14.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 144/1

(1)

En av gemenskapens uppgifter är att främja harmonisk, väl avvägd och hållbar utveckling av ekonomiska verksamheter i hela gemenskapen genom att inrätta en gemensam marknad och en ekonomisk och monetär union. Den inre marknaden omfattar därför ett område utan inre gränser, i vilket fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs.

(2)

Att vinning av olaglig verksamhet förs in i det finansiella systemet och investeras efter att ha varit föremål för tvätt är till skada för en sund och hållbar ekonomisk utveckling. Genom rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar (3) har därför en gemenskapsmekanism införts för att förebygga penningtvätt genom övervakning av transaktioner som utförs genom kredit- och finansinstitut och vissa typer av yrken. Eftersom det finns en risk för att tillämpningen av denna mekanism kommer att leda till ökad förflyttning av kontanta medel i olagliga syften, bör direktiv 91/308/EEG kompletteras genom ett kontrollsystem för kontanta medel som förs in i eller ut ur gemenskapen.

(3)

Sådana kontrollsystem tillämpas för närvarande av endast ett fåtal medlemsstater, i enlighet med nationell lagstiftning. Olikheterna i lagstiftningen är till skada för en väl fungerande inre marknad. De grundläggande inslagen bör därför harmonieras på gemenskapsnivå för att garantera en likvärdig kontrollnivå när det gäller förflyttningar av kontanta medel över gemenskapens gränser. En sådan harmonisering bör dock inte påverka möjligheten för medlemsstaterna att i enlighet med de befintliga bestämmelserna i fördraget tillämpa nationella kontroller av förflyttningar av kontanta medel inom gemenskapen.

(4)

Hänsyn bör även tas till det kompletterande arbete som bedrivs inom andra internationella forum, särskilt Finansiella aktionsgruppen mot penningtvätt (FATF), som bildades vid det G7-toppmöte som hölls i Paris 1989. I FATF:s särskilda rekommendation IX av den 22 oktober 2004 uppmanas staterna att genomföra åtgärder i syfte att spåra fysiska förflyttningar av kontanta medel, inbegripet ett anmälningssystem eller annan meddelandeplikt.

(5)

Därför bör kontanta medel som medförs av fysiska personer som reser in i eller ut ur gemenskapen omfattas av principen om anmälningsplikt. Denna princip skulle göra det möjligt för tullmyndigheterna att samla information om sådana förflyttningar av kontanta medel och vid behov överföra denna information till andra myndigheter. Tullmyndigheter finns vid gemenskapens gränser, där kontrollerna är mest effektiva, och vissa av dem har redan skaffat sig praktisk erfarenhet på detta område. Rådets förordning (EG) nr 515/97 av den 13 mars 1997 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter och om samarbetet mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen (4) bör tillämpas. Detta ömsesidiga bistånd bör säkerställa dels en korrekt tillämpning av kontroller av kontanta medel, dels överföring av information som skulle kunna bidra till att målen för direktiv 91/308/EEG uppnås.

(6)

Med hänsyn till att anmälningsplikten har ett förebyggande och avskräckande syfte, bör den fullgöras vid inresa till eller utresa från gemenskapen. För att myndigheternas åtgärder skall inriktas på betydande förflyttningar av kontanta medel, bör dock endast förflyttningar motsvarande ett belopp av minst 10 000 EUR omfattas av anmälningsplikten. Dessutom bör det anges att anmälningsplikten åligger den fysiska person som medför de kontanta medlen, oavsett om denne är ägare till dem.

(7)

En gemensam standard för den information som skall lämnas bör användas. Detta kommer att underlätta behöriga myndigheters informationsutbyte.

(8)

För en enhetlig tolkning av denna förordning är det önskvärt att fastställa de definitioner som behövs.

(9)

Information som samlas in enligt denna förordning av de behöriga myndigheterna bör överlämnas till de myndigheter som avses i artikel 6.1 i direktiv 91/308/EEG.

(10)

Om det finns tecken på att kontantbeloppen har samband med sådan olaglig verksamhet i anknytning till förflyttningen av kontanta medel som avses i direktiv 91/308/EEG, får den information som samlas in i enlighet med denna förordning av de behöriga myndigheterna överlämnas till behöriga myndigheter i andra medlemsstater och/eller till kommissionen. Det bör dessutom fastställas att vissa uppgifter bör överföras vid tecken på förflyttningar av summor av kontanta medel under det tröskelvärde som fastställs i denna förordning.

(11)

Behöriga myndigheter bör ges de befogenheter som är nödvändiga för att kunna utöva en effektiv kontroll av förflyttningar av kontanta medel.

(12)

De behöriga myndigheternas befogenheter bör kompletteras med en skyldighet för medlemsstaterna att fastställa påföljder. Det finns dock endast anledning att föreskriva påföljder för utebliven anmälan i enlighet med denna förordning.

(13)

Eftersom målet för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av penningtvättens gränsöverskridande karaktär inom den inre marknaden, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(14)

Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns framför allt i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter.

1)

behöriga myndigheter: medlemsstaternas tullmyndigheter eller alla andra myndigheter som har bemyndigats av medlemsstaterna att tillämpa denna förordning,

2)

kontanta medel:

a)

anmälaren, däribland fullständigt namn, födelsedatum och födelseort samt nationalitet,

b)

de kontanta medlens ägare,

c)

den avsedda mottagaren av de kontanta medlen,

d)

beloppet och typen av kontanta medel,

e)

de kontanta medlens ursprung och avsedda användning,

f)

transportvägen,

g)

transportmedlet.

14.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 144/9

(1)

För att förverkliga den inre marknaden måste man dels undanröja hinder för fri rörlighet och motverka snedvridna konkurrensförhållanden, dels skapa förhållanden som gynnar innovation och investeringar. I detta sammanhang är skydd för uppfinningar genom patent en väsentlig förutsättning för att den inre marknaden skall bli en framgång. Ett verksamt, öppet och harmoniserat skydd för datorrelaterade uppfinningar i alla medlemsstater är viktigt för att bibehålla och uppmuntra investeringar inom detta område.

(2)

Det finns skillnader mellan medlemsstaterna i det skydd för datorrelaterade uppfinningar som ges enligt administrativ praxis och rättspraxis. Sådana skillnader kan skapa handelshinder och därför hämma en väl fungerande inre marknad.

(3)

Dessa skillnader kan komma att öka genom att medlemsstaterna tillämpar ny och olikartad administrativ praxis, eller genom att tolkningen av gällande lag utvecklas på olika sätt i nationell rättspraxis.

(4)

Den konstanta ökningen när det gäller spridning och användning av datorprogram inom alla teknikområden samt spridningen av programmen globalt via Internet är en avgörande faktor för teknisk innovation. Det är därför nödvändigt att säkerställa bästa möjliga förhållanden för programutvecklare och programanvändare i gemenskapen.

(5)

De rättsregler som styr patenterbarheten för datorrelaterade uppfinningar bör därför harmoniseras, så att det säkerställs att den rättssäkerhet som följer av detta och nivån på de krav som uppställs för patenterbarhet ger de innovativa företagen möjlighet att dra största möjliga nytta av sin uppfinningsprocess samt stimulerar investeringar och innovation. Rättssäkerheten kommer också att tryggas genom att nationella domstolar får eller, när de dömer i sista instans, skall begära ett förhandsavgörande från EG-domstolen när det är oklart hur detta direktiv skall tolkas.

(6)

Gemenskapen och dess medlemsstater är bundna av avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs-avtalet), som godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om att i Europeiska gemenskapens namn, i frågor inom dess behörighet, ingå avtal enligt de multilaterala förhandlingarna inom Uruguayrundan (1986-1994) (3). Enligt artikel 27.1 i TRIPs-avtalet skall patent meddelas för alla uppfinningar, både produkter och processer, inom alla teknikområden, förutsatt att de är nya, har uppfinningshöjd och kan tillgodogöras industriellt. Vidare skall patent, enligt den artikeln, kunna meddelas och patenträtter kunna åtnjutas oberoende av det tekniska området. Dessa principer bör på motsvarande sätt gälla för datorrelaterade uppfinningar.

(7)

Enligt konventionen om meddelande av europeiska patent, som undertecknades i München den 5 oktober 1973 (”den europeiska patentkonventionen”), och patentlagarna i medlemsstaterna betraktas datorprogram liksom upptäckter, vetenskapliga teorier, matematiska metoder, konstnärliga skapelser, planer, regler eller metoder för intellektuell verksamhet, för spel eller för affärsverksamhet samt framläggande av information uttryckligen inte som uppfinningar och är därför undantagna från det patenterbara området. Dessa undantag är emellertid tillämpliga och berättigade endast i den mån en patentansökan eller ett patent avser sådana föremål eller verksamheter i sig, eftersom de nämnda föremålen och verksamheterna i sig inte tillhör något teknikområde.

(8)

Syftet med detta direktiv är att förhindra olika tolkningar av bestämmelserna i den europeiska patentkonventionen om gränserna för vad som är patenterbart. Den rättssäkerhet som följer av detta bör medverka till att det skapas ett klimat som befrämjar investeringar och innovationer inom programvarusektorn.

(9)

Patentskyddet tillåter uppfinnare att få behållning av sin kreativitet. Patenträttigheter skyddar innovation i hela samhällets intresse och bör inte användas på ett sätt som motverkar konkurrens.

(10)

Enligt rådets direktiv 91/250/EEG av den 14 maj 1991 om rättsligt skydd för datorprogram (4) skall ett originellt datorprogram i alla dess uttrycksformer åtnjuta upphovsrättsligt skydd som litterärt verk. Idéer och principer som ligger bakom de olika detaljerna i ett datorprogram är emellertid inte upphovsrättsligt skyddade.

(11)

För att en uppfinning skall anses vara patenterbar bör den ha teknisk karaktär och därför tillhöra ett teknikområde.

(12)

Det är ett villkor för uppfinningar i allmänhet att de, för att anses ha uppfinningshöjd, bör utgöra ett tekniskt bidrag till teknikens ståndpunkt.

(13)

Även om en datorrelaterad uppfinning tillhör ett teknikområde skall den alltså anses sakna uppfinningshöjd och därmed inte vara patenterbar, om den inte utgör ett bidrag till teknikens ståndpunkt, vilket t.ex. är fallet om dess särskilda bidrag saknar teknisk karaktär.

(14)

Att enbart tillämpa en annars icke patenterbar metod på en anordning, t.ex. en dator, är inte i sig tillräckligt för att motivera slutsatsen att ett tekniskt bidrag föreligger. En datorrelaterad affärs- eller databehandlingsmetod, eller en annan metod, där det enda bidraget till teknikens ståndpunkt är icke-tekniskt, kan därför inte utgöra en patenterbar uppfinning.

(15)

Om bidraget till teknikens ståndpunkt enbart rör något som inte är patenterbart kan uppfinningen inte patenteras, oberoende av hur saken läggs fram i ansökan. Kravet på tekniskt bidrag kan t.ex. inte kringgås enbart genom att tekniska hjälpmedel specificeras i patentkraven.

(16)

En algoritm är icke-teknisk till sin natur och kan därför inte utgöra en teknisk uppfinning. En metod som omfattar användning av en algoritm kan trots detta vara patenterbar under förutsättning att metoden används för att lösa ett tekniskt problem. Ett patent som beviljas för en sådan metod bör emellertid inte innebära ensamrätt till själva algoritmen eller dess användning i sammanhang som inte förutses i patentet.

(17)

Omfattningen av den ensamrätt som ett patent innebär bestäms av patentkraven, som skall tolkas med beaktande av beskrivningarna och ritningarna. Kraven avseende en datorrelaterad uppfinning bör omfatta åtminstone en produkt, t.ex. en programmerad anordning, eller ett förfarande som utförs i en sådan anordning. Av detta följer att användning av enskilda delar av en programvara i sammanhang som inte inbegriper framställning av en patentskyddad produkt eller en patentskyddad process inte kommer att betraktas som patentintrång.

(18)

Det rättsliga skyddet för datorrelaterade uppfinningar nödvändiggör inte att det skapas något nytt regelverk som ersätter den nationella patenträtten. Den nationella patenträtten förblir den huvudsakliga grunden för det rättsliga skyddet för datorrelaterade uppfinningar. Detta direktiv klargör helt enkelt det nuvarande rättsläget i syfte att garantera rättssäkerhet, insyn och rättslig klarhet och för att förhindra en utveckling som innebär att metoder som inte är patenterbara, såsom självklara eller icke-tekniska processer och affärsmetoder, blir patenterbara.

(19)

Detta direktiv bör begränsas till att ange vissa principer för uppfinningarnas patenterbarhet; dessa principer bör särskilt säkerställa att uppfinningar som tillhör ett teknikområde och utgör ett tekniskt bidrag är möjliga att skydda genom patent, samt omvänt att uppfinningar som inte utgör något tekniskt bidrag inte är möjliga att skydda genom patent.

(20)

Om rådande olikheter i det rättsliga skyddet för datorrelaterade uppfinningar undanröjs och rättsläget klargörs, kommer konkurrensläget för gemenskapens näringsliv att förbättras i förhållande till dess viktigaste handelspartner. Med tanke på att den traditionella tillverkningsindustrin tenderar att flytta sin verksamhet till lågkostnadsländer utanför gemenskapen är betydelsen av skydd för immateriella rättigheter och i synnerhet patent uppenbar.

(21)

Detta direktiv bör inte inverka på tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i fördraget, särskilt i de fall en dominerande leverantör vägrar att tillåta användning av en patenterad teknik som behövs endast för att garantera omvandling av de konventioner som används i två olika datorsystem eller datornät för att möjliggöra kommunikation och utbyte av uppgifter mellan dem.

(22)

De rättigheter som är förbundna med patent för uppfinningar inom ramen för detta direktiv bör inte påverka handlingar som är tillåtna enligt artiklarna 5 och 6 i direktiv 91/250/EEG och särskilt enligt bestämmelserna i det direktivet om dekompilering och driftskompatibilitet. Åtgärder som enligt artiklarna 5 och 6 i direktiv 91/250/EEG inte kräver rättighetshavarens tillstånd när det gäller rättighetshavarens upphovsrätt till eller som har anknytning till ett datorprogram, och som – om det inte vore för dessa artiklar – skulle kräva ett sådant tillstånd, bör inte kräva rättighetshavarens tillstånd när det gäller rättighetshavarens patenträttigheter till eller som har anknytning till datorprogrammet.

(23)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att harmonisera nationella regler om patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

a)

datorrelaterad uppfinning: alla uppfinningar vars utövande innefattar användning av en dator, ett datornätverk eller någon annan programmerbar anordning, där uppfinningen har en eller flera egenskaper som helt eller delvis verkställs med hjälp av ett eller flera datorprogram,

b)

tekniskt bidrag: ett bidrag till teknikens ståndpunkt som är nytt och inte är självklart för en fackman på området i fråga. Det tekniska bidraget skall bedömas med hänsyn till skillnaden mellan teknikens ståndpunkt och patentkravens samlade skyddsomfång, vilket måste innefatta tekniska kännetecken oberoende av om dessa åtföljs av icke-tekniska kännetecken.

a)

hur patent för datorrelaterade uppfinningar påverkar de förhållanden som nämns i artikel 7,

b)

huruvida reglerna för patentets giltighetstid och för bedömning av patenterbarhet, närmare bestämt nyhetskaraktär, uppfinningshöjd och kravens skyddsomfång, är lämpliga, och huruvida det skulle vara önskvärt och rättsligt möjligt med tanke på gemenskapens internationella åtaganden att ändra sådana regler,

c)

huruvida det har uppstått svårigheter beträffande de medlemsstater som inte granskar kraven på nyhet och uppfinningshöjd innan patent utfärdas, och om det i så fall krävs åtgärder för att hantera dessa svårigheter,

d)

huruvida svårigheter har uppstått i förhållandet mellan patentskyddet för datorrelaterade uppfinningar och det upphovsrättsliga skyddet för datorprogram i enlighet med direktiv 91/250/EEG, och huruvida patentsystemet har missbrukats i fråga om datorrelaterade uppfinningar,

e)

på vilket sätt föreskrifterna i detta direktiv beaktas i Europeiska patentverkets praxis och i verkets bedömningsriktlinjer,

f)

de förhållanden som kan göra det nödvändigt att förbereda en diplomatkonferens för att se över den europeiska patentkonventionen,

g)

hur patent på datorrelaterade uppfinningar påverkar utveckling och saluföring av driftskompatibla datorprogram och datorsystem.

14.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 144/16

(1)

I den handlingsplan om statistikkrav för Ekonomiska och monetära unionen (EMU) som godkändes av Ekofinrådet i september 2000 fastställs att en begränsad uppsättning kvartalsvisa sektorsräkenskaper oundgängligen behövs och att dessa skall finnas tillgängliga inom 90 dagar efter utgången av det berörda kvartalet.

(2)

Det understryks i den gemensamma rapport från Ekofinrådet och kommissionen till Europeiska rådet om statistik och indikatorer för euroområdet som antogs av Ekofinrådet den 18 februari 2003 att högprioriterade åtgärder på olika områden, inklusive kvartalsvisa nationalräkenskaper efter institutionell sektor, bör vara fullt genomförda senast 2005.

(3)

Analysen av konjunktursvängningar i Europeiska unionens ekonomi och hanteringen av den monetära politiken i EMU kräver makroekonomisk statistik över det ekonomiska beteendet och det inbördes förhållandet mellan enskilda institutionella sektorer, som är omöjliga att kartlägga på basis av de uppgifter som sammanställs för ekonomin som helhet. Det föreligger därför ett behov av att upprätta kvartalsvisa räkenskaper efter institutionell sektor för såväl Europeiska unionen i dess helhet som euroområdet.

(4)

Upprättandet av dessa räkenskaper är en del av det övergripande målet att sammanställa ett system av årliga och kvartalsvisa räkenskaper för Europeiska unionen och för euroområdet. Systemet omfattar de viktigaste makroekonomiska aggregaten samt de finansiella och icke-finansiella räkenskaperna efter institutionell sektor. Syftet är att uppnå överensstämmelse mellan alla dessa räkenskaper och, när det gäller kontona för utlandet, mellan de olika uppgifterna om betalningsbalans och nationalräkenskaper.

(5)

Sammanställningen av europeiska räkenskaper efter institutionell sektor i enlighet med principerna i det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i gemenskapen enligt rådets förordning (EG) nr 2223/96 (3) kräver att medlemsstaterna överför kvartalsvisa nationalräkenskaper efter institutionell sektor. De europeiska räkenskaperna måste emellertid avspegla ekonomin i det europeiska området i dess helhet och kan skilja sig från en enkel aggregering av medlemsstaternas räkenskaper. Målet är i synnerhet att i räkenskaperna för respektive berört område (Europeiska unionen alternativt euroområdet) beakta de transaktioner som gjorts av Europeiska unionens institutioner och organ.

(6)

Framställningen av specifik gemenskapsstatistik omfattas av bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 322/97 av den 17 februari 1997 om gemenskapsstatistik (4).

(7)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen sammanställning av kvartalsvisa icke-finansiella räkenskaper efter institutionell sektor för Europeiska unionen och euroområdet, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. Särskilt bör medlemsstater som ger ett försumbart bidrag till de europeiska totalräkenskaperna inte avkrävas en rapport med fullständiga och detaljerade uppgifter.

(8)

De åtgärder som krävs för genomförandet av denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (5).

(9)

Kommittén för det statistiska programmet, som inrättats genom rådets beslut 89/382/EEG, Euratom (6), och Kommittén för valuta-, finans- och betalningsbalansstatistik, som inrättats genom rådets beslut 91/115/EEG (7), har hörts.

a)

fastställande av en tidsplan för överföring av uppgifter om punkterna P.1, P.2, D.42, D.43, D.44, D.45 och B.4G enligt artikel 2.2,

b)

krav på att de transaktioner som är upptagna i bilagan skall uppdelas efter motsvarande sektor i enlighet med artikel 2.2,

c)

översyn av tidsplanen för kvartalsvisa överföringar enligt artikel 2.4,

d)

justering av andelen (1 %) av gemenskapens totala bruttonationalprodukt för att avgöra skyldigheten att överföra uppgifter för alla institutionella sektorer enligt artikel 3.3,

e)

definition av standarder för uppgifternas kvalitet i enlighet med artikel 6.1.

a)

information om kvaliteten på den framtagna statistiken,

b)

en bedömning av den nytta i förhållande till kostnaderna som gemenskapen, medlemsstaterna samt leverantörer och användare av statistisk information kan få av den framtagna statistiken,

c)

en kartläggning av områden för möjliga förbättringar och ändringar som anses nödvändiga mot bakgrund av de uppnådda resultaten.

14.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 144/24

(1)

I artikel 14 i fördraget föreskrivs upprättandet av ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs.

(2)

Arbetet med att fullborda den inre marknaden bör förbättra livskvaliteten, hälsoskyddet och konsumenternas säkerhet. Detta direktiv uppfyller kraven på att en hög hälsoskydds- och konsumentskyddsnivå skall säkerställas vid utformning och genomförande av all gemenskapspolitik och alla gemenskapsåtgärder.

(3)

Användningen av vissa ftalater i leksaker och barnavårdsartiklar av mjukgjort material eller innehållande delar av mjukgjort material bör förbjudas eftersom förekomsten av vissa ftalater utgör eller kan utgöra risk för barns hälsa.

(4)

Vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö, som hörts av kommissionen, har avgett yttranden om de hälsorisker som dessa ftalater utgör.

(5)

I kommissionens rekommendation 98/485/EG av den 1 juli 1998 om barnavårdsartiklar och leksaker som är avsedda att stoppas i munnen av barn under tre år, och som är tillverkade i mjuk PVC-plast som innehåller vissa ftalater (4), uppmanas medlemsstaterna att vidta åtgärder för att säkerställa en hög skyddsnivå för barns hälsa i fråga om dessa produkter.

(6)

Sedan 1999 är användningen av sex olika ftalater i leksaker och barnavårdsartiklar som är avsedda att stoppas i munnen av barn under tre år föremål för ett tillfälligt förbud på EU-nivå efter antagandet av kommissionens beslut 1999/815/EG (5) inom ramen för rådets direktiv 92/59/EEG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet (6). Detta beslut förnyas regelbundet.

(7)

Fullbordandet av den inre marknaden och dess sätt att fungera påverkas direkt av de begränsningar som redan har antagits av vissa medlemsstater när det gäller utsläppandet på marknaden av leksaker och barnavårdsartiklar på grund av deras ftalatinnehåll. Det är därför nödvändigt att åstadkomma en tillnärmning av medlemsstaternas lagar på detta område och följaktligen att ändra bilaga I till rådets direktiv 76/769/EEG (7).

(8)

När den vetenskapliga utvärderingen inte gör det möjligt att fastställa risken med tillräcklig säkerhet skall försiktighetsprincipen tillämpas för att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå, särskilt för barn.

(9)

Eftersom barn är organismer under utveckling är de särskilt känsliga för reproduktionstoxiska ämnen. Därför bör den exponering för utsläppskällor av dessa ämnen som barn utsätts för och som är praktiskt möjlig att undvika minskas i så stor utsträckning som möjligt, särskilt vad gäller artiklar som barn stoppar i munnen.

(10)

Vid riskbedömningarna och/eller inom ramen för rådets direktiv 67/548/EEG av den 27 juni 1967 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen (8) har DEHP, DBP och BBP angetts som reproduktionstoxiska ämnen och har därför klassificerats som reproduktionstoxiska, kategori 2.

(11)

Vetenskaplig information om DINP, DIDP och DNOP saknas eller är motstridig, men det kan inte uteslutas att dessa ämnen utgör en potentiell risk om de används i leksaker och barnavårdsartiklar som per definition tillverkas för barn.

(12)

Osäkerhetsfaktorerna i bedömningen av exponeringen för dessa ftalater, såsom hur lång tid barnet har föremålet i munnen och exponering för utsläpp från andra källor, kräver att försiktighetsprincipen skall beaktas. Det bör därför införas begränsningar för användning av dessa ftalater i leksaker och barnavårdsartiklar och för utsläppande av sådana artiklar på marknaden. Begränsningarna för DINP, DIDP och DNOP bör emellertid av proportionalitetsskäl vara mindre stränga än de som föreslås för DEHP, DBP och BBP.

(13)

I linje med kommissionens meddelande om försiktighetsprincipen bör åtgärder som grundar sig på denna princip ses över mot bakgrund av nya vetenskapliga rön.

(14)

Kommissionen bör i samarbete med de myndigheter i medlemsstaterna som har ansvar för marknadsövervakning och efterlevnadsåtgärder när det gäller leksaker och barnavårdsartiklar och i samråd med de relevanta producent- och importörsorganisationerna övervaka användningen av ftalater och andra ämnen som mjukgörare i leksaker och barnavårdsartiklar.

(15)

För tillämpningen av direktiv 76/769/EEG bör ordet ”barnavårdsartikel” definieras.

(16)

Rådet bör i enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (9) uppmuntra medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller som så vitt det är möjligt kommer att visa överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

(17)

Kommissionen kommer att se över användningen i andra produkter av de ftalater som förtecknas i bilaga I till direktiv 76/769/EEG när riskbedömningen enligt rådets förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om bedömning och kontroll av risker med existerande ämnen (10) har avslutats.

(18)

Tillämpningen av detta direktiv påverkar inte gemenskapens lagstiftning om minimikrav för arbetarskydd i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (11) och i de särdirektiv som grundas på det direktivet, i synnerhet rådets direktiv 90/394/EEG av den 28 juni 1990 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet (12) och rådets direktiv 98/24/EG av den 7 april 1998 om skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet mot risker som har samband med kemiska agenser i arbetet (13).

1)

Följande led skall läggas till i artikel 1.3:

2)

Bilaga I skall ändras i enlighet med bilagan till det här direktivet.