27.3.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 70/1

(1)

Genom artikel 16 i fördraget bekräftas den betydelse som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse har för unionens gemensamma värderingar.

(2)

Enligt artikel 86.2 i fördraget skall företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse vara underkastade reglerna i fördraget, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs.

(3)

Artikel 73 i fördraget är lex specialis i förhållande till artikel 86.2. Artikeln innehåller bestämmelser om ersättning för allmän trafikplikt inom sektorn för landtransporter.

(4)

De viktigaste målen enligt kommissionens vitbok av den 12 september 2001, ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden”, är att sörja för säkra, effektiva och högkvalitativa persontransporter tack vare reglerad konkurrens, och samtidigt garantera insyn och effektivitet när det gäller kollektivtrafiken, med beaktande av sociala faktorer, miljöfaktorer och faktorer som rör regional utveckling eller för att erbjuda specialtaxor för vissa grupper av passagerare, som t.ex. pensionärer, och för att undanröja sådana skillnader mellan olika medlemsstaters transportföretag som kan medföra betydande snedvridning av konkurrensen.

(5)

Många landbaserade persontransporttjänster av allmänt ekonomiskt intresse kan i dag inte tillhandahållas kommersiellt. Medlemsstaternas behöriga myndigheter bör kunna ingripa för att se till att dessa tjänster tillhandahålls. För att säkerställa tillhandahållandet av kollektivtrafik kan myndigheterna bland annat bevilja kollektivtrafikföretagen ensamrätt, bevilja dem ekonomisk ersättning eller fastställa allmänna bestämmelser för bedrivande av kollektivtrafik som är tillämpliga på samtliga företag. Om medlemsstaterna, i enlighet med denna förordning, väljer att utesluta vissa allmänna regler från förordningens tillämpningsområde, bör den allmänna ordningen för statligt stöd tillämpas.

(6)

Många medlemsstater har åtminstone inom delar av sin kollektivtrafikmarknad infört lagstiftning som på grundval av öppna och rättvisa anbudsförfaranden möjliggör tilldelning av ensamrätt och ingående av kontrakt om allmänna tjänster. Därigenom har handeln mellan medlemsstaterna utvecklats avsevärt, och en rad kollektivtrafikföretag erbjuder nu kollektivtrafik i fler än en medlemsstat. Utvecklingen av den nationella lagstiftningen har emellertid lett till skillnader i de förfaranden som tillämpas, vilket medfört rättslig osäkerhet i fråga om kollektivtrafikföretagens rättigheter och de behöriga myndigheternas skyldigheter. I rådets förordning (EEG) nr 1191/69 av den 26 juni 1969 om medlemsstaternas åtgärder i fråga om allmän trafikplikt på järnväg, väg och inre vattenvägar (4) anges varken hur kontrakt om allmänna tjänster skall tilldelas inom gemenskapen eller under vilka omständigheter det krävs ett anbudsförfarande. Gemenskapens gällande regelverk bör därför uppdateras.

(7)

Gjorda undersökningar, och erfarenheterna i de medlemsstater där konkurrens inom kollektivtrafiksektorn har förekommit i ett antal år, visar att införandet av reglerad konkurrens mellan företagen medför bättre och innovativare service till lägre pris och inte hindrar kollektivtrafikföretagen från att fullgöra de särskilda uppgifter som de ålagts, förutsatt att lämpliga säkerhetsåtgärder vidtas. Europeiska rådet anslöt sig inom ramen för den så kallade Lissabonprocessen den 28 mars 2000 till denna linje och uppmanade kommissionen, rådet och medlemsstaterna att inom ramen för sina respektive befogenheter ”påskynda liberaliseringen på områden som … transporter”.

(8)

De marknader för persontransporter som är avreglerade och på vilka det inte finns någon ensamrätt bör tillåtas att behålla sina särdrag och sitt funktionssätt om dessa överensstämmer med kraven i fördraget.

(9)

För att kollektivtrafiken skall kunna organiseras på det sätt som bäst motsvarar allmänhetens behov bör de behöriga myndigheterna, på de villkor som anges i denna förordning, fritt få välja vilket kollektivtrafikföretag som skall bedriva trafiken, med beaktande av små och medelstora företags intressen. När ersättning eller ensamrätt beviljas är det viktigt att i ett kontrakt om allmänna tjänster mellan den behöriga myndigheten och det utvalda kollektivtrafikföretaget fastställa arten av allmän trafikplikt och vilken ersättning som skall utgå, för att på så sätt sörja för tillämpning av principen om insyn, principen om lika behandling av konkurrerande företag och proportionalitetsprincipen. Kontraktets form och benämning kan variera beroende på medlemsstaternas rättsordningar.

(10)

I motsats till förordning (EEG) nr 1191/69, vars tillämpningsområde också omfattar kollektivtrafik på inre vattenvägar, anses det inte lämpligt att i den här förordningen reglera tilldelningen av kontrakt om allmänna tjänster i denna specifika sektor. För kollektivtrafik på inre vattenvägar gäller därför fördragets allmänna principer, såvida inte medlemsstaterna väljer att tillämpa den här förordningen i den specifika sektorn. Bestämmelserna i den här förordningen hindrar inte införlivande av trafik på inre vattenvägar i ett större nät av kollektivtrafik på stads-, förorts- och regionalnivå.

(11)

I motsats till förordning (EEG) nr 1191/69, vars tillämpningsområde också omfattar godstransporttjänster, anses det inte lämpligt att i den här förordningen reglera tilldelningen av kontrakt om allmänna tjänster i denna specifika sektor. Tre år efter den här förordningens ikraftträdande bör därför fördragets allmänna principer gälla för organisationen av godstransporttjänster.

(12)

Ur gemenskapsrättslig synvinkel har det ingen betydelse om kollektivtrafik tillhandahålls av offentliga eller privata företag. Denna förordning grundas på neutralitetsprinciperna i fråga om egendomsordningen enligt artikel 295 i fördraget, principen om fri utformning av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse enligt artikel 16 i fördraget och subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna enligt artikel 5 i fördraget.

(13)

En rad tjänster, som ofta är kopplade till specifik infrastruktur, tillhandahålls i första hand på grund av sitt historiska intresse och turistvärde. Eftersom syftet med sådan verksamhet uppenbarligen inte är att bedriva kollektivtrafik, bör den inte omfattas av de regler och förfaranden som gäller för krav på allmänna tjänster.

(14)

Om de behöriga myndigheterna ansvarar för kollektivtrafiknätets organisation kan detta, utöver det faktiska utförandet av transporttjänsten, omfatta en rad verksamheter och funktioner där de behöriga myndigheterna måste kunna välja mellan att utföra dem själva eller, helt eller delvis, låta tredje part utföra dem.

(15)

Kontrakt med lång löptid kan leda till onödigt lång stängning av marknaden, vilket minskar konkurrenstryckets positiva effekter. För att minimera snedvridningen av konkurrensen och samtidigt skydda tjänsternas kvalitet bör kontrakt om allmänna tjänster vara tidsbegränsade. Det måste dock vara möjligt att förlänga kontrakt med högst halva deras ursprungliga löptid, om kollektivtrafikföretaget är tvunget att investera i tillgångar med osedvanligt lång avskrivningstid och, på grund av deras särskilda särdrag och begränsningar, när det gäller de yttersta randområdena enligt artikel 299 i fördraget. Då ett kollektivtrafikföretag dessutom gör investeringar i infrastruktur eller rullande materiel och fordon som är ovanliga i så måtto att det rör sig om stora belopp, och förutsatt att kontraktet tilldelas efter ett rättvist och konkurrensutsatt anbudsförfarande, bör en ännu längre förlängning vara möjlig.

(16)

Om ingåendet av kontrakt om allmänna tjänster kan leda till byte av kollektivtrafikföretag, bör de behöriga myndigheterna kunna kräva att det utvalda kollektivtrafikföretaget tillämpar bestämmelserna i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (5). Detta direktiv hindrar inte medlemsstaterna från att skydda andra överlåtelsevillkor beträffande arbetstagarnas rättigheter än de som omfattas av direktiv 2001/23/EG, varvid, i tillämpliga fall, hänsyn skall tas till de sociala normer som föreskrivs i nationella lagar och andra författningar, eller i de kollektivavtal eller överenskommelser som ingåtts mellan arbetsmarknadens parter.

(17)

I överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen står det de behöriga myndigheterna fritt att fastställa kvalitetsstandarder för den allmänna trafikplikten, exempelvis i fråga om minimikrav för arbetsvillkor, passagerares rättigheter, behov hos personer med nedsatt rörlighet eller miljöskydd.

(18)

Förutsatt att tillämpliga bestämmelser i nationell lagstiftning följs får lokala myndigheter eller, i avsaknad av sådana, en nationell myndighet välja att själva tillhandahålla kollektivtrafiktjänster inom sitt territorium eller att, utan anbudsförfarande, uppdra åt ett internt företag att tillhandahålla sådana tjänster. För att garantera rättvisa konkurrensvillkor bör emellertid denna möjlighet för myndigheterna att själva bedriva trafiken regleras i detalj. Den behöriga myndigheten eller en myndighetesgrupp som tillhandahåller integrerade kollektivtrafiktjänster bör kollektivt eller genom gruppens medlemmar utöva den erforderliga kontrollen. Dessutom bör en behörig myndighet som sköter sin egen kollektivtrafik eller ett internt företag förbjudas från att delta i konkurrensutsatta anbudsförfaranden utanför myndighetens behörighetsområde. Den myndighet som kontrollerar det interna företaget bör också kunna förbjuda företaget att delta i konkurrensutsatta anbudsförfaranden som anordnats inom dess behörighetsområde. Begränsningar i ett internt företags verksamhet får inte påverka möjligheten att direkttilldela kontrakt om allmänna tjänster när det gäller järnvägstrafik, med undantag för andra spårbundna transportmedel som tunnelbana eller spårvagn. Dessutom påverkar inte direkttilldelning av kontrakt om allmänna tjänster för järnvägstrafik de behöriga myndigheternas möjlighet att tilldela ett internt företag kontrakt om allmänna tjänster för kollektivtrafik på andra spårbundna transportmedel som tunnelbana och spårvagn.

(19)

Utläggande på entreprenad kan bidra till en effektivare kollektivtrafik och gör att andra företag än det kollektivtrafikföretag som tilldelades kontraktet om allmänna tjänster kan delta. De behöriga myndigheterna bör dock, med hänsyn till att offentliga medel skall användas på bästa sätt, kunna fastställa villkoren för att deras kollektivtrafiktjänster skall få läggas ut på entreprenad, särskilt när det gäller tjänster som utförs av ett internt företag. Vidare bör en underentreprenör inte hindras från att delta i konkurrensutsatta anbudsförfaranden på en behörig myndighets territorium. Det är nödvändigt att den behöriga myndighetens eller det interna företagets val av underentreprenör görs i enlighet med gemenskapsrätten.

(20)

Om en myndighet beslutar att anförtro en uppgift som gäller en tjänst av allmänt intresse åt tredje part, måste kollektivtrafikföretaget väljas ut i överensstämmelse med gemenskapens lagstiftning om offentlig upphandling och koncessioner, som har sin grund i artiklarna 43-49 i fördraget, och med principen om insyn och principen om lika behandling. Särskilt påverkar bestämmelserna i denna förordning inte myndigheternas skyldigheter enligt direktiven om offentlig upphandling när kontrakten om allmänna tjänster omfattas av dessa direktivs tillämpningsområde.

(21)

I vissa fall måste de behöriga myndigheterna inom ramen för anbudsinfordringar fastställa och beskriva sammansatta system. När dessa myndigheter tilldelar kontrakt i sådana fall bör de därför ha rätt att efter anbudsinlämningen förhandla om detaljerna med några eller samtliga potentiella kollektivtrafikföretag.

(22)

Anbudsinfordringar för tilldelning av kontrakt om allmänna tjänster bör inte heller vara obligatoriska om kontraktets värde är lågt eller om det gäller korta sträckor. I detta avseende bör högre belopp eller längre sträckor göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att beakta små och medelstora företags särskilda intressen. De behöriga myndigheterna bör inte tillåtas att dela upp kontrakt eller nät för att undvika anbudsförfarande.

(23)

Vid risk för trafikavbrott bör de behöriga myndigheterna kunna vidta kortfristiga nödåtgärder i avvaktan på att ett kontrakt om allmänna tjänster tilldelas som uppfyller samtliga tilldelningsvillkor i denna förordning.

(24)

Kollektivtrafiken på järnväg medför särskilda problem när det gäller investeringarnas storlek och infrastrukturkostnaderna. För att garantera att alla järnvägsföretag i gemenskapen har tillgång till infrastrukturen i alla medlemsstater och på så sätt får möjlighet att bedriva internationell persontrafik lade kommissionen i mars 2004 fram ett förslag till ändring av rådets direktiv 91/440/EEG av den 29 juli 1991 om utvecklingen av gemenskapens järnvägar (6). Syftet med denna förordning är att upprätta en rättslig ram för ersättning och/eller ensamrätt för kontrakt om allmänna tjänster och inte att ytterligare öppna marknaden för järnvägstrafik.

(25)

I fråga om allmänna tjänster har varje behörig myndighet enligt denna förordning rätt att välja sitt kollektivtrafikföretag i samband med tilldelning av kontrakt om allmänna tjänster. De behöriga myndigheterna bör, med tanke på att kollektivtrafiken är organiserad på olika sätt i olika medlemsstater, ha möjlighet att direkttilldela kontrakt om allmänna tjänster för järnvägstrafik.

(26)

Den ersättning som de behöriga myndigheterna beviljar för att täcka kostnaderna för uppfyllandet av den allmänna trafikplikten bör beräknas på ett sådant sätt att alltför höga ersättningar undviks. En behörig myndighet som avser att tilldela ett kontrakt om allmänna tjänster utan anbudsförfarande bör dessutom vara skyldig att följa detaljerade bestämmelser som säkerställer att ersättningsbeloppet är skäligt och i vilka tjänsternas effektivitet och kvalitet betonas.

(27)

Genom att i det beräkningsunderlag som återges i bilagan på lämpligt sätt beakta effekterna av ett fullgörande av den allmänna trafikplikten på kollektivtrafiksefterfrågan kan den behöriga myndigheten och kollektivtrafikföretaget visa att alltför höga ersättningar har undvikits.

(28)

De behöriga myndigheterna bör vidta nödvändiga åtgärder för att minst ett år i förväg offentliggöra sin avsikt att tilldela kontrakt om allmänna tjänster, med undantag av nödåtgärder och kontrakt som gäller korta sträckor, så att potentiella kollektivtrafikföretag kan ta ställning.

(29)

Direkttilldelade kontrakt om allmänna tjänster bör omfattas av principen om ökad insyn.

(30)

Eftersom de behöriga myndigheterna och kollektivtrafikföretagen behöver tid för att anpassa sig till förordningen, bör övergångsbestämmelser fastställas. Med tanke på det stegvisa tilldelandet av kontrakt om allmänna tjänster enligt denna förordning, bör medlemsstaterna förse kommissionen med en lägesrapport inom sex månader efter den första hälften av övergångsperioden. Kommissionen kan föreslå lämpliga åtgärder på grundval av dessa rapporter.

(31)

De behöriga myndigheterna kan under övergångsperioden börja tillämpa bestämmelserna i förordningen vid olika tidpunkter. Under övergångsperioden är det därför möjligt att kollektivtrafikföretag med verksamhet på sådana marknader där bestämmelserna i förordningen ännu inte är tillämpliga lämnar in anbud för kontrakt om allmänna tjänster på sådana marknader som redan har öppnats för kontrollerad konkurrens. För att genom proportionerliga åtgärder förhindra all obalans i samband med öppnandet av marknaden för kollektivtrafik bör de behöriga myndigheterna under andra hälften av övergångsperioden kunna avvisa anbud från företag där mer än halva värdet av den kollektivtrafik de utför inte beviljats i enlighet med denna förordning, på villkor att ingen diskrimineras och att beslut om detta fattas innan anbudsinfordran offentliggörs.

(32)

I punkterna 87-95 i dom av den 24 juli 2003 i mål C-280/00, Altmark Trans GmbH (7), har EG-domstolen fastställt att ersättning för allmännyttiga tjänster inte utgör någon förmån i den mening som avses i artikel 87 i fördraget, förutsatt att fyra kumulativa kriterier är uppfyllda. Om de nämnda kriterierna inte är uppfyllda men däremot de allmänna tillämpningskriterierna för artikel 87.1 i fördraget är uppfyllda, utgör ersättning för allmännyttiga tjänster statligt stöd och omfattas därmed av artiklarna 73, 86, 87 och 88 i fördraget.

(33)

Ersättning för allmännyttiga tjänster inom sektorn för landbaserad kollektivtrafik kan vara nödvändig för att de berörda företagen skall kunna bedriva trafiken enligt sådana principer och på sådana villkor som gör att de kan fullgöra sina uppgifter. Sådan ersättning kan enligt artikel 73 i fördraget på vissa villkor vara förenlig med fördraget. För det första måste ersättningen syfta till att säkerställa tillhandahållandet av tjänster som verkligen är tjänster av allmänt intresse i den mening som avses i fördraget. För det andra, för att undvika en oskälig snedvridning av konkurrensen, får ersättningen inte överstiga det belopp som krävs för att täcka nettokostnaderna för fullgörandet av den allmänna trafikplikten, med hänsyn till företagets inkomster i samband med detta och en rimlig vinst.

(34)

Den ersättning som de behöriga myndigheterna beviljar i enlighet med bestämmelserna i förordningen kan därför undantas från kravet på förhandsanmälan enligt artikel 88.3 i fördraget.

(35)

Denna förordning ersätter rådets förordning (EEG) nr 1191/69, som därför bör upphävas. När det gäller allmänna godstransporttjänster, kommer en övergångsperiod på tre år att underlätta utfasningen av ersättning som inte har godkänts av kommissionen i enlighet med artiklarna 73, 86, 87 och 88 i fördraget. Ersättning som beviljas i samband med tillhandahållande av annan kollektivtrafik än den som omfattas av den här förordningen och som riskerar att utgöra statligt stöd enligt artikel 87.1 i fördraget bör vara förenlig med bestämmelserna i artiklarna 73, 86, 87 och 88 i fördraget, inklusive tillämpliga tolkningar som gjorts av Europeiska gemenskapernas domstol, särskilt avgörandet i mål C-280/00, Altmark Trans GmbH. När kommissionen granskar sådana fall bör den därför tillämpa principer som liknar dem som anges i den här nya förordningen eller, om så är lämpligt, i annan lagstiftning som gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

(36)

Tillämpningsområdet för den här förordningen är detsamma som för rådets förordning (EEG) nr 1107/70 av den 4 juni 1970 om stöd till transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar (8). Den förordningen anses föråldrad eftersom den inskränker tillämpningen av artikel 73 i fördraget utan att utgöra en lämplig rättslig grund för att godkänna aktuella investeringsplaner, särskilt vad avser investeringar i transportinfrastruktur i ett offentlig-privat partnerskap. Den bör därför upphävas för att göra det möjligt att tillämpa artikel 73 i fördraget på ett sätt som tar hänsyn till den ständiga utvecklingen inom sektorn utan att tillämpningen av den här förordningen eller av rådets förordning (EEG) nr 1192/69 av den 26 juni 1969 om införande av enhetliga regler för järnvägsföretagens redovisning påverkas (9). För att ytterligare underlätta tillämpningen av de berörda gemenskapsbestämmelserna kommer kommissionen att föreslå riktlinjer för statligt stöd till järnvägsinvesteringar, inklusive infrastrukturinvesteringar 2006.

(37)

I syfte att utvärdera genomförandet av denna förordning och utvecklingen i fråga om tillhandahållande av kollektivtrafik i gemenskapen, särskilt kvaliteten på kollektivtrafiken och konsekvenserna av att kontrakt om allmänna tjänster beviljas genom direkttilldelning, bör kommissionen lägga fram en rapport. Denna rapport kan vid behov åtföljas av lämpliga förslag om ändring av denna förordning.

a)

kollektivtrafik: persontransporttjänster av allmänt ekonomiskt intresse som erbjuds allmänheten fortlöpande och utan diskriminering.

b)

behörig myndighet: en eller flera medlemsstaters offentliga organ, eller grupp av offentliga organ, med befogenhet att ingripa på kollektivtrafikmarknaden inom ett givet geografiskt område, eller ett organ som tillerkänts sådan behörighet.

c)

behörig lokal myndighet: en behörig myndighet vars geografiska behörighetsområde inte är nationellt.

d)

kollektivtrafikföretag: ett offentligt eller privat företag, eller en offentlig eller privat företagsgrupp, som bedriver kollektivtrafik, eller ett offentligt organ som tillhandahåller kollektivtrafiktjänster.

e)

allmän trafikplikt: krav som en behörig myndighet definierar eller fastställer för att sörja för kollektivtrafik av allmänt intresse som ett kollektivtrafikföretag inte skulle ha något eget kommersiellt intresse av att bedriva utan att få ersättning, eller åtminstone inte i samma omfattning eller på samma villkor.

f)

ensamrätt: ett kollektivtrafikföretags rätt att bedriva viss kollektivtrafik på en sträcka, inom ett nät eller inom ett visst område utan att andra sådana företag har en sådan rätt.

g)

ersättning för allmän trafik: varje förmån, särskilt ekonomisk, som en behörig myndighet direkt eller indirekt ger med hjälp av offentliga medel under den period den allmänna trafikplikten genomförs eller i anslutning till denna period.

h)

direkttilldelning: tilldelning av kontrakt om allmänna tjänster till ett kollektivtrafikföretag utan konkurrensutsatt anbudsförfarande.

i)

kontrakt om allmänna tjänster: ett eller flera dokument som är rättsligt bindande och som bekräftar att en behörig myndighet och ett kollektivtrafikföretag har enats om att låta detta kollektivtrafikföretag sköta och tillhandahålla kollektivtrafik som omfattas av allmän trafikplikt. Beroende på medlemsstatens lagstiftning kan kontraktet också bestå i ett beslut som har fattats av den behöriga myndigheten och

j)

värde: det belopp som motsvarar ett eller flera kollektivtrafikföretags totala ersättning, exklusive mervärdesskatt, för en tjänst, en linje, ett kontrakt om allmänna tjänster eller ett ersättningssystem inom ramen för kollektivtrafiken, inklusive alla slag av ersättning från myndigheterna, och sådan inkomst från biljettförsäljning som inte överlämnas till den behöriga myndigheten i fråga.

k)

allmän bestämmelse: åtgärd som utan diskriminering tillämpas på alla kollektivtrafiktjänster av samma slag inom ett givet geografiskt område som en behörig myndighet ansvarar för.

l)

integrerad kollektivtrafik: transporttjänster som inom ett fastställt geografiskt område är sammanbundna med varandra, med en enda informationstjänst, taxa och tidtabell.

i)

klart och tydligt fastställas vilken allmän trafikplikt kollektivtrafikföretaget skall fullgöra och vilka geografiska områden som avses,

ii)

i förväg och på ett objektivt och öppet sätt fastställas de parametrar som skall användas för att beräkna ersättningen på ett sätt som förhindrar alltför höga ersättningar. Om kontrakt om allmänna tjänster har tilldelats enligt artikel 5.2, 5.4, 5.5 och 5.6, skall dessa parametrar vara av sådan art att en ersättning aldrig kan överstiga det belopp som krävs för att täcka den ekonomiska nettoeffekten på de kostnader och intäkter som följer av fullgörandet av trafikplikten, med hänsyn till kollektivtrafikföretagets inkomster i samband med detta och en rimlig vinst,

iii)

fastställas hur kostnaderna för tjänsternas tillhandahållande skall fördelas. I dessa kostnader kan särskilt ingå kostnader för personal, energi, infrastrukturavgifter, underhåll och reparation av fordon avsedda för kollektivtrafik, rullande materiel och anläggningar som behövs för driften av persontrafiken samt fasta kostnader och rimlig avkastning på eget kapital.

a)

För att avgöra om den behöriga lokala myndigheten utövar sådan kontroll skall bland annat följande faktorer bedömas: representationsnivå i förvaltnings-, lednings- och kontrollorgan, stadgans bestämmelser om detta, ägandeförhållanden, faktiskt inflytande och faktisk påverkan på strategiska beslut och enskilda verksamhetsbeslut. I enlighet med gemenskapslagstiftningen är 100 % ägande av den behöriga offentliga myndigheten, i synnerhet när det gäller offentlig-privata partnerskap inte ett obligatoriskt krav för att etablera kontroll i den mening som avses i denna punkt, förutsatt att kontroll kan etableras på grundval av andra kriterier.

b)

Villkoret för att denna punkt skall tillämpas är att det interna företaget och eventuella enheter över vilka detta företag utövar ett mycket litet inflytande bedriver sin kollektivtrafik inom den behöriga lokala myndighetens territorium, utan hinder av eventuella utgående linjer eller andra underordnade delar av denna verksamhet som sträcker sig in på angränsande behöriga lokala myndigheters territorium, och inte deltar i konkurrensutsatta anbudsförfaranden som avser tillhandahållande av kollektivtrafik som organiseras utanför den behöriga lokala myndighetens territorium.

c)

Utan hinder av vad som sägs i punkt 2 b får ett internt företag delta i rättvisa konkurrensutsatta anbudsförfaranden två år innan dess direkttilldelade kontrakt om allmänna tjänster löper ut, under förutsättning att ett definitivt beslut har fattats om att den kollektivtrafik som omfattas av det interna företagets kontrakt skall underkastas ett rättvist konkurrensutsatt anbudsförfarande och att det interna företaget inte har ingått något annat direkttilldelat kontrakt om allmänna tjänster.

d)

I avsaknad av en behörig lokal myndighet skall leden a, b och c tillämpas på en nationell myndighet avseende ett geografiskt område som inte är nationellt, förutsatt att det interna företaget inte deltar i konkurrensutsatta anbudsförfaranden som avser tillhandahållande av kollektivtrafik som organiseras utanför det område för vilket kontraktet om allmänna tjänster har tilldelats.

a)

Den behöriga myndighetens namn och adress.

b)

Planerad tilldelningsmetod.

c)

Tjänster och geografiska områden som kan omfattas av kontraktet.

a)

Namnet på den enhet som tilldelats kontraktet och dess ägare.

b)

Löptiden för kontraktet om allmänna tjänster.

c)

Beskrivning av de persontransporter som skall utföras.

d)

Beskrivning av parametrarna för den ekonomiska ersättningen.

e)

Kvalitetsmål.

f)

Villkor som avser väsentliga tillgångar.

a)

före den 26 juli 2000 på grundval av ett rättvist konkurrensutsatt anbudsförfarande,

b)

före den 26 juli 2000 på grundval av ett annat förfarande än ett rättvist konkurrensutsatt anbudsförfarande,

c)

från och med den 26 juli 2000 och före den … (13), på grundval av ett rättvist konkurrensutsatt anbudsförfarande,

d)

från och med den 26 juli 2000 och före den … (13), på grundval av ett annat förfarande än ett rättvist konkurrensutsatt anbudsförfarande.

a)

till dess att gemensamma regler trätt i kraft när det gäller fördelning av infrastrukturkostnader, om stödet beviljas företag som måste stå för kostnaderna för den infrastruktur de använder medan andra företag inte har samma börda. När det stödbelopp som beviljas i detta fall beräknas skall man beakta de infrastrukturkostnader som konkurrerande transportslag inte är tvungna att betala,

b)

när stödets syfte är att främja antingen forskning om, eller utveckling av, transportsystem och transportteknik som är mer ekonomiska för gemenskapen som helhet.

27.3.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 70/21

(1)

I syfte att skydda personer och gods inom Europeiska unionen från olagliga handlingar riktade mot civila luftfartyg, bör det införas gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten. Detta mål bör uppnås genom fastställande av gemensamma regler och gemensamma grundläggande standarder för luftfartsskydd samt av mekanismer för övervakning av att kraven efterlevs.

(2)

För skyddet av den civila luftfarten i allmänhet är det önskvärt att lägga grunden för en gemensam tolkning av bilaga 17 till Chicagokonventionen angående internationell civil luftfart av den 7 december 1944.

(3)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2320/2002 av den 16 december 2002 om införande av gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten (3) antogs till följd av händelserna den 11 september 2001 i Förenta staterna.

(4)

Innehållet i förordning (EG) nr 2320/2002 bör ses över mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits, och själva förordningen bör upphävas och ersättas med den här förordningen, som förenklar, harmoniserar och förtydligar gällande regler och förbättrar säkerheten.

(5)

Eftersom det behövs större flexibilitet vid antagandet av säkerhetsåtgärder och säkerhetsförfaranden för att kunna ta hänsyn till nya riskbedömningar och att möjliggöra att ny teknik införs, bör denna förordning innehålla de grundläggande principerna för vad som behöver göras för att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar utan att därför omfatta närmare tekniska och procedurrelaterade detaljföreskrifter för hur dessa principer skall genomföras.

(6)

Denna förordning bör tillämpas på flygplatser med civil luftfart belägna på en medlemsstats territorium, på operatörer som tillhandahåller tjänster vid sådana flygplatser och på verksamhetsutövare som tillhandahåller varor och/eller tjänster till eller via sådana flygplatser.

(7)

Utan att det påverkar tillämpningen av konventionen om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg, Tokyo 1963, konventionen för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg, Haag 1970, och konventionen för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet, Montreal 1971, bör denna förordning även omfatta säkerhetsåtgärder som skall gälla ombord eller under flygning på ett luftfartyg som tillhör EG-lufttrafikföretag.

(8)

Varje medlemsstat får själv besluta om den vill placera säkerhetsvakter ombord på luftfartyg som är registrerade i den medlemsstaten och ombord på luftfartyg som tillhör lufttrafikföretag till vilka de har utfärdat licens.

(9)

Olika typer av civil luftfart omfattas inte nödvändigtvis av samma grad av hot. När de gemensamma grundläggande standarderna för luftfartsskydd fastställs bör hänsyn tas till luftfartygets storlek samt till flygningarnas art och/eller frekvens vid flygplatserna, så att det blir möjligt att bevilja undantag.

(10)

Medlemsstaterna bör också ges möjlighet att på grundval av en riskbedömning tillämpa strängare åtgärder än de som fastställs i denna förordning.

(11)

Ett tredjeland kan kräva tillämpning av åtgärder som skiljer sig från åtgärderna enligt denna förordning i fråga om flygningar från en flygplats i en medlemsstat till eller över det berörda tredjelandet. Utan att det påverkar eventuella bilaterala avtal i vilka gemenskapen är part, bör dock kommissionen ges möjlighet att granska de åtgärder som begärs av tredjelandet.

(12)

Även om det inom en och samma medlemsstat kan finnas två eller fler organ som ansvarar för luftfartsskydd, bör varje medlemsstat utse en enda myndighet med ansvar för samordning och övervakning av genomförandet av gemensamma grundläggande standarder för luftfartsskydd.

(13)

Varje medlemsstat bör utarbeta ett nationellt säkerhetsprogram för civil luftfart i syfte att definiera ansvarsfördelningen när det gäller genomförandet av gemensamma grundläggande standarder för luftfartsskydd samt att beskriva vilka åtgärder som krävs av operatörer och andra verksamhetsutövare i detta avseende. Vidare bör varje flygplatsoperatör, lufttrafikföretag och verksamhetsutövare som genomför standarder för luftfartsskydd utarbeta, tillämpa och underhålla ett säkerhetsprogram i enlighet både med denna förordning och med det nationella säkerhetsprogram av civil luftfart som är tillämpligt.

(14)

För att övervaka efterlevnaden av denna förordning och det nationella säkerhetsprogrammet för civil luftfart bör varje medlemsstat utarbeta och säkerställa genomförandet av ett nationellt program för kontroll av kvaliteten på luftfartsskyddet.

(15)

I syfte att övervaka medlemsstaternas tillämpning av denna förordning, men också för att lämna rekommendationer om förbättring av luftfartsskyddet, bör kommissionen utföra inspektioner, även oanmälda sådana.

(16)

Rättsakter där det föreskrivs gemensamma åtgärder och förfaranden för genomförande av de gemensamma grundläggande standarderna för luftfartsskydd och som innehåller känslig säkerhetsinformation skall tillsammans med kommissionens inspektionsrapporter och svar från berörda myndigheter betraktas som ”sekretessbelagda EU-uppgifter” i den mening som avses i kommissionens beslut 2001/844/EG, EKSG, Euratom av den 29 november 2001 om ändring av de interna Stadgarna (4). Dessa uppgifter bör inte offentliggöras, utan bör endast vara tillgängliga för sådana operatörer och verksamhetsutövare som har legitimt intresse av dem.

(17)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (5).

(18)

Kommissionen bör särskilt ges behörighet att fastställa de villkor på vilka de bestämmelser som avses i artiklarna 4.3 och 9.2 skall antas. Eftersom de bestämmelserna har allmän räckvidd och är avsedda att ändra icke väsentliga delar av denna förordning eller att komplettera den genom tillägg av nya icke väsentliga delar, bör de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(19)

Målet att införa en enda säkerhetskontroll för alla flygningar inom Europeiska unionen bör främjas.

(20)

Denna förordning påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna om flygsäkerhet, inbegripet dem om transport av farligt gods.

(21)

Medlemsstaterna bör fastställa de sanktioner som skall tillämpas vid överträdelser av bestämmelserna i denna förordning. Dessa sanktioner, som kan vara av civilrättslig eller administrativ karaktär, bör vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

(22)

Ministeruttalandet om Gibraltars flygplats, som man enades om i Córdoba den 18 september 2006 under det första ministermötet i forumet för dialog om Gibraltar, kommer att ersätta den gemensamma förklaring om Gibraltars flygplats som gjordes i London den 2 december 1987, och full överensstämmelse med det uttalandet kommer att betraktas som överensstämmelse med förklaringen från 1987.

(23)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar och att utgöra grund för en gemensam tolkning av bilaga 17 till Chicagokonventionen angående internationell civil luftfart, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av denna förordnings omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

a)

fastställande av gemensamma regler och gemensamma grundläggande standarder för luftfartsskydd,

b)

mekanismer för övervakning av att reglerna efterlevs.

a)

Alla flygplatser eller delar av flygplatser som är belägna i en medlemsstat och som inte uteslutande används för militära ändamål.

b)

Alla operatörer, inklusive lufttrafikföretag, som tillhandahåller tjänster på de i a avsedda flygplatserna.

c)

Alla verksamhetsutövare som tillämpar standarder för luftfartsskydd och har verksamhet inom eller utanför flygplatsens område och tillhandahåller varor och/eller tjänster till eller via de i a avsedda flygplatserna.

1.

civil luftfart: all lufttrafik utförd av civila luftfartyg med undantag av lufttrafik utförd av statsluftfartyg enligt artikel 3 i Chicagokonventionen angående internationell civil luftfart,

2.

luftfartsskydd: en kombination av åtgärder och mänskliga och materiella resurser som syftar till att skydda den civila luftfarten mot olagliga handlingar,

3.

operatör: en person, en organisation eller ett företag som deltar i eller erbjuder sig att utföra en lufttranssport,

4.

lufttrafikföretag: ett lufttransportföretag med giltig operativ licens eller motsvarande,

5.

EG-lufttrafikföretag: ett lufttrafikföretag med en giltig operativ licens utfärdad av en medlemsstat i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 2407/92 av den 23 juli 1992 om utfärdande av tillstånd för lufttrafikföretag (6),

6.

verksamhetsutövare: en annan person, organisation eller ett annat företag än en operatör,

7.

förbjudna föremål: vapen, sprängämnen eller andra farliga anordningar, föremål eller ämnen som kan användas för att begå en olaglig handling,

8.

säkerhetskontroll: utnyttjande av tekniska eller andra metoder avsedda för att identifiera och/eller upptäcka förbjudna föremål,

9.

säkerhetsåtgärd: tillämpning av åtgärder som kan förhindra att förbjudna föremål införs,

10.

tillträdeskontroll: tillämpning av åtgärder som kan förhindra att obehöriga personer och/eller obehöriga fordon får tillträde,

11.

flygsida: rörelseområdet på en flygplats, angränsande mark och byggnader eller delar av dessa, till vilket tillträde är begränsat,

12.

landsida: de delar av en flygplats, angränsande mark och byggnader eller delar av dessa som inte är flygsida,

13.

behörighetsområde: del av en flygplats flygsida där förutom att tillträdet är begränsat också andra säkerhetsstandarder tillämpas,

14.

avgränsat område: ett område som genom tillträdeskontroll är avskilt antingen från behörighetsområden eller, om det avgränsade området i sig självt är ett behörighetsområde, från andra behörighetsområden på flygplatsen,

15.

säkerhetsprövning: dokumenterad kontroll av en persons identitet, inbegripet eventuellt kriminellt förflutet, som ingår i bedömningen av en persons lämplighet för obeledsagat tillträde till behörighetsområden,

16.

transfererande passagerare, bagage, frakt eller post: passagerare, bagage, frakt eller post som avreser eller avsänds med ett annat luftfartyg än det med vilket de anlände,

17.

transiterande passagerare, bagage, frakt eller post: passagerare, bagage, frakt eller post som avreser eller avsänds med samma luftfartyg som de anlände med,

18.

potentiellt störande passagerare: en person som antingen skall utvisas, avvisas eller som är lagligen frihetsberövad,

19.

kabinbagage: bagage som är avsett att transporteras i luftfartygets kabin,

20.

lastrumsbagage: bagage som är avsett att transporteras i luftfartygets lastrum,

21.

beledsagat lastrumsbagage: bagage som transporteras i lastrummet på ett luftfartyg, och som checkats in inför en flygning av en passagerare som reser med samma flygning,

22.

lufttrafikföretagens post: försändelser vars avsändare och mottagare båda är ett lufttrafikföretag,

23.

lufttrafikföretagens materiel: materiel vars avsändare och mottagare båda är ett lufttrafikföretag eller materiel som används av ett lufttrafikföretag,

24.

post: försändelser av brev och andra föremål, utom lufttrafikföretagens post, som lämnats in av och är avsedda för leverans till postoperatör i enlighet med regler utfärdade av Världspostföreningen,

25.

frakt: all egendom avsedd att transporteras med ett luftfartyg utom bagage, post, lufttrafikföretagens post, lufttrafikföretagens materiel och förnödenheter för användning ombord,

26.

säkerhetsgodkänd speditör: ett lufttrafikföretag, ett ombud, ett fraktbolag eller någon annan verksamhetsutövare som ombesörjer säkerhetsåtgärder för frakt eller post,

27.

känd avsändare: en avsändare av frakt eller post för egen räkning vars förfaranden uppfyller gemensamma säkerhetsregler och säkerhetsstandarder i tillräcklig grad för att frakten eller posten skall få transporteras på alla typer av luftfartyg,

28.

kontoavsändare: en avsändare av frakt eller post för egen räkning vars förfaranden uppfyller gemensamma säkerhetsregler och säkerhetsstandarder i tillräcklig grad för att frakten skall få transporteras på fraktluftfartyg eller posten på postluftfartyg,

29.

säkerhetsinspektion av luftfartyg: en inspektion av de områden inne i luftfartyget som passagerarna kan ha haft tillträde till samt en inspektion av lastrummet för att upptäcka förbjudna föremål och olagliga handlingar riktade mot luftfartyget,

30.

säkerhetsundersökning av luftfartyg: en undersökning inuti luftfartyget och de utrymmen på utsidan som går att nå för att upptäcka förbjudna föremål och olagliga handlingar riktade mot luftfartyget,

31.

säkerhetsvakt ombord: en person som är anställd av en stat för att medfölja ett luftfartyg som ägs av ett lufttrafikföretag med licens i den medlemsstaten, i syfte att skydda luftfartyget och personer ombord mot olagliga handlingar.

a)

metoder för säkerhetskontroller, tillträdeskontroll och andra säkerhetsåtgärder,

b)

metoder för att utföra säkerhetsinspektioner och säkerhetsundersökningar av luftfartyg,

c)

förbjudna föremål,

d)

specifikationer för och test av utrustning,

e)

krav beträffande rekrytering och utbildning av personal,

f)

definition av känsliga delar av behörighetsområden,

g)

skyldigheter som åligger säkerhetsgodkända speditörer, kända avsändare och kontoavsändare samt valideringsförfaranden för dessa,

h)

kategorier av personer, gods och luftfartyg som av objektiva skäl skall omfattas av särskilda säkerhetsförfaranden eller som skall undantas från säkerhetskontroll, tillträdeskontroll eller andra säkerhetsåtgärder.

a)

den berörda medlemsstaten tillämpar de aktuella åtgärderna i enlighet med artikel 5, eller

b)

tredjelandets begäran begränsas till en viss flygning på ett visst datum.

a)

de säkerhetsrelaterade åtgärder som medlemsstaten tillämpar enligt artikel 5, och/eller

b)

lokala förfaranden som gäller vid de flygplatser som betjänas.

a)

Åtgärder och förfaranden enligt artiklarna 4.2, 4.3, 5.1 och 6.1, om de innehåller känslig säkerhetsinformation.

b)

Kommissionens inspektionsrapporter och svaren från berörda myndigheter enligt artikel 13.3.