14.9.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 216/1

1.

Syftet med förslaget till förordning är att ändra standardbudgetförordningen för genomförandeorganen (5) (nedan kallad ”standardbudgetförordningen”) till följd av ändringarna i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1995/2006 av förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget, och mot bakgrund av erfarenheterna vid de genomförandeorgan som inrättats.

2.

I artikel 20 i förslaget till förordning anges att, utöver att översända budgeten och eventuella ändringsbudgetar till budgetmyndigheten, revisionsrätten och kommissionen för kännedom och offentliggöra dem på de aktuella genomförandeorganens webbplatser skall ”en sammanfattning av budgeten och eventuella ändringsbudgetar offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning inom tre månader från det att de antagits.” Med hänsyn till budgetprincipen om öppenhet och insyn vore det dock lämpligt att närmare specificera omfattningen av och innehållet i den sammanfattning genomförandeorganen skall offentliggöra.

3.

I första stycket i artikel 27 anges att ”det skall vara förbjudet för alla […] aktörer i budgetförvaltningen […] samt för alla andra personer som deltar i budgetgenomförandet eller i förvaltning, revision eller kontroll av budgetmedel att utföra handlingar som innebär ett led i genomförandet av budgeten om de har ett egenintresse som kan stå i strid med genomförandeorganets eller gemenskapernas.” Uttrycket ”i genomförandet av budgeten” (som i budgetförordningens artikel 52) bör strykas eller denna artikel skrivas om, eftersom personer som deltar i revisions- eller kontrollarbete inte bör utföra handlingar som innebär ett led i genomförandet av budgeten.

4.

I den franska versionen av den nya artikeln 42a i förslaget till standardbudgetförordning anges att genomförandeorganet skall upprätta en förteckning över créances communautaires (genomförandeorganets fordringar) med uppgifter om belopp och gäldenärernas namn, gällande de fall där Europeiska gemenskapernas domstol beordrat gäldenärerna att betala i en dom som vunnit laga kraft och där inget betydande belopp betalats in inom ett år efter det att domen avkunnats (6). Uttrycket ”créances communautaires” (”genomförandeorganets fordringar”) är överdrivet generellt – det bör specificeras att det endast gäller de fordringar som är upptagna i genomförandeorganens driftsbudget.

14.9.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 216/3

I.

I yttrandet behandlas tre olika men relaterade frågor. Den första gäller det nya krav som infördes med den ändrade budgetförordningen på årliga sammanfattningar av revisioner och yttranden som anges i sektorsvisa förordningar (till exempel de som gäller utbetalningsställen inom jordbrukssektorn och de som görs av revisionsmyndigheter när det gäller strukturfonder). Den andra frågan gäller de nationella förklaringar som lämnas av myndigheter i några medlemsstater och som startat som frivilliga initiativ inom ramen för ansvarsskyldigheten inför nationella parlament och granskas av respektive nationella revisionsorgan. Den tredje frågan gäller de rapporter och intyg som på eget initiativ lämnas av nationella revisionsorgan om förvaltningen av EU-medel i deras medlemsstater.

II.

De årliga sammanfattningar av sektorspecifika revisioner och revisionsförklaringar (yttranden) som infördes med den ändrade budgetförordningen utgör en ytterligare länk mellan kommissionen och medlemsstaterna i en kedjebaserad modell. De första årliga sammanfattningarna för 2007 skall vara klara till den 15 februari 2008.

III.

Kommissionen bör ha en lämplig övervakning av de årliga sammanfattningarna – vars kvalitet beror på kvaliteten på de underliggande förklaringarna – för att garantera att de är enhetliga, jämförbara och användbara. Även om de årliga sammanfattningarna i lagstiftningen begränsas till rena sektorspecifika sammanfattningar bör kommissionen uppmanas att öka mervärdet i processen till exempel genom att visa på gemensamma problem, möjliga lösningar och bästa tillvägagångssätt.

IV.

De årliga sammanfattningarna är ytterligare en del av internkontrollen. Om det i sammanfattningarna lyfts fram starka respektive svaga sidor skulle de kunna bidra till en bättre kontroll av EU-medlen på områden med delad förvaltning.

V.

Nationella förklaringar är frivilliga initiativ från vissa medlemsstater. De utarbetas på högsta nivå och riktas till nationella parlament. Huruvida de nationella förklaringarna ger användbar tilläggsinformation beror på omfattningen av och kvaliteten på det arbete som de baseras på.

VI.

Genom att fokusera och klarlägga den nationella ansvarsskyldigheten när det gäller användningen av EU-medel med delad förvaltning skall de nationella förklaringarna leda till en förbättrad förvaltning. De kan ses som en ny del av internkontrollen, och kommissionen och revisionsrätten bör beakta dem som sådana.

VII.

Vissa nationella revisionsorgan granskar EU-medel på eget initiativ och för nationella rapporteringssyften. Ett nationellt revisionsorgan avgav ett yttrande över systemens överensstämmelse med lagstiftningen och också över transaktionernas laglighet och korrekthet.

VIII.

Revisionsrätten konstaterar att det kan vara möjligt att använda den säkerhet som kan uppnås på grundval av de granskade nationella förklaringarna och det nationella revisionsarbete som utförts och samtidigt följa kraven i internationella revisionsstandarder. En förutsättning för användning av denna säkerhet är att de nationella förklaringarna eller det nationella revisionsarbetet måste vara tillfredsställande i fråga om omfattning, metod och tidsplan samt genomföras i enlighet med internationella standarder.

IX.

När det gäller uppfyllandet av internationella revisionsstandarder finns ett dominerande krav: en externrevisor som vill stödja sig på eller använda de yttranden eller det arbete som lämnats eller utförts av andra måste ha direkta bevis för att detta arbete har en solid grund. Den tid som revisionsrätten behöver för att få fram sådana bevis måste jämföras med den tid som sparas genom att den direkta granskningen (eller andra förfaranden) av granskningsområdet reduceras.

X.

Att nationella förklaringar och nationellt revisionsarbete är av ”nationell” karaktär kontrasterar mot den nuvarande övergripande karaktären på revisionsrättens arbete, där slutsatserna i allmänhet läggs fram per budgetområde och inte per medlemsstat. Om de nationella förklaringarna och det nationella revisionsarbetet skall kunna ha någon inverkan på revisionsrättens arbete bör de ha en lämplig och jämförbar omfattning, metod och tidsplan. Oavsett hur revisionsrätten använder detta arbete är den medveten om den potentiella effekten av nationella förklaringar och nationellt revisionsarbete när det gäller att öka medvetandet i medlemsstaterna om vikten av intern kontroll av EU-medel.

XI.

Både de sektorsvisa yttrandena (som ligger till grund för de årliga sammanfattningarna) och de olika initiativen avseende nationella förklaringar och revisioner har ett gemensamt kännetecken: de granskar och drar slutsatser om system. Nationella förklaringar kan också innehålla specifika yttranden om de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet. Erfarenheten tyder på att den största risken när det gäller transaktioner ligger i tillförlitligheten i de uppgifter som stödmottagarna lämnar när de ansöker om EU-medel och inte i hur dessa uppgifter hanteras av medlemsstaterna eller kommissionen. En förklaring om att systemen fungerar enligt EU-lagstiftningen kan inte i sig ge säkerhet om de berörda transaktionernas laglighet och korrekthet.

XII.

Som en integrerad del av internkontrollsystemet kommer de årliga sammanfattningarna att ingå i revisionsrättens vanliga revisionsförfaranden. I detta skulle kunna ingå en bedömning av hur de årliga sammanfattningarna bidrar till den övergripande internkontrollen och av hur kommissionen förvaltar processen och använder uppgifterna i de årliga sammanfattningarna i sin roll som övervakare.

XIII.

Ett riktmärke för revisionsrättens användning av nationella förklaringar eller nationellt revisionsarbete bör vara hur de inverkar på och utnyttjas av dess viktigaste revisionsobjekt, nämligen kommissionen. I detta skulle kunna ingå en bedömning av hur kommissionen ger vägledning, hur den beaktar granskningsresultaten, hur den uppnår säkerhet om att resultaten är tillförlitliga och anpassar sin egen kontrollverksamhet därefter.

XIV.

När det gäller revisionsrättens revisionsförklaring skall det göras åtskillnad mellan de nationella förklaringarna i sig och de nationella förklaringar som granskats av nationella revisionsorgan. Nationella förklaringar påminner till viss del om ledningsuttalanden: de kan innehålla värdefull information om genomförandet av EU-budgeten, men utgör inte i sig själva avgörande revisionsbevis. Det är inte heller revisionsrättens ansvar att granska deras tillförlitlighet, om inte revisionsrätten har för avsikt att använda dem.

XV.

Yttranden från nationella revisionsorgan om system och/eller inkomsters och utgifters laglighet och korrekthet, oberoende av om dessa är fristående eller yttranden om nationella förklaringar, kan utgöra revisionsbevis som revisionsrätten kan stödja sig på, under förutsättning att internationella revisionsstandarder iakttas. Revisionsrätten kommer att ta hänsyn till dem när den planerar och genomför sitt arbete.

XVI.

I praktiken skulle den säkerhet som uppnås om system kunna användas vid planeringen av redovisningsrevisioner/verifieringar av internkontroll, både när kontrollrisker bedöms och när säkerhetsmodellen för revisionen tillämpas. Om de nationella revisionsorganens arbete befinns vara tillförlitligt efter granskningen skulle revisionsrätten kunna använda det i samband med sina egna systemgranskningar – inklusive granskning av kontroller – vilket skulle kunna minska den mängd direkt substansgranskning som krävs.

XVII.

Såsom förklaras ovan måste revisionsrätten, om den skall kunna förlita sig på de nationella revisionsorganens arbete, försäkra sig om att det utförda arbetet är lämpligt och av god kvalitet. I praktiken kommer detta att kräva bilateralt samarbete mellan revisionsrätten och de nationella revisionsorganen.

XVIII.

För att bidra till en bättre förvaltning bör kommissionen överväga att använda de årliga sammanfattningarna till att klarlägga och sprida bästa arbetsmetoder inom (och mellan) medlemsstaterna. Kommissionen bör undersöka förhållandet mellan de system som uppfyller gällande regler och de kriterier som används för att bedöma den godtagbara nivån på laglighet och korrekthet i underliggande transaktioner genom att använda de sektorspecifika yttranden som ligger till grund för de årliga sammanfattningarna och de nationella förklaringarna.

XIX.

Frågan om de nationella revisionsorganens metod för revision av EU-medel ingår i mandatet för kontaktkommitténs arbetsgrupp som ansvarar för att utarbeta gemensamma revisionsstandarder och jämförbara revisionskriterier som är anpassade till EU-området (6). Gemensamma standarder för tillvägagångssätt och metoder kan öka revisionsrättens möjligheter att stödja sig på de nationella revisionsorganens arbete, förutsatt att direkta bevis för arbetets kvalitet kan erhållas.