentligt öka den övergripande ekonomiska ansträngningen till förmån för forskning och utveckling om miljön, energin och transporterna.

25.

Europaparlamentet ger stöd toll initiativ från kommissionen som på ett effektivt sätt kopplar samman hållbar trafik och turism, t.ex. användningen av mer miljövänliga transportmedel och möjligheten att kombinera kollektivtrafik med cykel.

26.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.

20.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 66/6

—

med beaktande av artikel 116 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Det är mycket viktigt med effektiv tidig varning av medborgarna i överhängande eller uppstående allvarliga nödsituationer för att minska lidandet och förlusten av människoliv.

B.

Upprättandet av system för tidig varning har upprepade gånger begärts av parlamentet och nämns i flera befintliga och kommande rättsakter.

C.

System för tidig varning omfattar varning av myndigheter genom regionala nätverk för förebyggande av risker (naturliga, tekniska och sociala) och underrättelse av medborgarna via telekommunikationsnät (radio, TV, larmsirener, mobiltelefoner etc.).

D.

EU saknar ett allmänt, flerspråkigt, enkelt och effektivt system för att varna medborgarna om överhängande eller uppstående nödsituationer. Genomförandet av ett sådant system berör direkt flera av EU:s politikområden (telekommunikation, miljö, hälsa, intern säkerhet och civilskydd) och påverkar även andra områden (transport, energi och turism).

E.

EU bör upprätta ett sådant system, i kombination med relevant information och utbildningskampanjer, för att skapa beteenden som kan rädda liv på hotade medborgare.

1.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att inleda de förfaranden och upplåta de resurser som är nödvändiga för att utveckla ett effektivt system för tidig varning av medborgarna i överhängande eller uppstående allvarliga nödsituationer i hela EU.

2.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram lämpliga lagstiftningsförslag inom detta område och beakta alla risker och all politik som berörs.

3.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna förklaring tillsammans med namnen på undertecknarna till rådet och kommissionen.

20.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 66/9

—

med beaktande av meddelandet till Europaparlamentet och rådet av den 20 november 2007 med titeln ”Förberedelser inför” hälsokontrollen ”av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken” (KOM(2007)0722),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1782/2003 (1) av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare,

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 11 december 2007 om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1782/2003 och förordning (EG) nr 1698/2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2007 om stigande priser på foder och livsmedel (3),

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 26 september 2007 om förslaget till rådets förordning om undantag från förordning (EG) nr 1782/2003 när det gäller arealuttag för år 2008 (4),

—

med beaktande av sin ståndpunkt av den 14 februari 2007 om förslaget till rådets förordning om fastställande av bestämmelser för frivillig modulering av direktstöd enligt förordning (EG) nr 1782/2003 och om ändring av förordning (EG) nr 1290/2005 (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 8 juni 2005 om politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013 (6),

—

med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning (7), särskilt bilagorna I och III och deklarationerna 3 och 9,

—

med beaktande av akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska Unionen och om anpassning av fördragen (8),

—

med beaktande av rådets beslut av den 22 mars 2004 om anpassning av akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen, till följd av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken (9),

—

med beaktande av Europeiska rådets mandat till Europeiska kommissionen beträffande jordbruksförhandlingarna i Europeika rådets slutsatser inför WTO:s tredje ministerkonferens den 26 oktober 1999,

—

med beaktande av artikel 33.2 i EG-fördraget, som överfördes i oförändrad form till Lissabonfördraget,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A6-0047/2008), och av följande skäl:

A.

Jordbruket utgör tillsammans med livsmedelsindustrin nedströms en av de största ekonomiska näringarna i EU, är avgörande för EU:s livsmedelssäkerhet och deltar i allt större utsträckning i utformningen av energisäkerheten.

B.

En gemensam jordbrukspolitik (GJP) i EU som baserar sig på en ekonomisk, ekologisk, social och europeisk jordbruksmodell som garanterar hållbarhet och livsmedelssäkerhet kommer att vara nödvändig även i framtiden. Ändå måste den framgångsrika reformen fortsätta, inklusive ett ytterligare stärkande av landsbygdsutvecklingen.

C.

I framtiden bör man inom den gemensamma jordbrukspolitiken verka för att avlägsna de hinder som i dagens läge existerar för unga jordbrukares möjligheter att bedriva jordbruksverksamhet genom att införa generationsväxling som en av prioriteringarna.

D.

Att minska byråkratin inom jordbrukssektorn genom öppna, enkla och mindre omständliga förfaranden skulle leda till minskade kostnader för jordbruksföretag och -producenter samt en minskad administrativ börda.

E.

En gemensam europeisk jordbrukspolitik måste utformas så att den råder bot på stora skillnader i jordbruks- och regionalstrukturen och samtidigt finner svar på nya utmaningar, såsom klimatförändringar, mark- och vattenskydd, större öppning mot världsmarknaden och tillhandahållande av biomassa, råvaror och förnybar energi. Den gemensamma jordbrukspolitiken måste därför förfoga över tillräckliga medel och bibehålla de ursprungliga mål för denna politik som nyligen bekräftats i Lissabonfördraget. Dessa mål skulle kunna sammanfattas som målet att producera hälsosamma livsmedel av hög kvalitet som garanterar alla européer leveranser till rimliga priser och som gör det möjligt att bibehålla jordbrukarnas inkomstnivå.

F.

Vid alla framtida förändringar av den gemensamma jordbrukspolitiken bör man ta hänsyn till den särskilda situationen i utvecklingsländerna, i synnerhet i de minst utvecklade länderna, och undvika att äventyra produktionen och saluföringen av jordbruksprodukter i sådana länder.

G.

Systemet med direktstöd har framgångsrikt reformerats tre gånger sedan 1992, och alla viktiga marknadsordningar, med undantag för mjölksektorn, har sedan 2004 reformerats på ett grundläggande och långtgående sätt.

H.

Samtliga industriländer har en jordbrukspolitik. Nya omständigheter, såsom världens ökande befolkning, klimatförändringar, ökande energibehov, minskning av prisstöden och ökande öppning mot världsmarknaden leder å ena sidan till högre marknadspriser för jordbruksprodukter inom EU och å andra sidan till påtagligt större fluktuationer i avkastning och större prisvolatilitet. Det är därför ännu mer nödvändigt än tidigare att upprätthålla den gemensamma jordbrukspolitiken.

I.

Livsmedelssäkerhet (både kvantitativt och kvalitativt sett) är ett av de viktigaste målen inom den gemensamma jordbrukspolitiken, vid sidan av bevarandet av ekosystemen. Utan livsmedelssäkerhet finns det ingen sund och hållbar produktion eller värdestegring av områdena i hela unionen.

J.

EU har gjort stora ansträngningar för att minska jordbruksavgifternas andel av den sammanlagda budgeten, vilket lett till att dessa avgifter sjunkit från nästan 80 procent under 1980-talet till 33 procent i slutet av nuvarande budgetram, samtidigt som den totala jordbruksarealen har ökat med 37 procent sedan 2003 till följd av anslutningen av nya medlemsstater.

K.

Stats- och regeringscheferna lämnade vid toppmötet i Berlin ett löfte om garantin för de totala utgifterna för den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare fram till 2013.

L.

I anslutningsakten från 2004 beviljas undantag från tillämpningen av vissa av GJP:s bestämmelser i de nya medlemsstaterna för att kompensera för de lägre direktstöden.

M.

I vissa regioner finns det inga alternativ till vissa traditionella produktionsformer inom jordbruket, som ofta är den främsta jordbruksverksamheten i dessa regioner och därför under alla omständigheter måste bevaras och stödjas av miljö- och regionalpolitiska skäl och för att upprätthålla det ekonomiska och sociala nätverket. Den gemensamma jordbrukspolitiken spelar en viktig roll som ett instrument för ekonomisk utveckling och för skapande av sysselsättning framför allt i de så kallade konvergensregionerna där jordbruks- och djuruppfödningsverksamheten brukar vara omfattande.

N.

De europeiska jordbrukarna bör garanteras stabilitet så att deras förväntningar inte sviks och deras investeringar inte går förlorade. Inom vissa sektorer bör tillsynssystemen tillåta framförhållning på medellång och lång sikt.

O.

EU-lagstiftaren måste undvika diskriminering av EU:s jordbrukare och djuruppfödare både inom EU och gentemot deras konkurrenter från tredjeländer eller åstadkomma lika möjligheter för de europeiska jordbrukarna och djuruppfödarna (”level playing field”) genom lämpliga instrument. Man bör i synnerhet se till att de normer för kvalitet, hälsa, miljö, djurens välfärd m.m. som är obligatoriska för unionens jordbrukare även respekteras av alla som exporterar jordbruksprodukter till EU.

P.

I artikel 33 i EG-fördraget uppställs målen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Förutsatt att samtliga medlemsstater ratificerar Lissabonfördraget kommer alla viktiga rättsliga och budgetära beslut om den gemensamma jordbrukspolitiken att kräva parlamentets samtycke.

Q.

Att trygga livsmedelssäkerheten för EU:s medborgare är en prioritet; detta kan bäst uppnås genom en kombination av stöd till livsmedelsproduktion i EU och import som sker i enlighet med WTO:s regler. En sådan tryggad livsmedelssäkerhet är även beroende av EU:s bidrag till uppbyggnaden av världslagren (som idag är oerhört låga), vilket gör det möjligt för EU att inte bara skydda sig självt mot livsmedelsbrist utan även att ta ansvar för en tryggad livsmedelssäkerhet i världen.

R.

En mer omfattande analys bör göras av marknadsutvecklingen och dess återverkningar på den inre marknaden på ett sådant sätt att hänsyn tas till den internationella prissituationen och råvaruproduktionen.

1.

Europaparlamentet anser att man bör stödja ett hållbart, konkurrenskraftigt och multifunktionellt jordbruk som innebär att särdragen hos varje sektor och produktionsområde bibehålls, och vars grundläggande mål är att försörja befolkningen med en tillräcklig mängd hälsosamma och säkra livsmedel till rimliga priser.

2.

Europaparlamentet anser att reformen av GJP från 2003 i väsentliga delar var en stor framgång, eftersom den tydligt har ökat GJP:s öppenhet och effektivitet samt jordbrukarnas egenansvar och marknadsorientering, och anser att denna process måste fortsätta, förutsatt att man respekterar stats- och regeringschefernas överenskommelse från 2002 om att bibehålla jordbruksanslagen inom den första pelaren på samma nivå fram till 2013. Däremot måste förvaltningen av GJP samt många EU-direktiv och EU-förordningar med konsekvenser för jordbrukarna tydligt förenklas, för att avlasta jordbrukarna. Denna förenkling får emellertid inte leda till en åternationalisering av GJP eller till en större nedskärning av stöden till de europeiska jordbrukarna.

3.

Europaparlamentet anser att ett avskaffande av all reglering inom ramen för de gemensamma organisationerna av marknaderna inte är politiskt önskvärt, eftersom, såsom den nuvarande situationen visar, de europeiska lagren och världslagren befinner sig på en oerhört låg nivå, vilket får negativa konsekvenser för konsumenternas köpkraft och jordbrukarnas inkomster samtidigt som det uppmuntrar till spekulation. Parlamentet betonar dessutom att det behövs instrument som motverkar en eventuell konjunktursvängning och för att hantera de risker som uppstår i samband med hälsokriser eller naturkatastrofer, något som sker allt oftare till följd av klimatförändringarna.

4.

Europaparlamentet välkomnar därför de tekniska anpassningar som framgår av kommissionens ovannämnda meddelande som syftar till att garantera att reformen från 2003 fungerar. Parlamentet uppmanar kommissionen att garantera den grundläggande ekonomiska principen om stabilitet inom GJP.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att med hänsyn till framtida reformer göra en kostnads-nyttoanalys av GJP med avseende på livsmedelssäkerhet, självförsörjning och bevarande av landsbygdssamhällen. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra en undersökning av hur stor kostnad som ökningen av livsmedelspriserna till följd av den ökade internationella efterfrågan innebär för konsumenterna, i jämförelse med den kostnad som den nuvarande jordbrukspolitiken orsakar medborgarna.

6.

Europaparlamentet anser att utmaningen för EU vad gäller WTO-förhandlingarna är att anpassa sig till framtida begränsningar på ett sätt som maximerar välfärden inom EU. Parlamentet betonar att det är upp till EU att göra det bästa av den flexibilitet som finns, t.ex. i fråga om ”känsliga produkter”. Parlamentet understryker dock att en förutsättning för ett WTO-avtal om jordbruk är att nå en överenskommelse om immateriella rättigheter rörande geografiska beteckningar och ett erkännande av icke-kommersiella intressen som ett importkriterium.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom ramen för de pågående WTO-förhandlingarna beakta de särskilda egenskaper som kännetecknar jordbruksproduktionen i egenskap av livsmedelstillverkningssektor och ett strukturelement för territoriell jämvikt, miljöskydd och upprätthållande av livsmedelssäkerheten på lämpliga kvantitativa och kvalitativa nivåer.

8.

Europaparlamentet anser dock att EU även i framtiden måste förfoga över tillräckliga instrument för att kunna vidta förebyggande åtgärder mot marknads- och försörjningskriser inom jordbruks- och hälsosektorn.

9.

Europaparlamentet understryker behovet av att på ett effektivt sätt och med hjälp av – finansiella eller andra medel erkänna jordbrukets roll i produktions-, miljö- och landsbygdshänseende.

10.

Europaparlamentet stöder principiellt införlivandet av allmänna mål i den gemensamma jordbrukspolitiken, särskilt livsmedelssäkerheten, den territoriella sammanhållningen och skyddet för konsumenter, miljö, klimat, djur, förnybara energier och biologisk mångfald. Detta måste dock ske inom ramen för en hållbar utveckling som kombinerar ekonomisk utveckling, bevarande av naturliga miljöer och resurser, värdestegring av områden och social jämvikt. Parlamentet påpekar dock att stats- och regeringscheferna bekräftade målen för den gemensamma jordbrukspolitiken genom att föra över innehållet i artikel 33 från EG-fördraget i Lissabonfördraget som undertecknades den 13 december 2007.

11.

Europarlamentet betonar att integrationen av de allmänna målen i GJP inte får äventyra produktionen av jordbruksprodukter och djuruppfödningen i EU:s bergsområden, mindre gynnade områden, yttersta randområden och öregioner, där produktionssystemet är extensivt och i stor utsträckning jordbruksprodukter och köttprodukter producerar för den lokala marknaden men även säljer sådana produkter till de nationella marknaderna i medlemsstaterna.

12.

Parlamentet anser att om unionen inför strängare krav för jordbrukarna och producenterna i EU bör den även se till att samma krav uppfylls av alla som exporterar jordbruksprodukter till EU. Vid WTO-förhandlingarna måste EU därför ta hänsyn till dessa allmänna mål.

13.

Europaparlamentet tillbakavisar en nedskärning av den totala budgeten inom den första pelaren för tiden fram till 2013. I en fas av snabba omvälvningar av jordbruksmarknaderna och pågående reformer som kommit halvvägs har jordbrukarna ett stort och överhängande behov av tillförlitlighet och säkerhet och i synnerhet respekt för de beslut som fattades 2003.

14.

Europaparlamentet förkastar när det gäller direktstöd all diskriminering på grund av företags storlek eller deras juridiska form. Parlamentet erkänner dock samtidigt att all omfördelning av stöd inom den första pelaren måste bygga på en helhetsbedömning av stödets konsekvenser för den sociala och regionala sammanhållningen, sysselsättning, miljö, konkurrenskraft och innovation.

15.

Europaparlamentet kräver att enbart de jordbrukare som arbetar aktivt inom jordbruket ska få stöd.

16.

Europaparlamentet påpekar att kommissionens ovannämnda meddelande fäster alltför litet uppmärksamhet vid de problem, behov och utmaningar som jordbrukssektorn inom de 12 nya medlemsstaterna står inför, och kräver att man tar hänsyn till detta vid de förestående reformerna. Riktad tilläggsfinansiering för omstrukturering och modernisering bör också övervägas.

17.

Europaparlamentet anser att det även fortsättningsvis är helt nödvändigt att ha direktstöd som grundläggande inkomstgaranti inte bara vid marknadsstörningar utan även när det gäller jordbrukarnas tillhandahållande av kollektiva nyttigheter och som kompensation för EU:s i internationell jämförelse mycket höga normer för miljö, livsmedelssäkerhet och livsmedelsförsörjning, spårbarhet, djurskydd samt på det sociala området.

18.

Europaparlamentet noterar dock att stödnivån inte alltid förefaller ligga i linje med de berörda jordbrukarnas insatser för att uppfylla villkoren, vilket är en följd av att stödet fortfarande i hög grad grundas på historiska utgifter.

19.

Europaparlamentet kräver därför att kommissionen utarbetar en rapport som utvärderar de extra kostnader som jordbrukarna måste stå för att uppfylla villkoren för de allmänna normerna när det gäller miljö, djurens välbefinnande och livsmedelsäkerhet jämfört med deras främsta konkurrenter på världsmarknaden. Rapporten bör dessutom jämföra dessa kostnader med det faktiska direktstödet som jordbrukarna får. Rapporten bör vara tillräckligt specifik för de olika typerna av jordbrukare i de olika medlemsstaterna. Rapporten bör dessutom offentliggöras innan beslutsförfarandena för den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 inleds.

20.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag om att tillåta mer flexibilitet för medlemsstaterna att på frivillig basis gradvis övergå till att frigöra direktstöden från historiska referensvärden och tillämpa ett enhetligt system. Kommissionen uppmanas att tillsammans med lagstiftningsförslaget redogöra för om det är möjligt för medlemsstaterna att på frivillig basis snabbare övergå till arealbaserade regionala eller nationella fasta bidrag inom de frikopplade stöden, eventuellt redan till 2013. De medlemsstater med fullständig (eller partiell) frikoppling som grundar sig på historiska utbetalningar kan behålla detta system fram till 2013. Parlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en undersökning av vilka effekter arealbaserade bidrag skulle medföra, särskilt för jordbruksföretag med intensiv djurhållning på en relativt liten areal.

21.

Europaparlamentet betonar att man vid ett eventuellt beslut att övergå till den regionala modellen bör ta hänsyn till de svårigheter som uppstår på grund av de särskilda rättigheter som gäller för djurhållning, dvs. det faktum att många djuruppfödare inte har någon eller en mycket liten jordbruksareal samt att extensiv djurhållning i många regioner i EU grundar sig på den kollektiva användningen av offentlig betesmark som tillhör kommuner, samhällen eller staten.

22.

Eftersom fler sektorer med tiden har integrerats i systemet med samlat gårdsstöd och det nu finns erfarenhet av att tillämpa systemet, anser Europaparlamentet att vissa genomförandebeslut och genomförandebestämmelser är onödigt stelbenta och komplicerade. Det verkar därför vara nödvändigt att på nytt fastställa regler, omfattning och administrativa rutiner för att underlätta systemets tillämpning i de stater som så önskar.

23.

Europaparlamentet anser att frikopplingen av direktstödet i allmänhet har lett till en framgångsrik marknadsorientering för det europeiska jordbruket, på grund av högre inkomsteffekter och större valfrihet för jordbrukarna samt den med denna förbundna förenklingen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionen uppmanas att skyndsamt driva på politiken med frikopplingen, såvida detta inte medför avsevärda socioekonomiska och/eller miljömässiga nackdelar i vissa regioner, särskilt de minst gynnade regionerna. Parlamentet konstaterar dock att ytterligare konsekvensbedömningar måste genomföras för att omfattande undersöka konsekvenserna av frikopplingen för vissa regioner, för produktionen och för marknaden för jordbruksmark.

24.

Europaparlamentet anser att ett frikopplande av direktstödet från jordbruksproduktionen på lång sikt i allmänhet kan bidra till att minska det europeiska jordbrukets negativa miljökonsekvenser, under förutsättning att det åtföljs av ett ökat stöd för hållbara metoder inom landsbygdsutveckling.

25.

Europaparlamentet påpekar att ytterligare frikoppling endast bör övervägas efter noggrann bedömning av potentiella följdverkningar, bland annat för balansen mellan olika jordbrukssektorer, den ökande risken för monokulturer och hotet mot de arbetsintensiva jordbrukssektorerna.

26.

Europaparlamentet erkänner att situationen med djurrelaterade bidrag, inklusive mjölkbidrag, inte är jämförbar, med hänsyn till större marknadsstörningar, bland annat på grund av stigande foderpriser som drabbar vissa former för djurhållning inom EU särskilt hårt.

27.

Europaparlamentet anser att avsevärda sociala, ekonomiska och miljöpolitiska nackdelar till följd av ändrade priser på insatsvaror hotar i vissa regioner vid fullständig frikoppling av djurrelaterade bidrag. Detta gäller till exempel bergsområden och andra regioner med särskilda svårigheter (öar, områden med torrt eller fuktigt klimat, yttersta randområden), där inga alternativ finns till den relativt arbetsintensiva djurhållningen. Dessa negativa konsekvenser är inte förenliga med målen i fördraget. I händelse av (partiell) frikoppling bör berättigandet av stöd grundas på tillförlitliga referensuppgifter.

28.

Europaparlamentet är medvetet om den nyckelroll som djurhållningen spelar för det europeiska jordbruket, särskilt i vissa länder och regioner med intensiv djuruppfödning, och anser därför att det är motiverat att för närvarande delvis behålla kopplade djurbidrag. Parlamentet erkänner den mycket viktiga roll som dessa framgångsrika jordbruksföretag spelar för den regionala ekonomin och påminner om att artiklarna 47–50 i förordning (EG) nr 1782/2003 innehåller en lösning för den intensiva djurhållningen som bör undersökas ytterligare när det gäller tiden efter 2013.

29.

Europaparlamentet anser dock att dessa åtgärder inte är tillräckliga. Parlamentet välkomnar därför, som ett första steg i rätt riktning, den planerade ändringen av artikel 69 i förordning (EG) nr 1782/2003 (härefter artikel 69). Parlamentet konstaterar dock att detta instrument inte bör användas som ett dolt sätt att införa frivillig modulering och ytterligare förstärka den andra pelaren. Vidare bör detta instrument inte leda till att den GJP åternationaliseras, och de lika villkor som råder för alla medlemsstater bör respekteras så mycket som möjligt.

30.

Europaparlamentet kräver att medel på grundval av artikel 69 i främsta rummet ska frigöras för åtgärder som främjar den territoriella sammanhållningen och stärker enskilda sektorer, framför allt för åtgärder som förhindrar att man lägger ner jordbruksproduktion och i synnerhet djurhållning i områden, där detta skulle kunna leda till avsevärda nackdelar för natur, landskap eller den regionala utvecklingen (särskilt i bergsområden och våtmarker och områden som lider vattenbrist, andra särskilt missgynnade områden samt vid vallodlingar på extrema platser), åtgärder som främjar omstrukturering och en stärkning av nyckelsektorer i jordbruket (t.ex. mjölk- och köttboskap, får) och arealrelaterade miljöåtgärder (t.ex. ekologiskt jordbruk), som hittills inte ingått i den andra pelaren, samt riskhantering.

31.

Europaparlamentet anser att 12 procent av direktstöden per medlemsstat kunde beviljas på frivillig basis på grundval av den nya artikel 69 som ska omdefinieras, om inte en konsekvensanalys uppvisar andra resultat.

32.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram förslag till gemensamma regler om medlemsstaternas tillämpning av artikel 69, för att så långt det går undvika handelshinder och snedvridning av konkurrensen. Detta bör om nödvändigt göras inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden. Parlamentet kräver vidare att alla åtgärder som gäller tillämpning av artikel 69 meddelas kommissionen. Parlamentet kräver slutligen att kommissionen utarbetar en konsekvensbedömning som bifogas lagstiftningsförslaget.

33.

Europaparlamentet anser att åtgärder som syftar till att stärka enskilda sektorer på lång sikt i princip ska finansieras ur den första pelaren. Parlamentet anser därför att kommissionen grundligt måste utvärdera hur den reviderade artikeln 69 tillämpats då den förbereder reformen efter 2013.

34.

Europaparlamentet uppmanar dessutom kommissionen att senast den 30 juni 2010 presentera en rapport, där man på ett omfattande sätt beskriver hur gemenskapens produktion av vegetabiliska produkter samt djurhållningen i EU med hänsyn till multifunktionalitet och regionala aspekter (bergsområden, mindre gynnade områden och små öområden bland annat) långsiktigt kan säkras. Rapporten bör också behandla i vilken utsträckning man genom frikopplade, indirekta stödåtgärder, såsom genom premier för omfattande ängsmark, en särskild betalning för mjölk- och köttproduktion, genom premier för stall som uppförts och utrustats i enlighet med gemensamma djurskydds- och miljönormer eller genom särskilda instrument för krishantering, på ett effektivare och mer målinriktat sätt kan uppnå GJP:s mål också med avseende på hållbarhet och sociala aspekter. Med beaktande av de särskilda behov som gäller för regioner med intensiv djurhållning understryker parlamentet att rapporten måste besvara frågan om huruvida, eller i vilken omfattning, kopplade premier för djurhållning eller lösningar i linje med sådana som föreslås i artiklarna 47–50 i förordning (EG) nr 1782/2003 kommer att behövas även efter 2013.

35.

Europaparlamentet rekommenderar att de nya medlemsstater som så önskar ska kunna använda det förenklade systemet för enhetlig arealersättning (SAPS) fram till 2013. Parlamentet uppmanar kommissionen att se över om användningen av SAPS ytterligare kan förenklas genom en ändring av bestämmelserna om stödberättigade arealer.

36.

Europaparlamentet anser att alla budgetanslag som öronmärkts för genomförandet av GJP men som sparats eller inte har använts bör utnyttjas inom ramen för GJP.

37.

Europaparlamentet anser att direktstöd kan behövas även efter 2013, men att detta bör grundas på nya objektiva kriterier, särskilt arbetstillfällen som skapas direkt genom jordbruksföretag, eller bör utvecklas starkare i riktning mot en belöning av jordbrukare för landförvaltning eller ersättning för bestämda allmännyttiga insatser eller särskilda standarder, inklusive djurskyddsstandarder. I detta sammanhang bör man även se över de stora skillnaderna i de regionala arealersättningarna i Europa och även undersöka hur ändamålsenliga skillnaderna i anslagen till den andra pelaren är. Parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå lämpliga åtgärder som garanterar att fullt direktstöd endast ska beviljas personer och företag som faktiskt också arbetar inom jordbruket.

38.

Europaparlamentet stöder en gradvis integration, efter en lämplig utfasningsperiod, av mindre produktionsbaserade betalningssystem som innebär stora administrativa bördor (torrfoder, hampa, lin, potatisstärkelse) inom systemet för enhetliga arealersättningar, såvida inte detta skulle medföra avsevärda socioekonomiska och/eller miljömässiga nackdelar för vissa regioner. I den utsträckning som detta behövs av regionalpolitiska skäl bör man planera kompletterande åtgärder enligt artikel 69. Parlamentet uppmanar kommissionen att genomföra fallstudier av de ekonomiska och regionala konsekvenserna som visar att detta är en lämplig lösning och fastställer den tidsram som genomförandet kräver. Parlamentet betonar att frikoppling inte får hota de berörda produktionsformernas existens.

39.

Europaparlamentet stöder ett omgående avskaffande av arealuttaget, vilket har förlorat sin mening som mängdstyrningsinstrument i ett system med frikopplat direktstöd och dessutom innebär stora administrativa bördor, och en omvandling av arealstöd till vanligt stöd.

40.

Mot bakgrund av en minskning av arealuttagen till följd av den ökade efterfrågan på jordbruksprodukter anser Europaparlamentet att åtgärder inom den andra pelaren eller en förändring av definitionen för bevarande av god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden (GAEC) som underlättar utvecklingen av den biologiska mångfalden avseende vilda djur och deras livsmiljöer skulle kunna göra det möjligt för medlemsstaterna att bättre och mer målinriktat uppnå eventuella miljörelaterade fördelar som följer av arealuttagen, såsom binas pollinering av grödor.

41.

Europaparlamentet kräver att bidraget för energigrödor gradvis avskaffas under loppet av en utfasningsperiod eftersom det är dyrt att förvalta, och dess energipolitiska fördelar är mycket begränsade eller obefintliga under nuvarande marknadsvillkor.

42.

Europaparlamentet kräver att de anslag som inte använts genom att bidraget för energigrödor slopats ska göras tillgängliga, bland annat specifikt för stödåtgärder i samband med marknadsordningen för mjölk, särskilt i bergsområden och andra områden med särskilda svårigheter.

43.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, huvudsakligen på grundval av artikel 69, ställa de medel som inte använts i jordbruksbudgeten och som var avsedda för marknadsstyrningsåtgärder såsom intervention, exportstöd eller lagerhållning till förfogande för att stärka ekonomin på landsbygden, särskilt landsbygdsföretag, för att uppnå målen för landsbygdsutveckling.

44.

Europaparlamentet anser att direktstöd utan tvärvillkor inte längre kan försvaras. Parlamentet understryker i detta sammanhang att de nya medlemsstaterna under en övergångsperiod måste få hjälp av EU med att tillämpa tvärvillkoren.

45.

Europaparlamentet förkastar med hänsyn till minskade direktstöd en utvidgning av tillämpningsområdet för tvärvillkor, så länge som medlemsstaterna och kommissionen inte uppnår några betydande framsteg med förenkling och harmonisering av kontrollföreskrifterna och kommissionen inte presenterar någon undersökning av de med tvärvillkoren förbundna kostnaderna för jordbrukarna. Parlamentet hänvisar i detta avseende till sin ståndpunkt av den 11 december 2007.

46.

Europaparlamentet anser att tvärvillkoren bör begränsas till kontroller av viktiga standarder för den europeiska produktionsmodellen och sådana standarder som är tillgängliga för systematiska och harmoniserade kontroller i olika medlemsstater.

47.

Europaparlamentet efterlyser en ordning där målen med tvärvillkoren eftersträvas på ett mer effektivt sätt och där de genomförs på ett mer likartat sätt i alla medlemsstater. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta tydligare riktlinjer som kan hjälpa medlemsstaterna att tillämpa tvärvillkoren.

48.

Europaparlamentet kräver att man ska upphöra med att belasta djurhållningen med tvärvillkor på ett oproportionerligt sätt. Parlamentet kräver i synnerhet i detta sammanhang en kritisk översyn av vissa hygien- och märkningsstandarder (t.ex. öronmärken).

49.

Europaparlamentet skulle kunna tänka sig en återhållsam anpassning av kraven för ett bevarande av GAEC samt en hållbar markförvaltning, med tanke på ändrade miljö- och produktionsvillkor (klimatförändringar, biomassa), om det garanteras att dessa nya krav genomförs på ett jämförbart sätt i hela EU.

50.

Europaparlamentet anser att de EU-medlemsstater som tillämpar systemet för enhetlig arealersättning ska ha möjlighet att över en längre tidsperiod stegvis genomföra principen om tvärvillkor för att de på ett korrekt sätt ska kunna förbereda inrättandet av kontrollsystem och övertyga jordbrukarna om vikten av att respektera de fastställda normerna.

51.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ytterligare driva på en förenkling av GJP och att på så sätt regelbundet se över lagstiftningen med utgångspunkt i hur nödvändig och ändamålsenlig den konkreta utformningen av den är. För detta bör kompletterande åtgärder föreslås, såsom förenklade regler för överlåtelse av stödrättigheter vid icke aktivering, sammanläggning av de minsta stödrättigheterna, införande av ett enhetsbidrag för små mottagare, förenkling av reglerna för den nationella reserven eller dess minskning respektive avskaffande beroende på övergången till regionalt/nationellt enhetliga arealersättningar, avstående från försämring av stödberättigande vid icke utnyttjande och avskaffande av handskrivna register för nötkreatur samt för andra produktionsdjur inom jordbruket.

52.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att utbetalningar görs i god tid, och uppmanar kommissionen att tillåta att jordbrukare betalas i förskott.

53.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa nödvändiga mekanismer för att säkra att importer från tredjeland uppfyller samma normer som gäller för gemenskapsprodukter i fråga om villkorlighet, livsmedelssäkerhet etc.

54.

Europaparlamentet anser att en ytterligare riskförebyggande åtgärd som skyddsnät är helt nödvändig med tanke på den väntade ökningen av miljö- och klimatrisker samt risker för epidemier och stora priseffekter på jordbruksmarknaderna.

55.

Europaparlamentet uppmärksammar att marknadsorienterad produktion, anpassat växelbruk, diversifiering, penningmarknadsinstrument, försörjningskontrakt och försäkringar utgör alla viktiga sätt för jordbrukare att gardera sig mot risker och att ansvaret för lämpliga riskförebyggande åtgärder principiellt vilar på jordbrukarna.

56.

Europaparlamentet anser att för att kunna bemöta marknadens tillkortakommanden bör interventionssystemet bibehållas och omvandlas till ett säkerhetsnät som endast får tillgripas i exceptionella omständigheter och med regler baserade på trenderna på världsmarknaden.

57.

Europaparlamentet stöder därför kommissionens förslag om att sänka interventionströsklarna inom området jordbruksgrödor till noll och endast i fråga om vete bibehålla en sänkt interventionströskel.

58.

Europaparlamentet anser att privatekonomiska eller blandade förebyggande system, såsom allriskförsäkringar, snabbt måste utvidgas med tanke på de ökande riskerna. Parlamentet är medvetet om att detta inte kan lyckas utan offentligt deltagande i finansieringen. Parlamentet understryker att man genom att införa sådana system inte under några omständigheter får rubba de lika villkor som råder mellan medlemsstaterna. Parlamentet uppmanar kommissionen att överväga ett eventuellt införande eller främjande av ett gemenskapsomfattande återförsäkringssystem för att handskas med problem som uppstår till följd av klimat- eller miljörelaterade katastrofer.

59.

Europaparlamentet uppmärksammar att praktiskt taget alla relevanta tredjeländer använder sig av sådana subventionerade system.

60.

Som ett första steg anser därför Europaparlamentet att man från 2009 bör inrätta finansieringsmöjligheter för nationellt eller regionalt stöd till riskförebyggande system, och då beakta de olika potentiella riskerna inom EU. Kommissionen bör undersöka i vilken utsträckning producentsammanslutningar, sektors- och branschorganisationer samt den privata försäkringsbranschen kan involveras i systemen.

61.

Europaparlamentet anser att differentierade sektoriella lösningar (som är jämförbara med lösningen inom frukt- och grönsakssektorn) troligtvis är att föredra framför övergripande lösningar eftersom villkoren inom de olika sektorerna varierar mycket.

62.

Europaparlamentet anser att dessa åtgärder delvis ska finansieras inom den första pelaren på grundval av artikel 69, eftersom det handlar om åtgärder som ingår i marknadspolitiken.

63.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheten att skapa instrument för att bemöta marknads- eller klimatkriser. Dessa ska ha som föremål att hjälpa producentorganisationer och producentkooperativ att bära de merkostnader som uppstår om deras medlemmars produktion skulle minska.

64.

Europaparlamentet anser att åtgärder för riskhantering och riskprevention inte får leda till att produktionsrelaterade stödåtgärder återinförs.

65.

Europaparlamentet anser därför att kommissionen måste utveckla en gemensam ram för medlemsstaternas finansiering av riskhanteringssystem, med utgångspunkt i de system som redan är i bruk eller som kommissionen tidigare har godkänt, för att i största möjliga utsträckning utesluta effekter som snedvrider konkurrens och handel. Eventuellt bör gemenskapsregler införas inom den gemensamma organisationen av marknaden.

66.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att senast den 30 juni 2010 lägga fram en omfattande analys av befintliga riskhanteringssystem och möjligheter för vidareutveckling av dessa på gemenskapsnivå efter 2013.

67.

Europaparlamentet uppmärksammar att en degressiv övre gräns, modulering och budgetdisciplin vid genomförande av kommissionens förslag kunde ha en betydande spridningseffekt i vissa regioner.

68.

Europaparlamentet anser att en ändring av anslagen för landsbygdsutveckling som inte är förenlig med de överenskomna (del)taken i bilaga III i det Interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006, kräver ett samförstånd mellan samtliga tre avtalsparter.

69.

Europaparlamentet påpekar att det inte finns några konsekvensbedömningar om effekterna av ytterligare modulering, gradvis sänkning och minimitrösklar på arbetsmarknaden på landsbygden och regional sammanhållning. Därför måste en utvärdering göras av den första pelaren.

70.

Europaparlamentet understryker att de lägre gränsvärden som kommissionen förslår skulle kunna få kännbara effekter i vissa medlemsstater och kan komma att påverka hur EU:s jordbruksstöd fördelas mellan medlemsstaterna, medan det övre gränsvärdet innebär att omkring 500 miljoner euro överförs från den första till den andra pelaren. Parlamentet erinrar om att allvarliga tvivel återstår om hur kostnadseffektiva åtgärderna under den andra pelaren är idag. Parlamentet anser därför att de besparingar som genomförandet av denna åtgärd skulle kunna innebära bör behållas inom den första pelaren.

71.

Europaparlamentet tillbakavisar kommissionens förslag om gradvis sänkning (upp till 45 procents sänkning) i dess nuvarande form, eftersom det inte finns någon tydlig koppling mellan storleken på ett jordbruksföretag och hur välbärgat det är och det inte tas någon hänsyn till den arbetskraft som behövs för att driva ett större jordbruksföretag. Kommissionens förslag skulle innebära obefogade nackdelar för större jordbruksföretag och sammanslutningar och leda till en minskning av antalet anställda och till nedbrytning av mogna, konkurrenskraftiga strukturer samt enbart föra med sig en uppdelning av företag av stödtekniska orsaker, vilket i några delar av EU skulle leda till nedbrytning av strukturerna.

72.

Europaparlamentet anser att en gradvis sänkning och/eller ett maxtak endast är motiverade utifrån en omfattande bedömning av arbetsmarknadsmässiga och regionalpolitiska konsekvenser och bara om möjlighet ges att beakta antalet heltidssysselsatta som omfattas av socialförsäkringsskydd eller särskilda företagsstrukturer (bland annat flerfamiljsföretag, kooperativa organisationer) eller de totala kostnaderna för jordbruksanställda med avseende på sänkningen. Parlamentet uppmanar kommissionen att beakta att detta inte får innebära nackdelar för mindre jordbruksföretag som bildar sammanslutningar som utgör en juridisk person i syfte att skapa stordriftsfördelar och förbättra konkurrenskraften.

73.

Europaparlamentet kräver att eventuella medel från en gradvis sänkning stannar inom medlemsstaten och där används exempelvis för åtgärder enligt artikel 69 eller inom den andra pelaren. Parlamentet kräver att dessa medel ska riktas direkt till jordbrukare.

74.

Europaparlamentet stöder även med tanke på Europeiska revisionsrättens årsrapport 2006 den föreslagna höjningen av minimitrösklarna, som vid en hektar eller motsvarande skulle kunna uppgå till 250 euro i kombination med att det införs ett enhetsbidrag eller minimibelopp för små mottagare. I väl motiverade fall, där man kan konstatera stora jordbruksstrukturella skillnader i Europa, bör medlemsstaterna emellertid ges möjlighet att fastställa minimitrösklar.

75.

Europaparlamentet stöder dock kommissionens ansträngningar att åstadkomma en lämplig finansiering av en framtidsinriktad politik för landsbygden inom GJP:s andra pelare även om detta mål inte bör uppnås på bekostnad av åtgärderna under den första pelaren.

76.

Mot bakgrund av de redan genomgripande enskilda minskningarna påpekar Europaparlamentet att en ytterligare minskning av direktstöden på 8 procent utan uppvisande av en konsekvensbedömning inte kan godtas.

77.

Mot bakgrund av utbredda krav på minskning av stora stöd anser Europaparlamentet att en progressiv modulering förefaller tänkbar, nämligen på grundval av den hittills föreliggande kunskapen och på grundval av en konsekvensbedömning, i vilken man tar hänsyn till jordbruksföretagets struktur (sammanslutningar osv.), jordbruksanställda och/eller arbetskraftskostnader samt specifika produktionsformer i de olika direktstödssystemen (t.ex. specifika problem för jordbruksföretag och regioner med intensiv djurhållning på relativt små arealer).

Parlamentet anser att medel från den progressiva moduleringen ska fördelas i enlighet med de för moduleringsmedel allmänt gällande reglerna och stanna kvar i de regioner eller medlemsstater där de erhålls.

Europaparlamentet anser att en progressiv modulering i följande form förefaller tänkbar:

78.

Europaparlamentet kräver att frivillig modulering ersätts av obligatorisk modulering.

79.

Europaparlamentet anser att moduleringsmedel framför allt bör användas inom ramen för Leader-metoden för att motverka förlust av biologisk mångfald och för att bidra till riskprevention, anpassning till klimatförändringar, åtgärder för hållbar användning av biomassa, kompletterande åtgärder vid strukturreformer (den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk), säkring av produktionen i bergsområden eller öregioner och andra jämförbart missgynnade områden, kvalitetssäkring inklusive djurskyddsåtgärder, ekologiskt jordbruk, åtgärder för avsättning och anpassning till tekniska framsteg. Parlamentet kräver att samtliga dessa åtgärder riktas direkt till jordbrukare.

80.

Europaparlamentet är medvetet om att det nuvarande systemet med mjölkkvoter förmodligen inte kommer att fortsätta efter 2015, och uppmanar kommissionen att noggrant undersöka hur framtidens organisation av marknaden skulle kunna se ut. Parlamentet uppmanar kommissionen att för perioden efter 2015 lägga fram en övertygande plan för mjölksektorn som garanterar en fortsatt mjölkproduktion i Europa, inklusive i bergsregioner, avlägsna regioner eller andra regioner med särskilda svårigheter.

81.

Europaparlamentet upplyser kommissionen om parlamentsbesluten (10) rörande marknadsåtgärder och mjölkfonden inom ramen för minimjölkpaketet.

82.

Europaparlamentet uppmanar alla delaktiga att utnyttja tiden fram till 2015 för att stabilisera marknadsställningarna, och förväntar sig att en klar signal ska ges rörande möjligheterna till och villkoren för en eventuell kvotökning.

83.

Europaparlamentet kräver att mjölkkvoten anpassas till en ändrad efterfrågan på världsmarknaderna i enlighet med marknadens krav. Parlamentet anser därför att kvoterna på frivillig basis bör ökas med 2 procent under mjölkåret 2008/2009 för varje medlemsstat. Kommissionen uppmanas att föra ökningen till den nationella reserven. Parlamentet anser att kvoterna bör ses över årligen.

84.

Europaparlamentet kräver vidare en betydande sänkning av extraavgiften för mjölkåret 2009/2010 och sedan ytterligare sänkningar under följande år för att motverka en ökning av kvotpriserna och en kvittning i efterhand i hela Europa som skulle möjliggöra en bättre kvotanvändning.

85.

Europaparlamentet kräver särskilda kompletterande åtgärder för att hindra nedläggning av mjölkproduktionen i bergsregioner och andra regioner med särskilda svårigheter, i fall då alternativ till traditionell mjölkproduktion saknas på dessa platser eller då värdefulla naturområden skulle gå förlorade om jordbruksverksamheten lades ned.

86.

Europaparlamentet anser att tillräckliga medel måste tillhandahållas för att bevara mjölkproduktionen, särskilt i bergsområden, de yttersta randområdena (såsom Azorerna) eller andra områden med liknande svårigheter, enligt artikel 69, till exempel genom justeringar (s.k. ”top-ups”) av arealersättningar (dessa kan jämföras med åtgärderna inom sockersektorn), i form av bidrag för mjölkkor, gräsmark eller utsträckt betesmark, en särskild mjölkpeng eller regionala specialprogram för stärkande eller omstrukturering av sektorn och för främjande av vissa kvalitetsprodukter.

87.

Europaparlamentet anser att en reviderad artikel 69 ytterligare skulle kunna användas för att stärka producent- och branschsammanslutningar.

88.

Europaparlamentet ber kommissionen och medlemsstaterna att undersöka en eventuell icke-linjär höjning av de nationella kvoterna för att genomföra ytterligare kvotökningar för medlemsstater där produktionskvoterna traditionellt har varit för låga.

89.

Europaparlamentet anser att en särskild fond (mjölkfond) måste inrättas för finansiering av åtgärderna. Fonden skulle delvis kunna finansieras genom de besparingar som görs i samband med reformen av sektorn.

90.

Europaparlamentet uppmärksammar att det europeiska jordbrukets styrka och framtid ligger inom områdena regionala och traditionella produkter, andra produktkategorier av erkänt hög kvalitet samt förädlingsprodukter.

91.

Europaparlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att införa ett ”europeiskt märke” för att identifiera kvaliteten på den europeiska livsmedels- och jordbruksproduktionen på den europeiska marknaden såväl som på de internationella marknaderna och att kartlägga de strikta bestämmelser avseende miljö, djurskydd och livsmedelssäkerhet som produktionen är underställd.

92.

Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att presentera en omfattande strategi för att förbättra marknadsföringen av europeiska kvalitetsprodukter på hemmaplan och i utlandet, t.ex. genom informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder, stöd till inrättande och utveckling av producentorganisationer eller andra former av branschorganisationer samt genom införande av en målinriktad märkning som i synnerhet innehåller information om de använda råvarornas ursprung och som är tydligare och mer genomsynlig för konsumenterna.

93.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samband med budgetjusteringen öka avsättningen av medel för informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder inom den inre marknaden och på världsmarknaden.

94.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga om det i fråga om GJP skulle behövas en verklig kommunikationspolitik som inte endast främjar och marknadsför jordbruket, utan som även ska syfta till att minska klyftan mellan jordbrukssektorn och det övriga samhället.

95.

Europaparlamentet anser att producent- och branschorganisationerna ytterligare måste stärkas och stödjas, framför allt i de medlemsstater där det finns få sådana organisationer, för att jordbrukarna ska få en bättre marknadsställning gentemot detaljhandeln och grossistledet, och att kvalitetssäkringssystem inom produktionskedjan för livsmedel, inklusive alternativ till hittillsvarande produktionsmetoder, samtidigt bör främjas.

96.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att motarbeta spekulation, kontroll av livsmedelsmarknaden och skapandet av karteller inom livsmedelsindustrin vilka utnyttjar bristerna i lagstiftning och kontroll, frånvaron av producent- och konsumentorganisationer och bristen på lämplig infrastruktur för att som sitt enda mål öka vinsterna, sänka de priser som betalas till producenterna och öka konsumentpriserna.

97.

Europaparlamentet beklagar att kommissionen har försummat möjligheten att ta ett större helhetsgrepp på problemen med den ökade importen av livsmedel och foder som inte är förenliga med EU:s standarder och sålunda riskerar att undergräva EU:s landvinningar i fråga om miljömässiga, djurhållningsmässiga och sociala villkor för offentligt stöd. Parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå åtgärder för att så fort som möjligt komma till rätta med denna situation och se till att gemenskapens miljö- och hälsobestämmelser respekteras.

98.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att snabbt utveckla en omfattande metod för genomdrivande av europeiska icke-kommersiella intressen, särskilt frågan om erkännande och skydd av geografiska beteckningar, djurens välbefinnande och hanteringen av importerade djur- och växtprodukter, i världshandelsdialogen, i syfte att undvika att europeiska producenter utsätts för illojal konkurrens och att problem som gäller djurs välbefinnande och miljöproblem överförs till tredjeland. Parlamentet uppmanar kommissionen att i WTO-förhandlingarna aktivt torgföra begreppet kvalificerat marknadstillträde för att främja hållbarhetsstandarderna inom jordbruket.

99.

Europaparlamentet uppmärksammar att det europeiska jordbruket inte heller i framtiden kommer att kunna klara sig utan ett passande yttre skydd. Därför begär parlamentet att man ställer samma krav beträffande kvalitet och säkerhet på de produkter som importeras från tredjeländer, som man ställer på de produkter som framställs i EU.

100.

Europaparlamentet anser att avvecklingen av exportstöden måste kompenseras genom säljfrämjande åtgärder i tredjeland.

101.

Europaparlamentet påpekar att det med hänsyn till klimatförändringarna avtecknar sig två viktiga utmaningar för jordbruket, dels en minskning av växthusgasutsläppen som förorsakar klimatförändringar, dels en anpassning till konsekvenserna av klimatförändringarna. Parlamentet betonar att detta innebär att jordbruket står inför två utmaningar, nämligen att minska sina egna utsläpp och samtidigt anpassa sig till de förväntade konsekvenserna av den globala klimatuppvärmningen.

102.

Europaparlamentet påpekar att klimatförändringarna inte enbart utgör ett miljöproblem utan även ett socioekonomiskt problem. Därför måste miljöhänsynen och miljöinsatserna inom jordbrukssektorn, som är en av de mest sårbara sektorerna och direkt beroende av klimatförhållandena, beakta nödvändigheten av att garantera den ekonomiska och sociala bärkraftigheten på landsbygden.

103.

Europaparlamentet erinrar om att jordbrukets bidrag till växthuseffekten (jordbruket ger upphov till två kraftiga växthusgaser, nämligen metan och dikväveoxid) är begränsat och minskar inom hela EU tack vare de åtgärder som redan tillämpas inom ramen för GJP såsom tvärvillkor, miljövänligt jordbruk och andra landsbygdsutvecklingsåtgärder.

104.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka i vilken utsträckning dessa resultat kan förbättras ytterligare genom att jordbruket införlivas i Kyotomekanismerna.

105.

Europaparlamentet anser att tillhandahållandet av förnybar energi från jordbruket inte ensidigt får vara till nackdel för djurhållning, befolkningarnas livsmedelssäkerhet i Europa och övriga världen, och inte heller för hållbarhet och biologisk mångfald. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att genomföra en konsekvensbedömning avseende den inverkan som främjandet av förnybar energi har för försörjningsberedskapen och miljövården och kräver att lämpligt stöd tillhandahålls för forskning och införande av ny och effektiv energiteknik som till fullo utnyttjar alla de möjligheter som biomassa erbjuder (t.ex. andra generationens biobränslen). Parlamentet betonar än en gång med eftertryck att biogasanläggningar som använder animaliska biprodukter på kort sikt erbjuder den största och mest hållbara tillväxtpotentialen för ytterligare energi från biomassa.

106.

Europaparlamentet understryker det starka sambandet mellan jordbruksverksamhet och vattenkvalitet respektive vattenkvantitet och betonar att de påfrestningar som jordbruket utsätter vattenmiljön för måste hanteras på ett hållbart sätt. Parlamentet anser att miljölagstiftning i kombination med principen om att förorenaren betalar bör vara den vägledande principen för att effektivt uppnå en hållbar vattenförvaltning och miljömålen.

107.

Europaparlamentet anser att systemet med jordbruksstöd måste vidareutvecklas även efter 2013 och uppmanar kommissionen att senast den 30 juni 2010 presentera en omfattande analys av tänkbara sätt att förändra systemet, framför allt med tanke på att jordbrukarna inom EU behöver en långfristig och tillförlitlig planering, bland annat genom att utarbeta strategiska målsättningar för att utveckla det europeiska jordbruket på ett sätt som främjar det innovativa klimatet, markutnyttjandet, produktkvaliteten, jordbrukarnas inkomst, miljöskyddet samt livsmedelssäkerhet. Parlamentet uppmanar kommissionen att analysera hur avsevärda administrativa förenklingar kan genomföras, framför allt när det gäller årliga bidragsutbetalningar på mindre än 20 000euro per stödmottagare.

108.

Europaparlamentet påpekar att biologisk mångfald påverkas, skapas och hotas av jordbruket. Det behövs ansträngningar på global, lokal och europeisk nivå för att skydda de värdefulla ekosystemtjänster som existerar tack vare den biologiska mångfalden, nämligen luft- och vattenrening, pollinering av grödor och skydd mot erosion.

109.

Europaparlamentet påpekar att landbygdsutvecklingen (och dess finansieringsinstrument EJFLU), i sin egenskap av GJP:s andra pelare, är av stor regional betydelse under den nuvarande programperioden 2007–2013. Parlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja möjligheterna till ett mer sammanhängande genomförande av de regionalpolitiska programmen (strukturfonderna) för att åstadkomma ett integrerat tillvägagångssätt på områden där synergier kan uppnås.

110.

Europaparlamentet anser att landsbygdsutveckling inte kan åstadkommas utan jordbruksverksamhet, och att målsättningen måste vara att garantera ekonomisk hållbarhet för invånarna i landsbygdsområdena och förbättra deras livskvalitet.

111.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en sammanhängande uppsättning förslag som syftar till att bevara och utveckla hållbar jordbruksverksamhet, särskilt i mindre gynnade områden och i områden med naturbetingade nackdelar, eftersom dessa är nödvändiga för att skydda den biologiska mångfalden och bevara ekosystemen.

112.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stärka politiken för forskning och tekniköverföring, bland annat för att främja miljö- och ekosystemvänligare produktionsmetoder som kan bidra till ett hållbart jordbruk.

113.

Europaparlamentet uppmärksammar de framgångsrika projekt runtom i EU där man genom samarbete på lokal och regional nivå mellan jordbrukare, miljögrupper och myndigheter har lyckats minska jordbrukets effekter på miljön.

114.

Europaparlamentet anser särskilt att ett framtida system i större utsträckning måste koncentreras på aspekter som rör social, ekonomisk och territoriell sammanhållning och integrerad utveckling av landsbygden och stadsnära områden, stärkande av nyckelsektorer inom jordbruket, betalning för prestation respektive kompensation för särskilda belastningar samt riskhantering. I samband med detta måste förhållandet mellan den första och andra pelaren ses över fullständigt.

115.

Europaparlamentet anser att EU:s jordbruk kan tillhandahålla miljövänliga lösningar för de mest överhängande problemen i vårt urbaniserade samhälle, även i stadsnära områden, och således kan bidra till att uppnå Lissabonmålen och målen i Göteborgsagendan.

116.

Europaparlamentet uppmärksammar den särskilda roll som jordbrukare i stadsnära områden spelar. Jordbrukare och markförvaltare i stadsnära områden kan främja lösningar som uppfyller både Lissabonmålen (kunskap, forskning, innovation) och Göteborgsmålet (hållbarhet).

*

**

117.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

20.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 66/23

—

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 3 och 13,

—

med beaktande av rådets beslut 2006/144/EG av den 20 februari 2006 om gemenskapens strategiska riktlinjer för landsbygdsutvecklingen (programperiod 2007–2013) (1),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (2),

—

med beaktande av kommissionens förordning (EG) nr 1974/2006 av den 15 december 2006 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1698/2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (3),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (4),

—

med beaktande av rådets direktiv 86/613/EEG av den 11 december 1986 om tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män med egen rörelse, bland annat jordbruk, samt om skydd för kvinnor med egen rörelse under havandeskap och moderskap (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (6),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (7),

—

med beaktande av rådets resolution av den 2 december 1996 om integrering av perspektivet som rör lika möjligheter för kvinnor och män i de europeiska strukturfonderna (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 13 mars 2003 om jämställdhetsmålen vid användningen av strukturfonderna (9),

—

med beaktande av rådets slutsatser av den 22 juli 2003 – ”Sysselsättning i landsbygdsområden inom ramen för den europeiska sysselsättningsstrategin” (10),

—

med beaktande av ”Översyn av EU:s strategi för hållbar utveckling – Förnyad strategi” (11),

—

med beaktande av kommissionens meddelande inför Europeiska rådets vårmöte – ”Att arbeta tillsammans för tillväxt och sysselsättning – Nystart för Lissabonstrategin” (KOM(2005)0024),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män” (KOM(2007)0424),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Sysselsättning i landsbygdsområden: att överbrygga sysselsättningsklyftan” (KOM(2006)0857) och det medföljande arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar (SEK(2006)1772),

—

med beaktande av publikationen ”Kvinnor deltar i utvecklingen av landsbygden: Att säkra framtiden för Europas landsbygd” (12),

—

med beaktande av SERA-studien (”Study on Employment in Rural Areas”) 2006,

—

med beaktande av rapporten ”Rural Development in the European Union – Statistical and Economic Information” från 2006,

—

med beaktande av slutsatserna av Europeiska rådet den 23–24 mars 2000 i Lissabon om Lissabonstrategin för sysselsättning och tillväxt,

—

med beaktande av slutsatserna från den andra europeiska konferensen om landsbygdsutveckling, som anordnades i Salzburg den 12–14 november 2003, ”En fruktbar framtid för landsbygden – en politik som kan uppfylla våra ambitioner”,

—

med beaktande av rapporterna från Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor om den första europeiska undersökningen om livskvalitet: skillnader mellan städer och landsbygd samt om socialt kapital och nya arbetstillfällen i Europas landsbygd och om kvinnliga företagare på landsbygden,

—

med beaktande rådets beslut 2005/600/EG av den 12 juli 2005 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (13),

—

med beaktande av den gemensamma rapporten om socialt skydd och social integration 2007 (14),

—

med beaktande av den europeiska pakten för jämställdhet, som antogs av Europeiska rådet i Bryssel den 23–24 mars 2006,

—

med beaktande av sin resolution av den 25 juni 1993 om bedömningen av kvinnors oavlönade arbete (15),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 juli 2003 om kvinnor på EU:s landsbygd i samband med halvtidsöversynen av den gemensamma jordbrukspolitiken (16) samt resolutionen av den 13 mars 2007 om en färdplan för jämställdhet 2006–2010 (17),

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6-0031/2008), och av följande skäl:

A.

Ur ett EU-perspektiv hanteras landsbygdsområden (18) via den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Denna resolution handlar om den andra pelaren i GJP, det vill säga landsbygdens utveckling, men även social och ekonomisk politik måste beaktas.

B.

En av de viktigaste målsättningarna för Europeiska unionens politik för landsbygdens utveckling är att förbättra livskvaliteten i landsbygdsområdena och främja diversifieringen av den ekonomiska verksamheten.

C.

För att landsbygdsområdena ska bli mer attraktiva krävs det främjande av hållbar och integrerad tillväxt och skapande av nya arbetstillfällen, särskilt för kvinnor och ungdomar, samt samhälls- och hälso- och sjukvårdstjänster av god kvalitet.

D.

De ekonomiska och sociala förändringar som landsbygdsområdena går igenom påverkar inte alla kvinnor på samma sätt, utan de erbjuder möjligheter för vissa och orsakar mycket stora utmaningar och problem för andra.

E.

Lissabonmålen om att generera tillväxt och främja en social marknadsekonomi, kan bara uppfyllas genom att kvinnors stora potential utnyttjas till fullo på arbetsmarknaden i både landsbygds- och stadsområden.

F.

Kvinnlig arbetskraft betraktas ofta som en obegränsad naturresurs som ska utnyttjas, samtidigt som den orättvisa uppdelningen av arbetsmarknaden är på väg att befästas.

G.

Sysselsättningstalen för både män och kvinnor är lägre i landsbygdsområdena och många kvinnor kommer dessutom aldrig in på den officiella arbetsmarknaden och är därför varken registrerade som arbetslösa eller ingår i arbetslöshetsstatistiken. Landsbygdsområdena drabbas hårt av bristen på sysselsättning av hög kvalitet.

H.

Genomförandet av direktiv 86/613/EEG har så här långt inte fungerat effektivt och inte levt upp till de ursprungliga målen, i synnerhet inte målet att förbättra statusen för medhjälpande makar eller makor.

I.

Många kvinnor i landsbygdsområdena har sysslor som är jämförbara med en yrkesverksamhet, men saknar erkännande, skydd och lön för detta.

J.

Endast ett fåtal kvinnor äger ett jordbruksföretag och då rör det sig normalt sett om ett i ekonomiska termer litet företag med låg avkastning. De flesta kvinnorna i landsbygdsområden arbetar tillsammans med män som tillhör familjen (far, bror, make) och som står som ensamma ägare till jordbruket (växtodling eller djuruppfödning).

K.

Situationen i landsbygdsregionerna skiljer sig kraftigt åt mellan medlemsstaterna och inom medlemsstaterna, och landsbygdsregioner med olika utvecklingspotential måste därför få adekvat stöd, liksom de människor som bor där.

L.

Landsbygdsområden kan erbjuda en hög livskvalitet för barnfamiljer och för äldre personer, men står ändå inför många olika utmaningar, exempelvis brist på infrastruktur för utbildning på alla nivåer och system för samhällstjänster såsom tillräcklig och lämplig barnomsorg, närservice, äldrevård och sjukvård och handikappomsorg, samt press från en pågående omstrukturering av jordbruket och miljöskyddet.

M.

Kvinnors stora bidrag till den lokala utvecklingen och gemenskapsutvecklingen avspeglas inte tillräckligt i deras deltagande i beslutsprocesserna.

N.

Kvinnor arbetar främst frivilligt med arbete inom och utanför familjen, och familjen utgör den grundläggande sociala enheten.

O.

Landsbygdsområden är särskilt drabbade av en åldrande befolkning, låg befolkningstäthet och avfolkning i vissa områden.

P.

Utflyttningen av kvinnor i de ekonomiskt aktiva åldersgrupperna fortsätter att leda till en viss ”maskulinisering” av landsbygdsbefolkningen, med negativa följder för livskvaliteten i samhället och för den demografiska utvecklingen.

Q.

Kvinnor i landsbygdsområden lägger särskilt stor tid på att skjutsa sina barn och andra familjemedlemmar till läkare, skolor och idrottsaktiviteter. Samtidigt missgynnas ungdomar av bristen på lokal kollektivtrafik och har därför sämre möjligheter att hitta en yrkesutbildning eller ett arbete.

R.

Tillgången till informations- och kommunikationsteknik är sämre på landsbygden, särskilt kvinnornas tillgång till sådan teknik.

S.

Landsbygdsområdena erbjuder verkliga möjligheter när det gäller deras potential för tillväxt i nya sektorer och tillhandahållandet av lantliga natur-, kultur- och fritidsinrättningar, hantverk och turism, som främst drivs av kvinnor och är en viktig ekonomisk faktor för underutvecklade men natursköna områden.

T.

Större hänsyn bör tas till könsbudgetering i syfte att bidra till en effektiv förvaltning av utvecklingsprogram för landsbygden. Man bör särskilt se till att finansieringen på ett bättre sätt riktas in på de särskilda behoven bland kvinnorna i dessa regioner.

U.

Förordning (EG) nr 1260/1999 har som huvudmål att undanröja bristande jämställdhet och främja lika möjligheter för kvinnor och män.

1.

Europaparlamentet är övertygat om att jämställdhetsintegreringen i landsbygdssektorn är en nyckelstrategi inte bara för att främja jämställdheten mellan kvinnor och män, utan även för ekonomisk tillväxt och en hållbar utveckling av landsbygden.

2.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förbättra sin statistik och information när det gäller detta fenomen och att analysera mönstren, de främsta orsakerna till och konsekvenserna av utflyttningen från landsbygdsområdena i EU. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att utveckla strategier i syfte att tygla utflyttningen av kvinnor från landsbygden, särskilt av högutbildade kvinnor.

3.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i samarbete med de regionala och lokala myndigheterna och företagen skapa incitament för att höja kvinnors utbildningsnivå och främja deras deltagande i arbete, särskilt genom att undanröja diskrimination som kvinnor kan utsättas för på arbetsmarknaden, i syfte att hantera problemet med fattigdom och socialt utanförskap i landsbygdsområden. Parlamentet noterar att fattigdomen är utbredd i landsbygdssamhällena, särskilt i de nya medlemsstaterna.

4.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för kvinnliga egenföretagare i fråga om mamma- och sjukledighet.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lämna statistik avseende fattigdom och socialt utanförskap, som inte bara delas upp efter kön och ålder utan där också dimensionen stad/landsbygd används.

6.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stödja övergången från jordbruksbaserade landsbygdsområden till bredare ekonomiskt baserade landsbygdsområden.

7.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att genomföra politik för att förbättra de allmänna levnadsvillkoren för kvinnor i landsbygdsområden, med särskild uppmärksamhet på funktionshindrade kvinnor, kvinnor som utsatts för könsrelaterat våld, invandrarkvinnor, kvinnor som tillhör etniska minoriteter och kvinnor som diskrimineras på olika sätt, samt att säkra landsbygdsområdenas framtid genom att erbjuda tillgång till posttjänster, bredbandstjänster och ny tillämpad teknik, kultur- och idrottscentrum, brandkår och allmänna offentliga tjänster.

8.

Europaparlamentet uppmanar EU-institutionerna, medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna att underlätta tillgången till informations- och kommunikationsteknik på landsbygden och att främja lika möjligheter i fråga om denna tillgång med hjälp av strategier och verksamheter som riktar sig till kvinnor på landsbygden.

9.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja kvinnligt företagande och stödja kvinnliga företagsnätverk genom exempelvis handlednings-/coachningsmodeller och allianser av kvinnliga företagare och designinitiativ som syftar till att förbättra inställningen till företagare och kvinnors färdigheter och kompetens i landsbygdsområden samt att främja kvinnlig representation i bolags- och föreningsstyrelserna.

10.

Europaparlamentet uppmanar EU-institutionerna, medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna att stödja projekt för främjande av och rådgivning inför bildandet av innovativa företag för primär jordbruksproduktion på landsbygden, vilka kan skapa nya arbetstillfällen som accepteras framför allt av kvinnor, huvudsakligen inom följande områden: outnyttjade eller underutnyttjade produkter, höjande av jordbruksprodukternas värde och försök att hitta avsättning för dem, användande av ny teknik, bidrag till områdets ekonomiska diversifiering och tillhandahållande av tjänster som gör det lättare att förena arbets- och familjeliv.

11.

Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att öka finansieringen av innovativa åtgärder för kvinnor i landsbygdsområden. Kommissionen uppmanas även att inom Leader starta nätverksprojekt som syftar till ett utbyte av erfarenheter och bästa praxis.

12.

Europaparlamentet betonar att det arbete på fälten som utförs av kvinnor som inte är medlemmar av företagsägarfamiljen, inbegripet invandrarkvinnor, måste få större erkännande. Dessa kvinnor drabbas i högre grad av de svårigheter som kvinnor som arbetar inom jordbruket i allmänhet drabbas av.

13.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att ta hänsyn till den stora grupp – främst kvinnor – av medhjälpande partners i jordbruksföretag och i små och medelstora företag som i många medlemsstater har en oklar rättsställning, vilket medför vissa ekonomiska och rättsliga problem när det gäller rätten till graviditets- och sjukledighet, intjänandet av pensionsrättigheter, tillgången till socialförsäkringar samt i samband med skilsmässa.

14.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utveckla det juridiska begreppet gemensamt ägande i syfte att uppnå ett fullständigt erkännande av kvinnornas rättigheter inom jordbrukssektorn, ett fullgott socialförsäkringsskydd och ett erkännande av deras arbete.

15.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att erbjuda ideologiskt och ekonomiskt stöd till ideellt eller frivilligt arbete. Parlamentet betonar vikten av det sociala arbete som kvinnoorganisationerna utför i detta sammanhang, men begär ändå att strukturerna ändras så att kvinnorna får större tillgång till förvärvsarbete.

16.

Europaparlamentet påpekar att kvinnor i landsbygdsområden drabbas jämförelsevis hårdare av dold arbetslöshet än män på grund av traditionella könsroller och den brist på lämplig infrastruktur, exempelvis barnomsorgsinrättningar, som råder i många områden.

17.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i samarbete med regionala myndigheter uppmuntra till inrättandet av regionala resurscentrum för kvinnor, särskilt kvinnor mellan 25 och 60 år som drabbas av arbetslöshet, och att stödja dem på deras väg mot egenanställning eller vid utveckling av tjänster inom deras egna samhällen genom gräsrotskonsultation och behovsbedömningar.

18.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att förbättra sina utbildningsanstalter och främja utvecklingen av ett nätverk av samhällstjänster för barn-, äldre- och handikappomsorg och sjukvård i syfte att göra det möjligt för män och kvinnor på landsbygden att förena arbets-, familje- och privatliv. Parlamentet uppmanar även medlemsstaterna att förbättra tillgången till primärvård och att garantera tillhandahållandet av ambulanssjukvård och akutmedicinska tjänster i landsbygdsområden.

19.

Europaparlamentet vill rikta uppmärksamheten på det starka tabu som omgärdar sexuellt våld och/eller våld i hemmet mot kvinnor och flickor i landsbygdsområden, och uppmanar medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att förbättra skyddet av och stödet till offren och till dem som löper risk att falla offer för sådant våld.

20.

Europaparlamentet anmodar medlemsstaterna att åtgärda bristen på god transportinfrastruktur i landsbygdsområdena och att utveckla en positiv politik för att förbättra tillgången till transport för alla, särskilt för funktionshindrade personer, eftersom transporter är en faktor som befäster det sociala utanförskapet och den bristande jämställdheten i samhället, vilket främst drabbar kvinnor.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom ramen för omarbetningen av programmen för landsbygdens utveckling noggrant övervaka jämställdhetsintegreringen i de program för landsbygdens utveckling som har lagts fram av medlemsstaterna.

22.

Europaparlamentet välkomnar i detta avseende ESF/EQUAL-projekten som strävar efter att synliggöra och stärka kvinnors ställning i jordbruket och på landsbygden. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja sådana projekt inom EU.

23.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stödja företag som investerar i landsbygdsområden och erbjuder kvinnor sysselsättning av hög kvalitet.

24.

Europaparlamentet uppmanar EU-institutionerna, medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna att främja inrättandet på såväl nationell som internationell nivå av fora för kunskapsutbyte eller liknande verksamheter, vilka i synnerhet beaktar kvinnornas situation på landsbygden.

25.

Europaparlamentet påpekar att kvinnor är underrepresenterade i formella ledande positioner i landsbygdsområden och regioner, samtidigt som de dock spelar en viktig roll i det ”informella” samfundet där de ofta innehar viktiga funktioner i det sociala livet med sitt bidrag till produktionen av socialt kapital genom medverkan i informella lokala nätverk (exempelvis frivilligt samhällsarbete eller olika temaföreningar).

26.

Europaparlamentet uppmanar de relevanta nationella, regionala och lokala myndigheterna att uppmuntra kvinnors deltagande i lokala aktionsgrupper och utvecklingen av lokala partnerskap under Leader-axeln samt att garantera en jämn könsfördelning i styrelserna.

27.

Europaparlamentet beklagar att kommissionen inte har följt parlamentets ovannämnda resolution av den 3 juli 2003 och gjort en genomgripande översyn av direktiv 86/613/EEG, trots att den konstaterar att genomförandet av direktivet så här långt har varit ineffektivt och att endast minimala framsteg har gjorts med att erkänna och erbjuda tillräckligt skydd åt medhjälpande makar/makor till personer med egen rörelse eller jordbruksrörelse i medlemsstaterna. Parlamentet uppmanar därför på nytt kommissionen att senast i slutet av 2008 lägga fram ett förslag till ett reviderat direktiv som föreskriver egna sociala rättigheter och pensionsrättigheter för medhjälpande kvinnor i jordbruksföretag och medhjälpande kvinnor i små och medelstora företag.

28.

Europaparlamentet beklagar djupt att kommissionen fortfarande inte har gjort någon konkret uppföljning av de resolutioner som parlamentet tidigare har utfärdat om situationen för medhjälpande makar/makor till personer med egen rörelse och som bland annat har innehållit följande krav:

29.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén samt till de verkställande och valda organ i medlemsstaterna som är ansvariga för lika möjligheter på lokal, regional och nationell nivå.

—

Huvudsakligen landsbygdsregion: om mer än 50 procent av befolkningen i regionen bor i landsbygdskommuner (med färre än 150 invånare/km2).

—

Mellanregion: om 15–50 procent av befolkningen i regionen bor i lokala landsbygdsenheter.

—

Huvudsakligen stadsregion: om mindre än 15 procent av befolkningen i regionen bor i lokala landsbygdsenheter.

20.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 66/29

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 7 december 2005”Handlingsplan för biomassa” (KOM(2005)0628),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 10 januari 2007”Färdplan för förnybar energi – Förnybara energikällor under 2000-talet: att bygga en hållbarare framtid” (KOM(2006)0848),

—

med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 november 1997”Energi för framtiden: förnybara energikällor – Vitbok för en gemenskapsstrategi och handlingsplan” (KOM(1997)0599),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el (1),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 26 maj 2004”Andelen förnybar energi i EU – Kommissionens rapport i enlighet med artikel 3 i direktiv 2001/77/EG samt bedömning av den inverkan som lagstiftning och annan gemenskapspolitik haft på de förnybara energikällornas utveckling i EU och förslag på konkreta åtgärder” (KOM(2004)0366),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 1230/2003/EG av den 26 juni 2003 om ett flerårigt program för åtgärder på energiområdet: ”Intelligent energi – Europa” (2003–2006) (2) och kommissionens meddelande av den 8 februari 2006”En EU-strategi för biodrivmedel” (KOM(2006)0034),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/30/EG av den 8 maj 2003 om främjande av användningen av biodrivmedel eller andra förnybara drivmedel (3),

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare (4) och rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 280/2004/EG av den 11 februari 2004 om en mekanism för övervakning av utsläpp av växthusgaser inom gemenskapen och för genomförande av Kyotoprotokollet (6),

—

med beaktande av rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 29 september 2005 om andelen förnybar energi i EU och förslag på konkreta åtgärder (8),

—

med beaktande av sin resolution av den 23 mars 2006 om främjande av grödor för icke-livsmedelsändamål (9),

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och yttrandena från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A6-0034/2008), och av följande skäl:

A.

I kommissionens ovannämnda meddelande av den 26 november 1997 anges målet för ökandet av förnybara energikällor från 6 procent 1995 till 12 procent senast 2010.

B.

Kommissionen meddelade i sitt ovannämnda meddelande av den 7 december 2005 att om man ska kunna uppnå detta mål måste den energi som produceras från biomassa mer än fördubblas.

C.

Jordbruk och skogsvård i EU har avsevärt bidragit till att dämpa effekterna av klimatförändringen vilket framgår av minskningen av utsläppen av växthusgaser från jordbruket, som mellan 1990 och 2004 föll med 10 procent i EU-15 och med 14 procent i EU-25. Man förväntar sig att utsläppen från jordbruket i EU senast 2010 kommer att ligga 16 procent under 1990 års nivå.

D.

Det finns en stor potential för en avsevärd ökning av biogasproduktionen, särskilt med hänsyn till det potentiella bidraget från boskapsproduktion (gödsel), slam, avfall och grödor som är olämpliga för livsmedels- och foderproduktion, som utgör utmärkt biogasmaterial. I detta sammanhang bör man emellertid beakta vilka konsekvenser det får för markens struktur och livsformer om boskapsgödsel utnyttjas för energisyften.

E.

Hittills produceras årligen endast 50 PJ biogas av gödsel, energigrödor, slam och organiskt avfall, trots att potentialen enbart från gödsel är 827 PJ.

F.

Produktionen av biogas och biogasanläggningarna är ojämnt fördelade inom EU, vilket också visar att potentialen inte används fullt ut.

G.

Biogas kan utnyttjas på många användbara sätt, däribland för elproduktion, uppvärmning, kylning och som drivmedel m.m.

H.

Användningen av biomassa för el kan bidra till att minska utsläppen av växthusgaser, och biomassa anses vara en av de billigaste energikällorna för uppvärmning.

I.

Utvecklandet av biogasanläggningar baserade på energigrödor har avtagit avsevärt beroende på snabbt ökande spannmålspriser, livsmedelsutbudet och miljöhänsyn.

J.

Oron för sambandet mellan bioenergiproduktion (främst bioetanol och biodiesel) och stigande spannmåls- och livsmedelspriser på världsmarknaden rör inte biogasproduktion baserad på gödsel, slam, organiskt avfall och biprodukter från grödor, som är olämpliga för livsmedels- och foderproduktion, och dessutom är en säker behandling av dessa material under alla omständigheter nödvändig.

K.

Gödsel i de nya medlemsstaterna förekommer i huvudsak i blandad form och består av minst 20 procent halm. Det kan dessutom gå lång tid mellan produktionen av gödsel och avlägsnandet av det, vilket inte är lämpligt för någon form av fermentation.

1.

Europaparlamentet anser att biogas är en nödvändig energiresurs som bidrar till en hållbar ekonomisk utveckling och en hållbar utveckling av jordbruk och landsbygd samt till miljöskydd.

2.

Europaparlamentet betonar att biogas kan bidra till att minska EU:s energiberoende.

3.

Europaparlamentet betonar att produktion av biogas från gödsel, slam och kommunalt, animaliskt och organiskt avfall bidrar till en diversifiering av energikällorna och därigenom också i stigande grad till en säker, konkurrenskraftig och hållbar europeisk energiförsörjning samt till att ge jordbrukarna nya inkomstmöjligheter.

4.

Europaparlamentet anser att användning av biogas, särskilt för att producera värme och el, på ett betydande sätt kan bidra till det bindande målet att 20 procent av den totala energiförbrukningen i EU senast 2020 ska komma från förnybar energi.

5.

Europaparlamentet betonar att man genom förnybara energikällor som biogas och biobränslen, tillsammans med solenergi och vindkraft, på lång sikt och med stöd av ytterligare ökade forskningsinsatser kan uppnå ett långtgående oberoende från energikällor baserade på fossila bränslen.

6.

Europaparlamentet uppmanar både EU och medlemsstaterna att utnyttja biogasens enorma potential genom att skapa en gynnsam miljö samt behålla och utveckla stödprogram för att främja investeringar i och upprätthållande av biogasanläggningar.

7.

Europaparlamentet betonar att biogas från gödsel har flera miljöfördelar, t.ex. minskning av metan- och koldioxidutsläpp, minskning av utsläppen av partiklar och kväveoxider, betydligt mindre påträngande doft, hygienisering av flytgödsel och bättre verkningsförmåga i kvävet i det behandlade gödslet, vilket innebär att det krävs mindre kväve för att nå samma gödningsverkan.

8.

Europaparlamentet betonar att produktion av agrobränslen från avfall inte bör bli ett mål i sig. Att minska avfallsmängden bör även i fortsättningen prioriteras såväl i Europeiska unionens som i medlemsstaternas miljöpolitik.

9.

Europaparlamentet kräver att flytgödsel i större utsträckning ska användas till framställning av biogas, eftersom det fortfarande finns en mycket stor potential för en sådan användning, samtidigt som man därmed främjar en decentralisering av de energiproducerande biogasanläggningarna. Parlamentet konstaterar att ökad användning av flytgödsel för detta ändamål kan leda till en avsevärd minskning av metanutsläppen vid lagringen av flytgödseln.

10.

Europaparlamentet betonar att gödsel, kommunala avlopp och agroindustriellt avfall kan innehålla ämnen (bakterier, virus, parasiter, tungmetaller, skadliga organiska ämnen) som kan utgöra ett hot mot folkhälsan eller miljön. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att man vidtar lämpliga försiktighetsåtgärder för att undvika smitta och spridning av dessa ämnen och de sjukdomar som de kan orsaka.

11.

Europaparlamentet anser att användningen av slam och animaliskt eller organiskt avfall kommer att förbättra effektiviteten hos biogasanläggningarna. Parlamentet anser att hygienproblem vid användning av animaliskt avfall i de flesta fall är jämförelsevis lätta att kontrollera.

12.

Europaparlamentet kräver även att produkter från första bearbetningsfasen som exempelvis potatisskal eller fruktkött används som biomassa i biogasanläggningar.

13.

Europaparlamentet betonar att teknisk och förvaltningsmässig utveckling förväntas inom den närmaste tiden, vilket ytterligare kommer att öka de miljö- och hälsomässiga fördelarna med biogasanläggningar som använder gödsel, flytgödsel och organiskt avfall.

14.

Europaparlamentet anser att det i samband med biogasanläggningar – precis som vid djurhållning – bör garanteras hållbarhet och regionalt anpassade dimensioner, så att de miljömässiga fördelarna också kan leda till en större acceptans av jordbruk med djurhållning, som möter många problem på grund av ett växande antal klagomål från grannar och från allmänheten.

15.

Europaparlamentet påpekar att biogasanläggningar som använder gödsel, slam eller organiskt avfall kan leda till högre ammoniakutsläpp, men menar att denna sidoeffekt kan begränsas på ett ganska enkelt sätt och förebyggande åtgärder bör införlivas i den nationella lagstiftningen om biogasanläggningar och i stödordningar för sådana anläggningar.

16.

Europaparlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna och kommissionen att se till att biogasanläggningar inte släpper ut metan, eftersom detta skulle kunna äventyra de positiva effekterna på den globala uppvärmningen.

17.

Europaparlamentet upprepar att allt ekonomiskt stöd till biogasanläggningar bör grundas på effektivitet, teknisk utveckling och en positiv växthusgasbalans, skapande av ett mervärde för jordbruk med djuruppfödning och landsbygden samt andra ekonomiska och miljömässiga fördelar med anläggningarna. Parlamentet framhåller att en säker livsmedelsförsörjning till befolkningen inte får äventyras.

18.

Europaparlamentet noterar med djup oro den ökade konkurrensen i många medlemsstater mellan energisektorn och livsmedels- och foderproduktion när det gäller användningen av vissa jordbruksprodukter, såsom majs. Parlamentet betonar att sådan konkurrens har lett till en betydande höjning av priset på foder.

19.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vid framtida förslag om reglering av biogassektorn inte bara granska miljöaspekter utan också ta med konsekvenserna för en hållbar livsmedelsproduktion av hög kvalitet.

20.

Europaparlamentet betonar att biogasproduktion baserad på gödsel, slam och animaliskt och organiskt avfall bör prioriteras eftersom fördelarna med dessa metoder när det gäller hållbarhet och miljö är otvetydiga.

21.

Europaparlamentet konstaterar att den optimala storleken för en biogasanläggning beror på olika faktorer som avgör stordriftsfördelarna och som bör undersökas grundligt. Parlamentet betonar att man utöver företagsekonomiska aspekter och växthusgasprestanda framför allt bör utvärdera hur anläggningens storlek påverkar det omgivande landskapet med hänsyn till utvidgningen av en monokulturell odling av vissa grödor.

22.

Europaparlamentet betonar att det skulle vara bäst för dem som driver biogasanläggningar att kombinera och använda allt tillgängligt organiskt material, både ur miljömässigt och ekonomiskt pespektiv.

23.

Europaparlamentet anser att den unga och innovativa biogassektorn visserligen behöver stöd för att komma igång, men att stödet bör upphöra när sektorn blivit kommersiellt lönsam.

24.

Europaparlamentet anser att finansieringen av biogasanläggningar som endast baseras på grödor måste fortsätta under noggrann övervakning och fokuseras på de mest avancerade och effektiva anläggningarna eller systemen för att garantera EU:s ekonomiska och tekniska fördel på området och för att undersöka framtida alternativ.

25.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att rapportera om hur kriterier om ekonomisk och miljömässig effektivitet och hållbarhet kan införas för energigrödor, på ett sådant sätt att denna förhållandevis nya teknik skulle bli mer miljövänlig och så att man garanterar att frågor avseende livsmedelsproduktion och livsmedelsförsörjning tas upp på lämpligt sätt.

26.

Europaparlamentet kräver ökade insatser för att utveckla och främja ny teknik för biogas, i synnerhet när det gäller hur man ska kunna utnyttja biomassa (andra generationens biogas) som biobränsle och höja lönsamheten hos biogasanläggningarna, som är de mest miljövänliga, eftersom det bara är genom innovativ teknik såsom teknik för gasåtervinning som biogasanläggningarnas effektivitet kan ökas betydligt.

27.

Europaparlamentet påminner medlemsstaterna och kommissionen om att ytterligare utveckling inom biogasområdet inte är möjlig utan kompletterande finansiering. Parlamentet erinrar om att medel måste beviljas till forskning och utveckling, spridning av resultat från specifika projekt, anläggningar och till ett ökat stöd till ”grön el” och ”grön gas”.

28.

Europaparlamentet erinrar om att de medlemsstater som ger extra incitament till ”grön energi” genom tillräckliga prisstöd eller andra åtgärder också har lyckats bäst när det gäller att främja biogas.

29.

Europaparlamentet anser att produktion av ”grön gas” bör stödjas på samma sätt som produktion av ”grön el”.

30.

Europaparlamentet kräver att kommissionen och medlemsstaterna ser till att medel från europeiska och nationella program går till de mest effektiva och hållbara anläggningarna, särskilt till anläggningar som producerar el och värme eller till inrättande av faciliteter och nät för uppgradering och leverans av biogas till naturgasnätet.

31.

Europaparlamentet betonar i detta sammanhang att inmatning av el, värme och naturgas i näten ska ske utan diskriminering, och kräver att biogas ska jämställas med naturgas, så att den efter inmatningen i naturgasnätet kan nå sin fulla potential.

32.

Europaparlamentet anser att en förenkling av förfarandena för handel med koldioxid avsevärt kan bidra till biogasanläggningarnas ekonomiska livskraft och hållbarhet.

33.

Europaparlamentet betonar att biogasanläggningar kan hjälpa de jordbrukare som ännu inte har tillräcklig lagringskapacitet för gödsel att lösa detta problem på ett ekonomiskt hållbart sätt.

34.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att inrättandet av biogasanläggningar och tillståndet för användning av organiskt avfall och slam inte hindras av onödigt omständliga administrativa förfaranden och föreskrifter.

35.

Europaparlamentet hänvisar till de stora skillnaderna i längd och innehåll mellan de nationella förfarandena för godkännande av biogasanläggningar. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att nationella krav som avser fysisk planering, utfärdande av licenser och godkännande inte lägger onödiga hinder i vägen.

36.

Europaparlamentet kräver att ett förenklat bygglovsförfarande införs för byggandet av biogasanläggningar.

37.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inrätta en gemensam positivlista över produkter som får användas i biogasanläggningar, i syfte att införa rättvisa förutsättningar för jordbrukarna i de olika medlemsstaterna.

38.

Europaparlamentet uppmuntrar jordbrukare att samarbeta när det gäller inrättande och drift av biogasanläggningar.

39.

Europaparlamentet kräver att kommissionen och medlemsstaterna utvecklar en sammanhållen biogaspolitik. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en särskild rapport om biogas och dess främjande i EU, i vilken man sammanfattar de nödvändiga ändringarna i gemenskapslagstiftningen och i den nationella lagstiftningen för att underlätta en ytterligare utvidgning av biogassektorn och tar upp de effektivaste sätten att använda EU-medel och EU-program samt ger exempel på bästa metoder. I detta sammanhang efterlyser parlamentet även en konsekvensbedömning av hur olika former av biogasproduktion inverkar på klimatet, landskapets ekologi, inkomsterna på landsbygden och tryggandet av den globala livsmedelsförsörjningen.

40.

Europaparlamentet anser att främjandet av biogas ska integreras helt och fullt i det föreslagna direktivet om främjande av användningen av förnybar energi (KOM(2008)0019), med tyngdpunkt på följande:

41.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att så snart som möjligt lägga fram ett förslag till direktiv om bioavfall som ska inbegripa kvalitetsstandarder. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheterna för ett gemensamt direktiv om biogas och bioavfall.

42.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram lagstiftningsförslag om användning av restprodukter från biogasanläggningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att endast sådant organiskt material som möjliggör användning av restprodukter utan att miljön tar skada får användas i biogasanläggningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att överväga att förbjuda tillväxtförstärkare i djurfoder som innehåller tungmetaller om detta skulle visa sig bli ett problem i hela EU när det gäller senare användning av biogasrestprodukter på åkrar.

43.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (10), nitratdirektivet (11), direktivet om avloppsslam (12), ramdirektivet om vatten (13), fågeldirektivets (14), livsmiljödirektivet (15) och lagstiftningen om tungmetaller genomförs på ett effektivt sätt i alla medlemsstater och regioner, för att därmed göra biogasanläggningar baserade på gödsel och slam mer attraktiva.

44.

Europaparlamentet kräver att kommissionen så snart som möjligt lägger fram en strategi för att införliva biogasanläggningar i Kyotomekanismerna, t.ex. genom gröna certifikat, särskilda premier eller skattelättnader för el och värme från biogasanläggningar eller andra åtgärder. Parlamentet påpekar att detta skulle befrämja biogasanläggningarnas kostnadseffektivitet och samtidigt synliggöra jordbrukets insatser i samband med klimatförändringarna.

45.

Europaparlamentet efterlyser en bedömning av huruvida nitratdirektivet blir överflödigt när grundvattendirektivet genomförts fullt ut.

46.

Europaparlamentet betonar åter att EU:s lagstiftning inte bör främja användningen av konstgödsel framför användningen av stallgödsel och biprodukter från biogasanläggningar. Parlamentet kräver därför som ett första steg att definitionen av stallgödsel i nitratdirektivet snarast möjligt tas upp till ny behandling.

47.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja inmatningen av biogas i naturgasnäten med hjälp av rekommendationer eller ett direktiv.

48.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att så snart som möjligt lägga fram sina förslag om ytterligare utökning av användningen av animaliska biprodukter och biprodukter från jordbruksgrödor för produktionen av biogas, vilket utlovades i kommissionens ovannämnda meddelande av den 7 december 2005.

49.

Europaparlamentet anser att de medlemsstater som inte har införlivat åtgärder eller inte har införlivat tillräckliga åtgärder i de befintliga nationella utvecklingsprogrammen bör inkludera biogas i sina halvtidsöversyner av de befintliga utvecklingsprogrammen för landsbygden och regionerna och föreslå framtida åtgärder.

50.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att garantera samarbete och samordning mellan medlemsstaterna, även mellan dem som för närvarande inte har några eller bara ett fåtal biogasanläggningar, så att de kan lära om varandras bästa metoder för biogasanläggningar genom överföring av kunskap och teknik.

51.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att senast den 15 december 2008 förelägga parlamentet en sammanhållen rapport om biogasproduktion i EU och dess framtidsutsikter, inklusive en konsekvensbedömning, i vilken man tar hänsyn till de förslag och den utveckling som har skett.

52.

Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionens råd nuvarande och kommande ordförandeskap att påskynda ytterligare diskussioner om hur hållbar biogasproduktion ska främjas. I detta sammanhang bör man för att främja biogasanläggningar på ett ekonomiskt hållbart sätt kombinera värme- och elproduktion.

*

**

53.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

20.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 66/35

—

med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Mobilisering av offentlig och privat finansiering för global tillgång till klimatvänlig, ekonomiskt överkomlig och trygg energiförsörjning genom den globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi” (KOM(2006)0583),

—

med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet i Bryssel den 8–9 mars 2007,

—

med beaktande av sin resolution av den 25 september 2007 om en färdplan för förnybar energi i Europa (1),

—

med beaktande av sin resolution av den 1 juni 2006 om effektivare energiutnyttjande eller hur man kan göra mer med mindre – grönbok (2),

—

med beaktande av sin resolution av den 14 december 2006 om en strategi för biomassa och biobränsle (3),

—

med beaktande av sin resolution av den 29 september 2005 om andelen förnybar energi i EU och förslag på konkreta åtgärder (4),

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och yttrandena från utskottet för utveckling och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A6-0006/2008), och av följande skäl:

A.

För att begränsa ökningen av genomsnittstemperaturen i världen till högst 2 oC är det nödvändigt att främja förnybar energi och energieffektivitet så att de globala utsläppen minskar, efter en topp 2015.

B.

Enligt Sternrapporten om klimatförändringarnas kostnader (Stern Review on the Economics of Climate Change, oktober 2006) och FN:s mellanstatliga klimatpanels (IPCC) rapporter kommer de fattigaste länderna och människorna att drabbas först och hårdast av klimatförändringarnas effekter.

C.

Förnybara energikällor och energibesparingar är centrala för en hållbar tillgång till energitjänster och bidrar till

D.

Vid världstoppmötet om hållbar utveckling 2002 enades världens ledare om att halvera det antal människor som för närvarande saknar tillgång till grundläggande energitjänster (för närvarande 1,6 miljarder människor). Om de nuvarande trenderna fortsätter kommer detta mål aldrig att nås.

E.

Hållbara lösningar på de energiutmaningar som utvecklingsländerna står inför bör uppnås genom ökad användning av förnybara energikällor, större förbättringar av energieffektiviteten samt energibesparingar.

F.

Öppenhet och redovisningsskyldighet gentemot offentliga och privata investerare kommer att vara centrala faktorer när det gäller att bedöma och eventuellt ytterligare öka det stöd som erbjuds genom den globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi. Strikta kontroller kommer att göras framför allt under de första åren av fondens genomförande.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag om en global fond för energieffektivitet och förnybar energi (Geeref).

2.

Europaparlamentet anser att en hållbar utveckling, särskilt i utvecklingsländerna och tillväxtländerna, med låga utsläpp av växthusgaser, ren luft och en hållbar energiförsörjning endast kan uppnås genom förnybar energiteknik som utnyttjar lokala energikällor och genom att tillgången till energi förbättras genom att investeringar i decentraliserad försörjning och försörjning till avlägsna områden främjas.

3.

Europaparlamentet anser att fondens huvudsyften bör vara att främja energieffektivitet, energibesparingar och förnybar energi, minska utsläppen av växthusgaser och andra risker, förbättra tillgången till energitjänster i de fattigaste länderna och diversifiera energikällorna i utvecklingsvärlden.

4.

Europaparlamentet välkomnar särskilt fondens fokus på att verka för privata investeringar genom att tillhandahålla riskkapital, eftersom detta blir avgörande för en framgångsrik utveckling av hållbara energiprojekt i utvecklingsvärlden på lång sikt.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till så att stöd till projekt och val av teknik villkoras med att dessa måste uppfylla omfattande hållbarhetskriterier och bidra till en hållbar utveckling samt ta hänsyn till geografiska särdrag och tillgängliga regionala resurser.

6.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att vid fondens genomförande fokusera på småskaliga projekt, för vilka det är svårast att locka investeringar från den privata sektorn. Parlamentet anser att kommissionen regelbundet bör se över sin övre gräns för investeringar på 10 000 000euro för enskilda projekt och samtidigt öronmärka minst en tredjedel av de tillgängliga medlen för småskaliga projekt som kräver mindre än 1 000 000euro.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till så att stöd till alla slags biomassaprojekt i utvecklingsländerna, inbegripet vatten- och avloppsrening, underställs strikta hållbarhetskriterier som säkerställer att endast de bäst lämpade teknikerna stöds. Därvid bör hänsyn tas till hur biomassan, sett ur ett livscykelperspektiv, påverkar utsläppen av växthusgaser, luftkvaliteten, landsbygdsvården, de socioekonomiska villkoren och den biologiska mångfalden, inbegripet skyddet av naturskogarna och en tryggad livsmedelsförsörjning för alla, genom en förbättring av de bästa lokala jordbruksmetoderna.

8.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att se till att Geeref stöder solenergiprojekt, och uppmanar även kommissionen att stödja utveckling av teknik för intelligenta nät. Parlamentet uppmuntrar särskilt investeringar som är lämpliga för de fattiga på landsbygden som t.ex. elektrifiering med hjälp av förnybar energi (t.ex. vattenenergi, solenergi, vindkraft och biomassa), solvärmesystem, pastöriseringsapparater som drivs med solenergi, solkök, vindpumpar och bättre matlagningsspisar samt stöd till mikrokreditsystem för att höja det lokala deltagandet i energiprojekt.

9.

Europaparlamentet insisterar på att Geeref inte får stödja stora projekt som kräver mer än 1 000 000euro för konventionella energikällor och för sameldning av bränslen från biomassa i befintliga eller nya kolkraftverk, småskalig användning av fossila bränslen (till exempel i dieselgeneratorer) eller storskalig produktion av biodrivmedel. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen att se till att investeringar genom de delfonder som stöds av Geeref inte stöder dessa tekniktyper. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att se till att alla relevanta förvaltningsavtal och kriterier för projekturval utesluter sådana projekt.

10.

Europaparlamentet anser att stödet, när så är möjligt, bör fokuseras på projekt som kombinerar teknik för förnybar energi med förbättrad energieffektivitet, till exempel projekt för att förbättra byggnadsbeståndet, belysningen och kylkedjan.

11.

Europaparlamentet efterlyser en fullständig samordning mellan Geeref och det framtida arbetet i den plattform för internationellt samarbete om energieffektivitet som kommissionen har föreslagit, i syfte att förbättra samarbetet inom forskning och utveckling samt inom riktmärkning.

12.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att se till att fonden stöder utvecklingen av lokala marknader samt lokal tillverkning och kapacitet i utvecklingsvärlden, till exempel genom att stödja lokala små och medelstora företag så att de kan ta på sig ansvaret för att saluföra ny teknik i en viss region.

13.

Europaparlamentet anser att fonden även bör användas till att skapa möjligheter framför allt för små och medelstora företag från medlemsstaterna att med sin tekniska sakkunskap stödja utvecklingen och utbyggnaden av hållbar energiteknik i utvecklingsvärlden.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att fonden samordnas med och kompletterar andra utvecklingspolitiska åtgärder och energiinitiativ som inriktas på utvecklingsländerna från medlemsstaternas och EU:s sida.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att fonden kompletterar och fungerar effektivt parallellt med de många andra internationella initiativ och fonder som för närvarande stöder projekt för hållbar energi i utvecklingsvärlden, inbegripet dem som leds av Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna och dem som lanserades vid världstoppmötet om hållbar utveckling 2002.

16.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att fonden bidrar till att reducera de hinder som gör att mekanismen för ren utveckling (CDM) inte kan användas i vissa länder, särskilt inte i de minst utvecklade länderna, och att den i större utsträckning uppmuntrar CDM-projekt som verkligen ger ett mervärde, bidrar positivt till en hållbar utveckling och uppfyller Gold Standard-kriterierna.

17.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheterna att utöka fonden i samband med ett eventuellt arrangemang efter år 2012 enligt Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, med beaktande av att hållbar energi i utvecklingsländerna kommer att vara avgörande för att uppnå målet i denna konvention.

18.

Europaparlamentet beklagar att det föreslagna minimimålet för finansiering på 100 000 000euro, med ett bidrag på endast 15 000 000euro för vart och ett av åren 2007 och 2008, är helt otillräckligt som bidrag från Geeref när målsättningen är att öka andelen projekt för energieffektivitet och förnybar energi och att i hög grad bidra till en hållbar utveckling. Parlamentet beklagar även att bara ett fåtal länder hittills har valt att delta ekonomiskt i fonden och uppmanar därför kommissionen att öka sitt bidrag och att samtidigt uppmuntra medlemsstaterna och de multilaterala finansinstituten att med gemensamma krafter markant öka fondens storlek. Parlamentet uppmanar många fler medlemsländer att erbjuda ekonomiskt stöd.

19.

Europaparlamentet anser att en central målsättning under de första åren med Geeref, som är en fond utan tidsbegränsning, bör vara att utveckla goda exempel som kan inspirera till ytterligare bidrag för att därigenom öka flödet av investeringar i förnybar energi och energieffektivitet till utvecklingsländer och övergångsekonomier och rädda fler än de förväntade 1–3 miljoner människorna undan energibrist.

20.

Europaparlamentet understryker att Geeref ska prioritera specifika behov i de minst utvecklade länderna och åtgärder som visat sig ha starka samband med fattigdomsminskning. Parlamentet konstaterar att Geeref syftar till att stödja regionala delfonder i länder i Afrika söder om Sahara, Västindien och Stilla havet (AVS-regionen), länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken (inbegripet Nordafrika och östeuropeiska länder utanför EU), Latinamerika och Asien. Parlamentet begär dock att särskild tonvikt läggs på att tillgodose AVS-ländernas behov. Parlamentet uppmanar kommissionen att vid fördelningen av anslag se till att dessa inte endast går till en eller två delfonder. Parlamentet rekommenderar kraftfullt att eventuella delfonder för Kina och Ryssland, om sådana tas med i portföljen, inte får uppsluka alla de tillgängliga resurserna och anser att de bör vara särskilt intressanta som pilotprojekt.

21.

Europaparlamentet konstaterar emellertid att Geeref, med sin föreslagna struktur, kan få svårt att uppfylla de kriterier för offentligt utvecklingsbistånd som fastställts av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd eftersom investeringarna kommer att styras av möjligheterna till intäkter snarare än av behoven av utveckling. Parlamentet konstaterar att det finns en risk för att bekämpning av fattigdom, som är ett specifikt mål för Geeref, blir endast en sekundär prioritet för fonden. Parlamentet betonar därför att kommissionen inte bara måste utveckla klara utvecklingskriterier för att sålla ut projekt som är berättigade till Geeref-bidrag, utan även i markant större utsträckning ge bidragsbaserad utvecklingshjälp så att de allra fattigaste får tillgång till tjänster för hållbar energi.

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att regelbundet rapportera om framstegen med att genomföra fonden och om de projekt som stöds samt att särskilt lägga fram en årlig lägesrapport för Europaparlamentet.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå sätt på vilka man kan underlätta nära kommunikation och utbyte av erfarenheter med de olika projekten avseende deras specifika resultat och deras bidrag till hållbar utveckling.

24.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

20.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 66/38

—

med beaktande av artiklarna 177–181 i EG-fördraget,

—

med beaktande av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000 (1), och ändrat genom det avtal om ändring av partnerskapsavtalet som undertecknades i Luxemburg den 25 juni 2005 (2),

—

med beaktande av millenniedeklarationen som godkändes av FN år 2000, FN-rapporten ”Investing in Development” från 2005 och millennieutvecklingsmålen,

—

med beaktande av Parisdeklarationen om biståndseffektivitet, som antogs den 2 mars 2005,

—

med beaktande av Monterreyöverenskommelsen om finansiering för utveckling från 2002,

—

med beaktande av den gemensamma förklaringen från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik – ”Europeiskt samförstånd” (Europeiskt samförstånd om utveckling) (3),

—

med beaktande av den gemensamma förklaringen från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen ”Mot ett europeiskt samförstånd om humanitärt bistånd” (4),

—

med beaktande av de slutsatser som rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, antog den 15 maj 2007 om EU:s uppförandekod om komplementaritet och arbetsfördelning inom utvecklingspolitiken,

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Konsekvens i utvecklingspolitiken – Om snabbare framsteg i strävan att uppnå millennieutvecklingsmålen” (KOM(2005)0134),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Om snabbare framsteg i strävan att nå Millennieutvecklingsmålen – Utvecklingsfinansiering och effektivitet i biståndet” (KOM(2005)0133),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”EU:s bistånd: Mer, bättre och snabbare” (KOM(2006)0087) och rådets slutsatser (allmänna frågor och yttre förbindelser) om detta meddelande av den 11 april 2006,

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Årsrapport 2006 om Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik och om genomförandet av det externa biståndet” (KOM(2006)0326),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 av den 18 december 2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (5),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Samhällsstyrning och det europeiska samförståndet om utveckling – Mot ett harmoniserat tillvägagångssätt i Europeiska unionen” (KOM(2006)0421),

—

med beaktande av Tjeckiska republikens internationella utvecklingssamarbete, inbegripet planen för bilateralt utvecklingssamarbete för 2007 och landsstrategidokumenten för Angola och Zambia,

—

med beaktande av Ungerns politik för internationellt utvecklingssamarbete,

—

med beaktande av Lettlands politiska program för internationellt utvecklingssamarbete för perioden 2006–2010,

—

med beaktande av Litauens politik för utvecklingssamarbete för 2006–2010,

—

med beaktande av Estlands strategi för utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd för perioden 2006–2010,

—

med beaktande av strategin för Polens utvecklingssamarbete som utfärdades 2003 och det polska biståndsprogrammet för 2007,

—

med beaktande av Rumäniens nationella strategi för internationellt utvecklingssamarbete,

—

med beaktande av halvtidsstrategin för Slovakiens offentliga utvecklingsbistånd för 2003–2008 och Slovakiens nationella program för offentligt utvecklingsbistånd från 2006,

—

med beaktande av Sloveniens utvecklingssamarbete för 2002–2004,

—

med beaktande av rapporten från 2007 från NGO Aid Watch ”Hold the Applause! EU governments risk breaking aid promises” från den europeiska sammanslutningen av icke-statliga organisationer för stöd och utveckling (CONCORD), vilket innefattar en bedömning av varje medlemsstats prestation när det gäller offentligt utvecklingsbistånd av icke-statliga organisationer,

—

med beaktande av EU:s strategi för Centralasien (Strategi för ett nytt partnerskap) 2007–2013,

—

med beaktande av dokumentet om ett europeiskt samförstånd om utveckling: bidrag från projekt för utbildning och ökad kunskap om utveckling, vilket utgör en strategisk ram som utarbetats av företrädare för EU-institutionerna, medlemsstaterna, det civila samhället och andra aktörer, och som lades fram under de europeiska utvecklingsdagarna i Lissabon i november 2007,

—

med beaktande av det euroepiska samförståndet om kommunikation med icke-statliga organisationer som hölls den 7–9 november 2006,

—

med beaktande av rådets (utveckling) resolution av den 8 november 2001 om utbildning i utvecklingsfrågor och om att göra den europeiska allmänna opinionen medveten om utvecklingssamarbete,

—

med beaktande av Maastrichtdeklarationen om en europeisk strategisk ram för att förbättra och öka den globala utbildningen i Europa till år 2015, vilken antogs den 15–17 november 2002 av den globala utbildningskongress för Europa som representerade parlamentariker, lokala och regionala myndigheter samt organisationer för det civila samhället från medlemsstaterna i Europarådet,

—

med beaktande av Palermoprocessen 2003, vilken inleddes i syfte att skapa ett informellt forum där aktörerna kunde debattera viktigare utvecklingar och frågor inom det europeiska utvecklingsbiståndet för att informellt komplettera kommissionens officiella samrådsförfaranden,

—

med beaktande av den europeiska konferensen om ökad kunskap och utbildning om utveckling för solidaritet mellan norr och söder, vilken hölls i Bryssel den 19–20 maj 2005,

—

med beaktande av Helsingforskonferensen om europisk utbildning om utveckling som hölls den 3–4 juli 2006,

—

med beaktande av 18-månadersprogrammet om utvecklingspolitik för de tyska, portugisiska och slovenska ordförandeskapen,

—

med beaktande av artikel 49 i EU-fördraget,

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Ett utvidgat europeiskt grannskap: en ny ram för förbindelserna med våra grannländer i öster och söder” (KOM(2003)0104), och parlamentets resolution av den 20 november 2003 om ett utvidgat europeiskt grannskap: en ny ram för förbindelserna med våra grannländer i öster och söder (6),

—

med beaktande av den europeiska säkerhetsstrategin ”Ett säkert Europa i en bättre värld”, som godkändes av Europeiska rådet den 12 december 2003,

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Europeiska grannskapspolitiken – Strategidokument” (KOM(2004)0373),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om kommissionens förslag till handlingsplaner inom den europeiska grannskapspolitiken (KOM(2004)0795),

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Europeiska grannskapspolitiken – Rekommendationer för Armenien, Azerbajdzjan och Georgien samt för Egypten och Libanon” (KOM(2005)0072),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om stärkande av den europeiska grannskapspolitiken (KOM(2006)0726),

—

med beaktande av handlingsplanen för Sydkaukasien (Armenien, Azerbajdzjan och Georgien), som antogs av kommissionen den 14 november 2006,

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar som åtföljde det ovannämnda meddelandet om stärkande av den europeiska grannskapspolitiken (SEK(2006)1504),

—

med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar (SEK(2007)0840) som bifogades kommissionens meddelande ”Årsrapport 2007 om Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik och om genomförandet av det externa biståndet 2006” (KOM(2007)0349),

—

med beaktande av framstegsrapporterna för den europeiska grannskapspolitiken om Ukraina (SEK(2006)1505) och om Moldavien (SEK(2006)1506),

—

med beaktande av kommissionens publikation av den 24 november 2005”European Neighbourhood Policy: A Year of Progress” (IP/05/1467),

—

med beaktande av kommissionens meddelande till kollegiet från kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner, ”Att genomföra och främja den europeiska grannskapspolitiken” (SEK(2005)1521),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1638/2006 av den 24 oktober 2006 om fastställande av allmänna bestämmelser för upprättandet av ett europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument (7),

—

med beaktande av rådets beslut 2006/62/EG av den 23 januari 2006 om att de länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken, samt Ryssland, ska kunna få tillträde till programmet för tekniskt bistånd och informationsutbyte (TAIEX) (8),

—

med beaktande av rådets beslut 2005/47/EG av den 22 december 2004 om ändring av beslut 2000/24/EG i syfte att beakta utvidgningen av Europeiska unionen och den europeiska grannskapspolitiken (9),

—

med beaktande av rapporten om Europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument avseende Vitryssland/Moldavien/Ukraina/Armenien/Azerbajdzjan/Georgien (separat): landsstrategidokument 2007–2013 och nationellt vägledande program 2007–2010,

—

med beaktande av det östliga regionala strategidokumentet mellan EG och det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet 2007–2013, vilket kompletterar de landsstrategidokument som har antagits av kommissionen,

—

med beaktande av det östliga regionala vägledande programmet 2007–2010, där fokus för ingripanden under den östliga regionala rubriken i det nya grannskaps- och partnerskapsinstrumentet beskrivs mer detaljerat,

—

med beaktande av kommissionens meddelande ”Svartahavssynergin – ett nytt regionalt samarbetsinitiativ” (KOM(2007)0160),

—

med beaktande av kommissionens meddelande om en allmän strategi för att göra det möjligt för de partnerländer som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken att delta i gemenskapens organ och gemenskapens program (KOM(2006)0724),

—

med beaktande av dokumentet ”European Neighbourhood Policy: Economic Review of ENP Countries” från generaldirektoratet för ekonomi och finans, från juni 2006,

—

med beaktande av det system för kapacitetsuppbyggnad II som kommissionen antog i juli 2007 och vars syfte är att stödja nya medlemsstater och kandidatländer på området för utvecklingssamarbete,

—

med beaktande av sin resolution av den 19 januari 2006 om den europeiska grannskapspolitiken (10),

—

med beaktande av partnerskaps- och samarbetsavtalen,

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet av utskottet för utveckling (A6-0036/2008), och av följande skäl:

A.

År 2006 lämnade EU offentligt utvecklingsbistånd om 47 524 miljoner euro, vilket motsvarar 57 procent av det globala offentliga utvecklingsbiståndet, en siffra som förväntas öka till 78 626 miljoner euro till 2010.

B.

De nya medlemsstaterna har förbundit sig att uppnå ett mål för det offentliga utvecklingsbiståndet om 0,17 procent av bruttonationalinkomsten (BNI) till 2010 och om 0,33 procent till 2015, med framtida bidrag för att stärka EU:s roll i det internationella utvecklingssamarbetet.

C.

De nya medlemsstaternas utvecklingsbistånd avser europeisk politik för utvecklingssamarbete samt den europeiska grannskapspolitiken.

D.

De prioriterade länder som avses med de nya medlemsstaternas utvecklingssamarbete är Oberoende staters samvälde (OSS) och länderna på västra Balkan, samt några länder som ingår i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet.

E.

För de nya medlemsstaterna är den institutionella ramen fortfarande en av de viktigaste utmaningarna för ett effektivt utvecklingssamarbete.

F.

En av de största utmaningarna för de nya medlemsstaterna är att bygga upp ett politiskt och allmänt stöd för utvecklingssamarbetet, inbegripet stöd till de minst utvecklade länderna i världen.

G.

I de flesta medlemsstater finns det behov av att förbättra medborgarnas kunskap om utvecklingsfrågor.

H.

Medlemsstaternas rätt att tillämpa utvecklingsstrategier som utformats i enlighet med deras nationellt fastställda prioriteringar är ett legitimt uttryck för dessa staters suveränitet, något som alltid måste erkännas och respekteras.

I.

Det mesta av det bilaterala offentliga utvecklingsbiståndet från Estland och Lettland är inriktat på OSS-länder, särskilt Georgien, Moldavien och Ukraina, samt Afghanistan. Det offentliga utvecklingsbiståndet från Estland uppgick 2005 till 0,08 procent och från Lettland till 0,07 procent av BNI.

J.

Det mesta av det bilaterala offentliga utvecklingsbiståndet från Litauen är inriktat på Vitryssland, Ukraina, Moldavien, länderna i södra Kaukasus, Afghanistan (Ghorprovinsen) och Irak, samt bara ett AVS-land, Mauretanien. Under 2005 uppgick Litauens offentliga utvecklingsbistånd till 0,06 procent av BNI.

K.

Det mesta av det bilaterala offentliga utvecklingsbiståndet från Polen är inriktat på Vitryssland, Ukraina, Moldavien och Georgien. Polens offentliga utvecklingsbistånd uppgick 2005 till 0,07 procent av BNI.

L.

Det mesta av det bilaterala offentliga utvecklingsbiståndet från Ungern är inriktat på västra Balkan (Montenegro, Serbien, Bosnien och Hercegovina). Ungerns offentliga utvecklingsbistånd uppgick 2005 till 0,11 procent av BNI.

M.

Det mesta av det bilaterala offentliga utvecklingsbiståndet från Rumänien är inriktat på Moldavien, Serbien och Georgien, och under 2006 uppgick Rumäniens offentliga utvecklingsbistånd till 0,04 procent av BNI.

N.

Det mesta av det bilaterala offentliga utvecklingsbiståndet från Slovenien är inriktat på västra Balkan (Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Serbien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Albanien) och Moldavien, och under 2005 uppgick Sloveniens offentliga utvecklingsbistånd till 0,11 procent av BNI.

O.

Det mesta av det bilaterala offentliga utvecklingsbiståndet från Slovakien är inriktat på Serbien, Montenegro, Kirgizistan, Kazakstan, Ukraina och Vitryssland, och under 2005 uppgick Slovakiens offentliga utvecklingsbistånd till 0,12 procent av BNI.

P.

Det mesta av det bilaterala offentliga utvecklingsbiståndet från Tjeckiska republiken är inriktat på Bosnien och Hercegovina, Moldavien, Mongoliet, Serbien och Montenegro samt Vietnam, och under 2005 uppgick Tjeckiska republikens offentliga utvecklingsbistånd till 0,11 procent av BNI.

Q.

Bulgarien antog sin nationella strategi för utvecklingssamarbete först i slutet av 2007, och landet prioriterar Albanien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Bosnien och Hercegovina, Ukraina och Moldavien, och 2005 beräknas dess utgifter för offentligt utvecklingsbistånd uppgå till cirka 0,04 procent, vilket utgör Bulgariens bidrag till de multilaterala institutionerna.

R.

Estland, Lettland och Rumänien är inte inriktade på några AVS-länder under den europeiska politiken för utvecklingssamarbete, även om Estland inte har uteslutit möjligheten att i framtiden inrätta ett bilateralt samarbete med ett av de minst utvecklade afrikanska länderna söder om Sahara.

S.

Bulgarien har för avsikt att inrikta sig på afrikanska länder med vilka det hade bilaterala avtal före 1989, exempelvis Ghana.

T.

Tjeckiska republiken är inriktad på Angola och Zambia, där Angola tar emot 8 procent (956 000euro 2007) och Zambia 4 procent (775 000euro 2007) av de anslagna medlen. I Angola finansierar Tjeckiska republiken program inom sektorn för jordbruk och landsbygdens utveckling, utbildning och övergripande program såsom minröjning, stärkt kapacitet i den offentliga sektorn, främjande av det civila samhället och jämställdhet mellan män och kvinnor, samt miljön. I Zambia finansierar landet program inom vårdsektorn i syfte att uppnå millennieutvecklingsmålen, exempelvis minskad barnadödlighet, bättre mödravård, bekämpning av hiv/aids och andra sjukdomar, med inriktning på provinsen i väst, som har en särskilt ogästvänlig naturlig miljö.

U.

Ungern är inriktat på Etiopien, och Polen är framför allt inriktat på Angola och Tanzania.

V.

Slovakien är inriktat på Kenya, Sudan och Moçambique – affärs- och vårdsektorerna i Kenya – och erbjuder stöd för användningen av förnybara resurser. Slovakiens utvecklingssamarbete med Sudan innefattar skuldlättnader och är inriktat på teknisk infrastruktur såsom vattenförvaltning, och på den sociala sektorn, där grundläggande utbildning och vård i första hand främjas.

W.

Slovenien har för avsikt att inrikta sig på Madagaskar, Niger, Mali, Burkina Faso, Uganda och Malawi genom slovenska icke-statliga utvecklingsorganisationer, samt att hjälpa lokalsamhällen i sektorer som infrastruktur, utbildning, vatten, sanitet och hållbar energiförsörjning.

X.

Litauen inledde 2006 sitt första bilaterala projekt i Mauretanien (bistånd till utveckling av naturresurser).

Y.

I samtliga nya medlemsstater kanaliseras en betydande andel av utvecklingsbiståndet via multilaterala kanaler, inbegripet EU, och alla dessa länder bidrar sålunda indirekt till utvecklingen i AVS-länderna.

Z.

Det europeiska grannskapsinstrumentet är ett högt prioriterat område inom EU:s yttre förbindelser, vars syfte är att främja god förvaltning och ekonomisk utveckling i närområdet och därmed minska de politiska, ekonomiska och sociala skillnaderna mellan medlemsstaterna och deras grannländer.

AA.

Handlingsplanen inom det europeiska grannskapsinstrumentet för de tre staterna i Sydkaukasien (Georgien, Armenien och Azerbajdzjan) offentliggjordes den 14 november 2006 trots att inkluderingen av de sydkaukasiska länderna i det europeiska grannskapsinstrumentet inledningsvis hade förkastats i en fotnot i kommissionens ovan nämnda meddelande från 2003 om ett utvidgat EU.

AB.

Avsikten är att handlingsplanerna ska skräddarsys för varje land.

AC.

EU prioriterar traditionellt en regional strategi i sina yttre förbindelser.

AD.

Den georgiska regeringen uttrycker förhoppningar om att liksom Ukraina och Moldavien få ingå i Svartahavsregionen och inte i Sydkaukasien, vilket även framgår av handlingsplanen.

AE.

Handlingsplanen för EU–Georgien visar att EU är redo att erbjuda ett visst ökat politiskt stöd till Georgien när det gäller konfliktlösning, något som Georgien hittills har nekats.

AF.

De nya medlemsstaterna var inblandade i utvecklingen av det europeiska grannskapsinstrumentet innan de blev medlemmar i EU.

AG.

De nya medlemsstaterna har inte kunnat påverka handlingsplanerna och har inte heller varit involverade i beslutsfattandet och andra förfaranden innan de blev medlemmar.

AH.

För att kunna delta i det europeiska grannskapsinstrumentet måste grannländerna ha gällande avtal med EU, såsom partnerskaps- och samarbetsavtal eller associeringsavtal. Vitryssland, Libyen och Syrien utesluts därför från det europeiska grannskapsinstrumentet eftersom de inte för närvarande har några avtalsbaserade förbindelser med EU.

AI.

EU strävar efter en balanserad bilateral och regional syn på Centralasien.

AJ.

Förbindelserna mellan Kazakstan, Kirgizistan, Ryska federationen, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan och EU bygger på partnerskaps- och samarbetsavtal, samarbetsramar såsom Baku-initiativet samt ett antal instrument inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

AK.

Alla EU:s grannländer, oavsett frågan om ett eventuellt medlemskap, har samma möjligheter att upprätta privilegierade förbindelser med EU grundade på både gemensamma intressen och gemensamma värderingar i överensstämmelse med länderna egna ambitioner.

AL.

Den största fördelen med handlingsplanen är att man hjälper respektive land med att fastställa prioriteringar och ger vägledning om hur EU ska bistå länderna i deras insatser.

AM.

Bulgarien och Rumänien deltar redan i ett gränsöverskridande samarbete med relevanta parter inom det europeiska grannskapsinstrumentet.

AN.

De nya medlemsstaternas roll när det gäller att dela erfarenheterna av övergångsperioderna kommer att utnyttjas och bidra till sakkunskap inom de ”gamla” medlemsstaterna, via programmet för tekniskt bistånd och informationsutbyte (TAIEX) och programmen för partnersamverkan.

AO.

Den nuvarande utgiftsnivån i de flesta OECD-länder för att öka allmänhetens kunskap om utvecklingsfrågor ligger totalt sett på cirka 190 miljoner euro eller 0,25 procent av det totala offentliga utvecklingsbiståndet.

AP.

Alla de nya medlemsstaterna, utom Polen och Malta, prioriterar utbildning och utveckling för sina nationella plattformar för icke-statliga utvecklingsorganisationer.

AQ.

Ingen av de nya medlemsstaterna har ännu någon nationell strategi för utbildning i utvecklingsfrågor.

AR.

Endast 12 procent av OECD-ländernas medborgare har faktiskt hört talas om millennieutvecklingsmålen, 62 procent av dem som har hört talas om millennieutvecklingsmålen vet inte vad de är, 17 procent av Europas medborgare vet inte om bistånd gör någon skillnad, med tanke på att det förekommer korruption och uppfattningen att det inte gynnar de fattiga (en siffra som uppgår till 34 procent i Portugal, 24 procent i Italien, 23 procent i Irland och 22 procent i Spanien).

AS.

Endast 29 procent av Europas medborgare anser att en minskning av den extrema fattigdomen och svälten kommer att uppnås till 2015, och de hinder som oftast nämns är bristen på pengar eller resurser (18 procent), bristande vilja (18 procent) och uppgiftens omfattning (14 procent).

AT.

I en rapport från FN:s utvecklingsprogram föreslogs det att kommissionen och medlemsstaterna skulle sträva efter ett belopp på minst 3 procent av det offentliga biståndet som ett lägsta mål för utgifterna för att öka allmänhetens kunskap om utvecklingsfrågor och tillhandahålla utbildning i utvecklingsfrågor.

1.

Europaparlamentet betonar att utvecklingspolitiken i sin helhet ingår i det gemensamma regelverket och erinrar om de nya medlemsstaternas internationella åtaganden inom detta område. Parlamentet betonar att Europeiska unionen måste bistå de nya medlemsstaterna och hjälpa dem att införliva gemenskapens regelverk.

2.

Europaparlamentet beaktar att de tio nya medlemsstaterna anslöt sig till det europeiska samförståndet om utveckling inom ett år efter sin anslutning, och gick med på att genomföra ett ambitiöst utvecklingsparadigm och arbeta för att uppnå millennieutvecklingsmålen inom den angivna tidsramen.

3.

Europaparlamentet uttrycker sin oro för att många av de nya medlemsstaterna inte är på väg att uppnå målet att 0,17 procent av BNI ska spenderas på offentligt utvecklingsbistånd till 2010. I vissa av de nya medlemsstaterna omfattas det offentliga utvecklingsbiståndet av de allmänna budgetnedskärningar som måste göras för att minska statsskulden.

4.

Europaparlamentet betonar de nya medlemsstaternas erfarenheter, i synnerhet under övergångsperioden, och anser att god förvaltning och främjande av demokrati måste prioriteras inom området för utvecklingssamarbete. Parlamentet uppmanar de europeiska institutionerna att berika sin utvecklingspolitik genom att ta tillvara den erfarenhet som de nya medlemsstaterna samlat på detta område.

5.

Europaparlamentet anser att medlemsstaterna tack vare en aktiv samarbetspolitik kommer att bidra till att främja respekt för de grundläggande rättigheterna och solidaritet med de nya generationerna i tredje länder som ingår i den europeiska grannskapspolitiken.

6.

Europaparlamentet betonar den konkreta fördelen för de nya medlemsstaterna med att delta i politiken för utvecklingssamarbete, särskilt inom områdena ekonomisk utveckling och handel.

7.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens nya strategi som går utöver traditionell utvecklingspolitik och syftar till att inrätta nya partnerskapsrelationer med utvecklingsländerna.

8.

Europaparlamentet välkomnar att det internationella samfundet är villigt att acceptera principen om ”gemensamt ansvar” vid trängande humanitära behov.

9.

Europaparlamentet föreslår att de nya och gamla medlemsstaterna aktivt ska samarbeta med större framförhållning inom EU för att se till att situationen särskilt i de länder som ingår i det europeiska grannskapsinstrumentet övervakas mer effektivt så att EU kan reagera mer flexibelt inom ramen för sin politik gentemot dessa länder.

10.

Europaparlamentet betonar kopplingen mellan utveckling och migration, vilket är en stor utmaning för de flesta av de nya medlemsstaterna som ligger vid EU:s yttre gränser.

11.

Europaparlamentet erkänner de framsteg som de nya medlemsstaterna gjort i sin utveckling från stödmottagande länder till givarländer, och är medvetet om att länderna fortfarande står inför många utmaningar.

12.

Europaparlamentet noterar att de prioriterade områdena för de nya medlemsstaterna efter övergångsperioden avgörs av deras historiska förbindelser och anknytning till deras grannländer, och att den största delen av budgeten för utvecklingssamarbetet i de nya medlemsstaterna är inriktat på deras närmaste grannländer och OSS-länderna. Parlamentet uppmanar Europeiska unionen att utnyttja anslutningen av de nya länderna till att stärka Europeiska unionens strategiska närvaro i Östeuropa, Centralasien och Kaukasien, dvs. i regioner i världen som hittills i mindre utsträckning åtnjutit europeisk bistånd, men som emellertid står inför många utmaningar på utvecklingsområdet.

13.

Europaparlamentet betonar att effektiva insatser på området för främjande av demokrati och rättsstaten, vilka är prioriterade insatsområden för de nya medlemsstaterna, även är ett sätt att på längre sikt verka för en minskning av fattigdomen, dvs. för ett mål som enligt instrumentet för utvecklingssamarbete ska prioriteras i den europeiska utvecklingspolitiken.

14.

Europaparlamentet erinrar om den ”östra dimensionen” av EU:s yttre förbindelser och anser att en ny församling för EU och dess grannländer (i likhet med den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen, Europa–Medelhavspartnerskapet (Euromed) och den parlamentariska församlingen för EU–Latinamerika (Eurolat)) skulle kunna bygga vidare på den historiska erfarenheten, öka bidraget från de nya medlemsstaterna till EU:s politik, bidra till att forma det europeiska grannskapsinstrumentet och göra grannländerna medvetna om nya politikområden.

15.

Europaparlamentet medger att de flesta medlemsstaterna förfogar över avdelningar inom sina utrikesministerier med uppgift att specifikt hantera utvecklingssamarbete, men rekommenderar trots detta att de stärker samordningen både inom sina egna ministerier och mellan varandra och med andra medlemsstater, i den omfattning som detta godkänts av de nationella parlamenten och de lokala myndigheterna i beslutsprocessen.

16.

Europaparlamentet medger att uppbyggnaden av de relevanta institutionerna och genomförandet av politiken är en tidsödande process.

17.

Europaparlamentet medger att de största utmaningarna för de nya medlemsstaterna under de närmaste åren kommer att vara åtgärder för att öka budgetmedlen och verksamhet som syftar till att förbättra kunskaperna om utvecklingsfrågor.

18.

Europaparlamentet välkomnar den ovannämnda strategiska ramen för ett europeiskt samförstånd om utveckling: bidrag från projekt för utbildning och ökad kunskap om utveckling, och betonar att parlamentet har en viktig roll när det gäller att framhäva den roll som utbildning och ökad kunskap om utveckling spelar och kan spela inom både den formella och den informella utbildningen i de nya medlemsstaterna.

19.

Europaparlamentet anser att långsiktiga projekt som inriktar sig på partner och sektorer där de nya medlemsstaterna har en relativ fördel och kan överföra erfarenhet är mycket användbara i den globala processen för att utrota fattigdomen.

20.

Europaparlamentet efterlyser en arbetsfördelning mellan medlemsstaterna, i syfte att tillvarata det mervärde som varje aktör genom sina insatser bidrar med, och med målet att utveckla ett effektivt samarbete.

21.

Europaparlamentet anser att en stor majoritet av de nya medlemsstaterna skulle kunna ge större prioritet åt sin utvecklingspolitik, och dessutom anta en strategi för strategisk planering som är bättre samordnad internt (med undantag för Litauen, där utrikesministeriet är det ledande ministeriet för planeringen och förvaltningen av offentligt utvecklingsbistånd).

22.

Europaparlamentet konstaterar att EU:s mål när det gäller de nya medlemsstaterna inte bara är att dra nytta av deras erfarenhet, utan även att stärka deras roll som nya biståndsgivare. Parlamentet uppmuntrar därför gamla och nya medlemsstater att tillsammans fastställa en realistisk tidsplan för en stegvis anpassning av de nya medlemsstaternas politik till EU:s mål för utvecklingsbiståndet, samtidigt som man till fullo måste beakta möjligheterna samt gränserna för partnerskapet mellan de gamla och nya medlemsstaterna.

23.

Europaparlamentet betonar att de nya medlemsstaterna till fullo bör ges möjligheter att dela erfarenheter och delta i specifik utbildning inom de områden som hör samman med programplanering, genomförande och utvärdering av samarbetspolitiken. Parlamentet påminner om erfarenheterna av de olika systemen för kapacitetsuppbyggnad (CBS) och efterlyser ytterligare förbättringar (bl.a. för att stoppa den höga omsättningen på tjänstemän).

24.

Europaparlamentet erinrar om vikten av en ständig dialog med företrädare för de nya medlemsstaterna och anslutnings- eller kandidatländerna. Parlamentet betonar betydelsen av tekniskt bistånd från EuropeAid i organisationen av utbildningskurser, seminarier, konferenser och specifikt tekniskt bistånd för att uppfylla de behov som har uttryckts av dessa länder. Parlamentet betonar vikten av den verksamhet som finansieras av kommissionens generaldirektorat för utveckling i detta avseende.

25.

Europarlamentet beklagar att den särskilda arbetsgruppen för kapacitetsuppbyggnad i de nya medlemsstaterna inte sammanträdde under 2007, med hänsyn till att de nya medlemsstaternas kapacitetsuppbyggnadsbehov är mycket stort på området för utvecklingssamarbete samt även med hänsyn till att EU:s utvecklingsprocess fortfarande pågår.

26.

Europaparlamentet begär att man blåser nytt liv i denna arbetsgrupp och ser till att gruppen i sin verksamhet även involverar en företrädare från parlamentets utskott för utveckling eller dess sekretariat samt en företrädare från Trialog (ett projekt som bedriver ett nära samarbete med europeiska frivilligorganisationer på området för utveckling). Dessutom bör gruppens mandat utvidgas till att omfatta de nya medlemsstaternas specifika problem på området för utvecklingssamarbete.

27.

Europaparlamentet understryker vikten av projekt om partnersamverkan (”twinning” och ”light twinning”) i syfte att utbilda personal i de nya medlemsstaterna med hjälp av tekniskt bistånd av hög kvalitet, stöd som endast har efterlysts av Ungern och Slovakien.

28.

Europaparlamentet uppmanar till interparlamentariska sammanträden vartannat år mellan Europaparlamentet och parlamenten i de nya medlemsstaterna med inriktning på utvecklings- och samarbetsfrågor samt upprättande av ett särskilt nätverk för detta ändamål.

29.

Europaparlamentet anser att de nya medlemsstaternas deltagande i EUF-kommittén skulle ge en ny dimension till debatterna och att det dessutom skulle bidra till att bygga upp deras tekniska kapacitet.

30.

Europaparlamentet konstaterar bristen på ett offentligt erkännande av utvecklingssamarbetets prioriteringar i vissa av de nya medlemsstaterna, och uppmanar till en övergripande kommunikations- och utbildningsstrategi för att åtgärda denna brist. Parlamentet understryker vikten av ökad kunskap om utvecklingsfrågor i skolundervisningen, och betonar mediernas roll när det gäller att göra befolkningen mer uppmärksam på dessa frågor och utveckla en tradition av internationellt volontärarbete.

31.

Europaparlamentet anser det vara viktigt att utarbeta ett betänkande om utbildning och ökad kunskap om utveckling och dess betydelse för genomförandet av det europeiska samförståndet om utveckling, genom att betona den roll som utbildning och ökad kunskap om utveckling spelar och skulle kunna spela inom både den formella och den informella utbildningen i Europa, i synnerhet i de nya medlemsstaterna.

32.

Europaparlamentet anser att allmänheten i de nya medlemsstaterna redan har kunskap om frågor relaterade till humanitärt bistånd, vilket bevisats av medborgarnas omfattande engagemang i samband med tsunamin 2004. Parlamentet betonar att denna verklighet kan utgöra en god grund för att göra befolkningen mer medveten om vikten av konkreta och långsiktiga engagemang till förmån för en effektiv utvecklingspolitik.

33.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda en specifik kunskapshöjande kampanj med inriktning på de nya medlemsstaternas relativa fördelar och det mervärde de bidrar med när det gäller samarbets- och utvecklingsfrågor.

34.

Europaparlamentet uppmanar till större samordning mellan relevanta nationella intressenter och en lämplig involvering av icke-statliga organisationer och lokala myndigheter i processerna för att skapa nationella strategier.

35.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att aktivt involvera de nya medlemsstaterna i förberedelserna av och förhandlingarna om handlingsplanerna samt i övervakningen av genomförandet.

36.

Europaparlamentet konstaterar att de nya medlemsstaterna genom att till fullo övergå till ett obundet bistånd skulle kunna framstå som ett positivt exempel för samtliga medlemsstater.

37.

Europaparlamentet konstaterar att samtliga medlemsstater bör fastställa ett datum för en övergång till obundet utvecklingsbistånd, eftersom ett bundet bistånd på längre sikt varken främjar god förvaltning eller en effektiv resursallokering. Ett bundet bistånd bidrar inte heller till att uppfylla utvecklingssamarbetets mål.

38.

Europaparlamentet konstaterar att kopplingen mellan den privata sektorn och utvecklingssamarbetet utgör en lovande ny modell för de nya medlemsstaterna, och att privata företag från dessa medlemsstater mer aktivt skulle kunna delta i upphandlingsförfaranden för utvecklingssamarbetsprojekt på EU-nivå, vilket skulle kunna bidra till att öka kunskaperna om utvecklingssamarbetet.

*

**

39.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.

20.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 66/48

—

med beaktande av artikel 103.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

År 2008 firar den Europeiska unionens uppförandekod för vapenexport (”uppförandekoden”) 10-årsjubileum.

B.

För över två år sedan, den 30 juni 2005, kom Coreper på teknisk nivå överens om innehållet i den gemensamma ståndpunkten. Detta var ett resultat av ett ingående förfarande för att se över uppförandekoden med målet att omvandla koden till ett effektivt instrument för kontroll av vapenexport från EU:s territorium och av företag i EU.

C.

Ett antagande av denna gemensamma ståndpunkt innebär att uppförandekoden blir ett rättsligt bindande instrument för exportkontroll för alla medlemsstater.

D.

Parlamentet har vid flera tillfällen välkomnat denna gemensamma ståndpunkt, bl.a. i sin resolution av den 18 januari 2007 om rådets sjunde och åttonde årliga rapport enligt tillämpningsbestämmelse nr 8 i Europeiska unionens uppförandekod för vapenexport (1).

E.

Rådet har dock ännu inte, sedan 2005, antagit denna gemensamma ståndpunkt på politisk nivå.

F.

Det har aldrig offentligen framförts några skäl till detta, men det är uppenbart att det beror på vissa medlemsstaters önskan att häva EU:s nuvarande vapenexportembargo mot Folkrepubliken Kina.

G.

Denna fråga har blivit högaktuell på grund av följande:

H.

Trots de positiva insatserna från COARM (rådets arbetsgrupp för export av konventionella vapen) för att ytterligare förbättra uppförandekoden och dess tillämpning undergrävs detta arbete av vapenexport från medlemsstaterna till länder som befinner sig en konfliktsituation och där det råder instabilitet och mänskliga rättigheter inte respekteras och vilka anses som ”tvivelaktiga destinationer” enligt uppförandekoden.

I.

Bristen på politisk vilja att omvandla uppförandekoden till en gemensam ståndpunkt strider mot den ledande roll som Europeiska unionen och dess medlemmar har när det gäller att främja rättsliga instrument som syftar till att kontrollera samtliga offentliga och privata vapenöverföringar på internationell nivå, särskilt vapenhandelsfördraget.

1.

Europaparlamentet beklagar det nuvarande politiska dödläget och att denna gemensamma ståndpunkt inte har antagits, med tanke på uppförandekodens 10-årsjubileum.

2.

Europaparlamentet uppmanar det slovenska ordförandeskapet att göra antagandet av denna gemensamma ståndpunkt till en ständig punkt på dagordningen för varje möte i Europeiska unionens råd (allmänna frågor) till dess att frågan har lösts.

3.

Europaparlamentet uppmanar med kraft de medlemsstater som motsätter sig en rättsligt bindande uppförandekod att ompröva sin ståndpunkt.

4.

Europaparlamentet anser att EU:s bidrag till ett internationellt bindande vapenhandelsfördrag kommer att bli mer trovärdigt så snart som unionens eget vapenkontrollsystem blir rättsligt bindande.

5.

Europaparlamentet är också övertygat om att man samtidigt med ett antagande av den gemensamma ståndpunkten bl.a. bör vidta följande åtgärder:

6.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.

20.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 66/49

—

med beaktande av artiklarna 6 och 7 i EU-fördraget och artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som undertecknades den 12 december 2007 (1), som rör skyddet för de mänskliga rättigheterna,

—

med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, särskilt artikel 5, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, särskilt artikel 7, Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr) samt det frivilliga protokollet till denna konvention om inrättande av ett system för regelbundna besök i fängelser av oberoende internationella och nationella organ,

—

med beaktande av artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, protokollen till denna konvention samt rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna,

—

med beaktande av den ovannämnda Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr, genom vilken Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning inrättades, samt denna kommittés rapporter,

—

med beaktande av FN:s minimiregler från 1957 för behandling av fångar samt de förklaringar och principer som antagits av FN:s generalförsamling på detta område,

—

med beaktande av FN:s konvention om barnets rättigheter, som antogs den 20 november 1989,

—

med beaktande av de resolutioner och rekommendationer som antagits av ministerkommittén i Europarådet, särskilt resolution (73)5 om minimiregler för behandlingen av fångar, rekommendation R(87)3 om europeiska kriminalvårdsbestämmelser och rekommendation R(2006)2 om europeiska kriminalvårdsbestämmelser,

—

med beaktande av de rekommendationer som antagits av Europarådets parlamentariska församling, särskilt rekommendation R(2006)1747 om inrättandet av en europeisk kriminalvårdsstadga och rekommendation R(2000)1469 om mödrar och spädbarn i fängelser,

—

med beaktande av sin resolution av den 26 maj 1989 om kvinnor och barn i fängelser (2), sin resolution av den 18 januari 1996 om dåliga förhållanden i fängelser inom Europeiska unionen (3), sin resolution av den 17 december 1998 om fängelseförhållandena i Europeiska unionen: förbättringar och alternativa straff (4) samt sin rekommendation till rådet av den 9 mars 2004 om internerade personers rättigheter i Europeiska unionen (5),

—

med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6-0033/2008), och av följande skäl:

A.

I enlighet med internationella (6) och europeiska konventioner ska alla fångar behandlas med respekt för de mänskliga rättigheterna och fängelseförhållandena ska vara förenliga med principerna om människans värdighet, icke-diskriminering och respekt för privat- och familjelivet och ska regelbundet utvärderas av oberoende organ.

B.

Kvinnliga fångars särskilda behov och situation ska beaktas vid domstolsavgöranden, i strafflagstiftningen och av medlemsstaternas fängelser.

C.

Det bör införas konkreta åtgärder som är anpassade till kvinnors specifika behov, till exempel alternativa brottspåföljder.

D.

Gravida kvinnor som sitter i fängelse bör erbjudas stöd, information och grundläggande förutsättningar för en hälsosam graviditet och ett sunt moderskap, särskilt en balanserad kost, goda sanitära förhållanden, frisk luft, motion samt mödravård före och efter förlossningen.

E.

Alla fångar, både män och kvinnor, ska ha lika tillgång till hälsovård, men inom kriminalvården måste särskild hänsyn tas till förebyggande vård, uppföljning och behandling av kvinnors speciella fysiska och psykiska hälsoproblem.

F.

Moderns mentala och fysiska hälsa är förknippad med barnets hälsa.

G.

Många kvinnliga fångar är eller har varit beroende av narkotika eller andra preparat som kan ge upphov till psykiska problem eller beteendestörningar som kräver medicinsk behandling, men också anpassat socialt och psykologiskt stöd inom ramen för en övergripande hälsostrategi inom kriminalvården.

H.

Idag vet man att många kvinnliga fångars liv har präglats av våld, sexuella övergrepp eller misshandel inom familjen eller parrelationen och att de befinner sig i kraftig ekonomisk och psykisk beroendeställning samt att detta har direkta kopplingar till dessa kvinnors brottshistoria och att de lider av fysiska och psykiska problem till följd av detta, till exempel posttraumatisk stress.

I.

Kriminalvårdare måste ha tillräcklig utbildning och insikt om den hänsyn som måste tas till jämställdhetsperspektivet och till kvinnliga fångars speciella behov och situation. Särskild hänsyn måste tas till de mest sårbara bland dem, det vill säga minderåriga och funktionshindrade.

J.

Att upprätthålla familjekontakter är en viktig faktor för att förhindra återfall och för att fångar ska återintegreras i samhället, men det är också en rättighet för alla fångar, deras barn och anhöriga. Det är dock många gånger särskilt svårt för kvinnor att utöva denna rättighet eftersom bristen på kvinnoanstalter gör att de geografiskt sett kan vara placerade långt borta.

K.

Barnets intresse ska alltid komma i första rummet vid beslut om huruvida barnet ska separeras från eller stanna kvar hos sin fängslade förälder. Under alla omständigheter måste den andra förälderns umgängesrätt garanteras och lämpliga åtgärder vidtas för att se till att de känslomässiga banden till ursprungsfamiljen (syskon, mor- och farföräldrar och övrig släkt) kan upprätthållas.

L.

Genom undertecknandet av ovan nämnda konvention om barnets rättigheter (och av andra internationella instrument) har de länder som är parter i konventionen åtagit sig att se till att alla barn, utan diskriminering och oavsett föräldrarnas rättsliga ställning, åtnjuter samtliga rättigheter enligt konventionen, särskilt rätten till god hälsovård samt till fritid och utbildning. Denna skyldighet omfattar även barn som bor med en fängslad förälder.

M.

Förutom att bekämpa brottsliga handlingar bör fängelserna även arbeta för att återintegrera fångarna i samhället och arbetslivet, med tanke på att många fångar, män och kvinnor, ofta har levt ett liv präglat av utanförskap och fattigdom.

N.

En stor andel av de kvinnliga fångarna är föremål för pågående rättsliga förfaranden (förfaranden i samband med övergivande, tillfällig familjehemsplacering eller adoption av minderåriga, skilsmässa, separation, vräkning osv.) när de börjar avtjäna sitt fängelsestraff, vilket innebär att de har svårt att försvara sina rättigheter och lever i ett tillstånd av ständig osäkerhet och stress.

O.

O Ofta känner fångarna inte till de sociala resurser som finns och i många fall kan de i praktiken inte utöva de rättigheter som tillkommer alla personer i respektive medlemsstat på grund av att de inte har några administrativa handlingar (identitetshandlingar, sjukförsäkringskort, familjebevis etc.), har förlorat dem eller för att giltighetstiden för dessa handlingar har löpt ut.

P.

Lika tillgång för både kvinnliga och manliga fångar till arbete, yrkesutbildning och fritid under strafftiden är avgörande för fångarnas psykiska välbefinnande och återintegrering i samhället och arbetslivet.

Q.

Det utbud av utbildnings- och arbetsmöjligheter, fritidssysselsättningar och personligt engagemang som kvinnliga och manliga fångar har tillgång till räcker inte i sig, hur brett det än är, och det är viktigt att ta fram stödprogram som gör det lättare för dem att engagera sig i planeringen och verkställandet av sin återintegrering i samhället.

R.

Kvinnliga fångar måste utan att på något sätt diskrimineras kunna få tillgång till arbete, volontärarbete och olika former av yrkesutbildning och medborgarutbildning som gynnar deras återintegrering i samhället efter avtjänat straff, och dessa måste vara anpassade till arbetsmarknadens krav.

S.

Kvaliteten på den verksamhet som organiseras under fängelsevistelsen är avgörande för att kvinnliga och manliga fångar ska kunna återintegreras i samhället och återfall ska kunna förhindras. Det handlar bland annat om de partnerskap som bildas med företag och sociala stödorganisationer samt om uppföljningsåtgärder och stöd i yrkes- och samhällslivet efter avtjänat straff.

T.

Det finns ett mycket stort behov av könsspecifik information och statistik som bör vara omfattande, jämförbar och uppdaterad.

1.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att anslå tillräckliga medel för att modernisera och anpassa sina fängelser, samt att genomföra ovan nämnda rekommendation R(2006)2 från Europarådet för att garantera fängelseförhållanden som medger respekt för människans värdighet och de grundläggande rättigheterna, särskilt i fråga om boende, hälsa, hygien, mat, ventilation och ljus.

2.

Europaparlamentet upprepar sitt krav till kommissionen och rådet om antagandet, enligt artikel 6 i EU-fördraget, av ett rambeslut om minimiregler för skydd av fångars rättigheter (såsom Europarådet också rekommenderar i sin ovan nämnda rekommendation R(2006)2). Parlamentet uppmanar rådet att sprida och främja efterlevnaden av Europarådets fängelseregler i syfte att uppnå större harmonisering av fängelseförhållandena i Europa, särskilt i fråga om hänsynstagandet till kvinnors specifika behov, och att tydligt fastslå de kvinnliga och manliga fångarnas rättigheter och skyldigheter.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sin årliga rapport om de mänskliga rättigheterna infoga en utvärdering av respekten för de kvinnliga och manliga fångarnas grundläggande rättigheter och av de särskilda villkor som gäller för kvinnor på fängelserna.

4.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kandidatländerna att ratificera det frivilliga protokollet till konventionen till förhindrande av tortyr, enligt vilket ett system för oberoende kontroll av fängelser ska inrättas, och uppmanar rådet och kommissionen att verka för att konventionen och dess protokoll ratificeras inom ramen för Europeiska unionens utrikespolitik.

5.

Europaparlamentet påminner om att de behöriga myndigheterna genom regelbundna inspektioner ska garantera att driften av anstalterna stämmer överens med nationella och internationella rättsliga normer.

6.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det råder god ordning på fängelserna och personalens och samtliga fångars säkerhet är garanterad genom att sätta stopp för våld och övergrepp, som kvinnor och personer som tillhör etniska och sociala minoriteter är särskilt sårbara för.

7.

Europaparlamentet uppmanar varje enskild medlemsstat att underlätta kvinnliga fångars tillgång till förebyggande kampanjer riktade till allmänheten, om till exempel tidig upptäckt av bröst- och livmoderhalscancer, och att garantera tillgång på lika villkor till nationella program för familjeplanering.

8.