14.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/1

1.1

Ämnet ”industridistrikt” har framför allt under de sista 15 åren diskuterats ingående på alla nivåer i samtliga industriländer. Utvecklingsländerna och partnerländerna i Medelhavsområdet har också försökt att återskapa den distriktsstruktur som har befästs i många EU-länder för att stimulera företagens utveckling.

1.2

De studier som utförts om distrikten har dessutom utvisat deras positiva effekt på sysselsättningen och också gjort att man kunnat komma fram till välfungerande metoder (1) i fråga om företagens sociala ansvar som tillämpats många år innan kommissionen offentliggjorde sin grönbok i frågan (2).

1.3

Under tiden har nya ekonomiska och sociala faktorer och de nya kunskapsnäten förändrat de traditionella banden mellan distrikten genom att styra produktionssystemen mot ”metadistrikt” (3) och mot behovet av att bilda nätverk mellan olika ekonomiska sektorer.

1.4

För att sammanfatta detta omfattande område uppehåller sig yttrandet vid följande ämnen:

1.5

Föreliggande utkast till initiativyttrande om de nya nätverken för ”intelligenta” distrikt i EU (4) har följande syfte:

1.6

EESK har vid upprepade tillfällen framhållit Europeiska rådets åtagande att som centralt mål i Lissabonstrategin fastställa att EU skulle bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi”, med förmåga att skapa en hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning.

1.6.1

Tillväxtstrategierna måste i dag mer än någonsin grunda sig på följande inslag:

1.7

Mer än fyra år efter lanseringen av Lissabonstrategin står det klart att de framsteg som gjorts för att nå strategins mål och hålla jämna steg med den utveckling som strategin eftersträvar är tämligen nedslående. I rapporten från högnivågruppen för Lissabonstrategin med Wim Kok som ordförande står avslutningsvis att det otillfredsställande resultatet av strategin främst beror på bristande politisk vilja och att agendan är för överlastad, koordinationen dålig och att prioriteringarna varit motstridiga (6).

1.8

Vid Europeiska rådet i Bryssel den 4–5 november 2004 underströk kommissionens ordförande att Kok-rapporten är en realistisk men oroande bedömning av de framsteg som noterats och visar att vi nu måste agera för att hämta in den tid som förlorats (7). Han framhöll särskilt behovet av att i högre grad inrikta sig på prioriteringarna, bevaka framstegen och ta ansvar för att följa upp dessa (8). Också kommittén har uttalat sig om samma fråga i ett nyligen antaget yttrande (9).

1.9

Vid omstruktureringen av Lissabonstrategins prioriteringar borde man enligt kommittén se industridistrikten och deras utveckling som en av huvudfaktorerna när det gäller att skapa ny kunskap och framför allt nya och bättre arbetstillfällen. För att nå dit måste man utnyttja de goda möjligheter som erbjuds via nätverken, som kan generera olika typer av interaktion mellan forskningens kodifierade kunskap och den ”tysta kunskap” (10) som genomsyrar och blir en del av produktions- och distributionssystemen.

1.10

Främjandet av insatser på lokal nivå och kapaciteten att knyta samman dem i nätverk för att genomföra Lissabonstrategin är avgörande dels för att stimulera inrättandet av innovativa företag inom hela EU, framför allt i de nya medlemsstaterna, dels för att öka möjligheterna till möten och samarbete i en anda av ökad ekonomisk och social sammanhållning.

1.11

De nya ”öppna teknikdistrikten” gör det möjligt att integrera och knyta samman i nätverk alla aktörer som är verksamma inom ett bestämt område med aktörer inom andra områden.

1.12

Rent konkret har de europeiska näten för öppna teknikdistrikt visat sig viktiga för att uppnå följande mål:

1.13

Med dagens ökande globalisering av världsekonomin får framväxten av det kunskapsbaserade EU betydande återverkningar på såväl de nationella, regionala och lokala förhållandena som på den internationella jämvikten. Det kan handla om snabbt förvärv och snabb tillämpning av ny teknik, internationell rekrytering av kvalificerade mänskliga resurser och slutligen möjlighet att på ett decentraliserat sätt strukturera upp produktions- och distributionsprocessen samtidigt som den får förbli sammanhållen, flexibel och av hög kvalitet.

1.14

Vad gäller produktionsekonomin och särskilt distriktens ekonomi har globaliseringen, och den nätverksteknik som vuxit fram och utvecklats nästan samtidigt, medfört förändringar på kort, medellång och lång sikt.

1.15

De nuvarande distrikten har visat prov på öppenhet mot nya marknader och ställt sig bakom de senaste politiska förändringarna, som bland annat lett till alltmer frekventa omlokaliseringar av tillverkningen, vilka gynnats av de särskilda miljömässiga förhållandena i vissa länder och backats upp av den ökade datoriseringen.

1.16

I genomsnitt är hälften av EU-distriktens produktion avsedd för utlandet. Distriktens industristruktur är således redan internationellt inriktad, och siktet vad gäller försäljningen är i allt större utsträckning inställt på den internationella marknaden.

1.17

Det är nu dags att ta steget från internationaliseringsfasen till globaliseringsfasen:

1.18

Uttänjningen av de geografiska gränserna, som drivits på av de ekonomiska fördelarna och som gjorts möjlig tack vare tekniken, har löst upp de band som den geografiska närheten utgör och som ursprungligen kännetecknade industridistriktet och utgjorde dess styrka. Detta har lett till att det dykt upp ledarföretag, vars marknadsinriktning, både vad gäller avsättning och leveranser, har övergått från ett territoriellt till ett virtuellt tänkande, som i huvudsak bygger på ekonomiska fördelar.

1.19

De europeiska industridistrikten tilldrar sig för närvarande särskild uppmärksamhet beroende på att de just nu genomgår en mycket känslig fas. De måste nämligen handskas med två olika slags problem:

1.20

Den nya utformningen av konkurrenskraftiga modeller på den globala marknaden kräver omfattande förändringar. De nya integrerade plattformarna och nätverken måste ta itu med frågor som forskning och innovation, projektering av nya produkter och produktionsprocesser, hantering av ny mer kvalificerad personal och nya material, PR och marknadsföring, ekonomi och krediter, logistik och marknadsbevakning samt kundservice.

1.21

På internationell nivå är det på den nordamerikanska kontinenten som industridistrikten och -klustren fått mest spridning. Där har dessa fenomen spritt sig från Stillahavskusten till östkusten, via Silicon Valley, San Diego Industrial Clusters och Route 128. I Latinamerika, där distrikten uppvisar stora skillnader i industriell utveckling, återfinns de i Mexiko (Guadalajara Cluster), Brasilien (Sinos Valley) och Uruguay (Meat Cluster). I Asien finns viktiga exempel i Indien (Agra Cluster, Tiruppur Cluster, Ludhiana Cluster), Pakistan (Sialkot Cluster), Sydkorea (Consumer Microelectronics Assembly Cluster) och Indonesien (Central Java Cluster). Företeelsen har nått ända till Afrika, där några distrikt också återfinns i ett antal länder söder om Sahara.

1.22

Förutom i Italien, där klustren numera kan räknas i flera tiotal, finns de viktigaste europeiska exemplen i Frankrike. Därför bildades där 1998 samarbetsorganisationen för Districts Industriels Français. I Tyskland har klustren resulterat i över 50 s.k. Raumordnungsregionen och i det särskilt viktiga initiativet i Baden-Württemberg. Av särskild betydelse är även de brittiska exemplen (t.ex. Cambridge Hich-Tech Cluster, Motor Sport Cluster i Birmingham samt erfarenheterna från Skottland och andra regioner). I Skandinavien har ett stort antal positiva exempel vuxit fram. De utmärks av den betydelse som lärandet har som grundförutsättning för utvecklingen, som underlättas av den geografiska närheten. I de nya medlemsstaterna återfinns viktiga regionala exempel i länder som Tjeckien, Ungern, Polen, Slovenien, Malta och de baltiska staterna.

2.1

Det är inte lätt att ge en entydig definition av distrikt som är så varierande, dynamiska och diversifierade på global nivå.

2.2

I allmänhet kan industridistrikten definieras som homogena lokala produktionssystem som utmärks av en stark koncentration av industriföretag, av företrädesvis små eller medelstora företag och av en hög grad av specialisering i tillverkningen.

2.3

I slutrapporten från expertgruppen vid Europeiska kommissionens GD Näringsliv om Enterprise Clusters and Networks  (12) definieras distrikten som

”groups of independent companies and associated institutions that are:

2.3.1

Under de senaste decennierna har de distrikt som bildats för att i områden med bestämda ekonomiska egenskaper främja uppkomsten och utvecklingen av produktion inom industri- och tjänstesektorerna utvecklats på ett mycket autonomt sätt. Deras verksamhet har koncentrerats på specifika sektorer, där de har skaffat sig och utvecklat särskilt stora konkurrensfördelar. Kravet på att leva upp till ständigt strängare kvalitets- och säkerhetsnormer har därefter förmått företagen inom distrikten att inrikta sig på alltmer specialiserade marknadsnischer, vilket framgår av den mycket höga kvaliteten på deras produkter.

2.4

Distrikten är inte bara företagssammanslutningar som kan vara specialiserade och belägna inom ett särskilt område, de är också företagsgrupper som spelar ett lagspel. Inom dessa grupper samarbetar man kring och konkurrerar om samma projekt, medan det område där de är lokaliserade inte bara utgör en ram inom vilken företagen verkar och producerar, utan också är en verklig infrastruktur för social, ekonomisk och produktionscyklisk integration; kort sagt en plats där tillverkningstraditioner och praktiskt kunnande lagras.

2.5

Den allt snabbare informationsöverföringen och möjligheten att på kort tid få en överblick av hela utbudet har varit till hjälp men också tvingat företagen att anpassa sig. Jämvikten inom klustren har rubbats. De nya tekniska modeller som har uppstått och fått fäste har involverat hela tillverkningsorganisationen med återverkningar på yrkesprofiler, arbetsorganisation, satsningar på arbetstagare och tillväxtområden.

2.6

Distrikten är i allt större utsträckning förbundna och integrerade med specialiserade servicecentrum, yrkesutbildningsinstitut, universitet, teknikparker och forskningscentrum inom området. Kvaliteten på den produkt som tillhandahålls, vilket är en ytterst viktig faktor för företagens överlevnad, bygger främst på deras förmåga att förena redan inarbetade tillverkningstraditioner med marknadens krav på nytänkande och specialisering.

2.7

Den internationaliserade tillverkningen kräver allt oftare att företagen investerar i transnationella nätverk. Om det nätverk på vilket de har för avsikt att bygga sina konkurrensfördelar går utanför den lokala sfären, måste de små och medelstora företagen precis som de stora multinationella företagen kunna räkna med en lämplig teknisk infrastruktur som gör att de kan dela och vidareutveckla sin kunskap, samt en ansvarstagande och motiverad arbetsstyrka.

2.8

Om den ökande integrationen av marknaderna å ena sidan tenderar att straffa de företag som är vana vid att verka på begränsade marknader så erbjuder den å den andra stora möjligheter till nya avsättningsområden, framför allt för de mest dynamiska små och medelstora företagen. De stora tekniska förändringarna är inte nödvändigtvis till fördel för de stora företagen. Nätekonomin gör att faktorer som geografiska avstånd och tillgång till ett eget distributionsnät blir mindre viktiga, och eliminerar på så sätt några av de traditionella svaga punkterna hos de små och medelstora företagen. Dessa företag måste emellertid fullt ut kunna utnyttja de möjligheter som följer av den tekniska utvecklingen, bland annat med hjälp av stöd- och servicecentrum.

2.9

Tack vare Internet har de geografiska hindren delvis övervunnits. Viktiga faktorer som snabbt informationsutbyte eller kontrollmöjligheter, som tidigare var beroende av minskade transporttider, säkerställs nu av IT-anslutningen.

2.10

Även om nätet erbjuder långt fler möjligheter och verksamheter lyckas Internet inte ersätta de personliga kontakterna. Kontakten ansikte mot ansikte, som bygger på kunskap och erfarenhet, går för närvarande inte att ersätta. Det förtroende som uppstår mellan människor är fortfarande oersättligt, även om nätet delvis har suddat ut geografiska avstånd genom omstrukturering av distrikten, där företagen i allt större utsträckning använder sig av aktörer utanför industridistrikten, ofta från olika länder.

3.1

De traditionella industridistrikten har allt oftare fått stöd av och ibland ersatts av metadistrikt. Dessa kan i motsats till de vanliga distrikten definieras som integrerade industriplattformar, inom vilka tekniska aktörer expanderar för att ansluta nya centrum för kunskapsbearbetning och tillämpad forskning genom att gå utanför det egna området och utarbeta produktions- och distributionssystem som bygger på gemensamma värderingar och strategier.

3.2

Metadistrikten gör det möjligt att genomföra de olika faserna på avlägsna platser som valts ut utifrån kostnadseffektivitet och lokala möjligheter. Samtidigt behåller de samma produktivitetsnivåer, och särskilt vad gäller tillverkningsindustrin också kompetensgarantin via en process för lärande genom samverkan som möjliggör en övergång från ett anpassningsbaserat till ett proaktivt förhållningssätt.

3.3

Genom att utvecklas i riktning mot metadistrikt måste distrikten i allt högre grad bli kunskapslaboratorier. Den politik som krävs för att placera distriktet i ett globalt sammanhang måste föras av de offentliga institutionerna, framför allt de lokala och regionala myndigheterna men först och främst av företagen, och måste röra de mänskliga resurserna och innovationsgraden, i en process som säkerställer att högre tjänstemän inom den privata och den offentliga sektorn involveras fullt ut.

3.4

Metadistrikten förbinder främst små, medelstora och stora företag som samverkar sinsemellan och knyter kontakter för samarbete och gemensam verksamhet med de mest avancerade centren för vetenskaplig och teknisk forskning. Drivkrafterna bakom detta är följande:

3.5

Ett metadistrikt utmärks i allmänhet av fyra egenskaper:

3.6

Processen för att förstå detta fenomen som syftar till att planera insatser för metadistrikten är otvivelaktigt ännu mer intrikat och komplex, inte minst – vilket redan påpekats i samband med definitionen av metadistrikt –för att man på experimentell basis vill välja ut framskjutna produktionsområden med starka befintliga eller potentiella band till forsknings-, produktions- och innovationsvärlden. Det är emellertid svårt att förstå fenomenet eftersom det finns få erfarenheter på området och mycket lite statistik.

3.7

Programplaneringen bör omfatta alla faktorer som krävs för att göra en bättre analys av metadistriktens egenskaper:

3.8

Övergången från ett kunskapsstyrt system innebär också stora problem vad gäller styresformer:

3.9

Nya tjänstestrukturer som tjänar som kognitiva gränssnitt mellan lokala och globala nätverk tycks bli allt viktigare. Det uppstår nya organ som är inriktade på de lokala företagens krav och på de ursprungliga mekanismerna för konkurrens och samarbete och som skall följa utvecklingen inom produktionen.

4.1

Uppskattningsvis fanns det i Nordamerika redan i mitten av 1990-talet ca 380 distrikt eller kluster inom ett brett spektrum av tillverkningssektorer och tjänster som representerade 67 % av den aktiva befolkningen och 61 % av den amerikanska produktionen (14). Många av dessa distrikt kom till i samband med kriser i den regionala produktionen, som i fallet med San Diegoklustren i Kalifornien, vilket var en följd av omstruktureringen av försvarssektorn. De har dragit nytta av den framträdande roll som statliga och lokala förvaltningar spelade genom att sätta igång en process som sedan tagits upp av den privata sektorn. I Arizona har t.ex. en delstatskommission lanserat ett initiativ vid de lokala universiteten för kartläggning av distrikten i området, som grupperar de viktigaste aktörerna inom den privata sektorn och främjar etableringen av strukturer i distrikten för att utvärdera och ta itu med de enskilda distriktens problem och möjligheter. Liknande initiativ har lanserats i andra amerikanska delstater som New York, Minnesota, Oklahoma och Oregon.

4.2

I Kanada har den federala regeringen i sin innovationsstrategi fokuserat på att skapa och utveckla internationellt erkända kunskapsbaserade industridistrikt. Detta möjliggjordes tack vare en undersökning från de största federala organens (Granting Agencies) sida av de forskningsinvesteringar som gjorts i 27 regioner eller städer i landet. Den kanadensiska innovationsstrategin har som ett prioriterat mål för den federala innovationspolitiken satt upp utvecklingen av minst tio internationellt erkända teknikkluster senast 2010. I Kanada är det tämligen vanligt att stora forskningsinstitut, ofta ett universitet, ingår i industridistrikten (15).

4.3

I Asien och Latinamerika är erfarenheterna mycket varierande. Industridistrikt förekommer också i Indien och Kina. Pressen från de nya konkurrensen från handelns avreglering och globaliseringen har i Pakistan förstärkt tendensen att samarbeta med industrisammanslutningar och de tjänster som de tillhandahåller för att uppfylla internationellt erkända krav på kvalitetssäkring. I Brasilien och Mexiko har distrikten tvingats hävda sig i en internationell priskonkurrens till följd av att kinesiska produkter fått ett starkt fäste på den nordamerikanska marknaden. Denna konkurrens har dels lett till en ökad vertikal integration, dels till en differentiering inom själva distrikten.

4.4

I Nya Zeeland har den lokala förvaltningen tagit olika initiativ för att stödja industridistrikten. I Australien däremot har man särskilt på initiativ av de lokala myndigheterna i Adelaide, Cairns och Hunter Valley gjort nerifrån-och-upp-insatser där man kartlagt företagsgrupper och skapat en dynamik mellan dessa vad gäller deras olika behov. I vissa fall har man lyckats utverka statliga medel till studier, samråd och sekreterariatstjänster.

5.1

Hittills har industripolitiken i allmänhet karaktäriserats av sektorsinriktade strategier och åtgärder, men i många regioner i Europa har man numera även börjat beakta territoriella aspekter, i syfte att främja sådana faktorer som har bidragit till framgångarna med beteckningen ”Made in …” i hela världen. Många gånger har de lokala produktionssystemen emellertid stött på svårigheter när det gäller att finna adekvata lösningar ur ett organisatoriskt perspektiv eller ett företagsledningsperspektiv. Detta har banat väg för nya typer av stöd, som inte bara är inriktade på enskilda företag utan på de territoriella systemet som helhet.

5.2

De lokala myndigheterna har tillsammans med universitet, forskningsinstitut, företagarföreningar och kreditinstitut åtagit sig att stödja insatser som syftar till innovationsspridning, förbättrad kvalitet, ökad försäljning av lokala produkter och slutligen till nya systeminriktade projekt som inriktas på företagsrelationer.

5.3

Industridistrikten, som nu har erkänts juridiskt i flera europeiska länder (till exempel i Italien genom lag 317/1991), betraktas allmänt som en påtaglig framgång för flera ekonomier, och i synnerhet för den italienska. Det är dock inte lätt att åstadkomma en exakt avgränsning av dessa distrikt. I själva verket överensstämmer de definitioner som gjorts av olika institutionella organ varken med avseende på antal eller på sektorsspecialisering.

5.4

Lanseringen av dessa distrikt har varit föremål för initiativ på regional nivå i Italien (särskilt i Piemonte, Lombardiet, Veneto, Emilia Romagna och Toskana), i Spanien (framför allt i Katalonien och Valencia) och i Tyskland (jfr initiativen BioRegio, Exist och InnoRegio).I Frankrike har DATAR (16), en departementsövergripande enhet knuten till premiärministern, utarbetat särskilda strategier till stöd för utveckling av lokala produktionssystem, vilka har anslutit sig till de franska industridistriktens samarbetsorganisation. Även i Skottland, Wales och Nordirland kan man hitta ett antal liknande exempel på industridistrikt.

5.5

Också de nordiska länderna har utvecklat egna strateger i fråga om industridistrikt. Det är till exempel fallet i Danmark, där industridistriktsmodellen har haft betydande effekter på landets ekonomiska politik, och i Finland, där lanseringen av distrikten har påverkat inte bara den ekonomiska politiken utan också strategierna för vetenskaplig forskning, teknik och utbildning.

5.6

I de nya medlemsstaterna har man med början år 2000–2001 arbetat med olika program för utveckling av industridistrikten. I Tjeckien har man exempelvis lanserat programmet ”Samarbete”, medan man i Ungern har infört programmet NFT-GVOP till stöd för utveckling av industriparker (17), ett program som skapats av en frivilligorganisation (18), nämligen sammanslutningen för industriparker. I Ungern finns i dag 165 industriparker, som svarar för 18 % av sysselsättningen inom industrin och 28 % av industriexporten. Under perioden 1997–2003 har 46 182 000 euro (19) investerats i de ungerska industriparkerna. Programmet PGK (20) utvecklades i regionen Västra Transdanubien, och småföretagsprogrammet SME Clustering/Networking i Polen. I Slovenien lanserade man år 2001 ett treårigt program för utveckling av industridistrikten. Detta program omfattade mer än 500 företag och 50 olika institutioner. Ytterligare 130 pilotprojekt och andra försök på detta område pågår för närvarande i de baltiska länderna. De lokala myndigheterna på Malta har utarbetat en strategi till stöd för nyckeldistrikt inom bland annat hälso- och sjukvård, oceanografi, informationsteknik, luftfartssektorn och tjänstesektorn. Även i kandidatländerna har man samlat betydande erfarenheter, till exempel i Timisoaradistriktet i Rumänien. Inom ramen för Phareprogrammets kapitel om kapacitetsuppbyggnad för snabbare tillväxt inom småföretagssektorn i Bulgarien har fem potentiella industridistrikt identifierats. För att främja deras fortsatta utveckling har ekonomiministeriet inrättat en nationell myndighet med särskilt ansvar för detta.

5.7

I Nederländerna har industridistriktskonceptet integrerats direkt i regeringens politik och program. I Österrike har man lanserat särskilda strategier i syfte att förstärka banden mellan forskningsinstitut och den privata sektorn, minska de lagstiftningsmässiga och administrativa hindren för innovation, stödja särskilda industridistrikt och skapa nya kompetenscentrum.

5.8

En politik till förmån för industridistrikten förutsätter dessutom ett integrerat och systematiskt angreppssätt som tar hänsyn till banden mellan företagen, mellan olika industrisektorer samt mellan företag, institutioner och lokala myndigheter. I en sådan modell bör den privata sektorn fungera som motor för initiativen, medan den offentliga sektorn bör spela en underlättande roll som katalysator.

5.9

Systemet med industridistrikt ger upphov till olika fenomen såsom horisontell integration mellan företagen, som sträcker sig från relationen mellan primära led och underleverantörer via branschen som helhet till utläggning på entreprenad. Denna integration gör det möjligt att upprätthålla en hög grad av flexibilitet, men också att genom integrerad produktion uppnå stordriftsfördelar som är typiska för storföretag. Genom att bryta ner de olika delarna av produktionsprocessen i den sektor där de är verksamma kan industridistrikten självständigt täcka in alla faser i produktionskedjan, vilket medger en flexibel hantering av produktionskostnaderna och en bättre anpassning till marknadens krav.

5.10

De framgångar som industridistriktens produkter har haft på de internationella marknaderna är också resultatet av en hög innovationskapacitet och en ständig strävan efter att förbättra produkterna. Detta underlättas av konkurrensen mellan företagen och av samverkan med lokala universitet eller forskningsinstitut. Till följd av dessa samverkansvinster har även sektorer som allmänt anses vara mindre utvecklade ur teknisk synvinkel, till exempel textil- och beklädnadsbranschen, blivit mer konkurrenskraftiga på internationell nivå.

5.11

Hittills har de faktorer som beaktats när man skall fastställa indikatorer för industridistrikten också omfattat företagstäthet, sektorsspecialisering och andelen anställda inom tillverkningssektorn. Därför har det alltid varit en fråga om kvantitativa värden, i linje med målsättningen att kunna fatta beslut på objektiv grund. Man måste emellertid också beakta faktorer som ekonomisk profil, produktinnovationer, företagens övergripande strategier och – viktigast av allt – inslaget av nätverk. Den senare faktorn är av avgörande betydelse både när det gäller att fastställa distriktsstrukturens ursprung och för att kartlägga ”metadistriktets” starka sidor i framtiden, i syfte att upprätta nära förbindelser mellan näringslivet och forskningen.

5.12

På EU-nivå skulle ett antal olika initiativ kunna bidra till att utveckla europeiska ”teknikdistrikt”. Det återstår dock att utforma en integrerad politik i egentlig mening för att främja innovativa ”distriktsnätverk”. Detta ligger i linje med den nystart för Lissabonstrategin som Europeiska rådet förordade den 4–5 november 2004, samt med åtagandet att snarast möjligt integrera den ekonomiska och sociala strukturen hos små och medelstora företag från gamla och nya medlemsstater i den utvidgade inre marknaden.

5.13

I EU–15 har man utvecklat en rad gemenskapsinstrument som kan användas för att främja utvecklingen och skapandet av kunskapsbaserade distriktsnätverk. Dessa instrument sorterar huvudsakligen under regionalpolitiken, forsknings- och utvecklingspolitiken, företags- och innovationspolitiken, utbildningspolitiken samt politiken för informationssamhället.

5.13.1

Regionalpolitik – Betydande finansiella anslag har gjort det möjligt för forsknings- och innovationspolitiken inom ramen för strukturfonderna att ge den regionala utvecklingen en rejäl skjuts framåt, med hjälp av innovativa åtgärder under artikel 10 i ERUF, av RIS-programmen (regionala innovationsstrategier) och av gemenskapsinitiativ som Interreg III-C. Samtidigt erbjuder Europeiska investeringsfonden och Europeiska investeringsbanken det så kallade tillväxtinitiativet som en möjlighet för småföretagen att upprätta innovativa nätverk.

5.13.2

Europeisk FoU-politik – Sjätte ramprogrammet för forskning och utveckling 2002–2006 är en viktig stödresurs för kunskapsbaserade industridistrikt, särskilt när det gäller

5.13.3

Handlingsplanen ”Mer forskning för Europa – Mot tre procent av BNP” innehåller en rad nya åtgärder på nationell nivå och EU-nivå. Vidare kommer det att bli möjligt att utveckla initiativ till stöd för Europas kunskapsbaserade distriktsnät även när det gäller tillämpningstjänster i Galileoprogrammet för radionavigering och satellitbaserad positionsbestämning.

Nya rapporter på området, framför allt med avseende på de små och medelstora företagens medverkan, visar dock på stora svårigheter att få tillträde till programmet. Det gäller i synnerhet i de nya medlemsstaterna (21).

5.13.4

Företagspolitik – Följande bör noteras med avseende på företags- och innovationspolitiken:

5.13.5

Intressanta initiativ från GD Företag innefattar åtgärder för utveckling av distriktsnätverk och det arbete som utförts via IDABC-programmet till stöd för företag och företagsnätverk. De initiativ som är inriktade på samarbete mellan industridistrikt med avseende på EMS-EMAS-certifiering (miljöstyrning och miljöredovisning), och som finansieras på regional nivå, är av särskilt intresse i anslutning till detta, tillsammans med gemensamma åtgärder för hållbar utveckling som administreras av GD Miljö.

5.13.6

Politiken för informationssamhället – Under programmet eEurope 2005, framför allt inom initiativen eGovernment, eBusiness, eProcurement, bredbandsnätverken, eInclusion och Go Digital, finns en stor potential för projekt till stöd för distriktsnätverken.

5.13.7

Utbildningspolitiken – Olika åtgärder under programmen Sokrates och Leonardo kan användas för att främja utbildning med inriktning på de kunskapsbaserade nätverken. Initiativ kan också planeras under programmen eLearning och eEurope 2005.

6.1

Vid sitt vårmöte 2004 betonade Europeiska rådet att ”de åtgärder som vidtagits på EU-nivå bara är en del av arbetet på Lissabonstrategin, och att många reformer och investeringar som är medlemsstaternas ansvar återstår” (22). Detta bekräftades av Europeiska rådet den 4–5 november 2004, samtidigt med att Wim Kok lade fram sin rapport (23).

6.2

De viktigaste utmaningarna delas upp i tre grundläggande strategiska tillväxtområden:

6.2.1

Att utveckla ”intelligenta” transnationella nät: Detta skall bland annat ske med hjälp av gemenskapsinitiativet för tillväxt, varvid investeringar i forskning, innovationer och livslångt lärande skall prioriteras. Andra viktiga inslag är urval och utformning av nya yrkesprofiler, med bättre tillgång till nätverksinstrument för samarbete i enlighet med sjätte ramprogrammet.

6.2.2

Att förstärka företagens konkurrenskraft på den globala marknaden och att uppnå en mer långsiktigt hållbar miljö: Detta skall bland annat uppnås genom att utveckla de bredbandskommunikationer och höghastighetsnät som krävs för forskning och innovationer (GEANT), samt genom att använda nya tillämpningar inom programmet Galileo och genom initiativ inom ramen för programmet eEurope 2005.

6.2.3

Förstärkning av den så kallade grannskapspolitiken (24) i ett utvidgat Europa: Detta skall ge upphov till mer systematiska och varaktiga samordningsvinster i relationerna med grannarna i det nya Europa, med perspektivet att skapa ett område med välstånd och säkerhet och att införa samarbetsmekanismer för känsliga frågor, såsom hantering av de gemensamma gränserna och av flyktingströmmarna samt kampen mot den organiserade brottsligheten.

6.3

I alla EU-länder, och framför allt i de nya medlemsstaterna, finns en ökad medvetenhet om vikten av distriktsnät och industrikluster när det gäller att stärka konkurrenskraften och produktiviteten, förbättra sysselsättningspolitiken, öka arbetstillfällenas kvalitet och främja utvecklingen av små och medelstora företag.

6.4

Enligt kommittén är det nödvändigt att även på unionsnivå utveckla en integrerad politik för en europeisk plattform till stöd för nya europeiska nätverk och ”kunskapsbaserade metadistrikt”.

6.5

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är övertygad om att de nya kunskapsbaserade metadistrikten utgör ett veritabelt framgångsinstrument, som för det första kan ge små och medelstora företag bättre tillgång till hög kompetens, moderna gemensamma tjänster och nya kunskapsinfrastrukturer, och för det andra kan förbättra företagens ledningsfunktion och göra arbetskraften mer medveten och mogen.

6.6

Enligt kommitténs uppfattning kan inrättandet av en europeisk distriktsplattform skapa ramförutsättningar för samstämmighet, öppenhet och lättillgänglighet, något som såväl de små och medelstora företagen som de gamla och nya medlemsstaterna behöver. Det gäller också kandidatländerna och EU:s närområden.

6.7

En sådan europeisk distriktsplattform bör kunna samordna de många politikområden som olika generaldirektorat ansvarar för samt de instrument och gemenskapsåtgärder som för närvarande finns disponibla.

6.8

Denna plattform bör också förses med tillräckliga finansiella medel för att man skall uppnå den ”kritiska massa” som behövs för att stötta unionens insatser. De samordnade åtgärderna inom plattformen inom ramen för Lissabonstrategin kan utan tvivel bidra till småföretagens utveckling. Dessa företag är särskilt väl utrustade med intuitivt strategiskt kunnande, och gemenskapens insatser gör det möjligt att kodifiera dessa kunskaper och omvandla dem till gemensamt gods, utöver överföring via europeiska nätverk.

6.9

Den europeiska distriktsplattformen bör tillhandahålla en programram för

7.1

I alla mer utvecklade länder pågår en avindustrialisering. I EU svarar tjänstesektorn t.ex. för hela 70 % av BNP (medan industrin svarar för 22 %, byggsektorn för 5 % och jordbruket för 3 %) (26). Men man bör inte underlätta denna process, eftersom en stor del av tjänsternas mervärde riktas till eller härrör från företagen (27): handel och transporter (21,6 %) finansiella tjänster och företagstjänster (27,2 %) och offentlig förvaltning (21,6 %) (28).

7.1.1

En politik som förmår sprida och stödja en kultur som lyfter fram distriktens erfarenheter kan utan tvivel göra det lättare för distrikten i hela den utvidgade unionen att konkurrera med andra länder där arbetskostnaderna i dag är lägre, men där det inte finns någon dialog mellan arbetsmarknadens parter och där normer för hygien och säkerhet på arbetsplatsen har försummats.

7.1.2

Enligt EESK gäller det att i högre grad utnyttja den konkurrensmarginal som härrör från en både reell och upplevd tillämpning av socialt ansvar i företagen (29). Detta skulle leda till att de verksamma inom produktionskedjan kan producera med en känsla av medvetenhet och värdighet, samt att de kan respektera tidsfrister, fastställa ”rättvisa priser” (30) och garantera en kompetent, punktlig och seriös efterköpsservice.

7.2

Kommittén hoppas att man kan uppbringa medel för att förstärka nätverken mellan de nya distrikten, framför allt i det nya medlemsstaterna, i syfte att stimulera en välinformerad marknadsdriven efterfrågan.

7.3

Ett gradvis minskande stöd bör beviljas (för en period på 3–4 år), med målet att täcka kostnaderna för genomförbarhetsstudier, etablering, nätverksmäklartjänster, miljömässig hållbarhet och testlaboratorier för certifiering.

7.4

Den teknologiska ramen och arbetsmarknadsrelationerna förändras ytterst snabbt och gör det nödvändigt att på kort tid skapa nya yrkesprofiler, med motsvarande krav på insatser för ständig fortbildning (31) för

7.5

Med utgångspunkt i sin egen erfarenhet önskar EESK att man inom ramen för metadistrikten skall organisera kurser som baseras på tekniska innovationer, med deltagande av offentliga och privata aktörer samt representanter för industrin, arbetslivet, universiteten och bankerna. Dessa kurser kan kompletteras med stipendier för praktikutbyte mellan personalen i den offentliga och den privata sektorn, i industrin och i den akademiska världen.

7.6

GD Forskning, som går in för att stödja europeiska erfarenheter i ett globalt sammanhang, bör också öka sitt stöd till mekanismer för lansering, övervakning och uppvärdering av insatserna för teknisk framtidsforskning samt benchmarking mellan distrikten och mellan olika länder, i syfte att kontinuerligt förstärka den kulturella basen och informationsbasen med avseende på de pågående förändringarna samt på instrumenten för att hantera dessa.

7.7

För att underlätta krediter, som alltid är en kritisk faktor i alla medlemsstater, och i synnerhet i de nya medlemsländerna, skulle man kunna organisera ett kontaktcentrum inom Europeiska investeringsfonden (32). Detta centrum skulle ha till uppgift att med hjälp av de garantiinstrument det förfogar över ge garantier för kapitalexponeringar från de banker, finansinstitut, konsortier och kooperativ som samarbetar med företagen i metadistrikten.

7.8

De nya kunskapsbaserade distrikten är enligt EESK också en idealisk plats för att experimentera med mer utvecklade former för företagens sociala ansvar. Det kan ske med hjälp av eGovernment och eBusiness samt de nya relationerna ebusiness2business, som är av grundläggande betydelse när det gäller att utveckla distriktsnätverk på transnationell nivå med hjälp av det gemensamma driftskompatibla IDABC-nätverken (33), med nära anknytning till programmet eEurope 2005 (34).

7.9

Det är också viktigt att kommissionen skapar en lista över gemensam terminologi, som kan användas av alla distrikt som deltar i gemenskapsprogrammen, samt en interaktiv europeisk databank som innefattar alla distrikt, uppdelat på olika sektorer och verksamheter

7.10

Det skulle dessutom vara betydelsefullt om man inom GD Näringsliv kunde skapa ett gemenskapscentrum för samordning och samarbete mellan distrikten och de olika organisationer som är engagerade i arbetet. Detta centrum skulle bland annat kunna ge ut uppdaterade handledningar om bästa praxis, vilka kan spridas på regional nivå.

7.11

Den kultur som ligger till grund för företagens sociala ansvar och ser företaget som en resurs för det allmänna värjer sig mot ökad byråkrati som medför ökade kostnader och minskar intresset för att agera aktivt. Därför ser man också ”Slid-initiativet” som ett användbart instrument för att utsträcka erfarenheterna från Slimprogrammet till distrikten (35).

7.12

Det skulle också vara en fördel om man skapade en stödfunktion som kan bidra med råd och hjälp i fråga om intellektuell äganderätt och en rad andra tjänster riktade till distrikten, som i allt högre grad integreras i de europeiska näten och den globala marknaden.

7.13

Det är nödvändigt att underlätta distriktens medverkan i sådana projekt för teknisk utveckling inom ramen för CEN, Cenelec, ETSI och Normapme som inriktas på skedet före själva normeringen och på gemensam normering (36).

7.14

Det är viktigt att uppmärksamma industridistriktens villkor och krav i samband med det kommande femte fleråriga programmet för företagaranda och företagens konkurrenskraft (för perioden 2007– 2013) (37).

7.15

Enligt EESK:s uppfattning, som bland annat grundar sig på de senaste årens erfarenheter – och framför allt efter Europeiska rådets möten i Lissabon, Barcelona och Sevilla – är det lämpligt att skapa en europeisk plattform för en ständig dialog, som är uppdelad i olika sektorer och verksamheter och där distriktsansvariga samt företrädare för offentliga myndigheter, arbetsmarknadens parter, finanssektorn, forskningscentrum och frivilligorganisationer medverkar.

7.15.1

Kommittén anser att man bör överväga ett erkännande på gemenskapsnivå av de europeiska kunskapsbaserade metadistriktsnäten i syfte att

7.15.2

I det avseendet är det också lämpligt att med utgångspunkt i det här yttrandet organisera en offentlig hearing med deltagande av industridistrikten och berörda organisationer på olika territoriella nivåer, i syfte att uppmuntra gränsöverskridande samarbete och lyfta fram följande:

7.15.3

Det europeiska konsortiet (DES) bör främja företagaranda, socialt ansvar, nya verksamheter och utveckling av livslångt lärande samt uppmuntra till gränsöverskridande partnerskap. Konsortiet bör uppfylla följande krav:

7.15.4

Konsortiets natur – DES bör vara av privat natur, och därför bör man inte gå ut med en offentlig vädjan till investerare om kapital.

7.15.5

Utformning – DES bör bygga på kriterier som reglerar formen för de konsortier som kan delta i sjätte ramprogrammet för FoTU. Det bör inrättas för en femårsperiod och därefter kunna förnyas (39). Det bör föras in i ett lämpligt internt register vid en DES-plattform som inrättas inom kommissionen.

7.15.6

Juridisk status – DES-samordnaren bör vara den enda erkända samtalspartnern i relationerna mellan gemenskapens institutioner, på samma sätt som i fråga om de integrerade projekten och expertnätverken inom gemenskapens ramprogram för FoTU.

7.16

Sammanfattningsvis anser EESK att de erfarenheter som mognat fram i industridistrikten, men som numera snarare är inriktade på kunskapsbaserade metadistrikt, utgör ett värdefullt tillfälle att

7.17

Mot denna bakgrund bör metadistriktens utveckling stödjas och uppmuntras på olika lokala, nationella och europeiska nivåer.

14.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/14

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har under sitt arbete med att utveckla och förmedla sina synpunkter och förslag till turistsektorn beslutat att utarbeta ett yttrande som tar hänsyn till den nya situationen i EU i dag och de närmaste åren efter utvidgningen.

1.2

EESK har tidigare utarbetat yttranden om olika turismrelaterade ämnen, men detta är första gången som vi undersöker vilka konsekvenser den nya situationen i EU kan få för turistsektorn och dess framtida utveckling. Än viktigare är dock att det är första gången som ledamöter från de nya medlemsstaterna har deltagit i arbetet.

1.3

Utan att ifrågasätta eller bortse från tidigare yttranden är det dock ett faktum att denna nya situation innebär såväl hot som möjligheter för hela Europa och särskilt för utpräglade turistländer både i EU:s gamla och nya medlemsstater.

1.4

Under arbetet med detta yttrande har vi vinnlagt oss om att vara fullständigt öppna för information, synpunkter och förslag från de nya medlemsstaterna samtidigt som vi har beaktat kommitténs tidigare synpunkter. Kommittén fick under en hearing i Katowice, Polen, ta del av många mycket värdefulla bidrag från både de gamla och nya medlemsstaterna, som alla betraktar turismen som en källa till ekonomisk och kulturell rikedom som bidrar till ömsesidig förståelse och till medborgarnas Europa, och därmed till den europeiska integrationen. Detta är så mycket viktigare och nödvändigare under en pågående utvidgningsprocess som kräver större ansträngningar för att öka närheten och förståelsen mellan kulturer och folk. I den närmaste framtiden kommer takten i denna nödvändiga integrationssträvan att öka på grund av kraven i de nya medlemsstaterna. De personer som reser som turister till andra länder och platser är utan tvekan den europeiska integrationens främsta aktörer.

1.5

Avsikten med detta yttrande är inte att i detalj undersöka turistnäringens nuvarande situation och framtidsutsikter i varje enskilt land, utan i stället att analysera de gemensamma beståndsdelar som en framtida europeisk turistpolitik skulle kunna bestå av samt att undersöka och föreslå åtgärder som kan bidra till att turismen i alla länder blir en pådrivande kraft för en hållbar ekonomisk och social utveckling.

1.6

Europeiska konstitutionen är en ny faktor som måste vägas in i varje analys av de inbördes relationerna mellan medlemsstaterna och mellan dem och EU-institutionerna. I detta yttrande försöker kommittén reda ut på vilket sätt utvidgningen påverkar turismen som helhet och i vilken mån det nya konstitutionsfördraget kan bidra till att skapa positiva förutsättningar eller hinder för att utveckla den enastående utvecklingsmotor som turismen utgör i Europa och världen över. För EESK är det således i högsta grad intressant att undersöka de möjliga beståndsdelarna i en europeisk turismpolitik.

1.7

Turismens viktigaste bidrag till att öka kunskapen mellan Europas folk och därigenom till att bygga upp och stärka det nya Europa i sin helhet vilar på förbindelserna mellan folken, dvs. mellan medborgarna i den politiska, ekonomiska och sociala realitet som Europa utgör.

1.8

Vi måste ta hänsyn till att turistsektorn i dag befinner sig i svårigheter. Det beror på en rad faktorer, bland annat på internationell terrorism och därmed på säkerhetsinsatser som måste vara förenliga med frihet, och på krisen i världsekonomin och dess konsekvenser för människors benägenhet att resa, åtminstone till avlägsna resmål. Turismen är ett medel för att uppnå en fredligare värld och kan vara det även i framtiden.

1.9

Turismen i hela världen och särskilt i Europa måste bygga på autentiska kulturella värden både i turisternas egna hemländer och i turistländerna samt bidra till att stärka dessa värden. Utbyte mellan olika traditioner och kulturer, ömsesidig respekt och utnyttjande av lokalsamhällenas naturliga, kulturella och sociala tillgångar kan och bör bidra till att bygga upp ett enat Europa och en värld präglad av solidaritet med och respekt för andra länder.

2.1.1

Turistpolitiken i Europeiska unionen och europeiska konstitutionen: Även om turismen inte direkt omfattas av EU:s gemensamma politik föreslår några EU-institutioner åtgärder som genom sin sektorsövergripande karaktär påverkar turismen eller utgår från turismen för att uppnå några av EU:s huvudmål, till exempel hållbar utveckling, ökad sysselsättning, starkare ekonomisk och social sammanhållning – kort sagt, en bättre livskvalitet för EU:s medborgare.

2.1.2

I fördraget om upprättande av en konstitution för Europa anges följande i avsnitt 4, ”Turism”, artikel III-281:

2.1.2.1

I artikel I-17 nämns också turismen när det gäller EU:s befogenhet att vidta stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder:

”Unionen skall ha befogenhet att vidta stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder. Områdena för dessa åtgärder skall på europeisk nivå vara

2.1.3

Av dessa artiklar framgår att även om konstitutionen erkänner turismens ekonomiska karaktär och förmåga att skapa välstånd via företagen, så planeras det absolut ingen EU-harmonisering på detta område, utan EU skall endast ha en kompletterande och samordnande roll i förhållande till medlemsstaternas insatser. Det står dessutom mycket klart att avsikten är att utesluta all lagstiftning som kan ligga till grund för att harmonisera deras insatser. Enligt EESK utesluter detta inte, utan underlättar snarare kompromisser om vilka värden som skall ligga till grund för en europeisk turismmodell.

2.1.3.1

Fördraget skulle möjligen ha kunnat innehålla mer interventionistiska modeller på turismområdet, men efter att ha läst och analyserat den föreslagna fördragstexten kan det allmänna slutomdömet bara bli positivt, vilket också gäller fördraget som helhet. Fördragets avsnitt om turism gör det möjligt att fortsätta att försöka uppnå huvudmålen för turismen och förbättra turismen. EESK kommer med denna utgångspunkt att fortsätta sitt samarbete med andra institutioner och aktörer inom turistsektorn.

2.1.4

Syftet med detta yttrande är inte att redogöra för och analysera medlemsstaternas enskilda insatser och jämföra deras olika turismmodeller, som är mer eller mindre integrerade i ett EU-sammanhang och mer eller mindre ”nationalistiska”, och inte heller att skildra turismens mångfald i Europa. Kommittén har redan i tidigare yttranden påpekat att turismen har sin förankring på lokal och regional nivå, och att den från denna nivå breder ut sig på nationell och internationell nivå. De värdefulla bidragen vid hearingen i Katowice vittnade inte bara om turismens variationsrikedom i de olika medlemsstaterna, utan också om de många olika strategier som varje medlemsstat, region och lokalsamhälle kan välja för att utveckla sina egna turismmodeller för både dagens och morgondagens behov.

2.1.5

Syftet med detta yttrande är inte heller att värdera alla dessa modeller, även om det står klart att mångfalden sträcker sig från mycket stora till mycket små samarbetsmöjligheter på alla nivåer, samtidigt som andra helt förlitar sig på marknadens egen konkurrenslogik.

2.2.1

Med EU:s utvidgning uppstår en ny situation som säkerligen kommer att innebära nya möjligheter för hela Europa och därmed även för samtliga tidigare, nya och framtida medlemsstater.

Dessa möjligheter kan betraktas ur olika perspektiv:

2.2.1.1

Utbud: Utvidgningen innebär självfallet en betydande ökning av det redan stora turismutbudet i Europa, inte bara rent kvantitativt av antalet turistplatser utan också, kanske viktigare, om man ser till turismens ökade kulturella, historiska och miljömässiga mervärde. EESK här hänvisar även här till hearingen i Katowice där det ökade utbud som de nya medlemsstaterna har fört med sig framgick klart genom deras olika satsningar på naturturism, kulturturism och, i vissa fall, ”industriturism”. Denna utbudstillväxt kommer att göra den europeiska industrin konkurrenskraftigare internt och gentemot andra länder i USA, Asien och resten av världen. De nya medlemsstaterna försöker dessutom öka sitt turismutbud som ett väsentligt inslag i utvecklingen av turismen och därmed ekonomin. Denna tillväxtsträvan är utan tvekan berättigad och önskvärd, men man får inte glömma bort att tillväxten har sina gränser och att det krävs en hållbar tillväxttakt för att bevara de sociala, ekonomiska och miljörelaterade värdena för framtida generationer. Andra medlemsstaters negativa och positiva erfarenheter av turismutveckling bör mana till försiktighet och eftertanke vid valet av modell för utveckling av nya turistmål.

2.2.1.2

Efterfrågan: Att turismutbudet har ökat till följd av utvidgningen beror på tre huvudfaktorer: För det första det ökade antalet EU-medborgare som önskar och behöver lära känna andra platser och länder som hittills har varit svårtillgängliga, antingen för att de har varit svåra att resa till för personer utanför EU eller för att det varit svårt för EU-medborgare att resa till länder utanför EU. För det andra kommer den högre levnadsstandard som de nya medlemsstaterna med stor säkerhet kommer att uppnå att öka människors benägenhet att resa. Slutligen kommer de nya och förbättrade transport- och kommunikationsinfrastrukturerna förhoppningsvis att utgöra incitament för resor och turism, att fler väljer att resa i sitt arbete eller i idrottssammanhang och att resandet och turismaktiviteten ökar rent allmänt.

2.2.1.3

Marknaden: Till följd av ökningen av utbudet och efterfrågan kommer turismmarknaden att bli större och starkare efter utvidgningen. Detta kommer tveklöst att få positiva konsekvenser för hela näringslivet i EU där turismen är en bransch med stor potential. Det är svårt att förutse vilka effekter marknadens tillväxt kommer att få på priserna på turismprodukterna, kringprodukterna och företagens vinster, men allt tyder på att de positiva effekterna är fler än de negativa. Den utökade marknaden kommer säkerligen att skärpa konkurrensen men för att de positiva effekterna verkligen skall slå igenom och sprida sig måste ökningen bygga på bättre konkurrenskraft inom företagen och på turistorterna i Europa.

2.2.2

Men för att denna nya situation efter utvidgningen inte skall förbli enbart en ny och viktig möjlighet, utan utvecklas till en påtaglig realitet, måste man tillämpa olika principer, kriterier och gemensamma regler som kan garantera sektorns allmänna bärkraft och en framtida utveckling för sektorn som är önskvärd för samhället i stort. Kriterierna har funnits sedan Lissabontoppmötet, där strategin fastställdes utifrån målen hållbarhet, kunskapssamhället, sysselsättning och social sammanhållning.

2.2.2.1

Hållbarhet: I ett tidigare yttrande ”För en turism som är tillgänglig för alla och socialt hållbar” (1) påpekade EESK i likhet med andra internationella och europeiska institutioner (kommissionen, parlamentet osv.) att en hållbar europeisk turism är ett nödvändigt villkor för att turismen skall utvecklas på ett balanserat sätt och skapa välstånd på lång sikt. De 100 initiativ som uppmärksammas i yttrandet utgör en provkarta över de beståndsdelar som kan bidra till att uppnå hållbarhet.

De nya medlemsstaternas önskan att öka turismen genom att öka turismutbudet måste förverkligas i en omfattning och en takt som är ekonomiskt, socialt och miljömässigt acceptabel. Kravet på en hållbar turism är inte lätt att uppfylla, eftersom det ständigt uppstår motsägelser och eftersom kriterierna för att uppnå hållbarhet ofta skiftar beroende på vilka aktörer som utformar turismverksamheten.

2.2.2.2

Kunskapssamhället: Turismen kan bidra på ett mycket positivt sätt till att uppnå detta mål i Lissabonstrategin, eftersom turismen just bygger på kulturutbyte, på resor för att lära känna andra platser och på kontakter med andra seder och bruk samt med andra samhällen och kulturer. Särskilt ungdomar får dramatiskt bättre förutsättningar att tillgodogöra sig nya kunskaper under resor och när de lever tillsammans med personer från andra miljöer och blir mer öppna, toleranta och solidariska. Att förvärva kunskaper har inte bara med studier att göra utan även med att ta till sig nya erfarenheter, och det kan man göra under alla omständigheter och i alla åldrar. Turism är en utmärkt möjlighet att berika sina erfarenheter.

Informations- och kommunikationstekniken bidrar på ett väsentligt sätt till produktion och konsumtion av turismprodukter, och utan tvekan till att turismen kan bli en konkurrenskraftig bransch tillgänglig för alla.

2.2.2.3

Sysselsättning: I Lissabonstrategin angavs att Europa under de närmaste åren kommer att vara ledande när det gäller att skapa nya och högkvalitativa arbetstillfällen. Det råder ingen tvekan om att turismen, som i EU svarar för 5 % av BNP och av sysselsättningen och i vissa medlemsstater för 10 %, kvantitativt och kvalitativt kan utgöra en källa till nya arbetstillfällen i EU efter utvidgningen. För att detta skall vara socialt hållbart måste både de gamla och de nya arbetstillfällena inom turistsektorn uppfylla de grundläggande kraven på kvalitet, arbetsplatsutbildning, stabilitet och särskilt erkännande av deltidsanställdas och tillfälligt anställdas rättigheter.

2.2.2.4

Social sammanhållning: Turismen kan bidra på ett väsentligt sätt till social sammanhållning eftersom den ger oss kunskap om andra samhällen än våra egna, och därmed bidrar till att befästa medborgarskapet i den utvidgade unionen. För att man sida vid sida skall kunna arbeta för gemensamma mål är det nödvändigt att lära känna varandra, och turismen skapar goda förutsättningar för det. Det utbyte som sker genom turismen främjar sociala framsteg i den utvidgade unionen genom att sammanhållningen stärks mellan Europas folk.

3.1

Den centrala fråga som vi kan och bör ställa oss är följande: Kan turistpolitiken ingå i den allmänna utvecklingen av en övergripande industriell och ekonomisk politik i EU? Frågan bör och måste besvaras jakande, om vi med turistpolitik avser alla de kriterier, mål och instrument som kan styra in den europeiska turismen mot en hög konkurrenskraft, skapande av välstånd och hållbarhet. I enlighet med fördraget om upprättande av en konstitution för Europa handlar det om stödjande, samordnande och kompletterande åtgärder på EU:s övriga politikområden.

3.2

Inslag i en industripolitik för turistsektorn: Bland annat följande inslag i EU:s allmänna industripolitik och ekonomiska politik kan ingå i turistpolitiken:

3.2.1

Sysselsättning och socialpolitik: Även om sysselsättningen inom turistsektorn har en mycket speciell karaktär och är starkt säsongsbetonad, kan EU:s samtliga arbetsmarknadsåtgärder mycket väl tillämpas inom turistsektorn. Därför bör EU:s institutioner inte bara välkomna utan uppmuntra alla ytterligare åtgärder för att minska säsongsberoendet. Här återstår dock en mycket lång väg att gå eftersom säsongsarbete är det normala inom turistsektorns viktigaste områden. En spridning av semesterperioderna skulle kunna bidra till att förlänga säsongen, vilket skulle kunna leda till en förbättring av kapacitetsutnyttjandet av infrastrukturen för turism.

3.2.2

Kvalitet: På samma sätt bör EU-åtgärdernas målsättning att främja kvalitet och krav på kvalitetssäkring inom företagen också gälla kvaliteten inom turistsektorn, som bygger på tjänster och personlig service och därmed är mycket känslig för kvalitetsaspekten. Alla europeiska turismaktörers bidrag till en kvalitetspolitik bör stödjas, samordnas och kompletteras i enlighet med konstitutionsfördraget.

3.2.3

Forskning och utveckling: Turistsektorn genomgår en omfattande strukturförändring genom att dess tjänster i dag kan säljas och köpas via Internet. Man bör därför undersöka och främja de positiva effekter som detta kan få för turismen. Ansvaret för forskning och utveckling inom turistsektorn bör vila på alla institutioner på alla nivåer och på alla företag.

3.2.4

Konsumentskydd: Turismen är en näringsgren som präglas av nära kontakter mellan tjänsteföretagen och konsumenterna. EU:s konsumentskyddslagstiftning bör alltid vara direkt tillämplig på turistsektorn och ställa större krav på företagens och konsumenternas ansvar. EU bör också stödja och uppmuntra en ökad användning av kvalitets- och miljömärkning inom turistsektorn.

3.2.5

Miljöskydd: All miljöskyddspolitik på EU-nivå är tillämplig på turistnäringen och har ett positivt inflytande på den. Om turistsektorn i grund och botten är en näring som bygger på ett rationellt utnyttjande av naturresurserna kan alla initiativ, åtgärder eller lagar inte annat än gynna turismen på kort, medellång och lång sikt.

3.2.6

Övrig EU-politik: I och med sin sektorsövergripande karaktär berörs turistnäringen i allmänhet av EU:s samtliga närings- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Institutionerna måste dock erkänna turismens strategiska betydelse för sysselsättningen och den sociala sammanhållningen och vidta särskilda åtgärder för turistsektorn utifrån olika undersökningar och pilotprojekt.

3.2.6.1

Det utvidgade EU:s turistpolitik skall, när väl den europeiska konstitutionen har trätt i kraft, utgöra en politik som stöder, samordnar och kompletterar all annan EU-politik som rör turismen. Bland annat företagens konkurrenskraft, hållbarhet i ordets vidaste bemärkelse, nya arbetstillfällen av hög kvalitet och infrastrukturpolitiken bör bidra till att turismen blir en grundläggande näringsverksamhet för hela unionens utveckling.

3.2.7

Förhållande till andra aktiviteter: Turismen bidrar till att stärka effekterna av andra aktiviteter, däribland idrott, vilket EESK har analyserat i sitt yttrande ”Turism och idrott: De framtida utmaningarna för Europa” (2).

3.3

Turistpolitikens roll i EU: Frågan om turismen i Europa och i EU:s politik verkligen har den roll, betydelse och strategiska karaktär som den förtjänar som mänsklig, ekonomisk och social verksamhet kan enligt EESK betraktas ur flera perspektiv.

3.3.1

EU och dess medlemsstater, regioner och städer är internationella turistmål. Den nya situationen i Europa och de nya ländernas EU-medlemskap har fört med sig att det i dag finns ett omfattande och varierande utbud, vilket gör det möjligt för EU att utvecklas till en viktig utgångspunkt för turism och ett attraktivt turistmål för övriga världen. I framtiden kan man förvänta sig en fortsatt men något måttligare ökning, men ändå högre än tillväxten inom andra sektorer. Kvalitetspolitiken, som utgör grunden för ökad konkurrenskraft och hållbarhet, måste genomsyra detta utbud, och ett medel för att uppnå ökad kvalitet är införandet av ett eller flera EU-märken för kvalitetsturism.

3.3.2.1

EU-institutionerna, däribland kommissionen och parlamentet, arbetar fortlöpande med att samordna åtgärder som påverkar turismen. Ett initiativ som särskilt bör nämnas är Europeiskt forum för turism, som en gång om året samlar branschfolk inom turistnäringen med målet att genom samarbete förbättra turismutbudet i EU och som har ett stort vetenskapligt, organisatoriskt och politiskt värde.

3.3.2.2

EESK ser mycket positivt på denna och andra insatser för att uppmärksamma den europeiska turismen genom att involvera samtliga aktörer inom turistsektorn. I bilaga 1 återfinns slutsatserna från turismforumet år 2004 i Budapest.

3.3.2.3

EESK vill än en gång uppmärksamma sitt förslag i yttrandet ”Turistpolitiken och samarbetet mellan den offentliga och den privata sektorn” (3) att kommissionen skall undersöka möjligheten att på medellång och lång sikt inrätta ett europeiskt turistråd.

3.3.2.4

Detta råd skulle kunna vara sammansatt av olika företrädare för offentlig och privat sektor, särskilt arbetsmarknadens parter och organisationer i det civila samhället, och ha till uppgift att analysera data om turism, föreslå riktlinjer för stödåtgärder och följa upp de avtal som ingås vid Europeiskt turistforum. EESK har för avsikt att samarbeta och delta aktivt vid inrättandet av detta råd.

3.3.2.5

Kommittén försäkrar att den på egen hand och i samarbete med kommissionen, Europaparlamentet, Regionkommittén och andra EU-institutioner kommer att fortsätta att främja utbredningen och utvecklingen av turismen i Europa.

3.3.2.6

För att underlätta detta samarbete föreslår EESK att EU anordnar möten mellan institutionerna för att analysera, samordna och främja genomförandet av resolutionerna från Europeiskt turistforum.

3.4.1

Föreliggande yttrande skall stå i samklang med EESK:s tidigare yttrande ”För en turism som är tillgänglig för alla och socialt hållbar” (4) samtidigt som huvudpunkterna i turistpolitiken skall anpassas till den nya situationen efter EU:s utvidgning. I detta sammanhang avser turistpolitik inte unionens lagstiftningsbefogenheter utan de principer och värden som måste genomsyra turismverksamheten på samtliga myndighetsnivåer samt inom den privata sektorn. Beståndsdelarna i detta värdesystem som kan bidra till en bättre och hållbarare turism behandlas nedan.

3.4.2

Definitionen av turism i det utvidgade EU måste i likhet med dagens turism bygga på värden inom europeisk tradition och kultur och i första hand utgå från den enskilde turisten. Synen på turisten som konsument av komplexa och varierande tjänster som är djupt personliga till sin karaktär och sammansättning måste bevaras. Man får inte heller glömma turismens i grunden ekonomiska och kommersiella natur, som gör det nödvändigt att tillämpa kriterier som lönsamhet och konkurrenskraft i en ekonomiskt mycket viktig industri som bidrar väsentligt till EU:s BNP.

3.4.3

Turistpolitiken i det utvidgade EU måste bygga på hållbarhet i ordets vidaste bemärkelse, det vill säga ekonomisk, social och miljömässig utveckling som samtidigt är underkastad strängare villkor. En av de viktigaste diskussionsfrågorna på detta område är tillväxtens gränser. Finns det objektiva och mätbara gränser för turismen? Finns det ekonomiska gränser för i vilken takt som turistdestinationerna i världen kan utvecklas?

3.4.3.1

Det finns inga enkla svar på dessa frågor, men tanken på gränser för tillväxten, dock inte för en välbalanserad och hållbar utveckling, vinner allt större gehör. Som exempel kan nämnas Medelhavetsområdet, där antalet turistmål ökar, vilket på medellång sikt utgör en allvarlig risk för hela turistnäringen och dess lönsamhet. Initiativ i samarbete med länderna i södra Medelhavsområdet till investeringar i turism som tar hänsyn till hållbar utveckling bör välkomnas som ett medel för ekonomisk och social utveckling i detta vidsträckta geografiska område som i dag är föga utvecklat.

3.4.4

Turistnäringens anpassning till en föränderlig verklighet för att stärka dess konkurrenskraft – FoU, ny teknik, investeringar, PR-insatser, design, marknadsföring, nätverk, företagssammanslutningar – är en nödvändighet för samtliga europeiska företag och särskilt för dem som vill finna sin plats i det nya utvidgade EU. Den roll som Internet spelar i dag och förmodligen kommer att spela i framtiden bör motivera alla sektorer att utveckla och använda detta medium för att höja produktiviteten, i forskningssyfte och för en mer balanserad utveckling av turistnäringen.

3.4.5

Turism och sysselsättning: Arbetsförhållanden, utbildning och fortbildning, specialisering, social trygghet och fri rörlighet för arbetstagare är nyckelelement i utformningen av en turistpolitik i det utvidgade EU. Särskild uppmärksamhet bör också ägnas åt skapande av och utbildning för nya yrken inom turismen. Institutionerna måste engagera sig i denna verksamhet för att säkerställa att den uppfyller kriterierna för arbetstillfällen av god kvalitet. Dessutom bör spektrumet av turismkvalifikationer breddas och förbättras.

3.4.6

Turismen i samband med främjande av europeisk kultur och europeiskt kulturarv i fråga om traditioner, konst, arkitektur, historia, folklore och gastronomi är inslag som kan spela en mycket stor roll inom en välbalanserad europeisk turismpolitik. De nya medlemsstaterna bör bygga sin turismutveckling på sitt rika kulturarv som med sina värden kan bli attraktiva turismprodukter. Erfarenheter som ”Paradores” i Spanien, ”Pousadas” i Portugal och ”Ville e Castelli” i Italien kan tjäna som goda exempel på en lyckad integration av kulturarv och turism, som bygger på utnyttjande av kulturarvets kommersiella värde.

3.4.7

Alla människors tillgång till turismen är en utmaning som man inte får glömma bort. Turismen är en mänsklig rätt för alla, också för funktionshindrade. EESK föreslår at det i det utvidgade EU lanseras en kampanj för att uppmuntra till turism, särskilt riktad till skolelever och ungdomar, äldre och pensionärer.

3.4.8

Turistmarknadens tillväxt i utvidgningens spår måste fungera som drivkraft för turismen i EU och följaktligen som grundval för en allmän marknadsföringspolicy.

3.4.8.1

Med tanke på den inre turismens särskilda betydelse och dess återverkningar på efterfrågan och intern konsumtion i EU, samt i synnerhet den nuvarande löftesrika dimension som subventionerade semesterformer (”social turism”) utgör, kommer EESK att utarbeta ett yttrande om politiken för sådana semesterformer i EU.

3.4.9

Ett aktivt deltagande av aktörerna inom sektorn i analysen, utformningen, övervakningen och utvärderingen av turistpolitikens olika områden måste alltid ses som en modell och en princip som bör följas inom varje form av turistpolitik. De olika organen måste komma överens om samarbetsstrategier och former för deltagande.

3.4.10

Turismens säsongsberoende är måhända dess svagaste punkt. Därför måste stabiliteten i sysselsättningen och verksamheten utgöra grunden i en ny turistpolitik för det utvidgade Europa. Med hjälp av pilotprojekt måste man undersöka former för att kompensera för det underutnyttjande av personal och kapital som säsongsbundenheten för med sig. Undersökningen bör innehålla ett grundligt studium av de skiftande turismmodellerna och hur man skall säkerställa att turismen skall förbli ett viktigt utvecklingsinstrument.

3.4.11

De annorlunda förhållandena på de europeiska öarna förtjänar särskild uppmärksamhet. I turismhänseende har de vissa egenskaper som gör att betingelserna för en turismutveckling på dessa öar får mycket stora återverkningar. Politiken för information, transporter och regional utveckling har en strategisk betydelse för öarna liksom för bergsområdena på grund av deras särskilda premisser när det gäller turism.

3.4.12

Än en gång bör understrykas att en politik för säkerhet och förebyggande åtgärder i dagens värld är central för turismens utveckling. Både vad gäller naturkatastrofer och tekniska katastrofer orsakade av människor måste förebyggande åtgärder via bestämmelser som säkerställer människors rätt att resa och röra sig vara ett grundläggande inslag i turismutvecklingen.

3.4.13

Man bör komma ihåg att en turistpolitik i den utvidgade unionen genom olika åtgärder bör bidra till den roll som turismen spelar för social, ekonomisk och politisk sammanhållning i EU:

3.5.1

Utifrån en analys om den utvidgade unionen och turismen bör man överväga en samordning och ett samarbete mellan offentlig och privat sektor, inte endast på lokal och nationell nivå utan även utöver dessa gränser eftersom samarbetet skall leda till ett utbyte mellan länder av åtgärder för en hållbar utveckling och för ökade investeringar och stärkt konkurrenskraft. Det är självklart att länder och sektorer som har en rikare turismtradition kan dela med sig av sina erfarenheter till de nya medlemsstaterna och hjälpa dem att undvika felaktiga val i fråga om formerna för turismutvecklingen och ge dem konkret information om positiva och negativa erfarenheter – kort sagt, bidra till utarbetandet av denna nya modell för hållbar turism ur ekonomisk, social och miljömässig synvinkel.

3.5.2

Utbildning bör vara en av grundförutsättningarna för en högre kvalitet inom turismen, men det är önskvärt att den till sitt innehåll motsvarar förväntningarna bland aktörerna inom turismen för att de institutionella insatserna skall få större effekt. Offentlig-privata partnerskap kan och bör i detta sammanhang spela en avgörande roll.

3.5.2.1

EESK stödjer initiativet att inrätta en europeisk turismexamen som kan utforma, utveckla och tillämpa den europeiska turismmodellen utgående från EU:s värderingar som ett område för samarbete och ekonomisk utveckling.

3.5.3

Den europeiska turistpolitiken måste främja nätverken för aktörer inom turismen liksom bildande av företagssammanslutningar på alla nivåer (lokal, regional, nationell och europeisk).

3.5.4

Transportinfrastrukturerna i den utvidgade unionen har en central betydelse för att turismen skall kunna utvecklas i samtliga länder på ett konkurrenskraftigt sätt. EU:s insatser på detta område skall syfta till att garantera tillgång till och intermodalitet inom transporterna i hela EU samtidigt som villkoren för säkerhet, snabbhet och kvalitet uppfylls. Användningen av infrastrukturerna för turismsyften har en stor ekonomisk och social betydelse. I detta sammanhang bör möjligheterna att nå öarna inom EU-länderna vara en målsättning med särskild prioritet inom politiken för förbättrade interna och externa kommunikationer.

3.6.1

Samarbetet med EU-institutionerna kan ta sig uttryck på många olika sätt:

3.6.1.1

Pilotprojekt: För det första kan t.ex. det europeiska projektet för subventionerade semesterformer i hög grad bidra till ökad turism inom gemenskapen, för det andra kan det främja ett minskat säsongsberoende inom turismen och för det tredje kan det leda till att samtliga medborgare får tillgång till turism. Projektet bör eventuellt stödjas av olika länder med motsvarande positiva erfarenheter i samarbete med kommissionen. Man bör granska möjligheterna att genomföra projektet på bred bas med målet att inleda ett övergripande projekt för subventionerade semesterformer i EU. Kommissionen bör analysera vilka eventuella återverkningar ett program för dessa semesterformer kan få på den europeiska turistnäringen.

3.6.1.2

Samarbete på forskningsområdet, t.ex. på området för nya former av turism, särskilt turism som bygger på principen om hållbar utveckling som kan få en ny uppgång tack vare utvidgningen. Kommissionen bör utarbeta en förberedande studie i frågan, och EESK kommer i så fall att bidra till detta.

3.6.2.1

EU:s viktigaste uttryck för ekonomisk solidaritet är politiken för ekonomisk och social sammanhållning, som utövas via strukturfonderna. Denna politik har visat sig vara effektiv för att nå nationella framsteg och kommer att få särskild betydelse efter utvidgningen. Därför måste man stödja åtgärder som får positiva återverkningar på sammanhållningspolitiken, som i sin tur kan bidra till ökad turismaktivitet i samtliga länder så att turismen kan ge dessa åtgärder en multiplikatoreffekt vid utformningen av turistpolitiken. I detta sammanhang kan gränsöverskridande åtgärder bidra till att inleda gemensam turismverksamhet för flera länder genom gemensamma åtgärder och gemensamt utbud.

3.6.2.2

I syfte att fördjupa denna aspekt föreslås kommissionen utarbeta en studie om strukturfondernas betydelse för turistsektorn.

4.1

Turismen är en mycket viktig näringsgren och en nyckelbransch för byggandet av ett utvidgat Europa. Turistnäringen bör ha hållbarhet i vid bemärkelse som sin ledstjärna och aktivt bidra till den sociala sammanhållningen i Europa.

4.2

De nya medlemsstaterna ser turismen som en stor möjlighet till ekonomisk utveckling som kan bidra till att minska inkomstklyftorna i förhållande till de gamla medlemsländerna. Den stora mångfalden i fråga om natur- och kulturarv i dessa länder innebär både ett ökat utbud och en ökad efterfrågan inom turismen såväl inrikes som utrikes.

4.3

Utvidgningen kommer att få mycket positiva följder för turistnäringens framtid, särskilt om den europeiska turismmodellen tillämpas enligt hållbarhetskriteriet.

4.4

Ett av förslagen som kommittén lägger fram för beslut och för vidare utskick till samtliga institutioner i medlemsstaterna är genomförandet av en bred upplysnings- och motiveringskampanj kring turismen som en strategisk näringsgren för Europa. Kampanjen skall framför allt riktas till skolungdom i syfte att få dem att uppskatta turismen som ett sätt att lära känna personer, platser och kulturer, vilket kan vara berikande och av stor betydelse för den personliga utvecklingen. Kampanjen skall inbegripa EU-institutioner och institutioner på nationell, regional och lokal nivå, liksom arbetsgivarorganisationer och fackföreningar på alla områden. Den skall uppmuntra skolungdom att lära känna sin närmaste omgivning (stad, landskap, region) och dess besöksmål som ett sätt att upptäcka sitt land och hela Europa.

4.5

En databas över bästa metoder inom turistverksamheten både när det gäller resmål och privata aktörer som hotell, researrangörer och kompletterande utbud m.m. kan vara en kanal för utbyte av positiva erfarenheter som utan tvivel kan vara till stor nytta för de nya medlemsländerna och blivande medlemsländer.

4.6

På samma sätt kan man genom att bilda och stärka olika nätverk mellan turistmål som har kvalitet och hållbarhet som mål säkra att utvecklingen inom turistnäringen sker i enlighet med en modell för europeisk turism som i större utsträckning borgar för kontinuitet.

4.7

Konsumentskyddet är en förutsättning för en europeisk turismmodell som syftar till att utveckla en hållbar ekonomisk verksamhet. Konsumentskyddspolitiken bör tillämpas inom turistnäringen med tanke på den nära relationen inom turistbranschen mellan konsumenter och tjänsteleverantörer.

4.8

Kommittén välkomnar kommissionens initiativ att utarbeta en studie över vilka effekter idrottsevenemang har för turismen med utgångspunkt från EESK:s yttrande om ”Turism och idrott: De framtida utmaningarna för Europa”.

4.9

EESK rekommenderar kommissionen att, i syfte att få information och underlag för stödinsatser till förmån för den europeiska turismen, inom rimlig tid genomföra studier om turismen och villkoren för subventionerade semesterformer, och dessutom att studera turism för funktionshindrade med tanke på att detta är av stor social betydelse och kan ha positiva effekter för turistnäringen.

4.10

EESK vill särskilt upprepa två förslag i detta yttrande:

5.

EESK har beslutat att detta dokument skall publiceras och distribueras under titeln ”Katowiceförklaringen om turismpolitiken i ett utvidgat EU”, och att det skall utgöra EESK:s bidrag till Världsturistdagen 2005 som utlysts av Världsturistorganisationen.

14.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/22

1.1

I enlighet med observationsgruppen för inre marknadens (OIM (1)) arbetsprogram föreslår facksektionen för inre marknaden, produktion, konsumtion (INT) att man utarbetar ett tilläggsyttrande om Inre marknadens prioriteringar under perioden 2005–2010. Liksom tidigare bidrar OIM till översynen av målsättningarna och metoderna för genomförandet av inre marknaden.

1.2

Man får inte underskatta de resultat EU uppnådde 2004. En kort tid efter den historiska utvidgningen med tio nya medlemsländer röstade medborgarna i de nu 25 medlemsstaterna fram ett nytt Europaparlament, och i slutet av 2004 tillträdde de 25 ledamöterna i den nya kommissionen sin femåriga mandatperiod.

1.3

Under tiden har både Kok-rapporten (2) och EESK:s yttrande (3) om genomförandet av Lissabonstrategin offentliggjorts. Båda utarbetades till följd av Europeiska rådets begäran i mars 2004. Kommitténs initiativyttrande om prioriteringarna för den inre marknaden för perioden, vilken sammanfaller exakt med mandatperioden för det nya parlamentet och för den nya kommissionen, skulle komplettera detta arbete på ett idealiskt sätt och utgöra ett pragmatiskt bidrag från det civila samhällets organisationer.

1.4

Det är alltså viktigt att förbereda för EESK:s deltagande i de överläggningar som den nya kommissionen planerar att hålla.

1.5

Detta yttrande är en uppföljning av kommitténs yttrande om ”Kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Strategin för den inre marknaden – Prioriteringar för 2003–2006” (KOM(2003) 238 slutlig). I det yttrandet (4), för vilket Bryan Cassidy var föredragande, fokuserade kommittén på några prioriterade aspekter för en välfungerande inre marknad, minskade konsekvenser av skattehinder, bättre villkor för företagen, ett stabilt rättssystem, höga och tydliga kvalitetsnormer, särskilt för tjänster i allmänhetens intresse, mer och bättre information till medborgarna osv.

1.5.1

Samtidigt betonade kommittén i det yttrandet att vi inte kommer att kunna öka välfärden ytterligare inom EU uteslutande genom att liberalisera marknaderna och främja konkurrensen, men att en kompletterande makroekonomisk politik inriktad på tillväxt och sysselsättning kommer att ge ett tungt bidrag till fullbordandet av EU:s inre marknad. Diskussionen om socialsystemens framtida utformning får inte enbart föras med utgångspunkt i inre marknaden och budgetkraven. Man måste betrakta systemen som helhet och ta hänsyn till deras målsättningar.

1.6

Detta yttrande bygger även på broschyren ”What is the State of the Enlarged Single Market? 25 Findings by the Single Market Observatory”, som innehåller 25 konstateranden om den inre marknaden och publicerades av OIM i samband med dess tioårsjubileum i oktober 2004. OIM påpekade att trots mycket stora framsteg under de senaste åren kännetecknas inre marknaden fortfarande av alltför många förseningar och brister, vilket drabbar användarna inom EU och påverkar EU:s konkurrenskraft, tillväxt, innovation och sysselsättning i jämförelse med övriga parter på det internationella planet.

1.7

Det fleråriga strategiska program som de sex ordförandeskapen (5) utarbetat för perioden 2004–2006 utgör en grundval för utredning av denna fråga och för utformning av rekommendationer om den avgörande perioden 2005–2010, då – vid sidan av de nya medlemsstaternas integration – kommissionen och Europaparlamentet kommer att ombildas. Tanken är alltså att sätta in EU:s prioriteringar i ett större sammanhang och behandla operativa problem som under lång tid har hamnat i bakgrunden. De sex ordförandeskapens program innebär en välkommen politisk kontinuitet. Tidigare har nytillträdda ordförandeskap alltför ofta försökt att införa sina egna dagordningar, vilket har lett till förvirring och skapat en bild av att EU inte har några tydliga politiska mål.

2.1

När det gäller inre marknaden bygger de sex ordförandeskapens prioriteringar på Lissabonstrategin. I denna fastställs som unionens mål ”att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”. Kommissionen har utarbetat ett dokument med titeln Handlingsplan för en bättre och enklare lagstiftning  (6). Sedan 1 maj 2004 berörs en stor marknad bestående av 25 stater. Som EESK redan påpekat och i enlighet med Lissabonstrategin finns det en skillnad mellan å ena sidan onödig byråkrati inom rättsväsende och förvaltning och å andra sidan nödvändig byråkrati för att skapa de levnads- och arbetsvillkor som krävs med hänsyn till EU:s gemensamma mål.

2.2

En viktig orsak till oro är att vissa medlemsstater komplicerar frågorna på ett onödigt sätt när de omsätter EU-direktiven i nationell lagstiftning. Olika aktörer är frustrerade över att ”kommittéförfarandet” är ogenomskinligt och att man i detta förfarande diskuterar detaljbestämmelserna för genomförande av ramdirektiven bakom stängda dörrar utan att ens Europaparlamentet eller de nationella parlamenten kan granska dem.

2.3

Ett av de allvarligaste problemen är att det tar lång tid att omsätta ett direktiv i nationell lagstiftning efter det att det har godkänts av rådet och Europaparlamentet.

2.4

Medlemsstaterna misslyckas ofta med att omsätta gemenskapsförordningar i nationell lagstiftning, vilket skapar många hinder med åtföljande ekonomiska nackdelar. Om hindren skall kunna undanröjas krävs en välgrundad mix av harmonisering, ömsesidigt erkännande och förenkling.

2.5

Komplexiteten i de villkor som styr verksamheten på inre marknaden är en svårighet som framhålls av aktörerna. Även om förenklingen i hög grad är en fråga om god praxis och om hur lagstiftningen genomförs, saknas alltjämt bestämmelser som är grundläggande för en förenkling, särskilt när det gäller gemenskapspatent, avskaffandet av dubbelbeskattning, en stadga om företags gemenskapsrättsliga status som är öppen för små och medelstora företag, europeiska standardregler för företagssammanslagningar och förenklade momsregler inom gemenskapen.

2.6

Kommissionen är inte utan skuld till detta. De preliminära konsekvensanalyserna bakom vissa initiativ till gemenskapslagstiftning ger inte alltid ett tillräckligt underlag, och de brister ibland när det gäller noggrannhet och tydlighet. Ett exempel är förslaget om ett andra direktiv om hamntjänster (7). Europeiska direktiv är ofta ett resultat av komplicerade politiska kompromisser mellan medlemsstaterna eller mellan rådet och Europaparlamentet, vilket inte gör livet lättare för dem som skall följa bestämmelserna.

3.1

Det är just i syfte att förenkla regelverket som aktörerna på inre marknaden bör ges medbestämmanderätt. Ursprungligen uppstod därför självreglering och samreglering på den europeiska inre marknaden på två områden: hänvisningar till standarder i syfte att konkretisera direktiven om tekniska hinder, och den sociala dialogens autonomi, som erkändes i Maastricht-fördraget

3.2

Denna metod utsträcktes gradvis till andra områden genom etiska regler och frivilliga avtal: konsumenträttigheter, särskild när det gäller e-handel (t.ex. information, märkning, märken, betalningssäkerhet), tjänster, inbegripet finansiella tjänster (t.ex. ömsesidigt erkännande av kvalifikationer) och miljöskydd (t.ex. uppfyllande av gällande normer).

3.3

Ett mellaninstitutionellt avtal (8) som slöts den 16 december 2003 mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen innebar att självreglering och samreglering på inre marknaden för första gången definierades och organiserades. Kommittén konstaterar med förvåning att arbetsmarknadsparterna, som har en viktig roll i utarbetandet av de rättsliga bestämmelserna, inte rådfrågades i detta sammanhang.

3.4

Under de senaste tio eller femton åren har bruket av självreglering och samreglering utförd av berörda parter ökat starkt på Europanivå, vilket framgår av EESK:s databas PRISM (9). Bland dessa initiativ har Observationsgruppen för inre marknaden noterat följande:

3.5

Om självregleringen och samregleringen skall nå framgång beror i första hand på följande faktorer:

3.6

Självreglering och samreglering kan endast ge lösningar i enskilda fall som komplement till arbetet inom lagstiftningsmyndigheten, vilken alltjämt innehar de avgörande befogenheterna som en del av sin uppgift att tillvarata allmänintresset. Det skulle bidra till att förenkla lagstiftningen inom bestämda områden om självreglering vore mer allmänt utbredd inom de europeiska branschorganisationerna.

3.7

I en informationsrapport om dagsläget beträffande samreglering och självreglering på inre marknaden, som antogs av EESK den 10 februari 2005, utvecklas dessa analyser och uppgifter (CESE 1182/2004) (10).

4.1

Kommissionens förslag om ändring av gemenskapens tullkodex syftar till att förenkla den gällande lagstiftningen och uppnå mer omfattande harmonisering och integration. Utvidgningen kommer att leda till förändringar både i EU:s lagstiftning och i existerande tullarbetsmetoder. Tullarbetet vid EU:s yttre gränser uppvisar stora variationer mellan olika medlemsstater, särskilt när det gäller bemanning och resurser, och kanske även grundlighet. Detta reser en fråga som har fått ökad relevans i och med utvidgningen, nämligen hur effektiva tullkontrollerna är på europeisk nivå och därför hur skyddad inre marknaden är mot illojal konkurrens, smuggling och varumärkesförfalskning. Det skulle vara värt att undersöka möjligheten att inrätta en motsvarighet till OLAF på tullområdet i syfte att skydda intäkterna från tullar och jordbruksavgifter. Om det ömsesidiga förtroendet mellan tullmyndigheter i olika medlemsstater går förlorat, hotar detta att leda till att kontroller inom gemenskapen återinförs, vilket skulle äventyra såväl inre marknadens enhet som friheterna på denna marknad.

4.2

EU:s tullarbete måste organiseras mer effektivt och på ett mer homogent sätt om inre marknaden skall kunna fungera ordentligt. Idealet skulle kunna vara att inrätta en gemensam europeisk tullmyndighet, men medlemsstaterna har hittills visat ett svagt intresse för en sådan åtgärd, till stor del beroende på att de inte har tillräckligt stort ömsesidigt förtroende för effektiviteten i de olika ländernas tullmyndigheter. EESK skulle därför vilja att samarbetet gradvis ökar mellan de 25 nationella myndigheterna. Flera gemensamma utbildningsprogram och utbyte av tulltjänstemän behövs för att närma sig detta mål, men det finns inte många tecken på politisk vilja bland medlemsstaterna.

5.1

En bättre kartläggning bör göras av sådana hinder som kränker principen om en inre marknad och som därför bör avlägsnas så snart som möjligt (t.ex. blockering av gemenskapspatentet, dubbelbeskattning, offentliga upphandlingskontrakt med en lydelse som gynnar ”nationella mästare” och fragmentering av regler som gäller för immateriella rättigheter), och av sådana hinder som kommer att finnas kvar på grund av olika medlemsstaters egenart och som aktörerna helt enkelt måste anpassa sig till (t.ex. kulturell mångfald, språkliga egenheter och skillnader i beskattning). Kommissionens Solvit-nätverk är alltjämt inte tillräckligt känt men har börjat visa resultat och bör utvecklas.

6.1

Småföretag drabbas i särskilt hög grad av överdriven byråkrati och förekomsten av handelshinder. Många vill lättare få tillträde till inre marknaden, särskilt i olika gränsområden. De har inte någon möjlighet att få tillgång till en förenklad rättslig status med Europaomfattande räckvidd.

6.2

EESK har efterlyst en förenklad europeisk bolagsstadga (11) som är öppen för företag av alla storlekar i syfte att underlätta deras verksamhet på inre marknaden. En genomförandestudie håller på att genomföras, och med utgångspunkt i denna skall kommissionen besluta om huruvida det är lämpligt att utarbeta ett förslag för att uppnå detta och hur förslaget i så fall skall se ut. (Kommissionen räknar med att studien skall vara klar i juni 2005.)

6.3

EESK ser även fram emot resultaten av kommissionens utredning av alla de olika former av dubbelbeskattningsavtal som föreligger mellan medlemsstaterna och mellan dem och tredje land (12). En utredning pågår, och resultaten av denna och förslag till möjliga lösningar kommer att läggas fram senare i år.

7.1

Alla EU-länder erkänner att framstegen på inre marknaden har gett konsumenterna mycket större valmöjligheter, särskilt när det gäller varor (utbud och prisvärdhet). Vid sidan av olika EU-regler till skydd för konsumentintressena har frivillig eller avtalsgrundad självreglering växt fram under senare år, särskilt för e-handel. Denna självreglering omfattar betalningssäkerhet, garantier, kundservice efter köpet och alternativa metoder för tvistlösning. Bland prioriterade förbättringar kan särskilt nämnas konsekvensanalyser av planerad lagstiftning, ett realistiskt men inte onödigt betungande genomförande av försiktighetsprincipen, ett verkningsfullt skydd av konsumenternas rättigheter över gränserna och ett effektivt alternativt tvistlösningssystem.

7.2

Vi får inte glömma bort att inre marknaden har ytterligare ett syfte: att skapa nya arbetstillfällen. Detta är möjligt endast om beslutsamma insatser görs för att undanröja existerande hinder. Nu när utvidgningen just har ägt rum anser EESK att det för att åstadkomma en verklig multiplikatoreffekt är viktigare än någonsin att ha en proaktiv informationspolitik där medlemsstaternas nationella myndigheters medverkan är nödvändig, samt att se till att medlemsstaterna har ansvarsskyldighet. Informationsnätverken (exempelvis Eures och problemlösningstjänster som Solvit) finns på plats men används för lite till följd av bristande stöd och information.

7.3

Skapande av ny sysselsättning och arbetstagares rörlighet är också några av målen på inre marknaden, och olika utbildningsprogram måste fokuseras mer på anpassning till den ”kunskapsbaserade ekonomin”. Som redan påpekats i det EESK-yttrande som omnämns i punkt 1.5 vill kommittén dessutom understryka att det inte räcker med att skapa den inre marknaden för att lösa problemen på den europeiska arbetsmarknaden. Det kommer dessutom att behövas ytterligare aktiva åtgärder.

7.4

EESK kommer fullt ut att stödja kommissionen i dess strävan att uppnå framsteg på dessa viktiga politikområden och hoppas att de nationella regeringarna samarbetar genom att göra allt de kan för att skynda på antagandet och genomförandet av sina åligganden. EESK beklagar att några ”gamla” medlemsstater har infört restriktioner för den fria rörligheten för arbetstagare från ”nya” medlemsstater, och efterlyser en översyn av ”övergångsperioderna”.

8.1

Om hindren skall kunna undanröjas krävs en dynamisk jämvikt mellan marknadstryck, ömsesidigt erkännande och harmonisering. Detta innebär ett nytt partnerskap mellan EU-institutionerna, medlemsstaterna, tjänsteleverantörerna och användarna i syfte att bättre kunna bedöma befintliga hinder, förhindra att nya uppstår, samordna olika strategier, förenkla regler, skapa förutsättningar för möjliga övergångsprocesser och beakta handelns globalisering.

8.2

Marknadspotentialen för tjänster är alltjämt till största delen outnyttjad på grund av nationella krav som är oförenliga med ett fritt tillhandahållande av tjänster. Fullbordandet av inre marknaden för tjänster har blivit oumbärligt på grund av a) handelns internationalisering och de aktuella WTO-förhandlingarna om tjänster, och b) euron, som har lett till ökad konkurrens och ett ökat behov av en inre marknad för tjänster.

8.3

När det gäller finansiella tjänster som försäkrings- och banktjänster är det vissa medlemsstaters förhalningstaktik som ligger bakom både de långsamma framstegen med att förverkliga handlingsplanen för finansiella tjänster och det långsamma genomförandet med avseende på försöken att realisera Lissabonagendan. Det händer alltför ofta att somliga regeringschefer kommer överens om politiska deklarationer vid Europeiska rådets möten, med instruktioner till kommissionen att vidta åtgärder, och därefter glömmer bort hela saken när de väl har återvänt till sina egna huvudstäder.

8.4

Lagstiftningsfasen i handlingsplanen för finansiella tjänster håller på att avslutas. Vad som nu är viktigt är ett enhetligt genomförande av lagstiftningsåtgärderna i medlemsstaterna.

8.5

Kommissionens återhämtningsstrategi är nödvändig. Den innebär dock att mångfalden i de berörda branscherna måste beaktas. Ett sätt att klara av denna mångfald är att i högre grad använda sig av professionell samreglering och självreglering på europeisk nivå. De berörda socioekonomiska intressegrupperna bör ta nya initiativ i syfte att fullt ut kunna medverka i denna öppningsprocess.

8.6

I ett yttrande som antogs den 10 februari 2005 presenteras kommitténs synpunkter på ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tjänster på den inre marknaden” (CESE 137/2005) (13).

9.1

Såväl inre marknaden som arbetsmarknaden är under ständig utveckling. Hur man hanterar förändringar utgör en viktig utmaning för Europeiska kommissionen och i synnerhet för arbetsmarknadens parter.

9.1.1

Kommissionen bör fokusera sitt arbete på att förenkla de befintliga EU-bestämmelserna, konsolidera dem och öka enhetligheten mellan dem, så att både tjänsteleverantörer och konsumenter kan utnyttja inre marknadens potential till fullo.

9.2

EESK uppmanar också medlemsstaternas regeringar att visa politisk vilja genom att införa mekanismer för ett ökat tullsamarbete.

9.3

EESK anser att det främsta hindret för att fullborda inre marknaden är medlemsstaterna. Några förhalar genomförandet, andra genomför lagstiftning på ett alltför detaljerat sätt, vilket skapar antagonism mot inre marknaden och EU. Andra lägger hinder i vägen, t.ex. genom att anta nationella lagar som förbjuder gränsöverskridande uppköp av finansinstitut, exempelvis banker. Andra tillåter den egna nationaliserade industrin att genomföra gränsöverskridande företagsuppköp utan att medge motparterna samma möjlighet. Tillgången till obegränsade ekonomiska resurser för nationaliserade företag i vissa länder utgör en snedvridning av konkurrensen och är ett problem som kommissionen hittills har dragit sig för att angripa.

14.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/29

1.1

Kommissionen har lagt fram ett meddelande om ökat förtroende för elektroniska B2B-marknader. Kommitténs ståndpunkt kan sammanfattas på följande sätt:

2.1

Kommissionens meddelande bygger i hög grad på det arbete som utförts av en expertgrupp med företrädare för industrin och tillhandahållare av elektroniska marknader (”expertgruppen”) (1). I meddelandet diskuteras behovet av ett ökat förtroende för elektroniska B2B-marknader för att minska de ekonomiska risker som uppstår i samband med illojala eller olagliga affärsmetoder på dessa marknader. Det finns en möjlighet att de elektroniska B2B-marknaderna bidrar till en förbättrad effektivitet genom att transaktionskostnaderna minskar och konkurrensen stärks, men detta beror till stor del på hur villiga företagen är att använda dem. För att undanröja de potentiella hinder som beror på brist på förtroende för de elektroniska B2B-marknaderna tänker kommissionen vidta följande åtgärder:

2.2

Syftet med meddelandet är att uppmuntra en intensivare dialog mellan aktörer på elektroniska B2B-marknader när det gäller att respektera principerna om rättvis handel och säkerhetsbestämmelser. Detta borde leda till att möjliga hinder för användandet av sådana elektroniska handelsformer undanröjs. Kommissionen kommer regelbundet att rapportera om de framgångar som uppnåtts via den europeiska portalen för e-handel.

3.1

B2B-marknader kan definieras som Internetbaserade handelsplattformar där företag utbyter varor och tjänster. Enligt denna tämligen breda definition kan B2B-marknader delas in i följande kategorier, i enlighet med de olika transaktionsfunktioner som erbjuds.

Antalet aktiva e-marknader har varierat över tiden och är inte stabilt. Man beräknar att ungefär 1 000 e-marknader för närvarande är aktiva i världen, vilket är ca 20 % mindre än för två år sedan [SEK(2004) 930].

4.1

Kommissionens meddelande behandlar frågan om att förbättra förtroendet för elektroniska B2B-marknader. De elektroniska marknaderna utgör en viktig del av det mer övergripande område som utgörs av den allmänna e-handeln. Vissa generella omdömen kan ges om denna typ av e-handel.

4.1.1

Rent generellt bidrar väl fungerande elektroniska marknader till en mer effektiv företagsmiljö. På längre sikt är detta positivt för det europeiska näringslivet och för sysselsättningen. Ökad konkurrens sporrar det europeiska näringslivet att bli effektivare. EESK stöder därför åtgärder som är positiva för utvecklingen av elektronisk handel. Detta har också framhållits i tidigare yttranden.

4.1.2

I sitt yttrande om förslaget till direktiv om vissa rättsliga aspekter på den elektroniska handeln på den inre marknaden (2) framhåller kommittén att oklara juridiska ramvillkor försvårar den elektroniska handeln. Kommissionens meddelande avser att komma till rätta med detta problem, vilket kommittén välkomnar.

4.1.3

I sina yttranden om kommissionens meddelanden ”Att hjälpa små och medelstora företag att bli digitala” (3) och ”Anpassning av politiken för e-affärer i en föränderlig miljö: Lärdomar från Go Digital-initiativet samt kommande utmaningar” (4) har EESK framfört sina kommentarer om kommissionens satsningar på elektroniskt företagande. På det hela taget är dessa kommentarer fortfarande giltiga.

4.1.4

För företagen och den offentliga sektorn är elektroniska affärer av mycket stor betydelse. De möjliggör ökad konkurrenskraft, handel på inre marknaden och lika möjligheter för små och medelstora företag. Det är viktigt att främja användningen av denna nya teknik, särskilt bland små och medelstora företag. Kommittén välkomnar och stöder kommissionens arbete inom detta område.

4.1.5

Kommittén är också positiv till expertgruppens resultat när det gäller B2B-Internetplattformar. Gruppen har gjort ett noggrant arbete när det gäller att identifiera problem. Den är dock något otydlig i sin redogörelse för de små och medelstora företagens kunskaper om fördelarna med denna teknik. På sidan tio står det att små och medelstora företag i allmänhet känner till och inser fördelarna med e-handel. På sidan elva står det dock att de små och medelstora företagen fortfarande tvekar att fullt ut satsa på den elektroniska handeln och att detta beror på att de inte känner till teknikens för- och nackdelar. Det är viktigt att påpeka skillnaden mellan elektronisk näringsverksamhet och elektronisk handel. En möjlig slutsats är att de små och medelstora företagen är medvetna om de allmänna möjligheter den nya informationstekniken ger, men att de fortfarande tvekar inför den elektroniska handeln.

4.1.6

Även om det finns kunskap om de möjligheter elektronisk näringsverksamhet ger och trots att många små och medelstora företag är banbrytare när det gäller e-handel, finns det fortfarande vissa problem som gör att de flesta små och medelstora företag inte kan delta fullt ut i ”den elektroniska miljön för näringsverksamhet”. Dessa problem är allmänna och inte specifikt begränsade till den elektroniska handeln men gäller även denna:

4.1.6.1

Kommissionen har lagt fram flera initiativ för att stödja elektronisk näringsverksamhet för små och medelstora företag. Kommittén stöder dessa initiativ och uppmanar kommissionen att presentera ytterligare initiativ eller förbättra befintliga initiativ som stöder dessa företags särskilda behov när det gäller anpassning av programvara och standarder.

4.1.7

EESK vill också särskilt framhålla att det är viktigt att skapa incitament för små och medelstora företag att lära sig hur man kan bedriva elektronisk handel. Det område som omfattar elektronisk handel och elektroniskt företagande växer snabbt. En metod som bör undersökas närmare är incitament för små och medelstora företag inom ramen för det livslånga lärandet.

4.1.7.1

Ett sådant förslag ligger helt i linje med de rekommendationer som kommittén nyligen antog i sitt yttrande om livslångt lärande (5). I det yttrandet rekommenderar kommittén att programmen för livslångt lärande i större utsträckning bör rikta sig mot dem som redan befinner sig på arbetsmarknaden, samtidigt som man skapar en direkt koppling mellan dessa program och målsättningen att skapa en kunskapsbaserad ekonomi. EESK anser det vara särskilt viktigt att små och medelstora företag ges möjlighet att delta i programmen.

5.1.1

Expertgruppen har i sin slutrapport gjort en åtskillnad mellan olika typer av handelsplattformar. Kommittén stöder gruppens åsikt att det är fel att fokusera enbart på elektroniska marknadsplatser. Det finns många olika sätt att delta i den elektroniska näringsverksamheten. Företagen har olika behov och affärsprinciper. Expertgruppen konstaterar att de flesta problemen i de små och medelstora företagen hänger samman med de elektroniska marknadsplatserna och framför allt med omvända auktioner, vilket är anledningen till att denna typ av B2B-handelsplattformar på Internet uppmärksammats mest.

5.1.2

Kommittén vill också ta tillfället i akt och uppmärksamma det pågående arbetet med att genomföra de två direktiven om offentlig upphandling i medlemsstaternas nationella lagstiftning. De två direktiven innehåller bestämmelser som möjliggör elektronisk upphandling. Även om vi förmodligen kommer att få se olika lösningar i olika medlemsstater är det naturligtvis mycket värdefullt för näringslivet att användningen av elektroniska hjälpmedel främjas genom offentlig upphandling. Kommissionen har också lanserat en handlingsplan för genomförandet av en ramlagstiftning avseende offentliga elektroniska inköp. Detta kommer att göra de små och medelstora företagen förtrogna med elektroniskt företagande.

5.1.3

Kommittén instämmer i detta resonemang men konstaterar att det finns en särskild potential på de elektroniska marknadsplatserna som bör utnyttjas. Kommittén är positiv till kommissionens meddelande. Bristen på förtroende är dock inte den enda anledningen till att de små och medelstora företagen är tveksamma till de elektroniska marknadsplatserna och till B2B-handelsplattformar på Internet i stort.

5.1.3.1

Expertgruppen anser att näringspolitiken – genom att främja kompatibilitet, rättvisa och insyn på marknaden – kan spela en viktig roll det gäller att hjälpa de små och medelstora företagen att anpassa sig till de utmaningar som hänger samman med handelsplattformar på Internet. Den anser vidare att myndigheterna inte bör främja någon särskild form av e-handel eller förorda någon särskild försäljningskanal eller funktion på Internethandelsplattformarna. Det krävs också ytterligare åtgärder när det gäller förtroende, standardisering samt åtgärder för ökad medvetenhet om och insyn på marknaden.

5.1.3.2

De små och medelstora företagen måste förse B2B-Internethandelsplattformarna med information. Behovet av standardisering blir större ju mer avancerad plattformen är. De standarder som finns är fortfarande långt ifrån heltäckande och när de blir det måste det dessutom finnas programvara som är anpassad för de små och medelstora företagen.

5.1.3.3

Bristen på standarder gäller inte enbart de tekniska lösningarna utan också människans användning av tekniken. Det är förståeligt att de små och medelstora företagen är tveksamma till handelsplattformar på nätet både med tanke på det stora antal plattformar som finns och på de problem som följer med flerspråkighet. Standardiseringsorganen bör, liksom kommissionen, arbeta mer med denna fråga, särskilt om målsättningen är att främja handel över gränserna. Det saknas också standardiserade klassificeringar och benämningar för produkter och tjänster, och EESK stöder de satsningar som CEN (det europeiska standardiseringsorganet) och ISSS (systemet för standardisering i informationssamhället) fortlöpande gör i denna riktning.

5.1.3.4

I viss utsträckning kan små och medelstora företag ha svårt att delta i elektroniska auktioner eller bedriva elektronisk handel på grund av upphandlingens storlek. Små och medelstora företag har begränsade möjligheter att leverera stora volymer. Detta är en fråga som bör uppmärksammas framför allt när det gäller offentlig upphandling.

5.1.3.5

Det kan vara så att användning av handelsplattformar på Internet förhindras på grund av olikheter i nationell lagstiftning och skillnader i tillämpning av EU-direktiv. Ur harmoniseringssynpunkt är det beklagligt att många direktiv tillåter nationella valmöjligheter. E-namnteckningar är ett stort problem. Kommittén välkomnar och stöder uttryckligen kommissionens initiativ att analysera den befintliga lagstiftningen.

5.2.1

B2B-handelsplattformarna på Internet är uppbyggda för olika syften. De elektroniska marknaderna syftar till att få fram ett ”lägsta pris”. I många fall är dock inte detta den avgörande faktorn. Leverans ”just in time”, servicekostnader och kostnader för att anpassa programmen är lika viktiga eller viktigare. Dessa faktorer är svåra att garantera på mer eller mindre automatiserade elektroniska marknader, vilket kan vara en av förklaringarna till att sådana marknader ännu inte är särskilt utvecklade.

5.2.2

För de små och medelstora företagen är priset sällan den viktigaste konkurrensfaktorn utan i stället flexibilitet och anpassning. Den personliga kontakten är också viktig. De elektroniska marknaderna innebär en ny ”affärskultur” som de små och medelstora företagen inte alltid är anpassade till. Anonymiteten på Internet kan verka avskräckande på dessa företag. Psykologiska motiv kan vara mycket betydelsefulla för att förklara oviljan att använda elektroniska marknader. Detta måste man ta hänsyn till i utformningen av uppförandekoder.

5.2.3

I diskussionen om konkurrensregler för B2B-marknaderna sägs det att ”s.k. nätverkseffekter” kan leda till en dominerande ställning för en nätverksoperatör. Man kan diskutera hur relevant denna fråga är. Risken för missbruk av dominerande ställning verkar i de flesta fall vara begränsad. Vi är dock positiva till att kommissionen bevakar detta, så att missbruk av betydande maktförhållanden på marknaden kan upptäckas, men vi är fullständigt övertygade om att särskilda bestämmelser för elektroniska marknader inte bör införas i detta sammanhang. Regleringen av e-marknader skall i största möjliga utsträckning motsvara bestämmelserna för traditionella marknader. Bestämmelser och direktiv måste vara neutrala i förhållande till teknik och mekanismer för tillhandahållande av tjänster.

5.3.1

Kommittén stöder kommissionens avsikt att uppmuntra aktörerna att komma överens om eller se över uppförandekoder. Den stöder också expertgruppens förslag att använda checklistor.

5.3.2

Kommissionen påpekar i meddelandet (s. 4) att många företag därför kan uppfatta det som svårt att skilja på en förskjutning i maktförhållandena på marknaden som måste accepteras av ekonomiska skäl, och illojala metoder som inte följer rättsliga bestämmelser eller uppförandekoder. När nya företagsmodeller införs, tar det ofta tid för marknaden att anpassa sig. Kommissionens kommentarer är väsentliga, och man borde lägga större tyngdpunkt på att försöka förklara de nya marknadsmekanismerna.

5.3.3

Även om vissa leverantörer kan vara negativa till omvända auktioner, har detta redskap stor potential för produkter (ytterst väldefinierade produkter som det finns mycket små möjligheter att bygga varumärken för). Vi håller med om att bestämmelserna för denna sorts auktioner måste vara stränga, oavsett om det handlar om elektroniska eller andra medel.

5.3.4

Det finns många aspekter vad gäller frågorna om tillit och förtroende:

Man bör beakta dessa och andra aspekter av förtroende och tillit.

5.4.

Sammanfattningsvis delar vi kommissionens åsikter på alla viktiga punkter i slutsatserna i meddelandet. Det är dock viktigt att påpeka att det är ett viktigt eller till och med nödvändigt steg att främja användningen av B2B-Internetplattformar och elektroniska marknader, men att det krävs ytterligare åtgärder, exempelvis standarder, lämplig programvara, lagstiftning på nationell nivå och på EU-nivå samt insatser för ökat medvetande.

14.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/33

1.1

Gemenskapens förslag om skydd av folkhälsan och miljön handlar för närvarande om tre mångåriga rättsakter om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen (rådets direktiv 67/548/EEG av den 27 juni 1967), om klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat (beredningar) (rådets direktiv 88/379/EEG av den 7 juni 1988, ersatt av Europaparlamentets och rådets direktiv 99/45/EEG av den 31 maj 1999), och om användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (rådets direktiv 76/769/EEG av den 27 juli 1976).

1.2

Dessa direktiv har genom åren bibehållits och kompletterats genom andra EEG- och EG-direktiv, varigenom det rättsliga innehållet i rättsakterna ändrats och de olika bilagorna anpassats till de tekniska framstegen. Bilagorna innehåller olika tekniska detaljer, bland annat bestämmelser om vilka laboratorietester som skall göras och vilka risk- och skyddsfraser som skall användas samt kemisk identitet, CAS-nummer, EG-nummer och indexnummer och användningsområden för ämnena i fråga.

1.3

Direktiven i deras modifierade form har också till syfte att försöka bevara den inre marknaden för de ämnen och preparat (beredningar) som berörs och de måste därför stämma överens med varandra och med andra rättsakter som påverkar vissa sektorer (t.ex. pesticider eller kosmetika) eller stöder vissa handlingsprogram (t.ex. EU:s handlingsplaner mot cancer).

1.4

Detta förslag är den tjugonionde ändringen av rådets direktiv 76/769/EEG. Det är ett led i genomförandet och en logisk följd av den (slumpmässigt nog) tjugonionde anpassningen till tekniska framsteg av rådets direktiv 67/548/EEG genom kommissionens direktiv 2004/73/EG av den 29 april 2004.

1.5

Enligt kommissionens direktiv 2004/73/EG skall bland annat bilagorna I och V till rådets direktiv 67/548/EEG uppdateras som ett led i anpassningarna till de tekniska framstegen, bilaga I med avseende på klassificering, förpackning och märkning av vissa ämnen mot bakgrund av de senaste vetenskapliga rönen och bilaga V där metoderna för fastställande av ett ämnes eller preparats (en berednings) fysiokemiska egenskaper, toxicitet och ecotoxicitet skall ändras så att antalet försöksdjur minimeras.

1.6

Dessa ändringar fastställdes i kommissionens direktiv 2004/73/EG, som offentliggjordes i april 2004 (EUT L 152, s. 1–311). Ett antal preparat (beredningar) klassificerades eller klassificerades om som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska (CMR eller c/m/r-ämnen). Åtgärderna förklarades stå i överensstämmelse med yttrandet från kommittén för anpassning till teknisk utveckling av direktiv om avskaffande av tekniska hinder för handel med farliga ämnen och preparat (beredningar). I sådana fall krävs det inte något tidigare yttrande om kommissionens förslag från vare sig Europaparlamentet eller Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

1.7

Enligt ett annat rådsdirektiv, 94/60/EG (en tidigare ändring – den fjortonde – av rådets direktiv 76/769/EEG) får c/m/r-ämnen inte användas i ämnen eller preparat (beredningar) som släpps ut på marknaden och säljs till allmänheten. För att dessa ämnen skall kunna läggas till i bilaga I i rådets direktiv 76/769/EEG krävs det därför en genomförandeåtgärd, dvs. detta förslag. Enligt artikel 95 i fördraget skall medbeslutandeförfarandet med Europaparlamentet tillämpas i detta fall, och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén måste rådfrågas.

1.8

Under 2004 har kommissionen konsulterat ett antal organisationer som företräder de viktigaste intressenterna, bland annat CEFIC, CONCAWE, Eurometaux och BLIC (som representerar den kemiska industrin, olje-, metall- och gummiindustrin i Europa) och BEUC (som representerar konsumenterna i Europa), samt sakkunniga från medlemsstaterna.

2.1

Enligt förslaget skall det införas 346 poster med ämnen som nyligen klassificerats eller omklassificerats enligt kommissionens direktiv 2004/73/EG i tillägget till bilaga I till direktiv 76/769/EEG. 304 av dessa 346 poster är dock redan belagda med restriktioner vad gäller försäljning till allmänheten eftersom de tidigare klassificerats som c/m/r-ämnen i kategori 1 eller 2. Det är alltså bara 42 ämnen som för första gången beläggs med restriktioner vad avser försäljning till allmänheten.

2.2

Av de 42 ämnen som för första gången beläggs med restriktioner används många som råvaror, mellanprodukter i organisk syntes eller för specifika yrkesmässiga ändamål. Under samrådet framkom inga uppgifter om att dessa skulle användas i ämnen eller preparat (beredningar) som släppts ut på marknaden och säljas till allmänheten eller att det skulle behövas några undantag.

2.3

Av de 304 ämnen som nu omklassificerats kommer 145 att flyttas från cancerframkallande kategori 2 till cancerframkallande kategori 1. Det kommer att krävas två rättelser för varje ämne – ämnet måste införas i sin nya kategori och raderas från sin nuvarande. Det krävs också ett antal ändringar i ”anmärkningarna” till varje post.

2.4

Förslaget är avsett att skydda den inre marknaden och samtidigt säkerställa en hög skyddsnivå för konsumenternas hälsa och miljön. Kostnaderna torde bli låga eftersom allmänhetens användning av dessa ämnen är begränsad. Eftersom allmänhetens användning av c/m/r-ämnen inte kan kontrolleras ordentligt genom andra åtgärder är den begränsning av försäljningen som föreslås den enda tillgängliga lösningen.

2.5

Medlemsstaterna kommer att ha tolv månader på sig från och med den dag då detta direktiv träder i kraft att anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som krävs för direktivets efterlevnad.

3.1

Liksom vid de tidigare ändringarna av rådets direktiv 76/769/EEG handlar detta förslag om ett antal, i detta fall ett mycket stort antal, ämnen som inte har något samband med varandra. Det handlar bland annat om strömmar av petroleumkolväte, pesticider och fungicider, industriella baskemikalier och oorganiska och organiska råvaror och mellanprodukter.

3.2

Till skillnad från andra ändringar som företagits på senare tid är detta dock inte den primära lagstiftningen för dessa produkter. Detta förslag är endast en nödvändig konsekvens av de ändringar av deras klassificering och märkning såsom föreslagits och genomförts i linje med rådets direktiv 2004/73/EG. Eventuella farhågor om klassificeringens giltighet borde därför ha tagits upp och lösts tidigare och kan inte tas upp igen i detta skede.

3.3

Kommissionen har dock så långt som möjligt kontrollerat att restriktionerna vad gäller försäljning till allmänheten till följd av klassificeringen eller omklassificeringen som c/m/r-ämnen inte leder till betydande kostnadsökningar för tillverkarna. Direkta förfrågningar hos CONCAWE (oljeindustrin) när det gäller de strömmar av petroleumkolväte som införts på listan och hos CEFIC (den kemiska industrin) när det gäller de två ftalater som tagits upp (BBP och DIPP) stöder denna slutsats.

3.4

Bristen på information om eventuella tillverkare i Europa gör det mycket svårare att bevisa att de pesticider och fungicider som här nämns under sina kommersiella benämningar (Benomyl, Azafenidin, Dinocap, Linuron) eller som oorganiska kemikalier (kadmiumklorid) inte har några sådana effekter. Sökningar på Internet visar att riskerna i flertalet fall är väl kända, och återigen får man förmoda att produkterna kan undandras försäljning till allmänheten utan negativa effekter för användarna. Det finns alltså redan lämpliga substitut.

3.5

Kommissionen tar i sitt förslag också upp några av de allmänna svårigheterna med att förstå och följa EU:s gällande lagstiftning i fråga om så kallade ”ämnen”. Många av de ”ämnen” som tagits med här och ingår i den ursprungliga EINECS-listan över existerande ämnen är korrekt klassificerade som ”UVCB-ämnen”, dvs. komplexa blandningar av känd eller okänd sammansättning enligt en definition i en akademisk uppsats som offentliggjordes 1999 och som det hänvisas till i en fotnot på sidan 18 i den handbok om genomförandet av de sjätte och sjunde ändringarna av direktiv 67/548/EEC, (Manual of Decisions for Implementation of the Sixth and Seventh Amendments to Directive 67/548/EEC), som Europeiska kemikaliebyrån offentliggjorde 2002. Det handlar inte om enkla ämnen i den allmänna bemärkelsen, och i detta särskilda fall finns det dessutom få som släppts ut på marknaden. Detta stöder den syn som kommission gav uttryck för när EINECS-listan publicerades för första gången, att ”EINECS överskattade antalet kommersiellt viktiga ämnen med en faktor fyra”. Just då fanns det alltså runt 25 000”ämnen” på marknaden i betydande mängder. Några av dessa har vid det här laget förmodligen ersatts av något av de cirka 5 000”nya ämnen” som finns med i ELINCS – med liknande definitions- och identifieringsproblem – vilket skulle innebära att det totalt finns cirka 30 000 ämnen på marknaden 2005. Detta är mer hanterbart än den siffra på 100 000 som ofta nämns men föranleder ändå frågor rörande vilken tillgång allmänheten och fackfolk har till de uppgifter som redan samlats in om åtminstone hälften av dessa (men inte uppdateras regelbundet) och rörande de problem som de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna har med att definiera huruvida ett ämne är ”existerande” eller ”nytt” och i så fall vilket föreskrivande förfarande som bör användas.

3.6

Eftersom REACH-förslaget innefattar, beror på och samspelar med denna befintliga lagstiftning, bör man försöka ta itu med dessa farhågor så snart som möjligt. Det kommer förmodligen att krävas ytterligare resurser och dessa bör frigöras så fort som möjligt.

4.1

EESK stöder kommissions förslag om restriktioner vad gäller utsläppande på marknaden och användning. Restriktionerna är en nödvändig och önskvärd konsekvens av beslut om klassificering, förpackning och märkning som kommissionens avdelningar redan fattat tillsammans med experter från medlemsstaterna och efter diskussion med leverantörer och andra intressenter.

4.2

I likhet med tidigare ändringar av rådets direktiv 76/769/EEG beklagar EESK dock att ämnen som inte har något samband behandlas i en och samma text, eftersom det under andra omständigheter skulle kunna leda till att ytterligare specifika ändringsförslag krävs för att texten skall stämma överens med yttre förhållanden. Detta ligger inte i linje med god, tidsbesparande, effektiv och, framför allt, öppen förvaltning.

4.3

Komplexiteten och den skenbara slumpmässigheten i listorna över ämnen i bilagan till detta förslag och i rådets direktiv 2004/73/EG antyder att man nu framför allt bör ägna sig åt att förbättra kvaliteten på befintliga data och göra dem mer tillgängliga innan man gör några massiva tillägg. Om man kan ta fram ett förbättrat system där man använder det bästa modern teknik har att erbjuda och teknik för spridning av data, kommer fördelarna med REACH när det handlar om att samla in och dela med sig av data som kan vara av intresse för mänsklig hälsa och miljö att bli tydligare.

4.4

Ett annat syfte med Reach är att förenkla det befintliga systemet så att det kan komma alla intressenter till nytta. Det verkar finnas utrymme för detta. Framför allt bör REACH dock inte, hur det än formuleras, bidra till att en redan komplex och åtminstone för närvarande något otydlig process förvärras.

14.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/36

1.1

Gemenskapens första lagstiftning om storlekar på färdigförpackade varor (1) är från 1975. I den regleras både metrologiska krav (2) och storleksserier för vätskor. Tjugo år senare och inom ramen för arbetet med en förenklad lagstiftning för inre marknaden presenterade en grupp bestående av medlemmar som utsetts av medlemsstaterna och representanter för de berörda parter som fastställts av kommissionen följande råd i fråga om lagstiftningen avseende förpackningsstorlekar (3):

”Direktiven sågs över av SLIM-gruppen eftersom de är så komplicerade (över 40 produkter omfattas, vissa mängdserier är komplicerade etc.), eftersom konsumenternas beteende och preferenser ändrats sedan direktiven antogs och eftersom det inte är säkert att det är lämpligt att ha kvar detta slags lagstiftning. Dessutom har det genom en rad ändringar av direktiven och ett utvidgat tillämpningsområde för direktivet från 1975 blivit svårt att tillämpa denna lagstiftning ... [D]irektivens tillämpning [har] visat sig vara svår bl.a. p.g.a. olika regler och rutiner för mängdserier: vissa mängdserier gjordes obligatoriska (t.ex. för vin) medan andra gjordes valfria. Dessutom behöll medlemsstaterna rätten att på nationell nivå göra vissa mängdserier tvingande som klassificerats som valfria i gemenskaps reglerna. Den brokiga regelfloran ledde till att Europeiska gemenskapen delvis splittrades upp i olika nationella marknader. Dessutom har nya förpackningsformat och nya produkter kommit ut på marknaden, och att klassificera dem i det befintliga mängdseriesystemet har en tendens att förvärra en redan förvirrad situation.”

2.1

På 1960-talet, några år efter inrättandet av Europeiska gemenskapen, ansågs olika nationella regler avseende nominell mängd (4) när det gäller förpackade varor (förpacknings- och flaskstorlekar) vara ett stort hinder för den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna. Dessa storlekar harmoniserades därför genom olika gemenskapsbestämmelser.

2.2

Samtidigt ville man inte införa nya gemenskapsbestämmelser för de företag som bara verkade på sin nationella marknad och inte hade för avsikt att exportera till andra medlemsstater. Harmoniseringen var därför frivillig. Medlemsstaterna var tvungna att införa gemenskapens regler, men de fick behålla sina befintliga regler för den nationella marknaden. Endast varor som följde gemenskapskraven fick säljas fritt på inre marknaden.

2.3

För några varor (t.ex. vin och sprit) infördes dock en total harmonisering. Gemenskapens storlekar är obligatoriska för alla producenter, och alla nationella storlekar har avskaffats.

2.4

Under de senaste årtiondena har mycket stora förändringar skett i fråga om förpackningar – demografiska förändringar, mindre hushåll och ökad konsumtion av enpersonsportioner. Ett ökat välstånd och fler världsvana konsumenter har också ökat efterfrågan på många olika typer av förpackningar och produkter. Snabbköp och stormarknader har nu blivit det främsta försäljningsstället till konsumenter. Konsumenterna har efterfrågat förändringar, och näringslivet har pressats till att bli ännu mer innovativt och konkurrenskraftigt på den globala marknaden.

2.5

Vissa delar av lagstiftningen om storleken på förpackningar har nu inkluderats i nya rättsakter om konsumentskydd. Konsumentskyddslagstiftningen är avsedd att förbjuda orättvisa metoder mellan näringsidkare och konsumenter, och konsumenterna får ett generellt sett enhetligt och heltäckande informationssystem genom märkning och enhetsprisjämförelser. Dagens lagstiftning om förpackningsstorlekar anses därför motverka sitt eget syfte.

2.6

SLIM-gruppen (vars medlemmar utsågs av medlemsstaterna och representanter för berörda parter fastställdes av kommissionen) fick i uppdrag att se över lagstiftningen om förpackningsstorlekar och lämna förslag på förbättringar. Behovet av översyn underströks när EG-domstolen i målet Cidrerie-Ruwet (5) fann att Cassis de Dijon-principen också gäller för nationella förpackningsstorlekar, dvs. medlemsstaterna måste på sina marknader godta varor som lagligen produceras och saluförs i en annan medlemsstat, om det inte finns ett tvingande allmänintresse som talar emot det. Domstolen antydde att så knappast var fallet för förpackningsstorlekar.

2.7

Rekommendationerna från översynen inkluderades i ett arbetsdokument. Mellan den 8 november 2002 och den 31 januari 2003 höll GD Näringsliv ett offentligt Internetsamråd på elva språk med konsumenterna, producenterna och detaljhandeln. Sedan gjordes en konsekvensanalys och kommissionen utarbetade därefter ett förslag till direktiv om fastställande av bestämmelser för färdigförpackade varors nominella mängder, om upphävande av rådets direktiv 75/106/EEG (6) och 80/232/EEG (7) samt om ändring av rådets direktiv 76/211/EEG (8).

2.8

De viktigaste rättsakterna på konsumentskyddets område är följande:

Direktiv 2000/13/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel (artikel 2); Direktiv 84/450/EEG om vilseledande reklam (ändrat genom direktiv 97/55/EG så att det omfattar jämförande reklam), kommer att ändras genom KOM(2003) 356 slutlig av den 18 juni 2003; Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden, samt direktiv 98/6/EG om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter (pris per liter/kilogram): jämförpriser som är obligatoriska för alla varor i snabbköp.

3.1

Det nya direktivet innebär att bestämmelserna om storlekar tas bort och medlemsstaterna förhindras från att driva igenom egna lagar på den nationella marknaden som skiljer sig från gemenskapsbestämmelserna. De enda undantagen (utom för mycket små kvantiteter och ”bulkkvantiteter”) är gemenskapens bestämmelser avseende vin och sprit, vitt socker och lösligt kaffe. Varor som säljs i aerosolform är ett annat undantag som kommer att regleras av bestämmelser avseende hälsa och säkerhet i dagens konsumentskyddslagstiftning. Varor som säljs i aerosolform kommer dock att regleras i ett nytt direktiv som för närvarande är under utarbetande. De kommer därefter att undantas från direktivet om färdigförpackade varors nominella mängder.

3.2

Detta förslag rör endast lagstiftningen om storlekar och mängder, inte de metrologiska kraven vilka kommer att tas upp i ett senare förslag.

3.3

Förslaget syftar till att

3.4

Miljöskyddet har ingen inverkan på förpackningsstorlekar eller omvänt. Dagens miljöskyddsbestämmelser förblir gällande, och förpackningsstorlekarna hindrar inte en fullständig och vederbörlig tillämpning av miljölagstiftningen, framför allt förebyggande av avfall genom minimering av förpackningar.

3.5

För att näringslivet skall kunna anpassa sig till avregleringen har en övre gräns på 20 år införts, vilken är anpassad till den genomsnittliga investeringscykeln för förpackningsutrustning.

4.1

Färdigförpackade varors nominella mängder (där ”nominell” hänför sig till den specificerade volymen och ”mängd” till den verkliga volym som paketeras) bestäms endast av den kvantitet som förpackningen anses innehålla. Kommittén välkomnar att de metrologiska kvantiteterna (kontroll av det förpackade innehållet) kommer att ses över inom en snar framtid, eftersom detta är en viktig fråga för skyddet av konsumenter och det europeiska näringslivet.

4.2

EESK lovordar kommissionen för det samråd med allmänheten och den dialog med samtliga berörda parter som ägt rum och noterar att kommissionen tagit hänsyn till en rad olika branscher, bl.a. vin och sprit, socker och kaffe. Behovet av att stärka det europeiska näringslivets konkurrenskraft och innovationsförmåga är av avgörande betydelse för tillväxten, och arbetet under den fjärde fasen av SLIM bidrar till en positiv utveckling på detta område.

4.2.1

European Confederation of Spirits Producers (CEPS) har vänt sig till kommissionen och tagit upp frågor som rör konsumentskydd, enhetsprissättning och ett eventuellt upphävande inom tjugo år av bindande vin- och spritlagstiftning, och med rätta påpekat att sådan lagstiftning bör ses över tidigare än tidsgränsen tjugo år.

4.3

Det bör särskilt framgå i direktivet att den största tillåtna volymen för mineralvatten bör vara 10 liter. Vid större volymer finns det bevis som antyder att mineralvattnets kvalitet kan börja att försämras och kan utgöra en hälsorisk för konsumenter.

4.4

Det nya direktivet skapar större möjligheter för innovation, marknadsundersökningar och utveckling genom att skapa ett större urval för konsumenterna.

4.5

Det bör dock påpekas att enhetsprissättning inte tycks vara normen runtom i Europa. Enhetspriser anges ofta genom hyllmärkning med mycket liten text. Bestämmelser om enhetsprisernas textstorlek fastställs på nationell nivå, och i många fall är bestämmelserna inte tillräckligt tydliga för konsumenterna. Detta underlättar inte för blinda, personer med nedsatt syn, personer som saknar läs- och skrivkunskaper samt personer som inte talar landets språk. I synnerhet drabbas de personer som är vana att köpa samma storlek av en standardprodukt.

4.6

Olika konsumentorganisationer har påpekat att vissa konsumenter kan bli förvirrade av alltför varierande förpackningsstorlekar och av förpackningar som kanske inte kan betecknas som vilseledande men som ändå ger intryck av ett större innehåll. Detta problem kan lösas genom en tydlig märkning av förpackningar och enhetspriser i form av hyllprismärkning och genom en fortlöpande kontroll av efterlevnaden av lagstiftningen om vilseledande förpackningar. Man bör också lägga större tyngdpunkt på att vidta direkta åtgärder både vid brott mot konsumentlagstiftningen och när sådan lagstiftning saknas. Dessa frågor bör betonas i högre grad i direktivet och diskuteras vidare i samband med översynen av de metrologiska kraven.

4.7

Det finns en stark oro bland konsumentorganisationer för att fria förpackningsstorlekar kommer att göra det enklare att höja priserna, med hänvisning till de nya förpackningsstorlekarna, i likhet med vad som hände när euron infördes i euroområdet och man övergick till metersystemet i Storbritannien. Kommittén begär därför att förändringar av förpackningsstorlekar skall förses med hänvisningar till eventuella förändringar av enhetspriset, som en del av den inhemska kontrollen, när statistik samlas in.

4.8

Även om direktivet inte påverkas av dagens miljölagstiftning är det sannolikt att fler mindre förpackningar kommer att leda till ökad total förpackningsvolym och därmed till ökat avfall.

4.9

Det är mycket viktigt att målsättningen i direktivet om förpackningsavfall uppnås, oavsett om frågan om förpackningsstorlekar regleras eller ej. Detta budskap måste spridas till alla medlemsstater och hela näringslivet, samtidigt som konsumenter klart och tydligt bör uppmanas att efterfråga färre förpackningar från detaljhandeln.

14.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/39

1.1

Kommissionen ämnar med detta förslag (KOM(2004) 470 slutlig av den 14 juli 2004) fullfölja programmen Media Plus (1) och Media – Yrkesutbildning (2) och därvid ta hänsyn till resultaten från halvtidsutvärderingarna i samband med den förberedande åtgärden ”Tillväxt och audiovisuella medier: i2i-initiativet för audiovisiuella medel” (3) samt resultaten från det breda offentliga samråd som ägde rum mellan maj och augusti 2003 liksom resultaten av förhandsanalyserna från juli 2004 (4).

1.2

Den audiovisuella sektorn är ett viktigt uttrycksmedel för det europeiska medborgarskapet och den europeiska kulturen och kan spela en avgörande roll för att forma en europeisk kulturell identitet. Kommissionen konstaterar dock att denna sektor är uppsplittrad, och även om detta återspeglar en kulturell mångfald utgör det ett hinder för den europeiska audiovisuella sektorns konkurrenskraft i förhållande till utomeuropeisk produktion, såväl på unionens inre marknad som på global nivå.

1.3

Genom programmet Media 2007 och erfarenheterna från de tidigare programmen avser kommissionen att främja investeringar inom den privata audiovisuella sektorn, så att företagen i denna bransch, särskilt små och medelstora företag, kan förbättra sin konkurrenskraft och ekonomiska stabilitet.

1.4

För att uppnå samverkanseffekter och undvika dubbelarbete och byråkratiska hinder föreslår kommissionen ett enda program för åtgärder under såväl förproduktionsstadiet som efterproduktionsstadiet med särskild fokus på distribution på europeisk nivå.

1.5

Programmet har följande särskilda mål:

1.6

I bilagan till förslaget redogör kommissionen i detalj för varje måls genomförande och anger för vart och ett av dem vilka konkreta åtgärder som skall genomföras, hur genomförandet skall ske, vilka instrument som skall användas och hur stora anslag som tilldelas de olika målen. Bland genomförandeåtgärderna kan framhållas att man inrättar en ny form av nätverk med Media-kontor och Media-filialer som får en rad olika uppgifter att sköta.

1.7

Slutligen redovisas i förslaget en detaljerad finansieringsplan för den 7-åriga programperioden. De ekonomiska medel som anslagits för genomförande av programmet uppgår till 1 055 miljoner euro och redovisas fördelade på de olika planerade åtgärderna.

2.1

Som nämnts tidigare utgör detta förslag en fortsättning på programmen Media (1991–1995) (5), Media II – Utveckling och distribution (1996–2000) (6), Media Plus (7), Media II – Utbildning (8) och Media – Yrkesutbildning (2001–2005) (9), vilka nu sammanförs i ett enda program.

2.2

Vi vill i detta sammanhang erinra om de huvudsakliga slutsatserna i kommitténs yttranden om dessa program:

2.2.1

I sitt yttrande om förslagen om programmen Media II – Utbildning (1996–2000) och Media II – Utveckling och distribution (1996–2000) (10) (KOM(1994) 523 slutlig) påpekade EESK att man skulle se till att reducera risken för en ineffektiv resursfördelning samt att det var nödvändigt att på förhand bestämma vilka kriterier som främjar ett optimalt program- och anslagsutnyttjande. Dessutom betonades att man skulle vara tydligare med att fastställa kriterier och instrument för att ta fram exakta definitioner av stödberättigade temaområden, och att åtgärderna skulle genomföras med maximal öppenhet.

2.2.2

I sitt yttrande om förslaget om Media – Yrkesutbildning (2001–2005) och förslaget om Media plus – Utveckling, distribution och marknadsföring (2001–2005) (11) (KOM(1999) 658 slutlig) uttalade EESK sitt stöd för kommissionens förslag, men beklagade att ”kommissionen bortser ifrån att den europeiska audiovisuella industrins betydelse inte enbart hänger samman med ekonomiska aspekter. Den bidrar även till att främja vår kultur och våra demokratiska värderingar.”

2.2.3

EESK efterlyste dessutom ”en bedömning av förslagets sysselsättningseffekter” och rekommenderade ”åtgärder som aktivt främjar ett ökat deltagande av kvinnor i detta utbildningsprogram och att fler kvinnor i framtiden är aktiva i den audiovisuella sektorn”.

2.2.4

EESK påpekade också att ”de oberoende företagen inom EU måste få ökat tillträde till marknaden” och att ”man bör vidta åtgärder för att förbättra allmänhetens tillgång till det europeiska audiovisuella kulturarvet genom att digitalisera programarkiven”. Kommittén föreslog att ”pilotprojekt bör utvecklas inom ramen för e-Europe” och ansåg att ”man skall främja textning”. EESK beklagade den knappa resurstilldelningen och framförde återigen sitt förslag om att inrätta en europeisk byrå för informationssamhället ”som skall bidra till att samordna de olika initiativen för konvergens på multimediaområdet”, och menade att det vore lämpligt att inrätta en garantifond som styrinstrument för den audiovisuella sektorn (12).

2.2.5

Slutligen framförde EESK i sitt yttrande om förslagen till beslut om att förlänga programmen Media – Yrkesutbildning och Media Plus till 2006 (13) (KOM(2003) 188 slutlig och KOM(2003) 191 slutlig) att kommissionen hade dröjt alltför länge med att presentera de nya fleråriga programmen för den audiovisuella sektorn. I yttrandet framförde EESK följande synpunkter:

2.3

I den genomgång av förslaget som följer kommer vi att erinra om de synpunkter och rekommendationer som tidigare framförts och klargöra i vilken mån man tagit hänsyn till dem och om de fortfarande är aktuella.

3.1

EESK ser mycket positivt på kommissionens initiativ, som i stor utsträckning tar hänsyn till de förslag och rekommendationer som EESK framfört i tidigare yttranden.

3.2

Ett exempel på detta är att det skett en strukturell förenkling av programmets gemenskapsinsatser för den audiovisuella sektorn genom man samlat insatserna för för- och efterproduktion i ett enda integrerat program (Media 2007) i stället för de nuvarande två programmen (Media Plus och Media – Yrkesutbildning).

3.3

Ytterligare ett exempel är att det nya programmet tar hänsyn till de horisontella prioriteringar som EESK tidigare betonat, nämligen:

3.4

EESK konstaterar dessutom med tillfredställelse att förslaget till program har utarbetats på ett noggrant och systematiskt sätt. Detta gäller särskilt utformningen av bilagan med finansieringsplan och budgetkonsekvenser.

3.5

EESK noterar också att kommissionen i motiveringen förmodligen avsåg att utveckla beskrivningen av den roll som branschen spelar för en hållbar utveckling av Europas audiovisuella och cinematografiska sektor i dess egenskap av framstående förmedlare av europeisk identitet och kultur. För EESK är det viktigt att europeiska kulturvärden alltid värnas och att mångfald och pluralism garanteras i alla audiovisuella medier. Kommissionen bör ta hänsyn till detta i alla initiativ inom föreliggande program.

3.5.1

I detta sammanhang vill EESK göra kommissionen särskilt uppmärksam på att det behövs kraftfullare åtgärder för att förebygga koncentrationstendenser som kan vara till skada för pluralismen och mångfalden. Dessa tendenser kan vara särskilt skadliga när det gäller införande av ny teknik, vilket kan ha en negativ inverkan på produktions- och distributionsplanet, samt när det gäller att skydda upphovsrätten och bekämpa piratkopiering. Samtidigt bör kommissionen förstärka kampen mot vissa konkurrenshämmande verksamheter.

3.5.2

Med tanke på detta kan inte EESK annat än välkomna kommissionens ”meddelande om uppföljningen av kommissionens meddelande om vissa rättsliga aspekter på biofilm och annan audiovisuell produktion” (14) och stödja Europaparlamentets och rådets antagande av den rekommendation som ingår där, vilket också framgår av kommitténs tidigare yttrande i ärendet (15).

3.6

EESK anser att programmet Media 2007 skulle bli mer lättförståeligt om texten kompletterades med definitioner av specifika nyckelbegrepp inom programmet, särskilt när dessa har en speciell betydelse inom ramen för detta program; ett exempel på detta är begreppet oberoende produktionsbolag. Vi är samtidigt medvetna om att sådana begrepp förekommer i andra gemenskapsdokument och att terminologin brukar förklaras i riktlinjerna för genomförandet av programmet.

3.7

EESK har kunnat konstatera att de olika språkversionerna av kommissionen förslag till beslut skiljer sig åt och rekommenderar därför att man undersöker dessa skillnader och rättar till dem i de slutgiltiga texterna.

3.8

Slutligen anser sig EESK inte behöva framföra några ytterligare allmänna kommentarer om de resurser som anslagits för de planerade åtgärderna och hur de skall fördelas över programperioden. Däremot bör kommitténs särskilda kommentarer med avseende på detta beaktas, samtidigt som man i halvtidsutvärderingen i möjligaste mån bör bedöma om de anslagna resurserna är tillräckliga för att kunna nå de uppsatta målen i praktiken.

4.1

EESK vill återigen betona vissa av de strategiska synpunkter som framfördes i yttrandet av den 24 september 2003 (16), och därmed påpeka att följande mål inte beaktas tillräckligt i kommissionens förslag till beslut:

4.2

EESK vill även erinra om det önskemål som uttrycks i yttrandet av den 15 september 2004 (17), nämligen att man särskilt bör betona utbildning som är förbunden med den nya tekniken och med de nya behoven i samband med insamling, katalogisering, bevarande och restaurering av biofilmer och TV-program, hantering av databanker och standardiserade metoder för att spara verk i digitalt format.

4.3

När det gäller de särskilda stimulansåtgärderna för små och medelstora företag som ingår i programmets målsättningar anser kommittén att man hade vunnit på att anslå större resurser, så att ett mer ändamålsenligt och omfattande stöd kunde erbjudas. Andra områden som borde ha tilldelats större anslag är stöd till ny digitalteknik, på biografer och online, samt till nya initiativ på området för teknisk innovation.

4.4

När det gäller förvaltningen av programmet Media 2007 noterar EESK att kommissionen nyligen har inrättat ett genomförandeorgan för utbildning, audiovisuella medier och kultur (18) för perioden 1 januari 2005 till 31 december 2008. Gemomförandeorganets uppgifter kommer eventuellt att ändras eller utökas i samband med den nya programförvaltningen, vilket alltså kan innebära att Media 2007 skulle förvaltas av detta organ.

4.4.1

Men enligt punkt 7 i motiveringen ”kommer kommissionen att delegera programförvaltningen till ett genomförandeorgan”, vilket också tas upp senare i punkt 5.3 i bilagan och finns med som en budgetpost under punkt 6.1.1 ”Financial intervention”. Efter att ha studerat detta genomförandeorgans målsättningar och funktion i enlighet med artikel 4 i beslutet uppmanar EESK kommissionen att klart och tydligt redogöra för vilka uppgifter som rent praktiskt kommer att ligga på detta organ när det gäller förvaltningen av programmet Media 2007 enligt artiklarna 4.2, 4.3 och 4.4. Dessutom vill vi få klargjort hur ansvarsfördelningen mellan detta organ och andra gemenskapsorgan som ansvarar för genomförande, rådgivning och utvärdering med avseende på Media 2007 kommer att se ut .

4.4.2

Det är särskilt viktigt att detta genomförandeorgan förses med personal med specialkunskaper inom detta speciella område inom den audiovisuella sektorn. Detta nämns inte alls i beslutet.

4.4.3

Dessutom är det viktigt att garantera att genomförandeorganet kan svara för en övergripande förvaltning av programmet och på så sätt undvika behörighetskonflikter, såväl positiva som negativa, i arbetet med att fastställa de strategiska målsättningarna för programmet och för dess administration.

4.4.4

Ytterligare en fråga som bör klargöras är vilket eller vilka organ som skulle ta över genomförandeorganets uppgifter om man efter halva programtiden bedömer att det i fortsättningen inte kan uppfylla kraven på god förvaltning och effektiv funktion och man inte har några alternativa lösningar.

4.5

När det gäller de finansiella bestämmelserna är det nödvändigt att beakta den splittring och kulturella mångfald som den audiovisuella marknaden i Europa uppvisar, vilket yttrar sig i en klyfta mellan å ena sidan länder med låg produktionskapacitet inom den audiovisuella sektorn eller som producerar för ett begränsat språkområde och å andra sidan länder med hög produktionskapacitet (19). EESK menar att kommissionen, inom ramen för konkurrenslagstiftningen, i utformningen av programmets riktlinjer bör ta hänsyn till situationen för vissa medlemsstater och regioner som ännu inte har nått upp till en fullt utvecklad audiovisuell industri.

4.6

På området för kommunikation stöder EESK fullkomligt kommissionens strategiska val att förstärka Media-kontorens och Media-filialernas befogenheter i enlighet med punkt 2.2 ”Media-kontor och Media-filialer” i beslutets bilaga. EESK föreslår att kommissionen anpassar texten i artikel 12 i beslutet efter den utökade lista över arbetsuppgifter som specificeras i den nämnda punkten i bilagan (20) och att man tilldelar Media-kontoren tillräckliga resurser för att de till fullo skall kunna utföra ålagda uppgifter.

4.7

Kommittén vill också betona att det i artikel 13.2 i förslaget tydligt bör framgå att kommissionen skall garantera samstämmighet och komplementaritet mellan programmet Media 2007 och program och åtgärder inom den audiovisuella sektorn som genomförs inom ramen för gemenskapens samarbete med tredjeländer och behöriga internationella organisationer, i enlighet med artikel 9.2 i rådets beslut av den 20 december 2000 om programmet Media Plus (21).

4.8

Med tanke på programmets planerade löptid (7 år) och den snabba utvecklingen av marknaden och tekniken skulle det vara förutseende och förnuftigt att ändra tiderna för utvärdering i artikel 14.3 i beslutet och tidigarelägga den första halvtidsutvärderingen av kvalitativa och kvantitativa aspekter med avseende på genomförandet av programmet. På så sätt skulle resultaten av en sådan utvärdering även kunna användas vid en eventuell omformulering av de operativa mål och åtgärder som skall fullföljas.

14.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/44

1.1

De europeiska detaljhandlarnas reaktion på de sociala och ekonomiska förändringarna de senaste 20 åren, framför allt förändringar i konsumenternas efterfrågan, har lett till ett system med stora detaljhandelskedjor. Grundtanken var att förenkla konsumenternas inköp genom att samla ett stort utbud av livsmedel och andra produkter under samma tak. Uttryckt i marknadsföringstermer innebär det att stora detaljhandelskedjor vill locka fler och fler konsumenter genom att göra varorna attraktiva och sälja dem till konkurrenskraftiga priser. I detaljhandeln för livsmedel har det skett enorma förändringar, som genom att de varit så omfattande och genomgripande har haft helt avgörande betydelse för konsumenterna. I Storbritannien köps 80 procent av alla livsmedel i de stora butikskedjorna. Dessa siffror är bland de högsta i EU. Stormarknader erbjuder konsumenterna upp till 20 000 olika produktlinjer.

1.2

De stora detaljhandlarna har under de senaste åren väsentligt förbättrat situationen för konsumenterna när det gäller sortiment och konkurrenskraftiga priser. Konsumenterna har fått tillgång till ett stort och varierat utbud av livsmedel under ett tak, samtidigt som de fått gratis och lättillgänglig parkering. Stormarknaderna är både barn- och handikappvänliga. I vissa köpcentrum finns det banktjänster, servering och återvinningsanläggningar. Många säljer sina varor via nätet och erbjuder hemleveranser. Möjligheten att uträtta alla inköp på samma plats till konkurrenskraftiga priser gör stormarknaderna attraktiva för konsumenterna och är förklaringen till att den storskaliga detaljhandelns andel av den totala livsmedelsmarknaden vuxit så kraftigt.

1.3

I de flesta nya medlemsstater är de stora detaljhandlarnas marknadsandel mindre än i EU-15 men den ökar snabbt.

De stora detaljhandelskedjorna har olika verksamhetsstruktur:

1.4

Marknadsandelen för storskalig detaljhandel varierar dock kraftigt från ett land till ett annat. I Ungern svarar de tre största detaljhandlarna för 29 % av livsmedelsmarknaden. I Storbritannien kontrollerar de tre största handlarna 60 % av livsmedelsmarknaden, medan motsvarande siffra för Irland är 66 %. Siffrorna för de tre största kedjornas andel av livsmedelsmarknaden i vissa andra medlemsstater är följande: Polen 14,2 %, Tjeckien 25,4 %, Slovakien 42,6 %, Slovenien 77,3 %. Under de senaste tio åren har trenden varit att detaljhandeln för livsmedel har dominerats av allt färre mycket stora detaljhandlare. Livsmedelsförsäljningen utgör 70 % av försäljningen inom dagligvaruhandeln (Källa: GfK Consumer Scan/hushållsundersökningar).

2.1

GD Inre marknaden har använt information som sammanställts av AC Nielsen, som jämfört priset på en varukorg med märkesvaror i EU-14 (1) under september 2002 till oktober 2003. Prisindexet nedan visar att priserna varierade avsevärt inom EU-14. Om EU:s medianvärde är 100 är följande priser de högsta och lägsta i de nämnda medlemsstaterna nedan.

2.2

Sådana märkesvaror som nämns ovan och som säljs över hela Europa är välkända för de europeiska konsumenterna.

När det gäller generiska varumärken och produkter som säljs utan varumärken är prisskillnaderna större. Här finns det inte heller någon uppenbar förklaring till prisskillnaderna mellan medlemsstaterna.

2.3

Prisskillnaderna för produkter utan varumärken och för varumärkesprodukter ger en bild av den nuvarande situationen. Genom att noggrant följa upp priserna blir det lättare att avgöra om prisskillnaderna minskar över tiden, vilket man kan förvänta sig på en fullt ut fungerande inre marknad. GD Inre marknaden anser att prisskillnaderna inte bör vara så stora som de är nu på en effektivt fungerande inre marknad. En motsvarande undersökning i USA visade att prisskillnaderna var mindre där än inom EU-14.

2.4

Det finns ett antal förklaringar till de varierande priserna: skillnader i driftskostnader – exempelvis kostnader för arbetskraft, transportkostnader, kostnader för avfallshantering, lagringskostnad och omsättningsvolym, lokala skatter samt priskonkurrens både på inköps- och försäljningssidan. Kundernas varierande preferenser och personliga smak, som till stor del beror på kulturella vanor, kan också spela en viktig roll. Lokala marknadsförhållanden, t.ex. i fråga om klimat och förhållanden som rör inköp och lager, bör också beaktas.

3.1

De senaste fem åren har de stora detaljhandlarna marknadsfört sig med argument av följande typ: ”Alltid låga priser”, ”mer för varje krona”, ”bra mat kostar mindre”, ”spara pengar varje gång du handlar”. De stora detaljhandelskedjorna hävdar ständigt att de är bäst på att sänka alltför höga priser. Detta beror naturligtvis på att konsumenterna fäster stor vikt vid prisfaktorn. Detta borde vara goda nyheter för konsumenterna särskilt på kort sikt, men de långsiktiga konsekvenserna måste vägas in i resonemanget. Lantbrukarna måste få rimlig ersättning så att de fortsätter att tillhandahålla ett utbud av mat av hög kvalitet som produceras under goda miljömässiga förutsättningar. De som bearbetar och distribuerar livsmedel måste också få rimliga vinster.

3.2

Den brittiska kedjan ASDA (som ägs av det amerikanska storföretaget Wal-Mart) har gjort prissänkningarna till filantropi genom att förklara att ”målet är att varorna och tjänsterna skall bli mer överkomliga för alla”. Tanken verkar vara att mat skall kosta så lite som möjligt. De stora kedjornas budskap är ofta att det viktigaste med maten är priset på den. De europeiska hushållen lägger en allt mindre del av sin inkomst på mat (se bilaga 1).

3.3

Traditionellt sett har de stora detaljhandlarna priskonkurrerat mest aggressivt om ett antal basprodukter som fungerar som lockvaror eftersom de måste köpas ofta, medan man lagt stora marginaler på andra produkter, vilket konsumenterna kanske inte tänker på. I vissa medlemsstater säljs dessa lockvaror ofta under tillverkningskostnaden. I vissa länder, exempelvis Belgien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Portugal och, i fråga om vissa produkter, Spanien och Grekland, är det förbjudet att sälja livsmedel till lägre pris än tillverkningskostnaden.

3.4

Priser som understiger kostnaderna och aggressiv prissättning kan leda till konkurrensbegränsande verksamhet.

4.1

Den växande sektorn stora detaljhandelskedjor har skapat tusentals arbetstillfällen inom EU, varav många är lågt betalda (och ofta innebär deltidsarbete). I en studie som nyligen publicerades på webbplatsen för Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (”Industrial Relations in the Retail Sector”, oktober 2004, jämförande studie), konstateras att cirka 60 % av de anställda inom detaljhandeln är kvinnor och att de anställda ofta är unga och lågutbildade. Lönen är relativt låg, andelen deltids- och helgarbete är hög. Branschen är utsatt för stora strukturella förändringar, både vad gäller koncentration och diversifiering, och det finns ett tryck för att omstrukturera och avreglera arbetsförhållandena samt för att minska sysselsättningen. Sektorn kännetecknas också av stora löneskillnader mellan män och kvinnor, vilket beror på den stora andel kvinnor som arbetar deltid och på att det i första hand är kvinnorna som har lågstatusjobben.

4.2

De stora kedjorna erbjuder flera olika typer av arbeten, men de som sitter i kassan och de som fyller på varor i hyllorna är oftast de som har sämst betalt. Betalningen kan – beroende på sysselsättningssituationen i medlemsstaten i fråga – ligga på miniminivå eller strax över.

4.3

Flexibla arbetstider kan vara positivt för studenter, deltidsanställda, tillfälligt anställda och för dem som har familj eller annan anställning. Det är ytterst viktigt att inte deltidsanställda diskrimineras.

4.4

De europeiska kedjorna måste utvecklas så att de tillhandahåller tjänster av hög kvalitet som tillhandahålls av kompetent personal med trygga och goda arbetsvillkor. Den pågående koncentrationen inom sektorn för den stora detaljhandeln medför nya konkurrensstrategier (exempelvis priskrig) och leder till omfattande krav på att kontrollera kostnaderna, på att avreglera öppettiderna och på att låta de anställda arbeta sent på kvällen och under helgerna.

4.5

Livsmedelspriserna har minskat genom priskonkurrens och större effektivitet vad gäller inköp, administration, lagringsförfaranden, marknadsföring och mat av hög kvalitet. Ändå konstaterar Tim Long, professor vid Thames Valley University, följande: ”I verkligheten förutsätter billig mat billig arbetskraft, och vi måste börja tänka på detta i mycket högre grad när vi uppmuntrar butikskedjorna att konkurrera med varandra genom priskrig”.

4.6

När vi importerar varor från tredje världen bör vi också komma ihåg de arbetsvillkor som gäller i dessa länder.

5.1

Koncentrationen inom livsmedelshandeln har ökat mycket snabbt i Europa. Mellan 1993 och 2002 steg marknadsandelen med i genomsnitt 21,7 % för de fem största detaljhandelsföretagen inom livsmedelssektorn så att de i genomsnitt uppnådde 69,2 % av marknaden i EU-15. År 2002 hade de 37 % av den italienska marknaden, 52,7 % av den grekiska och 94,7 % av den svenska (Källa: London Economics report 2003 to UK Dept. Environment).

5.2

I vissa medlemsstater är både försäljnings- och inköpssidan av marknaden lika starkt koncentrerade. I andra medlemsstater finns det grupper av inköpare som företräder (tekniskt sett) oberoende detaljhandelsföretag (exempelvis frivilliga sammanslutningar), vilket gör att det finns större koncentration på inköpssidan än på försäljningssidan.

5.3

Stormarknaderna bygger ut sina tjänster och sitt produktsortiment, medan lågprisaffärer fortsätter att expandera framför allt inom livsmedelssektorn och i första hand inrikta sig på låga priser. De erbjuder dock i vissa fall produkter av högre kvalitet till lägsta möjliga pris.

5.4

Inom sektorn frukt och grönsaker försöker man komma bort från systemet med varumarknader. De stora kedjorna vill koncentrera sina inköp till ett begränsat antal stora leverantörer som kan tillhandahålla produkter året om. EESK konstaterade i ett tidigare yttrande (2) att ”Det stora urvalet av färsk frukt och grönsaker lyfts särskilt fram som en fördel med stormarknaderna. När det gäller torgmarknaden talas det om högre kvalitet, färskare produkter, stort urval, förtroende och mänskliga kontakter”.

5.5

Kedjorna har uppmuntrat konsolidering i leverantörsledet; detta gäller framför allt livsmedelsleverantörerna. Bageribranschen är en av de sektorer där detta fått genomslag. I Irland och i synnerhet i Storbritannien har priskonkurrensen inom bageribranschen lett till att ett oerhört stort antal bagerier fått stänga och till att marknaden nu domineras av ett fåtal mycket stora bagerier. På så sätt kan stormarknaderna erbjuda kunderna bröd till ett lågt pris men med sämre näringsvärde. Bröd med högre näringsvärde är tillgängligt men kostar mer.

5.6

På många stormarknader finns det också bakugnar i butiken. Frysta degprodukter deg som framställts i en fabrik köps in och bakas i affären.

6.1

London Economics konstaterade år 2003 att ingen medlemsstat under 2001 systematiskt verkar ha den största spridningen mellan gårdspriset och detaljhandelspriset. Prisskillnaderna verkar i allmänhet variera mellan ett och fem gånger priset fritt gård. När det gäller bröd som till största delen består av vete kan detaljhandelspriserna vara upp till 30 gånger högre än priserna fritt gård, vilket visar hur stor andel av kostnaden som inte härrör från gårdarna när det gäller brödframställning.

6.2

Vad gäller lammkött ökade prisskillnaderna under 2001 mellan priserna fritt gård och priset i detaljhandeln i Storbritannien och Irland samtidigt som de minskade i Frankrike och Tyskland. I fråga om frukt och grönsaker finns det ingen tydlig trend vad gäller prisskillnaderna, förutom möjligtvis en liten minskning. Grossistmarknaden för frukt och grönsaker har minskat något den senaste tiden medan spotmarknaden fortfarande är viktig för färska produkter, vilket kan ge stora prisfluktuationer beroende på utbudet och vädret. De stora kedjorna byter till kontrakt som löper över säsongen eller över året och köper in från ett litet antal leverantörer för att få stabila leveranser till färskvarusektorn och för att hålla kostnaderna nere. På så sätt kommer prisskillnaden mellan priserna fritt gård och detaljhandelspriserna att stabiliseras. Priskrig kan leda till att producenterna får lägre marginaler och ökade kostnader.

6.3

Om de stora detaljhandelskedjornas köpkraft leder till att leverantörerna måste sänka sina priser och om dessa sänkta priser skall slå igenom för konsumenterna, är det inte säkert att den procentuella marginal som går till lantbrukaren faller. Men det faktiska priset fritt gård sjunker, vilket innebär att lantbrukaren inte får någon vinst eller i varje fall minskad vinst.

6.4

I en undersökning som gjordes år 2002 av National Farmers Union i Storbritannien kostar en varukorg med nötkött, ägg, bröd, tomater och äpplen i genomsnitt 55 euro i en stormarknad. Lantbrukaren får mindre än 16 av dessa euro, dvs. mindre än 1/3 av varornas värde i detaljhandeln. När det gäller de enskilda produkterna fick lantbrukarna 26 % av det slutliga detaljhandelspriset för nötkött, 8 % för bröd och 14 % för bacon.

6.5

Producentprisindexet (i reala termer) sjönk med 27 % mellan 1990 och 2002. Lantbrukarnas priser har i stort sett varit stabila under samma period. De stora skillnaderna i utvecklingen av priserna fritt gård och det pris konsumenterna betalar för livsmedel har diskuterats ingående, men det råder ingen samstämmighet om vad som ligger bakom skillnaderna i prisutveckling. (London Economics report 2003).

6.6

Man kan konstatera att stormarknaderna i allt högre grad erbjuder produkter som är rättvisemärkta, vilket är en positiv utveckling. I en artikel i Wall Street Journal den 8 juni 2004 skrev Steve Steckton och Erin White följande om stormarknadens försäljning av produkter med märkning för rättvis handel: ”Sainsburys (en brittisk detaljhandelskedja) har sålt rättvisemärkta bananer som varit mer än fyra gånger dyrare än vanliga bananer och till ett pris 16 gånger högre än det som odlarna fått. Livsmedelskedjan Tesco tar 3,46 dollar för knappt ett halvt kilo rättvisemärkt kaffe, medan odlaren får 44 cent mer än världsmarknadspriset”. ”Kedjorna utnyttjar märkningen för att få högre vinst eftersom de vet att konsumenterna är villiga att betala lite mer för rättvis handel,” säger Emily Dardaine som är produktansvarig för frukt på FLO (Fair Trade labelling organizations international), en Tysklandsbaserad sammanslutning av grupper som arbetar för rättvis handel.

7.1

Marknadskoncentrationen varierar stort inom EU både vad gäller hur den är utformad och i hur hög grad marknaden är koncentrerad. Detta måste beaktas när man analyserar hur de stora detaljhandlarna agerar gentemot sina leverantörer. Som nämns ovan är priset mycket viktigt för konsumenterna och eftersom konsumenternas efterfrågan påverkar utbudet är pressen stor på leverantörerna att sänka priserna. De stora kedjorna pressar sina leverantörer för att erbjuda sina kunder låga priser. Detta gäller livsmedelssektorn och särskilt de marknader där koncentrationen är mycket hög. För att få ännu bättre villkor hotar kedjorna ständigt leverantörerna med att sluta köpa in deras produkter. Dessutom omplacerar de största kedjorna regelbundet sina inköpare mellan olika områden för att förhindra att det uppstår ett personligt förhållande mellan inköpare och leverantörer. Inköparens roll är att försöka köpa in livsmedel till ständigt lägre priser från leverantören. De har makten att låta företag överleva eller gå i konkurs genom att inte köpa in deras produkter och byta till ett annat företag. Detta gäller särskilt i de fall då leverantörerna har investerat stora belopp för att kunna erbjuda en särskild produktlinje till en stor detaljhandelskedja. Framför allt de små leverantörerna har ofta inte råd att uppfylla kraven från de stora kedjorna. Man kan fråga sig hur stor chans lantbrukaren har att få rimliga priser på de marknader där de stora detaljhandelskedjorna har så stor köpkraft.

7.2

Förutom möjligheten att få rabatt på transaktionerna från leverantörerna kan inköparnas makt speglas i de kontraktsvillkor som detaljhandlarna föreskriver för leverantörerna, exempelvis kostnader för att ha med en viss produkt i utbudet, kostnader för att få ut en viss produkt på hyllorna eller retroaktiva rabatter på sålda varor. Leverantörerna kan också vara tvungna att betala en orimligt stor andel av detaljhandelns omkostnader för extraerbjudanden, och de kan vara tvungna att binda sig till en enda kedja.

7.3

Livsmedelsleverantörerna är ofta satta under hård ekonomisk press eftersom de får vänta länge på betalning – ibland så länge som 120 dagar (180 dagar i sällsynta fall) efter det att de har levererat sina livsmedelsprodukter. Konsumenterna måste däremot betala omedelbart för sina inköp. De långa betalningsvillkoren bidrar i avsevärd utsträckning till de stora detaljhandelskedjornas vinst eftersom de fungerar som räntefria lån från leverantörerna.

7.4

Ibland tvingas leverantörerna att under en period tillhandahålla livsmedel till ett pris som understiger kostnaden, för att produkterna skall fortsätta säljas. Detta kan leda till avsevärda förluster för leverantörer och lantbrukare.

7.4.1

I och med systemet med online-auktioner kan de stora detaljhandelskedjorna enklare få tag i billiga produkter som de kan förse med sina egna varumärken. Det innebär att kedjorna letar efter erbjudanden om produktleveranser på Internet (för egna varumärken). Leverantörerna konkurrerar med varandra om att kunna erbjuda lägsta pris.

7.5

Alla stora detaljhandelskedjor satsar allt mer på att ta fram egna varumärken. Trenden är tydligast i Irland och England och på utvecklingsmarknaderna. ”Den höga tillväxttakten för de egna varumärkena på utvecklingsmarknaderna hänger direkt samman med att de globala detaljhandelsföretagen agerar utanför sina traditionella geografiska gränser”, menar Jane Perrin och AC Nielsen. I takt med att kvaliteten på vissa av de egna varumärkena ökar har detaljhandlarna fått väsentligt ökade vinstnivåer utan stora reklamkostnader.

7.6

Systemet med egna varumärken ger stormarknaderna större makt gentemot leverantörerna.

7.7

I ett läge där framgångsrika idéer inom detaljhandeln snabbt kan kopieras blir handlarnas egna varumärken allt viktigare för att de skall kunna skilja sig från konkurrenterna.

7.8

Detta maktskifte från leverantörer till detaljhandlare sträcker sig långt utöver de fördelar det ger att ha kontroll över utrymmet på hyllorna och att ha egna varumärken. Kedjornas kundkort ger handlarna mycket större kunskap om konsumenternas identitet, preferenser och köpvanor än vad leverantörerna kan få. Kunskapen om konsumenterna växer dessutom genom att detaljhandeln möter sina kunder varje vecka.

7.9

När de stora kedjorna gör reklam för sina egna varumärken efterfrågar konsumenterna även välkända märkesprodukter på hyllorna. Kedjorna vill minska antalet leverantörer av varumärken och har därför infört ett system med kategoristyrning (Category Management). Det är kedjornas sätt att minska antalet leverantörer som de köper från i syfte att minska sina kostnader och förbättra sina marginaler. En ledande leverantör väljs ut för varje produktlinjekategori och får i uppdrag att ta fram och tillhandahålla samtliga produktlinjer som krävs i kategorin. Ett företag som har ett ledande varumärke väljs ofta ut för att tillhandahålla ett antal liknande produkter och får på så sätt behålla försäljningen av sina produkter. Ett företag som levererar en typ av ost av ett visst märke kan få i uppdrag att leverera alla andra ostar som en detaljhandelskedja vill ha. Företaget får då köpa in ost från andra leverantörer. Systemet gynnar de största leverantörerna och begränsar möjligheterna för små och lokala leverantörer att komma in på marknaden. Konsumenterna kan också få sämre utbud.

7.10

Många små och medelstora företag inom livsmedelssektorn är extremt sårbara, särskilt om de är mycket beroende av någon av de stora detaljhandelskedjorna. Kedjorna kan kräva en prissänkning på 2 % per år för de följande tre åren. Om leverantören inte kan gå med på detta vänder sig detaljhandelsföretaget till någon annan leverantör. För att överleva måste de små och medelstora företagen minska sina kostnader och marginaler, vilket leder till sänkt ersättning till lantbrukarna, färre anställda och lägre kvalitet på produkterna, vilket drabbar konsumenterna.

8.1

Konsumenterna kommer att fortsätta efterfråga konkurrenskraftiga priser, ett tillförlitligt utbud av mat av hög kvalitet, tjänster av hög kvalitet och en trevlig inköpsmiljö.

8.2

Konsumenterna bör föra en dialog med producenterna och med dem som levererar livsmedelsleverantörerna så att de får en mer balanserad bild av de strategier som tillämpas inom detaljhandeln.

8.3

Konsumenterna bör också få information om när leverantörerna är med och bekostar särskilda rabatter eller lågpriserbjudanden.

8.4

Konsumenterna måste få ökad kunskap om alla aspekter av livsmedelsmarknaden och om de långsiktiga konsekvenserna av sitt agerande. Familjer med låga inkomster kan ofta inte utnyttja erbjudanden om livsmedel till låga priser i de stora köpcentrum som ligger utanför städerna om de inte har någon möjlighet att ta sig dit och handla de lågt prissatta produkterna.

8.5

Frågorna om fetma och hållbar konsumtion är angelägna för konsumenterna. Detaljhandlarna måste anpassa sina strategier i dessa frågor.

9.1

Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken (frikopplingen) leder till att lantbrukarnas beslut om vad de skall producera i högre grad kommer att påverkas av de signaler i form av pris och efterfrågan som kommer från detaljhandelssektorn. Det stödsystem som var en del av den gemensamma jordbrukspolitiken omfattar inte längre samma minimipriser för jordbruksprodukter. Det innebär att de stora detaljhandelskedjorna får betydligt större makt över prissättningen i livsmedelskedjan än vad som varit fallet tidigare. Om importen av livsmedel till gemenskapen ökar kommer det att pressa priserna fritt gård när världsmarknadspriserna är låga. Slutresultatet kommer troligen att bli att priserna på livsmedel varierar mycket mer som ett resultat av varierande utbud och efterfrågan.

9.2

Om lantbrukarnas inkomster sjunker samtidigt som deras kostnader ökar kommer fler lantbrukare att slås ut. En sådan utveckling kan leda till minskad livsmedelsproduktion i Europa, vilket skulle förhindra utvecklingen av ett mångfunktionellt jordbruk inom EU. Det skulle också kunna bli ett hinder för målsättningen att behålla och utveckla en levande landsbygd. För att förhindra en sådan utveckling måste även lantbrukare tänka i nya banor när det gäller odlingssätt och de produkter man satsar på. Ett alternativ kan vara att finna nya nischer, t.ex. att satsa på mer högkvalitativa produkter, helt nya produkter, nya distributionsformer och nya samarbetsformer (t.ex. inköpssamverkan, lantbruksbutiker i städerna), ekoturism m.m. för att kunna stärka sina positioner.

9.3

Det är svårt att göra jämförelser av skillnaderna mellan priserna fritt gård och priserna i detaljhandeln inom EU eftersom det är omöjligt att få fram vilka kostnader och marginaler som går till bearbetningsleden respektive detaljhandelsleden. Det är dock helt klart att om de stora detaljhandelskedjorna sätter priser på jordbruksprodukter som är lägre än tillverkningskostnaden, kommer lantbrukaren, som den sista personen i kedjan, att få sänkt ersättning eftersom handeln och de mellanliggande bearbetningsleden kommer att ta ut sina marginaler för att kunna fortsätta sin verksamhet.

a)

De stora detaljhandelsföretagen förutsätts tillhandahålla säkra livsmedel.

b)

De stora kedjorna har regelbundet kontakt med kunderna som varje vecka kommer till affärerna för sina inköp.

c)

Kundkorten ger detaljerad information om konsumenternas köpvanor och gör att de stora kedjorna får en viktig kunddatabas som är en stor källa till kunskap om marknaden.

d)

Genom marknadsforskning får handeln kunskap om konsumenternas behov.

e)

Handeln kan påverka köpbeteendet genom extrapriserbjudanden, rabatter, kundservice och genom hur affärerna utformas. Det gör att de stora detaljhandelskedjorna har möjlighet att påverka utvecklingen av marknaden.

11.1

Det krävs mer information om och insyn i prisstrukturen och vinstmarginalerna och uppdelningen av dessa mellan detaljhandlare, leverantörer (livsmedelsberedningsföretag) och primärproducenter.

11.2

Medlemsstaterna måste se till att det finns tillräcklig konkurrens inom regionerna, och stödja små jordbruksföretag som gått samman i producent-, bearbetnings- och handelskooperativ och på så sätt möter konkurrensen med de stora kedjorna inom jordbruksproduktion, livsmedelsbearbetning och handel. Vidare måste medlemsstaterna och EU:s institutioner se till att det finns olika slags handel och undvika en total avreglering av marknaden som skulle leda till ytterligare koncentration på marknaden.

11.3

GD Inre marknaden måste kontinuerligt undersöka och utvärdera konsumentpriserna i EU för att se till att det finns tillräcklig konkurrens inom gemenskapen.

11.4

Definitionen av begreppet allmänt intresse bör ses över inom konkurrenslagstiftningen – begreppet skall inte bara omfatta priser och marknadskrafter.

11.5

Konkurrensmyndigheterna måste fortsätta att hantera frågan om de stora detaljhandelskedjornas makt på inköpssidan.

11.6

Det finns risk för att den framtida detaljhandeln för livsmedel kommer att bestå av ett mycket litet antal aktörer, vilket skulle kunna leda till mindre urval för konsumenterna och till högre priser. Kommissionen och medlemsstaternas regeringar måste vara medvetna om denna möjliga utveckling.

11.7

EU måste se till att livsmedelsproduktionen är så stor att den räcker till för unionens medborgare. Vi får inte bli beroende av import av livsmedel från länder utanför unionen.

11.8

Det krävs ingående forskning och analys av prisöverföringar och av vilka marginaler som tillämpas på vägen från gården till den konsument som köper livsmedel i den stora detaljhandelskedjan.

14.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/52

1.1

EU:s budgetplan för 2007–2013 som är under utarbetande innebär förändringar också på miljöskyddsområdet.

1.2

EU:s viktigaste finansiella instrument för miljön har hittills utan tvekan varit det så kallade LIFE-programmet, som inrättades i maj 1992 genom förordning (EG) nr 1973/92 ”Finansiellt instrument för miljön (LIFE)”. Förordningens syfte var och är att bidra till tillämpningen, utvecklingen och förbättringen av gemenskapens miljöpolitik och miljölagstiftning.

1.3

Life I löpte mellan åren 1992 och 1995 och hade en budget på 400 miljoner euro (100 miljoner euro per år). Tack vare framgångarna genomfördes en andra fas (Life II) genom förordning (EG) nr 1404/96 under åren 1996 till 1999, med en total budget på 450 miljoner euro (112,5 miljoner euro per år). För närvarande pågår LIFE III, vars löptid fastställdes genom förordning (EG) nr 1655/2000 till 2000–2004 (128 miljoner euro per år) men som förlängdes till slutet av 2006 genom förordning (EG) nr 1682/2004.

1.4

LIFE har hittills bestått av tre delar: LIFE Natur, LIFE Miljö och LIFE Tredjeländer. Innovativa investeringsprojekt, utveckling och genomförande av miljöpolitik och EU:s miljölagstiftning har erhållit stöd. LIFE Natur bidrog på ett avgörande sätt till inrättandet av nätverket Natura 2000.

1.5

Genom kommissionens miljöbudget (budgetpost B 4-3; avdelning 07 sedan 2004) finansierades tidigare även andra miljörelaterade program: ett program för hållbar stadsutveckling, ett program för icke-statliga organisationer, Forest Focus, en allmän mekanism för utveckling och genomförande av politik (som har en intern och en extern dimension) och en överföring av budgetmedel till Europeiska miljöbyrån.

1.6

Genom förslaget till miljöfinansieringsinstrumentet LIFE+ skall stödet struktureras på ett helt nytt sätt: Delar av de tidigare stödprogrammen under budgetpost 07 skall slås samman (Forest Focus, program för icke-statliga organisationer, Urban, utvecklingen av nya politiska initiativ, delar av ”genomförandet av miljöpolitiken”, delar av LIFE Miljö och LIFE Natur), medan klassiska, konkreta miljöinvesteringsprojekt inte längre skall stödjas. Dessutom läggs LIFE Miljö i framtiden under rubrik 1 a och LIFE Natur dels under rubrik 1 b, dels under rubrik 2. Det stöd till internationell verksamhet som hittills funnits skall i framtiden finansieras genom rubrik 4, räddningstjänst skall finansieras under rubrikerna 3 och 4 och den marina miljön under rubrik 3.

1.7

LIFE+ koncentrerar sig följaktligen på att främja miljöpolitiska åtgärder (med en unik europeisk dimension), t.ex. utbyte av goda arbetsmetoder, kapacitetsuppbyggnad hos lokala och regionala myndigheter eller stöd till icke-statliga organisationer som är verksamma i hela EU.

1.8

Investeringsprojekten lägger kommissionen följaktligen i framtiden huvudsakligen under de nya rubrikerna 1a, 1b, 2 och 4. Motivet är att man har beslutat att integrera miljöskyddet inom alla politikområden och att man därför i omsättningen av strategin för hållbar utveckling och Lissabonstrategin – som har en nära koppling till miljöpolitiken – bör använda investeringsstöd som är samordnade och förenliga med miljöskyddet från de finansiellt starka rubrikerna.

1.9

LIFE + skall i framtiden inriktas på två centrala områden: