1.4.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/1

I–VII

1–8

1–7

8

9–13

14–34

14–16

17–20

21–25

26–34

35–55

35–39

40–41

42–49

43–46

47–49

50–55

56–58

59–65

59–62

63–65

Dödviktseffekt

Påvisad effekt som skulle ha kommit till stånd även utan den offentliga stödåtgärden.

Effektivitet

Mäter förhållandet mellan de utnyttjade resurserna och de uppnådda målen.

Eruf (Europeiska regionala utvecklingsfonden)

Finansiellt instrument vars syfte är att främja den ekonomiska och sociala sammanhållningen i länderna i unionen genom en korrigering av de största regionala obalanserna och genom omställning av regioner där utvecklingen släpar efter. Eruf-stödet genomförs främst genom åtgärdsprogram som omfattar ett stort antal projekt.

Internränta

Räntesats från vilken en investering blir lönsam.

Inverkan

Samhällsekonomiska effekter som kan tillskrivas en stödåtgärd.

Kostnadsnyttoanalys

Teknik för att jämföra alla kostnader och alla fördelar av en stödåtgärd för att avgöra om fördelarna överstiger kostnaderna och, i så fall, med hur mycket.

Känslighetsanalys

Undersökning av hur det förväntade resultatet av ett projekt påverkas om man ändrar de antaganden som ligger till grund för beräkningen.

Nettonuvärde

Värde som uppnås genom att värdet på den kassabehållning som ett projekt kommer att generera under hela sin livslängd räknas om till värdet idag. Med denna metod kan man jämföra olika projekt.

Programperiod

Flerårig ram inom vilken utgifterna för strukturfonderna planeras och verkställs.

Riskanalys

Undersökning vars syfte är att fastställa sannolikheten för att värdet av de antaganden som ligger till grund för ett projekt och som beräknats vid en första analys faktiskt bekräftas.

Sammanhållningsfonden

Instrument vars syfte är att främja ekonomisk och social sammanhållning genom finansiering av större projekt på miljö- och transportområdena i de medlemsstater vars BNP är lägre än 90 % av genomsnittet i gemenskapen. Inledningsvis verkade Sammanhållningsfonden i Spanien, Grekland, Irland och Portugal. Sedan den 1 januari 2004 är Irland inte längre berättigat till stöd. De nya medlemsstaterna har fått stöd från Sammanhållningsfonden sedan inträdet i gemenskapen.

Strukturfonderna

Gemenskapsmedel för finansiering av åtgärder som syftar till att minska utvecklingsskillnaderna mellan regionerna i unionen. Eruf är det viktigaste verktyget för finansiering av dessa verksamheter.

Åtgärdsprogram

Dokument som godkänts av kommissionen och som innehåller en enhetlig samling prioriteringar bestående av fleråriga åtgärder. Dessa kan genomföras genom en eller flera strukturfonder, eller genom andra finansiella instrument och EIB.

Ändamålsenlighet

Mäter förhållandet mellan de uppnådda resultaten och de fastställda målen.

I.

Begreppet större projekt när det gäller infrastruktur och investeringar i produktion bestäms i regelverket främst av de ekonomiska volymer det rör sig om. På grund av den stora ekonomiska omfattningen av dessa projekt och deras potentiella inverkan ska de utredas genom särskilda förfaranden innan de kan godkännas. Av samma orsak ska lämplig information samlas in i syfte att bedöma de faktiska effekterna i förhållande till vad som förväntades (se punkterna 1–8).

II.

Revisionsrättens revision var inriktad på större projekt inom Eruf och Sammanhållningsfonden under programperioderna 1994–1999 och 2000–2006. Rapporten är strukturerad kring två huvudlinjer: förberedelseprocessen inför kommissionens godkännande av större projekt och utvärderingsprocessen efter det att projekten har genomförts (se punkterna 9–13).

III.

Revisionsrätten konstaterade flera utredningsbrister under de två perioder som undersöktes, särskilt när det gällde förfarandena för undersökning av projekt och för fastställandet av nivån på gemenskapens medfinansiering. Kostnadsnyttoanalyserna som de projektansvariga lämnade in som underlag tillsammans med stödansökningarna var av mycket varierande kvalitet, liksom kommissionens tillämpning av dem. Dessa konstateranden gör att det faktiska mervärdet av det särskilda systemet för godkännande som fastställts för större projekt kan ifrågasättas (se punkterna 14–34).

IV.

Revisionsrätten rekommenderar att kommissionen på ett ändamålsenligt sätt tillämpar kraftfullare utredningsförfaranden baserade på de verktyg som kommissionen själv har utarbetat, att den ser till att kostnadsnyttoanalysen tillämpas strikt, särskilt när det gäller de upplysningar som lämnas, och att den fortsätter sina ansträngningar att ta hänsyn till sådana faktorer som gör det möjligt att differentiera gemenskapens andel av stödet (se punkt 63).

V.

Den efterföljande utvärderingen av större projekt under perioden 1994–1999, den enda som kommissionen hade kunnat utföra vid tidpunkten för revisionen, försvårades i hög grad av att det inte fanns relevant och exakt information, varken om förväntade effekter eller om övervakning. På grund av detta har utvärderingarna inte bidragit med information som är till nytta när man fattar beslut om påföljande period, förutom i ett fall som gällde projekt som medfinansierades av Sammanhållningsfonden. Utvärderingen av större projekt inom Eruf under perioden 2000–2006, som ännu inte har gjorts, kan komma att utgå från strängare bestämmelser, särskilt när det gäller övervakning. Dessa har dock endast nyligen börjat tillämpas i praktiken (se punkterna 35–55).

VI.

I bestämmelserna om strukturfonderna för perioden 2007–2013 krävs inte att kommissionen ska göra enskilda efterföljande utvärderingar av större projekt. Revisionsrätten rekommenderar dock att större projekt utvärderas var för sig i förhållande till sina mål när projekten har avslutats, och att utvärderingarna görs av de nationella förvaltningsmyndigheter och stödmottagare som har nytta av informationen. Därför bör kommissionen se till att stödansökningarna innehåller nödvändig information om indikatorer och utgångsläge och att denna information övervakas strikt. När det gäller den information från utvärderingar som ska lämnas till kommissionen måste kommissionen analysera sina behov för att få tillgång till relevanta och tillförlitliga uppgifter om effekterna av större projekt (se punkt 64).

VII.

I ett längre perspektiv uppmanar revisionsrätten kommissionen, Europaparlamentet och rådet att reflektera över syftet med särbehandlingen av större projekt (se punkt 65).

1.

Begreppet ”större projekt” bestäms huvudsakligen i gemenskapens regler om Eruf (1) utifrån projektens ekonomiska omfattning.

2.

För programperioden 1994–1999 är ”större projekt” sådana ”där den totala kostnad som beaktas vid fastställandet av storleken på gemenskapsstödet allmänt sett överstiger 25 miljoner ecu för investeringar i infrastruktur eller 15 miljoner ecu för investeringar i produktion” (2).

3.

För programperioden 2000–2006 täcker definitionen ”större projekt” projekt ”vilkas totala kostnad, som skall beaktas när bidraget från fonderna fastställs, överstiger 50 miljoner euro” (3). Dessutom ska dessa projekt bestå av ett antal ur ekonomisk synpunkt odelbara arbeten som fyller en precis, teknisk funktion och som har ett klart angivet syfte. Liksom för den föregående perioden kan det röra sig om såväl investeringar i infrastruktur som investeringar i produktion (4).

4.

I bestämmelserna om Sammanhållningsfonden finner man däremot ingen definition av ”större projekt” för någon av de två perioderna (5). Eftersom liknande projekt på transport- och miljöområdena i sammanhållningsländerna kan finansieras antingen genom Sammanhållningsfonden eller genom Eruf ingick dock även vissa projekt inom Sammanhållningsfonden i revisionen. Dessa valdes ut på grundval av de totala kostnaderna utifrån samma kriterier som dem som tillämpades för större projekt inom Eruf.

5.

När det gäller godkännanderamen kunde större projekt inom Eruf 1994–1999 läggas fram individuellt eller inom ramen för ett åtgärdsprogram. Kommissionen informerades dock alltid om större projekt, och kompletterande information kunde överlämnas senare (6), men det krävdes inget formellt beslut om godkännande.

6.

Större projekt inom Eruf 2000–2006 finansierades alltid inom ramen för en mer omfattande intervention (7). Enligt bestämmelserna ska dock kommissionen godkänna dem var för sig till skillnad från andra projekt som endast godkänns på myndighetsnivå i medlemsstaterna (8).

7.

Inom ramen för Sammanhållningsfonden gäller för båda perioderna att endast enskilda projekt kan finansieras, och vart och ett omfattas av ett specifikt beslut.

8.

Av tabell 2 framgår den totala kostnaden under de två programperioderna för de större projekt som fick stöd från Eruf eller Sammanhållningsfonden:

9.

Med tanke på den inverkan som projekt av stor ekonomisk omfattning i sig själva kan ha på den regionala utvecklingen genomgår större investeringsprojekt mer omfattande utredningsförfaranden än vanligt och de godkänns också ett och ett, åtminstone från och med perioden 2000–2006. Av samma anledning är det nödvändigt att i efterhand bedöma de faktiska effekterna av de anslagna medlen för att kunna styra utformningen och valet av projekt inför kommande programplaneringar.

10.

Revisionsrätten ville få svar på följande två frågor:

11.

Dokumentgranskningar och granskningar på plats i medlemsstaterna gjordes av ett stickprov på 20 avslutade större projekt från perioden 1994–1999 och 30 större projekt från perioden 2000–2006. Dessutom gjordes dokumentgranskningar vid kommissionen av ytterligare ett stickprov på 36 större projekt från perioden 2000–2006 (se bilaga I).

12.

När det gäller utredningen av större projekt omfattade revisionen de förfaranden som kommissionen hade infört för de två perioderna 1994–1999 och 2000–2006. De förbättringar som gradvis har införts finns angivna. Rekommendationerna som gäller denna del kan komma att påverka genomförandet av perioden 2007–2013 där begreppet ”större projekt” kvarstår för samtliga strukturfonder (9).

13.

När det gäller efterföljande utvärderingar kunde endast de utvärderingar som gäller projekten för perioden 1994–1999 beaktas eftersom genomförandet av projekten för perioden 2000–2006 ännu inte hade avslutats vid tidpunkten för revisionsrättens revision och det alltså ännu inte hade gjorts någon efterföljande utvärdering av dem (10). I rapporten undersöks dock även om förbättringar kan förväntas för perioden 2000–2006. De iakttagelser som gjordes vid revisionen kan komma att påverka utvärderingarna av perioden 2000–2006, som ännu inte har gjorts, och framför allt utvärderingarna av perioden 2007–2013, som just har inletts.

14.

Framläggandet av större projekt för medfinansiering från gemenskapen är medlemsstaternas ansvar och genomförs med deras egna förfaranden och regler för utredning och med hänsyn till de prioriteringar som gäller för de berörda åtgärdsprogrammen inom Eruf och Sammanhållningsfonden.

15.

Det är inte kommissionens uppgift att göra åtskillnad mellan projekt i olika medlemsstater eftersom finansieringen till varje medlemsstat fastställs på förhand i samband med att varje programperiod förbereds. Kommissionen ska dock undersöka kvaliteten på de projekt som ska finansieras, det vill säga se till att de utvalda projekten har potential att bidra till regional utveckling, att gemenskapens ekonomiska stöd är nödvändigt för att de ska kunna genomföras och att stödet tillför ett reellt mervärde.

16.

Revisionsrätten granskade kommissionens utredningsfas och bedömde att följande faktorer är nödvändiga för att denna fas ska leda till att meningsfulla projekt antas:

17.

Vid revisionsrättens revision framkom att de ramverktyg som inrättats av kommissionen har förfinats med tiden. Ansökningsformulären för stöd till större projekt inom Eruf och Sammanhållningsfonden för perioden 2000–2006 skiljer sig visserligen åt sinsemellan men är utförligare och mer relevanta än de formulär som användes föregående period. Den vägledning för kostnadsnyttoanalys (11) som kommissionen har ställt till medlemsstaternas förfogande har förbättrats både när det gäller presentationen av den teoretiska ramen och de mer praktiska aspekterna (12).

18.

Granskningen av ansökningsärendena har dock hållit ojämn kvalitet:

Ruta 1För några produktionsprojekt hade en avdelning vid kommissionen understrukit att investeringarnas mycket lönsamma karaktär inte motiverade stöd. För ett projekt som gällde transportinfrastruktur hade en annan avdelning föreslagit en minskning av den begärda stödandelen som var 60 % eftersom projektet var beläget i medlemsstatens rikaste region och eftersom myndigheterna tillämpade lägre nivåer för fattigare områden. En sänkning av stödnivån begärdes även för ett annat projekt med hög avkastning på investeringen. För inget av dessa projekt sänktes i slutändan den begärda stödnivån. I ett fall som gällde byggandet av en tunnelbana ansåg generaldirektoratet för energi och transport att projektet inte var ett transportinfrastrukturprojekt varpå det fördes över till Sammanhållningsfondens miljöprojekt, trots att generaldirektoratet för miljö reserverade sig då det ansåg att endast 1–3 % av förbättringarna tack vare projektet gällde miljön.

Ruta 2I Grekland placeras projekt i Eruf eller Sammanhållningsfonden, efter en diskussion med kommissionen, beroende på hur långt förberedelserna och planeringen av projekten har kommit och på vilka medel som finns tillgängliga. Detta ledde till den föga logiska situationen där, inom ramen för förlängningen av ett större transportprojekt, ett projekt finansierades genom Sammanhållningsfonden med 66,3 % och ett annat projekt genom Eruf och ett av dess åtgärdsprogram med 50 %.

19.

Utredningsförfarandet präglades av kraftiga förseningar. Kommissionen har två månader på sig att godkänna ansökningar efter det att ansökningshandlingarna har mottagits (13), men denna fastställda tidsfrist respekterades i allmänhet inte. För de projekt inom Eruf och Sammanhållningsfonden som kontrollerades på plats var den genomsnittliga tidsåtgången 187 dagar; det snabbaste godkännandet gjordes efter 46 dagar och det långsammaste efter 1 001 dagar. Förseningarna berodde på att kommissionen för så gott som alla större projekt behövde begära in kompletterande upplysningar. Detta hängde framför allt samman med att miljökonsekvensbeskrivningarna, som i många fall är obligatoriska, var av otillräcklig kvalitet – eller inte hade gjorts – och med särskilda finansiella och ekonomiska analyser av projekten (14). Medlemsstaternas svarstider var dessutom ofta mycket långa. De brister i projektförvaltningen som funnits sedan länge förklarar delvis dessa förseningar (se punkt 17).

20.

Kommissionen var alltför flexibel när den godkände vissa projekt:

21.

Kostnadsnyttoanalysen, som enligt bestämmelserna ska bifogas stödansökningarna som underlag, är kommissionens viktigaste verktyg för att fatta beslut om att bevilja eller avslå gemenskapsfinansiering. Det är nödvändigt att den används på ett tillfredsställande vis för att kvaliteten på de projekt som lämnats in ska kunna bedömas. Den är till för att jämföra de anslagna medlen med de samhällsekonomiska fördelar som den föreslagna verksamheten kan ge på medellång sikt (16). Kommissionen kan begära att den analys som lämnats in som underlag till ansökan ska ses över eller utvecklas, eller själv göra en bedömning av projektet genom att vid behov begära in utlåtanden från oberoende experter eller hjälp från EIB.

22.

Trots att kommissionen har gett ut en vägledning för kostnadsnyttoanalys av större projekt (se punkt 17) kan man se stora skillnader i kvalitet på de finansiella och ekonomiska analyser som projektansvariga har lagt fram.

23.

Kommissionens hållning i denna fråga är inte entydig. I vissa fall godtar kommissionen många brister och godkänner projekt utan att begära in kompletterande upplysningar medan den i andra fall blockerar godkännandet av projekt tills den har fått de nödvändiga delarna av den finansiella analysen.

24.

Revisionsrätten konstaterade vid sin revision följande brister eller inkonsekvenser som försvårar bedömningen av projekt:

Ruta 3Med anledning av uppförandet av en tunnel över nationsgränser lämnade en av de två medlemsstaterna in en ansökan om ett ”större projekt”. En helhetsbild av tunnelprojektet hade varit till hjälp för att uppskatta den ansökande medlemsstatens vägavsnitt. Samma sak gäller för motorvägar över nationsgränser. När det gäller nationella motorvägar eller järnvägar händer det regelbundet att det görs en ekonomisk analys per vägavsnitt, där varje avsnitt motsvarar ett större projekt, men det görs ingen ekonomisk analys av helheten.

Det har konstaterats att kvaliteten på analyserna i allmänhet är lägre för större projekt som gäller produktion.

25.

Bristerna i de analyser som åtföljer stödansökningarna visar att kommissionen inte alltid effektivt undersökte kostnadsnyttoanalysen av projekten under utredningsfasen. Med dessa förutsättningar är det mycket ovanligt att projekt får definitivt avslag, både vad gäller investeringar i infrastruktur och investeringar i produktion, och det är lika ovanligt att kommissionen begär att projekten ska omdefinieras efter att ha undersökt dem.

26.

Den utredning som kommissionen gör sker också i syfte att ”bekräfta eller ändra gemenskapens stödnivå” (17). Härmed införs ett instrument för att se till att tilldelningen blir ändamålsenlig och det finansierade projektet ges tillräckliga resurser för att kunna genomföras utan att stödmottagaren får en omotiverad fördel. Detta är särskilt viktigt när mottagaren är ett privat företag eftersom gemenskapsfinansieringen kan förvränga marknadsvillkoren.

27.

Gemenskapstödet får inte överstiga vissa tak som anges i bestämmelserna. Lägre tak fastställs för investeringar i infrastruktur som genererar stora nettointäkter och för investeringar i företag (18). Dessutom ska gemenskapsreglerna och taken för statligt stöd respekteras.

28.

Inom dessa tak var den enda exakta faktor kommissionen använde för att fastställa gemenskapsstödet nyckeltalet för finansieringsunderskottet (finansieringsgapet). Detta tillämpas endast på intäktsgenererande infrastrukturprojekt och innebär att man beräknar den del av den diskonterade initiala investeringskostnaden för projektet som inte täcks av de diskonterade nettointäkterna av verksamheten (inklusive restvärdet) (19). Med hjälp av denna beräkning fastställs maximibeloppet för det offentliga stödet. En modifierad beräkningsmetod för större projekt för sanering och omhändertagande av fast avfall (20) infördes av kommissionen 2003 för att ta hänsyn till de intäkter som genereras av investeringen och samtidigt inte straffbelägga de stödmottagare som noggrant respekterar principen om att förorenaren ska betala (21).

29.

I några fall som revisionsrätten granskade ledde tillämpningen av principen om finansieringsgap till att den stödandel som fastställdes för gemenskapen blev för hög, eller så var det oklart om denna princip hade tillämpats korrekt.

30.

Bortsett från metoden med finansieringsgap saknas en orienteringsram med andra faktorer som ska tas i beaktande vid differentiering av gemenskapens stödandel. Detta förklarar även vissa meningsskiljaktigheter vid samråd mellan avdelningar (se punkt 18). Eftersom det inte finns några på förhand fastställda kriterier är differentieringen av stöd slumpmässig och det går inte att verifiera om den görs på ett enhetligt sätt.

31.

Revisionsrättens revision visade när det gäller investeringar i offentlig infrastruktur som inte genererar intäkter att samhällsekonomiska aspekter (kontextberoende faktorer, såsom graden av industrialisering i en region eller regionens relativa välstånd) inte har tagits i beaktande för att minska stödandelen. Samma sak gäller för kriterier som komplementaritet med andra gemenskapsinsatser. Kommissionen har inte heller ifrågasatt strukturen på den finansieringsplan som den projektansvarige presenterat.

32.

När det gäller investeringar i produktion visade granskningen av projekten att fastställandet av stöd sker relativt automatiskt.

Ruta 4I fallet med ett företag som genererade stora vinster skulle projektet ha varit framgångsrikt även utan gemenskapsstöd. Samma sak gäller för ett annat projekt som gällde industriell produktion där det aktuella företaget praktiskt tagit inte hade några konkurrenter på den europeiska marknaden. I vissa fall kan dock subventioner till projekt med hög internränta motiveras av lokaliseringseffekterna. För ett större projekt genomfört av ett annat företag, som vid den aktuella tidpunkten hade en betydande andel av världsmarknaden för olika produkter, gjordes den medfinansierade investeringen i en av företagets anläggningar i en mål 1-region framför allt på grund av gemenskapsstödet, då det rådde stor konkurrens mellan olika anläggningar om investeringen.

33.

Kommissionen är medveten om dessa brister. I slutet av 2004 gjorde kommissionen ett försök att strukturera differentieringen av gemenskapens stödandelar utifrån givna kriterier. Detta ledde till att vägledande stödandelar fastställdes utifrån en normalt förväntad lönsamhet per sektor beräknad på den finansiella internräntan i ett urval av 200 större projekt som gällde infrastruktur och produktion. Instrumentet är användbart även om det ännu har stora begränsningar. Hur som helst skedde detta för sent för utredningen av ansökningsärendena.

34.

I de nya riktlinjer som kom 2006 (22) föreslås att beräkningen av finansieringsgapet ska inbegripa även faktorer som inte är rent finansiella, såsom ett eventuellt offentligt–privat partnerskap och skälighet (det vill säga den berörda regionens relativa välstånd). I riktlinjerna nämns också hur det går att kombinera bidrag och lån beroende på den normalt förväntade lönsamheten per sektor. Även om det endast delvis handlar om ”kontextfaktorer” går förändringarna i den riktning som denna rapport förordar om en bredare och mer objektiv ram för differentiering av stödbeloppet. Det är alltså viktigt att de nya riktlinjerna tillämpas på ett enhetligt och genomskinligt sätt på finansieringsbesluten under den nya perioden.

35.

Generellt sett är målet med utvärderingen av projekt efter genomförandet att redovisa hur medlen har använts och hur ändamålsenlig och effektiv den genomförda insatsen har varit. Utvärderingen är av intresse främst för de politiskt ansvariga, förvaltningsmyndigheterna och stödmottagarna. Den ska göra det möjligt att dra lärdomar om behovet av kompletterande eller korrigerande åtgärder i framtiden. Eftersom utvärderingsresultatet visar vilka effekter som genererats av projektet kommer det även att användas för att kvantifiera mål för framtida projekt.

36.

I bestämmelserna för strukturfonderna fastställs att gemenskapsåtgärderna ska undergå sådana utvärderingar. De kallas ”efterföljande utvärderingar” och det är kommissionen som ansvarar för dem i samarbete med medlemsstaterna (23). Ett större projekt inom Eruf som lagts fram utanför ett åtgärdsprogram anses vara en stödåtgärd och ska i princip utvärderas i efterhand. När det gäller enskilda större projekt som ingår i stödåtgärder finns det inget uttryckligt krav i lagstiftningen (24).

37.

För Sammanhållningsfonden fastställs däremot uttryckligen att det ska göras en efterföljande utvärdering av varje projekt (25).

38.

De uppgifter som ligger till grund för de efterföljande utvärderingarna samlas in främst av medlemsstaterna genom övervakningssystemet. Under perioden 1994–1999 var det endast projekt inom Sammanhållningsfonden som övervakades och blev föremål för årliga rapporter om genomförandet, medan övervakningen inom strukturfonderna uttryckligen skulle ligga på en högre nivå (åtgärder, prioriteringar, åtgärdsprogram och gemenskapens stödramar (26)).

39.

Revisionsrätten granskade utvärderingsfasen med beaktande av följande:

40.

Medlemsstaterna gör endast sällan efterföljande utvärderingar av större projekt (27). Av de tjugo avslutade projekt som revisionsrätten granskade hade endast ett utvärderats i efterhand (se ruta 5). Studier som gäller sektorer i vilka större projekt ingår – som till exempel hamnsektorn och bilsektorn – kan naturligtvis utföras av mottagare, förvaltningsmyndigheterna eller externa organisationer (universitet och forskningscentra). Dessa studier är dock inte specifikt inriktade på projekten och har inte samma karaktär som en efterföljande utvärdering. Dessutom överförs de inte alltid till de avdelningar som förvaltar gemenskapsfonder.

Ruta 5Endast ett projekt i revisionsrättens stickprov hade utvärderats enskilt i efterhand. Den makroekonomiska inverkan hade utvärderats utifrån andra element än de som ursprungligen hade presenterats i den förhandsbedömning som lämnades in tillsammans med ansökan. Det var alltså inte möjligt att jämföra inverkan med vad som hade planerats. Dessutom hade den förväntade ekonomiska lönsamheten inte diskonterats.

41.

På kommissionsnivå har de utvärderingar som specifikt gäller större projekt under perioden 1994–1999 – de enda som hittills har utvärderats (se punkt 13) – eller som på något sätt berör dessa projekt, haft mycket skiftande mål och utförts med olika metoder. Utvärderingarna har inte använts av de nationella förvaltningsmyndigheterna eller av stödmottagarna, med ett undantag (se d). Utvärderingarna är följande:

42.

Revisionsrätten har vid flera tillfällen (30) pekat på bristerna i utvärderingarna av perioden 1994–1999 och då i synnerhet att uppgifter saknades eller inte var tillförlitliga. Revisionsrätten uppmanar i sina rapporter kommissionen att undersöka möjligheten att ta fram helhetsinformation om enskilda projekt, annars är de metoder som används alltför teoretiska eller inte tillämpbara. Revisionen av större projekt från samma period har bekräftat dessa konstateranden.

43.

De efterföljande utvärderingarna av större projekt hindrades till en början av brister i stödansökningarna. Detta har konstaterats vid de studier av större projekt som har utförts och vid revisionsrättens revision.

44.

I synnerhet uppdagades följande vid en av utvärderingarna:

45.

Förutom att kostnadsnyttoanalyserna var otillräckliga, vilket redan har understrukits (se punkterna 21–25), bekräftade revisionsrättens revision de brister som konstaterats i tidigare rapporter, det vill säga framför allt att

46.

Eftersom dessa faktorer är nödvändiga för att åtgärderna ska kunna utvärderas är de konstaterade bristerna ett hinder vid efterföljande utvärderingar.

47.

Även i de fall där det hade införts ett övervakningssystem på projektnivå visade de studier som har gjorts och revisionsrättens revision att övervakningen inte garanterade att de uppgifter som är nödvändiga för utvärdering samlades in.

48.

I en av utvärderingarna konstaterades följande:

49.

Revisionsrättens revision av större projekt under perioden 1994–1999 visade även på brister i övervakningen:

50.

I Erufs bestämmelser om större projekt för perioden 2000–2006 fastställs att de årliga rapporterna om genomförandet av åtgärderna nu ska innehålla ett särskilt kapitel om takten i framåtskridandet och finansieringen. Dessutom ska indikatorerna för finansiering och takten i framåtskridandet utformas så att separat information kan tas fram för större projekt (31).

51.

Även om de årliga rapporterna om genomförandet innehåller ett kapitel om större projekt består detta ofta endast av enkla beskrivningar av projekten utan vare sig presentation av det fysiska framåtskridandet eller separata indikatorer för resultat och inverkan.

52.

Dessutom har inte alltid prioriteringarna och åtgärderna för större projekt de indikatorer som dessa har tilldelats, eller så överensstämmer indikatorerna på prioriterings- och åtgärdsnivå inte med indikatorerna för större projekt.

53.

När det gäller de projekt som granskades på plats hade vissa större projekt en adekvat förteckning över indikatorer för genomförande, resultat och inverkan, medan det för andra projekt antingen inte fanns några indikatorer alls eller endast indikatorer för fysiskt och finansiellt genomförande.

54.

Det finns ibland ingen tydlig koppling mellan de allmänna målen, de specifika målen och de fastställda indikatorerna, och för vissa mål finns det inga indikatorer alls. Dessutom är de indikatorer som fastställts för liknande projekt som medfinansieras av antingen Eruf eller Sammanhållningsfonden inte identiska.

55.

Genomförandet av framtida efterföljande utvärderingar kommer, liksom för den föregående perioden, att påverkas av de brister som konstaterats när det gäller övervakning och indikatorer. Bidragen från större projekt till de mer övergripande målen i fråga om regional utveckling kommer därmed även i fortsättningen att vara mycket svåröverskådliga.

56.

Den nya ramförordningen för perioden 2007–2013 (32), som gäller både Eruf och Sammanhållningsfonden, innebär förbättringar när det gäller större projekt:

57.

Kommissionen gav vidare 2006 ut riktlinjer för beredningen av större projekt under den nya perioden som innebär en del förbättringar (se punkt 34).

58.

Slutligen fastställs i bestämmelserna att kommissionen ska göra efterföljande utvärderingar endast på programnivå. Ingen enskild utvärdering av större projekt planeras alltså, varken för Eruf eller för Sammanhållningsfonden.

59.

Utredningsprocessen för större projekt uppvisar ett flertal brister:

60.

Mot bakgrund av dessa faktorer ifrågasätter revisionsrätten det faktiska mervärdet i processen för godkännande av större projekt så som den genomförs av kommissionen. Processen är tungrodd och leder varken till att projekt med bristande kvalitet utesluts eller att stödet differentieras på ett tillfredsställande sätt. Den lämpar sig inte heller som beredning inför den kommande utvärderingen. De brister som konstaterades när det gäller utredning får även konsekvenser för den efterföljande utvärderingsprocessen.

61.

Brister konstaterades även i hur de efterföljande utvärderingarna utfördes:

62.

Till följd av de brister som konstaterades efter den efterföljande utvärderingen av perioden 1994–1999 vidtog kommissionen åtgärder 2003. Det har dock inte skett några större framsteg vad gäller antagandet och övervakningen av större projekt under perioden 2000–2006 och de efterföljande utvärderingar av denna period som återstår att genomföra riskerar att försvagas (se punkterna 50–55).

63.

För perioden 2007–2013 fastställs i gemenskapslagstiftningen att kommissionen liksom för föregående perioder ska godkänna beviljandet av gemenskapsstöd till varje större projekt. För att undvika att besluten om finansiering endast blir ett administrativt förfarande utan följdverkningar på de antagna projektens kvalitet bör kommissionen

64.

Det anges inte i bestämmelserna för strukturfonderna för perioden 2007–2013 att kommissionen ska göra efterföljande utvärderingar av större projekt. Revisionsrätten anser dock att en utvärdering efter det att ett större projekt har genomförts är väsentlig för nationella förvaltningar och stödmottagare som har intresse av att verifiera utgifternas faktiska effektivitet och ändamålsenlighet för att kunna förbättra förvaltningen, och som genom utvärderingen också kan få en stabil grund som hjälp vid programplanering. Därför rekommenderas följande:

65.

I ett mer långsiktigt perspektiv uppmanar revisionsrätten kommissionen, Europaparlamentet och rådet att reflektera över syftet med det särskilda systemet för godkännande av större projekt.