—

vid sitt sammanträde i Bamako (Mali) den 18–21 april 2005,

—

med beaktande av artikel 26 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna,

—

med beaktande av artikel 25.1 i Cotonou-avtalet,

—

med beaktande av konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW), vilken antogs av FN:s generalförsamling 1979,

—

med beaktande av ILO:s konvention nr 138 (1973) om minimiålder för tillträde till arbete,

—

med beaktande av FN:s konvention om barnets rättigheter, vilken antogs av FN:s generalförsamling genom resolution 44/25 av den 20 november 1989 då undertecknande och ratificering av den samt anslutning till den inleddes,

—

med beaktande av stadgan om afrikanska barns rättigheter och välbefinnande från 1990,

—

med beaktande av Förenta nationernas världskonferens om hållbar utveckling för små östater som är utvecklingsländer och om Barbadoshandlingsplanen från maj 1994,

—

med beaktande av den internationella konferensen om befolkning och utveckling (ICPD) som hölls i Kairo 1994 och den fjärde världskonferensen om kvinnor (FWCM) som hölls i Peking 1995,

—

med beaktande av världstoppmötet om barn som hölls i Jomtien 1990, FN:s toppmöte om världens sociala utveckling 1995 och det utbildningsforum som hölls i Dakar (Senegal) 2000,

—

med beaktande av millenniedeklarationen som antogs av världens ledare vid millennietoppmötet 2000 (2),

—

med beaktande av kommissionens och rådets gemensamma förklaring om utvecklingspolitiken av den 10 november 2000,

—

med beaktande av FN:s generalförsamlings särskilda session om barn som hölls i New York 2001,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution om grundskoleutbildning i utvecklingsländerna som antogs den 6 september 2001 i samband med FN:s generalförsamlings särskilda session om barn som hölls i september 2001 (3),

—

med beaktande av den internationella konferensen om finansiering av utveckling som hölls i Monterrey i mars 2002,

—

med beaktande av Europaparlamentets betänkande om grundutbildning i utvecklingsländerna inom ramen för FN:s generalförsamlings särskilda session om barn som hölls i maj 2002 (A5-0278/2001),

—

med beaktande av världstoppmötet om hållbar utveckling som hölls i Johannesburg i september 2002,

—

med beaktande av kommissionens meddelande om utbildningens betydelse för fattigdomsbekämpningen i utvecklingsländerna (KOM(2002)0116 – C5-0333/2002 (4)),

—

med beaktande av rådets resolution av den 30 maj 2002 om bistånd till utbildning,

—

med beaktande av Europaparlamentets betänkande om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om utbildningens betydelse för fattigdomsbekämpningen i utvecklingsländerna (A5-0126/2003),

—

med beaktande av FN:s utvecklingsprograms rapport om millennieutvecklingsmålen: framsteg, motgångar och utmaningar från 2003, och rapporterna om mänsklig utveckling från 2003 och 2004,

—

med beaktande av den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingens resolution om barns, särskilt barnsoldaters, rättigheter (AVS-EG/3587/03),

—

med beaktande av årsrapporten 2004 om utvecklingspolitiken och gemenskapens bistånd till tredjeland från oktober 2004,

—

med beaktande av den globala övervakningsrapporten från 2004 – politik och åtgärder för att uppnå millenniemålen och resultaten av dessa (mars 2004),

—

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 806/2004 om främjande av jämställdhet mellan könen i utvecklingssamarbetet (5),

—

med beaktande av rapporten från FN:s generalsekreterare den 27 augusti 2004 om FN:s genomförande av FN:s millenniedeklaration,

—

med beaktande av kommissionens rapport från november 2004 om millenniemålen 2000–2004,

—

med beaktande av Unicefs rapporter om situationen för världens barn (2004 och 2005),

—

med beaktande av de tre rapporterna från FN:s befolkningsfond: Befolkningsrapporten 2004 – tio år efter den internationella konferensen om befolkning och utveckling i Kairo: befolkning, reproduktiv hälsa och globala ansträngningar för att bekämpa fattigdomen, Den internationella konferensen om befolkning och utveckling i Kairo den 5–13 september 1994 och Investera i människor – den internationella konferensen om befolkning och utveckling – 1994/2004 (ICPD+10),

—

med beaktande av den förklaring som gjordes i Mauritius i januari 2005, i synnerhet bestämmelserna om sårbarheten och särarten avseende små östater som är utvecklingsländer,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sociala frågor och miljö (AVS-EG/3752), och av följande skäl:

A.

I artikel 26 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och princip 7 i konventionen om barnets rättigheter betraktas utbildning som en grundläggande mänsklig rättighet. Utbildningen är därmed en allmän och odelbar rättighet som inte lämnar utrymme för någon form av diskriminering på grund av kön, funktionshinder, ras eller etniskt ursprung eller på grund av religion eller kultur.

B.

Millenniedeklarationen antogs av världens ledare vid FN:s millennietoppmöte 2000, och i den fastställs en rad tydliga och mätbara utvecklingsmål med särskilda tidsfrister.

C.

Målen i millenniedeklarationen (mål 2) inkluderar allmän grundskoleutbildning. Målet är att alla världens barn senast 2015 skall få fullständig grundskoleutbildning.

D.

Målen i millenniedeklarationen (mål 3) inkluderar främjande av jämställdhet mellan könen samt kvinnors självständighet. Målet är att ojämlikhet mellan könen skall avskaffas i grundskole- och gymnasieutbildningen, helst till 2005, och på alla utbildningsnivåer senast i slutet av 2015.

E.

I konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) anges i artikel 10 att de länder som undertecknat den måste vidta lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor så att de garanteras samma rättigheter inom utbildningsområdet som män.

F.

I stadgan om afrikanska barns rättigheter och välbefinnande från 1990 fastställdes att alla stater fullt ut skulle införa rätt till utbildning, med särskild tyngdpunkt på kostnadsfri och obligatorisk grundläggande utbildning.

G.

I Pekingdeklarationen och åtgärdsplattformen (1995) påpekas behovet av att främja hållbar utveckling som sätter människorna i centrum, inklusive hållbar ekonomisk utveckling genom följande åtgärder, som är inriktade på flickors och kvinnors behov: grundläggande utbildning, livslångt lärande, läs- och skrivkunnighet och yrkesutbildning samt hälsovård.

H.

Europaparlamentet och rådet har genom förordning (EG) nr 806/2004 (21 april 2004) åtagit sig att finansiera särskilda åtgärder som rör tillgång till resurser och tjänster för kvinnor, särskilt på områdena utbildning och yrkesutbildning, hälsovård, ekonomisk och social verksamhet, arbetstillfällen och infrastruktur samt deltagande i allt politiskt beslutsfattande.

I.

Vid FN:s konferens om befolkning och utveckling (ICPD) i Kairo (5-13 september 1994) antogs en förklaring om att utbildning är ett av de viktigaste sätten att ge kvinnor de kunskaper och färdigheter samt det självförtroende som de behöver för att kunna delta i utvecklingen.

J.

Det råder ett nära samband mellan frågor som tillträde till utbildning, hälsovård, livsmedel, dricksvatten och sysselsättning, och för att millenniemålen om allmän grundskoleutbildning skall kunna nås måste man vidta åtgärder i samband med alla dessa mångsidiga aspekter på mänsklig utveckling.

K.

I ILO:s konvention nr 138 från 1973 om minimiålder för tillträde till arbete anges att denna ålder inte skall vara lägre än åldern för avslutande av obligatorisk skolgång och i varje fall inte lägre än 15 år.

L.

Utvecklingen av den globala utbildningen är en av de effektivaste strategierna för att hjälpa människor att ta sig ur fattigdomscykeln. Den är en nyckelfaktor för hållbar mänsklig utveckling och insatserna för att uppnå de mål för den mänskliga utvecklingen som överenskommits internationellt för 2015.

M.

I kommissionens och rådets gemensamma förklaring från november 2000 understryks behovet av ett världsomspännande åtagande för allmän grundskoleutbildning. Utbildningen betecknas som ett prioriterat område inom utvecklingen.

N.

121 miljoner barn har aldrig gått i skolan, varav 65 miljoner är flickor. Flickor avbryter också skolgången oftare.

O.

Många funktionshinder syns inte, såsom tal- och inlärningssvårigheter samt fysiska, genetiskt betingade (medfödda) störningar och störningar som avser sinnesorganen och känslolivet. Det finns också barn som lider av hiv/aids och andra funktionsnedsättande sjukdomar.

P.

Det stora flertalet av de svårt skuldsatta utvecklingsländer som måste följa strukturanpassningsprogram har inget utrymme i sina budgetar för ökade sociala utgifter.

Q.

Utbildning och yrkesutbildning för flickor och kvinnor har avgörande betydelse i bekämpningen av fattigdom och sjukdomar. Den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingen stöder därför det internationella samfundets politiska åtagande att öka finansieringen till utbildning och yrkesutbildning i sitt utvecklingssamarbete.

R.

De insatser som gjorts på utbildningsområdet undermineras allvarligt av hiv/aids-epidemin som uppskattningsvis kommer att döda ungefär 10 procent av de kvinnliga och manliga lärarna inom grundskoleutbildningen i de mest drabbade länderna under de närmaste fem åren. Det förutspås att mer än 20 procent av barnen i skolålder kommer att bli föräldralösa på grund av aids.

S.

Av de barn i världen som inte går i skola lider 40 miljoner av något slags funktionshinder och i utvecklingsländerna går mindre än 5 procent av de funktionshindrade barnen i skolan och endast 5 procent av dessa går ut grundskolan. Funktionshindrade flickor och kvinnor diskrimineras i ännu högre grad än pojkar och män i skolan och när de söker arbete.

T.

Sexualundervisning och sexualupplysning samt tillgång till reproduktiv hälsovård är de bästa garantierna för att förebygga hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar.

U.

De kulturella traditionerna är i många utvecklingsländer djupt rotade i ett patriarkaliskt system och tilldelar därför kvinnorna en underordnad social roll.

V.

Kvinnor har en nyckelroll i den ekonomiska och sociala utvecklingen. Investeringar i utbildning för flickor och kvinnor måste utgöra en väsentlig del av utvecklingsplanerna och strategierna för fattigdomsbekämpning i utvecklingsländerna.

W.

Skuldbördan och den globala bristen på ekonomisk jämlikhet har gjort att många regeringar inte har de nödvändiga resurserna för att ge alla barn utbildning. Program för strukturell anpassning har tvingat regeringar att göra nedskärningar inom den offentliga sektorn, vilket har fått särskilt negativa konsekvenser för flickor.

X.

Med tanke på utvecklingsländernas begränsade förmåga är det viktigt att utarbeta realistiska tidtabeller för de nationella planerna för deltagande i utbildning.

Y.

Barnarbete gör att många barn inte går i skolan.

Z.

Eftersom grundskoleutbildning är en grundläggande mänsklig rättighet måste sådan utbildning vara kostnadsfri och obligatorisk, och utbildningskostnaderna måste därför betalas av staten.

AA.

Våld mot flickor i skolan eller på vägen till och från skolan bidrar i hög grad till att andelen flickor som anmäls till skolundervisning och fullbordar sin skolgång är lägre.

AB.

Fast Track-initiativet om utbildning för alla och kommissionens förklaring att den i princip stöder initiativet välkomnas.

AC.

De små östaterna som är utvecklingsländer i AVS-länderna har gjort betydliga framsteg, både när det gäller allmän grundskoleutbildning och jämställdhet mellan könen, trots deras sårbarhet och särart.

AD.

Det är mycket beklagansvärt att det inte har gjorts några som helst framsteg sedan konferensen i Dakar och att det saknas intresse för att samordna de internationella insatserna för att möta utbildningskrisen.

AE.

År 2003 uppgick kommissionens anslag till utbildning i de länder som omfattas av DAC till 6,24 procent av den totala budgeten för medel som avsatts till utvecklingsbistånd (Europeiska gemenskapernas allmänna budget och Europeiska utvecklingsfonden). Anslaget till grundläggande utbildning uppgick till endast 2,4 procent.

AF.

Kommissionens budget för grundskoleutbildning lider av bristande samordning med nationella åtgärder med AVS-länderna, och denna situation kräver en översyn.

AG.

Utbildning för flickor har ännu inte gjorts till en central fråga i samband med finansieringen av stödberättigade förslag inom ramen för förordningen om främjande av jämställdhet mellan könen i utvecklingssamarbetet.

AH.

Det internationella samfundets politiska åtaganden för att öka finansieringen av utbildning och yrkesutbildning i utvecklingssamarbetet har inte inneburit några större ökningar av finansieringen av utbildningsprogrammen.

AI.

Ledarna för de mest utvecklade länderna, som möttes i Davos, och ledarna för utvecklingsländerna, som möttes i Porto Alegre, vädjade återigen om avskrivning av utlandsskulderna, helt eller delvis, i synnerhet för de minst utvecklade länderna.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen påminner om att det i millenniemålen, som har erkänts av det internationella samfundet, föreskrevs att allmän grundskoleutbildning och främjande av jämställdhet mellan könen samt självständighet för kvinnor skulle vara allmänna mål för 2015.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen beklagar djupt att det mål som satts upp om jämställdhet mellan könen inom grundskole- och gymnasieutbildningen till 2005 inte kommer att uppnås av de flesta länder.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen anser att frågan om skuldavskrivning och minskade budgetanslag till militären delvis är utslagsgivande för om myndigheterna i utvecklingsländerna skall kunna bekosta grundläggande sociala tjänster för att uppnå millenniemålen.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen konstaterar med oro att det mål som fastställts om allmän grundskoleutbildning till 2015 kommer att bli mycket svårt att uppnå med tanke på att 121 miljoner flickor och pojkar för närvarande inte har tillgång till någon undervisning alls.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen är fast övertygad om att millenniemålen, särskilt mål 2 och 3, är de nationella regeringarnas och de internationella givarnas ansvar, och vädjar starkt till dem att förena sina krafter för att nå dessa mål.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen erinrar om att 65 miljoner flickor fortfarande inte går i skolan. Församlingen betonar att det är viktigt att regeringar, hjälporganisationer och internationella institutioner vidtar praktiska åtgärder för att ändra deras situation.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen efterlyser en fullständig utvärdering av hur den nuvarande politiken för liberaliserad handel i AVS-länderna påverkar fattigdomen i allmänhet och utbildningen i synnerhet samt ber att resultaten av denna utvärdering skall användas för att utarbeta klara riktlinjer för utvecklingssamarbetet, i synnerhet inom ramen för förhandlingarna om agendan för de ekonomiska partnerskapen.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen begär att särskild uppmärksamhet ägnas åt grundskoleutbildning för flickor, genom antagandet av en sektorsövergripande politik för att främja utbildningen för flickor, eftersom flickor möter större hinder och barriärer än pojkar (i form av kulturella faktorer som tidigt giftermål, diskriminering, samhälls- och familjeroller, o.s.v.) när det gäller att börja, gå kvar i och avsluta skolan.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser dessutom att en investering i flickors utbildning är den effektivaste utvecklingsstrategin, eftersom utbildade flickor bildar familjer som är mindre och friskare, vilket leder till ökad produktivitet och minskad fattigdom.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker vikten av flickors och kvinnors utbildning för att deras hälsa skall förbättras. I detta inbegrips till exempel sexuell och reproduktiv hälsa, förebyggande av sexuellt överförbara sjukdomar som hiv/aids och sjukdomar som hänger samman med vattenförsörjning och hygieniska förhållanden, till exempel tuberkulos, malaria, kolera och diarré.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att information om befintliga utbildnings- och yrkesutbildningsprogram är en nyckelfaktor för att programmen skall kunna genomföras framgångsrikt. Kommissionen uppmanas att vidta alla åtgärder för att se till att kvinnor och flickor får adekvat information, eftersom utbildning kan hjälpa dem att skydda sig själva mot alla former av utnyttjande.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen begär att man genom tillräckligt stöd till nationell utbildningspolitik skall ge alla barn, särskilt flickor, möjlighet att gå kvar i skolan och avsluta sin obligatoriska utbildning, för att se till att de går kvar i skolan tills de har nått minimiåldern för anställning enligt ILO:s konvention nr 138. Sådan nationell utbildningspolitik bör även inkludera lösningar för barn som har avbrutit skolgången.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar kommissionen att i landsstrategidokumenten för AVS-länderna särskilt nämna det andra och tredje millennieutvecklingsmålet samt behovet att flickor får grundskoleutbildning.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar de AVS-länder som ännu inte drar nytta av Världsbankens Fast Track-initiativ att ta initiativ till planer för utbildning för alla (Education for All).

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen begär att skolorna skall vara anpassade till flickor och ligga närmare deras bostäder, samt ges tillräckliga budgetanslag för att man skall kunna lösa de praktiska svårigheter som kan hindra framför allt flickor att gå i skola, såsom dåliga vägar, bristfälliga kommunikationer och avsaknad av sanitetsutrymmen i skolfastigheterna. För att uppnå detta bör samhället delta och hjälpa till, timplanerna skall vara flexibla, det bör helst finnas kvinnliga lärare och kursplanerna bör också vara anpassade till flickors liv och miljö.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar behovet av att alla utbildningsinstitutioner överför demokratiska värderingar i syfte att uppmuntra till tolerans, aktivt medborgarskap, socialt ansvar och respekt för skillnader mellan könen, etniska grupper och religioner. Eleverna bör få vara med och lägga upp undervisningen och arbetsmetoderna i skolorna.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar behovet av att ge kvinnliga och manliga lärare lämplig utbildning för att aktivt bekämpa alla former av diskriminering på grund av kön, etniskt ursprung eller religion.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-länderna att i sina nationella utbildningsstrategier ta med initiativ till förmån för aktiv rekrytering av flera kvinnliga lärare samt påpekar att kvinnor bland lärarkåren och de övriga anställda kan vara till nytta för att förebygga våld mot flickor i skolan.

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar världens alla regeringar att utan reservationer ratificera och tillämpa konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) samt det tillhörande frivilliga protokollet.

20.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-ländernas regeringar att officiellt erkänna att våld mot flickor i skolan är en avgörande faktor som inverkar negativt på flickors närvaro i skolorna samt deras prestationer.

21.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen påpekar att det behövs system för klagomål i skolorna och att kvinnor bör anställas för att behandla dessa klagomål.

22.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen konstaterar att stora klasser och auktoritär undervisning kan avskräcka flickor från att gå i skola.

23.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-ländernas regeringar att införa och/eller tillämpa nationell lagstiftning för att förbjuda våld mot och diskriminering av flickor i och utanför skolorna, samt att systematiskt övervaka att detta efterlevs. Lämpligt internationellt stöd bör ges vid behov.

24.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen upprepar behovet av att Europeiska unionen ger prioriterat stöd till länder som genomför utbildningsstrategier som inkluderar kostnadsfri och allmän grundskoleutbildning, jämställdhet mellan könen, bred tillgång, hög kvalitet, decentralisering av reformen och särskilt stöd till den mest utsatta delen av befolkningen, bland annat de ekonomiskt svagaste grupperna, funktionshindrade personer och föräldralösa barn.

25.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker kraftigt att grundskoleutbildning, som är en grundläggande mänsklig rättighet, måste vara kostnadsfri och obligatorisk och garanteras av staten, samt att alla utbildningskostnader (anmälan, måltider, transporter, uniformer och materiel) därför måste betalas av staten.

26.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar det internationella samfundet, i synnerhet Bretton Woods-institutionerna och EU, att erkänna att den klassiska metoden att enbart utgå från BNP per capita vid bedömningen av små östater som är utvecklingsländer bör ses över så att man beaktar deras mycket stora sårbarhet när det gäller tillhandahållande av utvecklingsbistånd, minskning av skuldbördan och handelspreferenser, och i synnerhet behovet av en särskild och differentierad behandling inom Världshandelsorganisationen.

27.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att prioritera budgetanslag till förmån för allmän kostnadsfri grundskoleutbildning i de länder där statsmakterna i dagens läge inte kan påta sig kostnadsansvaret för undervisningen.

28.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att skolbespisningen spelar en roll för att förbättra barnens hälsa och inlärningsförmåga och uppmanar AVS-ländernas regeringar att stödja program för att uppnå detta.

29.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-ländernas regeringar att fördela utbildningsresurserna rättvist och på ett sätt som medger insyn, så att balans garanteras mellan skolor på landsbygden och i städerna, mellan privata och offentliga skolor och mellan konfessionella och icke-konfessionella skolor, samt att inrätta särskilda program för barn till föräldrar som dött i aids och barn som blivit föräldralösa på grund av våldsamma konflikter, varvid grundläggande utbildning kombineras med utbildning som anpassas till deras särskilda behov.

30.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-ländernas regeringar att utföra vad de åtagit sig i fråga om utbildning för alla inom ramen för handlingsramen från Dakar, dvs. att ge funktionshindrade personer och deras familjer tillträde till utbildning på lika villkor.

31.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar regeringarna i EU:s medlemsstater samt EU:s institutioner att stödja AVS-länderna genom att verka för en utbildning som också funktionshindrade kan delta i.

32.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU:s institutioner och AVS-ländernas regeringar att i praktiken omsätta de rekommendationer som församlingen gjort i sin resolution om funktionshindrades och äldre personers rättigheter i AVS-länderna (AVS–EG/3313/01).

33.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar AVS-ländernas nationella myndigheter att i sina regeringsprogram inkludera åtgärder för att göra föräldrarna och samhället i stort medvetna om vikten av att flickor och pojkar deltar i utbildning.

34.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker i detta sammanhang vikten av en utbildning av hög kvalitet, där standarden på både undervisningen och läromedlen är god, där skolmiljön är trygg och hälsosam med tillgång till bashälsovård och grundläggande sanitära anläggningar, där det inte förekommer skolaga, mobbning eller diskriminering och där man således kan göra positiva erfarenheter som verkar tilldragande på barnen och deras föräldrar.

35.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att en allmän utbildning på heltid kräver att barnarbete förbjuds och förutsätter ett utbildningssystem som omfattar strategier för att införliva utbildning på heltid för barn som arbetar eller av andra anledningar inte går i skolan. Församlingen uppmanar Europeiska unionen att se till att alla utbildningsprogram som finansieras av unionen innehåller vittomfattande strategier, inklusive social motivering och kurser för att äldre barn skall kunna ta igen det de förlorat.

36.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar kommissionen, AVS-länderna och andra utvecklingsländer samt den privata sektorn att inrätta ett system för att motverka och avskaffa barnarbete, vilket under särskilda omständigheter kan inkludera undervisning på deltid.

37.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar vikten av inslussande stödundervisning för äldre barn, helst som ett led i den vanliga undervisningen, så att barn som för närvarande inte går i skola kan integreras.

38.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU:s medlemsstater att utnyttja sin rösträtt i Internationella valutafondens styrelse för att se till att de villkor som fastställs av Internationella valutafonden vid beviljande av lån inte hindrar AVS-länderna att investera i sociala tjänster, inbegripet utbildningssektorn.

39.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att många flickor och pojkar som är drabbade av krig, väpnade konflikter, fördrivning, torka, hunger, naturkatastrofer och aids måste få särskilt psykologiskt stöd, om möjligt inom utbildningssystemet. Församlingen välkomnar de vädjanden som internationella organisationer gjort i sammanhanget, till exempel UNICEF.

40.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att skolorna kan spela en nyckelroll efter konflikter och att en utslagsgivande faktor i det sammanhanget är att de inte bara kan erbjuda barnen en utbildning av god kvalitet utan också fysiskt skydd, psykiskt stöd och grundläggande tjänster inom områden som hälsovård, vattenförsörjning och hygien.

41.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen påminner om att Europaparlamentet vid budgetförhandlingarna för 2001 och 2002 tillsammans med rådet betonade behovet av att öka gemenskapens utbildningsstöd, och konstaterade att budgetrubrikerna på det regionala området hade omfattat konkreta mål för utbildningsutgifter. För AVS-länderna är det mycket viktigt att dessa mål uppfylls.

42.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen beklagar att kommissionens anslag för 2003 till utbildning i de länder som omfattas av DAC endast uppgick till 2,4 procent av den totala budgeten för medel som avsatts till utvecklingsbistånd, vilket är betydligt lägre än det belopp som Europaparlamentet hade vädjat om och ligger inte i linje med de prioriteringar som Europeiska unionen påkallat inom utvecklingsområdet.

43.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar medlemsstaterna, rådet och kommissionen att samordna sina olika samarbetsåtgärder för utbildningspolitik, och begär att EUF integreras i budgeten och att den tilldelas tillräckligt med resurser för att uppfylla dess mål på utvecklingsområdet.

44.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar medlemsstaterna, rådet och kommissionen att samordna sina olika samarbetsåtgärder, och begär att AVS-länderna i nästa budgetram tilldelas tillräckligt med förutsägbara resurser för att ländernas skall kunna nå sina mål på utvecklingsområdet, särskilt millennieutvecklingsmålen.

45.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen erinrar om att Europaparlamentet i 2005 års budget infört ett riktmärke på 20 procent av de totala årliga åtagandena för yttre bistånd att anslås till åtgärder på området för grundläggande hälsovård och grundläggande utbildning, inbegripet sektorsvist stöd till hälsovårds- och utbildningsministerierna då syftet är att stödja grundläggande hälsovård och grundläggande utbildning.

46.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar kommissionen att göra utbildning för flickor och allmänhetens medvetenhet om hur viktigt detta är till en central fråga vid nästa runda av finansieringsförslag inom ramen för förordningen om främjande av jämställdhet mellan könen i utvecklingssamarbetet.

47.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen vädjar till alla industriländer, särskilt dem inom Europeiska unionen, att avsätta minst 10 procent av det offentliga biståndet till grundläggande utbildning och att uppfylla sina löften om att anslå minst 0,7 procent av BNP till utvecklingsbistånd, och lämna 0,15 procent till de minst utvecklade länderna. Församlingen betonar vikten av att utöka Fast Track-initiativet till fler länder och se till att kraven på finansiering snabbt uppfylls.

48.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU att vidta kraftfulla åtgärder för att bekämpa fattigdom, genom att försöka att nå en enhetlig politik på områdena handel, utvecklingssamarbete, jordbruk och fiskeri, så att de inte direkt eller indirekt ger negativa effekter för utvecklingsländernas ekonomier, i syfte att garantera AVS-ländernas befolkningar en anständig inkomst.

49.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar kommissionen att fastställa riktmärken för att kontrollera gemenskapens utbildningsstöd och det bilaterala utbildningsstödet mot bakgrund av Dakaråtagandena och medlemsstaternas åtaganden att öka sitt stöd till utbildning.

50.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen vädjar till kommissionen att i samband med den pågående översynen av prioriteringarna inom utvecklingspolitiken se till att grundläggande utbildning får en framträdande plats och att jämställdhet mellan könen definitivt fastställs som en övergripande prioritering inom alla sektorer.

51.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att bristen på god vilja hos världens ledare att lösa de strukturella skälen till fattigdom för att fram till 2015 garantera jämställdhet och utbildning för alla lägger allvarliga hinder i vägen för ett förverkligande av millennieutvecklingsmålen.

52.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen vädjar till regeringarna i de mest utvecklade länderna att seriöst överväga förslagen att helt eller delvis avskriva skulderna, särskilt för de minst utvecklade länderna, i synnerhet då detta görs i utbyte mot förbättringar av de nationella utbildningssystemen.

53.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar kommissionens förslag att som villkor för bistånd ur budgeten konsekvent kräva att mottagarlandet har en allmän plan för utbildning för alla. Församlingen uppmanar kommissionen att ge rättsliga garantier för att underbygga budgetstödet, som bygger på granskningar av de offentliga utgifterna, samtidigt som ”principen om egenansvar” och ”principen om lojalt samarbete” alltid respekteras.

54.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen ser positivt på det civila samhällets och de icke-statliga organisationernas roll för att främja utbildning och bekämpa diskriminering av flickor. Församlingen uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och AVS-länderna att stödja dem i deras arbete.

55.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar att man håller på att knyta kontakter mellan lokala myndigheter i EU och AVS-länderna och uppmanar de lokala myndigheterna i AVS-länderna att prioritera stödet till utbildning för flickor.

56.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar, med hänsyn till behovet av att mäta framstegen mot millenniemålen, vikten av tillförlitlig statistik och information om utbildning i allmänhet och särskilt om flickors och kvinnors utbildning. Församlingen stöder FN:s, Världsbankens och vissa icke-statliga organisationers insatser i denna riktning.

57.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar kommissionen att lägga fram en lägesrapport för den gemensamma parlamentariska församlingen ett år efter det att denna resolution har antagits.

58.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till AVS-EG:s ministerråd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens råd, FN:s generalsekreterare och Afrikanska unionen.

—

vid sitt sammanträde i Bamako (Mali) den 18-21 april 2005,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av partnerskapsavtalet mellan AVS-länderna och EG, undertecknat i Cotonou (Benin) den 23 juni 2000 (2), som trädde i kraft den 1 april 2003, och i synnerhet artikel 11, kapitel II, om fredsskapande åtgärder, konfliktförebyggande och konfliktlösning,

—

med beaktande av översynen av Cotonouavtalet och båda sidors insatser för att förbättra och ytterligare klargöra metoderna och mekanismerna för återanpassning efter konflikter,

—

med beaktande av sin resolution om att förebygga och lösa konflikter samt att skapa varaktig fred, antagen i Addis Abeba (Etiopien) den 19 februari 2004,

—

med beaktande av sin resolution om barns, särskilt barnsoldaters, rättigheter, antagen i Rom den 15 oktober 2003,

—

med beaktande av sin resolution om rörelsehindrade och äldre personers rättigheter i AVS-länderna, antagen den 1 november 2001,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 26 oktober 2000 om meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om samarbete med AVS-länder som är inblandade i väpnade konflikter,

—

med beaktande av de resolutioner som antogs av Europaparlamentet den 11 april 2002, den 4 juli 2002 (Angola) och den 15 januari 2004 (Burundi), särskilt om respektive givarkonferenser,

—

med beaktande av Europaparlamentets betänkande (A5–0464/2001) om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet: Att knyta samman katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd – En utvärdering, från december 2001,

—

med beaktande av det nya partnerskapet för Afrikas utveckling (Nepad), vars stiftelseurkund undertecknades i Abuja (Nigeria) i oktober 2001,

—

med beaktande av den banbrytande roll som EU har spelat i utformningen och genomförandet av Kimberleyprocessen gällande konfliktdiamanter och Ottawakonventionen om landminor,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för politiska frågor (AVS-EG/3754/A), och av följande skäl:

A.

Minst 26 av de 79 AVS-länderna, vilket utgör majoriteten av dessa staters befolkning, befinner sig i en efterkrigssituation eller lider fortfarande av följderna av nyligen avslutade väpnade konflikter, och detta är följaktligen en viktig fråga för AVS-gruppen.

B.

Katastrofhjälp och återanpassning är aktuella och viktiga frågor på dessa staters politiska dagordning, och följaktligen även inom ramen för samarbetet mellan AVS-länderna och EU.

C.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen har en erkänt viktig funktion på detta område, eftersom den utgör ett forum och en politisk miljö som ger medlemsländerna en ram för att föra diplomatiska förhandlingar, bidra till att bygga upp förtroendet mellan varandra och nå fredliga lösningar på de eventuella konflikter de har med varandra samt lära av varandras erfarenheter av interna konflikter.

D.

En stat med en nyligen avslutad konflikt är en stat där parterna redan har undertecknat ett fredsavtal och inlett arbetet med att gå från demilitarisering och fredsbevarande till fredsbyggande, från vapenvila till djupgående försoning, full demokratisering och genomförande av rättsstatsprincipen samt från katastrofhjälp och lindring till återanpassning, återuppbyggnad och långsiktig utveckling.

E.

Varje övergång från våld till fred är unik och beror på faktorer såsom våldets karaktär, omfattning och grad, hur splittrat samhället är och maktfördelningen före och efter övergången.

F.

Det är mycket viktigt att snabbt införa ett jämställdhetsperspektiv på konfliktförebyggande, konfliktlösning, fredsbyggande, fredsbevarande insatser, återanpassning och återuppbyggnadsåtgärder samt att se till att särskilda problem för både män och kvinnor beaktas vid operationer på fältet, när så krävs.

G.

Konflikterna i AVS-länderna, och framför allt i Afrika, får en alltmer regional eller internationell dimension där grannländer och tredjeländer är inblandade, och de underblåses ofta av transnationella ekonomiska eller politiska intressen.

H.

Olaglig och otillåten exploatering av vissa AVS-länders naturresurser och andra tillgångar har i allt större utsträckning blivit en av de grundläggande orsakerna till att konflikter bryter ut eller förlängs i dessa länder i allmänhet och i Afrika i synnerhet. Sådana metoder måste därför så snabbt som möjligt stävjas med alla tillgängliga medel för att befästa freden och garantera en god samhällsstyrning.

I.

Det bör betonas att framgångsrik återanpassning efter en konflikt, däribland effektiva strategier för fattigdomslindring och åtgärder inom ramen för den globala fattigdomsbekämpningen, bidrar till den globala kampen mot terrorism genom att garantera en effektiv statlig kontroll, vilket minskar terroristers möjligheter att planera och agera på den berörda statens territorium.

J.

Med tanke på de frågor som för närvarande engagerar den globala allmänna opinionen genom att ökad uppmärksamhet och vikt ägnas åt utvecklingsländernas problem till följd av den nyligen inträffade jordbävningen och tsunamikatastrofen i Indiska oceanen, är det beklagligt att de pågående eller nyligen avslutade konflikterna i några av de drabbade områdena har gjort det ännu svårare att bistå de lidande befolkningarna.

K.

Det bör även betonas att det finns många likartade problem och lösningar i dessa fall, trots att alla nyligen avslutade konflikter måste behandlas enskilt och individuellt, och AVS-ländernas erfarenheter och bästa metoder kan därför tjäna som exempel för andra drabbade medlemsländer.

L.

Det står klart att framgångsrik återanpassning efter en konflikt är en nödvändig förutsättning för att nå effektiva utvecklingsresultat i de drabbade länderna, eftersom det inte kan ske någon utveckling utan fred, ingen fred utan försoning, ingen försoning utan demokrati och ingen demokrati utan rättvisa.

M.

Erfarenheten har visat att många fredsavtal ofta misslyckas när de inte är kopplade till inrättandet av effektiva mekanismer för kontroll och genomförande av freds- och demokratiseringsprogram och regelbunden, öppen och seriös politisk dialog, som, förutom att garantera att skrivna texter verkligen genomförs, även bidrar till att bygga upp ömsesidigt förtroende, befästa en ömsesidig respekt och främja försoning.

N.

Det är absolut nödvändigt att samtidigt både tillhandahålla kortfristig katastrofhjälp och planera långsiktig återanpassning efter en konflikt för att undvika oförutsedda sidoeffekter av katastrofhjälpen, till exempel att lokala produktionssystem försvinner eller överberoende av import.

O.

Behovet av att överbrygga luckorna mellan olika faser av internationellt bistånd i AVS-länderna blir allt tydligare på grund av att de situationer som uppstår efter en konflikt blir alltmer komplicerade när det gäller berörda grupper och territoriella dimensioner. Situationerna förändras också eftersom våldsintensiteten kan variera, såväl tidsmässigt som regionalt, och gränsen mellan stabilitet och förnyat kaos är hårfin.

P.

Världssamfundet får inte svika de förväntningar som föds när givarkonferenser aviseras för att finansiera bistånds-, återanpassnings- och utvecklingsprojekt efter det att en långvarig väpnad konflikt har avslutats.

Q.

Det är nödvändigt att givare, mottagare och genomförande parter ytterligare inriktar sig på strategin för sammanknytning av katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbiståndet.

R.

Att genomföra en effektiv återanpassning efter en konflikt medför större politiska och tekniska risker för givarna, eftersom de mottagande parterna kan vara instabila eller frånvarande.

S.

Återanpassning, försoning och återuppbyggnad är samverkande delar, och det är följaktligen av central vikt att återupprätta regeringens legitimitet. Det får inte endast handla om att återställa den situation som rådde före kriget.

T.

När en stat återhämtar sig efter en konflikt är det samtidigt nödvändigt att arbeta för att förebygga framtida konflikter.

U.

Det är viktigt att understryka vikten av att ge beslutsfattare i de drabbade länderna lämplig bakgrundsinformation om världssamfundets, civila organisationers och Europeiska unionens erfarenheter och bästa metoder.

V.

Om en naturkatastrof inträffar i ett utvecklingsland (jordbävningar, översvämningar, tsunamier, orkaner, svåra stormar o.s.v.) kan situationen efter katastrofen underlätta uppnåendet av ett fredsavtal mellan konfliktparterna. Det är viktigt att betona att fredsavtal som framtvingas av gemensamma tragedier och nödlägen måste upprätthållas och befästas ytterligare, så att inte parterna upplöser dem så snart krisen mildras.

W.

Det humanitära biståndet är mycket viktigt och bör endast tillhandahållas via civila och diplomatiska kanaler. Det är dock viktigt att betona att militär personal kan delta i humanitära biståndsoperationer för att underlätta civila biståndsarbetares arbete, till exempel genom att säkra flygplatser och vägar, reparera broar, röja minor och evakuera offer.

X.

En av de största utmaningarna efter en väpnad konflikt är att återupprätta sunda samhällsstrukturer eftersom de flesta av de sociala strukturerna är förstörda, såsom familjer och lokala och religiösa samfund. Många personer förklaras även försvunna, och länderna ställs ofta inför ett omfattande antal internflyktingar och andra flyktingar på kort och lång sikt.

Y.

Misslyckande att hantera mentala och psykiska problem hos befolkningar som har upplevt massvåld och trauman till följd av konflikter kommer att verka hämmande på insatser för att stärka det sociala kapitalet, främja den mänskliga utvecklingen och minska fattigdomen.

Z.

Återintegrering av före detta stridande från alla väpnade styrkor, såväl män som kvinnor, utgör ett centralt problem för dessa samhällen och är en absolut nödvändig faktor för att stabilisera läget och förhindra att konflikten blossar upp igen eller att gangstervälde, våld eller anarki uppstår.

AA.

Snabbt avväpnande av civilpersoner och all formell eller informell milis är av största vikt för att det skall råda ordning, säkerhet, frihet och stabilitet.

AB.

Det är nödvändigt att ägna särskild omsorg och uppmärksamhet åt barn- och ungdomsgrupper under och efter väpnade konflikter, eftersom många av dem har varit barnsoldater eller fallit offer för våld eller sexuella övergrepp.

AC.

Till följd av väpnade konflikter blir många civilpersoner invalidiserade och faller offer för våld, och många riskerar att skadas eller dödas av antipersonella landminor (truppminor) eller annan odetonerad explosiv materiel.

AD.

I konfliktsituationer blir personer som redan är funktionshindrade och deras familjer ännu mer utsatta, och en diskriminerande behandling mellan krigsinvalider och personer som var funktionshindrade före kriget måste undvikas genom att ett omfattande rättsbaserat tillvägagångssätt tillämpas.

AE.

Väpnade konflikter orsakar djupa personliga trauman för civilbefolkningen och för de före detta stridande, och det är nödvändigt att beakta dem i planeringen av en återanpassningsprocess.

AF.

Det är viktigt att det efter en konflikt inrättas en särskild kommission eller ett oberoende organ som skall utreda de brott som har begåtts i samband med konflikten samt ge stöd och upprättelse till offren och deras familjer.

AG.

Fullständiga och objektiva redogörelser för en konflikts inverkan på befolkningen av oberoende sannings- och återförsoningskommissioner kan vara ett av försoningsprocessens viktigaste steg.

AH.

Det är viktigt att betona den funktion som kyrkor och religiösa samfund eller organisationer, traditionella samhällsledare och det civila samhället, det vill säga nationella icke-statliga organisationer och forum, kan fylla som fredsbudbärare eller fredsmäklare genom att skapa plattformar för diskussioner och bilägga meningsskiljaktigheter.

AI.

Det är även viktigt att betona Internationella brottmålsdomstolens viktiga funktion i kampen mot straffrihet.

AJ.

Det beklagliga tillstånd som de politiska och administrativa systemen i många AVS-länder befinner sig i utgör ett stort hinder för en hållbar utveckling.

AK.

Demokratiska och öppna institutioner är nyckelfaktorer för att stärka effektiva utvecklingsstrategier.

AL.

Det är absolut nödvändigt att tillämpa principen om delaktighet, som betonas i Nya partnerskapet för Afrikas utveckling (Nepad). Denna princip innebär att mottagarländerna själva skall ansvara för och aktivt styra sin egen utveckling.

AM.

EU måste betrakta Afrikanska unionen som en partner.

AN.

En stabil och varaktig fred efter en konflikt är endast möjlig genom nationell försoning, effektiva rättvisesystem, frihet, pluralism och demokrati, och genom att det civila samhället effektivt deltar i hela fredsprocessen.

AO.

Demokratiska val, som en plattform för att ge uttryck för väljarnas olika personliga politiska åsikter, utgör ett mycket viktigt steg för länder under återuppbyggnad som vill förändras och strävar efter att bli demokratiska samhällen.

AP.

En stat har ansvar för att säkerhet skall råda under hela övergången till demokrati. Det är viktigt att garantera nödvändiga säkerhetsvillkor för att kunna genomföra val i ett land efter en konflikt, nämligen mötesfrihet och yttrandefrihet för de olika parterna, samt väljarnas personliga säkerhet.

AQ.

Jämställdhet mellan män och kvinnor samt kvinnors deltagande i beslutsprocessen, såväl i den lagstiftande som i den verkställande fasen, är grundläggande för ett gott styre.

AR.

Icke-statliga aktörers och det civila samhällets deltagande är mycket viktigt under övergången till demokrati.

AS.

Mediefrihet är en av de grundläggande faktorerna i demokratiska val, eftersom medborgarna har rätt till information om olika politiska uppfattningar. Medborgarnas tillgång till information får därför inte begränsas.

AT.

Framsteg har gjorts på detta område under genomförandet av bestämmelserna i Cotonouavtalet, och i synnerhet dess bestämmelser om politisk dialog och politik för fredsbyggande (kapitel II, artiklarna 8 och 11).

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen bekräftar på nytt sitt engagemang och deltagande som en aktör som bidrar till konfliktförebyggande och återanpassning efter konflikter i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar medlemmarna i AVS-gruppen att dra nytta av samarbetet mellan AVS och EU, i syfte att bygga upp förtroendet och samarbeta med medlemsländer som är i konflikt för att nå en fredlig lösning, och att tillsammans verka för att nå ytterligare försoning, demokratisering, återanpassning och utveckling.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU:s och AVS-ländernas institutioner och beslutsfattare att sträva efter att föra ett nära samarbete med regionala organisationer, såsom Afrikanska unionen (AU) och Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas) och förse dessa organisationer med lämpliga resurser, såväl materiella som ideella, för att ge dem möjlighet att själva bidra till lösningen av en konflikt.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar de AVS-medlemmar som framgångsrikt har genomfört återanpassningsprocesser att utbyta bästa metoder med andra medlemmar.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att det är nödvändigt att utarbeta säkerhetsstrategier som är väl avpassade för situationen och som effektivt kan bidra till att motverka att våldet blossar upp igen och skydda civilbefolkningen mot övergrepp. AVS–EG-församlingen konstaterar därför att säkerhetskontroller som utförs av kombinerade arbetsgrupper bestående av de tidigare parterna i konflikten kan främja förtroendet bland befolkningen, förutsatt att de berörda personerna har utbildats på lämpligt sätt för dessa uppgifter och att tillräckliga medel ställs till förfogande för detta syfte.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen konstaterar att det är ytterst viktigt att identifiera orsakerna till en konflikt med försiktighet och att inbegripa de slutsatser som dras i säkerhetsstrategier, till exempel genom att underlätta för missgynnade samhällsgrupper att ta politiskt ansvar och att förbättra balansen mellan motstridande intressen när det gäller resurser såsom mark eller vatten.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen stöder anordnandet av utfrågningar i nationella parlament och i Europaparlamentet om den aktuella frågan om konfliktlösning och återanpassning efter konfliktsituationer. Dessa utfrågningar skall anordnas av berörda nationella utanordnare och berörd EG-delegation.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen, EU-medlemsstaterna och Europeiska utvecklingsfondens (EUF) kommitté att föra ett nära samarbete med AVS-ländernas företrädare när det gäller återanpassningsprogram, så att besluten kan fattas i samråd med ledare från de drabbade regionerna och för att garantera en samordnad reaktion på EU-nivå på situationer efter konflikter i AVS-länder.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen att förbättra samordningen mellan kommissionens tjänsteavdelningar, mellan kommissionen och medlemsstaterna och mellan givarna för att utarbeta strategidokument som underlättar analyser och samordning mellan olika politikområden på EU-nivå samt samordning och komplementaritet mellan olika givare.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar givarna att utarbeta lämpliga landspecifika analyser av de strukturella orsakerna till konflikter och att utarbeta globala ramar för att fastställa prioriterade sektorer och åtgärder, att förespråka en avvägning mellan åtgärder som syftar till politisk, ekonomisk, rättslig, social, miljömässig och militär stabilisering och att samordna de fristående målen för fred och utveckling.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att den lokala miljön, vare sig det rör sig om stads- eller landsbygdsmiljö, skall beaktas i återuppbyggnadsarbetet, och att arbetet med att återuppbygga ett land inte får leda till skador på miljön.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen stöder lokala organs insatser för att förstärka fredsprocesser och återanpassning efter konflikter.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska unionen och dess medlemsstater att vidta åtgärder internt och i nära samarbete med AVS-länderna för att bekämpa olaglig och otillåten exploatering av dessa länders naturresurser och andra tillgångar.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och andra givare att integrera återanpassning och utveckling redan i det inledande skedet efter en konflikt eftersom etapperna i en återanpassningsprocess överlappar varandra. Församlingen betonar att det ofta är möjligt att ta de första stegen mot katastrofhjälp och återanpassning medan en väpnad konflikt fortfarande pågår. Dessa program bör följaktligen inledas så tidigt som möjligt, och AVS–EG-församlingen rekommenderar starkt att kyrkor och religiösa samfund eller organisationer, traditionella samhällsledare, politiskt oberoende icke-statliga organisationer och det civila samhället i största allmänhet skall knytas till och involveras i dessa program redan i ett mycket tidigt skede, och att kvinnor bör delta i dessa program på ett jämställt sätt.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU och andra givare att i nära samordning med lokala myndigheter finansiera övergripande program för materiell, politisk, social och ekonomisk återuppbyggnad, införliva återanpassning, fredsbyggande och främjande av de mänskliga rättigheterna och personliga friheterna samt stimulera privata initiativ, ekonomisk tillväxt och långsiktig utveckling.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och EU:s medlemsstater att ge starkast möjliga stöd till effektivt och framgångsrikt främjande av givarkonferenserna för Angola, Burundi och Demokratiska republiken Kongo, så snart det går att fastställa att situationen efter konflikter i dessa länder har stabiliserats, och främja och stödja konkreta steg mot befästande av demokratin i dessa länder.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen att anpassa sina finansiella instrument och förfaranden samt att göra dem mer flexibla och effektiva – vilket betonas i Cotonou-avtalet – för att kunna tillhandahålla lämpliga finansiella och mänskliga resurser på kort tid i situationer efter en konflikt.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar de AVS-länder som har genomgått en konflikt att under de humanitära katastrofbiståndsinsatserna tillhandahålla all möjlig hjälp och att anstränga sig för att garantera fri tillgång till humanitärt bistånd, underlätta humanitära biståndsarbetares arbete och garantera deras personliga säkerhet och arbetsförhållanden – om nödvändigt genom att involvera polisväsendet eller militären när de icke-statliga organisationerna i området begär sådant understöd.

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att de lokala aktörerna bör göras delaktiga i en flerdimensionell strategisk ram för återanpassning så att det humanitära katastrofbiståndet styrs genom lokala aktörer genom ett partnerskap som är öppet för alla och där man försöker sammanföra olika lokala aktörer på likvärdiga villkor.

20.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen förväntar sig att kvinnor deltar på jämställda villkor i all planering och alla beslutsprocesser som rör konfliktlösningsstrategier, och att de kommer att anförtros verkligt ansvar.

21.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker behovet av givarnas och de icke-statliga organisationernas närvaro på lokal nivå och välkomnar därför den nyligen genomförda reformen av Europeiska kommissionens yttre förbindelser för att decentralisera beslutsprocesser genom att göra dem mer fristående och öka kapaciteten hos kommissionens delegationer i AVS-länderna.

22.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att det inte finns en gemensam modell för katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd och att de allmänna riktlinjerna följaktligen måste anpassas till de särskilda behoven i varje enskild konflikt och bygga på en förhandsutvärdering av de rådande förhållandena. Programmen måste emellertid alltid utformas på ett rättvist sätt, så att alla befolkningsgrupper kan dra nytta av dem.

23.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker behovet av kontinuerlig dialog och samarbete mellan fredsbevarande och fredsskapande personal i AVS-länderna eftersom deras funktioner och uppdrag ofta överlappar varandra, vilket beror på att traditionella fredsbevarande insatser har utvidgats till att även omfatta återuppbyggnad och återanpassning, i synnerhet civil–militär samordning. Det är följaktligen nödvändigt att minska förvirringen, klargöra fördelningen av arbetsuppgifter och undvika dubbelarbete.

24.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och andra givare och mottagare att inte se på situationen efter en konflikt som en endimensionell process som inleds med katastrofhjälp, följs av bistånd och återanpassning och avslutas med utveckling. Det är nödvändigt att ta hänsyn till att etapperna överlappar varandra och integrera bistånds- och utvecklingsfaktorerna i återanpassningsprocessen, eftersom detta kommer att bidra till att minska avbrotten i planeringen och finansieringen under kriser.

25.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar vikten av att inbegripa målet att förebygga framtida konflikter i alla skeden av strategierna för återanpassning efter en konflikt.

26.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att det är viktigt att göra både nationella och i förekommande fall regionala parlament delaktiga i återanpassningsarbetet och direkt involvera deras valda ledamöter i dessa uppgifter.

27.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen framhåller att det är nödvändigt att integrera subnationella (lokala) återanpassningsplaner i en konflikt, eftersom ett land ofta är uppdelat i områden där biståndsbehovet kan variera. Områden med våldsamma konflikter kan gränsa till regioner som är redo för återanpassningsåtgärder. Därför är det viktigt att det finns ett direkt samarbete med de statliga, regionala och lokala myndigheterna.

28.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen framhåller att det är viktigt att integrera en regional och multilateral dimension i återanpassningsstrategierna, eftersom konflikter har en benägenhet att sprida sig över gränserna och det ofta finns flera olika regionala orsaker till konflikter i ett land. AVS–EG-församlingen konstaterar att regionala grannregioner kan bidra avsevärt till att lösa konflikter, men att de inte skall ingripa i konflikter på otillbörligt sätt och att de måste respektera grannstaternas territoriella suveränitet.

29.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar vikten av ett omfattande rättsbaserat synsätt på återanpassningsstrategierna, som även omfattar funktionshindrade personer.

30.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmuntrar givarnas deltagande och engagemang, som utgör ett viktigt budskap till en stat efter en konflikt. Detta kan även öka andra eventuella givares medvetande och stödja deras deltagande i medlingsprocessen för att nå en fredlig lösning. Det är samtidigt viktigt att givarna intar en opartisk och neutral inställning genom hela processen, eftersom det politiska klimatet ofta är bräckligt.

31.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar givare och politiskt ansvariga på olika nivåer att samarbeta kring strategier, planering och fältarbete, att inrätta ett gemensamt ledande organ för återanpassning, särskilt i samarbete med Förenta nationerna och andra internationella organisationer, och att utbyta information och erfarenheter på ett flexibelt och lyhört sätt. Församlingen uppmanar också mottagarna att samarbeta med givarna på nationell och lokal nivå.

32.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen framhåller vikten av att såväl offer som deltagare i en våldsam konflikt återintegreras i det civila samhällets alla aspekter, i synnerhet i dess ekonomiska, sociala, utbildningsmässiga, kulturella och politiska aspekter.

33.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att arbetet med att återge befolkningen en god fysisk och psykisk hälsa måste vara en prioritering i situationer efter en konflikt. Församlingen påpekar att det kommer att finnas många fysiskt och psykiskt skadade personer, antingen permanent eller för långa perioder, och att det är särskilt viktigt att se till att de får vård och omsorg samt möjlighet att fullt ut delta i samhället så långt deras hälsa tillåter.

34.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar EU, andra givare och AVS-länderna att ta itu med de psykiska störningar och problem som uppstår till följd av konflikter, som en del av återuppbyggnads- och försoningsinsatserna efter en konflikt.

35.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar de medlemsländer som just har genomgått en konflikt att på regeringsnivå och lokal nivå delta i program för avväpning, demobilisering och återintegrering för att återintegrera före detta stridande både socialt och ekonomiskt.

36.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen rekommenderar att programmen för avväpning, demobilisering och återintegrering omarbetas för att helst redan under det tidiga avväpningsskedet engagera och anställa före detta stridande i grundläggande infrastrukturarbeten. Detta kan göras inom ramen för olika program som på ett övergripande plan kan fungera som ett kraftfullt försoningsverktyg, en effektiv mekanism för yrkesutbildning och social återintegrering, ett medel för att förebygga massarbetslöshet, fattigdom och social oro samt vara ett praktiskt sätt att på kortare tid, och till en lägre kostnad, skapa minimivillkoren för befolkningsomflyttningar och för att det ekonomiska och sociala livet skall återgå till det normala.

37.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att direkt deltagande i programmen för återuppbyggnad av infrastrukturen kan vara värdefullt under processen för avväpning och återanpassning av före detta stridande. Deltagandet i yrkesinriktade utbildningskurser kommer att öka deras möjligheter att fylla en nyttig funktion i samhället.

38.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen rekommenderar att inte bara den styrande makten, utan alla före detta stridande parter eller grupper, skall involveras i ledningen av alla internationellt finansierade program för avväpning, demobilisering och återintegrering för att garantera rättvisa, bygga upp ömsesidigt förtroende och garantera effektivitet från grunden.

39.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och det internationella givarsamfundet att dels investera i den ekonomiska återuppbyggnaden av AVS-länder med nyligen avslutade konflikter, till exempel genom att stödja finansiell återuppbyggnad av små och medelstora företag och familjejordbruk för att påskynda skapandet av arbetstillfällen, dels inrätta yrkesutbildningscentrum för att trygga de statsinkomster som krävs för återuppbyggnad av samhällstjänster. På detta område rekommenderar AVS–EG-församlingen att särskild uppmärksamhet ägnas åt möjligheten att utveckla och stödja program för små företag samt mikrokrediter.

40.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen konstaterar att funktionshindrade personer i en situation efter en konflikt sannolikt kommer att känna av de negativa följderna av en kris starkare än andra medborgare. Deras förmåga att hantera detta och överleva kan vara fullständigt beroende av andra, och det är naturligt att familjens möjligheter att stödja sina funktionshindrade familjemedlemmar starkt sätts på prov.

41.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar världssamfundet och regeringarna att ta vara på tillfället för att återuppbygga infrastrukturen enligt allmänna standarder och normer för tillgänglighet när större återuppbyggnadsinsatser genomförs.

42.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar behovet av särskild inriktning på kvinnliga före detta stridandes problem, samt kvinnor som har fallit offer för fysiskt våld, våldtäkt eller sexuella övergrepp.

43.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen kräver, när det gäller barn som drabbats av väpnade konflikter, att särskild uppmärksamhet och nära omsorg skall ägnas åt utbildning och återintegrering av f.d. barnsoldater och åt de specifika och allvarliga problemen och starka behoven hos föräldralösa barn, barn som har utsatts för fysiska, sexuella eller psykiska övergrepp och barn som är internflyktingar eller flyktingar och som på ett abrupt sätt har skilts från sina skolor, vänner och invanda miljöer.

44.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att återanpassning endast kan bli framgångsrik om problemen med flyktingar och internflyktingar kan lösas genom att dessa frivilligt och tryggt kan återvända till sina hem. Det är även viktigt att bidra till återuppbyggnadsprocessen och vid behov placera ut fredsbevarande styrkor.

45.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar givare och mottagare att inrätta särskilda projekt för de mest sårbara samhällsmedlemmarna, dvs. barn- och ungdomsgrupper. Dessa projekt bör inriktas på utbildning och yrkesutbildning för att underlätta återintegrering av före detta barnsoldater och de barn och ungdomar som har drabbats av krig, väpnade konflikter, tvångsförflyttningar, torka, svält, naturkatastrofer och hiv/aids samt de barn som har utnyttjats i människohandel, eftersom alla dessa barn har gått miste om utbildning. Det handlar även om att inrätta rekreations- och idrottsanläggningar för dem och tillhandahålla psykisk vård för att hjälpa dem att handskas med sina krigstrauman. AVS–EG-församlingen välkomnar de vädjanden som har gjorts i detta sammanhang av internationella organisationer, såsom Unicef.

46.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar den grundläggande funktion som skolor kan fylla i situationer efter konflikter, och anser att denna funktion är beroende av deras möjlighet att inte bara tillhandahålla en kvalitetsmässig utbildning, utan även fysiskt skydd, psykiskt stöd och grundläggande samhällstjänster, såsom sjuk- och hälsovård, vatten och hygien.

47.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar de medlemsländer som just har genomgått en konflikt att underlätta och bistå givares och icke-statliga organisationers arbete med demobilisering av barnsoldater, genom rådgivning och garantier för att barn frisläpps från väpnade styrkor och grupper, och att underlätta deras demilitarisering och i förekommande fall återintegrering i familjen och i samhället och skydda dem mot våld, övergrepp, exploatering och diskriminering.

48.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar världssamfundet och mottagarländerna att inrätta speciella projekt för omfattande vård av kvinnor och flickor som har fallit offer för väpnade konflikter och garantera att de mänskliga rättigheterna respekteras, eftersom våldtäkt allmänt används som ett krigsvapen. Detta innebär att en stor del av den kvinnliga befolkningen har drabbats av påtvingade graviditeter och krigstrauman, och även barn som fötts till följd av våldtäkt måste skyddas. Det är nödvändigt att ta itu med och lösa alla dessa frågor genom en framgångsrik social återanpassningsprocess.

49.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar de stater på vars territorier det finns landminor att inrätta särskilda program som omfattar läkarvård och ekonomiskt stöd för social återanpassning av personer som har invalidiserats eller skadats svårt av landminor. Dessa stater uppmanas också att se till att alla invalidiserade personer i befolkningen omfattas av dessa program och att befolkningen, och särskilt barnen, får en effektiv utbildning om riskerna med minor. Vidare uppmanas de att aktivt genomföra minröjning och avstå från att använda, lagra och handla med antipersonella landminor.

50.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen är medveten om att de skador som har orsakats den naturliga och marina miljön genom använt och oanvänt krigsmateriel kräver särskild uppmärksamhet av hälso- och säkerhetsskäl och för att återställa miljön.

51.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar de medlemsländer som inte har undertecknat eller ratificerat Ottawakonventionen (det internationella förbudet mot användning av minor) samt FN:s konvention om vissa konventionella vapen, att göra detta utan dröjsmål.

52.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar de AVS-EG-stater som har anslutit sig till Ottawakonventionen att genomföra konventionens bestämmelser, i synnerhet förpliktelsen att röja antipersonella landminor, senast det datum som de själva fastställer, i enlighet med handlingsplanen från Nairobi för 2005-2009.

53.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker vikten av att på ett opartiskt och objektivt sätt utreda kränkningar av de mänskliga rättigheterna, våldtäkt, tortyr, arresteringar och dödande.

54.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att sanningskommissioner kan medföra många fördelar för samhällen i omvandling, även om de kanske inte alltid är lämpliga i alla sammanhang. AVS–EG-församlingen betonar vikten av aktivt engagemang från många olika samhällssektorer i sådana kommissioner och betonar att alla aktörer måste göra sitt yttersta för att genomföra kommissionens rekommendationer efter det att en slutlig rapport har färdigställts. Med tanke på att barn är särskilt viktiga i detta sammanhang bör en del av rapporten ägnas åt barn, och rapporten bör utarbetas med barns och ungdomars deltagande.

55.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen erkänner vikten av de erfarenheter som har nåtts med den sannings- och återföreningskommission som har inrättats i Sydafrika, men betonar att det är viktigt att anpassa metoderna till lokala förhållanden.

56.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen påpekar att amnestier kan vara ett försoningsinstrument, förutsatt att de förbereds och beslutas på ett klokt, rättvist och balanserat sätt och inte utnyttjas på ett partiskt sätt för att hindra rättvisans gång, dölja fruktansvärda brott och undgå stort ansvar.

57.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att det rättsliga området är det huvudsakliga område där världssamfundet kan vara direkt involverat i processer som kan leda till försoning, vilket de tillfälliga tribunalerna i Haag och Arusha, Internationella brottmålsdomstolen, de domstolar som FN har tagit initiativet till i Kambodja och Sierra Leone och genomförandet av principen om universell jurisdiktion har visat på.

58.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser det vara nödvändigt att genom Internationella brottmålsdomstolen garantera tillfälliga tribunaler eller nationella oberoende domstolar, alltefter olika slags situationer, så att folkmord och andra fruktansvärda brott inte förblir ostraffade, utan så att rättvisa skipas, sanningen fastställs och offren får gottgörelse.

59.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att Internationella brottmålsdomstolen kan fylla en ytterst viktig funktion genom att bryta den onda cirkeln av straffrihet och föra de huvudsakliga anstiftarna och förövarna av allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna inför domstol, och är övertygad om att detta kan skapa ett klimat som gör amnesti och återintegrering av alla före detta stridande möjlig.

60.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att världssamfundet kan bidra till att försoningsprogram förhandlas in i fredsavtal, utarbeta lämplig inrikes lagstiftning och skydda dem som kommer att vara lokalt ansvariga för genomförandet av sådana program och sådan lagstiftning. AVS–EG-församlingen betonar att officiella organ har en viktig funktion att fylla genom att utarbeta internationella riktlinjer som kan stärka lokala politiska ledare och ledare för det civila samhället, såsom FN:s riktlinjer om kampen mot straffrihet, och betonar vikten av internationella rapporterings- och kontrollmekanismer.

61.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen beklagar djupt de påtryckningar som Förenta staterna utövar på tredjeländer för att de skall sluta bilaterala immunitetsavtal, som påstås grundas på artikel 98 i Romstadgan och som undantar dess medborgare och militära personal från Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion, samt de repressalier som har vidtagits - däribland minskat bistånd - mot länder som har undertecknat Romstadgan. AVS–EG-församlingen uppmanar därför de stater som stöder Internationella brottmålsdomstolen samt Europeiska kommissionen att fortsätta sina ansträngningar för att övertala Förenta staterna att ändra sin politik och under tiden försöka hjälpa de länder som berörs av nedskärningar av Förenta staternas bistånd.

62.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen framhåller att det är viktigt att garantera den personliga säkerheten för offer som framträder inför en sanningskommission. Vid behov skall särskild uppmärksamhet ägnas åt kvinnor genom särskilda utfrågningar för kvinnor och barn, eftersom de är de mest sårbara grupperna i samhället. AVS–EG-församlingen betonar att kvinnor inte enbart skall höras som offer utan även göras aktivt delaktiga i försoningsprocessen.

63.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen rekommenderar att religiösa och traditionella ledare engageras som viktiga aktörer i försoningsprocessen och påpekar att det är viktigt att beakta, utnyttja och respektera äldre människors visdom.

64.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att återuppbyggnaden av en stat och dess myndigheter är nödvändig för att garantera genomförande av val och varaktigt stabilisera institutionerna i länder efter en konflikt, och uppmanar Europeiska unionen och dess medlemsstater att ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga inom ramen för partnerskapsavtalen mellan EG och AVS.

65.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser det vara grundläggande att en kultur av fred och tolerans främjas genom att utveckla ömsesidig solidaritet bland medborgarna, och uppmanar alla politiker och politiska och sociala ledare, religiösa organisationer och det civila samhället att sända budskap om fred, försoning och nationell enighet till befolkningen.

66.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar stater som befinner sig i en situation efter en konflikt att föra en ekonomisk och social politik som garanterar enhetlig och balanserad utveckling av folket och nationen, samt en politik för fredlig lösning av sociala problem och återförsoning.

67.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar före detta stridande parter att inleda en regelbunden, öppen, seriös, djupgående och omfattande politisk dialog omedelbart efter det att fredsavtal har ingåtts.

68.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen bekräftar återigen, enligt förklaringen i Cotonouavtalet, att demokratins principer är globalt erkända principer som läggs till grund för organisationen av staten för att garantera legitimiteten i dess maktutövning och lagligheten i dess handlande, vilket återspeglas i dess konstitutionella, lagstiftande och rättsliga system.

69.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen bekräftar återigen sitt åtagande för ett demokratiskt styrelsesystem, som bygger på den verkliga situationen i respektive land, som garanterar säkerhet, frihet och rättvisa för alla inom ramen för rättsstatsprincipen och grundas på värderingar om enighet utan undantag.

70.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen påpekar att det är viktigt att följa principen om goda styrelseformer - en grundläggande faktor i partnerskapet mellan AVS och EG - däribland fördelning av befogenheter, rättsstatsprincipen, öppenhet och ansvarsskyldighet i ledningen och förvaltningen av offentliga frågor och naturliga och finansiella resurser i syfte att nå en rättvis och hållbar utveckling.

71.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att det är viktigt att öka institutionernas kapacitet - såväl centrala som lokala institutioner - för att bekämpa korruption, och betonar även vikten av att omstrukturera offentliga förvaltningar och göra det möjligt för statstjänstemän att utföra sitt arbete, så att de kan bemöta alla användare av offentliga tjänster effektivt, tillmötesgående, ärligt, opartiskt och rättvist.

72.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar vikten av respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och uppmuntrar hänvisningar till rättsstatsprincipen när en stats struktur och de olika myndigheternas befogenheter skall fastställas.

73.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser det vara ytterst viktigt att ett klimat av allmän respekt för de mänskliga rättigheterna garanteras, och rekommenderar att människorättsliga utbildningsprogram skall inrättas i ett mycket tidigt skede efter det att en väpnad konflikt har avslutats.

74.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen erkänner vikten av att, när väpnade konflikter upphör, återupprätta statens myndighet, återupprätta den offentliga förvaltningen i hela territoriet i det berörda landet och omorganisera den nationella armén och polisväsendet enligt demokratiska principer och modellen för plurala och fria samhällen. AVS–EG-församlingen påpekar att det, i vissa situationer, med internationell specialiserad hjälp, då detta krävs och landet i fråga begär detta, har visat sig vara en användbar lösning att införliva tidigare stridande från olika sidor i en gemensam ny armé eller ett nytt polisväsende.

75.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen påminner om att övergångsregeringar som består av flera partier, som fungerar som regeringar för nationell enighet, är ett lämpligt verktyg för att garantera stabilisering, fred och delat ansvar från det att fredsavtal sluts och före eventuella val. AVS-EG-församlingen vill även fästa uppmärksamheten på att erfarenheten har visat att det ofta är klokt att upprätthålla sådana maktfördelningssystem även efter det att val har hållits, som en långsiktig plattform för stabilitet till dess att en full demokratisk kultur är fast rotad och maktskiften är möjliga utan större risker.

76.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar att EU och världssamfundet många gånger spelar en viktig roll genom att övertyga stridande parter att nå ett fredsavtal och genomföra demokratiska val, men beklagar att de ofta har misslyckats med att tillhandahålla nödvändigt stöd till parterna i en avslutad konflikt för att genomföra fredsavtalen fullt ut. Församlingen uppmanar dem därför att öka sitt finansiella, administrativa och logistiska stöd till länder som befinner sig i en situation efter en konflikt för att garantera att fredsavtal genomförs på lämpligt sätt.

77.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen rekommenderar att demokratiska allmänna val skall hållas när en definitiv vapenvila har nåtts eller när säkerhetsförhållandena har uppnått en viss miniminivå. Dessa val skall genomföras enligt en realistisk tidtabell där hänsyn bland annat tas till lokala resurser och externa insatser av mänskliga, materiella och finansiella resurser. AVS–EG-församlingen rekommenderar att de första valen efter en avslutad väpnad konflikt i princip bör hållas efter högst två eller tre år om inte exceptionella omständigheter råder, och framhåller att detta skall gälla såväl allmänna president- och parlamentsval som regionala och lokala val, och betonar att val på intet sätt utgör slutpunkten i en demokratiseringsprocess, som skall vara en fortgående ansträngning.

78.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar de personer som ansvarar för valförberedelserna att utnämna en tillfällig oberoende valnämnd. Valnämndens uppgift skall främst vara att utarbeta röstlängderna, registrera de röstande, fastställa antalet och valdistrikt och andra nödvändiga infrastrukturer, anställa och utbilda personal, kontrollera insynen i kandidaternas utgifter, fastställa bestämmelser för hur röstningen skall gå till och vederbörligen informera befolkningen.

79.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmuntrar kvinnornas deltagande under valprocessen och i ledningen. I handlingsprogrammet från världskonferensen om kvinnor i Peking 1995 förklaras att minst 30 procent kvinnor utgör en ”kritisk massa” på vägen mot att nå fullständigt lika rättigheter.

80.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att viktiga, relevanta och oberoende icke-statliga aktörer kan fylla en viktig funktion i valprocessen genom att främja en öppen och allmän debatt och se till att kandidaterna tar sitt ansvar.

81.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Förenta nationerna och andra relevanta internationella organ att delta som observatörer och att bistå i upprättandet av en oberoende valnämnd. Europeiska unionen, Europaparlamentet, FN och andra internationella organisationer måste spela en viktig roll när det gäller medverkan i och kontroll av valprocesserna för att bidra till demokratiseringen av AVS-länderna. AVS-EG-församlingen uppmuntrar långtidsobservatörer att resa till landet i fråga en lång tid före valet för att kunna följa valprocessen från början, men förväntar sig att valobservatörer vars uppdrag är kortvarigt, såsom observatörer från Europaparlamentet, bör resa till landet i fråga några dagar före valet och stanna åtminstone tills den första rösträkningen har avslutats.

82.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen kräver att en internationell multilateral styrka, vid behov och på begäran från värdlandet, skall utplaceras för att garantera säkerheten, eventuellt med stöd av lokala trupper. Ett stort antal vallokaler gör också att känslan av säkerhet ökas.

83.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen kräver att noggrann uppmärksamhet ägnas åt yttrandefrihet och mötesfrihet för att de politiska partierna skall ha möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter. Dessa måste respektera sina meningsmotståndare och de gängse demokratiska reglerna, och oberoende mediers närvaro skall tillåtas. Journalister skall garanteras den rörelsefrihet de behöver för att utföra sitt arbete och rätten till fri information skall respekteras. AVS–EG-församlingen kräver tydliga och effektiva regler som garanterar etableringsfrihet för privata medier och att alla parter skall ha lika tillgång till medierna, i synnerhet statligt kontrollerade medier, och understryker att dessa aspekter är särskilt viktiga för radiostationer i AVS-länderna.

84.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen, de olika givarna och lämpliga icke-statliga organisationer att genomföra utbildningsprogram för mediearbetare i syfte att underlätta oberoende rapportering av hög kvalitet och garantera att lämpliga tekniska och materiella resurser tillhandahålls, till exempel kassetter, filmmaterial och papper.

85.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar de valda medlemmarna av nationella församlingar att anta en demokratisk konstitution eller att revidera en befintlig konstitution så snabbt som möjligt, före eller omedelbart efter de första allmänna valen efter en avslutad konflikt, och eventuellt genomföra en folkomröstning om konstitutionen om inte de före detta stridande parterna och samhället i stort motsätter sig detta. Detsamma gäller för de viktigaste politiska, organiska och strukturella lagarna, som styr grundläggande områden av en demokratisk stat.

86.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker vikten av att föra en kontinuerlig politisk dialog med mottagarländerna, enligt artikel 8 av Cotonou-avtalet, i synnerhet när det gäller vapenhandel, alltför stora militärutgifter, narkotikahandel och organiserad brottslighet samt diskriminering på grund av etnisk tillhörighet eller ras. Dialogen skall också omfatta en regelbunden bedömning av utvecklingen av respekten för de mänskliga rättigheterna, demokratiska principer, rättsstatsprincipen samt goda styrelseformer.

87.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att ett jämställt erfarenhetsutbyte mellan företrädarna för givarländerna och företrädarna för mottagarländerna är ett sätt att stärka möjligheterna till en sådan dialog.

88.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till AVS–EG:s ministerråd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens råd och AVS-ländernas regionala integrationsorganisationer, och till alla parter som befinner sig i konflikt i AVS- EU-länderna.

—

vid sitt sammanträde i Bamako (Mali) den 18–21 april 2005,

—

med beaktande av artikel 17.1 i sin arbetsordning,

—

med beaktande av partnerskapsavtalet AVS-EG, i synnerhet finansprotokollet i bilaga I och genomförande- och förvaltningsförfarandena i bilaga IV, vilket undertecknades i Cotonou den 23 juni 2000 (2) och trädde i kraft den 1 april 2003,

—

med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om vägen mot en fullständig integration av samarbetet med AVS-länderna i EU:s allmänna budget (KOM(2003)0590),

—

med beaktande av betänkandet från Europaparlamentets utskott för utveckling om budgeteringen av Europeiska utvecklingsfonden(A5-0143/2004) (3),

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomisk utveckling, finanser och handel om användningen av Europeiska utvecklingsfonden (AVS-EG/3602/03) (4),

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomisk utveckling, finanser och handel om budgeteringen av Europeiska utvecklingsfonden (AVS-EG/3686/05), och av följande skäl:

A.

Europeiska utvecklingsfonden (EUF), som inrättades 1957, är fortfarande det huvudsakliga finansiella instrumentet för samarbetet mellan Europeiska unionen och länderna i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet (AVS), och fungerar tack vare frivilliga bidrag från EU:s medlemsstater.

B.

Vid Europeiska rådets möte i Barcelona och vid FN:s konferens om utvecklingsfinansiering i Monterrey 2002 åtog sig EU-ländernas ledare att fastställa ekonomiska mål avseende EU:s bidrag till offentligt utvecklingsstöd.

C.

Europeiska unionens ekonomiska bistånd spelar en viktig roll för AVS-ländernas utveckling, både på nationell och regional nivå, och därför måste samarbetet när det gäller utvecklingsfinansiering förstärkas inom ramen för EUF.

D.

Under 2003 gjordes det glädjande nog större framsteg än någonsin i genomförandet av AVS-EG-samarbetet när det gäller åtaganden och betalningar.

E.

De nationella och regionala utanordnarna har fått nya roller inom ramen för Cotonou-avtalet och hänsyn måste även tas till den kapacitet som krävs för att genomföra alla fastställda uppgifter och befogenheter, i synnerhet att förbättra förvaltningen av det stöd som finansieras genom EUF.

F.

Frågan om budgeteringen av EUF har tagits upp vid en tidpunkt med grundläggande förändringar av AVS–EG-partnerskapet, vilket återspeglats i förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap, som också utgör en möjlighet att förbättra mål och principer när det gäller finansieringen av utvecklingssamarbetet.

G.

De nationella och regionala utanordnarna spelar en mycket viktig roll för förvaltningen och genomförandet av projekten och programmen.

H.

En eventuell budgetering reser farhågor om dess möjliga effekter för principerna och nyckelelementen när det gäller utvecklingsfinansieringssamarbetet, i synnerhet samförvaltningen, resursernas förutsebarhet och flexibiliteten när det gäller användningen av resurserna.

I.

Utvidgningen av Europeiska unionen till 25 medlemsstater kommer att leda till en ny nyckel för fördelningen av det ekonomiska stödet på grundval av frivilliga bidrag från länderna, om det befintliga systemet med ett femårigt finansprotokoll bibehålls.

J.

De 25 medlemsstaterna har hittills inte nått en överenskommelse om denna nya fördelningsnyckel och alla förseningar på detta område leder till att finansieringskällorna blockeras.

K.

Huvudsyftet med budgeteringen av EUF, d.v.s. dess integrering i den allmänna budgeten, innebär automatiskt genomförandet av den fördelningsnyckel som de 25 staterna redan känner till, utan att det behövs några långa och eventuellt resultatlösa diskussioner om en tillfällig fördelningsnyckel för den tionde EUF.

L.

I brist på en överenskommelse om denna nya tillfälliga nyckel kommer en tionde EUF inte att komma till stånd, eller i alla fall bli mycket försenad, vilket naturligtvis kommer att underminera genomförandet av målen i samband med partnerskapsavtalet trots att det är nödvändigt att säkra finansieringen av EUF.

M.

Budgeteringen av EUF är varken ett mirakelmedel som kommer att lösa alla problem eller ett hinder för ett välfungerande partnerskap AVS-EG.

N.

I sitt meddelande av den 8 oktober 2003 (KOM(2003)0590) gav kommissionen redan vissa svar men måste ge tydligare svar på många av AVS-ländernas frågor, i synnerhet om de budgetannuitetsprincipens segmenterade effekter och om kapaciteten att anordna en flerårig finansiering, vilket skulle utgöra en förutsättning för den gemensamma parlamentariska församlingens avtal.

O.

I Europeiska unionens budgetförordning föreskrivs praktiska medel för att anordna och garantera funktionssättet för en fond till ett särskilt ändamål.

P.

Den höga nivån på AVS-ländernas deltagande i beslutsprocessen när det gäller planeringen och genomförandet av EUF leder till ett närmare partnerskap mellan bidragsgivare och mottagare och till ett större deltagande i programmen från AVS-ländernas sida.

Q.

Det är nödvändigt att bibehålla och förstärka partnerskapets regelverk. I synnerhet principerna om deltagande, som föreskrivs i Cotonou-avtalet, är nyckelelement i en strategi som syftar till att utrota fattigdomen.

R.

När det gäller garanterade resurser, AVS-ländernas egenansvar för utvecklingsprogrammen och en fortsatt partnerskapsanda är detta politiska problem som varken löses eller äventyras av budgeteringen.

S.

De politiska myndigheterna bör svara på AVS-ländernas berättigade oro, bland annat när det gäller samförvaltningen av stödet, effekterna av ”resultatmätningen”, som redan förekommer i den nionde EUF, och resursernas förutsebarhet och varaktighet.

T.

En reform av EUF bör absolut övervägas 40 år efter dess inrättande, då problemen i samband med utbetalningstakten och anhopningen av outnyttjade anslag (11 miljarder euro) än idag inte har lösts i det aktuella systemet.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen fäster särskild uppmärksamhet vid att EU:s specifika och identifierbara politik för utvecklingsstöd till AVS-länderna, som skall vara inriktad på mottagarna, skall fortsätta och att den skall förses med en permanent och garanterad finansiering.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen begär enträget att partnerskapet AVS-EG skall bibehålla sin särskilda karaktär liksom sin partnerskapsanda, och därmed bidra till att uppnå det gemensamma målet att utrota fattigdomen och uppnå millennieutvecklingsmålen.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar enträget Europeiska kommissionen och AVS-ländernas ledare att öka sina insatser för att på lång sikt befästa och förbättra resultaten från 2003 när det gäller genomförandet av AVS-EG:s ekonomiska samarbete, samtidigt som man utnyttjar den nya metoden när det gäller planering och decentralisering av befogenheter och beslut.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen erinrar om att EU är AVS-ländernas viktigaste partner när det gäller utveckling, och att problemet med de förseningarna och hinder som administrationen och förfarandena skapar på båda sidor och som gör att flödet av EUF-medlen blir så långsamt och svårtillgängligt, bör lösas eller förbättras oberoende av förslaget om budgetering.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen bekräftar att det belopp som görs tillgängligt för AVS-gruppen bör vara tillräckligt för att täcka Cotonou-avtalets mål vare sig det finansieras genom en tionde EUF eller genom gemenskapsbudgeten.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar rådet och kommissionen att överväga att införa undantag till bestämmelserna för gemenskapsbudgeten, i syfte att svara på AVS-gruppens oro och förstärka partnerskapet, egenansvaret och förutsebarheten när det gäller utvecklingsfonderna.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen rekommenderar i samma anda att en lämplig andel av anslagen till EUF skall användas till politisk utbildning och yrkesutbildning för parlamentsledamöter samt politiska, ekonomiska och sociala ledare, i syfte att på lång sikt stärka ett gott styre, rättsstatsprincipen, demokratiska strukturer och samverkan mellan regeringar och oppositioner i pluralistiska demokratier baserade på fria val. Parlamentet noterar att dessa medel bör användas till att inrätta högskolor för offentlig förvaltning och politisk utbildning för parlamentsledamöter, lokala administratörer samt personer med ledande ställning i politiska partier och föreningar.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen påminner om att alla beslut som avser budgeteringen av EUF bör stämma överens med de åtaganden om att öka det offentliga utvecklingsstödet till i genomsnitt 0,39 procent fram till 2006, jämfört med genomsnittet på 0,33 procent för 2002, som EU gjorde vid Europeiska rådets möte i Barcelona och FN:s konferens för utvecklingsfinansiering i Monterrey 2002.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen uppmanar enträget EU:s medlemsstater och Europeiska kommissionen att avstå från att fatta beslut som skulle strida mot Cotonou-avtalets mål.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen betonar behovet av att beakta den oro som utryckts av de ”mindre framgångsrika” AVS-länderna, enligt vilka budgeteringen av EUF skulle kunna leda till att deras anslag minskas, och begär att kommissionen skall förklara hur man avser att garantera att dessa länders intressen inte skadas.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen rekommenderar att EUF-medel för vilka åtaganden inte ingåtts (oväntad balans) skall användas för stora infrastrukturprojekt eller andra projekt av regionalt eller transnationellt intresse som begärts av institutionella partner i AVS-länderna (till exempel Caricom, Afrikanska unionen, Nepad, Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen m.m.) eller av ett stort antal AVS-länder som har kommit överens om ett givet projekt. Denna åtgärd välkomnades av kommissionsledamot Louis Michel vid sammanträdet i Europaparlamentets utvecklingsutskott den 15 mars 2005.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen påpekar AVS-ländernas oro för de eventuella effekterna av tillämpningen av annuitetsprincipen på gemenskapsbudgeten, trots att kommissionen tydligt har angett att detta inte utesluter flerårig programplanering.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen begär att AVS-EG:s sekretariat så snabbt som möjligt skall lägga fram ett gemensamt meddelande med de ståndpunkter som uttryckts av ministerrådet för AVS, ministerrådet för EG och kommissionen, som gör det möjligt att undersöka räckvidden av budgeteringen och principen om budgetannuitet, med utgångspunkt från dess effekter på nyckelelementen avseende samarbetet för utvecklingsfinansiering, i synnerhet när det gäller

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen insisterar på behovet av att garantera en långsiktig utvecklingsfinansiering för AVS-länderna och av att inget AVS-land bör befinna sig i en mindre fördelaktig situation efter ändringar av finansieringssystemet.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen erinrar om vikten av den förutsebarhet av medlen som den nuvarande EUF innebär, vilket underlättar planeringen på lång sikt i AVS-länderna och vilket den gemensamma parlamentariska församlingen i hög grad uppskattar.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen uppmanar Europeiska kommissionen, rådet och Europaparlamentet samt AVS-länderna att inrätta en lämplig ram för ingående samråd, för att kunna bedöma för- och nackdelarna med vart och ett av de två systemen (budgetering eller inte av EUF).

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen bekräftar på nytt behovet av att, för varje medbeslutandeförfarande om en framtida förordning om EUF, bibehålla principerna om ”partnerskap” och ”egenansvar” när det gäller utvecklingsprogrammen för AVS-länderna och deras deltagande i samtliga beslut om användningen av medlen.

18.

I samma anda och enligt hypotesen att EUF kommer att budgeteras anser den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen att detta måste ske i nära anslutning till EU:s budgetförfarande i syfte att ge EU:s budgetmyndighet värdefull information om budgetfrågor som rör AVS-länderna.

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen rekommenderar att man, parallellt med diskussionerna om budgeteringen av EUF, skall förbereda och ställa en tionde EUF till AVS-ländernas förfogande för att de skall kunna fortsätta att genomföra målen i partnerskapsavtalet, och att finansieringen skall ske på grundval av samma ekonomiska fördelningsnyckel som den som tillämpas på den allmänna budgeten. Parlamentet välkomnar de fortsatta ekonomiska diskussionerna, både om EU:s allmänna budget eller om en eventuell tionde EUF, och påpekar i detta sammanhang att kommissionen nyligen lagt fram ett förslag till en flerårig ekonomisk samarbetsram för AVS-gruppen för 2008–2013.

20.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen insisterar på behovet av att bibehålla de särskilda regionala och nationella anslagen och på att överföringen av EUF-medel till andra övergripande mål endast bör ske i samråd med AVS-partnerländerna.

21.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG församlingen uppdrar åt sina medordförande att översända denna resolution till AVS-EG:s ministerråd, Europeiska kommissionen och Europeiska unionens råd.

—

vid sitt sammanträde i Bamako (Mali) den 18-21 april 2005,

—

med beaktande av det allomfattande fredsavtal (Comprehensive Peace Agreement, CPA) som slöts mellan Sudans regering och det sudanesiska folkets befrielserörelse/armé (SPLM/A) den 9 januari 2005 i Nairobi (Kenya),

—

med beaktande av relevanta resolutioner från Förenta nationernas säkerhetsråd och rapporten från Internationella undersökningskommissionen om Darfur till Förenta nationernas säkerhetsråd, resolution 1564 (2004),

—

med beaktande av det avtal om eldupphör som slutits mellan Sudans regering, det sudanesiska folkets befrielserörelse/armé (SPLM/A), den sudanesiska befrielserörelsen/armén (SLM/A) och rörelsen för rättvisa och jämlikhet (JEM) i N'djamena (Tchad) den 8 april 2004 samt rapporterna från eldupphörkommissionen,

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner om Sudan och Internationella brottmålsdomstolen,

—

med beaktande av artikel 17.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Presidiet beslutade i enlighet med artikel 20 i arbetsordningen att ”sända en delegation till Sudan, om möjligt till södra och östra delen av Darfur, för att förbereda den brådskande debatten och resolutionen inför den nionde sessionen”.

B.

En delegation sändes till Sudan den 23–27 mars 2005 och besökte Khartoum, norra och södra delen av staten Darfur samt Juba (staten Bahr El Gabel).

C.

Enligt det allomfattande fredsavtalet skall separata väpnade styrkor inrättas, 91 000 regeringstrupper skall dras tillbaka från södra Sudan inom 2,5 år, den sudanesiska befrielserörelsen/arméns styrkor skall dras tillbaka från den norra delen inom åtta månader. I avtalet föreskrivs även en rättvis fördelning av oljeresurserna samt val efter tre år.

D.

Konflikten i Darfur har inte upphört fullständigt och har lett till många tusentals döda, omkring 1,65 miljoner internflyktingar och 200 000 flyktingar i Tchad. Det totala antalet människor som har berörts av konflikten uppgår till omkring 2,5 miljoner (2).

E.

Den internationella undersökningskommissionen om Darfur har fastställt att den sudanesiska regeringens styrkor och milis har utfört ”godtyckliga attacker, däribland dödande av civila, tortyr, försvinnanden, förstörelse av byar, våldtäkter och andra former av sexuellt våld, plundring och tvångsförflyttningar i hela Darfur” och att ”dessa gärningar har begåtts i en utbredd och systematisk omfattning, och följaktligen kan utgöra brott mot mänskligheten”.

F.

Internationella undersökningskommissionen om Darfur har gjort en bedömning av personer som är misstänkta för att ha begått ”allvarliga kränkningar av den internationella människorättslagstiftningen och internationell humanitär lag, däribland brott mot mänskligheten eller krigsbrott i Darfur”, och finner att ”de som identifieras som möjligen ansvariga för [dessa] kränkningar är enskilda förövare, däribland personer från Sudans regering, medlemmar ur milisstyrkor, medlemmar ur rebellgrupper och vissa utländska arméofficerare som agerat på eget ansvar”.

G.

Efter att den gemensamma parlamentariska församlingens senaste resolution antogs i Haag den 25 november 2004 har attacker mot civila, dödsfall, omfattande våldtäkter och plundringar fortsatt i byar i Darfur, vilket Afrikanska unionens eldupphörkommission (AUCFC) har rapporterat, och detta kompliceras ytterligare av det ökande gangstervälde som rapporterats.

H.

Internationella undersökningskommittén om Darfur har dragit slutsatsen att ”det sudanesiska rättsväsendet är oförmöget och ovilligt att ta itu med situationen i Darfur. Detta system har försvagats betydligt under det senaste årtiondet. Restriktiva lagar som ger omfattande befogenheter till landets ledning har undergrävt domstolsväsendets effektivitet och många lagar som för närvarande är i kraft i Sudan strider mot grundläggande människorättsliga normer”.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar varmt undertecknandet av det historiska allomfattande fredsavtalet i Nairobi den 9 januari 2005 mellan den sudanesiska regeringen och SPLM, som markerar slutet på ett 21 år långt inbördeskrig. Detta fredsavtal är ett ytterst viktigt steg mot att skapa fred i södra Sudan, och AVS–EG-församlingen anser att denna utveckling även kan bidra till att skapa fred i Darfur.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar alla parter att genomföra det allomfattande fredsavtalet och de protokoll som ingår i detta, vilka bland annat omfattar avtal om befogenhets- och tillgångsfördelning, utan ytterligare dröjsmål.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen noterar med tillfredsställelse den nya anda av fred och entusiasm som har skapats till följd av det allomfattande fredsavtalet, och som framgår av att cirka 100 000 personer och deras boskap har återvänt till södra delen av landet, och betonar att det är viktigt att befolkningen snabbt märker av de fördelar som freden innebär.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar FN:s säkerhetsråds beslut att inrätta Unmis, som består av 10 000 personer som skall ansvara för att avväpna de stridande, verka för försoning, se till att rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna följs och respekteras, arbeta med minröjning och valövervakning samt vara delaktiga i landets återuppbyggnads- och utvecklingsprocess, och ger sitt erkännande åt de länder som deltar i Unmis.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen understryker det allvarliga problemet med landminor i södra Sudan och uppmanar världssamfundet, den sudanesiska regeringen, SPLM, FN och andra aktörer att utan dröjsmål röja minorna och se till att vägarna blir fria för att ge internflyktingar och flyktingar möjlighet att återvända till sina hem.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att slutet på kriget kommer att möjliggöra ekonomisk utveckling i södra Sudan.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen erkänner att utbildningen fyller en viktig funktion i utvecklingsprocessen och att det är nödvändigt att återuppbygga utbildningsanstalter.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar den sudanesiska regeringen och SPLM att utnyttja de oljeintäkter de kommer att motta enligt den resursfördelning som fastställs i det allomfattande fredsavtalet för utvecklingsändamål, så att Sudans folk inser vilka fördelar freden medför, och uppmanar den sudanesiska regeringen och SPLM att minska militärutgifterna och i stället öka utgifterna för hälso- och sjukvård samt utbildning.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen ger uttryck för sin djupa oro angående Lord's Resistance Armys (LRA) aktiviteter i södra Sudan och i Uganda.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar det goda samarbetet mellan Sudans och Ugandas regeringar i kampen mot LRA och uppmanar regeringarna att utvidga de befintliga gränsöverskridande arrangemangen.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen noterar den sudanesiska arméns förklaring att de inte kommer att förfölja barnsoldater inom LRA och betonar att barnsoldater som strider för LRA är offer för tvångsrekryteringar och därför skall behandlas i enlighet med tillämpliga internationella konventioner.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar alla oljebolag att fullt ut följa initiativet ”Öppenhet inom gruvnäringen” (Extractive Industries Transparency Initiative, EITI) och internationella frivilliga säkerhetsprinciper, och uppmanar Europeiska kommissionen att övervaka detta inom ramen för sin politik för företagens sociala ansvar.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen beklagar att det sätt som Sudan har styrts på i årtionden har lett till att vissa samhällen och regioner har marginaliserats ekonomiskt och politiskt och att denna situation har förvärrat konflikten i Darfur.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen konstaterar att de flesta parterna har blivit mer medvetna om att det krävs en politisk, snarare än militär, lösning för Darfur, och uppmanar därför parterna att öka sina positiva åtgärder på fältet, eftersom detta är det enda sättet att få slut på konflikten.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar även den sudanesiska regeringen, SLM/A och JEM att mer aktivt engagera sig i fredsprocessen i Abuja (Nigeria), och uppmanar alla parter som är involverade i Darfur att strikt respektera det allomfattande fredsavtalet.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar regerings- och rebellstyrkorna att uppfylla Afrikanska unionens krav genom att återgå till de militära positionerna från december 2004, avväpna regeringsmilisen, ”folkets försvarsstyrkor”, informera AUCFC om rebellernas positioner och upphöra med sina attacker mot humanitära biståndsarbetare och i stället ge dem möjlighet att arbeta fritt inom hela territoriet.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen stöder förslaget att öka Afrikanska unionens närvaro i Darfur till cirka 6 000 personer i militär personal.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar att den sudanesiska regeringen har låtit sina militära flygplan stå kvar på marken i Darfur och uppmanar den att i enlighet med det allomfattande fredsavtalet göra detsamma när det gäller stridshelikoptrar.

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar den sudanesiska regeringen att se till att kvinnor som har våldtagits får vård före eller i samband med rapporteringen av händelsen i fråga och att alla möjliga ansträngningar görs för att ytterligare utbilda polisen i sexuella och könsrelaterade frågor. I detta avseende välkomnar AVS–EG-församlingen de förändringar som har gjorts av förfarandena för rapportering av våldtäkter (ifyllande av formulär 8 och att icke-statliga organisationer som arbetar med läkarvård erkänns som likvärdiga behandlingscentrum), vilket justitieministern informerade delegationen om.

20.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar FN:s säkerhetsråds beslut av den 31 mars 2005 om att hänskjuta situationen i Darfur till Internationella brottmålsdomstolen i enlighet med artikel 13.b i domstolens stadga, och uppmanar den sudanesiska regeringen att fullt ut samarbeta med den åklagare som utses.

21.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar alla inblandade parter i konflikten i Sudan att avstå från att rekrytera och använda barnsoldater under 18 år och uppmanar även de sudanesiska myndigheterna att skydda barn som är internflyktingar, i synnerhet minderåriga utan målsman, i enlighet med tillämpliga konventioner.

22.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar den sudanesiska regeringen och Tchads, Libyens och Centralafrikanska republikens regeringar att införa strängare kontroller av handeln med lätta vapen och handeldvapen i regionen.

23.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen ger sitt erkännande åt det arbete som de humanitära biståndsarbetarna utför, däribland FN-organ, Röda korset och Röda halvmånegrupperna, Kontoret för humanitärt bistånd (ECHO), internationella icke-statliga organisationer och icke-statliga organisationer och berömmer deras engagemang samt uppmanar alla parter i Darfur att avstå från att trakassera dem eller hindra deras verksamhet. Humanitära biståndsarbetare måste vara fria att ge hjälp och genomföra sin verksamhet i enlighet med sina uppdrag, funktioner och ansvarsuppgifter.

24.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen fördömer kraftfullt de rapporterade attackerna mot internationella icke-statliga organisationer och humanitära biståndsarbetare den 22 mars 2005 på vägen mellan Nyala och Kass. De slutliga offren för dessa attacker är de personer som dessa organisationer var i färd med att hjälpa.

25.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar planerna på massvaccineringskampanjer mot hepatit och hjärnhinneinflammation, som enligt planerna kommer att genomföras i Darfur under de närmaste veckorna.

26.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar myndigheterna i staten Khartoum att begränsa rivningarna av internflyktingars bostäder och förbättra samordningen av planeringen för att förflytta internflyktingar från Shikan till El Fateh, bland annat genom att stödja samhällens utveckling för att minimera de negativa effekterna av förflyttningar från ockuperade områden.

27.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar världssamfundet att fortsätta att ge humanitärt bistånd och utvecklingsstöd till den sudanesiska flyktingbefolkningen och deras värdar i Tchad och ytterligare främja civilsamhällena i Sudan och Tchad som fredspartner.

28.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till AVS–EG:s ministerråd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens råd, Sudans regering, Afrikanska unionen, IGAD, regeringarna i Förenta staterna, Centralafrikanska republiken, Tchad, Kina, Egypten, Eritrea, Libyen, Norge, Ryssland och Uganda, och till FN:s generalsekreterare.

—

vid sitt sammanträde i Bamako (Mali) den 18-21 april 2005,

—

med beaktande av artikel 17.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.

Fred, stabilitet och utveckling i området kring de afrikanska stora sjöarna hindras fortfarande av en mängd utmaningar.

B.

Den fortsatta olagliga exploateringen av Demokratiska republiken Kongos naturresurser underblåser konflikten och utgör en källa till osäkerhet i hela regionen.

C.

Länderna i denna region knyts samman av en historia av inbördes konflikter och frekventa gränsöverskridande flyktingströmmar och delar de behov av rättvisa och främjande av de mänskliga rättigheterna som uppstår efter en konflikt.

D.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen är oroad över den ökade fattigdomen bland människorna i området kring de afrikanska stora sjöarna och den allvarliga humanitära situationen, som kännetecknas av ett stort antal internflyktingar och flyktingar.

E.

Det är nödvändigt att ta itu med följderna av konflikter, i synnerhet genom demilitarisering, demobilisering och återanpassning av före detta stridande, internflyktingars återvändande och genomförbara ekonomiska utvecklingsprogram.

F.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen är bestört över att sexuellt våld används som ett krigsvapen.

G.

Rwanda arbetar för att genomföra rättegångar mot hundratusentals personer som anklagas för folkmord, och Burundi och Demokratiska republiken Kongo återuppbygger sina nationella rättssystem och inrättar sannings- och försoningskommittéer.

H.

Internationella brottmålsdomstolen i Haag höll sin första utfrågning om utredningen av de krigsbrott som uppges ha begåtts i Demokratiska republiken Kongo i mars 2005.

I.

Strategier har planerats för att genomföra en regional säkerhets-, stabilitets- och utvecklingspakt, som undertecknades i Dar es-Salaam i november 2004.

J.

Området kring de afrikanska stora sjöarna har trängande humanitära och socioekonomiska problem och det är nödvändigt att främja ett omfattande utvecklingspaket.

K.

Demokratiska republiken Kongo befinner sig i en ytterst känslig övergångsfas, med den svåra uppgiften att inrätta stabila institutioner efter demokratiska val.

L.

Förseningarna av valet 2005 i Demokratiska republiken Kongo leder till att de människor som längtar efter stabilitet blir modlösa, vilket FN:s generalsekreterare Kofi Annan har förklarat.

M.

Det råder fortfarande inte fred i Ituri-distriktet eller i provinserna norra och södra Kivu, och FN:s styrkor har utökat sina operationer i Ituri.

N.

Frågan om milisrörelsen Interahamwé och den besegrade armén ex-FAR utgör ett verkligt problem i förbindelserna mellan Rwanda och Demokratiska republiken Kongo och försvårar för de båda länderna att upprätthålla goda förbindelser.

O.

De demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse (FDLR) har lovat att lägga ned vapnen och samarbeta i fredsprocessen i Rwanda. FDLR måste göra sitt yttersta för att uppfylla detta åtagande.

P.

Det är nu viktigare än någonsin att avväpna de väpnade grupper som befinner sig på Demokratiska republiken Kongos territorium, vilket fastställs i Lusaka-avtalet från 1999 och i Pretoria-avtalet från 2002.

Q.

Utan verklig fred i regionen kan de återuppbyggnadsinsatser som genomförs av den kongolesiska regeringen inte leda till de förväntade resultaten.

R.

Burundi är det tredje fattigaste utvecklingslandet, och den etniska balansen i landet är fortfarande en potentiellt destabiliserande faktor eftersom landet försöker slutföra sin politiska övergång.

S.

Över 90 procent av befolkningen röstade för en ny konstitution.

T.

I konstitutionen fastställs att de burundiska kvinnornas representation inom de offentliga institutionerna skall uppgå till omkring 30 procent, vilket är något helt nytt i landet historia.

U.

Antagandet av den nya konstitutionen är ett inledande steg som föregår en rad val som skall syfta till att stadfästa maktfördelningen på alla nivåer.

V.

De illdåd som fortfarande begås av Lord's Resistance Army (LRA) i norra Uganda är oroande.

W.

Afrikanska unionens freds- och säkerhetsråd vill att ”Afrikanska unionen skall agera djärvt” genom att mer aktivt delta i åtgärder för att bekämpa olagliga rwandiska väpnade grupper, och Europeiska unionen har förklarat sig villig att bistå Afrikanska unionen i denna operation.

X.

Internationella brottmålsdomstolen i Haag kan inom kort komma att utfärda häktningsorder för överordnade befälhavare i LRA i Uganda.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar stats- och regeringscheferna i området kring de afrikanska stora sjöarna att främja ett effektivt genomförande av befintliga regionala freds- och utvecklingsinstrument för att befästa grunden för regional fred och säkerhet.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att det bistånd som har getts efter den asiatiska tsunamikatastrofen och undertecknandet av det fredsavtal som innebär slutet på Sudans 20-åriga inbördeskrig inte får leda till att uppmärksamheten vänds bort från denna region, som är splittrad av konflikter.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen begär att den åtalsfrihet för personer som har kränkt de mänskliga rättigheterna som har kännetecknat regionen skall avskaffas och betonar att Europeiska kommissionen bör uppmana givarländer och FN-organ att stödja mekanismer för ansvarsskyldighet, däribland reformerade nationella rättssystem.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar länderna i området kring de afrikanska stora sjöarna att se till att avskaffande av straffrihet blir en hörnsten i åtgärderna för att stärka rättsstatsprincipen, eftersom detta är den enda garantin för hållbar fred och offrens rätt till effektiv gottgörelse inför en opartisk domstol.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Internationella brottmålsdomstolen att utöka sin utredning till att omfatta hela regionen och snabbt vidta rättsliga åtgärder mot misstänkta förövare av de allvarligaste brotten, oavsett vilka ansvarsbefattningar de för närvarande innehar.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar regeringarna i regionen och EU:s medlemsstater att fullt ut samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar de stater i regionen som ännu inte har ratificerat Internationella brottmålsdomstolens stadga att göra detta, anta intern lagstiftning om antagande av bestämmelserna i denna stadga och ratificera tilläggsprotokollet till den afrikanska stadgan, genom vilken en afrikansk domstol för mänskliga rättigheter och folks rättigheter inrättas genom förklaringen i artikel 34.6 i denna, och därigenom möjliggöra eventuell upprättelse inför domstolen.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen fördömer kraftfullt de många fallen av sexuellt våld, i synnerhet de våldtäkter mot kvinnor och flickor som har begåtts i området kring de afrikanska stora sjöarna.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen välkomnar att några länder i området kring de afrikanska stora sjöarna har anslutit sig till Nepads afrikanska mekanism för sakkunnighetsbedömning för att främja goda styrelseformer och ekonomisk tillväxt, och uppmanar de länder som ännu inte har anslutit sig att göra detta.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar alla parter samt världssamfundet att bekämpa alla övergrepp mot och kränkningar av de mänskliga rättigheterna och att vidta alla åtgärder som står i deras makt för att ställa förövarna av sådana brott inför rätta vid tillämpliga internationella domstolar.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar till respekt av den territoriella integriteten för länderna i området kring de afrikanska stora sjöarna, i synnerhet Demokratiska republiken Kongo, och att alla parter i konflikten skall respektera och följa fredsavtalen från 2003 samt tillämpliga resolutioner från FN:s säkerhetsråd.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Rwanda att fortsätta insatserna för att integrera före detta rebeller i det civila samhället och i armén.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uttrycker sina farhågor om den allvarliga oro som fortfarande råder i Ituri-distriktet och provinserna norra och södra Kivu, och kräver att alla utländska beväpnade grupper omedelbart drar sig tillbaka.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen kräver att vapenembargot följs och att de antagna mekanismerna verkligen genomförs.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar FN:s säkerhetsråd att införa sanktioner (begränsning av rörlighet, frysning av tillgångar) mot personer (medborgare och utlänningar) som befinns vara skyldiga till plundring i AVS-länder under och efter en konflikt.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen anser att genomförandet av Dar es-Salaam-förklaringen utgör en solid grund för att skapa fred mellan länderna i området kring de afrikanska stora sjöarna. Samtidigt måste alla berörda länders territoriella integritet respekteras.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och rådet att genom finansiering och alla andra lämpliga hjälpmedel stödja genomförandet av Dar es-Salaam-förklaringen.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar den mycket stora betydelsen av FN:s uppdrag i Demokratiska republiken Kongo (Monuc) och uppmanar världssamfundet samt EU och dess medlemsstater att sända styrkor som skall bilda grundstommen i en förstärkt Monuc-fredsstyrka.

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Europeiska unionen att tillhandahålla nödvändig finansiering och logistiskt stöd för att göra det möjligt för Afrikanska unionen att, i samarbete med Monuc och den kongolesiska förenade armén samt enligt FN:s mandat (kapitel VII i stadgan), garantera att de väpnade grupper som är lojala mot det tidigare rwandiska ledarskapet och som finns inom Demokratiska republiken Kongos territorium kapitulerar.

20.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar Centralafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECCAS) att aktivt stödja konsolideringen av fredsprocessen i området kring de afrikanska stora sjöarna och stödja åtgärder för att se till att det råder stabilitet och säkerhet i Demokratiska republiken Kongo.

21.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen finner det oroande att nationella soldater och poliser saknar lön och utbildning, vilket i sig utgör en stor säkerhetsrisk, och uppmanar EU och världssamfundet att bistå med finansiering, utbildning och utrustning av Demokratiska republiken Kongos nationella armé, för att denna skall kunna bidra till arbetet med att avväpna utländska väpnade grupper och se till att säkra förhållanden råder vid val i landet.

22.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar rådet att som en brådskande fråga överväga ett nytt EU-uppdrag i Demokratiska republiken Kongo, i linje med Artemis-operationen, för att öka säkerheten i den östra delen av landet, i synnerhet längs gränsen mellan Rwanda och Demokratiska republiken Kongo.

23.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen kräver att val skall hållas inom den tidsperiod som anges i konstitutionen så att Demokratiska republiken Kongos folk fritt och demokratiskt kan välja sina ledare, och uppmanar världssamfundet att göra sitt yttersta för att stödja den pågående demokratiseringsprocessen.

24.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen fördömer de allvarliga kränkningarna av internationell humanitär rätt som begåtts av väpnade grupper i Burundi, däribland sexuellt våld mot civilbefolkningen, stöder de pågående förhandlingarna mellan Burundis regering och milisgruppen Palipehutu-FNL och uppmanar Palipehutu-FNL att genomföra sin förklaring och upphöra med fientligheterna för att säkra en definitiv fred i Burundi.

25.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen stöder rekommendationen från FN:s särskilda uppdrag i Burundi om att inrätta en sannings- och försoningskommission och en särskild åklagarkammare inom ramen för Burundis rättsväsende för att åtala personer som har begått folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott.

26.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen vill lyfta fram den framgångsrika folkomröstningen om antagande av en ny konstitution som anordnades i Burundi i februari 2005, samt det höga valdeltagandet.

27.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar alla parter i Burundi att snabbt genomföra fredsavtalen och avstå från att vidta några åtgärder som kan äventyra fredsprocessen och anordnandet av val.

28.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen betonar att den nya burundiska konstitutionen är ett centralt steg på vägen mot fred och stabilitet i landet och i hela området kring de afrikanska stora sjöarna.

29.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uttrycker oro över den förvärrade livsmedelsbristen i Burundi och att landets ekonomi är allvarligt försvagad.

30.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar världssamfundet, och i synnerhet Europeiska unionen, att bistå de områden som hotas av svält, särskilt i Burundi, östra delen av Demokratiska republiken Kongo och norra Uganda.

31.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar världssamfundet att ägna större uppmärksamhet åt den konflikt som pågår i norra Uganda.

32.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppmanar alla parter, i synnerhet världssamfundet, att omedelbart vidta åtgärder för att stoppa spridning av vapen till konfliktområdena i området kring de afrikanska stora sjöarna.

33.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till AVS–EG:s ministerråd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens råd samt FN:s och Afrikanska unionens generalsekreterare.

—

I stället för att minska beräknas antalet fattiga människor i Afrika öka från 319 miljoner 1999 till 404 miljoner 2015.

—

Framstegen med att skapa jämställdhet mellan könen har varit otillräckliga.

—

Människor i små östater i Västindien, Stillahavsområdet och utanför Afrikas kust ställs inför allt fler utmaningar till följd av allt frekventare och allt svårare stormar och översvämningar, som kan tillskrivas den globala klimatförändringen.

—

Med nuvarande takt kommer det att ta över 100 år att nå de utvecklingsmål som bedömdes vara nödvändiga att nå till 2015.

—

Nya och mer omfattande åtgärder för skuldavskrivning och minskning av den sammanlagda skulden i utländsk valuta för länderna i Afrika söder om Sahara, Sydafrika undantaget, som ligger på den ohållbara nivån 186,7 miljarder US-dollar jämfört med en geografisk bruttonationalprodukt på 217 miljarder US-dollar, och med tanke på att skuldåterbetalningar och skuldtjänster fortfarande överskrider biståndsflödet.

—

Åtgärder för att garantera bestämmelser om rättvis handel för utvecklingsländer så att de skall kunna utöka sin export av produkter som de varken har eller kan förvärva konkurrensfördelar av, genom att undanröja tariffära och icke-tariffära hinder och genom att avskaffa exportsubventioner för jordbruksprodukter som förhindrar utvecklingsländerna att utöka sin export, utan att införa orättvisa ömsesidiga krav på utvecklingsländerna.

—

Effektivare partnerskap för att komma till rätta med de hinder som finns för kapacitetsuppbyggnaden och en produktiv ekonomi, eftersom många anser detta vara de största hindren för att utvecklingsländerna effektivt skall kunna integreras i världsekonomin.

—

Förstärkta insatser för att nå allmän grundskoleutbildning, med särskild inriktning på flickor, jämställdhet mellan könen, förbättringar inom alla hälso- och sjukvårdsområden, däribland reproduktiv hälsa, och ökad finansiering av en lång rad hälsotjänster som rör sexuella och reproduktiva frågor.

—

Integrering av miljötänkande i alla politikområden för att nå hållbar utveckling.

—

AVS–EG-församlingen erkänner att allt detta kräver att resursflödet till utvecklingsländerna ökas med minst ytterligare 50–70 miljarder US-dollar.

—

Fastställande av tidsramar för att var och en av de 15 medlemsstater som samtyckte till åtagandena från Barcelona 2002 skall nå FN:s mål på 0,7 procent av BNI i god tid före 2015, med trovärdiga årliga ökningar som skall leda till ett genomsnitt för EU på 0,51 procent till 2009.

—

Undersökning av ytterligare innovativa finansieringskällor.

—

Insatser för att undanröja skuldöverskottet för fattiga länder i syfte att öka de offentliga utgifterna för att kunna nå millennieutvecklingsmålen.

—

Ökning av det handelsrelaterade stödet.

—

Tidsgränser för fullt marknadstillträde för varor och tjänster från låginkomstländer till 2010.

—

En tidsfrist för att fullständigt avskaffa de exportsubventioner för jordbruksprodukter som snedvrider marknaderna för jordbrukare i utvecklingsländerna.

—

Effektiv samordning av politiken för att maximera de positiva effekterna av utvecklingspolitiska åtgärder inom andra politikområden och förhindra att annan politik påverkar utvecklingspolitiken negativt.

—

bekämpa korruptionen

—

förbättra förvaltningen av de offentliga utgifterna

—

främja lagstiftningsinitiativ för att garantera att fattiga människor, kvinnor och andra missgynnade grupper kan delta fullt ut i det ekonomiska livet

—

stärka politiken inom den sociala sektorn, däribland hälso- och sjukvården

—

stödja ett påskyndat initiativ för grundläggande utbildning.