26.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 252/1

I–VII

1–9

1

2–3

4–6

7–9

10–52

10–42

10–18

19–21

22–23

24

25–28

29–31

32–33

34

35–38

39–42

43–45

46–52

53–57

I.

Exportbidrag är stöd som betalas ut till exportörer av jordbruksprodukter för att kompensera dem för skillnaden mellan priserna på EU:s inre marknad och de lägre världsmarknadspriserna. De utbetalda exportbidragen har minskat under de senaste åren, men de är fortfarande höga, och 2005 uppgick de till omkring 3 000 miljoner euro. Denna trend höll i sig 2006, då omkring 2 500 miljoner euro betalades ut.

II.

För att se till att exportbidrag betalas ut endast för bidragsberättigade varor och för att hindra felaktiga bidragsansökningar skall regelbundna kontroller göras av exportsändningar. De görs både vid avsändningsstället i den medlemsstat som varorna kommer ifrån och vid utförselstället där varorna förs ut från EU:s territorium. Dessa kontroller omfattar en fysisk granskning av minst 5 % av alla exportdeklarationer vid avsändningsstället och efterföljande visuella utbyteskontroller vid EU:s gräns för att garantera att de varor som deklarerats och som man sökt bidrag för faktiskt är de som också exporteras.

III.

Revisionsrätten granskade detta system av kontroller och försökte ta reda på om kontrollerna utförs i medlemsstaterna såsom gemenskapslagstiftningen kräver. Dessutom undersöktes vid granskningen om kommissionen på ett korrekt sätt övervakar genomförandet av kontrollerna och vidtar lämpliga åtgärder när genomförandet befinns vara bristande.

IV.

När det gäller de fysiska kontrollerna konstaterade revisionsrätten brister i de metoder som användes, även om medlemsstaterna hade respekterat kravet på att 5 % av exportdeklarationerna skall kontrolleras fysiskt, vilket begränsade, i vissa fall kraftigt, de fysiska kontrollernas ändamålsenlighet. Särskilt konstaterades följande:

V.

Vid granskningen av utbyteskontrollerna konstaterades följande:

VI.

Kommissionens övervakning av kontrollerna och dess korrigerande åtgärder när det gäller konstaterade brister leder revisionsrätten till följande slutsats:

VII.

På grundval av ovanstående ger revisionsrätten följande rekommendationer:

1.

Exportbidrag är stöd som betalas ut till exportörer som exporterar jordbruksprodukter till länder utanför EU i syfte att stimulera export genom att kompensera för skillnaden mellan priserna på EU:s inre marknad och de lägre världsmarknadspriserna. Bidragen betalas utifrån kvantiteten exporterade varor, och bidragssatserna varierar beroende på varornas slag och egenskaper. I vissa fall varierar de också beroende på bestämmelseland. Produkter som exporteras till länder utanför EU transporteras i normalfallet i containrar, på lastbilar/långtradare eller skeppas i bulk.

2.

Utgifterna för exportbidrag 2005 uppgick till 3 000 miljoner euro, en minskning jämfört med 1988 då de uppgick till 9 800 miljoner euro. I diagram 1 visas fördelningen av betalningar per medlemsstat och i diagram 2 per huvudprodukt under 2005. År 2006 uppgick exportbidragen till 2 500 miljoner euro.

3.

Minskningen av utgifterna för exportbidrag – såsom visas i tabell 1 nedan – beror delvis på den minskade skillnaden mellan EU-priserna och världsmarknadspriserna på grund av både de successiva reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken och de följande resultaten av de internationella handelsförhandlingarna inom ramen för GATT/WTO. I slutet av 2005, under Doharundan i dessa förhandlingar, räknade man med att exportbidragen skulle avskaffas till slutet av 2013. Diskussionerna pågår dock fortfarande, och slutresultatet är ännu okänt.

4.

För att skydda gemenskapsfinanserna skapades ett finansiellt kontrollsystem som var en kombination av fysiska kontroller och kontroller beträffande utbyte av produkter (i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 386/90 (2)) och granskning av handlingar i betalningsansökningarna.

5.

Fysiska kontroller, som utförs av tullmyndigheterna, syftar till att verifiera att varorna motsvarar exportdeklarationen i fråga om beskrivning, kvalitet och kvantitet. När detta inte kan göras visuellt (till exempel när det gäller mjölk- eller köttprodukter eller bearbetade produkter) tas stickprover på varorna för laboratorieanalys. Fysiska kontroller kan utföras vid lastningsplatser inne i länderna (vanligtvis kommersiella lokaler), vid tullkontor inne i länderna eller på det ställe där varorna förs ut från EU:s territorium.

6.

Dessutom omfattar utbyteskontrollerna en visuell kontroll av att de varor som enligt intyg förs ut ur EU är desamma som de som ursprungligen lastades och deklarerades. Kontrollerna görs på den plats där varorna förs ut ur EU. I bilagan ges en övergripande beskrivning av hur systemet fungerar.

7.

Genom granskningen ville revisionsrätten dra slutsatser om i vilken utsträckning

8.

Revisionsrätten

9.

Granskningen utfördes från 2004 till 2006 vid kommissionen och i elva medlemsstater: Belgien, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, Lettland (4), Ungern (4), Nederländerna, Polen (4), Slovenien (4) och Förenade kungariket.

10.

Medlemsstaterna skall utföra fysiska kontroller av 5 % av alla exportdeklarationer per produktsektor, med undantag av deklarationer omfattande lågt värde eller liten kvantitet (mindre än 200 euro eller under en specifik vikt beroende på vilken produkt det gäller). De kan variera procentsatserna per produktsektor om de använder riskanalys för att välja ut vilka sändningar som skall kontrolleras fysiskt. Den generella procentsatsen 5 % för deklarationer som skall kontrolleras skall dock uppfyllas.

11.

Kommissionen har definierat en mängd olika kriterier som skall beaktas i riskanalysen, bland annat produkternas kännetecken och värde, vilken sorts handel det gäller, exportörernas pålitlighet osv (5). Riskanalysen tillämpas officiellt i enlighet med förordningarna i sju medlemsstater (Danmark, Tyskland, Irland, Frankrike, Österrike, Sverige och Förenade kungariket). De övriga medlemsstaterna tillämpar regeln att 5 % av deklarationerna skall kontrolleras för varje produktsektor, och deklarationerna väljs ut antingen utifrån riskkriterier som inte nämns i förordningen eller slumpmässigt.

12.

Under den period som revisionsrättens granskning omfattade hade medlemsstaterna respekterat kraven på att fysiska kontroller av 5 % skall utföras. I de medlemsstater som besöktes där riskanalysen hade antagits formellt hade de kriterier som fastställts av kommissionen följts i stor utsträckning.

13.

I Frankrike och Tyskland är det de lokala tullkontoren som har det slutliga ansvaret att besluta vilka exportdeklarationer som skall väljas ut. I Förenade kungariket förvaltas riskanalysen centralt för hela landet. De deklarationer som valdes ut för kontroll genom riskanalyssystemet måste ofta lämnas utan avseende och ändras ofta av de lokala tullkontoren på grund av problem i systemet och det faktum att systemet valde ut för många liknande sändningar. De behov av att lämna deklarationer utan avseende och de problem med systemet som påträffades gör att man kan ifrågasätta hur väl riskanalyserna fungerar i Förenade kungariket.

14.

Om riskanalys tillämpas fastställer kommissionen att medlemsstaterna kan minska kontrollerna till 0,5 % av deklarationerna när det gäller produkter som inte ingår i bilaga 1 (bearbetade produkter) (6) eftersom dessa utgör en lägre risk. Om riskanalys inte tillämpas (det vill säga i de övriga 18 medlemsstaterna) kontrollerades även 5 % av alla dessa lågriskdeklarationer.

15.

I båda fallen (riskanalys eller 5 % per produktsektor) avslöjade dock granskningen av uppgifterna om de fysiska kontrollerna en hög förekomst av kontroller av exportbidragsdeklarationer som omfattade lågt värde (under 200 euro). För att bättre utnyttja inspektionsmöjligheterna bör man inte fästa avseende vid exportdeklarationer som omfattar små produktkvantiteter eller låga bidragsbelopp när man räknar ut miniminivåerna för kontroller, om det inte föreligger risk för bedrägeri eller missbruk. Revisionsrätten fann att lågvärdessändningar inte alltid valdes ut på denna grund. I tabell 2 nedan visas förekomsten av kontroller av lågvärdesdeklarationer, som rapporterats av medlemsstaterna i CATS-databasen (7) för kalenderåret 2005. Mellan 6 % och 13 % av alla kontroller gällde sådana lågvärdessändningar. En ytterligare analys visar att dessa kontroller endast representerar 0,1 % av värdet av de kontrollerade exporterna.

16.

Medlemsstaterna uppfyllde visserligen femprocentskontrollerna, men många utförde ett större antal kontroller av lågvärdessändningar, främst på grund av olika tolkningar av lagstiftningen. Dessa lågvärdessändningar ingick i beräkningen av den population om minst 5 % som skulle kontrolleras, men egentligen skulle de inte ha ingått i den. Detta ledde till att ett större antal kontroller utfördes än det minimum som fastställs i förordningarna. Av tabell 2 framgår att mellan 1 500 och 3 800 kontroller utfördes av sändningar som inte borde ha tagits med.

17.

För att främja ett mer effektivt och ändamålsenligt användande av tullens resurser skulle en möjlighet vara att öka det minimivärde på sändningar som krävs för att sändningarna skall anses ingå i minimipopulationen och därmed kontrolleras (se punkterna 19–21 om lönsamhet nedan). En ökning av minimivärdet av de deklarationer som skall kontrolleras fysiskt skulle kunna resultera i en betydande minskning av antalet sändningar som skall kontrolleras. Om tröskeln höjs bör självklart exporter med lägre värde, under tröskelvärdet, fortsätta att kontrolleras om det finns indikationer på bedrägeri eller missbruk.

18.

Samma sak gäller för utbyteskontrollerna. I tabell 3 visas värdet av sändningar som genomgår utbyteskontroller vid EU:s östra gränser. Det bör här påpekas att det inte finns något krav på att uppge värdet av de ansökta bidragen i de handlingar som åtföljer varorna (exportdeklarationen eller kontrollexemplaret T5), och det finns ingen lättillgänglig information om de gällande bidragssatserna, i synnerhet när det gäller satser som fastställts genom upphandlingsförfaranden och för varor som inte omfattas av fördragets bilaga 1. Det är därför svårt för tjänstemän att identifiera vilka sändningar som är lämpligast att kontrollera.

19.

När sändningar går på export från utförseltullkontor (vanligast förekommande i Förenade kungariket och vissa franska hamnar) kan handelns kostnad för utförandet av de fysiska kontrollerna variera från 120 till 400 euro beroende på de lokala omständigheterna. Dessa kostnader inbegriper förflyttningar av containrar i eller från hamnområdet till lämpliga lossningsplatser och det arbete som det innebär att lossa och lasta om containrarna (se ruta 1).

Ruta 1En exportör i Förenade kungariket beslutade att avstå från sin ansökan om exportbidrag på 293,28 euro eftersom det skulle ha krävts 51 containerförflyttningar för att göra den aktuella containern tillgänglig för fysisk kontroll, en kostnad som exportören skulle stå för, vilket dessutom skulle ha försenat fartygets avfärd med fem timmar.

20.

När sändningar i stället går på export från lastningsplatser inne i länderna uppstår ingen kostnad för handeln eftersom sändningarna i allmänhet visas upp innan de lastas i exportörens lokaler. Två av de medlemsstater som besöktes, Tyskland och Italien (9), debiterar exportören för de fysiska kontrollerna. Kostnaden för en timmes insats på lastningsstället är ca 180 euro.

21.

Såsom framgår av ovanstående kan kostnaden för kontrollen överskrida värdet av de utbetalda bidragen, vilket bevisar att kontroller av deklarationer som betingar ett lågt bidragsvärde inte är kostnadseffektiva.

22.

I gemenskapsförordningarna fastställs tydligt att fysiska kontroller skall utföras ofta och oanmält och att fysiska kontroller som exportören uttryckligen eller antydningsvis har blivit underrättad om inte skall räknas in i det minimiantal kontroller som krävs. Om dessa krav inte uppfylls ser kommissionen det i normala fall som att man har misslyckats med att utföra nyckelkontroller, och det leder till en eventuell korrigering för den berörda medlemsstaten.

23.

Fysiska kontroller som utförs på lastningsplatsen, vilken ofta är exportörernas egna lokaler, bedömdes av revisionsrätten vara i hög grad förutsägbara i flera medlemsstater: Belgien, Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, Nederländerna och Förenade kungariket. Revisionsrätten gjorde iakttagelsen att det var allmän praxis att tjänstemännen anlände innan lastningen av varorna påbörjades. Kontroller som systematiskt inleds innan lastningen påbörjas är detsamma som en underförstådd underrättelse om kontrollen på det sättet att om tulltjänstemannen inte anländer innan lastningen påbörjas vet handlaren att sändningen inte kommer att kontrolleras fysiskt. Risken är då att varor som inte berättigar till stöd eller ett otillräckligt antal varor lastas och att bidrag begärs som exportören inte är berättigad till. Detta går i själva verket stick i stäv med kontrollens syfte och ändamålsenlighet.

24.

Bulkvaror, främst spannmål och socker, exporteras vanligen på fartyg till en enda bestämmelseort. Varje fartygslast kan betinga ett mycket högt exportbidragsvärde (exempel: 6 700 ton vitsocker som exporterades till Tunisien var värt 3,4 miljoner euro i bidrag i slutet av 2003). Av administrativa orsaker som har med exportlicenser att göra måste dock exportören ofta lämna in ett antal exportdeklarationer som täcker hela sändningen. Vid granskningen konstaterades att av hela fartygslasten brukade man göra fysiska kontroller endast av en deklaration. Detta förfarande strider visserligen inte mot gällande lagstiftning, men de fysiska kontroller som för närvarande utförs har en försvagad effekt eftersom de endast täcker en del av hela fartygslasten, vilket gör kontrollen mindre ändamålsenlig (se ruta 2).

Ruta 2En exportör lämnade in sex exportdeklarationer för 1 147 ton vitsocker som skulle lastas på ett fartyg för export till Libyen i juli 2006 (totalt exportbidragsvärde: 268 600 euro). En deklaration på 200 ton valdes ut för fysisk kontroll (exportbidragsvärde: 46 840 euro). Tullen i Förenade kungariket iakttog när en del av dessa 200 ton lastades på fartyget. Den fysiska granskningen inleddes kl. 06:20 och avslutades kl. 07:10.

25.

När en fysisk kontroll har utförts krävs det oftast att transportmedlet tullförseglas. Sådana sändningar genomgår vanligtvis inga fler utbyteskontroller om inte förseglingen har brutits eller avlägsnats, då det enligt förordningarna skall göras en särskild utbyteskontroll. Med tanke på vilket värde förseglingen därmed tillskrivs – den blir en veritabel ”passersedel” för sändningen – måste dess användning och meningen med den vara klar och utan tvetydigheter.

26.

Som en del av det normala förfarandet för godkännande av exportdeklarationer kan tullen också anbringa en tullförsegling på containrar, lastbilar och långtradare utan att ha utfört en fysisk kontroll. Detta förfarande påträffades i synnerhet i Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike och Italien. Vidare förseglar tullen även sändningar som följer TIR-förfarandet (10), även här utan att en fysisk kontroll nödvändigtvis har utförts (se ruta 3 och illustration 1).

Ruta 3År 2001 klarerades en sändning innehållande 20 ton nötkött för export vid tullen i Spanien med destination Ryssland. Sändningen, som förseglades av spanska tullen, lämnades in för tillfällig förvaring i ett fryshus i Hamburg (lossning och placering under tullens kontroll). Varorna avlägsnades sedan från fryshuset under tullövervakning för transport med lastbil till Ryssland. Trots att varorna hade förseglats tog den tyska tullen ett stickprov, och analysen ledde till att varorna klassades som ätbara slaktbiprodukter från nötkreatur för vilka det inte betalades ut exportbidrag. På grundval av dessa resultat ledde vidare undersökningar i Spanien till att fler oriktigheter upptäcktes, vilka uppgick till ca 497 000 euro – inklusive 56 000 euro i ränta – som samma exportör hade gjort sig skyldig till. Ett meddelande om återvinning utfärdades av utbetalningsstället i slutet av 2006 som avslutning på de administrativa förfarandena. Fallet är för närvarande ännu inte avgjort, och man avvaktar ett slutligt beslut i nationell domstol. Omkring 80 % av kontrollkopiorna T5 visade att sändningar hade förseglats av tullen vid avfärden utan fysisk kontroll och därmed undantogs per definition från den population som skulle kunna vara föremål för utbyteskontroller vid flera av gemenskapens utförselställen.

27.

Vid revisionsrättens granskning konstaterades att förseglingar som anbringas av danska och nederländska avsändare som har tillstånd att själva anbringa förseglingarna gav upphov till osäkerhet hos utförseltullkontoret där varorna fördes ut ur EU eftersom dessa ”företagsförseglingar” inte tydligt kunde särskiljas från ”tullförseglingarna”.

28.

Till följd av detta undantas många sändningar rättmätigt eller av misstag från den population av sändningar som skall genomgå utbyteskontroller eftersom det reella värdet av den anbringade förseglingen är oklart och kan leda till antagandet att en fysisk kontroll redan har utförts. De danska tullmyndigheterna ändrade sina regler om användandet av förseglingar från och med den 1 februari 2006 för att undvika missförstånd.

29.

I lagstiftningen fastställs (11) att utförseltullkontoret som regel skall utföra minst en utbyteskontroll för varje dag som sändningar avgår från de olika utförselställena i EU. Urvalet av vilka sändningar som skall kontrolleras skall om möjligt göras på grundval av en riskanalys.

30.

Det har gjorts olika tolkningar av denna ”en om dagen-regel”. Om sändningar anländer varje dag i sju dagar för lastning av ett fartyg som avgår den sjunde dagen, kontrolleras i Förenade kungariket endast en sändning. Om sändningar däremot lämnar EU via ett tullkontor på gränsen mellan Lettland och Ryssland varje dag i sju dagar görs sju utbyteskontroller. Denna senare regel tillämpas också i hamnar i Belgien, Tyskland, Frankrike, Italien och Nederländerna.

31.

Ett annat tolkningsproblem gäller sändningar (lastbil/långtradare eller container) som består av många exportdeklarationer, i vissa fall upp till 30. Otydlig lagstiftning och olika tolkningar har lett till situationer där några medlemsstater (t.ex. Lettland, Ungern och Slovenien) kontrollerar hela sändningen medan majoriteten av de andra medlemsstaterna endast valde ut en av deklarationerna för kontroll.

32.

Särskilda utbyteskontroller skall utföras av utförseltullkontoret där varorna förs ut från EU:s territorium om det konstateras att förseglingar som anbringas vid avfärd har avlägsnats, brutits eller att dispens (12) från försegling inte har beviljats. Särskilda utbyteskontroller kan innebära att man också gör en full fysisk kontroll.

33.

Den praxis som observerades under granskningen var att alla lastbilar/långtradare vid utförseltullkontor vid EU:s östra gräns (Ungern, Lettland, Polen och Slovenien) undersöks, vilket gör det möjligt att kontrollera att förseglingarna är intakta. En sådan strikt kontroll görs däremot inte av sändningar (främst containrar) som förs ut från gemenskapshamnar i Frankrike, Italien, Nederländerna och Förenade kungariket. Detta beror på att tulltjänstemän i dessa länder inte systematiskt granskar förseglingar när sändningarna anländer till det ställe där de fysiskt förs ut ur EU. Därför identifieras inte alltid sändningar med brutna eller skadade förseglingar, eller som saknar försegling, och dessa kan därmed undgå särskilda utbyteskontroller. För att försöka lösa detta problem har den franska tullen ökat den nationella frekvensen av kontroller av förseglingar på sändningar med 2 %.

34.

I princip är utbyteskontrollerna visuella kontroller av att varorna stämmer med de åtföljande handlingarna. Det förfarande som ofta konstaterades vid tullkontoren i de hamnar som besöktes bestod i att man öppnade containerdörrar och endast identifierade de varor som omedelbart var synliga (”tailgate”-kontroller). Detta berodde ofta på att det inte finns lättillgängliga lämpliga lokaler för lossning, i synnerhet inte i små hamnar (t.ex. Trieste och Dunkerque). Det bästa tillvägagångssättet påträffades vid tullkontor längs EU:s östra gränser, där det gjordes grundliga kontroller av sändningar i kapellastbilar.

35.

Utförseltullkontoren skall informera utbetalningsstället i den berörda medlemsstaten om oriktigheter som upptäckts vid utbyteskontroller och kan begära detaljerade uppgifter om uppföljningsåtgärder som vidtagits.

36.

Oriktigheter har meddelats av danska, lettiska, polska och slovenska utförseltullkontor till de ansvariga utbetalningsställena i andra medlemsstater. I de flesta fallen har de dock inte fått någon respons om uppföljande åtgärder trots att sådan information har begärts.

37.

Ett särskilt problem påträffades vid det danska tullkontoret i Ålborg. Vid kontroller som utfördes av detta tullkontor påträffades ett stort antal sändningar som saknade försegling vid den plats där varorna fördes ut ur EU. I stället för att göra de särskilda utbyteskontroller som krävs vägrade kontoret att intyga att varorna hade lämnat EU:s territorium av det skälet att kontoret inte kunde fastställa varornas identitet eftersom förseglingen saknades. Mellan augusti 2004 och februari 2006 informerade detta kontor utbetalningsställen i andra medlemsstater att det inte kunde intyga utförsel från EU av 280 (13) sändningar eftersom förseglingarna hade avlägsnats. Man fick endast svar i två fall (14) av de 280 som meddelats. Enligt den danska tullen har utbetalningsställena i Frankrike, Grekland, Italien och Spanien inte svarat på något meddelande som de danska myndigheterna skickat. I 17 liknande fall som gällde export med ursprung i Danmark skickade tullen i Ålborg informationen till det danska utbetalningsstället, och exportbidragen drogs därefter tillbaka.

38.

Ett exempel på detta problem är ett fall där den danska tullen påträffade 30 godkända företagsförseglingar i en lastbilshytt. Förseglingarna skulle ha anbringats vid lastningsstället i Frankrike, som säkerhet mot utbyte under transiten, men låg fritt tillgängliga.

39.

En av nyckelfaktorerna när det gäller att bevisa att exportbidrag är berättigade är bekräftelsen av att varorna har lämnat gemenskapens tullområde. För alla varor som exporteras måste antingen själva exportdeklarationen eller en handling som åtföljer sändningen i transit (kontrollkopian T5) stämplas och undertecknas av de nationella myndigheterna (tullen) som en bekräftelse på att varorna har förts ut.

40.

I Förenade kungariket har ansvaret för bekräftelse av att varorna har förts ut, när det gäller varor som exporteras sjövägen i containrar, överlämnats till speditörer och/eller hamnoperatörer. Enligt lagstiftningen krävs det att en sådan bekräftelse görs av ”de behöriga myndigheterna” (15). Speditörer och hamnoperatörer kan inte anses vara behöriga myndigheter. Vid kontroller av detta system som tullen i Förenade kungariket utförde konstaterades att 21 % av de 913 kontrollerade ansökningarna innehöll felaktiga uppgifter om utförseldatum. De förfaranden som noterats i Förenade kungariket leder till en risk för att fel utförseldatum bekräftas och dessutom, med tanke på bristen på dubbelkontroller av affärsdokument, att utförsel bekräftas för varor som inte motsvarar dem som uppgivits i deklarationen.

41.

När varorna exporteras sjövägen fastställs det i gemenskapsbestämmelserna en komplicerad rad möjligheter när det gäller vilket tullkontor som har ansvar för att bekräfta utförsel från EU och utföra utbyteskontroller beroende på om tullen ser sjötransporten (sjöfartslinjen) som ”reguljär” eller ”icke reguljär”. Varor som skeppas på reguljära sjöfartslinjer är de som fraktas på fartyg som endast går mellan hamnar inom gemenskapens tullområde.

42.

Vid granskningen konstaterades att vissa sändningar kan undgå utbyteskontroller på det ställe där varorna slutligen förs ut ur EU. Till exempel när de transporteras sjövägen mellan medlemsstater på reguljära sjöfartslinjer innan de därefter transporteras landvägen till en EU-gränsstation. Detta kan leda till att utförseln bekräftas på ett ställe som inte är det faktiska ställe där varorna förs ut ur gemenskapens tullområde, vilket innebär en risk för att felaktiga utförseldatum bekräftas och att varor vilkas bidragsberättigande har intygats kan återinföras till EU:s territorium (se illustrationerna 2 och 3).

43.

Medlemsstaterna skall rapportera förekomsten av oriktigheter som upptäckts genom fysiska kontroller av exportbidrag. I tabell 4 framgår värdet av de oriktigheter som upptäcktes genom fysiska kontroller och rapporterades till OLAF (16) 2000–2005. Totalbeloppet var 3,5 miljoner euro. Här skall påpekas att oriktigheter som gäller exportbidrag som upptäckts genom samtliga metoder under de senaste fem åren uppgår till 98,6 miljoner euro. Detta utgjorde omkring 16 % av det totala antal oriktigheter med jordbruksanknytning som rapporterats till OLAF under denna period, medan andelen exportbidrag av de totala jordbruksutgifterna var 8,6 %. Även om medlemsstaterna utför det antal fysiska kontroller som krävs är därför resultaten i fråga om värdet av de upptäckta oriktigheterna relativt små.

44.

Omfattningen av de rapporterade oriktigheterna uttryckt som en procentandel av värdet av de kontrollerade deklarationerna (där sådan information har lämnats av medlemsstaterna) är också relativt liten. Enligt medlemsstaternas årsrapporter 2005 utgör den totala omfattningen av rapporterade oriktigheter som upptäcks via fysiska kontroller 0,2 % av de kontrollerade exportbidragsbeloppen (17).

45.

Om man jämför värdet av de oriktigheter som påvisats genom fysiska kontroller med det som upptäcks genom andra metoder kan man påvisa den relativt låga upptäcktsgraden. I tabell 5 finns en jämförelse mellan värdet av de oriktigheter som rapporterats till OLAF och som upptäckts via fysiska kontroller och dem som upptäckts genom efterhandskontroller (18) av affärshandlingar. Resultatet (förhållandet är 11–1 till förmån för efterhandskontrollerna) tyder på att efterhandskontrollerna, som utförs efter det att den fysiska exporten har ägt rum, hittills har visat sig vara ett effektivare instrument när det gäller att upptäcka oriktigheter. Även om endast vissa slags oriktigheter som upptäcks genom fysiska kontroller kan påvisas vid efterhandskontroller, båda kontrolltyperna är nödvändiga i den övergripande kontrollprocessen, kan dock dessa siffror tyda på att de fysiska kontrollerna och utbyteskontrollerna skulle kunna vara bättre målinriktade.

46.

Kommissionen utför regelbundet granskningar i medlemsstaterna av kontrollförfaranden som gäller exportbidrag. Det görs också skrivbordsgranskningar av medlemsstaternas årsrapporter. Revisionsrätten utvärderade rapporter från dessa granskningar för perioden 2001–2004 och drog slutsatsen att det fanns tillräckligt med nyckelkontroller i systemet för fysiska kontroller och utbyteskontroller. Kommissionens granskningar omfattade huvudområdena i förordning (EEG) nr 386/90 vad gäller tillämpning av riskanalyssystem, tillräckligt antal kontroller, korrekt dokumentation av kontroller, utförselintyg, förseglingsförfaranden och varornas ursprung. Dessutom gjordes kontroller av förhandsfinansiering och av metoden för de kontroller som fastställs i förordning (EEG) nr 4045/89 när det gäller exportbidrag.

47.

Kommissionens åtgärder när det gäller medlemsstaternas årsrapporter enligt förordning (EEG) nr 386/90 täcker alla uppenbara fall där det föreskrivna antalet kontroller inte har utförts (dvs. medlemsstaternas rapportering av egna brister). Även om de frågor som medlemsstaterna har tagit upp har diskuterats inom kommittén för handelsmekanismer behöver ytterligare åtgärder vidtas när det gäller kontrollernas förutsägbarhet (som Italien tog upp i april 2003) och möjligt undvikande av utbyteskontroller (som Danmark tog upp i maj 2004). För att kontrollera korrektheten i medlemsstaternas årsrapporter kontrollerade revisionsrätten värdet av de oriktigheter som rapporterats för 2004 och fann att de nederländska myndigheterna rapporterade ett totalbelopp på 1,4 miljoner euro. Efter revisionsrättens undersökningar minskades detta belopp senare till 78 000 euro.

48.

Som ett resultat av kommissionens granskningar i medlemsstaterna har finansiella korrigeringar gjorts för brister i medlemsstaternas kontrollsystem, såsom framgår av tabell 6. 67 % eller 34 miljoner euro gäller korrigeringar av brister i utbyteskontroller, fysiska kontroller och dokumentkontroller (Belgien, Danmark, Nederländerna och Förenade kugariket) medan 33 % eller 16,5 miljoner euro gäller brister i djurskydd (Tyskland, Frankrike och Nederländerna).

49.

Fall som gäller bristande efterlevnad med avseende på utbyteskontroller i Italien och Nederländerna, där granskningsbesök genomfördes 2001/02, är ännu inte avgjorda. Detta gäller också för granskningar som utfördes 2004, där förfaranden för avslutande av räkenskaperna kan resultera i finansiella korrigeringar för Tyskland, Irland, Spanien, Frankrike, Italien, Nederländerna och Förenade kungariket. Kommissionens revisorer upptäckte brister i fråga om kvaliteten på de fysiska kontrollerna och utbyteskontrollerna, exporten av socker, tillämpningen av påföljder, riskanalyssystemens kvalitet och efterlevnaden av bestämmelserna om inspektionsfrekvens.

50.

Kommissionen har ännu inte vidtagit ändamålsenliga åtgärder för att förtydliga och/eller strama upp lagstiftningen som ett resultat av sina granskningsresultat. Problemet med kontrollernas förutsägbarhet påpekades i granskningsrapporter om Nederländerna i juni 2004, Spanien i maj 2004 och i Belgien i mars 2005 utan att några tydliga förslag hittills har lagts fram.

51.

I kommissionens egna interna standarder fastställs att en period på mellan 16 månader (utan förlikning) och 24 månader (med förlikning) krävs mellan granskningsbesöket och det slutliga beslutet, men när det gäller granskningen av de fysiska kontrollerna och utbyteskontrollerna har dessa perioder inte helt följts.

52.

De viktigaste punkterna/iakttagelserna i denna rapport meddelade revisionsrätten medlemsstaterna i sina preliminära granskningsresultat som också gjordes tillgängliga för kommissionen i april 2005. De har diskuterats ytterligare vid sammanträdena i kommittén för handelsmekanismer, senast i mitten av 2006. Kommissionen har dock ännu inte vidtagit några konkreta åtgärder för att ta itu med dessa granskningsresultat.

53.

När det gäller fysiska kontroller konstaterade revisionsrätten att medlemsstaternas tolkning av den rättsliga ramen hade lett till många kontroller i exportörernas lokaler, vilka utfördes systematiskt i början av lastningsprocessen. Detta ledde till att kontrollerna blev förutsägbara för exportören, vilket hämmade deras effektivitet. I förordningarna fastställs tydligt att kontrollerna skall vara täta och oanmälda och att kontroller där exportören har fått uttrycklig eller underförstådd underrättelse i förhand inte räknas som kontroller i förhållande till minimikraven.

Rekommendation 1Kommissionen bör se till att förordningen tillämpas korrekt för att garantera att kontrollerna i exportörens lokaler utförs på ett oförutsägbart sätt och utan att exportören antydningsvis har underrättats i förväg. Den bör säkerställa en ändamålsenlig uppföljning av revisionsrättens och sina egna iakttagelser om detta i syfte att avgöra om de kontroller som inte uppfyller detta kriterium skall räknas in i minimikravet på 5 %.

54.

I strid med lagstiftningen utfördes fysiska kontroller på ett stort antal lågvärdesdeklarationer. Mellan 6 % och 13 % av de fysiska kontroller som utfördes 2005 täckte endast 0,1 % av det totala värdet av de bidrag som kontrollerades på detta sätt. Detta var särskilt fallet när medlemsstaterna inte tillämpade riskanalys för att välja ut deklarationerna, men även i de tre medlemsstater som revisionsrätten besökte som tillämpade riskanalys kontrollerades lågvärdessändningar regelbundet.

Rekommendation 2Kommissionen bör se över den metod som medlemsstaterna använder för att välja ut vilka deklarationer som skall genomgå fysiska kontroller. Den bör överväga att göra användandet av riskanalys obligatoriskt och att höja det lägsta bidragsvärde som krävs för att en deklaration skall kontrolleras fysiskt. Detta skulle göra de fysiska kontrollerna mer kostnadseffektiva och bidra till ett effektivare utnyttjande av tullresurserna genom att sändningar med högre värde och större risk väljs ut.

55.

Fysiska kontroller av skeppningar av bulkvaror kan resultera i att endast en liten del av fartygslasten kontrolleras fysiskt. När detta görs isolerat utan ytterligare verifiering av att hela sändningen stämmer med deklarationerna och är bidragsberättigande finns det en risk för att värdet av kontrollen försämras.

Rekommendation 3Kommissionen bör överväga att förtydliga att när en del av en skeppning av bulkvaror väljs ut för fysisk kontroll skall de nationella myndigheterna kontrollera hela fartygslasten genom exempelvis dubbelkontroller mot andra register och se till att inte endast en del av fartygslasten kontrolleras isolerat.

56.

När det gäller utbyteskontroller gjorde revisionsrätten följande konstateranden:

Rekommendation 4Revisionsrätten rekommenderar följande:De rättsliga krav som gäller utbyteskontroller bör garantera att hela den sändning som väljs ut för kontroll kan identifieras visuellt.Kommissionen bör överväga att kräva att det antal utbyteskontroller som skall utföras skall fastställas utifrån en lägsta procentandel deklarationer i stället för utifrån ”en om dagen-regeln”.Kommissionen bör vidta åtgärder för att se till att värdet av de förseglingar som anbringas på sändningar av varor som berättigar till exportbidrag är klart och utan tvetydigheter, och på detta sätt se till att utbyteskontroller tillämpas på all export förutom sådan som har kontrollerats fysiskt och förseglats av tullen vid avfärden.Kommissionen bör se över de förordningar som gäller utbyteskontroller – och särskilda utbyteskontroller – för att se till att tillämpningen av dem är harmoniserad mellan medlemsstaterna och så att det står klart för de tjänstemän som har till uppgift att utföra dessa kontroller vid EU:s gränser vilka sändningar som skall väljas ut för kontroll.Kommissionen bör se till att förfarandena för meddelande och uppföljning av rapporterade oriktigheter som upptäcks genom utbyteskontrollerna följs och att de uppföljande åtgärder som krävs utförs på ett effektivt sätt av de berörda medlemsstaterna.

57.

Följande gäller kommissionens övervakning av tillämpningen av den rättsliga ramen och kommissionens åtgärder för att rätta till kända brister i dess genomförande:

De brister som revisionsrätten konstaterade behöver få en ändamålsenlig behandling för att systemet med fysiska kontroller och utbyteskontroller skall ge kommissionen större säkerhet när det gäller exportbidragsutgifter.

Rekommendation 5Revisionsrätten rekommenderar följande:Kommissionen bör föreslå ändringar i lagstiftningen för att stärka de fysiska kontrollerna och utbyteskontrollerna och för att garantera att dessa kontroller tillämpas på ett smidigt och ändamålsenligt sätt. I detta bör ingå att se till att kontrollerna inte är förutsägbara, att göra urvalet av kontroller på grundval av riskanalys obligatoriskt och att se till att utbyteskontroller tillämpas på de exporter där ingen tidigare fysisk kontroll har gjorts.Kommissionen bör särskilt granska giltigheten hos de kontroller som utförs innan varorna lastas för att avgöra om dessa kontroller kan anses uppfylla de kriterier som behövs för att uppnå det minimiantal kontroller som gemenskapslagstiftningen kräver.