9.12.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 313/1

1–7

8–11

12–19

20–28

29–32

33–39

1.

Enligt artikel 280 i fördraget skall medlemsstaterna samordna sina åtgärder för att skydda gemenskapens ekonomiska intressen mot bedrägerier. De skall för detta ändamål tillsammans med kommissionen organisera ett nära och regelbundet samarbete mellan de behöriga myndigheterna. Det administrativa samarbetet består av anmälan av oegentligheter, administrativa utredningar, kontroller och inspektioner på plats, informationsutbyte, indragning av förmåner som erhållits på ett otillbörligt sätt och administrativa sanktioner.

2.

Med grund i artikel 280 och andra bestämmelser i fördraget finns en gemensam uppsättning rättsliga regler som skall tillämpas på samtliga områden. Merparten av gemenskapens lagstiftning för bedrägeribekämpning består dock av de talrika och mer eller mindre detaljerade bestämmelserna inom gemenskapens berörda politikområden.

3.

Det föreliggande lagstiftningsförslaget syftar till att stärka kommissionens roll som samordnare av medlemsstaternas verksamhet för att bekämpa bedrägeri och annan olaglig verksamhet som riktas mot gemenskapens intressen. Enligt kommissionens motivering är det befintliga regelverket för administrativt samarbete ofullständigt när det gäller att ge kommissionen en aktiv roll för att stödja och samordna medlemsstaternas verksamhet. Detta gäller särskilt för gränsöverskridande momsbedrägerier och för penningtvätt i samband med EG-bedrägerier.

4.

Förslaget innebär ett brett samarbete, både mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter och mellan dessa myndigheter och kommissionen (som verkar genom Europeiska byrån för bedrägeribekämpning, OLAF (2)) för insamling och utbyte av information om oegentliga transaktioner vilka är av ”särskild relevans för gemenskapen”.

5.

”Särskild relevans för gemenskapen” definieras utifrån två kriterier:

6.

Den föreslagna förordningen är avsedd att tillämpas på alla gemenskapens inkomst- och utgiftsområden, om det inte i annan gemenskapslagstiftning finns bestämmelser om mer specifikt samarbete eller bredare tillgång till information från kommissionen.

7.

Revisionsrätten har granskat kommissionens förslag mot bakgrund av sitt revisionsarbete på detta område och därvid även tagit hänsyn till de bestämmelser om bättre lagstiftning och de riktlinjer för kvaliteten på utarbetande av gemenskapslagstiftning som fastställts gemensamt av Europaparlamentet, rådet och kommissionen (3).

8.

Europaparlamentet, rådet och kommissionen har kommit överens (4) om att uppdatera gemenskapslagstiftningen, minska dess volym och starkt förenkla den. Trots denna målsättning innehåller kommissionens förslag inte någon åtgärd för att förenkla eller ändra den befintliga lagstiftningen. Ytterligare en förordning skall alltså gälla parallellt med den övergripande och sektorspecifika lagstiftning mot bedrägerier som redan gäller.

9.

Kommissionen har åtagit sig (5) att i sina lagstiftningsförslag ta vederbörlig hänsyn till dessas ekonomiska och administrativa konsekvenser, särskilt för unionen och medlemsstaterna. I förslaget till den nya förordningen ges dock ingen information om ekonomiska och administrativa konsekvenser för medlemsstaterna.

10.

I förslaget införs en bredare definition av begreppet ”oegentligheter som riktar sig mot gemenskapens ekonomiska intressen”. Dess omfattning har utvidgats till att gälla

Dessa områden täcks inte av den allmänna definition av oegentligheter som fastställs i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (6). Om två olika lydande definitioner av begreppet ”oegentligheter” gäller parallellt i hela lagstiftningen mot bedrägerier uppstår en risk för förväxling och oklart rättsläge.

11.

Oklarheten förstärks ytterligare av det faktum att den befintliga gemenskapslagstiftningen inte innehåller någon definition av begreppet ”gemenskapens ekonomiska intressen” (7). I den nya förordning som föreslås av kommissionen finns inte heller någon sådan definition.

12.

Den granskning som revisionsrätten nyligen gjorde av förvaltningen av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (8) bekräftade att det finns ett behov av effektivare samarbete med medlemsstaterna, både på områden med direkt förvaltning och när förvaltningen av gemenskapsmedel delas med medlemsstaterna. Problemen i det befintliga samarbetet är i stor utsträckning kopplade till brister i effektiviteten, både i medlemsstaterna och inom kommissionen.

13.

I det speciella fall som gäller förfarandet för ömsesidigt bistånd på tull- och jordbruksområdet (9) konstaterades att uppföljningen inte har varit systematisk, att OLAF inte har fastställt normer för en kontinuerlig och konsekvent övervakning av framsteg inom ramen för förfarandena för ömsesidigt bistånd som begärs från medlemsstaterna och att resultaten av de vidtagna åtgärderna är svåröverskådliga (10).

14.

I särskild rapport nr 3/2004 om återvinning av felaktiga utbetalningar inom den gemensamma jordbrukspolitiken (11) drog revisionsrätten slutsatsen att kommissionens databas över oegentligheter som rapporterats av medlemsstaterna (12) inte kan anses vara tillförlitlig, fullständig och korrekt.

15.

Vid granskningen 2001 av tillämpningen av den relevanta förordningen (13) vad gäller strukturpolitik konstaterade revisionsrätten (14) att det fanns brister på alla nivåer, vilket ledde till att de rapporterade uppgifterna om oegentligheter var ofullständiga, otillförlitliga, missledande och föråldrade.

16.

Bristerna berodde bland annat på svårigheter med att definiera de oegentligheter som skall raporteras på ett enhetligt sätt i alla medlemsstater. Revisionsrätten konstaterade också att informationen ofta inte fanns tillgänglig förrän efter kraftiga förseningar och att den inte följdes upp ordentligt av kommissionen.

17.

De nya förfaranden som införs i förslaget skulle innebära en ökad arbetsbörda, både för de administrativa myndigheterna i medlemsstaterna och för kommissionen, eftersom de befintliga rapporteringskraven enligt övrig gemenskapslagstiftning varken avskaffas eller effektiviseras. I praktiken skulle det därför bli svårt att koncentrera insatserna och resurserna och förhindra att kommissionens avdelningar översvämmas av information och förfrågningar om fall av mindre betydelse, vilket är kommissionens uttalade avsikt (15).

18.

Dessutom ökar risken för tolkningssvårigheter och problem med harmoniserad tillämpning mellan medlemsstaterna om de nya föreslagna reglerna skall gälla parallellt med sektorspecifika förordningar. Det uppstår inkonsekvenser när det gäller kriterier, tidsfrister och tröskelvärden för rapportering (16).

19.

Ytterligare en komplikation uppstår på grund av att de föreslagna rapporteringskraven också skulle omfatta fall där oegentligheter inte ännu har ägt rum, utan där information finns tillgänglig om att oegentligheter eventuellt planeras (17). Det är tveksamt om ett sådant krav är realistiskt.

20.

I årsrapporten för 2001 (18) riktade revisionsrätten uppmärksamhet mot de ökande problemen med karusellbedrägerier och mot behovet av att ta itu med detta problem genom ökat administrativt samarbete för att skydda momsinkomster (19).

21.

Den 1 januari 2004 trädde rådets förordning (EG) nr 1798/2003 om administrativt samarbete i fråga om mervärdeskatt (20) i kraft. Syftet med den är att stärka samarbetet mellan medlemsstaternas skattemyndigheter för att bekämpa momsbedrägerier. Genom förordning (EG) nr 1798/2003 fastställdes slutligen en enda rättslig ram. Innan förordningen trädde i kraft gällde två separata rättsliga instrument för momssamarbete parallellt, vilket försvårade ett effektivt samarbete mellan skatteadministrationer.

22.

Enligt kommissionen har de medlemsstater som redan har genomfört de särskilda åtgärderna för upptäckt och kontroll för att bemöta karusellbedrägeri varit framgångsrika (21).

23.

Revisionsrätten konstaterar att bestämmelserna i förslaget till förordning i stor utsträckning liknar eller är identiska med dem som redan finns i förordning (EG) nr 1798/2003, särskilt när det gäller utbyte av information och regler för administrativa utredningar (22).

24.

Förslaget medför dock en ändrad roll för kommissionen (inklusive OLAF). Enligt förordning 1798/2003 är kommissionens huvuduppgift att tillsammans med medlemsstaterna undersöka och utvärdera hur systemet för administrativt samarbete fungerar och hur det kan bli mer effektivt.

25.

Enligt det nya förslaget skall OLAF systematiskt vara inblandat i samordningen av enskilda bedrägeribekämpningsinsatser och kan även komma att spela en central roll i sådana insatser genom att samla och analysera relevanta uppgifter och genom möjligheten att begära att medlemsstaterna sörjer för särskild övervakning eller genomför administrativa utredningar.

26.

Revisionsrätten vill uppmärksamma rekommendationen i sin särskilda rapport nr 1/2005 (23) om att OLAF:s verksamhet bör fokuseras på utredningsarbetet. Rollen som samordnare av medlemsstaternas verksamhet för att bekämpa gränsöverskridande momsbedrägerier, som tilldelas OLAF enligt förslaget till förordning, kan komma att minska OLAF:s möjlighet att utföra sin primära uppgift effektivt.

27.

Dessutom skulle det uppstå praktiska svårigheter eftersom det nya förslaget, till skillnad från förordning (EG) nr 1798/2003, inte föreskriver direkt kontakt och samordning med skatteinspektörer eller personal vid bedrägeribekämpningsenheter. Det föreslås att information endast skall kanaliseras genom respektive centrala kontaktkontor och andra skatteutredningsmyndigheter. Detta medför en allvarlig risk för att samordningen av verksamheter blir långsammare och mindre flexibel.

28.

Kommentarerna i punkterna 17–19 i detta yttrande gäller även det administrativa samarbetet på momsområdet.

29.

Enligt rådets beslut 2000/642/RIF (24) har medlemsstaterna inrättat ”finansunderrättelseenheter”. Dessa finansunderrättelseenheter har i uppgift att samla in och analysera information i syfte att fastställa samband mellan misstänkta finansiella transaktioner och bakomliggande kriminell verksamhet för att bekämpa penningtvätt.

30.

Kommissionen föreslår att finansunderrättelseenheterna skall inkluderas bland de behöriga myndigheter som skall samarbeta enligt förslaget till förordning om ömsesidigt administrativt bistånd för att skydda gemenskapens ekonomiska intressen. Kommissionen kommer därmed att kunna begära deras bistånd och be dem att överföra all information av betydelse för att oegentligheter skall upptäckas och förhindras.

31.

Revisionsrätten vill uppmärksamma det faktum att den nuvarande skrivningen i beslut 2000/642/RIF inte fastställer kommissionens roll gentemot finansunderrättelseenheterna. Några av bestämmelserna (25) i beslutet skulle till och med kunna tolkas som att kommissionens avdelningar utesluts från att ha någon som helst tillgång till information som har samlats in och kommunicerats genom finansunderrättelseenheterna. I överensstämmelse med punkt 19 i riktlinjerna för gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet (26) bör därför situationen klargöras.

32.

Kommentarerna i punkterna 17–19 i detta yttrande gäller även det administrativa samarbetet för att bekämpa penningtvätt.

33.

Revisionsrätten instämmer i kommissionens analys, det vill säga att det behövs ett effektivare samarbete mellan medlemsstaterna och mellan medlemsstaterna och kommissionen för att skydda gemenskapens ekonomiska intressen mot bedrägerier och annan olaglig verksamhet.

34.

Den befintliga rättsliga ramen för bekämpning av bedrägeri och oegentligheter är komplicerad och, vilket revisionsrättens granskningar har visat, svår att genomföra. Förslaget till ny förordning gör den ännu mer komplicerad, särskilt när det gäller definitioner och rapporteringskriterier.

35.

Dessutom strider förslaget om att införa ytterligare ett rättsligt instrument mot den målsättning som Europaparlamentet, rådet och kommissionen har kommit överens om (27), nämligen att uppdatera lagstiftningen, minska dess volym och att starkt förenkla den.

36.

Revisionsrätten föreslår att kommissionen bemödar sig om att lägga fram ett förslag till förenkling och konsolidering av gemenskapens lagstiftning om bedrägeribekämpning i syfte att undvika överlappande eller motstridiga bestämmelser. Befintliga brister i samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaterna skulle kunna rättas till inom ramen för en sådan omarbetning.

37.

Revisionsrätten påminner om sin rekommendation om att OLAF:s verksamhet bör fokuseras på utredningsarbetet. En utvidgning av OLAF:s roll i samordningen av medlemsstaternas bedrägeribekämpande verksamhet kan vara oförenlig med denna målsättning.

38.

Begreppet ”gemenskapens ekonomiska intressen”, som är centralt för all lagstiftning om bedrägeribekämpning, bör ges en tydlig definition. En enda definition av ”oegentligheter” bör användas i all lagstiftning om bedrägeribekämpning.

39.

När det gäller samarbete på momsområdet upprepar revisionsrätten sin rekommendation (28) om att kommissionen bör koncentrera sig på sin skyldighet att identifiera brister i de nationella systemen för bedrägeribekämpning och föreslå de berörda medlemsstaterna lämpliga åtgärder för att avhjälpa dessa.

9.12.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 313/6

1.

Generellt sett välkomnar revisionsrätten förslaget. Revisionsrätten vill dock kommentera en aspekt, nämligen tröskelvärdet för ”utjämningsmekanismen” (artikel 5.3 i förslaget till ändring av förordning).

2.

Tröskelvärdet fastställs genom kommissionens uppskattningar som grundas på olika scenarier för gemenskapens externa utlåning. Europeiska investeringsbankens (EIB) mandat för den externa utlåningen i budgetplanen för 2007–2013 har ännu inte fastställts. När det saknas tillförlitliga uppgifter eller prognoser skall enligt de nuvarande bestämmelserna inbetalningssatsen höjas om fondens tillgångar efter fullgörande av garantiåtaganden på grund av betalningsunderlåtelse understiger 75 % av målbeloppet. Denna bestämmelse skall ersättas genom införandet av en ”utjämningsmekanism”. Det nya förfarandet för avsättningar av medel till fonden baseras på beräkningar i efterhand, vilket innebär att avsättningarna görs med en tidsförskjutning. Revisionsrätten anser att kommissionen bör överväga att införa en varningsmekanism som informerar budgetmyndigheten om fondens nettotillgångar understiger 75 % av målbeloppet till följd av att garantiförpliktelserna har ökat och/eller infriats. Härigenom skulle budgetmyndigheten i ett tidigt skede informeras om negativa förändringar och inte först när det krävs extraordinära åtgärder för att fylla på fonden (till exempel när fondens tillgångar understiger 50 % av målbeloppet).