30.6.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 146/1

—

Regionkommittén rekommenderar ett erkännande av en gemensam europeisk invandringspolitik som kan bana vägen för närmare samarbete och samordning mellan medlemsstaterna och tredjeländerna.

—

Vi vill gärna se att det snarast möjligt inrättas ett finansieringsinstrument som framför allt riktar sig till områden med hög invandring och transitområden som drabbas av massiva flyktingströmmar, exempelvis, Kanarieöarna, Ceuta, Malta, Lampedusa Melilla och södra Italien över huvud taget. Det är områden där stora flyktingströmmar utgör ett mycket allvarligt problem.

—

Vi rekommenderar att man vidtar nödvändiga åtgärder för att sätta stopp för människohandeln och den maffia som sysslar med den, och vi anser att detta bör vara en prioritering för EU och att nödvändiga finansiella resurser bör tilldelas. Det är viktigt att förhindra olaglig invandring och att bekämpa den informella ekonomi som uppmuntrar till sådan.

—

ReK vill understryka den viktiga roll som de lokala och regionala myndigheterna spelar såväl på grund av deras erfarenhet av kontakter med ursprungsländerna som till följd av deras åtgärder för att integrera invandrarna, framför allt när det gäller hälsovård (som procentuellt sett står för de högsta offentliga utgifterna), boende, utbildning och sysselsättning.

—

Vi föreslår att man skall inrätta en mekanism för att följa upp yttranden om invandring i syfte att se till att de lokala och regionala myndigheterna finns representerade, antingen av ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor och EU:s styresformer eller av föredragandena, när det gäller kommissionens olika initiativ på detta område. Denna mekanism skulle göra det möjligt för kommittén att aktivt delta i lagstiftningsprocessens olika skeden: a) det förberedande skedet av lagstiftningsarbetet (medverkan i samråd i egenskap av berörd aktör, konsekvensanalyser), b) skedet för utvärdering av politiken (årliga rapporter om migration och integration, årligt integrationsforum).

1)

Invandringsfrågan har aldrig tidigare i hela EU:s historia varit så angelägen som nu. Eftersom invandringens slutmål är att få tillträde till EU:s territorium, är det inte ett problem som enbart berör de medlemsstater och regioner som främst tar emot invandrare, utan en fråga som bör diskuteras ur ett globalt perspektiv i hela EU, medlemsstaterna, invandrarnas ursprungsländer och transitländerna. De nya utmaningar som migrationsströmmarna dagligen ger upphov till måste antas gemensamt, inklusive migrationsströmmar inom EU. I Haagprogrammet, som Europeiska rådet antog i november 2004, presenteras ett arbetsprogram för inrättande av en gemensam invandringspolitik som fastställs som en av EU:s prioriteringar.

2)

Tillförlitlig statistik saknas för att kunna göra en exakt uppskattning av laglig och olaglig invandring och av invandringen totalt sett, och därför är det alltjämt angeläget att fullfölja arbetet inom Europeiska migrationsnätverket för att få tillgång till objektiv och jämförbar information som kan ligga till grund för en gemensam invandrings- och asylpolitik.

3)

När det gäller invandrarnas integration bör man ha för ögonen att de i första hand skall introduceras på arbetsmarknaden (invandrarkvinnorna bör särskilt uppmärksammas i detta sammanhang), men man bör även se till ett bredare perspektiv, som bland annat omfattar utbildning, kultur och sociala och politiska frågor.

4)

Integration är en tvåvägsprocess. Den förutsätter dels att det finns en vilja hos invandrarna att integreras i värdsamhället – och att de tar ansvar och omsätter denna vilja i praktiken, dels att EU-medborgarna accepterar att invandrarna integreras i samhället. Därför är det viktigt med upplysnings- och utbildningskampanjer i syfte att påverka de båda gruppernas beteende i positiv riktning.

5)

Det är de lokala och regionala myndigheterna som tar emot invandrarna, och det är dessutom i första hand de som genomför olika integrationsåtgärder (med avseende på sysselsättning, utbildning, kultur och sociala och politiska frågor). De bör därför spela en framträdande roll vid utformningen av invandringspolitiken i syfte att säkerställa en effektivare integration av invandrarna på den nivå som står närmast medborgarna.

1.1

I enlighet med de synpunkter som framförts i tidigare yttranden om återvändande av personer som vistas olagligt och genomförandet av Haagprogrammet på lokal och regional nivå (1), anser Regionkommittén att invandringen bör ses i ett helhetsperspektiv. Man bör ha en klar bild över vilka åtgärder som är viktigast att vidta på det invandringspolitiska området, och politiken får inte bygga på splittrade insatser. Alla lagstiftningsförslag samt operativa och ekonomiska initiativ måste tas i beaktande om man skall kunna behandla frågan från början till slut – genom utvecklingssamarbete med ursprungsländerna och bekämpande av människohandel, och genom nödvändiga åtgärder för att integrera samtliga invandrare som är bosatta i våra länder och bekämpa den svarta ekonomin, som uppenbart lockar till sig invandrare och leder till exploatering. Kommittén vill också påpeka att kriminella grupper bidrar till att uppmuntra olaglig invandring.

1.2

Trots att invandringen har ökat sedan 1980-talet, och trots att EU tar emot ett stort antal invandrare från utvecklingsländerna (för närvarande cirka 40 miljoner personer), finns det ännu ingen gemensam politik för att reglera migrationsflödena. Detta leder till att medlemsstaterna fattar enskilda beslut som bara gör det svårare att anta en gemensam ståndpunkt.

1.3

När det gäller hanteringen av flyktingströmmar skall man inte behöva vänta tills det inträffar oförutsebara händelser som får allvarliga konsekvenser innan man gör något. Det skall inte behöva uppstå någon akut situation för att man skall inrätta associeringsavtal.

1.4

Associeringsavtal som undertecknas med tredje land bör innefatta politiska, sociala, ekonomiska och kulturella aspekter så att det skapas ett verkligt samband eller ömsesidigt beroendeförhållande mellan migration och utveckling, vilket också rekommenderas i Europaparlamentets betänkande om utveckling och migration (2).

1.5

För att förhindra okontrollerad invandring bör man i första hand stärka samarbetet avseende den övergripande utvecklingen med hjälp av olika sysselsättningsskapande projekt. Dessutom bör man inrätta ett ekonomi- och handelsforum, universitetsnätverk och fonder för mikrokrediter till invandrare samt införa åtgärder som gör det lättare för invandrarna att bidra till utvecklingen av deras egna länder. Vidare bör man bygga ut infrastruktur, framför allt för distribution av dricksvatten (42 % av Afrikas befolkning saknar tillgång till dricksvatten), elnät (endast 20 % har kontinuerligt tillgång till elnätet), sjuk- och hälsovård samt skolor. Allt detta bygger på att man prioriterar ett samarbete som stärker institutionerna, vilket i mottagarländerna kan skapa en rad nödvändiga förutsättningar, exempelvis insyn i den offentliga förvaltningen och mer demokratiska strukturer, som krävs för att hjälpen skall kunna utnyttjas på ett effektivt sätt. När det gäller utvecklingssamarbete handlar det i själva verket om ökad kvalitet snarare än ökad kvantitet. Särskilt viktigt är att säkerställa god insyn avseende användningen av stöden för att se till att dessa verkligen bidrar till utvecklingen.

1.6

ReK vill understryka den viktiga roll som de lokala och regionala myndigheterna spelar såväl på grund av deras erfarenhet av kontakter med ursprungsländerna som till följd av deras åtgärder för att integrera invandrarna, framför allt när det gäller hälsovård (som procentuellt sett står för de högsta offentliga utgifterna), boende, utbildning och sysselsättning. I samarbete med ursprungsländerna har de lokala och regionala myndigheterna ingått många avtal och projekt, bland annat kan man nämna de centrum för återvändande ungdomar som Madrids kommun har öppnat i Marocko inom ramen för programmet Aeneas.

1.7

I deklarationen från den femte konferensen för huvudstadsregionernas parlament inom Europeiska unionen, som hölls den 26-27 april 2006, framhålls att EU:s huvudstadsregioner på grund av sitt välstånd och sin dynamik utövar en stark attraktionskraft på personer från tredje land som söker nya framtidsmöjligheter. Mot denna bakgrund menar vi att det bör införas åtgärder som förhindrar massinvandring utöver den reglerade invandringen via gränsövergångar vid flygplatser, hamnar och landgränser, samt att det bör utarbetas planer för hur invandrarna skall integreras i andra regioner i våra länder.

1.8

Det bör påpekas att huvudstadsregionerna står bakom utvecklingen av en gemensam europeisk invandringspolitik som på ett övergripande sätt tar sig an samtliga frågor som rör en fullständig samhällsintegration av invandrarna. Endast genom integration kan de komma att dela de gemensamma värden som samtliga politiska system i EU bygger på, nämligen demokratisk samexistens och respekt för de mänskliga rättigheterna. Därför vill vi fästa uppmärksamheten på att det är viktigt med insatser som bidrar till att invandrarna får utbildning i värdsamhällets officiella språk och kultur, och som dessutom ger dem en känsla av att de är viktiga för värdsamhället och delar ansvaret för sin framtid.

1.9

Invandringen är en utmaning för alla: Alla har en roll att spela – såväl de europeiska, nationella, regionala och lokala administrationerna som de europeiska medborgarna och invandrarna. Endast på så vis kan vi lösa problemen och utnyttja de möjligheter som invandringen innebär – och detta gäller även ursprungsländerna.

1.10

Följaktligen anser vi att det är nödvändigt att förbättra samarbetet

1.11

Regionkommittén vill framföra följande rekommendationer:

1.12

Regionkommittén vill uppmana kommissionen och medlemsstaterna att verka för att de pengar som invandrarna skickar hem kanaliseras till produktiva investeringar i ursprungsländerna och gör det lättare för dem att få tillgång till mikrokrediter. Vi vill särskilt framhålla att det är lämpligt att kanalisera dessa besparingar så att de kopplas till investeringar via fonderna för utvecklingssamarbete. Vidare vill vi rekommendera att man inför ett krav på att efterskänkta skulder skall överföras till produktiva investeringar, som i sin tur kan kopplas till nämnda besparingar, så att investeringar av besparingar i dessa projekt blir så förmånliga som möjligt för de invandrare som överför pengarna.

1.13

Vi anser i sammanhanget att man bör inrätta en fond som garanterar att invandrarnas mikroprojekt blir bestående och maximera dess effekter på utvecklingen, och vi stöder inrättandet av ett ekonomi- och handelsforum samt nätverk med yrkesaktörer från EU och utvecklingsländerna.

1.14

Vi vill uppmana medlemsstaterna att samarbeta med de lokala och regionala myndigheterna när det gäller utarbetandet av invandringspolitiken och utformningen av nationella integrations- och sysselsättningsprojekt, eftersom genomförandeåtgärderna omsätts praktiskt på lokal och regional nivå.

1.15

Vi vill gärna se att det snarast möjligt inrättas ett finansieringsinstrument som framför allt riktar sig till områden med hög invandring och transitområden som drabbas av massiva flyktingströmmar, exempelvis Kanarieöarna, Ceuta Lampedusa, Malta, Melilla och södra Italien i stort. Det är områden där stora flyktingströmmar utgör ett mycket allvarligt problem på grund av att det saknas resurser för att de skall kunna få en lämplig humanitär behandling. Man får inte glömma att inkomstskillnaderna på de båda sidorna av EU:s yttre gräns i söder är de största i världen.

1.16

ReK anmodar EU och medlemsstaterna att ta hänsyn till att den olagliga massinvandringen via kusterna på EU:s öar är ett speciellt problem som utgör en mänsklig tragedi med stora konsekvenser för säkerheten och sammanhållningen i Europa. EU bör utnyttja potentialen hos sina maritima gränsregioner som utgångspunkt för att utveckla ömsesidigt fruktbara relationer med tredje land.

1.17

I enlighet med vad som sagts i tidigare yttranden om familjeåterförening, om genomförandet av Haagprogrammet på lokal och regional nivå och om grönboken om en politik för olagliga invandrares återvändande, samt i linje med Europaparlamentets betänkande om utveckling och invandring (3), anser vi att det finns behov av riktade åtgärder för att öka rättssäkerheten när det gäller invandringens olika aspekter:

1.18

I linje med yttrandet om ”Grönboken om en gemenskapspolitik för återvändande av personer som vistas olagligt” (4) anser vi att det behövs åtgärder för att främja ett frivilligt återvändande och att ett sådant bör prioriteras framför ett påtvingat återvändande. Det vore positivt att skapa incitament så att de som tänkt invandra stannar kvar i sina ursprungsländer. Vid ett påtvingat återvändande bör man framför allt ta hänsyn till särskilt sårbara grupper. I vilket fall som helst är det nödvändigt att samarbeta med ursprungsländerna.

1.19

Enligt de internationella barnkonventionerna är det bästa för barnen att de – när så är möjligt – får växa upp i sin familj. Stöd bör ges i ursprungsländerna, och barnen bör fostras och utbildas för att kunna få arbete nära sin familj. I enlighet med konventionen om barnets rättigheter skall staterna bekämpa olaga överförande av barn till andra länder.

1.20

Kommittén önskar att Europeiska fonden för integration skall ta hänsyn till de regionala och lokala myndigheternas särskilda krav och stöder dessa myndigheters medverkan i förhandlingarna om nationella program och motsvarande operativa program.

1.21

Vi vill uppmana kommissionen att i enlighet med Europaparlamentets rapport om utveckling och migration utarbeta nödvändiga finansiella instrument för att integrera invandrarna i värdlandets politiska och sociala liv via utbildning i språk, kultur och samhällskunskap, samtidigt som det är nödvändigt att de bevarar sin identitet. Dessutom måste man ta hänsyn till de särskilda problem som hänger samman med integrationen av invandrarnas barn och barnbarn.

1.22

Framför allt vill vi påpeka att utbildningspolitiken har störst betydelse för integrationen, och att studieframgångarna bland invandrare ligger på en mycket lägre nivå än genomsnittet för övriga EU-medborgare. En förutsättning för att invandrare skall kunna integreras är att det finns program som möjliggör deras integration i utbildningssystemet och på arbetsmarknaden. För detta ändamål föreslår vi följande:

1.23

Kommittén anser, i linje med vad kommissionen förespråkar i sin handbok om integrationsfrågor, att följande är viktigt:

2.1

När det gäller laglig invandring får man inte glömma bort att det är just de personer som har resurser att utvandra som kan stimulera utvecklingen i ursprungsländerna.

2.2

Kommittén konstaterar att kompetensflykten måste beaktas, något som redan framhållits i yttrandet om ”Förslag till rådets direktiv om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier, yrkesutbildning eller volontärarbete” (5). Man måste främja de möjligheter detta innebär för våra länders ekonomi, men också göra det lättare för de berörda personerna att återvända till sina ursprungsländer för att bidra till utvecklingen där, och även ge dem möjlighet att resa tillbaka för att fortsätta eller komplettera sin utbildning, så att det uppstår ett kontinuerligt flöde av erfarenheter och fördelar mellan ursprungslandet och mottagarlandet.

2.3

En sådan cyklisk invandring är en viktig grund för att invandringen skall kunna bidra till utvecklingen på ett ännu mer positivt sätt.

2.4

ReK stöder kommissionens grundläggande målsättning att alla tredjelandsmedborgare som vistas lagligt i en medlemsstat skall garanteras en uppsättning rättigheter. Kommittén vill särskilt framhålla att man måste ta upp frågan om erkännande och godkännande av examina och andra kvalifikationer, för att undvika situationer där invandrare är överkvalificerade för sina jobb.

2.5

Vi vill betona vikten av arbete om invandrarna skall kunna integreras, och på klyftan mellan å ena sidan den förenklande strategi som endast fokuserar på behovet av att ta emot fler invandrare och bara ge arbetskraft rätt att stanna, och å andra sidan de regionala och lokala insatserna för att bekämpa utslagning, marginalisering och främlingsfientlighet och att vidta åtgärder för att integrera kvinnor, vars band till barnen är avgörande för familjens integration.

2.6

Den lagliga invandringen bör utformas med beaktande av familjeåterförening som en av grundpelarna för invandrarnas sociala integration, eftersom strategin i annat fall blir ofullständig. Familjeåterförening som katalysator för integrationen bör dock främjas när det gäller den närmaste familjen med föräldrar, barn och mor- och farföräldrar.

2.7

De lokala och regionala myndigheterna är medvetna om könsdimensionen, det vill säga att man måste beakta den dubbla diskriminering som kvinnor utsätts för på grund av sitt kön och sitt etniska ursprung. Därför uppmanar ReK kommissionen och medlemsstaterna att intensifiera dialogen med ursprungsländerna, för att främja kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen.

2.8

Kommittén stöder kommissionens synpunkter rörande tillfälliga arbetstagare och anser att det behövs mer gynnsamma regler för den tillfälliga arbetskraftens rörlighet. Man måste dock se till att tillfälligt arbete inte leder till olaglig invandring. Ett sätt att göra detta är att låta tillfälligt arbete ingå i samarbetsprojekt med ursprungsländerna, så att arbetstagarna i fråga kan räkna med att återvända hem och fortsätta arbeta inom ett samarbetsprojekt när deras tillfälliga kontrakt går ut. Inom ramen för dessa samarbetsprojekt skulle man kunna ta emot tillfälliga arbetstagare inte bara från de mest närbelägna länderna, utan även geografiskt avlägsna länder i exempelvis Latinamerika, och dra nytta av att resekostnaderna för närvarande är låga.

2.9

Liksom kommissionen anser ReK att datainsamlingen måste förbättras, om man på lämpligt sätt skall kunna utveckla en europeisk invandringspolitik där arbetsmarknadens behov blir avgörande i besluten om att bevilja inresa och vistelse för invandrare. Att 90 % av invandrarna är olagliga innan de får laglig status är ohållbart.

2.10

Det är positivt att kommissionen i detta dokument uttrycker sin avsikt att ge Europeiska portalen för rörlighet i arbetslivet en större roll. Portalen ger via Internet information om samarbetsnätverket Eures (europeiska arbetsförmedlingar) och har som syfte att erbjuda information, rådgivning och anställning/arbetsförmedling (jobbsökning) till arbetstagare och arbetsgivare, att informera dem som är intresserade av att flytta och ge dem vägledning och råd både när det gäller sysselsättningsmöjligheter och levnads- och arbetsförhållanden inom EES-området, och att hjälpa arbetsgivare som vill anställa arbetstagare från andra länder. ReK skulle kunna uppmärksamma kommissionen på webbplatser som administreras av lokala och regionala myndigheter och erbjuder viktig information till alla berörda parter (6).

2.11

ReK stöder kommissionens idé om att Europa bör bli attraktivt för kvalificerade arbetstagare, begåvade studenter och investerare. När det gäller studenter bör man också (till skillnad från rådande praxis i vissa medlemsstater) tillåta att de arbetar under studierna, eftersom detta kan hjälpa dem att komma in på arbetsmarknaden. Det vore intressant om man inrättade särskilda program för utländska studenters rörlighet, såsom man i allmänhet gjort i EU med exempelvis Erasmus- och Leonardo da Vinci-programmen som rönt stor framgång. Syftet vore att undvika kompetensflykt och underlätta utbildningen, eftersom studenterna utgör ett ovärderligt humankapital för ursprungsländerna.

2.12

Kommittén stöder idén om att undersöka möjligheten att i vissa fall utfärda uppehållstillstånd och arbetstillstånd samtidigt, för att förenkla administrationen och öka kontrollen. Vidare föreslår vi en standardisering av arbets- och uppehållstillstånden inom EU.

2.13

Vi vill lyfta fram kommissionens konstaterande att invandring inte är lösningen på problemet med åldrande i Europa. Den är bara ett instrument som lindrar, men inte i sig löser, problemet med befolkningsunderskott i Europa.

2.14

Det är glädjande att kommissionen i sitt meddelande fäster vikt vid samarbetet med invandringens ursprungsländer och både vill förstärka de invandringsrelaterade finansiella instrument som redan finns och inrätta nya sådana instrument.

2.15

Kommittén konstaterar att de regionala och lokala myndigheterna på grund av sina förvaltningsbefogenheter konfronteras direkt med invandringsfrågorna i den interna planen. Myndigheterna kan därför tillföra ett mycket betydelsefullt mervärde till den verksamhet och de debatter för utbyte av erfarenheter som kommissionen planerar för 2007 på området ökad medvetenhet, informationsspridning och fortbildning (7).

2.16

Kommittén erbjuder sig att medverka i genomförandet av de konsekvensanalyser som kommissionen avser att genomföra innan den lägger fram konkreta förslag rörande laglig invandring och i det systematiska samrådet med lokala och regionala myndigheter (8).

3.1

Kommittén stöder i synnerhet åsikten att det är nödvändigt att samarbeta med tredje land för att undvika olaglig invandring, och stöder i detta sammanhang Europeiska rådets beslut av den 15-16 december 2005 att använda 3 % av Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet för att intensifiera det finansiella stödet i de områden som är direkt knutna till invandringen.

3.2

Det är enligt ReK:s uppfattning nödvändigt att uppmuntra anslutningsavtal med invandringens ursprungsländer. Avtalen bör ha ingåtts innan det eventuellt uppstår nödsituationer som kräver migration och humanitär hjälp, och de bör innefatta både avtal rörande samarbete i fråga om bekämpningen av olaglig invandring och om olagliga invandrare som återsänds eller frivilligt återvänder och avtal om utvecklingsbistånd och skapande av arbetstillfällen för den infödda befolkningen i dessa länder.

3.3

Det är ytterst viktigt att utveckla alla tillgängliga informationskällor i invandringens ursprungsländer, både när det gäller information om omfattningen, gällande bestämmelser och möjligheterna att leda in migrationen i lagliga invandringskanaler.

3.4

Kommittén stöder kommissionens initiativ att inrätta en mekanism för snabbt bistånd till en medlemsstat som befinner sig i en allvarlig situation med hårt tryck vid de yttre gränserna, och uppmanar rådet att ge kommissionen tillräckliga resurser för att utarbeta denna på ett lämpligt sätt.

3.5

Vi vill framhålla det förslag i kommissionsdokumentet som rör nödvändigheten av att få ett slut på människohandeln och de maffiaorganisationer som bedriver den, och begär att detta skall bli en EU-prioritering med tillräckliga finansiella medel. Det är viktigt att vara medveten om hur omfattande denna mänskliga tragedi är. Enligt uppgifter från olika internationella organisationer dör en av tre invandrare på väg till destinationslandet.

3.6

I anslutning till ovanstående påpekar ReK att de europeiska mottagarländerna måste undvika att delegera ansvaret för återsändande av invandrare till grannländer som inte visar tillräcklig respekt för mänskliga rättigheter, så att man kan upprätthålla maximal kontroll över dessa rättigheter.

3.7

I detta hänseende bör den europeiska sysselsättningsstrategin och de allmänna riktlinjerna uppmuntra lagligt arbete genom exempelvis minskning av andra kostnader för arbetstagarna än lönekostnaderna och minskat skattetryck på arbetstagare med låga inkomster eller låga kvalifikationer, det vill säga genom åtgärder som kan bidra till att incitamenten för svartarbete minskar och därmed att färre olagliga invandrare anställs. Sådana åtgärder för att göra arbetsmarknaden mer flexibel bör leda till att fler invandrare anställs under lagliga former.

3.8

ReK ser positivt på främjandet av informationskampanjer om fördelarna med laglig invandring och farorna med olaglig invandring, liksom på kommissionens initiativ att 2007 leda en studie över nuvarande praxis för och effekter av legaliseringen i medlemsstaterna. Studien skall tjäna som underlag för framtida diskussioner och en gemensam rättslig ram för legalisering på europeisk nivå.

3.9

Regionkommittén anser att medlemsstaternas diplomatiska representationer tillsammans med underrättelsetjänsten bör samordnas på gemenskapsnivå för att tillsammans med lokala behöriga myndigheter avslöja och ingripa mot brottsliga organisationer som ägnar sig åt människosmuggling.

4.1

Kommittén är positiv till det framtida migrationsnätverkets mandat, som skall bestå i att ge kommissionen, medlemsstaterna och allmänheten objektiv, tillförlitlig och jämförbar information i asyl- och migrationsfrågor, och ser även positivt på att informationen skall göras tillgänglig för allmänheten, med undantag för konfidentiell information och i samförstånd med befintliga dataskyddsorgan.

4.2

Kommittén instämmer i att en enda struktur bör ha ansvar för att samla in data och analysera information, genomföra undersökningar, publicera yttranden och rekommendationer samt organisera informationsverksamheten, eftersom koncentration ger skalfördelar och innebär att samordningen underlättas.

4.3

Dessutom anser vi att Europeiska migrationsnätverket bör samordna de olika ländernas införlivande av gemenskapslagstiftningen.

4.4

För att man skall kunna garantera ett nära samarbete mellan de berörda aktörerna och de organ som har ansvar för insamlingen av information föreslår ReK, i linje med Europaparlamentets förslag (9), att man skall utse en länk inom vart och ett av dem och använda en webbplats som begränsas till berörda aktörer och specialiserade användare. Det behövs även en länk mellan de nationella och de internationella organ som behandlar dessa frågor. Dessa bör eftersträva samarbetsformer som gör det möjligt att lösa problemen.

4.5

När det gäller nätverkets struktur förespråkar vi det första alternativet, ett nätverk som är knutet till kommissionen, eftersom kontrollen, samordningen och relationerna med de övriga EU-institutionerna underlättas på detta sätt. När det gäller de nationella kontaktpunkternas funktion bör de nationella företrädarna sköta datainsamlingen och studera problemen. Kontaktpunkternas uppgift skall vara att samla in information och i största möjliga utsträckning analysera och förmedla denna till nätverket och nationella aktörer i enlighet med beslut på nationell nivå om kontaktpunktens uppgifter och verksamhet. Kontaktpunkterna bör ha en status som garanterar att de är oberoende av landets regering, och deras struktur bör omfatta regionerna och den lokala nivån. Under alla omständigheter bör det finnas garantier för att överföringen av information sker på ett smidigt och kontinuerligt sätt.

4.6

Vi anser att det är mycket viktigt att via detta nätverk

5.1

Man bör låta de årliga invandrings- och utvecklingsrapporterna spela en större roll. De tillhandahåller uppgifter som gör det möjligt att planera invandringen och utarbeta en lämplig invandringspolitik. Man kan inte planera den offentliga politiken utan tillräcklig information, framför allt inte på detta område.

5.2

Vi anser att man via befintliga nätverk och det framtida europeiska migrationsnätverket bör främja informationsutbytet mellan medlemsstaterna samt mellan dessa och de lokala och regionala myndigheterna. Samtliga berörda aktörer måste kunna få tillgång till så mycket information som möjligt.

5.3

ReK framhåller att alla idéer som man vill genomföra bör omvandlas i program, och att alla program och all lagstiftning bör utvärderas i efterhand, så att man får veta vilken nytta de haft och hur väl de förvaltats. Kommittén välkomnar därför kommissionens initiativ att utarbeta en årlig rapport om migration och integration.

5.4

Kommittén stöder kommissionens förslag om ett årligt integrationsforum under vilket experter, invandrare, ansvariga från offentliga myndigheter, även regionala och lokala sådana, och alla övriga berörda aktörer delar med sig av bästa praxis och kommer fram till användbara lösningar. Utbyte av bästa praxis är ytterst viktigt, och i detta sammanhang kan de lokala och regionala myndigheterna konkret bidra till framsteg och godkännande av resultat inom detta politikområde. Under alla omständigheter bör man använda de resurser som krävs för att erhålla omfattande och exakta data rörande invandringen, data som skall beaktas i genomförandet av denna politik. De årliga rapporterna bör beaktas under detta forum. Man bör upprätthålla kontakten med alla berörda aktörer.

6.1

Vi rekommenderar ett erkännande av en gemensam europeisk invandringspolitik som kan bana vägen för närmare samarbete och samordning mellan medlemsstaterna och tredjeländerna.

6.2

Om en europeisk invandringspolitik och kontroll av migrationsflödena skall kunna genomföras på ett effektivt sätt är det av grundläggande betydelse att öka kvantiteten och kvaliteten med avseende på tillgängliga uppgifter och göra en noggrann bedömning av arbetsmarknadskraven.

6.3

Medutveckling bör främjas som ett sätt att utnyttja de möjligheter som invandrarbefolkningen i EU-länder ger i syfte att utveckla ursprungsländerna, och vi rekommenderar att man studerar andra kreativa alternativ för att kanalisera den lagliga invandringen, som undanröjer befintliga hinder för att anställa invandrarna i ursprungsländerna.

6.4

Vi rekommenderar att man vidtar nödvändiga åtgärder för att sätta stopp för människohandeln och den maffia som sysslar med den, och vi anser att detta bör vara en prioritering för EU och att nödvändiga finansiella resurser bör tilldelas. Det är viktigt att förhindra olaglig invandring och att bekämpa den informella ekonomi som uppmuntrar till sådan.

6.5

Vi vill än en gång framhålla att de lokala och regionala myndigheternas förvaltningsbefogenheter på intern nivå innebär att de är direkt involverade i invandringsfrågorna. Därför föreslår vi att man skall inrätta en mekanism för att följa upp yttranden om invandring i syfte att se till att de finns representerade, antingen av ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor och EU:s styresformer eller av föredragandena, när det gäller kommissionens olika initiativ på detta område. Denna mekanism skulle göra det möjligt för kommittén att aktivt delta i lagstiftningsprocessens olika skeden:

6.6

Mot denna bakgrund kräver kommittén att den skall finnas företrädd i kommissionens formella och informella arbetsgrupper om invandringspolitiken; denna uppföljning skulle göra det möjligt för kommissionen att dra nytta av den praktiska erfarenhet som de lokala och regionala myndigheterna har förvärvat på migrationsområdet.

6.7

De lokala och regionala myndigheterna bör ingå i det europeiska migrationsnätverket.

6.8

ReK skulle vilja bidra till den webbplats om invandring som kommissionen vill inrätta och vill informera kommissionen om de lokala och regionala myndigheternas webbplatser som kan utgöra viktiga informationskällor för de berörda aktörerna.

6.9

Befintliga lagliga och finansiella instrument bör byggas ut, och nya instrument bör skapas för integration – främst genom utbildning – av såväl nyligen anlända invandrare som deras barn och barnbarn.

6.10

ReK föreslår att man skall anordna ett toppmöte om ”de europeiska regionernas roll i förvaltningen av migrationsströmmarna” i avsikt att främja utbyte av åsikter och erfarenheter mellan EU:s regioner.

30.6.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 146/10

—

Bostadsfrågan handlar inte enbart om tegelsten och murbruk, utan hänger även ihop med de områden och kommuner vi bor i. Att ta itu med bostadsfrågan innebär att verka för säkrare, renare och grönare städer och regioner där människor kan utveckla sina liv och kontakter. Bostadsfrågor handlar även om sysselsättning, transport, tjänster och främjandet av en sund miljö. Bostäder tillhör inte specifikt Europeiska unionens behörighetsområde, men många politikområden har direkta eller indirekta följder för bostadsfrågorna. Det gäller i synnerhet politiken rörande stadsmiljön, energieffektivitet, förnybara energikällor, buller och hälsa, men även politiken för fullbordandet av den inre marknaden för tjänster och konkurrenspolitiken.

—

De nya medlemsstaterna får använda upp till 3 % av anslaget från det berörda operativa programmet eller 2 % av det totala ERUF-anslaget till bostäder, och yttrandet innehåller praktiska råd och exempel på god praxis från hela EU till stöd för dessa utgifter. Det handlar bland annat om idéer om hur man kan optimera de fysiska kopplingarna mellan landskap och byggnader, hem, arbetstillfällen och lokala tjänster, energieffektivitet och hållbar utveckling, och hur man undviker gettobildning i bostadsområden.

—

Alla medlemsstater kan se över utbildningens roll för byggandet av hållbara områden. Att utbilda lokalbefolkningen i de färdigheter som krävs för att förbättra bostadsområdena, utveckla grönområden och förbättra energieffektiviteten kan lösa problem i nedgångna områden och ge nya arbetstillfällen.

1.

Resultatet av regeringschefernas kompromiss i december 2005 i vilken man kom överens om att utgifter för bostäder berättigar till bidrag från strukturfonderna enbart i de nya medlemsstaterna i begränsad utsträckning enligt ERUF-förordningen (artikel 7.2): 3 % av ERUF-anslaget för det berörda operativa programmet eller 2 % av det totala ERUF-anslaget. Utgifterna begränsas vidare till bostäder i flerfamiljshus och subventionerade bostäder och måste hänföra sig till stadsutvecklingsprogram. Nya instrument har inrättats inom ramen för strukturfonderna genom samarbete mellan kommissionen och EIB, såsom Jessica-programmet som ger utrymme för finansiering av projekt inom en bredare stadsutvecklingsram.

2.

Bostäder tillhör inte specifikt Europeiska unionens behörighetsområde, men många politikområden har direkta eller indirekta följder för bostadsfrågorna. Det gäller i synnerhet politiken rörande stadsmiljön, energieffektivitet, förnybara energikällor, buller och hälsa, men även politiken för fullbordandet av den inre marknaden för tjänster och konkurrenspolitiken.

3.

Lokala och regionala myndigheter i Europeiska unionen är i allmänhet ansvariga för bostadsfrågor i sina områden, och stadsområden utgör den största utmaningen när det gäller bostadsfrågor.

4.

Tillgång till acceptabelt boende är en grundförutsättning för att den sociala och territoriella sammanhållningen i Europeiska unionen skall kunna upprätthållas. Därför finns det en stark koppling mellan boende och Lissabonstrategin. Acceptabla bostäder är av avgörande betydelse för regionernas konkurrenskraft. Utan tillräckliga bostäder av hög standard kan inte regioner locka till sig och behålla arbetstagare, vilket leder till ekonomisk tillbakagång.

1.

Boende är en av de viktigaste faktorerna vid bekämpning av social utslagning och arbetslöshet. Det är genom bra bostäder som städer, landsbygdsområden och regioner blir attraktiva att bo och arbeta i, som man kan främja goda förhållanden inom och mellan kommuner och bidra till att uppnå målen om en hållbar utveckling.

2.

Många städer och regioner i Europeiska unionen genomgår för närvarande, eller är i behov av, en förnyelseprocess i områden där bostäderna har låg standard, där bostadsmarknaden brister och där detta åtföljs av ekonomisk tillbakagång, försämrad fysisk miljö och social infrastruktur (utbildning, hälsa, kommunikation och förbindelser).

3.

Bostadsfrågan handlar inte enbart om tegelsten och murbruk, utan hänger även ihop med de områden och kommuner vi bor i. Att ta itu med bostadsfrågan innebär att verka för säkrare, renare och grönare städer och regioner där människor kan utveckla sina liv och kontakter. Bostadsfrågor handlar även om sysselsättning, transport, tjänster och främjandet av en sund miljö. Det är detta som utgör dagordningen för hållbara samhällen. Strategin har två dimensioner som bör uppmärksammas: en territoriell och en social.

1.1

Årtionden av försummelse har lett till ett utbrett problem med undermåliga bostäder och nedslitna områden i många av de gamla och i synnerhet i de nya medlemsstaterna. Bristande investeringar i bostäder har i sådana fall lett till gettobildning i fattigare och nedslitna områden, vilket i sin tur har skapat missnöje och ibland varit orsaken till social oro och våld, som vi på senare tid har sett i en del medlemsstater.

1.2

Stadsplanering är en viktig grund för framtida strategier, och det är viktigt att koppla samman bostadsstrategier med den fysiska planeringen i regionerna. De ursprungliga medlemsstaterna har upplevt både framgångar och misslyckanden i sina strävanden att bekämpa oplanerad stadsutbredning och trafikstockningar till förmån för mer attraktiva och beboeliga städer och försöka skapa en känsla av tillhörighet på lokal nivå och kvartersnivå. De nya medlemsstaterna måste dra lärdom av dessa erfarenheter så att de inte begår samma misstag.

1.3

Åtgärder för att förnya stadsområden kommer att variera beroende på lokala förhållanden, men bör utgå från ett helhetsperspektiv och omfatta åtgärder som syftar till att förbättra utbildning, hälso- och sjukvård och andra samhällstjänster, fort- och vidareutbildning, sysselsättning och ekonomiska möjligheter genom att införa en proaktiv förvaltning på lokal nivå för att komma till rätta med asociala beteenden, förbättra miljön och säkerställa välfungerande kollektivtrafik (se bilagan, exempel 4).

1.4

Prioritet bör ges åt upprustning av nedgångna platser och användning av tidigare exploaterad mark för att bevara mer kompakta städer och förhindra att städerna breder ut sig oplanerat och växer samman med landsbygdskommuner. Detta är ofta mer kostsamt på kort sikt, men ett sådant agerande har långsiktiga fördelar för den lokala sammanhållningen, resursåteranvändningen och sysselsättningen. Infrastrukturstöd och incitament på lokal och regional nivå kan fungera som effektiva instrument för att främja detta tillvägagångssätt framför nybyggnation och nyexploatering av grönområden.

1.5

Man måste också ge prioritet åt renovering och upprustning av det befintliga fastighetsbeståndet genom renoverings- och ombyggnadsstöd samt åt ungas bosättning i historiska stadskärnor och på centralorter i kust- och inlandsområden på landsbygden som är drabbade av avfolkning eller har en åldrande befolkning.

1.6

Genom att etablera offentlig-privata partnerskap för att arbeta med nedgångna områden och skapa möjligheter att återställa nedslitna flerfamiljsbostäder kan man bidra till att förbättra byggnadernas fysiska skick och göra stadsdelar mer attraktiva för människor att bo och arbeta i.

1.7

Kompakta bostadsområden med bostäder utformade för att motsvara krav på hög kvalitet, blandat innehav och olika storlek har en utvecklings- och befolkningstäthet som klarar av att upprätthålla integrerade tjänster, affärer och transporter, och som därigenom säkerställer den ekonomiska lönsamheten. Boendet måste också kopplas till tillhandahållandet av offentliga tjänster, och man måste se till att befolkningsnivåerna är optimala för att kunna upprätthålla de nödvändigaste tjänsterna. När stadsförnyelse sker i bostadsområden kan det vara svårt att vidmakthålla befolkningsnivån, vilket drabbar tjänsteutbudet. Medlemsstaterna bör erkänna vikten av tjänstekontinuiteten i samband med stora förändringar i ett lokalsamhälle.

1.8

Det krävs en holistisk syn på planeringen för att förstå de fysiska kopplingarna mellan landskap och byggnader, hem, arbetstillfällen och lokala tjänster. Alla projekt måste passa ihop med varandra och dessutom med miljön omkring dem. När man renoverar bostäder eller bygger nya bostäder måste regioner och kommuner beakta frågor som utformning, för att både ”bygga bort” brottslighet och skapa områden som präglas av hög kvalitet, hållbar utveckling och bibehållet kulturarv, vid sidan av de behov och ambitioner som finns i lokalsamhällena och de generella konsekvenserna för sammanhållningen.

1.9

Uppskattningen av ett områdes historia och kulturarv kan vara en nyckelfaktor för att locka investerare och boende. Att använda ett rikt industriellt arv eller gammal stadsbebyggelse i stället för att maskera det kan utgöra en drivkraft för återhämtning och förändring, och leda till att man skapar områden med en stark identitet där folk vill bo, områden som de kan känna stolthet över. Beslut om vad man skall behålla, rusta upp eller riva bör alltså inte fattas innan de fysiska, miljömässiga, sociala och ekonomiska faktorerna har beaktats.

1.10

Företag inom den sociala ekonomin, inbegripet organisationer för boende, spelar i vissa länder en viktig roll för förnyelsen av bostadsbeståndet. De tillhandahåller stabilitet och tar itu med frågor som rör integration och tillgänglighet i förorterna. De ger också stöd till områden som är utsatta för påfrestningar. Organisationer och sammanslutningar för socialt boende är flexibla och har ett direkt förhållande till områdena, och de kan därför tillhandahålla lösningar på problemen som är anpassade till invånarnas behov. De skapar också sysselsättning och de kan locka till sig offentligt och privat stöd till projektet. (se bilagan, exempel 1 och 2).

1.11

Klimatförändringarna är en källa till ökad oro för myndigheterna, och därför är en energieffektiv utformning av bostäderna med uppvärmning till ett överkomligt pris, och därmed en minskning av problemet med att människor inte har råd med bränsle, av största vikt vid utformningen av framtidens boende. Det är emellertid också viktigt att ta itu med isoleringen i äldre byggnader, något som både kan ge sysselsättning och bidra till energibesparingar. En bidragande faktor i många områden som inte är eftertraktade är den dåliga kvaliteten på byggnaderna, bl.a. bostäderna. När bostadsinfrastrukturerna skall byggas måste planerarna redan från början välja miljömässigt hållbara alternativ. Anläggningar för geotermisk uppvärmning av vatten är inte bara energieffektiva utan minskar också uppvärmningskostnaderna. Att undvika att slösa energi är av stor vikt om EU skall kunna uppnå Kyoto-protokollets mål. Denna fråga bör beaktas i samband med stadsförnyelse och bostadsbyggande, särskilt inom ramen för EU:s direktiv om byggnaders energiprestanda.

1.12

Utformningen av bostäderna i ett område måste också ta hänsyn till hur utrymmet mellan byggnaderna kommer att användas och hur dessa offentliga utrymmen kommer att påverka samspelet mellan människor. Exempelvis måste man se till att anlägga vägar anpassade för människor och undvika att de ses enbart som genomfartsvägar för bilar. Bostadsområden där bilen ses som sekundär i förhållande till fotgängarnas och de boendes behov är ett exempel på rumslig samverkan. Arbetsmarknadsåtgärder och trädgårdsutbildning kan förläggas till sådana områden för att ge området ett annat utseende och öka välbefinnandet hos de boende, och dessutom omvandla underutnyttjad mark till mer produktiva grönområden.

1.13

Redan planeringen av ett område kan uppmuntra folk att anamma en mer hållbar och hälsosam livsstil – man kan till exempel se till att tjänster och anläggningar finns på gångavstånd från bostadshusen, exempelvis återvinningsstationer, parker och lekplatser, och att det finns god tillgång till kollektivtrafik.

1.14

I detta sammanhang är det ytterst viktigt att redan från början av ett upprustningsprojekt informera och involvera allmänheten för att aktivt inkludera medborgarna i förnyelseprocessen och låta den fysiska förnyelsen i ett kvarter åtföljas av en pånyttfödd anda av gemenskap, integration och social sammanhållning. Saneringsåtgärder måste i första hand vara till nytta för de boende och får inte leda till att boende som är socialt svagare trängs undan.

1.15

Att utbilda lokalbefolkningen i de färdigheter som krävs för att förbättra bostadsområdena, utveckla grönområden och förbättra energieffektiviteten kan innebära att man både löser arbetslöshetsfrågan och minskar missnöjet i nedgångna områden (se bilagan, exempel 5).

1.16

I offentlig-privata partnerskap ligger ofta fokus på offentliga infrastrukturprojekt som transporter, avfallshantering och försörjning. Värdet av offentlig-privata partnerskap i samband med stadsförnyelse erkänns visserligen av några organisationer, men kapaciteten skulle kunna utnyttjas ytterligare. En förutsättning för en utveckling i denna riktning är ett klargörande av gemenskapens rättsliga ram för offentlig-privata partnerskap, ty i nuläget föreligger fortfarande viss osäkerhet när det gäller definitionen av ”in-house”, klassificeringen av viss blandad verksamhet för sociala bostadsprojekt som offentlig-privata partnerskap och klassificeringen av vissa organisationer som handhar socialbostäder som institutionella offentlig-privata partnerskap.

1.17

I hela Europa utgör frågan om stadsförnyelse i skiftande utsträckning en stor utmaning för städernas myndigheter, och frågan kräver stora investeringar, med avseende på både finansiering, kreativitet och förvaltning. Många städer kan inte längre klara finansieringen själva, vilket kan bero på bristande budgetmedel, begränsad tillgång på yrkesmässig kompetens eller helt enkelt de alltför stora riskerna eller helt enkelt de rättsliga begränsningarna (begränsade möjligheter att ta lån).

1.18

Här kan de offentlig-privata partnerskapen bidra, inte bara med ytterligare kapital, utan också genom att finna de bästa lösningarna för att parterna skall kunna ta sig ur sina traditionella roller som aktörer. De privata partnernas kompletterande färdigheter kan innebära bättre projektförvaltning och organisatorisk enkelhet. Områdesorganisationer som är mer flexibla än formella kommunala strukturer, ligger nära informella nätverk och företräder långsiktiga intressen i lokalsamhället, kan bidra med effektivitet och säkerställa allmänhetens acceptans och stöd. Projekten kan därför färdigställas snabbare och med större långsiktig hållbarhet.

1.19

Det finns emellertid en risk för att den privata finansieringen kan leda till en konstgjord prisinflation på bostadsmarknaden. Detta kan få många negativa effekter. I vissa områden kan folk upptäcka att de inte längre har råd att äga sitt hem, och vissa kan tvingas flytta iväg från sitt lokalområde, sin släkt och sina stödjande nätverk. Här kan de sociala bostadsföretagen spela en viktig roll. Subventionerade bostäder kan minska konsekvenserna av sådan inflation, ett system för andelsägande kan införas och möjligheter att låna till låga kostnader kan göras tillgängliga. Därigenom kan de som redan bor i området stanna kvar, nya boende kan lockas till områden som är utsatta för påfrestningar, och den lokala ekonomin kan få ekonomisk stimulans.

2.1

För att öka allmänhetens tillgång till bostäder måste satsningar göras på att skaffa ett tillräckligt utbud av hyresbostäder, och man måste uppmuntra och hjälpa människor att själva äga sina hem och hjälpa dem att hålla husen i skick. Detta stöd kan ges i form av minskade administrativa kostnader, fortsatt låg ränta och skatteincitament för vissa grupper samt särskilda lösningar avseende banklån. Incitament i form av ekonomiskt stöd till underhåll av fasader och gröna ytor framför byggnader kan också bidra till att utveckla bostadsstandarden. (se bilagan, exempel 4, 5 och 6).

2.2

Integrerade områden som omfattar befolkningsgrupper med olika social, rasmässig och religiös tillhörighet kan ofta byggas genom att man tar hänsyn till de olika behov och ambitioner vad avser boendet som finns i olika delar av området. Detta kan ske i form av möjligheter till blandat innehav, inklusive andelsägande, och bostäder av olika storlekar, avsedda för allt från storfamiljer till ensamboende. Markvärdet kan användas som verktyg för att skapa sådana lågkostnadsalternativ om kommunen är villig att använda sitt markinnehav i det syftet. Olika religiösa gruppers behov, exempelvis krav på rinnande vatten för rituell tvagning, bör också beaktas när nya bostäder byggs eller vid tilldelning av bostäder. Specialanpassade långtidsbostäder kan också vara viktiga för funktionshindrade och äldre arbetstagare.

2.3

Människors val av bostad kan bidra till en koncentration av personer med en viss etnisk bakgrund i särskilda områden. Detta är inget problem i sig, och det finns många exempel på framgångsrika områden med stor andel invånare från en och samma etniska grupp. I vissa områden finns emellertid olyckligtvis en koncentration av färgade och en mängd olika etniska minoriteter i privata bostäder av låg kvalitet och fattiga vita i subventionerade bostäder. En brist på samverkan, som delvis kan bero på den fysiska segregationen, kan leda till rädsla och misstro, som tenderar att öka eftersom segregerat boende oftast innebär segregation även vad avser skola och fritid.

2.4

Det mönster av ekonomisk och social underprivilegiering som präglar många minoritetsområden eller nedslitna områden innebär att många vanliga strategier och program för stadsförnyelse syftar till att hantera dessa problem som en del i ett stort åtgärdspaket. Bostadsåtgärder måste spela en viktig roll i dessa program och bör också finnas med i den bredare diskussionen om vilka konsekvenser åtgärderna och investeringarna får när det gäller att göra förnyelsen framgångsrik.

2.5

Det är viktigt att bostadsområdena återspeglar den kultur som företräds av de grupper som bor där. Lokala riktmärken som kulturcentrum, religiösa samlingsplatser, lokala marknader eller specialbutiker är viktiga när det gäller att bygga upp ett område. Organisationer som Habitat for Humanity kan tillhandahålla idéer för skapandet av nya bostäder som är öppna för alla (särskilt för sådana som av religiösa skäl inte kan ta lån eller pantsätta bostaden) genom andra, icke-traditionella sätt att möjliggöra eget ägande.

2.6

Den demografiska förändringen och arbetstagarnas rörlighet inom EU är två faktorer som påverkar behov och efterfrågan i fråga om bostäder. I vissa städer och regioner har byggnader övergivits eftersom invånarna har flyttat för att försöka finna arbete i andra regioner, vilket i sin tur har medfört minskad befolkning. I många medlemsstater står man inför nya problem, exempelvis äldre föräldrar som bildar familj senare i livet och därmed får färre barn, och äldre som lever längre, vilket medför en ökad efterfrågan på bostäder för en person. Regionerna måste vara medvetna om såväl de demografiska förändringarna som följderna av invandring och migrerande arbetstagare och anpassa sina bostadsstrategier därefter.

3.1

Regionkommittén rekommenderar Europaparlamentet att fortsätta den debatt som har inletts genom ett betänkande på eget initiativ (1) och infoga förslaget till en europeisk stadga för boende som antagits av Urban and Housing Intergroup i rapporten, eftersom EU inte kan fortsätta att blunda för medborgarnas oro när det gäller bostäder, som är en viktig beståndsdel i dagordningen för tillväxt och produktivitet.

3.2

Kommittén anser att man bör erkänna den roll som bostadspolitiken spelar när det gäller att stödja social och ekonomisk tillväxt. Anständigt boende i hållbara områden med en omgivande miljö av hög kvalitet – det är så folk vill bo. Att locka till sig människor innebär också att man lockar till sig investeringar och uppmuntrar hållbar ekonomisk tillväxt.

3.3

Kommittén rekommenderar att Jessica-instrumentet används i bostadspolitiken i de nya medlemsstaterna som ett verktyg som kan komplettera andra ERUF-initiativ för stadsförnyelse och stadsutveckling. I detta avseende rekommenderar ReK att bostadsfrågan integreras i strategier för hållbar stadsutveckling som kan finansieras genom Jessica. Användningen av finansieringstekniska planer kan bidra till genomförandet av en effektiv bostadspolitik, i synnerhet mikrokrediter för förnyelse och upprustning av bostäder som kan finansieras genom Jeremie-initiativet.

3.4

De nya medlemsstaterna bör öka de lokala myndigheternas ekonomiska resurser så att problemen med hållbar stadsutveckling och bostadsfrågan kan hanteras effektivt, utveckla nationella bostadsstrategier (program) för att stödja byggandet av kommunala och subventionerade bostäder samt avsätta medel för investeringar i infrastruktur.

3.5

Prioritet bör ges åt upprustning av nedgångna områden och användning av redan bebyggd mark för att bevara mer kompakta städer och förhindra att städerna breder ut sig okontrollerat och växer samman med landsbygdskommuner.

3.6

Regionkommittén föreslår att allmänheten får medverka i projekt för stadsförnyelse, särskilt när det gäller upprustning av nergångna områden där man måste återskapa en känsla av samhörighet och kontakter och band mellan de boende. I samband med detta bör tidigare erfarenheter från EU-stödda projekt (t.ex. EU-projektet Poseidon inom Interreg III C) beaktas och göras tillgängliga för medlemsstaterna.

3.7

ReK rekommenderar att alla medlemsstater ser över utbildningens roll för byggandet av hållbara områden. Att utbilda lokalbefolkningen i de färdigheter som krävs för att förbättra bostadsområdena, utveckla grönområden och förbättra energieffektiviteten kan lösa problem i nedgångna områden och ge nya arbetstillfällen.

3.8

ReK instämmer i slutsatserna från rådets informella möte i Bristol om hållbara samhällen att det är nödvändigt att öka kompetensen och grundkunskaperna hos stadsplanerarna. Mot den bakgrunden uppmanar kommittén kommissionen att vidta ytterligare åtgärder, i synnerhet i fråga om samarbete och överföring av goda metoder. Dessutom vill kommittén se att det upprättas ett europeiskt nätverk för insamling och spridning av goda metoder på området för intelligent energi inom boendet och i fråga om utbildning i energieffektivititet för de boende.

3.9

Kommittén rekommenderar en översyn av EU:s direktiv om byggnaders energiprestanda och noggrann kontroll av genomförandet i medlemsstaterna. Energieffektivitet i bostäder kan också främjas genom EU-program som ”Intelligent energi för Europa” eller Concerto-initiativet (sjunde ramprogrammet) under perioden 2007-2013.

3.10

Kommittén rekommenderar att man först och främst koncentrerar sig på att informera medborgarna om hur de kan spara energi. Det energibehov som ändå kvarstår bör tillgodoses genom prioritering av förnybara energikällor. I detta sammanhang rekommenderar kommittén att ytterligare medel anslås för forskning och information på detta område.

3.11

Kommittén anser att bostadsfrågan bör betraktas som en viktig beståndsdel i EU:s stadspolitik med tanke på det informella rådsmöte i Leipzig med ministrar som ansvarar för stadsplanering som äger rum i maj 2007.

3.12

Det krävs en holistisk syn på planeringen för att optimera de fysiska kopplingarna mellan landskap och byggnader, hem, arbetstillfällen och lokala tjänster. Därvid måste man, genom åtgärder på lokal, regional och nationell nivå, säkerställa att den mark som är nödvändig för framför allt subventionerat boende ställs till förfogande och att den också används ändamålsenligt.

3.13

Boendet måste också kopplas till tillhandahållandet av offentliga tjänster och till skapandet av den infrastruktur som krävs för att offentliga tjänster skall kunna tillhandahållas när det byggs nya bostäder, och man måste se till att befolkningsnivåerna är optimala för att kunna upprätthålla de nödvändigaste tjänsterna.

3.14

Den roll som organisationer och sammanslutningar för socialt boende har bör erkännas, eftersom de är flexibla och har ett direkt förhållande till områdena, och de kan därför tillhandahålla lösningar på problemen som är anpassade till invånarnas behov.

3.15

Kommittén anser att man bör beakta bostadsfrågans roll mot bakgrund av de demografiska förändringarna och integreringen av invandrare i EU:s invandringspolitik, och i samband med det erkänna den speciella roll som regionala och lokala myndigheter kan spela på området.

3.16

Den arbetsgrupp för stadsplanering med deltagare från olika generaldirektorat som kommissionen nyss inrättat bör betrakta bostadsfrågan som en viktig del i stadsplaneringen.

3.17

Kommittén ställer sig bakom den erkänsla som kommissionen i sitt meddelande om sociala tjänster av allmänt intresse ger åt subventionerat boende, när det gäller att uppnå målen i fördraget beträffande förstärkt social sammanhållning och grundläggande rättigheter.

3.18

ReK uppmanar medlemsstaterna att göra de administrativa förfarandena för ny- och ombyggnad av bostäder enklare och öppnare.

3.19

Regionkommittén rekommenderar att nätverket Urbact och det nya initiativet ”Regioner för ekonomisk förändring” skall användas för utbyte av sakkunskap och praxis mellan EU:s städer och regioner.

3.20

Slutligen bör EU:s direktiv om energieffektivitet också omfatta upprustning och renovering av befintliga bostadsbestånd som ett prioriterat åtgärdsområde. Målet bör vara att hindra nybyggnation på ny mark innan man har utnyttjat hela det befintliga bostadsbeståndet för att undvika att i onödan ytterligare belasta naturen.

30.6.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 146/19

—

Regionkommittén anser att det övergripande målet för unionens framtida havspolitik är att öka medvetenheten om och bevara de europeiska havens stora potential samt att utforma en aktiv havspolitik på ett sådant sätt att även framtida generationer kan ta del av de miljömässiga, ekonomiska, biologiska och kulturella rikedomar som haven erbjuder.

—

Regionkommittén uppmanar kommissionen att lägga fram en maritim handlingsplan för EU som bland annat omfattar följande åtgärder:

1.

Oceanerna och haven är en viktig grundval för livet på jorden. De upprätthåller en stor biologisk mångfald, bidrar till regleringen av klimatet, tillhandahåller viktiga resurser såsom livsmedel (fisk, alger, skaldjur etc.), energi och mineraler och fungerar som en viktig transportled, särskilt för den interkontinentala handeln.

2.

Europa är en sjöfartsidkande kontinent och behöver en integrerad havspolitik i överensstämmelse med ingressen till Förenta nationernas havsrättskonvention, där man bland annat har slagit fast att alla frågor som rör havsrätten skall lösas i en anda av ömsesidig förståelse och ömsesidigt samarbete och att problemen med havsarealerna hänger nära samman och måste analyseras i sin helhet på ett sådant sätt att de internationella transporterna underlättas och att man främjar en balanserad och effektiv användning av resurserna samt skyddar de levande varelserna i havet och havsmiljön i stort.

3.

En välfungerande havspolitik för EU bör ta hänsyn till de komplexa och ofta mycket varierande omständigheterna i olika delar av Europa. Särskild hänsyn bör tas till frågan om mångfald i naturen och tillgången till resurser samt nivån på resursutnyttjandet, dess hållbarhet och växelverkan mellan resursutnyttjande och mångfald.

4.

Haven och oceanerna har i sig ett värde för mänskligheten, varför hållbart utnyttjande av haven och skyddet av havsmiljön är målsättningar som Europeiska unionen aktivt måste verka för att uppnå.

5.

De lokala och regionala myndigheterna i framför allt kustområdena har stor erfarenhet på området, varför det regionala och lokala intresset för utvecklingen av den framtida havspolitiken är stort.

1.1

Regionkommittén välkomnar grönboken, där man försöker ge en övergripande beskrivning av de viktigaste faktorerna när det gäller att upprätta en gemensam havspolitik.

1.2

ReK välkomnar också det övergripande tillvägagångssättet, där politiken för olika viktiga sektorer, såsom transport, industri, hamnar, fiske, energi, miljö och turism, integreras i en gemensam europeisk havspolitik.

1.3

ReK noterar kommissionens åsikt att detta övergripande angreppssätt måste avspeglas i en integrerad förvaltningsstrategi på europeisk, nationell, regional och lokal nivå.

1.4

Regionkommittén betonar att man inom de olika områdena för EU:s havspolitik bör beakta nödvändigheten av internationell samordning för att garantera att de åtgärder som vidtas för ett hållbart utnyttjande av haven och oceanerna och för att skydda miljön blir effektiva.

1.5

Kommittén stöder grönbokens krav på att de kriterier som fastställts i Lissabonagendan och i den temainriktade strategin för skydd och bevarande av den marina miljön måste beaktas i unionens framtida havspolitik.

1.6

Kommittén ser positivt på kommissionens omfattande och långvariga samrådsprocess som inkluderar alla berörda aktörer och medborgare, vars ståndpunkter bör tas i beaktande vid utformningen av unionens framtida havspolitik.

1.7

Regionkommittén håller med om att insamling och överskådlig spridning av information utgör en viktig förutsättning för att man skall kunna jämka samman olika sektorsspecifika politiska strategier och intressen.

1.8

ReK står fast vid sitt erbjudande att fungera som en viktig partner i den pågående samrådsprocess som inleddes i och med grönboken, och framhåller nyttan av en långsiktig upplysningskampanj som även engagerar de lokala och regionala myndigheterna, och som därigenom säkerställer att de EU-medborgare som berörs mest direkt av en sådan ny politik inte endast förstår vad som föreslås utan också uppmuntras att föra fram sina ståndpunkter, idéer och farhågor.

1.9

Kommittén uppskattar att kommissionen fäster stor vikt vid den regionala dimensionens roll i förvaltningen av maritim verksamhet, och framhåller de lokala och regionala myndigheternas betydelse vid utformningen och genomförandet av unionens framtida havspolitik.

1.10

Regionkommittén anser att man måste ta vederbörlig hänsyn till lokala och regionala samt ekoregionala särdrag i större eller mindre europeiska havsområden som Östersjön, Svarta havet, Engelska kanalen, Medelhavet, Nordsjön och norra Atlanten. Det gäller också haven kring EU:s yttersta randområden: Atlanten längs den afrikanska kusten, Karibiska havet och Indiska oceanen, som öppnar för EU:s närvaro i hela världen.

1.11

Regionkommittén välkomnar kommissionens ståndpunkt beträffande de lokala och regionala myndigheternas roll vid genomförandet av de principer och mål som fastställs i den nya havspolitiken, och bekräftar att man gärna deltar i utformningen av de framtida politiska prioriteringarna och regelbundet mottar information om utvecklingen beträffande denna politik.

1.12

ReK betonar att det föreliggande utkastet till yttrande behandlar två grundläggande frågor som bör besvaras så fort som möjligt, nämligen ”Hur kan en ny europeisk havspolitik genomföras?” och ”Finns det ett mervärde i en framtida integrerad strategi jämfört med den nuvarande sektorsinriktade havspolitiken?”.

1.13

Regionkommittén står fast vid sin åsikt att det övergripande målet för unionens framtida havspolitik är att öka medvetenheten om och bevara de europeiska havens stora potential samt att utforma en aktiv havspolitik på ett sådant sätt att även framtida generationer kan ta del av de miljömässiga, ekonomiska, biologiska och kulturella rikedomar som haven erbjuder.

1.14

Kommittén är medveten om behovet av att samla in och grundligt analysera en tillräckligt stor mängd uppgifter samt säkerställa tillgången till information och därigenom göra det möjligt för beslutsfattare och berörda aktörer att fatta välgrundade beslut som bygger på de senaste vetenskapliga rönen från spetsforskning inom marinbiologi, teknik och innovation.

1.15

Kommittén uppmuntrar ett deltagande bland lämpliga aktörer från olika berörda politikområden och välkomnar kommissionens satsning på att öka medvetenheten bland allmänheten om den maritima sektorn i allmänhet och denna politik i synnerhet.

1.16

Regionkommittén anser att genomförandet av en integrerad havspolitik för EU inte bör hindra parallella framsteg i fråga om enskilda åtgärder som avser vissa delar av den maritima verksamheten under förutsättning att åtgärderna genomförs på ett miljömässigt hållbart sätt.

1.17

Kommittén betonar att utformningen och genomförandet av EU:s havspolitik bör grunda sig på subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

1.18

ReK stöder förslaget om europeiska territoriella pakter och är förvissad om att dessa pakter gör det möjligt att på ett flexibelt och effektivt sätt samt på frivillig basis förverkliga unionens viktigaste politiska mål och prioriteringar samt säkerställa en effektiv förvaltning av trepartsavtal och trepartsöverenskommelser i syfte att finna lösningar som avspeglar medborgarnas intressen, i enlighet med vad som ursprungligen föreslogs av Europeiska kommissionen.

1.19

Regionkommittén välkomnar utvecklingen av konkreta åtgärder för att nå de viktigaste målen i grönboken, såsom medborgarnas och samhällets välfärd, ett hållbart utnyttjande av de maritima resurserna, utvecklingen av god maritim förvaltning och ökad medvetenhet bland medborgarna om det europeiska maritima arvet, samtidigt som man bevarar den kulturella mångfalden på lokal och regional nivå.

1.20

Kommittén anser att en maritim handlingsplan för EU med ett antal konkreta riktlinjer inklusive en trestegsstrategi bör inrättas: För varje riktlinje bör man fastställa ett mål, en detaljerad beskrivning och ett förslag beträffande genomförandet. Det sistnämnda bör helst fastställas senast år 2008 medan förslagen beträffande de ekonomiska åtgärderna bör läggas fram senast år 2007.

2.1.1

Man bör upprätta en förteckning över exempel på existerande bästa praxis på nationell, regional och lokal nivå, särskilt vad gäller regionala ekonomiska kluster, forskningsnätverk, samarbete mellan den offentliga och privata sektorn, fysisk planering och goda förvaltningsformer, samt främja existerande exempel på bästa praxis och spridningen av dessa till andra regioner och enheter.

2.1.2

Man bör uppmuntra och stödja regioner att utveckla sådana exempel på bästa praxis och därmed också europeiska centrum för maritim spetskunskap.

2.1.3

Kustregionernas och öregionernas roll som viktiga enheter för utformning, genomförande och utvärdering av politiken bör förstärkas.

2.1.4

Man bör inrätta ett europeiskt maritimt forum där ett regelbundet, effektivt och resursbesparande utbyte av exempel på bästa lösningar på europeisk, nationell och regional och lokal nivå kan stödjas, och där kommissionen och Regionkommittén medverkar.

2.1.5

Särskilda strategiska planer bör utvärderas och samordnas, i överensstämmelse med riktlinjerna i den temainriktade strategin för skydd och bevarande av den marina miljön där man förespråkar inrättandet av större marina regioner. Planerna bör föreslås av kommissionen och utarbetas av medlemsstaterna och omfatta de europeiska oceanerna, Nordostatlanten och Arktiska havet samt de delvis inneslutna större och mindre haven som Medelhavet, Östersjön, Nordsjön, Svarta havet och Engelska kanalen. Helsingforskonventionens verkställande organ HELCOM har redan inlett arbetet med en handlingsplan för Östersjön – ett ambitiöst och omfattande projekt som för den maritima strategin kan ses som ett pilotprojekt eller en studie. En sådan plan bör därför utarbetas i samarbete med denna instans.

2.1.6

Man bör stödja tematiska regionala nätverk vars syfte är att utveckla gemensamma projekt på områdena transport, förstärkning och förbättring av infrastrukturer, miljöskydd, samordning av fisket och handelssamarbete. Man bör även ta redan existerande fiskeråd i beaktande.

2.2.1

Man bör framför allt förbättra databaser på lokal och regional nivå med hjälp av GIS-relaterade system och inkludera geografiskt integrerade land- och havsbaserade uppgifter från satelliter, flygplan och bojar, såsom den lokala havsvattennivån, fartygs rörelser och klimatuppgifter, som leder fram till havsövervakningssystem.

2.2.2

Uppgifter om de ekonomiska och miljömässiga aspekterna av de enskilda marina resurserna och deras sociala inverkan bör samlas in och ett enhetligt europeiskt havsregistersystem skapas.

2.2.3

Övervakning av fiskbestånden i gemenskapsvattnen och de migrerande arterna bör företas och en modell för insamling av uppgifter om utnyttjande av fiskbestånden bör införas genom främjande av ett telematiknät för fiskmarknaden med anslutning till databanker.

2.2.4

Man bör beakta förslaget om att inrätta ett europeiskt marint övervaknings- och datanätverk (European Marine Observation and Data Network – EMODN), och framhålla att nätverket bör användas till att förena existerande och nya marina data, och därigenom möjliggöra långsiktig övervakning och en riskbedömning av hög kvalitet, i synnerhet med avseende på sådana frågor som sjöfartssäkerheten, utforskningen och utnyttjandet av naturresurserna samt skydd av den marina miljön och dess biologiska mångfald.

2.2.5

Det integrerade tillvägagångssättet bör beaktas i mycket större utsträckning i framtida forskningsprogram.

2.2.6

En närmare koppling mellan redan existerande europeiska forskningsinstitut bör stödjas, med sikte på ett nätverk av ”europeiska havsforskningsinstitut” i syfte att ytterligare stimulera till sameuropeiska forskningsprojekt inom havsforskningen. Detta leder till hög kvalitet i den europeiska havsforskningen och ger denna en ledande ställning på området.

2.2.7

Forskningsfartyg och omfattande utrustning bör samlas i ett europeiskt nätverk för havsforskning för att göra mätsystemen enhetliga, öka kostnadseffektiviteten och förbättra kvaliteten. Detta förfarande bör stödjas genom gemensamma upphandlingsförfaranden som skulle kunna främjas via Europeiska investeringsbanken.

2.2.8

Användningen av de förnybara resurser som omnämns i grönboken bör stödjas, bland annat vindenergi genererad till havs och vågenergi, under förutsättning att de är förenliga med andra socioekonomiska och miljömässiga aktiviteter och intressen, liksom ytterligare forskning och innovation på detta område.

2.2.9

Man bör undersöka CO2-lagring i uttömda marina olje- och gasfält.

2.2.10

Man bör öka ansträngningarna avseende utvecklingen av vetenskapliga och tekniska genombrott inom havsforskningen, såsom marin (”blå”) bioteknik, styrningssystem för navigering och turistverksamheten, och därvid också gripa sig an nuvarande och eventuella framtida hot i synnerhet med avseende på klimatförändringar, minskande fiskbestånd, ohållbar turism och demografiska förändringsmönster för kustbefolkningen. Man bör följaktligen utarbeta och främja lättillgängliga incitament som främjar forskning och utveckling inom dylika områden.

2.2.11

Det bör utformas incitament som främjar forskning och utveckling beträffande hållbar fiskodling genom utarbetande av föreskrifter för uppfödning som producenterna måste rätta sig efter, med vetskap om att fisk utgör ett mycket viktigt baslivsmedel och att fiskodling är en mycket resursintensiv process.

2.2.12

Man bör intensifiera analysen av eventuella hot mot den europeiska havsmiljön, framför allt sådana som uppkommer på grund av klimatförändringarna och den därav följande höjningen av havsnivån. Övervakningen av den tektoniska aktiviteten under havsytan bör också intensifieras, och lämpliga motåtgärder bör fastställas.

2.2.13

Man bör uppmuntra till användning och utveckling av föreskrifter för fiskuppfödning för ekologiskt vattenbruk.

2.2.14

Man bör uppmuntra och främja forskning som syftar till att ta fram parametrar som kan bidra till att fastställa graden av miljömässig och samhällelig hållbarhet för all mänsklig aktivitet (fiske, vattenbruk, fritidssjöfart, turism och rekreation, transporter, energi, etc.) med anknytning till havet.

2.3.1

Det bör läggas fram en strategi för hur Europeiska unionen skall kunna behålla och utöka sina marknadsandelar inom den maritima ekonomins olika sektorer i den globala konkurrensen, samtidigt som hållbarhet, ekonomiska och tekniska faktorer beaktas.

2.3.2

Det bör i detalj utredas i vilken omfattning olika ekonomiska sektorer (t.ex. områdena energi, transport, turism, fiske, marin bioteknik och varvsindustrin) för närvarande bidrar till unionens konkurrenskraft och innovativa verksamhet, i synnerhet i ljuset av de mål och prioriteringar som fastställts i Lissabonagendan.

2.3.3

Man bör presentera vetenskapliga uppgifter om huruvida och i vilken omfattning dessa olika ekonomiska sektorer kommer att bidra till

2.3.4

En fortsatt utveckling av kontakterna mellan forskning och näringsliv bör uppmuntras, framför allt maritima kluster. Genom att inrätta en maritim klusterkonferens för EU skulle man skapa ett idealiskt forum där forskare och näringslivet regelbundet kan mötas och interagera.

2.3.5

Transportsektorns roll inom ramen för den framtida havspolitiken bör förstärkas, eftersom transporterna utgör en av de viktigaste övergripande maritima aktiviteterna.

2.3.6

Identifieringen av höghastighetsvattenvägar bör stödjas, och det bör noteras att detta ambitiösa projekt kommer att leda till att omfattningen av transporterna på de europeiska haven kommer att öka när projektet slutförs år 2010. Kommittén uppmanar kommissionen att ge medlemsstaterna incitament till att genomföra en mer aktiv kontroll av föroreningsläget på de större farlederna till havs. Det vore lämpligt att utnyttja den nya GMES-tekniken (global övervakning för miljö och säkerhet) för detta ändamål.

2.3.7

Insatserna för att färdigställa havsterminalerna bör förstärkas med utgångspunkt i terminaler som har en tydlig intermodal inriktning med tanke på att förverkligandet av vissa TEN-T-projekt som berör den maritima dimensionen släpar efter.

2.3.8

Öarnas hamninfrastrukturer och transportförbindelser bör förbättras och öarnas tillgång till de kontinentala marknaderna säkerställas. I detta sammanhang bör man specificera och vidta nödvändiga åtgärder för att inbegripa regionerna i de yttersta randområdena. Sjötransporterna av varor och människor till fastlandet och mellan öar måste också vara tillräckligt frekventa till en rimlig kostnad. Utvecklingen av sekundära nätverk måste påskyndas så att öarna, och särskilt regionerna i de yttersta randområdena, utan onödiga förseningar får fullt utbyggda förbindelser med höghastighetsvattenvägar.

2.3.9

Samarbetet med medlemsstaterna och havsregionerna för att förstärka, förbättra och bygga ut sjötransportlederna måste fortsätta, och man måste se till att vederbörlig hänsyn tas till sjötransportlederna som en del av de transeuropeiska nätverken.

2.3.10

Det bör utföras en studie om fördelarna och nackdelarna med att införa en gemensam europeisk flagga.

2.3.11

En förstärkning av de strategiska hamnarna bör utgöra en prioritering vid utvecklingen av den framtida havspolitiken. Parallellt härmed bör man låta utföra en studie om de större hamnarnas förbindelser med övriga hamnar och en eventuell utlokalisering och decentralisering av vissa hamnaktiviteter till mindre centrum.

2.3.12

Man bör skapa ett nätverk av europeiska skolor för marina yrken för att förbättra utbildningen av sjöfolk och formalisera karriärmöjligheterna som ett verktyg för att säkerställa att unionen har en professionell och kvalificerad arbetsstyrka. Ett förslag om utbildning och livslångt lärande inom alla maritima sektorer, inte enbart sektorer med direkt koppling till sjöfart, bör läggas fram.

2.3.13

Det bör säkerställas att det finns ett regelverk inom hela EU som omfattar minimiregler avseende anställning och arbetsvillkor för att skydda arbetstagare inom sjöfarten mot missbruk och att regelverket verkligen tillämpas.

2.3.14

Det bör utvecklas nya ramar för upprättandet av en samordnad strategi för hur en hållbar maritim turism skall kunna skapas i EU särskilt med hänsyn till regionernas behov. Härvid bör man komma ihåg att den maritima turismen i hög grad bidrar till den maritima ekonomin och att den har en utmärkt tillväxtpotential, men att den också delvis bidrar till ökade föroreningar i kustområden, ett ohållbart utnyttjande av resurserna och slitage på den naturliga miljön i kustområden.

2.3.15

En ytterligare utveckling i EU av vindkraftsanläggningar till havs bör underlättas. Detta innebär att man bör främja projekt som syftar till att finna lösningar på problemen med flera olika ansvarsområden på nationell, regional och lokal nivå, särskilt i anslutning till kabelledningar eller kombinerad användning, t.ex. vindturbiner och musselodling.

2.3.16

Det bör så fort som möjligt läggas fram ett förslag om utvecklingen av nya tekniska genombrott vad gäller andra förnybara havsrelaterade energikällor, såsom tidvatten och havsströmmar, där EU skulle kunna utveckla ett strategiskt ledarskap på global nivå.

2.3.17

Utvinningen av traditionella havsrelaterade energikällor, såsom olja och gas, bör regleras på basis av noggrant fastställda normer för miljösäkerhet och utvinningen bör övervakas effektivt.

2.3.18

Strategier för de åtgärder som krävs för att skydda kusterna bör utvecklas, utgående från de prognoser som gjorts beträffande den stigande havsnivån och förändrade väderleksförhållanden. Härvid bör redan existerande strategier, såsom den som fastställdes under Vadehavsforumet, beaktas.

2.3.19

Regionkommittén anser att man måste verka för internationella avtal som syftar till att uppnå ett hållbart utnyttjande av de gemensamma fiskbestånden (migrerande arter).

2.3.20

Forskningsprojekt bör genomföras för utveckling av ankringssystem som kan förhindra att vattenväxten posidonia oceanica skövlas i särskilt värdefulla områden.

2.3.21

Man bör inrätta en offentlig struktur i kustområdena som bland annat omfattar miljöövervakning, gränsövervakning, sjöräddning, fiskeriövervakning, hälsovård och räddningstjänst för personer som arbetar till havs.

2.4.1

Man måste visa hur miljön kan skyddas och återställas på ett effektivt sätt samt införa skyddskrav på en gemensam europeisk nivå och säkerställa ekosystemens och livsmiljöernas kvalitet i kustområden och till havs.

2.4.2

Det är viktigt att klargöra hur den tematiska havsmiljöstrategin och direktivet om en marin strategi skall införlivas i den framtida övergripande havspolitiken och att ta hänsyn till Regionkommitténs förslag om ändrade tidsramar. För att bli så effektiva som möjligt bör dessa tidsramar samordnas med andra viktiga gemenskapsprogram, såsom projekt inom strukturfonderna och gemenskapens jordbruksfonder.

2.4.3

Man bör samordna och hjälpa de marina regionerna att hitta nya sätt att skydda miljön och i synnerhet att skyddsförklara transregionala och/eller transnationella havsområden, ta fram konkreta förslag om hur man skall uppnå en kraftig minskning av radioaktiva utsläpp, föroreningar från fartyg (särskilt gaser, avfall och barlastvatten; det sistnämnda kan bidra till introducering av främmande arter) och de skador som mänsklig aktivitet förorsakar på de livsmiljöer till havs som är av särskilt intresse och som nämns i habitatdirektivet. Man bör också stödja åtgärder för att bevara kvaliteten på ekosystemen och livsmiljöerna i kustområden och till havs samt ha i åtanke att ekonomisk näringsverksamhet kan ha en betydande påverkan på havsmiljöns tillstånd, framför allt genom utsläpp av näringsämnen i havet.

2.4.4

Det behövs en detaljerad beskrivning av var och hur miljövänlig teknik kan ersätta traditionell teknik, och även ekonomiska incitament och stödprogram som uppmuntrar och underlättar ett sådant teknikskifte.

2.4.5

Man bör öka trycket på och vidta rättsliga åtgärder mot dem som bryter mot lagar och normer, främst när det gäller illegal dumpning av avfall till havs, illegalt fiske och illegala transporter av människor och varor.

2.4.6

Det behövs säkrare sjöfartsleder och man bör därför undersöka möjligheten att införa lotsplikt för oljefartyg och andra fartyg med farligt gods samt allmän lotsplikt i smala sjöfartsleder.

2.4.7

Man bör stödja projekt för att anpassa eller förbättra hamnanläggningar för mottagning av oljeblandat vatten och främja tekniska innovationer vid transport och hantering av olja, även för att undvika introducering av invasiva främmande arter.

2.4.8

Man bör stödja och uppmuntra internationella avtal vars syfte är att bevara kommersiellt intressanta fiskbestånd av utpräglat migrerande arter, i och med att åtgärder som tillämpas enbart på gemenskapens flottor inte märkbart påverkar skyddet av bestånden.

2.4.9

Ett nätverk för europeiska marina skyddsområden och övervakning bör inrättas, framför allt mellan EU:s medlemsstater och grannländerna, för att främja utbyte av erfarenheter och välfungerande metoder på förvaltningsområdet.

2.4.10

Man bör stödja initiativ som syftar till att utforma regler för hantering av fartygens barlastvatten eftersom det kan ge spridning åt främmande arter som kan bidra till förlust av biologisk mångfald.

2.5.1

Man bör sammanställa en förteckning över befintliga finansieringsinstrument för havspolitiska åtgärder på EU-nivå – till exempel strukturfonderna, förordningen om Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, Europeiska fiskerifonden, fonden för livslångt lärande och sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling – och undersöka deras effektivitet i avsikt att bedöma om de behöver förenklas eller få ökad uppmärksamhet.

2.5.2

Det behövs ett kompendium med information om de projekt i den maritima sektorn som redan finansieras av kommissionen.

2.5.3

Det integrerade tillvägagångssättet bör beaktas i mycket större utsträckning i framtida finansieringsprogram (från 2014 och framåt).

2.5.4

Kommissionen bör undersöka möjligheten att se över EU:s finansieringssystem och införa ett enda förenklat system för alla eller de flesta maritima frågor i en europeisk kust- och öfond.

2.5.5

Regionkommittén anser att man bör ge ekonomiskt stöd till krisdrabbade områden med ett särskilt biologiskt, miljömässigt eller arkitektoniskt värde, där ekonomin är starkt beroende av maritim verksamhet.

2.5.6

Man bör också se över EU:s gällande lagstiftning ur en mer maritim synvinkel och ta itu med flaskhalsar och felande länkar i åtgärdernas integrationspotential samt överväga bättre reglering av befintlig lagstiftning.

2.5.7

Man bör utforma och tillämpa särskilda finansiella instrument på områden av högt miljömässigt och kulturellt värde som kännetecknas av ett småskaligt kustfiske som ibland kompletteras med småjordbruk, där befintliga finansiella instrument inte kan sättas in på grund av att de små företag som är verksamma i området inte uppfyller de ekonomiska och storleksmässiga kraven.

2.5.8

Man bör inrätta finansieringsinstrument riktade till kust- och öregionerna som skall bidra till att täcka kostnaderna för de åtgärder som dessa regioner i hela Europeiska unionens allmänna intresse genomför, nämligen kampen mot narkotikasmuggling, bekämpandet av människosmuggling och illegal invandring, åtgärder mot förorening av havet och kontroll av exklusiva ekonomiska zoner.

2.5.9

Man bör utöka det internationella samarbetet och säkerställa tillämpning av internationell rätt med utgångspunkt i UNCLOS.

2.6.1

Kommissionen bör undersöka hur man på ett effektivt sätt kan utnyttja fysisk planering och en integrerad kustförvaltning, med särskild hänsyn tagen till öarnas situation, för att stödja integrationen av sektorspecifika åtgärder i områden som kan behövas för olika ändamål.

2.6.2

Man bör utforma ett kraftfullt geografiskt verktyg för den marina sektorn i likhet med det landbaserade geografiska informationssystemet Inspire.

2.6.3

Det är viktigt att snarast börja överväga behovet av att inrätta en europeisk kustbevakning och kartlägga de marina regionernas särskilda behov.

2.6.4

Man bör också undersöka hur man på ett bättre sätt kan utnyttja EU:s finansiella instrument (i) på kort sikt för att stödja de medlemsstater eller regioner som direkt påverkas av den ständigt växande vågen av illegal invandring och (ii) på längre sikt hjälpa tredje länder att uppnå en högre politisk och ekonomisk utvecklingsnivå och därmed dämpa deras medborgares vilja att ta sig in illegalt i EU. I detta sammanhang stöder ReK förslaget från Europaparlamentets budgetutskott att man skall inrätta en byrå på Malta med särskilt ansvar för frågor som rör illegal invandring och asylsökande tredjelandsmedborgare.

2.6.5

Förutom de nationella myndigheterna behöver lokala och regionala myndigheter ökat stöd för att ta emot nyanlända migranter på sitt eget territorium.

2.6.6

Man måste beakta inlandsdimensionen och växelverkan mellan inlandsområden, inre vattenvägar, kustområden och havet för att klargöra förbindelserna mellan dessa områden.

2.6.7

Man bör vidareutveckla och tillämpa de strängaste normerna för sjöfartssäkerhet i europeiska farvatten för att undvika fartygsolyckor till havs, i kustområden och i hamnar.

2.6.8

Det behövs särskilda program och åtgärder för öar och unionens yttersta randområden på grund av deras speciella villkor och svårigheter, framför allt när det gäller verksamhet som

2.6.9

Det krävs strategier på kort och medellång sikt för att begränsa det växande missbruket av Europas hav, inte minst när det gäller smuggling av människor till Europa.

2.6.10

Man bör undersöka nackdelarna för den ekonomiska aktiviteten till följd av havsregionernas perifera läge och utforma sjötransportåtgärder baserade på sammanhållning för att förbättra dessa regioners integration i Europa.

2.6.11

Man bör genomföra praktiska försök med integrerad kustförvaltning som kan ligga till grund för att bygga upp och främja organisatoriska strukturer och rutiner i en samordningsinsats mellan de olika förvaltningarna, samt uppmuntra lokalbefolkningens delaktighet i beslut som rör kustområden.

2.7.1

Planen bör som ett led i en pågående process innehålla ett förslag som syftar till att systematiskt öka allmänhetens kännedom om maritima frågor, däribland aspekter rörande den gemensamma marina traditionen, kulturen och identiteten i Europa.

2.7.2

Planen bör också innehålla ett förslag om hur den maritima dimensionen skulle kunna ingå i det europeiska året för interkulturell kommunikation 2008.

2.7.3

För att öka allmänhetens medvetenhet om dessa frågor bör man utforma en systematisk strategi för en modern havspolitik som är fast förankrad på gräsrotsnivå och praktiskt genomförbar.

30.6.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 146/27

—

Regionkommittén föreslår att bestämmelserna för Europeiska tekniska institutets (ETI) styrelse utformas på ett sätt som balanserar behovet av oberoende när det gäller ETI:s dagliga verksamhet och behovet för medlemsstaterna och EU:s institutioner att slå vakt om EU:s intressen, till exempel genom en översyn vart femte år av en särskild grupp med representanter för medlemsstaterna.

—

ReK beklagar att förslaget inte anslår tillräckligt med nya resurser till forskningen. Regionkommittén yrkar på att resurser inte tas från gemenskapens nuvarande forskningsanslag, utan att man i stället försöker hitta alternativa finansieringskällor inom den privata sektorn och att dessa garanteras av tydliga bestämmelser. Kunskaps- och innovationsgrupperna bör uppmuntras att bli långsiktigt ekonomiskt bärkraftiga, och deras budget skall regelbundet ses över mot bakgrund av deras resultat.

—

Regionkommittén föreslår att ETI inledningsvis inte utfärdar egna examensbevis, utan att man utformar en logotyp som sedan kan tilldelas av ett samarbetande universitet inom en kunskaps- och innovationsgrupp.

—

ReK önskar att man vid urvalet av partnerskap skall beakta såväl dess kvalitet som visad potentiell kvalitet i fråga om utbildning, forskning och innovationer. Regionkommittén anmodar kommissionen att ange hur dessa två kriterier kommer att mätas.

—

ETI bör instrueras att vid urvalet av kunskaps- och innovationsgrupper premiera ansökningar från partnerskap som har kontakter med strukturerade forskningsgrupper och engagerar regionala och lokala myndigheter. Små och medelstora företag bör uttryckligen omnämnas som potentiella partnerorganisationer.

1.

Kommissionens andra meddelande och förslaget till förordning om ett europeiskt tekniskt institut utgör ett klart steg framåt mot inrättandet av ett sådant institut.

2.

Även om det inte är möjligt för alla forskningsinstitut i EU att medverka direkt i ETI, kommer allas strävan att via kunskaps- och innovationsgrupper bli en del av det att förbättra forskningsmiljön genom en förstärkning av kunskapstriangeln, som består av utbildning, forskning och innovation.

3.

Förbättringen av kunskapstriangeln, och särskilt utvecklingen av starka partnerskap mellan näringsliv och forskning, kommer att innebära ett betydande bidrag till en stärkt konkurrenskraft i EU.

4.

En välavvägd regional utveckling kan främjas om ETI:s kunskaps- och innovationsgrupper, som skall ha sin tyngdpunkt i de bästa företagsanknutna teamen, samverkar med regionala och lokala organ för ekonomisk utveckling.

1.1

Regionkommittén välkomnar detta andra meddelande som ett positivt bidrag till debatten om inrättandet av ett europeiskt tekniskt institut (ETI) och som ett bidrag till att uppnå Lissabonmålen.

1.2

Regionkommittén välkomnar det balanserade tillvägagångssätt som kommissionen tillämpat under utarbetandet av förslaget till förordning, bl.a. att titeln ”kunskapsgemenskap” ändrats till ”kunskaps- och innovationsgrupper”. Regionkommittén ställer sig även positiv till att de lokala och regionala förvaltningarna inkluderas som potentiella partnerskapsorganisationer för kunskaps- och innovationsgrupperna. Kommittén har dock en del invändningar mot vissa delar av förslaget.

1.3

ReK stöder både detta initiativ, som syftar till att stärka relationerna mellan kunskapstriangelns tre pelare, dvs. utbildning, forskning och innovation, och förslaget att utjämna den innovationsklyfta som finns i Europa.

1.4

Vi upprepar vår åsikt att det inte går att godtyckligt ”kopiera” lyckade forsknings- och innovationsmodeller och att EU i stället borde försöka bygga vidare på framgångsrika modeller för bästa praxis när det gäller relationerna mellan forskning, innovation och utbildning i EU.

1.5

Vi anser att det är viktigt att alla nyckelaktörer i kunskapstriangeln, de främsta forskarlagen, näringslivet och de offentliga myndigheterna medverkar i ETI. Ett system med två nivåer bör undvikas till varje pris.

1.6

Vi anser att vissa delar av förslaget fortfarande är problematiska.

1.7

ReK beklagar att det nya lagstiftningsförslaget inte anslår tillräckligt med nya resurser till forskningen och att förslaget inte innehåller några tydliga bestämmelser som garanterar finansiering från den privata sektorn.

1.8

Regionkommittén yrkar på att resurser inte tas från gemenskapens nuvarande forskningsanslag (ramprogrammet för forskning och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation), utan att man i stället försöker hitta alternativa finansieringskällor inom den privata sektorn.

1.9

ReK understryker att de lokala och regionala myndigheterna har ett avgörande inflytande på villkoren för att skapa den samverkan som leder till innovation.

1.10

Vi vill erinra kommissionen om den viktiga roll som spelas av de lokala och regionala myndigheterna, och särskilt deras ekonomiska partnerskap, när det gäller att skapa förutsättningar för samverkan mellan de tre delarna i kunskapstriangeln, t.ex. stimulans av klusterutveckling, tillhandahållande av infrastruktur för företagskuvöser, främjande av investeringar från näringslivet, osv.

1.11

Vi vill också påminna kommissionen om att de regionala och lokala myndigheterna är bäst lämpade att uppmuntra små och medelstora företag att arbeta inom ett forskningspartnerskap och att främja partnerskap mellan näringsliv och universitet som kan utvecklas framgångsrikt i den regionala/lokala miljön, med beaktande av rådande och framtida omständigheter, politiska åtgärder, pådrivande och attraherande faktorer (”push and pull factors”), osv.

1.12

Kommittén betonar vidare att ETI:s huvudsakliga fokus bör vara innovation, kunskapsöverföring och marknadsorienterade projekt.

2.1

Regionkommittén rekommenderar att ETI kombinerar styrkan i EU:s globalt erkända spetsuniversitet och deras forskare och forskningsinstitut, och de bästa forskarlagen från andra universitet och forskningsinstitut i EU som har potential att bli spetsuniversitet.

2.2

Vi uppmanar därför kommissionen att samarbeta med de universitet och forskningsinstitut som har stor erfarenhet av kunskapstriangeln i praktiken. Om ETI misslyckas med att samverka med EU:s mest framstående universitet och forskningsinstitut kommer det att få konsekvenser för hur ETI uppfattas globalt.

2.3

Vi vidhåller att skapandet av kunskaps- och innovationsgrupperna måste vara en nedifrån-och-upp-process som utgår från ett urval av redan existerande spetssamarbete mellan forskning och näringsliv.

2.4

Vi välkomnar att urvalsprocessen till kunskaps- och innovationsgrupperna måste vara öppen, så att forskarlag med potential får möjlighet att ansluta sig till ETI. Alla universitet och forskningsinstitut, såväl stora som små, bör kunna känna att deras bästa forskarlag har möjlighet att aktivt medverka i ETI, om bara struktur, partnerskap och policy är de rätta. Regionkommittén beklagar dock att huvudkriteriet ”kvalitet i fråga om utbildning och forskning” inte hänför sig till potentiell kvalitet. Regionkommittén anmodar kommissionen att ange hur dessa två kriterier kommer att mätas.

2.5

ReK menar att ett sätt att stärka förhållandet mellan forskningen och den privata sektorn i kunskaps- och innovationsgrupperna kan vara att uppmuntra och sporra dem att bli långsiktigt ekonomiskt bärkraftiga. Detta synsätt bör inkluderas i förslaget till förordning.

2.6

När det gäller examensbevis motsätter sig Regionkommittén kommissionens förslag att ETI skall utfärda egna examensbevis, och rekommenderar att ETI inledningsvis inte utfärdar egna examensbevis, utan att man utformar en logotyp som sedan kan tilldelas av ett partneruniversitet inom en kunskaps- och innovationsgrupp. I annat fall riskerar ETI-examensbeviset att stöta bort ledande universitet.

2.7

Vi föreslår att ETI-logotypen under de första åren bör inskränkas till ett mastersprogram med specifika inslag, t.ex. praktik inom industrin, tvärvetenskaplig samverkan och entreprenörsutbildning, osv.

2.8

Vi insisterar på att det privata näringslivet skall vara skäligt representerat i styrelsen, som med rätta självständigt bör utforma ETI:s strategiska dagordning.

2.9

Regionkommittén föreslår att bestämmelserna för ETI:s styrelse utformas på ett sätt som balanserar behovet av oberoende när det gäller ETI:s dagliga verksamhet och behovet för medlemsstaterna och EU:s institutioner att slå vakt om EU:s intressen, till exempel genom en översyn vart femte år som görs av en särskild grupp med representanter för medlemsstaterna.

2.10

Vi uppmanar kommissionen att i sina riktlinjer instruera styrelsen att vid urvalet av kunskaps- och innovationsgrupper premiera ansökningar från partnerskap som engagerar regionala och lokala myndigheter och som har kontakter med strukturerade forskningsgrupper som samarbetar tekniskt och vetenskapligt med universitet, forskningsinstitut och företag som bedriver långsiktig forskning.

2.11

Vi erinrar kommissionen om den avgörande roll för klusterutveckling som de regionala och lokala myndigheterna har via sin politik och sina investeringar i infrastruktur, vilket leder till ett starkt samarbete mellan universitet och näringsliv.

2.12

ReK föreslår att man sätter upp mål för styrelsen vilka kan användas för att bedöma den strategiska inriktningen och utvärdera ETI:s resultat. Resultatmätningen kan omfatta indikatorer för utvärdering av ETI:s förmåga att ta fram konkreta ”säljbara” lösningar på problem som små och medelstora företag, handel och näringsliv står inför.

2.13

ReK uppmanar kommissionen att undvika att låta den starka och positiva drivkraften bakom inrättandet av ETI leda till en försvagning av satsningen på Europeiska forskningsrådet som den främsta motorn för grundforskning. ETI:s styrelse bör i största möjliga mån skapa starka band med Europeiska forskningsrådet och bygga upp en organisation som säkerställer komplementaritet och undviker vattentäta skott eller överlappning mellan de två organen.

2.14

Vi föreslår att ETI inrättar kunskaps- och innovationsgrupper gradvis, så att man kan dra lärdom av vunna erfarenheter och anpassa organisationen på lämpligt sätt när nya kunskaps- och innovationsgrupper byggs upp. Regionkommittén ser positivt på kommissionens förslag att sex kunskaps- och innovationsgrupper skall ha inrättats fram till slutet av år 2013.

2.15

Regionkommittén anser att följande områden är av central betydelse för inrättandet och driften av kunskaps- och innovationsgrupperna.

2.16

ReK rekommenderar att personalfrågan hanteras på ett flexibelt sätt så att de bästa forskarlagen kan engageras av ETI. När det gäller personalfrågan skulle ett positivt steg framåt kunna vara om en anställd samtidigt kunde tillhöra två olika forskningsorgan.

2.17

ReK föreslår att kunskaps- och innovationsgruppernas personal skall ägna en fastställd del av sin arbetstid inom dessa, eftersom man på så sätt kan rekrytera de mest framstående forskarlagen och skapa en känsla av engagemang gentemot ETI. Arbetstidens maximi- och miniminivåer kan anges från fall till fall och anpassas under kunskaps- och innovationsgruppernas verksamhetsperiod.

2.18

Regionkommittén uppmanar kommissionen att vid utarbetandet av lagförslaget om ETI lyfta fram de lokala och regionala organens roll, eftersom dessa organ kommer att tillhandahålla ett viktigt stöd i första hand till kunskaps- och innovationsgrupperna och rent generellt överbrygga klyftorna i kunskapstriangeln.

30.6.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 146/34

—

Kommittén anser emellertid att det ur miljösynpunkt finns goda skäl att utveckla en begränsad politik för markskydd på europeisk nivå. Förorening av marken påverkar t.ex. människors och djurs hälsa och politiken för markskydd har här en roll att spela. Dessutom kräver klimatförändringarna och Kyotoavtalen insatser på EU-nivå.

—

Kommittén menar att ett direktiv som avser att skapa ett register och som underlättar för medlemsstaterna att vidta åtgärder, såsom föreslås av kommissionen, kan bidra till utformningen av en hållbar markförvaltning i EU. Direktivet måste vara flexibelt.

—

Kommittén är oroad över de administrativa bördor som för lokala och regionala myndigheter kan bli följden av identifieringen av riskområden, skyldigheten att vart tionde år genomföra en översyn av riskområdena (artikel 6) och översynen av registret över förorenade områden (artiklarna 10 och 11).

—

Kommittén är emot att de berörda myndigheterna åläggs direkta skyldigheter att sköta den faktiska saneringen och förvaltningen av förorenade områden (artikel 13).

—

Kommittén anser att kommissionen måste göra en sammanställning över kostnadseffektiva åtgärder utifrån vilken medlemsstaterna fritt kan hämta inspiration när de utformar sina åtgärdspaket.

1.1

Marken är av avgörande betydelse för vår försörjning. Jorden är omistlig som källa för födoämnen och vatten, som kretsloppsregulator, som livsrum för ett antal organismer och som underlag för livet ovan jord. För människan och naturen är det av avgörande betydelse att marken kan fortsätta att uppfylla dessa funktioner på ett optimalt och hållbart sätt.

1.2

Alla EU-medlemsstater konfronteras i större eller mindre omfattning med markproblem. Det är uppenbart att vi i vissa delar av Europa kommer att få bevittna en omfattande och oroväckande försämring av marken.

1.3

Marken är orörlig, men markförstörelse i en medlemsstat kan trots detta få effekter över gränserna. Kommittén anser därför att förslaget ligger i linje med subsidiaritetsprincipen. Kommittén konstaterar också att endast 9 medlemsstater har utarbetat en politik för markskydd och att denna politik vanligen är begränsad till vissa aspekter av markförorening. Kommittén anser dessutom att det ur miljösynpunkt finns goda skäl att utveckla en politik för markskydd på europeisk nivå. Förorening av marken påverkar t.ex. människors och djurs hälsa och politiken för markskydd har här en roll att spela. Dessutom kräver klimatförändringarna, markförstörelsens gränsöverskridande effekter, trycket mot andra delar av miljön och Kyotoavtalen insatser på EU-nivå.

1.4

Markskydd är en mycket komplicerad fråga. I EU finns i dag över 320 olika marktyper som utnyttjas för många olika ändamål. Marken har exempelvis en ekonomisk, social, kulturell och ekologisk funktion och används till jordbruk, miljöskydd, bebyggelse och anläggning av vägar och vallar. Hoten mot marken ser helt olika ut i de enskilda medlemsstaterna. Följaktligen finns stora skillnader mellan medlemsstaterna och också mellan olika regioner i en och samma medlemsstat. Förutom geografiska finns det också klimatiska skillnader mellan de olika regionerna i Europa. De åtgärder som medlemsstaterna vidtar ser också mycket olika ut beroende på de befogenheter som de regionala och lokala myndigheterna i medlemsstaterna har på detta område.

1.5

På grund av denna mångfald och svårigheterna att utforma gemensamma normer anser kommittén att det i nuläget inte är möjligt att anta enhetliga kvantitativa normer på EU-nivå. Kommittén anser dock att den strategi som kommissionen föreslagit utgör ett första steg i riktning mot en överenskommelse om gemensamma normer inom en snar framtid. För att skydda marken på ett effektivt sätt krävs särskilda åtgärder. Marken är ett politikområde som främst bör hanteras på lokal och regional nivå.

1.6

I de flesta medlemsstaterna är det de lokala och regionala myndigheterna som ansvarar för markskyddet. Lokala och regionala myndigheter bör därför få spela en viktig roll vad gäller att utarbeta nya metoder och åtgärder inom markskyddet.

1.7

Europeiska unionen har en stödjande och främjande roll på detta område. En EU-lagstiftning bör förkastas om den inte är flexibel och ger medlemsstaterna tillräckligt med manöverutrymme.

1.8

Kommittén ställer sig bakom strategins mål och anser att dessa utgör ett viktigt bidrag till en europeisk politisk ram för en hållbar förvaltning av marken.

1.9

Som målen är formulerade konstaterar kommittén att man fokuserar på att öka den aktuella kunskapen om markprocessen och på att kräva insatser från medlemsstaternas sida. Medlemsstaterna uppmuntras att vidta åtgärder mot markförsämring, men medlemsstaterna själva ansvarar för kartläggningen av riskområden, målsättningarna för att minska markförstöringen och åtgärderna för att uppnå dessa mål. Kommittén stöder detta angreppssätt eftersom det betraktar markproblematiken som en integrerad process och därmed poängterar dess lokala och regionala karaktär.

1.10

För att strategin skall kunna genomföras måste all befintlig EU-lagstiftning och EU-politik rörande markfrågor systematiskt utvärderas med avseende på i vilken omfattning de har bidragit till ett hållbart markskydd i gemenskapen. Om dessa bidrag är otillräckliga måste lagstiftningen och politikinsatserna justeras. För detta ändamål måste en handlingsplan snabbt utarbetas av kommissionen.

1.11

Kommittén anser därför att man i strategin måste göra en tydligare koppling till andra strategier inom ramen för sjätte miljöprogrammet, särskilt strategierna för bekämpningsmedel, avfall och återvinning samt ytvatten och grundvatten.

1.12

Kommittén anser att information och kommunikation är viktiga för att uppnå en hållbar markförvaltning. Såväl de hot som den potential som marken utgör för ett hållbart samhälle bör beaktas i detta sammanhang.

1.13

De åtgärder som medlemsstaterna vidtar ser mycket olika ut (se punkt 1.4). Enligt kommittén kan markkvaliteten i EU effektivt förbättras i praktiken om de medlemsstater som för en markpolitik låter övriga medlemsstater ta del av deras kunskap. Kommittén uppmanar de medlemsstater som har tagit fram en markpolitik att dela med sig av sin sakkunskap och sina erfarenheter till de medlemsstater som saknar övergripande bestämmelser på området.

1.14

Kommittén anser det mycket viktigt att inrätta en plattform för öppen kommunikation, där information om bästa metoder kan utbytas i syfte att uppnå ett fullgott markskydd. Den stora variationen vad gäller markens beskaffenhet kräver en utförlig sammanställning av möjliga åtgärder som visat sig fungera i praktiken.

1.15

Detta direktiv syftar till att kartlägga markförstöringen i EU och innehåller anvisningar om hur detta kan ske på ett enhetligt och öppet sätt. Medlemsstaterna avgör själva om ett område skall klassificeras som riskområde, vilka åtgärder som skall vidtas och i vilken takt de skall sättas in.

1.16

Kommittén menar att ett direktiv som avser att skapa ett register och som underlättar för medlemsstaterna att vidta åtgärder, såsom föreslås av kommissionen, kan bidra till utformningen av en hållbar markförvaltning i EU. Direktivet får inte vare sig komplicera eller utgöra ett hinder för befintlig, välfungerande nationell lagstiftning om markskydd. Detta betyder att direktivet måste vara flexibelt och inte får innehålla några kvantitativa eller kvalitativa normer. Genomförandet av åtgärder på detta område bör ske på frivillig basis genom incitament och rådgivning. Fler dokumentationskrav bör dessutom förhindras, i syfte att bekämpa onödig byråkrati. Samtidigt får de nuvarande EU-förslagen inte ses som en uppmaning till ytterligare styrning från EU:s sida.

1.17

Regionkommittén anser att medlemsstaternas ansvar, inbegripet förorenaransvar och ägaransvar, för att olika miljöstandarder uppnås måste ges högsta prioritet. Detta betyder att man måste klargöra att man genom att tillämpa principen ”förorenaren betalar” kan lägga ansvaret inte bara på den som förorsakat föroreningen, utan också andra ansvarsskyldiga aktörer. Regionkommittén anser att man nationellt skall fastställa vem som i sista hand är ansvarsskyldig.

1.18

Regionkommittén är bekymrad över att utformningen av konkreta krav inom ramen för ett EU-direktiv, särskilt när det gäller fastställandet av kriterier för en riskbedömning i samband med markförorening, skall bygga på ett kommittéförfarande, i enlighet med beslut 1999/468/EG. I detta sammanhang bör man i stället välja ett förfarande som tar hänsyn till alla berörda intressegrupper och som säkerställer ett tillräckligt deltagande.

1.19

I artikel 16 i direktivet redogörs för ett stort antal rapporteringsskyldigheter som företrädesvis lokala och regionala myndigheter måste fullgöra. Detta får enligt kommittén inte medföra en oproportionerligt stor administrativ belastning för kommuner och regioner. I sammanhanget skall påpekas att den koncentration, den arbetskraft och de finansiella resurser som läggs ner på rapportering inte samtidigt kan användas till att förhindra markförstöring, trots att det är en sådan som borde prioriteras.

1.20

Kommittén betonar vikten av att integrera markpolitiken i sektorspolitiken och bestämmelserna på varje förvaltningsnivå (artikel 3). När det gäller genomförandet av sektorspolitiken bör man vara återhållsam när man inför obligatoriska kontroller på grundval av befintliga uppgifter (markprover). Ett markprov krävs endast när det föreligger en risk för marken. Eftersom markpolitiken redan fastställer en ram är markprover under genomförandet i allmänhet överflödiga. I komplicerade situationer som kräver stora insatser är en miljökonsekvensutredning redan obligatorisk.

1.21

Kommittén är oroad över de administrativa bördor som för lokala och regionala myndigheter kan bli följden av identifieringen av riskområden, skyldigheten att vart tionde år genomföra en översyn av riskområdena (artikel 6) och översynen av registret över förorenade områden (artiklarna 10 och 11).

1.22

Regionkommittén konstaterar att direktivförslaget innehåller en rad inventerings- och rapporteringsskyldigheter samt bestämmelser om utarbetande av planer och program för obligatoriska strategiska miljöbedömningar, som leder till avsevärda administrativa bördor. I EU-bestämmelser måste man, i största möjliga utsträckning, undvika rapporteringsskyldigheter och planer och program rörande obligatoriska strategiska miljöbedömningar.

1.23

Regionkommittén anser att allmänhetens deltagande skall begränsas till fall som regleras i direktivet om miljöinformation.

1.24

Kommittén är emot att de berörda myndigheterna åläggs direkta skyldigheter att sköta den faktiska saneringen och förvaltningen av förorenade områden (artikel 13). Myndigheterna skall se till att saneringen faktiskt äger rum. Man måste beakta de lagar och förordningar som gäller i den berörda medlemsstaten och de specifika lokala markförhållandena, eftersom det naturligtvis fortfarande är dessa myndigheter som ansvarar för hanteringen av de förorenade områdena.

1.25

Kommittén välkomnar en sanering i förhållande till markens funktion (artiklarna 1.1 och 13.2). Åtgärder skall vidtas utifrån (den aktuella) användningen av marken.

1.26

Av konsekvensanalysen framgår att åtgärder för att minska markförstöring har stor samhällsnytta. Kommittén stöder denna slutsats, men vill i sammanhanget påpeka att man för att nå denna nytta först måste investera i marken. Av erfarenhet vet man att projekt för marksanering på lokal och regional nivå ofta går i stå på grund av bristande finansiella resurser.

1.27

Kommittén ser införandet av rapporten över markens tillstånd (artikel 12) som ett stöd från EU:s sida till kartläggningen av markförorenade områden. Rapporten bidrar till att uppdatera identifieringen av förorenade områden och förser dessutom markköpare från andra medlemsstater med nödvändig öppen information, och man undviker på så vis ekonomisk skada. Detta innebär att principen om ”förorenaren betalar” i artikel 4 får sin praktiska tillämpning.

1.28

Kommittén anser att man vid identifieringen av åtgärder för att bevara markfunktioner förutom sociala och ekonomiska aspekter också måste beakta säkerhetsaspekterna och förekomsten av det arkeologiska, geologiska och geomorfologiska arvet (artikel 8).

1.29

Kommittén anser att kommissionens krav på nationella finansieringsmodeller för sanering av förorenade platser (artikel 13) inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till befintliga regionala modeller, som hittills har visat sig fungera bra i praktiken. Med EU-riktlinjer på detta område är det snarare risk att man lägger hinder i vägen.

1.30

Kommittén ser inrättandet av en plattform för informationsutbyte som en av hörnstenarna i kommissionens förslag (artikel 17). De regionala och lokala myndigheterna bör med tanke på deras praktiska kunskaper och erfarenheter delta aktivt i det föreslagna informationsutbytet.

2.1

Kommittén anser att kommissionen måste göra en sammanställning över kostnadseffektiva åtgärder utifrån vilken medlemsstaterna fritt kan hämta inspiration när de utformar sina åtgärdspaket. De medlemsstater som ännu inte har utformat eller som håller på att utforma en markpolitik kan bara arbeta effektivt om de har tillräcklig kunskap.

2.2

Kommittén föreslår att det inte införs någon allmän europeisk rapporteringsplikt utan att medlemsstaterna i stället kan använda sitt eget rapporteringssystem och att kommissionen får tillgång till dessa uppgifter (artikel 16).

2.3

Med begränsade administrativa insatser kan riskområdena tydligt identifieras om man dessförinnan gjort en snabbundersökning som tydligt visar vilka risker som marken (eller delar av den) löper i den berörda medlemsstaten (artikel 6). Vad gäller översynen av riskområdena och identifieringen av förorenade områden är en komplett översyn onödig. Det kan räcka med en uppdatering på grundval av kontrolluppgifterna.

2.4

Kommittén efterlyser en konkretare undersökningsplan som kommissionen omnämner i den tematiska strategin, med fastställda prioriteringar samt en tidsplan. Klimatförändringens effekter på marken måste få högsta prioritet. Man vet ju att klimatförändringen leder/kan leda till en påskyndad nedbrytning av organiska ämnen. Med tanke på den betydelse som organiska ämnen spelar för marken kan klimatförändringen få omfattande konsekvenser för en hållbar markförvaltning.

1.

Medlemsstaterna fastställer riskområdena och företar en inventering (se leden b, c och e i kommissionens text).

2.

Europeiska kommissionen skall utarbeta den sammanställning som nämns i artikel 17 (se rekommendation 10).

3.

Medlemsstaterna skall utarbeta ett åtgärdspaket (se leden a, d, f och g i kommissionens text).

30.6.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 146/48

—

välkomnar kommissionens temainriktade strategi eftersom den innebär en integrerad och holistisk syn på området bekämpningsmedel, något som är värdefullt för att de ytterligare miljöförbättringar som behövs på området skall kunna åstadkommas,

—

vill uttrycka sin oro över att de befintliga bestämmelserna inte kunnat förhindra att mängden av bekämpningsmedelsrester i livsmedel ökat under ett antal år. Kommittén ställer sig därför positiv till att den temainriktade strategin kommer att leda till ökad övervakning av bekämpningsmedelsrester i livsmedel,

—

Regionkommittén anser att den zonuppdelning som nämns i förslaget om reglering av utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden inte tar tillräcklig hänsyn till geologiska, geografiska och hydrologiska aspekter inom zonerna. Dessa skillnader innebär en varierande risk för att farliga bekämpningsmedel sipprar ned och urlakas, något som bör återspeglas i lagstiftningen. Regionkommittén anser det beklagligt att man med zonuppdelningen inte tar hänsyn till de nuvarande bestämmelserna om bekämpningsmedel i medlemsstaterna,

—

anser att kommissionens förslag om obligatoriskt ömsesidigt erkännande av bekämpningsmedel inom zonerna inte är någon idealisk lösning, eftersom det kan medföra ökad förorening av ytvattnet med bekämpningsmedel,

—

anser att den rättsliga grunden för förordningen (KOM(2006) 388) bör utvidgas till att också omfatta artikel 175, som rör miljön,

—

anser att man på sikt bör utarbeta kvantitativa mål för en minskad förbrukning av bekämpningsmedel.

1.1

Regionkommittén välkomnar kommissionens temainriktade strategi eftersom den innebär en integrerad och holistisk syn på området bekämpningsmedel, något som är värdefullt för att de ytterligare miljöförbättringar som behövs på området skall kunna åstadkommas.

1.2

Regionkommittén välkomnar att kommissionen löpande uppdaterar förfarandena och funktionerna när det gäller Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet. Härigenom säkras att EU:s bestämmelser på området står i överensstämmelse med de senaste vetenskapliga rönen på området – till gagn för miljön och folkhälsan.

1.3

Regionkommittén sluter upp bakom den temainriktade strategins målsättningar om en högre skyddsnivå för miljö och hälsa genom att begränsa användningen av bekämpningsmedel och stödja forskningen kring mindre skadliga alternativ.

1.4

Regionkommittén stöder förslaget om att bestämmelserna om dataskydd inte skall omfatta uppgifter som tagits fram genom djurförsök. Detta kommer att leda till att försöken inte upprepas i onödan och bidra till att i så hög grad som möjligt begränsa användningen av djurförsök.

1.5

Regionkommittén ställer sig positiv till att den temainriktade strategin kommer att ge upphov till riktlinjer för själva användningen av bekämpningsmedel, eftersom de gemenskapsbestämmelser som funnits hittills varit otillräckliga.

1.6

Regionkommittén ställer sig positiv till att strategin omfattar verktyg för övervakning och rapportering av medlemsstaternas framsteg när det gäller att uppfylla den temainriktade strategins målsättningar.

1.7

Regionkommittén erkänner att en förståndig användning av bekämpningsmedel medför stora produktivitetsvinster. Kommissionens konsekvensbedömning innehåller en redogörelse för dessa (SEK(2006) 894). Kommittén är dock medveten om att användningen av dessa produkter fortfarande får allvarliga följder för miljön.

1.8

Regionkommittén erkänner vidare att industrin för bekämpningsmedel är en viktig arbetsgivare i EU, som står för cirka 26 000 arbetstillfällen sammanlagt. Regionkommittén ställer sig därför positiv till att den temainriktade strategin enligt konsekvensbedömningen kommer att ge upphov till ytterligare 3 000 nya arbetstillfällen inom sektorn och medföra ekonomiska vinster på minst 380 miljoner euro inom lantbruket och att den temainriktade strategin i övrigt är förenlig med Lissabonstrategins målsättningar.

1.9

Kommittén ställer sig positiv till att man genom strategin strävar efter att öka säkerheten i samband med användningen av bekämpningsmedel med hjälp av inspektion och certifiering av utrustning, genom att främja säker förvaring av bekämpningsmedel och initiativ för utbildning av distributörer och professionella användare. Effektiviteten i samband med användningen av bekämpningsmedel kommer härigenom att öka till gagn för alla parter.

1.10

Kommittén vill uttrycka sin oro över att de befintliga bestämmelserna inte kunnat förhindra att mängden av bekämpningsmedelsrester i livsmedel ökat under ett antal år. Kommittén ställer sig därför positiv till att den temainriktade strategin kommer att leda till ökad övervakning av bekämpningsmedelsrester i livsmedel, och efterlyser stränga kontroller av bekämpningsmedelsrester i importerade varor och livsmedel i synnerhet från länder där restriktionerna när det gäller användning av bekämpningsmedel kan vara mindre stränga.

1.11

Kommittén ställer sig positiv till att förslaget till direktiv om en ram för gemenskapens åtgärder för att uppnå en hållbar användning av bekämpningsmedel innehåller en hänvisning till ramdirektivet för vatten. Detta kommer att stärka samstämmigheten i EU:s ansträngningar på miljöområdet. Kommittén anser därför att också förslaget till förordning om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden bör innehålla en hänvisning till ramdirektivet för vatten.

1.12

Kommittén har stor förståelse för kommissionens önskan att stärka konkurrensen, dynamiken och frihandeln i EU. Det är dock av största vikt att den temainriktade strategin om bekämpningsmedel grundar sig på hänsyn till miljön och medborgarnas hälsa.

1.13

Kommittén anser därför att det i förslaget till förordning föreslagna obligatoriska ömsesidiga erkännandet av bekämpningsmedel inom de tre zonerna är olämpligt i förhållande till de nuvarande bestämmelserna. I medlemsländer inom en och samma zon råder olika förhållanden, vilket gör att de enskilda medlemsstaterna även i fortsättningen måste kunna åberopa rätten till skärpta bestämmelser om bekämpningsmedel. Som exempel kan nämnas att obehandlat grundvatten i flera medlemsstater används som dricksvatten. Obligatorisk import av bekämpningsmedel som hittills varit förbjudna kommer att innebära att denna praxis äventyras, med ekonomiska konsekvenser för de lokala och regionala myndigheterna och för medlemsstaterna. Regionkommittén vill uppmärksamma att det är förenat med ökad livskvalitet att kunna dricka vatten av hög kvalitet direkt från kranen.

2.1

Regionkommittén anser att den zonuppdelning som valts inte tar tillräcklig hänsyn till geologiska, geografiska och hydrologiska aspekter inom zonerna. Dessa skillnader innebär en varierande risk för att farliga bekämpningsmedel sipprar ned och urlakas, något som bör återspeglas i lagstiftningen. Regionkommittén anser det beklagligt att man med zonuppdelningen inte tar hänsyn till de nuvarande bestämmelserna om bekämpningsmedel i medlemsstaterna. Om angreppssättet med zoner skall bibehållas, bör varje zon åtminstone bestå av flera enheter. Om zonuppdelningen antas bör man hitta en form för ömsesidigt erkännande av tillstånd för växtskyddsmedel i regioner som gränsar till varandra men tillhör olika zoner, med vederbörlig hänsyn till konsumenterna och miljön.

2.2

Kommittén anser att kommissionens förslag om obligatoriskt ömsesidigt erkännande av bekämpningsmedel inom zonerna inte är någon idealisk lösning, eftersom det kan medföra ökad förorening av ytvattnet med bekämpningsmedel. Detta kommer härigenom att utgöra ett hot mot vattenorganismerna och beroende på omständigheterna också mot regionernas unika bestånd av fåglar och ryggradsdjur. Regionkommittén anser att angreppssättet rimmar illa med vattenramdirektivets generella krav att inte förvärra tillståndet inom vattenförekomsterna.

2.3

Regionkommittén anser att det mål som eftersträvas med det ömsesidiga erkännandet kan uppnås genom ökat samarbete och utbyte av uppgifter mellan medlemsländerna i zonerna för snabb handläggning av frågor rörande medel som godkänts i ett annat land i samma zon. Regionkommittén anser därför att förslaget om obligatoriskt ömsesidigt erkännande av bekämpningsmedel inte är ändamålsenligt. Regionkommittén anser att man om man bibehåller det bör belysa konsekvenserna av zonindelningen bättre för att under alla omständigheter justera zonerna.

2.4

Kommittén anser att det behövs striktare kriterier när det gäller miljöeffekterna. De föreslagna kriterierna är inte tillräckliga för att upprätthålla den nuvarande höga skyddsnivån. Kommittén stöder dock tanken på att införa gränsvärden för godkännande av verksamma ämnen. Kriterierna kan godtas med hänsyn till hälsoeffekterna.

2.5

Kommittén anser att den rättsliga grunden för förordningen (KOM(2006) 388) bör utvidgas till att också omfatta artikel 175, som rör miljön. Detta kommer att få betydelse för viktningen vid framtida tolkningsfrågor samt medlemsstaternas åtgärder för miljöskydd.

2.6

Kommittén stöder tanken på att införa en princip om att byta ut vissa växtskyddsmedel mot mindre farliga växtskyddsmedel eller icke-kemiska metoder.

2.7

Kommittén anser att kriterierna för identifiering av möjliga substitut bör förbättras, så att fler ämnen kan bytas ut. Bestämmelserna bör också förbättras, så att medlemsstaterna kan byta ut växtskyddsmedel utifrån en bedömning av egenskaperna hos de hjälpämnen som ingår.

2.8

Kommittén anser att bekämpningsmedel som kan sippra ned i grundvattnet konsekvent bör räknas till förordningens högriskgrupp.

2.9

Kommittén anser att godkännandet av verksamma ämnen och växtskyddsmedel inte bör ske på obegränsad tid efter den första förnyelsen efter 10 år. Det kommer att påverka miljön och folkhälsan negativt om det inte behöver ske någon förnyelse när t.ex. nya krav på uppgifter eller nya riktlinjer för bedömning införs.

2.10

Regionkommittén motsätter sig att det införs ett lindrigare förfarande för godkännande av växtskyddsmedel som innehåller verksamma ämnen som bedömts utgöra en ”låg risk”. Alla växtskyddsmedel kan innebära en viss risk för människor och balansen i naturen, och bör därför genomgå ett grundligt förfarande för godkännande.

2.11

Regionkommittén rekommenderar att försäljning och distribution av bekämpningsmedel sker under kontroll av godkänd fackman.

2.12

Kommittén anser att man på sikt bör utarbeta kvantitativa mål för en minskad förbrukning av bekämpningsmedel i linje med rekommendationerna i det sjätte miljöramprogrammet, och att man bör främja produktionsmetoder med minskad eller ingen användning av bekämpningsmedel som i det ekologiska jordbruket.

2.13

Kommittén föreslår att artiklarna 21 och 43 i förordningen skall innehålla en direkt hänvisning till artikel 4.1 i ramdirektivet för vatten.

2.14

Kommittén ställer sig positiv till att samrådsprocessen angående den temainriktade strategin varit omfattande och att den omfattat lokala och regionala myndigheter. Kommittén anser dessutom att denna delaktighet bör stärkas genom att lokala och regionala myndigheter involveras i expertgruppen för den temainriktade strategin, som har till uppgift att stå till hjälp med råd om bästa praxis och övervaka genomförandet av den temainriktade strategin. Lokala och regionala myndigheter bör dessutom involveras i utarbetandet och genomförandet av de nationella handlingsplanerna. Genom deras unika kännedom om de lokala förhållandena kan de lämna ett värdefullt bidrag i dessa forum, i vilka också det civila samhället borde delta.

30.6.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 146/53

—

ReK välkomnar kommissionens initiativ att främja öppenheten. Ökad insyn är av avgörande betydelse för att EU-institutionerna skall förbli ansvarstagande, demokratiska och effektiva samt stå nära EU-medborgarna och deras behov. I sammanhanget påpekar ReK att de regionala och lokala myndigheterna i högre grad måste delta i EU:s lagstiftnings- och beslutsprocess om unionen verkligen vill öka den demokratiska legitimiteten.

—

ReK beklagar emellertid att den lokala och regionala dimensionen inte har tagits upp i initiativet och uppmanar kommissionen att i större utsträckning beakta denna.

—

ReK betonar att EU är ett institutionellt partnerskap på flera nivåer, där regionala och lokala myndigheter deltar i beslutsprocessen på såväl nationell nivå som EU-nivå.

—

ReK anser att man återigen måste påpeka hur viktigt det är att skilja mellan EU-institutionernas samråd med å ena sidan folkvalda lokala och regionala myndigheter och å andra sidan lobbyorganisationer som företräder särintressen.

—

ReK ser positivt på att Europeiska kommissionen har inlett en fortgående och systematisk dialog med lokala och regionala myndigheter och deras europeiska och nationella sammanslutningar på områden där dessa bär ansvaret för och skall genomföra EU-besluten. ReK anser dock att metoderna för denna dialog kan förbättras

—

ReK välkomnar den ökade insyn som registreringen av lobbyorganisationer skulle medföra.

—

Kommittén tror emellertid inte att en lösning som bygger på frivillig registrering utgör en passande ram för att garantera tillräcklig insyn.

—

ReK är övertygad om att det är viktigt att få till stånd ett effektivt och enkelt förfarande för en framtida registrering. Registret bör upprätthållas av Europeiska kommissionen.

—

ReK stöder kommissionens strävan att öka insynen vad gäller användningen av EU-medel och uppmuntrar medlemsstaterna att förvalta gemenskapsmedlen under ”delad förvaltning”. Insyn i användningen av EU-medlen ligger i alla stödmottagares intresse.

1)

Öppenhet är ett av de viktigaste inslagen i en demokrati med flernivåstyre.

2)

Det är viktigt att i större utsträckning beakta subsidiaritets-, proportionalitets- och närhetsprinciperna för att uppnå en enkel och tydlig EU-lagstiftning som är lättbegriplig för EU-medborgarna.

3)

Det är viktigt att säkerställa att regionala och lokala aktörer bland annat via ReK engageras fullt ut i kärnfrågorna på EU:s dagordning.

4)

Om de regionala och lokala myndigheterna i tillräcklig utsträckning får delta i utarbetandet av rättsakterna kan de spela en viktig roll när det gäller att praktiskt tillämpa dessa inom sina egna områden.

1.1

ReK välkomnar kommissionens initiativ att främja öppenheten. Genom lanseringen av det europeiska öppenhetsinitiativet gör kommissionen en viktig insats för att främja ett arbetssätt vid EU-institutionerna som präglas av öppenhet. Ökad insyn är av avgörande betydelse för att EU-institutionerna skall förbli ansvarstagande, demokratiska och effektiva samt stå nära EU-medborgarna och deras behov. I sammanhanget påpekar ReK att de regionala och lokala myndigheterna i högre grad måste delta i EU:s lagstiftnings- och beslutsprocess om unionen verkligen vill öka den demokratiska legitimiteten.

1.2

Regionkommittén anser att kommissionen i och med öppenhetsinitiativet har lanserat en nödvändig debatt och menar att det är viktigt att en sådan äger rum just nu – också mot bakgrund av perioden för eftertanke och debatten om EU:s framtid – eftersom beslutsfattarna måste garantera och visa att EU fungerar på ett demokratiskt och effektivt sätt. Att säkerställa öppenhet är ett mycket viktigt medel att närma EU till sina medborgare.

1.3

ReK beklagar emellertid att den lokala och regionala dimensionen inte har tagits upp i initiativet och uppmanar kommissionen att i större utsträckning beakta denna. ReK erinrar om att kommissionen i vitboken om EU:s styrelseformer från 2001 lovade att se till att den regionala och lokala nivåns kunskaper och förhållanden skulle tas i beaktande vid utformningen av de politiska förslagen.

1.4

ReK välkomnar beslutet under det finska ordförandeskapet andra halvåret 2006 att sträva efter ökad öppenhet i rådets arbete. Det är mycket positivt att rådet också har gått med på en öppnare beslutsprocess och beviljat tillgång till rådshandlingar. Kommittén anser emellertid att detta är ett första steg i rätt riktning och uppmanar rådet att låta allmänheten få större insyn i arbetet. Detta är en viktig möjlighet för medborgarna att följa beslutsprocessen.

1.5

ReK anser att begreppet ”lagstridig lobbying” bör definieras så noggrant som möjligt, så att lobbyisternas verksamhet kan kontrolleras och sanktioner tillgripas vid eventuella förseelser.

1.6

Avsikten med insyn bör vara att närma EU till medborgarna. För att främja detta och därmed minska det befintliga avståndet mellan EU-institutionerna och EU-medborgarna är det av största vikt att vidta åtgärder med förebild i dem som utformats i Plan D (demokrati, dialog och diskussion) och som syftar till att sprida kunskap om EU:s verksamhet och behörighet bland medborgarna, särskilt unga, bland annat via det tilltänka ungdomsforumet.

2.1

ReK betonar att EU är ett institutionellt partnerskap på flera nivåer, där regionala och lokala myndigheter deltar i beslutsprocessen på såväl nationell nivå som EU-nivå. Det bästa sättet att säkerställa att ny EU-lagstiftning är tillämplig och praktiskt genomförbar är att rådfråga lokala och regionala myndigheter i relevanta frågor samt stärka dialogen, deltagarforumen och möjligheten att medverka i beslutsprocessen. Det är nämligen dessa myndigheter som ansvarar för att införliva och genomföra EU-politiken och de spelar därmed en viktig roll vad gäller att säkerställa öppenhet.

2.2

ReK anser emellertid att det inte bara är unionen som är skyldig att garantera öppenhet. Medlemsstaterna liksom ReK och samtliga styresnivåer som kommittén företräder borde föregå med gott exempel genom att sörja för effektiva, serviceinriktade och demokratiska offentliga förvaltningar. Följaktligen borde lokala och regionala myndigheter i medlemsstaterna också vara öppna för insyn i sina egna förvaltningar.

3.1

ReK anser att man återigen måste påpeka hur viktigt det är att skilja mellan EU-institutionernas samråd med å ena sidan folkvalda lokala och regionala myndigheter och deras sammanslutningar och å andra sidan lobbyorganisationer som företräder särintressen. ReK betonar att kommittén tillsammans med de lokala och regionala myndigheter som den företräder utgör en del av EU-förvaltningen och därför bör vara direkt delaktig i alla initiativ från kommissionens sida som syftar till ökad öppenhet i unionens beslutsfattande.

3.2

Regionkommittén uppmanar kommissionen att till alla lagstiftningsförslag eller andra förslag bifoga en förteckning över möten som ägt rum och PM som mottagits under arbetet med ett specifikt förslag.

3.3

ReK understryker att den strukturerade dialogen mellan kommissionen och sammanslutningarna av lokala och regionala förvaltningar, som växt fram på grundval av vitboken om EU:s styrelseformer, är ett viktigt steg mot en verklig medverkan från de lokala och regionala myndigheternas sida. ReK välkomnar denna utveckling och understryker den centrala roll som kommittén har att spela i detta sammanhang.

3.4

ReK ser positivt på att Europeiska kommissionen har inlett en fortgående och systematisk dialog med lokala och regionala myndigheter och deras europeiska och nationella sammanslutningar på områden där dessa bär ansvaret för och skall genomföra EU-besluten. Det är viktigt att fortlöpande utveckla denna dialog så att båda parter kan dra full nytta av den. Därför vill vi särskilt framhålla att det är nödvändigt att stärka denna dialog i anslutning till lagstiftningsförslag som berör de lokala och regionala myndigheterna.

3.5

ReK anser dock att metoderna för denna dialog kan förbättras och föreslår därför att

3.6

ReK anmodar kommissionen att förbättra de befintliga verktygen för feedback på kommitténs yttranden, som ju innehåller specifika svar på kommissionens begäran om samråd och konkreta förslag som beaktar regionala och lokala intressen. Kommissionen borde dessutom åtminstone motivera eller förklara skälen till varför kommitténs rekommendationer inte beaktas.

3.7

Regionkommittén anser att införandet av minimistandarder för samråd 2002 skapade nya möjligheter för ett omfattande samråd med berörda parter och detaljerade konsekvensbedömningar innan förslag till rättsakter läggs fram. I dessa standarder fästs särskild vikt vid lokala och regionala myndigheter, vilket har bekräftats i samarbetsavtalet mellan Regionkommittén och kommissionen. Det är viktigt att samrådet sker i tid och ger berörda parter en verklig möjlighet att reagera på lagförslagen.

3.8

Kommittén menar att man vid sidan av den strukturerade dialogen med lokala organisationer och myndigheter bör utveckla andra former av direkt samråd med regioner och städer, i den fas som föregår lagstiftning och under ledning av kommittén, så att regionerna och städerna i egenskap av berörda parter kan göra sina röster hörda på ett systematiskt sätt innan lagstiftningsförslagen utformas. ReK erinrar i detta sammanhang om att sådana samråd föreskrivs i det kommissionsinitiativ från 2002 som syftar till att fastställa miniminormer för samråd, och att kommittén i detta sammanhang uppmanas att spela en aktiv roll genom att organisera samråd för kommissionens räkning (4).

3.9

ReK beklagar att den lokala dimensionen inte får tillräckligt utrymme i grönboken om det europeiska öppenhetsinitiativet, vilket den får i den nya strategin för konsekvensbedömning. Kommittén uppmanar därför kommissionen att betrakta samråd med lokala och regionala myndigheter som ett övergripande arbetssätt inom ramen för flernivåstyre, och att låta den samrådsmetod som redan används med framgång inom sammanhållningspolitiken utvidgas till att omfatta alla typer av politik med territoriella återverkningar.

3.10

Kommittén anser att konsekvensbedömningarna måste spela en betydande roll för att minska den administrativa börda som EU-lagstiftningen innebär för lokala och regionala myndigheter, en ståndpunkt som framfördes i yttrandet om bättre lagstiftning (CdR 121/2005).

3.11

ReK upprepar än en gång sin åsikt att de preliminära bedömningarna, förutom att analysera det politiska syftet med ett lagförslag och de lämpligaste politiska instrumenten, måste omfatta en konsekvensanalys av rättsakternas finansiella effekter på lokal och regional nivå.

4.1

ReK välkomnar den ökade insyn som registreringen av lobbyorganisationer skulle medföra. Eftersom ReK och dess ledamöter är en del av EU:s institutionella system utgör de själva en måltavla för lobbyverksamhet, och vi håller därför med om att ett system för registrering/ackreditering skulle kunna få EU:s politiska process att fungera på ett öppnare sätt.

4.2

ReK framhåller att de lokala och regionala myndigheterna och deras sammanslutningar tack vare sin demokratiska legitimitet klart skiljer sig från kommersiella lobbyister eller speciella intressegrupper. De lokala och regionala myndigheterna är en del av strukturen för de europeiska styresformerna. I samband med varje form av registrering måste man därför beakta denna skillnad. Lokala och regionala myndigheter bör därför inte tas med i registret över lobbyister om detta riskerar att sudda ut skillnaden mellan deras roll och den roll som övriga organisationer i registret spelar.

4.3

Kommittén tror emellertid inte att en lösning som bygger på frivillig registrering utgör en passande ram för att garantera tillräcklig insyn. En lösning baserad på frivillighet kommer inte att förhindra spekulationer från allmänhetens sida och misstro mot institutionernas samråd med privata aktörer. Det borde vara ett krav att alla lobbygrupper registreras för att få tillträde till EU:s samtliga institutioner, vilket redan är fallet med Europaparlamentet.

4.4

ReK är övertygad om att det är viktigt att få till stånd ett effektivt och enkelt förfarande för en framtida registrering. Registret bör upprätthållas av Europeiska kommissionen. Det borde finnas en enda kontaktpunkt för registrering vid samtliga EU-institutioner och registrering borde krävas för hela organisationer snarare än för enskilda individer. Med tanke på att kommittén redan äger uppgifter om regionala och lokala myndigheter och de sammanslutningar som företräder dem behöver inte varje lokal och regional myndighet eller sammanslutning registreras separat. Rek skulle därför kunna vidarebefordra denna information till kommissionen så att den kan inkluderas i den relevanta delen av registret.

4.5

Kommittén anser att man bör precisera vilka uppgifter lobbyisterna bör lägga fram och hur ofta detta bör ske samt hur omfattande uppgifterna bör vara.

5.1

ReK stöder kommissionens strävan att öka insynen vad gäller användningen av EU-medel och uppmuntrar medlemsstaterna att förvalta gemenskapsmedlen under ”delad förvaltning”, dvs. de strukturfondsprojekt som syftar till ökat utbyte av bästa metoder. Insyn i användningen av EU-medlen ligger i alla stödmottagares intresse.

5.2

ReK välkomnar kommissionens initiativ att skapa en webbplats som ger tillträde till befintlig information om vilka som mottar stöd under olika projekt och program. Kommissionen bör göra alla dessa uppgifter offentliga, så att alla EU-medborgare får tillgång till information som är jämförbar och därmed medger öppenhet. Det skulle ligga i samtliga EU-medborgares intresse att få en beskrivning av vunna erfarenheter och initiativ med större inriktning på medborgaren.

5.3

ReK ser positivt på förslaget i grönboken att inrätta för hela unionen gemensamma bestämmelser för offentliggörande av hur EU-medlen används.

6.1

ReK anser det glädjande att kommissionen år 2001 beviljade tillgång till icke-offentliggjorda handlingar från EU:s institutioner och organ via ett register över handlingar eller på grundval av enskilda förfrågningar. Kommittén betonar också att denna insats följdes upp under 2002 genom införandet av regler om god förvaltningssed som fastställer regler för allmänhetens tillgång till handlingar. Båda dessa initiativ utgör avgörande steg mot att säkerställa öppenheten i Europeiska unionen.

6.2

ReK emotser den planerade översynen av förordning 1040 och har för avsikt att bidra till detta arbete.

30.6.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 146/58

—

Regionkommittén välkomnar kommissionens meddelande och i synnerhet förslaget till en EU-strategi för att effektivt främja och skydda barnets rättigheter i EU:s inre och yttre politik och att stödja medlemsstaterna på detta område.

—

Kommittén ställer sig positiv till inrättandet av en enhet för barnets rättigheter inom kommissionen, och noterar den viktiga roll som tillskrivs samordnaren för barns rättigheter som en förutsättning för att strategin skall kunna nå framgång. Regionkommittén hoppas att tillräckliga resurser kommer att anslås och att samordnaren kommer att få den höga status och politiska tyngd som krävs för att säkerställa att målen uppnås. Kommittén vill att man klargör samordnarens roll och hur denna roll kommer att komplettera det arbete som utförs på nationell nivå.

—

Kommittén beklagar att man inte i större utsträckning uppmärksammar obeledsagade barn, flickor, barn med funktionshinder och barn som är invandrare, asylsökande eller flyktingar, både inom EU och i ett globalt perspektiv, inklusive ombesörjningen av vårdtjänster och skydd för alla ovan nämnda barn.

—

Kommittén noterar att strategin på europeisk och nationell nivå skulle kunna utgöra grunden för ett mer effektivt partnerskap mellan beslutsfattare, lokala och regionala myndigheter och icke-statliga organisationer.

—

Kommittén beklagar dock att kommissionen i meddelandet inte bekräftar den unika roll som lokala och regionala myndigheter spelar när det gäller att tillhandahålla tjänster till barn och skydda barns rättigheter, och betonar att dessa myndigheter är villiga och kapabla att delta i utvecklingen och genomförandet av strategin.

—

Regionkommittén anser att det är viktigt att tillräckliga medel och mänskliga resurser ställs till förfogande och att det finns ett politiskt engagemang som är tillräckligt starkt för att föra fram meddelandet och utveckla grönboken och strategin. Europaparlamentet bör överväga att utforma en särskild åtgärd för att finansiera strategin och de förslagna insatserna.

1)

Enligt FN:s konvention om barns rättigheter betraktas alla personer under 18års ålder som barn.

2)

Alla medlemsstater har ratificerat FN:s konvention om barns rättigheter. Varken Europeiska kommissionen eller Europeiska unionen är eller kan vara part till denna.

3)

De rättsliga grunderna för barns rättigheter är begränsade i EU-fördragen, vilket får konsekvenser för eventuella budgetanslag.

4)

Familjens centrala roll, särskilt föräldrarnas roll, och medlemsstaternas ansvar när det gäller att bistå föräldrar i deras omsorg och uppfostringsansvar erkänns.

5)

Att främja och skydda barns rättigheter och utvecklingen av öppna och barnvänliga samhällen är av avgörande betydelse för Europeiska unionens framtid.

6)

Genom att låta barn och ungdomar på ett tidigt stadium delta i det offentliga rummet kan man väsentligen bidra till utvecklingen av ett öppet och demokratiskt samhälle.

7)

Regionala och lokala myndigheter befinner sig i en unik position när det gäller att främja och skydda barns rättigheter, med tanke på dessa myndigheters ansvar för den fysiska miljön, kollektivtrafik, utbildning, hälso- och sjukvård, lek och fritid, sysselsättning för unga och även i deras roll som tillsynsinstans för barns levnadsvillkor genom att de exempelvis tillhandahåller socialt stöd och ansvarar för datainsamling.

1.1

Regionkommittén välkomnar kommissionens meddelande och i synnerhet förslaget om en EU-strategi för att effektivt främja och skydda barnets rättigheter i EU:s inre och yttre politik och att stödja medlemsstaterna på detta område.

1.2

Regionkommittén anser att investeringar i barn i dag är en investering för allas vår framtid och för en ytterligare fördjupad och förstärkt europeisk integration.

1.3

Regionkommittén beklagar att EU:s konstitutionella process har kört fast, eftersom det konstitutionella fördraget och stadgan om grundläggande rättigheter uttryckligen erkänner barnets rättigheter.

1.4

Regionkommittén ställer sig positiv till att kommissionen i meddelandet bekräftar medlemsstaternas skyldighet att respektera internationella fördrag, i synnerhet FN:s konvention om barnets rättigheter (UNCRC), som har ratificerats av medlemsstaterna. Kommittén är dock besviken över att det inte med större kraft betonas att medlemsstaterna snarast bör uppfylla sina nuvarande europeiska och internationella åtaganden när det gäller barns rättigheter.

1.5

Regionkommittén gläder sig åt att kommissionen i meddelandet uppmärksammar att FN:s konvention om barnets rättigheter, som i stort sett ratificerats av alla länder i världen, utgör en synnerligen solid grund för åtaganden mellan Europeiska kommissionen och icke-EU-medlemsstater, men beklagar att kommissionen i meddelandet, som en grund för åtaganden medlemsstaterna emellan, inte drar nytta av det faktum att samtliga medlemsstater har ratificerat FN:s konvention.

1.6

Kommittén ställer sig positiv till inrättandet av en enhet för barnets rättigheter inom kommissionen, och noterar den viktiga roll som tillskrivs samordnaren för barns rättigheter som en förutsättning för att strategin skall kunna nå framgång. Regionkommittén hoppas att tillräckliga resurser kommer att anslås och att samordnaren kommer att få den höga status och politiska tyngd som krävs för att säkerställa att målen uppnås. Kommittén vill att man klargör samordnarens roll och hur denna roll kommer att komplettera det arbete som utförs på nationell nivå.

1.7

Regionkommittén stöder de åtgärder på kort sikt som kommissionen föreslår för att komma till rätta med ett antal svåra utmaningar, i synnerhet förslaget att införa ett gemensamt sexsiffrigt telefonnummer inom hela EU för hjälplinjer för barn och ett för telefonjourer avsedda för saknade och sexuellt utnyttjade barn. Kommittén anser att dessa hjälplinjer bör kompletteras med ett gemensamt överenskommet protokoll för hur bortförande av barn mellan olika stater skall hanteras. Regionkommittén anser vidare att de nya hjälplinjerna för barn inte bör överlappa utan snarare komplettera befintliga hjälplinjer på nationell och regional nivå, och att sådana tjänster bör upprättas på basis av utbyte av välfungerande metoder i medlemsstaterna.

1.8

Regionkommittén noterar att meddelandet inte innehåller några miniminormer för strategin eller omfattande målsättningar med tydligt fastställda mål och tidsgränser.

1.9

Kommittén konstaterar att det i dagsläget inte finns något system för insamling av uttömmande, jämförbara och konsekventa data rörande indikatorer i medlemsstaterna. Regionkommittén erinrar om att arbete pågår inom ramen för den öppna samordningsmetoden för att utveckla indikatorer (eller en uppsättning indikatorer) för barns välfärd samt statistiska uppgifter om inkomstrelaterad fattigdom, materiell fattigdom och boende. Det finns också många olika uppgifter på medlemsstatsnivå och på regional och lokal nivå.

1.10

Kommittén påpekar att barn inte utgör någon homogen grupp. Deras behov varierar bland annat beroende på ålder, färdigheter, kön, etnisk tillhörighet och familjestruktur.

1.11

Kommittén beklagar att man inte i större utsträckning uppmärksammar obeledsagade barn, flickor, barn med funktionshinder och barn som är invandrare, asylsökande eller flyktingar, både inom EU och i ett globalt perspektiv, inklusive ombesörjningen av vårdtjänster och skydd för alla ovannämnda barn.

1.12

Regionkommittén beklagar att man inte nämner tillhandahållande av ”tidig undervisning” av hög kvalitet för barn under sex år, trots att barnomsorgstjänster är ett långsiktigt och prioriterat mål i EU och trots att EU har antagit kvantitativa mål.

1.13

Kommittén noterar att strategin på europeisk och nationell nivå skulle kunna utgöra grunden för ett mer effektivt partnerskap mellan beslutsfattare, lokala och regionala myndigheter och icke-statliga organisationer.

1.14

Kommittén beklagar dock att kommissionen i meddelandet inte bekräftar den unika roll som lokala och regionala myndigheter spelar när det gäller att tillhandahålla tjänster till barn och skydda barns rättigheter, och betonar att dessa myndigheter är villiga och kapabla att delta i utvecklingen och genomförandet av strategin.

1.15

Regionkommittén betonar att man vid utarbetandet av strategin bör ta full hänsyn till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

1.16

Kommittén ser positivt på konstaterandet att ”barnens situation påverkas också av var de bor”, eftersom barn kan vara missgynnade på grund av sämre tillgång till högkvalitativ undervisning, hälso- och sjukvård, kollektivtrafik, lek- och fritidsaktiviteter, information och möjligheter att delta i det civila samhället. Kommittén skulle gärna se att man ägnade större uppmärksamhet åt förhållandena i städer, förorter och andra specifika områden som medlemsstaterna identifierat.

1.17

Kommittén betonar att många lokala och regionala myndigheter direkt finansierar och bidrar till att genomföra utvecklingspolitiken i tredje land och därmed bidrar till att stödja infrastruktur och centrala tjänster, partnersamverkan mellan myndigheter samt utbyte av erfarenheter och färdigheter. Det finns också möjligheter att i större utsträckning fokusera arbetet på barns rättigheter.

1.18

Regionkommittén ställer sig positiv till att kommissionen uppmärksammar barns rätt att uttrycka sina åsikter i frågor som rör deras liv, och välkomnar de åtgärder som föreslås för att göra barn delaktiga i utvecklingen av strategin. Att lokala och regionala myndigheter och organisationer för barns rättigheter deltar i arbetet kommer att vara viktigt för arbetets framgång.

1.19

Kommittén välkomnar den rapport som FN nyligen publicerat om våld mot barn (1). I rapporten uppmanas alla stater att förbjuda alla former av våld mot barn, i alla situationer, inklusive kroppslig bestraffning, skadliga traditionsbundna sedvänjor (t.ex. barnäktenskap och tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning och s.k. hedersbrott), sexuellt våld och tortyr och annan grym, omänsklig eller nedvärderande behandling eller bestraffning (2). Kommittén föreslår att rönen från denna studie beaktas fullt ut i arbetet med strategin.

2.1

Regionkommittén anser att det är viktigt att tillräckliga medel och mänskliga resurser ställs till förfogande och att det finns ett politiskt engagemang som är tillräckligt starkt för att föra fram meddelandet och utveckla grönboken och strategin. Europaparlamentet bör överväga att utforma en särskild åtgärd för att finansiera strategin och de förslagna insatserna.

2.2

Regionkommittén betonar att lokala och regionala myndigheter bör betraktas som nödvändiga parter i utvecklingen av strategin. Vidare begär kommittén att få delta som medlem i det europeiska forumet för barns rättigheter med representation i den mellaninstitutionella gruppen, att bli rådfrågad när det gäller utformningen av samordnarens rapport samt att denna rapport offentliggörs.

2.3

Regionkommittén skulle gärna se att det i strategin fastställs ett antal miniminormer och att den kompletteras med ambitiösa åtgärder med tydligt fastställda mål och målsättningar, efter en grundlig analys.

2.4

Kommittén anser att det är viktigt att jämvikt uppnås i strategin mellan dess fokus på det globala läget och interna åtgärder och diskussioner inom EU och dess medlemsstater.

2.5

Regionkommittén anser att man bör prioritera utveckling av jämförbara indikatorer och insamling av konsekventa data på medlemsstatsnivå och om möjligt på regional nivå.

2.6

Regionkommittén efterlyser tillräckliga anslag, mekanismer och stöd för att underlätta barns deltagande i utvecklingen av strategin, och då även barn från missgynnade familjer och etniska minoriteter samt barn med funktionshinder. Barnen bör engageras redan i ett tidigt skede av processen med olika metoder beroende på ålder, exempelvis konstnärlig verksamhet, diskussioner med understöd osv. Vidare är Regionkommittén medveten om att lokala och regionala myndigheter kan göra mer för att underlätta ett sådant samråd med barn om olika relevanta politiska åtgärder på lokal och regional nivå.

2.7

Regionkommittén betonar än en gång betydelsen av att konventionen om barnets rättigheter från den 20 november 1989 genomförs fullt ut, och understryker vikten av följande rättigheter: åsiktsfrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, skydd av privatlivet, skydd mot våld, misshandel och vanvård, rätt till hälso- och sjukvård, rätt till skola och yrkes- utbildning samt minoritetsskydd, i enlighet med yttrandet om integration och migration (CdR 51/2006 fin), samt rätten till tillräcklig näring och anständigt boende.

2.8

I detta sammanhang yrkar Regionkommittén på att de lokala och regionala myndigheternas roll som ledande tillhandahållare av viktiga tjänster till barn, såsom skola och bostad, barnomsorg och andra sociala tjänster, erkänns fullt ut, i likhet med deras ansvar för planering, kontroll och underhåll av den fysiska miljön. Genom dessa ansvarsområden säkerställer de att barn får tillgång till adekvata bostäder som motsvarar deras behov och tillräckliga lek- och fritidsfaciliteter samt att de kan växa upp i en säker fysisk miljö.

2.9

Regionkommittén anser att man bör fästa större vikt vid att medlemsstaterna snarast bör vidta åtgärder för att uppfylla nuvarande europeiska och internationella åtaganden, både på lagstiftningsområdet och i praktiken inom ramen för FN:s konvention om barns rättigheter, Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och Europarådets instrument. Arbetet bör integreras i konsekvensbedömningen av pågående EU-åtgärder som får följder för barns rättigheter.

2.10

Regionkommittén anser att kommissionen i analysen inte enbart bör ”bedöma hur effektiva dess nuvarande åtgärder är”, utan att den även bör skapa bättre möjligheter för en bedömning av medlemsstaternas framsteg när det gäller att uppfylla kraven i FN:s konvention om barnets rättigheter genom att analysera jämförbara data, såsom beskrivs i konsekvensbedömningen.

2.11

Kommittén föreslår att analysen också skall omfatta en undersökning av huruvida samtliga medlemsstater har ratificerat Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner (1993).

2.12

Regionkommittén rekommenderar att den öppna samordningsmetoden används i kontakterna mellan medlemsstater och när det gäller att dra lärdom av välfungerande metoder i samband med genomförandet av FN-konventionen samt att de lokala och regionala myndigheterna till fullo involveras i denna process.

2.13

Regionkommittén rekommenderar att EU:s och medlemsstaternas politik skall beakta den mångfald som präglar barns situation och deras skiftande behov, exempelvis barn som missgynnas på grund av geografiskt område, ålder, kön, etnisk tillhörighet eller funktionshinder. Särskild vikt bör fästas vid effekterna av fattigdom, social utslagning, funktionshinder, diskriminering och rasism och de förhållanden som barn från etniska minoriteter eller flyktingbarn lever under samt konsekvenserna av religiös, språklig och kulturell mångfald, både inom EU och i ett globalt perspektiv.

2.14

Kommittén föreslår att strategin kompletteras med särskilda målsättningar för att säkerställa att barn i alla geografiska områden åtnjuter samma möjligheter, vilket bland annat kommer att innebära stärkta åtgärder för bekämpning av fattigdom och brister i utbildningen. Regionala och lokala myndigheter kommer att spela en viktig roll i dessa insatser.

2.15

Regionkommittén rekommenderar att man utöver de kortsiktiga åtgärder som föreslås i meddelandet även gör insatser för att möjliggöra gränsöverskridande samarbete mellan polismyndigheter vad gäller att kontrollera eventuella uppgifter i brottsregistret rörande personer som arbetar med barn som anställd eller på frivillig basis. Kommittén kräver också att man i samband med strategin överväger att inrätta ett EU-register över personer dömda för sexualbrott mot barn som polisen bör få tillträde till.

2.16

Regionkommittén föreslår att man i strategin tar upp metoder för att förbättra de tjänster som stöder familjen, för att förhindra övergrepp mot barn och barnamord. Här skulle man kunna inrikta sig på stöd till föräldrar, förebyggande åtgärder och tidig upptäckt av övergrepp mot barn, stöd till offer för övergrepp och inrättande av en mekanism för att granska misstänkta dödsfall bland barn i syfte att undersöka om föregående myndighetsingripanden har haft någon effekt.

2.17

Kommittén rekommenderar att man i strategin behandlar den negativa påverkan som TV, datorer och ny teknik har på barn, exempelvis tillgång till bilder på Internet som är olämpliga eller avsedda för vuxna och även det stillasittande som dessa aktiviteter leder till och som får återverkningar på barnens aktiva livsföring. En fråga med anknytning till detta är de negativa effekterna av den reklam och marknadsföring som riktar sig till barn. Åtgärder för användning av teknik för utbildningsändamål bör uppmuntras, exempelvis TV-program för främjande av barns språkliga och kulturella kompetens, något som är särskilt viktigt för invandrarbarn. Kreativa åtgärder behövs också för att främja kulturella aktiviteter och låta barn få tillgång till dem, t.ex. läsning, musik och teater.

2.18

Regionkommittén begär att de utbildningsprogram och utbildningsinstrument som utvecklas som ett led i strategin ställs till förfogande för lokala och regionala förvaltningar, så att tjänstemän vid dessa myndigheter kan bekanta sig med nya politiska instrument och välfungerande metoder.

2.19

Kommittén anser att kommunikationsstrategin bör baseras på FN:s konvention om barnets rättigheter och att alla informationskampanjer bör lanseras på lokal och regional nivå. Vidare bör de vara åldersanpassade och tillgängliga på flera språk och för barn med funktionshinder.

2.20

Regionkommittén anser att en viss procentsats av EU:s utvecklingsstöd bör öronmärkas för investeringar i insatser som gynnar barn, och att den utvecklingspolitik som bedrivs vid lokala och regionala förvaltningar i tredje land i större utsträckning bör prioritera utbyte av kunnande och politiska erfarenheter när det gäller barnens rättigheter.

30.6.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 146/63

—

ReK anser att tillgång till bredbandsuppkoppling till rimliga priser över hela unionen är en central faktor för att man skall kunna garantera medborgarna högkvalitativa tjänster, främja konkurrenskraft och produktivitet i regionerna och möjliggöra en vittomfattande utveckling av informations- och kunskapssamhället också i de områden som tidigare varit utestängda från detta. Kommittén anser att tillgång till bredband bör garanteras på samma sätt som allmänna tjänster som dricksvatten och elenergi.

—

ReK fäster stor vikt vid kommissionens hänvisning till landsbygdsutvecklingen, användningen av strukturfonderna, och dess bedömning av huruvida offentligfinansierade projekt rörande tillgången till bredband är förenliga med gemenskapens regelverk.

—

Kommittén hoppas att den nya lagstiftningsramen för elektronisk kommunikation kommer att utveckla en politik för användningen av radiospektrumet och stödja införandet av trådlös bredbandsteknik.

—

Regionkommittén står bakom kommissionens begäran till medlemsstaterna om en förstärkning av deras strategier för bredbandsutvecklingen med större deltagande från de lokala och regionala myndigheterna.

—

ReK anser att en inkluderande e-förvaltning handlar om både kampen mot nya former av utanförskap som kan uppstå när tjänster läggs ut på nätet (den infrastrukturella och kulturella digitala klyftan), och en förstärkning av politiken mot socialt utanförskap med hjälp av IKT-teknik.

—

Regionkommittén påpekar att användningen av IKT bör syfta till såväl omorganisering och uppdatering av de offentliga myndigheternas tjänster som till uppnåendet av målsättningar i fråga om effektivitet, ekonomi, neutralitet, öppenhet, förenkling och deltagande. Kommittén tror därför att en viktig faktor kan vara det gemensamma utnyttjandet av de bästa lösningarna inom den offentliga sektorn.

—

Enligt ReK finns det alltså skäl att främja samarbete, utbyte av erfarenheter, utbyte av användbara lösningar och initiativ för ökad öppenhet och deltagande i de offentliga besluten, i synnerhet i parlamentens beslutsprocesser.

1.1

Regionkommittén ser Internet som en av de mest spektakulära innovationerna i vår tid. Dess ekonomiska utvecklingspotential kan skapa ytterligare avsevärda fördelar i form av nya tjänster, nya arbetsplatser och investeringsmöjligheter, produktivitetsökning, kostnadsminskning och en förbättring av livskvaliteten.

1.2

Regionkommittén noterar med glädje att spridningen av informationsteknik spelar en central roll i genomförandet av Lissabon- och Göteborgsstrategierna, både vad gäller den förbättring som denna teknik innebär för de befintliga företagens funktionssätt och tillväxten i nya och innovativa företag. Den kan också på ett avgörande sätt bidra till att utbilda arbetstagarna och medborgarna i allmänhet.

1.3

Kommittén betonar vikten av att öka spridningen av tillgänglig informationsteknik till samtliga nivåer inom den offentliga förvaltningen, särskilt på de områden där de offentliga myndigheterna tillhandahåller tjänster direkt till allmänheten.

1.4

Kommittén understryker emellertid att Internettjänster som e-förvaltning, e-hälsovård, e-lärande och e-upphandling kan bli inkluderande och i större utsträckning interaktiva endast om dessa tjänster görs tillgängliga för EU:s medborgare och företag genom bredbandsuppkoppling.

1.5

ReK anser därför att tillgång till bredbandsuppkoppling till rimliga priser över hela unionen är en central faktor för att man skall kunna garantera medborgarna högkvalitativa tjänster, främja konkurrenskraft och produktivitet i regionerna och möjliggöra en vittomfattande utveckling av informations- och kunskapssamhället också i de områden som tidigare varit utestängda från detta.

1.6

ReK ser positivt på att kommissionen i meddelandet flera gånger uttryckligen hänvisar till landsbygdsutvecklingen, inbegripet inrättandet av nya tillfälliga budgetposter. Detta visar att kommissionen förstår den potential som ett väl utbyggt bredbandsnät kan ha för att höja landsbygdsområdenas konkurrenskraft och främja en balanserad utveckling i dessa områden, i synnerhet i områden med permanenta geografiska och naturbetingade handikapp, samt det stora mervärde som finns i den verksamhet som traditionellt sett utövas i dessa områden.

1.7

Viktiga är därför hänvisningarna till den politik som förs av GD Regionalpolitik, i synnerhet angående användningen av strukturfonderna, och av GD Konkurrens, särskilt dess bedömning av huruvida offentligfinansierade projekt rörande tillgången till bredband i landsbygdsområden är förenliga med gemenskapens regelverk.

1.8

ReK befarar att spridningen av bredband kan snubbla på typiska marknadsbrister som att privata operatörer inte ser någon lönsamhet i infrastrukturinvesteringar i marginalområden, landsbygdsområden, glest befolkade områden eller områden som av geografiska skäl gör spridningen särskilt komplicerad och dyrbar. Den öppenhet och flexibilitet som kommissionen visar är en viktig signal och ett gott tecken med tanke på den stora betydelse som bredbandstillgång skulle ha för den socioekonomiska utvecklingen i sådana områden.

1.9

Regionkommittén erinrar om att detta argument stöds av det faktum att kommittén, efter att vid olika tillfällen ha analyserat och diskuterat den uppsättning av lösningar som de lokala och regionala myndigheterna är i färd med att genomföra i hela Europa, klart och tydligt har påpekat att det inte finns en lösning som är giltig för samtliga fall. Det som är lämpligt för storstadsområden behöver inte vara det för t.ex. mindre gynnade områden som präglas av en komplicerade och växlande terrängförhållanden, eller som är glest befolkade, och som kräver stora insatser för spridningen av alla typer av tjänster.

1.10

Regionkommittén konstaterar att en avsevärd ökning av tillgången till bredband har ägt rum under senare år. I förhållande till det europeiska målet att nå minst 90 % av unionens befolkning före 2010 kvarstår emellertid fortfarande stora skillnader i infrastruktur mellan stadsområden och periferi, i både gamla och nya medlemsstater.

1.11

Kommittén vill också understryka att täckningsgraden på 90 % av befolkningen inte är tillräcklig om den inte betraktas i samband med andra faktorer (geografisk fördelning, befolkningstäthet). I små kommuner, exempelvis i bergsområden, som ofta har problem med tillgång till allmänna tjänster (fast telefoni och mobiltelefoni, markbunden television osv.) skulle de kvarvarande 10 procenten kunna innebära en marginalisering av hela geografiska områden med låg befolkningstäthet.

1.12

ReK påpekar också att när man talar om bredbandsklyftan måste särskild uppmärksamhet riktas mot skillnaden mellan spridning av bredband och den egentliga användningen. För att överbrygga denna klyfta krävs både åtgärder på lokal nivå av icke-teknisk natur för att främja användningen av bredband såväl bland äldre som bland socialt missgynnade grupper eller grupper som av hävd är mindre mottagliga, t.ex. landsbygdsbefolkningen (utbildning, offentliga kontaktpunkter med bredbandstillgång osv.).

1.13

Regionkommittén understryker slutligen att det inom ramen för genomförandet av bredbandsinfrastruktur och tjänster som använder sådan infrastruktur dessutom kommer att vara nödvändigt att noga ge akt på att alla säkerhetskrav på alla nivåer uppfylls för att säkerställa tillräcklig skyddsnivå och respekt för användarnas privatliv.

1.14

Kommittén påpekar att det när det gäller bedömningen av penetration, täckning och faktisk användning av Internettjänster via bredband i de nya medlemsstaterna ännu inte finns några uppgifter på regional nivå som kan användas för en jämförelse med situationen i EU-15.

1.15

ReK uppmanar därför kommissionen att snarast möjligt undersöka infrastrukturläget i regionerna i de nya medlemsstaterna och i mindre urbaniserade områden i de gamla medlemsstaterna i syfte att klargöra vilka åtgärder som krävs för att uppdatera den befintliga infrastrukturen till erforderlig standard för att uppnå Lissabonstrategins mål.

1.16

Regionkommittén välkomnar kommissionens initiativ, som syftar till en översyn av lagstiftningen för elektronisk kommunikation.

1.17

Kommittén hoppas att den nya lagstiftningsramen med beaktande av subsidiaritetsprincipen kommer att säkerställa konkurrens utan diskriminering mellan operatörer och mellan befintlig och framtida teknik, och att man kommer att utveckla en politik för användningen av radiospektrumet som baserar sig på principen om teknikneutralitet. Den nya trådlösa tekniken, som i synnerhet lämpar sig för att lösa problem med täckningen i landsbygdsområden och i geografiskt problematiska områden, kräver nämligen att en tillräckligt stor del av frekvensområdet ställs till förfogande för bredband.

1.18

Vad gäller frekvensanvändningen ställer sig kommittén helt bakom de ståndpunkter som kommissionen gett uttryck för i de meddelanden som presenterades i september och november 2005 och i mars och juni 2006, nämligen vikten av teknikneutralitet, öppenhet, effektiv användning av radiospektrumet samt främjandet av en konkurrenskraftig och innovativ miljö som gör det möjligt för ny teknik att utvecklas.

1.19

Regionkommittén delar kommissionens åsikt att frekvensanvändningen inte längre bör innebära att varje band skall motsvara en särskild teknik som syftar till att förmedla tjänster på denna frekvens (t.ex. att 900 MHz-bandet skall användas för mobiltelefoni via ETACS-nätet).

1.20

ReK begär således att kommissionen skall bidra till införandet av en strategi som möjliggör en flexibel användning av spektrumets frekvensområde.

1.21

ReK betonar vikten av att tillämpning av och respekt för den nya lagstiftningsramen, som grundas på teknikneutralitet, leder till att frekvenser frigörs för trådlös kommunikation och till att öka bredbandstillgången. Avsikten är att minska de stora skillnader som drabbar områden med permanenta geografiska och naturbetingade handikapp.

1.22

ReK påpekar att ny teknik för bredbandsutbyggnad som t.ex. WiMAX kan göra det lättare att hitta effektiva lösningar också för geografiskt missgynnade områden. I detta sammanhang kan man som exempel nämna att denna teknik för trådlös kommunikation för närvarande är föremål för betydande investeringar från aktörer inom sektorn som är verksamma på den amerikanska marknaden.

1.23

Regionkommittén anser att tillgång till bredband bör garanteras på samma sätt som allmänna tjänster som dricksvatten och elenergi.

1.24

ReK framhåller att om man vill överbrygga bredbandsklyftan i områden med särskilt komplexa terrängförhållanden, exempelvis områden med permanenta geografiska och naturbetingade handikapp, krävs stora investeringar i jämförelse med slättlandsområden, vilket innebär att investeringarna inte blir ekonomiskt lönsamma.

1.25

Kommittén framhåller att vikten av offentliga investeringar, både från nationella och lokala myndigheter, näringslivet och föreningsvärlden, bekräftades vid det offentliga samråd som genomfördes av Digital Divide Forum.

1.26

Regionkommittén delar kommissionens åsikt att det är viktigt att uppmuntra de lokala och regionala myndigheterna att bättre utnyttja de möjligheter som erbjuds genom strukturfonderna och fonden för landsbygdsutveckling både vad gäller tillgången till och användningen av bredband. ReK har vid flera tillfällen visat på behovet och de positiva effekterna av ett sådant arbetssätt.

1.27

Regionkommittén önskar att kommissionen preciserar sina anvisningar så att de kan tillämpas i situationer då trådlösa bredbandstjänster byggs ut med medel från strukturfonderna i sådana regioner där det redan finns ett visst utbud. Särskilt när det gäller nya former av trådlös teknik är det dock i praktiken omöjligt att geografiskt begränsa deras användning till glesbygden och förhindra att de används i tätorter där det redan från förr finns tjänster.

1.28

Kommittén vill emellertid rikta uppmärksamheten mot att inte alla landsbygdsområden och områden med permanenta geografiska och naturbetingade handikapp, där åtgärderna för att överbrygga den digitala klyftan är som mest nödvändiga och svårast att genomföra, är missgynnade områden enligt de kriterier som används för tilldelning ur strukturfonderna.

1.29

ReK finner det därför viktigt att hitta nya och flexibla lösningar för att på ett effektivt sätt vidta åtgärder i dessa områden, både med hjälp av ekonomiskt stöd till särskild infrastrukturutbyggnad på lokal och regional nivå (samordnad på nationell och europeisk nivå), och genom riktlinjer som gör det möjligt att ta itu med marknadsbrister som uppstår inom ovannämnda geografiska områden, med respekt för gemenskapens principer om fri konkurrens.

1.30

När det gäller bredbandsutbyggnad i områden med permanenta geografiska och naturbetingade handikapp, där operatörerna är obenägna att investera på grund av svårigheter att uppnå lönsamhet, betonar Regionkommittén att det kommer att vara svårt att genomföra någon form av offentlig-privata partnerskap eller använda moderna former av projektfinansiering om inte det offentliga står för den övervägande delen av investeringen, vilket kräver nya former av incitament.

1.31

Kommittén ser heller ingen fördel med att införa skattelättnader för abonnenterna, eftersom problemet med bredbandstillgång i huvudsak rör utbudssidan, inte efterfrågesidan. Det skulle vara fördelaktigare att studera incitament eller skattelättnader för operatörerna i samband med infrastrukturprojekt i områden med permanenta geografiska och handelsrelaterade handikapp, eftersom detta skulle öka möjligheterna att få investeringarna lönsamma.

1.32

Med tanke på den vikt som Regionkommittén alltid har fäst vid utbyte av goda metoder ser ReK positivt på kommissionens initiativ för att ytterligare uppmuntra utbyte av goda metoder och underlätta möjligheterna att använda dessa metoder genom en alleuropeisk webbplats som fungerar som informationsplattform, i synnerhet för tillhandahållare och lokala och regionala myndigheter.

1.33

ReK anser det därför mycket viktigt att kommissionen aktivt strävar efter att skapa samverkanseffekter mellan de egna sektorsinriktade programmen och de finansieringsåtgärder som planeras inom ramen för strukturfonderna och fonden för landsbygdsutveckling.

1.34

Regionkommittén står bakom kommissionens begäran till medlemsstaterna om en förstärkning av deras strategier för bredbandsutvecklingen, med större deltagande från de lokala och regionala myndigheterna och med mätbara mål för bredbandsutbyggnaden, särskilt i fråga om offentliga tjänster.

2.1

Kommittén delar kommissionens synpunkt att bredband är en huvudfaktor i spridningen av informationssamhället, i synnerhet för alla medborgares lika tillgång, företagens konkurrenskraft och större effektivitet i den offentliga förvaltningen.

2.2

Regionkommittén anser att den infrastrukturella digitala klyftan, det vill säga mellan dem som bor i områden där infrastruktur och avancerade tjänster finns tillgängliga och dem som bor i områden med permanenta geografiska och naturbetingade handikapp där sådan infrastruktur och sådana tjänster inte finns tillgängliga, är en klart hämmande faktor för allas deltagande i informationssamhället och för möjligheterna, särskilt för den offentliga sektorn, att ta fram innovativa former för interaktion med de egna kunderna, medborgarna och företagen. Ur demokratisk synvinkel innebär detta en allvarlig brist.

2.3

Kommittén hävdar att det fortfarande finns en omfattande kulturell digital klyfta vad gäller den kunskap som gör det möjligt att använda IKT-tjänster. Denna klyfta innebär en skillnad mellan nya och gamla medlemsstater, mellan enskilda medlemsstater, mellan mer urbaniserade områden och landsbygdsområden och mellan de olika generationer och samhällsklasser som utgör det europeiska samhället. Man måste därför hitta lämpliga verktyg för att förse så många medborgare som möjligt med baskunskaper som gör att de kan dra nytta av innovationerna på detta område.

2.4

Rek anser att en inkluderande e-förvaltning handlar om både kampen mot nya former av utanförskap som kan uppstå när tjänster läggs ut på nätet (den infrastrukturella och kulturella digitala klyftan), och en förstärkning av politiken mot socialt utanförskap med hjälp av informations- och kommunikationsteknik (IKT).

2.5

I syfte att undvika olika former av marginalisering i fråga om tillgång till offentliga tjänster bör förvaltningarna enligt Regionkommittén använda flera kanaler och se till att människor kan komma i kontakt med myndigheterna på det sätt som passar dem bäst (personliga besök, webbplatser, digital-TV, mobiltelefoni osv.).

2.6

ReK finner det lämpligt att planera särskilda utbildnings- och stödåtgärder för att säkerställa lika möjligheter och på så sätt främja datoriserad tillgång till tjänster för socialt missgynnade medborgare.

2.7

Regionkommittén erkänner kravet på att de offentliga förvaltningarnas portaler måste vara förenliga med W3C-standarderna för webbtillgänglighet. Förenligheten kan bedömas av de särskilda certifieringsorgan som är erkända på internationell nivå.

2.8

ReK anser det viktigt att alla dessa integrationsåtgärder samlas inom en gemensam programram för att minska risken för isolerade åtgärder utan samverkanseffekter.

2.9

Regionkommittén påpekar att användningen av IKT bör syfta till såväl att omorganisera och uppdatera de offentliga myndigheternas tjänster som till att uppnå målsättningar i fråga om effektivitet, ekonomi, neutralitet, öppenhet, förenkling och deltagande.

2.10

ReK konstaterar att minskade tidsförluster i samband med förflyttningar, köer och expeditionsärenden, formulär som är lättare att fylla i, ett gemensamt front office och minskad risk för fel genom direkt kontroll av de uppgifter som fylls i skapar fördelar som kan leda tillhandahållandet av tjänster mot modernare former som skiljer sig från de traditionella.

2.11

Man behöver enligt kommittén utveckla mättekniker för kostnader, fördelar, resultat osv. med indikatorer och metoder som är gemensamma på europeisk nivå.

2.12

Regionkommittén är övertygad om att investeringar i den offentliga sektorn som syftar till integration och samarbete mellan system, gemensam tillgång till uppgifter samt leverans av tjänster via Internet bör innebära följande viktiga ekonomiska fördelar som kan värderas i pengar och därför summeras och jämföras: tidsbesparingar för medborgare och företag och större effektivitet och produktivitet inom de offentliga myndigheterna. Därtill kommer naturligtvis kvalitativa fördelar som ökad tillfredsställelse hos användarna när det gäller de offentliga myndigheternas tjänster och större öppenhet och ansvarstagande från de offentliga myndigheternas sida.

2.13

ReK anser att man för att kunna fastställa ett gemensamt mätsystem för bedömningen skulle kunna jämföra de olika nationella eller regionala systemen och därefter använda de bästa modellerna.

2.14

ReK tror därför att en viktig faktor kan vara det gemensamma utnyttjandet av de bästa lösningarna inom den offentliga sektorn, i fråga om både organisation och teknisk profil, såväl för att utnyttja de tillgängliga resurserna optimalt som för att skapa ett mervärde genom den successiva framväxten av en yrkesmässig gemenskap inom e-förvaltning i ett systematiskt perspektiv. En analys av de erfarenheter som inte har gett förväntat resultat kan dessutom vara av värde för bedömningen av riskfaktorer och problem.

2.15

ReK föreslår att offentliga myndigheter som innehar tillämpningar som framställs på offentligt uppdrag gör dem tillgängliga i ursprunglig form tillsammans med dokumentation, för att andra förvaltningar som behöver dem skall kunna använda dem gratis och anpassa dem till de egna behoven.

2.16

För att kunna åstadkomma en konkret utveckling av e-förvaltning på europeisk nivå anser Regionkommittén det ytterst viktigt att identifiera tjänster med stort mervärde som kan vara av stor betydelse för medborgare, företag och de offentliga förvaltningarna själva, och som kan fungera som motorer för en bred spridning av de faktorer som redovisas i punkt 2.20.

2.17

Med tanke på de centrala e-förvaltningstjänster som redan redovisats hoppas Regionkommittén att följande åtgärder vidtas:

2.18

Regionkommittén anser att de offentliga myndigheternas organisation, harmonisering av lagstiftningen på europeisk nivå, spridning av innovativ kultur mellan de offentliga förvaltningarnas personal och sättet att hantera de funktioner som är kopplade till IKT är faktorer som utgör förutsättningen för innovationsprocessen i de offentliga förvaltningarna och utvecklingen av e-förvaltning.

2.19

Med avseende på dessa faktorer förordar Regionkommittén följande initiativ: