16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/1

—

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om krav för ackreditering och marknadsövervakning i samband med saluföring av produkter”

—

”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om en gemensam ram för saluföring av produkter”

—

och”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska föreskrifter på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av beslut 3052/95/EG”

1.1

Det är mycket viktigt att se till att principen om fri rörlighet för varor, som slås fast i fördraget och bekräftas i många av domstolens domar, verkligen fungerar, så att de produkter som lagligen saluförs i en medlemsstat utan problem kan saluföras i hela EU.

1.2

Enligt kommitténs åsikt bör man i första hand garantera säkerhet, insyn och effektivitet i handeln, genom att undvika dubbla kontroller och test och genom att säkerställa en hög skyddsnivå för konsumenterna, medborgarna och företagen. Det är även viktigt att garantera en aktiv och enhetlig tillämpning av EU-bestämmelserna rörande produktsäkerhet, genom att marknadsövervakningen samordnas och förstärks.

1.3

Kommittén understryker att fri rörlighet för varor är en viktig drivkraft för den europeiska marknadens konkurrenskraft och ekonomiska och sociala utveckling. Att villkoren för saluföring av säkra produkter med hög kvalitet förstärks och blir modernare är en avgörande faktor för konsumenterna, företagen och Europamedborgarna.

1.4

Kommittén anser att en modernisering och förenkling av EU-lagstiftningen om varor inte går att skjuta upp. Orsakerna är följande:

1.5

Kommittén kan inte annat än stödja kommissionens initiativ till ett lagstiftningspaket på detta område, under förutsättning att följande säkerställs:

1.6

Kommittén anser att det är mycket viktigt att förfarandena för ömsesidigt erkännande genomförs med stor öppenhet och hög säkerhet. Detta kan ske med hjälp av följande:

1.7

Kommittén stöder förslagets grundprinciper, som bygger på de positiva erfarenheterna av en ny metod i kombination med en övergripande metod för bedömningen av överensstämmelse. Dessa angreppssätt bör tillämpas allmänt i den nuvarande och framtida gemenskapslagstiftningen och omfatta alla aspekter på saluförda produkter, framför allt när det gäller säkerhet, hälsa och miljöskydd.

1.8

Kommittén vill framhålla hur viktigt det är att alla ekonomiska aktörer i tillverknings- och distributionskedjan, oavsett om de är tillverkare, auktoriserade agenter eller importörer, ska vidta lämpliga åtgärder och ha lika stort ansvar för att se till att endast produkter som uppfyller kraven saluförs.

1.9

För att man ska kunna utkräva ansvar av de ekonomiska aktörer som introducerar varor på den europeiska marknaden, måste produkternas spårbarhet göra det möjligt att identifiera dessa aktörer, så att gemenskapsbestämmelserna verkligen kan tillämpas.

1.10

Enligt kommittén bör man även kunna hantera de problem som rör utsläppande på marknaden av produkter via Internet. För närvarande är marknaden för elektronisk handel inte fullständigt reglerad.

1.11

Kommittén anser att det är nödvändigt med tydliga anvisningar som förbättrar den nya metoden i fråga om följande punkter:

1.12

Kommittén håller med om att CE-märkningen behöver få högre status, tydligare innebörd och ett mer omfattande rättsligt skydd, genom att den registreras som kollektivmärke och myndigheterna därmed snabbt kan ingripa och beivra missbruk.

1.13

Kommittén vill framhålla att den tekniska standardiseringen har en viktig roll på detta område, eftersom den nya metoden grundar sig just på ett nära band mellan lagenliga krav och europeiska tekniska standarder, som måste stödjas och uppvärderas.

1.14

Det europeiska ackrediteringssystemet – betraktat som en offentlig tjänst i allmänhetens intresse – bör dels garantera att resultatet av bedömningen av överensstämmelse blir allmänt accepterat och att onödigt dubbelarbete i bedömningen undviks, dels grunda sig på internationellt erkända standarder och tydliga definitioner.

1.15

Bestämmelserna i förordningen om det europeiska ackrediteringssystemet bör tillämpas på alla ackrediteringsorgan och de tjänster dessa tillhandahåller, inom ramen för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, oavsett vilken typ av bedömning av överensstämmelse som kunderna erbjuds.

1.16

Bestämmelserna bör garantera följande:

1.17

Kommittén anser att det krävs en tydlig rättslig grund för Europeiska samarbetet för ackreditering (EA), som bör få en mer framträdande och tydligare roll. Alla nationella ackrediteringsorgan bör vara anslutna till EA, i syfte att åstadkomma likvärdighet, öppenhet, trovärdighet och effektivitet. Dessutom bör EA-nätet få stöd från medlemsstaterna.

1.18

Enligt kommittén bör ackrediteringsorganen visa att de är värdiga det förtroende de fått, genom att med framgång delta i granskningen av bedömningen (peer evaluation).

1.19

Kommittén anser dessutom att det är viktigt att alla berörda parter görs delaktiga genom att de representeras i ackrediteringsorganen. Denna representation bör föreskrivas i den nya förordningen.

1.20

Kommittén anser att konsumenternas rättigheter på den inre marknaden bör bli mer kända och få större erkännande, och att man bör utforma en särskild åtgärd för detta.

1.21

Marknadsövervakningen bör även beröra de produkter som omfattas av direktivet om produktsäkerhet, eftersom många produkter säljs antingen för professionell användning eller för användning av slutkonsumenten. EESK anser därför att systemet RAPEX för snabbt informationsutbyte är fullständigt motiverat. Detta system kan garantera effektiv marknadsövervakning.

1.22

Det är nödvändigt att tullmyndigheterna inom ett europeiskt nätverk samarbetar med de myndigheter som övervakar marknaden, för att säkerställa effektiv kontroll av produkter innan de släpps ut och får cirkulera fritt på den inre marknaden.

1.23

Också av detta skäl bör tullmyndigheterna ha kvalificerad personal och förfoga över tillräckliga finansiella resurser och befogenheter, så att de på att effektivt sätt kan utföra de uppgifter de åläggs. De bör även ha lämpliga instrument för snabba insatser när det gäller säsongsbetonade produkter eller produkter som saluförs under en begränsad tidsperiod.

1.24

Slutligen anser kommittén att förordningen tydligt ska ange att även de åtgärder som vidtas för att åtgärda bristen på enhetlighet måste respektera proportionalitetsprincipen.

2.1

Den inre marknaden för varor är inte bara den största drivkraften för tillväxt inom gemenskapen, utan den påverkar även i hög grad EU:s konkurrenskraft på den internationella marknaden. Kommittén har ju flera gånger påpekat följande: ”En faktor som har fått allt större betydelse är globaliseringen, som i sig utgör både en utmaning och en möjlighet. En förutsättning för att utmaningen ska kunna mötas är att inre marknadens potential utnyttjas fullt ut” (2).

2.2

Den inre marknaden grundar sig på fri rörlighet för varor. Genom tillämpning av artiklarna 28–30 (3) i fördraget har man gjort vissa viktiga framsteg i harmoniseringen av tekniska föreskrifter på gemenskapsnivå för att undanröja tekniska handelshinder, särskilt med hjälp av direktiven om den nya metoden (även kända som CE-märkningsdirektiven).

2.3

Tillämpningen och genomförandet av bestämmelserna i fördraget är dock bristfälliga. Det gäller särskilt sektorerna med icke harmoniserade produkter. Införandet av nationella tekniska bestämmelser har medfört allvarliga handelshinder, särskilt för de små och medelstora företagen, eftersom regelverket fortfarande är alltför uppsplittrat och det saknas ett enhetligt angreppssätt för medlemsstaternas marknadsövervakning.

2.4

Kommittén har haft tillfälle att framhålla att ”medlemsstaterna har ett stort ansvar för att garantera att EU:s åtgärder införlivas med deras nationella lagstiftning på ett riktigt sätt och också efterlevs” och att det är ”viktigt att det regelverk som upprättas på nationell nivå är så innehållsmässigt välavvägt och samtidigt så enkelt som möjligt för företag, arbetstagare, konsumenter och alla aktörer i det civila samhället” (4).

2.5

Kommittén stöder helt och fullt de mål som gäller öppnare och mer effektiva bestämmelser samt förstärkning och modernisering av villkoren för att saluföra säkra produkter med hög kvalitet. Syftet är att garantera följande:

2.6

I sitt yttrande om Strategin för den inre marknaden – Prioriteringar för 2003–2006  (5) framhåller kommittén att ”handeln med tredje land har vuxit snabbare än handeln mellan medlemsstaterna” och att ett ”skäl till detta är att man inte lyckats få till stånd det ömsesidiga produkterkännande som skulle skapa konsumentförtroende för produkter som tillverkats i ett annat land. Medlemsstaterna måste lita på övriga medlemsstaters system. Ett stabilt rättssystem, höga och tydliga kvalitetsnormer samt initiativ som syftar till att fostra konsumenterna utgör de bästa förutsättningarna för att öka varuhandeln mellan medlemsstaterna”.

2.7

Dessutom har EESK påpekat att konsumenternas rättigheter på den inre marknaden inte är tillräckligt välkända. Kommittén har också fäst uppmärksamheten (6) på denna brist och på att okunskapen på detta område ofta utnyttjas av offentliga organ både på nationell och lokal nivå, särskilt i EU:s utkanter och nya medlemsländer.

2.8

Dessutom påpekar kommittén att de fyra fenomen som främst hindrar den inre marknaden från att fungera väl, och som har kartlagts av observationsgruppen för inre marknaden (OIM) 2007, rör just följande:

2.9

Kommittén har haft tillfälle att konstatera att det är ”beklagligt att EU:s lagstiftning och politik efter så många år av europeisk integration ännu inte har integrerats tillräckligt i ett flertal medlemsstater (…) på de områden där de har förbundit sig att tillämpa gemenskapspolitiken och genomföra resultaten av gemenskapens beslutsprocess” (7).

2.10

Dessutom menar kommittén att en ”effektiv och överskådlig hållning till EU-frågor på nationell nivå är nödvändig med tanke på att 25 medlemsstater med egna administrativa kulturer och traditioner och sätt att hantera förvaltningsprocesserna måste följa samma regelverk, dvs. samma krav på lagstiftning, införlivande, genomförande och efterlevnadskontroll av EU-lagstiftningen” (8).

2.11

Enligt Kok-rapporten (9)”hindras den fria rörligheten för varor i EU fortfarande av en rad lokala regler, som ofta tillämpas godtyckligt och i uppenbar strid mot principen om ömsesidigt erkännande” (10).

2.12

Mot bakgrund av ovanstående anser kommittén att det är mycket viktigt att göra följande för att garantera den europeiska integrationen och för att skydda konsumenterna, medborgarna och de europeiska företagens utveckling:

3.1

Kommissionen utgår från konstaterandet att den inre marknaden ännu inte är fullbordad.

3.2

För att hantera dessa problem föreslår kommissionen följande:

3.3

Förslag till förordning [KOM(2007) 36 slutlig] om avskaffande av det nuvarande förfarandet för ömsesidig information, i vilket följande aspekter på den icke-harmoniserade sektorn tas upp:

3.4

Förslaget till beslut [KOM(2007) 53 slutlig] innebär att det införs en allmän ram för den framtida sektorslagstiftningen med följande aspekter:

3.5

Ett förslag till förordning [KOM(2007) 37 slutlig] som förstärker bestämmelserna om marknadsövervakning och ackreditering, så att de produkter på marknaden som inte uppfyller kraven lätt kan upptäckas och återkallas från marknaden. Huvudsyftet med förslaget är att garantera fri rörlighet för varor på det harmoniserade området, med hjälp av följande:

4.1

Kommittén är fullständigt övertygad om att fri rörlighet för varor är en viktig drivkraft för den europeiska marknadens konkurrenskraft och ekonomiska och sociala utveckling. Att villkoren för saluföring av säkra produkter med hög kvalitet förstärks och bli modernare är en avgörande faktor för konsumenterna, företagen och Europamedborgarna.

4.2

Under de senaste femtio åren har den inre marknaden för varor bidragit till att de europeiska ekonomierna har närmat sig varandra allt mer. I dag utgör handeln mellan EU:s 27 medlemsstater två tredjedelar av EU:s handel.

4.3

Genomförandet av bestämmelserna i artiklarna 28 och 30 (13) i EG-fördraget, proceduren för harmonisering av tekniska föreskrifter för den gamla och den nya metoden samt korrekt tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande är de grundläggande pelarna för handeln inom gemenskapen.

4.4

Problemen i samband med tillämpning och genomförande av bestämmelserna i fördraget, avsaknaden av en konsekvent metod för systemet för marknadsövervakning i medlemsstaterna, bristen på organ för bedömning av överensstämmelse och rättsligt skydd av CE-märkningen, inkonsekventa och komplicerade EU-bestämmelser som ofta överlappar varandra i en mosaik av olika förfaranden, och det faktum att både företagen, myndigheterna och medborgarna har bristfälliga kunskaper om rättigheter och skyldigheter, gör att en modernisering och utveckling av EU-lagstiftningen om varor inte går att skjuta upp.

4.5

Kommittén kan inte annat än stödja kommissionens initiativ, vilket den redan har gett uttryck för vid flera tillfällen i sina yttranden om den inre marknaden (14), och den stöder de förslag som har lagts fram, i den utsträckning de kommentarer som ges i detta yttrande kommer att beaktas.

4.6

Enligt kommitténs åsikt bör bedömningen av initiativ ske med utgångspunkt i följande fyra grundläggande parametrar, som bör integreras i den befintliga gemenskapsramen:

4.7

Kommittén anser att kommissionens förslag möjliggör en viktig utveckling, eftersom de omfattar följande:

4.8

Kommittén håller helt och fullt med om att det är nödvändigt att höja kvaliteten på systemet för ackreditering av de anmälda organen och att fastställa strängare kriterier för hur dessa organ ska utses, förvaltas och övervakas, med en rättslig ram som garanterar det decentraliserade systemets konsekvens, jämförbarhet och samordning, så att man kan garantera tillförlitligheten och öka det ömsesidiga förtroendet.

4.9

Särskilt mot bakgrund av den ökande globaliseringen bör marknadsövervakningssystemet garantera en gemensam rättslig ram, för en effektiv och konsekvent tillämpning av lagstiftningen på gemenskapens hela territorium.

4.10

Man måste undvika att produkter som inte uppfyller kraven och som kan vara farliga introduceras på marknaden, något som bekräftas i årsrapporten 2006 om RAPEX, det vill säga systemet för snabbt informationsutbyte om farliga konsumtionsvaror (15).

4.11

När det gäller CE-märkningen – som ska betraktas som en märkning om överensstämmelse och inte som en kvalitetsmärkning – anser kommittén att det är viktigt att återupprätta förtroendet för märkningen om överensstämmelse. Man bör återupprätta CE-märkningens egenvärde, och på så sätt öka möjligheterna att beivra överträdelser mot den och att garantera rättsligt skydd för detta regelverk som utgör grunden för direktiven enligt ”den nya metoden”, vilket för närvarande omfattar 20 produktionssektorer.

4.12

När det gäller den nuvarande rättsliga ramen anser kommittén att överlappande bestämmelser och rättsliga oklarheter kanske är hela systemets tydligaste akilleshäl, i och med att konsumenterna, företagen, medborgarna och det civila samhället i dess helhet blir lidande.

4.13

Det faktum att bestämmelserna ligger på flera nivåer och att man inte respekterar kraven på överensstämmelse mellan initiativen och EU:s övriga mål och politik har lett till byråkrati och avsevärda tillfälliga bördor i samband med införandet av olika förfaranden. Detta har fått mycket negativa effekter, särskilt för konsumenterna, de små och medelstora företagen och de enskilda medborgarna.

4.14

Kommittén stöder därför helt och fullt förslaget till gemensam ram för saluföring av produkter (16). Denna ram bör omfatta definitioner, förfaranden och andra gemensamma element för en framtida omstrukturering och anpassning av de olika direktiven, så att onödiga brister och administrativa bördor kan avlägsnas från det nuvarande regelverket.

4.15

Kommittén anser att det är viktigt att som en viktig faktor för den inre marknaden färdigställa en elektronisk handledning för saluföring av produkter på EU:s inre marknad (17), i vilken alla bestämmelser och förfaranden kan sammanställas sektorsvis på ett användarvänligt sätt i enlighet med en övergripande ram, med rättigheter och skyldigheter, bestämmelser om tillgång, tidsfrister och avgifter.

5.1.1

Principen om ömsesidigt erkännande, som föreskrivs i artiklarna 28 och 30 i fördraget, utgör ett av huvudelementen i den fria rörligheten för varor och tjänster på den inre marknaden. Efter femtio år, i en situation med en successiv EU-utvidgning och en allt större globalisering av marknaderna, bör man enligt kommitténs uppfattning stärka denna princip och skyddet för den, säkerställa större rättslig säkerhet och enhetlig tillämpning samt utnyttja alla dess möjligheter i förhållande till de ekonomiska aktörerna, de europeiska företagen och de nationella myndigheterna.

5.1.2

Kommissionens förslag innebär ett positivt steg i denna riktning, eftersom det

5.1.3

Enligt kommissionen finns dock flera problematiska punkter som bör klargöras i högre grad i förslaget till förordning.

5.1.4

Enligt kommitténs åsikt vore det lämpligt att i texten uttryckligen nämna fördragets rättsliga grund, som upprättar principen om ömsesidigt erkännande, och därmed visa att nationella krav ska uppfyllas endast i undantagsfall.

5.1.5

Kommittén anser att man måste prioritera en hög grad av öppenhet, rättslig säkerhet och förenkling när man tillämpar och genomför principen om ömsesidigt erkännande.

5.1.6

Kommittén anser att tidsfristerna för att behandla ett mål ska fastställas på så sätt att det kan avgöras i förstainstansrätten.

5.1.7

Medlemsstaterna bör upprätta tekniska strukturer som är tillräckligt effektiva för att snabbt, och även med ett brådskande förfarande, kunna lägga fram eventuella bevis för undantag från principen om ömsesidigt erkännande i enlighet med artikel 30 i fördraget, vilken ”ger medlemsstaterna möjlighet att vidta åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner då dessa kan rättfärdigas med allmänna icke-ekonomiska fördelar: allmän moral, allmän ordning, allmän säkerhet, skydd för människors och djurs hälsa och liv, växtskydd, skydd för nationella värden samt för industriell och kommersiell egendom” (19).

5.1.8

Solvit-mekanismerna bör införlivas i kontaktpunkterna för produkter, för att möjliggöra ett första tvistlösningsförsök och låta företag vars produkter stoppas vid gränsen få tillgång till detta utomrättsliga förfarande för administrativt samarbete mellan medlemsstaterna, med svar inom 10 veckor (20).

5.1.9

Enligt kommittén är det viktigt att kontaktpunkterna för produkter får en aktiv roll genom att de gör praktiska handledningar för förfaranden tillgängliga, och att de upprättar nationella webbplatser som kan kopplas samman i ett europeiskt nätverk med en EU-webbplats, för att sammanställa beslut om tidigare, lösta fall, en förteckning över de produkter på vilka principen om ömsesidigt erkännande tillämpas och en databas som är öppen för potentiella användare och knuten till det elektroniska nätet för informationsutbytet mellan kontaktpunkterna efter IDABC:s modell för interoperabilitet (21).

5.1.10

Att dessa instrument inrättas och fungerar får inte vara ett alternativ, utan måste utgöra en skyldighet som ingår i förslaget. Kontaktpunkterna för produkter bör regelbundet, tillsammans med kommissionen, genomföra gemensamma informations- och utbildningsseminarier för de ekonomiska aktörerna, tjänstemännen vid de administrativa myndigheterna och tullmyndigheterna samt konsumenterna, för att säkerställa tillräcklig förståelse för och informationsspridning om de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i fördraget.

5.1.11

Dessutom bör man färdigställa en elektronisk handledning som gör det möjligt att på EU:s hela territorium spåra alla befintliga gällande bestämmelser genom ett organisationsschema med övergripande struktur och stora sektorer.

5.1.12

En positiv förteckning över produkter som omfattas av förordningen förefaller inte lämpligt, och det är inte heller lämpligt att utesluta det brådskande förfarande som föreskrivs i direktivet om produktsäkerhet.

5.1.13

Kommissionen bör noga övervaka anmälningsmekanismerna och kontrollera att de fungerar. Därför bör medlemsstaterna vara skyldiga att skicka en kopia på varje anmälan och att sammanställa en årsrapport om de åtgärder som vidtagits i enlighet med förordningen, så att kommissionen kan lägga fram en rapport i frågan för parlamentet, rådet och EESK – OIM.

5.2.1

Kommittén stöder förslagets grundprinciper, som bygger på de positiva erfarenheterna av den nya metoden i kombination med en övergripande metod (22) för bedömningen av överensstämmelse. Dessa principer bör tillämpas allmänt i den nuvarande och framtida gemenskapslagstiftningen och omfatta alla aspekter på saluförda produkter, framför allt när det gäller säkerhet, hälsa och miljöskydd. Den inre marknadens grundprincip för icke-diskriminering mellan ekonomiska aktörer bör respekteras i bestämmelserna och genomföras helt och fullt i medlemsstaterna.

5.2.2

Kommittén understryker att följande är viktigt: ”Alla ekonomiska aktörer som ingår i leverans- och distributionskedjan bör vidta åtgärder för att se till att de endast tillhandahåller sådana produkter på marknaden som överensstämmer med den tillämpliga lagstiftningen” (23), oavsett om de är ”tillverkare, auktoriserade agenter eller importörer” (24).

5.2.3

Produkternas spårbarhet är avgörande för att man ska kunna utkräva ansvar av de ekonomiska aktörer som introducerar varor på den europeiska marknaden, för att gemenskapsbestämmelserna verkligen ska kunna tillämpas och inte bara för skyldigheter rörande produktens överensstämmelse som ”begränsas till vissa kontrollåtgärder” (25).

5.2.4

När det gäller föremålet för beslutet och dess tillämpningsområde anser kommittén att de undantag som här påtalas bör undvikas och att den gemensamma ramen för saluföring av produkter – i överensstämmelse med det som föreslås i punkt 5.3.3 för förordningen om det europeiska ackrediteringssystemet och mekanismer för marknadsövervakning – bör tillämpas på hela gemenskapslagstiftningen utan undantag vare sig i fråga om säkerhet och hälsa eller miljöskydd. Den nya ramen bör tillämpas på hela lagstiftningen på detta område, utan att man väntar på en eventuell allmän översyn av varje enstaka direktiv eller förordning.

5.2.5

De gemensamma definitioner som föreslås i förslagets första kapitel är mycket viktiga för marknadsaktörerna, eftersom det finns alltför många direktiv som omfattar samma produkter men använder olika definitioner.

5.2.6

Kommittén anser att följande är oundgängligt:

5.2.7

De ekonomiska aktörernas skyldigheter bör vara motiverade och proportionerliga och inte innebära tunga och kostsamma administrativa bördor, varken när man slumpvis provar saluförda produkter och registerför inkomna klagomål (art. 7.4 andra stycket) eller i samband med anmälningsskyldigheten, som bör begränsas till farliga produkter i enlighet med direktivet om produktsäkerhet.

5.2.7.1

Det europeiska ackrediteringssystemet bör karaktäriseras av att organen för bedömning av överensstämmelse använder proportionerliga medel. De bör tillämpa metoder som är anpassade till små och medelstora företag och produkter som inte är serietillverkade eller som ingår i en begränsad serie.

5.2.8

När det gäller de anmälda organen framhåller kommittén att de bör garantera behörighet, opartiskhet och effektivitet i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) för att säkerställa att alla tillverkare konkurrerar på lika villkor. Det är lämpligt att bedömningen för ackrediteringen – i enlighet med den ackrediteringsskyldighet som föreskrivs i punkt 3 och följande punkter i förordningen – utförs av det nationella ackrediteringsorganet och godkänns av den anmälande myndigheten, för att man ska kunna undvika onödigt och kostsamt dubbelarbete.

5.2.9

Förfarandena för bedömning av överensstämmelse bör i första hand innebära att Modul A för intern kontroll används som normal metod för bedömningen av överensstämmelse, något som i högre grad avspeglar det faktum att hela ansvaret för produkten inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) faller på tillverkaren eller importören. Man bör även garantera olika valmöjligheter i fråga om förenklade moduler, särskilt när det gäller små och medelstora företag och produkter som tillverkas i en begränsad serie.

5.2.10

Lagstiftningens kärna är CE-märkningssystemet, som används för att certifiera att en produkt överensstämmer med de tillämpliga kraven och vars skydd medlemsstaterna uppmanas att förstärka genom att reagera mot otillbörlig användning med tillräckliga och proportionerliga påföljder, även straffrättsliga sådana. Liksom tidigare klargör det nya regelverket att produktens överensstämmelse, som bekräftas genom CE-märkningen, inte undantar tillverkaren från skyldigheten att ersätta eventuell skada som orsakats av en produkt som senare visat sig vara bristfällig.

5.2.11

Kommittén håller helt och fullt med om att bristande trovärdighet för CE-märkningen innebär ”bristande trovärdighet för hela systemet, vilket omfattar den myndighet som övervakar marknaden samt tillverkarna, laboratorierna och certifieringsorganen och i sista hand den lagstiftning som tillämpas på den nya metoden” (26).

5.2.12

En förstärkning av CE-märkningens status, i enlighet med rådets beslut 93/465/EEG (27), sker bäst genom en följande radikala reform av själva märkningen:

5.2.13

När det gäller mekanismerna för marknadsövervakning hänvisar vi beträffande de gemensamma aspekterna till punkt 5.3.13 och följande, medan kommittén framhåller hur viktigt det är att kommissionen är inblandad, inte bara när det gäller alla produkter som uppfyller kraven men ändå utgör en risk för hälsa och säkerhet, utan även när det råder formell bristande överensstämmelse, vilket behandlas i artikel 38 i beslutet.

5.2.14

Kommittén vill framhålla att den tekniska standardiseringen har en viktig roll på hela detta område, eftersom den nya metoden grundar sig just på ett nära band mellan minimikrav och europeiska tekniska standarder, som måste stödjas och uppvärderas. Därför bör det berörda standardiseringsorganet omedelbart informeras i varje fall av formell invändning mot harmoniserade standarder (29), för att denna ska beaktas vid utformningen av bestämmelser.

5.3.1

Kommittén stöder de förslag som syftar till att inrätta ett europeiskt ackrediteringssystem som grundar sig på ömsesidigt förtroende och samarbete, under förutsättning att man utfärdar bindande bestämmelser både för de ekonomiska aktörerna och de offentliga myndigheterna, för att säkerställa att alla produkter som introduceras på marknaden uppfyller höga krav på säkerhet och hälsoskydd genom att alla europeiska konsumenter och allra ekonomiska aktörer garanteras samma nivå på tillämpningen och bestämmelserna, och att detta sker i samband med förenkling och minskning av byråkratin.

5.3.2

Det europeiska ackrediteringssystemet bör säkerställa att resultaten av bedömningen av överensstämmelse godkänns globalt och att onödigt dubbelarbete i bedömningen undviks. För att ett internationellt godkännande av systemet ska kunna säkerställas bör ackrediteringen grunda sig på internationellt erkända standarder, och definitioner av ”bedömning av överensstämmelse”, ”organ för bedömning av överensstämmelse” och ”anmälan” bör explicit nämnas i förordningen.

5.3.3

Bestämmelserna i förordningen bör tillämpas på alla ackrediteringsorgan och de tjänster dessa tillhandahåller, inom ramen för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, oavsett vilken typ av bedömning av överensstämmelse som kunderna erbjuds, och de bör garantera följande:

5.3.4

Definitionen av ackreditering bör ändras, så att den omfattar kalibrering, provtagning, certifiering, inspektion och andra verksamheter i samband med bedömningen av överensstämmelse.

5.3.5

Om man ska kunna åstadkomma ett enhetligt regelverk som omfattar alla förfaranden för bedömning av överensstämmelse på detta område, även de som säkerställer kvalitet, kalibrering och ISO 43-test, bör man inte medge undantag, och alla ackrediteringsorgan och de tjänster dessa tillhandahåller inom ramen för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet bör ingå i förordningens tillämpningsområde, oavsett vilken typ av bedömning av överensstämmelse som kunderna erbjuds.

5.3.6

De nationella ackrediteringsorganen ska inte vara vinstdrivande, vilket föreslås i artikel 4.6. Den nuvarande formuleringen riskerar dock att hindra att det bildas ett grundkapital som säkerställer en stabil finansiell grund för effektivt tillhandahållande av kvalitetstjänster. Enligt kommittén bör de nationella ackrediteringsorganen inte vara vinstdrivande, i den meningen att de inte bör distribuera vinster i enlighet med de internationella bestämmelserna i ISO/IEC 17011 (30).

5.3.7

Det europeiska ackrediteringssystemet bör betraktas som den högsta godkännandenivån i systemet och därmed inte utsättas för konkurrens eftersom det gäller offentliga tjänster i allmänhetens intresse. Kommittén ser positivt på den bestämmelse enligt vilken medlemsstaterna bör ha ett enda nationellt ackrediteringsorgan, vars behörighet, objektivitet och opartiskhet bör vara föremål för sakkunnigbedömning (peer review), med undantag för vissa villkor (31) för medlemsstater med begränsade territoriella dimensioner, när dessa vill vända sig till ett nationellt ackrediteringsorgan i en angränsande medlemsstat.

5.3.8

Kommittén anser att det krävs en tydlig rättslig grund för Europeiska samarbetet för ackreditering (EA), som bör få en mer framträdande och tydligare roll. Alla nationella ackrediteringsorgan bör vara anslutna till EA, i syfte att åstadkomma likvärdighet, öppenhet, trovärdighet och effektivitet. Dessutom bör EA-nätet få stöd från medlemsstaterna.

5.3.9

För att ytterligare stärka EA anser kommittén att ackrediteringsorganen måste underteckna de multilaterala avtal som hanteras av EA. Finansieringsmekanismerna i förordningen borde dessutom inte bara gälla EA utan utsträckas till kampanjer till stöd för marknadsövervakningsaktiviteter och gemensam fortbildning för de olika nationella myndigheter som deltar i dem.

5.3.10

Referentbedömningen (peer review) i artikel 9.1 som är tänkt att underlätta och förbättra inre marknadens funktionssätt genom att öka dess förtroendekapital måste organiseras inom det europeiska ackrediteringssystemet och genomföras enligt harmoniserade regler som fastställts av EA. Resultaten av referentbedömningen ska meddelas samtliga medlemsstater och kommissionen.

5.3.11

Enligt kommittén bör ackrediteringsorganen visa att de är värdiga det förtroende de fått, genom att med framgång delta i granskningen av bedömningen (peer review).

5.3.12

Kommittén anser dessutom att det är viktigt att alla berörda parter görs delaktiga genom att de representeras i ackrediteringsorganen. Denna representation bör föreskrivas i den nya förordningen.

5.3.13

Kommittén betonar vikten av att medlemsstaterna får likvärdiga, mer enhetliga och effektiva mekanismer för marknadsövervakning genom en harmonisering av gemenskapslagstiftningen som innefattar ett stärkt gränsöverskridande samarbete. Bestämmelserna om allmän produktsäkerhet behöver justeras – direktiv 2001/95/EG och andra relevanta direktiv – i syfte att garantera full tillämpning av principen ”bättre lagstiftning” på inre marknadens funktionssätt. Marknadsövervakningen bör även beröra de produkter som omfattas av direktivet om allmän produktsäkerhet, eftersom många produkter säljs antingen för professionell användning eller för användning av slutkonsumenten. EESK anser därför att förslaget att utesluta direktivet om allmän produktsäkerhet från tillämpningsområdet i artikel 13.2 inte är berättigat. Resultatet skulle bli ökad förvirring och ett mer komplicerat arbete för de ekonomiska operatörerna snarare än större samstämmighet inom övervakningsverksamheten på inre marknaden.

5.3.14

EESK anser också att det nuvarande systemet för snabbt informationsutbyte RAPEX är fullständigt motiverat (32). Systemet kan garantera effektiv marknadsövervakning. Det måste emellertid användas på ett mer enhetligt och samordnat sätt av medlemsstaterna, tullmyndigheterna och de administrativa myndigheterna.

5.3.15

Tullmyndigheterna måste i ett europeiskt nätverk samarbeta med myndigheterna för marknadsövervakning för att säkerställa effektiva kontroller av produkterna innan dessa introduceras på EU:s inre marknad. Tullmyndigheterna måste därför få kvalificerad personal, tillräckliga medel och befogenheter så att de på ett effektivt sätt kan utföra de uppgifter som åläggs dem.

5.3.16

Mekanismerna för marknadsövervakning och tullkontroller måste framför allt förses med lämpliga instrument för snabba insatser vad gäller säsongsbetonade produkter eller produkter som saluförs under en begränsad tidsperiod, i samband med specialerbjudanden som ofta säljs med kortlivade fantasinamn. Myndigheterna måste ha befogenheter och möjligheter att snabbt ingripa och EU-importören måste helt och hållet ansvara för att dessa produkter uppfyller grundläggande EU-krav, särskilt i fråga om säkerhet och miljöskydd.

5.3.17

Kommittén anser slutligen att förordningen tydligt ska ange att de åtgärder som vidtas för att åtgärda bristen på enhetlighet måste respektera proportionalitetsprincipen, oberoende av riktlinjerna i artikel 19.1. Artikel 17 bör enligt kommittén ändras i enlighet med detta.

1.

EUT C 93, 27.4.2007, Översyn av den inre marknaden – föredragande: Bryan Cassidy.

2.

Yttrande om Kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Genomförande av gemenskapens Lissabonprogram: en strategi för förenkling av lagstiftningen (KOM(2005) 535 slutlig) – föredragande: Bryan Cassidy, EUT C 309, 16.12.2006.

3.

Förberedande yttrande om Bättre lagstiftning som utarbetats på begäran av det brittiska ordförandeskapet – föredragande: Daniel Retureau, antaget den 28 september 2005, EUT C 24, 31.1.2006.

4.

Initiativyttrande om Bättre tillämpning av EU:s lagstiftning – föredragande: Joost van Iersel, antaget den 28 september 2005, EUT C 24, 31.1.2006.

5.

Yttrande om Kommissionens meddelande – Uppdatera och förenkla gemenskapens lagstiftning (KOM(2003) 71 slutlig) – föredragande: Daniel Retureau, antaget 31 mars 2004, EUT C 112, 30.4.2004.

6.

Initiativyttrande om Förenkling – föredragande: John Simpson, antaget den 26 mars 2003, EUT C 133, 6.6.2003.

7.

Förberedande yttrande om Kommissionens meddelande – En bättre och enklare lagstiftning (KOM(2001) 726 slutlig) – föredragande: Kenneth Walker, antaget 21 mars 2002, EGT C 125, 27.5.2002.

8.

Initiativyttrande om Förenkling – föredragande: Kenneth Walker, antaget den 29 november 2001, EUT C 48, 21.2.2002.

9.

Initiativyttrande om Förenklade bestämmelser på inre marknaden (OIM) – föredragande: Bruno Vever, antaget den 19 oktober 2000, EGT C 14, 16.1.2001.

10.

Initiativyttrande om Prioriteringar på inre marknaden 2005–2010, föredragande: Bryan Cassidy, antaget den 7 april 2005, EUT C 255, 14.10.2005.

11.

Yttrande om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Strategin för inre marknaden under perioden 2003–2006, föredragande: Bryan Cassidy, antaget den 16 juli 2003, EUT C 234, 30.9.2003.

12.

Informationsrapport om förenkling.

13.

Informationsrapport om Dagsläget beträffande samreglering och självreglering på inre marknaden, antaget den 11 januari 2005 (CESE 1182/2004 fin).

16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/14

1.1

EESK stöder förslaget utan förbehåll.

1.2

I direktivet anges slutet av 2009 som deadline för användningen av ”kompletterande måttangivelser”, dvs. icke-metriska måttangivelser. Om man håller fast vid denna deadline skulle det innebära kostnader för alla näringsidkare inom EU som bedriver transatlantisk handel.

1.3

I direktivet krävs även att Storbritannien och Irland ska fastställa en deadline för sina undantag när det gäller måtten pint, mile och troy ounce.

1.4

Kommissionens förslag innebär att dessa deadlines tas bort och inte ersätts med nya.

1.5

I direktivet fastställs att de rättsligt gällande måttenheterna i EU är de metriska enheterna eller SI-enheterna, vilket står för Système International och är det världsomfattande system som 1960 antogs av Allmänna konferensen för vikt och mått (CGPM). Även om EU inte har undertecknat konventionen om metriska enheter, så har samtliga medlemsstater gjort det. Den regelbundna uppdateringen av SI-enheter för anpassning till tekniska framsteg gör att kommissionen föreslår att ”katal”, med symbolen ”kat”, antas som SI-enhet för katalytisk aktivitet.

1.6

EESK välkomnar kommissionens förslag som en del av strävan att förenkla och förbättra lagstiftningen och uppskattar kommissionens lyhördhet när det gäller ”subsidiaritetens” betydelse för Irland och Storbritannien i detta sammanhang.

16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/15

16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/15

1.1

EESK noterar att grönboken om marknadsbaserade styrmedel för miljöpolitiken offentliggjorts men med stor försening.

1.2

Kommittén instämmer i resonemangen kring olika skatte- och miljömässiga konsekvenser av olika marknadsbaserade styrmedel för miljöpolitiken (skatter, avgifter, subventioner, rättighets-/certifikatslösningar m.m.).

1.3

EESK konstaterar att man inom politiken länge använt sig av marknadsbaserade styrmedel. Frågan är alltså inte längre ”om” utan ”hur” de marknadsbaserade styrmedlen ska användas.

1.4

Som kommissionen med rätta konstaterar gör de marknadsbaserade styrmedlen det möjligt att skapa kostnadseffektiva lösningar till skydd för miljön. Det handlar dock inte om något universalmedel. Relationen och samspelet mellan t.ex. påbud och förbud, rättsregler och marknadsbaserade styrmedel (t.ex. skatter, avgifter, riktade subventioner och överlåtbara rättigheter) bör därför behandlas i den politiska debatten och i grönboken. Kommissionens grönbok innehåller dock alldeles för lite information om detta, vilket EESK beklagar.

1.5

Kommittén uppmanar därför kommissionen att utnyttja den offentliga debatt som inleds med grönboken för att med hjälp av konkreta exempel förklara inte bara vilka möjligheter och effekter olika styrmedel medför för miljön utan också vilka begränsningar de har.

2.1

Den 28 mars 2007 lade kommissionen fram grönboken om ”marknadsbaserade styrmedel för miljöpolitiken och näraliggande politikområden” (1), aviserad redan 2004 och föremål för detta yttrande.

2.2

Med grönboken vill kommissionen inleda en debatt om ökad användning av marknadsbaserade styrmedel i samhället.

2.3

Kommissionen hänvisar i grönboken till de mål för miljöskyddet som man hittills kommit överens om på europeisk nivå, bl.a. till den nya energi- och klimatskyddspolitiken som enligt kommissionens uppfattning innebär ”inget mindre än en ny industriell revolution under de närmaste 10 till 15 åren”.

2.4

Kommissionen tydliggör att ”dessa ambitiösa mål kan inte uppnås utan offentliga åtgärder”. Enligt kommissionens uppfattning bör man i allt större utsträckning använda sig av marknadsbaserade styrmedel som miljöpolitiskt styrmedel. Dessa är tänkta att vara ”en viktig del av insatserna för att uppnå verkliga förändringar genom att ändra incitamenten för företag och konsumenter”.

2.5

Likväl förklarar kommissionen att marknadsbaserade styrmedel inte är någon ”universallösning på alla problem”.

2.6

De ”marknadsbaserade styrmedel” som beskrivs är skatter, avgifter, riktade subventioner och överlåtbara rättigheter.

2.7

Enligt kommissionen motiveras användningen av marknadsbaserade styrmedel av att de ”kan korrigera brister hos marknaderna på ett kostnadseffektivt sätt. Det handlar om situationer då de ’verkliga’ eller sociala kostnaderna av en ekonomisk verksamhet inte alls – eller i otillräcklig utsträckning – avspeglas i marknaderna (t.ex. beroende på att miljötillgångar till sin natur är offentlig egendom)”.

2.8

Följande fördelar nämns:

2.9

Kommissionen tydliggör dock också att marknadsbaserade instrument inte bara kan bidra till miljöpolitiska mål men att EU ”också använt sig av sådana för att motverka sådana snedvridningar på den inre marknaden som uppstår på grund av förekomsten av olika system i olika medlemsstater. I sådana fall kan marknadsbaserade styrmedel säkerställa att samma sektor omfattas av samma bördor i hela EU och motverka potentiella negativa konkurrenseffekter inom EU.”

2.10

Kommissionen pekar vidare på att de olika marknadsbaserade styrmedlen har olika verkan. Kvantitativa system (t.ex. överlåtbara rättigheter) är säkrare när man vill uppnå specifika mål (t.ex. begränsning av utsläpp) jämfört med rent prisbaserade styrmedel (t.ex. skatter). De senare skapar dock större säkerhet i fråga om kostnaderna eller priset och brukar vara lättare att administrera.

2.11

Dessutom pekar kommissionen på en annan viktig skillnad: Skatter (och avgifter) används inte bara potentiellt som styrmedel utan generar också offentliga intäkter. I fallet med överlåtbara rättigheter gäller detta endast ”om rätterna auktioneras ut av myndigheter”.

2.12

Kommissionen tar i grönboken också upp temat ”tillväxt och sysselsättning” och går igenom olika argument för en reformerad miljöbeskattning. Medan Europeiska rådet vid sitt toppmöte i juni 2006 i den nya hållbarhetsstrategin tog upp frågan om ett nytt skattesystem grundat på hållbarhetskriterier, dock utan att gå in på några detaljer, skriver kommissionen nu: ”Alla parter kan vinna på en miljöskattereform med en skatteväxling från välfärdsnegativa skatter (t.ex. på arbetskraft) till välfärdspositiva skatter (t.ex. på miljöskadlig verksamhet som resursanvändning och utsläpp). En sådan skulle bidra till att lösa både miljö- och sysselsättningsproblem  (2) . En långsiktig skatteväxling förutsätter dock relativt stabila inkomster från den miljörelaterade skattebasen”.

2.13

Dokumentet innehåller slutligen ett antal exempel på redan etablerade marknadsbaserade styrmedel (energibeskattning, eurovinjetten, lokala avgiftssystem för avlastning av innerstäderna från trafik). Man ställer ett antal frågor till allmänheten, vissa specifika, andra mycket allmänna, för att på så sätt få i gång samhällsdebatten.

2.14

Kommissionen ser också möjligheter att använda marknadsbaserade instrument för att skydda den biologiska mångfalden.

3.1

EESK har ofta uttalat sig för en optimal användning av de politiska instrumenten för miljöskyddet, och de marknadsbaserade styrmedlen kan spela en viktig roll i det sammanhanget. Det råder alltså samstämmighet mellan kommittén och kommissionen i detta avseende.

3.2

Kommittén förstår de argument som framförs och anser dem vara bra och riktiga. Grönboken har dock utarbetats under lång tid, och offentliggörandet har hela tiden skjutits upp. Vi hade förväntat oss något större klarhet i frågan om hur man i framtiden tänker använda sig av marknadsbaserade styrmedel. Den långa avstämningsprocessen inom kommissionen var kanske nödvändig, men vi kan inte se att denna skulle ha haft någon positiv inverkan på arbetet med den politiska utformningen.

3.3

Det verkar snarare som om den politiska utvecklingen ibland går snabbare än den interna avstämningen.

3.4

EESK konstaterar att marknadsbaserade styrmedel använts inom miljöskyddet under en längre tid, även om användningen av dem i de enskilda medlemsstaterna skiljer sig åt högst betydligt. Enligt Eurostat härrör t.ex. i genomsnitt nästan 7 % av alla budgetintäkter i EU:s medlemsstater från miljörelaterade inkomstkällor.

3.5

I grönboken och i den politiska debatten kan det alltså inte handla om ett införande av marknadsbaserade styrmedel inom miljöskyddet. Frågan är inte ”om” utan ”hur”: I vilken utsträckning och hur ska de marknadsbaserade styrmedlen användas i förhållande till förbud och påbud?

3.6

Innehållet i grönboken sträcker sig dock inte längre än det som man länge känt till och diskuterat i företagen och samhällsgrupperna. Inte heller tar man upp frågan om vem som bör agera först. Som bekant har EU inte samma befogenheter för alla upptänkliga styrmedel. I skatterättsliga frågor har EU ytterst begränsade befogenheter. Dessutom klargör man inte vad som kommer att hända politiskt när denna grönbok lagts fram, huruvida man som brukligt kommer att utarbeta en vitbok och vilka slutsatser man bör dra.

3.7

Den största bristen är att man inte klargör i vilka situationer man borde prioritera ett visst instrument inom politiken. Den avgränsning som man tänkt sig eller den potentiella kopplingen mellan t.ex. rättsregler och marknadsbaserade styrmedel klargörs inte heller.

3.8

Kommittén ställer sig följaktligen positiv till grönboken, men konstaterar att samhällsdebatten kring mer effektiva styrmedel inom miljöpolitiken borde föras med större engagemang och med hjälp av så konkreta exempel som möjligt, så att de ambitiösa EU-mål som beskrivs, t.ex. inom klimat- och energipolitiken, faktiskt också kan förverkligas.

3.9

För EESK gäller i samband med detta att de marknadsbaserade styrmedlen bör grunda sig på principen om att förorenaren betalar och skapa incitament för dem som aktivt verkar för att skydda miljön.

4.1

EESK har alltid betonat hur viktigt det är att internalisera s.k. ”externa kostnader”. Som kommissionen själv uppger lämpar sig de marknadsbaserade styrmedlen mycket väl för detta ändamål. Först krävs det dock ett tydligt politiskt beslut om hur man ska kvantifiera dessa externa kostnader som ska internaliseras.

4.2

Eurovinjetten inom vägtrafiken är ett av de ”marknadsbaserade” styrmedel som beskrivs i grönboken och ett bra exempel på hur ett styrmedel som anses lämpa sig för internalisering av externa kostnader hittills i själva verket bara använts mycket halvhjärtat. Kommissionen skriver själv: ”De genomsnittliga avgifterna får visserligen endast täcka infrastrukturkostnaderna, vilket utesluter externa kostnader”. Det krävs därför initiativ för att i framtiden internalisera de externa kostnaderna genom eurovinjetten.

4.3

EESK uppmanar kommissionen, rådet och Europaparlamentet att endast tala om marknadsbaserade styrmedel för miljöpolitiken när det finns ett verkligt och tydligt skönjbart miljömål bakom dem. I fallet med eurovinjetten kan man endast tala om ett sådant med förbehåll, eftersom de externa kostnaderna utesluts. I det fallet handlar det i första hand om att inte bara låta de offentliga budgetarna finansiera infrastrukturkostnaderna utan också göra användarna direkt delaktiga. Detta får naturligtvis också indirekta effekter på miljön när användaren t.ex. på grund av de ökade kostnaderna börjar fundera på om han inte borde ta tåget i stället för bilen (eller helt enkelt avstå från resan). Men först när (miljö-)kostnaderna, som hittills inte haft någon ”marknad” och som man inte tagit hänsyn till, internaliseras är eurovinjetten att betrakta som ett ”miljöinstrument”.

4.4

Först måste man alltså inom politiken redovisa vad man över huvud taget vill uppnå med en viss politisk åtgärd. Först när ett mål definierats bör diskussionen om lämpligt styrmedel inledas.

4.5

Även om man ökar användningen av marknadsbaserade styrmedel, kan man inom politiken följaktligen inte undvika ett antal omstridda och därigenom delvis mycket svåra beslut om att fastställa mycket tydliga (miljöpolitiska) mål i form av utsläppsnivåer m.m. Det är just här som det hittills ofta förekommit brister. Marknadsbaserade styrmedel är inte något substitut för sådana beslut utan – som namnet antyder – instrument för att uppnå fastställda politiska mål.

4.6

Kommissionen måste så snabbt som möjligt skingra den osäkerhet som grönboken lämnat efter sig, och därvid klargöra hur man tänker sig att de olika politiska instrumenten ska användas i framtiden. EESK rekommenderar därför kommissionen att redan inom ramen för den bredare diskussion av frågan som planeras, gå igenom de olika politiska handlingsalternativ som finns (med eller utan marknadsbaserade styrmedel) med hjälp av ett antal praktiska exempel från olika politikområden, t.ex. energi och transport.

4.7

I samband med detta skulle kommissionen t.ex. säkerligen kunna klargöra att man inte tänker försöka lösa problemet med cancerogena ämnen – för att bara nämna ett exempel – genom att införa marknadsbaserade styrmedel.

4.8

Det skulle däremot kunna vara intressant med marknadsbaserade styrmedel t.ex. i samband med den alltmer aktuella frågan om hur man i framtiden tänker anlägga ”koldioxidfria” kolkraftverk om tekniken inom kort eventuellt medger detta. Tänker man i så fall påbjuda dem i egenskap av ”modern teknik” (alltså med hjälp av rättsregler) eller tänker man göra dem lönsamma genom marknadsbaserade styrmedel? Sådana frågor kommer att tas upp alltmer inom samhällsdebatten i framtiden.

4.9

Om kopplingen respektive avgränsningen mellan rättsregler och marknadsbaserade styrmedel hade varit tydligare över lag, med en redovisning av konkreta handlingsalternativ, hade kanske också grönbokens resonemang kring användningen av marknadsbaserade styrmedel för att bibehålla den biologiska mångfalden varit mer begripliga. EESK tycker ännu inte att dessa är tillräckligt övertygande för att man verkligen ska våga hoppas på att effektivt kunna motverka den minskning som nu liksom tidigare hotar den biologiska mångfalden.

4.10

Kommittén uppmanade redan i sitt yttrande om ”Tvåårsrapporten om EU:s strategi för hållbar utveckling” (3) kommissionen att konkretisera sina vagt formulerade funderingar kring ett nytt skattesystem grundat på hållbarhetsindikatorer. Enligt Eurostat ligger intäkterna från miljörelaterade skatter på cirka 7 %.

4.11

En debatt kring lägre skatter på arbete och kompensation för förlorade intäkter i form av ökade skatter på miljöskadlig verksamhet borde enligt EESK ha inletts för länge sedan och bör skyndas på när grönboken lagts fram. I samband med detta måste man dock också klargöra hur EU tänker sig dessa förändringar med tanke på att unionen enligt EU-fördragen bara har ett mycket marginellt inflytande på medlemsstaternas skattepolitik i frågan.

4.12

EESK anser att det är extremt viktigt att man så snart som möjligt lägger fram den översikt över miljöskadliga subventioner som utlovats och att man så snabbt som möjligt också avskaffar dessa subventioner. Kommittén anser att miljöskadliga subventioner leder till en avsevärd snedvridning av konkurrensen och till en fullständigt oacceptabel felfördelning av offentliga medel. Marknadsbaserade styrmedel till miljöskyddets fromma kan inte få någon riktig verkan förrän de miljöskadliga subventionerna fullständigt avskaffats.

16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/19

1.1

Arbetskraftsmigrationen i Europa är av ekonomisk natur och är en följd av den fria rörligheten för arbetstagare i ett Europa där det råder stora skillnader i välfärd mellan de olika länderna. Hög arbetslöshet i flera av de nya medlemsländerna och efterfrågan på billig, lågkvalificerad arbetskraft i de 15 gamla medlemsstaterna leder till en stadig ström av arbetssökande.

1.2

År 2004 och 2007 träffades avtal om övergångsregler med vars hjälp de gamla medlemsstaterna kunde styra migrationen från de nya medlemsstaterna. En av orsakerna var att de gamla medlemsstaterna ville förhindra att en för stor tillströmning av arbetsmigranter skulle skapa spänningar på arbetsmarknaden och eventuellt leda till illegala anställningar.

1.3

Effekten av övergångsreglerna blev att just den situation man ville undvika uppstod. I rapporten om hur övergångsordningarna har fungerat påpekar kommissionen att restriktioner för lagligt arbete när det gäller invandrare från de nya medlemsstaterna faktiskt leder till att svart arbete och falskt egenföretagande ökar, liksom fiktivt tillhandahållande av tjänster och utläggning på entreprenad.

1.4

Den paradoxala situationen har uppstått att det i EU-15 finns god tillgång på säsongsarbete inom jordbruket, men inte tillräckligt med fastboende arbetstagare. Det finns tillräckligt med invandrade arbetstagare från de nya medlemsstaterna som vill utföra detta arbete, men många av dem hindras av olika övergångsrestriktioner. Flödet av arbetskraft till jordbruket varierar beroende på ursprungsland och mottagarland. Skillnaderna hänger bland annat samman med förekomsten av eventuella övergångsregler, som kan ha generell eller partiell giltighet.

1.5

Under dessa förhållanden hamnar säsongsarbetet ofta i den inofficiella sektorn. Det är svårt att få tag i korrekt information om detta fenomen eftersom det finns tre parter involverade som var och en har sina skäl för att inte avslöja sådan information: Det finns arbetsgivare som vill betala mindre än vad som krävs enligt lag eller gällande kollektivavtal. Det finns arbetstagare som nöjer sig med mindre än vad de enligt lag eller kollektivavtal har rätt till. Och det finns oseriösa arbetsförmedlare som mer än gärna ordnar sådana arbeten eftersom de kan tjäna mycket pengar på det.

1.6

Många av dessa mellanhänder dumpar priserna, men de som förlorar detta priskrig är i slutändan de invandrade arbetstagarna, som måste nöja sig med inkomster som ligger under existensminimum. Det förekommer också att arbetsgivare som lejer säsongsarbetare betalar marknadsmässiga priser till arbetsförmedlarna men att dessa inte drar av inkomstskatt eller sociala avgifter. Den sortens mellanhänder stoppar dessutom i regel en del av arbetsmigranternas lön i egen ficka. Det finns också webbplatser med telefonnummer i både Öst- och Västeuropa som förmedlar egenföretagare för vilka varken skatt, arbetsgivaravgifter eller sociala avgifter behöver betalas.

1.7

Denna situation är ur många synpunkter inte önskvärd. Utgångspunkten måste vara att invandrade arbetstagare i alla avseenden behandlas på samma sätt som de inhemska arbetstagare som de arbetar tillsammans med. Man måste ge lika lön för lika arbete och förhållandena måste förbättras med avseende på social trygghet. Det handlar inte bara om arbetstagarnas sociala intresse. Det handlar också om arbetsgivarnas ekonomiska intresse (lika möjligheter för rättvis konkurrens) och medlemsstaternas finansiella intresse (skatter).

1.8

Det finns ett färdigt förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om påföljder för arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU. I detta föreslås harmoniserade påföljder för arbetsgivare och förebyggande åtgärder samt kartläggning och utbyte av bästa metoder mellan medlemsstaterna när det gäller tillämpning av påföljder för arbetsgivare.

1.9

Så länge begränsningarna för invandrare från de nya medlemsstaterna inte är avskaffade bör förslaget till direktiv enligt kommitténs åsikt även tillämpas på arbetsgivare som olagligt anställer arbetstagare från de EU-länder som fortfarande är föremål för begränsningar. Dessutom anser EESK att EU noga måste se till att direktivet inte bara införlivas i alla medlemsländers lagstiftning utan även tillämpas i praktiken.

1.10

Kampen mot svart arbete skulle gagnas av en entydig europeisk definition på en arbetsrelation där det görs tydlig åtskillnad mellan att åta sig ett arbete (att tillhandahålla tjänster) och att utföra uppgifter utifrån en beroendeställning (anställningskontrakt). ILO har lagt fram klara rekommendationer på detta område. På så sätt får laglydiga egenföretagare vars kompetens sträcker sig längre än till att tillhandahålla billig okvalificerad arbetskraft en tydligare ställning på arbetsmarknaden och arbetstagarna det skydd som de har rätt till. EESK gläder sig att kommissionen godkänt förslaget från arbetsmarknadens parter inom byggnadssektorn om en undersökning kring detta slags falska egenföretagande och att kommissionen också finansierar denna undersökning.

1.11

Med tanke på följderna av restriktionerna vad gäller lagligt arbete vore det kanske bättre att i samband med framtida utvidgningar av EU undvika sådana övergångsregler. EESK rekommenderar också kommissionen att undersöka om det är möjligt att avskaffa alla begränsningar för arbetstagare från de tolv medlemsstater som anslöt sig 2004 och 2007. Många av arbetsmarknadsparterna i Europa förespråkar detta, förutsatt att man både på gemenskapsnivå, nationell nivå och från arbetsmarknadsparternas sida verkligen vidtar åtgärder för att garantera likabehandling av migrerande arbetstagare.

2.1

Enligt Lissabonstrategin måste EU i framtiden bli en mycket konkurrenskraftig kunskapsekonomi, som bygger på hållbar produktion och konsumtion med en hög grad av social sammanhållning.

2.2

EU är just nu en tämligen konkurrenskraftig kunskapsekonomi med produktions- och konsumtionsmönster som för närvarande inte är tillräckligt hållbara på lång sikt, och med en social sammanhållning som lämnar mycket övrigt att önska.

2.3

Detta yttrande fokuserar särskilt på den senare aspekten: social sammanhållning. EU fäster stor vikt vid ekonomisk utveckling och hållbarhet särskilt vad gäller produktion. Tredje pelaren i Lissabonstrategin är så föga politiskt uppmärksammad och detta leder till att den sociala sammanhållningen inte ökar utan snarare minskar.

2.4

Konsekvenserna av detta märks tydligt på arbetsmarknaden. Det informella arbetet ökar i omfattning och därmed dyker det upp en ny typ av arbetstagare som sedan länge ansågs utdöd: daglönaren.

2.5

De nya daglönarna erbjuder sina tjänster på gatan, på platser som är kända som ”uppsamlingsplatser” för mindre nogräknade arbetsförmedlare. Daglönarna anställs per dag och arbetsgivaren betalar varken inkomstskatt eller sociala avgifter för dem. De måste arbeta oskäligt långa arbetsdagar för en låg timlön och faller helt utanför arbetsrätten – om en sådan finns.

2.6

Till för ett par år sedan hade arbetsmarknaden en nationell prägel, särskilt vad gäller enklare och okvalificerade arbeten. Efter EU:s utvidgning 2004 uppstod också en europeisk arbetsmarknad för denna del av arbetsmarknaden. Efter utvidgningen 2007 har utbudet av arbetskraft ökat kraftigt eftersom nu också arbetstagare från Bulgarien och Rumänien har tillkommit.

2.7

Denna trend är särskilt märkbar inom jordbruket. Dessutom hittar personer som söker arbete i ett annat land nästan alltid sitt första arbete just inom denna sektor.

2.8

Med det här yttrandet vill EESK föra upp denna fråga på EU:s dagordning så att relevanta EU-institutioner tillsammans med medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter kan söka lösningar på detta omfattande, allvarliga och – dessvärre – växande problem.

3.1

Jordbruket omfattar all ekonomisk verksamhet där den naturliga miljön anpassas till växt- och animalieproduktion (1). Beroende på produkt, tillverkningsmetod och välståndsnivå tillämpas ett stort antal olika tekniska lösningar, alltifrån arbete med enkla verktyg till användning av stora maskiner, som i allt större utsträckning ersätter det manuella arbetet.

3.2

Agrarsektorn är i EU en omfattande sektor. I EU används drygt 160 miljoner hektar till jordbruksmark. Det finns 11 miljoner jordbruksföretag som sysselsätter totalt 15 miljoner människor. Majoriteten av dessa är jordbrukarna själva och deras familjemedlemmar, men ca 1 miljon företag har totalt 6,5 miljoner anställda. Av dessa är 4,5 miljoner säsongsarbetare; ett okänt antal av dem arbetar i ett annat land än i hemlandet (2). Många av säsongsarbetarna kommer från Polen, Bulgarien och Rumänien.

3.3

Jordbruket kan indelas i olika verksamheter. Boskapsuppfödning (animalieproduktion), vattenbruk (fiskodling), trädgårdsodling (småskalig odling av växter med korta cykler, t.ex. grönsaker, prydnadsväxter, frukt och svamp) och odling av jordbruksgrödor (skiljer sig från trädgårdsodling genom att växterna odlas i större skala och att den är mindre arbetskrävande). Det kommersiella skogsbruket räknas inte överallt i EU till jordbrukssektorn. I vissa länder betraktas det som en egen sektor.

3.4

Jordbruket producerar inte enbart livsmedel utan i allt större omfattning också andra produkter som blommor, pälsvaror, läder, biobränslen (biodiesel, etanol, gas, snabbväxande skog), enzymer, fibrer osv. Genetiskt modifierade växter producerar också speciella läkemedel.

3.5

Enligt uppgifter från såväl ILO (3) som Eurofound (4) är jordbruket en av de farligaste sektorerna för arbetstagarna. Årligen inträffar sammanlagt ca 335 000 arbetsolyckor med dödlig utgång. Mer än hälften, 170 000 dödsolyckor, sker inom jordbrukssektorn.

4.1

På grund av en rad rättsliga komplikationer i EU är det inte möjligt att formulera en entydig definition på informellt arbete. Praxis som är vanlig i ett land (om det inom ett speciellt område inte finns några regler behöver man heller inte rätta sig efter några) anses i ett annat land som avvikande eller rent av som ett brott mot gällande lagstiftning.

4.2

Den nationella definitionen på informellt arbete varierar mellan medlemsstaterna. Det rör sig om verksamheter som inte ingår i den officiella statistiken över den formella ekonomin. Det finns visserligen siffror att tillgå, men de kan ofta hänföras till en enda källa, kan inte alltid kontrolleras och är följaktligen inte alltid tillförlitliga. Att informellt arbete förekommer i stor skala är dock ovedersägligt.

4.3

I nästan alla nationella definitioner på informellt arbete framhålls bristande efterlevnad av skattemässiga skyldigheter. I så gott som alla definitioner nämns också bristande respekt för skyldigheter på området social trygghet. I de nationella definitionerna på informellt arbete ingår besynnerligt nog nästan aldrig bristande respekt för skyldigheter på arbetsrättens område (arbetsvillkor, arbetstider, allmänt bindande kollektivavtal).

4.4

Informellt arbete utförs av icke registrerade arbetstagare, som inte nödvändigtvis är arbetsmigranter som saknar arbets- och/eller uppehållstillstånd. Även personer som innehar de handlingar som krävs – eller som inte behöver dem på grund av att de är bosatta i landet där lagöverträdelsen begås – arbetar illegalt. Personer utan giltiga handlingar är dock mer sårbara och därför också lättare att exploatera än personer med giltiga handlingar. Till skillnad mot den förstnämnda gruppen har ju den sistnämnda också möjlighet att arbeta legalt.

4.5

Vid sidan av dem som har ett traditionellt avlönat arbete finns det också ”egenföretagare utan personal”. Dessa ”egenföretagare” betraktas som företagare eftersom man varken behöver betala inkomstskatt eller sociala avgifter för dem. De ansvarar själva för dessa avgifter.

4.6

Till skillnad mot vanliga arbetstagare omfattas de heller inte av arbetsrätten. För dem finns det inga minimilöner, ingen längsta veckoarbetstid och inga arbetsmiljöregler. Detta är oacceptabelt med tanke på den stora risk för allvarliga arbetsolyckor som finns i denna sektor (se punkt 3.5). Enligt överenskommelse med sina uppdragsgivare är dessa egenföretagare fria att arbeta för vilka löner och enligt vilka villkor som helst.

4.7

Dessa egenföretagare var ursprungligen erfarna yrkesmän som hade skaffat sig färdigheter inom vissa yrken. Vanligen behövde de mångårig erfarenhet för att nå den fackkunskapsnivå som krävdes för att kunna klara sig som egenföretagare.

4.8

Eftersom allt mera arbete läggs ut på entreprenad när företag gör sig av med annan verksamhet än kärnverksamheten, är det numera inte bara specialiserad verksamhet som läggs ut. Det räcker med en liten kärna av fast och kompetent personal, och enklare arbetsuppgifter utförs i allt högre grad av underleverantörer. Efterfrågan på arbetskraft till den sortens arbete tillgodoses av en stor grupp nya egenföretagare på arbetsmarknaden. De nya egenföretagarnas främsta specialitet är att utföra billigt och okvalificerat arbete.

4.9

Det är i själva verket en sorts ”falskt egenföretagande” som under 1980-talet användes för att exportera arbetslöshet från Irland och Storbritannien. Vid den tidpunkten innehöll den brittiska lagstiftningen en rad garantier som användes för att pröva om egenföretagare uppfyllde vissa villkor. Ett av villkoren var att de var erfarna specialister inom ett visst yrke. Den dåvarande brittiska regeringen avskaffade kriterierna, vilket ledde till att många fler människor plötsligt kunde registrera sig som egenföretagare och få arbete på kontinenten utan att behöva ta hänsyn till arbetslagstiftningen i länderna i fråga (5).

4.10

Detta fenomen är för övrigt inte typiskt brittiskt. En företrädare för den polska regeringen sade exempelvis under en konferens om fri rörlighet för arbetstagare att hans regering uppmanade polska arbetssökande att registrera sig som egenföretagare (6). Därmed kan de kringgå alla begränsningar som fortfarande gäller arbetstagare i övriga medlemsländer och arbeta överallt. På så sätt används egenföretagarstatusen som en skenkonstruktion för att kringgå lagar och arbetslivsregler i en kedja av underleveranser och entreprenader. Genom rena slavkontrakt med dessa ”falska företagare”, som ofta erbjuder sina tjänster via förmedlingar, avhänder sig arbetsgivarna ansvaret för att skyldigheterna i fråga om inkomstskatt och social trygghet uppfylls.

4.11

Detta är ett storskaligt fenomen också inom byggnadssektorn, där företeelsen varit föremål för många fler undersökningar än inom agrarsektorn. Det finns stora likheter mellan dessa sektorer. Vad de framför allt har gemensamt är de tre största riskfaktorerna för informellt arbete: arbetsintensivt arbete av tillfälligt slag som framför allt utförs av icke bofasta arbetstagare. Arbetsmarknadens parter inom den europeiska byggnadssektorn har vid det här laget insett faran och begärt bidrag från Europeiska kommissionen för att kunna genomföra en undersökning kring falskt egenföretagande i 18 medlemsstater. Kommissionen har bifallit denna begäran, och redan före årets slut kommer detta förslag till undersökning att bli föremål för upphandling på EU-nivå.

4.12

Eftersom det fortfarande saknas en europeisk rättslig ram för arbetsmarknadsrelationer, finns det utrymme för tvivelaktig handel med billigt arbete. Det ger allvarliga negativa sidoeffekter på gemenskapsnivå. Kommissionen konstaterar själv detta i ”Rapport om hur övergångsordningarna enligt 2003 års anslutningsakt har fungerat under perioden 1 maj 2004–30 april 2006”, där det konstateras att ”restriktionerna kan ha uppmuntrat EU 8-medborgare att söka andra vägar till förvärvsarbete i EU 15-medlemsstaterna, vilket återspeglas i en mycket stor tillströmning av utsända arbetstagare eller arbetstagare som uppger att de är egenföretagare” (7).

4.13

I samma rapport konstaterar kommissionen följande: ”Arbetsmarknadens parter medgav att migrationsströmmarna från EU 8-medlemsstaterna till EU 15-medlemsstaterna hade varit blygsamma och betonade samtidigt starkt att urholkning av arbetsnormer och social dumpning skulle undvikas. De påpekade också att restriktioner för lagligt arbete faktiskt leder till att det svarta arbetet och falskt egenföretagande ökar, liksom fiktivt tillhandahållande av tjänster och utläggning på entreprenad”. Lite längre fram nyanserar kommissionen bilden av blygsamma migrationsströmmar med kommentaren att de ”faktiska migrationsströmmarna inom den utvidgade Europeiska unionen kan (…) vara mer omfattande än vad som framgår av uppgifterna i denna rapport, eftersom inte allt svart arbete fångas upp av den officiella statistiken”. Rent allmänt konstaterar kommissionen även att en begränsad tillgång till arbetsmarknaden kan leda till att svartarbetet ökar.

4.14

Exempelvis fanns det inom Nederländernas trädgårdsnäring, den gren inom jordbrukssektorn som har flest arbetstagare, totalt 54 200 heltidsekvivalenter 1992. Nästan 87 % av arbetstagarna var fast anställda, cirka 13 % var knutna till företaget på något annat sätt (personal från bemanningsföretag, tidsbegränsat anställda, (falska) egenföretagare). 2005 fanns det 59 000 heltidsekvivalenter inom sektorn. Då var cirka 61 % av arbetstagarna fast anställda och nästan 39 % knutna till företaget på något annat sätt. Observera att dessa uppgifter gäller den formella ekonomin. Enligt uppskattningar fanns det våren 2007 ytterligare cirka 40 000 heltidsekvivalenter som utförde informellt arbete inom sektorn (8), men det finns starka indikationer på att det informella arbetets andel inom trädgårdsnäringen stadigt minskat sedan restriktionerna för invånarna i de länder som anslöt sig 2004 hävdes.

5.1

De senaste åren har man kunnat se hur begränsningarna för tillgång till arbetsmarknaden ofta har fått motsatt effekt. Det kan leda till att lagar och andra arbetsnormer kringgås. För arbetssökande från Rumänien och Bulgarien gäller till och med den 31 december 2008 inga begränsningar i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Tjeckien, Sverige, Finland, Cypern och Slovenien, även om arbetssökande från Rumänien och Bulgarien måste registrera sig i de sistnämnda tre länderna. De övriga 15 EU-länderna har begränsningar för arbetssökande från Rumänien och Bulgarien (9). För arbetssökande från de tio medlemsländer som anslöt sig 2004 förekommer också begränsningar, men mindre långtgående och i färre länder än för invånare i Bulgarien och Rumänien (10).

5.2

Arbetskraftsmigrationen i EU är av ekonomisk natur och en följd av den fria rörligheten för arbetstagare i en union där det råder stora skillnader i välfärd mellan de olika länderna. Hög arbetslöshet i flera av de nya medlemsländerna och efterfrågan på billig, lågkvalificerad arbetskraft i de 15 gamla medlemsländerna leder till en stadig ström av arbetssökande.

5.3

Många av dessa arbetssökande får jobb inom jordbrukssektorn eftersom det inom denna säsongsbetonade sektor är stor efterfrågan på tillfällig personal under skördetiden. Det är också en sektor där risken för social dumpning är större än inom andra sektorer. Detta beror bland annat på att det i flera medlemsstater saknas kollektivavtal för jordbrukssektorn eller att de kollektivavtal för jordbruket som trots allt förekommer i flera fall inte är allmänt bindande.

5.4

Säsongsarbete är en strukturell faktor inom det europeiska jordbruket. Utan flexibel arbetskraft är hållbar och effektiv jordbruksproduktion inte möjlig. Säsongsarbetet inom jordbrukssektorn utförs till stor del av migrerande arbetstagare. I vissa fall uppstår problem som äventyrar den sociala sammanhållningen.

5.5

Invandrare som arbetar inom den formella sektorn är ofta billigare än inhemska arbetstagare eftersom arbetsgivaren slipper betala vissa avgifter för dem. Det gäller exempelvis sektorsrelaterade utbildningsfonder och pensionsfonder. Invandrare från de tio länder som anslöt sig till EU 2004 och som är föremål för arbetsmarknadsbegränsningar i flera gamla EU-länder arbetar ofta delvis svart, eftersom inte alla arbetstimmar anmäls till skattemyndigheterna. Invandrare från Bulgarien och Rumänien, som är föremål för ännu större begränsningar, är ofta helt och hållet hänvisade till den informella sektorn. Inom denna informella sektor får de inte betalt för alla timmar de arbetar, timlönen är alldeles för låg eller de tvingas till arbete som (falska) egenföretagare genom rena slavkontrakt.

5.6

Internationella arbetsorganisationen (ILO) har ägnat flera konventioner åt de frågor som behandlas i detta yttrande. Det rör sig om konventionerna 97 (om migrerande arbetstagare, 1949), 143 (om migrerande arbetstagare (kompletterande bestämmelser), 1975), 181 (om privata arbetsförmedlingar, 1997) och 184 (om säkerhet och hälsa inom jordbruket, 2001). 17 av EU:s 27 medlemsstater har inte ratificerat konventionerna 97 och 181. 22 EU-länder har inte ratificerat konvention 143 och 24 EU-länder har inte ratificerat konvention 184. Inte ett enda av de 27 nuvarande EU-länderna har ratificerat alla fyra konventionerna (11). ILO utfärdade 2006 en rekommendation om anställningsförhållanden (12). Rekommendationen går ut på att den nationella lagstiftningen bör förbättras i alla länder, så att man kan göra en klar åtskillnad mellan egenföretagare och arbetstagare inom gemenskapen. Detta behövs för att man ska komma till rätta med de allt vanligare bedrägliga förfaranden som syftar till att dölja att människor är arbetstagare och i stället få det att verka som om de är egenföretagare (13).

6.1

Utgångspunkten måste vara att invandrade arbetstagare i alla avseenden behandlas på samma sätt som de inhemska arbetstagare som de arbetar tillsammans med. Man måste ge lika lön för lika arbete och förhållandena måste förbättras med avseende på social trygghet. Det handlar inte bara om arbetstagarnas sociala intresse. Det handlar också om arbetsgivarnas ekonomiska intresse (lika möjligheter för rättvis konkurrens) och medlemsstaternas finansiella intresse (skatter). Denna utgångspunkt tillämpas långt ifrån överallt. I Nederländerna förklarade arbetsmarknadsparterna vid upphävandet av övergångsbestämmelserna för invånarna från de länder som anslöt sig 2004 sin intention att från och med den 1 maj 2007 samarbeta vid kontrollen av efterlevnaden av de social- och arbetsrättsliga lagarna och bestämmelserna. Myndigheterna utlovade en politik till stöd för detta. Hittills har inte detta lett till några påtagliga resultat.

6.2

Det finns ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om påföljder för arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU (14). I detta föreslås harmoniserade påföljder för arbetsgivare och förebyggande åtgärder samt kartläggning och utbyte av bästa metoder mellan medlemsstaterna när det gäller tillämpning av påföljder för arbetsgivare.

6.3

Bakgrunden till förslaget är det stora antalet tredjelandsmedborgare som uppehåller sig olagligt i EU (enligt beräkningar mellan 4,5 och 8 miljoner). Det leder till olagligt arbete, och jordbruket är vid sidan av byggnadsbranschen, hotell- och restaurangbranschen och städbranschen en av de fyra sektorer där detta huvudsakligen förekommer. Europaparlamentet och rådet kommer i förslaget fram till slutsatsen att olagligt arbete ”precis som svart arbete som utförs av EU-medborgare” leder ”till förlust av offentliga finanser och kan pressa ner lönerna, försämra arbetsförhållandena och snedvrida konkurrensen mellan företag. Dessutom omfattas odeklarerade arbetstagare inte av sjukförsäkring och pensionsrättigheter (…)”.

6.4

I rapporten om hur övergångsordningarna enligt 2003 års anslutningsakt har fungerat under perioden 1 maj 2004–30 april 2006 förklarar de europeiska arbetsmarknadsparterna att ”restriktioner för lagligt arbete faktiskt leder till att det svarta arbetet och falskt egenföretagande ökar, liksom fiktivt tillhandahållande av tjänster och utläggning på entreprenad”. Mot bakgrund av dessa erfarenheter vore det bättre att avskaffa alla begränsningar för arbetstagare från de tolv medlemsländer som anslöt sig 2004 och 2007, och garantera lika villkor för alla. Majoriteten av arbetsmarknadsparterna i Europa förespråkar detta, förutsatt att man både på gemenskapsnivå, nationell nivå och från arbetsmarknadsparternas sida verkligen vidtar åtgärder för att garantera likabehandling av migrerande arbetstagare.

6.5

Så länge begränsningarna inte är avskaffade bör förslaget om direktiv om påföljder för arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i EU enligt kommitténs åsikt även tillämpas på arbetsgivare som olagligt anställer arbetstagare från de EU-länder som fortfarande är föremål för begränsningar. Dessutom anser EESK att EU noga måste se till att direktivet inte bara införlivas i alla medlemsländers lagstiftning utan även tillämpas i praktiken.

6.6

Dessutom blir det genom direktivet möjligt att göra något åt de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna när det gäller kontrollernas kvalitet och intensitet samt påföljdernas art. En arbetsgivare i Nederländerna som ertappas med olaglig anställning kan få böter på högst 6 700 euro per arbetstagare. I Belgien är motsvarande bötesbelopp 20 000 euro och i Luxemburg 50 000 euro. Men det finns också medlemsländer som saknar påföljder mot arbetsgivare som gör sig skyldiga till olaglig anställning.

6.7

Utbyte av goda exempel är en oundgänglig del i den process som måste leda till större social sammanhållning. Under hearingen i Plovdiv (15) nämndes följande goda exempel av detta slag:

6.8

De situationer som beskrivs i flera av dessa exempel går inte helt och hållet att jämföra med situationen för arbetstagare från Bulgarien och Rumänien som söker arbete i de 15 gamla EU-länderna. De ungerska arbetstagarna i Burgenland åker exempelvis hem varje kväll, medan arbetstagarna från Rumänien och Bulgarien är bortresta i månader. Även i dessa situationer förekommer det utnyttjande, men omfattningen är mindre och genom aktivt agerande kan man lätt upptäcka och beivra det. Det allmänna intrycket är att villkoren för dessa arbetstagare är socialt godtagbara.

16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/25

1.1

Kommissionens meddelande ”Sysselsättning i landsbygdsområden: att överbrygga sysselsättningsklyftan” (1) är en viktig utgångspunkt för diskussionen om sysselsättningen inom jordbrukssektorn som central faktor för att skapa och bibehålla arbetsplatser på landsbygden.

1.2

Det pågår en ständig strukturomvandling inom jordbruket som kommer att få konsekvenser för 100 000-tals sysselsatta inom sektorn. Dessa kommer att förlora sitt arbete eller få sin livssituation förändrad. En stor del av sysselsättningen inom jordbrukssektorn behandlas emellertid nästan inte alls i meddelandet, nämligen för de anställda inom sektorn och då främst de säsongsanställda och de migrerande arbetstagarna.

1.3

Detta är beklagligt mot bakgrund av kommissionens strävanden i samband med Europeiska året för arbetstagares rörlighet (2006). De cirka 4 miljoner säsongs- och deltidsanställda per år, varav ca 2 miljoner migrerande arbetstagare, vittnar om den stora rörligheten och flexibiliteten i jordbrukssektorn.

1.4

Säsongsanställningarna, särskilt inom frukt- och grönsaksodlingen, är ett strukturellt element inom jordbruket som är nödvändigt för att detta ska kunna drivas effektivt och hållbart. Eftersom det säsongsbetonade arbetskraftsbehovet ofta inte kan täckas av lokal arbetskraft bidrar den migrerande arbetskraften till jordbrukets utveckling i Europa.

1.5

Produktionen av sunda livsmedel ger ett värdefullt bidrag till våra levnadsvillkor. Detta innebär även skäliga löner.

1.6

Trots stor arbetslöshet i många regioner i Europa framförs krav på att ta in ytterligare säsongsanställda från Vitryssland, Ukraina och andra länder. Arbetsmarknaden i EU måste utvecklas på ett socialt hållbart sätt, dvs. var och en måste ha möjlighet att tjäna sitt uppehälle genom arbete. Denna möjlighet inskränks genom den billiga extra arbetskraften från tredje land.

1.7

De tillväxtmål som EU har satt upp kan endast nås i en rättvis konkurrens. De anställda i jordbruket ska i alla avseenden behandlas lika oberoende av varifrån de kommer.

1.8

Det råder stor rörlighet på jordbrukssektorns arbetsmarknad, och detta är helt i enlighet med kommissionens mål. Det får dock inte leda till nackdelar för den rörliga arbetskraften. Därför måste den politiska och ekonomiska integrationen också följas av social integration. EESK ser följande handlingsbehov på kort sikt:

1.9

Det saknas kunskaper om sysselsättningens omfattning och de sociala standarderna inom EU:s jordbrukssektor. Detta leder till snedvridning av konkurrensen. Ett instrument som kan återskapa en rättvis konkurrens är certifiering av företagen efter sociala kriterier.

2.1.1

Situationen inom jordbruksarbetet har ofta behandlats i yttranden från EESK. Både på europeisk nivå och i många medlemsstater diskuterar man allt oftare de migrerande arbetarnas och säsongsarbetarnas situation. På många områden och genom olika åtgärder engagerar sig nu företrädare för de tre huvudaktörerna: arbetsgivare, fackföreningar och politiska eller administrativa aktörer. Exempel:

2.1.2

Det har vid upprepade tillfällen framförts krav på att ett övervakningsorgan för migrerande arbetstagare och säsongsanställda ska inrättas. Detta krav har dock aldrig uppfyllts. Att samla in, lägga fram och bearbeta entydiga uppgifter om sysselsättningen inom jordbrukssektorn skulle lägga grunden för en förbättring av arbetstagarnas situation.

2.2.1

Ett skäl till att det är så svårt att nå fram till resultat i diskussionen om säsongsarbetet inom jordbruket är bristande insyn i och otillräcklig beskrivning av den reella situationen. Det finns fortfarande inga entydiga, detaljerade data över omfattningen av säsongsarbetet inom jordbruket.

2.2.2

Inom EU:s jordbruk finns ca 2 miljoner heltidsanställda, medan omkring 4 miljoner har osäkra arbetsförhållanden. En del av dessa är deltidsanställda medan andra har säsongsanställningar varierande från ett par dagar till åtta månader. En stor del av de säsongsanställda är migrerande arbetstagare som inte arbetar på hemorten utan som ofta måste resa över gränserna till arbetsplatsen.

2.2.3

Då man ska analysera antalet anställda finns det ett stort behov av att klargöra gränsdragningarna, t.ex. i fråga om storleken på företagen, vilka branscher eller sektorer de ska hänföras till och framför allt gränsdragningen för trädgårdsodling och tjänsteinriktat jordbruk.

3.1

Detta yttrande är angeläget ur flera olika aspekter:

4.1

Orsaken till att arbetstagare migrerar är i huvudsak skillnaden i levnadsnivå mellan olika regioner i Europa. Utvandringen av arbetskraft leder på lång sikt till att det uppstår en brist på – främst utbildad – arbetskraft i hemländerna. I sådana regioner försöker man inte häva bristen genom höjda löner eller förbättrad utbildningsnivå utan genom att värva arbetskraft från ännu fattigare regioner, i allt större utsträckning utanför EU.

4.2

Ändå är en av orsakerna till bristen på arbetskraft just de tidvis svåra och ovana arbetsförhållandena i de berörda sektorerna. De migrerande arbetstagarna reagerar i enlighet med marknadens signaler. På en fri arbetsmarknad ger de sig av dit där de bästa villkoren finns.

4.3

Det här fenomenet leder till upprepade problem:

5.1.1

EESK välkomnar kommissionens strävan att skapa ökad sysselsättning på landsbygden. Till detta hör även en strävan att skapa ökad kunskap om sysselsättningen inom jordbrukssektorn. Det innebär att sammanställa statistik om de anställda men också att informera dem om de arbets- och levnadsvillkor som gäller i de olika länderna.

5.1.2

Hittills har jordbrukspolitiken i huvudsak inriktats på kvalitativa och kvantitativa aspekter av produkterna. Man har i stor utsträckning bortsett ifrån de anställdas arbetsförhållanden.

5.1.3

Man måste fortsätta att konkretisera målen i Lissabon- och Göteborgsstrategierna. I samband med att ett hållbart jordbruk utvecklas måste den sociala dimensionen beaktas vid sidan av den ekonomiska och den ekologiska.

5.1.4

Det måste vara ett prioriterat mål för alla aktörer att befria den europeiska arbetsmarknaden från obalanser. Detta kan inte uppnås genom att alltmer billig arbetskraft hämtas till Europa från alltmer avlägsna regioner. Till den europeiska modellen hör ju framför allt utvecklingen av ett gemensamt socialt liv i Europa. Dit hör inte getton av migrerande arbetstagare med dåliga levnads- och bostadsförhållanden utan kulturell och social anknytning till det lokala livet.

5.1.5

I de fortsatta undersökningar som görs och i de förslag till lösningar som dessa leder till måste könsaspekten spela en starkare roll.

5.1.6

Situationen är fortfarande inte bra. Alla aktörer måste bidra till lösningen.

5.1.7

Migrerande arbetstagare ska vara likställda med den lokala arbetskraften. Kommissionen måste bidra till den här processen inom ramen för sina möjligheter. Ett första steg i denna riktning är att man formulerar miniminormer. Sådana skapar en god grund för en omfattande diskussion om arbetets kvalitet.

5.2.1

EESK välkomnar arbetsmarknadens parters strävan att inom ramen för den sociala dialogen främja utvecklingen av yrkesutbildningen inom jordbrukssektorn, och särskilt ett erkännande av arbetstagarnas kvalifikationer genom instanser som fått befogenhet därtill av medlemsstaterna. Syftet med det europeiska passet, ”agripasset”, som håller på att utarbetas, är att underlätta jordbruksarbetarnas rörlighet inom EU. Agripasset får inte bli ett instrument för diskriminering av arbetstagare som saknar det, utan ska endast stimulera dem att skaffa sig ett sådant kompetensbevis.

5.2.2

Samtidigt kan yrkesutbildningsdiplom som är allmänt kända öka arbetskraftens rörlighet och möjligheter att bosätta sig och arbeta i andra länder. EESK välkomnar kommissionens initiativ för att stödja arbetsmarknadens parter vid införandet av ett agripass, en id-handling för migrerande arbetstagare.

5.2.3

Arbetsmarknadens parter ska tillsammans med kommissionen och berörda medlemsstaters regeringar utveckla och genomföra planer för att bekämpa illegala anställningar.

5.3.1

Det finns särskilda skäl att se över den sociala tryggheten för säsongsanställda. Personer som under flera år har säsongsanställningar ska inte ha en sämre ställning i fråga om det sociala skyddet än andra arbetstagare. Detta innebär främst

5.3.2

Arbetstagarna ska upplysas på sitt eget språk om värdlandets lagar, avtal och praxis i fråga om löner, fackförbund, socialförsäkringar, skatter, arbetsmiljöregler osv. Samtidigt ska EU respektera arbetsmarknadsparternas roll och får inte lagstifta på områden som faller inom ramarna för nationella avtal.

5.4.1

Migrerande arbetstagare har rätt till människovärdiga bostäder i det nya landet. På europeisk nivå måste man ta fram en ram som fastställer en basstandard för säsongsanställdas bostäder.

5.5.1

Sedan många år har kommittén i flera yttranden uttalat sig för en långsiktigt hållbar ekonomi. En hållbar ekonomi har inte bara en ekologisk dimension, utan också företagsekonomiska och sociala aspekter. Ett icke-statligt, frivilligt certifieringssystem för ”rättvist säsongsarbete” skulle kunna bidra till konkurrens på lika villkor. Som kriterier för en frivillig certifiering skulle följande kunna användas:

Certifieringen ska

5.6.1

Inom den europeiska jordbrukssektorn finns ett antal intressanta planer och projekt för att förbättra rörligheten inom jordbruket och för att skapa en bättre situation för de säsongsanställda. EESK uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att utvärdera och sprida erfarenheter av god praxis.

16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/29

1.1

De nationella råden för hållbar utveckling kan vara en stark och mäktig kraft på området hållbar utveckling eftersom de kan bidra med objektiva råd och främja dialogen med det civila samhället och intressegrupperna på detta område.

1.2

En översikt över medlemsstaternas nationella råd visar att det finns stora skillnader. Medan vissa medlemsstater inte har några råd alls eller råd som inte är aktiva, finns det även stora skillnader mellan de råd som är aktiva när det gäller ansvarsområde, sammansättning, oberoende, resurser och effekterna av deras arbete.

1.3

Mot bakgrund av de positiva erfarenheterna i de medlemsstater som har ”starka” nationella råd uppmanar EESK samtliga medlemsstater att förstärka sina råd eller inrätta välfungerande och effektiva råd i de fall sådana fortfarande saknas.

1.4

EESK rekommenderar att råden

2.1

En hållbar utveckling betyder att den nuvarande generationens behov uppfylls utan att det sker på bekostnad av framtida generationers möjligheter att få sina behov uppfyllda. Detta är ett av EU:s övergripande mål som genomsyrar all politik och alla åtgärder. Det bygger på principerna om demokrati, jämställdhet, solidaritet, rättsstatsprincipen samt respekt för de grundläggande rättigheterna, däribland frihet och lika möjligheter för alla.

2.2

Som ett resultat av FN:s konferens i Rio de Janeiro 1992 blev hållbar utveckling ett globalt erkänt politikområde. Idén med rådgivande organ, som exempelvis de nationella råden för hållbar utveckling, har även den sitt ursprung i konferensen i Rio. I Agenda 21, som också är ett resultat av denna konferens, fastslås att en nationell strategi för hållbar utveckling ”bör utformas med största möjliga delaktighet”. Även i rekommendationerna från toppmötet i Johannesburg 2002 framfördes krav på inrättande av råd för hållbar utveckling.

2.3

EU:s första strategi för hållbar utveckling antogs i Göteborg 2001. Kommissionen inledde en översyn av Göteborgsstrategin 2004 i syfte att göra den mer heltäckande och effektiv, och i juni 2006 antog rådet en förnyad strategi för hållbar utveckling för ett utvidgat EU (1). Syftet med denna förnyade strategi är att EU ska leva upp till sitt långsiktiga åtagande att uppnå en hållbar utveckling.

2.4

I enlighet med rekommendationerna i FN:s slutsatser och därefter EU:s rekommendationer började man i en rad länder att på 1990-talet inrätta organ som benämndes nationella råd för hållbar utveckling. Rådens huvuduppgift var att se till att Agenda 21 genomfördes på ett effektivt sätt och att principerna för en hållbar utveckling tillämpades i praktiken. Vissa regeringar inrättade interministeriella samordningsorgan (till exempel den ungerska kommissionen för hållbar utveckling 1993) medan andra valde att inrätta organ med offentliga och privata aktörer, exempelvis Finlands nationella kommission för hållbar utveckling (1993). I vissa länder inrättades råd bestående av företrädare för det civila samhället, exempelvis Belgiens nationella råd (1993) och Storbritanniens rundabordsgrupp för hållbar utveckling (1994). Andra länder följde sedan deras exempel. Vissa av de tidigare organen omstrukturerades medan andra så småningom avvecklades.

2.5

I EU:s förnyade strategi fastslås att medlemsstaterna bör överväga att förstärka de nationella råden för hållbar utveckling genom att inkludera olika intressegrupper eller inrätta sådana råd om de ännu inte finns, i syfte att stimulera en välinformerad debatt, medverka vid utarbetandet av nationella strategier för hållbar utveckling och/eller bidra till lägesrapporter både på nationell nivå och på EU-nivå. Avsikten med de nationella råden för hållbar utveckling är att öka det civila samhällets deltagande i frågor som rör hållbar utveckling och därigenom bidra till en bättre integrering av olika politikområden och olika politiska nivåer, vilket även kan ske med hjälp av EEAC-nätverket.

2.6

Nationella råd för hållbar utveckling har nu officiellt inrättats i en rad medlemsstater. Mot bakgrund av medlemsstaternas skiftande traditioner är råden mycket olika utformade. I 24 medlemsstater finns det någon form av råd för hållbar utveckling eller miljöpolitik. Åtta av dessa har särskilda råd för hållbar utveckling och ytterligare sex har miljöråd bestående av intressegrupper eller sakkunniga som också är aktiva på området hållbar utveckling. Andra länder har samordnande regeringsorgan som benämns råd eller kommissioner, i vilka det civila samhället i vissa fall medverkar. Vissa av dessa råd är inte aktiva. I flera av de länder där regionerna har betydande befogenheter har man utöver de nationella råden även inrättat regionala råd. Den snabba ökningen av antalet nationella råd för hållbar utveckling visar att de har potential och att de kan skapa ett mervärde vid utformningen av politiken och för samhällsdebatten mer generellt.

2.7

Syftet med detta yttrande är att undersöka de nationella rådens funktion, deras ansvarsområde, sammansättning, resurser, arbetsmetoder och framför allt i vilken omfattning det civila samhället är involverat. I viss utsträckning är syftet även att ta reda på hur effektiva de nationella råden är, även om man ska vara medveten om att en sådan bedömning alltid riskerar att bli subjektiv. Bedömningen grundas framför allt på den forskning som bedrivits av EEAC-nätverket (2) och resultaten av ett frågeformulär som EESK översänt till ett antal nationella kontaktpunkter och nationella råd för hållbar utveckling, samt till en rad av det civila samhällets organisationer. Vidare har ett antal intervjuer med de nationella råden och med företrädare för det civila samhället genomförts.

3.1

Följande översikt av de nationella råden för hållbar utveckling uppvisar en minst sagt brokig bild:

3.2

Fyra huvudsakliga uppgifter kan identifieras:

3.2.1

Dessa fyra uppgifter fullgörs emellertid inte av råden i samtliga medlemsstater. I vissa länder är rådens ansvarsområden mycket mer begränsade, och i andra länder fullgör råden inte alls eller bara delvis de uppgifter de blivit tilldelade. Detta återspeglas också i det faktum att vissa råd sammanträder mycket sällan (två till tre gånger per år). Andra råd sammanträder oftare och har bildat ytterligare arbetsgrupper (arbetsgrupper som fungerar som projektgrupper och arbetar med ett aktuellt projekt, snarare än permanenta grupper som är fokuserade på en enda fråga, tycks vara särskilt effektiva). I vissa medlemsstater kan råden få möjlighet att i ett tidigt skede bidra till den nationella hållbarhetsstrategin, medan de i andra medlemsstater kontaktas mycket sent eller inte alls. Antalet rapporter varierar från inga alls till över tio per år. De väletablerade råden har regelbunden kontakt med berörda intressegrupper och organiserar regelbundet offentliga evenemang och möten med experter.

3.3

Det finns stora skillnader i rådens storlek och sammansättning. Antalet medlemmar varierar från 15 i Tyskland till 78, 81 och 90 i respektive Belgien, Finland och Frankrike. I de flesta råden återfinns företrädare för det civila samhället (näringslivet, fackföreningar, icke-statliga organisationer och forskningsinstitut). Vissa råd inkluderar även företrädare för olika statliga myndigheter. I vissa fall kallas regeringens samordningsorgan ett ”råd” och kan inbegripa ett fåtal intressegrupper. De regionala och lokala myndigheterna är också ofta representerade. En rad företrädare för det civila samhället har uttryckt missnöje med det civila samhällets otillräckliga deltagande i respektive länders råd och i processen för hållbar utveckling rent generellt.

3.4

Eftersom råden inrättas och finansieras av regeringarna finns det i detta avseende ett visst ”beroende”. För att få erkännande från både regeringsorgan och organisationer inom det civila samhället måste råden hitta rätt grad av oberoende och det kan vara svårt att hitta denna balans. Urvalsprocessen varierar, men i allmänhet utses rådens medlemmar av regeringen, oftast på grundval av nomineringar från de organisationer inom det civila samhället som finns företrädda i rådet. En annan aspekt berör rådets medarbetare. I många länder kommer personalen från olika regeringsorgan och detta kan begränsa rådets oberoende. Vissa råd har till och med en regeringsmedlem som ordförande.

3.5

Rådens resurser varierar i hög grad, både när det gäller personal och disponibla budgetmedel. I vissa länder, där rådets sekretariat ligger under ett ministerium, finns det bara en handläggare som ibland inte ens arbetar heltid för rådet. Personalstyrkan varierar från mindre än en anställd till cirka 20. Störst är Storbritanniens råd med 58 anställda. Alla råd förfogar inte över en egen budget och budgetarnas storlek varierar från mindre än 0,1 miljoner till cirka 1 miljon euro, med undantag av Storbritanniens råd som har en budget på 5,5 miljoner euro.

3.6

Det är inte lätt att utvärdera effekterna av rådens arbete, men vissa slutsatser kan dras mot bakgrund av tillgänglig information. I flera av de länder där råden har en stark ställning förefaller det exempelvis som om en stor del av de rekommendationer som råden utfärdat har införlivats med regeringens politik, särskilt vad gäller den nationella strategin för hållbar utveckling. Vissa råd har uppenbarligen goda förbindelser med regeringens ministrar och ministerierna och konsulteras regelbundet när det gäller utformningen av politiken. Andra råd saknar detta inflytande. En del råd har lyckats nå ut till ett stort antal intressegrupper och en bredare allmänhet genom att de lockat ett stort antal deltagare till sina evenemang och därigenom kunnat säkra ett aktivt deltagande från det civila samhällets sida när det gäller strategierna för hållbar utveckling.

3.7

De nationella råden för hållbar utveckling kan vara en stark och mäktig kraft i processen för hållbar utveckling. De kan bidra med objektiva råd och bred sakkunskap, och de har förutsättningar att främja dialogen med det civila samhället och med intressegrupperna. Råden kan även spela en viktig roll både när det gäller att övervaka framstegen mot mer långsiktiga hållbarhetsmål och sporra till nya ansträngningar när framstegen uteblir.

3.8

Medan vissa medlemsstater inte har några råd alls eller råd som inte är aktiva, finns det även stora skillnader mellan de råd som är aktiva när det gäller ansvarsområde, sammansättning, oberoende, resurser och effekterna av deras arbete. Detta beror på en mängd olika faktorer, exempelvis landets storlek och politiska struktur, vilken betydelse regeringen tilldelat politiken för hållbar utveckling, traditioner vad gäller det civila samhällets deltagande, huruvida det finns andra organ som delvis täcker in rådens ansvarsområde, regeringens beredskap att acceptera råd från andra organ, och så vidare.

3.9

De nationella rådens fulla potential utnyttjas inte i alla medlemsstater. I vissa länder tycks det som om rådens existens mer är ett spel för gallerierna än en strävan efter reell medverkan från det civila samhällets sida. I en rad länder finns det emellertid väletablerade råd som till fullo fyller sin funktion och som har ett reellt inflytande.

3.10

Flertalet råd tycks dock inte ha tillräckliga resurser för att fullgöra sina uppgifter. Det krävs betydande personalresurser och ekonomiska resurser för att samla in data, analysera politiken och dess konsekvenser, organisera rådens sammanträden och offentliga arrangemang, utarbeta väl underbyggda och övertygande rapporter och aktivt sprida kunskap om dem hos regeringen och andra organ.

3.11

I vissa medlemsstater har regeringen uppenbarligen ett mycket stort inflytande, till exempel när det gäller utnämningen av medlemmar, antalet regeringsföreträdare och medarbetarstaben. I sådana fall finns det viss risk för att regeringens synpunkter kan dominera rådets arbete, vilket gör det mindre sannolikt att rådet kan spela en viktig roll när det gäller att hjälpa regeringarna att bortse från kortsiktiga politiska hänsyn och i stället sträva efter mer långsiktiga hållbarhetsmål.

3.12

De nationella råden för hållbar utveckling har haft varierande erfarenheter av det civila samhällets deltagande i frågor som berör hållbar utveckling. De europeiska råden skulle kunna lära sig mycket av varandra när det gäller att utveckla god praxis i detta avseende.

3.13

I många frågor som berör hållbar utveckling har EU och medlemsstaterna delad behörighet. De flesta råden har emellertid en begränsad kapacitet när det gäller att fokusera på de europeiska aspekterna eller utöva inflytande i Bryssel. Man har delvis tagit itu med detta problem genom inrättandet av EEAC-nätverket, som är på väg att bli ett alltmer inflytelserikt språkrör för hållbar utveckling i Europa.

4.1

Mot bakgrund av de positiva erfarenheterna i de medlemsstater som har ”starka” nationella råd för hållbar utveckling uppmanar EESK samtliga medlemsstater att stärka sina råd eller inrätta starka råd i de fall sådana fortfarande saknas.

4.2

De nationella rådens sammansättning, befogenheter och funktion varierar mellan de olika länderna beroende på lokala förhållanden och politiska strukturer. EESK rekommenderar medlemsstaterna att noga beakta följande generella rekommendationer angående rådens viktigaste aspekter.

4.2.1

Medlemskap: De nationella råden får mer tyngd och trovärdighet om de inbegriper företrädare för samtliga viktiga samhällssektorer som berörs av frågor i samband med hållbar utveckling. Ju bredare medlemsbas, desto större sannolikhet att man kan finna brett accepterade lösningar.

4.2.2

Befogenheter och vision: För att uppnå hållbar utveckling måste beslutsfattarna utforma en långsiktig plan och dels ta hänsyn till kommande generationers behov och till vår planet som helhet, dels till mera näraliggande och kortsiktiga politiska överväganden. De nationella råden kan spela en viktig roll när det gäller att formulera denna långsiktiga vision. För att kunna fungera effektivt måste deras medlemmar ha visioner, auktoritet och en viss position i samhället samt våga ha en egen åsikt och utmana befintlig politik och praxis.

4.2.3

Oberoende: De nationella råden skulle kunna utöva större inflytande i riktning mot en mer hållbar utveckling om de vore tillräckligt självständiga gentemot regeringen och kunde ta upp svåra politiska frågor som kan innebära en viss konflikt mellan kortsiktiga politiska mål och mer långsiktiga behov när det gäller hållbarhet.

4.2.4

Omfattning: De nationella råden bör redan på ett tidigt stadium spela en viktig roll vid utformningen av strategier för hållbar utveckling (och därmed sammanhängande strategier) och vid övervakningen av genomförandet. Hit hör en rad frågor på området hållbar utveckling, exempelvis klimatförändringarna, energi- och transportpolitiken, den biologiska mångfalden, frågor som berör landsbygden och jordbruket samt en övergripande hållbar förvaltning av ekonomin. De nationella råden är sannolikt mest produktiva om de både kan tillmötesgå regeringens önskemål om att analysera specifika frågor och ta upp andra områden som de anser är viktiga på eget initiativ.

4.2.5

Tillgång till information: För att kunna fungera tillfredsställande måste de nationella råden ha kapacitet att samla in uppgifter från alla relevanta källor. Det är särskilt viktigt att de får nödvändig information från regeringen och är väl förtrogna med regeringens uppfattning.

4.2.6

Främjande av det civila samhällets engagemang i frågor gällande hållbar utveckling: De nationella råden har en viktig funktion att fylla när det gäller att öka allmänhetens medvetenhet och hjälpa berörda myndigheter att införliva perspektivet hållbar utveckling både i den formella och den informella utbildningen. Råden kan bidra till bättre förståelse för dessa frågor i medierna. Publiceringen av de nationella rådens årliga hållbarhetsrapporter skulle kunna skapa ytterligare uppmärksamhet och främja den offentliga debatten kring denna fråga.

4.2.7

Resurser: EESK uppmanar medlemsstaterna att bevilja de nationella råden tillräckliga resurser så att dessa kan fullgöra sina uppgifter och tillföra ett reellt mervärde till diskussionerna och beslutsprocessen i samband med hållbarhetsfrågor.

4.2.8

Europeiskt engagemang: Kommittén uppmuntrar råden att insamla erfarenheter, utbyta bästa praxis och upprätthålla en öppen dialog sinsemellan, särskilt genom att stärka EEAC-nätverket. På så vis skulle man med kraft kunna föra fram budskapet om hållbar utveckling inom EU.

4.3

EESK rekommenderar även att råden stärker sin förmåga att individuellt och kollektivt tillsammans med EU-institutionerna ta sig an frågor som rör europeiska aspekter på politiken för en hållbar utveckling ur det civila samhällets perspektiv. EESK (och särskilt observationsgruppen för hållbar utveckling) skulle här kunna fylla en viktig funktion genom att underlätta ett starkare engagemang i europeiska frågor om hållbarhet från de nationella rådens sida. EESK skulle regelbundet kunna hålla kontakt med det europeiska rådgivande organet för miljö och hållbar utveckling (EEAC) och dess medlemmar om nya frågor på detta område. Kommittén skulle också kunna stödja komparativa studier av dessa frågor på EU-nivå och därvid särskilt fokusera på det civila samhällets bidrag och roll, samt rikta uppmärksamheten på exempel på god praxis och offentliggöra dem.

4.4

EESK betonar att ett brett engagemang från allmänhetens sida i frågor som berör hållbar utveckling är av största vikt, även utanför de nationella råden. Kommittén uppmanar därför myndigheter på nationell, regional och lokal nivå att se till att företrädare för det civila samhället deltar i alla politiska beslut som har en markant hållbarhetsaspekt. Det finns inga riktlinjer med miniminormer för god praxis när det gäller att engagera allmänheten i dessa frågor. För att stödja denna deltagandeprocess rekommenderar EESK att man genomför regelbundna metod- och resultatjämförelser eller belöna bästa praxis. De nationella råden bör även se till att ha ett nära samarbete med andra organisationer och institutioner som arbetar med hållbar utveckling i respektive medlemsstat, exempelvis de nationella ekonomiska och sociala råden om sådana finns.

4.5

Slutligen vill EESK framhålla att de nationella rådens arbete endast kan ge önskat resultat om regeringarna verkligen lyssnar på och tar hänsyn till deras råd, och om de vidtar konkreta åtgärder genom att lägga om den nationella politiken i riktning mot en mer hållbar politik och avsätter adekvata finansiella medel.

16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/33

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar kommissionens förslag till åtgärder på både internationell och regional nivå för att så snart som möjligt ändra nuvarande oacceptabla praxis vad gäller nedmontering av fartyg.

1.2

För närvarande sträcker sig den internationella branschen för fartygsnedmontering över säkra, väl reglerade torrdockor till stränder där fartyg monteras ned för hand med minsta möjliga hälso-, säkerhets- och miljöskydd. I dag slutar de flesta handelsfartyg sina dagar på någon av dessa stränder i södra Asien. Världen över råder det en akut brist på nedmonteringsanläggningar som är förenliga med principerna om en hållbar miljö och ett hållbart samhälle.

1.3

Kommittén hyser oro för att denna situation kommer att förvärras i och med att antalet fartyg som tas ur bruk kulminerar de närmaste åren på grund av den världsomfattande avvecklingen av enkelskroviga oljetankfartyg med en nuvarande anhopning av uppskattningsvis 15 miljoner ton lätt deplacement (ldt) (1) samt den senaste boomen inom varvsindustrin. En del av de överflödiga fartyg som skrotas de kommande åren är resultatet av de åtgärder som har vidtagits av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) och som EU har antagit för att skydda unionens miljö. EU har alltså ett tydligt ansvar för att handla.

1.4

Man kan notera att en del rederier inte vidtar några åtgärder för en säker och kontrollerad nedmontering av uttjänta fartyg i sina driftskostnader, men att många av dem (2) dock ser nödvändigheten av att handla och börjar införa frivilliga åtgärder.

1.5

Trots att EU-lagstiftning har införts för att förhindra att ett fartyg monteras ned vid en olämplig anläggning på sin sista resa, kan man konstatera att detta lätt negligeras. EESK har upprepade gånger framhållit, senast i mars 2007 i kommitténs yttrande om grönboken Unionens framtida havspolitik  (3), att medlemsstaterna snarast bör ratificera internationella konventioner om sjöfartssäkerhet och miljöskydd samt säkerställa att de genomförs på lämpligt sätt.

1.6

Man kan konstatera att frågan om upphuggning av uttjänta fartyg är komplex och även innefattar viktiga tillskott i fråga om arbetstillfällen och råvaruresurser för utvecklingsländer med låga monteringspriser. Samtidigt är kommittén medveten om att den strukturella fattigdomen samt andra sociala och rättsliga problem som utmärker några områden i södra Asien är nära sammankopplade med avsaknaden av eller underlåtenheten att följa de lägsta säkerhetsstandarderna och minimistandarderna för arbets- och miljöskydd.

1.7

En resolut internationell ordning för att kunna kartlägga, kontrollera och nedmontera uttjänta fartyg bör upprättas genom IMO. Denna ordning måste ha en kontrollnivå som motsvarar Baselkonventionens, nämligen att införliva Internationella arbetsorganisationens (ILO) alla relevanta normer samt att inte tillåta undantag och att förhindra att uttjänta fartyg med farligt avfall skickas till länder med bristfälliga anläggningar eller till länder som inte anslutit sig till konventionen.

1.8

Eftersom en sådan överenskommelse med IMO kommer att ta flera år att genomföra föreslås därför

1.9

EESK stöder bestämt föredömliga exempel på goda metoder vad gäller fartygsåtervinning och förrengöring av fartyg från gas och giftigt avfall inom EU. De första avgörande stegen för att stödja en sådan metod tas när medlemsstaterna förpliktigar sig att hantera alla statligt ägda fartyg på detta sätt och antar bindande klausuler uttjänta fartyg när sådana fartyg säljs till tredje part. Om fartygen förrengörs innan de skeppas vidare kommer man att bana vägen för att ”rent” återvunnet stål fraktas till södra Asien där efterfrågan är stor. Ett riktlinjedokument om förrengöring bör tas fram för detta ändamål.

1.10

Man måste se till att länder i södra Asien får ekonomiskt och tekniskt stöd för att förbättra deras anläggningar – åtminstone så att det arbete som nu utförs på stränder övergår till att hanteras på ett reglerat sätt i hamnar eller torrdockor. Detta kommer att minska några av de största problemen.

1.11

EESK inser att effektiva åtgärder på detta område kommer att föra med sig extra kostnader. Kommittén stöder kommissionens förslag till mekanismer som ska säkerställa att sådana utgifter tas med i beräkningen av sjöfartens vanliga driftskostnader. Framför allt krävs det att IMO och rederierna vidtar ytterligare åtgärder för att upprätta en återvinningsfond för varje enskilt fartyg, en fond som antingen byggs upp under fartygets funktionsperiod eller som ges som en finansiell garanti när fartyget sjösätts. En rad finansinstitut är väl lämpade att utforma och genomföra sådana åtgärder. Om en sådan fond inte är möjlig bör EU undersöka regionala mekanismer som t.ex. skatter för hamnstater och dylikt.

1.12

Genom att medvetet utforma fartygskonstruktioner med tanke på återvinning, identifiera farligt avfall och ersätta så mycket giftigt byggmaterial som möjligt när fartygen byggs kommer en långsiktig positiv effekt att uppnås. EESK stöder satsningar från både EU och IMO samt rederier och varv i detta arbete.

2.1

Yttrandet berör internationell sjöfart och den internationella transporten av avfall. Varje år hugger man upp mellan 200 och 600 fartyg för att återvinna stål och andra råvaror. Detta arbete utförs i stor utsträckning på tidvattenstränder i länder i södra Asien och med föga hänsyn till arbetarnas säkerhet eller miljöskydd. De kommande åtta åren kommer uppskattningsvis omkring 5,5 miljoner ton miljöskadligt material från uttjänta fartyg att hamna på nedmonteringsanläggningarna (framför allt oljeslam, olja, färg, PVC och asbest).

2.2

Ingen av de anläggningar som används för nedmontering av fartyg på den indiska subkontinenten är utrustad för att förhindra mark- och vattenföroreningar och avfallshanteringen uppfyller sällan ens de lägsta miljöstandarderna. De få säkerhetsåtgärderna leder till märkbart många olyckor och stora hälsorisker på längre sikt eftersom arbetare hanterar giftigt material utan lämpligt arbetsskydd (4).

2.3

Exporten av uttjänta fartyg från industriländerna till utvecklingsländerna omfattas av internationell rätt om transport av avfall, och EU:s export av fartyg som innehåller farliga material är förbjuden enligt EG-förordningen om avfallstransporter. När ett fartyg exporteras till en skeppsmäklare eller flaggas om får de som äger och ansvarar för fartygen en täckmantel, vilket försvårar arbetet med att genomföra gällande lagstiftning och ger utrymme för oansvariga ägare som vill undvika att fullgöra sina förpliktelser.

2.4

Ett sätt att lösa detta problem är att uppmuntra till att öka kapaciteten inom EU. Trots att detta skulle vara ett steg i rätt riktning, vilket t.ex. skulle kunna gälla för militärt eller statligt ägda fartyg, kommer man sannolikt inte att kunna hantera mer än några procentandelar av de uppskattade 105 miljonerna ldt som ska nedmonteras senast år 2020 (5).

2.5

I grönboken efterlyser man därför möjliga vägar att gå för att förbättra standarderna på ett kostnadseffektivt och övergripande sätt i enlighet med gällande europeisk och internationell lagstiftning som nämnts ovan.

3.1

I sina slutsatser från november 2006 slog rådet fast att en miljövänlig hantering av fartygsupphuggning är en prioritering för EU. I grönboken om havspolitik från juni 2006 (6) hade kommissionen redan lagt fram ett förslag om att EU:s framtida havspolitik bör stödja initiativ på internationell nivå för att uppnå bindande minimistandarder för fartygsåtervinning och för att främja att ”rena” återvinningsanläggningar byggs.

3.2

I denna grönbok läggs nya idéer fram i syfte att uppnå en fortsatt, men intensivare dialog med medlemsstaterna och berörda parter samt att förbereda grunden för framtida åtgärder, och förslag på hur de största problemen kan lösas välkomnas.

3.3

Det främsta syftet med detta arbete är att skydda miljön och människors hälsa. Målet är inte att på ett konstlat sätt återföra delar av fartygsåtervinningsnäringen till EU och därmed beröva länderna i södra Asien en viktig inkomstkälla och nödvändiga material. Det slutliga målet är att uppnå en hållbar global lösning.

3.4

I hela världen har man för närvarande kapacitet till att som mest hantera två miljoner ldt/år av fartygsåtervinningen på ett sätt som uppfyller miljö- och säkerhetsstandarderna, vilket motsvarar omkring 30 % av hela den förväntade efterfrågan vad gäller skrotning under ett normalt år. De flesta av dessa anläggningar – i synnerhet i Kina, men också i en del EU-länder – kan inte erbjuda samma skrotpriser och har mycket högre kostnader än konkurrenterna i södra Asien. Dessa (och alla andra) anläggningar kommer inom kort att utsättas för påfrestningar då uppemot 1 300 enkelskroviga oljetankfartyg måste tas ur bruk senast år 2015 till följd av de åtgärder som införts efter katastroferna med fartygen Erika och Prestige  (7). Det som oroar mest är att rekryteringen av lågutbildad arbetskraft samt hanteringen av allt större volymer kommer att förringa säkerhetsstandarderna och miljöskyddet ännu mer. Kulmen kommer att nås år 2010 då uppskattningsvis 800 enkelskroviga fartyg kan komma att skrotas, vilket kräver att man handlar omedelbart.

—

De rättsliga kraven vad gäller avfallshantering samt hälsa och säkerhet är låga eller respekteras inte.

—

Lönekostnaderna är betydligt lägre. Vid nedmontering på stränder behöver man inte använda tunga maskiner och därför utgör manuellt arbete en stor del av kostnaderna.

—

Tillgången på fartyg är ojämn och varierad. Fartyg tas till synes ur bruk när fraktsatserna är låga och variationen på fartygskonstruktioner och deras sammansättning är stor.

—

Lagstiftning gör att det praktiskt taget inte finns någon marknad i OECD-länderna för använt stål och begagnad fartygsutrustning.

3.11.1

Vad gäller den påtagligt större handelsflottan krävs det initiativ för att åstadkomma förändringar i sjöfartsnäringens nuvarande praxis, t.ex. det nedan nämnda finansieringssystem genom vilket rederier och andra parter bidrar till global, säker och miljövänlig nedmontering av fartyg.

3.14.1

Ett steg i rätt riktning skulle även vara att IMO instiftade en fond för hållbar nedmontering av fartyg som en tvingande del av den nya internationella ordningen för nedmontering av fartyg. Ett bra exempel på detta är de nuvarande fonderna för oljeförorening inom ramen för MARPOL-konventionen.

a)

EU-lagstiftning, särskilt vad gäller enkelskroviga oljetankfartyg.

b)

Effektivisering av stöd till sjöfartsnäringen vad gäller ”grön” fartygsnedmontering.

c)

Inrättande av ett europeiskt certifieringssystem för ”ren” fartygsnedmontering och priser för föredömliga exempel på ”grön” återvinning.

d)

Mer internationell forskning om fartygsnedmontering.

4.1

En stor del av återvinningen av fartyg försiggår på ett sätt som står i motsättning till internationellt accepterade hälsostandarder för arbetarna samt säkerhets- och miljöskydd.

4.2

Det är angeläget att EU säkerställer att de maritima normer och säkerhetsnormer som unionen har infört för bl.a. enkelskroviga oljetankfartyg inte tolkas som att det endast är utvecklingsländerna som ska ställas till svars, utan att de faktiskt syftar till att förordningen om avfallstransporter genomförs fullt ut. Här är Baselkonventionen och dess principer, inklusive ändringarna i Baselförbudet, inbegripna.

4.3

Förutom tekniskt och ekonomiskt stöd för att förbättra förhållandena på nedmonteringsanläggningarna i utvecklingsländer krävs det även fonder för att rena förorenad mark och förorenat vatten samt andra skador som orsakats av okontrollerad fartygsupphuggning. Man bör dock även fortsättningsvis betona att olika problem som rör den inhemska situationen i de olika utvecklingsländerna inte enbart kan lösas genom att en teknologisk utveckling främjas.

4.4

EESK delar kommissionens farhågor och stöder dess metod som innebär att många olika åtgärder måste tillämpas för att hantera denna fråga. Det akuta behovet av att förbättra anläggningarna och förhållandena i framför allt Bangladesh gör att snabba framsteg med att fastställa de mest effektiva formerna för stöd, lagstiftning och incitament bör prioriteras så att förslag på åtgärder kan definieras i en vitbok och en lämplig konsekvensbedömning finns att tillgå. Sjöfartsnäringen erkänner också behovet av att förbättra hälso- och säkerhetsnormerna för den globala fartygsåtervinningen (11) och ställer sig positiv till den roll som EU har i detta arbete och i arbetet med att påverka IMO.

5.1

För tydlighetens och enkelhetens skull har kommitténs särskilda kommentarer i detta ärende sammanställts i en lista med förslag på praktiska åtgärder som presenteras i detta yttrandes inledande avsnitt om ”Slutsatser och rekommendationer”, (punkterna 1.1–1.12).

16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/38

1.1

Klimatförändringarna är ett av de största problemen vi står inför under 2000-talet. Insatser för att begränsa dessa förändringar genom en begränsning av utsläppen av växthusgaser har högsta prioritet. Det är emellertid också viktigt att i god tid planera anpassningen till sådana förändringar som nu är oundvikliga. Grönboken är ett välkommet första steg när det gäller Europas satsning på att klara detta.

1.2

EESK rekommenderar att det införs en övergripande europeisk anpassningsstrategi för att skapa en ram med förslag till åtgärder som måste vidtas på EU-nivå respektive nationell nivå eller av andra aktörer.

1.3

Enligt EESK bör följande punkter beaktas vid utformningen av de europeiska och nationella anpassningsstrategierna:

2.1

Klimatförändringarna är ett av de största problemen vi står inför under 2000-talet.

2.2

Världen har hittills framför allt försökt bromsa klimatförändringarnas effekter genom att begränsa utsläppen av växthusgaser. Det blir dock allt tydligare att de utsläpp som redan gjorts kommer att förorsaka en fortsatt, omfattande uppvärmning av atmosfären och haven under det närmaste århundradet och även därefter. Detta kommer att få stora konsekvenser på klimat- och väderförhållandena och på den fysiska och naturliga miljön världen över. I den nationella och internationella debatten bör vi därför nu börja fokusera mer i detalj på dessa oundvikliga effekter av den globala uppvärmningen och klimatförändringarna och på hur man bäst anpassar sig till dem.

2.3

Sådana insatser får inte minska satsningarna på att begränsa utsläppen i syfte att bromsa ytterligare klimatförändringar. Tvärtom bör en riktig förståelse av hur svår anpassningen kan bli kunna bidra till att stärka allas beslutsamhet att uppnå avsevärda utsläppsminskningar. Om man tillåter en fortsatt okontrollerad utsläppsökning dömer man kommande generationer till en mycket mer smärtsam och kostnadskrävande anpassning.

2.4

Strategierna för att bromsa utvecklingen och anpassa sig till den måste vara i linje med varandra och vara ömsesidigt kompletterande. Vi måste utarbeta trovärdiga och genomförbara strategier om vi ska kunna minska utsläppen av växthusgaser till godtagbara nivåer och acceptabel omfattning inom en realistisk tidsram. I anpassningsstrategierna bör det sedan anges hur vi på bästa sätt ska kunna anpassa oss till den mest troliga omfattningen av oundviklig klimatförändring som begränsningsmålen innebär. Bedömning och hantering av risker kommer att utgöra ett mycket viktigt verktyg för att fastställa insatsnivå och prioritetsordning.

2.5

I kommissionens grönbok kartläggs på ett förtjänstfullt sätt många av de sektorer som kommer att påverkas av klimatförändringarna och vilka problem som kommer att uppstå.

2.6

Enligt EESK finns nu goda argument för att införa en övergripande europeisk ramstrategi, som behandlar samtliga anpassningsfrågor och framför förslag om vilka åtgärder som måste vidtas på EU-nivå respektive nationell nivå eller av andra aktörer.

2.7

Den europeiska anpassningsstrategin ska innehålla krav på att nationella anpassningsstrategier inrättas till ett lämpligt datum, och att de ska följas av regelbundna nationella genomföranderapporter.

2.8

EU:s anpassningsstrategi måste innehålla en stabil extern dimension som visar hur EU tänker hjälpa andra delar av världen att klara av sina anpassningsproblem.

2.9

EU kommer att behöva starka och oberoende institutioner för att kunna organisera den forskning och övervakning som behövs, och för att kunna hålla de politiska organen ansvariga för att nödvändiga insatser genomförs i god tid. Det civila samhället måste till fullo vara delaktigt i dessa institutioners arbete.

3.1

EESK anser att de specifika insatsområden som anges i grönboken i det stora hela är välvalda. I linje med grönboken rekommenderar EESK att Europeiska unionen och dess medlemsstater nu utformar konkreta program och insatser vad gäller alla dessa frågor inom ramen för sina övergripande strategier. Tidsscheman och planer måste fastställas och adekvata ekonomiska resurser anslås.

3.2

För de flesta av frågorna kommer det primära ansvaret för att organisera det arbete som krävs att ligga på nationella och lokala myndigheter. EU kan emellertid spela en viktig roll genom att utforma ramarna och stimulera och stödja de nationella ansträngningarna till anpassning. Kommittén menar att EU i synnerhet bör göra följande:

4.1

Skydd av kustområden – Havsnivån kommer att stiga när isen smälter och havstemperaturen höjs. I vissa områden kommer det att bli nödvändigt att bygga barriärer eller förstärka de naturliga barriärerna för att skydda mark och bebyggelse. I andra områden kan det vara lämpligare med ett organiserat tillbakadragande och återskapande av skyddande havsnära våtmarker i kombination med förflyttning av bosatta på utsatta platser.

4.2

Översvämningar – Klimatförändringarna kommer sannolikt att leda till mer varierade vädermönster med långa perioder av torka som avbryts av perioder av intensiva regn med hastiga avrinningar och översvämningar som följd. Planerna för skydd mot översvämningar bör uppdateras i enlighet med de nya väderförhållandena. I vissa fall kommer det att behövas nya åtgärdsprogram för skydd mot översvämningar. I andra fall kan det handla om att skapa eller återställa flodslätter eller uppsamlingsområden för att ta hand om vattnet från översvämningarna. Utvecklingen i sådana områden kan behöva begränsas och omflyttning övervägas.

4.3

Tillgång och brist på vatten – Vattenresurserna är redan under hårt tryck på många håll i Europa och detta problem blir troligen mer akut då klimatförändringarna leder till långa perioder av små regnmängder och torka. Åtgärder bör vidtas för att förse utsatta områden med nya former av vattenförsörjning (t.ex. genom avsaltning eller långväga leveranser) samt för att se till att vattnet används på ett mer effektivt sätt. Man bör stärka incitamenten för att främja effektiv vattenanvändning (bl.a. prissättning på vatten). Det kan bli nödvändigt att i de mest utsatta områdena försöka hindra verksamheter som intensivt jordbruk eller turism (EESK håller på att utarbeta ett separat, mer detaljerat, yttrande om vattenbrist och torka).

4.4

Risken för och förekomsten av allvarliga bränder ökar redan i områden som t.ex. i södra Europa som blir varmare och torrare och kan komma att bli värre i takt med att temperaturer stiger ytterligare. Skyddsåtgärder och insatsmöjligheter måste stärkas och samordnas på ett bättre sätt (EESK håller på att utarbeta ett separat, mer detaljerat, yttrande om naturkatastrofer och civilförsvar).

4.5

Folkhälsa – Klimatförändringarna kan få konsekvenser för folkhälsan på en mängd sätt. De kan leda till att spridningen av sjukdomar ökar, och särskilt att ett antal tropiska sjukdomar vandrar norrut. Extrema temperaturer kan emellertid få mer direkt genomslag. Det behövs planer som förberedelse för dessa förändringar.

4.6

Jordbruk – Jordbruket kommer att påverkas kraftigt av klimatförändringarna. Temperatur- och nederbördsförändringarna kommer att påverka vad som kan odlas och de kommer samtidigt att leda till stora förändringar i kvalitet och kvantitet vad gäller den produktion som kan uppnås och därigenom i lönsamheten för olika jordbrukssystem i olika delar av Europa.

4.6.1

Den utvärdering av den gemensamma jordbrukspolitiken som ska genomföras under 2008 bör skapa möjlighet till ytterligare förändringar i syfte att uppmuntra lantbrukarna att anpassa sina jordbruksmetoder till de förväntade klimatförändringarna.

4.6.2

Det måste utföras mer omfattande jordbruksforskning om nya grödor och odlingsmetoder som är mer lämpade för de nya klimatförhållandena. Klimatförändringarnas konsekvenser för möjligheterna till boskapsuppfödning i olika delar av Europa måste också bedömas parallellt med olika sätt att hantera sjukdomar som lättare sprids på grund av klimatförändringarna (EESK kommer snart att utarbeta ett separat, mer detaljerat, yttrande om klimatförändringar och jordbruk).

4.7

Biologisk mångfald – Klimatförändringarna kommer att leda till stora förändringar i växternas och djurens livsmiljö i hela Europa. I de förändrade livsmiljöerna kommer vissa arter inte att kunna överleva eller också hamnar de i farozonen. Vissa arter kommer att lyckas flytta till nya livsmiljöer genom en naturlig process. Andra arter kommer att behöva hjälp med denna process för att överleva. De aktuella strategierna och programmen för biologisk mångfald bör uppdateras och resurser bör avsättas för att processen ska kunna genomföras utan att arter försvinner.

4.8

Trädbeståndet och skogar kommer starkt att påverkas av klimatförändringarna. Somliga områden kommer att bli sämre för vissa sorter, medan andra områden faktiskt kan bli bättre för vissa sorter. Planterings- och omplanteringsprogram, trädvård och skogshantering kommer att behöva anpassas i enlighet med detta.

4.9

Markanvändningsplanering – Planeringen av tätorter och annan bebyggelse samt av transporter och infrastruktur måste i ökande omfattning beakta temperaturförändringar och väderförhållanden. Dessa överväganden bör påverka konstruktionsnormer och yrkesutbildning. I enskilda utvecklingsprogram och utvecklingsprojekt kommer man på liknande sätt att behöva ta hänsyn till klimatförändringarnas påverkan. Konsekvensanalysmetoderna bör anpassas i linje med detta.

4.10

Byggnader – Byggindustrin kommer att påverkas kraftigt av klimatförändringarna. Vi måste utforma striktare minimibestämmelser för energieffektivitet i byggnader, bättre byggnormer osv. Medborgarna behöver också få tillgång till mer information om bästa praxis och om vilka metoder, material och subventioner som finns att tillgå för renovering av äldre hus och vid nybyggnation i syfte att minska energiförbrukningen och göra byggnaderna mer avpassade för temperaturförändringar och ändrade väderförhållanden.

4.11

EU:s budget – EESK rekommenderar att det i den årliga budgeten införs ett kapitel om ”anpassning” för de politikområden där det finns behov av omedelbara investeringar (t.ex. energi, forskning, jordbruk, transporter, byggnadsstandarder, stöd vid naturkatastrofer, skydd för den biologiska mångfalden, folkhälsopolitiken osv.). I samband med nästa budgetram bör en mycket större andel av de befintliga resurserna anslås till program för begränsning av och anpassning till klimatförändringarna. Medlemsstaterna bör genomföra liknande förändringar i sina egna nationella budgetar och finansieringsprogram.

4.12

Strukturfonderna – Inom ramen för den Europeiska regionala utvecklingsfonden, Sammanhållningsfonden och IPA (Instrument för stöd inför anslutningen) finns det kriterier för stöd till miljöprojekt, men inget har uttryckligen nämnts om anpassning till klimatförändringarna, och ofta är konsekvensanalyserna inte tillfredställande (många transport- och energiprojekt är klart skadliga för miljön och klimatet). Vid nästa översyn av alla dessa program bör en mycket större andel av befintliga medel anslås till stödåtgärder för begränsning av och anpassning till klimatförändringarna.

4.13

Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) bör integrera klimatförändringarna i sina budgetförfaranden och i sina kriterier för utvärdering av projekt och program.

4.14

Försäkringsbranschen har visat stort intresse för klimatförändringarna och tar större och större hänsyn till dessa i sina beslut om vad man kan försäkra sig mot och på vilka villkor. EU och medlemsstaterna bör institutionalisera en fortlöpande dialog med försäkringsbranschen för att se till att den utnyttjar sina resurser till fullo när det gäller att hjälpa företag och andra att anpassa sig till klimatförändringarna.

4.15

Utvecklingsländer – Anpassningsproblemen kommer för många utvecklingsländer att vara allvarligare än i Europa samtidigt som dessa länder har mer begränsade resurser för att handskas med dem. Vissa av de minst utvecklade länderna har bidragit oerhört lite till klimatproblematiken men kommer samtidigt att befinna sig bland de värst drabbade och de har ytterst starka och rättvisa anspråk när det gäller samarbete och stöd. De kommer att behöva ekonomiskt stöd från den industrialiserade världen i form av mänskliga, tekniska och finansiella resurser om de ska kunna anpassa sig på ett lämpligt sätt. Europa bör spela en ledande roll både genom att tillhandahålla kompletterande resurser för anpassningsåtgärder inom sina egna kollektiva och nationella utvecklingsbiståndsprogram och genom att hjälpa den internationella finansvärlden att anpassa sig till anpassningens utmaningar.

4.16

Vissa delar av världen kommer att bli mycket mindre gästvänliga för bosättning (och i extremfall även praktiskt taget obeboeliga), antingen som en följd av stigande havsnivåer eller extrema väderförhållanden. Klimatförändringarna kan leda till att andra delar av världen utövar större påtryckningar på Europa att öka invandringen och till att det äger rum befolkningsomflyttningar inom Europa. Utvecklingsorganen och andra berörda myndigheter måste vara redo att bistå utvecklingsländerna med att i god tid identifiera sådana situationer och att hjälpa till med planeringen av sådana omflyttningsprogram som kan bli nödvändiga.

4.17

De potentiella effekterna av klimatförändringarna på nationell och lokal nivå i Europa och den sannolika förändringstakten är fortfarande oklara och det behövs ytterligare omfattande forskning och analys för att förbättra och finjustera prognoserna. Europeiska miljöbyrån skulle kunna spela en viktig roll som samordnare för all relevant forskning, övervakning, analys och prognostisering på området och som distributör av bästa tillgängliga information till beslutsfattare och andra berörda som genomför anpassningsstrategierna. EESK är redo att spela den roll som åligger kommittén för att främja en djupare och vidare förståelse för effekterna av klimatförändringarna i olika delar av Europa samt för behovet av anpassningsåtgärder.

4.18

Det civila samhället måste vara djupt engagerat i arbetet med anpassningen till klimatförändringarna. Lokala samhällen, företag och andra organisationer i alla former kommer att i allt högre grad påverkas av klimatförändringarna och måste bidra till lösningar på problemen. Människor och organisationer av alla slag behöver en djupare förståelse för de förändringar som redan pågår och som antagligen kommer att ske i framtiden, under deras egen och deras barns livstid. De behöver också en mycket djupare förståelse för vad arbetet med att begränsa klimatförändringarna och anpassa sig till dem innebär för dem. Större kunskap om dessa frågor bör utgöra ett centralt inslag i kursplanerna i formell och informell utbildning.

4.19

EESK framhåller betydelsen av att involvera det civila samhället på alla nivåer och att informera konsumenter och allmänheten. Kommittén stöder till fullo grönbokens förslag om inrättande av sektoriella arbetsgrupper med berörda parter i syfte att utveckla de lösningar som kommer att krävas i varje sektor. En viktig uppgift för dessa grupper bör vara att utveckla tillämpningar för bedömning av risknivåer och för granskning av organisationers och samhällens villighet och beredskap att reagera på extrema väderförhållanden och andra katastrofer som kan komma att bli allt allvarligare och mer ofta förekommande i takt med att klimatförändringarna fortskrider.

4.20

De regionala och lokala myndigheterna har en viktig roll när det gäller att samordna och stimulera aktiviteter på den egna myndighetsnivån och att mobilisera allmänhetens respons och engagemang. De offentliga myndigheterna på alla nivåer kan också visa vägen på ett mycket viktigt sätt genom lämplig planering av egna byggnader och utvecklingsprojekt, samt genom den politik de för när det gäller offentlig upphandling.

4.21

I grönboken föreslås inrättandet av en europeisk rådgivande grupp för anpassning till klimatförändringarna, vilken ska agera som en expertgrupp under det att strategin utarbetas. I denna skulle ingå representanter från det civila samhället, politiker och forskare. EESK stödjer detta förslag.

4.22

Kommittén föreslår vidare att EU bör överväga inrättandet av ett oberoende övervakande organ med en oberoende ordförande som har i uppgift att övervaka alla klimatförändringsstrategier (både för anpassning och begränsning). Den bör regelbundet och offentligt rapportera om vilka framsteg som gjorts och ge tidiga varningar om insatserna inte motsvarar åtagandena och det som situationen kräver. EESK har också för avsikt att på egen hand fortlöpande övervaka framstegen på detta område.

16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/42

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar att kommissionen med sitt förslag till reform av den gemensamma organisationen av marknaden för vin i princip vill bibehålla en vinspecifik marknadsorganisation. Kommittén hade gärna sett att kommissionen i större utsträckning hade utvecklat sina förslag i den riktning som kommittén förespråkade i sitt yttrande av den 14 december 2006 om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Mot en hållbar vinsektor inom EU”  (1).

1.2

EESK menar åter att reformens främsta mål måste vara att de europeiska vinerna ska få ökad konkurrenskraft och vinna tillbaka marknadsandelar. Kommissionen bör därför vid reformen av bestämmelserna för utrikeshandeln ta större hänsyn till den europeiska vinindustrins ledande ställning på världsmarknaden.

1.3

Kommittén understryker att vin och vinodling är viktiga grundelement i Europas kultur och livsstil. Vinodlingen sätter i många europeiska vinregioner sin prägel på den sociala och ekonomiska miljön. Kommittén lägger därför vikt vid att man i samband med reformen – både vad gäller mål och åtgärder – inte bara tar hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna utan också till följderna för sysselsättningen, det sociala nätet, miljön (särskilt genom röjningsprogrammen) samt hälso- och konsumentskyddet. Detta är inte fallet i tillräckligt hög utsträckning i kommissionens förslag.

1.4

Kommittén vill peka på att 1,5 miljoner huvudsakligen små familjeföretag försörjer sig på vinodling i EU. Den europeiska vinodlingssektorn ger också mer än 2,5 miljoner arbetstagare sysselsättning åtminstone på säsongsbasis. Därför lägger kommittén särskild vikt vid att man i samband med reformen prioriterar åtgärder som inverkar positivt på vinodlarnas inkomster och på sysselsättningsmöjligheterna inom den europeiska vinodlingssektorn.

1.5

Kommittén är positiv till kommissionens förslag att ställa nationella budgetanslag till förfogande i vinproducerande medlemsstater eftersom det ligger i linje med kommitténs krav på ökad subsidiaritet och hänsyn till de regionala skillnaderna. Katalogen över stödinstrument måste emellertid utvidgas om reformens mål ska uppnås.

1.6

EESK betraktar kommissionens förslag till åtgärder för konsumentinformation som otillräckliga. Kommittén välkomnar förslagen om marknadsföring på exportmarknaderna, men anser att en utvidgning till inre marknaden är nödvändig.

2.1

Kommissionens reform av marknadsorganisationen för vin berör framför allt följande områden:

3.1

EESK instämmer i stor utsträckning i de mål som kommissionen fastställer i förslaget. När det gäller de föreslagna åtgärderna menar kommittén emellertid att justeringar och förbättringar krävs.

3.2

EESK upprepar sin uppmaning om att förbättra de europeiska vinproducenternas konkurrenskraft på inre marknaden och på exportmarknaderna, att stärka Europas ställning inom sektorn, stödja strävanden att höja kvaliteten och rikta in sig i större utsträckning på att utveckla marknaden och ta hänsyn till konsumenternas önskemål. Kommissionen beaktar inte dessa krav i tillräckligt hög utsträckning i föreliggande förslag till förordning.

3.3

Kommittén anser vidare att de ekonomiska målen måste göras mer konkreta och kompletteras med sociala och sysselsättningspolitiska mål. I samband med detta bör man framför allt eftersträva en förbättring av vinodlingsföretagens inkomstsituation, bättre utvecklingsmöjligheter för unga vinodlare, långsiktigt hållbara sysselsättningsmöjligheter och skälig lön för heltidsarbetande och säsongsarbetande.

3.4

Kommittén ställer sig liksom tidigare kritisk till en överföring av befogenheter från rådet till kommissionen, t.ex. i samband med att nya vinframställningsmetoder ska godkännas, eftersom kommissionen hittills inte i tillräckligt hög grad företrätt de europeiska vinproducenternas intressen vid bilaterala avtalsförhandlingar.

3.5

EESK anser att de nuvarande finansieringsresurserna bör ökas med tanke på att två nya producentländer anslutit sig.

3.6

EESK kräver åter en bättre och mer omfattande marknadsövervakning, för att man ska kunna erhålla bättre information om produktionen, handeln och konsumtionen, information som ska ligga till grund för vinmarknadsorganisationen. De övergripande data som hittills använts är viktiga men otillräckliga. Det behövs också aktuella data om förändringar i produktionsstrukturerna, distributionskedjan och konsumentbeteendet.

3.7

EESK står bakom kommissionens ståndpunkt att den nya organisationen för vinmarknaden bör träda i kraft snarast möjligt. Kommittén anser dock att det krävs en utfasningsperiod, för att företagen vid behov ska kunna anpassa sig gradvis till de nya ramvillkoren.

3.8

Kommittén ser positivt på att kommissionen har ändrat sitt förslag om ett nedläggningsprogram. Kommittén anser emellertid att dessa åtgärder kan vidtas inom ramen för regionala eller nationella strukturprogram för att förhindra negativa konsekvenser av enstaka nedläggningar (t.ex. mark som läggs i träda mitt i vinodlingsområden) och för att säkerställa ett ordnat genomförande.

3.9

Kommittén vill understryka att den avvisar en fullständig liberalisering av planteringsreglerna, eftersom detta skulle äventyra de ekonomiska, sociala, miljöpolitiska och landskapsbevarande målen för reformen av vinmarknaden.

4.1.1

Kommittén välkomnar att dess krav på att större hänsyn ska tas till regionala skillnader och att subsidiariteten ska genomföras mer konsekvent i vinsektorn principiellt kommer att beaktas genom införandet av nationella anslag. Vi anser dock att de föreslagna stödåtgärderna är otillräckliga.

4.1.2

Vi håller med kommissionen om att en konsekvent och adekvat gemenskapsram måste bibehållas. Inom denna ram måste medlemsstaterna ha befogenhet att välja ut åtgärder för sina vinodlingsområden. I samband med detta kan producentorganisationerna, bransch-sammanslutningarna, tillsynsorganen och andra inrättningar med liknande målsättningar spela en stor roll.

4.1.3

Kommittén anser att det bör finnas en omfattande åtgärdskatalog för att man ska kunna uppfylla målen för organisationen av marknaden. Vi vill hänvisa till våra tidigare yttranden om reformen av GOM för vin (2), där vi redan bland annat har krävt ett stödprogram för kvalitetsprodukter inom vinodling, vinframställning och marknadsföring samt för konsumentinformation och åtgärder för missgynnade områden, samt möjligheten att få direkta arealbidrag.

4.1.4

Kommittén vill åter ta upp kravet på sammanhängande och integrerade åtgärder för att uppnå största möjliga effektivitet. Dessa åtgärder måste därför integreras i heltäckande planer för hela produktionskedjan, från vinodlingen via förädlingen till saluföringen av produkten. Hit räknas också åtgärder för att öppna alternativa marknader för avsättning av alla produkter tillverkade med vindruvor som bas.

4.1.5

Kommittén kräver återigen med eftertryck ett särskilt program för att främja missgynnade vinodlingsområden, som t.ex. odlingar i branta sluttningar samt områden som är utsatta för extrema klimatförhållanden.

4.1.6

Kommittén välkomnar att kommissionen inom ramen för de nationella anslagen lägger stor vikt vid exportstöd. Dessutom krävs åtgärder för att inom inre marknaden upplysa konsumenterna om vinodlingens kultur och framför allt om fördelarna med en måttfull vinkonsumtion och farorna med missbruk. Vi upprepar vårt krav på stöd till inrättandet av en europeisk marknadsövervakning.

4.1.7

Kommittén anser att ett omedelbart avskaffande av interventionsåtgärderna inte kan försvaras. Därför rekommenderar vi att man inom de nationella anslagen under utfasningsperioden 2008–2010 ska kunna erbjuda stöd till destillering för framställning av spritdrycker och till privat lagring.

4.1.8

Kommittén anser att de nationella anslagen bör omfatta även åtgärder för krishantering, grundade på producenternas medansvar. De åtgärder som hittills planerats (försäkring av skörden och gemensamma fonder) är otillräckliga för att hantera konjunkturberoende kriser. Därför bör man undersöka om den hittillsvarande krisdestilleringen har fungerat och om man kan genomföra sådan inom ramen för de nationella anslagen.

4.1.9

Det gällande förbudet mot överpressning av druvor, vindruv och mäsk har varit värdefullt för att säkra kvaliteten på produkterna och undvika eventuellt missbruk. Därför bör det behållas. Medlemsstaterna borde ges rätten att under vissa år öka den andel av produkterna som ska destilleras.

4.1.10

EESK konstaterar att kommissionen har lagt fram ett förslag beträffande fördelningen av budgeten för de nationella anslagen. För de nya medlemsstaterna, som inte har någon historisk referens, bör en egen finansieringsnyckel fastställas med utgångspunkt i vinodlingsarealen.

4.2.1

Kommittén har i olika yttranden betonat andra pelarens betydelse för den framtida utvecklingen på landsbygden, och dit hör även Europas vinodlingsområden. Även mot bakgrund av denna principiella hållning anser kommittén dock att vinsektorns speciella problem bör lösas genom att man helt och hållet låter de åtgärder som diskuteras i samband med reformen av vinmarknaden finansieras genom vinbudgeten. Därför får budgeten inte minskas genom vare sig sänkningar eller överföring av medel.

4.3.1

EESK anser att det absolut krävs en internationellt erkänd definition av produkten vin. Detta innebär också att erkända framställningsmetoder måste fastställas. Det bör göras helt klart att s.k. ”fruktviner” inte ingår i organisationen av marknaden för vin.

4.3.2

EESK anser att man i den strategiska inriktningen av bilaterala eller internationella handelsavtal mer konsekvent bör orientera vinframställningsmetoderna till Internationella vinorganisationens (OIV) normer. Att när det handlar om importviner tillåta alla möjliga förfaranden som är godtagna någonstans i världen står i motsats till den starkare orientering till OIV-normerna som gäller för europeiska viner, och skulle leda till en fortsatt snedvridning av konkurrensen. Kommittén motsätter sig också förslaget att oenologiska förfaranden som är förbjudna för viner som marknadsförs på inre marknaden skulle tillåtas för viner som exporteras.

4.3.3

Vi anser att en förteckning över tillåtna oenologiska metoder bör bifogas denna förordning och att rådet bör behålla befogenheterna att uppdatera förfarandena och tillåta nya förfaranden.

4.3.4

Kommittén välkomnar att kommissionen har tagit avstånd från tanken att tillåta vinproduktion i Europa med importerad druvmust eller mustkoncentrat som bas eller att blanda produkter från tredjeland med europeiska produkter.

4.3.5

EESK uppmanar kommissionen att beakta de olika läges-, klimat- och väderleksvillkoren inom EU när den lägger fram förslag till produktionsregler. Kommittén vill peka på att detta är en mycket känslig fråga som inte får leda till splittring inom den europeiska vinindustrin eller till att reformförslag blockeras. EESK stöder emellertid kravet på ökad kontroll av alla oenologiska förfaranden för att främja och säkerställa vinernas kvalitet.

4.3.6

EESK betraktar därför kommissionens förslag mot bakgrund av sitt tidigare yttrande, de analyser som kommissionen lagt fram, den föreslagna liberaliseringen av vinframställningsmetoderna, erkännandet av vinframställningsmetoder i bilaterala avtal samt målen med reformen, framför allt ökad konkurrenskraft och sänkta produktionskostnader. I sin avvägning av för- och nackdelarna med kommissionens förslag anser EESK principiellt att bestämmelserna om användning av socker och om stöd till mustkoncentrat bör fortsätta att gälla.

4.4.1

Kommittén ser positivt på att kommissionen har klargjort sitt förslag om ursprungsmärkning av vin. EESK håller med kommissionen om att begreppet kvalitetsvin i gemenskapen grundar sig på bland annat de särskilda egenskaper som kan tillskrivas vinets geografiska ursprung. Skyddet för både beteckningar avseende ursprung och geografiska uppgifter bör få högsta prioritet. Därför bör även bruket av ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning för vinproduktion vara knutet till vinproduktionen inom ett begränsat geografiskt område.

4.4.2

Kommittén ser positivt på att kommissionen nu har förklarat och utvecklat sina förslag på så sätt att man kan behålla beprövade system för en kvalitetspolitik som inte, eller inte uteslutande, grundar sig på principen om ursprungsbeteckningar. Särskilt kontroll av kvalitetsviner har i många länder visat sig vara effektivt för producenterna och framför allt för konsumenterna.

4.4.3

Det kvarstår dock flera frågor som rör förenligheten med kommissionens förordning (EG) nr 753/2002 av den 29 april 2002 om vissa tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 1493/1999 när det gäller beteckning, benämning, presentation och skydd av vissa vinprodukter (3). Kommittén efterlyser en jämförelsetabell som gör det möjligt att bedöma följderna för de geografiska beteckningarna och ursprungsbeteckningarna.

4.5.1

EESK gör bedömningen att förslagen är mycket komplexa och förväntar sig att kommissionen gör en noggrann simulering av följderna av de föreslagna förändringarna.

4.5.2

EESK vill peka på att det inte var länge sedan de rättsliga bestämmelserna för märkning ändrades efter diskussioner som varat i åratal. Kommittén uppmanar kommissionen att förklara vilka nya aspekter som inte beaktades i de nyligen avslutade diskussionerna.

4.5.3

Kommittén välkomnar förenklingar av märkningsreglerna om detta förbättrar informationen till konsumenten. Sådana ändringar får dock inte leda till en större risk för att konkurrensen snedvrids eller konsumenterna vilseleds eller till att domstolarna översvämmas av tvister. Ur denna synvinkel bör också kommissionens förslag om att ge möjlighet att ange druvsort och årgång för viner utan ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning ifrågasättas. Detta förslag kan godtas enbart om man garanterar ett kontroll- och certifieringssystem för dessa viners spårbarhet, för att främja konsumentskyddet, motverka att konsumenterna vilseleds och att konkurrensen snedvrids.

4.5.4

Kommittén vill peka på att den språkliga mångfalden i ett allt större EU ökar och att detta kan inverka menligt på handeln, på samma sätt som för närvarande är fallet när det gäller kraven på deklaration av sulfit. För obligatoriska uppgifter, t.ex. om ingredienser, bör man därför skapa en möjlighet att använda symboler som alla förstår.

4.6.1

Det är glädjande att kommissionens förslag innehåller omfattande ändringar av röjningssystemet och en minskning av röjningsbudgeten. Kommittén erkänner nedläggningarnas betydelse som ett verktyg inom marknadsorganisationen vilket ska erbjudas som en del av regionala respektive nationella strukturprogram inom gemenskapens hela ram och begränsas till mellan tre och fem år. Röjning bör erbjudas som en frivillig åtgärd för att ta bort vinstockar på mark som inte är lämplig för vinodling och mildra de sociala effekterna av att företag som inte är livskraftiga läggs ner.

4.6.2

Kommittén är positiv till att kommissionen har ändrat sin ursprungliga tidsplan för liberaliseringen av planteringsreglerna. Kommittén avråder dock från en fullständig liberalisering – även vid en senare tidpunkt – eftersom detta skulle äventyra de ekonomiska, sociala, miljöpolitiska och landskapsbevarande målen för reformen av vinmarknaden. En förflyttning av vinodlingar från de kulturellt värdefulla vinlandskapen till mark som är billigare att odla förtjänar inte stöd, eftersom man måste ta ett övergripande ansvar för sysselsättningen, ekonomin och infrastrukturen i regionerna samt för det sociala nätet, miljön och naturskyddet.

4.6.3

Om de europeiska odlingsreglerna med ett förbud mot nyplantering avskaffas, måste man skapa en ram för överlämnande av fullmakter, så att vinregionerna vid behov kan göra sina odlingsregler förenliga med målen för den gemensamma organisationen av vinmarknaden.

4.7.1

EESK anser att kommissionens förslag är otillräckligt för att på den inre marknaden vinna tillbaka marknadsandelar från tredje land, framför allt tredje världen.

4.7.2

Kommittén uppmanar kommissionen att inom ramen för nationell finansiering främja konsumentinformation och säljfrämjande åtgärder inte bara på exportmarknaden, utan även på den inre marknaden. I samband med detta måste man ägna särskild uppmärksamhet åt information om fördelarna med en måttlig vinkonsumtion som ett led i hälsomedvetna kostvanor och en modern livsstil.

4.7.3

Kommittén påpekar att alla produkter tillverkade med vindruvor som bas bör omfattas av dessa informationsinsatser och säljfrämjande åtgärder.

4.7.4

Kommittén rekommenderar att informationsåtgärderna för vinprodukter kopplas till turism, gastronomi samt till andra produkter i vinregionerna.

16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/47

1.1

EESK antog den 13 september 2006 ett yttrande på eget initiativ om ”Lantbrukets framtidsutsikter i områden med särskilda naturbetingade handikapp (bergsområden, öregioner och de yttersta randområdena)” (1).

1.1.1

I det yttrandet ägnade EESK ett helt kapitel (kapitel 4) åt problemen i bergsområdena. Bland annat framhölls behovet av

1.2

I anslutning till en politisk dialog som avslutade Regionkommitténs plenarsession den 7 december 2006 ställde sig Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso positiv till att det utarbetas en grönbok om den framtida politiken för bergsområden.

1.3

Det är anledningen till att EESK anser att det är lämpligt att utarbeta ett tilläggsyttrande i syfte att kunna ta ställning till principerna för en sådan grönbok.

1.4

Samtliga EU-medborgare drar i själva verket nytta av många kollektiva och ekonomiska resurser och tjänster som bergsområdena svarar för. Dessa inbegriper bland annat följande:

1.5

Om bergsområdena inte förvaltas på ett lämpligt sätt av dem som bor där, äventyras produktionen av dessa varor och tjänster.

1.6

I dag måste vi vara beredda att ta oss an nya, stora utmaningar – båda sådana som redan finns och sådana som kan bli aktuella i framtiden – såsom en stärkt ekonomisk konkurrens, den demografiska övergången, klimatförändringarna osv. Samtliga områden berörs, men utmaningarna är ännu mer påtagliga i bergsområdena och kräver därför specifika åtgärder.

1.7

Större delen av den politik som förs i bergsområdena är emellertid sektorsinriktad och utformas ofta utanför dessa områden utan hänsyn till bergsområdenas särskilda förutsättningar. Den offentliga politik som avser bergsområdena tenderar att urvattnas; den utvidgas till att omfatta även andra områden och tar i mindre utsträckning hänsyn till bergsområdenas särdrag. Samtidigt fokuserar den offentliga europeiska och nationella politiken i allt högre grad på de olika områdenas komparativa fördelar, som man vill främja och utveckla.

1.8

Trots bergsområdenas betydelse på EU-nivå har de drabbats av en viss marginalisering i EU-politiken och ett bristande erkännande av deras stora kapacitet att bidra till EU:s tillväxt och mångfald, bland annat tack vare innovativa metoder.

1.9

Därför förespråkar EESK en enhetligare och mycket mer integrerad politik. I bergsområdena finns behov av en övergripande och territoriell strategi för hållbar utveckling.

1.10

En grönbok om framtiden för den politik som avser bergsområdena skulle göra det möjligt att rationalisera och befästa de politiska strategier och de initiativ som redan finns på EU-nivå i syfte att effektivisera dem med hänsyn till bergsområdenas särdrag. Som redan påpekats är detta särskilt relevant när det gäller lantbruket i bergsområdena. I de flesta bergsområden i EU utgör lantbruket basen för övrig verksamhet på det socioekonomiska och agroindustriella området liksom när det gäller turism osv., och de olika territoriernas attraktionsförmåga tar också avstamp i lantbruket. Den gemensamma jordbrukspolitiken spelar alltså en viktig roll och bör därför tas med vid den utvärdering av EU-politiken i bergsområdena som är grönbokens ändamål.

1.11

EESK vill alltså se att grönboken om framtiden för politiken avseende bergsområdena så snabbt som möjligt förs upp på Europeiska kommissionens arbetsprogram i syfte att ringa in vilka frågor som är av strategisk betydelse för bergsområdena i EU:s medlemsstater. Det är även viktigt att klargöra de olika myndighetsnivåernas och näringslivssektorernas uppdrag liksom samordningen dem emellan, befästa de statistiska uppgifter som politiken i dessa områden bygger på, studera vilka stödåtgärder som bör vidtas i dessa områden mot bakgrund av de strategiska mål som EU ställt upp samt föreslå sätt att utveckla EU-politiken och den nationella politiken.

1.12

Grönboken om den framtida politiken för bergsområden kommer att bidra till att göra det lättare att utnyttja bergsområdenas komparativa fördelar och kan därför även ses som en del av den förnyade Lissabonstrategin och Göteborgsstrategin. Den kommer att bidra till målsättningen om tillväxt och sysselsättning och medverka till att EU blir en mer konkurrenskraftig kunskapsekonomi på global nivå under kommande år. Bergsområdena kan verksamt bidra till EU:s utveckling, och det vore lämpligt att på bästa sätt utnyttja deras innovations- och tillväxtpotential.

1.13

Danuta Hübner, ledamot av Europeiska kommissionen med ansvar för regionalpolitik, nämnde vid EESK:s plenarsession den 11–12 juli 2007”EU:s territoriella agenda” och meddelade att en rapport om den territoriella sammanhållningen kommer att offentliggöras 2008. I rapporten kommer man att studera vilka konsekvenser de kommande stora utmaningarna får för regionerna och hur man kan anta dem. EESK anser att bergsområdenas liksom öregionernas och de yttre randområdenas territoriella särdrag bör beaktas på ett tillfredsställande sätt i den pågående utformningen av EU:s sammanhållningspolitik och även i anslutning till den territoriella agendan.

16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/49

16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/50

—

”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av rådets direktiv 76/768/EEG, 88/378/EEG, 1999/13/EG och direktiven 2000/53/EG, 2002/96/EG och 2004/42/EG för att anpassa dem till förordning (EG) nr … om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar och om ändring av direktiv 67/548/EEG och förordning (EG) nr 1907/2006”

—

och om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 648/2004 för att anpassa den till förordning (EG) nr … om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar och om ändring av direktiv 67/548/EEG och förordning (EG) nr 1907/2006”

16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/51

A.

Den europeiska ekonomin är starkt integrerad i världsekonomin. Graden av integration varierar beroende på vilken bransch det rör sig om; den är särskilt markant inom de industrigrenar som påverkas mest av globaliseringen. Därför måste också EU:s ekonomiska politik och skattepolitik utformas med hänsyn till den globala utvecklingen. I föreliggande yttrande tar vi upp hur de nationella skattelagstiftningarna inverkar på den europeiska industrins omvandling, men detta får inte ses isolerat från omvärlden.

B.

EU och de enskilda medlemsstaterna har ansvaret för att förvalta den ekonomiska politiken, skattepolitiken, socialpolitiken och miljöpolitiken, där behoven sträcker sig utöver marknadsdynamikens gränser. Det är därför viktigt att se till att de nationella skattelagstiftningarna inverkar positivt på den industriella omvandlingen på EU-nivå, som förvisso måste återspegla marknadsdynamiken, men som med fördel också kan ingå i ett bredare sammanhang inom ramen för nämnda politikområden. Lissabonprocessen i sig bygger på jämvikt mellan de olika prioriterade områdena (konkurrenskraft, den sociala dimensionen och miljöskydd) och denna jämvikt bör tas till vara, även i skattekonkurrensen mellan EU:s medlemsstater (1).

C.

Kommittén kan konstatera att skattekonkurrens är ett fenomen på den gemensamma marknaden som kan leda till konkurrenssnedvridningar. Det krävs regler om insyn, och eventuellt missbruk och skadliga metoder måste identifieras (2). Vidare krävs det tillförlitliga referensvärden i form av indikatorer för att man ska kunna göra en bedömning av skattekonkurrensen. EESK vill emellertid påpeka att beskattningen inte är någon avgörande faktor för beslut om investeringar i små och medelstora företag. Den har större betydelse för multinationella företag som är mer rörliga.

D.

Det är inte bara företagsbeskattningen som berörs av skattekonkurrensen. I och med att de finansiella tillgångarnas rörlighet ökar rör konkurrensen även privatpersoners inkomst av kapital samt förmögenhetsskatten.

E.

Kommittén anser att en samordning av de olika myndigheternas skatteordningar kan bidra till att stärka den inre marknaden genom att olika missförhållanden och fullgörandekostnader som rör beskattning, framför allt i gränsområdena, elimineras. EESK vill än en gång framhålla de rekommendationer som kommittén formulerade i sitt nyligen utarbetade yttrande om Fiscalis 2013 (3).

F.

Avsaknaden av samordning mellan medlemsstaterna när det gäller den direkta beskattningen på nationell nivå leder enligt EESK:s uppfattning till icke-beskattning (4), missbruk och snedvridna förhållanden på inre marknaden. Detta medför även en destabilisering eller till och med en urholkning av EU:s sammanlagda skatteintäkter.

G.

Det finns risk för att en obegränsad skattekonkurrens inom EU leder dels till högre skatt för de minst rörliga skattepliktiga verksamheterna, exempelvis småföretag och tjänster som inte går att utlokalisera, dels till att det sker ändringar i fördelningen av skattebördan mellan skattebetalare och konsumenter för att man ska kunna finansiera de offentliga utgifterna och de sociala transfereringarna. Det sistnämnda skulle inverka negativt på den sociala sammanhållningen.

H.

De små och medelstora företagen och tjänsteföretagen är de som är minst rustade att utnyttja skattekonkurrensen. Kommittén vill förorda att man inrättar stödåtgärder, utbildningsprogram för tjänstemännen i dessa företag (liksom för tjänstemännen i den offentliga förvaltningen) och lämpliga databaser, framför allt i EU:s gränsområden och mer avlägsna regioner, i syfte att bistå företagen i deras internationalisering.

I.

Kommittén anser att bekämpningen av skattebedrägeri bör prioriteras och erinrar om slutsatserna i sitt senaste yttrande i frågan (5).

J.

Att föra över skattebördan på de minst rörliga produktionsfaktorerna kan resultera i att de berörda företagen och arbetstillfällena inom dessa blir mindre konkurrenskraftiga i jämförelse med utländska konkurrenter. Den nationella bruttonationalproduktens tillväxt kommer att minska till följd av en sådan omfördelning, vilket i avsaknad av nya budgettillgångar kan leda till en minskad kapacitet när det gäller offentliga investeringar.

K.

Skattekonkurrens tvingar medlemsstaterna att kontrollera sina offentliga utgifter bättre. Enligt kommitténs uppfattning är det viktigt att detta inte inverkar negativt på vare sig utbudet eller de offentliga tjänsternas kvalitet. Dessa är ytterst viktiga för att produktiva verksamheter – som kan skapa rikedom, arbetstillfällen och i slutändan även skatteunderlag – ska kunna bibehållas och bevara sin attraktionskraft. Skattekonkurrensen får inte underminera finansieringen och omfattningen av den kollektiva sociala tryggheten.

L.

Kommittén stöder medlemsstaternas ansträngningar för att eliminera skadlig skattekonkurrens och avskaffa en rad skadliga skatteordningar senast 2010 i enlighet med den uppförandekod som antogs 1997 (6), och kommittén uppmanar kommissionen att fullfölja de insatser i denna riktning som påbörjades samma år.

M.

Kommittén stöder vidare kommissionens politik som syftar till att säkerställa att offentligt stöd, inklusive skattefördelar som på ett selektivt sätt beviljas företag, ska bidra till att hållbara målsättningar för industriell omvandling och lokal och regional utveckling fullföljs och att dessa ligger i linje med den konkurrenspolitik som förs inom EU.

N.

Kommittén föreslår att det inrättas en gemensam konsoliderad bolagsskattebas (7) så att man i medlemsstaterna får till stånd förenklade och rättvisa beskattningsmetoder som är öppna för insyn. På så vis skulle man maximalt kunna utnyttja inre marknadens möjligheter samtidigt som medlemsstaternas budget- och skattemässiga autonomi bevaras och de inte riskerar att hamna i konflikt med fördragets bestämmelser. Eftersom den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen förmodligen skulle införas inom ramen för ett stärkt samarbete, är det kommitténs önskan att den antas av ett så stort antal medlemsstater som möjligt.

O.

Vi efterlyser mer information om projektets innehåll, sätt att fungera och utveckling innan vi reviderar vårt yttrande om denna komplexa och strategiska fråga. För närvarande vill vi endast hänvisa till vårt förberedande yttrande från 2006, som utarbetades på begäran av kommissionär László Kovács (8).

P.

Kommittén anser emellertid att ett antal frågor som rör Accis bör diskuteras. Det vore önskvärt att denna fakultativa modell för Europabolag antas av ett så stort antal medlemsstater som möjligt (även om det krävs övergångsåtgärder) och att medlemsstaterna i slutändan tillämpar ett enda skattesystem som gäller alla skattebetalare, efter en period då olika system existerat parallellt. Dessutom bör man undersöka om ett transnationellt organ bör svara för den gemensamma skattebasen för företag som är verksamma på marknaderna utanför EU. Man bör även ställa sig frågan vilka effekter detta skulle få på skattesatserna, där spridningen riskerar att öka. En möjlighet vore att fastställa en minimisats, alldeles under den aktuella genomsnittssatsen i de nya medlemsstaterna.

Q.

Kommittén rekommenderar att kommissionen stärker uppföljningen av skattemetoderna inom vissa ”reserverade” områden, där målsättningen förefaller vara att lägga beslag på beskattningsbara tillgångar i medlemsstaternas skattesystem.

1.1

Beskattning (skattetrycket och det skattebelopp som tas ut) nämns ofta som ett av kriterierna för att utvärdera ett områdes attraktionskraft på industriell, finansiell och kommersiell verksamhet. Däremot råder det inte enighet om detta kriteriums vikt i förhållande till andra kriterier såsom marknadspotential i närområdet, produktionskostnader, tillgång till kvalificerad arbetskraft, offentlig infrastruktur och utrustning, statligt stöd osv.

1.2

Skattesystemen är komplexa och det är inte lätt att jämföra dem. Det är emellertid viktigt att kunna avgöra om de olika myndigheternas skatteincitament leder till att de fastställda målen uppnås, bedöma vilka effekter eventuella beslut som syftar till att främja en positiv industriell omvandling får inom deras område samt sätta dem i förhållande till de beräknade kostnaderna.

1.3

Syftet med detta yttrande är att bidra med riktlinjer för att föregripa och hantera industriell omvandling, öka den europeiska konkurrenskraften – i överensstämmelse med Lissabonmålen – och se till att det utvecklas en sann inre marknad, präglad av sund konkurrens utan snedvridning, eller åtminstone endast av en godtagbar sådan (som är förenlig med inre marknadens regler).

2.1

Denna rörlighet ökar inom EU av följande skäl:

2.2

Medlemsstaterna utnyttjar alla möjligheter – både specifika och strukturella – som deras skattesystem medger för att locka till sig investeringar och verksamheter och på så vis utöka sina sysselsättningsmöjligheter och sitt skatteunderlag.

Skattebetalarna (företag och enskilda) söker å sin sida möjligheter att förbättra sin ekonomiska situation utanför sitt hemland. Skatteskillnader till följd av olika nationella system är naturligtvis en strategisk variabel.