27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/1

1.

EESK står fast vid innehållet i sina yttranden om det konstitutionella fördraget av den 24 september 2003 (1), den 28 oktober 2004 (2) respektive den 17 maj 2006 (3) samt resolutionen av den 14 mars 2007 om ”50-årsdagen av Romfördragens undertecknande” (4). I alla dessa yttranden har EESK gett sitt förbehållslösa stöd till den konventionella metoden och denna metods resultat.

2.

EESK stöder fortfarande det konstitutionella fördraget, som på ett grundläggande och positivt sätt skiljer sig från alla institutionella texter som hittills antagits till följd av översyn av Romfördragen vid olika regeringskonferenser. Skillnaderna består i följande: Fördraget har kommit till genom en fri och offentlig debatt med deltagande av nationella parlamentsledamöter och Europaparlamentsledamöter. Fördraget innefattar i en enda text alla politiska och institutionella texter som har utarbetats sedan EG:s grundande. Vidare innehåller det bestämmelser för nödvändiga reformer av institutioner och förfaranden i EU:s beslutssystem, en beskrivning av unionens mål och de värden som den gemensamma politiken skall grunda sig på samt en kodifiering av de grundläggande rättigheter som skall respekteras och skyddas inom EU.

3.

Allt detta gjorde det motiverat att kalla konventets utkast för ”Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa”. På grund av åtskilliga missförstånd i vissa medlemsstater har benämningen ”författning” dock stött på motstånd. Kommittén motsätter sig inte att ett nytt fördrag får ett annat namn. Innehållet är viktigare än namnet.

4.

I sin egenskap av organ som företräder det organiserade civila samhället har kommittén följande avgörande motiv för att stödja det konstitutionella fördraget, motiv som bidrar till att stärka EU:s demokratiska legitimitet:

5.

EESK erinrar om att alla medlemsstaters stats- eller regeringschefer godkände och högtidligt undertecknade det konstitutionella fördraget när de var församlade i Europeiska rådet i Rom den 29 oktober 2004. Sedan dess har också två tredjedelar av medlemsstaterna, med en befolkning som utgör en klar majoritet av Europeiska unionens medborgare, ratificerat det konstitutionella fördraget. Kommittén insisterar därför på att det konstitutionella fördraget skall utgöra grunden för vidare förhandlingar om en lösning på den nuvarande krisen.

6.

EESK stöder det tyska ordförandeskapets avsikt att i anslutning till Europeiska rådets möte den 21-22 juni i år lägga fram en färdplan för framtida insatser för att lösa krisen, och ser positivt på att man i den så kallade Berlinförklaringen av den 25 mars 2007 anger Europavalet 2009 som tidsfrist för det nya fördragets ikraftträdande.

7.

En kort regeringskonferens måste därför hållas före utgången av 2007, så att man kan besluta om de ändringar i det nuvarande förslaget som är nödvändiga för att återupprätta samförståndet. Mandatet för denna regeringskonferens blir därför just att noga ange de få bestämmelser som kan godtas för nya överläggningar. Slutresultatet måste ratificeras av alla medlemsstater under 2008.

8.

De nya förhandlingarna om fördraget måste leda till att man bevarar det väsentliga innehållet i det som Europeiska konventet beslutat och stats- och regeringscheferna sedan enhälligt godkänt. Hit hör först och främst de institutionella och förfaranderelaterade nyheterna och det faktum att stadgan om grundläggande rättigheter är bindande. Det innebär att del I (mål, institutioner och EU:s struktur), del II (stadgan om de grundläggande rättigheterna) och del IV (allmänna bestämmelser och slutbestämmelser) måste bestå. Del III innehåller i stort sett de bestämmelser i gällande fördrag som rör EU:s politik, och de behöver inte nödvändigtvis ingå i det nya fördraget. De institutionella och förfaranderelaterade bestämmelserna i del III bör införlivas i del I i den mån de går utöver lagstiftning som fortfarande är i kraft.

9.

Kommittén kommer att stödja regeringskonferensen på ett konstruktivt sätt. EESK insisterar dock på att organisationerna i det civila samhället skall få möjlighet att delta i en rådgivande roll, trots att regeringskonferensen blir kort och mandatet begränsat. Kommittén är beredd att i samarbete med rådets ordförandeskap anordna eventuella informations- och samrådsmöten. I detta sammanhang kan den stödja sig på sina goda erfarenheter av samarbetet med det Europeiska konventets presidium och Europaparlamentet under konventets arbete.

10.

Det är ytterst viktigt att den nuvarande krisen åtgärdas snabbt genom att man antar ett fördrag som motsvarar kraven från en union med 27 medlemsstater. De nya utmaningarna gör det nödvändigt för Europeiska unionen att utarbeta en ny politik och fatta omfattande beslut, framför allt när det gäller att vidareutveckla den europeiska samhällsmodellen, i vilken tjänster av allmänt intresse är ett grundläggande inslag, och stärka den europeiska integrationens sociala dimension, att bemästra de negativa effekter som globaliseringen av alla ekonomiska, sociala och kulturella kontakter leder till, att främja ekonomisk tillväxt och stärka konkurrenskraften, att bemästra klimatförändringarna, att trygga energiförsörjningen, att hantera de problem som sammanhänger med invandringen och att bekämpa fattigdom och social marginalisering.

27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/3

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén kommer att fortsätta att övervaka det samordnade genomförandet av direktivet från 2004, det föreliggande ändrade förslaget till direktiv och relevanta kompletterande rambeslut i syfte att på lång sikt kunna utvärdera hur effektiv bekämpningen av varumärkesförfalskning och dess utbredning är på det internationella planet, även utanför EU.

1.2

Kommittén stöder de övergripande bestämmelser som föreslås, men vill uppmana kommissionen att ta hänsyn till de synpunkter som förs fram i föreliggande yttrande, bland annat att i huvudsak fokusera de straffrättsliga åtgärderna och samarbetet på det straffrättsliga området och tullområdet på företag som sysslar med omfattande varumärkesförfalskning och på kriminella organisationers varumärkesförfalskning eller på brott som innebär en risk för människors hälsa eller säkerhet.

1.3

Kommittén vill framför allt att direktivet skall omfatta all industriell äganderätt, och därmed även patenträtten, som är av största betydelse för den europeiska industrin.

1.4

EESK understryker den oklarhet som råder angående vissa rättsliga begrepp, såsom ”kommersiell omfattning” och ”kommersiellt syfte” i de brott som nämns i förslaget till direktiv, vilket strider mot straffrättens grundläggande principer om tydliga och exakta samt objektiva brottsdefinitioner. EESK motsätter sig även det sätt som fastställandet av straff sker på i artikel 2 i förslaget till direktiv, eftersom kommittén anser att man endast bör föreskriva en allmän ram för straff och påföljder (fängelse, bötesstraff eller böter) och att fastställandet av konkreta straff även fortsättningsvis uteslutande skall åligga den nationella lagstiftningen.

2.1

I MEMO/05/437 av den 23 november 2005, som sammanfattar meddelandet av samma datum, välkomnar kommissionen den dom där EG-domstolen tillerkänner Europeiska gemenskapen befogenheter att anta avskräckande och proportionella straffrättsliga åtgärder för att säkerställa att de bestämmelser på gemenskapspolitikens område som omfattas av EG-fördraget tillämpas.

2.2

I meddelandet redogör kommissionen för sin tolkning av domen av den 13 september 2005 enligt vilken EG-domstolen upphäver ett rambeslut om straffrättsligt skydd av miljön. Enligt kommissionens ansåg EG-domstolen att gemenskapen hade befogenheter att vidta de straffrättsliga åtgärder som krävs för att säkerställa en effektiv gemenskapslagstiftning. Domen får enligt kommissionen konsekvenser inte bara på miljöområdet utan omfattar all gemenskapspolitik och de grundläggande rättigheter som erkänns i fördraget. Om straffrättsliga sanktioner skall införas i gemenskapsrätten måste de vederbörligen motiveras, och den allmänna strukturen i EU:s strafflagstiftning måste också respekteras.

2.3

Denna vida tolkning av en dom på miljöområdet har inte fått enhälligt stöd bland medlemsstaterna eller vunnit gehör i den rättsliga doktrinen. Många hänvisar till subsidiaritetsprincipen när det gäller åtalsgrunderna och de straffrättsliga sanktionerna, och anser att en eventuell harmonisering på EU-nivå bör ske inom ramen för det mellanstatliga rättsliga samarbetet i enlighet med EG-fördraget.

2.4

Det bör noteras att denna tolkning i stor utsträckning delas av Europaparlamentet, eftersom de frågor som tillhör gemenskapens behörighetsområde inte längre kräver enhällighet bland medlemsstaterna i rådet utan en kvalificerad majoritet i ett medbeslutandeförfarande där Europaparlamentet deltar och har utvidgade befogenheter som medlagstiftare (1).

2.5

Det rör sig emellertid om en omfattande utvidgning av gemenskapsbefogenheterna till följd av ett rättsligt beslut, och riskerna för tolkningsskillnader i de olika institutionerna kan bland annat försena antagandet av lagstiftning med straffrättsliga bestämmelser eller i efterhand begränsa deras räckvidd, exempelvis till följd av nya rättsliga förfaranden eller komprommisser. När det gäller föreliggande förslag till direktiv står frågan om huruvida man skall låta patenträtten omfattas av det straffrättsliga skyddet eller inte öppen, eftersom Europaparlamentet anser att endast gemenskapslagstiftningen omfattas av EG-domstolens beslut medan kommissionen menar att all immaterialrätt omfattas, i både gemenskapsrätten och den nationella lagstiftningen.

3.1

Det ändrade förslaget till direktiv (KOM(2006) 168 slutlig) syftar till att fastställa en horisontell och harmoniserad straffrättslig ram för att säkerställa respekten för industriella, litterära och konstnärliga rättigheter samt andra jämförbara immateriella rättigheter (samlade under benämningen ”immateriella rättigheter”). Det avser inre marknaden och motiveras av att det finns ett stort behov av europeiska åtgärder – som respekterar subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen – på detta område. Den rättsliga grunden utgörs av artikel 95 i EG-fördraget.

3.2

I förslaget fastställs en övergripande rättslig ram där man definierar skydd för immateriella rättigheter, brott mot dessa rättigheter och maximala straffrättsliga åtgärder som skall tillämpas med hänsyn till en harmonisering på inre marknaden av repressiva straffrättsliga åtgärder mot förfalskning av materiella varor, tjänster samt intellektuella och konstnärliga produkter som skyddas av den europeiska materialrätten och den nationella lagstiftningen samt av relevanta internationella konventioner, framför allt ”Tripsavtalet” (2), som slöts av WTO 1994 och som innehåller bestämmelser om straffrättsliga åtgärder (3) vid brott mot vissa skyddade rättigheter.

3.3

I ett direktiv som antogs 2004 fastställs redan en ram för skydd mot kopiering, pirattillverkning och förfalskning (4) i kommersiellt syfte. En detaljerad förteckning över de rättigheter som skyddas av artikel 2 i detta direktiv finns i ett uttalande från kommissionen (5). Det rör sig om industriell äganderätt (patenträtt och tilläggsskydd, nyttighetsmodeller, varumärken, ursprungsbeteckningar, mönster och modeller, växtskydd), upphovsrätt och närstående rättigheter samt rätt av sitt eget slag som fastställs i gemenskapsrätten avseende elektroniska kretsar och databaser. Det rör sig om ensamrätt som juridiskt sett betraktas som en del av immaterialrätten. En del av dessa rättigheter omfattas av gemenskapens regelverk eller omfattas av ett materiellt skydd på gemenskapsnivå (mönster och modeller, varumärken och växtskydd) (6). Andra rättigheter, som patenträtten, faller helt och hållet under den nationella lagstiftningen i avvaktan på ett gemenskapspatent, som efterlyses av samtliga sektorer inom industrin. De handlar alltså om ett mycket brokigt område av immateriella rättigheter vars art och rättsliga status skiljer sig kraftigt åt.

3.4

Medlemsstaterna måste följa bestämmelserna i Tripsavtalet, som innebär krav på en adekvat nationell lagstiftning när det gäller straffrättsliga förfaranden och sanktioner med avseende på förfalskning i kommersiellt syfte. De har emellertid viss tolkningsfrihet, och dessutom har vissa länder – däribland även medlemsstater i EU – ännu inte fastställt några skärpta proportionella sanktioner vid brott mot skyddade immateriella rättigheter som begås på deras territorium. Direktivet från 2004 gör det möjligt för dem vars rättigheter kränks att erhålla skadestånd, eftersom medlemsstaternas åläggs krav på utredning, förfarande, beslag (7) och skadestånd i syfte att harmonisera den tillämpliga rätten och bekämpa den organiserade brottsligheten (8), där varumärkesförfalskningen är mycket utbredd. Detta direktiv rör emellertid endast civilrättsliga, kommersiella och administrativa förfaranden och sanktioner, och fokuserar främst på att uppnå skadestånd till dem vars materialrättigheter har blivit kränkta och som har väckt åtal mot varumärkesförfalskning. Vissa medlemsstater har ännu inte införlivat det!

3.5

Skyddet av immateriella rättigheter finns inskrivet i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som antogs i Nice i december 2000. Ett internationellt skydd säkerställs av avtal som slutits inom ramen för FN:s specialiserade och behöriga organisationer (WIPO och Unesco) eller på regional nivå (Münchenkonventionen från 1973 om in rättande av det europeiska patentverket och gemenskapspatentet). Endast Tripsavtalet innehåller för närvarande minimala straffrättsliga åtgärder. Kommissionens förslag syftar till en viss harmonisering inom gemenskapen, eftersom den tvingar medlemsstaterna att införa straffrättsliga sanktioner i sin nationella lagstiftning med gemensamma definitioner av överträdelser samt gemensamma standarder för sanktioner.

3.6

Det ändrade förslaget till direktiv syftar alltså till en tillnärmning av straffnivåerna för brott mot de skyddade immateriella rättigheterna med avseende på fängelsestraff, bötesstraff och förverkande. Målsättningen är att fastställa bestämmelser om rättslig behörighet för att om möjligt samla alla åtal i en enda medlemsstat ifall brottet rör flera medlemsstater samt underlätta utredningarna. Det föreslås att offren eller deras företrädare skall kunna medverka aktivt vid utredningarna.

3.7

Den viktigaste ändringen i förhållande till tidigare förslag består i att fastställa nivåerna för och arten av de straffrättsliga sanktioner som skall användas vid överträdelser av de immateriella rättigheterna, som också definieras i förslaget.

3.8

Fysiska personer som är ansvariga för sådana brott som avses i artikel 3 i direktivet skall kunna bestraffas med en högsta straffsats på minst fyra års fängelse när brotten har begåtts inom ramen för en kriminell organisation eller om brottet innebär en risk för människors hälsa eller säkerhet (artikel 2 första stycket).

3.9

Fysiska och juridiska personer som är ansvariga för sådana brott som avses i artikel 3 i direktivet skall kunna ådömas effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder med högsta bötes- eller vitesnivåer på minst 100 000 euro (300 000 euro i de allvarligaste fallen (artikel 2 första stycket), vilket inte utgör något hinder för strängare straffsatser, särskilt om det finns en risk för dödsfall eller funktionshinder).

3.10

Den nationella lagstiftningen skall föreskriva förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, åtminstone i de allvarligaste fallen (organiserad brottslighet, hot mot hälsa och säkerhet (artikel 3).

3.11

Det ändrade förslaget gör det möjligt för medlemsstaterna att gå längre än de fastställda nivåerna.

3.12

Till följd av att man drog tillbaka rådets förslag till rambeslut som åtföljde det ursprungliga förslaget, har kommissionen för avsikt att använda sig av den övergripande metod inom ramen för de straffrättsliga förfarandena som antogs den 23 december 2005. Målsättningen är att stärka det rättsliga samarbetet och att harmonisera de olika ländernas straffsatser för att kunna använda sig av Eurojust (9).

3.13

Det är medlemsstaternas ansvar att inleda utredningar och förfaranden och det bör inte enbart ske efter anmälan från offren.

4.1

Kommittén kan konstatera att användningen av det vaga begreppet ”immateriella rättigheter” blir alltmer utbrett. Det rymmer mycket olika rättsliga begrepp och olika skydds- och användningssätt. Icke desto mindre används det i europeisk och internationell rätt. De immateriella rättigheterna skiljer sig kraftigt åt med avseende på art, varaktighet och räckvidd, och de har olika territoriell giltighet och är kopplade till särskilda registrerings- och skyddsinstanser. Dessutom kan kränkningar av dessa rättigheter tolkas olika i de olika länderna, och i vissa fall sker en snabb utveckling på detta område.

4.2

Analyser av läkemedels sammansättning (utan att utnyttja eller publicera resultatet), eller bakåtkompilering av programvara eller elektroniska komponenter i syfte att öka kompatibiliteten, eller utövandet av en laglig rätt, exempelvis rätten att göra privata kopior genom att kringgå ett (i allmänhet ganska svagt) kopieringsskydd kan bedömas som varumärkesförfalskning eller piratkopiering i många medlemsstater, och straffen kan vara mycket stränga, även om syftet inte är kommersiellt eller kriminellt.

4.2.1

Kommittén har redan uttalat sig till förmån för en samordnad kamp på gemenskapsnivå mot olika former av varumärkesförfalskning i affärsmässig omfattning som påverkar den europeiska ekonomin och mot olika brott som skadar den industriella äganderätten och upphovsmannarätten (10), och som innebär stora negativa konsekvenser för den europeiska ekonomin. Förfalskning i stor skala utförs ofta av kriminella organisationer eller i organiserad form, och kan medföra skador på människors hälsa, säkerhet eller liv. I dessa fall bör det betraktas som försvårande omständigheter när straffsatsen fastställs. I utkastet till direktiv bör man behålla principen om hårdare straff vid alla slags försvårande omständigheter.

4.2.2

Kommittén ser, precis som i samband med direktivet från 2004, positivt på att den planerade harmoniseringen endast berör brott i kommersiell skala, alltså brott som kan påverka inre marknaden i hög grad. Det vore lämpligt att ge en bättre definition av begreppet ”kommersiell”, exempelvis genom att ange att de förfalskade produkterna eller tjänsterna är avsedda att säljas i stort antal och därmed kan medföra en avsevärd negativ ekonomisk påverkan, eller att de är farliga för folkhälsan, oberoende av den mängd som säljs, eller i varje fall att brottsförövarna agerar för att göra illegala förtjänster. Införandet av straffrättsliga påföljder förutsätter en tydlig påverkan på allmän ordning, en påverkan som kan variera i intensitet och svårighet: Straffskalan bör vara proportionell mot brottet, men man kan också diskutera distinktionen mellan ”intrång i immateriella rättigheter i kommersiell omfattning” och ”allvarliga intrång” och om den föreslagna straffskalan på ett korrekt sätt motsvarar proportionalitetsprincipen i straffrätten. Privat utbyte av filer via Internet eller reproduktion (eller ”remix” av musik) eller presentation av materiella eller intellektuella verk i hemmet eller i privata sammanhang eller i studie- eller experimentsyfte ingår för övrigt underförstått inte i lagstiftningsförslagets tillämpningsområde. Det vore lämpligt att uttryckligen fastställa dessa undantag.

4.2.3

Kommittén vill påminna om att de immateriella rättigheter som berörs av varumärkesförfalskning inte är några absoluta rättigheter. Var och en av de berörda rättigheterna har sin särart och ger i princip ensamrätt eller tillfälligt monopol på utnyttjandet vars varaktighet och omfattning varierar geografiskt. Skyddet är alltså begränsat i tiden (i stället för offentliggörande av uppfinningar i fråga om patent, eller av ett verk i fråga om upphovsmannarätt). Tillståndsinnehavare och personer som använder produkterna, tjänsterna eller det konstnärliga verket lagligt eller i god tro har emellertid också rättigheter, ibland mycket vidsträckta sådana inom ramen för vissa tillstånd (11). Men den nationella rätten är i flera stater inte enhetlig, utan gynnar ofta ensidigt producenternas, distributörernas och industrins rättigheter framför konsumentens. Detta visas bland annat av att man i många länder vill införa hårda straff i den nationella rätten. Vi kan hamna i den paradoxala situationen att maximistraffet för intrång i kommersiellt syfte enligt direktivförslaget är detsamma som eller lägre än straffet för enskilda personers intrång!

4.2.4

Kommittén skulle gärna se en verklig genomgång av den nationella rätten i förhållande till gemenskapens straffrätt, t.ex. genom en ingående jämförande studie, på initiativ från kommissionen, över den nationella rätten i olika stater efter införlivandet, i syfte att åstadkomma verklig europeisk harmonisering, i synnerhet på området upphovsmannarätt och näraliggande rättigheter för vilka straffskalan ibland skulle drivas upp så att straffet inte står i proportion till brottet utan att det egentligen finns någon anledning till det. Faktum är att de kommersiella metoderna för att sprida verk är i full utveckling (snart kommer kopieringsskyddet DRM att försvinna) och att det ofta är så att beskattning av digitala media i stor utsträckning kompenserar rättighetsinnehavarna för piratkopiering.

4.3.1

Kommittén efterlyser en tydligare definition av brottet anstiftan till varu- eller tjänsteförfalskning vad avser immateriella rättigheter. Ett intrång förutsätter att det finns ett uppsåt hos gärningsmannen eller dennes medbrottslingar. I Trips-avtalet talas därför om ”uppsåtlig förfalskning” och i direktivförslaget talas om en uppsåtlig, avsiktlig handling. Intrånget innehåller också en materiell beståndsdel – genomförandet av den straffbara handlingen, eller åtminstone ett försök till genomförande som kan likställas med att man börjat utföra brottet. De två beståndsdelarna är kumulativa, vilket innebär att det inte räcker med uppsåtet för att intrånget skall vara ett faktum (om man inte inrättar en tankepolis). Man kan anse att det föreligger anstiftan till brott endast om anstiftaren tillhandahåller instrument (i allmänhet olagliga) i syfte att brottet ifråga skall begås. Kommittén anser därför inte att ett enkelt tillhandahållande av allmänt använt material eller programvara eller Internettillgång kan jämställas med medbrottslighet eller anstiftan (som normalt sett i straffrätten förekommer endast i mycket avgränsade situationer och som för övrigt är svårbevisad) om dessa medel används av förfalskare. Det bör räcka att tala om medverkan i gemenskapslagstiftningen och sedan låta frågan regleras i detalj i den nationella rätten. Resultatet kan annars bli anklagelser utan att beståndsdelen uppsåt finns med, vilket skulle skapa stor rättsosäkerhet för många tillhandahållare av material eller tjänster.

4.3.2

Olaglig kopiering av verk, modeller, förfaranden eller uppfinningar som skyddas av ett tillfälligt monopol kallas varumärkesförfalskning. Man bör behålla denna definition och inte utvidga den till piratintrång (som i allmänhet består i bedrägligt intrång i datasystem för att ta kontrollen över det, stjäla uppgifter eller använda bandbredden, i allmänhet i olagliga syften). Piratintrång skiljer sig från förfalskning och brotten bör ha en strikt tolkning. Olovligt intrång i datasystem, stöld av uppgifter eller bandbredd och intrång i privatlivet bör vara straffrättsligt olagligt men bör inte kopplas samman med varumärkesförfalskning. Kampen mot piratintrång bör behandlas för sig även om begreppen används på ett otydligt sätt i många politiska uttalanden där man har en tendens att blanda samman dem och upprätthålla en viss förvirring. Dataintrång används i samband med terrorverksamhet och bör behandlas med särskild uppmärksamhet och med stöd av lämpligt internationellt samarbete.

4.3.3

Begreppet ”kriminell organisation” eller organiserad brottslighet som förekommer i motiveringsdelen bör kompletteras med begreppet ”i organiserad form” som redan används som försvårande omständighet i vissa länders straffrätt. Varumärkesförfalskning i kommersiell omfattning i organiserade form inom ramen för en kriminell organisation bör utgöra en försvårande omständighet som leder till hårdare straff och högre böter.

4.3.4

Enligt kommissionen kan medlemsstaterna själva fastställa hårdare straff eller påföljder för andra handlingar. Detta kan tolkas som en uppmuntran att straffbelägga handlingar som inte har något kommersiellt syfte eller att utvidga begreppet förfalskning till handlingar som inte i egentlig mening utgör återgivande eller kopiering av en produkt, ett förfarande eller ett konstnärligt verk.

4.3.5

Kommittén ställer sig undrande till att man i gemenskapsrätten och i vissa länder likställer kopieringsprogram som kan kringgå eller upphäva DRM (12) (kopieringsskydd, hårdvara eller mjukvara, ofta svagt och icke-krypterat) med en förfalskning av DRM-system då det som på detta sätt betraktas som förfalskning inte utgör en kopia eller en återgivning av originalföreteelsen. Dessutom är DRM-instrumenten inte standard utan avhängiga en plattform eller en leverantör och filformatet kan vara eget, vilket bidrar till att förhindra kompatibiliteten eller syftar till att skapa en företagsintern marknad genom att avlägsna konkurrensen. Att skapa och använda kopieringsmöjligheter så att konsumenter eller företag med tillstånd kan utöva sina rättigheter (privat kopia, säkerhetskopia, användning i olika hårdvarumiljöer) bör inte bestraffas i sig, utan endast om uppsåt finns och brottet utförs i kommersiell skala.

4.3.6

Kommittén stöder principen om att straffrättsliga förfaranden skall vara oberoende av offrets eventuella civilrättsliga eller straffrättsliga anmälan. I maffiasammanhang kan offren tveka innan de inleder ett förfarande för att skydda sina rättigheter. Dessutom påverkar kommersiell varumärkesförfalskning, i synnerhet när den bedrivs av gäng eller organisationer som har anknytning till organiserad brottslighet eller till och med terrorism, ekonomin och den sociala välfärden, och det är statens ansvar att bekämpa den.

4.3.7

Kommittén hoppas att ett effektivt samarbete mellan medlemsstaterna skall göra det möjligt att verksamt bekämpa internationella förfalskningsnätverk, i synnerhet sådana med kopplingar till kriminella organisationer och penningtvätt. Kommittén vill emellertid påminna om att många av dessa nätverk har sin bas i tredje land och att det är nödvändigt att utvidga kampen bortom unionens gränser och använda de medel som den internationella rätten erbjuder.

4.3.8

På gemenskapsnivå anser kommittén att gemensamma polisiära utredningsgrupper bör samarbeta även med tullen liksom med offer för förfalskning eller sakkunniga som har utsetts av dem. Kommittén ser positivt på att offren får delta i utredningsförfarandena, men föreslår att deras roll begränsas till att lämna information till de offentliga myndigheterna. Det vore överdrivet om ett företag efter en anmälan om förfalskning i kommersiell omfattning exempelvis kunde delta i kontroller och beslag hos en konkurrent, som ju skall betraktas som oskyldig ända tills motsatsen har fastställts i domstol. Kommittén menar att det är viktigt att undvika missbruk som privat rättskipning eller inblandning eller intrång från personer som inte företräder de offentliga myndigheterna i de rättsliga förfarandena.

4.3.9

Slutligen hyser kommittén farhågor för den ökade tendensen att kommersiell verksamhet tar över Internetnätverk och kraven på att de straffrättsliga förfaranden som fastställs i Trips-avtalet skall utsträckas till denna sektor, något som uttrycks tydligt i rapporten från 2006 från USA:s handelsministerium om kapitlen 301 och Super 301 (13), genom tillämpning av konventionerna om immaterialrätt (WIPO) på Internet, som skall vara ett fritt instrument för allmänheten och gemensamt allmängods.

27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/8

1.1

I ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte den 23-24 mars 2006 efterlyser man sammanfattande rapporter från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén till stöd för partnerskapet för tillväxt och sysselsättning till början av 2008.

1.2

Europeiska rådet har dessutom föreslagit följande särskilda områden för prioriterade åtgärder under perioden 2005-2008:

2.1

Trots att Lissabonstrategin har gett positiva resultat har den hittills inte gett fullt utslag, framför allt inte när det gäller att uppnå ekonomisk och industriell tillväxt samt fler och bättre arbetstillfällen. När det gäller den globala konkurrensen står EU inför utmaningar från både traditionella och mer nytillkomna konkurrenter som man har svårt att hantera på rätt sätt.

2.2

Europas företag måste fungera på en inre marknad som inte är fullbordad. Problemen rör framför allt harmoniseringen av skattebestämmelserna, medlemsstaternas alltför långsamma genomförande av olika direktiv, de kvarstående administrativa hindren och avsaknaden av rörlighet bland arbetskraften. I synnerhet små och medelstora företag har svårt att komma över dessa hinder.

2.3

Andra hinder som måste övervinnas är bristen på företagande, den åldrande befolkningen och dess effekter på företagandet, tillgången till arbetskraft samt behovet av att i större utsträckning uppmärksamma företagsöverlåtelser, tillång till finansiering i nyetablerings- och tillväxtfasen samt tillång till forskningsresultat och därmed även till innovationsmöjligheter.

2.4

Små och medelstora företag spelar en central roll om man vill uppnå Lissabonmålsättningarna. Ändå har man under de första årens genomförande förbisett värdet av deras bidrag. Det är viktigt att ytterligare utveckla framför allt de små och medelstora företagsorganisationernas medverkan vid utvärderingen av vilka framsteg som gjorts, liksom deras roll för att främja de små och medelstora företagen på samtliga politiska nivåer. I samband med nästa översyn av de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning 2008-2010 efterlyser EESK mer fokuserade och samordnade riktlinjer för de små och medelstora företagen, framför allt när det gäller kapitlet om mikroekonomiska reformer. För att på ett mer övergripande sätt integrera dem i processen anser EESK att rådet – i enlighet med Europaparlamentets begäran – bör ge stadgan för småföretag en rättslig grund i syfte att stärka basen för fler åtgärder. Följande politiska linjer och åtgärder är avgörande för att man skall kunna utveckla de små och medelstora företagens potential:

2.4.1

EESK anser att det är viktigt att kommissionen och rådet vidtar omfattande insatser för att bidra till att göra principen om att ”först tänka smått” vägledande i all relevant lagstiftning.

2.4.2

EESK efterlyser ett ”företagarår” 2009, både för att understryka den nyckelroll som entreprenörerna spelar för tillväxt och välfärd och i syfte att uppmuntra ungdomarna att överväga eget företagande som en karriärmöjlighet.

2.4.3

EESK efterlyser också insatser för att säkerställa ett effektivt konkurrens- och innovationsprogram som ger ett effektivt stöd och är lättillgängligt för de små och medelstora företagen, ett sjunde ramprogram för forskning och utveckling samt strukturfonder som underlättar tillgången för de små och medelstora företagen. Man bör noga övervaka hur effektiva och tillgängliga dessa program liksom programmet Jeremie är.

2.4.4

Ett företags viktigaste tillgång är dess humankapital. Lämpliga stödstrukturer, skräddarsydda utbildningserbjudanden och välutformade finansiella stimulansåtgärder skulle hjälpa de små och medelstora företagen att öka både arbetstagarnas och entreprenörernas kompetens genom ytterligare investeringar i fortbildning.

2.4.5

EESK uppmanar kommissionen att analysera de små och medelstora företagens medverkan i gemenskapsprogrammen. Om deras medverkan inte betraktas som tillräcklig, bör en minsta procentandel bli obligatorisk.

2.4.6

Offentlig upphandling är ett viktigt instrument för att bidra till att de små och medelstora företagen utvecklar sin verksamhet. De små och medelstora företagens deltagande bör noga övervakas, och åtgärder för att underlätta deras tillträde till offentlig upphandling bör utvecklas. Utbyte av bästa praxis bör uppmuntras.

2.4.7

Inom kommissionen bör det inrättas en samordnande struktur för en konkret och effektiv politik för små och medelstora företag inom samtliga program, åtgärder och lagstiftningsinsatser.

2.4.8

Det behövs skräddarsydda åtgärder för att främja och tillämpa god praxis när det gäller små och medelstora företag samt ökad konkurrenskraft, särskilt i regioner som är eftersatta i ett europeiskt perspektiv. Detta slags initiativ bör genomföras med stöd av organisationerna för små och medelstora företag.

3.1

Lissabonstrategin är mest känd i snäv bemärkelse som ett åtagande att fram till år 2010 göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi. Förutom de allmänna riktlinjerna antog rådet en stadga för småföretag i juni 2000 i Santa Maria da Feira.

3.2

Kommittén erinrar om att man i strategins mandat från den 24 mars 2000

3.3

Vid Europeiska rådets vårtoppmöte i mars 2005 inledde rådet halvtidsöversynen av Lissabonstrategin och beslutade att återlansera processen genom att på nytt fästa fokus på tillväxt och sysselsättning som EU:s viktigaste politiska prioriteringar. Man nådde en överenskommelse om de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning (1). Denna skall främja enhetliga reformåtgärder och leda fram till en färdplan för utformningen av de nationella reformprogrammen.

3.4

I samband med utvecklingen av Lissabonstrategin är strävan efter konkurrenskraft och tillväxt en nyckelfaktor när det gäller att skapa ökad ekonomisk välfärd och sysselsättning, samt att värna om livskvaliteten och att höja den. Bättre livskvalitet, sociala förbättringar och miljömässig hållbarhet kan i sin tur också generera tillväxt. De områden där Lissabonstrategin hittills inte har uppnått resultat är just när det gäller att skapa ekonomisk och industriell tillväxt samt fler och bättre arbetstillfällen. Mot bakgrund av den globala konkurrensen står EU inför ett antal svårigheter. Sedan Lissabonstrategin lanserades har EU genomgått en omfattande utvidgning, och antalet medlemsstater har ökat från 15 till först 25 och sedan 27.

3.5

Kommittén vill dock först och främst påpeka att Lissabonstrategin redan har möjliggjort ett antal positiva utvecklingar. Till dessa hör följande:

3.6

Trots dessa positiva effekter kan man främst konstatera att EU står inför allt större konkurrensutmaningar. Unionen har hamnat i kläm mellan de stora industrialiserade konkurrenterna och framväxande ekonomier med låga tillverkningskostnader som i allt större utsträckning använder sig av ny teknik. Flera indikatorer ger anledning till oro, däribland följande:

3.7

Samtidigt släpar Lissabonreformerna efter:

3.7.1

På EU-nivå har medlemsstaterna förbundit sig att fullborda den inre marknaden på flera områden (energi, tjänster, offentlig upphandling, transeuropeiska nätverk, anpassning av offentliga tjänster), men försummar att genomföra nödvändiga åtgärder inom den fastställda tidsgränsen.

3.7.1.1

Kommissionen har sedan 1990-talet vidtagit ett stort antal initiativ på EU-nivå, i första hand för att bättre förstå de små och medelstora företagens behov och sätt att fungera, och för det andra för att stödja deras utveckling och bättre ta tillvara deras möjligheter att skapa arbetstillfällen. Dessa insatser har under de senaste åren stärkts: En företrädare för de små och medelstora företagen har utnämnts, en handlingsplan för entreprenörskap antogs 2004 och ansträngningar har gjorts för bättre lagstiftning, tillgången till finansiering (Europeiska investeringsfonden och Europeiska investeringsbanken) har förbättrats och ett program för konkurrenskraft och innovation har inrättats.

3.7.2

På nationell nivå varierar resultaten. Bristerna avser främst följande områden:

3.7.3

De nya medlemsstaterna har dessutom ofta ytterligare handikapp att brottas med som beror på att de ligger efter i utvecklingen, t.ex. vad gäller sysselsättning, teknik och miljö. Dessa handikapp uppvägs dock ibland av olika förändringsåtgärder som är mer radikala än de som krävs i länderna i EU-15.

3.8

Vi vill hänvisa till den rapport som EESK utarbetade efter en begäran av Europeiska rådet i mars 2005. I denna beskrivs resultaten av EESK:s samråd med sina samarbetspartner – både i medlemsstaterna och på EU-nivå, Lissabonstrategins genomförande och den roll som arbetsmarknadens parter och andra aktörer i det organiserade civila samhället spelar (2). Kommittén har de senaste åren publicerat flera rapporter om Lissabonstrategin och vissa av dess aspekter (3).

4.1.1

En mycket stor majoritet av företagen (99,8 %) inom EU är små eller medelstora företag. Det typiska europeiska företaget är ett mikroföretag (91 %) medan 7 % är småföretag. Europeiska företag är inte bara oftast små, utan står också för en mycket stor del av den europeiska sysselsättningen (2/3 av sysselsättningen i den privata sektorn) och den ekonomiska verksamheten (57 % av BNP) (4).

4.1.2

I syfte att förbättra styrningen av små och medelstora företags ekonomiska resultat uppmanar EESK Europeiska kommissionen att nylansera verksamheten inom den europeiska observationsgruppen för små och medelstora företag (Observatory of European SMEs).

4.1.3

Det är främst inom små och medelstora företag som nya arbetstillfällen uppstår. De utgör en av de viktigaste inkomstkällorna i statsbudgeten (skatter, moms osv.) och erbjuder möjligheter till yrkesmässigt och socialt förverkligande för en betydande del av befolkningen, särskilt den mest aktiva och innovativa grupp som driver ekonomin framåt. De utgör den främsta beståndsdelen i förutsättningarna för en marknadsekonomi som karakteriseras av flexibilitet, innovation och dynamik. Vidare utgör de grogrunden för framtida storföretag, särskilt på ekonomins nya områden som stöder sig på komplicerad teknik.

4.2.1

Betoningen av konkurrenskraften innebär ett erkännande av behovet att uppnå långsiktig konkurrenskraft i en öppen och global ekonomi genom förbättrad användning av ny teknik och effektivare yrkesutbildning, för att säkerställa att de anställda är väl kvalificerade och för att förbättra produktiviteten. Kvalitetsbegreppet (kvalitet i fråga om varor, tjänster, reglering, styresskick, sysselsättning, miljö och förhållandet mellan arbetsmarknadens parter) är centralt för strategin.

4.2.2

För att säkerställa ekonomisk stabilitet bör medlemsstaterna bibehålla sina medelfristiga budgetmål över hela konjunkturcykeln eller vidta alla nödvändiga korrigerande åtgärder. I anslutning till detta bör de undvika en konjunkturförstärkande finanspolitik. Medlemsstater vars bytesbalansunderskott riskerar att bli ohållbara bör sträva efter att åtgärda dem genom strukturreformer som främjar konkurrenskraften gentemot omvärlden och genom finanspolitiska åtgärder. Dessa åtgärder är ett minimikrav med hänsyn till Europas åldrande befolkning.

4.2.3

EESK anser att det endast genom att förändra den grundläggande inriktningen i den ekonomiska politiken och i synnerhet den makroekonomiska politiken är möjligt att inom Europa eliminera de hinder som står i vägen för en hållbar och långsiktig ekonomisk återhämtning. EU måste agera inifrån om den europeiska ekonomin åter skall kunna styras in på vägen mot tillväxt och full sysselsättning. Detta kommer att kräva en balanserad makroekonomisk politik med det uttalade syftet att uppnå Lissabonstrategins mål, i synnerhet full sysselsättning, stärkt konkurrenskraft och hållbar utveckling i linje med slutsatserna från toppmötet i Göteborg.

4.2.4

EESK påminner om att målet med penningpolitiken bör vara att finna en jämvikt mellan prisstabilitet, ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Det finns skäl att uppmana ECB att arbeta för stabilitet i vidare bemärkelse, dvs. inte bara prisstabilitet utan också stabilitet i fråga om tillväxt, full sysselsättning och social sammanhållning (5). Om man skall uppnå resultat är det viktigt att de nationella budgetarna ligger i linje med ECB:s politik och respekterar stabilitets- och tillväxtpakten.

4.2.5

Kommittén vill också peka på den särskilda betydelsen av företagsrelaterade tjänster från småföretag som bidrar till Lissabonprocessens framgång och EU:s konkurrenskraft. Mot bakgrund av kommissionens meddelande på området (6) vill EESK understryka behovet av att skapa en regelram som gör det möjligt för de berörda småföretagen att uppfylla de samhällskrav de ställs inför.

4.2.6

EESK ställer sig också bakom den breda analys av nödvändiga stödåtgärder inom 27 sektorer av tillverkningsindustrin som finns i kommissionens dokument om en integrerad industripolitik, men menar att det verkliga genomförandet av politiken bör ske i samarbete med medlemsstaterna (7).

4.3.1

EESK ger sitt fulla stöd till det förslag som kommissionen nyligen lade fram om att minska den administrativa bördan för företagen med 25 % senast 2012 (9). Detta kan leda till att EU:s BNP ökar med 1,5 %. EESK uppmanar kommissionen att lägga fram en tydlig strategi för förenkling av lagstiftningen för att undvika ett misslyckande på området (10).

4.3.2

Lättnader vad avser den administrativa bördan kan driva på den ekonomiska dynamiken. Att minska bördan från lagar och bestämmelser kräver ett övergripande arbetssätt med deltagande av lokala, regionala och nationella myndigheter samt av EU. Det är nödvändigt att lagstiftningen är väl utformad och proportionerlig.

4.3.3

Kommissionen aviserade inrättandet av en konsekvensbedömningsnämnd för företagen i sin strategiska översikt om bättre lagstiftning (11) med inriktning på att stärka kvaliteten och effektiviteten i konsekvensanalyserna, något som EESK ställer sig bakom. Dess handlingsutrymme behöver emellertid inte enbart begränsas till samordning, utan kan också omfatta arbetets kvalitet i med avseende på småföretagen och en analys av de ekonomiska och sociala konsekvenserna av lagstiftningsförslag. Ny lagstiftning på nationell nivå och gemenskapsnivå bör utvärderas för att bedöma dess inverkan på små och medelstora företag.

4.3.4

De ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna av ny eller reviderad lagstiftning i syfte att identifiera eventuella avvägningar, som kan behöva göras, och synergier mellan olika policymål måste noggrant utvärderas. Dessutom undersöks om den befintliga lagstiftningen kan förenklas, och dess inverkan på konkurrenskraften bedöms. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot oberoende konsekvensbedömningar för företag, inklusive ev. särskild inriktning mot småföretag, av alla lagstiftningsförslag från kommissionen. Slutligen håller ett gemensamt tillvägagångssätt för bedömning av de administrativa kostnaderna för ny respektive befintlig lagstiftning på att utvecklas. Principen om att ”först tänka smått” bör vara vägledande i all befintlig lagstiftning och i arbetet med ny lagstiftning. Detta innebär att lagstiftningen bör ta hänsyn till småföretagens särskilda situation.

4.3.5

EESK vill påpeka att förbättringar är särskilt viktiga för små och medelstora företag, som vanligtvis har endast begränsade resurser till sitt förfogande för det administrativa arbete som de åläggs genom både gemenskapslagstiftningen och den nationella lagstiftningen.

4.3.6

Nödvändiga åtgärder bör vidtas för att säkerställa att alla medlemsstater genomför alla direktiv i tid och på ett sätt som håller hög nivå för att övertyga de nationella och regionala regeringarna och lagstiftarna att de bör inleda egna projekt för enklare lagstiftning i de fall då EU-lagstiftningen har inneburit ett överdrivet regelverk på nationell nivå (”gold plating”).

4.3.7

De flesta politiska aktörer på regional, nationell och europeisk nivå har inte tillräckliga kunskaper om småföretagen och deras behov. Större deltagande från representativa sammanslutningar (12) för små och medelstora företag på alla nivåer är en förutsättning för att kunna förbättra kvaliteten på politiken för småföretagen i Europa. Stärkandet av småföretagens sammanslutningar är också en central beståndsdel i Europeiska stadgan för småföretag (2000). Representativa sammanslutningar för små och medelstora företag bör få delta som viktiga aktörer i beslutsprocessen på alla nivåer.

4.3.8

EESK ställer sig helt och hållet bakom den europeiska stadgan för småföretag, vilken har visat sig vara ett lämpligt instrument för uppföljning av uppnådda resultat och för identifiering av små och medelstora företags problem samt för att förmå medlemsstaterna att vidta åtgärder för en bättre samordning av företagspolitiken i hela Europa. Det är viktigt att hålla en oförminskad takt inom den process som skall infoga rapporterna om genomförandet av stadgan i årsrapporterna om Lissabonstrategin. Det är också viktigt att stadgan ses över och kompletteras utgående från den reviderade Lissabonstrategin och med hänsyn till EU:s större utvidgningar.

4.4.1

Entreprenörskap är en komplex företeelse som innehåller faktorer som initiativförmåga, risktagande och innovation. Små och nya företag skapar innovation, hittar marknadsnischer, skapar sysselsättning och ökar konkurrensen, vilket främjar den ekonomiska effektiviteten.

4.4.2

Som helhet lider EU brist på tidig entreprenörsverksamhet. Enligt den senaste GEM-rapporten (Global Entrepreneurship Monitor) finns ingen EU-medlemsstat bland de tio främsta länderna (14). Däremot återfinns åtta medlemsstater bland de tio som har den lägsta nivån av deltagande (15).

4.4.3

Entreprenörskap är viktigt för samhället som helhet. För att främja och öka medvetenheten om entreprenörstänkandets kultur och för att öka förståelsen för hur viktigt entreprenörskapet är i ett lands allmänna utveckling föreslår kommittén att år 2009 utropas till Europeiska året för företagande. Kommittén noterar att en halvtidsöversyn kommer att ske av flera relevanta gemenskapsprogram under 2010. En positiv allmän inställning till företagande måste skapas. Ett sådant år skulle dessutom ge möjlighet att befästa och förstärka det befintliga utbytet av goda metoder.

4.4.4

Inom EU finns ett stort behov av att ändra läroplanerna – i synnerhet inom den högre utbildningen – så att större tonvikt läggs på avancerad utbildning i företagande, det strategiska värdet av informationshantering, IKT och arbete i nätverk. Skolor och universitet spelar en avgörande roll för att främja företagarandan hos de unga. Aktivt deltagande från företrädare för företag i utbildningen rekommenderas, liksom engagemang från näringslivsorganisationer. Mediernas verksamhet och den bild av näringslivet som förmedlas via media är av stor betydelse.

4.4.5

Politiken till stöd för att starta och utveckla företag bör stärkas, inbegripet möjligheter att starta eget snabbare och billigare, åtgärder för att förbättra tillgången till riskkapital, fler entreprenörsutbildningsprogram, förenklad tillgång till nätverk och allmännyttiga tjänster samt ett tätare nätverk för stödtjänster till småföretag. Dessutom krävs politiska beslut som syftar till att reformera skattesystemet, reglering, marknadstillgång, förfaranden för undsättning och omstrukturering av företag samt arvsskatter. Det krävs också kulturell förändring i fråga om synen på konkurs.

4.4.6

Tillgången till finansiering i ett tidigt skede är en central fråga. I Belgien har regeringen vidtagit åtgärder som syftar till att avhjälpa bristen på eget kapital. Ett exempel är Arkimedes-fonden som har samlat in 110 miljoner euro i form av aktier och obligationer med Flanderns regionala regering som garant.

4.4.7

Det är också viktigt att tillhandahålla information och stödtjänster för företagen, särskilt för unga företagare. Mentorsprogram i Flandern (Belgien) har visat sig värdefulla.

4.4.8

Rädslan för misslyckande har stor avskräckande effekt på potentiella nyföretagare. En lämplig social ram måste skapas för egenföretagare. Det bör också bli lättare för egenföretagare att få en andra chans.

4.5.1

Inre marknadens potential bör utnyttjas fullt ut. EU borde nu kunna dra fördel av en inre marknad som är större än USA:s eller Kinas, men

4.5.2

Europeiska unionens förmåga att locka till sig investeringar är beroende bland annat av hur stora och öppna dess marknader är, hur dess lagstiftning är utformad och vilken kvalitet dess infrastruktur har. Med ökade investeringar blir Europa mera produktivt, eftersom arbetsproduktiviteten är beroende av att det investeras både i fysiskt kapital och humankapital och i kunskap och infrastruktur.

4.5.3

Europeiska tillverkares förmåga att konkurrera och överleva på den inre marknaden är av avgörande betydelse för deras konkurrenskraft på världsmarknaden. Även om den inre marknaden för varor är relativt väl integrerad, är marknaderna för tjänster fortfarande, rättsligt sett eller i praktiken, ganska fragmenterade. För att tillväxt och sysselsättning skall kunna främjas och konkurrenskraften ökas måste den inre marknaden för tjänster vara fullt fungerande, samtidigt som den europeiska sociala modellen måste bevaras. Undanröjande av skattehinder för gränsöverskridande verksamhet och avlägsnande av de återstående hindren för arbetstagares rörlighet skulle också medföra betydande effektivitetsvinster. En fullständig integrering av finansmarknaderna slutligen skulle öka produktionen och sysselsättningen genom att möjliggöra en effektivare fördelning av kapitalet och skapa bättre förutsättningar för finansiering av företag.

4.5.4

För små och medelstora företag, särskilt inom tjänstesektorn, är inre marknaden fortfarande inte fullbordad. Stora administrativa kostnader för gränsöverskridande verksamhet och EU-normer som inte antagits hindrar småföretagen från att dra nytta av en större marknad.

4.5.5

Standarder spelar en stor roll när det gäller tillgången till marknaden. De nuvarande standardiseringsförfarandena tar inte tillräcklig hänsyn till hantverksföretagens och småföretagens särart. Småföretagen måste delta i större utsträckning i utarbetandet av europeiska och internationella standarder. Trots att kommissionen har ställt sig bakom strukturer som Normapme (17) krävs ytterligare satsningar för att främja småföretagen, i synnerhet i fråga om produktion av små serier och skräddarsydda produkter, lägre kostnader för standarderna, en mer balanserad representation i tekniska kommittéer och förenkling av tillståndssystem.

4.5.6

Metoderna för offentlig upphandling skulle t.ex. kunna förbättras betydligt, vilket skulle leda till att antalet offentligt tillkännagivna upphandlingar ökade. Inriktningen bör ligga på småföretagens möjligheter att delta i förfaranden för offentlig upphandling. Kommittén skulle se positivt på att kommissionen sammanställer ett kompendium med goda metoder på området som konstaterats i EU:s medlemsstater, men även i Förenta staterna och Japan, när det gäller småföretags möjligheter att delta i offentlig upphandling.

4.5.7

Europas småföretag måste hantera 27 olika skattesystem, vilket kan orsaka oöverkomliga kostnader för efterlevnaden och resa allvarliga hinder på inre marknaden. Småföretagens kostnader för att efterleva bestämmelserna är betydligt högre än de stora företagens (18). Vi ser fram emot en förenkling som i synnerhet skulle gynna småföretag.

4.6.1

I en globaliserad och kunskapsbaserad ekonomi måste företagen ständigt anpassa sig till förändringar. Framgångsrika företagare behöver mer än någonsin en solid bas av kunskap och kvalifikationer för att möta den ökande konkurrensen och kunna vinna innovationskapplöpningen. Den tekniska utvecklingen kräver dessutom ständigt ny kompetens, särskilt inom IKT, och uppdaterade färdigheter bland såväl företagare som arbetstagare (19).

4.6.2

I och med Lissabonstrategin har man sedan år 2000 i allt högre grad stärkt fortbildningsmålen och strategierna för livslångt lärande. De behöver dock förbättras ytterligare, vilket framgår av utvärderingsrapporten från 2006 ”Framework of actions for the lifelong development of competencies and qualifications”, som arbetsmarknadens parter i EU (EFS, BusinessEurope, CEEP och UEAPME) antog år 2002. Gemenskapens integrerade handlingsprogram inom livslångt lärande bör också fullt ut ingå i denna strävan eftersom dess officiella mål är att bidra till genomförandet av Lissabonmålen. ”för att genom livslångt lärande bidra till utvecklingen av Europeiska unionen som ett avancerat kunskapssamhälle med hållbar ekonomisk utveckling, fler och bättre arbetstillfällen samt större social sammanhållning”.

4.6.3

Som EESK så riktigt påpekade (20) är ”EU:s utbildningsprogram hittills (…) några av mycket få åtgärder som vänder sig direkt till unionens medborgare. Det nya programmet bör ha som syfte dels att främja en demokratisk utveckling grundad på deltagardemokratiska ideal och aktiva medborgare, dels att främja sysselsättning och en allsidig arbetsmarknad”. Eftersom det också omfattar de stora europeiska mobilitetsprogrammen, nämligen Leonardo da Vinci för lärlingar och ungdomar i grundläggande yrkesutbildning och unga arbetstagare, samt Erasmus för studerande, bör också individens mobilitet underlättas. Att studera och arbeta utomlands under en begränsad tid ger inte bara ökade färdigheter och kunskaper, utan ökar också förståelsen för Europa och unionsmedborgarskapet. Det hjälper också den enskilde individen att bli mer proaktiv och mer benägen att ta ansvar för sin egen anställbarhet.

4.6.4

EESK betonade vidare att det är ”särskilt viktigt att små och medelstora företag får tillgång till de olika programmen” och ”föreslår därför att ett särskilt förfarande tillämpas för små och medelstora företag, med förenklade rutiner som gör att dessa företags deltagande i programmen blir både möjligt och effektivt”. I ett serviceorienterat företag är den viktigaste tillgången dess humankapital. För att företag, särskilt små och medelstora företag, skall kunna bedriva en strategi för kompetensutveckling måste särskilt anpassade stödinitiativ utformas för att hjälpa dem att investera i fortlöpande utbildning, exempelvis skräddarsydda utbildningserbjudanden, finansiellt stöd och skatteincitament.

4.6.5

Den sociala dialogen är ett viktigt verktyg för att tackla ekonomiska och sociala utmaningar. En av dess största landvinningar är en bättre fungerande arbetsmarknad och föregripande av förändringar. Den sociala dialogen bidrar dessutom till att skapa ett klimat av förtroende i företagen. Den kan också ge skräddarsydda svar till små företag i så måtto att den tar hänsyn till arbetsmiljöns och arbetsrelationernas specifika egenskaper och kvalitet liksom till de särskilda förhållanden som kännetecknar verksamheten och utvecklingen inom hantverksföretag och små företag.

4.7.1

Lissabonagendans mål var att satsa 3 % av BNP på FoU, av vilket två tredjedelar måste komma från den privata sektorn. För närvarande bidrar den endast med 56 %. Man måste tyvärr konstatera att EU anslår en mycket mindre andel av sin BNP till FoU än USA och Japan (1,93 % jämfört med 2,59 % i USA och 3,15 % i Japan). Dessutom är Kina på väg att fram till 2010 nå EU:s forskningsintensitet. År 2002 anslog den privata sektorn i USA 100 miljarder mer på forskning och utveckling än den i EU.

4.7.2

Det framtida Europeiska tekniska institutet (ETI), vars mål är att nå högsta möjliga integration av utbildning, forskning och innovation på toppnivå, bör med eftertryck erkänna och lyfta fram de små och medelstora företagens potential. Samarbetet mellan universitet och forskningscentrum och företag, särskilt små företag, bör stärkas. Forskare bör uppmuntras att upprätta kontakter med företag. Vikten av att främja tekniköverföring via teknikcentrum och företagskuvöser kan inte underskattas. Åtgärder för främjande av innovationsstödstjänster, kluster och nätverk bör ingå i det nya ramverket för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation (FoUI). Europeiska forskare bör få ökade möjligheter i var och en av de 27 EU-medlemsstaterna. Forskningsresultaten måste uppmärksammas och spridas på ett bättre sätt för att näringslivet lättare skall komma åt dem och för att de skall få större ekonomiska återverkningar.

4.7.3

EU bör sörja för harmoniserade innovationsfrämjande bestämmelser i hela Europa. Det krävs nya initiativ för ett europeiskt gemenskapspatent för att skydda innovation och värna om de europeiska företagens behov. Detta system bör omfatta sänkta avgifter för små och medelstora företag och en lämplig struktur för en rättsskyddsförsäkring avseende patenttvister.

4.7.4

Kommissionen har i sina senaste meddelanden insett behovet av att utvidga definitionen av innovation för att uppmärksamma små och medelstora företag och beakta icke-teknisk innovation i samtliga ekonomiska sektorer. Detta nya angreppssätt måste nu införas på alla politikområden för att bli till nytta för småföretagen.

4.7.5

Det är direkt avgörande för småföretagen att utveckla sitt humankapital och föra in akademisk arbetskraft i produktionen och innovationsarbetet. Det 7:e ramprogrammet bör stödja småföretagen i strävan att införa avancerad teknisk forskning och avancerade produktionsmetoder, men också främja andra former av innovation som är viktiga för små och medelstora företag.

4.7.6

De resurser som krävs på EU-nivå skall hämtas från ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, ramprogrammet för forskning, strukturfonderna och utbildningsprogrammen, för att bara nämna de viktigaste. Att samordna politiken, bland annat med avseende på resurserna, kommer att bli en svår och känslig uppgift, särskilt som EU:s finansiella resurser är relativt begränsade i förhållande till behoven och önskemålen. I syfte att säkerställa användningen av finansiella medel från strukturfonderna för att medfinansiera programmen till förmån för innovativa små och medelstora företag, nya företag och företagsöverlåtelser (via den europeiska investeringsfonden – Jeremie), bör man anta adekvata åtgärder på medlemsstatsnivå och noga övervaka effektiviteten och tillgängligheten.

4.7.7

När det gäller att införa nya avancerade produktionsmetoder och maskiner är det mycket viktigt med fördelaktiga lån, särskilt för små och medelstora företag. EIB och EIF bör vara starkt engagerade i arbetet i planeringsgrupperna på sektors- och flersektorsnivå.

4.7.8

Små och medelstora företag bör styras mer mot IKT-applikationer, som kan sänka deras kostnader, öka deras produktivitet och stärka deras konkurrenskraft.

4.8.1

Av europeiska studier framgår att ca en tredjedel av företagarna i EU, främst ägare till familjeföretag, kommer att lämna sin verksamhet under de kommande tio åren. Man beräknar att detta kommer att påverka cirka 690 000 företag, som omfattar 2,8 miljoner arbetstillfällen. Överlåtelser bör främjas som ett värdefullt alternativ till nyetablering av företag.

4.8.2

I motsats till tidigare sker allt fler företagsöverlåtelser utanför familjen, alltså till tredje part. Man noterar också ett ökande intresse för att ta över en etablerad rörelse, snarare än att bygga upp ett företag från grunden. Forskning visar att 96 % av företagsöverlåtelser överlever de första fem åren, vilket skall jämföras med 75 % för de nystartade företagen.

4.8.3

Den första utmaningen innebär alltså att upprätta en plattform och att göra det lättare för potentiella företagsköpare och -säljare att mötas. Denna träffpunkt bör präglas av öppenhet för att öka kontaktmöjligheterna och säkerställa kontinuiteten i befintliga livskraftiga företag. Högkvalitativa tjänster som omfattar kontaktskapande, rådgivning och konfidentialitet är ytterst viktiga. I de flesta EU-länderna finns det marknader för företagsöverlåtelser som är offentliga eller har statligt stöd (22). Det är nödvändigt att utveckla dessa initiativ i alla EU-medlemsstater.

4.9.1

Små och medelstora företag, och i synnerhet nyetablerade företag, företagsöverlåtelser och innovativa företag bör få ökad tillgång till finansiering för att fullt ut kunna utnyttja sin kapacitet och skapa ekonomisk tillväxt och högre sysselsättning i Europa. Riskdelningsmodeller som ömsesidiga och offentliga garantiordningar har visat sig vara mycket ändamålsenliga instrument och måste främjas ytterligare såväl på EU-nivå som på medlemsstatsnivå.

4.9.2

Tillgången till kapital till rimliga kostnader för nya företag, små och medelstora företag och snabbväxande företag kräver att räntesatser och riskpremier hålls på en rimlig nivå samt en effektivisering av statliga stödprogram.

4.9.3

Rådgivning till små och medelstora företag via deras sammanslutningar bör stärkas och stödjas. Det är också nödvändigt att upprätta finansiella instrument som är anpassade till småföretagens behov och resurser. EESK uppmanar kommissionen och EIB att finansiera innovation i små företag i form av riskkapital och garantisystem.

4.9.4

Riskkapitalister och affärsänglar är viktiga för småföretagens finansiering. Att stimulera arbete i nätverk mellan riskkapitalister och affärsänglar å ena sidan och (ny)företagare å andra sidan är viktigt om man vill minska bristen på eget kapital.

4.9.5

Garantisystem har visat sig vara mycket effektiva och resurssnåla sätt att stödja småföretagen. Caisse Mutuelle de Garantie de la Mécanique (CMGM) i Frankrike har mer än 45 års erfarenhet på området. Detta organ erbjuder bankgarantier i fråga om nästan alla krediter (investeringskrediter, överlåtelse av företag, säkerhet och kontantlån) som de ger företagen. Företagen tecknar sig för kapital och garantifonder. Detta system gör det möjligt att minska de krav på privata säkerheter som annars ställs på företagarna. Det gör det också möjligt att erbjuda större krediter och utgör ett skyddsnät för företagare i förhållande till banken. Man bör uppmuntra utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna och EU när det gäller möjligheter till finansiering och garantifonder för små och medelstora företag.

4.10.1

EU måste utnyttja de möjligheter som öppnandet av de snabbt växande marknaderna i Asien (t.ex. Kina och Indien) medför. Samtidigt måste EU ta itu med den nya internationella arbetsuppdelning som detta leder till, i synnerhet med tanke på att Kina nu i högre grad börjar specialisera sig på varor med högt mervärde och att Indien håller på att utvecklas till ett globalt centrum för utkontraktering (outsourcing). Kommittén vill betona att en gemensam strategi för förbindelserna med tredjeland är nödvändig för att förutsättningarna för marknadstillträde skall kunna förbättras för företag i EU.

4.10.2

Även om inre marknaden har funnits i 14 år är många företag fortfarande verksamma enbart i det egna landet. Språksvårigheter, kvarvarande skillnader i lagstiftning och bestämmelser samt bristande kunskaper om andra marknader är de huvudsakliga hindren. EESK ser positivt på inrättandet av stödtjänster nära företagarna, liknande det brittiska Passport to export-programmet (23). Småföretagens tillgång till offentlig upphandling bör också främjas.

4.10.3

Lämpliga stödsystem bör utvecklas för att stimulera gränsöverskridande verksamhet både inom EU och på andra marknader.

4.10.4

Kommittén betonar att särskild tonvikt bör läggas vid de små och medelstora företagen i kommissionens dokument om handelspolitik (strategi för marknadstillträde, skydd av handeln, Europa i världen).

EUT C 24, 31.1.2006: Förberedande yttrande på begäran av det brittiska ordförandeskapet om Bättre lagstiftning, föredragande: Daniel Retureau.

EUT C 24, 31.1.2006: Yttrande på eget initiativ om Bättre tillämpning av EU:s lagstiftning, föredragande: Joost van Iersel.

EUT C 112, 30.4.2004: Yttrande om Uppdatera och förenkla gemenskapens lagstiftning, KOM(2003) 71 slutlig, föredragande: Daniel Retureau.

27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/17

1.

2.

3.

4,

5.

6.

7.

1.1

Under rubriken ”Den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning” välkomnade Europeiska rådet i slutsatserna från mötet den 23-24 mars 2006 (punkt 12) Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs initiativ för att på gemenskapsnivå stärka egenansvaret för Lissabonstrategin. Kommittén uppmanades att fortsätta sitt arbete, och ombads att utarbeta en sammanfattande rapport som stöd för partnerskapet för tillväxt och sysselsättning till början av år 2008.

1.2

Till att börja med antog kommittén redan den 15 februari 2007 en resolution inför rådets vårtoppmöte 2007 om genomförandet av den reviderade Lissabonstrategin.

1.3

Som bakgrundsdokument till den sammanfattande rapport som Europeiska rådet har bett om kommer fyra informationsrapporter om följande ämnen att användas:

Dessa informationsrapporter skall bilda grunden för den sammanfattande rapporten.

1.4

Följande text som tagits fram i samarbete med företrädare för nationella ekonomiska och sociala råd i ett antal medlemsstater behandlar uteslutande ämnet ”Investeringar i kunskap och innovation”.

2.1

Europas styrka ligger i medborgarnas kapacitet.

2.2

Den fria växelverkan mellan hantverksmässig uppfinnaranda och företagarinitiativ å ena sidan och vetenskapliga metoder och system å andra sidan, samt den teknik och de industriella processer som utvecklats ur detta har utgjort det europeiska framgångsreceptet för de framsteg som lett till vår nuvarande levnadsstandard. Samtidigt har den historiska samhällspolitiska utvecklingen gått i riktning mot fria medborgare i en modern stat med maktdelning, demokrati och grundläggande rättigheter.

2.3

En avgörande faktor var utvecklingen och användningen av energiintensiva industriella processer, maskiner och transportmedel: Energin har befriat människan från fysiskt betungande arbete och mångfaldigat hennes produktivitet, alstrat värme och ljus och gett tidigare oanade möjligheter till rörlighet och kommunikation. Energin har blivit näring och drivkraft för de moderna samhällsekonomierna.

2.3.1

Mot bakgrund av de ändliga tillgångarna av fossila bränslen, det starkt ökande globala energibehovet samt de förväntade konsekvenserna av energiförbrukningen på den framtida klimatutvecklingen, stiger kraven på att säkra en hållbar energiförsörjning som är skonsam för klimatet fram i förgrunden i den politiska debatten. En viktig förutsättning för att klara denna mycket svåra uppgift är ett starkt, omfattande och effektivt forsknings- och utvecklingsprogram på energiområdet.

2.4

Dessutom finns det emellertid många andra problem och uppgifter som endast kan lösas genom forskning, utveckling och innovation. Det kan handla om att bekämpa fysiska och mentala sjukdomar, underlätta livet för funktionshindrade och göra dem mer delaktiga i samhället, bemöta effekterna av de demografiska förändringarna (inbegripet forskning om äldre), skydda miljön och rent allmänt säkra och vidareutveckla våra levnadsvillkor, vårt europeiska värdesystem och vår sociala modell. Slutligen har forskning och utveckling emellertid också det grundläggande målet att öka vårt vetande och ta fram nya kunskaper. Ökade kunskaper bidrar inte bara till att lösa problem utan vidgar också vår världsbild, ökar inriktningen på sakfrågor i konfliktsituationer och berikar vår kultur.

2.5

Den europeiska gemenskapen står inför de utmaningar som en ökad global konkurrens innebär, en situation där det handlar om att bibehålla europeiska arbetsplatser, inkomstnivåer samt sociala normer och miljönormer. Detta gäller inte bara mot bakgrund av den ekonomiska styrkan i USA och Japan, utan framför allt den allt starkare industri- och forskningskompetens som utvecklas i länder som Kina, Indien och Brasilien, där lönenivåerna och de sociala normerna och miljönormerna är betydligt lägre.

2.6

Europa kan därför möta framtiden bara om vi fortsätter att ligga steget före på områdena forskning, teknisk utveckling och ständig innovation inom ramen för en sociokulturell miljö som präglas av demokrati, rättstatsprincipen, politisk stabilitet, fri företagsamhet, planeringssäkerhet, motivation, erkänsla för framstående insatser och social säkerhet.

2.7

Vetenskapliga och tekniska topprestationer och företagens omsättning av dessa i en konkurrenskraftig ekonomi är avgörande förutsättningar för att vi skall kunna trygga vår framtid – t.ex. när det gäller energi- och klimatproblematiken – och behålla och förbättra vår nuvarande position i den globala miljön och inte äventyra utan bygga ut den europeiska sociala modellen.

2.8

Den viktigaste förutsättningen är ett samhällsklimat som står öppet för framsteg och innovation, där denna insikt växer fram och får full verkan, så att man på alla politiska nivåer kan skapa de ramvillkor som krävs och fatta beslut som fungerar som vägledning och inom näringslivet bygga upp tillräckligt med förtroende och optimism för att de nödvändiga investeringarna skall göras och nya arbetsplatser skapas i Europa. Till detta hör emellertid också en ökad medvetenhet om den fundamentala betydelsen av grundforskning, som är det som skapar basen för framtida innovation. I synnerhet behövs en företagaranda som inte väjer för innovation och risker, samt politiskt ledarskap, tillförlitlighet och pragmatism.

2.9

För att det i Lissabonstrategin formulerade Barcelonamålet skall kunna förverkligas krävs framför allt att alla de aktörer som omnämns där tar det på allvar, om inte Europa skall släpa efter ytterligare i den globala konkurrensen om FoU-investeringar. Enligt detta mål skall de sammanlagda FoU-utgifterna i EU öka, så att de 2010 uppnår en nivå motsvarande nästan 3 % av BNP. De investeringar som krävs för detta skall till två tredjedelar finansieras av det privata näringslivet.

2.10

I december 2006 fastställde rådet budgeten för det sjunde FoU-ramprogrammet 2007-2013 till ca 50 miljarder euro, en betydande ökning i förhållande till det föregående programmet. Det är en stor framgång för den europeiska politik som kommittén stått bakom. Detta innebär emellertid att gemenskapen via det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling (RP7) bara skulle bidra med sammanlagt runt 2 % (alltså bara en femtiondel!) av de investeringar i forskning och utveckling som eftersträvas enligt Barcelonamålet. Kommittén har flera gånger påpekat att detta inte räcker för att gemenskapens stöd till fullo skall få den avsedda hävstångseffekten och integrerande effekten på medlemsstaternas stödpolitik och på näringslivets investeringsvilja.

2.11

Därför vill kommittén upprepa sin tidigare rekommendation att höja gemenskapsstödets andel vid 2008 års översyn av EU:s budget i ett första steg med hälften, alltså till runt 3 % av de investeringar som eftersträvas enligt Barcelonamålet. Detta gäller särskilt med tanke på det planerade inrättandet av Europeiska tekniska institutet samt det akuta behovet av ytterligare forskning och utveckling för att ta fram en hållbar energiförsörjning som skonar miljön.

2.12

På samma sätt måste man med hjälp av lämpliga rättsliga (även ansvarsrättsliga), administrativa, skattemässiga och finansiella ramvillkor främja näringslivets, framför allt också de små och medelstora företagens, beredskap att investera i forskning och utveckling och göra detta mer lockande och lönande. En viktig roll i detta sammanhang spelar gemenskapens stödbestämmelser: De bör utformas på ett sådant sätt att de mer effektivt och mindre byråkratiskt än hittills gör det möjligt att främja universitetens, forskningsorganisationernas och näringslivets forsknings- och utvecklingsprojekt och skapar de band som krävs dem emellan. Man bör härvid noga kontrollera att ”Gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation” verkligen stöder dessa målsättningar.

2.13

Kunskap grundar sig på två lika viktiga pelare, som står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra: utbildning och forskning. Nya kunskaper kan endast erhållas genom forskning och utveckling. Befintliga kunskaper måste ligga till grund för detta. Dessa måste föras vidare och förankras genom utbildning, yrkesutbildning och fortbildning. Både metoder och innehåll måste granskas så att de tjänar de fastställda målen. Båda pelarna behöver för detta kraftigt ökade ekonomiska investeringar och lämpliga ramvillkor.

2.14

Europas styrka ligger i dess medborgares kapacitet. Det är därför en prioriterad fråga att stärka denna ytterligare och få den att utvecklas. Därför uppmanar kommittén medlemsstaterna att stärka och förbättra utbildningsväsendet och att göra de avsevärda investeringar som krävs för detta. Det är lika viktigt att man ger de breda befolkningslagren en solid utbildning som att man utbildar en vetenskaplig elit. Därför krävs ett brett, tillräckligt stort utbud av gedigna och högkvalificerade utbildningsinrättningar, från grundskolor till universitet. Endast på så sätt kan ett samhälle som befrämjar utbildning och vetenskap uppnås.

2.15

Kommittén bekräftar sin rekommendation att man genom ett mer omfattande samarbete över gränserna inom lärande, innovation och forskning bör utveckla ett gemensamt europeiskt kunskapsområde som kompletterar det europeiska forskningsområdet och gör det fullständigt. Incitament och åtgärder för livslångt lärande har här en viktig roll att spela: Livslångt lärande är nyckeln till kunskapssamhället. Hindren för den inre marknaden, som står i vägen för övergången till det europeiska kunskapssamhället, måste därför undanröjas så snabbt som möjligt.

2.16

Till detta kommer att medlemsstaterna i ännu större utsträckning bör främja rörligheten hos enskilda personer och stärka de verksamma gemenskapsprogrammen för detta (Erasmus, Marie Curie). Rörlighet bidrar till förvärvande och överföring av kompetens. Arbetstagarnas, forskarnas och studenternas fria rörlighet inom EU måste tryggas och stimuleras. Den måste gå hand i hand med godtagbara inkomster, arbetsförhållanden och stöd till familjerna. Därför måste man också förbättra tillgången i hela Europa till information om lediga platser i alla medlemsstater.

2.17

När det gäller betydelsen och främjandet av innovation hänvisar kommittén inte bara till sina utförliga rekommendationer nedan utan framför allt till den utmärkta Aho-rapporten, som kommittén stöder. Denna behandlar i synnerhet de rättsliga och samhälleliga ramvillkoren för att skapa innovationsvänliga företag och en innovationsvänlig marknad. Kommittén hänvisar dessutom till sitt utförliga yttrande om ”Att frigöra och stärka Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation”.

2.18

Framsteg och innovation grundar sig på att nya rön omsätts i nya, bättre processer och produkter (inbegripet den redan befintliga permanenta innovationen), i innovativa affärsmodeller och lämpliga ledningsmetoder. Det handlar alltså om innovativ företagaranda och företagarinitiativ. Framgång och innovation grundar sig emellertid också på innovativa tjänster, på att hälso- och sjukvårdsväsendet utvecklas vidare och, rent allmänt, på en bättre lösning av sociala frågor i förhållande till de ekonomiska kraven.

2.19

Innovation handlar alltså om att tänka ut och förverkliga nya teknikformer, förfaranden, organisationssätt, affärsmodeller, utbildningsmodeller osv. som inte tidigare övervägts eller kunnat övervägas. Av denna anledning är det viktigt att de bestämmelser som är relevanta på området ger tillräckligt med spel- och svängrum för att också nya idéer skall få en chans att förverkligas och inte på förhand vissna för att de inte passar in i den mall som alltför detaljerade bestämmelser utgör. Ett övermått av inskränkande bestämmelser lägger en hämsko på innovationen. Kommittén stöder därför alla ansträngningar för att förenkla bestämmelserna och granska dem för att ta bort överflödiga, alltför detaljerade eller onödigt inskränkande föreskrifter.

2.20

Innovation betyder också att man måste acceptera en viss risk för misslyckande eller till och med skada. Som regel ser man inte prestationsförmågan hos, nackdelarna med och bieffekterna av en ny strategi förrän denna visat vad den går för i praktiken och i konkurrensen med de alternativa förfarandena. Ett misslyckande innebär också att man vinner insikt. Möjlighet och risk är två sidor av samma mynt. I princip borde den förväntade nyttan av en innovation överstiga de möjliga riskerna. Eventuella risker för samhället måste dock beaktas särskilt. Dessutom kan man ställa sig frågan om man inte borde inrätta en riskfond, åtminstone för små och medelstora företag – t.ex. hos Europeiska investeringsbanken – som skulle göra det lättare att täcka skador eller förluster.

2.21

Kommittén har redan tidigare flera gånger påpekat att humankapitalet är den känsligaste och värdefullaste resursen för kunskaper och innovation. Mot bakgrund av ovanstående är därför de nödvändiga utbildningsanstalterna, som skall vara tillräckligt många, välutrustade och av hög kvalitet, en avgörande förutsättning för att kunna fylla behovet av kompetenta forskare, ingenjörer och lärare.

2.22

Med de investeringar som gjorts av samhället och samtidigt av varje enskild forskare och ingenjör för att bygga upp det breda och komplicerade baskunnande och de högt specialiserade kunskaper som eftersträvas, övertar samhället – genom sin politik – ansvaret för att dessa investeringar utnyttjas på bästa sätt. Detta ansvar måste visa sig genom att man sörjer för lämpliga yrkes- och utvecklingsmöjligheter för de kvalificerade forskarna och ingenjörerna, för möjligheter att bilda familj samt för adekvata karriärvägar med attraktiva vägval i olika riktningar utan yrkesmässiga återvändsgränder. Arbetslöshet, underbetalda arbeten eller arbeten inom fel områden (inklusive överdrivet betungande administration och arbete inom olika förvaltningsorgan) för kvalificerade vetenskapsmän och ingenjörer utgör ett slöseri med ekonomiska investeringar och verkar avskräckande på nästa generations kunskapselit, vilket i sin tur resulterar i minskat intresse för vetenskapliga och tekniska yrken eller i en kompetensflykt från Europa!

2.23

Det ligger inte en motsägelse i kravet på att erfarna sakkunniga och vetenskapligt-tekniskt högpresterande forskare mer än tidigare deltar i forskningspolitiska, företagsinriktade och innovationspolitiska beslutsprocesser och förvaltningsåtgärder. Inrättandet av Europeiska forskningsrådet (EFR) är här ett mycket uppmuntrande första steg. Men också för gemenskapens (inberäknat kommissionens!) och medlemsstaternas forsknings- och innovationsstöd måste man tillföra och bibehålla tillräckligt med sakkunskaper på olika fackområden. Endast administration räcker inte.

2.24

Omsättningen av forskning och innovation i industriella produkter och processer är ett särskilt problem. Det är inte för inte som Lissabonmålet kräver att 2/3 av FoU-investeringarna skall komma från näringslivet. Framför allt handlar det därför också om att öka företagarnas anseende och förankra detta bättre i deras avgörande betydelse för innovation, vetenskapliga framsteg och samhällets allmänna välstånd. Kommittén har därför i sin egenskap av bro till det organiserade civila samhället satt temat ”Entreprenörskap med ett mänskligt ansikte” i centrum för sitt kommande arbetsprogram. Endast genom ett ansvarsfullt och handlingskraftigt och idérikt entreprenörskap som får utvecklas under bästa möjliga förhållanden kommer vi till slut att lyckas uppnå Lissabonmålen.

2.25

I fråga om ytterligare synpunkter och detaljer hänvisas till de följande utförligare kommentarerna och dessutom särskilt till kommitténs yttranden ”Vägen till det europeiska kunskapsbaserade samhället – det organiserade civila samhällets bidrag till Lissabonstrategin” (1) samt ”Att frigöra och stärka Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation” (2).

3.1

Utveckling av vetenskap och teknik. Europa är vaggan för den moderna vetenskapen och forskningen som kontinueligt utvecklas. Detta gäller också vetenskapen i allmänhet, inbegripet den grekisk-egyptiska kulturen och tidvis också korsbefruktningar med den indisk-arabiska (3) kulturen. Vetenskap och forskning har trots tillfälliga fluktuationer och avbrott till följd av krig präglats av kontakter över nationsgränserna i hela Europa. Vetenskapens och forskningens metodik och tankesätt har varit en avgörande banbrytare för dagens europeiska samhälle. De värderingar, den livsstil och den levnadsstandard som växt fram därigenom har varit ett kännetecken för det europeiska kulturområdet (4). Framgångsreceptet för de innovationer som detta resulterat i har varit en fri växelverkan mellan å ena sidan hantverksmässig uppfinnaranda och ett tänkande inriktat på företagsamhet och initiativ, och å andra sidan vetenskapliga metoder och system samt den teknik och de industriella processer som utvecklats därur.

3.2

Samhällets utveckling. Nästan hand i hand med de vetenskapliga och tekniska framstegen gick den viktiga samhällspolitiska utvecklingen i riktning mot fria medborgare i en modern stat med maktdelning, demokrati, grundläggande rättigheter och sociala lagar.

3.3

Utveckling av levnadsförhållandena. En följd av dessa gemensamma processer är att levnadsvillkoren för de människor och de stater och regioner som berörts av denna utveckling har förändrats och förbättrats mer än någonsin förr i mänsklighetens historia. Under de senaste 135 åren har befolkningens förväntade medellivslängd (5) mer än fördubblats (6). Under de senaste 50 åren har jordbruksproduktionen per hektar nästan tredubblats. I de framgångsrika industriländerna diskuteras i dag övervikt i stället för undernäring, informationsöverflöd i stället för informationsbrist, och en åldrande befolkning i stället för barnadödlighet. De färdigheter och den kapacitet som vi uppnått genom forskning, utveckling och innovation inom det moderna industrisamhället omfattar alla områden som rör människans utveckling och livskvalitet.

3.4

Energianvändning. En avgörande förutsättning för de framsteg som uppnåtts var utvecklingen och användningen av energiintensiva industriella processer, maskiner och transportmedel: Energin har befriat människan från fysiskt betungande arbete och mångfaldigat hennes produktivitet, alstrat värme och ljus och gett tidigare oanade möjligheter till rörlighet, kommunikation och kulturell utveckling. Energin har blivit näring och drivkraft för de moderna samhällsekonomierna.

3.5

Klimatproblem och energiförsörjning. Denna betydande utveckling har emellertid medfört nya problem och utmaningar. Den globala uppvärmningen, dess eventuella konsekvenser och strategin för att avvärja dem står i centrum för omfattande politiska beslut (7) och talrika undersökningar (8). Frågorna är delvis kontroversiella. Dessutom konstaterar man i Stern-rapporten (9) – ”The Economics of Climate Change” – som kom ut i slutet av oktober 2006, att man bara för att hejda den globala uppvärmning som beror på växthusgaser behöver resurser motsvarande cirka 1 % av BNP, vilket också kräver andra FoU-satsningar. Men även utan klimatproblem är frågan om en trygg, hållbar energiförsörjning för Europa (och världen!) en av de centrala politiska utmaningarna, och det krävs intensiv forskning och utveckling för att kunna möta den (10).

3.6

Andra problem och utmaningar  (11) . Klimatförändringarna och energiförsörjningen är emellertid inte de enda problemen. Även kampen mot fysiska och mentala sjukdomar, åtgärder för att underlätta livet för funktionshindrade eller andra missgynnade grupper och göra dem mer delaktiga i yrkeslivet och kunskapssamhället, konsekvenserna av de demografiska förändringarna (inbegripet forskning om äldre), bättre förståelse för komplexa ekonomiska, sociala och kulturella sammanhang och orsaksmekanismer, miljöskydd och rent allmänt arbete för att säkra och vidareutveckla våra levnadsvillkor, vårt europeiska värdesystem och vår sociala modell – allt detta är exempel på viktiga forskningsområden som kommittén har lämnat utförliga rekommendationer om i tidigare yttranden, t.ex. det om det sjunde FoU-ramprogrammet (12) och de däri ingående specifika programmen (13).

3.7

Den globala konkurrensen. Europeiska gemenskapen står inför de mycket svåra utmaningar som en ökad global konkurrens innebär, en situation där det i synnerhet handlar om att bibehålla europeiska arbetsplatser, inkomstnivåer och sociala och miljömässiga normer. Detta gäller inte bara mot bakgrund av den ekonomiska styrkan i USA och Japan, utan framför allt den avsevärda och allt starkare industri- och forskningskompetens som utvecklas i länder som Kina (vars mål är att år 2050 ha övertagit USA:s plats som världsledande nation inom teknologi (14)!) samt Indien och Brasilien, där lönenivåerna och de sociala normerna och miljönormerna är betydligt lägre. Det är mot bakgrund av just detta, dvs. den globala konkurrensen och den därmed förbundna globala kapplöpningen om ökade investeringar i forskning och utveckling, inbegripet en global konkurrens om de bästa vetenskapsmännen och ingenjörerna, som den europeiska gemenskapen måste optimera sin politik på dessa områden. Det handlar alltså i första hand om den globala konkurrensen, inte om den inomeuropeiska!

3.8

Försprång inom forskning, utveckling och innovation. Europas konkurrenskraftiga ställning kan därför bara bibehållas i framtiden om vi fortsätter att ligga steget före i forskning, teknisk utveckling och ständig innovation inom ramen för en sociokulturell miljö med demokrati, rättstat, politisk stabilitet och tillförlitlighet, fri företagsamhet, planeringssäkerhet, motivation och erkänsla för framstående insatser som grund. Det europeiska forskningsområdet måste stärkas och utökas. Detta är visserligen något som i allmänhet erkänns i politiska avsiktsförklaringar i dag, men när det gäller genomförandet av detta i praktiken, att omsätta det i prioriteringar (t.ex. forskningsbudgeten) och relevanta regelverk, (t.ex. löneavtal (15) och skatterätt (16)) föreligger tyvärr fortfarande stora brister både på gemenskapsnivå och i medlemsstaterna. Dramatiken i denna situation bör inte underskattas, även om vissa tendenser till upphämtning glädjande nog kan observeras i några medlemsstater (17).

3.9

Vetenskapliga och tekniska topprestationer. Vetenskapliga och tekniska topprestationer och företagens omsättning av dessa i innovationer och en konkurrenskraftig ekonomi är avgörande förutsättningar för att vi skall kunna trygga vår framtid – t.ex. när det gäller energi- och klimatproblematiken – och behålla och förbättra vår nuvarande position i den globala miljön och inte äventyra utan bygga ut den europeiska sociala modellen. Slutligen har forskning och utveckling emellertid också det grundläggande målet att öka vårt vetande och ta fram nya kunskaper. Ökade kunskaper bidrar emellertid inte bara till att lösa problem utan vidgar också vår världsbild, ökar inriktningen på sakfrågor i konfliktsituationer och berikar vår kultur.

3.10

Att blåsa nytt liv i traditionen. Europa måste nu alltså bli medvetet om sin tradition som ledande område för forskning och innovation och blåsa liv i denna igen. Europas styrka ligger i dess medborgares kapacitet. Det är därför nödvändigt att främja denna mer än tidigare. En förutsättning för detta är att man investerar betydligt mer i forskning och utveckling, ökar effektiviteten på detta område, stärker näringslivets, handelns och förvaltningens vilja och förmåga till innovation, stimulerar och belönar prestationer, och avvecklar de hinder som står i vägen.

3.11

Att öka investeringarna. Detta innebär att både gemenskapen och medlemsstaterna måste investera betydligt mer i FoU, i utbildning av medborgarna på dessa områden samt i utbildning av de forskare och ingenjörer (av båda könen!) som behövs. Det betyder emellertid framför allt att man med hjälp av lämpliga rättsliga, administrativa, skattemässiga (18) och finansiella ramvillkor måste främja näringslivets, framför allt också de små och medelstora företagens, beredskap att investera i forskning och utveckling och göra detta mer lockande och lönande.

3.12

Ett framstegsvänligt samhällsklimat. Den viktigaste förutsättningen är ett samhällsklimat som står öppet för framsteg, innovation och entreprenörskap, där denna insikt växer fram och får full verkan, så att man på alla politiska nivåer kan skapa de ramvillkor som krävs och fatta beslut som fungerar som vägledning och skapar arbetsplatser, och inom näringslivet bygga upp tillräckligt med förtroende och optimism för de investeringar som krävs. Till detta hör att man i högre grad än tidigare bör göra medborgarna förtrogna med vetenskapens och teknikens landvinningar och betydelse liksom med företagens pionjärarbete. Till detta hör emellertid också en ökad medvetenhet om att särskilt grundforskning (19) skapar basen för framtida innovation.

3.13

Erkännande av landvinningarna. Den avgörande roll som dessa landvinningar har för vårt dagliga liv, förutsättningarna för att de skall komma till stånd, liksom de vetenskapliga, tekniska och kulturella prestationer som hänger samman därmed, måste få erkännande av samhället, finnas i skolornas läroplaner och värderas för sin existentiella betydelse.

3.14

Övriga förutsättningar. Framsteg och permanent innovation grundar sig dock inte bara på vetenskap och teknik utan också på motivationen, prestationsförmågan och prestationsberedskapen hos dem som deltar, på innovativa affärsmodeller, på att man tillämpar rätt ledningsmetoder och på lämpliga rättsliga ramvillkor.

3.15

Risktolerans. För att utveckla nya forskningsstrategier, innovativ teknik, processer eller affärsmodeller måste man acceptera en viss risk för misslyckande eller till och med skada. Som regel ser man nämligen inte fördelarna med en ny strategi och vad den kan åstadkomma, lika lite som nackdelarna, de risker den medför och bieffekterna av den förrän den visat vad den går för i praktiken i konkurrensen med alternativa förfaranden. Ett misslyckande leder också till insikt. Möjlighet och risk är två sidor av samma mynt. I princip borde den förväntade nyttan av en innovation överträffa de möjliga riskerna. Eventuella risker för samhället måste dock beaktas särskilt. Dessutom skulle man kunna överväga om man inte borde inrätta en riskfond, åtminstone för små och medelstora företag – t.ex. hos Europeiska investeringsbanken – som skulle göra det lättare för företagen att täcka skador eller förluster.

4.1

Kunskapsbas. Kunskap grundar sig på två lika viktiga pelare: utbildning och forskning. Nya kunskaper kan endast erhållas genom forskning och utveckling. För detta behövs de befintliga kunskaperna, som måste föras vidare och förankras genom utbildning, yrkesutbildning och fortbildning. Det handlar här om följande mål:

4.1.1

Grundkunskaper. Å ena sidan handlar det om att ge alla medborgare gedigna grundkunskaper om vetenskap, teknik och ekonomi, hur de fungerar och viktiga grundprinciper. Endast härigenom kommer medborgarna att kunna ta ställning till de ofta inte så enkla samband som man måste känna till även för att kunna bilda sig en kvalificerad politisk uppfattning. Läroplanerna och den undervisningstid som finns att tillgå i skolan på alla nivåer måste därför utformas på ett sådant sätt att de stegvis gör våra barn och ungdomar bekanta med vetenskapliga, tekniska och ekonomiska tänkesätt och med befintliga kunskapsresurser genom åskådliga och intressanta förklaringar och läromedel (20). Man måste också göra dem medvetna om den avgörande betydelse som det vetenskapliga arbetet, den tekniska utvecklingen av innovativa ekonomiska och sociala handlingssätt och kunskapssamhället rent allmänt har för deras framtid och möjligheter i livet. Denna del av läroplanerna måste därför tillmätas klart större vikt. Kommittén välkomnar och stöder rekommendationerna i Rochardrapporten (21), som behandlar denna fråga.

4.1.2

Incitament för yrkesval. De som har en viss begåvning bör å andra sidan uppmuntras att välja ett lämpligt yrke och stimuleras till vad man vet är tunga studier och till att skaffa sig solida grundkunskaper för detta. Detta är också en anledning till att skolornas, framför allt gymnasiernas, läroplaner måste utökas och ges ett mer kvalificerat innehåll.

4.1.3

Eftersläpning på bredden och på djupet. Det finns alltså mycket att ta igen i utbildningen inom naturvetenskap och teknik. Oavsett detta måste naturligtvis alla begåvningar erhålla ett brett stöd, alltså också inom samhällsvetenskap, ekonomi och humaniora. Det är lika viktigt att ge de breda befolkningslagren en solid utbildning – vilket också kräver beredskap att satsa och disciplin från elevernas sida – som att utbilda en kunskapselit. För att kunna skapa ett samhälle som i sin helhet befrämjar utbildning och vetenskap krävs det utbildningsanstalter av hög kvalitet, från grundskola till universitet.

4.1.4

Det europeiska kunskapsområdet. Kommittén förnyar sin rekommendation att man genom ett mer omfattande gränsöverskridande samarbete inom lärande, innovation och forskning bör utveckla ett gemensamt europeiskt kunskapsområde som kompletterar Europeiska forskningsområdet och gör det fullständigt. De hinder för inre marknaden som står i vägen för övergången till det europeiska kunskapssamhället måste därför undanröjas så snabbt som möjligt. Kommittén vill i samband med detta också hänvisa till sitt yttrande ”Vägen till det europeiska kunskapsbaserade samhället – det organiserade civila samhällets bidrag till Lissabonstrategin” (22).

4.1.5

Livslångt lärande och rörlighet. Incitament och insatser för livslångt lärande har här en viktig roll att spela: Livslångt lärande är nyckeln till kunskapssamhället. Medlemsstaterna bör dessutom i ännu större utsträckning främja enskilda personers rörlighet och stärka de gemenskapsprogram som lämpar sig för detta (Erasmus, Marie Curie). Rörligheten leder till att det skapas nätverk i Europa, och uppmuntrar förvärvande och överföring av färdigheter. Arbetstagarnas, forskarnas och studenternas fria rörlighet måste tryggas och gå hand i hand med godtagbara inkomster, arbetsförhållanden och stöd till familjerna. Man måste därför också förbättra tillgången i hela Europa till information om lediga platser i alla medlemsstater.

4.2

Norm för yrkesutbildning. Vid universitet och tekniska högskolor måste man dessutom tillhandahålla en teknisk yrkesutbildning som befinner sig på åtminstone bästa internationella nivå: Det viktigaste kapitalet för forskning och innovation är motiverade vetenskapsmän och ingenjörer med bästa möjliga utbildning och av båda könen, som erhåller och utvecklar sin yrkeskompetens genom livslångt lärande under hela sitt yrkesverksamma liv och där ett tillräckligt antal kan ta på sig ledande roller och utföra pionjärinsatser inom svåra områden.

4.3

Chanser för alla. Framsteg och framgång kommer i framtiden mer än någonsin att vara följden av ett strukturerat lagarbete med arbetsdelning, där alla som deltar måste få bästa möjliga chanser till utveckling och egna initiativ i enlighet med sin begåvning, prestationsförmåga och kreativitet. Detta förutsätter också att skolsystemen är så beskaffade att de slussar igenom tillräckligt många elever, så att alla begåvade, t. ex. också sent utvecklade barn, får möjlighet till en optimal utbildning. Dessutom kommer vi inte att klara oss utan lärosäten av hög kvalitet som täcker in hela den bredd av specialister och kvalificerad arbetskraft som kommer att behövas för det omfattande spektrumet av uppgifter inom teknik, vetenskap och ekonomi nu och i framtiden.

4.4

Samarbete i nätverk. Det krävs ännu starkare band mellan utbildning, forskning och industriell tillämpning framför allt för utbildning och fortbildning, och här finns det en tydlig koppling till livslångt lärande och rörlighet (se 4.1.5). Det krävs också starkare gränsöverskridande band mellan universiteten och de tekniska universiteten/högskolorna. Detta är också en anledning till att kommittén ställer sig positiv till planerna på ett europeiskt tekniskt institut (23) (ETI), som skall bidra till att vidareutveckla gemenskapens och medlemsstaternas innovationsförmåga genom att knyta samman utbildnings-, forsknings- och innovationsaktiviteter på högsta nivå. Det senare gäller dock – utöver utbildningen – också industriföretagens gemensamma forskning och utveckling ”före konkurrensstadiet” (24), som t.ex. den gemensamma utvecklingen av förbättrad motorteknik inom bilindustrin.

5.1

Att investera är en uppgift för alla aktörer. Gemenskapen, medlemsstaterna och det privata näringslivet måste efter bästa förmåga, dvs. klart mer än vad som nu är fallet, göra de investeringar i utbildning, forskning och utveckling som krävs.

5.2

Barcelonamålet. För att Barcelonamålet i Lissabonstrategin skall kunna förverkligas krävs det framför allt att alla de aktörer som omnämns där tar det på största allvar och med full styrka verkar för att uppfylla det, för att Europa inte skall hamna sist i den globala konkurrensen om FoU-investeringar. Enligt detta mål skall de sammanlagda FoU-utgifterna i EU öka så att de 2010 når upp till en nivå motsvarande nästan 3 % av BNP. De investeringar som krävs för detta skall till två tredjedelar finansieras av det privata näringslivet.

5.3

Sjunde FoU-ramprogrammets hävstångseffekt. I december 2006 fastställde rådet budgeten för det sjunde FoU-ramprogrammet 2007-2013 till ca 50 miljarder euro, en betydande ökning jämfört med det förra programmet. Detta är ännu en mycket stor framgång för europeisk politik, en framgång som kommittén i hög grad bidragit till. Detta innebär dock att gemenskapen med sin planerade budget på cirka 50 miljarder euro fortfarande bara bidrar med en andel på runt 2 %, alltså bara en femtiondel (!) av de investeringar i forskning och utveckling som bör eftersträvas enligt Barcelonamålet. Som kommittén flera gånger framhållit är detta dock inte tillräckligt för att gemenskapens stöd till fullo skall få den avsedda hävstångseffekten och integrerande effekten på medlemsstaternas stödpolitik och på näringslivets investeringsvilja och utlösa den stora tillväxt som krävs för att Barcelonamålet skall kunna uppnås.

5.4

Förnyad rekommendation. Kommittén förnyar därför, framför allt också med tanke på det europeiska tekniska institut (ETI) som skall inrättas och det akuta behovet av mer FoU-arbeten om en hållbar energiförsörjning som är förenlig med ett stabilt klimat, sin rekommendation (25) att vid den översyn av EU:s budget som planeras till 2008 i ett första steg öka andelen gemenskapsstöd med hälften, dvs. till runt 3 % av de totala investeringar som eftersträvas enligt Barcelonamålet. Från gemenskapens sida vore detta en mycket verksam åtgärd för att snabbare än nu uppnå de allt viktigare Lissabon- och Barcelonamålen och för att lösa ovan nämnda problem snabbare och effektivare.

5.4.1

Konkurrensen med Kina. Forskningsansträngningarna i bl.a. Kina ökar snabbt, och Europa måste göra allt för att inte förlora marknadsandelar i den internationella konkurrensen inom viktig och nödvändig teknik. Så länge gemenskapen och medlemsstaterna inte ens bidragit med sin andel i finansieringen av Barcelonamålet, som de själva formulerat, har de dock knappast den politiska trovärdigheten att kräva att det privata näringslivet skall göra de investeringar som krävs av dem.

5.4.2

Medlemsstaternas grundfinansiering. Medlemsstaterna bör åtminstone se till att deras universitet och forskningsinrättningar har tillgång till en tillräcklig grundfinansiering för att i förväntad utsträckning kunna dra fördel av en medfinansiering genom det sjunde FoU-ramprogrammet.

5.5

Gemenskapens riktlinjer för statliga stöd. Gemenskapens stödbestämmelser bör utformas på ett sådant sätt att de uppmuntrar medlemsstaterna och ger dem det svängrum som krävs för att de i större utsträckning, mer effektivt och mindre byråkratiskt än hittills skall kunna stödja universitetens, forskningsorganisationernas och näringslivets forsknings- och utvecklingsprojekt och skapa de band som krävs dem emellan. I samband med detta bör man noga kontrollera att ”Gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation” (26) verkligen stöder dessa målsättningar.

5.6

Medlemsstaternas budgetbestämmelser. Då stöd ges till FoU-åtgärder bör budgetbestämmelserna i de enskilda medlemsstaterna möjliggöra mer flexibla uttag/tilldelningar av medel som är anpassade till projektet i fråga, t.ex. genom att tilldelade medel kan föras över till nästa kalender- eller budgetår.

5.7

Utbyggnad av forskningsinfrastruktur. Dessutom har kommittén vid flera tillfällen rekommendera (27)att en betydligt större del av de medel som beviljas inom ramen för gemenskapens strukturfonder skall användas för utbyggnad av forskningsinfrastruktur. På detta område skulle också finansiella medel från Europeiska investeringsbanken kunna vara till stor nytta.

5.8

Små och medelstora företags potential. Det gäller också att ytterligare stärka den potential som små och medelstora företag har, särskilt nystartade företag i fråga om innovation och, mer generellt, att skapa starkare incitament för näringslivet att göra investeringar på detta område. Kommittén vill dessutom hänvisa till sina rekommendationer (28) rörande EU-programmet ”Flerårigt program för företag och företagaranda, särskilt för små och medelstora företag” och till stöd på den kunskapsbaserade ekonomins område, som är särskilt viktigt i detta sammanhang. Det faktum att 98 % av alla företag i EU är små och medelstora företag visar mycket tydligt hur viktigt det är att stärka innovationsförmågan hos företagen inom denna kategori (kommittén ställer sig därför positiv till att man inom det sjunde ramprogrammet satt av 1,3 miljarder euro för forskning och utveckling inom och för små och medelstora företag). De betungande bestämmelser för små och medelstora företag som finns i dag bör ses över och om möjligt ”avbyråkratiseras”. Dessutom skulle myndigheterna genom affärsänglar kunna hjälpa dem att få tillgång till stöd. Europa kan också hämta inspiration från andra länders stödpolitik på detta område.

6.1

Hänvisning till andra och tidigare rapporter. Kommittén vill först hänvisa till de båda meddelanden om innovation (29) som kommissionen nyligen offentliggjorde och till den utmärkta Aho-rapporten (30). Kommittén vill dessutom hänvisa till sitt eget yttrande (31)”Att frigöra och stärka Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation”, som uppvisar flera likheter med denna text men samtidigt också behandlar flera av de teman som tas upp här mer utförligt.

6.2

Innovation är mer. Kommittén bekräftar och kompletterar det som sagts i ovan nämnda rapporter och upprepar: Framsteg och innovation grundar sig inte bara på vetenskap och teknik utan också på att rön omsätts i nya, bättre processer och produkter, i innovativa affärsmodeller och rätt ledningsmetoder. Det handlar alltså också om innovativ företagaranda och innovativa företagarinitiativ. Framgång och innovation grundar sig också på innovativa tjänster, på att hälso- och sjukvårdsväsendet utvecklas vidare och, rent allmänt, på en bättre lösning av de sociala frågeställningarna – ett exempel är ”flexicurity”-begreppet, som kommittén behandlat (32).

6.3

Innovation, steget in i ett nytt land. Innovation handlar alltså om att tänka ut och förverkliga nya teknikformer, förfaranden, organisationssätt, affärsmodeller, utbildningsmodeller osv. som inte övervägts tidigare. Vad dessa kan åstadkomma visar sig därför för det mesta inte förrän i efterhand, när de visat var de gått för i praktiken i konkurrens med andra.

6.4

Öppen utformning av bestämmelser. Bestämmelser utarbetas däremot på grundval av befintliga kunskaper. Det är därför mycket viktigt att dessa bestämmelser ger tillräckligt spel- och svängrum, att det alltså finns tillräckligt utrymme för mångfald och variation för att också nya idéer skall få en chans att förverkligas och inte på förhand kvävs i sin linda eller långsamt vissnar bort för att de inte passar in i de befintliga bestämmelsernas mall. I alla bestämmelser bör man alltså se till att de grundläggande frågorna tas upp och reds ut men undvika alla alltför detaljerade föreskrifter. Varje form av överreglering, alla överflödiga begränsningar, oavsett hur goda avsikterna än var när de infördes, lägger hämsko på och sätter käppar i hjulet för innovation. Kommittén stöder därför alla ansträngningar för att förenkla bestämmelserna och granska dem för att ta bort överflödiga eller onödigt inskränkande föreskrifter. Detta bidrar dessutom till att specialister befrias (se nedan) från onödig byråkrati. Enstaka personers fel får dessutom inte leda till en överreglering för alla.

6.5

Forskningsfrihet. Än en gång: Innovation förutsätter att det finns tillräckligt med svängrum för företagande. Frihet inom forskningen – också friheten från irrelevanta, inskränkande (33) eller ideologiska riktlinjer – är en grundläggande förutsättning för kreativ vetenskap och nya upptäckter och uppfinningar, bortsett från gränser i form av rättsliga bestämmelser rörande etiska spörsmål och kravet på relevant användning av tilldelade stödmedel.

6.6

Hänvisning till CESE 1566/2006. För ytterligare ett antal viktiga synpunkter vill vi hänvisa till det yttrande som nämns ovan under punkt 5.1 (34). Vi vill uttryckligen framhålla att vi står fast vid vad som sägs i detta. Under punkterna 4.7-4.11 i detta ges rekommendationer angående följande i sammanhanget relevanta teman: Från naturvetenskap till innovativa produkter, innovativa förfaranden och innovativa tjänster; Rörligheten mellan den akademiska världen och näringslivet. Informationssystem; Nära grannskap (”kluster”); ”Start-ups”; Grundforskning; Den innovativa produkten; Offentliga upphandlingar; Immateriell egendom och ett nödvändigt gemenskapspatent; Tidsfrist för förhandsoffentliggörande som inte skadar nyhetsvärdet; Språkproblem; De nya medlemsstaternas särskilda situation.

6.6.1

Skydd av immateriell egendom. I samband med detta betonas återigen att immateriell egendom (35) måste ges tillräckligt skydd: Företagens investeringar i forskning, utveckling och innovation måste löna sig, och både de finansiella och de rättsliga/administrativa kostnaderna för att erhålla skydd får – i jämförelse med de globala konkurrenterna – inte belasta Europas ekonomiska styrka. Detta visar också på det akuta behovet av ett europeiskt gemenskapspatent (med en respittid för nyhetsvärdet).

7.1

Den mest värdefulla resursen. Kommittén vill först hänvisa till det yttrande som vi ägnat just dessa frågor (36). Kommittén står fast vid och framhåller våra slutsatser. I detta yttrande påpekar vi, vilket vi också gjort tidigare, att humankapitalet är den känsligaste och värdefullaste resursen för kunskap och innovation. Den viktigaste uppgiften i detta sammanhang är alltså att motivera begåvade unga människor att välja en vetenskaplig eller teknisk utbildning och att därför också ställa bästa möjliga utbildningar till deras förfogande.

7.2

Utbildningsanstalternas kvalitet (se avsnitt 4). En avgörande förutsättning för att man skall kunna fylla behovet av kompetenta vetenskapsmän, ingenjörer och företagare är därför att det finns tillräckligt antal utbildningsanstalter som är välutrustade och av hög kvalitet. Man måste alltså etablera och bevara ett tillräckligt stort antal universitet av hög kvalitet, framför allt tekniska universitet, och se till att dessa är så attraktiva som möjligt, har framstående lärare och att det vid dessa universitet finns en nära koppling mellan forskning och utbildning (37). Dessa universitet måste kunna klara sig i konkurrensen med de bästa universiteten i USA och andra utomeuropeiska länder och vara tillräckligt attraktiva för de bästa studenterna i länder utanför Europa.

7.3

Samhällets ansvar. Med de investeringar som samhället och även enskilda forskare gjort för att bygga upp det breda och komplicerade baskunnande och de högt specialiserade kunskaper som eftersträvas övertar samhället – genom sin politik – ansvaret för att dessa investeringar utnyttjas på bästa sätt. Detta ansvar måste också visa sig genom att man sörjer för lämpliga yrkesmöjligheter och utvecklingsmöjligheter och en lämplig karriärväg för de utbildade forskarna med attraktiva vägval i olika riktningar utan återvändsgränder. Om kvalificerade vetenskapsmän och ingenjörer är arbetslösa, underbetalda eller arbetar inom fel områden är detta ett slöseri med samhällsekonomiska investeringar och verkar avskräckande på nästa generations kunskapselit, vilket i sin tur resulterar i att intresset för vetenskapliga och tekniska yrken minskar eller i en kompetensflykt från Europa! Alltför mycket byråkrati (se punkt 7.7) är också en form av felsysselsättning.

7.4

Utveckling av talanger. Det handlar om att ge människor – och det gäller alla medarbetare inom företag, universitet och forskningsinstitut bästa möjliga chanser att utveckla sina talanger och egna initiativ i enlighet med deras begåvning, prestationsförmåga och kreativitet, samt att skapa en social miljö som gör det möjligt att bilda familj och som stimulerar deras kreativitet. Detta innebär å andra sidan också att de ungdomar som får åtnjuta denna utbildning och detta stöd själva måste göra allt de kan för att använda sina färdigheter och talanger med pliktkänsla och engagemang. Detta är mycket viktiga frågor inom socialpolitiken, familjepolitiken, företagsekonomin och, rent allmänt, inom managementkulturen. Inom denna har man också kommit att erkänna vikten av en meningsfull balans mellan arbetsliv och privatliv (work-life balance) för kreativitet och produktivitet (38).

7.5

Identifiering och bedömning av dem som presterar bäst  (39) . Framstående färdigheter och prestationer låter sig knappast fångas i formella bedömningsscheman – dessa kan dessutom missbrukas. Ett problem är t.ex. vetenskapliga författare som föredrar att i sina publikationer citera varandra och på så sätt skapar ett slags citatkarteller och därmed skaffar sig fördelar i samband med formella kvalifikationsbedömningar. Varken antalet publikationer eller antalet citat, patent eller andra sådana indikatorer är i sig tillräckliga eller hållbara som bedömningskriterier. Det är viktigare med kvalitet, nyhetsvärde och betydelse. Dessutom har det ibland hänt att just de banbrytande vetenskapliga upptäckterna eller uppfinningarna först med en viss fördröjning blivit kända, erkänts, använts eller citerats. För att kunna bedöma personlighet och prestation i alla deras former och aspekter behövs därför de samlade erfarenheterna och den personliga bedömningsförmågan hos viktiga företrädare för respektive fackområde där insatserna har gjorts eller förväntas (inte ens detta utesluter dock felbedömningar).

7.6

Medverkan i beslutsprocesserna. Erfarna sakkunniga och framstående vetenskapligt-tekniska forskare måste dessutom mer än tidigare göras delaktiga i viktiga beslutsprocesser och förvaltningsåtgärder inom forskningspolitik, näringsliv och innovationspolitik. Inrättandet av Europeiska forskningsrådet (EFR) är här ett mycket uppmuntrande första steg som kommittén uttryckligen stött (40). Men också för förvaltningen av gemenskapens (dvs. framför allt kommissionens!) och medlemsstaternas forsknings- och innovationsstöd är det viktigt att man tillför och bibehåller tillräckligt med sakkunskaper på olika fackområden. I samband med detta bör man framför allt involvera framgångsrika unga ingenjörer och forskare. Forsknings- och innovationsstödet måste sträcka sig längre än till ren förvaltning.

7.7

Befrielse från överflödiga, irrelevanta arbetsuppgifter. Forskning, utveckling och innovation och även bearbetning och överföring av kunskap är tidskrävande intellektuellt arbete och laboratoriearbete och kräver tidvis ostörd koncentration och eftertanke. Kommittén har sedan år 2000 flera gånger pekat på (41) att många experter numera måste ägna större delen av sin arbetstid åt det alltmer omfattande arbetet i olika organ, med ansökningar, utvärderingar och rapportskrivande, dvs. den allt större byråkratin, och därför inte kan ägna sig så mycket åt sin egentliga uppgift. Detta hämmar innovationskraften och prestationsförmågan just hos dessa framträdande företrädare för fackområdena. Denna utveckling åt fel håll kritiseras nu alltmer också i media (42). Kommittén välkomnar kommissionens förklaring att den tänker ta sig an detta problem och tillsammans med medlemsstaterna söka efter möjligheter att minska denna börda. Kravet på att sakkunniga skall medverka i forskningspolitiska beslutsprocesser behöver dock inte stå i strid med behovet av att minska de byråkratiska bördorna. Det kan till och med tjäna detta syfte. Ett konkret mål borde vara att göra de många ansöknings-, rapporterings- och övervakningsförfarandena för de olika bidragsgivarna, partnerinstitutionerna, nätverken och kontroll- och remissorganen enhetliga och slå ihop dem. Detta skulle dessutom leda till betydligt större öppenhet.

7.8

Kompetensflykt och rörlighet. En ingenjörs eller forskares yrke kräver på goda grunder (se även 4.1.5) rörlighet och flexibilitet. Detta får dock inte gå ut över individernas och familjernas levnadsförhållanden eller den sociala tryggheten (43). Det får inte heller leda till en nettoutvandring av de bästa förmågorna från Europa. Arbetsförhållandena i Europa måste alltså vara tillräckligt attraktiva för att förhindra detta och på det hela taget åtminstone leda till en jämn balans i den globala rörligheten hos högkvalificerade och högpresterande personer. I vissa medlemsstater finns det dock också en oro för en ensidig kompetensflykt inom EU. Som kommittén redan rekommenderat vid flera tillfällen (se även 5.7) bör man därför använda en klart större del av medlen från den gemensamma strukturfonden för att bygga upp forskningsinfrastruktur och skapa attraktiva forskningsanläggningar i alla medlemsstater, som sedan kan fungera som magneter för forskare som vill återvända och samtidigt som partner i olika nätverk.

7.9

Företagarnas anseende. Omsättningen av forskning och utveckling i innovativa produkter och processer är ett särskilt problem. Det är inte för inte som man i Lissabonmålet kräver att 2/3 av det finansiella bidraget till forskningen skall komma från näringslivet. Det handlar därför framför allt också om att öka företagarnas anseende och bättre framhäva deras avgörande betydelse för innovation, vetenskapliga framsteg och samhällets allmänna välstånd. Kommittén har därför i sin egenskap av bro till det organiserade civila samhället satt temat ”Entreprenörskap med ett mänskligt ansikte” i centrum för sitt kommande arbetsprogram. Endast genom ett ansvarsfullt och handlingskraftigt entreprenörskap som får utvecklas under bästa möjliga förhållanden kommer vi till slut att lyckas uppnå Lissabonmålen.

T.ex.:

27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/27

1.1

EESK har tagit del av grönboken, men ställer sig tveksam till om den metod som föreslås kan leda till ett starkt och enhetligt konsumentskydd inom unionen. EESK har i sina yttranden om konsumentskydd upprepat att ett sådant skydd bör säkerställas med hjälp av ett förenklat, enhetligt och genomfört konsumentregelverk, men i denna översyn finns det antydningar om att detta kan vara svårt att uppnå. Översynen av regelverket innebär i själva verket ett reellt försök att genomföra initiativet ”Bättre lagstiftning”. Grunderna och målsättningarna för detta bör vara klara, och beslut bör ha fattats på ett tidigt stadium med deltagande av de berörda parterna.

1.2

Det krävs en äkta, demokratisk legitimitet och en tydlig rättslig och begreppsmässig grund för ett reviderat konsumentregelverk.

1.3

EESK skulle särskilt välkomna att regelverkets principer tillämpades på den snabbt växande och föga kontrollerade digitala miljön.

1.4

Enligt EESK:s uppfattning är konsumentpolitiken inte bara en integrerad del av EU:s interna strategi för inre marknaden, utan även en viktig och grundläggande del av medborgarskapet. EESK stöder genomförandet av bättre regleringsprinciper i konsumentlagstiftningen. En ingående konsekvensanalys bör ligga till grund för alla förslag till harmoniserade regler på detta område, och de nuvarande reglerna bör förenklas och förtydligas.

1.5

Som en viktig prioritering bör bättre genomförandeåtgärder och förstärkta eller nya, tydliga och enkla förfaranden för gottgörelse framhållas.

1.6

Vi uppmanar kommissionen att beakta vårt yttrande från april 2006 om Rättslig ram för konsumentpolitiken  (1) där vi föreslog att det skulle vara möjligt att på ett fristående sätt vidta konsumentpolitiska åtgärder och inte bara som en biprodukt av upprättandet av inre marknaden.

1.7

Vid en harmonisering av konsumentlagstiftningen inom EU måste man utgå ifrån att det är den bästa och högsta konsumentskyddsnivå som tillämpas i någon av medlemsstaterna som skall antas. Alla ”horisontella instrument” bör bygga på de strängaste normerna, medan nödvändig ”vertikal integration” bör koncentreras på att förtydliga tekniska frågor. Ett horisontellt instrument skulle emellertid kunna innehålla helt harmoniserade regler på specifika områden, till exempel ångerrätten och definitionen av en konsument liksom oskäliga klausuler, leverans eller konsumentens rätt till gottgörelse, medan ett minimum av harmonisering skulle tillämpas i övriga fall. Man kan hoppas att detta är den metod som såväl kommissionen som samtliga medlemsstater skulle föredra.

2.1

Kommissionen antog sin sedan länge efterfrågade Grönbok om översynen av konsumentregelverket (konsumentlagstiftningen) i början av februari 2007. Detta avslutade vad som betecknas som den ”diagnostiska fasen” av översynen. I denna fas vill kommissionen fastställa vilka alternativa möjligheter det finns att förenkla, modernisera och harmonisera den nuvarande gemenskapslagstiftningen beträffande konsumentskydd. Man hävdar att såväl konsumenterna som näringslivet kan dra nytta av att man gör en analys av den styrka och de svagheter som finns i den nuvarande lagstiftningen, följd av en lämplig översyn. Kommissionen anser också att översynen innebär en möjlighet att skapa enhetlighet mellan medlemsstaterna och att rent generellt förbättra EU:s konsumentskyddslagstiftning, som i vissa fall är mer än tjugo år gammal, framför allt genom att fastställa var lagstiftningen skiljer sig åt och om detta leder till hinder för konsumenter och näringsliv på inre marknaden – samtidigt som man respekterar subsidiaritetsprincipen. I detta yttrande koncentrerar vi oss därför på hur de grundläggande aspekterna av konsumentregelverket uppfattas och presenteras. Hittills har man endast presenterat möjliga förändringar.

2.2

Konsumenternas utgifter utgör 58 % av EU:s BNP, men de är fortfarande i stor utsträckning fördelade på 27 nationella marknader. Inre marknaden skulle kunna vara störst i världen, och kommissionen har beskrivit sin strategi som att väcka ”en sovande jätte, detaljhandeln på inre marknaden” (2) Kommissionen anger att dess konsumentpolitik syftar till att ”säkerställa en hög skyddsnivå för alla konsumenter inom unionen, oavsett var de bor, vart de reser eller varifrån de handlar inom EU, att skydda dem från risker och hot mot deras säkerhet och ekonomiska intressen, samt att förbättra konsumenternas förmåga att tillvarata sina egna intressen” (3).

2.3

Målet att säkerställa en enhetlig tillämpning av en gemensam ram för konsumenternas rättigheter inom EU får ett brett stöd. Ett sådant ramverk skulle medföra tydliga och rättvisa rättigheter och skyddssystem för alla konsumenter, samtidigt som det skapar lika konkurrensvillkor för leverantörer av varor och tjänster. Grönboken om konsumenternas rättigheter medger uttryckligen att de framsteg som gjorts mot detta mål har varit långsamma och inkonsekventa och har stött på en lång rad hinder i form av varierande nationella prioriteringar och undantag. Det välkomna införlivandet av nya medlemsstater har medfört ytterligare svårigheter vad gäller en gemensam syn på konsumentskyddet. I denna översyn av konsumentregelverket presenteras kommissionens syn på en process som skulle kunna medföra förbättrad tydlighet, enhetlighet och tillämpning av befintliga direktiv. Många konsumentorganisationer hävdar emellertid att översynen också väcker frågor om inriktningen av konsumentpolitiken i sin helhet.

2.4

De direktiv som omfattas av denna översyn täcker ett brett fält av avtalsrättsliga frågor på konsumentområdet, inklusive dörrförsäljning, försäljning av nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis, paketresor, distanshandel, försäljning av konsumentvaror och oskäliga avtalsvillkor. Alla direktiv som berör konsumentskyddet beaktas emellertid inte i översynen, eftersom vissa anses vara alltför nya för att tas upp, eller också behandlar kommissionen dem i ett annat sammanhang. Det anses i grönboken att direktivet om nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis kräver omedelbar översyn, och ett reviderat direktiv väntas inom kort. Ett viktigt, nytt område som bör inkluderas i regelverkets principer är den digitala miljön, som innefattar den elektroniska handelns globala utmaningar.

2.5

Kommissionens översyn av direktiven innefattar följande:

2.6

Det finns risk för att den väletablerade terminologi som används av dem som är involverade i konsumentskyddsfrågor kan skapa förvirring, och därför ges här en förklaring av några av nyckelbegreppen. Minimiharmonisering innebär att direktivet anger ett antal minimikrav som medlemsstaterna skall genomföra. Detta lämnar utrymme för att strängare krav än de som anges i direktivet kan införas av medlemsstaterna. ”Maximal (eller ’full’) harmonisering” innebär att medlemsstaterna måste tillämpa bestämmelserna i direktivet och att de inte får gå längre (”golv- och takharmonisering”). Därigenom har många konsumentorganisationer kommit att betrakta full harmonisering som synonymt med en miniminivå av konsumentskydd och minimiharmonisering som en möjlighet till en mycket högre skyddsnivå.

2.7

Offentliggörandet av grönboken markerar slutet på kommissionens undersökande fas av översynen. Kommissionen önskade få in synpunkter på grönboken senast den 15 maj 2007. Kommissionen håller nu på att analysera de svar som samrådsprocessen har lett till och kommer därefter att upprätta en sammanfattning av synpunkterna samt besluta om huruvida det finns ett behov av lagstiftning. Detta kommer emellertid att ta några månader. Eventuella lagförslag kommer att åtföljas av en konsekvensbedömning. Översynen bör helst leda till att det blir möjligt att säga till EU:s konsumenter att ”var du än befinner dig och varifrån du än gör dina inköp inom EU, så är dina grundläggande rättigheter desamma”  (4).

3.1

Grönboken syftar till att skapa förutsättning för insamling av synpunkter från berörda parter om möjliga handlingsstrategier när det gäller konsumentregelverket och om ett antal andra konkreta frågor. Huvudfrågorna definieras på följande sätt:

3.2

På grundval av tidigare arbeten redovisar kommissionen två positiva strategier för översynen av konsumentregelverket:

3.3

En tredje strategi – nämligen ”inga lagstiftningsåtgärder” – nämns som hastigast, men man påpekar att de nuvarande problemen inte skulle lösas och att den bristande överensstämmelsen medlemsstaterna emellan skulle kunna öka.

3.4

I grönboken diskuteras därefter frågan om vilken omfattning ett horisontellt instrument skulle kunna ha. Tre alternativ föreslås:

3.5

Nästa ämne i grönboken framstår för många som den centrala punkten i översynen av konsumentregelverket – graden av harmonisering. I nuläget kan medlemsstaterna föreskriva ett mer omfattande skydd än det som anges i direktiven. Detta brukar kallas ”minimiharmonisering”. Det föreligger avsevärda skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller var fokus ligger i konsumentskyddsfrågorna och vilka frågor som är prioriterade. Detta medför ibland att konsumenterna förvirras och att företagen avstår från gränsöverskridande handel. Två alternativ läggs fram för diskussion.

—

Den allmänna lagstiftningsmetoden.

—

Räckvidden för ett horisontellt instrument.

—

Graden av harmonisering.

4.1

Under många år har EESK i sitt arbete och sina yttranden givit sitt stöd till det främsta målet för EU:s konsumentpolitik – att alla ges en hög, enhetlig och konsekvent skyddsnivå. Kommittén stöder också det sekundära målet om välinformerade konsumenter som har möjlighet att göra ett upplyst val på en avreglerad marknad. Grönbokens utformning tvingar upp de underliggande spänningarna mellan dessa två mål till ytan.

4.2

Det står redan klart att konsumentregelverket i dess nuvarande utformning inte kan betraktas som ett långsiktigt alternativ. Variationerna mellan olika medlemsstaters lagstiftning, bristande konsekvens i definitionerna, den avsevärda diskrepansen mellan hur den gällande konsumentlagstiftningen tillämpas och verkställs och bristen på klarhet i (eller rentav avsaknad av) förfaranden för klagomål och rättelse – allt detta medför i olika grad att hinder skapas på den inre marknaden.

4.3

Det är också tydligt att kommissionen uppfattar översynen som en möjlighet att titta närmare på vissa aspekter av konsumentpolitiken som hittills ansetts som grundläggande, och att undersöka om dessa är förenliga med en livskraftig inre marknad, särskilt om denna marknad dessutom skall vara konkurrenskraftig i en globaliserad värld. I detta avseende finns likheter med översynen på andra områden som inletts i linje med Lissabonagendan. En hög, enhetlig konsumentskyddsnivå betraktas av många som en central del av den europeiska sociala modellen, och att i stället lägga tonvikten på att ”omdefiniera EU:s konsumentpolitik så att den så effektivt som möjligt bidrar till två centrala EU-mål – att skapa ekonomisk tillväxt och sysselsättning samt att föra Europa närmare medborgarna” skulle kunna betraktas som en utmaning mot denna princip (6).

4.4

Även om uppgiften är svår välkomnar EESK översynen av konsumentregelverket och stöder kommissionens uttalade avsikt att minska hindren på den inre marknaden samtidigt som en hög konsumentskyddsnivå bibehålls. Detta initiativ bör dock inte begränsas till endast de åtta direktiv som nu behandlas, utan borde åtminstone omfatta de 22 direktiv som står på kommissionens förteckning från maj 2003.

4.5

EESK skulle aktivt vilja delta i debatten i syfte att stärka den inre marknaden till förmån för samtliga berörda parter – konsumenter, yrkesfolk, företag och medborgare.

5.1

Komplicerade policy-, princip- och lagstiftningsfrågor behandlas i grönboken. Medlemsstaterna har själva utformat en konsumentlagstiftning som även om den ofta överensstämmer länderna emellan i sina övergripande principer skiljer sig åt i detaljinnehåll och tillämpning. Det systematiska och omfattande samrådet i bilagan till kommissionsdokumentet är en återspegling av denna komplexitet. Denna finmaskiga väv av bestämmelser framkallar svar från hundratals intresseorganisationer som vill göra sin röst hörd. I detta yttrande begränsar EESK dock sina kommentarer till de grundläggande politiska huvudfrågorna, med tanke på att kommittén allteftersom kommer att få yttra sig över varje enskilt direktiv som skall ses över, något som redan har inletts i och med yttrandet om direktivet om distansförsäljning (yttrande INT/334 om kommissionens meddelande KOM(2006) 514 slutlig av den 21 september 2006).

5.2

Det viktigaste bör vara att åtgärda de brister som finns i de befintliga direktiven och att samordna direktiven med varandra.

5.3

”Minimiharmonisering” i kombination med en positiv hållning från medlemsstaternas sida när det gäller att på ett systematiskt sätt införa ett mer omfattande konsumentskydd kan sannolikt utgöra grundvalen för större delen av konsumentregelverket under överskådlig framtid. Av olika (och varierande) sociala och ekonomiska skäl kommer medlemsstaterna antingen att vilja bibehålla den konsumentskyddsnivå de redan har eller göra måttfulla förändringar i egen takt i riktning mot en annan skyddsnivå. Denna ståndpunkt respekterar subsidiaritetsprincipen och är mycket lättare att förena med denna princip. Den lyfter dock även fram insikten att olika konsumentgrupper i EU är missgynnade på nuvarande skyddsnivå eller när det gäller möjligheter att få rättelse, och åtgärder behövs både på EU-nivå och i medlemsstaterna.

5.3.1

Detta betyder inte att en eventuell maximal harmonisering inte skulle kunna övervägas, kanske även i form av en förordning. Detta skulle ske utifrån en bedömning från fall till fall inom väl avgränsade områden där intresset av en fungerande inre marknad överväger, och under förutsättning att en högre konsumentskyddsnivå garanteras.

5.4

Det uttalade målet att ge konsumenterna initiativet – när det gäller kunskap om konsumenternas rättigheter, deras möjligheter att vidta åtgärder mot leverantörer och att erhålla rättelse – får inte ses som ett alternativ till ett tydligt och proaktivt genomfört skydd via en kombination av EU-lagstiftning och nationell lagstiftning. Information är något helt annat än skydd. Maktbalansen i de flesta marknadstransaktioner är normalt till leverantörernas fördel, och större delen av konsumentlagstiftningen syftar till att skydda köparens rättigheter.

27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/31

27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/31

1.1

Energi har blivit en politisk huvudfråga med starka band till Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.

1.2

Fler och bättre arbetstillfällen är själva kärnan i Lissabonstrategin. När marknadsvillkoren förändras går en del arbetstillfällen inom energisektorn förlorade. Samtidigt kan nya energilösningar vara starkt pådrivande för att skapa högkvalitativa arbetstillfällen. Detta underlättas framför allt genom utbildning.

1.2.1

Förutom sysselsättning är även andra sociala aspekter av energiproblematiken centrala i Lissabonsammanhanget. Detta inbegriper i synnerhet högkvalitativa offentliga tjänster till överkomliga priser. Det civila samhället, inklusive arbetsmarknadens parter, måste delta aktivt i utvecklingen av energipolitiken.

1.3

EESK och de nationella ekonomiska och sociala råden lägger fram följande rekommendationer om energipolitiken inom ramen för Lissabonstrategin, ”Energipolitik för informationssamhället”:

1.4

För att driva igenom den akuta omvandling av energisektorn som behövs måste innovationstempot öka. Kommittén yrkar på att man ägnar särskild uppmärksamhet åt

2.1

EESK skall i samarbete med nationella ekonomiska och sociala råd lägga fram en ”sammanfattande rapport” om Lissabonstrategin när det gäller tillväxt- och sysselsättningsprioriteringar i början av 2008. Detta yttrande om energipolitiken är en del av den sammanfattande rapporten. Det har utarbetats i samarbete med nationella ekonomiska och sociala råd, med aktivt deltagande framför allt av de franska, italienska och maltesiska råden.

2.2

Detta yttrande har också betydelse för Avsnitt B – Mikroekonomiska reformer i syfte att öka Europas tillväxtpotential i Integrerade riktlinjer för tillväxt och sysselsättning (2005-2008). Det hör särskilt ihop med riktlinjerna 8 om stärkt konkurrenskraft, 12 om forskning och utveckling, 13 om innovation och informations- och kommunikationsteknik (IKT) och 14 om hållbar resursanvändning (1).

2.3

I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Bryssel den 23-24 mars 2006 välkomnades ”Europaparlamentets, Regionkommitténs och Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs initiativ för att öka egenansvaret [i den nylanserade Lissabonstrategin för sysselsättning och tillväxt] på gemenskapsnivå. Det uppmanar Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén att fortsätta arbetet och begär att få sammanfattande rapporter till stöd för partnerskapet för tillväxt och sysselsättning i början av 2008” (punkt 12 i ordförandeskapets slutsatser).

2.4

Europeiska rådet noterade att ”Situationen i Europa karakteriseras av ökad konkurrens från utlandet, en åldrande befolkning, högre energipriser och behovet av en tryggad energiförsörjning” (punkt 7 i ordförandeskapets slutsatser). Det bekräftar dessutom att ”de integrerade riktlinjerna 2005-2008 för sysselsättning och tillväxt fortfarande gäller”. Inom denna ram enas Europeiska rådet om specifika områden för prioriterade åtgärder som rör investeringar i kunskap och innovation, företagens potential, särskilt när det gäller små och medelstora företag, och sysselsättningstillfällen för prioriterade kategorier samt fastställande av en energipolitik för Europa (punkt 16).

2.5

När det gäller energin noterade Europeiska rådet att ”Europa står inför ett antal utmaningar på energiområdet: den fortsatt svåra situationen på olje- och gasmarknaderna, det ökande importberoendet och den begränsade diversifiering som hittills uppnåtts, höga och instabila energipriser, växande global energiefterfrågan, säkerhetsrisker som påverkar producent- och transitländer liksom transportvägar, de ökande hot som klimatförändringarna innebär, långsamma framsteg avseende energieffektivitet och användning av förnybar energi, behovet av större öppenhet på energimarknaderna och ytterligare integrering och sammankoppling av nationella energimarknader med liberaliseringen av energimarknaden som är nära att slutföras (juli 2007), den begränsade samordningen mellan energiaktörerna samtidigt som stora investeringar behövs i infrastrukturen för energi” (punkt 43).

2.6

För att möta dessa utmaningar och med utgångspunkt i kommissionens grönbok ”En europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning” efterlyste Europeiska rådet ”en energipolitik för Europa som syftade till en effektiv gemenskapspolitik, enhetlighet mellan medlemsstaterna och konsekvens mellan åtgärder på olika politikområden och till att på ett balanserat sätt fullgöra de tre målen försörjningstrygghet, konkurrenskraft och miljöhållbarhet” (punkt 44).

2.7

Europeiska rådet betonade att om man skall nå ”konsekvens mellan EU:s interna och externa politik, måste energipolitiken tillgodose kraven från många politikområden. Som en del av en tillväxtstrategi och genom öppna och konkurrenskraftiga marknader ger den upphov till investeringar, teknisk utveckling samt inrikes- och utrikeshandel. Den är starkt kopplad till miljöpolitiken och har ett nära samband med sysselsättning, regionalpolitik och i synnerhet transportpolitik. Dessutom får utrikes- och utvecklingspolitiken allt större betydelse för att främja de energipolitiska målen tillsammans med andra länder” (punkt 45).

2.8

Energipolitiken för Europa bör därför grundas på gemensamma perspektiv om långsiktig tillgång och efterfrågan och en objektiv, öppen bedömning av fördelarna och nackdelarna med alla energikällor samt på ett väl avvägt sätt bidra till de tre huvudsakliga målen (punkterna 46 och 47):

2.9

För att uppnå dessa huvudmål bör energipolitiken för Europa

2.10

Kommissionens skall regelbundet och med början 2007 göra en strategisk energiöversyn. Den 10 januari 2007 lade kommissionen fram sin första översyn och meddelandet till rådet och Europaparlamentet om en energipolitik för EU – ”Energipaketet”.

2.11

Kommissionens utgångspunkt för en europeisk energipolitik består av tre delar: bekämpa klimatförändringarna, främja sysselsättning och tillväxt samt begränsa EU:s sårbarhet utåt när det gäller gas- och oljeimport.

2.12

Kommissionen anser att huvudmålet för energipolitiken i Europa är att EU skall ha minskat utsläppen av växthusgaser med 20 % senast 2020. Detta EU-mål skall ses i relation till behovet av internationella åtgärder från industriländernas sida när det gäller klimatförändringarna. När ett sådant åtagande väl finns kommer EU att behöva göra mer. Syftet bör därför vara att öka målet till en minskning med 30 % senast 2020 och 60-80 % senast 2050.

2.13

Oron handlar inte bara om klimatförändringarna, utan också om tryggad energiförsörjning för EU, ekonomi och medborgarnas välfärd. Kommissionen anser att om man uppnår målet så kan detta även begränsa EU:s växande exponering för ökade fluktuationer och prisvariationer när det gäller olja och gas, vilket skulle leda till en mer konkurrenskraftig EU-energimarknad, stimulera teknikutvecklingen och skapa fler arbetstillfällen.

2.14

I energispecifika termer innebär detta övergripande mål för växtgasutsläpp att EU skall minska andelen koldioxid i energianvändningen med minst 20 %, antagligen mer, under de kommande 13 åren. Detta skulle innebära att EU går i spetsen för att inleda en ny industriell revolution i världen.

2.15

För att uppnå detta mål föreslår kommissionen även att man skall koncentrera sig på ett antal energirelaterade åtgärder: öka andelen förnybar energi i energimixen kombinerat med nya åtgärder för att se till att nyttan med den inre energimarknaden når alla, stärka solidariteten mellan medlemsstaterna, med en mer långsiktig vision för utvecklingen av energiteknik, ett förnyat fokus på kärnkraftssäkerhet och beslutsamma insatser för att EU skall ”tala samstämmigt” med sina internationella partner, inklusive energiproducenter, energiimportörer och utvecklingsländer.

2.16

Översynen innehåller en handlingsplan i tio punkter med en tidsplan för åtgärderna. Ett första paket med konkreta åtgärder ingår i handlingsplanen. Detta skulle bland annat omfatta

2.17

Den handlingsplan för energieffektivitet som kommissionen antog den 19 oktober 2006 ingår också i översynens handlingsplan. Kommissionens meddelande ”Att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius – Vägen framåt mot 2020 och därefter” och den strategiska översynen kompletterar och förstärker varandra.

2.18

Europeiska rådet stödde till fullo kommissionens förslag vid sitt vårtoppmöte den 8-9 mars 2007. Kommissionen skall nu gå vidare och utarbeta detaljerade förslag till lagstiftning och andra relevanta förslag i linje med slutsatserna från toppmötet. I en andra strategisk energiöversyn om två år skall kommissionen rapportera om vilka framsteg som gjorts med anledning av att stats- och regeringscheferna har åtagit sig att regelbundet diskutera energifrågor.

2.19

EESK utarbetade under mandatperioden 2002-2006 ett flertal yttranden om energipolitikfrågor, i synnerhet om olika energikällors och energiteknikers egenskaper och roller. Vid plenarsessionen i september 2006 antog EESK ett förberedande yttrande om ”EU:s energitillgång: en strategi för en optimal energimix”, som till största delen grundade sig på dessa tidigare yttranden. (2) Yttrandet omfattade många av de frågor som togs upp vid Europeiska rådets möte i mars 2006. Huvudslutsatserna i yttrandet var följande:

2.20

EESK bedömde att EU behöver ställa upp ett strategiskt mål för en diversifierad energimix för att på bästa sätt klara målsättningarna med avseende på ekonomi, försörjningssäkerhet och klimatpolitik. Alla energikällor och all energiteknik har fördelar och nackdelar i fråga om dessa mål som man måste ta hänsyn till på ett öppet och välavvägt sätt.

2.21

Ökat utnyttjande av förnybara energislag har en potential som behöver exploateras. Men även om målet med 20 % förnybar energi fram till 2020 skulle uppfyllas ansågs det inte som troligt att den förnybara energin kan ersätta traditionella energikällor helt och hållet under en överskådlig framtid.

2.22

Alla handlingsalternativ måste hållas öppna. De scenarier för EU-25 som framförs i yttrandet är ett tydligt stöd för denna slutsats. Även det scenario som byggde på antaganden om den starkaste utvecklingen för energieffektiviteten och ökningen av förnybara energislag förutsatte att ingen energiteknik blev avvecklingsbar utan några negativa effekter på miljön eller ekonomin.

2.23

Dagens mix bör genom politiska strategier utvecklas mot mindre beroende av externa källor och fler utsläppsfria källor inom EU, med tanke på att marknadsaktörerna fattar beslut om investeringar på olika teknikområden.

2.24

EESK rekommenderade att en strategi för en optimal energimix utvecklas. I detta sammanhang är det viktigt att klarlägga vilka roller som spelas av EU, medlemsstaterna, oberoende myndigheter och marknadsaktörer.

Strategin för en optimal energimix föreslogs innefatta följande element:

3.1

Energi behövs i ett modernt samhälle. För att tillgodose våra behov av livsmedel, uppvärmning i kallt klimat, belysning, transporter, produkter och konsumentvaror samt – i ökande grad – av telekommunikation och informationsbehandling, behöver vi en tryggad energiförsörjning. Men vårt sätt att fylla dessa behov kan och måste förändras. Med tanke på nuvarande utmaningar, i synnerhet klimatförändringarna, finns det ett akut behov av ett paradigmskifte till en högeffektiv energiekonomi med låga koldioxidutsläpp.

3.2

Energi hör nära samman med Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. För att uppnå Lissabonmålen behöver vi tillräckligt mycket energi till överkomliga och konkurrenskraftiga priser. Samtidigt kan nya energilösningar – i synnerhet om de blir framgångsrika på världsmarknaden – bli starka pådrivare för konkurrenskraften och skapandet av högkvalitativa arbetstillfällen i EU.

3.3

De allmänna målen för energipolitiken – konkurrenskraft, försörjningstrygghet och hållbarhet – gäller och skall fortsätta att gälla. Den allvarliga utmaning som klimatförändringarna innebär kräver att vi bromsar den växande energiefterfrågan genom mycket bättre energieffektivitet och väsentligt ökad andel förnybara energikällor och andra energiteknikformer med låga koldioxidutsläpp, till exempel i framtiden avskiljning och lagring av koldioxid. En trygg energiförsörjning uppnås även genom bättre energieffektivitet och diversifiering av energikällorna samt genom att EU uttalar sig samstämmigt i de externa förbindelserna. Konkurrensen måste stärkas genom en öppen marknad med välfungerande och rättvis konkurrens, inklusive tillgång till nätverk, samtidigt som högkvalitativa offentliga tjänster skall garanteras.

3.4

Att skapa fler och bättre arbetstillfällen är huvudsyftet med Lissabonstrategin. Eftersom marknadskonkurrens i allmänhet kräver bättre produktivitet så måste även företagen på energimarknaden bli effektivare. När arbetstillfällen går förlorade inom energisektorn så måste berörda arbetstagare få lämpligt stöd. Samtidigt kan arbetstillfällena i energianvändande sektorer öka. I synnerhet kommer strävan mot bättre energieffektivitet, förnybar energi och annan teknisk utveckling att skapa en mängd – främst högkvalitativa – arbetstillfällen.

3.4.1

Den sociala dimensionen av energipolitiken måste uppmärksammas i samband med Lissabonramverket. Det innefattar frågor om sysselsättning och arbetstillfällen samt tillgång på energi för alla till överkomliga priser, dvs. högkvalitativa offentliga tjänster. Det civila samhället, inklusive arbetsmarknadens parter, måste delta aktivt i utvecklingen av energipolitiken.

3.5

EESK har på senare tid framfört detaljerade synpunkter på ovan nämnda huvudfrågor inom energipolitiken i olika yttranden och skall i sinom tid utarbeta yttranden om de lagstiftningsförslag och andra detaljerade förslag som kommissionen kommer att lägga fram på grundval av Europeiska rådets slutsatser om energipaketet.

3.6

För att undvika dubbelarbete och erbjuda optimalt mervärde för energidebatten, inriktar sig EESK i detta yttrande på sambandet mellan energipolitiken och Lissabonstrategins underliggande vision om Europa som ett kunskapssamhälle. I detta yttrande kommenterar vi de frågeställningar som tas upp i energipaket i relation till innovationer.

3.7

Politiska mål och åtgärder utgör ramen, men teknik och annan innovation, inklusive förändringar av beteendet, är vägen till verkliga framsteg. Detta gäller för bättre energieffektivitet, både i omvandling och användning. Genom att möjliggöra en diversifiering av energimixen kan innovation spela en viktig roll för att minska beroendet av externa energikällor. Innovation behövs definitivt för att minska utsläppen av växthusgaser genom att ta fram och använda förnybara energikällor, rent kol och andra fossila bränslen samt säker kärnkraft.

3.8

Innovation innebär förnyelse i bred mening. Det handlar om att utveckla nya idéer och använda dem i bred omfattning, genom att omvandla dem till ekonomiskt värde. Det omfattar såväl teknisk innovation som ny förvaltning och andra organisatoriska lösningar. Innovation sker inom näringslivet, men även inom tjänstesektorn och den offentliga sektorn. Forskning är ofta källan till innovation, men absolut inte alltid. Kommittén vill här också hänvisa till sitt yttrande om ”Forskningsbehov för en säker och tillförlitlig energiförsörjning” (3).

3.8.1

Energiteknik står, precis som effektivare förbränning, vindkraftverk och solfångare eller framtida bränsleceller, väteteknik och fusionsteknik, i centrum för intresset. Lika viktigt är det med kompletterande teknik, till exempel materialutveckling eller meteorologi, som erbjuder effektiv optimering genom bättre prognoser.

3.8.2

Listan över relevant teknik för mer effektiv energianvändning är nästan oändlig: bättre isolering, apparater med lägre elförbrukning, lättare material, bättre industriprodukter och processplanering, effektivare maskiner. I detta sammanhang spelar den energiintensiva industrin en viktig roll – om dessa industriföretag inte stimulerar efterfrågan genom att tillhandahålla investeringar och sakkunskap så kommer innovation inom stora delar av den energieffektiva tekniken för industrin att hämmas i EU.

3.8.3

Informations- och kommunikationsteknik har en stor potential. Om IKT tillämpas i produktion, omvandling och distribution av energi kan detta precis som i alla andra processer leda till högre effektivitet och produktivitet. Samma sak gäller för trygg och säker verksamhet, särskilt inbegripet transmissionsnäten. IKT hjälper användare och konsumenter att kontrollera sin energianvändning. Ett exempel med många positiva effekter skulle kunna vara att minska toppbelastningstillfällena genom att underlätta för användarna att reagera omedelbart på prissignaler. I ett vidare sammanhang skulle användning av IKT kunna ersätta transportbehov, till exempel genom distansarbete och videokonferenser.

3.8.4

Vi behöver också nya sätt – innovationer – när det gäller verksamhet och förvaltning av energi och energirelaterade system. Målet här är att se till att det finns högkvalitativa tjänster till ett överkomligt pris. Exempel på detta är förvaltning av säker verksamhet i produktions- och transmissionssystem, underhåll, marknadsoperationer (utbyten), toppbelastningshantering och dagsljusanpassning. Och sist, men inte minst, kan effektiv logistik i hög grad påverka energiefterfrågan och leda till bättre bränsleförvaltning.

3.8.5

Det behövs också nya beteendemönster. Konsumenten är huvudpersonen – ett mer intelligent sätt att använda energi är upp till var och en av oss och detta kräver nya idéer och större kunskaper. Att skapa bättre medvetenhet och utforma lämplig konsumentinformation som stöd i valsituationer är en stor utmaning. Regional planering och stadsplanering samt arkitektoniska lösningar och byggnadskrav kan göra mycket för att bistå medborgarna i deras energival. Det är därför viktigt att främja offentliga informationskampanjer om effektiv energianvändning och energisparande.

3.9

Vi behöver finna radikalt nya lösningar på problem och förändringarna måste ske snabbt. Radikala förändringar tar tid och det är därför viktigt att omgående börja fördela resurserna. Under tiden bör den befintliga bästa tekniken användas i bred omfattning, till exempel för att minska energianvändningen i hushållen.

3.10

För att leda innovation och investeringar i kostnadseffektiv riktning bör kostnadseffektiviteten i ”uppströmsteknik” utvärderas på ett kvantitativt sätt. Ett viktigt exempel är hur mycket olika teknikformer kostar om man skall undvika ett ton koldioxidutsläpp – till exempel kostar vindkraftverk mycket mer än att isolera hus.

3.11

Skapande och användande av innovationer kräver vissa förutsättningar och vissa särskilda politiska åtgärder, både på lokal, regional och nationell nivå samt på EU-nivå. Eftersom EU har ambitionen att bli världsledande när det gäller energieffektivitet och teknik för låga koldioxidutsläpp är det av avgörande betydelse att ingående granska energipolitiken och andra relevanta ramvillkor i relation till detta mål.

3.12

Den främsta förutsättningen för lyckosam innovation är en kunnig och välmotiverad arbetskraft, stödd på ett högkvalitativt utbildningssystem Utveckling av ny teknik kräver tillräcklig FoU samt riskkapital för finansiering under små och medelstora företags utvecklings- och startfaser. Sund och öppen konkurrens tvingar företagen till innovationer. Tillgång till marknaden är nödvändigt, även globalt. När det gäller förnybar energi kan det vara avgörande med tillgång till nätverk om innovationerna skall bli framgångsrika. Den reglerande ramen måste utformas så att den uppmuntrar till innovation, till exempel genom att särskilt belöna innovatörer (till exempel belönar inte gemenskapens system för utsläppshandel dem som på ett tidigt stadium vidtog åtgärder för att minska utsläppen). Överreglering hämmar innovation.

3.12.1

Investeringar behövs för att ta ny teknik i bruk. Företag måste gå med vinst om de skall kunna investera. Detta gäller även för investeringar i bättre energieffektivitet, även om återbetalningstiden kan bli kort. Energiföretagen har gått med stora vinster under de senaste åren, men investeringarna är ändå begränsade. Det är väl bekant att krav på planering och godkännanden samt tillståndsförfaranden fördröjer eller till och med förhindrar investeringar. För att minska riskerna med investeringar måste lagstiftningsramen vara förutsägbar och stabil. Eftersom det ofta dröjer länge innan investeringar i energiinfrastruktur ger någon avkastning så vore det önskvärt om man kunde använda någon form av långsiktiga kontrakt.

3.12.2

För att ett företag skall investera i utveckling eller användning av ny teknik så behöver det kunna få avkastning på investeringen från tillräckligt stora marknader. I de flesta fall är nationella marknader inte tillräckligt stora för detta – ökad tillgång till världsmarknaden är en förutsättning för att göra investeringen. Lika viktigt är global efterfrågan och att lika villkor gäller för alla. Ensidiga EU-åtgärder skapar ingen efterfrågan någon annanstans, även om det kan ske med tiden. Till exempel kan priset på koldioxidutsläpp vara en viktig stimulansåtgärd, men det måste i så fall gälla över hela världen.

3.12.3

EU:s starka ställning på världsmarknaden när det gäller energieffektiv och förnybar energiteknik bör utvecklas ytterligare och stärkas. EU:s ambitioner att vara en föregångare i klimatpolitiken genom att fastställa ambitiösa mål och i energieffektivitet och användning av förnybar energi kan stödja detta mål. Men detta sker dock inte automatiskt. Mål och tidsfrister för dem måste fastställas omsorgsfullt så att det finns realistiska möjligheter att uppfylla dem, annars blir resultatet kanske bara extra kostnader och eventuellt förlorade arbetstillfällen. Till exempel måste relevant teknik vara så pass färdigutvecklad att den kan bli klar i tid för att klara tidsfristerna för målen. Man måste även beakta investeringscyklerna i olika sektorer.

3.12.4

EU verkar lägga tonvikten på marknadsingripanden som ett sätt att främja innovation, vilket kanske inte är tillräckligt effektivt. USA och vissa andra länder litar mer till offentlig finansiering av FoU. EU behöver öka både den offentliga och den privata finansieringen av energi-FoU. Tekniskt samarbete med de andra stora aktörerna bör utvecklas, och deras strategier och åtgärder bör systematiskt övervakas. Vi behöver även mer samordning mellan medlemsstaterna, och dessutom måste de nationella insatserna och EU:s insatser vara bättre samordnade, utan att konkurrensen elimineras. Närmare samarbete mellan den offentliga forskningen och företagen måste uppmuntras, både vid planering och genomförande av forskningsprojekt, i syfte att se till att forskningsinsatserna leder till innovation. Det föreslagna Europeiska tekniska institutet (ETI) skulle kunna spela en roll i detta sammanhang.

3.13

För att aktivt stödja innovation behövs det vanligen en kombination av olika verktyg. Olika utvecklingsfaser och olika marknadssituationer kräver olika åtgärder om de skall kunna bli effektiva. När det gäller åtgärder som syftar till att göra dem till framgångsrika innovationer på marknaden, kan tekniken till exempel grupperas i tre kategorier:

3.14

Ett brett urval av åtgärder och verktyg finns på EU-nivå samt på nationell och regional nivå. Urvalet av åtgärder för givna mål måste ske omsorgsfullt om resultaten skall bli kostnadseffektiva. Man bör göra en kritisk utvärdering av hur snabbt insatserna görs i syfte att undvika resursslöseri och oavsedda konsekvenser. Åtgärder som tydligt tjänar både direkta och indirekta mål – ”no-regrets-åtgärder” – bör genomföras så snart som möjligt. Mer komplicerade, ofta nya former av åtgärder, till exempel hur man kan sätta ett marknadspris på koldioxid, bör först utredas noga. För att undvika komplikationer, oönskade sidoeffekter och icke-optimala lösningar bör man undvika för många åtgärder som syftar till att uppnå ett och samma mål. När man väljer ut vilka åtgärder som skall användas är det också viktigt att beakta att inre marknaden skall fungera på ett effektivt sätt – detta har hittills långt ifrån alltid varit fallet.

3.14.1

Finansiering av FoU: Kommittén vill här framför allt hänvisa till sitt yttrande ”Investeringar i kunskap och innovation (Lissabonstrategin)” INT/325. EU som helhet ligger helt klart på efterkälken i jämförelse med USA och vissa andra stora konkurrenter. Via det sjunde ramprogrammet för FoU fördelas totalt runt 4 miljarder euro under sju år till energi (undantaget byggandet av Iter), samtidigt som man i USA:s energiproposition föreslår att 4,4 miljarder dollar avsätts bara för 2007, och att beloppet senare skall öka. Förutom ökade offentliga medel till FoU bör det även finnas stimulansåtgärder för att uppmuntra till fler privata investeringar i energi-FoU och till samarbete mellan EU-länderna.

3.14.2

Utbildning: Förutom insatserna för att förbättra kvaliteten på utbildningen i Europa, så bör energisektorn göras mer attraktiv för ungdomar som ett yrkesval med positiva framtidsutsikter. Eftersom tekniken förändras allt fortare så är livslångt lärande nödvändigt.

3.14.3

Allmänhetens medvetenhet: Det är en stor utmaning att ändra beteendet hos var och en av oss i riktning mot en intelligentare energianvändning. Skolor och kampanjer spelar sin roll här. Utbildning av framtidens medborgare i frågan skulle kunna börja redan på låg- och mellanstadiet eftersom barn är mycket intresserade av jordens framtid och gärna vill göra något för den. På arbetsplatser och inom företag har energibesiktning som till exempel baserar sig på frivilliga överenskommelser gett goda resultat.

3.14.4

Prismekanismer, beskattning: Om de är väl utformade kan prissignaler på ett effektivt sätt stödja innovation genom att styra användarnas val. Allmänt höga priser som ett verktyg för att minska energianvändningen är inte särskilt effektivt – det är väl bekant att priselasticiteten när det gäller energi vanligen är svag.

3.14.5

Subventioner: Väl utformade subventioner kan på ett effektivt sätt styra val. På ett tidigt stadium i inlärningskurvorna krävs ofta subventioner för att uppväga alltför höga risker. För att inte snedvrida konkurrensen kan de endast användas inom ramen för befintliga EU-bestämmelser, dvs. för att hantera brister i marknadens funktion. Subventioner måste vara tidsbegränsade och successivt fasas ut. För att ge en extra puff åt energieffektiviteten bör lämpliga stimulansåtgärder tas fram i syfte att övervinna de initiala första extra kostnaderna för energieffektiva apparater, som ofta har kort återbetalningstid.

3.14.6

Politiskt fastställda mål och åtaganden: Dessa ger en signal om vilken riktning man vill att utvecklingen skall gå i. Lika viktiga för investeringsbesluten är de faktiska politiska instrument som används för att nå målen. När man fastställer målen måste man komma ihåg att vissa delar av ekonomin vanligen vinner på det medan andra förlorar, och att överambitiösa mål kan göra mer skada än nytta. För närvarande verkar det finnas en tendens till att fastställa övergripande mål och delmål som syftar till samma resultat, till exempel mål om att sänka koldioxidutsläppen, och i syfte att nå dessa mål ställa upp mål om att öka användningen av förnybar energi. Detta kan leda till lösningar som inte är optimala för att nå det övergripande målet. Både målen och de särskilt utvalda verktygen kräver noggranna konsekvensanalyser, i likhet med avtalen med industrin i Tyskland och Finland.

3.14.7

Utsläppshandel, miljöcertifikat/vita certifikat: Dessa är effektiva verktyg som leder till de fastställda målen om de utformas på rätt sätt. Det är dock svårt att bedöma kostnaderna på förhand och de kan variera väldigt mycket. Ju större marknad och antal marknadsaktörer när det gäller utsläppsrättigheter eller certifikat desto bättre. Om systemet skall tillämpas på företag som konkurrerar på världsmarknaden så måste det vara världsomfattande för att inte snedvrida konkurrensen.

3.14.8

Lagstiftning och bindande standarder: Noggrant planerad reglering kan främja innovation. Reglering kan i synnerhet vara ett effektivt sätt att bli av med föråldrad teknik, och även uppmuntra innovation genom att man uppställer ambitiösa mål på medellång sikt för höjda effektivitetsnormer och därmed tvingar fram energieffektivitet i produkter. Risken för att hämma innovation finns dock alltid. I vilket fall som helst måste det säkerställas att regleringarna inte skapar marknadshinder.

3.14.9

Frivilliga standarder, frivilliga överenskommelser, certifiering: Dessa är innovationsvänliga policyinstrument. De kanske inte alltid leder till att exakta mål uppnås, men de underlättar stora steg framåt inom innovation, praktiskt taget utan risk för negativa sidoeffekter.

3.14.10

Offentlig upphandling: Offentlig upphandling kan spela en viktig roll när det gäller att främja energiinnovation. Metoder som verkar för detta syfte bör tas fram och spridas i stor omfattning. Normalt kräver ”grönare” offentlig upphandling att man använder sig av livscykelanalys, och för denna och andra nya metoder behöver förvaltningarna ofta ytterligare utbildning. EU:s regler för offentlig upphandling, som måste respekteras, erbjuder möjligheter att göra upphandlingen ”grönare” genom krav på användning av de senaste lösningarna.

3.14.11

För att driva igenom den akuta omvandling av energisektorn som behövs måste innovationstempot öka. Kommittén yrkar på att man ägnar särskild uppmärksamhet åt

27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/39

—

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om driftskompatibiliteten hos gemenskapens järnvägssystem (kodifierad version)”

—

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av förordning (EG) nr 881/2004 om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå”

—

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2004/49/EG om säkerhet på gemenskapens järnvägar”

1.1

Förslagen

tycks överensstämma med avsikten att underlätta operatörernas tillträde till det europeiska järnvägssystemet.

De syftar till att

1.2

EESK stöder målet att förenkla förfarandet för ibruktagande.

1.3

EESK anser att dessa förenklingar kommer att öka användningen av gemenskapens järnvägssystem och innebära att en del av belastningen på andra transportmedel överförs till järnvägen. Detta kommer att bidra till en miljöförbättring tack vare användningen av energikällor som förordas i EU:s energiprogram.

1.4

EESK hoppas att en utökad tillämpning av de europeiska normerna för driftskompatibilitet och en uppdelning av certifieringskontrollerna på nationella organ och gemenskapsorgan inte skall medföra några säkerhetsrisker.

1.5

EESK förordar särskilt att behörighetsgränserna mellan de organ som införs i och med det nya systemet skall hanteras omsorgsfullt.

1.6

EESK anser att det för vagnar och personvagnar som tas i bruk efter ikraftträdandet av det aktuella direktivet bör räcka med ett enda tillstånd för ibruktagande som utfärdas av en medlemsstat i gemenskapen. Den nya förordningen om den europeiska byrån kommer att göra det möjligt för järnvägsföretag, infrastrukturförvaltare, fordonsinnehavare och framför allt för nationella certifieringsorgan att

1.7

Kommittén noterar att byrån med sina framtida uppgifter kommer att bli styrorganet för upprättandet av det europeiska järnvägssystemet (bestående av höghastighetstågen, TEN-korridorerna och i framtiden av alla de övriga nationella näten), genom samordning och utvidgning av ERTMS-systemet (European Railway Traffic Management System), offentliggörande av systemet för jämförelse mellan de nationella bestämmelserna och med tekniskt stöd till nationella certifieringsorgan.

1.8

Den europeiska byråns gradvis utökade roll som styr- och kontrollorgan för järnvägssystemets driftskompatibilitet och den tekniska utvecklingen kommer samtidigt att innebära att de nationella certifieringsorganens funktion delvis förändras.

1.9

I syfte att skapa en kunskapsbas för att fastställa gemensamma parametrar vill vi uppmana kommissionen att undersöka möjligheten att inrätta ett europeiskt register över trafikrisker i vilket samtliga medlemsstater deltar.

1.10

Målet är att inrätta en europeisk marknad för den rullande materielen, för underhållet av systemen och den rullande materielen och den personal som skall sköta transporttjänsterna.

1.11

Detta skulle innebära ett enastående tillfälle för de europeiska tillverkarna av rullande materiel, framför allt om det i samband med de tekniska valen vad gäller SDI skapar en möjlighet att bevara ett lämpligt antal tillverkare för att säkerställa en konkurrenskraftig europeisk marknad för rullande material (och för dess underhåll).

1.12

EESK vill inskärpa att järnvägsoperatörerna inte får drabbas av ökad byråkrati vid tillämpningen av direktivet om järnvägssäkerheten om den rullande materielen tas i bruk innan direktivet träder i kraft och inte är försedd med EG-kontrollförklaring.

1.13

EESK anser att det bör inrättas nationella certifieringsorgan i länderna inom det europeiska statistiksystemet.

1.14

I analysen över undantagen från TSD bör man med avseende på den ekonomiska balansen i projektet särskilt undersöka den effekt som gemenskapens medfinansiering har på projektets ekonomiska genomförbarhet.

1.15

Kommittén anser att analysen av undantagen inte skall göras för varje enskild TSD utan för hela TSD-systemet.

1.16

De nuvarande språkreglerna bör tillämpas när byrån offentliggör TSD.

EESK anser att man bör begära byråns bedömningar och utlåtanden i samband med samtliga byggnads- och moderniseringsarbeten, även om de inte finansieras av Europeiska gemenskapen, för att rikta in såväl nationella som europeiska åtgärder mot det europeiska säkerhetssystemet.

1.17

Kommittén anser att alla berörda aktörer bör få möjlighet att begära ett utlåtande från den europeiska byrån även om ett sådant skulle strida mot de nationella certifieringsorganens bedömning. Detta är särskilt viktigt när det gäller järnvägsföretagen inom gemenskapen och arbetstagarorganisationerna inom den berörda sektorn.

2.1.1

För att man successivt skall kunna inrätta ett europeiskt järnvägsområde utan gränser krävs tekniska bestämmelser rörande de rättsliga aspekterna på säkerhet, drift och förfaranden för tillgång till systemet.

2.1.2

I rådets direktiv 91/440/EEG av den 29 juli 1991 och 95/18/EG av den 19 juni 1995 samt rådets och Europaparlamentets direktiv 2001/14/EG av den 26 februari 2001 om utvecklingen av gemenskapens järnvägar föreskrivs att alla järnvägsföretag inom gemenskapen som har fått licens utfärdad av en medlemsstat och som vill tillhandahålla godstransporter successivt skall få tillgång till gemenskapens infrastruktur med hjälp av ett nytt regelverk.

2.1.3

En förutsättning för att säkerhet och driftskompatibilitet skall kunna uppnås samtidigt är en teknisk arbetsinsats som bör ske under ledning av ett särskilt organ. Därför har det inrättats en europeisk järnvägsbyrå för säkerhet och driftskompatibilitet.

2.1.4

Byråns viktigaste verksamhetsområden omfattar följande:

2.1.5

De nationella förfarandena för godkännande av lok betraktas för närvarande som ett av de största hindren för att starta nya järnvägsföretag inom godstransportsektorn, och de utgör även ett stort hinder för det europeiska järnvägssystemets driftskompatibilitet.

2.1.6

Eftersom ingen medlemsstat på egen hand kan bestämma att ett tillstånd för ibruktagande som den utfärdar skall vara giltigt på andra medlemsstaters territorier, behövs ett gemenskapsinitiativ för att harmonisera nationella förfaranden, förenkla dem och få till stånd en systematisk tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande.

2.1.7

Dessutom har kommissionen för avsikt att konsolidera och slå samman direktiven om järnvägssystemets driftskompatibilitet inom ramen för programmet för förenkling av lagstiftningen i syfte att skapa ett enhetligt regelverk för det europeiska järnvägssystemet.

2.1.8

De nuvarande initiativen gör det möjligt att göra transporterna mer konkurrenskraftiga genom att minska kostnaderna för järnvägssektorn.

2.2.1

Byrån skall underlätta förfarandet för certifiering av befintlig rullande materiel, med hjälp av ett referensdokument som gör det möjligt att jämföra de olika nationella bestämmelserna.

2.2.2

Byrån skall bedöma driftskompatibiliteten i ansökningar om gemenskapsfinansiering av projekt rörande infrastruktur och rullande materiel.

2.2.3

Byrån skall bedöma förhållandet mellan fordonsinnehavare och järnvägsföretag (t.ex. RIV-avtalet; avtalet mellan järnvägsföretagen rörande utbyte och utnyttjande av vagnar), särskilt i fråga om underhåll, och lägga fram rekommendationer för kommissionen om hur detta skall regleras.

2.2.4

Byrån skall utarbeta rekommendationer för fastställandet av gemensamma kriterier för fastställande av yrkeskunskaper och bedömning av den personal som deltar i driften och underhållet.

2.2.5

Byrån skall fungera som behörig myndighet för ERTMS-projektet (det europeiska trafikstyrningssystemet).

2.3.1

Syftet med förslaget är att förenkla och modernisera det europeiska regelverket. Det är i detta sammanhang som förslaget om en kodifiering och sammanslagning av de aktuella direktiven om driftskompatibilitet åter läggs fram.

2.3.2

Mot bakgrund av tio års erfarenhet av genomförandet av direktiven om driftskompatibilitet föreslår kommissionen även en rad förbättringar i den tekniska delen av regelverket.

2.4.1

Ändringen av artikel 14 i järnvägssäkerhetsdirektivet gör det möjligt att precisera vilken del av ett tillstånd som skall erkännas ömsesidigt och vilken del som är direkt knuten till fordonets kompatibilitet med infrastrukturen i fråga.

2.4.2

Ändringarna av regelverket innebär följande:

3.1.1

Järnvägssystemet är till sin natur sådant att alla delar bidrar till systemets säkerhet.

3.1.2

Om byråns verksamhetsområde utökas från driftskompatibilitetssystemet till säkerhetssystemet kommer dess befogenheter med tiden att omfatta systemets alla delar.

3.1.3

Det är tänkbart att det i slutet av processen endast finns ett gemensamt system och en enda järnvägsbyrå.

3.1.4

Jämförelser mellan regelverken bör betraktas som ett nödvändigt steg i denna riktning.

3.1.5

Det är nödvändigt att bedöma de olika följder som valet av TSD och de nya certifieringsförfarandena får för de olika medlemsländerna, infrastrukturförvaltarna, järnvägsföretagen, fordonsinnehavarna och slutkonsumenterna.

3.1.6

Framför allt i samband med harmonisering av de tekniska normerna och certifieringsförfarandena bör man se till att den ekonomiska balansen mellan de olika nationella näten och aktörerna på marknaden upprätthålls.

3.1.7

Byrån bör få i uppgift att styra de tekniska valen mot ett nät som är öppet för driftskompatibilitet nu och i framtiden, inte bara med hjälp av ekonomiska incitament.

3.1.8

Man bör beakta att byråns befogenheter kommer att utvidgas till att omfatta hela gemenskapens järnvägsnät, i enlighet med förslaget till direktiv om driftskompatibilitet.

3.2.1

I förslaget till direktiv föreskrivs en förenkling av de tekniska specifikationerna för systemet för höghastighetståg och det traditionella järnvägssystemet när dessa är jämförbara.

3.2.2

I förslaget till direktiv föreskrivs att TSD skall utvidgas till att omfatta inte bara höghastighetstågen och TEN-korridorerna (transeuropeiska vägnätet) utan även alla nationella nät, med förbehåll för vissa undantag.

3.2.3

Denna utvidgning innebär en vändpunkt i politiken för teknisk utveckling av det europeiska järnvägssystemet, mot ett enda europeiskt nät. Utökningens ekonomiska och strategiska effekter är större än vad som anges i inledningen till förslaget.

3.2.4

Besluten om vilka TSD som skall tillämpas på nya projekt och större modifieringar av befintlig infrastruktur kommer till stor del att vara gemenskapens ansvarsområde.

3.2.5

Gemenskapsbesluten om fastställande och utveckling av TSD i förhållande till den nuvarande situationen i medlemsländerna får stora ekonomiska följdverkningar för de olika medlemsländernas planering av investeringar i teknik och infrastruktur.

3.2.6

Kommittén anser att det krävs en ekonomisk bedömning av effekterna av nya TSD i varje medlemsstat som underlag för att bedöma om ett antagande är lämpligt.

3.2.7

Denna bedömning bör utformas på olika sätt för TSD med effekter på medlemsstaternas offentliga investeringar och TSD med effekter på järnvägsföretagens och de privata aktörernas investeringar.

3.2.8

I och med att tillämpningsområdet för TSD utsträcks till hela det europeiska järnvägnätet, med vissa undantag, kan man även tänka sig ett nytt system för relationerna mellan Europeiska järnvägsbyrån och certifieringsorganen i de olika medlemsstaterna.

3.2.9

Det är sannolikt att de sistnämnda organen kommer att koncentrera sin verksamhet på certifiering av företag och aktörer i stället för på utvecklingen av tekniska standarder.

3.2.10

Ändringen av säkerhetsdirektivet är en av de tekniska ändringarna för att uppnå målet att underlätta rörligheten för driftskompatibel rullande materiel.

3.2.11

Samtidigt införs det nya begreppet ”innehavare” av järnvägsvagnar.

3.2.12

Certifieringsprocessen för rullande materiel organiseras på så sätt att materielen bedöms av olika organ beroende på vilken teknisk aspekt det gäller.

3.2.13

De aspekter som ingår i TSD skall kunna kontrolleras av vilket nationellt certifieringsföretag som helst.

3.2.14

Ytterligare nationella aspekter skall kontrolleras av det nationella certifieringsorganet för nätet i fråga. Det nationella certifieringsorganet skall ta del av gemenskapens certifieringar, kontrollera de nationella specifikationerna och utfärda säkerhetsintyg. Det har befogenhet att avslå en ansökan om certifiering och har därför ansvar för överensstämmelsen mellan alla certifierade delar.

3.2.15

Europeiska järnvägsbyrån fungerar som en oberoende överklagningsinstans för ansökningar om certifiering.

3.2.16

Kommittén har inga fler kommentarer, förutom de allmänna kommentarer som återfinns i tidigare avsnitt (Driftskompatibilitet och Järnvägsbyrån).

4.1.1

Artikel 8a: Byrån skall sammanställa och uppdatera ett dokument där överensstämmelsen med den nationella lagstiftningen bedöms för varje parameter (punkt 2) och skall endast lämna tekniska utlåtanden om följande:

Byråns arbete skulle bli effektivare om utlåtandena vore bindande och skulle kunna begäras också av de berörda aktörerna: infrastrukturförvaltarna, järnvägsföretag, innehavarna av den rullande materielen.

4.1.2

Artikel 15: Byråns uppdrag borde utvidgas till att omfatta samtliga moderniserings-, ombyggnads- eller byggnadsprojekt som berör de delar av infrastrukturen som är underkastade befintliga eller framtida TSD.

4.1.3

Artikel 16a: Byrån måste få bedömningsparametrar för valet mellan ”frivilligt eller obligatoriskt” system för certifiering som bygger på följande:

De eventuella effekter som certifieringssystemet kommer att innebära för de järnvägsföretag som är fordonsinnehavare måste framhållas.

4.1.4

Artikel 18: Det måste understrykas att byrån vid utformningen av mallarna för ansökan om registrering skall sträva efter att minimera de specifikationer som inte ingår i de gemensamma delarna.

4.1.5

Artikel 21b: Byråns mandat tycks överensstämma med dess mål. Man slår inte vakt om subsidiaritetsprincipen.

4.2.1

Artikel 1: Om TSD skall utsträckas till EES-området måste de nationella certifieringsorganen också erkännas.

4.2.2

Artikel 6: Den frihet byrån ges vad gäller reglerna för vilka språk som TSD:s tekniska bilagor skall offentliggöras på ligger inte i linje med ett enkelt och gemensamt tillträde till gemenskapslagstiftningen rörande driftskompatibiliteten.

4.2.3

Artikel 7: Begreppet undantag förefaller mycket brett framför allt vad gäller de ekonomiska skälen, eftersom gemenskapsfinansieringens effekter på analysen över den ekonomiska genomförbarheten inte behöver beaktas. Det vore bättre att tillämpa undantagssystemet på samtliga TSD för det projekt som skall behandlas än på en enskild TSD.

27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/44

1.1

Kommittén välkomnar kommissionens förslag till direktiv om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar. Det strategiska målet med detta är att harmonisera EU:s lagstiftning rörande transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar. Detta skall leda till förbättrad säkerhet vid transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar.

1.2

Förslaget innebär en uppdatering av de fyra befintliga direktiven och de fyra befintliga kommissionsbesluten om transport av farligt gods. Rättsakterna sammanförs i en enda rättsakt, och tillämpningsområdet för EU:s regler utvidgas till att inte bara omfatta väg- och järnvägstransport utan även transport på inre vattenvägar.

1.3

Kommittén delar kommissionens uppfattning att det är svårt att tala om att skapa så säkra förhållanden som möjligt vid transport av farligt gods om inte alla typer av inlandstransporter (på väg, järnväg och inre vattenvägar) omfattas av en enhetlig gemenskapslagstiftning.

1.4

Kommittén instämmer i kommissionens påstående att en harmonisering av den tvingande lagstiftningen om transporter av farligt gods på väg och järnväg, som inte kräver någon grundläggande ändring av de nuvarande bestämmelserna men medför en utvidgning av gemenskapsrättens tillämpningsområde till att omfatta även transporter på inre vattenvägar, innebär en betydande förenkling av lagstiftningen och de administrativa förfarandena både för myndigheter och privata aktörer.

1.5

Genom att samtliga tre transportslag omfattas av en och samma rättsakt och genom att man skapar en möjlighet till att bara hänvisa till internationella avtal och överenskommelser om transport av farligt gods i bilagorna till direktivet (som inte skulle ingå i direktivet, vilket är fallet i dag) minskar gemenskapens regelverk betydligt i omfattning.

1.6

Kommittén anser att den rättsliga form som föreslås för de nya bestämmelserna, dvs. ett direktiv, är en bra lösning. Med tanke på den stora mängd undantag och friheter som medlemsstaterna har på detta område vill kommittén dock uppmana alla medlemsstater att i så stor utsträckning som möjligt samarbeta med kommissionen på detta område, så att lagstiftningen verkligen harmoniseras.

1.7

Kommittén vill understryka att den med tanke på förslagets detaljerade formuleringar rörande de tekniska villkoren för transport av farligt gods och själva godstyperna bara kan ta ställning till de mer allmänna frågorna i förslaget.

1.8

Kommittén uppskattar kommissionens information om att medlemsstaterna och de berörda parterna, dvs. branschorganisationer som representerar företag som sysslar med transport av farligt gods, haft ett grundläggande inflytande på innehållet i förslaget och att man under samrådets gång försökt nå en så gemensam ståndpunkt som möjligt.

1.9

Kommittén ställer sig positiv till att kommissionen fortsättningsvis kommer att få stöd av en särskild föreskrivande kommitté för frågor rörande transport av farligt gods som kommer att hjälpa till under kommittéförfarandena.

1.10

Kommittén ställer sig också positiv till att näringslivsorganisationerna genom möjligheten att delta i den föreskrivande kommitténs sammanträden på löpande basis kunnat framföra sina synpunkter under arbetet med förslaget, att samråd genomförts också med Eftaländerna och att Europaparlamentet erhållit löpande information.

1.11

Kommittén uppskattar att man också genomfört samråd med Centralkommissionen för Rhensjöfarten med tanke på att 80 % av transporterna av farligt gods i Europa sker på denna flod.

1.12

Kommittén har också noterat kommissionens uppgift om att externa konsulter under 2004-2005 genomförde en utvärdering av detta politikområde:”Evaluation of the EU policy on the transport of dangerous goods since 1994”. Denna visade att det alternativ som föreslås är lämpligast samt att en klar majoritet av de tillfrågade i det offentliga samrådet uttalat sig för den politik som kommissionen föreslår.

1.13

Kommittén anser det vara mycket önskvärt att kommissionen, när uppgiften att översätta och offentliggöra de tekniska bilagorna till direktivet överförs till medlemsstaterna, ger medlemsstaterna finansiellt stöd för detta.

1.14

Med tanke på vad som nämns ovan är kommittén övertygad om att förslaget, som utarbetats av högklassiga specialister inom transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar från olika medlemsstater, bör stödjas.

1.15

Kommittén önskar icke desto mindre peka på ett antal punkter som måste preciseras eller förklaras ytterligare: Det handlar här om bristen på en definition av själva termen farligt gods för direktivets vidkommande, om att medlemsstaterna endast skall ha rätt att förbjuda transport av farligt gods inom sina territorier av andra skäl än säkerhetsskäl och om bristen på information i bilagorna III.2 och III.3.

Kommitténs kommentarer i dessa frågor återfinns i avsnittet Särskilda kommentarer.

2.1

Transport av farligt gods (kemiska material, rengöringsmaterial, bensin, explosiva ämnen, patroner till små vapen, aerosolbehållare, radioaktiva material, bekämpningsmedel m.m.) på väg, järnväg och inre vattenvägar innebär en betydande olycksrisk. Detta gäller alla transportslag: på väg, järnväg och inre vattenvägar. Detta utgör en fara för hälsan och livet inte bara för de personer som är involverade i transporten av godset utan också för många invånare i städer och byar.

2.2

Åtgärder har redan vidtagits för att transport av sådant gods skall ske under så säkra förhållanden som möjligt. I dag regleras de internationella transporterna av farligt gods i internationella avtal och överenskommelser som grundar sig på rekommendationer från Förenta nationerna. Denna organisation har, i syfte att sörja för säkra transporter av farligt gods och för fri och multimodal rörlighet för internationella transporttjänster, utfärdat och regelbundet uppdaterat dokumentet ”Recommendations on the Transport of Dangerous Goods Model Regulations”.

2.3

Vikten av en reglering av transporterna av farligt gods har inte bara att göra med själva godsets egenskaper utan också med volymen. Transporterna av farligt gods i EU uppgår redan till sammanlagt 110 miljarder tonkilometer per år, vilket motsvarar cirka 8 % av alla godstransporter i EU. Av denna mängd står vägtransporterna för 58 %, järnvägstransporterna för 25 % och transporterna på de inre vattenvägarna för 17 %. Om man bortser från järnvägstransporterna kan man konstatera en uppåtgående trend.

2.4

I Europa har internationella avtal införts i sektorn för transport på väg, järnväg och inre vattenvägar genom följande tre instrument:

2.5

EU:s lagstiftning om inlandstransport av farligt gods omfattar dock endast transporter på väg och järnväg. För dessa båda transportsätt innebär lagstiftningen en hög transportsäkerhetsnivå, ett fritt tillhandahållande av transporttjänster och fri rörlighet för fordon och transportutrustning på EU:s territorium. Gemenskapslagstiftningen på området består av följande fyra rättsakter:

2.6

Det finns däremot inga EU-regler för transport av farligt gods på inre vattenvägar. För transport av farligt gods på inre vattenvägar finns det visserligen två system av bestämmelser som reglerar transporterna i områdena kring Rhen och Donau (ADN-R och ADN-D). Det handlar dock om regionala bestämmelser. Dessutom finns det nationella bestämmelser för nationella transporter. Bristen på lagstiftning på detta område beror bland annat på att ADN inte undertecknats. Kommissionens förslag från 1997 till ett direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om transport av farligt gods på inre vattenvägar antogs aldrig och drogs tillbaka 2004.

2.7

Avtalet om transport på inre vattenvägar håller för närvarande dock på att ratificeras och man förväntar sig att det skall träda i kraft senast 2009. Kommittén instämmer därför i kommissionens påstående att det är logiskt att ta med transporterna på de inre vattenvägarna i gemenskapens lagstiftning, åtminstone för harmoniseringens skull. Detta ger också en möjlighet att uppdatera och harmonisera den lagstiftning som finns. Dessutom bör man inte låta två olika rättssystem uppstå: ett för internationella och ett annat för nationella transporter. En annan orsak till lagändringen är att EU:s nuvarande lagstiftning om transport av farligt gods är ganska invecklad. Rättsakterna rörande vissa transportslag innehåller vissa inkonsekvenser, och några av bestämmelserna är eller kommer inom kort att bli föråldrade. Detta gäller till exempel två nuvarande direktiv som kan anses som överflödiga, eftersom de bestämmelser som de innehåller redan har införlivats med ADR, RID och ADN. Det finns också ett tekniskt problem med direktivens nuvarande struktur. En gång vartannat år, varje gång de internationella avtalen och överenskommelserna ändras, måste man enligt direktiven nämligen göra en fullständig översättning av de omfattande tekniska bilagorna. Detta är ovanligt svårt och kostsamt att genomföra.

2.8

Enligt uppgifter från kommissionen kommer de problem som nämns ovan inte bara att finnas kvar utan till och med förvärras om man inte gör något åt saken. De nuvarande, invecklade bestämmelserna kommer förmodligen att bli ännu mer invecklade till följd av ändringar i de internationella avtalen och överenskommelserna. Föråldrade bestämmelser kommer att bibehållas och vilseleda användarna, och risken för överträdelser av de tvingande bestämmelserna kommer att öka. EU:s bestämmelser kan i stället för att bli mer användarvänliga bli helt användarovänliga. I takt med den ökande användningen av multimodala koncept kommer det faktum att olika regler gäller för olika transportsätt att skapa dagliga praktiska svårigheter vid multimodal transport, och kostnaderna kommer att öka helt i onödan. Det faktum att det inte är samma regler som gäller för internationell och nationell transport kommer att hämma utvecklingen av transport på inre vattenvägar, trots att just detta transportsätt, på grundval av statistiken, är att föredra i många fall.

2.9

Därför föreslår man ett nytt direktiv som innebär en uppdatering av de fyra direktiv och de fyra kommissionsbeslut som finns om transport av farligt gods. Rättsakterna sammanförs i en enda rättsakt (alla tre transportslagen omfattas då av en enda rättsakt) och tillämpningsområdet för EU:s regler utvidgas till att även omfatta transport på inre vattenvägar.

2.10

Genom det nya direktivet upphävs de befintliga direktiven 94/55/EG och 96/49/EG om transport av farligt gods, i deras ändrade lydelser, direktiven 96/35/EG och 2000/18/EG om säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods samt kommissionens beslut 2005/263/EG och 2005/180/EG om nationella undantag från direktiven 94/55/EG och 96/49/EG, i deras ändrade lydelser. Här bör man tillägga att bestämmelserna i direktiven 96/35/EG och 2000/18/EG för närvarande ingår i bilagorna till direktiven 94/55/EG och 96/49/EG. Detta innebär att de förstnämnda blir överflödiga när det gäller transport på väg och järnväg.

2.11

Förslaget går ut på att befintliga bestämmelser i internationell rätt skall införlivas i gemenskapens lagstiftning och att de internationella bestämmelserna skall göras tillämpliga på nationella transporter. Förslaget innebär alltså en klar förenkling av gemenskaps–lagstiftningen rörande transport av farligt gods, och detta trots att lagstiftningens tillämpningsområde utvidgas.

2.12

Förslaget innebär också att ansvaret för den obligatoriska översättningen och publiceringen av de tekniska bilagorna till direktivet som hittills vilat på gemenskapen, och i praktiken på kommissionen, skall flyttas över till medlemsstaterna. Ett av de främsta skälen till detta är att de översättningar som görs vid gemenskapen inte alltid varit av högsta kvalitet och att medlemsstaterna i praktiken tvingats göra egna översättningar och eventuellt rättelser. Bilagorna uppdateras vartannat år. Kommissionen bör därför finansiellt stödja de nationella översättningarna. Kommissionen är dock medveten om att gemenskapen sparar så mycket på att inte längre ansvara för översättningen och publiceringen att detta uppväger kostnaderna för stöd till medlemsstaterna.

2.13

Förslaget går ut på att man skapar ett system där de internationella överenskommelserna om transport av farligt gods endast nämns i bilagorna till direktivet och inte ingår i direktivet, vilket nu är fallet. Detta förutses leda till att gemenskapens regelverk minskar i omfattning med upp till 2 000 sidor.

2.14

I och med att gemenskapslagstiftningen förenklas kommer också införlivandet av gemenskapslagstiftningen i den nationella lagstiftningen att förenklas. Myndigheternas arbete med att se till att lagstiftningen efterlevs och deras rapportering kommer att bli enklare och effektivare genom att reglerna för transport av farligt gods harmoniseras.

2.15

En förenkling och harmonisering av bestämmelserna skulle underlätta de administrativa förfarandena för alla som är verksamma inom transport av farligt gods, från avsändare till mottagare.

2.16

En harmonisering av bestämmelserna skulle också leda till att dokumentationen kring transporter och fordon förenklades. Det skulle också göra det lättare att utbilda berörda personer och underlätta rådgivningen i säkerhetsfrågor vid transport av farligt gods.

2.17

Förslaget ingår i kommissionens löpande program för uppdatering och förenkling av EU-lagstiftningen och i kommissionens arbets- och lagstiftningsprogram.

3.1

För det första: Förslaget till ”Europaparlamentets och rådets direktiv om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar” innehåller ett avsnitt med definitioner av vissa ord och beteckningar (t.ex. ADR, RID, ADN, fordon, vagn och fartyg). Det finns dock ingen information om vad som menas med själva begreppet ”farligt gods”. Om man tänker på antalet varor som redan finns och de tekniska framstegen, som leder till att listan hela tiden blir längre, är detta utan tvivel allt annat än en enkel uppgift. Kommittén anser icke desto mindre att förslaget måste innehålla information om vad som avses med ”farligt gods” i direktivet.

3.2

För det andra: Enligt utkastet till direktiv skall medlemsstaterna ha rätt att reglera och förbjuda transport av farligt gods inom sina territorier, men endast av andra skäl än transportsäkerhetsskäl. Kommittén förstår de överväganden som legat till grund för tanken att ge medlemsstaterna rätt att reglera och förbjuda transport av farligt gods men förstår inte varför detta endast gäller vid ”andra skäl än säkerhetsskäl”. Enligt kommittén innebär den formulering som föreslås i detta förslag, som har till syfte att öka säkerheten vid transport av farligt gods, att en medlemsstat inte kommer att kunna förbjuda transport av farligt gods just med hänvisning till transportsäkerheten, vilket framstår som ologiskt. För kommittén står det dessutom inte klart hur samordningen av dessa förbud mot gränsöverskridande transporter skall ske om medlemsstater inför olika förbud.

3.3

För det tredje: Under punkterna III:2 och III:3 i bilaga III (Transport på inre vattenvägar) finns det ingen information om vilka ytterligare övergångsbestämmelser eller nationella tilläggsbestämmelser som planeras. Kommittén anser av denna anledning att man bör specificera huruvida man verkligen inte planerar några sådana bestämmelser eller om de håller på att utarbetas.

27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/47

1.1

Galileo är den europeiska rymdpolitikens flaggskepp. Projektets omfattning och strategiska karaktär har lett till ett samarbete mellan Europeiska rymdorganisationen och Europeiska unionen. Mellanstatliga inslag och gemenskapsinslag skall tillsammans bidra till att projektet lyckas. I samma samarbetsanda skall projektet genomföras i form av ett offentlig-privat partnerskap.

1.2

Den första försökssatelliten, som var föregångare till de kommande satellitkonstellationerna med trettio satelliter, placerades i omloppsbana i slutet av 2005, och projektet förlöper alltså normalt, men inte utan problem och förseningar.

1.3

Galileo kommer att bli ett världsomspännande satellitnavigeringssystem med en uppsättning tjänster för lägesbestämning, navigering och tidsbestämning.

1.4

Med sina trettio satelliter och markstationer kommer Galileo att ge användare inom olika sektorer information om det geografiska läget. Det gäller bland annat transportsektorn (lokalisering av fordon, fartyg och luftfartyg, ledningssystem, körvägledning osv.), rättsväsende, polis och tull (gränskontroller), byggentreprenader (topografi, geodesi och system för geografisk information), fritidssektorn (orientering till sjöss och i bergsområden), sociala tjänster (assistans till personer med funktionshinder och äldre), statliga säkerhets-myndigheter och slutligen, tack vare lokaliseringstjänster med hjälp av radiofyrar, räddning av personer i sjönöd och av personer som befinner sig i isolerade områden på olika ställen i världen.

1.5

Enligt vissa prognoser kommer marknaden för varor och tjänster i anslutning till tillämpningen av satellitnavigering att uppgå till 400 miljarder euro 2025.

1.6

Förhandlingarna om koncessionsavtal har nu hamnat i ett dödläge på grund av den stora oenighet som råder mellan de olika aktörerna i fråga om den ekonomiska modellen för Galileo och industrikonsortiets förvaltning. Situationen är så allvarlig att förseningarna och avsaknaden av framsteg i förhandlingarna utgör en risk för projektet i sig.

1.7

Med hänsyn till detta bad rådet (transport) i mars kommissionen att sammanfatta läget när det gäller förhandlingarna om koncessionsavtalet och undersöka eventuella alternativa lösningar. I sitt meddelande om ”Galileo vid ett vägskäl” uppmanar kommissionen, mot bakgrund av att situationen har låst sig, rådet och Europaparlamentet att begrunda att de pågående förhandlingarna om koncessionsavtalet har misslyckats och att fatta ett beslut om att avsluta dem. Samtidigt ber kommissionen dem emellertid att bekräfta sin vilja att genomföra och fullfölja Galileoprogrammet. Kommissionen föreslår en alternativ modell i vilken utvecklings- och utbyggnadsfasen stöds och finansieras av de offentliga myndigheterna och där koncessionsavtalet endast avser driften. Europeiska rymdorganisationen skulle fungera som arbetsledare och upphandlande myndighet för Europeiska unionen.

2.1

Kommissionstexten innehåller dels en kortfattad beskrivning av systemet och dess förutsägbara utveckling, dels en beskrivning av nya applikationer som blir möjliga. Fem olika typer av tjänster kommer att erbjudas (allmänt tillgängliga tjänster, kommersiella tjänster, livräddande tjänster, sök- och räddningstjänster samt reglerade offentliga tjänster som är behörighetsskyddade). I grönboken behandlas inte tillämpningar som hör till de sistnämnda tjänsterna, vilka det står medlemsstaterna fritt att använda eller inte. Varje medlemsstat konsulteras direkt av kommissionen, som sammanställer svaren och gör en sammanfattning.

2.2

Kommissionen räknar upp följande aktiviteter som berörs eller kan komma att beröras:

2.3

Den långa listan över möjliga tillämpningar understryker i själva verket deras omfattning och mångfald.

2.4

Grönboken avslutas som vanligt med ett antal frågor till de berörda aktörerna. Det är inte EESK:s uppgift att besvara dem i detalj, utan snarare att framhålla särskilt viktiga frågor och ställa de frågor som borde ha ställts, men som inte blev ställda.

2.5

Kommissionen analyserar de svar på grönboken som den har mottagit från de berörda aktörerna. Dessa är ganska få och i vissa fall alltför övergripande för att kunna användas. Kommissionen skall därför komplettera med mer djupgående samråd för att kunna offentliggöra en handlingsplan i oktober 2007. Hittills har ingen av de större ekonomiska sektorerna visat något egentligt intresse för betaltjänster. Däri ligger svårigheten i att konkurrera med en tjänst som allmänheten har gratis tillgång till, även om det inte finns några garantier. Detta väcker frågan om det europeiska systemets ekonomiska och finansiella jämvikt. Det är en civil tjänst och den har inte samma offentliga (militära) stöd som det amerikanska GPS-systemet.

3.1

Fråga 2 (1), om skydd för privatlivet, är särskilt viktig. EESK har redan tidigare uppmärksammat den och understrukit att principen om respekt för privatlivet bör vara föremål för ett starkt skydd. Det gäller att finna en balans mellan rätten till skydd för privatlivet och de möjligheter som tekniken ger. Det bör emellertid understrykas att satellitnavigerings- och lägesbestämningssystemen gör det möjligt för användarna att bestämma sin position, men att endast de själva och inga andra har information om denna, om de inte beslutar att förmedla den, till exempel via telekommunikationsmedel som GSM. Antingen det handlar om GPS, Galileo eller det ryska systemet GLONASS, rör det sig om envägssystem, och navigeringssystemets operatör har inte någon information om användarna och kan inte veta vem det är som använder navigationssignalerna och ännu mindre var de befinner sig. Därför bör frågan om skyddet för privatlivet analyseras på den nivå där de enskilda tillämpningarna erbjuds användarna. Många tjänster kräver i själva verket att användarens position omedelbart skickas till en server, som därefter kan tillhandahålla den information som användaren begärt (exempelvis trafikupplysningar).

3.2

Fråga 5 (2) om internationellt samarbete väcker ett antal frågor. EU har tecknat samarbetsavtal med Kina, Israel, Sydkorea, Marocko och Ukraina, och det finns planer på avtal med Indien, Brasilien, Argentina och Australien. Självklart är samarbetsavtal önskvärt för att man skall kunna utvidga Galileos bas på det internationella planet, framför allt när det gäller frågor som standardisering, öppnande av marknaderna, certifiering och frekvenser samt immateriella rättigheter, men man bör vara på sin vakt eftersom vissa aktörer har som främsta mål att ta till sig europeisk kunskap och know-how för att tjäna tid och utveckla egen teknik som sedan kan konkurrera med Galileo. Det står i dag helt klart att detta var anledningen till att Kina 2003 undertecknade samarbetsavtalet med EU om Galileo. Det är för övrigt förvånande att konstatera att vare sig Norge eller Schweiz ännu inte har något avtal med EU för samarbetet om Galileo, trots att de finansierar programmets utvecklings- och valideringsfas via sitt medlemskap i Europeiska rymdorganisationen. Frågan om deras eventuella tillgång till Galileos behörighetsskyddade tjänster är därmed ännu inte avgjord.

3.3

I vilket fall som helst har de samarbeten som inletts allmänt sett inte avsett de behörighetsskyddade offentliga tjänsterna. Dessutom har förhandlingarna om internationellt samarbete tappat farten, då prioriteringen har varit att effektivt genomföra det europeiska satellitnavigeringssystemet, något som är symptomatiskt med hänsyn till de problem man har mött.

3.4

Frågorna 6 och 7 (3) om standarder och certifiering avser problemet med certifiering av utrustningen, av själva systemet och av navigeringsterminaler ombord. Denna fråga är särskilt känslig när det gäller luftfart och järnväg, två sektorer där säkerhets- och signalutrustningen är föremål för ett rigoröst certifieringsförfarande som måste erkännas på internationell nivå. En certifiering av Galileo-systemet självt är endast meningsfull om man ser till ett specifikt tillämpningsområde åt gången, exempelvis den civila luftfarten, och fastställer tillämpbara standarder och certifieringsförfaranden. Certifieringen av terminaler och utrustning ombord på rörliga fordon som använder Galileos tjänster förutsätter inte bara en terminal för lägesbestämning utan även all annan utrustning som krävs för lägesbestämning och som slutligen förser piloten eller kaptenen med detaljerade uppgifter. De vanliga certifierings-förfarandena som hör till tillämpningen skall i dessa fall användas. Det innebär att frågan skall behandlas för varje enskild tillämpning.

3.5

Ansvaret är en annan aspekt av frågan, som endast tas upp kortfattat trots att den är av stor betydelse. Det måste tillstås att denna aspekt är synnerligen komplicerad. Man bör även ta upp frågan om avtalsrättsligt ansvar, som är ganska enkel, men också den om icke-avtalsrättsligt ansvar, som är mycket svårare. Dessutom bör man beakta att ansvarsnivån kan variera beroende på om det rör sig om allmänt tillgängliga tjänster, kommersiella tjänster eller offentliga tjänster. Europeiska kommissionen överväger en modell liknande den som finns inom den civila luftfarten, dvs. täckning upp till ett visst belopp genom försäkringar, och därefter av de offentliga myndigheterna. Den grundläggande frågan i det fallet är att fastställa tröskeln för när det offentliga skall svara för risktäckningen. Den tröskel som i dag diskuteras är hög, cirka en miljard euro.

3.6

I vilken utsträckning kan en signalleverantör garantera tjänstens prestanda? Frågan är särskilt viktig när det gäller luftfart, järnväg och sjöfart.

3.7

Vem bär exempelvis ansvaret – och i vilken omfattning – om den dåliga kvaliteten på en signal förorsakar en flygkatastrof eller ett skeppsbrott, som kanske leder till oljeutsläpp? Det är i sammanhanget viktigt att skilja mellan avtalsrättsligt ansvar å ena sidan och icke-avtalsrättsligt ansvar å den andra.

3.8

Skall Galileo-systemets operatör stå för hela ansvaret eller dela det med olika länder? Och i så fall med vilka länder? Det land som lanserade det, Europeiska unionen eller de länder som deltar i projektet? Dessa frågor bör diskuteras så att den kommersiella användningen av Galileo kan utvecklas inom en tillfredsställande och säker rättslig ram.

3.9

Det finns prejudikat, till exempel Ariane. Risken för att en utomstående skall skadas vid uppskjutningen täcks av Arianespace upp till ett belopp på 100 miljoner euro. Franska staten står för kostnader som överstiger detta belopp. På det civila luftfartsområdet finns det exempel på liknande riskdelning mellan kommersiella operatörer och staten, som skulle kunna tillämpas när det gäller Galileo. Svårigheten är emellertid att komma överens om var gränsen skall dras: Vilken fördelning är lämplig mellan staten och operatören, framför allt när det gäller en ny tjänst?

3.10

Ett sådant system för Galileoprogrammet förutsätter naturligtvis att man tydligt definierar vilken offentlig myndighet som skall dela ansvaret med Galileos operatör.

3.11

Fråga 9 (4) om immateriella rättigheter är viktig. Även om offentliga institutioner finansierar den inledande forskningen är det viktigt att de immateriella rättigheterna avseende produktutvecklingen tillfaller företagen, i synnerhet de små och medelstora företagen, som utvecklar och genomför dem.

3.12

Slutligen bör man diskutera den militära användningen av Galileo. Till skillnad från GPS-systemet, som är ett militärt system som utan inskränkningar öppnats upp för det civila, är Galileo ett civilt system. Precis som när det gäller GPS-systemets civila signal finns det inget som hindrar väpnade styrkor i vilket land som helst från att använda Galileos allmänna tjänster militärt. Däremot står de behörighetsskyddade offentliga tjänsterna, vars tillträde regleras av medlemsstaterna och EU, bättre emot störningar, och de är i större utsträckning oberoende jämfört med Galileos övriga tjänster (de frekvenser som används är inte desamma).

3.13

Utan att vilja väcka debatt om de olika typerna av militär användning av Galileos behörighetsskyddade tjänster, som faller långt utanför ramen för detta yttrande och inte behandlas i grönboken, kvarstår det dock att den ekonomiska balansen när det gäller användningen av Galileo delvis är beroende av detta. Det råder ingen tvekan om att Galileos nya konfiguration i kommissionens förslag kommer att bli föremål för ytterligare diskussioner. Som det nu ser ut påpekar kommissionen i sitt meddelande att utan att så tvivel om systemets civila karaktär måste man erkänna att ett militärt bruk kan ge stora intäkter.

4.1

I grönboken om satellitnavigationstillämpningar beskrivs många verksamhetssektorer som verkligen berörs av satellitnavigationen. Den bör dock kompletteras med ett par mycket viktiga frågor, t.ex. immaterialrätt till metoder som kan leda till nya tillämpningsområden samt certifiering och ansvarsfördelning.

4.2

Frågan om EU:s medlemsstaters statliga eller till och med militära användning av Galileo, som behandlas i en direkt dialog mellan kommissionen och medlemsstaterna samt inbördes mellan medlemsstaterna i Galileos säkerhetsråd, är viktig eftersom den har stor betydelse för Galileos ekonomiska modell. Det är tydligt att denna fråga åter bör tas upp, särskilt som det offentliga bidraget kommer att öka betydligt eftersom den första modellen med offentlig-privat partnerskap misslyckades.

4.3

Det är förvisso nyttigt och intressant att diskutera satellitnavigeringens tillämpning, men man måste vara säker på att konstellationen verkligen slutförs. Kommissionens nya förslag är en sista chans för Galileoprojektet. Kommittén är medveten om de finansiella insatser som detta innebär för medlemsstaterna, men att lägga ner Galileoprojektet vid en tidpunkt då Europeiska unionen utsätts för en viss skepsis från befolkningen, ett avståndstagande som blivit tydligt i diskussionerna om förslaget till konstitutionellt fördrag, skulle få katastrofala effekter både i och utanför EU. Ett sådant misslyckande skulle visa världen att Europeiska unionen inte kan ena sig om ett projekt av stor vetenskaplig, teknisk och ekonomisk betydelse. Det är viktigt att slutföra Galileo och visa prov på EU:s förmåga att ta nya tag och att genomföra stora framtidsprojekt.

4.4

Galileoprojektet genomgår i själva verket en svår fas av ovanstående orsaker. Vi kan inte annat än hålla med om att ett eventuellt misslyckande när det gäller detta projekt, som är EU:s flaggskepp, skulle bidra till att EU-medborgarna förlorar förtroendet för EU – och allt bör göras för att undvika detta.

27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/51

1.1

I sitt yttrande från 2004 ”Kärnkraftens betydelse för elproduktionen” ansåg EESK att man borde anstränga sig att ”informera om vad kärnindustrin verkligen kan bidra med: försörjningssäkerhet, inga koldioxidutsläpp, konkurrenskraftiga priser, säkerhet och hantering av avfallet. Detta skulle göra det möjligt för det organiserade civila samhället att på ett kritiskt sätt analysera innehållet i de debatter som pågår om dessa frågor”. Det nya vägledande programmet för kärnenergin tillhandahåller sådan information. EESK ställer sig i huvudsak bakom den analys och beskrivning som presenteras i kommissionens meddelande. De flesta av kärnenergins centrala aspekter tas upp, och beskrivs enligt kommitténs mening på ett korrekt sätt. Kommittén tar nedan upp vissa andra aspekter av kärnkraften som måste beaktas.

1.2

Kärnenergin, som svarade för 31 % av elektriciteten och 15 % av den totala primärenergikonsumtionen inom EU 2004, spelar en central roll på energimarknaden. Kärnenergin uppfyller också till fullo de energipolitiska målen. Priset på kärnkraften är i dag klart konkurrenskraftigt. Det yttre beroendet är litet och bränslekällorna är diversifierade och säkra, vilket ligger i linje med kraven på försörjningstrygghet. Kärnkraften är för närvarande den största koldioxidfria energikällan i Europa.

1.3

Mot bakgrund av Europeiska rådets beslut om utsläppsmål för växthusgaser fram till 2020 och därefter är det uppenbart att ytterligare energiproduktionskapacitet med låga koldioxidutsläpp – vare sig det rör sig om förnybara energikällor, kärnenergi eller potentiellt ren kolenergi – bör ersätta produktionskapacitet med höga koldioxidutsläpp för att öka mängden el som produceras med låga koldioxidutsläpp. Rent praktiskt innebär detta att målen för klimat- och energipolitiken inte kan uppnås om man inte upprätthåller åtminstone den nuvarande andelen kärnkraftsproducerad energi fram till dess att helt nya lösningar för ren energi finns tillgängliga.

1.4

EESK vill understryka EU:s fortsatt viktiga roll i arbetet med att utveckla de mest avancerade ramarna för kärnenergin i de medlemsstater som har kärnkraft, i enlighet med de strängaste standarderna i fråga om säkerhet, skydd och icke-spridning, i enlighet med Euratomfördraget.

1.5

Den viktigaste uppgiften är att finna en lösning på frågan om hanteringen av det radioaktiva avfallet, särskilt slutförvaring av använt kärnbränsle, där tekniken finns men de politiska besluten saknas. Kommittén ställer sig också bakom kommissionen när det gäller de andra frågor som måste bevakas på EU-nivå: kärnsäkerhet och strålskydd, där erfarenheterna är mycket goda i Europa, samt säkerställd långsiktig finansiering av avveckling.

1.6

EESK vill rikta uppmärksamheten på några ytterligare aspekter av kärnenergin som inte behandlas i utkastet till vägledande program för kärnenergin. Det rör sig om hotet från terrorismen och, i vissa anläggningar, frågan om tillräcklig tillgång till kylvatten.

1.7

För de medlemsstater som fortfarande vill satsa på kärnenergi kan sektorns attraktionskraft som arbetsgivare och forskningsområde vara problematisk. EESK instämmer i kommissionens åsikt att sakkunskap i fråga om strålskydd och kärnteknik är av grundläggande betydelse för EU, och därför måste uppmärksamhet riktas på utbildning och forskning inom dessa områden.

1.8

Slutligen understryker EESK varje medlemsstats rättighet att välja sin egen energimix, inklusive kärnkraft, i enlighet med det vägledande programmet.

2.1

Enligt artikel 40 i Euratomfördraget skall kommissionen ”regelbundet i vägledande syfte offentliggöra program som särskilt skall behandla målen för kärnenergiproduktionen och de investeringar av alla slag som krävs för att uppnå dessa mål. Kommissionen skall begära in ett yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén över programmen innan dessa offentliggörs.” Sedan 1958 har fyra sådana vägledande program och en uppdatering offentliggjorts, den senaste 1997.

2.2

Det föreliggande utkastet till vägledande program för kärnenergin offentliggjordes av kommissionen i samband med energi- och klimatpaketet, ”En energipolitik för Europa”, den 10 januari 2007. Den slutgiltiga versionen kommer att utarbetas och offentliggöras så snart kommissionen har tagit emot EESK:s yttrande.

2.3

De övriga delarna av paketet omfattar för det första ett förslag till klimatmål – en minskning med 30 % av utsläppen av växthusgaser i förhållande till 1990 års nivåer för de utvecklade länderna fram till 2020, eller åtminstone 20 % för EU. I paketet behandlas också den inre marknaden för gas och el, sammankoppling av nätverken för el och gas, förslag för att främja produktion av hållbar energi från fossila bränslen, en färdplan för att främja förnybar energi inbegripet en bindande målsättning om en andel förnybar energi på 20 % senast år 2020 i EU:s totala energimix och energibesparingar med ett mål på 20 % större effektivitet senast 2020 samt en kommande europeisk strategisk plan för energiteknik. Den 9 mars 2007 uttalade Europeiska rådet sitt stöd för paketets mål och centrala politiska innehåll.

2.4

EESK har i enlighet med fördragets krav utarbetat yttranden om varje vägledande program för kärnenergi. Kommittén har också berört kärnkraftsfrågan i flera av sina övriga yttranden, på senare tid, särskilt i initiativyttrandet om kärnkraftens betydelse 2004, där EESK i slutsatserna menade att ”kärnkraften bör utgöra en av de faktorer som kan främja en mångsidig, balanserad och billig hållbar energipolitik i EU. Med hänsyn tagen till de problem som kärnkraften ger upphov till är det inte möjligt att satsa allt på kärnkraft, men kommittén anser ändå att en delvis eller fullständig avveckling av kärnkraften skulle äventyra möjligheterna att uppfylla unionens åtaganden vad gäller klimatfrågan.”

3.1

I kommissionens dokument görs en sammanställning av investeringarna i kärnenergin under de senaste tio åren, och kärnkraftsproduktionens ekonomi beskrivs, liksom dess påverkan på energimixen samt villkoren för social acceptans. Innehållet redovisas nedan mer i detalj.

3.2

Varje medlemsstat har själv rätt att välja om man vill använda kärnkraft för elproduktion. Beslut om ökad användning av kärnenergi har nyligen fattats i Finland och Frankrike. I Nederländerna, Polen, Sverige, Tjeckien, Litauen, Estland, Lettland, Slovakien, Storbritannien, Bulgarien och Rumänien har man inlett nya diskussioner om kärnkraftspolitiken. Tyskland, Spanien och Belgien fortsätter trots pågående debatt sin politik att fasa ut kärnkraften. 12 av 27 EU-länder avstår helt från kärnenergi.

3.3

Med 152 reaktorer utspridda över EU-27 svarar kärnkraften i dag för 30 % av Europas el. Denna andel kommer emellertid att minska avsevärt om utfasningspolitiken i några av EU:s medlemsländer fortsätter. För att möta den förväntade efterfrågan på energi och för att minska EU:s importberoende kan beslut tas om nya investeringar eller förlängning av livstiden för några anläggningar.

3.4

Att öka kärnkraftsproduktionen kan enligt kommissionen vara ett alternativ om man vill minska koldioxidutsläppen och ta itu med de globala klimatförändringarna. Kärnkraften är i huvudsak koldioxidfri och ingår i kommissionens scenario för minskade koldioxidutsläpp. Detta kan också vara en viktig punkt i diskussionerna om det framtida systemet för handel med utsläppsrätter.

3.5

Den viktigaste faktorn som påverkar kärnkraftens möjligheter till tillväxt är de ekonomiska övervägandena, eftersom ett kärnkraftverk innebär en inledande investering på 2-3,5 miljarder euro. Kärnenergiproduktion medför större anläggningsskostnader i jämförelse med fossila bränslen, men driftskostnaderna är avsevärt lägre efter de inledande investeringarna. Konkret hävdar kommissionen följande:

3.5.1

”De ekonomiska riskerna med ett kärnkraftverk hänger samman med de stora kapitalinvesteringarna i början och kräver en nästan felfri drift under de första 15-20 åren av anläggningens livstid på 40-60 år för att betala tillbaka den ursprungliga investeringen. Avveckling och avfallshantering innebär dessutom att finansiella tillgångar måste finnas tillgängliga i 50-100 år efter reaktorns stängning.”

3.5.2

”Inom EU-27 (1) finns totalt 152 kärnreaktorer i drift i 15 medlemsstater. Den genomsnittliga åldern för kärnkraftverk närmar sig 25 år (2). I Frankrike som har det största beståndet kärnreaktorer (59), vilka svarar för nästan 80 % av elproduktionen, och i Litauen som bara har ett kärnkraftverk, vilket ändå svarar för 70 % av elproduktionen, är den genomsnittliga åldern ungefär 20 år. Storbritanniens 23 kärnkraftverk har en genomsnittlig ålder på närmare 30 år, och den genomsnittliga åldern på Tysklands 17 kärnkraftverk i drift är 25 år.”

3.5.3

”Kärnkraft har traditionellt uppvisat en kombination av högre byggnadskostnader och lägre driftskostnader än fossilbränslebaserad energiproduktion, som har lägre kapitalkostnader men högre och potentiellt fluktuerande bränslekostnader, vilket innebär högre driftskostnader.”

3.6

Kärnenergiproduktion är i stort sett immun mot förändringar i råvarukostnader, eftersom en blygsam mängd uran, som i huvudsak kan hämtas från stabila regioner i världen, räcker för att hålla en reaktor i gång under årtionden. I rimlig utsträckning tryggade och återvinningsbara kända urantillgångar till konkurrenskraftiga priser kan med nuvarande förbrukningsnivåer tillgodose den kärntekniska industrins behov under åtminstone de närmaste 85 åren. Nya kärnkraftverk erbjuder därför ett ekonomiskt sätt att producera el för grundbelastningen i de flesta industrialiserade länder.

3.7

Kärnkraftsindustrin har gjort avsevärda investeringar sedan 1997. Kommissionen erkänner vikten av att upprätthålla en ledarposition vad avser kärnkraftsteknik och stöder ytterligare utveckling av avancerade ramar för kärnenergi inbegripet icke-spridning, avfallshantering och avveckling. Sedan upprättandet av Euratomfördraget har kärnsäkerhet och strålskydd för allmänheten varit av central betydelse för Europeiska gemenskapen, frågor som har blivit allt viktigare mot bakgrund av tidigare och nuvarande utvidgningar.

3.8

EU:s roll bör vara att utveckla de mest avancerade ramarna för kärnenergin i de medlems stater som har kärnkraft, i enlighet med de strängaste standarderna i fråga om säkerhet, skydd och icke-spridning såsom Euratomfördraget föreskriver. Detta bör inbegripa avfallshantering och avveckling.

3.9

Kommissionen föreslår att diskussionen om framtiden bör inriktas på att