13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/1

1.1

Detta förberedande yttrande är EESK:s svar på en begäran från Europeiska kommissionens vice ordförande Margot Wallström. Här beaktas de yttranden som utarbetats de senaste åren och som innehåller alla de tankar, analyser och förslag som kommittén formulerat i denna fråga.

1.2

EESK anser att Lissabonmålen som rör befolkningspolitiken måste uppnås. De snabba demografiska förändringarna på arbetsmarknaden kräver omedelbara åtgärder för att vi skall lösa de problem som dessa medför:

1.3

Man måste förhindra att äldre arbetstagare utestängs från arbetsmarknaden och tvärtom vinnlägga sig om att de kan komma ut i arbetslivet.

1.4

Arbetet måste motsvara arbetstagarens utbildning och yrkeserfarenhet, utan någon åldersdiskriminering. EESK uppmanar därför alla medlemsstater att snarast införa och tillämpa direktivet om likabehandling (2000/78/EG).

1.5

En bättre organisation av arbetet kräver en utvärdering av vilken typ av arbetsuppgifter som utförs (riskfyllt, slitsamt eller repetitivt arbete).

1.6

Programmen för livslångt lärande är nyckeln till ett bättre utnyttjande av arbetstagare över 50, såväl inom som utanför företagen. Därför skall exempel på bästa praxis spridas och följas upp i enlighet med de årliga övervakningsrapporter som läggs fram av de europeiska arbetsmarknadsparterna.

1.7

En politik till stöd för sysselsättning av hög kvalitet bör vägleda och forma generationer av medborgare under hela deras yrkesliv. Detta kräver insatser från arbetsmarknadens parter och samtliga berörda ekonomiska och sociala aktörer på lokal, nationell och europeisk nivå.

1.8

Forskning och innovation är en viktig investering både för dagens EU-medborgare och för framtida generationer. Man måste därför förmå ungdomar att studera vid vetenskapliga fakulteter och skapa villkor för anställning inom teknik och forskning.

EU måste komma i kapp andra länder som Kina och Indien, som under senare år tagit jättekliv inom dessa sektorer.

1.9

Investeringar i missgynnade regioner hindrar ungdomar från att flytta ut och hjälper dem att bidra till den lokala utvecklingen och förnyelsen.

1.10

Under 2007, som är året för lika möjligheter, bör man inrikta sig på att undersöka hur arbete och privatliv kan förenas, så att beslut om att skaffa barn inte skall vara betingade av om familjen lever under osäkra och svåra förhållanden eller av att familjen ensam måste stå för de kostnader – inte bara ekonomiska – som barn medför.

1.11

EESK anser att man måste uppmuntra användningen av viktiga direktiv som det om föräldraledighet, och att man måste garantera barnomsorg och äldreomsorg. Enligt vår mening måste man också snabbt jämna ut löneskillnaderna mellan män och kvinnor, och bekämpa osäkra och tillfälliga arbetstillfällen som gör att många kvinnor även i Europa lever i fattigdom. Vidare bör man skapa incitament som uppmuntrar män att i större utsträckning ta ansvar för familjen. Kvinnor måste kunna förena barnafödande och yrkesarbete. Därför måste instrument antas som gör att mödrar kan förena omsorgen om barnen med yrkeslivet.

1.12

Också inom företagen måste man vidta åtgärder som garanterar kvinnor möjlighet att tillträda ledande poster.

1.13

Invandringen är en av de lösningar som är nödvändiga som är nödvändiga för att möta de utmaningar som en åldrande befolkning innebär. En övergripande integrations- och sysselsättningspolitik kan vara en motor för tillväxt och utveckling. Invandrarnas kompetens, yrkeserfarenhet och kvalifikationer måste därför utnyttjas.

1.14

Hållbarheten i välfärdssystemen måste säkerställas genom en rad åtgärder som inte blir till skada för dess slutliga mål, som definierats i EU-fördragen (artikel 2). Därför är det nödvändigt att både säkerställa en hållbar europeisk social modell och att verka för målen om allmängiltighet och rättvisa som modellen bygger på.

1.15

De sociala tjänsterna av allmänt intresse skall säkerställas och stödjas på grundval av sin funktion, liksom som aktörerna inom den sociala ekonomin. Frivilligorganisationer där äldre är sysselsatta bedriver en socialt viktig verksamhet som bör stödjas och lyftas fram.

1.16

EU:s och medlemsstaternas mål bör vara att garantera framtida generationer en bekymmersfri och värdig ålderdom och följaktligen väl fungerande pensionssystem. Tilläggspensionerna, om sådana krävs, måste vara tillförlitliga, trygga och skyddade från oförutsedda fluktuationer på finansmarknaderna.

1.17

Kampen mot osäkra arbetsförhållanden innebär att också unga arbetstagare kan garanteras en anständig pension och att man förhindrar att de gör ett sent inträde i arbetslivet.

1.18

Hållbarheten i pensionssystemen måste analyseras med beaktande av en rad komplicerade faktorer som inte kan hänföras enbart till den åldrande befolkningen.

1.19

I några av EU:s medlemsstater måste det viktigaste målet för att säkerställa hållbara pensionssystem vara en beslutsam kamp mot skatte- och avgiftsflykt.

1.20

På hälsoområdet kommer en allt äldre befolkning framför allt att kräva investeringar i förebyggande åtgärder, i kvaliteten på vård och omsorg och i forskning särskilt på de vanligaste sjukdomarna hos äldre, där insatser och studier måste koncentreras.

1.21

I samband med att befolkningen blir allt äldre kommer hälso- och trygghetsfrågor att anta andra dimensioner också på arbetsmarknaden och ändra karaktär, vilket noggrant måste analyseras och utvärderas.

1.22

EESK anser att medlemsstaterna i samråd med arbetsmarknadens parter måste genomföra gemensamma program för förebyggande av olyckor och yrkessjukdomar, särskilt sådana som är förbundna med arbetstagarnas ålder. Här är övervakning och informationsutbyte viktiga instrument.

1.23

Äldre arbetstagare bör fritt få välja om de vill förlänga sitt yrkesliv på grundval av arbetets art och en bedömning av de risker, de upprepningsmoment och det slitage som varje yrke innebär.

1.24

EESK åtar sig att fortsätta att utforska, utvärdera och lägga fram förslag vad gäller demografiska förändringar. Kommittén är fullt medveten om att det är ett komplicerat ämne, som under de närmaste åren kommer att kräva att alla politiska, ekonomiska och sociala aktörer deltar för att möta de nya utmaningarna. EESK, med stöd i arbetsordningen, åtar sig att följa upp de frågor som behandlas i detta yttrande.

2.1

Kommissionens vice ordförande Margot Wallström har bett Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om den rapport som kommissionen tillsammans med kommittén för ekonomisk politik nyligen offentliggjorde om de ekonomiska och budgetmässiga konsekvenser som en åldrande befolkning får i alla unionens medlemsstater.

2.2

Med tanke på att ämnet och den tillhörande politiken är så omfattande uppmanade Margot Wallström EESK att uttala sig om de frågor som direkt eller indirekt berör arbetsmarknaden och om några områden med anknytning till denna, som hälsovård, pensionssystem och livslångt lärande.

2.3

Europeiska fonden för förbättring av arbets- och levnadsvillkor i Dublin har ägnat ett flertal studier åt problemet med befolkningens åldrande, där dess återverkningar på de europeiska medborgarna och arbetstagarna analyseras.

2.4

Det är många faktorer som bidrar till en åldrande befolkning: sjunkande födelsetal, en ständigt ökande medellivslängd samt det faktum att efterkrigstidsgenerationen gradvis drar sig tillbaka från yrkeslivet, liksom i en framtid också 60-talets babyboomgeneration (1), vilket kommer att direkt påverka befolkningen i arbetsför ålder.

2.5

Eurostat beräknar att antalet personer över 65 i EU-25 kommer att öka från 75 miljoner 2005 till ca 135 miljoner 2050. Deras procentandel av den totala befolkningen i de 25 medlemsstaterna beräknas uppgå till 30 %, med de högsta siffrorna i Spanien (36 %) och Italien (35 %) och de lägsta i Luxemburg (22 %) och Nederländerna (23 %).

2.6

En åldrande befolkning får betydande sociala och ekonomiska konsekvenser för medlemsländerna och kräver en modernisering av budget- och välfärdspolitiken.

2.7

Ett lands samlade ekonomi påverkas av åldrandet – arbetsmarknaden, produktiviteten, den tekniska innovationen och den ekonomiska tillväxten – eftersom befolkningens behov och potential oundvikligen förändras.

3.1

I Lissabonstrategin beaktas bland annat också sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare. Det ursprungliga målet, som ännu inte har uppnåtts, var att senast 2010 nå en sysselsättningsgrad på över 50 % för denna kategori.

3.2

En befolkning som blir allt äldre leder dels till att genomsnittsåldern stiger, dels till att det totala antalet medborgare i arbetsför ålder minskar eftersom de äldre generationerna inte ersätts av ett tillräckligt antal ungdomar. Dessutom gör ungdomar sitt inträde på arbetsmarknaden allt senare (2).

3.3

Arbetsmarknaden påverkas och förändras således i hög grad av en åldrande befolkning. Detta innebär att det krävs brådskande åtgärder för att lösa de problem som hör ihop med följande mål:

3.4

Effekterna av en åldrande befolkning berör såväl arbetstagare som företagare. Vid generationsskiften måste man skapa instrument som gör det lättare att överlåta verksamhet, särskilt när det gäller små och medelstora företag. Också bland företagare noteras en gradvis ökning av genomsnittsåldern, vilket får direkta och indirekta verkningar på innovationen, kapitalmarknaden och mer allmänt hela det europeiska näringslivet. En äldre befolkning av företagare betyder att många redan dragit sig tillbaka från yrkeslivet eller förbereder sig för detta utan att nya generationer av unga företagare ersätter dem. Ett minskat antal företagare innebär ett minskat antal företag och följaktligen färre arbetstillfällen.

3.5

Utestängningen av äldre arbetstagare är ett alltmer oroande fenomen inte bara i näringslivet utan i hela tjänstesektorn. Svårigheten att passa in i ett nytt arbetssammanhang, den nackdel det innebär att ofta ha en arbetslivserfarenhet från endast en eller få arbetsplatser och den diskriminering som äldre arbetstagare otvivelaktigt utsätts för när de söker ny anställning är problem som alla arbetstagare i EU ställs inför.

3.6

Man bör således i högre grad se till att de äldre arbetstagarna integreras i produktionskedjan eftersom deras erfarenhet i vissa sektorer utgör grunden för en kvalitativt sett ökad produktivitet. Också i företagen måste man sluta att se till åldern och i stället se till faktisk kompetens. På detta område skall EU-direktiven mot alla former av diskriminering tillämpas och övervakas (2000/43/EG och 2000/78/EG).

3.7

Alla arbetstagare bör ha ett arbete som så långt det är möjligt motsvarar deras utbildning och erfarenhet. Det skulle leda till ökad produktivitet som åtminstone delvis skulle uppväga de negativa effekterna av befolkningens åldrande (3).

3.8

En aktiv politik för anställning av äldre arbetstagare bör i varje fall beakta vilket slags arbete det handlar om: riskfyllda, slitsamma eller repetitiva arbeten kräver riktade analyser och en större grad av frivillighet från dem som berörs (4).

4.1

En av de frågor som verkligen måste lösas för att öka sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare är effektiva och väl fungerande program för livslångt lärande genom utbyte av välfungerande metoder mellan de 27 EU-länderna och en fortgående dialog med arbetsmarknadens parter, precis som många EU-institutioner har efterlyst (5).

4.2

Genom den europeiska sysselsättningsstrategin har det alltsedan toppmötet i Luxemburg 1997 varje år upprättats riktlinjer för livslångt lärande. Varje gång har man betonat vikten av de äldre arbetstagarnas anställningsbarhet, och följaktligen deras yrkesutbildning, för att möta problemen med befolkningens åldrande.

4.3

Begreppet ”livslångt lärande” används för att beteckna all betydande inlärningsverksamhet som syftar till ökad färdighet, kunskap och kompetens. Denna verksamhet skall därför pågå under hela yrkeslivet, eftersom det är för äldre arbetstagare som förlusten av yrkeskunnande och vidareutbildning får de mest dramatiska och negativa effekterna.

4.4

EESK har också betonat att det ofta råder obalans mellan generationerna när det gäller teknisk kunskap och förvärv av olika kompetenser (6).

4.5

Ett effektivt instrument för att främja arbetstagarnas förmåga att anpassa sig är internutbildning. Några medlemsstater (Storbritannien, Spanien, Portugal, Nederländerna, Österrike) har, om än i varierande omfattning, stött sådan vidareutbildning inom företagen via incitament och skattelättnader.

4.6

Med Lissabonstrategin har man framhållit att välfungerande metoder och utbildningssystem som på ett effektivt sätt kan svara mot arbetsmarknadens krav är ett nyckelelement för att uppnå ett av de viktigaste målen i strategin, nämligen kunskapsekonomin.

4.7

Om man gör det lättare att anställa äldre arbetstagare föregriper man effekterna av de demografiska förändringarna.

5.1

Redan 2004 betonade EESK vikten av att stödja pakten mellan generationerna för att säkerställa en tillräcklig generationsförnyelse på arbetsmarknaden i EU-länderna, en välfärdsstat som är anpassad till de nya demografiska förhållandena och en EU-lagstiftning som främjar sysselsättningspolitik, vidareutbildning och ett närmande mellan utbildningsväsen och näringsliv (7).

5.2

Politiken för en ”god” sysselsättning bör under alla omständigheter inriktas på att hjälpa ungdomar in på arbetsmarknaden och följa dem under hela deras yrkesliv (8), utan att detta skapar en ”digital klyfta” mellan unga arbetstagare och äldre arbetstagare som vill fortsätta att arbeta.

5.3

EESK formulerade då en utmaning, nämligen att ”bidra till en utveckling som i framtiden innebär mer samråd i fråga om denna mycket viktiga fråga, som förutsätter samordnade och varaktiga åtgärder av ett flertal aktörer och som kräver att de kortsiktiga intressena inte dominerar samt att det finns en fortlöpande och konstruktiv plan. Ett nytt förbund mellan de olika generationerna inom Europeiska unionen måste gradvis ingås”.

5.4

Man måste investera i forskning och innovation om man vill tillförsäkra kommande generationer i EU en framtid med välfärd och tillräcklig och hållbar livskvalitet. Därför är det viktigt att också beakta genomsnittsåldern på forskare och vetenskapsmän i EU samt kravet på att integrera ungdomar i dessa nyckelsektorer.

5.5

De otillräckliga investeringar i forskning som är utmärkande för hela EU, som fortfarande har långt kvar till målen i Lissabonstrategin, gör att unga forskare, som ofta tvingas arbeta under mycket osäkra villkor, inte kan skapa sig en framtid och ett yrkesliv inom naturvetenskaplig och teknisk forskning. Ett EU där medelåldern på vetenskapsmän är högre än i andra globala maktblock innebär en risk för framtiden.

I Indien och Kina t.ex. ökar antalet personer med examen i vetenskapliga ämnen, med påföljd att 60 % av yrkesaktiva forskare och vetenskapsmän i USA kommer från dessa länder. I många EU-länder har däremot de vetenskapliga fakulteterna upplevt en klar nedgång i antalet studenter under senare år.

5.6

Problemet med en åldrande befolkning påverkar också direkt den lokala och regionala sammanhållningen. Ungdomarna tenderar att lämna vissa områden för att söka arbete i områden med bättre levnads- och arbetsvillkor. Detta accentuerar klyftan mellan regioner med en mer utvecklad ekonomi och andra regioner där fattigdomen breder ut sig och antalet äldre snabbt ökar.

5.7

Möjligheten att förena arbete och familj är en hörnsten i den europeiska sociala modellen. Med en stigande genomsnittsålder i Europas befolkning inställer sig frågan om hur man skall få födelsetalen att stiga. Denna fråga kan lösas endast genom att alla par får möjlighet att ha barn utan att för den skull tvingas avstå från ett aktivt yrkesliv eller rentav tvingas att påtagligt sänka familjens levnadsstandard, som ofta kan sjunka till nivåer som närmar sig fattigdomsgränsen. Utmärkande för ungdomar av i dag är att de lever under osäkra arbetsförhållanden som ger otrygga framtidsutsikter, varför de tenderar att skaffa färre barn eller inga alls.

5.8

För att höja nativiteten måste alla tjänster inom den sociala sektorn, hälsovården och skolan (daghem, sjukvård, förebyggande åtgärder, ekonomisk hjälp, etc.) förstärkas, förbättras och anpassas till den demografiska verkligheten i EU-länderna.

6.1

2005 uppgick sysselsättningsgraden bland kvinnor i EU-25 till 56,3 %. Problemet är mer uttalat i Medelhavsländerna än i länderna i Nordeuropa. Men även yrkesarbetande kvinnor har svårt att skapa sig en karriär som gör att de kan betala in tillräckligt mycket till de sociala trygghetssystemen. Yrkesverksamma kvinnor möter en rad problem:

6.2

Kommissionen anser med rätta att ett minskat antal personer i yrkesaktiv ålder till en del kan uppvägas, åtminstone på kort sikt, av en rad åtgärder, däribland ett ökat antal kvinnor i arbetslivet. De kulturella förändringar som under de senaste decennierna har gjort det möjligt för kvinnor att arbeta och bli oberoende, avspeglar sig i sysselsättningsgraden bland kvinnor i olika generationer. I EU är flera unga kvinnor än medelålders representerade på arbetsmarknaden.

6.3

Att allt fler kvinnor yrkesarbetar är utan tvekan något positivt och ett tecken på framsteg. Enligt olika statistiska studier, också färska sådana, är kvinnorna fortfarande underrepresenterade, vilket måste leda till att de verkligen får samma arbetsförhållanden och löner som männen samt att kvinnor skyddas från övergrepp och diskriminering på arbetsplatsen och i samhället. Skillnader i sysselsättning mellan kvinnor och män återfinns också bland företagare. Antalet manliga företagare överstiger vida antalet kvinnliga. Medlemsstaterna och EU måste därför stärka redan befintliga instrument och anta nya för att befrämja och skydda kvinnors arbete.

7.1

Invandringen ökar stadigt i EU. De enorma skillnaderna mellan ekonomin och levnadsstandarden i EU och i utvecklingsländerna främjar migrationen till våra rikare länder. Invandringen får inte ses som ett hot utan snarare som ett fenomen som genom en konsekvent politik kan utgöra en möjlig faktor för tillväxt, utveckling och integration.

7.2

I ett läge där befolkningen generellt blir äldre och där den aktiva befolkningen samtidigt minskar, utför invandrade arbetstagare uppgifter i EU som är välanpassade till produktionsbehoven och de ekonomiska och sociala behoven i värdlandet. Arbetsmarknadspolitiken och integrationspolitiken måste således inriktas på att på bästa sätt fördela tillgängliga mänskliga resurser, inklusive invandrare, genom att ta vara på deras kompetens, yrkeserfarenhet och kvalifikationer (9).

7.3

Också kommissionen hävdar att invandringen kan spela en positiv roll för anpassningen av arbetsmarknaden. Under förutsättning att invandrade arbetstagare har ett arbete inom den formella ekonomin bidrar de till finansieringen av de sociala trygghetssystemen genom att de betalar skatter och avgifter till dessa system och därmed under de närmaste åren utgör ett viktigt nytt inslag i den framtida europeiska arbetsmarknaden. Man skall heller inte underskatta betydelsen av det ekonomiska stöd som de pengar som invandrarna skickar hem utgör för deras familjer i hemlandet och som ofta är deras enda inkomstkälla. Därför är en bättre integration av invandrarna en nödvändighet för EU:s medlemsstater (10).

7.4

Kravet på en integration i den formella ekonomin rör för övrigt inte bara invandrade arbetstagare. Den åldrande befolkningen gör att frågor som kampen mot odeklarerat arbete och osäkra arbetsförhållanden snarast måste upp på dagordningen för att göra de nationella ekonomierna sundare och hållbarare.

8.1

Kommissionen har i olika dokument hävdat att medlemsstaterna för att uppnå verkligt hållbara offentliga finanser måste se till att statsskulden hålls under kontroll eller att den kraftigt, gradvis och beständigt sänks. För detta krävs en effektiv resurstilldelning, utan att de offentliga tjänsternas kvalitet eller allmängiltighet försämras.

8.2

Det är framför allt med tanke på de demografiska förändringarna, som utgör en fara för välfärdsstatens hållbarhet, som de olika systemen för finansiering av EU-ländernas sociala skydd hur olika de än må vara måste fungera effektivt, rättvist och under full insyn för att tjäna medborgarna.

8.3

EESK understryker att sociala tjänster av allmänt intresse och aktörerna i den sociala ekonomin har en viktig funktion att fylla vad gäller att komplettera stödet till familjer och äldre. När man erkänner betydelsen av denna verksamhet måste man också utifrån gemensamma kriterier aktivt stödja dessa instanser som spelar en sån viktig roll för samhället.

8.4

Här kan EU spela en viktig roll. Lissabonstrategin (samarbete mellan socialpolitiken, den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken) utgjorde en exceptionellt innovativ ansats, och ett av dess instrument, ”den öppna samordningsmetoden”, kan ses som en av gemenskapspolitikens intressantaste nyheter under de senaste åren. Tyvärr har detta instrument använts alltför sällan och ofta varit underskattat. Samtidigt övergav man gemenskapens lagstiftningsinstrument. Det skall erkännas att den europeiska sociala modellen fortfarande är ett mål som är långt ifrån uppfyllt, men det är förvisso inte ett hinder som skall offras i inre marknadens namn.

8.5

I några länder i EU, särskilt de som präglas av makrofenomen som en ökad genomsnittsålder i befolkningen, hotas finansieringen av välfärds- och pensionssystemen starkt av det gissel som skatte- och avgiftsflykt utgör. I varje försök att reformera välfärdsstaten, hälsovården och sysselsättningspolitiken måste man inbegripa kampen mot brott som skatteflykt och skatteundandragande som utgör den största faran för bärkraftiga statsfinanser.

8.6

EESK vill därför betona vikten av att bekämpa skatte- och avgiftsflykt och motverka ett minskande antal skattebetalare när man försöker hitta lösningar på eller anpassa sig till de demografiska förändringarna.

9.1

Det minskande antalet yrkesverksamma och det ökade antalet pensionärer, som båda är en följd av den ökade medellivslängden, är problem som kommissionen fokuserar på i en rad dokument som lagts fram om hållbara pensionssystem.

9.2

Pensionssystemen måste under de närmaste åren kunna garantera framtida generationer en trygg och värdig ålderdom. Därför kan man för det första inte enbart lösa de effekter som åldrandet får på pensionssystemen uteslutande med kompletterande eller privata pensioner, det vore en farlig förenkling. Man måste i stället skaffa sig instrument som kan göra sådana kompletterande pensionsformer enklare, tryggare och tillförlitligare och skydda dem från oförutsedda fluktuationer på finansmarknaderna. Dessutom måste man intensifiera övervakningen av de privata pensionsfonderna för att utöka kontrollsystemet och säkerställa en noggrann förvaltning.

9.3

I många EU-länder härrör krisen i pensionssystemen inte enbart från den åldrande befolkningen, utan också från det faktum att antalet skattebetalare minskar utan att resurser kan hämtas från annat håll (t.ex. genom kampen mot skatte- och avgiftsflykt), medan medborgarnas pensionskrav fortsätter att öka.

9.4

Situationen förvärras ytterligare genom att ungdomar gör sitt inträde på arbetsmarknaden allt senare och ofta på osäkra och underbetalda kontrakt och därför betalar in lägre pensionsbelopp än sina föräldrar vid samma ålder.

9.5

En åldrande befolkning skulle kunna göra att det blir nödvändigt att arbetslivet förlängs, men särskilt i några av unionens länder är det ännu angelägnare att tidigarelägga inträdet på arbetsmarknaden och mer allmänt att säkerställa bättre möjligheter och arbetsvillkor i början av yrkeskarriären.

9.6

Enligt kommissionens prognoser kommer utgifterna för pensionerna att öka fram till 2050 i samtliga EU-länder, utom i Österrike, tack vare den reform som gjordes där år 2000. I Italien och Sverige förutses en liten ökning av utgifterna för pensionerna, eftersom de offentliga pensionssystemen bygger på avgiftssystem. I de övriga länderna räknar man med en betydligt kraftigare ökning, i Portugal så mycket som 9,7 %.

9.7

Frågan om hållbara pensionssystem kan följaktligen inte analyseras och lösas som ett isolerat problem. I stället måste man ha en tydlig bild av dess orsaker, som inte bara är ett inneboende fenomen i det europeiska samhället som en allmänt åldrande befolkning, utan som också hänger samman med de olika förhållandena på arbetsmarknaden, den ekonomiska tillväxten och systemen för social trygghet i de olika EU-länderna.

9.8

Målen för att tackla frågan om hållbarhet i pensionssystemen måste syfta längre än till enbart en höjning av pensionsåldern. En sådan åtgärd som vidtas utan särskilda kriterier skulle kunna visa sig helt meningslös och till och med vara till skada för EU-medborgarnas livskvalitet.

9.9

Om man beaktar skillnaderna mellan olika arbeten vad gäller slitsamma, monotona och krävande moment kan lösningen på befolkningens åldrande inte vara att helt enkelt höja pensionsåldern. Ett förlängt yrkesliv får inte samma konsekvenser för alla yrken och man måste ta hänsyn till skillnaden mellan lagstadgad och faktisk pensionsålder.

9.10

Kampen mot otrygga arbetsvillkor och odeklarerat arbete, stöd till lönepolitiken, en sundare fördelning av välståndet och en effektivare social sammanhållning måste gå hand i hand med en oundviklig, gradvis och frivillig höjning av pensionsåldern, som skall beslutas och stödjas genom en fortgående dialog med arbetsmarknadens parter och det civila samhället.

10.1

Det säger sig självt att en ökad genomsnittsålder leder till ökade kostnader för hälsovård. Men att förutse hur hälsokostnaderna kommer att utvecklas och vilka specifika områden som under de närmaste decennierna kommer att kräva ökade investeringar är ytterst svårt. Det är omöjligt att beräkna hur mycket offentliga medel som måste investeras i hälsovården enbart på grundval av demografiska tendenser. Hälsoutgifterna är också avhängiga av den politik som man beslutar genomföra på detta område, av framsteg inom medicinsk forskning, av hur olika sjukdomar utvecklas, av föroreningsnivåerna och av de politiska och tekniska beslut som fattas för att begränsa dem.

10.2

Som tidigare anförts visar emellertid samtliga analyser att tendensen går mot ett förlängt yrkesliv. Äldre arbetstagare är på grund av sin ålder otvivelaktigt mer utsatta för sjukdomar och sviktande fysik än sina yngre kolleger. Eftersom antalet äldre arbetstagare helt säkert kommer att fortsätta att öka måste vi omedelbart införa ett hälsovårdssystem som gör att alla EU:s medlemsstater kan säkerställa en effektiv förebyggande politik. De arbetstagare som har haft en osäker arbetssituation under lång tid kommer att befinna sig i svårigheter när de når pensionsåldern. De kommer att enligt de arrangemang som gäller i medlemsstaterna behöva tas om hand på olika sätt av den samhälleliga solidariteten, också vad gäller hälsovård och omsorg. En ökad osäkerhet på arbetsmarknaden kommer följaktligen att få direkta följder på kostnaderna för välfärdssystemen.

10.3

Om man har som mål att hålla de offentliga utgifterna på hållbara nivåer, måste medlemsstaterna och EU gemensamt sträva efter att genomföra program för omsorg, förebyggande av olyckor och övervakning och utbyte av information och på så sätt skapa en närmare och fastare länk mellan arbetsmarknaden och hälsovården.

10.4

Alla arbeten liknar inte varandra. Åldrandet påverkar arbetskraften på olika sätt beroende på att vissa arbeten är mer eller mindre slitsamma, mer eller mindre riskfyllda eller mer eller mindre monotona. Effekterna av en hög ålder varierar från yrke till yrke. En äldre arbetstagare kan inte utföra tungt manuellt arbete, men kan lättare klara av kontorsarbete eller intellektuellt arbete.

10.5

En förlängning av yrkeslivet medför följaktligen klart större hälsoproblem för arbetstagare med fysiskt krävande arbete. Detta måste beaktas. Om man inom de sektorer där detta är möjligt tänker sig en ständigt stigande pensionsålder måste omfattande insatser omgående företas när det gäller hälsovård och säkerhet på arbetsplatsen.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/8

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén beklagar att kommissionens initiativ för att bekämpa skattebedrägeri inte åtnjuter tillräckligt stöd och tillräcklig samarbetsvilja från medlemsstaterna. Vidare stöder kommittén de initiativ som nyligen tagits på detta område och uppmanar kommissionen att utnyttja alla de befogenheter som fördragen redan ger EU-institutionerna.

1.2

EESK anser att kommissionens meddelande är tillräckligt strukturerat och angriper problemen med skattebedrägeri ur rätt vinkel, genom att man ser ett stärkt administrativt samarbete mellan medlemsstaterna som det främsta redskapet för att bekämpa detta fenomen.

1.3

I meddelandet behandlas problemet med relationerna med tredje land på ett konkret sätt, och ett gemensamt angreppssätt på EU-nivå föreslås. EESK ser positivt på detta förslag.

1.4

Kommittén håller med förslagsställarna om att man bör se över mervärdesskattesystemet, något den redan vid flera tillfällen framhållit. Det vore lämpligt att sammankalla en tankesmedja som skulle ägna sig åt avskaffandet av mervärdesskatt och införandet av en eventuell ny skatt som skulle ersätta denna, på villkor att den inte medför ökade avgifter för företagen och medborgarna.

1.5

EESK rekommenderar kommissionen att till fullo dra nytta av OLAF:s nuvarande befogenheter, som innebär att detta europeiska bedrägeribekämpningsorgan redan har viktiga funktioner. Kommissionen bör bedöma om OLAF har tillräckliga medel för att utföra sina institutionella uppgifter.

1.6

Absolut prioritet bör ges förslaget om att göra samarbetet mellan nationella bedrägeribekämpningsorgan mer effektivt, eventuellt genom att polisen och utredningsorganen knyts samman i ett nätverk för att de skall kunna dela tillgängliga databaser. Kommittén rekommenderar också en ingående behandling av tekniska och juridiska frågor.

1.7

Förslaget om ett forum på hög nivå för administrativt samarbete är ett steg i rätt riktning, och de byråkratiska hinder och begränsningar som verkar ställa sig i vägen för denna idé är verkligen obegripliga.

1.8

Kommittén anser att det vore effektivt att i samband med bedrägeribekämpningen införa kriteriet ”normalt marknadsvärde” i gemenskapslagstiftningen, något som redan gjorts i vissa medlemsstater.

1.9

EESK rekommenderar stor försiktighet i samband med att man inför åtgärder för solidaritet mellan överlåtaren och förvärvaren men förespråkar dock omvänd bevisbörda i fall av tydligt omotiverade transaktioner, även mot bakgrund av EG-domstolens domar.

1.10

EESK anser att det vore värdefullt att ytterligare fördjupa kommissionens förslag om att å ena sidan införa förenklade förfaranden för aktörer som samarbetar med administrationen och å andra sidan mer strikta kontroller och förfaranden för ”riskföretagen”.

1.11

Kommittén uppmanar kommissionen att fortsätta finansiera gemenskapsprogrammen för att främja insatser för att skydda kommissionens finansiella intressen, t.ex. Hercule II.

1.12

EESK rekommenderar att bestämmelserna i direktiv 77/799/EEG harmoniseras med det som redan beslutats i fråga om indirekt beskattning och harmonisering av olika mervärdesskattsystem.

2.1

Avsikten med meddelandet är att ”utarbeta en samordnad strategi för att förbättra kampen mot skattebedrägeri”, och kommissionen konstaterar att gemenskapslagstiftningen visserligen har förbättrats och förstärkts men utnyttjas i alltför liten utsträckning, och att det administrativa samarbetet inte står i proportion till utvecklingen av handeln inom gemenskapen.

2.2

Kommissionen återkommer dock till en fråga som den tagit upp flera gånger, nämligen nödvändigheten av att stärka det administrativa samarbetet mellan medlemsstaternas nationella skatteförvaltningar. Detta samarbete är ett redskap för att bekämpa skattebedrägerier och skatteflykt som kan leda till betydande förluster av nationella budgetinkomster, framkalla snedvridningar av konkurrensen och därmed inverka negativt på den inre marknaden.

2.3

I samband med att meddelandet lades fram förklarade László Kovács, kommissionsledamot med ansvar för skatter och tullar, följande: ”Jag är fast övertygad om att det är tid att undersöka nya sätt att bekämpa skattebedrägerier mer effektivt. Detta fenomen har nått en verkligt oroväckande omfattning”.

2.4

Ekonomerna anser att den totala omsättningen av skattebedrägerier uppgår till mellan 2 och 2,5 % av BNP, totalt 200–250 miljarder euro. De mervärdesskattebedrägerier som kallas karusellbedrägerier utgör ett av de värsta problemen, men smuggling och varumärkesförfalskning av alkohol och tobak samt bedrägerier på området för direkt beskattning är också allvarliga frågor. Efter 1993 har friheten för varor, tjänster, personer och kapital på den inre marknaden lett till att det blivit svårare för medlemsstaterna att på egen hand föra en effektiv kamp mot skattebedrägerier.

2.5

På de indirekta skatternas område föreskriver gemenskapsnormerna gemensamma bestämmelser för medlemsstaterna (enhetliga förfaranden, utnämning av behöriga myndigheter, former för dataöverföring) i syfte att främja det administrativa samarbetet och utbytet av information.

2.6

Kommissionen har angivit följande tre områden för prioriterade insatser:

2.6.1.1

Kommissionen anser att följande faktorer kan bidra till bättre resultat i kampen mot skattebedrägerier:

2.6.2.1

”Skattebedrägerier stannar inte vid unionens yttre gränser.” Kommissionen föreslår en samlad hållning för gemenskapen när det gäller samarbete med tredje land, ett samarbete som för närvarande grundar sig på bilaterala avtal mellan enskilda stater och ger upphov till olika situationer som lätt utnyttjas av skatteflyktingar. Kommissionen föreslår dessutom att bestämmelser om skattesamarbete skall införas i de avtal om ekonomiskt partnerskap som EU ingår med sina ekonomiska samarbetspartner.

2.6.3.1

Kommissionen inleder en diskussion om möjligheterna att stärka principen om solidariskt ansvar för betalning av mervärdesskatt, när det gäller principerna om proportionalitet och rättssäkerhet.

2.6.3.2

Kommissionen överväger för övrigt möjligheten att utvidga tillämpningen av mekanismen för omvänd skattskyldighet – som för närvarande är obligatorisk endast för vissa transaktioner, medan medlemsstaterna i andra fall själva bestämmer huruvida den skall användas – för interna transaktioner i en medlemsstat. Kommissionen anser att varje ändring av gällande mervärdesskattelagstiftning skall innebära att möjligheterna till bedrägerier minskar avsevärt, den får inte medföra nya risker och framför allt inte leda till oproportionerliga administrativa krav för företagen och myndigheterna, och den skall garantera skatteneutralitet och icke-diskriminerande behandling av aktörerna.

2.7.1

Kommissionen föreslår dessutom att andra särskilda åtgärder skall diskuteras, bland annat följande:

3.1

Kommittén anser att de rättsliga instrument som erbjuds i den nuvarande gemenskapslagstiftningen är tillräckliga för att bekämpa skattebedrägerier. Något som däremot förefaller nödvändigt och brådskande är att medlemsstaterna uppmanas att utnyttja gällande instrument för administrativt samarbete i så stor utsträckning som möjligt och med respekt för tidsfristerna och de fastställda metoderna. I den nuvarande globala ekonomin, där även bedrägerierna antar transnationella dimensioner, är det ytterst viktigt att få tillgång till begärd information medan utredningarna pågår.

3.2

Under alla omständigheter skulle kommissionen kunna harmonisera bestämmelserna i direktiv 77/799/EEG med befintliga bestämmelser rörande indirekt beskattning och föreskriva effektivare metoder för informationsutbyte, och därvid beakta de möjligheter som informationstekniken erbjuder. Syftet vore att åstadkomma ett mer enhetligt system för både direkt och indirekt beskattning. Det är likaså viktigt att harmonisera de olika mervärdesskattesystemen, med särskild tonvikt på kraven på de skattepliktiga.

3.3

Gemenskapslagstiftningen kan delas upp i följande fem huvuddelar:

3.4

Hänvisningarna till gemenskapslagstiftningen återfinns i bilaga A tillsammans med en kort sammanfattning av de motsvarande åtgärderna.

4.1

Kommittén anser att den ökade spridningen av skattebedrägerier måste bekämpas hårdare, och beklagar det faktum att kommissionen betraktar medlemsstaternas insats och samarbete som helt otillräckliga, trots en komplex och detaljerad lagstiftning.

4.2

De störningar som skatteflykt och skatteundandragande orsakar i ekonomin och på den inre marknaden utgör ett allvarligt problem som hittills underskattats, liksom man underskattat sambandet mellan kapital som undanhålls skattemyndigheterna, penningtvätt och ekonomisk brottslighet. Bedrägeri som syftar till att orättmätigt komma i åtnjutande av nationella och gemenskapliga förmåner begås ofta med hjälp av falska skattehandlingar, och omvänt gäller att kapital som är resultatet av skattebedrägerier, även sådana som begås genom gränsöverskridande transaktioner, ofta används för att begå ytterligare olagliga och brottsliga handlingar.

4.3

När det gäller skatteundandragande – som till skillnad från skatteflykt består i handlingar som i sig inte är förbjudna men som planeras och utförs med det enda syftet att på ett otillbörligt sätt minska skatten – vill vi påpeka att denna fråga inte behandlas på samma sätt i de nationella lagstiftningarna. För att undvika ökade administrativa och sociala kostnader till följd av bestämmelser som inte alltid är rätlinjiga, anser vi att det är lämpligt med en tillnärmning av de nationella lagstiftningarna på området, genom att en allmän klausul mot skatteundandragande införs eller genom att man gemensamt fastställer en förteckning över fall i vilka skattemyndigheterna kan ogiltigförklara – i skattehänseende – de rättsliga följderna av transaktioner där skatteundandragande anses ha förekommit.

4.4

Kommittén anser att kommissionens förslag är alltför försiktiga på detta område, med tanke på dess fördragsenliga befogenheter att anta alla åtgärder som krävs för att garantera finansiell jämvikt i EU-institutionerna. Kommissionen har i själva verket fått en betydande handlingsfrihet från rådet, genom rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999. I detta sammanhang kan man erinra om tillämpningen av subsidiaritetsprincipen – som stadfästs i artikel 5 i EU-fördraget – en princip som påbjuder gemenskapsåtgärder även på de områden där gemenskapen inte har exklusiva befogenheter, i de fall då de fastställda målen inte kan uppnås av medlemsstaterna eller kan uppnås på ett bättre sätt på gemenskapsnivå. Kommittén uppmanar kommissionen att utnyttja dessa befogenheter till fullo.

4.5

Redan i juni 2001 framhöll kommissionen i och med meddelandet Skattepolitiken i Europeiska unionen – Prioriteringar för de kommande åren (KOM(2001) 260 slutlig) hur viktigt det är att anta inte bara lagstiftningsinstrument, utan även alla andra tillgängliga instrument, för att kunna uppnå de prioriterade målen. I detta sammanhang lades tonvikten på att skattepolitiken var, och fortfarande är, underställd enhälligt antagna beslut (1).

4.6

Kommittén har sedan dess stött kravet på att ändra övergångssystemet och snabbt åstadkomma ett slutgiltigt system som grundar sig på principen om beskattning i ursprungslandet. EESK undrade då med ett visst eftertryck ”hur många ytterligare år som man måste stå ut med de undermåliga övergångsbestämmelserna innan detta mål kan uppnås”, och efterlyste förenkling och modernisering av bestämmelserna, enhällig tillämpning av desamma och mer administrativt samarbete. Det förefaller som om inga framsteg gjorts.

4.7

Kommittén är positiv till den allmänna linje som går ut på att stärka samarbetet genom att gå längre än systemet för utbyte av information om mervärdesskatt (VIES) och utveckla automatiskt eller spontant informationsutbyte mellan medlemsstaterna.

4.8

EESK ser positivt på att det inletts en diskussion om ändring av mervärdesskattesystemet men vill påpeka hur viktigt det är att göra en djupgående konsekvensanalys, med den förutsättningen att eventuella ändringar görs av effektivitets- och förenklingsskäl och inte blir ett instrument för att öka skattetrycket på medborgarna och företagen. I detta sammanhang kan kommittén erinra om sitt tidigare förslag (2) om att även undersöka konsumtionsskattesystem som kan utgöra alternativ till mervärdesskatten och garantera lika stora intäkter som i dag men samtidigt minska bördan för skattebetalarna och vara mer effektiva i uppbördshänseende.

5.1.1.1

Så kallade karusellbedrägerier är en typ av momsbedrägerier som tillhör de farligaste när det gäller storleken på de olagligt undanhållna beloppen och de mest försåtliga eftersom de är så svårupptäckta. De innebär att man använder system för att komma undan mervärdesskatt med hjälp av företag som bildats endast för detta ändamål och som verkar i en internationell miljö. Syftet är att undgå att betala mervärdesskatt, för att göra det möjligt för andra länkar i bedrägerikedjan att göra fiktiva skatteavdrag för att få återbetalning eller för att minska den fastställda mervärdesskatten. För att uppnå detta olagliga mål bedriver den försumlige aktören vanligtvis ingen verklig näringsverksamhet, det finns inga driftsstrukturer och företagets adress är ofta en brevlåda. Ett sådant företag försvinner, utan att ha deklarerat och betalat erforderliga skatter, efter några månaders ”formell verksamhet”, och det är därför svårt för skattemyndigheterna att identifiera det.

5.1.1.2

Kommittén anser att karusellbedrägerierna är möjliga inte bara på grund av de olika skattesatserna utan även därför att samarbetet mellan medlemsstaterna är otillräckligt. EESK föreslår därför att man utnyttjar alla former av samarbete och informationsutbyte som behövs för att bekämpa detta fenomen på ett effektivt sätt.

5.1.2.1

De metoder som används för momsflykt och momsundandragande har tvingat medlemsstaternas myndigheter att alltmer förfina utredningsmetoderna för att kunna föra en effektivare kamp mot detta fenomen.

Det administrativa samarbetet är avgörande för att bekämpa momsbedrägerier, eftersom dessa begås via flera ekonomiska aktörer i olika medlemsstater.

Användning av konventionella instrument på området har gjort det möjligt för länderna att inleda ett informationsutbyte som visat sig vara värdefullt för att fastställa skattebetalarnas skattemässiga status och motverka och stävja gränsöverskridande skattebedrägerier.

När det gäller samarbete har kommittén redan tidigare påpekat hur viktigt det är att kommissionen blir mer aktiv, och ser därför positivt på inrättandet av ett system för att kontrollera kvantitet och kvalitet på myndigheternas stöd till varandra.

5.1.2.2

I dag är informationsutbyte i själva verket långt ifrån gängse praxis, på grund av det förekommer kulturskillnader, att IT-utvecklingen gått olika långt och att det saknas bestämmelser för att bestraffa senfärdiga länder. Det är därför nödvändigt att skapa en enhetlig kultur och göra människor medvetna om att begäran om information från andra länder inte bör betraktas som en möjlighet att tillgripa i undantagsfall utan som en vanlig fas i kontrollförfarandet varje gång kontrollen kräver detta.

I detta syfte bör man undanröja hindren för spridning av en gemensam administrativ kultur, genom att uppmuntra fullständigt utnyttjande av befintliga samarbetsinstrument och respektera tidsfristerna och de föreskrivna metoderna, så att utredningsorganen kan få tillgång till begärd information i en takt som gagnar utredningen.

5.1.2.3

I linje med kommissionens synpunkter när det gäller utnyttjande av standardiserade datasystem för informationsutbyte skulle man kunna bedöma möjligheterna att skapa nätverk mellan de enskilda medlemsstaternas poliskårer och utredningsorgan som är involverade i kampen mot skattebedrägerier, för att åstadkomma direkt informationsutbyte via ett certifierat e-postsystem och dela databaser om information rörande inkomstdeklarationer från de olika medlemsstaterna, vilket redan görs med VIES-uppgifterna på första och andra nivån.

Ett sådant initiativ, som dock kräver ett förhandsavtal om innehållet i de uppgifter som läggs in i dessa arkiv och överensstämmelsen mellan nationella lagstiftningar rörande skydd av den personliga integriteten, skulle innebära ett stort steg mot bättre insatser för att motverka skattebedrägerier. Utredningsorganen skulle då få tillgång till den information som krävs direkt, i realtid och utan onödig byråkrati.

5.1.2.4

De bestämmelser som reglerar informationsutbytet mellan medlemsstaterna är visserligen strukturerade och tillfredsställande, men det största hindret i kampen mot skatteflykt och skatteundanhållande inom EU består i skillnaderna i den lagstiftning som reglerar de nationella myndigheternas utredningsbefogenheter och skillnaderna i bekämpningsinsatsernas intensitet.

Det är begripligt att bedrägerier förekommer i länder där de organ som ansvarar för kontroller har mindre omfattande utredningsbefogenheter eller där de påföljder som tillämpas inte fungerar förebyggande.

5.1.2.5

Det vore därför lämpligt om brott av lika allvarlig art fick samma påföljder i hela EU med respekt för principen om medlemsstaternas suveränitet, såsom exempelvis är fallet med bestämmelserna om penningtvätt. Syftet är att undvika att mindre stränga lagstiftningar eller mindre effektiva kontrollsystem – de facto – leder till att det uppstår ”påföljdsparadis” dit man kan föra pengar som härrör från brottslig verksamhet eller karusellbedrägerier.

5.1.3.1

När kravet på att hindra skatteflykt och skatteundanhållande uppfylls måste man respektera gemenskapens principer, även principerna om icke-diskriminering och proportionalitet, något som flera gånger framhållits av EG-domstolen. En av de största skillnaderna mellan de olika lagstiftningarna rör användningen av parametrar för att fastställa det beskattningsbara belopp som skiljer sig från det som parterna kommit överens om, inte bara i de fall som rör privat konsumtion eller konsumtion för andra ändamål än företagets, utan i alla fall där man anser att det finns risk för bedrägerier eller skatteflykt.

I detta sammanhang konstaterar vi att parternas förhandlingsvilja är ett viktigt kriterium för fastställande av skatteunderlaget i alla medlemsstaters lagstiftningar, ett kriterium som skall garantera att de faktiska inkomsterna beskattas, med den förutsättningen att skatteunderlaget är det belopp som parterna kommit överens om för tillhandahållande av en vara eller tjänst. Vid sidan av detta ”grundkriterium” för beskattningsunderlag används även ett ”normalt marknadsvärde” för att justera eller på nytt fastställa detta underlag, på vissa villkor.

5.1.3.2

Begreppet normalt marknadsvärde för momsändamål är mer eller mindre detsamma i alla medlemsstater och överensstämmer i stort sett med det som härrör från direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 (sjätte direktivet). I detta betecknar det normala marknadsvärdet det pris som tillämpas på varor och tjänster av samma slag när fri konkurrens råder och transaktionen sker i samma saluföringsfas och på samma tidpunkt och plats, eller på närmaste tidpunkt och plats.

5.1.3.3

I alla medlemsstaters lagstiftningar utgör tillämpning av det normala marknadsvärdet ett alternativ till beräkning av skatteunderlaget i följande fall:

5.1.3.4

Förutom i dessa fall görs det också undantag från principen om beräkning av skatteunderlag i följande andra fall:

5.1.3.5

I detta sammanhang har domstolen (4) slagit fast att nationella åtgärder för att förebygga bedrägerier och skatteundanhållande i princip inte får strida mot principen om att det momspliktiga beloppet skall beräknas utifrån det belopp man kommit överens om och som återfinns i sjätte direktivet, och om så sker endast inom de strikta gränserna för att uppnå detta mål.

5.1.3.6

Normalvärdet är med andra ord en referenspunkt när man vill påvisa eventuella bedrägerier. När skatteunderlaget, som består av det överenskomna beloppet, är lägre än normalvärdet ersätts det inte av detta, men skattemyndigheten kan sluta sig till att det rör sig om bedrägeri genom att vända på bevisbördan.

5.1.4.1

När det gäller de lagstiftningsinitiativ som syftar till att motverka utbredningen av karusellbedrägerier har man i vissa nationella lagstiftningar infört bestämmelser som innebär att förvärvaren hålls solidariskt ansvarig för betalningen av den mervärdesskatt som överlåtaren underlåtit att betala i samband med försäljning av vissa varor i vissa kategorier till priser som är lägre än normalvärdet.

5.1.4.1.1

Sådana bestämmelser har en grund i artikel 21 i sjätte direktivet, i vilken staterna tillerkänns möjligheten att låta en annan person än den skattskyldige bära det solidariska ansvaret för betalning av denna skatt, i enlighet med proportionalitetsprincipen.

5.1.4.2

Motiveringen för detta tillvägagångssätt är antagandet att en transaktion som utförs med priser som avviker från normalvärdet kan dölja andra förhållanden som inbegriper bedrägeri. Lagens villkor innebär i stort sett att en förvärvare som på grund av det pris han betalat inte kunnat vara omedveten om bedrägeriet inte har handlat i god tro (5). Detta antagande kan dock bestridas om förvärvaren kan dokumentera att det pris som understeg normalvärdet bestämdes av faktiska och objektivt bevisbara händelser och förhållanden eller på grundval av lagstiftning och inte var knutet till skatteundandragande. Det solidariska ansvaret för överlåtarens uteblivna betalning av skatt minskar därmed.

5.1.4.3

Kommittén delar de farhågor rörande principen om solidariskt ansvar som många aktörer gett uttryck för, och mot bakgrund av domstolens rättspraxis (6) anser vi att eventuella åtgärder bör begränsas till strävan efter garantier för betalning från de företag som tydligt har definierats som skattskyldiga. Förvärvaren skulle genom det solidariska ansvaret kunna bli skyldig att betala skatt tillsammans med överlåtaren, i det fall transaktionen skett till ett pris som understigit varans normalvärde. När det föreligger en så sträng bestämmelse, som straffar förvärvaren genom att tvinga honom att betala en skatt som andra underlåtit att betala, bör man föreskriva följande villkor för tillämpningen av denna bestämmelse:

5.1.5

Kommittén instämmer i att det bör bli möjligt att tillämpa omvänd skattskyldighet även på transaktioner inom medlemsstaterna. Kommittén förklarade nyligen i ett yttrande att ett sådant verktyg ”kan behövas för att man skall kunna förhindra skatteundandragande. Särskilt lämplig är den i fall där tillhandahållaren eller leverantören befinner sig i ekonomiska svårigheter” (7). Kommissionen har själv ökat möjligheterna att frivilligt tillämpa omvänd betalningsskyldighet, efter ett positivt experiment med byggnadsmaterial och byggnadstjänster. Åtgärderna får hur som helst inte inverka negativt på handeln med varor och tjänster inom EU, i de fall då olika faktureringsskyldigheter kan minska den inre marknadens effektivitet.

5.2.1

Kampen mot skattebedrägerier måste absolut utkämpas också på en mer allmän nivå, när det gäller tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftningar i fråga om direktbeskattning och fastställande av skatt.

5.2.1.1

I och med att antalet EU-länder har ökat har skillnaderna mellan skattesystemen i allt högre grad kommit att påverka besluten om kapitaltilldelning i de olika länderna och de därmed sammanhängande metoderna för förvaltning av näringsverksamhet. När det förekommer en avsevärd samordning av den ekonomiska politiken, kommer de olika nationella skattebestämmelserna att utgöra ett instrument med hjälp av vilket medlemsstaterna kan påverka besluten om lokalisering av investeringar och resurser inom Europeiska unionen. De avsevärda skillnader mellan medlemsstaternas olika direktbeskattningssystem som redan förekommer skulle dock i vissa fall kunna hindra marknadsintegrationen (8), genom att den europeiska ekonomins konkurrenskraft påverkas negativt.

5.2.2

Tillnärmningen av medlemsstaternas skattelagstiftningar har varit föremål för kommissionens analyser i meddelandet KOM(2003) 726 slutlig, 24.11.2003. När det gäller bolagsskatten, framför allt de omfattande åtgärder (comprehensive measures) som är avsedda att främja inrättandet av en europeisk bolagsskatt som grundar sig på ett gemensamt fastställt beskattningsbart belopp (9), förekommer det avsevärda tillämpningssvårigheter som beror på de bestående skillnaderna mellan de olika medlemsstaternas kriterier för fastställande av skattebasen. En gemensam skatt kräver, förutom att den ekonomiska politiken i hög grad konvergerar, för övrigt även en lämplig rättslig ram. I den nuvarande situationen föreskriver artikel 94 i EG-fördraget att rådet, på förslag från kommissionen, enhälligt skall utfärda direktiv om tillnärmning av sådana lagar och andra författningar i medlemsstaterna som direkt inverkar på den gemensamma marknadens upprättande eller funktion.

5.2.3

Denna bestämmelse och det faktum att medlemsstaterna fortfarande är suveräna i skattefrågor, något som inte tycks underlätta initiativ för att gemensamt fastställa ett beskattningsbart belopp för de företag som verkar inom EU, utgör fortfarande ett hinder i tillnärmningen av systemen för beskattning av företag, både på grund av det ökade antalet medlemsstater, som gör det särskilt svårt att åstadkomma enhällighet, och på grund av att den slutliga versionen av en konstitution för Europa inte innehåller någon bestämmelse om kvalificerad majoritet för antagande av lagar eller ramlagar som fastställer åtgärder rörande beskattning av företag.

5.2.4

Om man skall kunna komma till rätta med regeln om enhällighet, utgör kommissionens meddelande SEK(2005) 1785 av den 23 december 2005 ett stort steg mot verklig harmonisering av skatteunderlaget för bolagsskatt. Det rör sig om meddelandet Undanröjande av bolagsskatterelaterade hinder för små och medelstora företag på den inre marknaden – Utkast till ett tänkbart pilotprojekt med hemlandsbeskattning, som gäller försökstillämpningen av systemet för hemlandsbeskattning för små och medelstora företag (10). Enligt denna studie utgör de 23 miljoner små och medelstora företag som finns i EU:s 25 länder den största delen av den europeiska ekonomin – de utgör 99,8 % av alla europeiska företag – och står för cirka 66 % av sysselsättningen inom den privata sektorn (11). Om man verkligen antog ett sådant system skulle en större internationalisering av småföretagens verksamhet bli möjlig, eftersom kostnaderna för att efterleva lagarna (12) är mycket högre för dessa företag än för större företag (13), och företagen skulle få större möjlighet att ta igen de förluster som utgör största hindret för utvecklingen av gränsöverskridande näringsverksamhet, genom en tillnärmning av lagstiftningarna rörande bolagsskatt.

5.3.1

Tillväxten och den tekniska utvecklingen inom den elektroniska handeln erbjuder de ekonomiska aktörerna nya möjligheter, men de nya handelsmetoderna kräver en anpassning av skattesystemen, särskilt när det gäller genomförandeaspekter av konsumtionsskatter. I skattesystemen, som i första hand är förankrade i reglerna för traditionell handel, bör man beakta dessa förändringar och anpassa sig till de nya handelsformer som håller på att utvecklas.

5.3.2

Det största problem som sammanhänger med beskattningen av elektroniska transaktioner gäller fall av diskriminering som kan uppstå när en transaktion hanteras på olika sätt beroende på det sätt på vilket varan i fråga överlåts.

5.3.2.1

När man bedömer möjligheten att tillämpa traditionella skatteprinciper på fall som är typiska för den digitala tidsåldern, bör man kontrollera att principen om neutral beskattning respekteras, så att man förhindrar att likvärdiga transaktioner behandlas olika när de i detta fall endast skiljer sig åt genom leveranssättet (on line eller off line).

5.3.3

De främsta problemen hänger framför allt samman med direkt eller indirekt beskattning av immateriella (eller digitaliserade) tillgångar, eftersom alla faser i handelstransaktionerna (överlåtelse eller leverans) sker elektroniskt (e-handel) genom leverans via nätet av virtuella produkter. Tjänsterna och varorna dematerialiseras av leverantören när de skickas och materialiseras av mottagaren när de kommer fram. I dessa fall finns ingen fysisk vara som kan bli föremål för fysisk kontroll, inte heller för inspektionsändamål.

5.4.1

Kommittén anser att den nuvarande gemenskapslagstiftningen, som utgör den rättsliga grunden för inrättandet av OLAF, överlåter viktiga funktioner på detta organ i enlighet med artikel 2 i kommissionens beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom. Vi anmodar därför kommissionen att verka aktivt för att de nuvarande befogenheterna verkligen utnyttjas och att OLAF om nödvändigt får ytterligare medel för att lösa sin uppgift inom institutionerna, exempelvis efter modell från artiklarna 81–86 som reglerar konkurrensmyndigheten.

5.4.2

Mot denna bakgrund skulle OLAF kunna fungera som ett organ med uppgift att på EU-nivå analysera och samordna kampen mot bedrägerier, bland annat skattebedrägerier, med funktioner och befogenheter inom administrativt samarbete på skatteområdet (direkta och indirekta skatter och punktskatter), för att underlätta informationsutbytet mellan de organ som enligt de enskilda nationella lagstiftningen som har till uppgift att bekämpa skattebedrägerier.

5.5

Utvecklingen av handeln inom gemenskapen kräver ökat samarbete vad gäller utbyte av information om riskhantering. Kommissionen föreslår emellertid inga konkreta initiativ, förutom att medlemsstaterna uppmanas att använda Vägledning i riskhantering för skattemyndigheter. Med anledning av detta föreslår kommittén att man upprättar en central databank för sammanställning av de uppgifter som utväxlas mellan administrationerna. Sådana uppgifter är för närvarande endast standardiserade på tullområdet och endast på bilateral basis.

5.5.1

Olika typer av produkter skulle kunna definieras som – på grundval av resultat från undersökningar som genomförts av behöriga organ i de enskilda medlemsstaterna – löper större risk att användas för ”karusellbedrägeri”. Som exempel kan nämnas motorfordon och högteknologiprodukter, som IT-verktyg och telefoniprodukter. En sådan analysverksamhet skulle kunna anförtros OLAF, som regelbundet skulle kunna vidarebefordra resultaten till medlemsstaterna som vägledning för den efterföljande övervakningen av detta fenomen och för att möjliggöra riktade operativa insatser. Man bör också sörja för och strukturera ett liknande kommunikationsflöde från medlemsstaterna till OLAF.

5.6

Kommittén anser att en eventuell gemenskapsstrategi för kontakterna med tredjeland säkerligen är att föredra framför bilaterala överenskommelser. I detta syfte skulle särskilda bestämmelser kunna inkluderas i samband med planerna på att godkänna gemenskapens modell för överenskommelser mot dubbelbeskattning som nämns i kommissionens meddelande SEK(2001) 1681 Company Taxation in the Internal Market och KOM(2003) 726 slutlig ”En inre marknad utan företagsskattemässiga hinder – uppnådda resultat, pågående initiativ och uppgifter som återstår att lösa”, som behandlats av Europaparlamentet i meddelandet (SEC A5-0048 2003). Man bör stödja införandet av en särskild samarbetsklausul som skall införas i de ekonomiska partnerskapsavtalen. I frånvaron av en klar och tydlig vilja från medlemsstaternas sida måste man emellertid fortsätta använda sig av bilaterala avtal, utan att för den skull avbryta det pågående utformningsarbetet.

5.7

Kommittén anser att de strängare rapporteringskrav som kommissionen planerar verkligen måste präglas av proportionalitet och förenkling. Den nödvändiga kampen mot skattebedrägerier får inte omvandlas i ett omotiverat högt skattetryck på hederliga skattebetalare och företag. För detta ändamål anser vi att det är lämpligt att man lättar på skyldigheterna för välskötta företag som bevisligen samarbetar med skattemyndigheterna, och med rätta fastställer strängare skyldigheter för de aktörer som enligt objektiva kriterier kan betraktas som riskföretag.

5.8

Kommittén delar inte kommissionens åsikt att beskattning av tobaksvaror och alkohol skall ske genom att man behandlar dessa varor som ”normala” varor. Vissa medlemsstater har genom hanteringen av punktskatter på tobaksvaror och alkohol hittat en lösning på hälsorelaterade problem som naturligtvis har högre prioritet än den inre marknaden. Kommissionen föreslår att man avskaffar denna snedvridning. Detta kommer emellertid att ta lång tid, med tanke på att inkomstnivåerna i de enskilda medlemsstaterna ser mycket olika ut och eftersom de enskilda medlemsstaternas mål och åtgärder på skatte- och hälsoområdet skiljer sig åt. I väntan på att harmoniserade skattesatser på en rimlig nivå uppnås måste man försöka finna andra lösningar för att säkerställa att den enskilda medlemsstaten även fortsättningsvis helt på egen hand kan fullfölja sina mål när det gäller beskattning och hälsa. Det är dock viktigt att komma ihåg att tobakssmuggling i mycket liten utsträckning genereras i enskilda medlemsländer, utan kontrolleras av multinationella brottsliga organisationer. Kommittén är medveten om de höga sociala och hälsorelaterade kostnaderna för missbruk av dessa varor och hoppas att lämpliga åtgärder mot missbruket vidtas av behöriga instanser, men anser dock att punktskatter på tobaksvaror och alkohol bör förbli en exklusiv behörighet för medlemsstaterna.

5.9

Kommittén uppmanar kommissionen att fortsätta programmet Hercule II, och hoppas att parlamentet och rådet snart skall anta KOM(2006) 339 slutlig, som kräver en förlängning av gemenskapens insatser för främjande av åtgärder inom sektorn för skydd av gemenskapens finansiella intressen. Programmet har redan gett avsevärda resultat, med 19 utbildningsåtgärder som omfattar 2 236 deltagare från olika medlemsstater, från fem icke-medlemsländer och andra EU-institutioner. Särskild hänsyn tas till kravet på att stärka samarbetet med avseende på EU-utvidgningen till Bulgarien och Rumänien, som också bör gynnas av dessa insatser.

5.10

Kommittén anser att det vore värdefullt att inrätta ett permanent diskussionsforum och/eller samrådsforum på hög nivå för att få ett vidare perspektiv på de frågor som rör bedrägerier och samarbete mellan medlemsstaterna. Den nuvarande utspridningen av samrådet på en mängd högnivåkommittéer indelade efter kompetensområde förhindrar ett värdefullt utbyte av god praxis som skulle kunna förbättra samarbetet och förvaltningarnas rutiner. Kommittén ställer sig frågande och kritisk till det byråkratiska motstånd och den obeslutsamhet som framkommit inom Ekofinrådet.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/17

1.1

Tillgången till en bostad är framför allt en grundläggande rättighet som i sin tur påverkar tillgången till andra grundläggande rättigheter och möjligheten att leva ett värdigt liv. Denna rättighet erkänns i stadgan om de mänskliga rättigheterna och Europeiska rådets reviderade sociala stadga liksom i många av de europeiska ländernas grundlagar. Tak över huvudet är en nödvändig förutsättning för att en individ skall kunna utvecklas och integrera sig i samhället.

1.2.1

EESK stöder Europeiska stadgan om bostäder som antogs av Europaparlamentets arbetsgrupp Urban-Bostäder. I den framhålls att det finns ett stort och ökande antal interaktioner mellan EU-politiken och bostadspolitiken, och betydelsen av rätten till en bostad framhålls.

1.2.2

EESK anser följaktligen att Europeiska stadgan om bostäder bör integreras i Europaparlamentets initiativyttrande om bostäder och regionalpolitik.

1.3.1

EESK önskar att man på EU-nivå fastställer en rad gemensamma målsättningar avseende tillgången till bostäder och minimikvalitetsnormer på bostäder för att definiera begreppet ”acceptabel bostad”. Utan dessa kriterier är det svårt att få rätten till en bostad att fungera i praktiken – och denna rätt förefaller vara en minimiförutsättning för ett anständigt liv.

1.3.2

EESK vill erinra om att sektorn för sociala tjänster och närtjänster blir allt viktigare i ett samhälle med en åldrande befolkning, och att dessa tjänster ofta är kopplade till boendet. Vi anser att dessa tjänster bör diskuteras på EU-nivå och att frågan bör få större uppmärksamhet. Dessutom vill vi påpeka att subventionerade bostäder bör tas upp som en särskild fråga och bör inte utan vidare utsättas för marknadsreglerna, vilket även framhålls i tjänstedirektivet.

1.4.1

EESK vill understryka att det i dag är viktigt att man fullt ut utnyttjar möjligheten att använda strukturfonderna för att förbättra bostadssituationen inte bara i EU-12 men även i EU-15, som kan använda sig av strukturfonderna för integrerade stadsutvecklingsinitiativ. Dessa initiativ kommer att få positiva effekter på den sociala och territoriella sammanhållningen och på den ekonomiska tillväxten. EESK föreslår i sammanhanget att de europeiska finansinstitutionerna skulle kunna ge lån till mycket låga räntor till program för bostadsbyggande för ungdomar, invandrare, äldre och funktionshindrade och därigenom främja rörligheten bland arbetstagarna, bidra till den sociala mångfalden och möjliggöra en hanterbar kostnad för de boende.

1.4.2

EESK noterar att användningen av programmet Jessica kommer att ge underlag för en garantifond för mer storskaliga projekt för subventionerat boende, och efterlyser att halvtidsöversynen av strukturfonderna inbegriper en analys av denna fråga.

1.4.3

Därför ställer sig EESK positiv till att det inrättas ett system för tekniskt bistånd till bostadsprojekt för perioden 2007–2013. Det bör ske i samarbete med företrädarna för de lokala och regionala myndigheterna och dessa myndigheters nätverk samt med stöd av Europeiska kommissionen och medlemsstaterna. Detta system skulle möjliggöra en vidareutveckling av projekt och metoder för att på bästa sätt integrera bostadsprojekten i programmen för stadsförnyelse. Det skulle också göra det möjligt att centralisera sakkunskapen och underlätta överföringen av erfarenheter. Det förefaller ytterst angeläget att inrätta ett särskilt instrument för bostadssektorn i syfte att främja en lämplig användning av strukturfonderna. Det skulle kunna ske med artikel 45 i förordningen om allmänna bestämmelser för strukturfonderna som grund. I denna uppmanas kommissionen att underlätta genomförandet av ett system för tekniskt bistånd.

1.5.1

EESK föreslår vidare att det inrättas ett nätverk för utbyte på temat bostäder och energieffektivitet för att möjliggöra erfarenhetsutbyte samt vidareutveckling och fördjupning av de erfarenheter som aktörerna på fältet har i syfte att inrätta en sund och målmedveten energipolitik. Detta nätverk skulle kunna vara kopplat till systemet för stöd till strukturfonderna men uppfyller dock inte samma målsättningar; det gäller med andra ord att säkerställa en bra samordning mellan de båda.

1.5.2

EESK föreslår att man anordnar en kampanj för att informera om möjligheterna till energibesparingar inom bostadssektorn. Kampanjen bör organiseras på EU-nivå i samarbete med aktiva nätverk inom sektorn. Målsättningen bör vara att förändra användarnas beteende. Detta tillvägagångssätt kräver medverkan av EU-medborgarna och innebär en mobilisering av samtliga aktörer i anslutning till ett positivt initiativ. Kampanjen ”Sustainable Energy Europe” är inte tillräckligt målinriktad för att uppnå en ökad uppmärksamhet och har begränsade resurser.

1.5.3

EESK vill uppmana kommissionen att lägga fram förslag som baseras på ett bredare tillvägagångssätt än det som hittills använts och som främst fokuserar på en förbättring av energieffektiviteten i byggnader. Det vore lämpligt att samarbeta med invånarna och ta större hänsyn till redan befintliga byggnader.

1.6.1

EESK stöder Europeiska kommissionens initiativ att inrätta en enhetsövergripande grupp för stadsfrågor. Vi föreslår att denna grupp även behandlar bostadsfrågan och att den utser en samtalspartner i denna fråga.

1.6.2

Dessutom förefaller det angeläget att föra upp bostadsfrågan på dagordningen för sammanträdena för ministrar med ansvar för regionala frågor och stadsfrågor.

2.1.1

I EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, som antogs i Nice den 7 december 2000, anges följande i artikel II-34: ”I syfte att bekämpa social utslagning och fattigdom skall unionen erkänna och respektera rätten till socialbidrag och till bostadsbidrag som, i enlighet med närmare bestämmelser i gemenskapsrätten samt i nationell lagstiftning och praxis, är avsedda att trygga en värdig tillvaro för alla dem som saknar tillräckliga medel”.

2.1.2

Samtidigt som EESK påminner om att bostadsfrågan inte är unionens ansvarsområde och att subsidiaritetsprincipen är fullt tillämplig, anser kommittén att denna artikel bör beaktas vid genomförandet av den gemenskapspolitik som syftar till att finna en lösning på de akuta sociala behoven och på bristen på bostäder för de fattigaste (men också för personer med låga inkomster och unga som är i början av sitt yrkes- och familjeliv).

2.1.3

Under toppmötet i Laeken i december 2001 erkände man dock att bostadsfrågorna spelar en viktig roll om man vill undvika risken för ökande fattigdom. EESK anser därför att det var av mycket stor betydelse att man under toppmötet inledde en diskussion om vikten av att öka tillgången till subventionerade bostäder i syfte att bekämpa fattigdomen i Europa.

2.1.4

Rätten till en bostad ingår i grundlagen i många medlemsstater, bland annat Belgien, Spanien, Grekland, Portugal, Finland och Nederländerna. Det är med andra ord tänkbart att stadga om rätten till en bostad på EU-nivå. EESK anser det vara strategiskt viktigt att införliva bostadsfrågan i den stadga om de grundläggande rättigheterna som bifogats EU:s konstitutionella fördrag, och beklagar att rätten till en bostad, eller åtminstone ”rätten att bo”, inte har inkluderats.

2.1.4.1

Det är mycket viktigt att skapa en europeisk bostadsstrategi, eftersom tillgången till en bostad för alla är en förutsättning för att man bättre skall kunna förverkliga övriga mänskliga rättigheter som har erkänts på EU-nivå, såsom respekten för privatlivet och familjelivet, bostad och kommunikationer samt rätten att ingå äktenskap och bilda familj.

2.1.5

Efter att principen om rätten till en bostad har godkänts är frågan nu hur denna rätt skall kunna förverkligas, med andra ord hur en person som inte lyckas få tag i en bostad skall gå till väga. EU bör följaktligen diskutera villkoren för att rätten till en bostad skall kunna genomföras. Om man inte kan enas om en gemensam lösning bör varje medlemsstat som formellt erkänner rätten till en bostad kunna precisera följande punkter:

2.1.6

I linje med Europeiska stadgan om bostäder som antogs av Europaparlamentets arbetsgrupp Urban-Bostäder den 26 april 2006, där det fastställs att bostäder är en grundläggande tillgång, välkomnar EESK parlamentets initiativ att utarbeta ett betänkande om bostäder och regionalpolitik. EESK hoppas att parlamentet stöder kommitténs krav på ett erkännande av rätten till en bostad, och föreslår ett partnerskap med de lokala och regionala myndigheterna i syfte att garantera en tillräcklig bostadsnivå och erbjuda bostäder till överkomliga priser åt personer som inte har tillgång till bostäderna på den fria marknaden.

2.1.7

Den studie om levnadsvillkoren och den sociala dimensionen av boendet (1) som Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor offentliggjorde år 2006, visar att det finns stora skillnader beträffande bostädernas kvalitet och kvantitet mellan de femton ”gamla” medlemsstaterna och de tio nya som anslöt sig år 2004. Man bör också komma ihåg att alla EU-medborgare inte garanteras tillgång till varmvatten och inomhustoalett; två kriterier som ingick bland minikraven för att man skall kunna tala om ett anständigt boende.

2.1.8

Bostadsfrågan utgör en av hörnstenarna i den europeiska sociala modellen. De utmaningar som Europa står inför i form av sociala och demografiska förändringar bör därför tas i beaktande i bostadspolitiken. Därtill bör man också beakta att befolkningen blir allt äldre, att ungdomarna blir allt fattigare och bor kvar hemma eftersom de saknar tillräckliga medel samt att funktionshindrade bör få tillgång till lämpliga bostäder liksom också invandrare. I linje med slutsatserna från Europeiska rådets möte i Laeken i december 2001 föreslår EESK att man på EU-nivå fastställer

2.1.9

För att trygga arbetstagarnas rörlighet är det nödvändigt att främja mobiliteten på bostadsmarknaden. Många medborgare är ”fångade” av sin egen bostad – detta gäller såväl subventionerat boende som ägarbostäder – på grund av bristande utbud, skattemässiga orsaker eller till exempel lånevillkoren. För att flödet på arbetsmarknaden skall kunna förbättras måste det bli enklare att byta bostad.

2.1.10

Eftersom bostadsfrågorna påverkar samhällslivet och städernas ekonomi bör de inte längre endast vara föremål för enstaka strategier och åtgärder. Samtidigt som EESK framhåller att subsidiaritetsprincipen bör beaktas, konstaterar kommittén att bostadsfrågorna bör ses som en viktig politisk fråga som får konsekvenser för medborgarnas vardag och som ett medel för att föra medborgarna närmare det för varje dag allt oklarare europeiska projektet.

2.1.11

Man bör tydligare fastställa bostadspolitikens bidrag till uppfyllandet av målen i Lissabonstrategin och framför allt dess roll som pådrivande sektor när det gäller den ekonomiska tillväxten. EESK betonar att bostadspolitikens inverkan på arbetstagarnas rörlighet gör den till ett komplement till den politik som EU genomför inom ramen för tillväxt- och sysselsättningsstrategin, samtidigt som den möjliggör en ökning av den territoriella sammanhållningen. Detta bör framförallt avspegla sig i de länder som nyligen anslutit sig till EU i form av finansiering av infrastrukturnät i städerna och på landsbygden och genom en lämplig energipolitik.

2.2.1

Livsmiljön har alltid haft en strukturerande inverkan på våra samhällen. De gemensamma områden som fungerar som mötesplatser har en nära koppling till områden med enskilt och kollektivt boende. Urbaniseringen och skapandet av trivsamma områden där bostäderna utgör ett grundläggande element är en nödvändig förutsättning för den sociala och territoriella sammanhållningen.

2.2.2

Även om det finns skillnader beträffande bostäderna och bostadspolitiken i de olika medlemsstaterna kännetecknas Europeiska unionen av mycket tätbefolkade städer. De europeiska städerna är kompakta, men husen är ofta medelstora, något som bestämmer en stads struktur.

2.2.3

Bostadsfrågorna spelar följaktligen en viktig roll i alla medlemsstaters stadsplaneringspolitik och ekonomiska och sociala politik, varför man borde dela med sig av olika lösningar i högre grad, i synnerhet när det gäller de kriser i missgynnade bostadsområden som förekommit i flera medlemsstater.

2.2.4

Den europeiska regionalpolitiken har som mål att öka den territoriella, sociala och ekonomiska sammanhållningen genom att främja den ekonomiska utvecklingen i de mest eftersatta områdena, och sedan år 2005 inriktar sig denna politik på de prioriterade målen sysselsättning och tillväxt inom ramen för den reviderade Lissabonagendan.

2.2.5

För att säkerställa konkurrenskraften i alla regioner och främja rörligheten på sysselsättningsområdet måste bostads utbudet vara mångsidigt. Detta innebär inte enbart att det måste finnas olika boendeformer utan också att stadsdelarna måste göras mer varierande (med en blandning av bostäder och ekonomisk verksamhet) och att det måste finnas en social mångfald som garanterar den sociala sammanhållningen. Gettobildningen i vissa kvarter gör det mycket svårt att bedriva ekonomisk verksamhet i dessa områden.

2.2.6

Frågan om var bostäder till överkomliga priser skall placeras bygger på ovanstående resonemang. I anslutning till rätten till en bostad måste de lokala myndigheterna försäkra sig om att de, i hela det område som de ansvarar för, kan erbjuda bostäder av god kvalitet som är anpassade efter hushållens resurser.

2.2.7

Utvecklingen av bostadsområdena har stor inverkan på landsbygdsområdena, och för att man skall lyckas åstadkomma en hållbar utveckling är det nödvändigt att i högre grad beakta samspelet mellan landsbygds- och stadsområdena när det gäller bostadspolitiken.

2.3.1

I vissa EU-länder, i synnerhet de som under föregående period fick stöd från Sammanhållningsfonden, är den ekonomiska tillväxttakten nära knuten till dynamiken inom bostadssektorn. Detta innebär dock inte att medborgarna enkelt får tillgång till billiga bostäder. I det irländska nationella reformprogrammet 2006 i anslutning till Lissabonstrategin framhålls att tillväxten inte är hållbar på grund av att man inte kan garantera bostäder till rimliga priser. Till exempel framhåller Portugal i sin reformplan 2006 vikten av att öka stödet till byggsektorn och kommunerna i syfte att uppmuntra en hållbar utveckling på bostadsområdet.

2.3.2

Ett nödvändigt utvecklingsvillkor för en dynamisk arbetsmarknadsregion är att alla anställda och arbetstagare erbjuds en bostad, och i många delar av Europa är tillväxten på arbetsmarknaden begränsad på grund av att det saknas bostäder. Bostadsfrågan kan sålunda vara en faktor som orsakar stelhet på den lokala arbetsmarknaden och minskar arbetstagarnas rörlighet.

2.3.2.1

I detta sammanhang kan nämnas ett intressant exempel från Frankrike där arbetsgivarna bidrar med 0,45 % av lönekostnaderna till finansieringen av bostadspolitiken för att på så sätt medverka till en lösning på de anställdas bostadsproblem. Arbetsmarknadens parter har också särskilda system för ungdomar och utsatta hushåll (garantier).

2.3.3

Detta är framför allt ett akut behov i regioner som tar emot ett allt större antal invandrare, eftersom dessa har svårighet att få tag i en bostad på den ansträngda marknaden och de utsätts för diskriminering som leder till segregering i samhället.

2.3.4

Bostadssektorn är en av de sektorer som erbjuder flest arbetstillfällen i Europa. Det finns många möjligheter till sysselsättning som ännu inte har utvecklats, bland annat på områdena för hållbar bostadsteknologi och ekologiskt boende, som förväntas utvecklas kraftigt i framtiden. Byggsektorn är för övrigt en sektor där det råder stor brist på kvalificerad arbetskraft.

2.3.5

Tjänster i närområdet, och i synnerhet tjänster till privatpersoner, utgör en mycket stor sysselsättningspotential, och de organiseras och tillhandahålls ofta inom ramen för tjänster som är knutna till boendet. Tillhandahållarna av subventionerat boende erbjuder, i samarbete med sammanslutningarna för sociala tjänster, äldre och funktionshindrade personer tjänster i hemmet och därtill också integrerade hälsovårds-, utbildnings- och barnomsorgstjänster. Som ett exempel på detta kan nämnas servicehus för flera generationer. Den kulturella och sociala dynamiken i stadsområden med problem kan förbättras genom stöd till initiativ som rör närområdet.

2.4

Förutom att närtjänster som är knutna till boendet utgör en källa till sysselsättning, gör de det också möjligt att möta de demografiska utmaningarna som med nödvändighet kommer att få konsekvenser för sysselsättningen på regional nivå. Till exempel utgör servicehusen för flera generationer, som i Tyskland omfattas av en målinriktad politik, ett svar på behovet att sammanföra olika åldersgrupper, och de erbjuder ett effektivt redskap för att förhindra att ensamma åldringar utestängs. I ett Europa där befolkningen som helhet håller på att åldras bör ett utbyte av goda lösningar stödjas.

2.4.1

EESK anser att frågan om rätten till en bostad inte enbart bör ses i ljuset av kampen mot utestängning, utan också i ljuset av den åldrande befolkningen, migrationsströmmarna och de nya formerna av fattigdom samt med beaktande av Lissabonstrategin, som syftar till att stimulera den europeiska ekonomin med hjälp av en större rörlighet på arbetsmarknaden.

2.4.2

Det är föga troligt att det går att få till stånd rörlighet bland arbetstagarna så länge som det inte görs något för att stärka de grundläggande sociala rättigheterna, bland annat rätten till bostadsstöd. Man kan konstatera att invånarna i det subventionerade boendet har blivit allt fattigare. Detta boende inrättades från början för löntagare, men i dag har dessa inte längre företräde till denna boendeform utan har stora problem att hitta ett acceptabelt boende, framför allt i områden där trycket på bostadsmarknaden är hårt.

2.4.3

Under det senaste årtiondet har bostadskostnaderna ökat konstant i nästan samtliga EU-länder. Denna ökning har minskat hushållens köpkraft när det gäller andra varor, något som på lång sikt kan bromsa den hållbara utvecklingen. Dessutom har de låga räntorna lett till överinvesteringar inom bostadssektorn, vilket satt de finansiella medel som avsatts för denna sektor under press (se det svenska nationella reformprogrammet). Den subventionerade bostadssektorn utgör ett instrument som reglerar bostadskostnaderna (genom hyrorna) och säkerställer sektorns hållbarhet.

2.4.4

EESK kan vidare konstatera att när det gäller politiken för subventionerat boende och dess genomförande styrs villkoren för ingripande av de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna och av aktörerna inom bostadssektorn i allt större utsträckning av gemenskapsrätten. Det är viktigt att konkurrenspolitiken och den inre marknadspolitiken inte utgör något hinder för bostadspolitiska åtgärder som syftar till att säkerställa tillgången till anständiga bostäder till rimliga priser för alla, eftersom dessa politiska insatser har positiva effekter på den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. Målsättningarna har utvecklats över tiden, och hyresvärdarna inom det subventionerade boendet tvingas nu utveckla sociala tjänster för att kompensera avsaknaden av en integrationspolitik, framför allt med avseende på invandrarna.

2.5.1

Bostadssektorn kan spela en viktig roll när det gäller att minska energiförbrukningen, och med hänsyn till energipriserna är detta ett område som kan öka regionernas attraktionskraft.

2.5.2

Den största potentialen för energibesparingar finns inom bostadssektorn (hushållen). Dess potential uppskattas motsvara 27 % av den totala energiförbrukningen, vilket också Europeiska kommissionen påpekar i sin energihandlingsplan.

2.5.3

Allt fler hushåll i Europa lever i fattigdom på grund av de höga energikostnaderna i bostäderna (fuel poverty).

2.5.4

Möjligheterna att minska förbrukningen kan bli ännu större om lämpliga stimulansåtgärder vidtas på EU-nivå.

2.5.5

Därför är det förvånande att konstatera att Europeiska kommissionen i sin handlingsplan för ökad energieffektivitet framför allt inriktar sig på nybyggnation och föreslår att tillämpningen av standarderna på detta område skall utvidgas.

2.5.6

Tillvägagångssättet är alltför snävt och man förbiser nödvändigheten av att få till stånd en ändring av levnadsvanorna inom ramen för en mer övergripande hållbarhet som inbegriper olika aspekter på individuellt beteende (såväl drömmen om att alla skall ha ett eget hus som ett miljövänligt beteende i vardagen). Det leder i stället till en ökning av produktionskostnaderna, som redan är alldeles för höga för genomsnittshushållen och de mindre gynnade hushållen, och det görs inget för att förbättra de bostäder som redan finns eller få till stånd en attitydförändring, trots att många studier visar att detta är mycket viktigt.

2.5.7

Allt tyder på att den europeiska regionalpolitiken bidrar till en bättre sammanhållning och bättre levnadsförhållanden. Det skulle emellertid kunna uppstå positiva samverkanseffekter om bostadsfrågan i högre grad uppmärksammades inom ramen för denna politik.

2.5.8

Energibesparingspolitiken fokuserar på nybyggnationer, och antingen lämnas det fastighetsbestånd som redan finns åt sidan eller också överförs reglerna för nybyggnationer på de äldre fastigheterna. Det är emellertid viktigt inte bara att beakta de fastigheter som redan finns, utan även att utveckla metoder som är anpassade till de särdrag som utmärker äldre fastigheter och tar hänsyn till de mycket höga kostnader det innebär att anpassa dessa till de nya standarderna.

2.5.8.1

När det gäller det statliga stödet bör man ta hänsyn till det subventionerade boendets särdrag: invånarnas låga solvens och skattestöd som är sämre anpassat till behoven än vad som är fallet när det gäller den privata sektorn.

2.5.8.2

Energin är inte det enda problemet när det gäller hållbar utveckling: vatten, avfallshantering, tillgängligheten för funktionshindrade, säkerhet, luftkvalitet och hälsa i bostaden är andra exempel. Bostadssektorn kan på ett avgörande sätt bidra till en hållbar utveckling, men det förutsätter att det finns anpassade instrument, framför allt med avseende på det befintliga fastighetsbeståndet.

2.6.1

EESK uttalade sitt stöd för en utvidgad tillträdesrätt till ERUF för boendeprojekt i EU-12 och för åtgärder avseende en hållbar stadsutveckling och energieffektivitet i EU-15 som en del av de integrerade metoderna för utvecklingen av missgynnade stadsområden. Med hänsyn till bostadsfrågans betydelse vore det lämpligt att uppmuntra och bistå medlemsstaterna och regionerna när det gäller planerna för en omstrukturering av stadsområdena och en förbättring av bostadssektorn inom ramen för strukturfonderna.

2.6.2

Det är i själva verket svårt att tillämpa integrerade utvecklingsstrategier i bostadsområden om inte bostadsfrågan behandlas i ett särskilt avsnitt. Tillvägagångssättet i den europeiska strategin för social integration, där tillgång till en acceptabel bostad till ett överkomligt pris var ett villkor för en lyckad social integration, är fortfarande aktuellt. EESK anser att man bör kunna använda samtliga EU-instrument för en bättre social integrering av alla grupper.

2.6.3

Av denna anledning bör Europeiska socialfonden bättre stödja insatserna för social integrering. Man bör inte nöja sig med en integrering på arbetsmarknaden, eftersom det har observerats att det finns en koppling mellan bostads- och arbetsmarknaden. Inom ramen för invandrarpolitiken, som i dag fastställs på EU-nivå, får man inte förbise bostadsfrågan, eftersom målsättningen är att undvika en rumslig segregering. De riktlinjer som kommissionen skall publicera om integreringen av invandrare via bostadssektorn bör utgöra en första etapp i denna metod, som också bör inbegripa ett bättre stöd till projekt med en bostadsdimension i programmet Progress (2).

2.6.4

Det är viktigt att notera att en förbättrad energieffektivitet i byggnader inte är en prioritering bara för EU-12 utan för hela Europeiska unionen. I samtliga medlemsstater är energieffektivitetsåtgärder – i likhet med åtgärder som syftar till en bättre användning av gemensamma områden, användning och främjande av förnybar energi och åtgärder för social integration – berättigade till stöd från strukturfonderna.

2.6.5

EESK välkomnade Europeiska kommissionens och Europeiska investeringsbankens (EIB) initiativ att skapa ett nytt finansieringsinstrument, Jessica (3), för särskilt stöd till utvecklingen av missgynnade bostadskvarter och till subventionerat boende i dessa kvarter. Det bör noteras att detta instrument kan mobilisera nödvändigt kapital för att renovera dessa områden genom att erbjuda lån och även garantier till aktörer på området för stadsförnyelse och subventionerat boende. Instrumentet bör hanteras av aktörer som är specialiserade på stadsförnyelse och bostäder, och det bör ske i nära samarbete med de lokala myndigheterna. Det bör åstadkomma en hävstångseffekt i syfte att förbättra invånarnas levnadsförhållanden. Instrumentet Jeremie (4) innebär också en möjlighet för aktörer på området subventionerat boende som verkar för att det skall skapas bostadskvarter där alla vill bo.

2.6.6

På området energipolitik har Europeiska kommissionen inom ramen för programmet Intelligent energi föreslagit en pilotstudie för sektorn för subventionerat boende. Denna har gjort det möjligt att välja ut och främja exemplariska projekt med avseende på energieffektivitet och utbyte mellan sektorns aktörer. Mot bakgrund av EU:s målsättningar att inrätta en gemensam energipolitik och på bästa sätt samordna medlemsstaternas åtgärder på detta område, förefaller det angeläget att säkerställa att detta instrument följs upp och används även utanför pilotstudierna.

2.6.7

När det gäller teknisk och även social innovation kommer det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling att göra det möjligt att fastställa vilka möjligheter det finns att via bostadssektorn uppnå både en minskad energiförbrukning och en hållbar stadsutveckling.

2.6.8

Den europeiska standardiseringen berör i hög grad bostadssektorn och därmed sammanhängande tjänster. Det rör sig emellertid om ett område där tekniska val och stadsplanering sammanfaller med samhällsvalen, och det är inte godtagbart att aktörerna ställs inför standarder som utarbetats av arbetsgrupper utan garantier om att det finns en politisk kontroll av standardiseringsförfarandet. Exemplet ”Brottsförebyggande genom stadsplanering och byggnadsutformning”, som antogs utan några egentliga politiska diskussioner om en stadsmodell som utarbetats på grundval av en riskanalys, motiverar en omprövning av standardiseringsförfarandet på detta område.

2.6.9

Kommissionen har slutligen utarbetat en strategi för en hållbar stadsutveckling som skall uppmuntra städerna att se över sin utveckling, särskilt när det gäller transportpolitiken. Strategin är emellertid endast ett incitament och det finns risk för att dess fulla potential inte kommer att utnyttjas om den inte fokuserar på den hållbara stadsutvecklingens sociala dimension.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/23

1.1

Kommissionens förslag avser en omarbetning av rådets direktiv 69/335/EEG om skatt på kapitaltillskott i företag, som ändrats ett flertal gånger. Direktivet – som ursprungligen syftade till att harmonisera skattesystemen och förhindra att medlemsstaterna inför eller tar ut andra liknande skatter – har ändrats vid ett flertal tillfällen, senast 1985, när direktiv 85/303/EEG bekräftade att skatt på kapitaltillskott helt bör avskaffas på grund av dess negativa ekonomiska effekter för företagen.

1.2

De förlorade skatteintäkter som ett avskaffande skulle leda till är emellertid oacceptabla för några medlemsstater. Därför infördes ett undantag genom direktivet från 1985 som gav medlemsstaterna möjlighet att antingen undanta skatt på kapitaltillskott eller ta ut en enhetlig skattesats på högst 1 %.

1.3

Denna regel är givetvis fortfarande giltig i det nya förslaget, som utgör en omarbetning av tidigare texter. EESK har gått igenom denna omarbetning och välkomnar förslaget. Kommissionens framställning föranleder dock några reflexioner som rådet eventuellt skulle kunna ta fasta på med hänsyn till framtida initiativ.

2.1

Majoriteten av de 25 medlemsstaterna har följt rådets riktlinjer från 1985 och helt avskaffat den berörda skatten. I dag tar bara 7 medlemsstater fortfarande ut den: I Polen och Portugal är skattesatsen 0,5 % eller lägre, i Cypern 0,60 %, och Grekland, Spanien, Luxemburg och Österrike tar ut den högst tillåtna skattesatsen på 1 %. Dessa varierande skattesatser utgör ett hinder för en rättvis behandling av de europeiska företagen, vilket är en förutsättning för en väl fungerande inre marknad. Även om det på skatteområdet fortfarande finns andra skillnader och hinder så är det i sig inget skäl för att underlåta att helt avskaffa denna skatt.

2.2

De medlemsstater som fortfarande åtnjuter detta undantag skulle med fördel kunna jämföra de fördelar som uppnås genom skatteintäkterna med det förmodade (och i viss mån kalkylerbara) bortfallet av investeringar från andra länder i och utanför EU, som i dag avskräcks av en skatt som har avskaffats nästan överallt. EESK anser att ett avskaffande av skatten skulle gynna de berörda parterna och utgöra ett steg på vägen mot en generellt sett väl fungerande inre marknad.

2.3

EESK vill också rikta uppmärksamheten mot en praxis i vissa medlemsstater att införa nya skatter efter att ha avskaffat kapitaltillskottskatten, som därmed ersätts i det fördolda. Kommissionen har ingripit i några av dessa fall och inlett ett överträdelseförfarande, men det kan inte uteslutas att det finns andra fall som ännu inte har upptäckts. Arbetsmarknadens parter skulle kunna bevaka denna fråga och därmed bidra till att förhindra denna praxis.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/24

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén stöder Europeiska kommissionens strävan att förbättra trafiksäkerheten och ställer sig helt och fullt bakom kommissionens förslag, som hör till de viktiga initiativ som tagits för att uppnå detta mål.

1.2

EESK värdesätter att kommissionen har gjort en kostnads-/nyttoanalys och en konsekvensbedömning innan förslaget lades fram. Det har gjort det möjligt att utforma förslaget på ett pragmatiskt sätt, beakta problemets alla aspekter och i första hand värna om de mest utsatta trafikanterna.

1.3

EESK anser dock att förslaget i sitt nuvarande skick innehåller ett antal problematiska punkter, och vill därför föreslå några tillägg och preciseringar som bör göra det lättare att tillämpa det korrekt i fråga om tidsfrister, certifiering och kontroll av genomförandet.

1.4

EESK anmodar kommissionen att noga beakta kommitténs synpunkt om vikten av likabehandling för att undvika konkurrenssnedvridning mellan medlemsstaterna och vikten av att medlemsstaterna får rekommendationer om certifieringssystem som är lätta att använda för berörda nationella myndigheter.

1.5

EESK rekommenderar starkt att rådet och Europaparlamentet skall säkerställa att förslaget genomförs snarast möjligt så att det omfattar större delen av fordonsparken och i syfte att se till att så många liv som förväntat kan räddas.

2.1

Trafiksäkerheten har alltid varit en högsta prioritet för EU:s institutioner. En viktig händelse i EU:s förnyade säkerhetssträvan var offentliggörandet av vitboken om transportpolitiken (1), som bland annat satte upp målet att antalet dödsoffer i trafiken skulle halveras till år 2010.

2.2

I senare initiativ, som Road safety action programme  (2), initiativet e-safety och många andra, har man på försök använt en integrerad ansats i samarbete med industrin, offentliga myndigheter och användarorganisationer, och på så sätt lyckats komma till rätta med de tidigare hindren – som delvis skapats av subsidiaritetsprincipen – för att genomföra konkreta och verkningsfulla åtgärder på EU-nivå.

2.3

Framstegen är många: Det räcker med att konstatera att antalet trafikoffer de senaste trettio åren har halverats samtidigt som vägtrafiken har tredubblats. Men det får absolut inte innebära att vi slår oss till ro, eftersom Europa fortfarande betalar ett alltför högt pris för det ständigt ökande resandet, med cirka 40 000 döda varje år och det dystra perspektivet att det mål som fastställdes i vitboken 2001 inte skulle uppnås.

2.4

EESK är medveten om att man bara kan uppnå avgörande framsteg ur trafiksäkerhetssynpunkt om det sker förbättringar inom samtliga tre ”pelare” som trafiksäkerhetsarbetet bygger på, det vill säga bilindustrin, infrastrukturerna och trafikanternas beteende. Vi stöder dock alla initiativ som, även om de bara avser en av dessa ”pelare”, kan bidra till att uppnå de ambitiösa målen från 2001.

2.5

Det var mot denna bakgrund som EESK uttryckte sitt stöd (3) för direktiv 2003/97/EG (4), där det i syfte att öka trafiksäkerheten föreslogs en harmonisering på EU-nivå för att minska riskerna till följd av att förare av tunga fordon har otillräcklig sikt åt sidorna.

2.6

Syftet med direktiv 2003/97/EG var just att minska risken att råka ut för olyckor med tunga fordon som har en död vinkel på passagerarsidan och att införa effektivare speglar från och med 2006 och 2007.

2.7

Många olyckor orsakas i själva verket av att förare av tunga fordon på grund av den döda vinkeln kring deras fordon inte är medvetna om att andra trafikanter befinner sig mycket nära fordonet.

2.8

Risken är särskilt stor vid filbyten i korsningar och rondeller när föraren på grund av en död vinkel på passagerarsidan inte ser de trafikanter som är närmast fordonet, exempelvis fotgängare, cyklister och motorcyklister, som hör till de mest utsatta grupperna.

2.9

Uppskattningsvis avlider 400 personer per år i denna typ av olyckor, och denna siffra räcker för att förklara att EESK – och inte bara EESK – förbehållslöst ställde sig bakom antagandet av direktiv 2003/97/EG, som upphävde och ersatte det första direktivet om typgodkännande av anordningar för indirekt sikt (71/127/EEG) och efterföljande ändringar. I det upphävda direktivet fastställdes föreskrifter för backspeglarnas konstruktion och montering på fordonen, dock utan att nationella krav påverkades. Det var först med direktiv 2003/97/EG som speglar eller andra system för indirekt sikt blev obligatoriska i hela EU.

2.10

När det gäller tunga fordonstyper avsåg direktiv 2003/97/EG transportfordon i kategorierna N2 över 7,5 ton och N3  (5). Detta direktiv ändrades dock av direktiv 2005/97/EG (6), som – under vissa villkor – kräver att klass IV- och klass V-speglar (7) skall monteras på tunga fordon med en vikt på 3,5 ton och inte som i det föregående direktivet 7,5 ton.

2.11

Föreskrifterna i direktiv 2003/97/EG är tillämpliga på typgodkända fordon (nya fordonstyper) från och med den 26 januari 2006 och på nyregistrerade fordon (nya fordon) från och med den 26 januari 2007. Det innebär att fordon som redan är i trafik, som utgör merparten av fordonsparken, inte kommer att omfattas av dessa bestämmelser.

2.12

I EU finns det över fem miljoner tunga fordon (> 3,5 ton). Eftersom dessa fordon har en lång livslängd (upp till 16 år) och fordonsparken byts ut långsamt (300 000 nyregistreringar per år), kommer hela fordonsparken, om man tar början av 2007 som utgångspunkt, att ha försetts med de nya speglarna först år 2023.

2.13

I det förslag som EESK har fått i uppdrag att granska försöker kommissionen således hitta snabbt genomförbara säkerhetslösningar även för den befintliga fordonsparken.

3.1

Ytterst kortfattat vill kommissionen med förslaget, som kan betraktas som en tillfällig åtgärd, att bestämmelserna i direktiv 2003/97/EG också skall omfatta befintliga lastbilar i kategorierna N2 och N3 när det gäller klass IV- och klass V-speglar (sikt på passagerarsidan), med följande undantag:

3.2

Medlemsstaterna skall ha införlivat direktivet, och således säkerställt monteringen av de nya speglarna, senast tolv månader efter det att direktivet trätt i kraft, med eventuella undantag:

3.3

För fordon som det av tekniska skäl inte går att utrusta med de föreskrivna speglarna får man använda andra anordningar för indirekt sikt (kameror eller andra elektroniska system) som täcker minst 99 % av det totala siktfältet på marknivå. I dessa fall skall fordonen typgodkännas individuellt av medlemsstaternas behöriga myndigheter.

3.4

Medlemsstaterna ges rätt att utvidga direktivet till att även gälla fordon som är äldre än tio år.

4.1

Det bör nämnas att förslaget bara är meningsfullt om det genomförs tillräckligt snabbt för att få en betydande effekt på den befintliga fordonsparken. Enligt kommissionens uppskattningar kommer en gradvis ökning av antalet fordon som är utrustade med nya speglar att rädda 1 200 människoliv.

4.2

I den konsekvensbedömning som är bifogad förslaget (9) konstaterar också kommissionen att en direkt och strikt tillämpning av de nya föreskrifterna skulle skapa många tekniska problem, med negativa konsekvenser – även ekonomiska – för sektorn och eventuellt en snedvridning av konkurrensen på marknaden.

4.3

Kommissionen bedömer att för hälften av fordonsparken kan speglarna ersättas till en låg kostnad, det vill säga omkring 150 euro (10). För resten av fordonsparken varierar lösningar från en lätt sänkning av kraven på sikt (> 99 %) till mycket invecklade lösningar för äldre fordon, som i några fall skulle kräva att hyttstrukturen ändras till en kostnad av tusentals euro, för övrigt med oklara säkerhetsvinster.

4.4

Med tanke på dessa svåra eller närmast olösliga fall (ett fåtal fordonsmodeller) noterar kommissionen att ”särskilt i sådana enskilda fall måste inspektionsmyndigheterna vara flexibla och godta undantagslösningar till rimliga kostnader” (11).

4.5

EESK kan visserligen förstå skälen till denna flexibla hållning och att den beror på de många tekniska svårigheterna, men vill ända framhålla att förslaget därmed riskerar att ge upphov till stora tolkningsskillnader som får negativa effekter på den europeiska godstransportmarknaden.

4.6

De problematiska punkter som EESK har uppmärksammat i förslaget gäller huvudsakligen två aspekter: risken för varierande behandling av dem som är verksamma inom godstransportsektorn och därmed en snedvridning av konkurrensen, samt avsaknaden av ett enkelt, enhetligt och tillförlitligt certifierings- och kontrollsystem för de nya föreskrifterna.

4.6.1

I det förstnämnda fallet förefaller det olämpligt att kräva att de nya speglarna skall täcka 99 % samtidigt som man nöjer sig med 95 % täckning för de medlemsstater som redan har lagstiftat på detta område. Enligt EESK vore det mer rättvist, men också enklare i kontrollhänseende, att fastställa en enda procentsats för hela EU.

4.6.2

När det gäller lika behandling kan dessutom den möjlighet som medlemsstaterna ges att själva besluta att skjuta upp tillämpningen av de nya föreskrifterna för äldre fordon (12) skapa konkurrenssnedvridning mellan lastbilar som används i internationell trafik. EESK rekommenderar därför att tidsfristen för att genomföra de planerade åtgärderna skall vara densamma för samtliga medlemsstater.

4.6.2.1

Med tanke på det stora antalet fordon och den invecklade certifieringen anser EESK att det är nödvändigt och även tillräckligt med en anpassningsperiod på två år efter införlivandet av direktivet. På denna punkt verkar de allmänna riktlinjerna från det senaste sammanträdet i rådet (transport) (13) vara i linje med den föreslagna lösningen. Samma råd tycks däremot luta åt att direktivet skall tillämpas på lastbilar som registrerats efter den 1 januari 2000 i stället för 1998, vilket utesluter omkring 15 % av alla berörda fordon.

4.6.3

Som än mer problematisk framstår den andra punkten som EESK vill uppmärksamma och som gäller godkännande och kontroll av efterlevnaden av de nya föreskrifterna. Det finns i själva verket anledning att betvivla att kontrollen och godkännandet av siktfältet kan utföras effektivt på varje fordon under den periodiska inspektionen. Att fastställa siktfältet är i realiteten en mycket grannlaga uppgift som innefattar en rad olika komplicerade parametrar och data.

4.6.3.1

Normalt sett avser en typgodkännandemärkning, som t.ex. i direktiv 2003/97/EG, certifiering av en helhet (spegel, arm, förarhytt, stol och spegelns höjd över markplanet) som inte bara är avhängig av själva spegeln utan också den fordonsmodell på vilken den är monterad. Proven utförs på en prototyp vars godkännande medför och garanterar godkännande av hela den senare serieproduktionen. Följaktligen typgodkänns speglarna som en helhet bestående av flera beståndsdelar, och godkännandemärkning sätts på spegelns armatur, som därför inte behöver ersättas ifall spegelglaset måste bytas. Det innebär att befintliga lastbilar som är typgodkända i enlighet med det gamla direktivet 71/127/EEG vid byte av spegelglas skulle ha en godkännandemärkning som baseras på ett upphävt direktiv.

4.6.3.2

Om man inte inför någon form av överensstämmelseintyg (märke, certifikat etc.) finns det en risk att alla lastbilar måste inspekteras och genomgå samma test som anges i direktiv 2003/97/EG. I själva verket skulle siktfältet på alla enskilda lastbilar behöva typgodkännas en gång till, precis som i de fall då elektronisk utrustning används för att uppfylla kraven på godkänt siktfält. Det är lätt att föreställa sig vilka konsekvenser det skulle få för arbetsbördan inom den myndighet som ansvarar för certifiering och kontroll, om man betänker att det handlar om miljontals fordon.

4.6.3.3

Kommissionens och rådets lösning är certifiering av överensstämmelse vid den årliga trafiksäkerhetsprovning som infördes för fordon över 3,5 ton genom direktiv 96/96/EG av den 20 december 1996.

4.6.3.4

Denna besiktning är när det gäller speglarna begränsad till en kontroll av att de är monterade på ett säkert sätt på de punkter som anges och att de är i komplett skick. Det är därför inte sannolikt att man vid denna besiktning kan säkerställa att kravet på totalt siktfält, som nämndes ovan, har uppfyllts.

4.6.3.5

EESK:s förslag till lösning, som skulle vara lättare att genomföra och ge säkrare resultat, är att det företag som monterar de nya speglarna utfärdar ett överensstämmelseintyg. Det skulle kunna vara ett dokument som är undertecknat av företagets företrädare och som innehåller alla uppgifter om fordonet, även uppgifter om speglar och spegelglas som har bytts ut. Intyget skulle förvaras i fordonet och visas upp vid den årliga besiktningen och vid eventuella trafikkontroller. Eftersom dokumentet nästan enbart innehåller sifferkoder skulle det inte heller bereda några speciella problem vid översättning till de olika EU-språken.

5.1

I förslagets motiveringsdel påpekar kommissionen att direktiv 2003/97/EG har ändrats genom direktiv 2005/27/EG så att kravet på montering av klass IV- och klass V-speglar skall gälla fordon i kategori N2 med en vikt på högst 3,5 ton i stället för högst 7,5 ton som tidigare.

5.1.1

Denna formulering är dock missvisande eftersom det kan tolkas som om detta krav gäller alla fordon i kategori N2 med en vikt under 7,5 ton. I själva verket gäller detta krav i direktiv 2005/27/EG endast de fordon i kategori N2 som har en liknande förarhytt som fordonen i kategori N3, där en klass V-spegel kan monteras minst 2 m över markplanet. Endast i detta fall får man kräva montering av två nya speglar.

5.1.2

EESK föreslår således att kommissionen av tydlighetsskäl ändrar artikel 2 b i förslaget i linje med direktiv 2005/27/EG och lägger till ett särskilt undantag för fordon i kategori N2 med en högsta vikt på 7,5 ton på vilka det är omöjligt att montera en klass V-spegel.

5.2

I skäl 8 anges ett undantag för ”fordon med få år kvar i trafik”, vilket uppenbarligen avser fordon som varit i bruk i många år och som därför har en begränsad återstående livslängd. Eftersom fordonsparkens genomsnittliga ålder varierar i de olika medlemsstaterna bör kommissionen klargöra denna formulering i kvantitativa termer.

5.3

Många lastbilar i trafik är frivilligt utrustade med en vidvinkelspegel (klass IV) på förarsidan. Det krav på montering som nu införs av en ny vidvinkelspegel på passagerarsidan innebär att också den förstnämnda spegeln måste ersättas, eftersom föraren, som redan måste ha uppmärksamheten på flera speglar, skulle kunna få svårighet att bedöma avståndet med två vidvinkelspeglar med olika krökningsradie.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/28

1.1

Topprestationer inom vetenskap och teknik och deras omsättning i ekonomisk konkurrenskraft är nödvändiga förutsättningar för att vi skall kunna trygga vår framtid, exempelvis i fråga om nanoteknik, informationssamhället, energi- och klimatfrågor, vad gäller att bevara och förbättra vår nuvarande position i världen och att utveckla den europeiska sociala modellen i stället för att äventyra den.

1.2

Kommittén har alltid välkomnat varje initiativ som syftar till att

1.3

EESK stöder med eftertryck och övertygelse tanken på att inrätta ett verktyg som det europeiska tekniska institutet (ETI) med syftet att bidra till utvecklingen av högkvalitativ utbildning, innovation och forskning genom att uppmuntra samarbete och integration mellan europeiska kompetenscentrum inom näringslivet, den akademiska världen och forskningsvärlden.

1.4

EESK betonar vikten av att förslaget om att inrätta ETI sker i enlighet med dess rättsliga grund, särskilt med syftet att ”påskynda industrins anpassning till strukturförändringar, främja en miljö som är gynnsam för initiativ och för utveckling av företag inom hela gemenskapen, särskilt i fråga om små och medelstora företag, främja ett bättre utnyttjande av de industriella möjligheter som skapas genom politiken inom sektorerna för innovation, forskning och teknisk utveckling (2).”

1.5

För att detta nya integrerade instrument för kunskap, forskning och innovation skall bli en framgång anser dock kommittén att det måste utmärka sig och skilja sig från andra redan befintliga integrerade gemenskapsinstrument, som t.ex. de europeiska teknikplattformarna, de gemensamma europeiska initiativen, de europeiska expertnätverken, de integrerade projekten och de avancerade europeiska programmen för masterstudier (3).

1.6

Kommittén är medveten om att det vore felaktigt att dra enkla paralleller mellan det framtida ETI och ett institut som MIT i USA, med tanke på att det sistnämnda aldrig har varit ett federalt spetsprojekt utan ett universitet av högsta kvalitet som styrs av MIT corporation som i sin tur backas upp av ett investmentbolag (Investment management company). Framgången med institutioner som MIT visar att spetskunskap är resultatet av en utvecklingsprocess som bygger på de rätta principerna och på tillräckligt stöd.

1.7

Kommittén anser emellertid att om det framtida ETI vill spela en framträdande roll och bli en aktör i världsklass, dvs. en referensmodell och en resultatinriktad europeisk kvalitetssymbol, måste det vara något mer än bara en samordnare av resurser.

1.8

Därför måste dess utformning och struktur helt och fullt överensstämma med målsättningen i fördraget, som ju är dess viktigaste rättsliga grund. Institutet måste också utveckla en kultur som är inriktad på vetenskap och teknik, som präglas av kompetens och spetskunskap och som lockar till sig de bästa studenterna och formar de bästa forskarna och ingenjörerna. Detta är en nödvändig förutsättning för att generera ny kunskap och fortlöpande innovation.

1.9

Enligt kommittén är det lika viktigt att inte nöja sig med att vara ”ett europeiskt flaggskepp för kunskap” med internationellt anseende (4). Alla berörda aktörer måste anstränga sig för att utveckla det varumärke i form av förstklassiga resultat som utmärker de olika kunskaps- och innovationsgrupperna och sträva efter att uppnå konkreta resultat som påverkar marknaden på följande sätt:

1.10

Institutet bör ha en struktur och organisation som

1.10.1

Modellen med ett gemensamt företag bör allvarligt övervägas.

1.11

Åtminstone inledningsvis kommer ETI:s framgång att vara starkt beroende av en omfattande finansiering från gemenskapen och medlemsstaterna, som dock inte får hämtas från andra antagna program för forskning och innovation.

1.11.1

Enligt kommittén kommer mekanismerna för främjande av patent och systemen för behandling av immateriella rättigheter å den ena sidan och förmågan att uppbringa privat finansiering å den andra sidan att få allt större betydelse i det framtida ETI. De privata finansieringsmedlen måste vara klart mer omfattande än gemenskapsmedlen för att resurser inte skall dras från andra program, framför allt programmen för forskning och innovation.

1.11.2

Vad gäller de finansiella resurserna anser kommittén att man måste tänka sig ett första anslag i form av gemenskapsmedel som skulle kunna hämtas från de extra resurser som härrör från utvärderingen efter halva tiden av sjunde ramprogrammet för FoTU, medan en betydande proportionell andel borde komma från medlemsstaterna. Man skall heller inte bortse från möjligheten att engagera EIB när det gäller innovationsnäten och universitetsforskningen.

1.12

Lika viktig är enligt EESK den kapacitet som institutet kommer att kunna utveckla inom marknaden för kunskap, innovation och forskning för att säkerställa en allt större interaktion mellan sig själv och sina underorgan, dvs. kunskaps- och innovationsgrupperna (KIG).

1.12.1

Detta kan också ske via stora offentliga evenemang som anordnas av ETI-systemet och som syftar till att marknadsföra en enhetlig kvalitetsmärkning i form av en nätverksstruktur som är decentraliserad vad gäller att locka till sig och fördela kunskap och innovation.

1.12.2

Innovation och framgång är resultatet av en känslig avvägning mellan målinriktade förfaranden och individuell frihet att utveckla nya idéer och koncept som skall testas vad gäller konkurrensmässighet. Förmågan att uppfylla standardiserade EU-kriterier för kvalitetssäkring måste utgöra grunden för initiativ inom områdena forskning, kunskap och innovation inom hela ETI-nätverket. Utan ett marknadsanpassat samspel mellan forskning, innovation och industrin kommer offentligt finansierad forskning endast att få en begränsad inverkan på ekonomin.

1.13

Urvalet av de företagsnätverk, forskningscentrum, laboratorier och universitet som hoppas bli kunskaps- och innovationsgrupper borde enligt EESK styras av principen nerifrån-och-upp och grundas på klara och tydliga kriterier, bland annat kvalitet och yrkesmässig framgång, kompetens och erfarenhet vad gäller tekniköverföring, särskilt till små och medelstora företag.

1.13.1

I varje fall bör kunskaps- och innovationsgruppernas nya status inte anses förvärvad på obestämd tid utan de skall regelbundet utvärderas med avseende på kvalitet och konkreta resultat. Det krävs dock rimlig tid för att bygga upp dem.

1.14

Kommittén anser också att ETI-systemet om möjligt bör satsa på att införliva utvalda kompetenscentrum som redan finns i EU i stället för att bli en byråkratisk överbyggnad som stöder befintliga spetsforskningsinstitutioner. Därför borde ETI främst fästa vikt vid den industriella och tvärvetenskapliga aspekten både inom sina egna stadgeenliga organ och i urvalsorganen.

1.14.1

Det borde därför inrättas ett investmentbolag för ETI (ETI investment management company) som skulle stå för ett mer innovativt grepp vad gäller de brister som ofta utmärker förhållandet mellan näringslivet, den akademiska världen och forskarna.

1.15

Slutligen krävs också ökad tydlighet när det gäller definitionen på och utfärdandet av utbildningsbevis från KIG:s eller ETI:s sida. De universitet och/eller tekniska högskolor i medlemsstaterna som har valts ut som partner inom de enskilda kunskaps- och innovationsgrupperna bör åtminstone under en tillräckligt lång inledningsperiod fortsätta att inneha rätten och ansvaret för att utfärda utbildningsbevis. När vissa minimivillkor har uppfyllts kan deras utbildningsbevis få ETI-märkning.

1.16

Kunskaps- och innovationsnätverkens utbildningsbevis bör få ETI-märkning på villkor att de studier och den forskning som bedrivs äger rum vid åtminstone tre olika institut i tre medlemsstater för att utbildningsbevisen skall få en tvärvetenskaplig europeisk dimension. Forskningen skall också visa sig ha en tillräckligt stor innovationspotential och slutligen ha godkänts av det centrala ETI.

1.17

Vad gäller ETI:s stadgar anser kommittén att den styrelse som kommissionen föreslår skall flankeras av en övervakningskommitté (5) bestående av företrädare för medlemsstaterna under ordförandeskap av en företrädare för kommissionen, ett verkställande utskott med två företrädare var från näringslivet, forskningscenter och universitet under ledning av styrelsens ordförande, en administrativ direktör och en rektor.

2.1

I den rapport efter halva tiden som lades fram av Europeiska rådet våren 2005 ”Att arbeta tillsammans för tillväxt och sysselsättning: Nystart för Lissabonstrategin” (6) fastställdes några grundläggande principer för nylanseringen: målinriktade åtgärder, ett brett deltagande och stöd vad gäller målen och tydligt definierade ansvarsnivåer.

2.2

Förmedling av kunskaper genom högkvalitativa utbildningssystem fastställdes också som ett av inslagen i Lissabonstrategin. Det är särskilt viktigt att EU ser till att de europeiska universiteten kan tävla med de bästa universiteten i världen. Men för att nå dit måste man upprätta det europeiska området för högre utbildning, som gör det lättare att bygga upp och sprida kunskap i hela unionen.

2.3

För att bidra till detta mål förklarade kommissionen att man ämnade föreslå inrättandet av ett europeiskt tekniskt institut och att man ville verka för att de europeiska universiteten skulle kunna konkurrera internationellt eftersom ”de befintliga strategierna för finansiering, ledning och kvalitet … på många sätt visat sig otillräckliga för att möta utmaningen från den globaliserade marknaden för akademiker, studerande och kunskapen i sig själv”.

2.4

Kommittén har vid flera tillfällen haft möjlighet att uttala sig i denna fråga (7), och bland annat i det förberedande yttrandet ”Vägen till det europeiska kunskapsbaserade samhället – det organiserade civila samhällets bidrag till Lissabonstrategin” (8) betonat behovet av att skapa ett gemensamt europeiskt kunskapsområde baserat på ett intensifierat samarbete vad gäller politiken för lärande, innovation och forskning. I detta yttrande uppmanade EESK också företagen, finansinstitutionerna och de privata stiftelserna att ta sitt ansvar för att öka investeringarna i kunskapsekonomin genom att bland annat stödja offentlig-privata partnerskapsavtal på EU-nivå.

2.5

Massachusetts Institute of Technology i USA (MIT), som grundades i Boston 1861, har i dag ca 10 000 studenter och en lärarkår på ca 10 000 personer som är verksamma i ett system med en mängd discipliner av hög kvalitet som spänner över ämnesområden som ekonomi och juridik, arkitektur och ingenjörsvetenskap, förvaltningsteknik, matematik, fysik och biologi. MIT kostar över 1 miljard dollar om året, men på den s.k. Shanghai-listan över de bästa universiteten i världen (9) ligger det på 5:e plats.

2.6

Vad Europa beträffar skall de mål som fastställdes i Bolognaprocessen vara uppnådda år 2010, dvs. det initiativ som lanserades av Europeiska unionen 1999 för att harmonisera de olika europeiska systemen för högre utbildning med målet att skapa ett europeiskt område för högre undervisning och på det internationella planet marknadsföra det europeiska systemet för högre utbildning med följande mål:

2.7

Den 26 september 2006 antog Europaparlamentet en resolution om skapandet av en europeisk ram för kvalifikationer (11) som beaktar Bologna- och Köpenhamnsprocesserna från 2002 och bygger på främjande av ett närmare europeiskt samarbete i fråga om yrkesutbildning. Syftet var att uppnå ett antal konkreta resultat (12).

2.8

År 2005 offentliggjorde kommissionen den andra rapporten om de framsteg som uppnåtts med avseende på Lissabonmålen om utbildning och yrkesutbildning (13). I rapporten understryks bl.a. svårigheten att öka antalet studenter med akademisk examen i Europa, kravet på att uppdatera och integrera kunskaper, meriter och kvalifikationer under yrkeslivet med hjälp av avancerade system för livslångt lärande och slutligen kravet på ökade offentliga investeringar i högre utbildning och yrkesutbildning som skall kompletteras med privata investeringar samt behovet av att utbilda högt kvalificerade och meriterade lärare i den omfattning som krävs för att klara av generationsskiftet (ca 1 miljon personer under perioden 2005–2015).

2.9

OECD utförde 2006 en studie ur ett efterfrågeperspektiv (14) med titeln ”Programme for International Student Assessment (PISA)” (15) som ger en samlad bild av studenternas fallenhet och förmåga vad gäller att använda sig av de förvärvade kunskaperna.

2.10

Svagheterna i det europeiska universitetsutbildningssystemet tycks främst ha fyra orsaker (16):

2.11

Följande viktiga problem av allmän art skulle kunna lösas genom inrättandet av Europeiska institutet för teknik:

2.12

I sitt betänkande om den årliga budgeten 2007 ställde sig Europaparlamentet positiv till tanken på att stärka kunskapstriangelns kapacitet (utbildning, forskning och innovation) och kopplingen mellan dess delar, men var samtidigt skeptisk till inrättandet av det nya europeiska tekniska institutet som, enligt parlamentet, ”kan underminera eller överlappa existerande strukturer och därför inte vara det mest effektiva sättet att använda medel i detta sammanhang” (18).

2.13

Vid Europeiska rådets möte den 15–16 juni 2006 bekräftades däremot att ”ett europeiskt tekniskt institut som samverkar med befintliga nationella institutioner kommer att vara ett viktigt steg mot att fylla den nuvarande luckan mellan högre utbildning, forskning och innovation, tillsammans med andra åtgärder som förstärker nätverk och synergi mellan forsknings- och innovationsgrupper på hög nivå i Europa” och kommissionen uppmanades att lägga fram ett formellt förslag om inrättandet. Som svar på denna uppmaning presenterade kommissionen i november 2006 det förslag som detta yttrande (19) bygger på och som följer på de två tidigare meddelandena om denna fråga (20).

2.13.1

Efter detta bekräftades vid Europeiska rådet i december 2006 denna positiva inställning.

3.1

Tanken bakom kommissionens förslag till förordning om inrättande av Europeiska tekniska institutet (ETI) är att det skall kunna bidra till att stärka industrins konkurrenskraft genom att öka medlemsstaternas och EU:s innovationsförmåga. Förslagets mål är följande:

3.2

Kommissionen föreslår att ETI får en integrerad struktur i två nivåer som förenar en strategi uppifrån-och-ner med en strategi nerifrån-och-upp enligt följande mönster:

3.3

ETI:s allmänna budget för perioden 2007–2013 uppskattas till ca 2 367,1 miljoner euro och härrör från följande källor:

4.1

Kommittén har alltid välkomnat varje initiativ för att stärka gemenskapens och medlemsstaternas innovationskapacitet genom att främja ett integrerat förhållningssätt till kunskapstriangeln och särskilt genom att skapa band mellan den akademiska världen och näringslivet. EESK är avgjort positiv till att säkerställa en ökad samordning av forskningsinsatserna, att stärka innovation och utbildning i EU, att uppnå ett mer effektivt offentlig-privat partnerskap inom FoU och att se till att små och medelstora företag lättare får tillgång till nya kunskaper (21).

4.2

Kommittén kan emellertid inte avvika från de tre nyckelprinciper som nylanseringen av Lissabonstrategin bygger på:

4.3

Enligt kommittén borde man därför noga studera hur initiativet i fråga förhåller sig till de många andra befintliga initiativen som utgår från olika politikområden, som forskning, näringsliv, regional utveckling, informationssamhället, utbildning och kultur.

4.3.1

Skall institutet bli en referensmodell och en europeisk kvalitetssymbol får det inte nöja sig med att vara en samordnare av resurser utan dess utformning och struktur måste uppfylla kraven i fördraget, som ju är dess viktigaste rättsliga grund.

4.3.2

Kommittén betonar att en grundförutsättning för att det framtida ETI skall bli en framgång borde vara dess förmåga att marknadsföra en enhetlig kvalitetsmärkning i form av en nätverksstruktur som är decentraliserad vad gäller att locka till sig och fördela kunskap och innovation.

4.4

Kommittén håller med om att ETI bör få en så enkel struktur som möjligt, som är flexibel och dynamisk så att institutet kan tillgodose de nya kraven. Vi anser också att man borde undersöka möjligheten att inrätta ett gemensamt företag (22), men understryker att denna struktur måste vara inriktad på företag och sysselsättning, och upprepar kravet på att ETI måste fokusera på sitt främsta mål, nämligen att omvandla FoU-resultaten till nya marknadsmöjligheter.

4.4.1

Därför måste de styrande organens urvalskriterier inte bara utgå från den vetenskapliga kvaliteten utan också från förmågan att locka till sig innovativt kapital, etablera nya företag, generera och utnyttja patent och att dra till sig offentlig och privat finansiering, för att inte glömma de små och medelstora företagen.

4.5

Enligt EESK bör denna målsättning avspegla sig i de urvalskriterier som tillämpas av kunskaps- och innovationsgrupperna, som måste präglas av öppenhet, inom ramen för prioriteringarna i gemenskapens fleråriga programplanering för forskning och innovation, så att det blir lättare för företag och mindre organ att delta genom att mesta möjliga flexibilitet och minsta möjliga byråkrati säkerställs.

4.5.1

Kunskaps- och innovationsgruppernas kvalificeringskriterier borde definieras bättre:

4.6

Om man inom ramen för Lissabonstrategin vill verka för ett europeiskt kunskapsområde måste man skapa incitament för att främja rörligheten mellan olika intellektuella yrkesgrupper och mellan den offentliga och privata sektorn. Syftet är att främja övergången mellan olika yrkeskategorier i ledande ställning men också mellan högre tjänstemän, forskare och ingenjörer och att göra det lättare att gå från den offentliga sektorn till den privata eller vice versa (23). Rörligheten på EU-nivå måste vara ett viktigt inslag i utbildningsprogrammen, forskningen och de tekniska tillämpningarna.

4.7

Vad gäller finansieringen av ETI:s verksamhet anser EESK att det första anslaget som föreslås är mycket begränsat, medan den framtida finansieringen tycks vara inriktad på traditionella program (24) och utnyttja de redan begränsade medel i budgeten 2007–2013 som är avdelade för forskning, innovation och utbildning. ETI konkurrerar därmed med andra instrument för integrerade strategier, t.ex. integrerade projekt, expertnätverk och andra som är av senare datum, t.ex. gemensamma teknikinitiativ och europeiska teknikplattformar.

4.7.1

Finansieringen av sjunde ramprogrammet för FoTU för perioden 2007–2013, som utgör ca 5,8 % av den totala gemenskapsbudgeten, är redan otillräcklig för att stödja en politik för forskningsstimulerande åtgärder. Därför kan resurser inte tas därifrån utom via normala anbudsförfaranden som både ETI och KIG borde kunna delta i på lika villkor som andra deltagare.

4.7.2

Åtminstone inledningsvis kommer ETI:s framgång att vara starkt beroende av en betryggande finansiering från gemenskapen, som dock inte får hämtas från andra antagna program för forskning och innovation. Det belopp som kommissionen beräknat för perioden 2007–2013 för hela ETI-systemet förefaller vara för lågt, samtidigt som de gemenskapsmedel som hämtas från budgetöverskottet är ytterst knappt tilltagna. Enligt kommittén borde man överväga att använda sig av en lösning som ”gemensamt företag” (art. 171 i fördraget) med direkt deltagande av berörda medlemsstater (jfr t.ex. den form som använts för det gemensamma företaget Galileo) (25).

4.7.3

Kommittén anser att det nödvändiga första anslaget skulle kunna hämtas från de extra resurser som härrör från utvärderingen efter halva tiden av gemenskapens sjunde ramprogram för FoTU, och att dessa medel borde läggas till de proportionella direkta bidragen från medlemsstaterna.

4.7.4

EIB:s verksamhet inom ”Innovation-2010-initiativet” (i2i) och dess satsning på universitetsforskningen (26) och universitetsnätverken skulle kunna utgöra ytterligare en finansieringskälla.

4.8

Gemenskapens politik för FoU kräver å ena sidan en mer systematisk kontroll av alla faktorer som begränsar forskarnas mobilitet, som nu hämmas av de många olika bestämmelserna om erkännandet av examensbevis från universitet och högskolor och av skatte-, försäkrings- och bidragsregler (27).

4.9

Om Europeiska institutet för teknik (ETI) vill bli en aktör i världsklass på sitt område som kan inspirera andra europeiska aktörer och nätverk i kunskapstriangeln att förbättra sina resultat måste det enligt EESK kunna locka till sig omfattande privata medel, som successivt måste bli dess främsta finansieringskälla.

4.10

En viktig faktor i sammanhanget skulle kunna vara en lösning på problemen med det immaterialrättsliga skyddet, som skulle kunna klargöras ytterligare i förslaget precis som de frågetecken som rör definitionen på och utfärdandet av ETI-utbildningsbevis.

4.11

Kommittén efterlyser större klarhet vad gäller definitionen på och utfärdandet av utbildningsbevis från KIG:s eller ETI:s sida.

4.11.1

De universitet och/eller tekniska högskolor i medlemsstaterna som har valts ut som partner inom de enskilda kunskaps- och innovationsgrupperna bör under en tillräckligt lång inledningsperiod fortsätta att ha rätten och ansvaret för att utfärda utbildningsbevisen. Också under denna första period bör utfärdandet av utbildningsbevisen uppfylla särskilda minimivillkor.

4.11.2

Följande skulle kunna ingå i dessa villkor:

4.12

Vad gäller ETI:s stadgar bör institutet också ha en styrelse med samma sammansättning som den som kommissionen föreslår med fem företrädare för näringslivet, fem från offentliga och privata forskningscenter och fem från offentliga och privata universitet. Till dessa kommer fyra ledamöter som företräder personalen och studenterna vid ETI liksom kunskaps- och innovationsgrupperna (28), under ordförandeskap av en företrädare för kommissionen:

4.12.1

Om man skulle bestämma sig för ett gemensamt företag bör ETI:s administrativa personal och forskare få tidsbegränsade kontrakt som skall grundas på anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskapen (29).

—

En enhetlig ram för tydlighet i meriter och kvalifikationer (europeiskt cv, examens- och utbildningsbevis, märkesnamnet Europass-utbildning, etc.)

—

Ett system för överföring av studiemeriter för utbildning och yrkesutbildning som liknar det för den högre utbildningen.

—

Gemensamma kvalitetsprinciper på utbildnings- och yrkesutbildningsområdet, som är uppbyggda kring en kärna av gemensamma kriterier för kvalitetssäkring som kan tjäna som grund för EU-initiativ såsom riktlinjer och checklistor för utbildning och yrkesutbildning.

—

Gemensamma kvalitetsprinciper för godkännande av formell och informell inlärning, särskilt för att säkerställa en större kompatibilitet mellan olika nationella strategier på skilda nivåer.

—

En europeisk dimension för information, vägledning och rådgivningstjänster för att ge allmänheten ökade möjligheter till livslångt lärande.

1)

Mätning av inlärningen under en viss tid samt jämförelse av framstegen i andra länder.

2)

Förhållandet mellan undervisningsaspekter och inlärningsresultat.

3)

Bedömning av IKT-kompetens samt utnyttjande av teknik som ett medel att uppnå ett bredare spektrum av bedömningsuppgifter.

—

Styrelsen, bestående av de ursprungliga medlemmarna. Besluten fattas med enkel majoritet, förutom vissa mycket viktiga beslut, för vilka krävs en majoritet på 75 %. Styrelsen fattar alla strategiska beslut vad gäller program, ekonomi och budget. Den utser också direktören för det gemensamma företaget.

—

Det verkställande utskottet som bistår styrelsen och direktören.

—

Den administrativa direktören företräder det verkställande utskottet, ansvarar för den löpande administrationen i det gemensamma företaget och är dess rättsliga företrädare, leder personalen, uppdaterar programmets utvecklingsplan, sammanställer räkenskaperna och den årliga budgeten och lägger fram dem för styrelsen och utarbetar den årliga lägesrapporten om programmet och dess ekonomiska situation.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/35

1.

Förslaget avser en kodifiering av rådets direktiv 74/347/EEG av den 25 juni 1974 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om siktfält och vindrutetorkare för jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul.

2.

Kommittén anser att det är ytterst värdefullt att ha samtliga texter samlade i ett enda direktiv. Kommittén har fått försäkringar om att kodifieringen inte innebär någon konkret ändring utan endast syftar till att göra gemenskapslagstiftningen klar och överskådlig. Vi ger vårt fulla stöd till denna målsättning och välkomnar förslaget på grundval av ovanstående försäkran.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/36

1.

Förslaget avser en kodifiering av rådets direktiv 74/151/EEG av den 4 mars 1974 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om vissa delar och egenskaper hos jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul.

2.

Kommittén anser att det är mycket värdefullt att ha samtliga texter samlade i ett enda direktiv. Kommittén har fått försäkringar om att kodifieringen inte innebär någon konkret ändring utan endast syftar till att göra gemenskapslagstiftningen klar och överskådlig. Vi ger vårt fulla stöd till denna målsättning och välkomnar förslaget på grundval av ovanstående försäkran.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/37

1.

Förslaget avser en kodifiering av rådets direktiv 74/152/EEG av den 4 mars 1974 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om högsta konstruktiva hastighet och lastplattformar för jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul.

2.

Kommittén anser att det är mycket värdefullt att ha samtliga texter samlade i ett enda direktiv. Kommittén har fått försäkringar om att kodifieringen inte innebär någon konkret ändring utan endast syftar till att göra gemenskapslagstiftningen klar och överskådlig. Vi ger vårt fulla stöd till denna målsättning och välkomnar förslaget på grundval av ovanstående försäkran.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/38

1.

Förslaget avser en kodifiering av rådets direktiv 75/321/EEG av den 20 maj 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om styrinrättningen på jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul.

2.

Kommittén anser att det är ytterst värdefullt att ha samtliga texter samlade i ett enda direktiv. Kommittén har fått försäkringar om att kodifieringen inte innebär någon konkret ändring utan endast syftar till att göra gemenskapslagstiftningen klar och överskådlig. Vi ger därför vårt fulla stöd till denna målsättning och välkomnar förslaget på grundval av ovanstående försäkran.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/39

1.

Det föreliggande förslaget till direktiv om kodifiering av direktiv 98/27/EG (1) av den 19 maj 1998 ändrar det förslag om samma ämne som lades fram den 12 maj 2003 (2) och som kommittén tidigare har yttrat sig positivt om (3).

2.

Detta nya direktivförslag ansågs motiverat till följd av publiceringen av direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder, där det uttryckligen anges att sådana affärsmetoder skulle kunna omfattas av förbudsföreläggande enligt det nämnda direktivet, i syfte att förhindra sådana metoder samt göra det möjligt för organisationer som företräder konsumenternas kollektiva intressen att vända sig till domstol.

3.

Kommittén vill upprepa sitt påpekande i sitt tidigare yttrande att man enligt överenskommelsen mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen av den 20 december 1994 inte får göra någon innehållslig ändring i samband med en kodifiering. Efter en genomgång av de föreslagna ändringarna kan kommittén konstatera att denna princip har efterlevts, och att kommissionen har tillmötesgått den begäran som kommittén framförde i sitt tidigare yttrande att direktivförslaget skulle åtföljas av hela den ändrade texten med alla ändringar klart angivna.

4.

Kommittén kan dock inte undgå att nämna att den redan i sitt yttrande om kommissionens första förslag om detta ämne (4), som ligger till grund för direktiv 98/27/EG, påpekade att hänvisningen i artikel 1.1 till en ”bilaga” med en lista över direktiv tyvärr föranleder ständiga ändringar när det, som i detta fall, publiceras ett nytt direktiv med ett innehåll som kräver genomförande av åtgärder av den typ som anges i direktivförslaget i avsikt att skydda konsumenternas kollektiva intressen (5).

4.1

Kommittén konstaterar för övrigt att detta är ett onödigt komplicerat lagstiftningssätt som strider mot målen om ”bättre lagstiftning” och ”enklare lagstiftning”, vilka EESK delar med kommissionen.

5.

Dessutom ger publiceringen av direktiv 2005/29/EG (6), särskilt artiklarna 11 och 14, ytterligare stöd till EESK:s väl mottagna rekommendation i ovannämnda yttrande från 1996 att man bör underlätta skadeståndsanspråk som komplement till förbudsföreläggande.

5.1

Följaktligen ber EESK kommissionen att på nytt överväga om det är lämpligt att utöka tillämpningsområdet för att väcka talan för att försvara kollektiva intressen, närmare bestämt konsumenternas.

6.

Avslutningsvis ställer sig kommittén – strikt inom ramen för den kodifiering som kommissionen har gjort på grundval av beslutet av den 1 april 1987 [COM(1987) 868 PV] – bakom kommissionens förslag, precis som den har gjort i tidigare yttranden om samma direktiv.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/40

1.1

Efter 50 år av kontinuerlig europeisk lagstiftning i form av fördragstexter, direktiv, förordningar, rekommendationer, Europeiska domstolens rättspraxis och övriga gemenskapstexter utan någon konsekvent konsolidering av rättsakterna, är EG-rätten i dag mycket oöverskådlig och svårgenomtränglig till och med för specialister.

1.2

På vissa rättsområden har det till exempel utfärdats nya direktiv utan att man samtidigt konsekvent har kontrollerat om de befintliga direktiven därmed har blivit föråldrade eller om de skulle kunna införlivas i de nya direktiven, så att dittills gällande direktiv på området samtidigt kan upphävas. Det har också förekommit att särskilda aspekter av ett egentligen sammanhängande rättsområde under årens lopp har reglerats separat i ständigt nya fristående direktiv. Vidare har direktiv senare delvis ändrats genom rättsakter, utan att man vid dessa tillfällen samtidigt har antagit en ny rättsligt bindande konsoliderad text.

1.3

Det är med andra ord hög tid att åtgärda detta. Ingenting talar mot en teknisk konsolidering av befintliga direktiv, så länge konsolideringen sker i gott syfte och inte används som ett medel för att nå andra mål, till exempel för att göra upp räkningen med andra institutioner eller driva igenom egna åsikter som man ännu inte lyckats genomföra i den politiska processen.

Kommittén välkomnar därför i princip kommissionens avsikt att rent rättstekniskt ”röja upp” i lagstiftningen.

1.4

Likaledes välkomnar EESK kommissionens avsikt att genom en förenkling av gemenskapslagstiftningen också bidra till en minskning av byråkratin och av onödigt resursutnyttjande i medlemsstaterna.

1.5

Kommissionens förslag till direktiv om upphävande respektive ändring av befintliga rättsakter som en del av denna process måste dock granskas med beaktande av de båda ovannämnda aspekterna.

2.1

Kommissionen förslår att direktiv 71/304/EEG skall upphävas genom ett nytt direktiv (2).

2.2

Rådets direktiv 71/304/EEG antogs den 26 juli 1971 i syfte att förmå medlemsstaterna att upphäva begränsningar som berör rätten att lämna anbud, tilldelas, utföra eller delta i utförandet av bygg- och anläggningsarbeten för statens och alla offentliga organs och offentliga juridiska personers räkning för att gagna företag som tillhandahåller tjänster över gränserna. Direktivet riktar sig mot direkt och indirekt diskriminering av utländska tillhandahållare av tjänster i samband med medlemsstaternas offentliga upphandlingar. De förpliktar dessutom medlemsstaterna för det första att se till att utländska entreprenörer har samma rätt till krediter, stöd och bidrag på samma villkor som inhemska entreprenörer och för det andra att utländska entreprenörer ”utan begränsning och i varje fall på samma villkor som de egna medborgarna skall ha tillgång till (statligt kontrollerade) leveransmöjligheter som är nödvändiga för fullföljandet av kontraktet”.

2.3

Kommissionen motiverar sitt förslag med att det aktuella direktivet har blivit föråldrat på grund av senare införda ändringar.

2.3.1

Såsom kommissionen konstaterar har offentlig upphandling sedermera reglerats genom direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG, vilket har medfört att det aktuella direktivet har blivit föråldrat.

2.3.2

Till den del direktiv 71/304/EEG allmänt rör fri rörlighet för tjänster konstaterar Europeiska kommissionen att domstolens rättspraxis sedermera utvecklats betydligt på detta område. Som bevis för detta citerar kommissionen i en fotnot ordagrant en punkt i mål C-76/90 Säger, där det anges att artikel 59 i fördraget (friheten att tillhandahålla tjänster, nuvarande artikel 49) kräver att man förbjuder inte bara all slags diskriminerande behandling av en tjänsteleverantör på grundval av hans eller hennes nationalitet, utan även att alla restriktioner – även om dessa utan åtskillnad gäller alla tjänsteleverantörer oberoende av ursprung – som är av sådan art att de förbjuder eller på annat sätt försvårar den verksamhet som bedrivs av en tjänsteleverantör etablerad i en annan medlemsstat, där han eller hon lagligen utövar motsvarande verksamhet.

2.3.3

I motiveringen sammanfattar kommissionen domstolens rättspraxis på följande sätt: ”Det står klart att artikel 49 i EG-fördraget förbjuder åtgärder som gäller utan åtskillnad, men som kan begränsa friheten att tillhandahålla tjänster”.

2.4

I skälen framhåller kommissionen, med en ny hänvisning till de nya direktiven om offentlig upphandling och till Säger-målet, att man härigenom säkerställer en minst lika hög skyddsnivå för de ekonomiska aktörerna som den som följer av direktivet.

2.5

Den egentliga direktivtexten består av fyra artiklar. I artikel 1 upphävs direktiv 71/304/EEG. I artikel 2 åläggs medlemsstaterna att sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa det aktuella direktivet (vars syfte är att upphäva ett annat direktiv) samt överlämna texterna till dessa bestämmelser till kommissionen tillsammans med en tabell över överensstämmelsen mellan den nationella lagstiftningen och bestämmelserna i detta direktiv. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de dessutom innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Varje medlemsstat skall själv utfärda närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras. I artikel 3 anges att direktivet träder i kraft samma dag som det offentliggörs, medan det i artikel 4 fastställs att direktivet riktar sig till medlemsstaterna.

3.1

Alla punkter i förslaget till direktiv om upphävande av direktiv 71/304/EEG ligger tyvärr inte helt i linje med de synpunkter som framförs i punkt 1 i detta yttrande.

3.2

Generellt skall påpekas att det föreslagna direktivet om upphävande av ett annat direktiv är ett av de första direktiven av detta slag i en lång rad liknande direktiv. Därför vore det på sin plats att fråga sig om det effektivaste sättet att genomföra det arbetsprogram som lagts fram för de kommande månaderna och åren i syfte att upphäva ett stort antal föråldrade direktiv verkligen är att utarbeta ett nytt direktiv för varje enskilt direktiv som blivit föråldrat. I samband med det fortsatta genomförandet av arbetsprogrammet bör man än en gång undersöka om en annan och mer effektiv möjlighet inte vore att ersätta flera direktiv med ett enda nytt direktiv. Eftersom medlemsstaternas lagstiftning inte sällan föreskriver att flera direktiv skall genomföras samtidigt, skulle man på så sätt kunna undvika att medlemsstaterna med korta mellanrum och gång på gång måste anpassa samma lagar.

3.3

Vad beträffar detta direktivförslag bör man än en gång överväga om det verkligen inte finns något alternativ till den genomförandeform som föreskrivs i artikel 2, eller om det inte skulle vara ändamålsenligt och tillräckligt att uppmana medlemsstaterna att undersöka huruvida en anpassning av deras regelverk är nödvändig, och om så är fallet genomföra en anpassning.

3.4

Det direktiv från 1971 som kommissionen nu föreslår skall upphävas handlade nämligen framför allt om upphävande av dåtida diskriminerande lagar och regler i medlemsstaterna samt om genomförandet av allmänna gemenskapsrättsliga bestämmelser med anknytning till offentliga upphandlingar. Dessa bestämmelser har sedan dess tagits upp på nytt och blivit mer detaljerade i nyare direktiv.

3.5

Såvida det rörde sig om att upphäva diskriminerande bestämmelser i medlemsstaterna skulle detta redan på 1970-talet ske inom ramen för genomförandet av direktiv 71/304/EEG eller, för de medlemsstater som senare anslöt sig, i samband med införlivande av gemenskapsregelverket. Det planerade upphävandet av det direktivet betyder emellertid inte att avskaffandet av de tidigare diskriminerade nationella bestämmelserna annulleras. De nationella lagar som tidigare antagits om upphävande av diskriminerande bestämmelser måste alltså inte anpassas efter det faktum att det direktivet avskaffas, eftersom målet med dessa bestämmelser har uppnåtts och fördraget och alla nyare direktiv föreskriver ett avskaffande av eller ett förbud mot diskriminerande bestämmelser.

3.6

Så länge det rör sig om medlemsstaternas lagar om offentliga upphandlingar bör det nämligen i de flesta fall ha skett en uppdatering av medlemsstaternas tilldelningsregler som motsvarar gemenskapslagstiftningens utveckling sedan år 1971. I den mån detta inte är fallet är det fortfarande möjligt att genomföra de nya kommissionsdirektiven. Eftersom alla direktiv ändå i princip riktar sig till lagstiftarna i medlemsstaterna, är det uppenbart att ett enkelt upphävande av direktiv 71/304/EEG på EU-nivå och en uppmaning till medlemsstaterna om att kontrollera att deras lagstiftning står i överensstämmelse med gemenskapsbestämmelserna i detta fall skulle ha varit fullt tillräckligt för att nå det önskade resultatet. I de flesta fall kommer det på sin höjd att handla om att vid några enstaka tillfällen redaktionellt stryka hänvisningar till det föråldrade direktivet 71/304/EEG, om det över huvud taget fortfarande hänvisas till detta direktiv.

3.7

Det är beklagligt, men går nu inte längre att göra någonting åt, att upphävandet av direktiv 71/304/EG inte genomfördes redan i samband med antagandet av direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG. Därför föreslår vi att man i samband med alla framtida direktivförslag i princip alltid undersöker om äldre direktiv blir föråldrade genom att det nya direktivet antas, och att man om så är fallet direkt upphäver det föråldrade direktivet. Även denna åtgärd skulle gradvis kunna bidra till bättre samstämmighet och översiktlighet i EU-lagstiftningen.

4.

EESK föreslår därför att förslaget till direktiv ändras så att det begränsas till upphävandet av direktivet och till att uppmana medlemsstaterna att kontrollera om det finns behov av att göra ändringar i de nationella lagstiftningarna, och om så är fallet också genomföra dessa.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/44

1.1

Gemenskapsrättens klarhet och överskådlighet är beroende av att bestämmelser som ofta ändrats kodifieras.

1.2

Kodifieringen skall genomföras i enlighet med gemenskapens normala lagstiftningsförfarande.

1.3

Kommissionens förslag avser en kodifiering av rådets direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar. Det nya direktivet ersätter de olika rättsakter som omfattas av kodifieringen. Förslaget följer de kodifierade texterna vad beträffar innehållet i sak och begränsar sig till att föra samman texterna, vilket innebär att de ändringar som krävs till följd av kodifieringen endast är av formell karaktär.

1.4

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén stöder denna kodifiering.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/45

1.1

Kommittén välkomnar införandet av det föreskrivande förfarandet med kontroll i kommittéförfarandet, vilket gör det möjligt för rådet och parlamentet att kontrollera och eventuellt ändra kommissionens tillämpningsföreskrifter, då rättsakten erkänner kommissionens rätt att utöva genomförandebefogenheter på vissa områden, utan att tillåta ändringar i innehållet. Det rör sig i princip endast om anpassningar och ändringar som krävs för tillämpningen av rättsakten i fråga, i enlighet med artikel 251 i EG-fördraget.

1.2

EESK konstaterar att den brådskande ändring av vissa rättsakter som föreslagits av kommissionen (1) överensstämmer med beslut 2006/512/EG och den gemensamma förklaringen om förteckningen över de rättsakter som snarast skall anpassas, liksom med kommissionens avskaffande av tidsbegränsningarna för de egna genomförandebefogenheterna.

2.1

Rådets beslut 2006/512/EG av den 17 juli 2006 (2) har ändrat rådets beslut av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (1999/468/EG) (3), särskilt genom tillägg av artikel 5a, som införde ett nytt föreskrivande förfarande med kontroll.

2.2

Kommittéförfarandet, som säkerställer uppföljningen av varje rättsakt, kommer på detta sätt att medföra ytterligare ett alternativ, som kommer att stärka parlamentets kontroll av utövandet av de genomförandebefogenheter som kommissionen tilldelas genom rättsakten. Kontrollen gäller de rättsakter som berörs av detta nya alternativ och som antagits genom medbeslutandeförfarandet eller, när det gäller finansiella frågor, genom Lamfallussyförfarandet.

2.3

I ett gemensamt uttalande (4) kom kommissionen, rådet och parlamentet överens om en förteckning över rättsakter som de ansåg snarast skulle anpassas till det ändrade beslutet för att införa det föreskrivande förfarandet med kontroll som ersättning för det ursprungliga förfarandet. I uttalandet fastslås dessutom att kommissionens genomförandebefogenheter i enlighet med principerna för god lagstiftning inte skall vara tidsbegränsade.

2.4

Kommissionen föreslår nu en retroaktiv ändring av de 26 rättsakter som bedöms som mest angelägna (5) i syfte att införa det nya förfarandet och i förekommande fall avskaffa de tidsbegränsningar för genomförandebefogenheterna som dessa kan omfatta.

2.5

I tre fall inte bara ändrar de rättsakter som antagits med medbeslutandeförfarande och som upptagits i förteckningen redan befintliga grundläggande rättsakter, utan de hänvisar också till bestämmelser om kommittéförfarandet som måste anpassas i dessa rättsakter. I dessa fall har kommissionen därför föreslagit att de senare skall ändras.

2.5.1

För att anpassa Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG av den 9 mars 2005 föreslår kommissionen att följande direktiv skall ändras:

2.5.2

För att anpassa Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut föreslår kommissionen att följande direktiv skall ändras:

2.5.3

För att anpassa Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/107/EG av 21 januari 2002 föreslår kommissionen att följande direktiv skall ändras:

2.6

Förteckningen över de rättsakter som i första hand skall anpassas återges nedan:

3.1

Kommittén har alltid ansett att det kommittéförfarande som endast involverar företrädare för kommissionen och medlemsstaternas regeringar och som beroende på vilket slags kommitté som inrättas är avsedd för den förvaltning, rådfrågning eller reglering som härrör från uppföljningen och tillämpningen av rättsakterna, bör vara tydligare och mer begriplig för personer som bor i EU, och särskilt för dem som berörs av dessa rättsakter.

3.2

EESK välkomnar därför beslutet att införa ett nytt föreskrivande förfarande med kontroll för de rättsakter som faller under medbeslutandeförfarandet. Eftersom parlamentet inte direkt deltar i kommittéerna var det önskvärt med ett system för kontroll av kommissionens genomförandebefogenheter som skulle göra det möjligt att bedöma om dessa befogenheter inte överskreds i de tillämpningsföreskrifter som kommissionen inrättat på egen hand.

3.3

Avskaffandet av de tidsgränser för genomförandebefogenheterna som ingår i vissa rättsakter är en logisk följd av en stärkning av parlamentets och rådets kontroll och deras rätt att ändra kommissionens genomförandebestämmelser för varje rättsakt som antas genom medbeslutandeförfarandet eller genom Lamfalussyförfarandet.

3.4

I det gemensamma uttalandet av den 21 oktober 2006 ombads kommissionen att omgående presentera förslag som ligger i linje med beslutet av den 17 juli 2006 och kommittén konstaterar att kommissionen vederbörligen hörsammat denna begäran.

3.5

Vi konstaterar också att de ändrade rättsakterna överensstämmer med prioriteringarna i detta beslut.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/48

1.1

Kommittén instämmer i att det är viktigt att användningen av bekämpningsmedel blir mer hållbar, för att man skall kunna optimera de positiva och minska de negativa effekterna för jordbruket, miljön, konsumenterna, aktörerna och samhället i dess helhet.

1.2

Kommittén ser i princip positivt på kommissionens förslag eftersom det tar upp viktiga problem som rör såväl EU-medborgarnas välfärd, värnandet om livskvaliteten som ekosystemet och landsbygdsutvecklingen. Det bidrar också till en positiv utveckling av jordbruksprodukterna så att de kan fortsätta vara konkurrenskraftiga på den inre marknaden och världsmarknaden men också hålla en hög kvalitet.

1.3

Kommittén anser att det är lämpligt att utarbeta nationella handlingsplaner för att kunna fastställa mål för riskminskningen och lansera en verklig harmoniseringspolitik på EU-nivå.

1.3.1

Planernas innehåll bör omsättas i nationella, regionala och lokala åtgärder, som måste bygga på hållbarhetens tre dimensioner, det vill säga åtgärdernas ekonomiska, sociala och miljömässiga effekter.

1.4

Enligt kommittén är utbildning och information viktiga komponenter för en rationell och hållbar användning av systemen för att skydda jordbruksproduktionen och undvika eventuella negativa miljöeffekter.

1.4.1

Utbildningen skall utökas till att omfatta alla berörda sektorer, även offentliga organ och myndigheter samt icke-professionella användare. Självklart bör man slå vakt om de nationella utbildningssystemen, som redan sköts av väletablerade organ.

1.5

Kommittén anser att informationskampanjerna bör vara objektiva och neutrala, att de bör uppmärksamma både fördelarna för produktionen och riskerna och att de framför allt bör rikta sig till icke-professionella användare, i synnerhet lokala offentliga myndigheter och organ.

1.6

När försiktighetsåtgärder införs på särskilt känsliga områden, t.ex. när det gäller bestämmelser rörande flygbesprutning, anser kommittén att en viss grad av subsidiaritet är att föredra.

1.7

Kommittén anser att det är viktigt att ge tillräckligt utrymme för jordbruks- och växtskyddsforskning för att minska de risker som alltid finns vid användning av kemikalier och blandningar av kemikalier.

1.8

Enligt kommittén bör man också ge tillräckligt utrymme för samarbete, både med internationella organ som FAO, OECD och WHO och med närliggande regioner.

1.9

Kommittén anser att globaliseringen av jordbruks- och livsmedelsmarknaderna kräver insatser på EU-nivå för att globalt sprida EU-standarder vad gäller produktkvalitet och hälsoskydd, framför allt genom att föra upp dem i Codex Alimentarius.

2.1

Med ”bekämpningsmedel” avses verksamma ämnen och produkter som är utformade för att påverka grundläggande processer i levande organismer och därför har förmågan att döda eller motverka skadliga organismer (1). I kommissionens förslag hänvisar man också till den mer specifika termen ”växtskyddsmedel” (2).

2.2

Bekämpningsmedel betraktas som nödvändiga för att skydda grödorna mot insekter, gnagare och sjukdomar, men de kan även ackumuleras i miljön och utgöra allvarliga hot mot människors och djurs hälsa, framför allt när de till slut förorenar dricksvattnet. För människor omfattar de potentiella riskerna cancer, genetiska rubbningar och permanenta skador på immunförsvaret.

2.3

Hälsoriskerna för människor kan bero på antingen direkt eller indirekt exponering för bekämpningsmedel, eller på felaktig eller oavsiktlig användning, framför allt under och efter användning för jordbruksändamål och i samband med skötsel av grönområden och andra aktiviteter.

2.4

De risker som sammanhänger med enstaka verksamma ämnen i bekämpningsmedel bedöms under godkännandeförfarandet, men det saknas en adekvat bedömning i medlemsstaterna av effekterna av exponering för blandningar av kemikalier. Det vore därför i dagsläget mycket svårt att bedöma den samlade inverkan på människors hälsa av alla de ämnen som för närvarande är i bruk (3).

2.5

Indirekt exponering kan få ännu allvarligare effekter på dem som befinner sig eller bor i användningsområdet (så kallad vindavdrift av besprutningen) eller på konsumenterna (rester i jordbruksprodukter och i vatten), särskilt på utsatta grupper. Den senaste tidens forskning (4) har visat att foster är särskilt känsliga och att deras neurologiska utveckling påverkats när deras mödrar exponerats för bekämpningsmedel.

2.6

Man måste uppmärksamma de miljörisker som beror på att kemikalier i alltför stor mängd oavsiktligt hamnat i vattnet, luften och jorden och får negativa effekter på odlade växter, på den vilda floran och faunan och på olika miljöer och den biologiska mångfalden i allmänhet.

2.6.1

Man får inte heller glömma bort att det moderna samhället förlitar sig på ett brett spektrum av gödningsmedel, biocider, livsmedelstillsatser, insektsmedel, ogräsbekämpningsmedel och andra bekämpningsmedel som har många positiva effekter eftersom de leder till ökad kvalitet och livsmedelssäkerhet.

2.7

Om de används på ett ansvarsfullt sätt, garanteras alla konsumenter tillgång till en marknad med råvaror, livsmedel och frukt och grönsaker av hög kvalitet och till låga priser. Användningen av bekämpningsmedel i jordbruket garanterar hög avkastning, sänker halten naturliga gifter som skapas av svampar och bakterier, minskar skördebortfallet och bidrar till att säkerställa ett tillräckligt och stabilt livsmedelsutbud i EU och på världsmarknaden.

2.7.1

Dessutom genomgår alla svamp-, insekts- och ogräsbekämpningsmedel rigorösa tillståndsförfaranden innan de får saluföras och tas i bruk.

2.8

Kommittén håller med om att det är viktigt att användningen av bekämpningsmedel blir mer hållbar, så att man kan optimera de positiva effekterna och minska de negativa effekterna på miljön, konsumenterna och aktörerna. Det skulle också skapa en positiv bild av de aktörer och lantbruk som använder växtskyddsmedel med försiktighet.

2.9

Enligt kommittén bör man i högre grad framhålla de potentiella positiva effekterna för jordbrukare av att använda växtskyddsmedel på ett rationellt och återhållsamt sätt. Jordbrukarna själva ägnar sig sedan många år tillbaka åt att utveckla rationellare metoder t.ex. integrerad förvaltning av produktionen (Integrated Crop Management) och integrerat växtskydd (Integrated Pest Management), i sina konkreta strävanden efter att åstadkomma ett integrerat jordbruk, och denna trend bör uppmuntras.

2.10

Framtidens verkliga utmaning består inte bara i att förse de mest ”vakna” konsumenterna med högkvalitativa och säkra konventionella och ekologiska produkter, utan också i att tillfredsställa dem som vill ha produkter till ”överkomliga” priser men ändå med en kvalitetsgaranti.

2.11

De problem som rör integration av miljöaspekterna vid användning av bekämpningsmedel är knutna till prioriteringarna i EU:s sjätte miljöhandlingsprogram (2002–2012), enligt vilket sju temainriktade strategier skall utarbetas och godkännas.

2.12

Det finns en tydlig växelverkan mellan förslagen i de antagna temainriktade strategierna – särskilt när det gäller skydd av grundvatten samt djur och växter, markskydd, hantering av avfall, rester och förpackningar – och förslaget till ramdirektiv.

2.12.1

I den temainriktade strategin för hållbar användning av bekämpningsmedel planeras fyra nya miljöskydds- och växtskyddsåtgärder, bland annat det förslag till direktiv som skall upprätta en ram för mer hållbar användning av bekämpningsmedel och som är föremål för detta yttrande.

2.12.2

Kommissionen har även gjort en konsekvensbedömning av olika scenarier som kan uppstå till följd av åtgärder för hållbar användning av bekämpningsmedel och en bedömning av kostnaderna för dessa: ”losses (for the PPP industry and for farmers paying for training and the certification and maintenance of application equipment) and benefits (for less consuming farmers, and training, maintenance or certificating firms) are equal”  (5).

2.13

Den samlade nettoeffekten motsvarar minskningen av de externa kostnaderna och är därför klart positiv: ”Extrapolation from a comprehensive study in Germany leads to the conclusion that the optimised use in pesticides should create an overall benefit to the EU which would exceed EUR 200 million each year, through reduced externalities such as adverse effects on the environment and human health”  (6).

2.14

EESK fick redan 2003 (7) tillfälle att yttra sig positivt om kommissionens initiativ till temainriktad strategi för användning av bekämpningsmedel. Kommittén anser även att man uttryckligen bör nämna att växtskydd kan åstadkommas med hjälp av både bekämpningsmedel och andra metoder, t.ex. biologiska bekämpningsmedel, växtextrakt, förebyggande metoder, organiska metoder och växters motståndskraft mot vissa skadedjur. Det är viktigt att utvärdera riskerna och fördelarna med dessa på en solid vetenskaplig grund.

3.1

Kommissionens förslag syftar till att skydda människors och djurs hälsa samt miljön från en farlig och överdriven användning av bekämpningsmedel i jordbruket och ekosystemet, genom att riskerna och de negativa effekterna minskas på ett sätt ”som är förenligt med ett tillräckligt växtskydd”.

3.2

Det innebär bland annat följande:

4.1

Kommittén ser positivt på kommissionens förslag, eftersom det tar upp viktiga problem som rör EU-medborgarnas och konsumenternas välfärd och värnandet om livskvaliteten, jordbruket och ekosystemet.

4.2

Den internationella försäljningen av bekämpningsmedel världen över beräknas uppgå till 25 miljarder euro per år, och användningen av bekämpningsmedel är mycket hög i utvecklingsländerna, även om dessa marknader håller på att stagnera eller minska (8). Globaliseringen av jordbruks- och livsmedelsmarknaderna kräver att alla parter vinnlägger sig om att efterleva produktions- och hälsonormerna i Codex Alimentarius för att förhindra att Greshams lag också skall göra sig gällande på dessa marknader (9).

4.3

För övrigt slösas enorma mängder bekämpningsmedel bort eller används i onödan i olika delar av världen, och många människor förgiftas på grund av att jordbrukarna, aktörerna och de lokala myndigheterna inte känner till eller inte fått information om de nya tekniska tillämpningarna och på grund av att den utrustning som används för bekämpningsmedel ofta är föråldrad eller inte underhållits i tillräcklig grad. I vissa utvecklingsländer används dessutom fortfarande farliga ämnen som redan är förbjudna i EU (10).

4.4

Kommittén anser att det är synnerligen lämpligt att införa nationella handlingsplaner med kvantitativa mål och tidsplaner, för att fastställa åtgärder som uppfyller behovet av att minska riskerna på nationell, regional och lokal nivå med hänsyn till hållbarhetens tre dimensioner, det vill säga de ekonomiska, sociala och miljömässiga effekterna.

4.5

Det är av största vikt att växtskyddsprodukter används på ett socialt ansvarsfullt sätt, så att man kan uppnå allt högre sociala mål och se till att jordbrukarna tar sitt ansvar i livsmedelskedjan och erbjuder konsumenterna livsmedel av hög kvalitet, och garantera tillräcklig konkurrens inom jordbruket, i enlighet med Lissabonstrategin, både på den inre marknaden och på världsmarknaden.

4.6

Hållbarhetens ekonomiska dimension garanterar att produkter används i en sådan utsträckning att skadeangrepp och sjukdomar kan hållas på en nivå som inte är farlig, och att man på så sätt kan höja jordbruksprodukternas avkastnings- och tillgänglighetsnivåer och göra jordbruksförvaltningen mer ekonomisk.

4.7

På miljöområdet kan man undvika de risker som är förknippade med för höga halter av kemiska ämnen i vattnet, jorden, luften och bearbetade jordbruks- och livsmedelsprodukter. Dessa ämnen har skadliga effekter på människor, växt- och djurliv, miljön och den biologiska mångfalden i allmänhet. Å andra sidan måste man vara på det klara med att det är nödvändigt att förebygga spridning och uppkomst av växtsjukdomar.

4.8

När de nationella handlingsplanerna införs är det viktigt att de åtgärder som antas grundar sig på kriterier och direktiv som är gemensamma för hela EU, för att en snedvridning av den inre marknaden skall kunna undvikas.

4.9

Yrkesutbildning och annan utbildning samt information utgör viktiga element när det gäller rationell och hållbar användning av systemen för att skydda jordbruksproduktionen, och de är en förutsättning för att man skall kunna garantera bättre jordbruksmetoder och undvika eventuella negativa miljöeffekter, särskilt när det gäller integrerad utbildning för alla berörda sektorer, även offentliga organ och myndigheter samt icke-professionella användare.

4.10

Medlemsstaterna har infört olika utbildningssystem som grundar sig på nationella bestämmelser och lagstadgade krav och som förvaltas av väletablerade organ. Enligt kommittén vore det därför lämpligt att införa en flexibel gemenskapsram som kan göra det möjligt att integrera kraven från olika användargrupper. Grundvalen bör även vara metoder och innehåll som bekräftas av de berörda aktörerna på EU-nivå (11) och som diskuteras i en sektors- och partnerskapsinriktad dialog mellan arbetsmarknadens parter på fältet.

4.11

Samma sak kan sägas med avseende på informationskampanjerna, som bör vara objektiva och neutrala, om fördelarna med olika metoder som kan användas för att skydda produkterna och risken för negativa effekter. Sådana kampanjer skulle kunna finansieras i de enskilda medlemsstaterna, också genom en avgift på växtskyddsprodukter. De medel som därmed inbringas skulle kunna användas till information till användarna, särskilt de icke-professionella, bland annat med hjälp av enkla handledningar som uppdateras via Internet.

4.12

Kommittén anser att det är viktigt att medlemsstaterna inför system för teknisk inspektion och regelbundet underhåll av utrustningen för bekämpningsmedel, på grundval av gemensamma och harmoniserade bestämmelser som utgår från väsentliga krav.

4.13

När det gäller införandet av försiktighetsåtgärder på särskilt känsliga områden, till exempel vattenskydd (12) – som måste anpassas till ramdirektivet på detta område – och de sektorer som definieras i Natura 2000, bör man ta hänsyn till lokala förhållanden och typen av gröda, t.ex. ris.

4.13.1

För att minska riskerna är det enligt EESK viktigt att man garanterar att bästa praxis följs och på ett balanserat och rationellt sätt definierar gemensamma bestämmelser och minimiparametrar. Detta får dock inte hindra att valet och övervakningen av åtgärd överlämnas åt medlemsstaterna, och man bör inte införa ett allmänt förbud eftersom det vore att gå för långt.

4.14

När det gäller bestämmelser som allvarligt inskränker flygbesprutning menar EESK att man nogsamt bör beakta att det finns geografiska områden och situationer där denna metod inte kan ersättas med annan teknik. För denna typ av ingrepp är det kanske motiverat att i mycket begränsad utsträckning bevilja undantag, samtidigt som man säkerställer högsta möjliga säkerhetsnivå och fackkunskap hos operatörerna för att undvika skadlig påverkan på människors hälsa och miljön. Medlemsstaterna och de berörda offentliga myndigheterna bör göra en systematisk kontroll av säkerhets- och kompetensnivåerna, med enhetliga förfaranden för riskbedömning.

4.15

Inom jordbrukspolitiken ger man allt större stöd (13) åt utvecklingen av tekniker för integrerad förvaltning av produktionen (Integrated Crop Management, ICM) (14), ett område på vilket man på ett progressivt och samstämmigt sätt bör tillämpa nya metoder för integrerat växtskydd (Integrated Pest Management, IPM). Kommittén stöder helt och fullt teknikerna för integrerad förvaltning, som utgör en milstolpe för de hållbara jordbrukssystemen.

4.16

Det är också mycket svårt att skilja de olika effekterna av växtskydd från effekterna av en rad andra jordbruksmetoder (växelbruk etc.). Om medlemsstaterna 2014 skall ha utformat obligatoriska, målrelaterade normer för integrerat växtskydd, bör detta ske med fullständig medverkan av användarna och med beaktande av de allmänna teknikerna för integrerad förvaltning av produktionen samt tekniska och forskningsrelaterade framsteg inom sektorn, som också bör stödjas och stärkas i arbetsprogrammen för EU:s sjunde ramprogram för FoTUD.

4.17

Kommittén anser att det är viktigt att man ger tillräckligt utrymme åt jordbruks- och växtskyddsforskning för att bedöma huruvida den moderna tekniken är ofarlig och åt minimering av riskerna vid användning av kemikalier och blandningar av kemikalier inom ramen för arbetsprogrammen och anbudsförfarandena inom sjunde ramprogrammet för FoTUD 2007–2013.

4.18

I sitt initiativyttrande om ”Framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken”  (15) pekade EESK på olika möjligheter för att bättre integrera miljöaspekterna i jordbrukspolitiken. Kommittén påpekar att den så kallade ”andra pelaren” i jordbrukspolitiken kräver att medlemsstaterna i strukturfondernas nya programplanering 2007–2013 och de nationella och regionala landbygdsutvecklingsplanerna skall kompensera de jordbrukare som lyckas minska riskerna vid användningen av kemiska bekämpningsmedel (16).

4.19

Metoderna för integrerad övervakning av miljöföroreningar (IPC) bör fastställas i linje med de nya bestämmelserna om utsläppande på marknaden av växtskyddsmedel, och normerna för integrerat växtskydd bör utformas med hänsyn till de olika natur- och miljöförhållandena inom EU.

4.20

Växtskyddsprodukter för jordbruket bör hanteras och lagras på ett sådant sätt att inga risker för hälsa och miljö uppstår. EESK anser att man förutom det som hittills föreslagits bör fastställa miniminormer på gemenskapsnivå för lagring hos grossister och inom detaljhandeln och jordbruket (17).

4.21

När det gäller systemet för harmoniserade indikatorer för obligatorisk insamling av och rapportering om statistiska uppgifter om utsläppande av bekämpningsmedel på marknaden och om deras användning, håller EESK helt med om att denna statistiska information är nödvändig och att insamlingen av uppgifter bör vara obligatorisk och regelbunden, med utgångspunkt i harmoniserade risk- och användningsindikatorer på EU-nivå.

4.22

Kommittén framhåller hur viktigt det är att uppgifterna, som bör begäras från alla berörda parter, är harmoniserade, så att man kan undvika all överlappning och merarbete i fråga om administration och teknik.

4.23

Indikatorerna bör relateras till risken snarare än till mängden använda växtskyddsmedel eller befintliga resthalter och till hälsopåverkan, även utifrån WHO:s analyser, och även vara kopplade till utbredningen och omfattningen av de sjukdomar som angriper grödorna.

4.24

Kommittén anser att det internationella samarbetet bör få tillräckligt utrymme, både med internationella organ som FAO (18) och OECD (19) och med närliggande regioner, framför allt i Medelhavsområdet, med Balkanområdet och de angränsande länderna.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/53

1.1

Kommissionens förslag syftar till att upphäva rådets direktiv 68/89/EEG av den 23 januari 1968 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om sortering av rundvirke.

1.2

Eftersom medlemsstaterna, skogsbranschen och trävaruindustrin under ett antal år påtalat att direktivet inte tillämpas generellt vid handeln med virke föreslår kommissionen att direktivet upphävs.

2.1

I mitten av 2005 rådfrågades 19 medlemsstater och 11 representanter för nationella industriförbund om huruvida direktivet tillämpas och om det skulle få negativa effekter om direktivet upphävdes. Resultatet av undersökningen bekräftade att en majoritet av både medlemsstaterna och industriförbunden inte tar hänsyn till direktivet vid handel med virke. Man ansåg att direktivet som sådant inte var tillräckligt detaljerat och att de avsedda användningsområdena för virket inte beaktades samtidigt som direktivet inte utformats med hänsyn till behoven på marknaden.

2.2

Tillämpningen av rådets direktiv har varit begränsad, eftersom direktivet inte är bindande. Systemen för sortering och mätning är omoderna och aktörerna på marknaden för virke har gemensamt beslutat att tillämpa andra mät- och sorteringsmetoder. Trots detta har inre marknaden för råvirke och handeln med länder utanför EU vuxit, uppenbarligen utan några hinder.

En europeisk standard för mätning och sortering av virke har också inrättats och denna standard kan tillämpas, om parterna finner detta lämpligt, för transaktioner på virkesmarknaden, vilket anses vara en bättre lösning.

2.3

Förslaget om att upphäva direktivet ligger därför i linje med resultaten från rådfrågningen av medlemsstaterna, skogsbranschen och trävaruindustrin. Syftet med direktivet kan uppnås utan gemenskapslagstiftning.

2.4

Kommittén stöder kommissionens förslag av ovan nämnda skäl och eftersom upphävandet av direktivet inte kommer att påverka gemenskapens budget. Förslaget innebär också att EU-lagstiftningen förenklas. Kommittén anser att man inte bör behålla lagstiftning som endast tillämpas mycket sällan och som inte är nödvändig för att inre marknaden för branschen i fråga skall fungera på ett korrekt sätt.

13.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 161/54

1.1

Det finns ett allt större intresse i EU av att främja utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder. Mot denna bakgrund föreslås att gällande obligatoriska minimikrav i fråga om djurskydd kompletteras med ett frivilligt märkningssystem, som kan användas i samband med både allmänna kommersiella märken och mer kvalitetsrelaterade märken, inte minst ”quality schemes”. Detta skulle vara till stöd för marknadskrafterna och inte innebära någon onödig belastning för vare sig det politiska systemet i EU eller de nationella kontrollmyndigheterna. Kvalitetsmärkena är en viktig parameter i den inbördes konkurrensen på livsmedelsområdet och de innehåller ofta varierande inslag av djurskydd på en nivå över de gällande obligatoriska miniminormerna. Det är dock svårt för konsumenterna att få en överblick över vad som ligger till grund för märkningen och innehållet i bestämmelserna, och djurskyddsaspekterna vilar inte alltid på en tillräckligt vetenskaplig grund.

1.2

Ett sådant marknadsbaserat system, som grundar sig på objektiva djurskyddskriterier, skulle vara mer flexibelt, effektivt och framtidsinriktat än politiskt fastställda kriterier och skulle därför lämpa sig bättre för framtidens produktion och utveckling, som kommer att präglas av större variation i produktionsförhållandena till följd av EU:s utvidgning, fortsatt specialisering och diversifiering av produktionen samt strukturomvandlingar i detaljhandeln och partnerskap kring produktutveckling och märkesvaror.

1.3

Det är viktigt att man främjar utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder såväl genom utbildning och omsättning av nya forskningsresultat som genom de marknadssignaler som samtidigt kommer att vara en viktig utgångspunkt för en rad prioriteringar för utbildning, investeringar m.m. På så sätt kan ett märkningssystem medverka till att skapa de genomgående samordningsvinster som krävs och bidra till en mer rationell resursanvändning. Djurproducenterna behöver stabilitet, medan de i dag kan vara underkastade mer eller mindre motiverade ändringar från detaljhandelskedjornas sida. Detta påverkar producenternas planering och investeringsstrategi.

1.4

Ett märkningssystem för djurskydd som sträcker sig längre än minimikraven bör alltså införas som ett frivilligt alternativ för de producent-, handels- och industriintressen som berörs. Privata märkningssystem kommer att kunna hänvisa till normer som vilar på en vetenskaplig och praktisk grund och justeras i takt med att nya kunskaper vinns. Den konkreta utformningen kan bestå i en logo i kombination med färgmärkning eller ett poängsystem, som kan införas för de kommersiella märkena och som utgör en saklig grund för saluföringen i kombination med en form av privat och opartisk kontroll. Systemet kommer i princip att kunna tillämpas på samtliga sorters husdjur och animaliska produkter. Det kommer i överensstämmelse med WTO:s bestämmelser också att kunna tillämpas på lika villkor för importerade produkter.

1.5

Klassisk reglering från myndigheternas sida bör dock även i fortsättningen tillämpas när man fastställer minimikrav i EU och, som hittills varit fallet, vid märkning av produktionsformer för ägg och ekologiska produkter. Detta slags reglering är dock politisk, innebär därmed en administrativ belastning och lämpar sig därför mindre som incitament för att utveckla bättre produktions- och djurhållningsmetoder. Samtidigt skulle producenterna, branschen och handeln uppfatta systemet som stelbent och byråkratiskt, utan att det innebär några större fördelar för konsumenterna.

1.6

Det system som föreslås uppvisar stora likheter med de allmänna miljömärkningssystem som finns, bland annat EU:s gemensamma miljömärkning. Miljömärkningen grundar sig alltså på att man tillämpar gemensamma produktionsprinciper och att den tillämpas på mycket olika produkter. Härigenom kan man skapa större samordningsvinster och öka allmänhetens kännedom om märket. Det ligger dock i sakens natur att aktörerna på livsmedelsområdet kommer att prioritera egna kvalitetsmärken som ett led i den inbördes konkurrensen. ”Miljömodellen” är därför inte direkt tillämplig på djurskyddsmärkning. Djurskyddsmärkningen måste dessutom grunda sig på specifik forskning och en inbördes avvägning mellan olika djurskyddsindikatorer.

1.7

Forskningsinsatsen i EU på djurskyddsområdet är alltså helt avgörande för att man i framtiden skall kunna integrera djurskyddet i kedjan från lantbruket och efterföljande produktions- och handelsled på en vetenskaplig och objektiv grund. Det är dock viktigt att man så snart som möjligt fastställer vad ett märkningssystem skall innehålla, så att forskningsresultat och standardiserade – objektiva, mätbara och upprepningsbara – indikatorer kan omsättas i praktiska strategier och tillämpning i märkningssystemet allt eftersom de framträder, på så sätt att de inblandade lär känna systemet.

1.8

Under alla omständigheter krävs det en stor informationsinsats gentemot konsumenter och detaljhandel m.m., bland annat också när det gäller EU:s obligatoriska miniminormer. Samtidigt kan man överväga om man bör inrätta en hemsida och en databas med stöd från EU för att öka överskådligheten och öppenheten, där tillämpningen av de gemensamma riktlinjerna förutsätter att det närmare innehållet offentliggörs. Man bör också överväga att skärpa förbudet mot och kontrollen av oriktiga och missvisande uppgifter för att se till att företagen i högre grad lever upp till sina egna påståenden.

2.1

I enlighet med begäran från det tyska ordförandeskapet har yttrandet som mål att beskriva möjliga system för djurskyddsmärkning och hur dessa kan utformas i syfte att främja utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder. Detta skall ses mot bakgrund av det stigande intresset för djurskydd i EU, där djurskyddet i likhet med andra etiska faktorer i allt högre grad ingår som ett inslag i ”den europeiska samhällsmodellen”. Konsumenterna har berättigade förväntningar – i enlighet med vad som framkommit i Eurobarometers undersökningar – om att animaliska livsmedel produceras med hjälp av system som beaktar alla befintliga EU-bestämmelser, framför allt dem som rör djurskyddet, och att det finns objektiva och trovärdiga möjligheter att välja livsmedel som framställs med särskild hänsyn tagen till djurskyddet (1). Härtill kommer att det i flera avseenden finns ett samband mellan det skydd som ges husdjuren och deras hälsa och utvecklingen av sjukdomar som kan överföras till människan.

2.2

De flesta undersökningar har visat att konsumenterna betraktar djurens välbefinnande som en viktig aspekt av produktens kvalitet. Denna uppfattning kan dock vara mindre utpräglad i vissa medlemsstater. Djurs välbefinnande eller livskvalitet kan definieras som summan av positiva och negativa upplevelser under ett djurs liv. Smärta, sjukdom, konfliktbeteende, onormalt beteende och kronisk stress kan som utgångspunkt uppfattas som negativa upplevelser för djuret medan vila, sömn, föda, vård av avkomma och skötsel kan betecknas som positiva upplevelser. Det finns ingen allmängiltig definition av djurs välbefinnande.

2.3

EU har bland annat på grundval av Europarådets rekommendationer antagit en rad miniminormer för djurskydd i form av klassisk myndighetsreglering. Många av dessa miniminormer kommer under de kommande åren att ses över i enlighet med tidigare beslut. Man har dessutom genomfört specifika bestämmelser om frivillig märkning för ekologiska produkter och för obligatorisk märkning av produktionsmetoder vid saluföring av ägg samt enstaka perifera bestämmelser i fråga om saluföring av fjäderfä som föds upp för slakt och nötkött.

2.4

Livsmedelsindustrin och detaljhandeln präglas av allt större koncentration och konkurrens och använder sig i allt större utsträckning av kvalitetsmärken, som visar att särskilda hänsyn tagits till olika, i varierande grad också djurskyddsrelaterade kvalitetsegenskaper. Parallellt med detta har producentorganisationer och kooperativ infört en rad regionalt baserade kvalitetsmärken, som ofta grundar sig på djurskydd och ekologi. En del av dessa produkter kan använda sig av EU:s system för skyddade geografiska beteckningar och specialiteter (2).

2.5

Det finns stora skillnader från land till land. Som exempel kan nämnas att den brittiska marknaden domineras av handelns kvalitetsmärken, medan det i t.ex. Frankrike och Italien finns ett stort antal regionalt baserade kvalitetsmärken. Den nederländska produktionen domineras traditionellt sett av bearbetningsföretagens kvalitetsmärken, medan ett allt större antal märken utvecklas av detaljhandeln och producentorganisationerna. I Sverige dominerar de producentägda märkena, där nationella produkter i likhet med den traditionella uppfattningen i flera andra länder tillskrivs en högre kvalitet, också när det gäller djurskyddet.

2.6

På grundval av erfarenheterna från de frivilliga systemen för märkning har kommissionen för avsikt att främja användningen av specifika, objektiva och mätbara indikatorer för djurskydd i gällande och framtida gemenskapslagstiftning som grundval för lagstiftning om validering av produktionssystem som tillämpar högre djurskyddsnormer än de miniminormer som fastställs i gällande bestämmelser (3). Detta innebär enligt kommissionen en klassificering av de djurskyddsnormer som tillämpas i syfte att främja utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder och underlätta tillämpningen av dem i EU och internationellt. På denna grundval kommer kommissionen att överväga möjligheterna att införa en EU-märkning.

3.1

Som representant för det civila samhället är det naturligt att EESK bidrar till utformningen och är med och tar ansvar för att relevanta märkningssystem införs i form av ett gemensamt system på EU-nivå som kan stödja en hållbar utveckling på den inre marknaden och i handeln med omvärlden. Djurskyddet ingår i det europeiska kulturarvet och i EU:s etiska värderingar på samma sätt som företagens sociala ansvar, miljöskydd och ekologi, som till en viss grad är integrerade i EU:s lagstiftning. Det sammanfaller i viss mån med ekologin, som i egenskap av hållbart produktionssystem inom lantbruksproduktionen grundar sig på miljö och djurskydd.

3.2

EESK ställer sig således bakom kommissionens avsikter att främja djurskyddet i EU på en saklig och hållbar grund (4) och anser det rimligt att införa ett gemensamt system för märkning för att främja utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder. Syftet med detta är först och främst att bidra till att marknadskrafterna fungerar på en objektiv grund och ”drar åt rätt håll”. Samtidigt är det viktigt att man främjar utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder genom utbildning och omsättning av nya forskningsresultat. Det ligger i sakens natur att signalerna från marknaden samtidigt kommer att ligga till grund för en rad prioriteringar inom forskning, utbildning av lantbrukare, rådgivare och veterinärer samt framtida investeringar i produktionsapparaten. Märkningssystemet kan på så sätt medverka till att skapa samordningsvinster och bidra till en rationell resursanvändning, inte minst i samband med producenternas planering och investeringsstrategier.

3.3

Det handlar under alla omständigheter om en långsiktig process, som måste ske i takt med att det utvecklas objektiva, mätbara och reproducerbara skyddsindikatorer på vetenskaplig grund samt en validering av de olika produktionssystemen. Det är dock viktigt att på ett tidigt stadium fastställa ramar och principer för utformningen av ett gemensamt märkningssystem för djurskydd, på så sätt att arbetet kan förberedas och standardiserade djurskyddsindikatorer kan integreras i systemet allt eftersom de utvecklas. Därför måste man så tidigt som möjligt skapa förståelse och acceptans bland berörda partner för riktlinjerna och utformningen av det gemensamma systemet, som kan tillämpas på alla animaliska produkter på en så frivillig och flexibel grund som möjligt.

3.4

Samtidigt måste man medge att processen kompliceras inte bara av de bristfälliga kunskaperna om djurskyddsaspekterna och den inbördes prioriteringen dem emellan utan också av mångfalden i konsumenternas preferenser och produktionsförhållandena, av att opinionsbildningen påverkas av olika traditioner och upplysningsnivå, konkurrensen i livsmedelssektorn, komplexiteten i de existerande lagregleringsformerna, svårigheten att jämföra innehållet i privata kvalitetsmärken samt bristen på trovärdighet i samband med privata och offentliga kontrollfunktioner, bland annat i samband med import till EU.

3.5

Tydlig och informativ märkning är under alla omständigheter en nyckelfaktor när det gäller att främja utvecklingen av bättre produktions- och djurhållningsmetoder. Erfarenheterna av ekologiska produkter och alternativa äggproduktionssystem har således visat att det genom märkningsbestämmelserna finns en potentiell möjlighet att påverka produktionssystemen i riktning mot ett bättre djurskydd.

3.6

Det är EU:s sak att besluta om märkningsbestämmelserna. De är ständigt föremål för diskussion och motstridiga intressen, och kommissionen har för avsikt att lägga fram ett förslag till ändring av märkningsdirektivet i slutet av 2007 (5). Relevant och överskådlig märkning är oftast resultatet av en kompromiss, vilket gör det omöjligt att tillgodose alla önskemål och krav. Detta gäller inte minst för de livsmedel där det ofta sägs att märkningskraven är för omfattande. Livsmedelsmyndigheterna hyser också betänkligheter mot ytterligare märkning, som medför en risk för att de grundläggande upplysningarna om ett livsmedels egenskaper överskuggas av andra upplysningar. Konsumenterna är dessutom osäkra på huruvida ett antal upplysningar på livsmedlen är till någon nytta. Detta gäller framför allt etiska faktorer. Djurskyddsmärkningen bör därför grunda sig på en mindre logo i kombination med färgmärkning, stjärnor eller poäng, som kan komplettera den befintliga märkningen.

4.1

Ytterligare lagkrav och restriktioner i EU medför en risk för att import från länder med lägre normer tränger undan EU:s produktion och avsättning så att denna förlorar marknadsandelar på världsmarknaden. En ökad fokusering på djurskydd på den inre marknaden, som består av 30 europeiska länder med 500 miljoner invånare (6), kommer dock att påverka länder utanför EU och deras export till EU. International Finance Corporation under Världsbanken har till exempel påpekat att intresset i världen för djurskydd ökar liksom behovet av anpassningar till denna utveckling, både inom primärproduktionen och i den industriella bearbetningen (7).

4.2

Det är självklart att djur som fötts upp, slaktats och styckats i EU samt bearbetade eller obearbetade produkter av dessa uppfyller EU:s minimikriterier, och att märkning i detta fall därför inte behövs. Däremot har det ofta framförts berättigade krav på att importerade produkter bör märkas med ursprung eller på ett sådant sätt att det direkt eller indirekt framgår huruvida produkten i fråga uppfyller EU:s minimikrav. Som nämnts i EESK:s tidigare yttranden måste djurskyddet på längre sikt erkännas som en fullödig faktor att ta hänsyn till i handeln med lantbruksprodukter, så att man kan kräva att minimikraven är uppfyllda vid import. Mot denna bakgrund bör man undersöka närmare dels i vilken omfattning ett krav på obligatorisk märkning av ursprungsland för importerade produkter skulle vara tillåtet enligt lag, dels – om det inte är säkert att normer motsvarande EU:s minimikrav kan uppfyllas – huruvida ett krav på angivande av ”okänd produktionsmetod” eller liknande skulle vara förenligt med gällande lag.

4.3

För att beakta samtliga europeiska jordbruksprodukter som uppfyller EU:s obligatoriska djurskyddsnormer och skilja dem från icke-europeiska produkter som inte är underkastade samma krav kan man således införa en angivelse av den plats där den jordbruksråvara av vilken produkten består har odlats eller producerats enligt den lämpligaste av följande modeller: