9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/1

1.1

För EU är turismen en viktig ekonomisk sektor, eftersom den genererar 5,5 % av BNP (procenttalen varierar mellan 3 % och 8 % i de olika medlemsstaterna) och verksamheten omfattar mer än två miljoner företag som sysselsätter cirka nio miljoner personer. Turismen ger också rejäl draghjälp åt andra närings- och industrigrenar och industrin, särskilt de grenar som är knutna till mode, transporter, livsmedel, handel och till andra typer av tjänster.

1.2

Privatpersoner och familjer står för mer än 80 % av den europeiska turismen, medan resten är affärsrelaterad turism som företag är upphov till. Europeiska familjer avsätter cirka en åttondel av sina personliga utgifter till turismrelaterad konsumtion.

1.3

Europa är ännu i dag den region som är föremål för mest turism i världen. Det sker en ständig ökning av antalet turister som kommer till EU från Ryssland, Kina och Indien, där den ekonomiska utvecklingen gör att en snabbt växande andel av befolkningen får tillgång till denna typ av konsumtion.

1.4

Trots dessa framträdande, positiva faktorer pressas den europeiska turismsektorn för varje år allt hårdare av konkurrensen från tillväxtländer. Detta initiativyttrande syftar till att uppmärksamma EU-institutionerna på den positiva effekt som kulturen kan få på turismen i Europa, och uppmana dem till insatser för att uppvärdera och vårda kulturtillgångarna i vår världsdel. Dessa tillgångar kan ju varken flyttas eller mångfaldigas, till skillnad från tillgångar inom andra näringssektorer, och kan därför fungera som en effektiv motkraft mot konkurrensen från andra geografiska områden.

1.5

Inför utformningen av yttrandet har det hållits flera möten med ansvariga personer vid kommissionens olika generaldirektorat med anknytning till turism och kultur, och med vissa företrädare för Europaparlamentet. Den 18 november 2005 anordnades också en offentlig hearing i Paestum, en av de mest imponerande arkeologiska utgrävningsplatserna i Europa. Många representanter för politiska institutioner, internationella organisationer (Unesco), kulturföreningar och privata turismföretag deltog. Den offentliga hearingen anordnades i samband med den åttonde Medelhavsmässan för arkeologisk turism (Borsa Mediterranea del Turismo Archeologico), där även företrädare för länder i den icke-europeiska delen av Medelhavsområdet kunde delta.

2.1

Vid det europeiska toppmötet i mars 2005 uppmanades kommissionen, rådet och medlemsstaterna att på nytt lansera Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning och att delta aktivt i insatserna för att uppnå strategins mål. Det är tydligt att turism och kultur i hög grad kan bidra både till tillväxten och sysselsättningen. Turistnäringen är i själva verket en av de sektorer som har bäst tillväxtmöjligheter för de närmaste åren. Enligt beräkningarna kommer den att öka med i genomsnitt 3,1 % per år under perioden 2006–2015. Även i sysselsättningshänseende verkar turistnäringen fullständigt kapabel att göra en rejäl insats i kampen mot arbetslösheten. Näringen kännetecknas av det stora antalet kvinnliga arbetstagare, och kan därför bidra till att man uppnår Lissabonstrategins särskilda mål att höja sysselsättningsgraden bland kvinnor (1). Även om man beräknar att den europeiska turismen kommer att fördubblas under de närmaste 25 åren, är ökningen lägre än det internationella genomsnittet, särskilt genomsnittet i vissa regioner i tillväxtländer. Därför är det nödvändigt att alla institutioner vidtar lämpliga positiva åtgärder för att turismen skall öka ytterligare och för att EU skall kunna bli världsledande inom turistnäringens tillväxt.

3.1

En av de typer av turism som ökar mest är kulturturismen, det vill säga turism som är knuten till värdefull konst och värdefulla landskap, konststäder och områden som är särskilt präglade av historiska värden och lokala traditioner. Syftet med detta yttrande är inte att behandla kulturfrågor på ett heltäckande sätt, utan snarare att bedöma hur och i vilken grad kulturen kan påverka turismen.

3.2

I denna gren inom turistnäringen har EU en fördelaktig utgångspunkt, eftersom unionen är det ”kulturtätaste” området i världen. Av de 812 kulturmiljöer och naturmiljöer i 137 länder som Unesco har bedömt vara en del av mänsklighetens ”världsarv” ligger nämligen 300 i EU:s 25 medlemsländer. Om man förutom dessa 25 länder även räknar in de fyra länder som väntar på att ansluta sig till EU (Bulgarien, Kroatien, Rumänien och Turkiet) ökar antalet världsarvsmiljöer till 331 (2). När nätverket European Cultural Tourism Network (ETCN) höll sin andra årliga konferens uppmärksammades ett viktigt faktum. Turistströmmarna från Kina och Indien till Europa beror helt och hållet på att dess befolkningar är intresserade av den rika europeiska kulturen och arkitekturen. Av denna orsak bör EU och medlemsstaterna fortsätta investera i bevarandet av sitt rika kulturarv och främjandet av kulturturism.

3.3

Förutom de ekonomiska värdena är kulturturismen viktig också för att utveckla sociala och medborgerliga värden och för att främja den europeiska integrationen och dialogen mellan befolkningar och civilisationer. För att en europeisk identitet skall kunna utvecklas är det nödvändigt med ingående kunskap om de länder, de kulturtraditioner och de ”skillnader” som Europas rika mosaik utgörs av. Nu, i en tid som präglas av ”det europeiska medvetandets kris”, kan främjandet av europeiska kulturvärden vara ett tecken på optimism och tillförsikt inför EU:s framtid (3).

3.4

Framför allt nu, när den kulturella mångfalden stöter på problem, bör EU också utveckla en kulturell och religiös dialog med andra folk, även genom att främja kulturturism. Det är mycket lämpligt att EU har beslutat utse 2008 till Europeiska året för interkulturell dialog.

3.5

Om kulturturismen utvecklas genom att man lyfter fram de europeiska konstskatternas historiska och sociala sammanhang och värdesätter naturmiljön, får turister från olika länder verkligen en möjlighet att förstå Europas kulturella bakgrund.

4.1

Under en längre tid har Europeiska unionen ägnat sig åt turism och bevarande av kulturarvet, även om den aldrig har kunnat direktfinansiera turismverksamhet eftersom det saknats en rättslig grund för detta. Nu har en sådan grund äntligen utformats, i utkastet till det nya konstitutionella fördraget, som dock tyvärr fortfarande väntar på att ratificeras. EU:s insatser för att utnyttja turismens möjligheter optimalt har hittills främst varit horisontella. Turismen har ibland främjats med hjälp av strukturfonder och ibland indirekt genom projekt inom andra sektorer, t.ex. miljö eller forskning, som dock även har medfört fördelar för turistnäringen. Detta är naturligtvis positivt, men GD Näringsliv (turismenheten) har svårt att få till stånd en effektiv samordning med de övriga generaldirektorat som direkt eller indirekt ägnar sig åt turism, och det finns därför en risk för att turistnäringen går miste om de fördelar som olika europeiska initiativ kan erbjuda.

4.2

När det gäller strukturfonderna avsatte EU under perioden 2000–2006 cirka 7 miljarder euro till projekt som var direkt eller indirekt relaterade till turism, och cirka 2 miljarder euro till kulturprojekt (programmen Interreg III, Leader+ och Urban). Det rör sig om totalt 9 miljarder euro i anslag till turism och kultur, men risken är att de inte utnyttjas på lämpligt sätt eftersom samordningen mellan dessa två strukturfondsfinansierade sektorer inte är optimal.

4.3

”Europeisk kulturhuvudstad” är ett särskilt framgångsrikt projekt bland EU:s initiativ för att främja kulturarvet. En studie (4) som nyligen genomförts på uppdrag av GD Kultur visar att programmet ”Europeisk kulturhuvudstad” har inneburit att turismen på den ort som utsetts till europeisk kulturhuvudstad ökat med i genomsnitt 12 % under det år som en stad varit kulturhuvudstad och att antalet turister året därpå överstigit genomsnittet före kulturhuvudstadsåret. Studien visar också att detta evenemang har en hög tillväxtpotential, men att det skulle kunna utnyttjas i högre grad. Därför har GD Kultur utarbetat ett nytt förslag för att inför framtiden kunna anta nya och tydliga urvalskriterier för de städer som ansöker om att bli kulturhuvudstäder, att uppmuntra till konkurrens städerna emellan, att framhålla kulturprogrammens europeiska dimension och hållbarhet och att främja spridning av välfungerande metoder i genomförandet av kulturevenemang. Det föreslås även att det europeiska bidraget till evenemanget ”Europeisk kulturhuvudstad”, som nu uppgår till 500 000 euro, skall bli tre gånger så stort.

4.4

I början av december 2005 godkände parlamentets budgetkontrollutskott, i enlighet med målet att bättre främja turismens och kulturens potential, för första gången ett anslag på en miljon euro som skall avsättas för ett projekt som kan främja särskilt framträdande europeiska resmål.

4.5

Kommissionens GD Näringsliv har å sin sida inrättat en grupp för turismens hållbarhet som bl.a. består av sakkunniga företrädare för institutionerna och de olika aktörskategorierna. Gruppens uppgift är att lägga fram förslag för kommissionen om förverkligandet av en hållbar turism, inför utarbetandet av en europeisk Agenda 21 för turism senast 2007. Kommittén är överens med kommissionen och Europaparlamentet om att den hållbara turismen är den enda form av turism som skall främjas.samar

4.6

Kommissionsledamot Günter Verheugen meddelade även, vid det fjärde europeiska forumet för turism på Malta den 20 oktober 2005, att en ”europeisk portal för turism” kommer att lanseras i början av 2006 och ge tillgång till de nationella turistorganisationernas webbsidor, så att man bättre kan främja europeiska turistorter i förhållande till övriga världen.

4.7

Slutligen har kommissionens GD Näringsliv just genomfört en studie om kultur- och sportevenemangs effekter för små och medelstora företag som är knutna till turistnäringen, samtidigt som GD Kultur genomfört en undersökning av kulturens ekonomi i Europa.

5.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är medveten om turistnäringens betydelse för Europa och har länge intresserat sig för frågor som rör denna näring, t.ex. politiken för turism i det utvidgade EU, turism och socioekonomisk utveckling, turism och offentligt-privat samarbete, turism och idrott etc (5).

5.2

Detta yttrande om turism och kultur är tänkt att, tillsammans med de två studier som nämns i punkt 4.7 ovan, och i likhet med de yttranden som nämns ovan (se punkt 5.1), utgöra ett bidrag till definitionen av framtida europeiska riktlinjer för turismen.

6.1

Främjandet av kulturvärden bör först och främst röra medborgarna, som bör bli mer medvetna om det rika historiska, konstnärliga och miljömässiga arv som finns där de bor (6). Om medborgarna är medvetna kan de på ett mycket värdefullt sätt slå vakt om och främja det område där de bor, och stödja de offentliga myndigheternas insatser.

6.2

För att denna kunskap om kulturen skall bli utbredd är det nödvändigt att agera redan i skolan, genom program som ger ungdomarna bättre kunskap om det rika historiska, konstnärliga och miljömässiga arv som finns där de bor och genom initiativ som ger dem en viktig roll i uppvärderingen av detta arv (7).

7.1

För att effektivt främja kulturturismen och också locka till sig ”de kulturellt ointresserade turisterna” måste man göra en analys av och utveckla dess olika sektorer och även kartlägga tendenser och utvecklingsmöjligheter för framtiden. De viktigaste inslagen inom kulturturismen är det konstnärliga arvet, evenemang, utställningar och andra begivenheter, gastronomi och vin och landsbygdsturism, filmturism och kulturella temaparker.

7.2.1

Det mest traditionella inslaget inom kulturturismen är det ”fysiska” kulturarvet, dvs. historiska stadscentrum, museer och arkeologiska fyndplatser. Viktigast inom detta område är att främja en ökad samordning mellan förvaltningen av kulturtillgångarna och turisttjänsterna för att få turisterna att i ökad utsträckning utnyttja dessa tillgångar. Man måste resonera kring samordnade ”system för kulturturism” som administreras på ett enhetligt sätt. Man skulle exempelvis kunna införa en gemensam administration av enskilda konst- och naturmiljöer, även om de är i offentlig eller privat ägo, eller verka för öppettider och priser som gör turistmålen maximalt tillgängliga och som leder till ökade intäkter och därmed gör det möjligt att täcka förvaltningskostnaderna. Dessutom skulle man kunna väcka kulturarvet till liv genom att t.ex. anordna tillfälliga utställningar i museer, slott och historiska borgar med särskild inriktning på samtida konst.

7.2.2

I olika europeiska städer har det gjorts intressanta försök, av vilka kan nämnas ”turistpassen”, som kombinerar transporter och inträde till museer och arkeologiska utgrävningsplatser.

7.2.3

För mindre konstcentrum lämpar sig ”kulturdistrikten” särskilt väl. Med hjälp av medel från både offentliga organ och privata aktörer kombineras i dessa distrikt turism- och kulturutbud i homogena områden som består av flera kommuner. De marknadsförs också gemensamt. De regionala turistorganisationerna skulle också kunna samarbeta i fråga om utveckling och inrättande av gränsöverskridande kulturdistrikt.

7.2.4

Vidare borde man inrätta ”nätverk” (8) eller rundresor till kulturskatterna i vissa länder, t.ex. till slott eller historiska byggnader, till arkeologiska fyndplatser (t.ex. nätverket av städer i Magna Graecia (södra Italien) (9) eller nätverk av speciella museer som ”företagsmuseer”, eller transeuropeiska rutter (10) som Via Francigena. Dessa nätverk och rutter bör förses med en enhetlig märkning med lämplig skyltning och marknadsföras gemensamt. Där så är möjligt skulle man också kunna erbjuda enhetliga besöksfaciliteter.

7.3.1

En annan viktig del av kulturturismen består av olika evenemang: utställningar, konserter, festivaler och andra särskilda initiativ. Under de senaste 10–15 åren har kulturevenemangen blivit viktiga inslag i turismreklamen. Alltfler kulturintresserade, främst ungdomar, förflyttar sig för att besöka stora utställningar, närvara vid konserter och festivaler och delta i särskilda evenemang som kulturnätter (”Vita nätter”), som organiseras i allt fler europeiska städer, t.ex. Paris, Versailles, Bryssel, Rom, Wien och Warszawa.

7.3.2

För att främja denna kulturform krävs insatser såväl i form av infrastruktur för att uppföra eller bygga om lämpliga lokaler för utställningar och festivaler som program för marknadsföring och information. EU skulle kunna verka för en gemensam kalender över kulturevenemang, främja samarbete mellan olika länder och kulturinstitutioner och uppmuntra initiativ i länder som har mindre erfarenhet och färre traditioner på detta område, särskilt de tio nya medlemsstaterna.

7.4.1

Ett tredje viktigt område inom kulturturismen är mat- och vintraditioner i olika regioner – en del av en ”materiell kultur” som under senare år har fått ökad betydelse och skapat en verklig kulturell och ekonomisk rörelse för att slå ett slag för lokala produkter (11).

7.4.2

Det handlar också här om att stimulera till uppläggning av ”mat- och vinresor” som integrerar konst- och kulturvärden och som i ett paket erbjuder kulturbesök, avsmakning och upplevelser av lantliv och på så vis kombinerar konsthistoria med typiska vin- och mattraditioner i en viss region eller ett visst geografiskt område.

7.4.3

EU skulle kunna verka för en ”Europeisk guide över rutter för vin, gastronomi och landsbygdsturism” genom att särskilt främja gränsöverskridande turer som förenar traditionerna i två eller tre länder. Detta skulle också bidra till att framhålla de gemensamma rötter som ligger till grund för många av våra traditioner och ”skillnader”.

7.5.1

Ett fjärde segment inom kulturturismen som håller på att utvecklas till en stor drivkraft för turistströmmarna är produktionen av film- och tv-serier. I många regioner ökar antalet besök och turister på platser där populära filmer och tv-serier har spelats in. Vid Alnwick Castle i Northumberland i norra England, där filmerna baserade på J.K. Rowlings böcker om Harry Potter spelades in, har intäkterna från turismindustrin på kort tid ökat från 0 till 13 miljoner euro och slottet har därmed blivit ett av det största turistmålen i Storbritannien. Detsamma gäller slottet Agliè i Piemonte i Italien, där tv-serien ”Elisa di Rivombrosa” spelades in. Där har antalet besökare ökat från i genomsnitt 100 till 3 500 i veckan. ”Kändiseffekten” berör också filmer som är under inspelning. I Storbritannien har den lilla staden Lincoln, där Dan Browns bestseller ”Da Vinci-koden” håller på att spelas in, redan blivit ett stort turistmål, medan det i Paris har uppstått turistarrangörer som uteslutande ordnar ”turer” till platserna i Browns roman.

7.5.2

Enligt en engelsk undersökning från augusti 2005 påverkas 27 % av de vuxna och 45 % av ungdomar mellan 16 och 24 år i sitt semesterval av filmer som de sett på bio eller på tv. Den brittiska turistorganisationen VisitBritain bevakar därför noga filmproduktioner och ger på sin webbsida ut en movie map – mycket detaljerade kartor över platser där nya filmer spelas in och som också innehåller väganvisningar och uppgifter om vilka turisttjänster som erbjuds på platsen.

7.6.1

Ett femte område inom kulturturismen skulle kunna vara anläggning av parker på temat historia/konst som komplement till besök på museer, i historiska stadskärnor eller på arkeologiska platser. Dessa parker, som skulle kunna vara belägna i närheten av berömda turistmål, skulle kunna vara ett hjälpmedel för en bättre förståelse av den historiska miljö som besökarna omges av (12). Sådana parker skulle kunna anläggas på de större kulturella turistmålen i Europa (13), och EU skulle kunna stödja uppförandet av en infotainment-infrastruktur som skulle kunna bli ytterligare en turistattraktion.

8.1

Inrättande av webbsidor, satellitkanaler och digitala kanaler, användning av ljud- och videoklipp för den senaste generationens mobiltelefoner, rekonstruktioner av monument och miljöer av historiskt och konstnärligt intresse med hjälp av virtuell teknik är några av de många bidrag som den nya ITK-tekniken kan lämna för att lyfta fram vårt kulturarv för turismändamål (14).

8.2

Den nya tekniken skulle specifikt kunna tillämpas för att gagna hållbar turism och för att skydda de mest populära resmålen av konstnärligt intresse som löper risk att skadas av massturismen. Informationstekniken kan erbjuda nya möjligheter att planera, övervaka och sprida turistströmmar genom automatisk kontroll av miljövariablerna (t.ex. luftfuktigheten i museisalarna) som kan vara en fara för konstverken. Dessutom kan systemen för förbokning på nätet och besök på avtalad tid vara till nytta för platser som bara kan besökas av små turistgrupper åt gången.

8.3

Man får slutligen inte glömma att den moderna tekniken genom olika lösningar skulle kunna bidra till att undanröja byggnadstekniska hinder, som alltför ofta utgör oöverstigliga problem för funktionshindrade.

8.4

EU, som i sjunde ramprogrammet för forskning och innovation uttryckligen har poängterat att tillämpningen av forskningsresultaten kan vara till nytta för turismsektorn och tillträdet till kulturarvet, skulle kunna stimulera till konkreta initiativ av detta slag, eventuellt genom att sammanställa ett register över tillgänglig teknik och en översikt över bästa metoder på gemenskapsnivå som kan förse aktörer från olika länder med tips.

8.5

Teknikanvändning är av stor vikt för marknadsföringen av de europeiska kulturella turistmålen inte bara inom utan också utanför unionen. Också på detta område vore det lämpligt med en inventering av initiativ som pågår i olika länder. EU skulle dessutom kunna stödja inrättandet av en ”en europeisk turismportal” och en satellit-tv-sändare som skall göra turistreklam för den gamla kontinenten i länderna utanför Europa.

9.1

Ett effektivt system för utnyttjandet av kulturarvet i turismsyfte väcker frågan om hur detta kulturarv skall förvaltas. Vårt kulturarv är ju offentlig egendom (statlig eller lokal) eller ägs av religiösa organisationer eller föreningar eller av privatpersoner. Särskilt känslig är situationen i några av de nya medlemsstaterna, där de påtvingade nationaliseringarna under de gångna årtiondena har skapat osäkerhet kring äganderätten och lett till att underhållet av många kulturvärden kraftigt eftersatts.

9.2

Därför måste man välja styresmodeller, som samtidigt som de respekterar nuvarande ägarförhållanden inom konst- och kulturarvet och ger maximala garantier för att skydda och bevara det, möjliggör en samordnad förvaltning av enskilda turism- och kulturattraktioner, samtidigt som man uppmuntrar en kombination av offentliga och privata investeringar bland annat genom lämpliga skatteincitament.

9.3

EU skulle kunna göra en undersökning av de styressystem som för närvarande förekommer i olika EU-länder för att bedöma om de är effektiva, och verka för att de sprids till andra länder. Unionen skulle också kunna föreslå innovativa system, bland annat på skatteområdet, som kan stimulera till administrativt samarbete mellan offentliga och privata aktörer.

9.4

Till förvaltningen hör också utbildning av dem som arbetar med våra kulturtillgångar. De anställda måste numera utöver kunskaper i historia och konst besitta kompetens inom företagsledning och marknadsföring och kunna hantera ny teknik. De som har direktkontakt med turisterna (hotellägare, affärsinnehavare, anställda inom offentliga tjänster, etc.) måste utöver att besitta språkkunskaper få lära sig savoir-faire och att respektera kulturskillnader bland turisterna. Också här skulle EU kunna göra en inventering av de mest avancerade utbildningserfarenheterna inom sektorn för att främja utbyte av erfarenheter och benchmarkinginitiativ samt spridning av välfungerande metoder med sikte på att främja en kvalitetsturism.

10.1

En effektiv förvaltning av kulturturismen kan ge positiva effekter också inom andra grenar inom turistnäringen, alltifrån badturism till bergsturism, affärsturism och äldreturism.

10.2

Förekomsten av konstturer, utställningar, konserter, festivaler och vin- och matresor kan få turister att välja ett visst europeiskt turistmål och kan hjälpa dessa orter att möta konkurrensen från turistorter i utvecklingsländer, som trots att de är mer konkurrenskraftiga vad gäller naturresurser eller låga priser svårligen kan tävla med Europas kulturutbud.

10.3

Vad gäller affärsturismen kan möjligheten att kombinera en affärsresa med kulturupplevelser göra att resan förlängs med några dagar (kanske över en helg) eller rent av blir till en familjesemester tillsammans med make och barn.

10.4

Med tanke på européernas medellivslängd, som i dag är betydligt högre än tidigare, kan kulturturismen uppfylla kraven från en äldre publik, som allt oftare väljer att ägna fritiden åt att lära känna nya kulturer. Detta svarar också mot behovet av att stödja turismen under lågsäsong.

10.5

Det råder ingen tvekan om att Europeiska unionen också kan agera drivkraft i arbetet med att främja en samordning mellan kulturturismen och övriga turismgrenar.

11.1

Mot bakgrund av den positiva effekt som kulturen kan ha på turismens utveckling och framför allt med tanke på att turismen, förutom att vara en sektor som verkar pådrivande på andra delar av ekonomin, avsevärt bidrar till att genomföra målen om ”tillväxt” och ”sysselsättning” inom Lissabonstrategin, är som nämnts tidigare det främsta syftet med detta initiativyttrande att förse EU-institutionerna med ytterligare argument för att främja denna ännu dynamiska sektor som likväl är starkt hotad av konkurrensen från utomeuropeiska länder.

11.2.1

För att på ett verkningsfullt sätt uppvärdera den europeiska kulturturismen måste det ske en ökad samordning av information om och marknadsföring av Europa och de europeiska turistmålen samtidigt som man främjar välfungerande metoder på områdena skydd, utnyttjande, förvaltning och utbildning. För detta syfte kan den europeiska turismportalen var av stort värde, särskilt om följande villkor uppfylls:

11.3.1

Europeiska unionen skulle kunna stödja införandet av välfungerande metoder inom förvaltningen av kulturturismen genom att i sina egna program tillämpa konkurrens- och belöningsmetoder, särskilt inom programmet ”Europeisk kulturhuvudstad” (15) och det kommande programmet ”Framstående europeiska turistmål”. EU skulle dessutom kunna bistå med råd till städer och regioner som anmäler sig som kandidater till dessa båda program och erbjuda dem ett större finansiellt stöd än i dag och kanske förtur till finansiering via strukturfonderna. På nationell nivå borde man däremot främja en sund konkurrens mellan städer och turistorter av kulturellt värde som vill delta i de båda programmen, genom att tillämpa kriterier som fastställts på EU-nivå – styresformer, offentlig-privat samarbete, samordnade turist- och kulturtjänster, information om och reklam för olika evenemang m.m.. när det gäller de europeiska kulturhuvudstäderna, samt hållbarhet, förlängda turistsäsonger, undanröjande av flaskhalsar, styresformer, offentlig-privat samarbete, samordnade tjänster m.m. när det gäller ”Framstående europeiska turistmål”.

11.4.1

Att främja en interkulturell dialog både inom EU – främst med sikte på en ytterligare utvidgning med fyra kandidatländer – och mellan EU och övriga regioner i världen bör vara en prioritering också inom programmen för kulturturism. Ur denna synpunkt kommer som ovan påpekats beslutet att utse 2008 till ”Europeiska året för interkulturell dialog” mycket lägligt. Redan före 2008 bör man emellertid lansera en rad projekt som exempelvis riktar sig till skolor, genom att låta internationella utbytesprogram som Erasmus också omfatta gymnasieelever eller genom att främja samarbete mellan skolklasser i olika länder. Särskilda projekt för att främja en dialog mellan kulturer skulle kunna riktas också till äldre personer. På detta sätt skulle år 2008 kunna bli ett ”skyltfönster” för redan pågående initiativ och ge impulser till nya initiativ.

11.5.1

EU förfogar inte över några praktiska instrument på turismens område eftersom det alltjämt saknas en rättslig grund. EU bör därför ta initiativ till en stärkt samordning av förvaltningen för att stödja nuvarande och kommande projekt för en uppvärdering av sektorn. EESK ställer sig positiv till att det med beaktande av subsidiaritetsprincipen snarast inrättas ett europeiskt organ för turism, som skulle kunna fungera som ett europeiskt observationscentrum för turismen med syfte att förse gemenskapen och medlemsstaterna med information och tillförlitliga och jämförbara uppgifter om turismen. Ett sådant förslag har för övrigt redan lagts fram i ett tidigare initiativyttrande från EESK, ”Turism och idrott: De framtida utmaningarna för Europa”.

11.6.1

EESK välkomnar kommissionsledamot Günter Verheugens förslag från det fjärde europeiska forumet för turism på Malta som också läggs fram i det nyligen offentliggjorda betänkandet från Europaparlamentet (16), nämligen att anförtro GD Näringsliv uppgiften att samordna de olika gemenskapsinitiativen på turismområdet.

11.7

Detta yttrande har av EESK kallats ”Paestumdeklarationen” med anledning av den offentliga hearing som ägde rum i november 2005 på denna fascinerande arkeologiska utgrävningsplats i Italien.

—

”European Route of Brick Gothic”, ett projekt i vilket 7 länder, (Sverige, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland) 26 städer och två regioner deltar,

—

”Europeiska rutten för det judiska kulturarvet”, ett program som av Europarådet belönats med priset ”Europarådets bästa kulturrutt” (5 december 2005).

9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/8

1.1

Unionens konkurrenspolitik har under mycket lång tid betraktats som en förebild när det gäller den europeiska integrationen, med en lagstiftning som inte kunde ifrågasättas. I samband med debatten om det konstitutionella fördraget dök emellertid frågor upp om det välgrundade i en politik som syftar till ”fri och icke snedvriden konkurrens”. Efter reformen av instrumenten för kontroll av karteller och missbruk av dominerande ställning har kommissionen genomfört en reform av bestämmelserna för statligt stöd i form av en handlingsplan. Framläggandet av 2004 års rapport innebär en möjlighet för EESK att inleda en mer övergripande diskussion om mål och metoder för gemenskapens konkurrenspolitik, bland annat mot bakgrund av följande:

1.2

Efter ett politiskt klargörande från generaldirektören för GD Konkurrens återfinns i rapporten en bred redogörelse för kommissionens verksamhet på följande områden:

Den 1 maj 2004, då EU utvidgades med tio nya medlemsstater, trädde reformen av gemenskapens konkurrensrätt i kraft.

2.1

I rapporten understryks kopplingen mellan konkurrenspolitiken och den reviderade Lissabonstrategin: konkurrenskraften, tillväxten, sysselsättningen och den hållbara utvecklingen. Kommissionen vill koncentrera sina insatser till sektorer som är viktiga för inre marknaden och Lissabondagordningen genom att lägga tonvikten på att avlägsna hinder för konkurrensen i de nyligen avreglerade sektorerna liksom i vissa andra reglerade sektorer, som telekommunikationer, posttjänster, energi och transporter. Kopplingen till Lissabondagordningen borde ha motiverats och förklarats bättre.

2.2

Den första fråga man kan ställa sig är om konkurrenspolitiken bör återspegla konjunkturberoende politiska prioriteringar eller om den skall vara oberoende och följa sin egen logik. EESK förordar det senare av följande skäl:

2.2.1

Företagen, konsumenterna och de ekonomiska och sociala aktörerna behöver en stabil och förutsägbar rättslig ram. Om konkurrenspolitiken skall variera med dagens prioriteringar kommer den att utgöra en källa till rättsligt instabilitet, föga gynnsam för investeringar och sysselsättning.

2.2.2

Fri och icke snedvriden konkurrens är ett grundläggande mål i sig, inte i förhållande till någon konjunkturanpassad strategi utan för att säkerställa att EU:s inre marknad fungerar väl. Annars förlorar den inre marknaden sin betydelse och de fördelar den kan ge den europeiska ekonomin, nämligen efterfrågestimulans, utbudsbredd och den styrka som en marknad med 450 miljoner konsumenter utgör.

2.2.3

I den utvidgade unionen av i dag är de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan medlemsländerna mycket stora. Mot den bakgrunden har konkurrenspolitiken en särskild betydelse. Verkligt fri och icke snedvriden konkurrens är med andra ord avgörande för att de ekonomiska och sociala aktörerna, i både de rika och de mindre utvecklade länderna, skall kunna garanteras lika möjligheter och behandling, och för att alla förutsättningar skall finnas för ökad ekonomisk och social sammanhållning inom unionen.

2.2.4

Konkurrenspolitikens självständighet bör bevaras och förstärkas. Den behöver också samordnas med unionens politik på andra områden, exempelvis konsumentpolitiken och politiken för ekonomisk utveckling, innovation, tillväxt, sysselsättning och ekonomisk och social sammanhållning. Konkurrenspolitiken bör, genom nuvarande och framtida reformer, återspegla detta utåtriktade arbetssätt. Kommissionen bör av det skälet absolut verka för att hitta en stabil jämvikt för att på bästa sätt skydda konsumenter, företag och unionens allmänna intressen. Riktlinjer för tvisthantering bör därför fastställas med utgångspunkt i vissa centrala principer, nämligen följande:

2.2.5

Det är viktigt att beakta de allmänna tjänsternas särart bland annat inom områdena hälsovård, social trygghet och utbildning, mot bakgrund av värderingar som social rättvisa och öppenhet i enlighet med nationella traditioner och nationell praxis. I de fall då tillhandahållandet av tjänster i allmänhetens intresse helt eller delvis överlåts till privata aktörer bör konkurrensmyndigheterna säkerställa likabehandling av alla potentiella aktörer samt effektiviteten, kontinuiteten och kvaliteten i tjänsterna. Mot den bakgrunden välkomnar kommittén kommissionens arbete, som efter Altmarkdomen har bestått i att precisera rambestämmelserna i fråga om finansieringsformerna för skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, vilket kommer att leda till ökad tydlighet i förvaltningen av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

2.2.6

Mer allmänt är problemet med gemenskapens konkurrenspolitik att den grundar sig på hypotesen om en väl fungerande inre marknad: optimal och gratis information från aktörerna, fritt tillträde och utträde för företagen, lika många marknader som möjligheterna erbjuder eller som aktörerna önskar samt frånvaro av skalfördelar och dominerande positioner. Verkligheten är en annan, bland annat eftersom vissa medlemsstater fortsätter att tänka ”nationellt”.

2.2.7

Kommissionens generaldirektorat för konkurrens bör genomföra ekonomiska och sociala utvärderingar som uppföljning på sina arbeten på området. Man bör också genomföra konsekvensanalyser av sina viktigaste beslut, både på det ekonomiska planet, inbegripet EU:s konkurrensnivå på världsmarknaden, och på det sociala planet, och i relation till kriterierna för hållbar utveckling.

3.1

När det gäller rapportens utformning skulle den, och förståelsen för systemet, vinna i tydlighet om man (i synnerhet när det gäller statligt stöd) infogar en förteckning över beslut där statligt stöd har godkänts utan invändningar, med en förklaring (i vissa fall) av varför stödet inte omfattas av artikel 87.1. Denna tabell skulle utgöra en ram för god praxis i fråga om tilldelning av stöd, avsedd för medlemsstaterna.

3.2

Eftersom 2004 präglades av utvidgningen kan man för övrigt beklaga att rapporten innehåller tämligen lite information när det gäller genomförandet av gemenskapens konkurrenspolitik i de nya medlemsstaterna. Kommittén förväntar sig således att rapporten för 2005 innehåller utförligare och mer aktuella uppgifter.

3.3.1

Av rapporten framgår att den ekonomiska analysen har kommit att ingå som en del i konkurrenspolitiken, något som EESK flera gånger har begärt. Utvecklingen av konkurrenslagstiftningen (artiklarna 81 och 82) präglas av ett speciellt och pragmatiskt tillvägagångssätt bestående av en bättre definition av marknaden och en precisering av de övergripande och vertikala arbetsmetoderna.

3.3.1.1

I fråga om artikel 81.3 (undantag från förbud mot begränsande avtal) kan man notera att den ekonomiska analysen har berikats i särskilt hög grad genom att man beaktar effektivitetsvinsterna. På så vis kan företag åberopa användning av ny teknik, anpassade tillverkningsmetoder, samordningsvinster till följd av en sammanslagning av arbetsstyrkan eller skalfördelar. De kan också anföra teknisk utveckling i form av exempelvis avtal om gemensam forskning och utveckling.

3.3.2.1

Politiken för förmånlig behandling är framgångsrik, vilket de ärenden som redovisas i rapporten visar. Denna mekanism innebär att företag som ingår i en kartell uppmuntras att anmäla kartellen till konkurrensmyndigheterna, och i gengäld befrias de helt eller delvis från böter. Kommissionen och vissa medlemsstater har i detta syfte inrättat program för förmånlig behandling på villkor att kraven i denna mekanism uppfylls. Programmen har särskild betydelse för företag som upptäcker att en omfattande kartell har bildats utan deras vetskap och oberoende av karteller som bildats helt i hemligt samförstånd, via fax- och e-postkorrespondens mellan handelsagenter i det egna företaget och andra företag.

3.3.2.2

I rapporten framhävs emellertid inte i tillräcklig utsträckning ett visst antal underliggande brister: De befintliga programmen för förmånlig behandling inom EU är mycket olika både vad avser grundläggande förutsättningar för att erhålla den förmånliga behandlingen och vad avser förfaranden. Dessutom har inte alla nationella konkurrensmyndigheter inrättat sådana program – endast 18 myndigheter (plus kommissionen) har ett program för förmånlig behandling (1).

3.3.2.3

Dessutom gäller en begäran om förmånlig behandling som inlämnats till en myndighet inte hos de andra myndigheterna. Detta innebär att det berörda företaget för att erhålla immunitet måste lämna in anmälningar till alla behöriga konkurrensmyndigheter. EESK anser att det är av grundläggande betydelse att förbättra detta system för företag som vill lämna in ansökningar till flera myndigheter. Förenklade förfaranden är också nödvändiga om man vill genomföra ett enhetligt system för anmälan av kartellen, som skulle innebära ett automatiskt stopp för deltagande i kartellen.

3.3.3.1

Enligt rapporten är de första resultaten av Europeiska konkurrensnätverket tillfredsställande. Genom detta nätverk samarbetar kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna i alla EU:s medlemsstater genom utbyte av information om nya ärenden och beslut. Vid behov samordnas undersökningar och nätverket bidrar med stöd och utbyte av bevismaterial.

3.3.3.2

Detta samarbete innebär en effektiv mekanism för att motverka företag som använder gränsöverskridande konkurrenshämmande metoder och bidrar till att undanröja företag som bryter mot marknadens regler och åstadkommer avsevärd skada på konkurrensen och för konsumenterna.

3.3.3.3

En grundläggande fråga rör behandlingen av konfidentiella uppgifter. Konfidentialiteten säkerställs genom en speciell befattning, ADO – ”Authorised Disclosure Officer”, som innehas av en eller flera personer som är berättigade att delta i överlämnandet av konfidentiella uppgifter. Denna mekanism har upprättats flera gånger sedan den 1 maj 2004, i första hand med hjälp av kommissionen, och tydligen använts med framgång.

3.3.3.4

De ekonomiska aktörerna ser positivt på Europeiska konkurrensnätverket, men EESK vill ändå varna kommissionen för de eventuella svårigheter som uppstår på sikt, när antalet ärenden blir allt större, när det gäller att garantera total säkerhet med avseende på utbytet av konfidentiella uppgifter.

3.4.1

I artikel 82 i fördraget förbjuds företags missbruk av alla former av dominerande ställning (oskäliga priser, uppdelning av marknaden genom överenskommelser om ensamrätt på försäljning, trohetsrabatter med syfte att locka över leverantörer från konkurrenterna osv.). Kontrollen av koncentrationer lyder för övrigt under denna artikel när en fusion innebär missbruk genom att företagets dominerande ställning stärks i början av operationen. Artikeln är en viktig del av antitrustlagstiftningen, men kan i vissa avseenden vålla tolkningssvårigheter som visar sig i analyser av företagens beteenden samt i återverkningarna av deras affärsmetoder. Begreppet missbruk av dominerande ställning har med andra ord inte ännu fått någon egentlig definition, vilket innebär att det ibland är svårt för företagen att känna till gränserna för vad som är tillåtet eller otillåtet. I fråga om exempelvis prismissbruk, såsom underprissättning eller rabatter, kan ett konsekvent beteende få andra återverkningar: en synnerligen effektiv konkurrent kan nå framgång på en marknad där ett företag med dominerande ställning utövar en viss prispolitik samtidigt som den ”mindre effektiva” konkurrenten kan utestängas från marknaden. Frågan är om konkurrenspolitiken skall syfta till att skydda den sistnämnda. Bör man inte tvärtom formulera regler som bygger på principen att endast utestängning av framgångsrika konkurrenter skall betraktas som missbruk?

3.4.2

EESK ställer sig bakom det utkast till riktlinjer för genomförandet av artikel 82 som kommissionen nyligen har lagt fram. Kommissionen avser att på detta sätt införa en metod för analys av vissa av de vanligaste affärsmetoderna, t.ex. försäljning med kopplingsförbehåll samt rabatter och bidrag som kan tänkas undergräva konkurrensen (2). EESK ser positivt på kommissionens ansträngningar för att uppbåda så mycket resurser som möjligt angående de metoder som tros skada konsumenterna mest, i syfte att bringa klarhet och rättslig säkerhet genom en tydlig definition av vad som kan betraktas som dominerande ställning. Kommittén hoppas på att den nu aktuella studien kan ge företag med dominerande ställning möjlighet att tydligt utvärdera huruvida deras metoder är lagliga, och påminner om att en dialog med berörda parter (företag – särskilt små och medelstora företag –, konsumenter, arbetsmarknadens parter) bör inledas för att finslipa övervägandena.

3.5.1

EESK välkomnar utvecklingen mot större pragmatism, å ena sidan genom att inrätta en enda instans för anmälan av koncentrationsoperationer och å andra sidan det nödvändiga förtydligandet av konkurrenstestet som nu bättre motsvarar de ekonomiska realiteterna och i högre grad överensstämmer med gällande regler i de viktigaste systemen för kontroll av koncentrationer i världen. Även om det fortsättningsvis är svårt att i praktiken visa på effektivitetsvinster till följd av fusioner, kan man hoppas på att kontrollen av koncentrationer under dessa förbättrade förhållanden kan innebära hållbara fördelar för konsumenterna i EU.

3.5.2

När det gäller förhållandet mellan stormarknader och närhandel har en betydande koncentration under de senaste åren varit betecknande, med resultatet att närhandelns marknadsandelar minskar till förmån för stormarknader. Med tanke på hur vissa affärsmetoder utvecklas under hård press från avgiftspolitiken och prissänkningar vid betydande inköpsvolymer har närhandeln svårigheter att konkurrera prismässigt med stormarknadernas stora manöverutrymme och den dragningskraft som därmed uppstår. I detta sammanhang är dessutom producenterna satta under oskälig press. Det ökade antalet fusioner måste oundvikligen leda till en jämkning av målen för konkurrenspolitiken med målen för konsumentpolitiken i syfte att säkerställa en fortsatt marknadsförsörjning och en mångfald i utbudet i fråga om positionering och kvalitet i produktsortimentet. Samtidigt bör samarbetet mellan små företag inte begränsas, eftersom den del de utgör på den globala marknaden inte är betydande på det berörda området.

3.6.1

I rapporten redovisas ett positivt resultat av omorganiseringen vid GD Konkurrens, vilken inleddes till följd av allmänhetens kritik av kommissionen i en rad fall (Airtours/First Choice, Tetra Laval/Sidel och Schneider/Legrand).

3.6.2

Inrättandet av tjänsten för en chefsekonom (Chief Competition Economist) som bistås av ett antal ekonomer, utnämningen av en grupp erfarna tjänstemän med uppgiften att analysera slutsatserna från GD Konkurrens granskning i fråga om tveksamma koncentrationer från nya infallsvinklar samt förstärkningen av hörandeombudets roll inom kontrollförfarandet vid koncentrationer är alla åtgärder som strävar mot ett gemensamt mål för att göra undersökningsförfarandet vid koncentrationskontroller stramare och öppnare. Detta motsvarar önskemål som EESK tidigare formulerat vid flera tillfällen och som kommittén nu ställer sig bakom.

3.6.3

Även om EESK likaledes stöder att en ”kontaktperson för konsumentfrågor” har utnämnts som företrädare för konsumenterna gentemot GD Konkurrens, beklagar kommittén att rapporten ett år efter utnämningen inte redogör för konkreta resultat angående dialogen med konsumenterna i unionen. EESK förväntar sig därför att rapporten för 2005 skall innehålla konkreta redogörelser som möjliggör en mätning av genomförande och effektivitet. EESK har för övrigt utarbetat ett yttrande på eget initiativ i denna fråga.

3.6.4

Vissa av EESK:s yttranden på senare tid har belyst frågan om de medel kommissionen förfogar över, särskilt i fråga om övervakning av koncentrationer. Kommissionen bedöms vara alltför svag i förhållande till de resurser som berörda aktörer kan uppbåda. Denna fråga är fortfarande öppen. GD Konkurrens verkar sakna kvalificerad personal för att behandla sådana frågor när det gäller vissa stater, särskilt de nya medlemsländerna. Kommittén vill uttrycka oro och förvåning över denna brist på förutseende inom personalförvaltningen vid kommissionen, och yrkar på brådskande åtgärder för att rätta till situationen.

3.6.5

Trots de ansträngningar för bättre insyn som nyligen har gjorts konstaterar EESK att det inte finns någon egentlig politik för samråd med berörda aktörer. När det gäller horisontella ärenden som behandlas av GD Konkurrens kan den enda informationen i fråga om koncentrationer som lagts ut på kommissionens webbplats inte anses vara tillräcklig för insamling av värdefulla bidrag från det civila samhället och från olika berörda organisationer mot bakgrund av goda styresformer.

3.6.6

I fråga om publiceringen av nationella domar på kommissionens webbplats för konkurrensfrågor måste man konstatera att de eftersträvade didaktiska informationsmålen inte har uppnåtts (artikel 15.2 i förordning (EG) 1/2003). För det första är det tydligt att systemet på webbplatsen bara fungerar delvis. Detta är till exempel orsaken till att de nya medlemsstaterna inte alls eller bara delvis anmäler avgöranden från de nationella domstolarna. Detta bromsar förståelsen för tillämpningen av konkurrensrätten i dessa länder och undergräver den eftersträvade harmoniseringen inom denna. För det andra är dessa nationella rättsliga avgöranden inte tillgängliga annat än på ursprungslandets språk, vilket begränsar eller omöjliggör läsningen trots att den praktiska nyttan vore betydande eftersom nya frågor behandlas i avgörandena.

3.7.1

Kommissionen lade den 7 juni 2005 fram en handlingsplan för statligt stöd. Föreliggande yttrande sammanhänger med ett tidigare yttrande om handlingsplanen. (3) Granskningen av rapporten för 2004 föranleder dock följande allmänna kommentarer.

3.7.2

Det är oundgängligt att förstärka insynen gällande information om företag som åtnjuter specifika stöd (anmälningsdatum, motiveringar som lagts fram av medlemsstaterna). Denna insyn är så mycket viktigare eftersom företagen är pressade av risken för återbetalningar. Detta gäller särskilt små och medelstora företag och mycket små företag trots att anmälningsförfarandet har skötts av medlemsstaten.

3.7.3

De nationella myndigheter som prövar om stöden uppfyller gällande kriterier har inte alltid de kunskaper som är nödvändiga för att genomföra en ekonomisk analys av anmälningsförfarandena. Det är ofta de lokala och regionala myndigheterna som beviljar stöd på sysselsättnings- och miljöområdet utan att göra en optimal analys av marknadsandelarna. När olagligt stöd föreligger leder detta till att företagen drabbas av en betydande ekonomisk osäkerhet.

3.7.4

Vid granskningen av stöd till omstruktureringar och undsättning kan man konstatera att gemenskapspolitiken i alltför hög grad är inriktad på de ekonomiska konsekvenserna för konkurrenterna till mottagaren av offentligt stöd. Detta gäller särskilt medel som tillåter ”ersättningar” till dessa. Med målet att undvika att konkurrensen snedvrids ålägger kommissionen därför mottagande företag vissa begränsningar. Det kan exempelvis handla om att begränsa den procentuella marknadsandelen på marknaden i ett givet geografiskt område, såsom i fallet Thomson Multimedia, eller om att ålägga mottagaren att ingå partnerskap med konkurrenterna.

3.7.5

EESK beklagar att dessa strävanden ställer andra lika viktiga aspekter i skuggan, nämligen återverkningarna av sådana åtgärder på slutkonsumenterna (kunden som skattebetalare) eftersom kommissionen inte i tillräcklig grad beaktar om stöden hindrar prisnedgång eller inte, eller om urvalet av produkter och tjänster blir mångsidigare eller av högre kvalitet. Konsumenternas intressen bör dock stå i fokus för konkurrenspolitiken, och möjligheten till statligt stöd måste oundgängligen åtföljas av samma krav på noggranna analyser på lång sikt som redan åligger karteller eller koncentrationer.

3.7.6

EESK vill allmänt uttrycka sin oro i fråga om den snedvridning av konkurrensen som kan bli följden av skillnaderna i de olika medlemsstaterna i fråga om offentligt stöd. Kommittén bekymrar sig särskilt över den tydliga diskriminering som är vanligt förekommande i anslutning till offentligt stöd. Medlemsstaterna ställer sig nämligen ofta positiva till investeringar i och undsättning av stora företag, medan små och medelstora företag glöms bort (även om dessa skapar fyra av fem arbetstillfällen i unionen) och gynnar därmed vissa sektorer eller företagstyper. Denna situation motverkar utvecklingen av företagaranda och leder till förstelnade ekonomiska nätverk som inte är tillräckligt dynamiska och som är ogynnsamma för nya aktörer på marknaden.

4.1.1

Kommissionen bör i de följande rapporterna rikta särskild uppmärksamhet på återverkningarna av utvidgningen, och möjligen ägna ett särskilt kapitel åt utvärderingen av utvecklingen såväl inom lagstiftningen som i fråga om kontrollen av hur gemenskapsrätten tillämpas.

4.1.2

För att uppnå större rättssäkerhet ter det sig synnerligen viktigt att förenkla systemet med förmånlig behandling. Både med tanke på att den information som skall lämnas är känslig, och på de krav som ställs till följd av att samma förfarande mångfaldigas vid olika berörda myndigheter (karteller med återverkningar i flera medlemsstater), vore det lämpligt med en reform för ömsesidigt erkännande eller ett system med en gemensam instans.

4.1.2.1

Det vore dessutom synnerligen önskvärt att de nationella programmen för förmånlig behandling närmas till varandra genom flexibel och indirekt harmonisering via bästa praxis.

4.1.3

I anslutning till den pågående översynen av kommissionens politik vid missbruk av dominerande ställning genom förslaget till riktlinjer måste en rad frågor klarläggas i syfte att åter inrikta analysen på vilka negativa återverkningar missbruket får för konsumenten. Kommissionen bör precisera vad ”dominerande ställning” innebär, men särskilt vilka olika typer av missbruk som finns. Dessutom bör kommissionen fastställa en skiljelinje mellan legitim konkurrens som grundas på prestationer och otillbörlig konkurrens som skadar konkurrensmekanismen och därmed även konsumenten.

4.1.4

I fråga om kontrollen av koncentrationer skulle kommissionens rapport i fortsättningen kunna innehålla redogörelser för berörda operationer och deras återverkningar för konsumenten, i syfte att mäta effektivitetsvinsterna.

4.1.5

För att säkerställa en mer rättvis balans mellan produktion och distribution på själva distributionsnivån (undvika att handeln försvinner helt och hållet i eftersatta landsbygdsområden och tätorter eller i glesbygden) bör man inleda överläggningar om konkurrensinstrumenten (handelslagstiftning eller stöd till småföretag) i syfte att undvika hinder för potentiella aktörers inträde på marknaden och göra det möjligt för små och medelstora företag att erhålla statligt stöd.

4.1.6

Det vore värdefullt att i kommande rapporter göra en beskrivning av förbindelserna mellan ”kontaktpersonen för konsumentfrågor” och konsumentorganisationerna vid granskning av olika fall. Frågan är om dessa organisationer har givits möjlighet att ge sina synpunkter eller bidra med information till kommissionen i fall av koncentrationer, karteller eller missbruk av dominerande ställning. Det är synnerligen viktigt att effektiviteten i det arbete som utförs av kontaktpersonen för konsumentfrågor kan påvisas i praktiken.

4.1.7

För att förbättra systemet för publicering av avgöranden från nationella domstolar vore det lämpligt att införa ett nätverk av korrespondenter som skall samla in domstolsavgöranden i syfte att göra det nuvarande systemet mer effektivt i realtid. De ekonomiska resurserna och personalresurserna bör utökas för detta ändamål.

4.2.1.1

Utvärderingen av hur konkurrenspolitiken fungerar bör ge möjlighet till att granska huruvida denna i praktiken gynnar en ”fri och icke snedvriden konkurrens” inom EU samt till att mäta effektiviteten i kampen mot faktiska monopol och missbruk av dominerande ställning och även återverkningarna såväl på uppkomsten av nya företag som på företagsandan. Kommissionen borde inte begränsa avtal mellan små och medelstora företag i syfte att ge dessa möjlighet att hävda sig i konkurrensen mot större integrerade företagsgrupper, och den borde i högre grad mobilisera resurser för att effektivisera kampen mot de allvarligaste snedvridningarna.

4.2.1.2

När det gäller fria yrkesutövare har kommissionen till följd av meddelandet av den 9 februari 2004 publicerat en rapport om konkurrensen inom denna sektor (4), med redogörelser för de framsteg som gjorts efter att onödiga hinder för konkurrens har undanröjts, till exempel fastställda priser, reklamregler, begränsat tillträde till yrket och vissa reserverade uppgifter. EESK anmodar kommissionen att leva upp till sina åtaganden och upprepar sin enhälligt antagna synpunkt i yttrandet om rapporten om konkurrenspolitiken 2003, nämligen att nya mekanismer som bättre kan främja konkurrensen kan ge de fria yrkena möjlighet att förbättra kvaliteten och utbudet av tjänster, vilket konsumenterna och företagen direkt kan dra nytta av.

4.2.2.1

EESK anser att man bör analysera konkurrensen som en fråga om sammanhållning för hela unionen, och frågar sig om alltför nationellt inriktade beteenden (direkta eller förtäckta offentliga stöd till framstående nationella bolag, stöd för att locka investeringar, diskriminerande metoder, vidmakthållna de facto-monopol, missbruk av dominerande ställning osv.) inte har som mål att splittra den gemensamma marknaden och motverka att de ekonomiska aktörerna i unionen närmar sig varandra. Därmed bör kommissionen även åta sig att utföra ekonomiska och sociala analyser om de övergripande återverkningarna av kommissionens politiska beslut, till exempel genom att vända sig till rådet och till medlemsstaterna för att åstadkomma en förändring av beteenden och metoder för protektionism som skadar de ekonomiska och sociala aktörernas intressen.

4.2.3.1

EESK står till kommissionens förfogande när det gäller att överväga möjligheterna till att säkerställa ökad insyn gentemot aktörer som berörs av konkurrenspolitiken, nämligen företag, de ekonomiska och sociala intresseorganisationerna, konsumenterna och övriga aktörer i det civila samhället. Detta skall ske inom de gränser som hänsynen till affärslivet kräver. Särskilt när det gäller koncentrationer måste man fråga sig hur man kan uppnå en aktivare involvering såväl genom samråd som genom hearingar, vilket skulle visa på en vilja till goda styresformer och till deltagardemokrati. På ett allmännare plan bör lokala informationsnätverk bildas för att sprida kunskap om konkurrenspolitikens prioriteringar samt uppmärksamma såväl företag som konsumenter på deras rättigheter och skyldigheter. Nätverket kan bygga på GD Näringslivs centrum för Europainformation och på alla befintliga nätverk för industri- och handelskamrar samt på olika konsumentorganisationer. Dessa permanenta och effektiva informationsinsatser är oundgängliga, särskilt i de nya medlemsstaterna och i kandidatländerna.

4.2.4.1

Konkurrenspolitiken är en grundsten när det gäller att försäkra sig om att EU:s inre marknad skall fungera effektivt. De missförhållanden som finns visar på den absoluta nödvändigheten av att säkerställa att den inre marknaden fullföljs och få slut på metoder som systematiskt eftersträvar avskärmning. Men denna politik är inte tillräcklig i sig utan en samordning med samtliga gemenskapspolitiska områden, med målet att den reviderade Lissabonstrategin skall lyckas och att politiken för konsumentskydd skall bli effektiv. Det är under alla omständigheter angeläget att formulera ett ekonomiskt och socialt sammanhållningsprojekt för unionen. Konkurrenspolitiken skall ingå i det projektet med en särskild roll som motiveras av målet att säkerställa lika möjligheter för alla med avseende på tillträde på den inre marknaden, för att konsumenter, företag och löntagare skall kunna dra reell nytta av den främsta marknaden i världen.

9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/14

1.1

Kommittén ser positivt på kommissionens förslag till en säker, tydlig och öppen rättslig ram för finansieringen av den europeiska standardiseringen, med tanke på att standardiseringssystemet är så viktigt för den inre marknadens funktion och den europeiska industrins konkurrenskraft och att de europeiska tekniska normerna fungerar som ett stöd för den gemensamma lagstiftningen och politiken.

1.2

Kommittén framhåller att den europeiska standardiseringen är och även fortsättningsvis bör vara en frivillig verksamhet som bedrivs av och för de berörda aktörerna, i det exakta syftet att utarbeta standarder och andra standardiseringsprodukter som uppfyller deras krav.

1.3

Kommittén rekommenderar rådet, Europaparlamentet och kommissionen att låta den europeiska standardiseringspolitiken bli mer aktiv. Denna politik bör vara ett av EU:s grundläggande politikområden för att genomföra Lissabonagendan, som nyligen setts över, och bör bidra till att det inom de europeiska och nationella institutionerna och företagen växer fram en verklig standardiseringskultur som kan få en strategisk betydelse både inom länderna och internationellt.

1.4

Det är viktigt att alla aktörers fullständiga medverkan till ett förstärkt europeiskt standardiseringssystem garanteras, framför allt medverkan av icke-statliga organisationer, småföretag, konsumentorganisationer och miljöorganisationer, genom att man garanterar även ett finansiellt stöd till utbildning av kvalificerad arbetskraft.

1.5

Kommittén understryker att den europeiska standardiseringen är viktig för att den inre marknaden skall fungera och stärkas, särskilt genom direktiven enligt den s.k. nya metoden, när det gäller hälsa, säkerhet, miljöskydd och konsumentskydd, samt för att garantera kompatibilitet på många områden, t.ex. inom transportsektorn och telekommunikationssektorn. Standardiseringen gör det också möjligt att öka företagens konkurrenskraft eftersom den främjar fri rörlighet för varor och tjänster både på den inre marknaden och världsmarknaden.

1.6

Eftersom det europeiska standardiseringssystemet är en oundgänglig tillgång med strategisk betydelse, måste man enligt vår mening se till att den finansierade verksamheten sköts på ett sunt och hållbart sätt. Det måste också vara möjligt att uppnå de gemensamma samarbetsmålen och uppfylla de nödvändiga administrativa och finansiella villkoren, både för att garantera systemets oberoende och neutralitet och för att stärka standardiseringens effektivitet och produktion.

1.7

Kommittén anser att det totala belopp som föreslås inte är tillräckligt för att stödja hela det europeiska standardiseringssystemet under den aktuella femårsperioden och att det bör höjas över den nuvarande tröskeln på 2 %, så att det blir möjligt att fritt utforma och skapa standarder på ett sätt som är lämpligt för EU:s utvidgning till 25 medlemsstater och framtidsperspektiven rörande kandidatländernas anslutningar.

1.8

Kommittén vill påpeka att följande är viktigt:

1.9

De europeiska standardiseringsorganen erbjuder de infrastrukturer och tjänster som behövs för utarbetande av standarder men producerar inte dessa standarder, som i stället är ett resultat av de tekniska experternas arbete. Detta bör enligt vår åsikt framhållas som en viktig punkt i skälen.

1.10

Det totala belopp på 134 miljoner euro som kommissionen föreslår för perioden 2006–2010 förefaller knappast vara tillräckligt.

2.1

Kommittén har alltid förespråkat en mer omfattande användning av europeisk standardisering inom EU:s politik och lagstiftning, för att öka den tekniska standardiseringen när det gäller tjänster, informations- och kommunikationsteknik, transporter, konsumentskydd och miljöskydd, och på så vis tillgodose både samhällets och företagens behov.

2.2

Framför allt ökar medvetenheten hos både företagarna och de övriga aktörer som drar nytta av de fördelar standardiseringen erbjuder näringslivet. Ett tecken på detta är att de främsta europeiska standardiseringsorganen (CEN, Cenelec och ETSI) förstärks, och att alla berörda aktörer, i synnerhet de små och medelstora företagen, deltar helt och fullt i utarbetandet av standarder.

2.2.1

Med tanke på dessa organs potential när det gäller att uppnå Lissabonstrategins mål, anser EESK att det organiserade civila samhället bör vara ordentligt representerat i organens styrelser.

2.3

För att det civila samhällets olika aktörer skall bli mer närvarande och delaktiga i standardiseringsprocesserna i CEN, Cenelec och ETSI (1), deltar följande organ som fullvärdiga medlemmar: ANEC, ETUI-REHS, Normapme och nu senast ECOS (2), som bildades i november 2002.

2.4

Kommittén har flera gånger (3) förespråkat en översyn av standardiseringens nuvarande lagstiftningsram, för att den skall motsvara den senaste utvecklingen och utmaningarna i fråga om europeiska tekniska standarder och förenkling av lagstiftningen, och bättre följa principen om bättre lagstiftning (4), riktlinjerna för ”Industripolitiken i ett utvidgat Europa” (5) och prioriteringarna för 2003–2006 i strategin för den inre marknaden (6).

2.5

Kommittén har även haft tillfälle att uttala sig positivt om antagandet av en stabil finansiell ram för den europeiska standardiseringen, med en solid rättslig grund. På samma sätt bör man garantera att kommissionen och medlemsstaterna gemensamt finansierar standardiseringen, de europeiska organen och insatserna för att förbättra samverkanseffekterna mellan de europeiska standardiseringsorganen, för att öka effektiviteten i utarbetandet av europeiska tekniska standarder och främjandet av internationella standarder.

2.5.1

Större medverkan av medlemsstaternas företrädare skulle kunna bli en garanti för ett bättre och mer punktligt utarbetande av standarder som vänder sig till de berörda aktörerna.

2.6

Utvecklingen av en europeisk kultur för teknisk standardisering är avgörande för att garantera att den inre marknaden i EU-25 fungerar på ett effektivt och balanserat sätt. Det är därför viktigt att garantera organ på europeisk nivå som på ett effektivt sätt kan uppfylla följande krav:

2.7

År 2004 var det totala antalet europeiska standarder cirka 1 200 för CEN och cirka 400 för Cenelec. Det totala antalet europeiska standarder som antagits av de båda organen är därmed 15 000.

2.8

De särdrag som har lett till denna framgång bör enligt kommitténs åsikt bevaras i sin helhet och eventuellt förstärkas. Den nya rättsliga grunden, som utgår från artiklarna 95 och 157 i fördraget och reglerar finansieringen av standardiseringen, bör enligt vår åsikt inte på något sätt inverka negativt på standardiseringsprocessens natur och väsentliga särdrag. Processen bör förbli fri och grunda sig på frivillighet och samförstånd.

2.9

Å andra sidan är kommittén medveten om hur viktigt det är att rationalisera, konsolidera och långsiktigt säkra de europeiska centrala organisationernas finansieringsram, även med tanke på att användningen av tekniska standarder ökat på senare år.

2.9.1

Det finns ett allt större intresse för att undvika nya handelshinder genom ett standardiseringssystem som kan stödja produkternas, tjänsternas och de europeiska industriprocessernas konkurrenskraft, i syfte att genomföra utvecklingens ekonomiska och sociala dimension samt miljödimension i enlighet med Lissabonstrategin.

2.10

Hittills har det inte funnits någon rättslig referens på europeisk nivå som tydligt reglerar finansieringen av standardiseringssystemet och gör det möjligt för kommissionen att stödja all standardiseringsverksamhet finansiellt, med ytterligare resurser.

2.10.1

Som bekant spänner denna verksamhet från informations- och kommunikationsteknik till transporter, från miljö- och konsumentskydd till livsmedelssäkerhet samt från standardförberedande forskning och forskning som bedrivs samtidigt med standardiserings-arbete till tjänstesektorn och ”de nya standardiseringsprodukterna” (new deliverables) (7).

2.11

Å andra sidan bör man säkerställa större konsekvens och stabilitet för de centrala organen CEN, Cenelec och ETSI, särskilt efter anslutningen av nya medlemsstater vid EU:s framtida utvidgningar.

2.12

Medan de nationella standardiseringsorganen kan finansieras genom direkta inkomster från produkter och tjänster, är gemenskapsorganen helt beroende av medlemsavgifter och kompletterande anslag från EU och Efta. Detta är dock i flera hänseenden otillräckligt för att garantera ett effektivt och solitt europeiskt standardiseringssystem.

2.13

I sina slutsatser från 2002 uppmanade rådet myndigheterna att tillmäta standardiseringen stor betydelse och tydliggöra sina åtaganden på detta område, framför allt genom ett särskilt bidrag för att upprätthålla effektiva standardiseringsstrukturer.

2.14

I december 2004 tog rådet del av kommissionens initiativ för att reformera den institutionella ramen och föreslå en ny rättslig grund för finansieringen av den europeiska standardiseringen (8). Rådet uppmanade kommissionen, medlemsstaterna och de europeiska och nationella standardiseringsorganen att undersöka vilka metoder som är lämpligast för att göra det europeiska standardiseringssystemet optimalt, för att på bästa sätt utnyttja de tillgängliga resurserna och kartlägga fler alternativ för att garantera en effektiv finansiering av standardiseringen i Europa (9).

2.15

Kommissionen har utvecklat olika förslag (10) på möjliga scenarier för finansieringen av det europeiska standardiseringssystemet:

2.16

Lösningen att låta enbart näringslivet och de andra aktörerna stå för finansieringen skulle ha den begränsningen att de tekniska standarder som utarbetades så gott som uteslutande skulle vara marknadsstyrda, det vill säga syfta till att förbättra den europeiska konkurrenskraften på världsmarknaden.

2.16.1

En fördel med denna typ av finansiering är att den är ett direkt uttryck för företagens intentioner och återspeglar marknadens behov utan att styras utifrån. Samtidigt skulle den kunna innebära att de berörda intressena, och framför allt småföretagens intressen, inte skulle skyddas i tillräckligt hög grad och på ett tillräckligt balanserat sätt.

2.17

Om enbart medlemsstaterna stod för finansieringen, genom de standardiseringsorgan som är medlemmar i CEN, Cenelec och ETSI, skulle den europeiska samordningen och enhetligheten i det europeiska standardiseringssystemet kunna minska.

2.17.1

Detta alternativ skulle å andra sidan kunna innebära att man i hög grad uppfyllde de principer om subsidiaritet och proportionalitet som föreskrivs i fördraget.

2.18

Större medverkan från kommissionens sida skulle ge de tekniska standarderna ett starkt europeiskt mervärde, och leda till att alltför avvikande nationella standarder avskaffades och att den inre marknaden fungerade bättre, även när det gäller stordriftsfördelar för den europeiska industriproduktionen.

2.18.1

Kommissionen skulle ha möjlighet att påverka och ta ut riktningen för standardiserings-processen utifrån ett gemenskapsperspektiv, med eventuella förbättringar i form av öppenhet, enhetlighet och verkligt stöd för denna politik.

2.19

När det gäller utgifterna visar färska studier (11) att de årliga kostnaderna för CEN-/CENELEC-/ETSI-systemet uppgår till cirka 700 miljoner euro som fördelas på följande sätt:

2.20

När det gäller intäkterna kan de viktigaste nuvarande finansieringskällorna fördelas på följande sätt:

2.21

Det ekonomiska stödet till den europeiska standardiseringen grundas nu på flera rättsakter som ofta inte innehåller tillräckligt tydliga och specifika bestämmelser om finansieringsvillkor. Dessa rättsakter utgör den grund på vilken kommissionen kan uppmana de europeiska standardiseringsorganen (CEN, Cenelec och ETSI) att utarbeta europeiska standarder till stöd för sin politik.

2.22

Det ekonomiska stödet till den europeiska standardiseringen ingår i den partnerskapssamverkan som fastställts mellan kommissionen, Europeiska frihandelsorganisationen (Efta) och de europeiska standardiseringsorganen enligt de allmänna riktlinjer för samarbetet som undertecknades den 28 mars 2003.

2.23

Finansieringen av den europeiska standardiseringen gäller i huvudsak följande:

2.23.1

På samma sätt kan standardiseringen bidra till att minska de tekniska hindren för internationell handel genom avtal som diskuteras inom WTO, t.ex. TABD (Trans Atlantic Business Dialogue) och MEBF (Mercosur European Business Forum), och genom införlivande av europeiska standarder i de internationella standarderna: ISO, IEC och ITU.

3.1

För att bevara särdragen hos den europeiska standardiseringsprocessen, som även i fortsättningen bör grunda sig på frivillighet och samförstånd och vara marknadsstyrd, bör man enligt vår åsikt införa följande skäl:

”Standardiseringsprocessen bör grunda sig på frivillighet och samförstånd och vara marknadsstyrd. Dessa särdrag bör bevaras och tillmätas större betydelse i gemenskapens nya rättsliga grund för finansieringen av europeisk standardisering inom ramen för den handlingsplan för europeisk standardisering som antogs av kommissionen i oktober 2005. Denna plan skall uppdateras årligen i samförstånd med de europeiska standardiseringsorganen och de övriga aktörerna.”

3.2

Kommittén anser inte att den snabba tekniska utvecklingen rättfärdigar att industrin skapar många olika sammanslutningar och forum för utarbetande av tekniska specifikationer utanför den formella europeiska standardiseringsprocessen. Det finns en risk att följande viktiga element i den europeiska standardiseringen försvagas: möjligheter för alla experter, särskilt från små företag, att delta samt öppenhet i hela processen och en omfattande grund av frivillighet och samförstånd. Därför anser vi att det är viktigt att införa följande nya skäl:

”Det är nödvändigt att den nya rättsliga grunden för finansieringen ger garantier för förbättrad effektivitet i och förstärkning av standardiseringen, så att man i en öppen och frivillig process kan uppfylla de krav som” de nya standardiseringsprodukterna ”(new deliverables) (12) medför tekniska specifikationer, tekniska rapporter och handledningar. För att uppfylla dessa nya krav bör de europeiska standardiseringsorganen tillgodose alla aktörers- framför allt småskaliga och mindre strukturerade aktörers- behov samt uppfylla alla berättigade krav från konsumentorganisationerna.”

3.3

Enligt kommittén bör skäl 4 ändras, eftersom målet bör vara att ge en rättslig grund inte endast för ”gemenskapens finansiering av all europeisk standardiseringsverksamhet som krävs för att genomföra gemenskapens politik och lagstiftning”, utan även för ”förstärkningen av den europeiska standardiseringsprocessen, som är en grundläggande faktor för den europeiska industrins konkurrenskraft, spridning av innovativ teknik, konsumentskydd, hälsoskydd och de europeiska medborgarnas välbefinnande”:

”Det är nödvändigt att ge en explicit, komplett och detaljerad rättslig grund för gemenskapens finansiering av all europeisk standardiseringsverksamhet som krävs för att genomföra gemenskapens politik och lagstiftning samt för förstärkningen av den europeiska standardiseringsprocessen, som är en grundläggande faktor för den europeiska industrins konkurrenskraft, spridning av innovativ teknik, konsumentskydd, hälsoskydd och de europeiska medborgarnas välbefinnande.”

3.4

Kommittén anser att man tydligare bör ange att de europeiska standardiseringsorganen inte utfärdar tekniska standarder, utan tillhandahåller en tjänst bestående av europeiska organ inom vilka standarder utarbetas av sakkunniga som företräder de medverkande aktörerna. Därför bör följande nya skäl införas efter skäl 8:

”De europeiska standardiseringsorganen skall i första hand tillhandahålla infrastruktur för utarbetande av tekniska standarder som är resultatet av en teknisk process som grundar sig på frivillighet och genomförs av aktörernas företrädare.”

3.5

I artikel 3 i förslaget till beslut, Standardiseringsverksamhet som kan beviljas gemenskaps-finansiering, föreslår EESK att två nya punkter g och h införs efter punkt f.

3.5.1

Som tidigare sagts i punkt 1.4 ovan är det mycket viktigt att utbilda aktörer i standardiseringsfrågor. Artikel 3, ny punkt g:

”Utbildning av företrädarna för aktörerna, framför allt småföretagen, inom tjänste- och distributionssektorn samt de mindre strukturerade organen, både när det gäller standardiseringsprocessen i allmänhet och tekniska detaljer, för att förstärka kapaciteten för gemensamt utfärdande av europeiska och internationella normer.”

3.5.2

För att det civila samhällets många aktörer skall kunna delta i standardiseringsprocesserna i allt högre grad, är det oundgängligt att förstärka de nuvarande nätverken. Artikel 3, ny punkt h:

”Förstärkning av tvärvetenskaplig samordning av metoder, förfaranden och politik samt interaktiva europeiska informationsnätverk för nationella och regionala standardiserings-organ.”

3.6.1

Standardiseringsorganens verksamhet kan liknas vid en verksamhet av allmänt ekonomiskt intresse, eftersom de tjänster som tillhandahålls är oundgängliga för hälsa, miljö och hållbar utveckling.

3.6.2

EESK anser att finansieringen av verksamheten vid de europeiska standardiseringsorganens huvudkontor, förutom ”verksamhetsbidrag” och ”administrationsbidrag” (13), även skall kunna ske genom inbjudan att lämna anbud i enlighet med förfarandena för offentlig upphandling. I huvudsak skall detta ske i enlighet med principerna om större flexibilitet.

3.6.3

Artikel 5, ”Finansieringsbestämmelser”, punkt 5: När det gäller avtalen om partnerskap mellan de europeiska standardiseringsorganen och kommissionen anser kommittén att dessa avtal skall vara resultatet av ett verkligt jämbördigt partnerskap och inte tvingas igenom av den ena parten. Det är också lämpligt att påskynda de administrativa förfarandena och förfarandena för administrativ kontroll, så att man kan undvika betungande system för certifiering och redovisning och i stället använda sig av systemen med schablonbelopp och finansiering till 100 % av marginalkostnaderna.

3.7.1

Vid sidan av de grundläggande syftena med standarder, det vill säga att underlätta handeln, förbättra livskvaliteten, bidra till ökad hälsa och säkra processer och tjänster, bör man ägna särskild uppmärksamhet åt miljöaspekterna.

3.7.2

Som exempel kan man anföra den integrerade produktpolicyn, som koncentrerar sig på livscykelsperspektivet (14). När det gäller företag och olika anläggningar har miljöaspekterna redan införlivats i EN/ISO 14001, som antagits som europeisk norm. Även de andra standarderna i serien ISO 14000 (miljöledning) ingår i europeisk praxis: ISO 14020, miljömärkning och miljöredovisning, ISO 14.030, bedömning av miljöprestanda samt ISO 14040, livscykelanalys.

3.8.1

Enligt kommittén bör artikel 6.2 ändras i enlighet med det ändrade skäl 4.

9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/19

1.1

På vägen mot en fullständig integrering av finansmarknaderna i Europa innehåller kommissionens grönbok viktiga strategiska anvisningar. Den ekonomiska utvecklingen och tillväxten i EU-länderna hänger som bekant nära samman med utvecklingen och integreringen av finansmarknaderna; en integrering som också innebär att unionens tredje fas genomförs fullt ut.

1.2

Bortsett från den akademiska debatten om huruvida den finansiella utvecklingen föregår eller följer på den ekonomiska utvecklingen är det viktigt att med hänsyn till den dualism mellan en inriktning på banker och en inriktning på finansmarknaderna som skiljer den s.k. anglosaxiska (och särskilt den amerikanska) modellen från den europeiska understryka att utvecklingen inom den befintliga lagstiftningen och unionens intentioner tyder på att man önskar gå vidare med en fullständigt integration av de båda inriktningarna i vårt ekonomiska system.

1.3

I samhället utför finansmarknader och finansinstitut den grundläggande uppgiften att föra samman enheter som går med förlust med enheter som går med vinst enligt spelregler som bygger på en effektiv kapitalplacering och sunt förnuft. Dessutom skall man komma ihåg att en sund konkurrens och konkurrens mellan företag uppträder på kapital- och kreditmarknaden tidigare än på varumarknaden.

2.1

EU-lagstiftningen vad gäller förvaltat sparande i allmänhet och UCITS (företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper, dvs. fondföretag) i synnerhet regleras av direktiv 85/611/EEG som under åren har utgjort den rättsliga ram inom vilken sektorn har utvecklats. Även om de rättsliga hindren för etablering och gränsöverskridande marknadsföring i EU ännu inte är helt undanröjda, styrs marknaden för fondföretag av ett harmoniserat regelverk.

2.2

Fondföretagsmarknaden tycks växa stadigt. Det förvaltade nettokapitalet har under de senaste åren ökat med tvåsiffriga procenttal. Enligt uppgifter från European Fund and Asset Management Association, Investment Company Institute, and other Mutual Fund Association, noterade den marknad som består av EU-15, Tjeckien, Ungern, Polen, Norge och Schweiz under perioden 1996–2005 en sammanlagd årlig tillväxt på 14,5 %, och ökade därmed från ca 1 450 miljarder euro till över 4 900 miljarder euro i nettotillgångar.

2.3

Offentliggörandet (1) av uppgifter om den årliga ökningen av antalet fonder i världen och deras sammanlagda kapital visar att detta fenomen tilltar såväl vad gäller antalet fonder som de kapitalvolymer som hanteras.

2.4

EESK anser att det är mycket viktigt att man löser frågan om en harmonisering av skatterna för att öka fondföretagens tillväxtpotential, även om kommittén inser att detta är svårt. Strategierna för internationalisering av sektorn kan påverkas av såväl in- som utträdeshinder. Utträdeshindren uppstår när icke-bofasta fondägare beskattas enligt fondlandets egen lagstiftning. Inträdeshinder har sin grund i lagstiftningen i fondägarens bosättningsland.

2.5

Inom EU tycks fondföretagens beskattningsregler nästan överallt ha inspirerats av principen om neutralitet för fondinvesteringar i förhållande till direktinvesteringar. I nästan alla EU-länder tillämpas modellen med formell eller substantiell insyn i beskattningen av olika organ (no veil), som innebär direktbeskattning av investerarnas intäkter. Modellen för insyn bygger på principen om capital export neutrality, och i frånvaron av källskatt på intäkter från fonder beskattas investerare enligt principen om bosättningsland.

3.1

I den europeiska finanssektorn är fondföretagen i genomsnitt mindre än en tredjedel så stora som sina motsvarigheter i USA. Detta anses leda till mindre stordriftsfördelar, vilket minskar slutinvesterarnas nettovinster.

3.2

Även om gemenskapslagstiftningens främsta mål är att fastställa ett regelverk för produktfinansiering, anser EESK att investerarnas verkliga fördelar är avhängiga av en övergripande lagstiftning för det finansiella systemet (dvs. en lagstiftning som omfattar både varor och tjänster).

3.3

I grönboken betonas att den operativa risken kan öka om vissa funktioner läggs ut, vilket skulle kunna skapa intressekonflikter. EESK anser att dessa farhågor är välgrundade och borde följas upp med lämplig lagstiftning.

3.4

När en process delas upp i flera segment som läggs ut på olika organisationer är det inte de tekniska aspekterna bakom denna uppdelning som är problemet, utan huruvida den (nya) marknad som reglerar förhållandet mellan säljare och köpare skall utvecklas på ett balanserat sätt. Låt oss som exempel ta finansanalyssektorn. I nuvarande praxis är handeln med finansanalyser inte fristående utan är inkorporerad i andra tjänster av vanligen operativ art. Värdepappersmäklarna tenderar exempelvis att erbjuda analyser om enskilda värdepapper i utbyte mot en operativ kontinuitet som bygger på provisionsnivåer som också omfattar kostnaden för analysen.

3.5

Informationen (analysen) sprids sedan enligt en för ”allmän nyttighet” typisk marknadslogik: Mängden nödvändig information tillhandahålls och priset är summan av det pris som de olika köparna har betalt. Det är emellertid endast ett fåtal köpare som verkligen betalar. Effekten blir minst sagt destabiliserande. Analysverksamheten är underbetald, vilket lockar till att uppnå stordriftsfördelar inom verksamheten, något som leder till en oundviklig kvalitetsförsämring. Dessutom skapas incitament till att dra fördelar av kostnader från intressekonflikter (se t.ex. brittiska FSA:s ingripande rörande soft commission mellan broker/dealer och kapitalförvaltare). EESK anser att det borde fastställas regler för att så långt som möjligt undvika att blanda ihop prissättningsmekanismerna inom sektorn för förmedling av kapitalets inneboende risker och prissättningsmekanismerna för förmedling/omvandling av investeringsriskerna.

A.

Att undanröja osäkerheten vad gäller erkännandet av fonder under övergången från fondföretag I till fondföretag III.

B.

Att förenkla anmälningsförfarandet för fonder som utnyttjar EU-passet.

C.

Att driva på genomförandet av kommissionens rekommendationer om användningen av derivat och det förenklade prospektet.

D.

Att klargöra definitionen på vilka ”tillgångar” som fondföretag kan förvärva.

4.1.1

För att besvara frågan måste man göra en distinktion mellan ”produktfinansiering” och”tjänstefinansiering”. Syftet med det förstnämnda är att definiera de operativa instrumenten för att föra samman tillhandahållare och mottagare av finanskapital. Syftet med det sistnämnda är däremot att söka instrument som är bäst lämpade för fondinvesterare och tillhandahållare av fonder. Om det inte finns några lämpliga produkter skall det anges vilka karakteristika som saknas.

4.1.2

Omvandlingen av finanssystemen från ”bankinriktade” till ”marknadsinriktade” förändrar rollen för finansförmedlaren, som allt oftare måste förmedla risker snarare än kapital. Riskförmedling är lönsam så länge förmedlaren kan hantera riskerna till en lägre kostnad än investeraren. Man måste därför fråga sig om ett lagstiftningssystem med syftet att minska riskerna är mer effektivt än ett som skall garantera lämpliga effektivitetsnivåer i riskförmedlingsprocessen.

4.1.3

Man skall komma ihåg att den totala risken i samband med en investering även på effektiva finansmarknader i idealfallet bör delas upp i två delar: ” payoff- risk” och ”informationsrisk”. Den första mäter de faktiska fluktuationerna i en investeringsavkastning. Den andra mäter svårigheten att korrekt bedöma payoff-risken (som främst beror på bristande information från de ekonomiska aktörernas sida). Man måste vara medveten om att den riskpremie som de ekonomiska aktörerna räknar med bestäms av båda riskfaktorerna och att förhållandet mellan dessa faktorer inte kännetecknas av en enkel addition, utan av varierande inbördes förhållanden.

4.1.4

EESK anser därför att frågan kräver ett jakande svar, med reservationen att detta endast gäller avdelningen ”produktfinansiering”. Vad gäller ”tjänstefinansieringen” vore det lämpligt med en ökad frihet för investeringstjänster, exempelvis genom att undanröja de befintliga hindren för finansiell marknadsföring, som inte till fullo beaktar principen om hemlandskontroll.

4.1.5

Bakom denna praxis ligger en tydlig oro: Man vill förhindra att de operatörer som har för avsikt att sätta upp nätverk för marknadsföring av finansiella tjänster skall göra kringgående manövrer genom att utnyttja vissa EU-länders mer fördelaktiga bestämmelser. Enligt EESK stämmer inte denna logik. Om det går att göra sådana manövrer måste det bero på att de olika bestämmelserna inte är tillräckligt harmoniserade.

4.1.6

EESK anser därför att man bör utöka den ”fria rörligheten” inom ”tjänstefinansieringen” för att stimulera till ökad harmonisering mellan enskilda nationella tillämpningar av gemenskapsdirektiven om investeringar och värdepapper (inklusive fondföretag III).

4.2.1

Konvergensen i lagstiftningen bör åtföljas av en samordning av de gällande skattereglerna på detta område. På EU-marknaden förekommer fortfarande olika system sida vid sida, precis som på alla andra finansiella områden. Till dessa skall läggas de bestämmelser som inom vissa sektorer härrör från bilaterala avtal mot dubbelbeskattning.

4.2.2

Snårskogen av olika skatteregler leder till snedvridning av konkurrensen, dubbelbeskattning och möjligheter till arbitrage, skatteflykt och undandragande av skatt. De nationella lagstiftningarna behöver i detta avseende bli effektivare i takt med att marknaden internationaliseras.

4.2.3

För nationalstaterna är beskattning ett fantastiskt stimulans- och skyddsinstrument. De olika tolkningar som beskattningen av fondföretag från andra EU-länder kan ge upphov till möjliggör mindre fördelaktiga skatteregler som faktiskt skapar ett slags hinder för marknadsinträde. Kommittén är medveten om att en skatteharmonisering inte kan uppnås på kort tid, bland annat för att det krävs enighet på området. Vi föreslår emellertid att man överväger utformningen av ett skattesystem inom EU för investeringsprodukter vad gäller skatter och avgifter.

4.3.1

Pass och ”förenklade prospekt” förefaller vara lämpliga åtgärder för att lösa problemen med en fragmentering av marknaden och hindren för en fullständig rörlighet för kapital och fullständiga marknader och för att skapa tillräcklig rättslig säkerhet. Samtidigt anser EESK att man måste fortsätta arbetet med att skingra den osäkerhet som råder kring erkännandet av fonder som inrättades under övergången mellan fondföretag I och fondföretag III.

4.4.1

EESK är medveten om att det inom EU finns två finansiella system, det engelska och det kontinentala, som existerar sida vid sida och som knappast kan smälta samman på kort sikt. Kommittén hoppas ändå i detta fall att de nya bestämmelserna föreskriver en tillämpning av en enda regleringsbas som kan underlätta konvergensprocessen, eftersom rättsliga hinder för blandad användning från institutens sida av det ena eller det andra finansiella systemet bara skulle permanenta den aktuella situationen med bristande jämvikt.

4.4.2

Kommittén är övertygad om att en uppdelning av ansvaret för tillsynen av förvaltningsbolag respektive fonder på olika jurisdiktioner ökar svårigheterna med tillsynen, vilket riskerar att minska effektiviteten i dessa insatser. Det är därför lämpligt att ansvaret gentemot investerarna ligger hos fonden i investerarnas hemland, även i de fall då förvaltningsbolaget är utländskt.

4.5.1

Att enbart reglera de finansiella instrumentens produktiva fas är otillräckligt för att förbättra fondmarknadernas funktionssätt och investerarskyddet. EESK föreslår att man uppmärksammar distributionsfasen och förstärker insynen så att investerarna kan göra väl underbyggda val.

4.5.2

Informationen till investerarna kan inte vara helt avskild från den miljö och kultur som investerarna har vuxit upp och levt i. Utvidgningen av unionen till länder som till för 15 år sedan inte deltog i marknadsekonomin ger anledning att påtala hur viktigt det är att upprätthålla enhetliga regler för information. Kommittén anser att man i detta sammanhang bör inleda en diskussion som å ena sidan beaktar behovet av en rättslig ram som är så enkel och enhetlig som möjligt och å andra sidan de kulturskillnader på det ekonomiska och finansiella området som fortfarande förekommer mellan vissa av medlemsstaterna.

4.6.1

Ett klargörande av uppförandereglerna för försäljarna kan inte annat än välkomnas av EESK. Man bör dock inte undervärdera det faktum att den aktuella tillämpningen av direktivet när det gäller riskhantering och tydlig information om avgifter orsakar konkreta svårigheter som inte alltid är så lätta att komma till rätta med.

4.6.2

Som exempel kan nämnas de tekniska svårigheterna med redovisning i relation till riktmärke (benchmark). Man får helt olika värden beroende på om förvaltningsuppdraget är inriktat på att ”överträffa riktmärket” eller om det gäller att ”nå upp till riktmärket”. Uppdragens olika inriktning – med likvärdiga styrmedel – kräver ett differentierat risktagande, i och med att det för att ”överträffa riktmärket” är nödvändigt att tillåta förvaltaren att omfördela placeringarna, vilket alltså innebär ett större risktagande.

4.6.3

Kommittén föreslår att man inför bestämmelser som syftar till att även göra förfaringssättet (inte kvantiteten) för omsättningen av investeringarna i en portfölj tydligare att förstå. Vid likvärdigt bruttoresultat ger de största omsättningarna i en portfölj upphov till högre transaktionskostnader och minskar därmed nettoresultatet för kunden. Detta är en särskilt känslig fråga om sedan förvaltaren själv måste stå för eller överta en del av transaktionskostnaderna.

4.7.1

Direktivet kan utgöra en betydelsefull rättslig bas framför allt när det gäller att ställa höga krav på tydlig information i fondföretagens distributionsfas.

4.7.2

Direktivet omfattar dock inte bestämmelser om öppenhet när det gäller handeln med obligationer. Oklarheten inom detta område kan vara allt annat än försumbar. EESK menar dock att man inte kan uppfatta direktiv 2004/39/EG som ett instrument som kompletterar och fyller alla eventuella luckor i den rättsliga ramen för fondföretag.

4.8.1

Det genomsnittliga värdet på de europeiska fonderna är relativt begränsat: 2004 uppgick det till 195 miljoner dollar, vilket kan jämföras med det genomsnittliga värdet för USA samma år på 628 miljoner dollar. Detta påverkar möjligheterna till stordriftsfördelar och därmed vinsterna, och inte minst avkastningen för fondförvaltningsbolaget.

4.8.2

Det är känt att en av de finansiella effekterna av ekonomins pågående globalisering är en minskad risknivå som kan kopplas till en omfördelning av systemrisker (ökande) och risker av specifik art (minskande). Även om man måste erkänna att den gränsöverskridande utvecklingen kan leda till ökade stordriftsfördelar är det nödvändigt att man begränsar dess tillämpning till de produkter där detta kan vara en effektiv framgångsmotor, rättare sagt till alla de förvaltade sparformer där effektivitet är viktigare än resultat. Inom de segment där det brister i fråga om resultat, kan sammanslagning få allt annat än gynnsamma effekter.

4.9.1

Gemensamma fonder, där tillgångar från olika fonder med i huvudsak samma inriktning förvaltas, gör det möjligt att uppnå klara stordriftsfördelar. Det är ett instrument som redan har använts av förvaltningsbolag för att förbättra effektiviteten i förvaltningen. Gränsöverskridande gemensamma fonder har dock att tampas med de skattemässiga och lagstiftningsmässiga problem för investeringsfonder som vi redan utförligt redogjort för ovan. Enligt EESK:s mening kan detta alternativ inte användas för att kringgå de lagstiftningsmässiga och institutionella problem som måste lösas för att konsolidera investeringsfondbranschen.

4.10.1

Svaret på denna fråga är nekande, vilket även erfarenheterna från USA visat. På den amerikanska marknaden har investeringsfonder funnits i 60 år, men trots den sensationella ökningen av antalet fonder som erbjuds och deras storlek, har kostnaderna som belastar fonderna och investerarna sammanlagt fördubblats (2). Detta har lett till ett mindre tillfredställande nettoresultat i förhållande till riktmärket. Under perioden 1945–1965 låg fondernas resultat i genomsnitt 1,7 % under riktmärket och under 1983–2003 hade skillnaden ökat till 2,7 % per år.

4.11.1

Möjligheten att välja ett förvaringsinstitut i en annan medlemsstat än den där fondförvaltningsbolaget ligger skulle kunna öka konkurrensen mellan förvaringsinstituten och på så sätt sänka avgifterna som belastar fonden.

4.11.2

Samtidigt skulle det medföra osäkerhet i övervakningen om det inte fanns ett tillräckligt mått av samarbete och samstämmighet mellan regleringsmyndigheterna inom sektorn.

4.11.3

Trots att de inte är försumbara är förvaltningsavgifterna lägre än andra kostnader, till exempel kostnaderna för distributionssystemet. EESK föreslår därför att man väger för- och nackdelarna med ett lagstiftningsinitiativ av detta slag.

4.12.1

När det gäller fonder är standardisering, automatisering och orientering i samband med placering av order och avslut ett grundläggande villkor för att försäljarna skall kunna öka produktutbudet och sin konkurrenskraft.

4.12.2

Detta skulle dock kräva omfattande ingrepp i protokoll och standarder för de operativa och datatekniska förfarandena, vilket skulle medföra avsevärda kostnader för aktörerna. Vi måste vara medvetna om att fondförvaltarbolag och försäljning ofta ingår i samma grupp i kontinentala Europa. I en sådan situation är det troligt att aktörerna har mindre intresse av att ta på sig de kostnader som krävs för att öka konkurrensen på distributionssidan. Det är följaktligen möjligt att ett ingripande från den offentliga sektorn kan främja och skynda på denna process.

4.13.1

Effekterna av stränga uppföranderegler när det gäller risktagande är en fråga som alltid varit föremål för omfattande diskussioner i den ekonomiska världen, särskilt i ljuset av de varierande fördelar som erfarenheterna efter Bretton-Woods växelkursavtal visar på. Detta har att göra med hur ekonomiskt risktagande förhåller sig till tidsaspekten: På kort sikt innebär rörlighet i förhållande till restriktioner ett risktagande medan det på lång sikt ligger en risk i rigiditet i förhållande till ett system som utvecklas. Följaktligen skulle restriktioner till följd av påtvingade formella begränsningar vara gynnsamma på kort sikt men medföra ökade risker på lång sikt.

4.13.2

I detta sammanhang är det också värt att nämna en aspekt som kommit fram i de senaste studierna om det s.k. ”finansiella beteendemönstret”, nämligen att enskilda aktörers beteende och beslut tenderar att i hög grad påverkas av graden av risktagande som omger dem. När riskerna ökar kan man se ett mer reaktivt beteende, och vice versa. EESK motsätter sig därför en lagstiftning med alltför strikta bestämmelser, eftersom detta skulle få följande två effekter: Återhållsamhet när det gäller instrumenten och reducerad reaktionsförmåga hos de ekonomiska aktörerna med ovissa men säkerligen negativa följder. Omvänt är kanske medvetandet om att man ”faktiskt kan förlora” det egna kapitalet den effektivaste motiveringen till att skydda det.

4.13.3

Detta fenomen medför ytterligare en snedvridning av marknaderna: Det uppstår förväntningar som innebär att om risktagandet genererar positiva resultat tillfaller de investeraren, medan eventuella negativa resultat överförs till marknaden.

4.14.1

EESK föreslår interventioner på kort sikt, eventuellt med hjälp av strikta formella regler som dock endast skall syfta till att bryta samförståndsavtal. Om detta genomförs skulle marknaden bli mer stabil och då inte längre behöva stränga bestämmelser. Ett särskilt intressant område är rapporteringsskyldigheten. Alltför ofta är kraven på rapporteringsskyldighet kopplade till tidsperspektiv som inte står i överensstämmelse (för korta) med de finansiella produkternas. Därför framgår det inte av rapporterna på vilket sätt en fördelning i tiden kan ha betydelse för en gynnsam utveckling hos vissa investeringar.

4.14.2

För att höja nivån på investerarskyddet föreslår EESK att man överväger att inrätta en särskild garantifond som skulle kunna finansieras av bland annat intäkterna från övervakningsmyndigheternas sanktionsverksamhet. Denna garantifond skulle naturligtvis inte täcka marknadsriskerna i samband med fondföretagens investeringar utan i stället bidra till att ersätta investerarna för förluster som uppstått när mäklare inte följt bestämmelserna.

4.15.1

Investeringsfonderna utsätts för konkurrens från andra finansiella produkter, som fondförsäkringar, vilka investerarna uppfattar som likvärdiga trots att de omfattas av ett helt annat rättsligt ramverk.

4.15.2

Detta kan medföra snedvridningar när det gäller investerarnas valmöjligheter och kan få negativa konsekvenser med avseende på kostnader och risktagande i samband med gjorda investeringar. EESK anser att man inte löser problemet genom minskad konkurrens och genom att lätta på de krav och garantier som ställs vid fondinvestering. Det vore tvärtom bra om man i stället höjde nivån på normerna, så att de finansiella produkter som i praktiken uppfattas som ett direkt alternativ till investering i fonder underställs sådana krav som är jämförbara med dem som gäller för investeringar i fonder.

4.16.1

Svaret på denna fråga kräver en inledning som även hjälper till att klargöra problemet som den föregående frågan handlar om. Det är nödvändigt att man i lagstiftningen tydligt definierar begreppet lös egendom. Man måste utan några tvetydigheter förklara om detta begrepp överlappar instrumentets likviditet eller inte. För närvarande används de båda begreppen som om de vore utbytbara, och därigenom tränger man från begreppet lös egendom ut både alternativa investeringar och fondföretagens ersättningsprodukter. Enligt kommittén handlar det om en missuppfattning som kan få allvarliga konsekvenser eftersom man kan förledas att blanda ihop de två helt olika principerna inom teoribildningen för finansmarknaden, nämligen effektivitet och fullständighet.

4.16.2

En finansmarknad är effektiv om transaktionskostnaderna för investeringar är godtagbara. En finansmarknad är fullständig om den erbjuder alla olika slag av investeringsmöjligheter.

4.16.2

Privata aktiefonder och hedgefonder måste snarare värderas utifrån ett effektivitetskriterium (förmågan att välja ut de bästa investeringarna) än ett resultatkriterium (förmågan att sänka kostnaderna genom stordriftsfördelar). Därför är frågan om fondernas storlek mindre relevant. Tvärtom visar problemen med effektivitet (förmågan att röra sig snabbt på marknaden utan att påverka dess gång) och med att begränsa systemriskerna (jfr räddningen av LTCM-fonden 1998) att det är bättre att inte stimulera till en överdriven ökning av omfånget.

4.17.1

Dessa investeringar karakteriseras, förutom av payoff-risken, av att där föreligger en betydande informationsrisk. Det är helt rätt att reglera denna risk, särskilt för att begränsa risken för bedrägerier, men det vore fel att försöka reducera den alltför mycket. Faktum är att om insynen i dessa fonder ökas maximalt, skulle man riskera att den kompetens som förvaltaren har förlorar sitt värde, fastän den är grunden för en verksamhet som genererar avkastning som har mycket liten koppling till marknaden.

4.17.2

Kommittén anser att de åtgärder som bör vidtas inte utgår ifrån utopin att försöka ge full insyn i en invecklad process, utan att man gör ”den vanliga” investeraren medveten om att andra investeringsalternativ kräver avsevärda kunskaper eller, om dessa saknas, hjälp av en specialist.

4.18.1

Fastställandet av ett gemensamt system för privata placeringar för kvalificerade investerare skulle kunna vara ett viktigt steg mot utvecklingen av privata aktiefonder i EU.

4.18.2

De kvalificerade investerarna bör per definition ha tillgång till teknisk kompetens och tillräckliga tillgångar för att kunna genomföra investeringar med hög riskprofil, som när det gäller privata aktiefonder. Man bör därför förutsätta att de kan bedöma förvaltarnas kapacitet och trovärdighet. Bland annat med tanke på att de privata aktiefonderna i sig själva säkerställer riskspridning borde det inte behövas några andra kompletterande åtgärder som reglerar förvaltningsföretagens verksamhet och belastar den.

4.19.1

Det finns olika exempel som visar på bristerna i den nuvarande beskattningen: Man behöver bara tänka på ETF (Exchange Traded Funds, börshandlade fonder) som kombinerar de positiva aspekterna hos en fond (avsevärd diversifiering) och fördelarna med en aktie (möjlighet till fortlöpande handel på marknaden). Direktivet underlättar spridningen av detta instrument som kommer i åtnjutande av fördelarna med fondföretagens pass. Å andra sidan begränsar det ett annat fondföretags ägande eftersom det i det sammanhanget betraktas som en aktie.

4.19.2

Också mot bakgrund av diskussionerna om alternativa investeringar och vikten av att inte begränsa uppmärksamheten till produktfinansiering utan även beakta tjänstefinansiering hoppas kommittén på en utveckling som går mot en principbaserad reglering. Kommittén anser samtidigt att aktualiseringen av regleringsramen bör ske gradvis och att man bör sträva efter en korrekt balans mellan tillräcklig tid för samråd och snabb översyn.

5.1

Det tycks som om det europeiska systemet för fondföretag fortfarande utgör en fragmenterad marknad som består av relativt små företag i förhållande till de amerikanska. Samarbetet och de gränsöverskridande flödena går trögt vilket gör att det inte går att uppnå skalfördelar och därmed sammanhängande lägre kostnader.

5.2

Å andra sidan kan alltför stora farhågor av det slag som uttrycks även i grönboken (3) när det gäller fastställandet av vilka tillgångar som kan förvärvas av fondföretagen tvinga fonderna att investera framför allt i likvida finansiella instrument och därmed hindra deltagande på icke reglerade marknader.

5.3

Det vore emellertid önskvärt att kunna beakta möjligheten till deltagande för privata aktiefonder. Detta skulle ligga i linje med målet att öppna småföretagens kapital för deltagande från riskkapital, och därmed också privata aktiefonder.

5.4

Det europeiska ekonomiska systemet är nära knutet till de små och medelstora företagen, företag som ofta tycks ha dålig tillgång till eget kapital eftersom de i huvudsak anlitar bankerna.

5.5

Denna brist på eget kapital åtföljs ofta av en alltför hög skuldsättning, framför allt i form av kortfristigt kapital och med en hög andel skulder och handelskrediter beroende på det mycket höga ömsesidiga beroendet mellan företagen i samma produktionskedja. Detta särdrag är också en följd av den ägarstruktur som är typisk för familjeföretag och som ofta innebär en sammanslagning av företagarens förmögenhet och företagets kapital.

5.6

Denna problematik på företagsnivå och behovet av att uppnå mer allmänna mål i produktionssystemet på EU-nivå innebär att det är av strategisk betydelse att finna lösningar på småföretagens finansieringsproblem. Dessa mål följer tre riktlinjer som kan sammanfattas på följande sätt:

5.7

Det är på grundval av detta som kommittén hoppas att EU-lagstiftaren skall uppmärksamma den viktiga sektor som privata aktiefonder utgör, så länge som riskkapitalsektorn inte är tillräckligt utvecklad i Europa.

5.8

Kommittén anser för övrigt att den pågående diskussionen om regleringsramen för investeringsfonder utgör en möjlighet att noggrant granska utvecklingen av socialt ansvarstagande finansiering som inte offrar social utveckling och miljöskydd till förmån för vinst. År 2003 stod etiska fonder för cirka 0,37 % av alla tillgångar som förvaltades av europeiska fondföretag (4). En jämförelse med den amerikanska marknaden, där vid samma tidpunkt 11,3 % av tillgångarna i fondföretagen tillhörde etiska fonder, visar att tillväxtmarginalerna för socialt ansvarstagande finansiering fortfarande är mycket stora i Europa.

5.9

För att påskynda den socialt ansvarstagande finansieringens tillväxt skulle medlemsstaterna kunna tillhandahålla skattemässiga incitament i form av partiell skattebefrielse för vinster från sådana investeringar, i linje med vad som redan sker i vissa medlemsstater, vilket skulle göra det möjligt att dra av frivilliga bidrag till organisationer med social verksamhet. Man borde för övrigt också erbjuda skattelättnader för fondvinster som återinvesteras i organisationer med social verksamhet.

5.10

Med tanke på det innovativa i detta förslag hoppas kommittén på en fördjupad diskussion av frågan och en genomförbarhetsstudie som baseras på de analyser och goda metoder som redan finns.

5.11

Utmaningarna på medellång och lång sikt är därför följande:

5.12

Korrekta uppgifter om risker och därmed sammanhängande produkter samt förvaltarnas tillförlitlighet i fråga om transaktionernas kvantitet och organisation är faktorer som kan skapa tillförlitlighet, ordning och korrekt uppförande på marknaden utöver miniminormerna. Dessa beståndsdelar är grundläggande för effektivitet och ändamålsenlighet i fördelningen av resurserna.

5.13

Att harmonisera skattelagstiftningen, stimulera fusioner, tillåta gemensamma fonder (pooling), främja konkurrens i förvaltning och distribution av produkter och tjänster, undanröja kravet på att förvaltningsbolag och förvaringsinstitut skall tillhöra samma medlemsstat, samt undvika de höga transaktionskostnader som orsakas av splittringen i fråga om förfarandet för teckning och inlösen av fondandelar skulle därför innebära större effektivitet och ändamålsenlighet på marknaden.

9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/26

1.1

Det finns ett stort och brådskande behov av att säkerställa att marknaden för tillgängliga varor och tjänster inom informations- och kommunikationsteknik (IKT) går mot enhetlighet och kompatibilitet, både i Europa och globalt.

1.2

IKT-industrin börjar uppmärksamma den outnyttjade marknad som funktionshindrade konsumenter utgör, liksom de allt fler äldre konsumenterna, som skulle dra avsevärd nytta av ökad tillgänglighet i fråga om utformning och produktion av varor och tjänster inom denna sektor.

1.3

EU:s medlemsstater arbetar i allt större utsträckning (både gemensamt och var för sig) för att ta itu med den digitala klyftan och för att öka e-integrationen och e-tillgängligheten genom både lagstiftning och frivilliga åtgärder. Det är avgörande att det sker en samordning på EU-nivå i denna fråga för att motverka den befintliga splittringen på marknaden, för att undvika ytterligare splittring och en återupprepning av gamla misstag som innebar brist på tillgänglighet på IKT-området och oförenlighet mellan stödteknik och de normala varorna och tjänsterna, något som uteslöt många potentiella konsumenter från marknaden. Sådana misstag har haft ytterligare negativa effekter i ett bredare ekonomiskt perspektiv, särskilt genom en förstärkning av den sociala utestängning som många upplever och som försvårar deras tillgång till arbetsmarknaden.

1.4

Kommissionens meddelande om e-tillgänglighet presenterar de viktigaste prioriteringarna för att undvika marknadsfragmentering och i stället främja minskade klyftor och ekonomisk tillväxt i denna sektor.

2.1

Kommissionens meddelande om e-tillgänglighet är avsett som ett bidrag till den strategiska huvudram om ett europeiskt informationssamhälle som fastställdes i meddelandet om i2010 (1) från juni 2005.

2.2

Det främsta målet med meddelandet är att främja ett enhetligt arbetssätt i fråga om e-tillgänglighet i medlemsstaterna och inom näringslivet.

2.3

I meddelandet redovisas både de fördelar som funktionshindrade kan åtnjuta genom den nya tekniken och de problem och nya hinder som skapas i utvecklingen av denna teknik.

2.4

Kommissionen uttrycker i meddelandet sin oro för den splittrade marknaden för tillgänglig teknik och faran med att bristen på harmonisering och driftskompatibilitet på denna marknad ytterligare kan försvåra problemen.

2.5

I meddelandets fastställs tre tillvägagångssätt för hanteringen av frågan:

3.1

Det står mer och mer klart att framstegen inom informations- och kommunikationstekniken måste beakta behoven hos alla människor i samhället, i synnerhet hos dem som är mest sårbara för social utestängning, om man vill lösa problemet med den digitala klyftan och det alltmer tudelade samhället.

3.2

De funktionshindrades tillgång till information måste först och främst erkännas som en rättighetsfråga. De funktionshindrade utgör 10 % av EU:s befolkning, och de har samma rätt som icke funktionshindrade att få tillgång till varor och tjänster, inklusive varor och tjänster på IKT-området.

3.3

Det finns också starka ekonomiska skäl för stat och näringsliv att på allvar ta itu med denna fråga. Genom att finna lösningar på de utmaningar som funktionshindrade står inför när det gäller tillgänglighet på IKT-området skapar man fördelar för alla användare, särskilt för den allt större andelen äldre och för barn och personer med tillfälliga funktionshinder.

3.4

De funktionshindrade är en heterogen grupp. Samtidigt finns det skäl att hävda att i synnerhet följande huvudkategorier drabbas av bristande IKT-tillgänglighet: personer med kognitiva och inlärningsrelaterade handikapp, personer med sensoriska funktionshinder (döva och hörselskadade, blinda och synskadade, personer med både hörsel- och synskador, personer med nedsatt talförmåga) samt personer med fysiska funktionshinder.

3.5

De funktionshindrade har på många sätt dragit nytta av IKT, både av den ”normala” tekniken och av hjälpmedelsteknik, t.ex.:

3.6

Samtidigt skapas emellertid nya hinder, t.ex.:

4.1

I Lissabonstrategin betonas behovet av att säkerställa social och ekonomisk integration av alla personer genom anställbarhet. Om IKT-tekniken emellertid inte är utformad på ett tillgängligt sätt kommer funktionshandikappade även fortsättningsvis och i ökad utsträckning att utestängas från den vanliga arbetsmarknaden. Ett fullständigt och effektivt genomförande av principerna om och metoderna för e-tillgänglighet är av central betydelse för såväl den ekonomiska som den sociala integrationen av funktionshandikappade. Respekt för principerna om e-tillgänglighet innebär också att man uppfyller miljöskyddskraven (t.ex. att man tar itu med problemet med elektroniska störningar och bullerstörningar som personer med hörapparater upplever när de använder mobiltelefoner). I genomsnitt ingår mindre än 35 % av de funktionshindrade i arbetskraften, jämfört med 70 % för arbetstagare utan funktionshinder. Enligt kommissionens uppskattning skulle 2–3,5 miljoner funktionshindrade kunna integreras i arbetskraften om positiva åtgärder vidtas för att undanröja integrationshindren (4). Den ekonomiska integrationen av funktionshindrade skulle innebära fördelar för det europeiska samhället och ekonomin som helhet eftersom många funktionshindrade inte längre skulle vara beroende av ekonomiskt stöd.

4.2

Allt fler inom IKT-industrin blir medvetna om behovet av att ta vara på de ekonomiska och affärsmässiga fördelar som det innebär att ta itu med de problem som funktionshindrade och äldre användare upplever när det gäller utformning av produkter och tjänster, och denna medvetenhet om fördelarna skulle kunna främjas ytterligare och på ett mer aktivt sätt i branschen. Framför allt behövs utbildning av branschens personal, såväl på ledningsnivå som bland tekniker och personal med kundkontakt, med avseende på tillgänglighetskrav och funktioner som i större utsträckning skulle täcka de växande behoven.

4.3

10–12 % av Europas befolkning utgörs av funktionshindrade. Europa står dessutom inför stora demografiska förändringar. De viktigaste bland dessa är konsekvenserna av en åldrande befolkning i Europa. År 2050 beräknas 34,5 % av Europas befolkning vara över 60 år gamla.

4.4

Funktionshindrade, personer med tillfälliga funktionshinder och äldre utgör tillsammans 30 % av Europas befolkning (5). Tillgänglig teknik skulle dessutom gynna stora konsumentgrupper, inbegripet barn och personer som är ovana vid den nya tekniken samt socialt utestängda grupper. Ett exempel är textkommunikation i realtid, en marknad som skulle kunna omfatta långt fler än de funktionshindrade.

4.5

Funktionshindrade och äldre utgör en outnyttjad marknad som branschen måste utnyttja bättre. Man måste också marknadsföra sina varor till dessa konsumenter på ett annat sätt än nu. Enligt en tysk studie anser 48 % av alla personer över 50 år att deras åldersgrupp inte har beaktats i tillräcklig utsträckning i fråga om IKT-produkter och -tjänster (6). Enligt en annan studie som nyligen genomfördes av Microsoft skulle 50 % av befolkningen över 59 år kunna dra avsevärd nytta av tillgänglighetsfunktioner inom IKT-tekniken. Tillgänglig teknik och ”design för alla” har lett till ökad sysselsättning inom branschen själv, särskilt bland småföretag som har banat väg för innovationer när det gäller tillgänglig teknik och utveckling på nya områden och inom nya yrken.

—

Det är välkommet att kommissionen offentliggjort meddelandet om e-tillgänglighet, som innehåller betydelsefulla förslag och satsningar på området för offentlig upphandling, certifiering och lagstiftning. Meddelandet om e-tillgänglighet utgör en viktig förstärkning av meddelandet i2010 om EU:s informationssamhälle för tillväxt och sysselsättning.

—

EESK uppmanar EU-institutionerna att placera de åtgärder som föreslås i e-tillgänglighetsmeddelandet mitt i centrum för den europeiska strategiska ramen för informationssamhället. Målen och syftena med att främja e-tillgänglighet och e-integration kommer att uppmärksammas i mycket högre grad i i2010-åtgärderna.

—

Kommittén noterar att många individer och familjer nekas fortlöpande tillgång till telefontjänster på grund av begränsad inkomst. IKT-utrustning och IKT-tjänster (såsom tillgång till Internet) kan dessutom vara orimligt dyra för dessa personer inbegripet funktionshindrade och äldre. Vi uppmanar medlemsstaternas regeringar att erbjuda ekonomiskt stöd för att underlätta samhällets sårbara och socialt marginaliserade gruppers tillgång till IKT-områdets varor och tjänster.

—

Vi är medvetna om, och mycket positiva till, det arbete som för närvarande bedrivs av INCOM-gruppen (Inclusive Communications Group) och TCAM:s (7) arbetsgrupper för funktionshinder under kommissionens ordförandeskap. Dessa olika arbetsgrupper har samlat alla berörda intressen för att fastställa nyckelprioriteringar och nyckelområden för åtgärder i fråga om e-tillgänglighet – tillgång till både varor och tjänster.

—

EESK erinrar om att ett antal av kommitténs yttranden har tagit upp och stött främjande av e-tillgänglighet över hela fältet och funktionshindrade personers tillgång till varor och tjänster:

6.1.1

EESK delar kommissionens farhågor när det gäller bristen på harmoniserade lösningar på e-tillgänglighetens område. Med tanke på IKT-branschens globala karaktär är det direkt avgörande att undvika en europeisk uppsplittring på grund av att medlemsstaterna inför och utvecklar separata lösningar. Men för att åstadkomma största möjliga stordriftsfördelar och urval för konsumenterna är det också väsentligt att undvika en global uppsplittring, genom att införa unika regionala kriterier.

6.1.2

Kommittén bedömer att IKT-branschen håller på att bli mer medveten om den oexploaterade marknaden bland funktionshindrade och äldre konsumenter i Europa och internationellt, men denna medvetenhet måste främjas och stödjas mer kraftfullt.

6.1.3

Vi stöder oreserverat utvecklingen och tillämpningen av europeiska standarder för tillgänglighet som är öppna, samförståndsbaserade och objektiva. Standarderna måste samtidigt väga in den globala situationen och komplettera internationella standarder. Om de europeiska och internationella standarderna inte kompletterar varandra blir resultatet förvirring och frustration för både den funktionshindrade konsumenten och branschen.

6.1.4

Användarna måste engageras aktivt i standardiseringsprocessen, och det måste erbjudas stöd till representativa handikapporganisationer så att de kan bli företrädda i beslutsprocessen när EU:s tillgänglighetsstandarder utarbetas.

6.1.5

Kommittén anser att de europeiska standardiseringsorganen bör åläggas att ta hänsyn till e-tillgänglighetsaspekter i samband med utvecklingen av alla standarder.

6.2.1

När man fört in tillgänglighetskriterier inom offentlig upphandling har detta visat sig vara ett mycket verksamt sätt att göra utformning för alla och tillgänglig teknik till inslag i alla politikområden samt att främja sysselsättning och tillväxt. Utnyttjandet av offentlig upphandling för att driva fram tillgänglighetslösningar är ett sätt att ge näringslivet ett verkligt incitament att sätta detta angreppssätt i centrum för verksamheten. Kommittén hoppas också att kommissionens nya initiativ om e-upphandling via Internet skall bli tillgängligt utan inskränkningar för funktionshindrade. Detta ligger i linje med syftena och målen med e-tillgängligheten och kan förebygga fall av felhantering eller korruption.

6.2.2

Översynen av EU:s direktiv om offentlig upphandling blir ett tillfälle att föra in tillgängligheten som kriterium vid offentlig upphandling av IKT-utrustning och IKT-tjänster. Det är viktigt att komma ihåg att den offentliga upphandlingen svarar för 16 % av EU:s bruttonationalprodukt, dvs. 1500 miljarder euro, och av detta svarar IKT-sektorn för 6 % av EU:s BNP. Den europeiska offentliga sektorns genomsnittliga utgifter för IKT är 0,8 % av BNP eller 76 miljarder euro. Med denna investeringsnivå är det centralt att den offentliga upphandlingen bygger på en långsiktigt hållbar upphandlingspolitik där samtliga medborgare får tillgång till de varor och tjänster som erbjuds. En sådan politik för innanförskap genom e-integration är avgörande för att de lokala ekonomierna skall fungera effektivt och för främjandet av medborgarnas välfärd och självständighet.

6.2.3

Kommittén ger därför sitt fulla stöd åt kommissionens förslag att ge de europeiska standardiseringsorganisationerna i uppdrag att ta fram europeiska tillgänglighetskrav för offentlig upphandling av produkter och tjänster inom IKT-området. Det är emellertid viktigt att alla sådana krav balanseras mellan användarnas behov och industrins krav och att de kan hanteras av myndigheterna och inte leder till uppsplittring på den europeiska och, i möjligaste mån, den globala marknaden.

6.2.4

När det gäller framtida översyn av EU:s direktiv om offentlig upphandling (8) skulle EESK välkomna förstärkta regler i direktivet i form av obligatoriska tillgänglighetskrav inom den offentliga upphandlingen.

6.3.1

IKT-branschen måste ge klarare information till konsumenterna om tillgänglighet och ”design för alla” i fråga om sina varor och tjänster med större spridning.

6.3.2

Kommittén anser att det är ett intressant förslag från kommissionens sida att undersöka certifierings- och självcertifieringsmodeller och att uppmuntra öppenhet och ökad hänsyn till e-tillgänglighet. Man överväger också adekvata certifieringsprogram för en e-tillgänglighetsmärkning på varor och tjänster som överensstämmer med e-tillgänglighetsstandarderna.

6.3.3

EESK bedömer att den kommande studien och datainsamlingen om de olika alternativen kommer att bidra till att klargöra vilken den bästa vägen framåt är. Vi välkomnar särskilt kommande konferens(er) och initiativ i denna fråga.

6.4.1

Kommissionen uppmärksammar med rätta den befintliga EU-lagstiftning som kan utnyttjas för att främja och förstärka e-tillgängligheten.

6.4.2

Frivilliga satsningar från näringslivets sida skall både välkomnas och uppmuntras. Sådana frivilliga åtaganden demonstrerar i vilken utsträckning näringslivet strävar efter att väga in tillgänglighetsaspekten när varor och tjänster utformas. Samtidigt har enbart frivilliga åtaganden visat sig vara otillräckliga för en adekvat tillämpning av tillgänglighetskriterier för att åtgärda de tillgänglighetshinder som funktionshindrade upplever i anslutning till den allmänt förekommande tekniken. Frivilliga satsningar bör kompletteras med lagstiftningsinitiativ bl.a. på området för offentlig upphandling.

6.4.3

Det är viktigt att EU:s satsningar på e-integration och e-tillgänglighet erkänns uttryckligen och inlemmas horisontellt i alla andra berörda EU-initiativ.

6.4.4

Gällande lagstiftning inom offentlig upphandling och elektronisk kommunikation får exempelvis starkt stöd av EU:s lagstiftning mot diskriminering på sysselsättningsområdet, vilket ger olika betydelsefulla möjligheter att avancera när det gäller funktionshindrade personers behov av tillgänglighet.

6.4.5

Direktivet om samhällsomfattande tjänster (9) täcker för närvarande tillgången till telefonautomater och telefontjänster som är tillgängliga för allmänheten, såsom larmtjänster och nummerupplysning. Vi beklagar att direktivet inte täcker vare sig mobiltelefoner eller bredband. Direktivet om samhällsomfattande tjänster bör därför vidgas till att täcka både mobiltelefoner och bredband (10). Vidare måste jämställd tillgång till nät och tjänster garanteras genom skäliga taxor, vid behov subventionerade.

6.4.6

Många funktionshindrade ställs fortfarande inför allvarliga problem med avseende på användning av och tillgång till mobilkommunikationer. Det finns ett behov av interaktiva mobilkommunikationer i realtid för döva och hörselskadade, för personer med talsvårigheter och dövblinda. Mobil interaktiv kommunikation skall kunna tas emot på samma basis som för personer utan funktionshinder, med avseende på användbarhet, kvalitet på tjänster och utrustning, sortiment, tillgänglighet och pris.

6.4.7

Man behöver åtgärda problemet med samkörningsmöjligheter med befintliga system som används av människor med sensoriska funktionshinder. Funktionshindrade måste kunna ringa samtal i realtid över hela Europa och internationellt utan svårigheter.

6.4.8

Internet används i allt högre grad som verktyg för allmänna tjänster och offentlig kommunikation, men det finns fortfarande betydelsefulla tillgänglighetsproblem som funktionshindrade upplever när de försöker utnyttja Internet. Ett exempel på tillgänglighetsproblem i samband med bredband: Nya rösttjänster som Voice-Over Internet Protocol (VoIP) erbjuder redan bredbandsbaserad ”telefoni”, en billig tjänst som är mycket attraktiv för användarna, särskilt för utrikessamtal. Det finns emellertid inga garantier för att VoIP kommer att erbjuda tillgång till larmtjänster eller nummerupplysning. Detta problem behöver åtgärdas.

7.1.1

Kommittén anser att de europeiska standardiseringsorganen bör åläggas att ta hänsyn till e-tillgänglighetsaspekter i samband med utvecklingen av alla IKT-standarder.

7.1.2

EESK efterlyser EU-standarder och lagstiftningsåtaganden för att åstadkomma harmonisering av tillgångskriterierna för funktionshindrade personer på följande områden:

7.2.1

EESK stöder kommissionens förslag att undersöka tanken på ett certifieringssystem samt produktmärkning och självcertifiering av att normerna är uppfyllda, parallellt med att granska om dessa förfaranden bör vara obligatoriska eller frivilliga. Vi stöder också medverkan av alla berörda intressen, särskilt representativa handikapporganisationer. Kommissionen skall ställa resultaten av detta projekt till EESK:s förfogande under 2007.

7.3.1

EESK uppmanar EU:s medlemsstater att undantagslöst införliva direktiven om offentlig upphandling i nationell lagstiftning och att se till att lagarna innefattar verksamma kriterier för funktionshindrade personers tillgång.

7.3.2

Vi uppmanar alla offentliga myndigheter att integrera tillgänglighetskritierier i upphandlingsförfarandena.

7.3.3

EESK vill att obligatoriska krav på IKT-produkters och IKT-tjänsters tillgänglighet införs i samband med den kommande översynen av direktiven om offentlig upphandling. Det bör på så sätt bli förbjudet i lag för myndigheter att använda programvara, utrustning eller andra varor och tjänster på IKT-området som inte följer gällande tillgänglighetsstandarder.

7.3.4

Beträffande det standardiseringsmandat som gäller för CEN, Cenelec och ETSI till stöd för europeiska tillgänglighetskrav på offentlig upphandling av produkter och tjänster på IKT-området, uppmanar EESK medlemsstaterna att ta fram en handlingsplan för tillämpningen av Europastandarden för bästa möjliga effekt på nationsnivå som är förenlig med ett gemensamt och logiskt upplagt angreppssätt.

7.4.1

Kommittén efterlyser ett uttryckligt erkännande av betydelsen av e-tillgänglighet, design för alla och ett ergonomiskt tänkesätt för IKT-tillämpningar i alla berörda förslag om EU-lagstiftning och andra regleringsåtgärder. Detta gäller särskilt centrala EU-texter om informationssamhället och strukturfondsförordningarna, finansieringsinstrumenten för de nya anslutningsländerna och 7:e ramprogrammet för forskning.

7.5.1

EESK uppmanar alla EU-medlemsstater att i oförändrat skick anta version 2 av riktlinjerna i webbtillgänglighetsinitiativet (W3C-WAI) och att tillämpa det till fullo på samtliga offentliga webbsidor.

7.5.2

Vi vill att man skall tillämpa nivå 2 i version 2 av riktlinjerna för tillgång till webbinnehåll i W3C-WAI, vilket är den högre tillgänglighetsnivån, och att detta skall gälla samtliga Internetfunktioner.

7.5.3

Kommittén konstaterar att det föreligger ett akut behov av att utveckla författarverktyg för tillgänglighet (authoring tools)  (11) som webbsidekonstruktörer kan använda för att säkerställa att sidorna följer normerna W3C-WAI WCAG 2.0. Dessa verktyg bör fungera i enlighet med version 2 av tillgänglighetsriktlinjerna W3C-WAI för författarverktyg (ATAG).

7.6.1

Kommissionen måste agera med större kraft för att se till att medlemsstaterna tillämpar och uppfyller sina åligganden i fråga om funktionshindrade användare enligt gällande direktiv om elektronisk kommunikation. Utifrån de svar som kommissionen fått in på INCOM-enkäten om paketet om elektronisk kommunikation är det uppenbart att medlemsstaterna inte har respekterat dessa åtaganden på ett korrekt sätt.

7.6.2

I de fall där medlemsstaterna inte genomför sina åligganden enligt EU-lagstiftningen uppmanar EESK kommissionen att inleda överträdelseförfaranden mot alla berörda medlemsstater för att säkerställa att föreskrifterna följs till fullo.

7.6.3

Det är angeläget att man i samband med kommande översyn av EU-lagstiftningen om elektronisk kommunikation skärper tillgänglighetsbestämmelserna betydligt och gör dem obligatoriska.

7.6.4

Kommittén skulle vilja att kommissionen offentliggör en jämförande rapport över läget i medlemsstaternas satsningar på e-tillgänglighet, och att rättsliga åtgärder vidtas när medlemsstater inte har uppfyllt sina åtaganden enligt respektive direktiv om elektronisk kommunikation.

7.6.5

Tillgänglighetsföreskrifterna i EU:s direktivpaket om tjänster och utrustning för elektronisk kommunikation behöver förstärkas och breddas. I synnerhet gäller det följande:

7.7.1

EESK konstaterar att kommissionens strategi för det europeiska informationssamhället (12) förutsätter att medlemsstaterna varje år rapporterar in sina resultat och redovisar hur de skall genomföra sina nationella reformprogram.

7.7.2

EESK uppmanar medlemsstaterna att föra in ett särskilt avsnitt om e-tillgänglighet och e-integration i sin årliga rapportering och ber kommissionen att stödja denna uppmaning.

7.7.3

Vi uppmanar medlemsstaterna att ställa upp tydliga och uttryckliga målsättningar och tidsgränser för genomförandet av e-tillgänglighetsföreskrifterna i de nationella åtgärdsplanerna.

7.8.1

EESK uppmanar EU:s beslutsfattare att se till att funktionshindrade användare, från representativa handikapporganisationer, generellt rådfrågas och systematiskt engageras i utvecklingen och utformningen av produkter och tjänster och i utvecklingen av standarder. EU-institutionerna måste svara för extraresurser för att de funktionshindrade användarna skall kunna delta i processen på skäliga villkor.

7.9.1

Vi uppmanar regeringarna och näringslivet att utveckla och stödja åtgärder för att främja IKT-utbildning på olika nivåer för funktionshindrade och vissa äldre, inom ramen för livslångt lärande – samt bland andra marginaliserade grupper – för att de skall få bättre, enklare och billigare tillgång till denna teknik.

7.9.2

Medvetenhetshöjande åtgärder, såsom satsningen på ett europeiskt utbildningsprogram för ”design för alla”, har stor potential för att förbättra förståelsen och integrera tillgängligheten i IKT.

7.9.3

Kommittén uppmanar kommissionen, alla medlemsstater och näringslivet att aktivt stödja och integrera ett ”design för alla”-moment i alla utbildningsprogram på IKT-området.

7.9.4

Vi uppmanar näringslivet att systematiskt fortbilda sina anställda i tillgänglig design, antingen internt eller externt.

7.10.1

Kommittén är helt inställd på att ”se om sitt eget hus” och säkerställa att tillgänglighetens princip och praktiska genomförande respekteras i EESK:s upphandlingsverksamhet.

7.10.2

Vi kommer att granska i vilken mån det krävs förbättringar för att funktionshindrade personer skall få fullständig tillgång till EESK:s webbsida, programvarusystem och IKT-utrustning.

7.10.3

Kommittén kommer att införa interna förfaranden för att alla dokument skall produceras i ett tillgängligt format.

9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/33

1.1

EESK stöder ändringen av förordning (EG) nr 2037/2000 (artikel 4.3, ny punkt i), tillägget i titeln av Europaparlamentet som medlagstiftare samt förslaget till ändring av den rättsliga grunden.

2.1

Förslaget till ändring av förordning (EG) nr 2037/2000 avser ett tillägg av en punkt i) till artikel 4.3, som innebär en ändring av referensåret för tilldelningen av kvoter av klorfluorkolväten med avseende på de medlemsstater som anslöt sig den 1 maj 2004. För dessa ändras referensåret från 1999 till genomsnittet för åren 2002–2003.

2.1.1

Ändringen av referensåret är en rent kommersiell fråga; tack var denna ändring kan man undvika att företag som bara funnits på marknaden efter 1999 utesluts. Ändringen inverkar endast marginellt på fördelningen av de totala kvoterna som kvantitativt sett förblir oförändrade, och den har inga konsekvenser för miljön. Med ändringen av referensåret kan man också bemöta eventuella framtida misstankar om brott mot principerna om ”icke-diskriminering och berättigade förväntningar”.

2.2

EESK har noterat och välkomnar att man i titeln till den aktuella förordningen lägger till Europaparlamentet som medlagstiftare vid sidan av rådet.

2.3

Avslutningsvis ställer sig EESK bakom att den nuvarande rättsliga grunden (artikel 57.2 i anslutningsfördraget) ersätts med artikel 175.1 i EG-fördraget i enlighet med addendum 1, corrigendum 1 och överenskommelsen i arbetsgruppen för miljön av den 21 oktober 2005.

9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/34

1.1

Syftet med föreliggande yttrande är att föreslå några uppföljningsåtgärder och praktiska verktyg i anslutning till det yttrande om kulturens sociala dimension som antogs av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén den 31 mars 2004.

1.2

I yttrandet försöker man definiera begreppet ”kulturens sociala dimension” med hjälp av tre nyckelord. Dessa nyckelord är välbekanta för kommittén som kontinuerligt grundar sig på dem i sina analyser. Nyckelorden är ”kunskapssamhället”, ”globaliseringen av ekonomin” och ”det civila samhället”.

1.3

I yttrandet behandlas inte de förslag om inrättandet av nya strukturer, såsom observationscentrum, laboratorier och insatsstyrkor, som lades fram i det första yttrandet.

1.4

Icke desto mindre ombeds kommissionen att fastställa de kvantitets- och kvalitetsindikatorer som behövs för att man skall kunna garantera att de aktuella gemenskapsinstrumenten räcker till för att mäta följande:

1.5

I yttrandet föreslås, bland annat mot bakgrund av Europeiska året för interkulturell dialog 2008, att kommissionen lägger fram en mycket detaljerad rapport om dessa företeelser och målsättningar. Kommittén är redo att delta aktivt i utarbetandet av denna rapport.

1.6

EESK föreslår att man skapar en ny ”kulturell” syn på kulturen, eftersom denna fortfarande tycks alltför fokuserad på enbart begrepp som har med kulturarv och bibehållande av kulturarvet att göra och mindre på begrepp med anknytning till skapande, processer och nya idéer, och eftersom den fortfarande enbart ger begränsat utrymme till samhällets, ekonomins och miljöns kulturella blomstring.

1.7

Kommittén ser gärna att man utnyttjar arbetet i Dublinfonden på dessa områden. Varje gång EESK behandlar teman som innehåller krav på ”kulturella revolutioner”, ”förändrade synsätt” eller ”förändringar av nedärvda paradigm” bör dessa begrepp bli föremål för en konkret analys och därmed för åtminstone en specifik punkt.

1.8

Kommittén betonar i vilken utsträckning ”god eller bästa praxis” skulle kunna utgöra ett av de viktigaste instrumenten för dialog, utbyte och överföring av kunskaper och kultur, på villkor att man frångår denna metods ofta enbart retoriska aspekt.

2.1

Detta yttrande utmynnade i ett antal förslag:

2.2

Bekräfta EESK:s kulturella uppgift, trots att kommittén ännu så länge inte fått sig tilldelad någon formell behörighet på detta område.

2.2.1

Bidra till att stegvis inrätta ett europeiskt observationscentrum för kultursamarbete, som tillsammans med Europaparlamentet kan utarbeta en egen årsrapport.

2.2.2

Få till stånd ett tätare samarbete mellan Europaparlamentet och EESK, som utöver inrättandet av nämnda observationscentrum även gör det möjligt att varje år kunna fastställa ett mål ”som främjar åtminstone ett kulturellt värde som alla verkligen delar”.

2.2.3

Planera för ett laboratorium för kulturella förändringar på det sociala, ekonomiska och miljömässiga området.

2.2.4

Inrätta en europeisk insatsstyrka för främjande av kulturellt och konstnärligt utbyte i konfliktområden.

2.3

Föreliggande tilläggsyttrande är nödvändigt med tanke på den knappa tid som fanns för utarbetandet av det ursprungliga yttrandet. I slutet av sin mandatperiod föreslog Europaparlamentet att parlamentet och EESK skulle inleda ett gemensamt förfarande och ingå partnerskap. Vår kommitté tog mycket entusiastiskt itu med detta arbete eftersom en ”dubbel acceleration” av själva idén om att behandla en kulturell dimension inom EU:s institutioner verkade vara på framväxt.

2.3.1

De första deklarationerna från kommissionens ordförande José Manuel Barroso, där han kungjorde att nu var ”kulturens ögonblick kommet” och att ”i värdehierarkin befinner sig de kulturella värdena ovanför de ekonomiska”, (1) framstod som mycket stimulerande och utgjorde en väsentlig kursändring. Detta var för oss den första ”accelerationen”.

2.3.2

Den andra accelerationen stod EESK själv för genom att kommittén enhälligt antog det program som lagts fram av ordförande Anne-Marie Sigmund och därmed gjorde temat kultur till en nyckelprioritering för mandatperioden.

2.3.3

Man måste inse att dessa förutsättningar är osäkra. Faktum är att det program som lagts fram av den nya kommissionen inte ger någon konkret form åt denna kursändring. I programmet hänvisas inte ens uttryckligen till denna nya kulturfrämjande hierarki. Per definition skall kommissionens kulturprogram 2007–2013 inte gå på remiss till EESK. Det är alltså inte vår uppgift att i föreliggande yttrande kommentera detta program. Nämnas kan bara att programmet inte spontant verkar ta hänsyn till kulturens sociala dimension och att budgetanslagen för programmet ligger betydligt lägre än vad Europaparlamentet hade hoppats. Men även när det gäller kulturprioriteringarna i EESK:s program skulle det vara överdrivet att påstå att de redan förverkligats i någon större utsträckning.

2.3.4

Dessutom bidrar den reflexionsperiod som rådet beslutade om till följd av Frankrikes och Nederländernas nej till fördraget om en konstitution för Europa (som förde in kulturen bland EU:s målsättningar (art. I–3.3), ändrade beslutsmekanismerna på det kulturella området så att det blir möjligt att i ett flertal fall frångå den bestämmelse om enhällighet som lamslår beslutsprocessen (art. I–17 och III–280)), och den anspråkslösa kompromiss som nåtts med avseende på EU:s budget, till att kulturens plats – och än mer kulturens sociala dimension – i en reformerad union vilar i ett töcken.

3.1

Yttrandet om kulturens sociala dimension som antagits av kommittén fokuserade till en början på tre huvudsakliga kärnområden:

3.2

Syftet med föreliggande tilläggsyttrande är att bidra till att fastställa de huvudlinjer, de nyckelord, med vars hjälp man på enklast möjliga sätt kan överföra dessa första betraktelser till den aktuella EU-politiken.

3.3.1

Som specificeras i yttrandet om kulturens sociala dimension utgör den allmänt utbredda trenden att teoretisera och intellektualisera allt som rör arbetet, inklusive konsumtion, och den växande betydelse som tillmäts de relationsorienterade, stilistiska och kreativa kriterierna i detta sammanhang, redan nu grunden för de skillnader ifråga om konkurrenskraft, attraktivitet, bildning och företagande som råder mellan jordens olika geokulturella områden, och denna situation kommer ytterligare att förstärkas. Europa kan och bör hänvisa till ”den kreativa ekonomin”.

3.3.2

Detta är anledningen till att frågan om arbete, kulturell och konstnärlig sysselsättning samt en ekonomi med kulturell inriktning är en av de punkter som betonas i EESK:s yttrande och till att kommittén vill utnyttja arbetet i Dublinfonden. Det skulle vara av värde att undersöka hur de former som det kulturella och konstnärliga arbetet antar vittnar om en mer kreativ utvärdering av arbetet i sin helhet och bidrar till kunskapsekonomin.

3.3.3

Vår kommitté kan inte acceptera att ”finkultur” å ena sidan och den kulturella dimensionen inom områden som teknik, ekonomi, sociala frågor, hälsofrågor och miljö å den andra sidan fortfarande befinner sig alltför långt ifrån varandra. Kommittén arbetar målmedvetet för att förhindra denna åtskillnad genom sitt ständiga arbete för främjande av verkligt livslångt lärande och utformning av ett ”kunskapsinhämtande samhälle”.

3.3.4

Det oerhört stora behov av aktiviteter och arbetstillfällen som är både flexibla och stabila inom områdena överföring, media, konst, representation i alla dess former samt kunskap om kunskap går stick i stäv mot de anställningsmodeller som tvärtom minskar flexibiliteten och anställningstryggheten.

3.3.5

De nedärvda hierarkiernas stelhet när det gäller yrkeskvalifikationer kan även förhindra uppkomsten av nya yrken. Mer allmänt kan man konstatera att det saknas ett reellt ekonomiskt utnyttjande av immateriella värden, och att det råder alltför dålig rörlighet för konstnärer och kulturarbetare samt deras verk inom EU. Det råder likaså brist på kollationering och gemensamt utnyttjande av kulturella uppfinningar, vilket medför att man ständigt prövar det redan kända.

3.3.6

Framgångarna med programmen Erasmus och Television utan gränser, det europeiska stödet för renovering av nedgångna områden och för att väcka nytt liv i storstadsområden genom utveckling av konstnärliga aktiviteter samt den ökade attraktionskraft som Europas kulturhuvudstäder åtnjuter, utgör de första exemplen på vad kulturens sociala dimension kan innebära. Att Europeiska unionen, vars kompetens emellertid bara syftar till att komplettera den nationella politiken, ofta redan är en avgörande aktör när det gäller ett stort antal kulturella aktiviteter och evenemang, visar att det rör sig om en ”hävstångspolitik”. Den kontinuerliga tillförseln av kunskaper i en ”kunskapsbank” skulle kunna innebära avsevärda multiplikatoreffekter.

3.3.7

Omvänt visar de betydande förluster av inkomster och sociala kontakter, som uppstår när kulturella festivaler och evenemang avbryter sin verksamhet, om så bara tillfälligt, vilket viktigt holistiskt bidrag för den hållbara utvecklingen som skapas av arbetstillfällen och aktiviteter inom de konstnärliga och kulturella områdena och inom media, liksom av deras fria rörlighet och ömsesidiga utbyte.

3.4.1

EESK anser att de medelmåttiga resultat som uppnåtts med avseende på Lissabonstrategin, jämfört med de högt uppsatta målen, framför allt visar på att man underskattat den mänskliga, kulturella och deltagande faktorn. I en globaliserad ekonomi är främjandet av en europeisk kultur som inte längre särskiljer och rangordnar de ekonomiska, sociala och miljömässiga faktorerna Europas enda utväg för att överbrygga, och till och med invertera, den utvecklingsklyfta som till Europas nackdel växer fram mellan Europa och de flesta andra områden i världen.

3.4.2

I ett flertal europeiska länder, men också i andra delar av världen, är den ekonomiska betydelsen av den kulturella och kreativa industrin numera obestridd och man finner belägg för den genom ett stort antal rapporter, studier och kvantitativa utvärderingar. På dessa områden har ett flertal företag, och följaktligen också arbetstillfällen, skapats de senaste åren. Man kan inte bortse ifrån att tendensen i detta hänseende är ett upprättande av små företag, mycket små företag och enmansföretag, samt att detta medför komplexa sociala återverkningar.

Som exempel kan nämnas att det på grund av att företagen är små uppstår ett behov av nätverk för att gemensamt kunna utföra vissa uppgifter. Detta fordrar att de berörda aktörerna besitter kompetens när det gäller kommunikations-, förhandlings- och presentationsteknik samt kunskap om avtalsrätt och bestämmelser för tilldelning av licenser etc.

Dessa kompetenser, som alla moderna företag ovillkorligen måste besitta, ställer ofta de små företagen inför stora utmaningar eftersom denna kunskap inte alltid finns, eller bara finns till viss del, och därför att professionella lösningar ofta är alltför betungande för företagets ekonomi. Det finns dock små och medelstora företag som behärskar dessa områden till fullo.

För de frågor rörande den sociala tryggheten (exempelvis sjukförsäkring, pensionsförsäkring och arbetslöshetsförsäkring) som uppstår genom nya företagsstrukturer, nya anställningsformer etc. bör man söka svaren inom socialpolitiken.

3.4.3

En annan social dimension härrör från det faktum att de företag som utövar sin verksamhet inom de ”nya” ekonomiska sektorerna, exempelvis den kreativa industrin, ofta är isolerade eftersom de arbetar inom områden som ännu inte kan visa upp några referensvärden, kontraktsmallar, sektorsindikatorer etc., eller enbart ett fåtal sådana. Denna aspekt är även viktig med tanke på den kreativa industrins framtida utveckling, och bör beaktas på ett lämpligt sätt, i synnerhet som just sådan basinformation är av avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen i och med den ökade globaliseringen och nödvändigheten av att delta i den internationella konkurrensen.

3.4.4

Europeiska unionen befinner sig på rätt plats för att förstå på vilket sätt den ekonomiska globaliseringen påverkar och kommer att påverka utformningen av nya världsomspännande kulturella värden, eftersom unionen själv måste omformulera sina målsättningar. Och detta nu gäller när EU inte är, och inte längre kan vara, en klubb eller en federation bestående av enbart ”avancerade” stater som är relativt homogena på det ekonomiska, kulturella och andliga planet, nu när EU har öppnat sig helt för den protestantiska, ortodoxa och muslimska världen, nu när EU öppnar anslutningsförhandlingar med Turkiet; en utvidgning som, om den går igenom, inte kommer att likna någon annan. Detta gäller nu när EU metodiskt organiserar sina förbindelser med sina närmaste grannländer och måste se över sin ställning, sin unika funktion, i en globaliseringsprocess där även själva förutsättningarna snabbt förändras (2).

3.4.5

Ett ”Kultureuropa” som fötts ur nationsstater som genom historien varit mästare i krigföring, kolonialism och imperialism är i dag kanske den mest lämpliga formen för ett ”starkt Europa” genom sin förmåga att exportera, sprida och professionalisera en ”fredskultur”, goda seder och kvalitet. Det handlar om en återgång till den idé som ledde till upprättandet av unionen, till viljan att bidra till att globalisera värden och tillvägagångssätt som bygger på fred, förbindelser och utbyten snarare än på dominans och hierarkier.

3.5.1

Det faktum att EESK, vars formella kompetens inte uttryckligen utsträckts till kulturområdet, antar ett övergripande handlingsprogram med kulturen som prioritet  (3), som lagts fram av kommitténs ordförande, talar sitt eget tydliga språk.

3.5.2

Det rör sig till och med om ett slags markering gentemot all typ av dominans av tankegångar som endast grundas på ekonomi, produktion eller till och med enbart på sociala eller miljömässiga aspekter. Denna markering är än viktigare eftersom den härrör från unionens sociala och ekonomiska aktörer och från det organiserade civila samhällets alla dimensioner av produktion, konsumtion och distribution.

3.5.3

Denna europeiska kultur under utveckling, som återförenas med sig själv genom de pågående historiska utvidgningarna, är frukten av en unik utvecklingshistoria och -nivå och ett unikt utvecklingssätt som inte liknar några andra. (4) Det är ytterst viktigt att man med lätthet kan föreställa sig denna europeiska kultur eftersom den kan motverka det som inte får undanhållas eller underskattas, nämligen ”en stor brist på intresse och nyfikenhet, och till och med verklig likgiltighet, från de nationella befolkningarna gentemot de andra länderna i unionen” (5). En brist som en incitamentorienterad politik (Europeiska unionens kulturprogram) visserligen påtagligt kan fylla, men som enbart skulle kunna överbryggas helt genom ett holistiskt synsätt på kulturen och ett totalt erkännande av kulturens sociala dimension.

3.5.4

Det är i samverkan med samhällsrörelserna, de kulturella nätverken och arbetsmarknadens parter, och inte enbart mellan institutionerna, som de många utmaningar som dyker upp vid uppkomsten av en verklig social och kulturell demokrati borde fördjupas. Införandet av en samarbetsetik och en samarbetsteknik mellan alla parter utgör utan tvekan en av de största utmaningarna för att på ett konstruktivt sätt agera för främjandet av en global kulturell helhet grundad på icke-våld.

3.5.5

Våra samhällen kan inte längre avstå från att erkänna och engagera samtliga aktörer i alla miljöer. Som framgick av Europeiska handikappåret och EESK:s yttranden och initiativ i denna fråga, liksom i alla frågor som är kopplade till diskriminering och stor fattigdom, kommer våra samhällen att dömas mot bakgrund av den plats och den roll de ger de minst gynnade och de mest utsatta. Detta inte enbart för att ge dem den plats som de är berättigade till, utan också för att det kulturella bidraget till deras kamp mot misär och fattigdom skall präglas av medmänsklighet och göra det möjligt att förnya den moderna humanismen. Bör de traditionella paradigmen med ett hierarkiskt styre och bidragsberoende (jfr välfärdsstatens olika former) i dag inte ställas emot ett aktivt deltagande av var och en, och ge samtliga aktörer inom ekonomi, samhälle, familj och kultur större ansvar? Även om det civila samhället inte har några egentliga maktambitioner, kan det inte längre presenteras i underordnad ställning eller som en balanserande maktfaktor inom det nya demokratiska synsätt som en globaliserad ekonomi fordrar och möjliggör. Om det civila samhället vill bygga sin framtid och skydda sig mot godtycke, bör man främja de värden som baseras på solidaritet och värna förmågan och möjligheten till ”kollektivt tänkande”.

4.1

EESK konstaterar att inrättandet av nya strukturer av typen observationscentrum, laboratorier och insatsstyrkor åtminstone för tillfället förefaller antingen onödigt, förhastat eller obegripligt, både för kommitténs institutionella partner (kommissionen och parlamentet) och till viss del för kommittén själv.

4.2

Vad Europeiska kommissionen och förmodligen även parlamentet beträffar kan inrättandet av nätverksstrukturer, exempelvis redan befintliga observationscentrum av olika slag, göra det möjligt att uppnå lovande resultat när det gäller ett europeiskt kulturellt samarbete, utan att det är nödvändigt att uppfinna nya instrument.

4.3

EESK anmodar emellertid kommissionen att upprätta kvantitativa och kvalitativa indikatorer – och att förtydliga dem som redan finns – i syfte att göra det möjligt att argumentera för, visa vägen för och utvärdera målen med avseende på framstegen för den interkulturella dialogen, ökad rörlighet för konstnärer och konstnärliga verk samt ökad överföring av kunskap och idéer mellan olika områden som hittills varit helt åtskilda.

4.4

För EESK handlar det inte enbart om att i efterhand utvärdera de kvantitativa framstegen i fråga om dessa mål. Mångfalden av interkulturella kontakter och evenemang i ett utvidgat EU och på en mer utvecklad inre marknad, i synnerhet när det gäller tjänster, kan faktiskt bara öka.

Det handlar om att ta reda på om en mätbar ökning av den kulturella konsumtionen och av turistutbyten automatiskt innebär vinster med avseende på kunskap, på uppmärksammande av ”de andra” och på kulturområdet. Det räcker inte att bara sätta siffror och benämningar på fenomen som ökad marginalisering, rasism (även i länder som Frankrike och Nederländerna där den sedan länge förda integrationspolitiken och strategierna för kulturell mångfald verkade ha lett till hållbara modeller), den fördjupade klyftan mellan individuella och allmänna intressen och splittring i stället för sammanhållning. Vi måste också förstå dem.

4.5

Dessutom är det allmänt känt att mycket av den nationella kulturpolitiken, även om den grundas på frivillighet och även om den under årtionden förts i stort sett kontinuerligt av EU:s medlemsländer, nästan inte har lett till några förändringar alls i de nedärvda sociala skiktningarna.

4.6

Detta är anledningen till att EESK så kraftigt insisterar på att Europeiska unionen skall utgöra ett område för självbetraktelse och ifrågasättande av den kulturpolitik som förs i unionens samtliga medlemsländer – ett område lämpat för en ny ”kulturell” syn på kulturen. Förberedelserna inför året för den interkulturella dialogen (år 2008) borde utgöra ett passande tillfälle för kommissionen att lägga fram en detaljerad rapport om dialogens verkliga omfattning, om nya alternativt gamla hinder förknippade med den, samt om de nya hypoteser som skulle kunna formuleras och leda till en verklig fördjupning av denna dialog. EESK är redo att bidra till utarbetandet av denna rapport, i synnerhet ur perspektivet av kulturens sociala dimension och även utifrån ”det socialas kulturella dimension”, framför allt med avseende på relationerna mellan generationerna.

4.7

I detta tilläggsyttrande föreslås vidare att följande beaktas:

4.7.1

Att man ständigt iakttar ”kulturell hygien” inom kommittén, dvs. att varje gång som ett yttrande behandlar ett tema där den kulturella aspekten verkar vara av avgörande betydelse, skall en del av yttrandet ägnas särskilt åt denna aspekt; att man inte längre nöjer sig med att abstrakt mana till nödvändiga ”kulturella revolutioner”, oumbärliga ”förändrade synsätt” och ofrånkomliga förändringar av nedärvda paradigm som därmed inte längre är aktuella; att man så konkret som möjligt tar itu med de villkor som måste uppfyllas för att uppnå sådana kulturella omvandlingar.

4.7.2

Att större uppmärksamhet ges till den öppna samordningsmetoden och till användningen av goda metoder. Borde man inte mer i detalj definiera dessa begrepp och förfaranden så att de kan leda till en betydligt konkretare operativ kapacitet?

Detta för att kartläggningen och överföringen av kulturella kunskaper och förändringar, som leder fram till effektivare, mer ekonomiska och mer samverkande reformer, skall kunna tydliggöras, anpassas och därmed kunna upprepas.

4.7.3

Att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – som utgör en idealisk ”spelplan” där de nationella, socioprofessionella och samhälleliga kulturerna kan komma i kontakt med varandra – åtar sig att inom väl definierade sektorer söka efter det som finns att lära av varandras arbetssätt. Exempelvis skulle man inom vårdsektorn och utbildningssektorn i och med närheten till kulturella förändringar – både pågående och önskvärda sådana – gemensamt kunna reglera dessa komplexa system genom ett större mått av jämförelser, utbyte och samarbete. Det finns sålunda en hög grad av överensstämmelse när det gäller att ta sig förbi den isolerade karaktären i den yrkespraxis som tillämpas och i stället främja tvärvetenskapliga arbetsformer i grupp, och även andra former av överensstämmelse. Detta för att skiljeväggarna och skygglapparna mellan olika discipliner skall minska i omfattning så att de framsteg som avtecknar sig vid horisonten snabbare och mer komplett än vad som vanligen är fallet skall kunna komma andra till godo. På så vis kan en systemkultur som inte längre särskiljer det ekonomiska, det sociala och det miljömässiga göra sig gällande, eftersom Europas kulturella enhet ligger i dess mångfald och i medborgarnas förbättrade levnadsvillkor.

9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/39

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ställer sig positiv till och tar med intresse emot det kommissionsdokument i vilket programmet Jeremie (1) (Joint Resources for Micro to Medium Enterprises – Gemensamma europeiska resurser för mikroföretag samt små och medelstora företag) presenteras.

1.1.1

EESK vill tacka Danuta Hübner, kommissionsledamot med ansvar för regionalpolitik, och avdelningarna inom GD REGIO och Europeiska investeringsfonden (EIF) för deras engagemang vid utvecklingen av detta känsliga program och för stödet till kommitténs arbete.

1.1.2

EESK har alltid gett sitt stöd till kommissionsinitiativ som syftar till att underlätta tillgången till krediter för små och medelstora företag samt mikroföretag. Vår fasta övertygelse, att kredittillgången ständigt har varit en svag punkt för småföretagen delas även av Europaparlamentet.

1.1.3

Att stärka småföretagen är en viktig faktor i Lissabonstrategin, eftersom den hänger samman med innovation, skapar en stabil sysselsättning och bidrar till arbetskraftens fortbildning.

1.1.4

I ett flertal yttranden, särskilt i dem som antagits sedan 1982 (2), har EESK lyft fram de insatser som kommissionen, och framför allt GD XXIII (3), har gjort för att hjälpa företagen att förbättra kontakterna med kreditsystemen och i synnerhet bankerna.

1.1.5

EESK har även framhållit att det är viktigt att i stor omfattning involvera arbetsmarknadsparterna i företagsrelaterade frågor, framför allt i de frågor som rör krediter, eftersom de har stor betydelse för välfärden och samhällsutvecklingen.

1.2

Under hela 1990-talet försökte GD XXIII (4) ta itu med kreditproblemen, och man bedrev ett nära samarbete med olika organisationer som företrädde hantverkssektorn och de små och medelstora företagen. De olika europeiska konferenserna om hantverkssektorn och små och medelstora företag (5) och de många förberedande sammanträdena (i genomsnitt tio sammanträden före varje konferens där hundratals småföretagare medverkade) gav bland annat följande resultat:

1.2.1

Med utgångspunkt i ovannämnda erfarenheter anser EESK att det vore lämpligt att bland annat med sikte på den nya programplaneringsperioden 2007–2013 och Lissabonstrategins mål grundligt informera om de nya programmen, framför allt om dem som riktas till mikroföretag och små företag. Informationen kan ske i form av möten i medlemsstaterna med företrädare för arbetsmarknadens parter och det civila samhället.

1.2.2

Trots de insatser som gjorts och de åtgärder som planerats under de senaste tjugo åren saknar många regioner i EU-25, framför allt de mest eftersatta, ett projekt som gör det möjligt att samordna och förbättra det stora antal kreditinstrument som redan nu finns.

1.2.2.1

Närmare fyra miljoner företag, det vill säga 20 % av alla företag, anser att tillgången till finansiering är ett allvarligt hinder för deras tillväxt (9).

1.2.2.2

Endast några tiotusental företag har kunnat utnyttja gemenskapens finansieringsinstrument (10). Skillnaden är alltså stor mellan hur problemet presenteras och vilka resultat som uppnåtts. Därför bör man diskutera vilka konkreta möjligheter det finns att ingripa via system som kan öka finansinstitutioneras deltagande och förbättra resultaten.

1.2.2.3

EESK är medveten om att det krävs större ansträngningar för att förbättra informationen om vilka kreditmöjligheter kommissionen, EIB, EIF, EBRD (Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling) och de nationella eller lokala och regionala myndigheterna kan erbjuda. Mikroföretagen och de små och medelstora företagen står i själva verket mycket ofta utanför informationskanalerna, något som de i vissa fall själva bär ansvaret för.

1.3

Initiativet Jeremie skulle alltså kunna föreslås som ett intelligent instrument för samordning och effektivisering av redan existerande möjligheter.

1.3.1

Jeremie ingår i gemenskapens strategiska riktlinjer för en sammanhållningspolitik till stöd för tillväxt och sysselsättning. Kommitténs ståndpunkt i frågan kan sammanfattas enligt följande:

1.3.2

Kommittén vill understryka vikten av att kommissionen stöder initiativet Jeremie inte bara utåt utan också genom en intern samordning mellan de avdelningar som handhar åtgärder för att främja mikroföretag och små och medelstora företag genom att skapa en kontaktpunkt för Jeremie avsedd att fungera som enhet för samordning och information om olika insatser i syfte att optimera resultaten.

1.3.3

Kommissionen skulle vartannat år kunna lägga fram en rapport till Europaparlamentet, rådet, Regionkommittén och även till Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om hur programmet fortlöper och om dess genomslag, så att denna viktiga erfarenhet kan utsträckas till andra sektorer.

1.3.4

Kommittén rekommenderar att man till fullo säkerställer respekten för principerna om kostnadseffektivitet, effektivitet och öppenhet i upphandlings- och urvalsförfaranden, förvaltningen av regionala värdepappersfonder samt ackreditering av finansiella intermediärer med ansvar för projektförvaltning. Man bör särskilt säkerställa fullständig tillämpning av gemenskapslagstiftningen på området – även när det gäller exklusiva rättigheter – samt möjligheter till sanktioner, avveckling av ineffektiva värdepappersfonder och översyn av förteckningen över ackrediterade finansiella intermediärer.

2.1

EESK har flera gånger påpekat den inte bara ekonomiska utan också sociala roll som småföretagen spelar i medlemsstaterna. Dessa ståndpunkter har framförts i olika yttranden från 1992 (13), 1997 (14), 2001 (15) och 2003 (16) samt yttranden om Europeiska stadgan för småföretagen (17).

2.1.1

Mikroföretagen och småföretagen spelar en grundläggande roll i den europeiska ekonomin. De är cirka 25 miljoner, utgör 99 % av alla företag och sysselsätter cirka 95 miljoner personer, vilket utgör 55 % av samtliga arbetstillfällen inom den privata sektorn (18).

2.1.2

Dessa siffror visar på småföretagens betydelse för Lissabonstrategin och behovet av att upprätta ett starkt partnerskap med företrädarna för arbetsmarknadsparterna för att kunna skapa nya samarbetsformer (19) som syftar till ett konkret genomförande av de sociala och ekonomiska värderingar som gör Europa till en social marknadsekonomi (20).

2.1.3

De största problemen i samband med etablering och utveckling av mikroföretag och småföretag är, ordnade efter betydelse, följande:

2.1.4

Möjligheten att få kredit utgör således den första förutsättningen för företagsetablering och är en nödvändig premiss för mikroföretagens och småföretagens utvecklingsmöjligheter. Där slår effekterna av kreditgivningssystemets åtstramning hårdast och leder till uppenbara svårigheter i jämförelse med de stora företagen.

2.1.5

Det är bara genom direkt kontakt med företaget och dess problem samt kännedomen inom företaget om i synnerhet de lokala kreditmöjligheterna som krediternas positiva effekter kan utnyttjas. På så vis motverkas en alltför rigid finansieringsstruktur och en ökad risk, särskilt med tanke på utvecklingen av Basel-avtalet. Företaget måste alltså själv finna sin finansiella balans och nödvändiga instrument.

2.1.6

En viktig roll spelar här självfinansiering, även om det är sällsynt att ett småföretag själv kan genomföra en egen investeringsplan på detta vis. I 90 % av fallen behöver man hjälpa företagen att

2.1.7

Av dessa är riskkapitalet ett instrument som småföretagare ofta ser på med misstänksamhet. Traditionellt riskkapital finns tillgängligt för endast 5–6 % av mikroföretagen (21) och småföretagen (22) (varav cirka 90 procent är enmansföretag eller enkla bolag). För att förhindra att användningen av detta instrument förblir marginell måste man ta fram nya former av riskkapital som kan utnyttjas även av enkla bolag.

2.1.8

De åtgärder som behöver prioriteras för att överbrygga gapet mellan kreditgivningssektorn och mikro-/småföretagen kan sammanfattas i följande punkter:

2.1.9

De analyser och utvärderingar av behov och möjligheter som kommer att ingå i Jeremies första skede bör genomföras i enskilda regioner i EU med konkret deltagande från berörda ekonomiska och sociala aktörer inom ramen för ett effektivt och ansvarstagande partnerskap.

2.2.1

Det problem med kreditgivningen som beskrivs ovan uppträder i olika hög grad beroende på ekonomins och marknadens utvecklingsnivå. I konvergensregionerna (25), som har det största behovet av finansiella instrument för att kunna utveckla företagandet och därmed sysselsättningen, är det dock svårare att få tillgång till krediter, och räntesatserna är här högre än i de utvecklade regionerna (26).

2.2.2

Medlen från Europeiska investeringsbanken, som i tur och ordning (27) beviljas förtroendebanker för att sedan delas upp och mot rörlig men begränsad ränta (28) delas ut till de små och medelstora företagen, används framför allt av banker verksamma i utvecklade regioner, där konkurrensen mellan bankerna är större och lån från EIB används för att bibehålla och binda kunder.

2.2.3

Eftersom bankerna och framför allt kreditföreningarna eller ”folkbankerna” är få till antalet i de mindre gynnade regionerna, är konkurrensen mellan bankerna liten, och man bryr sig inte heller särskilt mycket om ”små” aktörer. De intressanta instrument som tillhandahålls av EIB används alltså sällan i sådana regioner.

2.2.4

Om man alltså inte gör något för att vända denna trend – också med de instrument med vilka Jeremie kan komplettera de traditionella stöden från EIB och EIF (29) – är de mindre gynnade regionerna kort sagt dömda till fortsatt långvarig fattigdom.

2.2.5

För att underlätta kreditgivningen, framför allt i konvergensregionerna, skulle man med Jeremie kunna organisera en kontaktpunkt vid EIF med uppgift att tillhandahålla garantiinstrument som säkerhet för kommersiella krediter som ges av banker, lånekonsortier och andra organ som är verksamma framför allt i de mindre gynnade regionerna.

2.3.1

Det faktum att mikroföretag, småföretag och medelstora företag har svårt att få krediter visar att det finns ett antal marknadsmisslyckanden:

2.3.2

Det handlar alltså om sådana åtgärder mot marknadsmisslyckanden som

2.3.3

Vid Europeiska rådets möte i mars 2005 lanserades Lissabonstrategin på nytt, och regeringarna och de ekonomiska och sociala partnerna uppmanades att vidta åtgärder inom tre prioriterade områden, nämligen:

2.3.4

Medlemsstaternas utgifter för att bibehålla befintliga arbetstillfällen och skapa nya är ibland stora men berättigas av de sociala resultat som de ger (31). Om man gav ett allmänt lån på 20 000 euro till hälften av alla små och medelstora företag i EU-25, dvs. till cirka 12 miljoner företag, skulle den förväntade förlusten till följd av att vissa företag inte kan betala tillbaka lånet (32) inte bli större än 6,5 miljarder euro, dvs. 0,07 % av EU-25:s BNP. Allmän kreditgivning skulle dock göra det möjligt för de flesta företagen att befästa sin ställning och utarbeta nya processer och produkter.

2.3.5

Om lånet förmedlas av ett lånekonsortium, som kan ta på sig 50 % av risken för obestånd, delar konsortiet och banken lika på förlusten (50-50).

2.3.6

Om krediternas sociala funktion erkänns kan man utarbeta de finansieringstekniska verktyg som krävs med hjälp av offentliga medel, gemenskapsmedel och solidaritetsfonder hos lånekonsortierna som företagarna själva betalat till, antingen i samband med anslutningen till konsortiet eller i form av ett påslag på bankräntan (33).

2.4.1

För att det stora antal små lån skall kunna beviljas som företag i startfasen och mikro- och småföretagen behöver måste

2.4.2

En del av de problem som beskrivs ovan kan lösas med instrument som redan finns men som borde användas bättre och mer:

2.5.1

Multiplikatorn har framför allt på senare år blivit ett instrument som undersöks och används både av lånekonsortier och banker för att utöka möjligheterna till kreditgivning (37). En systematisk analys av insolvenssituationen, framför allt i konvergensregionerna, gör det möjligt att anpassa multiplikatorn till den lokala situationen. Andelen lån som inte kan betalas tillbaka ökar naturligtvis i de mindre gynnade regionerna, där de uppgår till 10 %. I de rikare regionerna ligger siffran – som fortfarande gäller mikro- och småföretag – kvar på runt 2,5 %.

2.5.2

Just i konvergensregionerna kan potentialen i Jeremie utvecklas genom att lånekonsortier erhåller borgensåtaganden och värdepapperisering främjas, så att man kan öka möjligheterna till kreditgivning och kompensera det faktum att multiplikatorn är svag.

2.6.1

I ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (2007–2013) (38) sammanställs olika gemenskapsåtgärder och gemenskapsprogram, bland annat följande:

2.6.2

Det krävs också en analys av de finansiella instrument som ingår i det 4:e fleråriga programmet (multi-annual programme, ”MAP”) (2000–2005), som förlängts till den 31 december 2006, med en budget på 531,5 miljoner euro (47). De skall integreras i programmet för konkurrenskraft och innovation och ingå under Jeremie-strategin.

2.6.2.1

Flerårsprogrammet är upplagt på tre pelare:

2.6.2.2

En analys av hur det fleråriga programmet MAP:s finansieringsinstrument har fungerat avslöjar vilka som har gett bäst resultat och som följaktligen kan integreras i Jeremie-strategin. Dessa instrument utgör den klart största utgiftsposten under 4:e MAP: Under 2003 svarade de exempelvis för 67 % av programmets totalbudget (48). Resurserna fördelas på följande sätt inom de finansiella instrumenten:

2.6.2.3

Dessa instrument utnyttjades tidigare, 1998–2000, inom programmet för tillväxt- och sysselsättningsinitiativ, vid sidan av andra:

2.6.2.4

Ingen av dessa båda åtgärder har emellertid gett några egentliga resultat hittills.

2.6.2.5

Ungefär 178 000 små och medelstora företag hade utnyttjat garantiinstrumentet i slutet av 2003 (53) (136 000 inom tillväxt- och sysselsättningsprogrammet, 32 000 under kreditgaranti-programmet och 10 000 via mikrokreditprogrammet).

2.6.2.6

Under samma period hade cirka 240 000 små och medelstora företag (54) utnyttjat ETF Start.

2.6.3

Jeremie skulle således kunna fortsätta att sprida erfarenheter med dessa båda finansieringsinstrument och öka antalet stödmottagare bland de små och mindre företagen, särskilt i konvergensregionerna.

2.6.4

Man skall hålla i minnet att under dessa år har bara 0,81 % av EU:s små och medelstora företag kunnat dra nytta av gemensamma interventioner från GD Näringsliv, GD Ekonomi och finans och EIF.

2.6.5

Det är emellertid viktigt att Jeremie utforskar nya vägar framåt, inklusive dem som planeras i de nya programmen, och speciellt inom följande områden:

2.6.6

Kommittén är emellertid övertygad om att ett stort problem i samband med dessa satsningar är information och utbildning. Lösningen bör innefatta medverkan av finansinstitutionerna och organisationer som företräder arbetsgivare och arbetstagare, och den måste vara präglad av principerna om företagens sociala ansvarstagande och kreditgivningens sociala syfte.

2.7.1

Kommittén anser att det är centralt att gemenskapslagstiftningen om offentlig upphandling av tjänster följs till punkt och pricka för att Jeremie-initiativet skall bli en framgång.

2.7.2

I alla händelser måste kommissionens Jeremie-avdelning och/eller EIF garantera att upphandlingsförfarandena genomförs enligt principerna om sparsamhet, effektivitet, opartiskhet, lika behandling och insyn. Avtalsdokumenten, som utarbetats i förväg av kommissionen, måste särskilt innehålla följande kriterier för att godkänna företag eller konsortier som vill delta:

2.7.2.1

Om överenskommelser nås om de operativa programmen för holding fund (2007–2015) måste det finnas föreskrifter om sanktioner, återkallande av licenser och avregistrering av en sådan fond på grundval av bristande effektivitet, oegentligheter eller allvarlig underlåtelse att uppfylla åtaganden. Ledningen bör granskas med två års mellanrum, med stöd av de regionala arbetsmarknadsparterna och med öppna förfaranden för publicering av rapporter, som bör skickas till de nationella centralmyndigheterna, Europaparlamentet, EESK och Regionkommittén.

2.7.3

Finansföretag eller konsortier som registrerats i en annan medlemsstat eller i ett av de länder som har undertecknat överenskommelsen om offentliga kontrakt i enlighet med bilagan till WTO-avtalet måste vara kvalificerade på samma villkor som tillämpas på nationella deltagare, på basis av dokument som uppfyller lagstiftade krav i de länder som det är fråga om och som utvisar att samtliga krav för kvalificering har uppfyllts.

2.7.4

Dessa villkor bör också gälla för ackrediteringsförfarandena för förmedlande kreditinstitutioner. De måste bli föremål för systematisk uppföljning av prestationsnivån, definierad i samverkan med företrädare för berörda intressegrupper i näringsliv och samhälle, samt för regelbunden översyn av ackrediteringen. I samtliga fall måste en del av de ackrediterade komponenterna ersättas vart tredje år.

9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/46

1.1

EESK lyckönskar kommissionen till ett omfattande och grundligt arbete i syfte att förenkla de administrativa förfarandena. EESK vill emellertid påpeka att det råder en viss diskrepans mellan det påstående som görs i början av motiveringsdelen (”detta … utkast … innehåller …de tekniska ändringar som kan införas inom ramen för den nuvarande budgetförordningen”) och den faktiska räckvidden av flera bestämmelser.

1.1.1

Många av de ”tekniska” ändringar som rör kontakterna med företag och allmänhet har en ”politisk” betydelse och räckvidd: Den ökade insynen, de förenklade förfarandena, den förkortade svarstiden, det ökade förtroendet för arbetsmarknadens parter tyder på en utveckling inom den offentliga förvaltningen som är mycket välkommen.

1.2

Å andra sidan kan EESK inte låta bli att mana till försiktighet: Samtidigt som man önskar tillmötesgå arbetsmarknadens parter måste det finnas en gräns för flexibiliteten hos dem som förvaltar offentliga medel. Möjliga förluster skall stå i proportion till reella besparingar, det måste med andra ord göras en, svår men nödvändig, riskkalkyl. Det är måhända en mycket impopulär uppgift för förvaltarna, men det är den enda möjliga vägen.

2.1

I det aktuella dokumentet fastställs genomförandebestämmelserna för den nu gällande budgetförordningen nr 1605/2002, men för att förkorta genomförandetiden beaktas där också en rad tekniska ändringar som införs i och med det nya förslaget till rådets förordning om budgetförordningen (1) som är under antagande. Detta dokument har redan behandlats i ett yttrande från EESK (2).

2.2

I överensstämmelse med EESK:s synsätt i det föregående yttrandet avstår kommittén från att kommentera de rent tekniskt-redovisningsmässiga aspekterna, som lämpligen kan behandlas av institutionella organ med yrkeskompetens och direkta erfarenheter av dessa frågor. Som tidigare koncentrerar vi oss i stället på bestämmelser som kan påverka tredje part (organisationer i det civila samhället) som upprätthåller kontakter med EU-institutionerna.

2.3

Tre av de tekniskt-redovisningsmässiga principerna – dvs. enhetsprincipen, principen om budgetens ettårighet och principen om en enda beräkningsenhet – genomgår inga större ändringar utan endast små justeringar eller preciseringar. Vad gäller den fjärde principen – sund ekonomisk förvaltning – utgår man i förslaget till förordning från redan gällande kriterier. Mot bakgrund av proportionalitetsprincipen preciseras däremot innehållet i förhandsutvärderingen och ges mer direkta riktlinjer för inriktningen på såväl förhands- som interims- och efterhandsutvärderingen. EESK noterar kommissionens avsikt att ”omorientera” utvärderingsprioriteringarna mot förslag som har en påtaglig inverkan på företag och medborgare, vilket är ytterst välkommet.

2.4

Med samma lyhördhet för företagens och medborgarnas förväntningar och med största hänsyn till en sund användning av offentliga medel understryker kommissionen att pilotprojekt och förberedande åtgärder skall utvärderas då de föregår ett program. För att förenkla förfarandena bör utvärderingen emellertid inte upprepas då projekten och åtgärderna redan har utvärderats, vilket är fallet med åtgärder som vidtas gemensamt av kommissionen och medlemsstaterna.

3.1

EESK:s kommentarer i det ovannämnda yttrandet om förslaget till budgetförordning gäller naturligtvis också för genomförandebestämmelserna. Om man å ena sidan kan välkomna de förenklade förfarandena och den ökade flexibiliteten vad gäller kriterierna för bestämmelsernas tillämpning vore det å andra sidan oacceptabelt om det skulle leda till att man skulle betrakta ett belopp under ett på förhand fastställt tröskelvärde som ”oviktigt”. Med andra ord håller EESK med om att gränserna under vilka förenklade förfaranden skall användas bör höjas, men detta får inte betyda att man släpper på vaksamheten vad gäller utgiftskontrollerna under förevändning att eventuella materiella skador i praktiken inte skulle få någon inverkan på budgeten i stort.

3.2

Utan att vilja hänvisa till de missbrukade och alltför ofta åberopade principerna om offentlig moral vill EESK dock påpeka faran i att bli mindre uppmärksam när det gäller lagligheten i utgiftstransaktioner som rör belopp som anses ”smärre”, särskilt i fråga om offentlig upphandling och bidrag. Minskad byråkrati får inte ge allmänheten intrycket att man med olagliga metoder kan erhålla medel från offentliga myndigheter. En sådan uppfattning vore ett hårt slag för EU:s bild utåt.

3.3

Ett noggrant studium från kommissionens redovisningsmyndigheters sida av OLAF:s rapporter skulle enligt EESK utvisa huruvida befintliga och kommande förenklingar har någon relevans eller om de innehåller eventuella ”svagheter”. Detaljerna om de eventuella bedrägerier som upptäcks skulle kunna ge värdefulla upplysningar.

4.1

Den nya artikel 85 a handlar om tredje parts överklagande av ett kommissionsbeslut om böter, restriktioner eller sanktioner: För att skydda gemenskapens intressen skall räkenskapsföraren preliminärt kräva in de berörda beloppen, eller begära att gäldenären ställer en finansiell säkerhet (fullgörandegaranti). Det skall framgå av säkerheten att borgensmannen, om överklagandet avslås, skall betala den av förvaltningen begärda summan omedelbart, förbehållslöst och utan föregående indrivning från gäldenären. Tekniskt rör det sig om en fullgörandegaranti som omedelbart skall omsättas utan att bestridas (”solve et repete”), en princip som antagits av många skatteförvaltningar och som är vanlig vid upphandlingsförfaranden.

4.1.1

EESK har inga särskilda invändningar mot denna typ av garanti, men konstaterar att den omedelbara fullgörandegarantin är ett tyngre åtagande än en normal säkerhet och att avgifterna är avpassade efter säkerhetens löptid. Med tanke på den börda som vilar på den person som överklagar bör överklagandeförfarandena vara mycket snabbare än för närvarande. Denna aspekt som har beklagats av vissa arbetsmarknadsparter berör visserligen inte budgetförordningen eller dess genomförandebestämmelser direkt, men bör ändå granskas inom ramen för förbindelserna mellan förvaltningsmyndigheterna och tredje part.

4.2

I den nya artikel 90 fastställs bl.a. att för upphandlingar och bidrag kopplade till sektorsspecifika program skall antagandet av det årliga arbetsprogrammet anses utgöra ett tillräckligt finansieringsbeslut för att åtagandet skall föras in i gemenskapsbudgeten. Detta beslut rör visserligen den interna bokföringen, men kommer troligtvis att påskynda förfarandet för anslagsfördelningen, vilket enligt EESK:s mening är fördelaktigt för fordringsägare och mottagare.

4.3

Artikel 129 föreskriver att handläggningen av upphandlingsförfaranden för kontrakt vilkas värde understiger vissa fastställda gränser bör förenklas ytterligare. I praktiken innebär detta att om upphandlingens värde är lågt får den behöriga förvaltningen använda ett ”förhandlat förfarande” (dvs. direktupphandling) efter diskussion med olika anbudssökande. Detta gäller i följande fall:

I praktiken är den nya artikeln ingen nyhet utan innebär en uppdatering och ökning av de gränsvärden som fastställs i föregående bestämmelser.

4.3.1

De därpå följande artiklarna 130 och 134 innebär vissa förenklingar. Enligt den första av dessa kan den upphandlande myndigheten vid kontrakt vars värde är lägre än 60 000 euro begränsa informationskraven i anbudshandlingarna till det som är absolut nödvändigt (givetvis enligt kriterier som myndigheten själv fastställer och ansvarar för). Enligt den andra får den upphandlande myndigheten ersätta kraven på dokumentation av nödvändiga förutsättningar med en förklaring på heder och samvete. Myndigheten kan emellertid senare kräva att den anbudsgivare som tilldelas kontraktet lägger fram handlingar som styrker den förklaring som lämnats i inledningen av förfarandet.

4.3.2

En annan förenkling som finns i artikel 134 består i undantaget från kravet på styrkande handlingar om sådana handlingar redan lagts fram i samband med ett tidigare upphandlingsförfarande. I detta fall ersätts dokumentationen med en förklaring på heder och samvete.

4.3.3

Ytterligare förenklingar föreskrivs i artikel 135 och berör handlingar som styrker de anbudssökandes finansiella, ekonomiska och tekniska kapacitet samt yrkeskunnande. I artikeln fastställs dessutom att den upphandlande myndigheten utifrån en riskbedömning får besluta att inte kräva någon sådan dokumentation. Denna möjlighet begränsas emellertid till upphandlingar till ett värde som är lika med eller mindre än 60 000 euro och som tilldelas av institutionerna för deras egen räkning eller kontrakt som tilldelas inom området externa åtgärder och vars värde understiger angivna beloppsgränser. Ännu en begränsning om myndigheten inte kräver dokumentation utgörs av förbudet mot förhandsfinansiering eller mellanliggande betalning. Detta är en säkerhet för förvaltningen, men en restriktion för motparten, som kan besluta att i alla fall lämna in styrkande handlingar för att undvika ett eventuellt tungt åtagande.

4.3.4

EESK stöder dessa bestämmelser som syftar till att förenkla (det för anbudsgivare och förvaltning kostsamma) systemet för tilldelning av kontrakt av relativt litet värde. Kommittén vill emellertid rikta uppmärksamheten mot behovet av vaksamhet för att undvika eventuellt missbruk, vilket blir allt mer lockande ju flexiblare förfarandena är.

4.4

I genomförandebestämmelserna behandlas bidragsfrågorna med öppenhet gentemot arbetsmarknadsparterna och (såvitt det går att utläsa av bestämmelserna som helhet) med beaktande av mottagarnas särart. I artikel 164 föreskrivs först att den behörige utanordnaren, om bidragsbeloppet är mindre än eller lika med 25 000 euro, får möjlighet att kräva in en avsevärt förenklad dokumentation. EESK välkomnar detta förfarande men vill peka på dels det stora ansvar som åvilar utanordnaren, dels faran för att fördelarna med enkelheten i förfarandet kan uppvägas av en – begriplig – rädsla i vissa fall för att ta på sig detta ansvar.

4.5

En rad andra bestämmelser syftar till att underlätta tillgången till gemenskapsmedel för organisationer av olika slag. I artikel 168 begränsar man sig i detta syfte till att för organisationer som rättsligt eller de facto innehar ett monopol genomföra en enkel, informell undersökning som skall utmynna i en motiverad förklaring från utanordnaren. Artikel 162, som föreskriver bidrag till verksamheten (som inte kan minskas vid förnyelse) till organisationer som arbetar för mål av allmänt europeiskt intresse, innebär en utvidgning av förteckningen över möjliga mottagare till att omfatta organisationer som sysslar med forskning och innovation samt främjandet av aktivt medborgarskap. Artikel 172 gör det möjligt för utanordnaren att beräkna samfinansiering som sker i natura (exempelvis frivilligt arbete) som bidrag från det organ som finansieras.

4.5.1

EESK ser positivt på alla dessa bestämmelser, men vill än en gång påminna om att ökad flexibilitet i bestämmelserna också innebär ökade risker för gemenskapsbudgeten, ökat ansvar för utanordnarna och ökat behov av striktare kontroll.

4.6

En rad andra förslag syftar till att förenkla förfaranden: Samtliga utbildningsinstitut (inte bara gymnasier och högre utbildning som tidigare) befrias från bedömning av den ekonomiska förmågan (artikel 176); för bidragsbelopp som är mindre än eller lika med 25 000 euro får den behörige utanordnaren utforma en bidragsöverenskommelse med ett begränsat antal beståndsdelar (artikel 164). Artikel 173 innehåller en möjlighet att avstå från kravet på extern revision för bidrag som inte överstiger 750 000 euro eller administrativa bidrag som inte överstiger 100 000 euro, samt avtal med flera mottagare som har accepterat att vara solidariskt ansvariga.

4.6.1

EESK förstår viljan att så mycket som möjligt förenkla förfarandena och stöder i princip denna strävan. Kommittén undrar dock om man inte går för långt i denna riktning: Det är en sak att bevilja undantag från kostsamma och ibland överflödiga krav på att lägga fram styrkande handlingar, men en helt annan sak att avstå från att ta reda på mottagarnas ekonomiska ställning, i synnerhet när gränsvärdena (som exempelvis i artikel 173) tycks alldeles för höga. Huvudkriteriet bör alltid vara att finna en jämvikt mellan de beräknade fördelarna (besparing av tid och pengar för kommissionen och medborgarna) och de eventuella kostnaderna (förlust av allmänna medel, beräknad efter riskens sannolikhet och storlek).

4.7

Den försiktighetsprincip vid bedömning av risken som togs upp ovan tycks å andra sidan tillämpas när det gäller förhandsfinansiering: Säkerhet (borgen eller av annat slag) krävs i allmänhet för alla typer av förhandsfinansiering av ett värde som är lika med bidragets värde samt för sådan förhandsfinansiering som överstiger 80 % av bidragets värde samt ett värde av 60 000 euro.

4.7.1

EESK anser att ovanstående bestämmelser grundar sig på en sund försiktighetsprincip av den typ som diskuterades i punkt 3.6.1, men undrar om inte samma kriterier borde ha använts även för egentliga bidrag (exempelvis i de fall som behandlas i punkt 3.6) med tanke på att skillnaden mellan förhandsfinansiering och bidrag med avseende på konkret risk mycket ofta är mer formell än reell, med vissa ibland betydelsefulla undantag.

4.8

I artikel 165 införs ett kriterium som är fullständigt godtagbart men som inte alltid har respekterats i det förflutna. När det gäller bidragsmottagare som är organisationer som arbetar för mål av allmänt europeiskt intresse har kommissionen rätt att återkräva den andel av det årliga överskottet som motsvarar gemenskapens andel av administrationsbudgeten för organisationen i fråga. Denna bestämmelse har emellertid endast giltighet i de fall då resten av organisationens budget finansieras av medlemsstaternas myndigheter, som själva har rätt att återkräva sin andel av överskottet.

4.8.1

EESK står helt bakom denna bestämmelse men tvivlar på att texten i sin nuvarande lydelse inte skulle kunna tolkas så att kommissionen kan återkräva sin del av överskottet även i fall då resten av budgeten inte finansieras av offentliga myndigheter utan av privata organ.

9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/49

1.1

Genom återlanseringen av Lissabonstrategin har hållbarhetskriterierna placerats bland de främsta målsättningarna för EU-politiken. Enligt EESK:s åsikt kan detta initiativyttrande om förnybara råvaror ge impulser på följande viktiga punkter:

1.1.1

Även med ökad användning av förnybara råvaror kommer den centrala utmaningen för utvecklingen i framtiden även fortsättningsvis att vara arbetet med att minska och effektivisera råvaruanvändningen.

1.1.2

Kommittén inser den stora regionala sysselsättningspotentialen i en ekonomi uppbyggd kring förnybara råvaror och ser ett behov av att utveckla en lämplig politik för kompetensutveckling och vidareutbildning av anställda och användare inom alla områden som är förbundna med framställning och användning av förnybara råvaror

1.2

EESK konstaterar att många olika avdelningar inom kommissionen arbetar med denna fråga utifrån sina respektive utgångspunkter. Det saknas emellertid ett tydligt samordningsorgan eller en arbetsgrupp för detta politiska område inom EU. Kommittén uppmanar därför kommissionen att genomföra en omstrukturering för att säkerställa den politiska inriktningen mot förnybara råvaror.

1.3

Frikopplingen av direktstöden i och med reformen av EU:s jordbrukspolitik från Luxemburg 2003 och EJFLU-förordningen samt att det skall bli tillåtet att odla sockerrör som förnybar råvara är viktiga hörnstenar för en utbredning av odlingen i Europa.

1.3.1

Följande anpassningar av bidraget för energigrödor bör göras vid den bidragsöversyn som skall genomföras under 2006:

1.4

Kommittén förväntar sig att man i samband med fördelningen av strukturfondsmedel tar hänsyn till denna näringsgren genom att fastställa rimliga andelar för den.

1.5

Forskning om och utveckling av teknik för förnybara råvaror försummades i hög grad i det sjätte ramprogrammet för forskning. EESK anser därför att man i det sjunde ramprogrammet förutom de medel som avsätts för energi från biomassa bör vidta specifika åtgärder för forskning om utvecklingen av förnybara råvaror och tillhörande materialutvinning. Detta kräver en avsevärd ökning av finansieringen.

1.6

Kommittén kan konstatera att det inte är utbudet av avverkningsfärdiga eller redan producerbara förnybara råvaror som utgör den begränsande utvecklingsfaktorn. Det är tekniken för bearbetning av möjliga produkter för marknaden som släpar efter.

1.7

Kommittén välkomnar EU:s handlingsplan för biomassa. Vi beklagar emellertid att endast energiutvinning ur biomassa behandlas, inte materialutvinning, och vi förväntar oss en utvärdering av handlingsplanen samt incitament för att upprätta nationella och regionala handlingsplaner.

1.7.1

I fråga om förnybar energi, särskilt biomassa, innebär de otillräckliga rättsliga ramarna att potentialen i de flesta länder inte utnyttjas till fullo. Kommittén uppmanar därför kommissionen och rådet att utarbeta en effektivare politik på detta område.

1.8

EESK förespråkar uttryckligen att EU formulerar målsättningar för andelen förnybara råvarukällor. Kommittén föreslår 4x25 fram till 2020, dvs. 25 % för respektive el, värme, drivmedel och nya material, exempelvis kompositmaterial, naturfiberförstärkta konstmaterial eller andra petrokemiska produkter.

1.9

Kommittén framhåller att det är av avgörande betydelse att utveckla och genomföra effektiva marknadsintroduktionsåtgärder för alla användningsområden (el, värme, bränsle och materialvinning). Här kan vissa medlemsländers lagar om energiinmatning fungera som vägledande exempel. Det är viktigt att utformningen är flexibel så att man skapar investeringssäkerhet och stimulans för ny teknik och tar hänsyn till skillnader i utgångsläget när det gäller exempelvis teknik och kostnadsminskning.

1.10

I fråga om fastställande av politiska strategier och hinder behandlas i yttrandet flera andra punkter: lagstiftningen om utsläpp och avfall, förordningen om förpackningar och bortskaffande av gamla fordon, skattelagstiftning samt normering och organisation av marknaden för fiberväxter. Med Reach-förordningen om kemikalielagstiftning har nya framtidsutsikter uppstått för processer som är baserade på biomassa. De politiska och administrativa hindren är i de 25 medlemsländerna komplexa som en följd av skillnader i genomförande och system. Kommittén uppmanar därför kommissionen att identifiera politiska hinder och utarbeta förslag till lösningar.

1.11

För odlingen formulerar kommittén krav när det gäller konkurrensen om arealen med livsmedelsväxter, energi och miljöbalans samt natur-, miljö- och landskapsskydd. EESK föreslår ett ackrediteringssystem med uppgift om produktursprung och tillverkningssätt.

1.12

I fråga om den internationella dimensionen betonas i yttrandet EU:s möjligheter när det gäller export av teknik. För den internationella handeln med bioenergikällor begär emellertid EESK normering genom WTO-bestämmelser. Dessa måste i synnerhet omfatta normer för självbestämmande i fråga om livsmedel samt miljömässiga och sociala normer.

1.13

Kommittén kommer att behandla gemenskapens handlingsplan för biomassa i ett särskilt yttrande.

2.1

EU-politikens mål: I återlanseringen av Lissabonstrategin och hållbarhetskriterierna saknas framtidsinriktade impulser på följande viktiga övergripande områden:

I detta initiativyttrande skall viktiga riktpunkter ställas upp ur det europeiska civila samhällets perspektiv.

2.2

Definition: Förnybara råvaror definieras som produkter från lantbruk, skogsbruk och fiskerisektorn som används på annat sätt än som livsmedel eller foder. Hit hör alltså allt som uppstår genom fotosyntes och de livsprocesser som följer på denna. Förnybara råvaror är lagrad solenergi. Utnyttjandet av biomassa kan i detta sammanhang utmynna i material eller energi.

2.3

Historia: Produktion av förnybara råvaror hör till lantbrukets huvuduppgifter, vid sidan av livsmedels- och foderproduktionen. Denna lantbruksproduktion började trängas undan i och med den industriella revolutionen. Det var först i mitten av 1900-talet som de petrokemiska produkterna i större utsträckning ersatte produkter baserade på biomassa. På grundval av gamla kunskaper understödda av ny teknik och kreativ vetenskap har man i dag utvecklat många nya användningsmöjligheter på områdena energi, läkemedel, kemi, byggnadsindustri och transporter.

2.4

De globala ramarna för resurspolitiken: EU:s ekonomier är extremt beroende av global import av energi- och råvarukällor. Den ökande konsumtionen och beroendet av fossila råvaror som olja och naturgas men även kol har nästan nått den yttersta gränsen och har många negativa följder.

2.4.1

Brist på innovativ utveckling och investeringar i råvaruväxling i industriländerna är resultatet av ensidig politisk inriktning. Vid sidan av de ökade miljöskadorna och den globala klimatförändringen är också utrikes- och säkerhetspolitiska risker dramatiska följder av beroendet av fossila råvaror.

2.4.2

Följderna av den globala klimatförändringen, energiprisökningar och bristen på effektiva alternativ är andra aspekter av den olyckliga utveckling som bland annat ligger bakom fattigdomen i utvecklingsländerna.

2.4.3

Klimatförändringens dramatik, de globala svårigheterna med att genomföra Kyoto-protokollet och de höga förväntningarna och begränsade resultaten av konferensen om klimatskyddet i Montreal har varit föremål för intensiv behandling i olika dokument från EESK. Från alla håll ställs dagligen krav på europeiska och internationella förslag till lösningar.

2.5

Förnybara råvaror är en råvaru- och energikälla som åter växer ständigt. Genom sin positiva miljöbalans kan de minska den negativa påverkan på miljön, i synnerhet CO2-anrikningen. De erbjuder möjligheter till regionala ekonomiska strukturer och förädlingskedjor. De bidrar till skapandet och bevarandet av sysselsättningstillfällen på Europas landsbygd där de kan utgöra motorn i en ny ekonomisk dynamik, liksom i de sektorer av lant- och skogsbruket som ligger före och efter i produktionskedjan. De kan underlätta växelbruk inom lantbruket och på det viset bidra till den biologiska mångfalden. Genom sin innovationspotential erbjuder de många olika användningsområden och ett brett spektrum av material som grundval för kemiska produkter.

2.6

Politiken på nationell nivå inom EU reagerar på förändringarna i råvaruläget

Åtskilliga europeiska länder har en lagstiftning om inmatning av el från förnybara energikällor. Enligt olika tekniska och ekonomiska kriterier fastställs ett högre inmatningspris för sådan el. Resultatet av detta är en omfattande produktion och marknadsintroduktion av ny teknik, sänkta kostnader tack vare stora erfarenheter av verksamheten och finslipad teknik. Men som framgår av bl.a. kommissionens meddelanden KOM(2005) 627 och 628 finns i många europeiska länder nu ett kraftigt behov av åtgärder för att stimulera utveckling och marknadsintroduktion.

2.7

Politiken på global nivå: Förnybara råvaror spelar en allt mer framträdande roll i olika kulturer och länder, i synnerhet på landsbygden. Bland de politiska och ekonomiska initiativen kan nämnas etanolprogrammet i Brasilien och försök med jatropha-frön (oljeväxt) i de torra områdena i Indien och Afrika. Det finns emellertid också mycket tveksamma utvecklingstendenser t.ex. i Sydostasien och Sydamerika där skogsområden avverkas för att utnyttja den ökade efterfrågan på olja till drivmedel. Miljön påverkas mycket negativt av detta. USA planerar en energipolitisk nyorientering, något som efterfrågats länge. År 2030 skall 20 % av bränslet och 25 % av alla kemikalier produceras av biomassa. Presidenten och kongressen i USA är i färd med att göra biomassan till en hörnsten i den amerikanska ekonomin med hjälp av lagen om energiförsörjningstrygghet.

2.8

Förnybara råvaror i EU:s verksamhet: Inom kommissionen sysslar olika generaldirektorat med frågan från olika utgångspunkter. Detta gäller främst GD Jordbruk och GD Energi och transport, men även generaldirektoraten för näringsliv, utbildning och kultur, forskning, regionalpolitik, handel, konkurrens samt skatter och tullar. Europeiska miljöbyrån i Köpenhamn lämnar också väsentliga bidrag.

2.8.1

EU-initiativ för utvecklingen inom området förnybara råvaror:

Senast offentliggjorde kommissionen den 7 december 2005 följande dokument:

Beslutsprocessen pågår i EU-institutionerna i följande frågor: