20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/1

1.1

För närvarande finns inga harmoniserade rambestämmelser inom EU när det gäller tillsynen över återförsäkringsföretag. Tillsynssystemen för återförsäkringsverksamheten är därför mycket olika i de olika medlemsstaterna.

1.2

Mot denna bakgrund lade kommissionen den 21 april 2004 fram ett förslag till direktiv om återförsäkring och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 92/49/EEG samt direktiv 98/78/EG och 2002/83/EG. Direktivförslaget innehåller följande centrala inslag:

2.1

Genom direktivet skall harmoniserade rambestämmelser skapas inom EU för återförsäkringsföretag och captivebolag (1).

2.2

I förslaget fastställs minimivillkor för att erhålla auktorisation. Bland villkoren finns bland annat krav på företagsform, verksamhetsplan och minsta garantifond. Ett återförsäkringsföretag måste begränsa sin verksamhet till återförsäkring och därmed sammanhängande verksamhet. Dessutom skall en kontroll av aktieägare med kvalificerade innehav och av företagsledningen ske. En beviljad auktorisation är giltig inom hela gemenskapen.

2.3

Direktivförslaget syftar till ett förbud mot att återförsäkrare skall göra depositioner hos direktförsäkraren, i den mån medlemsstaternas nationella lagstiftning kräver detta. Depå enligt avtal berörs dock inte av detta. Kommissionens avsikt är dels att inrätta en fungerande inre marknad, dels att upprätta en internationell måttstock för att internationellt minska den börda som kravet på reserver innebär för europeiska återförsäkrare.

2.4

I enlighet med bestämmelserna om företagens solvens skall reglerna om solvens för direkt skadeförsäkring gälla även för återförsäkring av skadeförsäkring. Solvensmarginalen kan höjas med 50 % genom kommittéförfarande. Bestämmelserna om solvensmarginal för verksamhet med livåterförsäkring skall baseras på de regler som gäller för livförsäkringsbolag. Om ett återförsäkringsföretag sysslar med både livförsäkring och skadeförsäkring skall det sammanlagda beloppet täckas av egna medel. I likhet med direktförsäkringsföretag skall även återförsäkringsföretag inneha en minsta garantifond på minst tre miljoner euro. För captivebolag kan beloppet minskas till en miljon euro.

2.5

För de fall då ett företags finansiella läge försämras, då det inte finns tillräckliga tekniska avsättningar eller då solvenskraven inte uppfylls, föreskriver direktivförslaget konkreta tillsynsbefogenheter. Dessa motsvarar befogenheterna inom direktförsäkringsområdet och omfattar krav på att företaget lägger fram en plan för hur en sund finansiell ställning skall återställas, en finansieringsplan och en finansiell saneringsplan samt återkallande av auktorisation.

2.6

Återförsäkringsföretag som var berättigade eller auktoriserade att bedriva återförsäkringsverksamhet före dagen för genomförandet av detta direktiv skall kunna fortsätta med sin verksamhet utan att begära auktorisation. De omfattas av direktivets materiella bestämmelser. Medlemsstaterna kan dock bevilja en övergångsperiod på två år.

2.7

Enligt direktivförslaget skall kommissionen ha genomförandebefogenheter i fråga om tekniska anpassningar av direktivet (kommittéförfarande).

2.8

Med utgångspunkt i bestämmelserna om tillsyn av återförsäkringsföretag skall bestämmelserna i liv- och skadeförsäkringsdirektiven samt direktivet om försäkringsgrupper anpassas:

3.1

EESK välkomnar kommissionens förslag, som kommer att bidra till att stärka den europeiska marknaden genom att säkerställa att återförsäkringsföretag och captivebolag förfogar över tillräckligt kapital för att kunna fullgöra sina ingångna försäkringsåtaganden. På detta sätt kommer de europeiska återförsäkringsföretagens position på den internationella försäkringsmarknaden att stärkas långsiktigt.

3.2

Kommittén vill uttryckligen peka på återförsäkringsverksamhetens betydelse för den europeiska finansmarknaden. Under 2002 uppgick de totala återförsäkringspremierna för de 40 största återförsäkrarna till 138 601 200 000 US-dollar, varav 58 544 000 000 gällde återförsäkrare inom EU.

3.3

Återförsäkringsverksamhet rör i första hand förhållandet mellan direktförsäkrare och återförsäkrare. Om en eller flera återförsäkrare faller bort kan detta dock få återverkningar på konsumenten, i den mån direktförsäkraren på grund av detta bortfall inte kan fullgöra sina åtaganden. Kommittén konstaterar därför att direktivförslaget även indirekt leder till en höjning av konsumentskyddsnivån i EU. Samtidigt vill kommittén påpeka att ett tillräckligt återförsäkringsskydd också ligger i konsumentens intresse. Detta förutsätter att det finns en tillräcklig återförsäkringskapacitet till rimliga premier på den europeiska marknaden.

3.4

EESK välkomnar kommissionens ”snabbspårsmetod”, som innebär att man när det gäller tillsynen av återförsäkringsverksamhet bygger på de befintliga reglerna för tillsyn av direkt försäkring. Detta framstår som särskilt lämpligt mot bakgrund av det nu pågående projektet ”Solvens II”.

3.5

En mycket viktig faktor är återförsäkringsmarknadens globala prägel. Kommittén uppmanar därför parlamentet, rådet och kommissionen att i de kommande överläggningarna om direktivet rikta särskild uppmärksamhet mot den europeiska återförsäkringsbranschens konkurrenskraft.

3.6

EESK konstaterar att den europeiska återförsäkringsbranschen bevisade sin finansiella stabilitet efter terrorattackerna den 11 september 2001. Mot denna bakgrund bör varje ny börda som läggs på den europeiska återförsäkringsbranschen underkastas noggrann kostnadseffektivitetsanalys.

3.7

EESK konstaterar att det i nuläget finns skilda tillsynssystem i EU. Dessa kännetecknas av en kombination av bestämmelser rörande solvens, investeringar och depositioner. Kommissionsförslaget kommer att innebära att framför allt de bestämmelser som hittills har gällt i fråga om depåer kommer att bortfalla. I samband med detta måste man säkerställa att berörda tillsynsmyndigheter har tillräckliga kunskaper om de kommande tillsynsinstrumenten och den enhetliga användningen av dem inom EU.

4.1

Enligt direktivförslaget skall bestämmelserna för beräkningen av solvensmarginalen för verksamhet med livåterförsäkring baseras på de regler som gäller för livförsäkringsbolag. För livåterförsäkring föreslår kommissionen ett ograverat övertagande av solvensbestämmelserna för direktförsäkringar. Beräkningen av solvensmarginalen innehåller två delar, nämligen 0,3 % av risksumman och 4 % av de försäkringsmatematiska avsättningarna. Kommittén anser att detta innebär en orimlig börda för den europeiska livåterförsäkringsnäringen. Kommissionens förslag

4.2

Livförsäkringsföretag och livåterförsäkrare i Europa skiljer sig åt i hög grad med avseende på riskstrukturen. När det gäller livåterförsäkring stannar investeringsrisken i regel hos den direkta försäkraren. Redan denna skillnad visar att solvensberäkningsmetoden för livförsäkring inte på ett relevant sätt återspeglar riskstrukturen i livåterförsäkring.

4.3

En jämförelse med de beräkningsmetoder som kreditvärderingsinstituten använder visar att kraven i EU-förslaget förmodligen är för höga. I USA baseras solvenskraven visserligen på risksumman, men det finns också en variabel faktor som beror på portföljens storlek (0,08 % på innehav över 25 miljarder euro – se bilaga). De kanadensiska tillsynsmyndigheternas och kreditvärderingsinstitutens metoder är uppbyggda på liknande sätt.

4.4

Medan direktförsäkringsverksamhet mellan försäkrare och kund är i huvudsak nationell, har återförsäkringsverksamhet en internationell prägel. Detta framgår redan av behovet av internationell riskdiversifiering. Därför behövs lika konkurrensvillkor för leverantörer inom unionen som för konkurrenterna i USA, Bermuda och Schweiz.

4.5

De europeiska återförsäkrare som konkurrerar internationellt har anledning att befara stora försämringar i förhållande till de utomeuropeiska konkurrenterna, som inte har lika stora krav på eget kapital. En avsevärd del av återförsäkringsverksamheten kan flytta ut till utomeuropeiska återförsäkringcentra som Bermuda och USA. En utflyttning av återförsäkringskapaciteten skulle innebära en väsentlig försvagning av Europa som finanscentrum. Högre krav leder automatiskt till en minskning av återförsäkringskapaciteten eller dyrare återförsäkringspremier. Dyrare återförsäkringspremier kommer automatiskt att slå igenom på produktkostnaden för direktförsäkraren och därmed för konsumenten. Högre priser kommer sedan automatiskt att inverka negativt på den absolut nödvändiga utbyggnaden av ett kapitalbaserat privat pensionsförsäkringssystem.

4.6

Detta främjar inte den europeiska inre marknaden enligt kommitténs mening. Särskilt de nya medlemsstaterna har intresse av en fungerande europeisk inre marknad för återförsäkringar och skulle drabbas särskilt hårt av försämringar av utbudsstrukturen för återförsäkringar.

4.7

Kommittén drar därför slutsatsen att direktivförslagets beräkningsmetod för solvensmarginalen inom livförsäkringsverksamhet skulle kunna skada konkurrenskraften hos europeiska återförsäkrare. Av detta skäl anser EESK att kommissionens förslag måste förändras avsevärt när det gäller bestämmelserna om solvensmarginalen för livåter-försäkringsföretag.

4.8

Kommittén föreslår dessutom att man även på området för livåterförsäkring följer skadeåterförsäkringens beräkningsmetoder för solvensmarginalen.

4.8.1

Ur såväl risk- som konkurrenssynpunkt är skadeåterförsäkringens beräkningsmetoder för solvensmarginalen mer än tillräcklig. Denna beräkningsmetod motsvarar i stor utsträckning internationella solvenskrav, och konkurrenskraften hos den europeiska återförsäkringsbranschen skulle inte påverkas negativt.

4.8.2

Beräkningsmetoden för skadeförsäkring avspeglar livåterförsäkringsverksamheten på ett adekvat sätt. Genom att livåterförsäkringen i hög grad handlar om övertagande av dödlighetsrisk motsvarar livåterförsäkringsverksamheten snarare skadeförsäkring och skadeåterförsäkring än livförsäkring.

4.8.3

Enskilda risker som inte täcks av beräkningsmetoden för skadeförsäkring kan lätt infogas inom ramen för projektet ”Solvens II”.

4.8.4

Beräkningsmetoden för skadeförsäkring kan lätt genomföras eftersom kommissionen redan i utkastet till direktivförslaget (reviderad version 3) lade fram ett färdigt textförslag.

4.8.5

Denna beräkningsmetod gör det möjligt för livåterförsäkringsföretag att vid varje tidpunkt fastställa sina solvenskrav, eftersom den erforderliga informationen redan i dag finns i företagen och inte först måste samlas in. Särskilt med tanke på den bristande informationen i den internationella affärsverksamheten framstår denna beräkningsmetod som fördelaktig.

4.8.6

Beräkningsmetoden för skadeförsäkring lämpar sig synnerhet för ”snabbspårsmetoden”. Den kan lätt genomföras eftersom inga ytterligare justeringar av beräkningsmetoden krävs till exempel i fråga om avtalsenliga depåer.

5.1

Enligt direktivförslaget skall bestämmelserna för beräkningen av solvensmarginalen för verksamhet med skadeåterförsäkring baseras på de regler som gäller för skadeförsäkringsbolag. I samband med detta skall det vara möjligt att inom ramen för Lamfalussy-förfarandet öka solvenskraven för skadeåterförsäkringen upp till 50 %.

5.2

EESK stöder förslaget att utan förändringar överta solvensbestämmelserna för skadeförsäkrare även när det gäller skadeåterförsäkrare inom ramen för snabbspårsmetoden. Kommittén är dock mycket tveksam till utvidgningen av Lamfalussy-förfarandet så att det även omfattar solvenskrav.

5.3

Föreliggande direktiv utarbetades för att kunna erbjuda ett påskyndat förfarande, och var inte avsett som ramdirektiv för Lamfalussy-förfarandet. Solvenskraven bör först anpassas till bestämmelserna i det bredare projektet ”Solvens II”.

5.4

En användning av Lamfalussy-förfarandet kan inte heller motiveras i detta sammanhang. Återförsäkringsföretagens kapitalkrav utgör inte genomförandeåtgärder av det slag som kan antas genom Lamfalussy-förfarandet. Vid de tidskrävande förhandlingarna om banksektorn i samband med Basel II framgick tydligt att kapitalkraven utgör den centrala delen i det kommande tillsynssystemet och inte är något som kan regleras i efterföljande detaljbestämmelser.

5.5

De konkreta kapitalkraven bör enligt kommitténs åsikt fastställas redan i direktivet, inte i efterföljande gemenskapslagstiftning. Denna åtskillnad får även stöd i det aktuella utkastet till konstitution, som föreskriver att centrala bestämmelser skall återfinnas i själva direktiven. Kommissionens utfästelse om ett brett samråd bland de berörda aktörerna är därför inte tillräckligt omfattande.

6.1

Enligt direktivförslaget får retrocession till andra återförsäkrare uppgå till högst 50 % av det totala bruttobeloppet för försäkringsersättningarna vid beräkningen av solvensen. Motsvarande regler gäller för direktförsäkrare inom liv- och skadeområdet. Det föreliggande direktivet om tillsyn över återförsäkringsföretag bör leda till en avsevärd stärkning av den finansiella stabiliteten inom återförsäkringssektorn i EU. Mot denna bakgrund anser kommittén att det är motiverat att till fullo erkänna direktförsäkrarnas återförsäkring och återförsäkrarnas retrocession i den mån cedenter eller retrocedenter omfattas av tillsyn inom EU.

6.2

EESK rekommenderar en höjning av återförsäkrings- och retrocessionsfaktorerna också på grund av de ökade kraven på försäkringsbranschen att lösa stora samhällsproblem. Efter terrorattentaten den 11 september 2001 kunde till exempel försäkringar som till ett rimligt pris täckte terrorrisker inom industri och luftfart inte alltid erbjudas, beroende på de låga återförsäkrings- och retrocessionsfaktorerna. I några medlemsstater har man ännu inte kunnat ta fram försäkringslösningar för terrorrisker på grund av den låga retrocessionsfaktorn.

7.1

EESK accepterar den metod för kvalitativa tillsynsregler som fastställs i artikel 34 (Prudent-Person-Principle). På grund av återförsäkringsbranschens särdrag och internationella prägel är detta ett lämpligare tillvägagångssätt än en rent kvantitativ metod. EU tillämpar därmed en modern metod som också rekommenderas av den internationella sammanslutningen för tillsynsorgan för försäkringsbranschen (International Association of Insurance Supervisors – IAIS). Samtidigt konstaterar dock kommittén att en kvalitativ metod inte utgör något fribrev, utan att en ständig kontroll och förbättring av investeringsförfarandena krävs av företagen.

7.2

Eftersom de tillsynsregler som hittills funnits i direktivet (exempelvis depåkravet) måste inskränkas eller upphävas, rekommenderar kommittén att man i direktivet ger medlemsstaterna frihet att tillämpa kompletterande investeringsregler för de återförsäkrare som hör hemma inom deras territorium. Förutsättningen för detta måste dock vara att dessa regler överensstämmer med principen om ansvarsfull ledning (Prudent-Person-Principle) och med principen om att fullgöra ingångna försäkringsåtaganden.

9.1

Kommittén stöder med ovanstående reservationer kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om återförsäkring och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 92/49/EEG samt direktiv 98/78/EG och 2002/83/EG. Kommittén anser att förslaget omfattar nästan alla områden i fråga om tillsyn över återförsäkringsföretag. Ett fullständigt genomförande av direktivet kommer att bidra väsentligt till att stärka och stabilisera återförsäkringsmarknaden i Europeiska unionen, vilket ligger i linje med kommissionens målsättning.

9.2

Kommittén har vid genomgången av kommissionsförslaget tagit upp valda aspekter av direktivförslaget för att ge kommissionen konkreta råd och förslag också för fortsatta överväganden och analys. Kommittén föreslår att man även på området för livåterförsäkring följer skadeåterförsäkringens beräkningsmetoder för solvensmarginalen. Vidare anser kommittén att Lamfalussy-förfarandet inte bör användas i fråga om solvenskrav. Eftersom kommittén anser att direktivförslaget är viktigt förespråkas ett skyndsamt lagstiftningsförfarande.

20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/6

1.1

”Existerande” ämnen är ämnen som anses ha funnits på gemenskapsmarknaden mellan den 1 januari 1971 och den 18 september 1981. 100 195 sådana ämnen identifierades och uppfördes på Einecs (European Inventory of Existing Chemical Substances) som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning 1990 (1). Ämnen som kommit ut på marknaden efter den 18 september 1981 definieras som ”nya” och för dessa krävs förmärkning i enlighet med EU:s lagstiftning på området.

1.2

De risker som dessa existerande ämnen medför för hälsa och miljö har rutinmässigt bedömts enligt rådets förordning (EEG) 793/93 (2). Hittills har fyra prioriteringsförteckningar för bedömning upprättats vilka skall implementeras av de berörda myndigheterna i medlemsstaterna. Den sista av dessa uppfördes den 25 oktober 2000. (3) I dessa identifierades 141 ämnen som ansågs kunna medföra vissa risker, antingen på grund av deras särskilda struktur och kända eller förväntade biokemiska interaktioner eller på grund av den höga produktionsmängden som bedömdes som oroväckande.

1.3

Medlemsstaterna bedömer varje ämne under alla faser i tillverkningen och användningen, både vad gäller exponering och olika typer av risker, för att utvärdera om ämnet i fråga medför hälso- eller miljörisker, och, om så är fallet, vilka riskbegränsande åtgärder som kan krävas. Om man bedömer att den aktuella eller planerade användningen är förknippad med mycket begränsade risker eller inga alls, trots att ämnet förts upp på en prioriteringslista för bedömning, är kontrollåtgärder onödiga eller får sannolikt högst begränsade effekter och fördelar.

1.4

Färdigställda riskbedömningsrapporter från medlemsstaterna utvärderas av Vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö (CSTEE). Om CSTEE instämmer i slutsatserna och stöder den övergripande bedömningsprocessen kan riskbegränsande åtgärder, om sådana krävs, föreslås i form av ändringsförslag till bilaga I till rådets direktiv om användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat 76/769/EEG (4). Föreliggande förslag är det 28:e ändringsförslaget.

1.5

De två ämnen som man hänvisar till i förslaget (toluol och triklorbensen) har bedömts i enlighet med ovannämnda förfarande. Båda ingick i den andra förteckningen över prioriterade ämnen som publicerades som kommissionens förordning EG 2268/95 den 27 september 1995 (5). Båda tilldelades Danmark för bedömning. I sina yttranden som presenterades vid Vetenskapliga kommitténs 24:e och 25:e plenarsession den 12 juni 2001 och den 20 juli 2001 godkände CSTEE i stort de bedömningsrapporter som lagts fram.

1.6

I föreliggande förslag fastställs de riskbegränsande åtgärder för de två ämnena som skall genomföras av medlemsstaterna senast 18 månader efter det att direktivet trätt i kraft. Kommissionen offentliggjorde förslaget den 28 april 2004. Efter det att föreskrivna förfaranden har tillämpats och om enighet kan nås rörande eventuella ändringar, bör förslaget träda i kraft i medlemsstaterna senast juni 2006.

2.1

Förslaget syftar till att skydda människors hälsa och miljön samt att etablera (eller upprätthålla) inre marknaden för dessa två ämnen. Man bedömer att detta kan göras med mycket begränsade, om ens några extrakostnader, eftersom användning av ämnena ifråga redan har minskat och alternativa produkter tycks finnas.

2.2

För toluol, som är ett känt allsidigt HPV-ämne som används som ett viktigt utgångsmaterial vid kemiska föreningar och som lösningsmedel i många produkter både inom industrin och för konsumentändamål, skall begränsningar införas för koncentrationer som överstiger 0,1 viktprocent i de lim och sprejfärger som saluförs till allmänheten. Begränsningen gäller inte användning inom industrin, utan är avsedd att skydda konsumenternas hälsa.

2.3

När det gäller triklorbensen som har ett mer begränsat användningsområde som en övergångsprodukt vid framställning av vissa herbicider och som lösningsmedel i slutna system skall begränsningar införas för koncentrationer som överstiger 0,1 % viktprocent vid all användning förutom som övergångsprodukt. På så sätt kan man begränsa all form av försäljning till allmänheten. Dessutom innebär det ett ökat hälsoskydd på arbetsplatsen.

2.4

De två produkter som är föremål för ändringsförslaget kännetecknas genom sina CAS-nummer (Chemical Abstract Service Registry) 108-88-3 120-82-1 i bilagan till förslaget. Begränsningar av användning av ämnena kommer att införas i bilaga 1 till direktiv 76/769/EEG.

2.5

Medlemsstaterna skall inom ett år offentliggöra de lagar som är nödvändiga för att följa detta direktiv, och kontroller skall utföras senast sex månader senare. Det gäller från det datum direktivet träder i kraft efter samråd med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén enligt artikel 95 i fördraget och efter avslutat medbeslutandeförfarande med Europaparlamentet.

3.1

I likhet med den tjugosjätte ändringen av rådets direktiv 76/769/EEG (begränsning av utsläppande på marknaden och användning av nonylfenol, nonylfenoletoxylater och cement (6)) som EESK antog ett yttrande om i mars 2003 (7) behandlar detta förslag ämnen som inte är kopplade till varandra och som för tydlighetens skull kommer att diskuteras separat. (Den tjugosjunde ändringen om polycykliska aromatiska kolväten i mjukningsmedel och däck har offentliggjorts men är fortfarande under granskning.)

4.1

Toluol är en klar och färglös vätska med karaktäristisk lukt. Toluol kallas också metylbensen och har den efter bensen enklaste aromatiska strukturen - en ring med sex kolatomer med en alkylgrupp fäst till den ena av dessa. Ämnet ingår naturligt i råolja, i vissa växter och träd och i utsläpp från vulkaner och skogsbränder och kan framställas i stora mängder från kol och råolja.

4.2

Enligt uppgifter från sektorn översteg den sammanlagda kapaciteten och produktionsnivåerna i världen för tillverkning av toluol år 2002 20 miljoner ton respektive 14 miljoner ton. 75 % av denna kapacitet finns i USA, Asien och Japan. Av CSTEE:s yttrande framgår att EU-tillverkningen under 1995 uppgick till 2,6 miljoner ton. Betydligt större mängder kommer från den vanliga tillverkningen av bensin och bidrar till den sammanlagda exponeringen. Dessa ingår dock inte i de totala siffrorna (8).

4.3

Toluol används främst som utgångsmaterial i slutna system för tillverkning av bensen, uretan och andra kemiska produkter och i betydligt mindre mängder som lösningsmedel i färger, bläck, lim, läkemedel och kosmetika. Dess effekter på människors hälsa och miljön har studerats ingående och det råder allmän enighet kring dess effekter. Det finns ett uppenbart behov av att minimera all onödig reell och teoretisk okontrollerad exponering, i synnerhet om alternativa produkter med liknande lösningsegenskaper finns.

4.4

De två slutanvändningsområden som anges i detta förslag faller inom denna kategori. Användning av toluol som lösningsmedel i lim och sprejfärger för försäljning till allmänheten är inte nödvändig och stöds därför inte heller av tillverkarna i Europa. Försäljning till dessa två slutanvändningsområden förmodas vara mycket låg eller obefintlig. Detta är därför främst en försiktighetsåtgärd med begränsad förväntad effekt på tillverkarnas kostnader eller konsumenternas val och hälsa.

4.5

EESK konstaterar att det viktigaste kravet är att säkerställa att toluol kan hanteras på ett säkert sätt i stora mängder i slutna system på arbetsplatsen. Förslaget skapar garantier för att allmänheten, som befinner sig utanför en kontrollerad arbetsmiljö, på ett tillfredsställande sätt skyddas mot onödig exponering både nu och i framtiden. EESK ställer sig därför bakom denna del av förslaget.

5.1

När det gäller triklorbensen är situationen helt annorlunda, och därför krävs ett antal ändringsförslag och förtydliganden.

5.2

Triklorbensen är en framställd kemikalie som inte finns i naturen på annat sätt än genom nedbrytning av andra klorerade aromatiska föreningar. Det finns tre olika isomerer beroende på var kloratomerna sitter runt ringen med sex kolatomer. De olika isomererna har (marginellt) skilda fysiska egenskaper och biokemisk interaktion som till exempel mäts utifrån deras LD50 –värden. Varje isomer har ett eget CAS- och Einec-nummer. Dessutom står den allmänna beteckningen ”triklorbensen” med i både CAS- och Einec-registren. Samtliga säljs kommersiellt i USA och på andra håll. 1-, 3-, 5-triklorbensen förmodas inte tillverkas i Europa längre. Registreringsuppgifter anges nedan (9):

5.3

I bedömningsrapporterna och CSTEE-yttrandet hänvisas specifikt till 1-, 2-, 4-triklorbensen med de Einec- och CAS-nummer som anges ovan. I föreliggande yttrande bekräftas detta CAS-nummer (och därmed den enda isomer som studerats) i bilagan, men inte i titeln eller i texten.

5.4

De olika isomererna tillverkas med hög renhetsgrad som övergångsprodukt i slutna system för föreningar av olika herbicider, pesticider, färger och andra specialkemikalier. I de fall den specifika isomeriska strukturen är mindre viktig kan en kombination av isomerer användas i slutna system som lösningsmedel i färger, som processregulator eller värmeöverföringsmaterial, i sprejer som rostskyddsmedel och i metallbearbetningsvätskor.

5.5

I EU (och på andra håll) används främst 1-, 2-, 4-triklorbensen (1-, 2-, 4-TCB) i olika renhetsgrader. Tillverkningen antas ha minskat kontinuerligt sedan 1980. Av uppgifter som förelagts kommissionen för skydd av den marina miljön (OSPAR Commission) beräknas att tillverkningen 1994 av 1-, 2-, 4-TCB låg mellan 7 000 och 10 000 ton, tillverkningen av 1-, 2-, 3-TCB under 2 000 ton och tillverkningen av 1-, 3-, 5-TCB under 200 ton (10). I juni 2000 kompletterade Ospar sin förteckning över farliga ämnen som bör prioriteras för bedömning med samtliga tre isomerer som separata kemiska föreningar. I CSTEE-yttrandet från juli 2001 fastslås också att tillverkningen i Europa 1994–1995 uppgick till 7 000 ton. Produktionsnivåerna har fortsatt att sjunka och ligger nu sannolikt på hälften av dessa nivåer. Större delen av denna produktion går till export (11).

5.6

För närvarande finns det sannolikt bara en tillverkare i EU-Ospar-regionen. Försäljning skall ha begränsats till isomererna 1-, 2-, 4-TCB och 1-, 2-, 3-TCB för användning enbart som övergångsprodukt, vilket skall bekräftas i förväg i skriftlig form av varje kund.

5.7

Kommissionen och CSTEE känner till ett begränsat antal andra användningsområden med slutna system, exempelvis som processlösningsmedel utan utsläpp till miljön utanför det slutna systemet. Eftersom avsikten med förslaget är att tillåta nödvändig tillverkning, men strängt begränsa utsläpp från öppen användning till ett minimum, vore det rimligt att komplettera bilagan över tillåtna användningsområden med detta.

5.8

Med reservation för ovannämnda kommentarer är EESK av den uppfattningen att förslaget sannolikt kommer att säkerställa ökat skydd på arbetsplatsen och helt och hållet undanröja alla risker för exponering utanför arbetsplatsen. Det förefaller som om tillverkare och användare av triklorbensen och konkurrerande produkter i stort sett har väntat att detta förslag skulle antas. Därför bör kostnaderna för tillverkare och användare enbart påverkas i ytterst ringa utsträckning. EESK ställer sig därför bakom denna del av förslaget.

6.1

Som framgår av ovanstående konstaterar EESK att förslaget måste utgå från bedömningsrapporten och CSTEE:s yttrande i frågan och kan därför enbart gälla 1-, 2-, 4-TCB. Detta bör tydligt framgå av titeln och texten. Lyckligtvis kommer effekterna på och begränsningarna av användningsområdet att förbli desamma, eftersom denna isomer är den främsta komponenten i de kombinerade TCB-isomerer som tidigare såldes för användning i lösningsmedel och sprejer.

6.2

Annan användning inom slutna system bör tillåtas om restriktionen kompletteras med följande formulering ”eller i andra slutna system där det inte finns möjlighet till utsläpp i miljön”.

6.3

I likhet med övriga ändringar till rådets direktiv 76/769/EEG beklagar EESK att ämnen som inte har något samband behandlas i en och samma text, eftersom det kan leda till att ytterligare specifika ändringsförslag krävs för att texten skall stämma överens med yttre förhållanden. Detta ligger inte i linje med god, tidsbesparande och effektiv förvaltning. Om det är en följd av begränsade resurser under detta sista och kritiska steg i processen kring beslut om riskbegränsade åtgärder, är det viktigt att man snarast möjligt åtgärdar detta.

6.4

EESK konstaterar att den senaste förteckningen över ämnen som prioriteras för bedömning offentliggjordes i oktober 2000. EESK beklagar att denna metod förefaller ha övergetts långt innan andra förfaranden såsom Reach (lagstiftningsförslag om kemiska produkter) kan genomföras. Kommittén beklagar den bristande drivkraften.

6.5

EESK noterar den nyckelroll som CSTEE har spelat tidigare och utgår från att lämpliga åtgärder har vidtagits för att CSTEE skall kunna fortsätta att fylla denna funktion i framtiden, trots de nyligen kungjorda förändringarna i vetenskapskommittéernas struktur och ansvarsområden.

6.6

EESK instämmer i den allmänna kritiken angående den tid det tar att utvärdera ämnen enligt det nuvarande systemet. För dessa två ämnen kommer det att ha gått 11 år innan lagstiftningen träder i kraft, varav fem omfattar tiden efter CSTEE:s godkännande av bedömningsrapporterna. När lagstiftningen väl träder i kraft kommer det i stort sett inte att få några kostnadsmässiga konsekvenser – eller mätbara hälso- eller miljöeffekter – för någon inblandad. På grund av bristande information är det omöjligt att säga huruvida detta är positivt (att marknaden har anpassats på grund av trycket av de fortsatta riskbedömningarna) eller negativt (processen har lett till mycket begränsade resultat, men medfört avsevärda kostnader för alla berörda parter) eller hur man skall kunna genomföra några förbättringar.

6.7

Som ett komplement till Reach, och för att säkerställa att dessa förslag verkligen kommer att förbättra snarare än försämra den pågående processen, anser EESK därför att orsakerna till de långsamma framstegen bör utvärderas omedelbart. Detta bör ske parallellt med andra pågående studier för mätning av effekter, kostnader och fördelar för alla berörda parter i dessa processer som syftar till att förbättra hälsan och miljön inom ramen för en framgångsrik och konkurrenskraftig kunskapsbaserad ekonomi i Europa.

20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/10

1.1

Europeiska kommissionen har begärt ett förberedande yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén med beaktande av att de små och medelstora företagen och företagen i den sociala ekonomin spelar en särskilt viktig roll i anslutning till Lissabonstrategin. Kommissionen föreslog att kommittén framför allt behandlar frågor som gör det möjligt att fastställa det regelverk och de stödramar som är nödvändiga för dessa aktörer.

1.2

Begäran följde på offentliggörandet av ett yttrande på eget initiativ från EESK om den roll som småföretagen och den sociala ekonomins företag spelar i samband med den ekonomiska diversifieringen i anslutningsländerna, som antogs enhälligt den 1 april 2004. I det yttrandet behandlas båda typerna av aktörer. De olika typerna definieras och deras betydelse för EU som helhet omnämns när det gäller att bidra till ekonomin, sysselsättningen och den sociala sammanhållningen. Också deras djupgående ömsesidiga växelverkan och samverkan lyfts fram. I yttrandet konstateras också att begreppet ekonomisk omvandling är mycket mer omfattande och dynamiskt än begreppet omstrukturering. Vidare omnämns kommissionens rapport ”Att hantera förändringar”, som utarbetats av en högnivågrupp under ledning av Pehr Gyllenhammar och i vilken man betonar skapandet av nya arbetstillfällen och erkänner betydelsen av en strategi som bygger på benchmarking, innovation och social sammanhållning. Man föreslår också ett integrerat program med tio punkter för att främja de små och medelstora företagen och den sociala ekonomins företag i samband med den ekonomiska diversifieringen i anslutningsländerna, ett program som till stora delar bygger på ett antal goda lösningar i den sociala ekonomins företag i EU.

1.3

Goda metoder inom den sociala ekonomins företag i EU skulle kunna utgöra grunden för växelverkan och samverkan mellan dessa företag och de små och medelstora företagen och öppna nya vägar med utgångspunkt i den anda av samarbete, innovation och dynamik som ofta utmärker den sociala ekonomins företag. Den sociala ekonomins företag skulle också i hög grad kunna vara till nytta för småföretagen och bidra till deras expansion med ett verkligt mervärde genom att med hjälp av sin egen struktur skapa det samarbete, den representativitet och det förtroende som är nödvändigt mellan dessa.

1.4

I mars 2000 lade Europeiska rådet fram Lissabonstrategin med målet att Europa skall bli världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomi, och man påpekade behovet av att ”inrätta en gynnsam miljö för att starta och utveckla innovativa företag, särskilt små och medelstora företag” och att ”företagens konkurrenskraft och dynamik är direkt avhängiga av bestämmelser som uppmuntrar till investeringar, innovation och entreprenörskap” (1). På grundval av detta godkände Europeiska rådet i Feira den 19–20 juni 2000 Europeiska stadgan för småföretag, där bland annat följande står: ”Småföretagen utgör ryggraden i den europeiska ekonomin. Det är här sysselsättningen skapas och affärsidéer kläcks.” (2) Dessutom innebär Lissabonstrategin att man betonar den ekonomiska tillväxten som en nyckelfaktor för att uppnå social sammanhållning i Europa. Vidare har kommissionen påpekat att utmaningarna när det gäller Lissabonagendan består i behovet av att öka sysselsättningsutbudet och sysselsättningsgraden, förbättra de tekniska kunskaperna och trygga en smidig övergång från jordbruk och industri till tjänstesektorn utan att förvärra de regionala skillnaderna inom länderna (3).

1.5

De små och medelstora företagen – ett begrepp som även omfattar mikroföretagen, även om dessa har sina särskilda kännetecken – är företag som uppfyller de precisa siffermässiga kriterier som kommissionen har fastställt enligt följande (4):

1.6

Den sociala ekonomins företag består av fyra grupper: kooperativ, ömsesidiga bolag, föreningar och stiftelser. Dessa företag präglas av att de sociala målsättningarna går före maximering av vinsten, vilket ofta skapar kopplingar till en viss plats och den lokala utvecklingen. Deras grundläggande värderingar är solidaritet, social sammanhållning, socialt ansvar, demokratisk ledning, deltagande och självständighet (5).

1.7

De flesta av den sociala ekonomins företag omfattas av EU:s standarddefinition av små och medelstora företag (6). De som på grund av sin storlek inte omfattas av definitionen delar i allmänhet de kännetecken som är typiska för de små och medelstora företagen, till exempel låg extern investeringsgrad, ingen börsnotering, närhet till ägare och aktieägare samt nära kopplingar till lokala strukturer.

1.8

EU-institutionerna har utformat en rättslig ram för politiken beträffande små och medelstora företag. Fram till år 2005 finns det en huvudåtgärd rörande små och medelstora företag, nämligen rådets beslut 2000/819/EG om ett flerårigt program för företag och företagaranda, särskilt för små och medelstora företag (2001–2005). Detta program, som också har använts för att främja genomförandet av de mål som fastställts i den europeiska stadgan för småföretag, har följande mål:

1.9

I ett meddelande från kommissionen av den 21 januari 2003, KOM(2003) 26 slutlig, presenteras fem rapporter om unionens politik beträffande små och medelstora företag: två rapporter om genomförandet av den europeiska stadgan för småföretag i EU och i kandidatländerna, en rapport om EU:s verksamhet för små och medelstora företag, en rapport från representanten för små och medelstora företag samt grönboken om entreprenörskap. Bland de utmaningar som lyfts fram belyser rapporten om gemenskapsåtgärder EU:s åtaganden bland annat i form av strukturfonderna, det ovannämnda fleråriga programmet och det sjätte ramprogrammet. Slutligen har en handlingsplan för främjande av entreprenörsanda och företagens konkurrenskraft (2006–2010) utformats med utgångspunkt i grönboken.

1.10

Europeiska kommissionen har också utarbetat en rättslig ram för företagen i den sociala ekonomin. De viktigaste av dessa företag, nämligen kooperativen, behandlades i meddelandet om kooperativa föreningar i Europa av den 23 februari 2004. I det meddelandet föreslås att dessa företag skall göras mer synliga och att förståelsen för företagen skall ökas. Man bör också öka överensstämmelsen mellan de olika EU-ländernas rättsliga ramar för dessa företag (7). I detta meddelande angavs de grundläggande normerna för denna typ av företag i enlighet med definitionen i ILO:s rekommendation om främjande av kooperativ, som antogs i juni 2002 på global nivå bland annat av företrädarna för de 25 medlemsstaternas regeringar och majoriteten av de nationella arbetsgivarorganisationerna och fackföreningarna. I meddelandet hänvisas till de viktigaste internationella normerna för arbetslivet, som också enligt kommissionen skall gälla fullt ut för arbetstagare i kooperativ. I kommissionens arbetsdokument om ömsesidiga bolag i ett utvidgat EU av den 3 oktober 2003, som nyligen offentliggjordes, anges för övrigt de grundläggande normerna för denna typ av företag i den sociala ekonomin (8).

2.1

Kommissionen har konstaterat att de små och medelstora företagen utgör basen för den europeiska ekonomin med 66 % av arbetstillfällena och 60 % av det totala mervärdet inom EU, undantaget jordbrukssektorn. Regioner med ett stort antal små och medelstora företag, såsom Emilia-Romagna, Baden-Württemberg och Jylland, hör också till dem som har högst BNP per capita och den högsta sysselsättningsgraden (9).

2.2

I sitt yttrande om ”Den sociala ekonomin och inre marknaden” (10) underströk EESK den socioekonomiska betydelse som företagen i den sociala ekonomin har, och konstaterade att de är av grundläggande betydelse för företagsmångfalden och ekonomins diversifiering (11). Detta påpekas även av kommissionen, bland annat i det meddelande om kooperativa föreningar i Europa och det diskussionsunderlag om ömsesidiga bolag i ett utvidgat EU som nämns i punkt 1.10 ovan. Inom EU blir den sociala och ekonomiska betydelsen av företag och organisationer i den sociala ekonomin allt större: Med cirka 9 miljoner direktanställda heltidsarbetande representerar de 7,9 % av antalet löneanställda (12). Dessutom omfattar de en betydande del av det civila samhället: Enligt Europeiska kommissionen har kooperativen 140 miljoner medlemmar och de ömsesidiga bolagen 120 miljoner. Man räknar med att mer än 25 % av EU:s medborgare är medlemmar i den sociala ekonomins företag och har en klart definierad socioekonomisk roll som producenter, konsumenter, sparare, boende, försäkringstagare, studerande, frivilligarbetande osv. Den sociala ekonomins företag utvecklas inom samtliga sektorer, särskilt i anslutning till offentliga tjänster och tjänster i allmänhetens intresse (13), t.ex. hälsovård, miljöskydd, sociala tjänster och utbildning (14). De har alltså en viktig roll när det gäller att skapa socialt kapital, anställningsmöjligheter för missgynnade grupper och social välfärd samt för att gjuta nytt liv i lokala ekonomier och modernisera lokala förvaltningsmodeller. Vissa av dessa företag har infört system med en ”vinst- och förlusträkning” ur samhällssynvinkel, där deras sociala och miljömässiga konsekvenser utvärderas.

2.3

De små och medelstora företagen och den sociala ekonomins företag utgör en viktig faktor när det gäller sysselsättning och nya arbetstillfällen i samband med de pågående stora industriella omvandlingarna. Arbetskraft från sektorer som är på nedgång och sektorer där man minskar antalet anställda kan få arbete i traditionella sektorer (hantverk, traditionella yrken) och andra expanderande sektorer, till exempel företagstjänster, ny informationsteknik, högteknologi, byggnation och offentliga arbeten, närservice (inbegripet hälsovård) och turism.

2.4

De små och medelstora företagen och företagen i den sociala ekonomin står emellertid inför särskilda utmaningar. I den europeiska stadgan för småföretag konstateras att dessa är den företagstyp som är mest känslig för förändringar i företagsklimatet. I kommissionens grönbok ”Entreprenörskap i Europa” anges att ”den sociala ekonomin och sociala verksamheter använder affärsprinciper och effektivitet för att uppnå sociala och samhälleliga mål. Sådana verksamheter ställs inför särskilda utmaningar i fråga om tillgång till finansiering, ledarutbildning och rådgivning” (15).

2.5

De små och medelstora företagen och den sociala ekonomins företag kan spela en viktig roll i den socioekonomiska förändringen på olika sätt. Många exempel på goda metoder kan användas t.ex. i fråga om arbetstillfällen för personer som är nya på arbetsmarknaden, stöd till mikroföretagens och småföretagens innovativa kapacitet, nya arbetstillfällen för arbetslösa från industrier som har tvingats minska antalet anställda eller stänga helt, ömsesidiga socialförsäkringsbolag, nyföretagande i expanderande branscher, utveckling av tjänster och utsättning på entreprenad, arbetstagarövertagande av företag i kris, stöd till skapande av mikroföretag och arbetstillfällen för egenföretagare, samt kvalitativ omvandling inom samma sektor. Dessutom kan den sociala ekonomins företag ge konkreta bidrag till denna omvandling både genom sin utbildningskapacitet i fråga om entreprenörskap, vilket redan visats, och genom de värderingar som dessa företag främjar, till exempel entreprenörskap som präglas av socialt ansvar, demokrati och medborgardeltagande, arbetstagardeltagande (även ekonomiskt), social integration, intresse för den lokala utvecklingen och för hållbar utveckling.

2.6

Inom EU förekommer ett omfattande samspel mellan de konventionella små och medelstora företagen och företagen i den sociala ekonomin, och detta samspel har förutsättningar att utvecklas ytterligare. Samspelet äger rum på åtminstone följande tre sätt:

3.1.1

Kommissionen har offentliggjort exempel på goda lösningar i olika dokument i anslutning till BEST-projektet inom ramen för det fleråriga programmet, ”dvs. lösningar som illustrerar ett synsätt på en aktuell trend inom området för företagsstöd som förtjänar att uppmärksammas och övervägas av andra personer som är verksamma inom detta område” (16). Det handlar inte nödvändigtvis om de bästa lösningarna (”best practice”), utan syftet är att inspirera till förändringar och bättre lösningar (”better practice”) som gör det möjligt att komma fram till slutsatser och riktlinjer för EU-politiken.

3.1.2

Kommittén är medveten om att det på senare år har gjorts stora insatser för att skapa modeller för goda lösningar på småföretagens område (se de ovannämnda BEST-åtgärderna). Den sorts goda lösningar som beskrivs nedan berör uteslutande befintlig eller potentiell samverkan mellan små och medelstora företag och företagen i den sociala ekonomin. De illustreras i bilagan med konkreta exempel på anpassningsförmågan i modellerna och deras förmåga att utvecklas i takt med den ekonomiska dynamiken inom ramen för inre marknaden och globaliseringen.

3.1.3

Bedömningen per kategori är värdefull när man vill utforma förslag till offentlig politik som kan stärka dynamiken hos småföretagen och den sociala ekonomins företag mot bakgrund av Lissabonstrategin. Det handlar dels om goda lösningar som utarbetats av företag i den sociala ekonomin och som småföretag skulle kunna ta efter, dels om fall av samverkan mellan småföretag och företag i den sociala ekonomin där den sistnämnda företagstypen utnyttjas direkt av den förstnämnda och detta skulle kunna ske i ännu högre grad.

3.1.4

Arbetshypotesen, som redan delvis bekräftas i vissa fall, är att alla dessa metoder medför begränsade alternativkostnader (17) eller till och med en nettovinst för den offentliga budgeten på medellång sikt.

3.2.1

Att skapa och behålla arbetstillfällen genom att starta eller omstrukturera företag. Erfarenheter som den sociala ekonomins företag har gjort i olika EU-länder tycks visa att finansieringssystem som gör det möjligt för personer som blivit arbetslösa att åter få i gång företag i kris eller starta nya företag, och som kombineras med tillräckliga åtgärder, inte bara leder till att man skapar eller räddar arbetstillfällen och till att ekonomisk verksamhet uppstår eller upprätthålls. Staten och andra finansiärer kan också på relativt kort sikt få tillbaka hela finansieringsbeloppet eller ännu mera (18).

3.2.2

Företagssystem och företagskluster för utveckling, innovation och konkurrenskraft: Företag i den sociala ekonomin har bildat regionala kluster som sedan integrerats i horisontella eller partssammansatta system eller grupper, bland annat i Norditalien och spanska Baskien. Dessa företag (som till största delen är små eller medelstora) blir på så vis en av de främsta ekonomiska aktörerna i sina regioner och bidrar till att det skapas avancerade centrum för teknisk innovation och företagsledning.

3.2.3

Sammanslagning av resurser för att uppnå skalfördelar: I flera europeiska länder har en stor del av de konventionella småföretagen inom vissa sektorer, även mikroföretag och egenföretagare (t.ex. detaljister i Italien, frisörer och slaktare i Frankrike och bagare i Tyskland) organiserat sig i grupper, oftast i form av kooperativ, för att gemensamt sköta inköp, marknadsföring och tjänster. Varje litet eller medelstort företag förblir helt fristående, men kan öka sin konkurrenskraft, bevara och utvidga sina marknader, undvika underleverantörer och mellanhänder, och dra nytta av storskaligheten. För kollektivet garanterar detta system att jobben bevaras och den lokala utvecklingen fortskrider (19).

3.2.4

Tillgång till finansiering och minskade risker: Ömsesidiga garantifonder gör att små och medelstora företag, liksom mikroföretag och egenföretagare, utan tillräckliga garantier kan få tillgång till krediter. Företag för ömsesidiga garantifonder (som ofta har formen av ömsesidiga bolag) har i uppgift att ge kreditgivaren exklusiva garantier. Vid utebliven återbetalning tar företaget på sig det yttersta ansvaret, genom att använda de garantifondsmedel som de anslutna småföretagen har betalat in. Medel som är gemensamma för företag i den sociala ekonomin har utnyttjats i projekt för att starta, omstrukturera och utveckla företag. De fungerar som en hävstång för banklån genom att de utgör ett förtroendekapital i förhållande till bankerna (20).

3.2.5

Samhällstjänster: Företagen i den sociala ekonomin har visat sig vara viktiga aktörer när det gäller sociala tjänster, sjuk- och hälsovård, utbildning och kultur, framför allt i samband med privatiseringar, eftersom de står för företagaranda samtidigt som de slår vakt om det allmänintresse som ligger till grund för tjänsterna. Man har kunnat påvisa att dessa företag ofta erbjuder tjänster av högre kvalitet till lägre pris jämfört med staten. I vissa fall är dessa tjänster föremål för offentlig-privata partnerskap mellan företag i den sociala ekonomin och lokala myndigheter. Dessa partnerskap gäller allmännyttiga tjänster, exempelvis arbetsmarknadscentrum, vårdcentrum, hemtjänster etc.

3.2.6.

Produktions- och försäljningskedjor med hög kvalitet och etik: Vissa av den sociala ekonomins företag har specialiserat sig på att marknadsföra varor vars fortlöpande kvalitet de kan garantera med en produktionsprocess som motsvarar vissa etiska krav (exploatering får inte förekomma, krav på iakttagande av arbetsnormer och rimlig lön osv.).

4.1.1

De små och medelstora företagen och den sociala ekonomins företag har tillsammans stor betydelse för den europeiska ekonomin och genomförandet av Lissabonstrategin, och det finns stora möjligheter till fruktbar samverkan mellan de båda företagstyperna via den sistnämndas modeller och strukturer. Detta är ett argument för nya gemensamma insatser på EU-nivå för att främja och stödja företagen.

4.1.2

EESK har tagit del av de befintliga programmen för stöd framför allt till små och medelstora företag, men pekar också på de otillräckliga strukturerna när det gäller stöd till den sociala ekonomins företag och till initiativ som främjar samverkan mellan små och medelstora företag och den sociala ekonomins företag.

4.1.3

Dessutom kan man konstatera att det saknas europeiska tvärvetenskapliga undersökningar som är tillförlitliga och uttömmande och visar hur stor alternativkostnaden blir för goda lösningar som främjar ömsesidig samverkan mellan småföretag och den sociala ekonomins företag.

4.1.4

Denna brist innebär en allvarlig begränsning när man utformar offentlig politik för att främja samverkan mellan små och medelstora företag och företag i den sociala ekonomin. Utformningen av en sådan politik kräver en kontinuerlig uppföljning och analyser av förhållandet mellan kostnader och fördelar.

4.2.1.1

Kommittén föreslår att det inrättas ett europeiskt observationscentrum för företag i den sociala ekonomin. Detta centrum skulle inte bara bedriva forskning om företag i den sociala ekonomin, utan även om redan förekommande och potentiell samverkan mellan sådana företag och små och medelstora företag, om hur denna samverkan kan påverka småföretagens ekonomiska utveckling på ett avgörande sätt samt om hur man kan främja företagens sociala ansvar och kampen mot utslagning.

4.2.1.2

Observationscentrumet skulle stödjas av kommissionen och regeringarna i EU:s 25 medlemsländer. Organisationer som företräder den sociala ekonomins företag skulle involveras i verksamheten, liksom universitetscentra som bedriver forskning om sådana företag. Det skulle ha ett nära samarbete med observationscentrumet för små och medelstora företag.

4.2.1.3

Kommittén föreslår även att observationscentrumet skall inleda ett europeiskt tvärvetenskapligt forskningsprojekt på tre år för att kartlägga goda lösningar som omfattar strukturer i den sociala ekonomin som direkt kan bidra till de små och medelstora företagens utveckling eller som kan stå som modell för möjligheter till dessa företags utveckling, särskilt inom de områden som nämns under avsnitt 3.

4.2.1.4

Denna forskning kommer att visa på alternativkostnaderna. Framför allt skulle följande beräknas:

4.2.1.5

Forskningsresultaten från det europeiska observationscentrumet för företag i den sociala ekonomin bör offentliggöras med hjälp av en omfattande informationsinsats riktad till EU-institutionerna, medlemsstaternas regeringar och allmänheten.

4.2.1.6

EESK kommer att bevaka forskningen vid observationscentrumet för företag i den sociala ekonomin, utvärdera dess slutsatser efter treårsperiodens slut och undersöka om slutsatserna påverkar kommissionens politik för små och medelstora företag och företag i den sociala ekonomin.

4.2.2.1

EESK uppmanar kommissionen att garantera att den sociala ekonomins företag får möjlighet att delta på lika villkor i det nya fleråriga programmet för entreprenörskap 2006–2010, och att främja initiativ för samverkan mellan småföretag och företag i den sociala ekonomin, framför allt när det gäller att utnyttja de sistnämnda företagen i samarbetet mellan småföretag.

4.2.2.2

Kommittén begär även att en av EU:s viktigaste politiska prioriteringar skall vara att småföretagen och den sociala ekonomins företag i tillräckligt hög grad deltar i gemenskapsprogrammen för tillgång till forskning, innovation och världsmarknaderna.

4.2.2.3

EESK anser att strukturfondsprojekten för att främja små och medelstora företag bör ha samma omfattning även i fortsättningen, och att projekten för att främja företag i den sociala ekonomin och samverkan mellan sådana företag och småföretag bör bli mer omfattande. Detta är särskilt viktigt när projekten främjar skapandet av nya arbetstillfällen och utvecklingen av landsbygdsregionerna. Tillgången till strukturfonderna får inte begränsas av att företaget är verksamt inom en viss sektor.

4.2.3.1

EESK föreslår också att kommissionen instämmer i de politiska slutsatserna från OECD:s ministerkonferens i Istanbul rörande små och medelstora företag, och utvidgar dem till att även omfatta företag i den sociala ekonomin. Kommittén efterlyser alltså ett angreppssätt som är bättre anpassat till behoven och särdragen hos småföretagen och den sociala ekonomins företag. För detta måste man framför allt göra följande:

4.2.4.1

I flera EU-länder, bland annat vissa av de nya länderna, är de små och medelstora företagen otillräckligt företrädda inom de nationella instanserna för social dialog. EESK anser att deras representation bör öka, om än bara för att se till att den offentliga politik som syftar till att främja och reglera dessa företag blir effektivare och att de små, medelstora och stora företagen får samma möjligheter att uttrycka sina åsikter.

4.2.4.2

I de flesta EU-länder, liksom på gemenskapsnivå, finns den sociala ekonomins företag över huvud taget inte företrädda i den sociala dialogen. EESK föreslår att organisationer som företräder den sociala ekonomins företag bildas och stärks ytterligare, både på gemenskapsnivå och i medlemsstaterna, och att dessa organisationer får delta i den sociala dialogen både på gemenskapsnivå och i medlemsstaterna. Dessa organisationers synpunkter bör beaktas i större utsträckning vid utarbetandet av företagsnormer (22).

4.2.5.1

Den sociala ekonomins företag har utvecklat särskild know-how om hur arbetstagare kan delta i sina företags beslutsfattande och kapital. En del av kooperativen har bland annat utvecklat ett kooperativt arbetarägande (23), där samtliga eller en majoritet av kooperativets delägare är arbetstagare och vice versa och där alla har en röst när beslut fattas, oberoende av storleken på andelen i företaget. Andelarna är för övrigt utställda på en viss person och får inte överlåtas. Denna associationsform är en av de viktigaste faktorerna bakom framgångarna i de många av de exempel på god praxis. Den ger arbetstagarna ett direkt ansvar för företagets framtid och gör att de fullvärdigt kan delta i företagets utvecklingsstrategi. Som ett led i ”kunskapsekonomin” med de målsättningar som fastställdes i Lissabon erkänns alltmer att ”humankapitalet” är ett företags viktigaste tillgång, och denna associationsform visar sig i det sammanhanget alltmer modern och innovativ.

4.2.5.2

EESK föreslår kommissionen att denna specifika associationsform studeras inom det observationscentrum som nämns ovan och på de ämnesspecifika seminarier som kommissionen anordnar. Detta gäller framför allt följande aspekter:

5.1

De små och medelstora företagen utgör grunden för Europas ekonomi och sysselsättning, och är därför de främsta aktörerna i genomförandet av Lissabonmålen. Företagen i den sociala ekonomin spelar en allt större roll för den sociala sammanhållningen och den lokala utvecklingen. Hittills har man inte i tillräckligt hög grad utnyttjat kapaciteten med avseende på samverkan mellan småföretag och den sociala ekonomins företag i båda företagstypernas intresse, exempelvis genom att den sociala ekonomins företag utnyttjas av småföretagen.

5.2

Kommittén föreslår därför att kommissionen skall se över befintlig och potentiell samverkan mellan småföretagen och den sociala ekonomins företag, och bidra till att visa att denna samverkan gynnar båda företagstypernas utveckling inom ramen för djupgående förändringar som beror på den ekonomiska dynamiken, framför allt i politiken för regional utveckling, social sammanhållning och innovation.

20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/17

1.1

Med en utvidgning av ämnesområdet (1) till att omfatta alla frågor som rör utvecklingen av alleuropeiska transportkorridorer återupptog den permanenta studiegruppen sitt arbete i januari 2003. Verksamheten under den föregående mandatperioden hade fått mycket positivt mottagande av plenarförsamlingen i december 2002. Utöver fortsättningen på och utvecklingen av sin korridorsrelaterade verksamhet fattade Europeiska kommissionen 2003 och 2004 också nya viktiga beslut om utvecklingen av transeuropeiska transportnät (TEN-T), som också rör arbetet med de tio Helsingforskorridorerna. Utvidgningen av Europeiska unionen i maj 2004 och anslutningsplanerna för länder i sydöstra Europa har förändrat ramvillkoren för den gemensamma infrastrukturpolitiken och samarbetet i korridorerna.

1.2

Syftet med detta initiativyttrande är inte bara att redogöra för Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs verksamhet och ställningstaganden på området alleuropeiska transportkorridorer under de senaste två åren, utan också att utfärda rekommendationer om vilka vidare åtgärder som de berörda parterna kan vidta och på vilket sätt kommittén kan bidra till detta arbete.

2.1

Kommissionen inledde i mitten av år 2003 sin översyn av TEN-T med en rapport från en expertgrupp under ledning av Karel von Miert. Detta resulterade i att en förteckning över prioriterade projekt från 1996 utvidgades och att nya möjligheter till finansiering genom EU och en ny bättre samordningsform föreslogs (2). Det fanns planer på att förankra konceptet om transportkorridorer i EU:s infrastrukturpolitik. I stället för en generell nätverksrelaterad infrastrukturpolitik i EU skulle man i framtiden fokusera på prioriteringar rörande vissa huvudtransportleder. Detta förslag från van Miert-gruppen accepterades inte.

2.2

EESK diskuterade ingående frågan ”Framtidsutsikter för TEN-T” med CNEL:s (det italienska rådet för ekonomi och arbetsmarknad) utskott V (för större investeringsprojekt och infrastrukturnät) i samband med sitt externa facksektionssammanträde i Rom i september 2003 och antog en gemensam resolution (3). I denna resolution kräver man ett större engagemang för att genomföra ett integrerat transportnät som bland annat införlivar de nya medlemsstaterna på ett effektivt sätt. Intermodalitet och hållbarhet bör sättas i fokus och finansieringen förstärkas gemensamt och, om det behövs, kompletteras med hjälp av en gemenskapsfond för det transeuropeiska transportnätet.

2.3

På uppmaning av det italienska ordförandeskapet utarbetade EESK ett yttrande på eget initiativ för att fördjupa den diskussion som påbörjades i Rom. I detta initiativyttrande med titeln ”Framtida transportinfrastruktur: planering och grannländerna – hållbar rörlighet och finansiering” (4) presenterade kommittén sina aktuella ståndpunkter vad gäller den europeiska transportinfrastrukturpolitiken. EESK föreslår att man i framtiden prövar nya finansieringsformer och ger högre prioritet åt miljöskydd och social och ekologisk hållbarhet. Kommittén föreslår också att man fortsätter med arbetet i Helsingforskorridorerna och svarar på nya utmaningar med nya metoder när det gäller planering och genomförande av det alleuropeiska transportnätverket.

2.4

Europeiska unionen har gjort det fredsåteruppbyggande arbetet i sydöstra Europa till en nyckelprioritet och följaktligen drivit på uppbyggnaden av en fullt fungerande transportinfrastruktur. Ett transportkoncept har utvecklats för sydöstra Europa, vilket kompletterar de korridorer som redan finns och som rör denna region (X, V, VII, IV och VIII), på basis av Helsingforsdeklarationen från 1987 och de erfarenheter som man skaffat sig inom ramen för TINA-processen (5). Detta koncept omfattar ett intermodalt infrastrukturnät, det s.k. South East Europe Core Regional Transport Network, som skall genomföras med hjälp av ett gemensamt samordningsförfarande. De berörda länderna (6) har utarbetat ett ”samförståndsavtal” i vilket de bland annat tydligt hänvisar till samarbete med regionens socioekonomiska intresseorganisationer och EESK:s permanenta studiegrupp.

2.5

Samordningen av arbetet i styrkommittéerna för de tio Helsingforskorridorerna (7) och de fyra transportområdena (PETRA) (8) har undergått förändringar. Ungefär en gång per år bjuder kommissionen in ordförandena och ledarna för korridorernas sekretariat liksom en rad andra europeiska företrädare och EU-institutionerna för att diskutera arbetets aktuella läge och framtid. Den tidigare transportarbetsgruppen ”G-24” bör ersättas med en mindre och effektivare arbetsstruktur. De ansvariga inom kommissionen är samtidigt medvetna om att viss samordning och teknisk-organisatoriskt stöd bara kan genomföras av kommissionen. De senaste mötena ägde rum i juni 2003 och den 15 mars 2004. De viktigaste slutsatserna från dessa möten tas upp i kapitel 3 och 4.

2.6

Utvidgningen av EU och unionens ”nya grannskapspolitik” påverkar också den framtida planeringen av transportpolitiken i Europa. I juni ägde ett gemensamt strategimöte rum mellan kommissionen och Europaparlamentet till vilket företrädare från europeiska transportsektorn, särskilt från EU:s grannländer, var inbjudna. Man beslöt att inrätta en högnivågrupp med uppgift att utarbeta avtal om utbyggnad av de stora transeuropeiska transportlederna, framför allt i riktning mot de östra grannländerna, Ryssland, Svartahavsregionen och Balkan. Vad gäller Medelhavsområdet inleddes ett projekt för att skapa ett transportnätverk Europa–Medelhavet. Vad beträffar Turkiet undersöks för närvarande landets transportinfrastrukturbehov.

3.1.1

Sju års tillämpning av Helsingforsdeklarationen, ett konsoliderat samarbete i styrkommittéerna och ett omfattande deltagande av Europeiska kommissionen har knappt lett till någon förbättring när det gäller öppenhet och ett bättre nätverk för de olika planeringsprocesserna. De nya TEN-T-riktlinjerna, korridorerna och transportområdena, South East Europe Core Regional Transport Network, det arbete som utförts av ECMT och FN/ECE liksom olika regionala initiativ för att förstärka samarbetet är bara kända av en liten grupp experter.

3.1.2

Bristen på öppenhet blir allt större inom det organiserade civila samhället. En väsentlig uppgift för den permanenta studiegruppen är och förblir att fungera som informationslänk för officiella organ och berörda organisationer i det civila samhället. Kommissionen arbetar med att utveckla ett informationssystem (GIS) som skall användas för planering och konsekvensbedömning. Detta informationssystem har hittills bara varit möjligt att utnyttja internt, men kan eventuellt byggas ut med socioekonomiska uppgifter och därmed också användas i förbindelse med EESK:s temaområden. Denna fråga bör diskuteras med kommissionen.

3.2.1

Van Miert-gruppens rapport påvisar de svårigheter som ger upphov till en diskrepans mellan ambitiösa europeiska planer och genomförandet av dessa. Denna diskrepans är svår att komma till rätta med. Ett större utnyttjande av gränsöverskridande planläggningar och ett större deltagande av intresseorganisationer från det civila samhället identifierades med rätta som element för en framtida förbättring och har också införts i de nya TEN-riktlinjerna.

3.2.2

Deltagande av organisationer från det civila samhället är en nyckel till en väl avvägd utveckling där hänsyn tas till lokala och regionala intressen samtidigt som användningen och förvaltningen av transportlederna vitaliseras. Infrastrukturprojekt i europeiskt intresse fyller sin funktion först när hållbarhetsaspekterna beaktas och uppfylls. För detta krävs ett gränsöverskridande deltagande på EU-nivå av näringslivsorganisationer, transportföretag, fackföreningar och miljö- och konsumentorganisationer. Impulserna för ett genomförande av ”europeiska” transportleder kan endast bygga på ett av samhället omfattat ”europeiskt” medvetande och ett samförstånd. EESK har vid upprepade tillfällen erbjudit sig att bidra till upprättandet av detta samförstånd. För att uppnå detta måste man systematiskt genomföra samråd på europeisk nivå. EESK vill emellertid framhålla att detta inte får ses som en skyldighet som måste genomföras utan hänsyn till resultaten. Det samråd som EESK genomförde i samarbete med Europeiska kommissionen inom ramen för TINA-processen 1998 beaktades inte på något sätt i slutrapporten, trots att det fanns ett stort intresse och att man hade kommit fram till tydliga slutsatser.

3.3.1

Under EESK:s mångåriga arbete med alleuropeisk transportpolitik har kravet på deltagande och rådgivning länge stått i centrum. I dag har denna grundidé vunnit terräng hos deltagare som agerar inom Europa, och EESK har etablerat goda arbetskontakter. Därför måste man nu också leva upp till kravet på att bidra till styrkommittéernas och andra organs arbete när det gäller planering och praktiskt genomförande.

3.3.2

Den innehållsmässiga grunden för planeringssamarbetet bygger framför allt på det senaste initiativyttrandet ”Framtida transportinfrastruktur” där kommittén definierar principerna för den europeiska transportpolitiken. Målet om hållbarhet, planer på bättre finansiering och den alleuropeiska transportinfrastrukturen utgör tre huvudområden. Vad beträffar utbyggnaden av transportkorridorerna fastställs en rad prioriteringsområden som ligger till grund för den permanenta arbetsgruppens arbete och som av den anledningen – kortfattat – nämns i detta sammanhang (9). Dessa prioriteringar är följande:

3.3.3

Dessa mål har delvis tagits upp av kommissionen i de reviderade TEN-riktlinjerna. Konsten är att sörja för att de i praktiken genomförs på ett begripligt, gemensamt och gränsöverskridande sätt. EESK har goda möjligheter att bidra till detta med hjälp av särskilda och praktiska åtgärder.

3.4.1

Arbetet i styrkommittéerna fortgår för närvarande i ungefär samma takt i alla korridorer. Man kan samtidigt konstatera att det i dag finns regionala förbindelser, vilket betyder att man i dag kan tala mer om ett korridornätverk än om enskilda transportleder. Jämte initiativen inom transportområdena förekommer i allt högre grad regionalt samarbete, t.ex. mellan korridorerna IV, V, VII och X i sydöstra Europa och mellan korridorerna I och IX i Östersjöområdet. Detta står i kontrast till den mer begränsade verksamheten i de officiellt angivna transportområdena (PETRA).

3.4.2

De två initiativen att genomföra huvudtransportleder och omfattande regionala förbindelser kompletterar varandra. I den permanenta studiegruppens arbete bör man i framtiden lägga större vikt vid koncept för regional utveckling. Sambandet mellan transportpolitiken, regional utveckling och de prioriterade områdena inom ramen för EESK:s yttre förbindelser (de östra grannländerna, den nordliga dimensionen och sydöstra Europa) är ett viktigt bidrag från EESK som rör flera facksektioner.

3.5.1

Kommissionens och Europaparlamentets strategimöte i juni 2004 var välkommet. EESK har dock alltid understrukit att EU:s initiativ beträffande genomförandet av europeiska transportförbindelser inte får försvagas till följd av utvidgningen. Kommissionen har i en skriftväxling med EESK försäkrat att detta möte var en upptakt till ett mer omfattande och öppnare samordningsförfarande där alla parter kan bidra. Denna öppning är avgörande för att man med framgång skall kunna genomföra nya hållbara transportplaner på EU-nivå.

3.5.2

Den erfarenhet som man hittills har skaffat sig, särskilt genom arbetet i styrkommittéerna, är en absolut förutsättning för den framtida planeringen. EESK:s särskilda bidrag, som beskrivs i föreliggande yttrande och som har utvecklats under många år av praktiskt arbete, kan nu ges i ett tidigt stadium av infrastrukturplaneringen. Det gäller att ta vara på denna möjlighet.

4.1

I korridor II  (10) har nu en facklig arbetsgrupp inrättats. Ett första sammanträde ägde rum den 10–11 april 2003 i Moskva. EESK deltog också i det officiella styrkommittésammanträdet den 15–16 maj 2003 i Berlin. Slutsatserna från båda dessa möten har varit mycket positiva för kommitténs arbete. De problem som finns i Korridor II beror på svårigheter i samarbetet med Vitryssland. Man har utarbetat en plan som innebär att en omfattande och väl utbyggd del av korridoren förläggs norr om Vitryssland. Anledningen till detta är svårigheter vid gränserna. En intensifiering av samarbetet med järnvägsföretag äger för närvarande rum och en utvidgning av korridoren fram till Jekaterinenburg föreslogs nyligen. Det finns ett särskilt intresse för att bättre kunna ta itu med problem inom vägtransportsektorn och med det praktiska arbetet vid gränsövergångarna, och i samband med detta ta EESK till hjälp.

4.2

Kommitténs deltagande i arbetet i korridor IV  (11) har stärkts kontinuerligt. Inom ramen för styrkommittésammanträdet i Sopron i Ungern den 20–21 maj 2003 träffades företrädare för järnvägsföretag och för fackföreningar för järnvägsanställda inom korridor IV. Detta ledde till en fruktbar diskussion om främjande av järnvägstransporter, vilken måste löpa vidare. En fortsättning på diskussionen ägde rum vid det senaste sammanträdet den 10–11 november 2003 i Dortmund. Teknisk-organisatoriska hinder och lösningsförslag beträffande gränsövergångarna identifierades som tematiska prioriteringar för vidare samtal. För att säkra kontinuiteten kommer hädanefter också en facklig företrädare för järnvägssektorn att delta som observatör i styrkommittéerna. Det vore välkommet att göra en tematisk översyn av den ekonomiska och sociala situationen inom vägtransportsektorn och av teknisk-organisatoriska aspekter inom denna transportsektor i korridor IV.

4.3

EESK fäster särskild vikt vid främjandet av korridor X  (12). Därför har kontakterna med styrkommittén inom denna korridor intensifierats. En konkretisering av möjliga åtgärder från EESK:s sida ägde rum i samband med styrkommittésammanträdet den 18–19 juli 2003 i Slovenien. Den 3 november genomförde EESK med stor framgång en dialogkonferens i Belgrad, vilket ledde till ett gemensamt beslut (13). Detta leder till ytterligare steg mot en intensifiering, särskilt inom järnvägssektorn. Arbetskontakter i Sarajevo och samarbetet med styrkommittén inom South East Europe Core Regional Transport Network är två andra frågor som omfattas av detta arbete. För en välavvägd hamnpolitik och dess koppling till baklandstransporter utgör korridor V  (14) en viktig förbindelse i detta sammanhang.

4.3.1

Ett gemensamt evenemang planeras att anordnas i början av november 2004 tillsammans med järnvägsförbundet ARGE Korridor Xline. Evenemanget att främja bättre järnvägstjänster. Man planerar att genomföra ett särskilt demonstrationståg och anordna evenemang i Villach (Österrike), Zagreb (Kroatien) och Sarajevo (Bosnien och Hercegovina) (15).

4.4

EESK har utarbetat en hel rad förslag (16) för att främja den inre sjöfarten och korridor VII  (17) (Donau). Det senaste sammanträdet inom styrkommittén hölls i juli 2004. Inom den permanenta studiegruppen fortsätter för närvarande diskussionerna på detta område. I centrum för diskussionerna står de hinder som för närvarande står i vägen för utvecklingen av sjöfarten i korridor VII, och lämpliga bestämmelser för att avlägsna dessa hinder. Det handlar samtidigt om de möjligheter och det investeringsbehov som finns när det gäller att uppnå en bättre integration i ett multimodalt transportsystem. (18)

4.4.1

I sitt yttrande om ”Framtida transportinfrastruktur” som antogs den 28 januari 2004 (19) ställde EESK följande krav: särskilt främjande av den inre sjöfartskorridoren VII (Donau), förbindelser med järnvägslinjer och lämpliga tekniska och sociala bestämmelser för gränsöverskridande transporter på inre vattenvägar.

4.4.2

I syfte att fullt ut dra nytta av Donau som en alleuropeisk transportkorridor föreslog den gemensamma rådgivande kommittén EU-Rumänien vidare vid sitt sammanträde i Bukarest den 23–24 maj 2002 att man inleder arbeten och anslår mer medel för att göra floden mer segelbar samt för anslutningen till Svarta havet.

4.5

Sedan dialogkonferensen i korridor III  (20) och VI  (21), i Katowice 2001, har EESK inte haft någon egen verksamhet i dessa korridorer. Nu finns en skrivelse från sekretariatet för korridor III från augusti 2004 med krav om att bidra med förslag till arbetsprogrammet för 2003–2004 för ytterligare utveckling.

4.6

EESK har under de senaste två åren fått särskilt stöd genom det nybildade fackföreningssamarbetet för anställda inom transportsektorns korridorer och i ett alleuropeiskt sammanhang. Detta samarbete har organiserats av Europeiska transportarbetarförbundet (ETF). Detta ETF-projekt har inom alla transportsektorer bidragit verksamt, både idémässigt och praktiskt, till EESK:s framgångar och kommer också att stärka samarbetet i framtiden.

4.7

Slutligen vill vi påpeka, att ordföranden i den permanenta studiegruppen i samarbete med TEN-sektionens sekretariat och med hjälp av berörda enheter inom Europeiska kommissionen, har skapat ett dokument med grundläggande information för varje transportkorridor (22).

5.1

De nya riktlinjerna inom den alleuropeiska transportpolitiken, som beskrivs ovan, har tagits upp av den permanenta studiegruppen och integrerats i de regionala, praktiska och idémässiga planläggningarna. EESK:s styrka ligger ännu mer än tidigare i dess förmåga att integrera intressen och utarbeta konkreta förslag. Verksamhet och närvaro på platsen måste prioriteras.

5.2

Med den permanenta studiegruppen förfogar EESK över ett informations- och kontaktcentrum för intresserade utanför och inom kommittén. Information, debattledning, samordning av EESK:s verksamhet och ansvarsfullt deltagande i den övergripande samordningsverksamheten på EU-nivå är den permanenta studiegruppens centrala uppgifter. Denna studiegrupp har 13 års erfarenhet av aktiv medverkan i den alleuropeiska transportpolitiken.

5.3

Under de kommande två åren bör EESK framför allt inrikta sig på att få de organisationer för det civila samhället som finns på plats att medverka aktivt i det praktiska arbetet. Man bör arbeta för att förverkliga de transportpolitiska målsättningar som anges i punkt 3.3.2, dvs. att berörda organisationer i det civila samhället skall få möjlighet att analysera, kritisera och ge förslag på förbättringar i fråga om enskilda transportkorridorer, inom regionen eller vad gäller infrastrukturprojekt.

5.4

EESK bör ytterligare intensifiera samarbetet med styrkommittéerna för transportkorridorer och med kommissionen. Det gäller framför allt att definiera rollen för den permanenta studiegruppen inom ramen för att förverkliga det s.k. South East Europe Core Regional Transport Network (se punkt 2.4).

5.5

Den permanenta studiegruppen bör överväga hur de operativa aspekterna av transporterna kan beaktas i högre grad vid förverkligandet av alleuropeiska transportleder, framför allt bör politiken för transportkorridoren göra det möjligt att konkretisera intermodalitet, miljöskydd, säkerhet, sociala villkor och effektivitet.

5.6

För närvarande planeras nya transportleder inom den europeiska grannskapspolitiken. Kommission vill att arbetet skall präglas av insyn, och den permanenta studiegruppen bör stödja denna inställning.

5.7

Kommissionens arbete och styrkommittéernas arbete beträffande korridorerna och transportområdena bör sammanlänkas i ökad utsträckning. I detta sammanhang har kommissionen en viktig samordnande roll som också bör inbegripa tekniskt och organisatoriskt stöd. Det är önskvärt att samtliga berörda parter på alleuropeisk nivå får större utrymme för gemensamma aktiviteter och att Europaparlamentet bidrar till arbetet i större omfattning.

20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/22

1.1

Kommittén välkomnar analysen och rekommendationerna i kommissionens meddelande om ”Höghastighetsförbindelser i Europa – den senaste utvecklingen inom sektorn för elektronisk kommunikation” KOM(2004) 61 slutlig. Det är en klarsynt rapport som ligger rätt i tiden och som kombinerar strategisk skärpa med en aktiv vilja till att vägleda den europeiska sektorn för elektronisk kommunikation genom nästa tillväxtskede.

1.2

Samtidigt som kommittén i detta yttrande ger stöd åt analysen och syftet med meddelandet, vill vi också framhäva några områden som är av särskild vikt för kommittén.

2.1

Den 3 februari 2004 antog kommissionen meddelandet ”Höghastighetsförbindelser i Europa – den senaste utvecklingen inom sektorn för elektronisk kommunikation”. Detta meddelande är ett svar på den begäran som uttalades under Europeiska rådets vårmöte 2003 om en rapport över utvecklingen i denna sektor inför vårmötet 2004. Det är en sammanfattande rapport över den europeiska sektorn för elektronisk kommunikation och dess inverkan på Lissabonstrategin, inklusive en analys av de nyckelfaktorer som påverkar den framtida tillväxten. Det är också en begäran om politiskt stöd för de insatser som är nödvändiga för att stödja den fortsatta utvecklingen inom denna sektor.

2.2

I Lissabonstrategin tillstås att informations- och kommunikationsteknik (IKT) är en av de viktigaste drivkrafterna bakom tillväxt, produktivitetsökningar och konkurrenskraft. Dessa faktorer bidrar till att förbättra både de ekonomiska resultaten och den sociala sammhållningen. Meddelandet understryker betydelsen av sektorn för elektronisk kommunikation – vilken omfattar både ett tjänstesegment och ett utrustningssegment – för Europas ekonomiska kraft och dess nyckelroll för att stimulera produktiviteten. Sektorn för elektronisk kommunikation spelar en sådan roll tack vare sin storlek, sin dynamik och den påverkan den har på nästan all annan ekonomisk verksamhet. Enligt de senaste rönen är det denna sektor som har lämnat störst bidrag till den europeiska tillväxten i fråga om arbetsproduktivitet.

2.3

Trots stark tillväxt i början av 1990-talet och ambitionerna med Lissabonstrategin släpar Europa efter USA och några asiatiska länder vad gäller produktionstakt och utnyttjande av informations- och kommunikationsteknik (IKT). Denna brist på investeringar inom IKT skadar den europeiska konkurrenskraften (1). För att handlingsplanen eEurope 2005 skall bli en framgång och för att Lissabonmålen skall kunna uppnås är det av yttersta vikt att framsteg görs inom sektorn för elektronisk kommunikation under de kommande 18 månaderna. Denna sektor växte snabbt under senare delen av 1990-talet men genomgick en kraftig nedgång under åren 2000–2001. Detta föranledde rådet och kommissionen att noggrant övervaka utvecklingen i sektorn för elektronisk kommunikation samt att lägga fram en rapport inför Europeiska rådets vårmöte 2003.

2.4

Efter två år av konsolidering verkar förutsättningarna nu vara de rätta för att åter leda till högre tillväxttakt. Enligt kommissionen omfattar dessa förutsättningar förbättrade finansiella villkor för aktörerna samt fortsatt ökade inkomster från tjänstesektorn. Hållbar tillväxt kräver dock ökade investeringar och bättre spridning av nya innovativa tjänster.

2.5

Alltsedan IT-bubblan sprack har aktörerna inom telekombranschen minskat sina investeringar som ett led i sina konsolideringplaner. För att tillväxten för hela sektorn skall återfås krävs ökade investeringar. Investeringsgraden kommer att påverkas av beslutsfattarnas handlande: genomförandet av det nya regelverket kommer att innebära större rättssäkerhet för investeringar; införandet av nationella bredband kommer att öka tillgängligheten till tjänster; uppmuntran till nya tjänster och tillgången på innovativt innehåll kommer att stimulera efterfrågan och upphävandet av rättsliga och tekniska hinder kommer att underlätta lanseringen av 3G-nät.

Därför har man i meddelandet definierat fyra huvudområden för åtgärder:

2.6

Vid Europeiska rådets telekom-möte den 8–9 mars 2004 i Bryssel betonade rådet det politiska åtagandet vad gäller Lissabonstrategins mål om hållbar tillväxt, arbetstillfällen och social sammanhållning genom att stödja maningen till insatser i meddelandet (KOM(2004) 61 slutlig) och i meddelandet om halvtidsöversyn av eEurope 2005, (KOM(2004) 108 slutlig).

3.1

I meddelandet behandlas ett brett och komplext område som är av yttersta vikt för Lissabonvisionen: industrin för elektroniska kommunikationstjänster. Under årens lopp har kommittén antagit många yttranden om handlingslinjer för denna sektor (3). Vi tar nu tillfället i akt att komma med synpunkter om den generella utvecklingen av industrin för elektroniska kommunikationstjänster, tillhandahållandet av bredband, utvecklingen av mobiltelefonisektorn samt det nya regelverket för industrin.

3.2

Kommissionen har gjort ett storartat arbete genom att stödja utvecklingen och genomförandet av en politik för att främja tillväxten inom sektorn för elektroniska kommunikationstjänster. I och med de kraftfulla insatser som är ett resultat av att kommersiella och sociala intressen strävar mot egna mål, och det starka politiska stödet från ministerrådet, nationella regeringar och regionala myndigheter, är detta ett område där utvecklingen går mycket snabbt fram.

3.3

Med tanke på detta ämnes komplexa dynamiska natur samt dess betydelse för den ekonomiska och sociala utvecklingen inom unionen, anser kommittén att det är viktigt att alla berörda parter regelbundet får komma till tals så att en mer komplett och integrerad politik kan genomföras. Kommittén stöder kommissionens avsikt att fortsätta samarbetet med berörda parter inom informationspolitik på områden såsom immaterialrätt, förvaltning av digitala rättigheter, frågor om tillit och säkerhet, driftskomptabilitet och standardisering, frekvensförvaltning samt täckning av rand- och landsbygdsområden. Kommittén kommer att fortsätta att ta aktiv del i denna sektor och i alla dessa frågor.

3.4

Vi stöder särskilt den tonvikt som kommissionen lägger på behovet av driftskompatibilitet och öppenhet på olika teknik- och tjänstenivåer: enhet till nätverk; enhet till enhet; nätverk till nätverk; samt mellan innehåll och/eller program. Utan adekvat driftskompatibilitet och öppna plattformar kommer utvecklingen av en massmarknad för nya teknikområden att hämmas avsevärt.

3.5

Som redan nämnts i punkt 1.1 ovan stöder kommittén meddelandet och ger kommissionen en eloge för dess utmärkta arbete på detta område. Vi noterar att omfattande forskning och samråd har fått en given plats inom sektorn för elektronisk kommuikation och inom utvecklingen av politiken. Detta främjar en stark och hållbar tillväxt. Vi är mycket positivt inställda till handlingsplanen eEurope 2005 samt stöder de åtgärder som rekommenderas i meddelandet KOM(2004) 61 slutlig.

3.6

När det gäller prioriteringar vill vi betona kommitténs särskilda intressen på några olika områden:

3.6.1.1

Kommittén ställer sig positiv till det nya regelverket för elektronisk kommunikation som tillhandahåller större förutsägbarhet, samstämmighet och en mer harmoniserad inställning till hur marknader fungerar inom unionen. Den säkerhet och öppenhet som ramverket tillhandahåller kommer att uppmuntra till investeringar inom sektorn för elektroniska kommunikationstjänster samt sätta fart på konkurrensen och uppkomsten av nya innovativa tjänster.

3.6.1.2

Vi håller med kommissionen om att en teknikneutral, samordnad, öppen standard-inställning till utvecklingen av anläggningsbaserad konkurrens på utbudssidan av elektronisk kommunikation är av yttersta vikt för skapandet av en livskraftig och konkurrenskraftig marknad. Kommittén gläder sig åt att det nya ramverket uppmuntrar till rättvis konkurrens mellan olika användningstekniker (bredband, 3G, digital-TV osv.). Ett sådant synsätt kommer att minska nätverkskostnaderna och priset på tjänster samt därutöver underlätta andvändningen och rörligheten för kunder. En teknikneutral inställning till sektorn med inriktning på öppna plattformar kommer också att väsentligt stimulera efterfrågan på tjänster.

3.6.1.3

Därför välkomnar vi det teknikneutrala synsätt som anammas i det nya regelverket i syfte att återspegla konvergensen mellan fasta och mobila tjänster, mellan information som finns att tillgå on-line kontra sådan som sänds ut, samt ett helt spektrum av olika leveransplattformar. Vi vill att kommissionen garanterar att driftskompatibla plattformar implementeras enligt ramdirektivet 2002/21/EG.

3.6.1.4

En verkligt konkurrenskraftig marknad för tjänster är avhängig av en konkurrenskraftig prissättning av kopplingen till kundens hem eller lokaler (accessnät). För närvarande, och på de flesta marknader, hämmas införandet av nya tjänster och lägre priser av att accessnätet kontrolleras av de dominerande aktörerna. Kommissionen bör bevaka huruvida regelverket är lämpat för att frånta de dominerande aktörerna deras kontroll över accessnäten på alla marknader.

3.6.1.5

Kommittén beklagar det faktum att kommissionen tvingades till överträdelseförfarande i EG-domstolen mot en medlemsstat som misslyckats med att införa det nya regelverket. Vi anmodar kommissionen att fortsätta att verka för ett fullständigt genomförande av regelverket i alla stater, inklusive de nya medlemsstaterna.

3.6.1.6

Vi stöder det senaste avtalet inom Europeiska gruppen av regleringsmyndigheter om en gemensam ståndpunkt om hur de ska tillämpa åtgärder för att ta itu med konkurrensproblem på de nyöppnade marknaderna för elektroniska kommunikationstjänster (4). Kommittén inser att syftet med regelverket är att skära ned på regler och främja konkurrens och man anmodar kommissionen att garantera att regelverket implementeras på ett sådant sätt att framväxande marknader och tjänster stimuleras och att det inte hämmar denna utveckling. Vi ber kommissionen att granska lämpligheten hos åtgärderna för överträdelseförfaranden samt deras konsekventa tillämpning i medlemsstaterna.

3.6.2.1

En omfattande, säker infrastruktur för bredband är av största vikt för utvecklingen och tillhandahållandet av tjänster och program, såsom e-hälsovård, e-handel, e-förvaltning och e-lärande, i syfte att ge bredband en avgörande roll för tillväxten och livskvaliteten i Europa under de kommande åren. Tillträde till bredband är en nyttighet som bör vara tillgänglig för alla EU-medborgare som en rättighet. Vi föreslår att kommissionen överväger möjligheten att inkludera bredband i förteckningen över allmännyttiga tjänster.

3.6.2.2

I handlingsplanen eEurope 2005 pläderar man för omfattande tillgång till och utnyttjande av bredband inom unionen år 2005, men vi släpar efter i våra ambitiösa mål. Om inte takten på bredbandslanseringen ökar, framför allt utanför stadsområdena, kommer unionen inte att uppnå Barcelonamålen (5).

3.6.2.3

Kommittén välkomnar att medlemsstaterna i EU-15 har presenterat nationella strategier för bredbandslanseringen och noterar att de nya medlemsstaterna kommer att lägga fram sina strategier före utgången av år 2004. Vi konstaterar att det gjorts en första positiv utvärdering av planerna från kommissionens sida och vi ser fram emot en mer detaljerad rapport om strategierna i juni.

3.6.2.4

Icke desto mindre ogillar vi den generella definitionen av ”bredband” som används i olika studier och rapporter. (T.ex. definieras en anslutningskapacitet så låg som 144KB som ”bredband” i rapporten COCOM04-20 slutlig, som hänvisas till nedan. I samma rapport inkluderas 3G-kopplingar i Italiens totala bredbandsnät, vilket inte är fallet för övriga medlemsstater.) Denna brist på en exakt definition reducerar betydligt öppenheten och användbarheten med avseende på termen ”bredband” i debatter och diskussioner. Vi anmodar kommissionen (6) att lagstifta om en exakt och bindande definition av termen ”bredband” för bruk inom unionen.

3.6.2.5

Vi ogillar även att statistiken över bredbandstäckningen inte tar upp kvaliteten vad gäller den tillgängliga uppkopplingen. Kommissionen bör i sin definition av bredband även fastställa en minimistandard för kvalitet vad gäller anslutningen. Detta är enda sättet att få fram meningsfull bredbandsstatistik.

3.6.2.6

Kommittén är helt medveten om att man med alla medel måste försöka överbrygga den digitala klyfta som växer fram i Europa och som främst drabbar missgynnade grupper samt utgör ett hot mot e-integrering. Ministerrådet betonar numera vikten av utveckling och effektiv användning av innovativa tjänster i stället för att endast inrikta sig på möjligheten till uppkoppling, men kommittén är trots detta oroad över den hastighet och grad av täckning med vilken utbyggnaden av bredband sker. Det är framför allt skillnaden mellan vissa länder och mellan regioner som är särskilt oroande i den senaste statistiken över bredbandsspridning från kommissionens kommunikationskommitté (7). Inom EU15 saknar för närvarande 20 % av befolkningen tillgång till bredband på grund av att nätverken inte är tillräckligt utbyggda. Kommittén är positiv till att man i kommissionsmeddelandet betonar vikten av att få bredband installerat i områden med bristande infrastruktur. Vi uppmanar kommissionen att i den detaljerade översikten över nationella strategier för bredband understryka behovet av att inom unionen snabbt bygga upp heltäckande bredbandsnätverk och att fortsättningsvis informera om de luckor som finns i nätverket.

3.6.2.7

Vi stöder snabbstartsinitiativen (Quick-Start initiatives) och möjligheten att med hjälp av strukturfonder bygga ut bredband inom landsbygdsområden och kommersiellt mindre intressanta områden inom unionen. Vi hoppas dock att kommissionen även fortsättningsvis noggrant övervakar hur de nationella strategierna för bredband genomförs och att den inriktar sig på täckning, kvalitet och hastighet vad gäller utbyggnaden.

3.6.2.8

Kommittén beklagar att man i kommissionens meddelande enbart behandlar den geografiska digitala klyftan (områden med dålig täckning) och inte tar hänsyn till den ekonomiska digitala klyftan (brist på ekonomiska medel för att betala en nätuppkoppling). Kommissionens argument att bredband förbättrar levnadsstandarden genom att avstånd överbryggas och genom att hälsovård, utbildning och tillgång till offentliga tjänster underlättas gäller såväl för de medborgare som är geografiskt isolerade som för de minst bemedlade.

3.6.2.9

Kommissionens påpekande att man i samband med insatserna från offentligt håll för att motverka den digitala klyftan måste respektera regelverket och konkurrenslagstiftningen är enligt kommitténs uppfattning självmotsägande: Den digitala klyftan har uppstått på grund av att marknaden har förlorat intresset för målgruppen. Det finns alltså behov av ett offentligt uppdrag som bör upphandlas genom en officiell rättsakt där den exakta arten av skyldigheterna att tillhandahålla offentliga tjänster anges.

3.6.3.1

Kommittén stöder kommissionens plattform för mobil kommunikation och teknik som inrättades i oktober förra året, i syfte att sammanföra de ledande aktörerna inom detta område, dvs. mobiloperatörer, utrustnings- och komponenttillverkare samt tillhandahållare av innehåll. Kommittén är också positiv till gruppens första rapport, (8) som omfattade 20 rekommendationer om vilka åtgärder som krävs för att stödja och fortsätta utbyggnaden av mobila nätverk och tjänster över Europa – bland annat insatser i fråga om forskning, standarder, innehåll, säkerhet, spektrum samt insatser beträffande internationellt samarbete och reglering.

3.6.3.2

Kommittén är nöjd med den inriktning som finns i rapporten – och i kommissionens uttalanden – på kundorienterad, säker 3G-miljö där man när som helst och oavsett ort har tillgång till mobil höghastighetsöverföring och mobila underhållningstjänster genom ett stort utbud av produkter som kan anslutas till bredband.

3.6.3.3

Kommittén stöder helt samtliga parters ståndpunkt att målet är att få till stånd öppna, sammankopplade nätverk med kompatibla program och tjänster, och välkomnar den mobila plattformsgruppens åtagande att förbereda en strategisk dagordning för forskning för en framtida ”trådlös värld” (initiativet Wireless World) inom det sjunde ramprogrammet för forskning.

3.6.3.4

Kommittén uppmanar kommissionen att på alla sätt arbeta för att underlätta utbyggnaden av 3G-nätverk och göra den mer kostnadseffektiv. Medlemsstaterna måste engagera sig för att snabbt lösa de planerings- och miljöproblem som bromsar utbyggnaden av denna viktiga nya plattform.

3.6.3.5

Kommittén är oroad över nätverksoperatörernas stora kostnader för att få 3G-licenser i vissa medlemsstater och de negativa effekter detta kan leda till för framtida strategier. Kommissionen bör i detalj lägga fram sin ståndpunkt i denna fråga och föreslå åtgärder för att komma till rätta med eventuella negativa effekter för unionens strategi för utveckling och användning av informations- och kommunikationsteknik.

3.6.3.6

Med tanke på konsumentintresset och på effektiv resursanvändning bör kommissionen överväga att lagstifta om gemensam infrastruktur för 3G-operatörer i de fall då detta är en praktisk lösning. Det skulle öka de tillgängliga anslutningsmöjligheterna, minska oron över negativ miljöpåverkan och leda till lägre kostnader för att tillhandahålla tjänster. Kommissionen menar att vissa stora operatörer av konkurrensskäl är emot tanken på gemensam infrastruktur, men vi anser att unionens bästa bör väga tyngre än ett fåtal operatörers renodlat kommersiella intressen.

3.6.3.7

Den mobila plattformsgruppen anser att det krävs övergripande politiska ramar för att lösa 3G-frågorna. Gruppen sammanträder i juni och vi ser fram emot kommissionens utlovade meddelande om resultatet av det sammanträdet.

3.6.4.1

Kommissionen konstaterar att användningen av bredband är låg (i genomsnitt 12 %) och ökningstakten avtagande även i de områden där fler än 90 % har tillgång till bredband. Det beror bland annat på höga priser, dålig kvalitet och brist på meningsfullt innehåll – konsumenterna har inte tillräckligt stort intresse av att skaffa bredbandstjänster.

3.6.4.2

Om informations- och kommunikationstekniken skall utnyttjas i högre grad – vilket främjar konkurrenskraft, ökad produktivitet och sysselsättning inom unionen – måste innehållet och tjänsterna utvecklas för att öka användningen av bredbandstjänster. Därför välkomnar kommittén kommissionens nyligen framlagda förslag till ett program, eContentplus (2005–2008) (9), vars målsättning är att skapa förutsättningar för ökad tillgång till och användning av digitalt innehåll.

3.6.4.3

Det finns ett samband mellan att stimulera efterfrågan av användning av bredband och 3G-nätverk, behovet av nya, innovativa tjänster, konkurrens och utbyggnaden av nätverk. Varje faktor som utvecklas har positiv påverkan på de andra faktorerna. Ovan diskuteras frågan om utbud, men kommittén välkomnar alla initiativ från kommissionen som syftar till att utveckla nya och innovativa tjänster som leder till ökad efterfrågan och till att ny teknik och nya nätverk får ökad betydelse.

3.6.4.4

Kommittén anser att kompatibilitet mellan nätverk, plattformar och övrig infrastruktur i hög grad kan stimulera anpassning och tillväxt. Kommissionen bör arbeta för kompatibilitet inom det befintliga nätverket och i kontakterna med samtliga berörda parter inom sektorn elektronisk kommunikation.

3.6.4.5

Vi stöder kommissionens uppmaning till medlemsländerna att bibehålla takten i utbyggnaden av de offentliga e-tjänsterna (bland annat e-hälsovård, e-lärande osv.) och att inse att den offentliga sektorn måste vara drivande när det gäller efterfrågan på utveckling av dessa nya informationstjänster.

3.6.4.6

Vi välkomnar särskilt kommissionens åtagande att tillsammans med branschen identifiera de problem som hämmar utvecklingen av nya tjänster – DRM-system (system för förvaltning av digitala rättigheter), kompatibilitet, mikrobetalningar, betalning via mobiltelefon osv. Därför välkomnar vi det nyligen framlagda meddelandet (10) och samrådsförfarandet om immaterialrättigheter och uppmärksammar kommissionen på EESK:s yttrande från 2003 om immateriella rättigheter (11).

3.6.4.7

Kommittén vill understryka hur viktiga säkerhetsfrågorna är när det gäller konsumenternas användning av nya tjänster. Konsumenternas förtroende för ny teknik och nya tjänster beror på hur väl man kan garantera att deras intressen tillgodoses.

3.6.4.8

Kommissionen bör fortsätta diskussionen med operatörer, Internetleverantörer, tillhandahållare av innehåll, radio- och TV-bolag samt underhållningsindustrin om hur de kan anpassa sin verksamhet genom nya samarbetsformer och skapa affärsmodeller och tjänster för att få en konvergerande och mobil union.

3.6.4.9

Vi ställer oss också bakom stödet till FoU som ges inom det sjätte ramprogrammet för forskning och utveckling. För att uppfylla de egna målen i Lissabonstrategin måste Europa investera i FoU och i innovationer både inom sektorn elektronisk kommunikation och inom samtliga andra teknikutvecklingsområden. Denna sektor har konsoliderats och investeringarna har minskat. Kommittén uppmanar nu samtliga parter – EU, medlemsstaterna och den privata sektorn – att återigen investera i framtidens elektroniska kommunikation genom att avsevärt höja andelen och antalet FoU-insatser.

20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/28

1.1

Efter terrordåden den 11 september 2001 och den 11 mars 2004 har världen kommit till klarhet om att kriget mot terrorismen kommer att pågå under lång tid. I ett tidigt skede uppmanade kommissionsledamot Loyola de Palacio EESK att utarbeta ett förberedande yttrande om transportsäkerhet. EESK föreslog ett antal måttstockar (1) för en framtida EU-politik på transportsäkerhetsområdet och noterar nu med tillfredsställelse att dessa har accepterats av kommissionen.

1.2

Som uppföljning av kommissionens meddelande om förbättring av sjöfartsskyddet och förslaget till förordning om bättre skydd för fartyg och hamnanläggningar avgav EESK ett yttrande (2) om säkerheten i hamnterminaler.

1.3

Den 30 juni 2004 antog EESK ännu ett yttrande (3) om förslaget till direktiv om ökat hamnskydd. Direktivförslaget kompletterar de skyddsåtgärder som införs genom förordningen om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar och säkerställer att hela hamnområdet omfattas av ett skyddssystem.

2.1

Efter rådets diskussioner om utkastet till direktiv om ökat hamnskydd föreslår kommissionen (4) nu en ändring av artikel 7 med innebörden att hamnskyddsplanen – på grundval av riskanalyser – skall säkerställa att de behöriga nationella myndigheterna på lämpligt sätt kontrollerar säkerheten hos bil- och godsfordon innan de lastas på fartyg som också medför passagerare.

2.2

Förslaget rör roro-fartyg på nationella och internationella rutter. I det senare fallet skall de berörda medlemsstaterna samarbeta vid riskanalysen.

3.1

EESK stöder med eftertryck en balanserad ökning av säkerheten som inte innebär hinder för den fria handeln. Kommittén har därför förståelse för den oro som kommissionen ger uttryck för i det nya åttonde skäl som framförs i direktivförslaget.

3.2

I linje med tidigare yttranden ger EESK sitt fulla stöd till den föreslagna ändringen av förslaget till direktiv om ökat hamnskydd. Även om ett totalt skydd aldrig kan uppnås, vill EESK ånyo framhålla att hela den logistiska transportkedjan måste omfattas av skyddsåtgärderna så att alla svaga länkar kan undanröjas. Den största tonvikten bör läggas på passagerartransport eftersom ett terrordåd mot en sådan transport innebär att flest människoliv äventyras.

3.2.1

Roro-fartyg är särskilt känsliga för terrorattacker, i synnerhet om fartygen medför passagerare. Fordon som transporteras på roro-fartyg kan komma att bli en sorts moderna ”trojanska hästar” i säkerhetsavseende.

3.2.2

Det bör vidtas adekvata åtgärder för att säkerställa att bil- och godsfordon ombord på roro-fartyg inte utgör någon risk. Åtgärderna bör vidtas i hamnen eller inom hamnens gränser, innan fartyget lastas – i möjligaste mån utan att verksamhetsflödet hämmas.

3.2.3

Det innebär svårigheter att genomföra skyddsinspektioner av bil- och godsfordon som skall lastas på ett roro-passagerarfartyg på grund av den typ av gods som transporteras med fordonen. Mångåriga erfarenheter visar att den mest ingående kontrollen av innehållet i dessa fordon bör ske i hamnområdet före inskeppningen, så att sofistikerad säkerhetsutrustning och personal med lämplig utbildning kan användas.

3.3

EESK vill rikta uppmärksamheten mot de ansvarsfrågor som inspektionerna ger upphov till. Den ansvarsskyldighet som säkerhetskontrollerna av bil- och godsfordon medför bör givetvis ligga hos berörda nationella myndigheter och inte hos det fartyg som transporterar fordonen.

3.4

När det gäller identifikation av den fartygsbesättning och hamnpersonal som medverkar i säkerhetskontrollerna bör kraven tillämpas på ett praktiskt sätt, så att den kommersiella verksamheten inte störs i onödan.

3.5

EESK noterar att förslaget till ändring innebär att kommissionen, sex månader efter det att direktivet börjat tillämpas och i samarbete med de nationella myndigheterna, skall börja genomföra inspektioner för att verifiera metoderna för kontroll av genomförandet av de nationella planer som antagits inom ramen för direktivet. Kommittén betonar vikten av att hamnarna i EU, och även i tredje land, redan nu är helt förberedda för de nya säkerhetsbestämmelser (ISPS-koden) för hamnar som började gälla internationellt den 1 juli 2004.

3.6

Avslutningsvis vill EESK framhålla att de ekonomiska aspekterna av hamnsäkerheten snarast bör utredas på EU-nivå och att en harmoniserad strategi bör utformas i syfte att undvika snedvridning av konkurrensen mellan hamnar och mellan de olika transportslagen, vilket framför allt skulle drabba roro-trafiken. Kommissionen uppmanas att göra en övergripande konsekvensanalys av de ekonomiska följderna av den ökade hamnsäkerheten och att ta fram en EU-plan för eventuell finansiering av genomförandet av de aktuella åtgärderna.

20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/30

1.1

Polycykliska aromatiska kolväten (polycyclic aromatic hydrocarbons – PAH) är naturligt förekommande ämnen som bildas när kolhaltiga ämnen förbränns vid låg temperatur under okontrollerade förhållanden. Detta sker vid skogsbränder och vulkanutbrott, tobaksrökning, uppvärmning av hushåll, elproduktion, förbränning av fossila bränslen i fordon, matlagning, avfallsförbränning och många industriella processer. Polycykliska aromatiska kolväten förekommer också naturligt i råolja och kol, och eftersom de är lättbildade och stabila ackumuleras de i ett tidigt skede av krackning och destillering.

1.2

Denna partiella oxidationsprocess resulterar i en blandning av föreningar med sammanlänkade omättade fem eller sex kolringar som kan upprepas i stort sett i alla riktningar. Man känner till sexhundra strukturer men endast ett fåtal har karakteriserats eller isolerats för användning som halvfabrikat. Ingen har avsiktligt producerats i större mängder. Ytterligare oxidation leder till sotbildning (dvs. orena kolpartiklar) som ofta innehåller polycykliska aromatiska kolväten.

1.3

Eftersom PAH alltid förekommer i odifferentierade grupper är deras enskilda egenskaper inte lätta att fastställa (och därmed till stor del irrelevanta). Men eftersom vissa har visat sig cancerframkallande på djur är det motiverat att klassificera dessa blandningar som sannolikt cancerframkallande för människor. Oljor och ett antal andra preparat som innehåller PAH måste därför risk- och säkerhetsmärkas och hanteras rätt för att värna om säkerheten på arbetsplatsen. Industriprocesser som sannolikt medför att PAH sprids i miljön måste därför så långt det är möjligt kontrolleras och undvikas.

1.4

En sådan process är användning av mjukningsmedel i däck till bilar, lastfordon, motorcyklar, racerbilar och flygplan. Dessa oljor svarar för upp till 28 % av däckens slitbana och ger viktiga egenskaper så som väggrepp, som inte krävs i däckens stomme. Om slitbanan inte fungerar som avsett eller slits på ett ojämnt sätt utgör det en säkerhetsrisk, vilket får uppenbara konsekvenser för förarna.

1.5

Tekniskt sett måste oljorna kunna lösa upp naturligt, och syntetiskt gummi samt andra material som används i däck måste ha lång livslängd och vara stabila, jämnt fördelade och fast bundna i gummimassan, fungera i olika temperaturer och väglag samt vara säkra att hantera vid tillverkning och användning. Oljorna måste också finnas i stora kvantiteter, tillverkas enligt internationellt erkända specifikationer och levereras av flera konkurrerande oljeproducenter till priser som understiger själva gummipriset för att minska däckens totalkostnad.

1.6

Högaromatiska oljor som uppfyller dessa specifikationer har traditionellt levererats av ledande oljeproducenter under beteckningen destillerade aromatiska extrakt (DAE). Vilken lösningsförmåga som krävs beror på oljans totala aromaticitet vilket i sin tur beror på förekomsten av höga PAH-halter. Efter hand som slitbanan utsätts för slitage måste man utgå från att dessa polycykliska aromatiska kolväten sprids i miljön. Det råder oenighet om huruvida dessa utsläpp är betydande jämfört med andra utsläpp. Det pågår dock en övergång till andra oljor i Europa, och det är en process som måste fullbordas.

1.7

Detta är särskilt viktigt eftersom den globala tillgången på destillerade aromatiska extrakt börjar bli begränsad, och eftersom raffinaderimoderniseringen i dag är inriktad på att ta fram produkter som är fullt ut hydrogenerade (dvs. lågaromatiska och med lägre lösningsförmåga) samt på ”rena” bensin- och bränsleprodukter.

1.8

Eftersom det varje år tillverkas 300 miljoner däck i Europa och världsmarknaden för mjukningsmedel och processoljor uppgår till nästan 1 miljon ton, utgör det en stor utmaning för oljeproducenter, däcktillverkare och myndigheter att uppnå detta på ett kostnadseffektivt sätt, samtidigt som man fortsätter strävan efter säkerhet och höga prestanda till en låg eller rimlig kostnad.

1.9

Hittills har det utvecklats två formler för icke-cancerframkallande oljor som kräver att oljeproducenterna gör olika grad av investeringar och däcktillverkarna tar fram olika nya formler. De går under beteckningarna mild extraktionslösning (MES) och behandlat destillerat aromatiskt extrakt (TDAE). Andra oljor kan mycket väl komma att utvecklas av andra oljeproducenter utanför Europa.

1.10

Mycket tyder på (inga detaljer är offentligt tillgängliga på den extremt konkurrensutsatta däckmarknaden) att man redan har börjat övergå till andra alternativ, till exempel i vinterdäck och lastbilsdäck, där slitbanans väggrepp i blött väglag inte är lika viktigt. Man är dock allmänt överens om att det kommer att ta mycket längre tid att hitta alternativ till sommardäck med höga prestanda, för att inte tala om däck till racerbilar och flygplan. Det finns också en kapacitetsbrist på MES och TDAE, förutom den begränsade tillgång på DAE som redan nämnts.

1.11

För att få till stånd en förändring i rimlig tid och i överensstämmelse med annan EU-lagstiftning om såväl konkurrens som hälsa och säkerhet har företrädare för olika branscher (Oljebolagens europeiska organisation för miljö, hälsa och säkerhet – CONCAWE, International Institute of Synthetic Rubber Producers – IISRP och Europeiska gummiindustrins branschorganisation – BLIC) samarbetat med kommissionen och andra regleringsorgan för att enas om lämpliga tillverkningsmetoder och regelverk. Det viktigaste i detta samarbete är tester för att fastställa vilka oljor som får användas i Europa och tester för alla däck på marknaden oavsett om de är tillverkade inom eller utanför EU, för att bedöma om oljor med tillräckligt lågt PAH används i slutprodukten.

2.1

Kommissionen föreslog i juli 2003 en allmän begränsning av tungmetaller och polycykliska aromatiska kolväten (PAH) i luften. Kommittén lade fram sitt yttrande om detta förslag i februari 2004. Syftet med föreliggande förslag, som också offentliggjordes i februari 2004, är att upprätta en inre marknad och skapa ett höggradigt hälso- och miljöskydd genom att föra in vissa PAH i bilaga I till direktiv 76/769/EEG. De polycykliska aromatiska kolväten som listas är inte ämnen som produceras i stor volym och har inte förekommit på någon av de fyra prioriterade listorna för bedömning av befintliga ämnen. De betraktas emellertid som grupp som långlivade organiska föroreningar enligt FN/ECE:s protokoll och konvention.

2.2

Ett specifikt polycykliskt aromatiskt kolväte, bens(a)pyren (CAS nr 50-32-8), klassificeras inom ramen för direktiv 67/548/EEG som ett cancerframkallande, mutagent och reproduktionstoxiskt ämne i kategori 2, och kommissionen bedömer det som en kvalitativ och kvantitativ markör på förekomsten av PAH.

2.3

Mjukningsmedel får inte saluföras eller användas för framställning av däck om de innehåller mer än 1mg/kg bens(a)pyren eller mer än 10 mg/kg totalt av alla förtecknade polycykliska aromatiska kolväten.

2.4

Kommissionen konstaterar att många tekniska problem återstår att lösa och har därför fastställt tillämpningsdatum till den 1 januari 2009. Bestämmelserna skall börja gälla för racerdäck den 1 januari 2012 och för flygplansdäck vid ett datum som ännu inte har fastställts. Avsaknaden av harmoniserade provningsmetoder för PAH-halterna i mjukningsmedel och däck (t.ex. från CEN eller ISO) förväntas inte försena tillämpningen av direktivet.

2.5

Kommissionen har samrått med Vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö (CSTEE) om de vetenskapliga rön som visar att polycykliska aromatiska kolväten är skadliga för hälsan.

2.6

Medlemsstaterna skall inom ett år offentliggöra de lagar som krävs för att följa detta direktiv. Det gäller från det datum direktivet träder i kraft efter samråd med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén enligt artikel 95 i fördraget och efter avslutat medbeslutandeförfarande med Europaparlamentet.

3.1

Detta förslag kompletterar andra kontroller av PAH och bygger på de rapporter om hälso- och miljöeffekter från rester av däck som lades fram av tyska miljövårdsverket den 18 mars 2003 och svenska Kemikalieinspektionen den 27 mars 2003. De har granskats av SCTEE, som redogjorde för resultatet i ett yttrande som antogs vid dess 40:e plenarsession den 12–13 november 2003.

3.2

CSTEE var av ovannämnda skäl överens om att polycykliska aromatiska kolväten som grupp bör bedömas som sannolikt cancerframkallande för människan och att dessa ämnen sprids i miljön till följd av däckslitage. Man uttryckte dock bara delvis sitt stöd för användningen av benz(a)pyren som en kvalitativ och kvantitativ markör för andra polycykliska aromatiska kolväten och ifrågasatte starkt den samlade inverkan av denna utsläppskälla.

3.3

Sammanfattningsvis bidrar PAH från däckslitage till mindre än 2 % av den totala mängd som människor är exponerade för, medan de källor som nämns i punkt 1.1 bidrar till återstående 98 %. Det stämmer med WHO:s upprepade bedömningar att de främsta orsakerna till luftföroreningar och relaterade sjukdomar, däribland cancer, är rökning och förbränning av trä och kol vid uppvärmning och matlagning. CSTEE drog därför slutsatsen att ”en begränsning av PAH i däck kommer inte påtagligt att påverka koncentrationen av PAH i luften och marken”.

3.4

Det rutinmässiga påståendet att direktivet ”kommer att ge vinster i form av ett höggradigt hälso- och miljöskydd” gäller inte i någon större utsträckning i detta fall. Mjukningsmedel är redan märkta och kan hanteras säkert på arbetsplatsen i enlighet med gällande lagstiftning om farliga ämnen. Detta förslag kommer därför inte att förbättra förhållandena på arbetsplatsen, och det ger minimala miljövinster.

3.5

Man bör också notera att förslaget utsträcker direktivets tillämpningsområde till eller utöver dess avsedda gränser, i likhet med tjugosjätte ändringen av rådets direktiv 76/769/EEG i en strävan att begränsa koncentrationen av naturligt förekommande krom VI i cement, som EESK antog sitt yttrande om i mars 2003. Polycykliska aromatiska kolväten varken framställs avsiktligt eller saluförs på marknaden som sådana. Detta medges i bilagan – där begränsningarna med rätta gäller produkter som innehåller PAH – men framgår inte av titeln, som därför bör ändras.

3.6

Det skapas också förvirring när det i titeln och texten hänvisas till ”vissa polycykliska aromatiska kolväten” som en särskild och meningsfull grupp. Som CSTEE påpekar har mycket få PAH karakteriserats och av dessa har ännu färre med säkerhet visats vara icke-cancerframkallande. Man måste därför sluta sig till att hela ämnesgruppen utgör en risk när människan exponeras för dem. Begränsningen av saluföring och användning bör därför gälla ”oljor med hög halt av polycykliska aromatiska kolväten som används vid tillverkning av däck samt däck som innehåller dessa oljor”.

3.7

Med hänsyn till ovanstående och till överlappningen med kommissionens tidigare förslag om tungmetaller och polycykliska aromatiska kolväten i luften har det hävdats att detta direktiv är omotiverat och bör dras tillbaka. Marknaden har splittrats upp, och det krävs minst två produkter för att ersätta den produkt som tidigare använts. Det finns inte tillräcklig produktionskapacitet för att möta efterfrågan. Det finns fortfarande vissa farhågor om ersättningsprodukternas säkerhet: Om slitbanor tillverkade med oljor med lågt PAH inte fungerar tillfredsställande kan verkliga dödsfall bli resultatet i stället för de hypotetiska dödsfall som motiverar försiktighetsåtgärden.

3.8

EESK förstår dessa farhågor men känner starkt att direktivet trots allt måste slutföras i nära samråd med de berörda branscherna för att man globalt skall övergå på ett framgångsrikt sätt till att använda mjukningsmedel med låga PAH-halter vid däcktillverkning. Dessa ersättningsoljor måste helt klart upfylla samma miniminormer vad gäller prestanda inom alla områden som har med säkerhet att göra. Upprättandet av en effektiv, konkurrenskraftig och tillförlitlig inre marknad i Europa för dessa nya produkter är därför en tillräcklig och hållbar motivering för detta förslag.

3.9

Avgörande för tidpunkten är att man enas om vilka tester som skall användas för att bestämma vilka oljor som får användas. I bilagan till förslaget föreslås testning av förekomsten av enskilda polycykliska aromatiska kolväten. Detta är olämpligt när det handlar om fortlöpande, storskaliga raffenaderioperationer där de faktiska kemiska beståndsdelarna i specifika produktionsförlopp varierar med den råolja som processas. Andra test används redan inom oljesektorn som ett godtagbart mått för cancerframkallande effekt enligt direktiv 67/548/EEG. Det gäller bland andra IP-346 från Petroleuminstitutet, som kontrollerar den totala PAH-halten genom att mäta antalet tre- till sjuringade polycykliska aromatiska kolväten som kan extraheras med lösningsmedlet dimetylsulfoxid (DMSO). Studier från oljeindustrins europeiska organisation för miljö, hälsa och säkerhet (CONCAWE) ger stöd för CSTEE:s synpunkt att enbart mätning av benz(a)pyren ger en svag korrelation med den samlade cancerframkallande effekten. Det rekommenderas därför starkt att man använder IP-346-metoden för att fastställa och testa de olika mjukningsmedlen.

3.10

För att skydda däckindustrin i Europa (och eventuellt miljön) måste det finnas ett liknande test för oljor som används i importerade däck. I ett utkast till standard som gått ut på remiss föreslår Internationella standardiseringsorganisationen (ISO TC 45/SC 3 N av den 29 oktober 2003) en testmetod för att fastställa oljetyp i gummiblandningar. Detta arbete bör vara avslutat innan direktivet börjar tillämpas.

3.11

I ljuset av ovannämnda borde det vara möjligt att komma till rätta med den nuvarande begränsade tillgången, särskilt på TDAE som kräver större investeringar än MES. Allt detta kommer dock att ta tid, och det nuvarande kravet att förändringen skall vara genomförd för standarddäck senast den 1 januari 2009 förefaller alltmer orealistiskt. Eftersom vinsterna med detta förslag sannolikt blir minimala och kostnaderna och riskerna för misslyckade nya produktsammansättningar är betydande, föreslår EESK att denna tidsfrist förlängs med 12 månader till den 1 januari 2010. Även detta kommer att kräva omfattande förhandlingar mellan de olika konkurrerande aktörerna. Kommissionen kommer även i fortsättningen att ha en nyckelroll när det gäller att underlätta denna process inom ramen för EU:s lagstiftning och att slutligen fullborda den på ett framgångsrikt sätt.

4.1

Med hänsyn till ovannämnda resonemang bör direktivförslagets titel och den följande texten vara i linje med det övergripande målet att begränsningen av saluföring och användning skall gälla ”oljor med hög halt av polycykliska aromatiska kolväten som används vid däcktillverkning samt däck som innehåller dessa oljor”.

4.2

Detta bör avspeglas i bilagan genom att man fastställer begränsningar av saluföring och användning av oljor som används vid däcktillverkning och som innehåller mer än 3 % DMSO-extrakt enligt IP-346-metoden, och som därför klassificeras som cancerframkallande i direktiv 67/548/EEG. Alla hänvisningar till bens(a)pyren som markör och till andra enskilda PAH bör strykas.

4.3

En internationell standardiserad testmetod för karakterisering av oljor i gummiblandningar, särskilt i däck, bör utarbetas och införas i detta direktiv.

4.4

Gummi- och däckindustrin bör få tillräckligt med tid för att kunna fullborda det pågående utvecklingsarbetet, viket också bör gälla oljeindustrin för att den skall kunna investera i och tillhandahålla de råmaterial som behövs. I dagsläget förefaller samtliga parter kunna uppfylla dessa krav från och med den 1 januari 2010, och detta datum bör därför anges som den första tidsfristen i förslaget. Undantag för däck till racerbilar, flygplan och andra användningsområden som kräver höga prestanda bör avtalas med de berörda aktörerna. I ljuset av ovanstående är det svårt att se några mätbara vinster med dessa förändringar i förhållande till de uppenbara risker för alla berörda som är förknippade med att man inte lyckas uppnå det eftersträvade målet.

20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/34

1.1

EU:s medfinansiering av informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter i och utanför EU genomfördes fram till 1999 inom de enskilda marknadsorganisationerna. De sektorsbaserade bestämmelserna ersattes därefter av en mer övergripande strategi genom förordning (EG) nr 2702/1999 och förordning (EG) nr 2826/2000 om åtgärder i tredje land och på den inre marknaden för att understödja medlemsstaternas och företagens egna säljfrämjande åtgärder. Om den inte förlängs löper den förstnämnda förordningen ut vid utgången av 2004. Kommissionen lade i enlighet med ett krav i förordningarna i mars 2004 fram en utförlig rapport om tillämpningen av förordningarna med förslag om förenklingar och förbättringar.

1.2

I EU har problem som galna kosjukan, dioxin och listeria ökat behovet av att stärka förtroendet för europeiska livsmedel och av information om de kontrollsystem som finns för att säkerställa kvalitet och spårbarhet. Syftet är därför att huvudsakligen via information och lagstiftning säkerställa kvalitet, säkerhet, märkning, spårbarhet, system för skydd av geografiska beteckningar, ursprungsbeteckningar, särartsskydd, ekologisk produktion och integrerad produktion, och därmed förbättra den allmänna bilden av de europeiska produkterna i konsumenternas ögon.

1.3

I tredjeländer syftar systemet också till att informera om de åtgärder som vidtas på gemenskapsnivå för att garantera kvaliteten och säkerheten hos livsmedlen samt egenskaper för produkter kopplade till speciella områden samt om krav för att säkerställa kvaliteten hos ekologiska produkter. Både i och utanför EU används informationskampanjer, PR-insatser, säljfrämjande åtgärder och reklam samt deltagande i mässor och utställningar, vilket kan bana väg för nationella och privata kampanjer för att öka de egna produkternas marknadsandel.

1.4

I regel utgör EU:s bidrag till program för säljfrämjande åtgärder 50 %, och resten kommer från branschorganisationer (30 %) och från medlemsstaterna (20 %), vilket i båda fallen kan täcka via skatteliknande avgifter. Medlemsstaternas utgifter betraktas som intervention och ersätts av kommissionen.

1.5

De berörda organisationerna skall själva ta initiativ till programmen, medan medlemsstaterna är ansvariga för förvaltning, kontroll och utbetalning av stödet. För att säkerställa den europeiska dimensionen ges prioritet till program som föreslås av två eller flera medlemsstater och branschorganisationer. I praktiken har det dock visat sig svårt att genomföra programmen på grund av olika administrativa regler och rutiner samt bristande engagemang i vissa medlemsstater. Generellt sett kräver samordning, kontroll och administration orimligt mycket tid och resurser för förslagsställarna.

1.6

Förslagen syftar till att minska problem i form av invecklade regler och byråkrati, vilket kommissionen redogör för närmare i sin rapport. Ändringarna syftar dessutom till att programmen i realiteten skall få ett betydligt större europeiskt intresse.

2.1

Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och den intensivare konkurrensen på marknaderna bekräftar att systemet behövs, samtidigt som konkurrerande länders stöd till informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder på exportmarknaderna motiverar att EU bevarar sitt system både i och utanför EU.

2.1.1

Det finns dock ett betydande behov av förenklingar och förbättringar. Kommissionen har via samråd med branschorganisationer och andra aktörer utarbetat ett omfattande dokument inför den förestående översynen, med målet att förenkla de administrativa rutinerna och få systemet att fungera så effektivt som möjligt.

2.2

Som kommissionen påpekar är det emellertid för tidigt att bedöma resultatet av det nya systemet. De två rådsförordningarna började genomföras successivt under 2001 när det gäller tredjeländer och under 2002 när det gäller den inre marknaden, med 2003 som det första året då systemet var i full drift. Därför är det som kommissionen föreslår, motiverat att vid utgången av 2006 lägga fram en ytterligare rapport om hur systemet fungerar efter översynen. Det gör det dessutom möjligt att utvärdera tillämpningen i EU:s nya medlemsstater.

2.3

Många organisationer har således först nu blivit förtrogna med systemets bestämmelser och administrativa krav. Några av förslagen till program har som kommissionen påpekar emellertid varit av begränsat intresse ur ett europeiskt perspektiv. Det bör därför läggas större tonvikt på att lansera program som har betydelse i EU-sammanhang och säkerställa samverkansvinster mellan den nationella nivån och insatser på EU-nivå.

2.4

Inte minst efter utvidgningen bör EU generellt sträva efter att utforma så enkla regler som möjligt för att öka överskådligheten. Oavsett de interna och externa programmens olika syfte och innehåll är uppdelningen i två förordningar historiskt motiverad. I samband med en ytterligare förenkling bör förordningarna snarast möjligt slås samman i ett samlat regelverk för att uppnå större användarvänlighet. Huvudparten av bestämmelserna har samma innebörd och skillnaderna är ofta omotiverade. De föreliggande förslagen till förordningar är också likartade när det gäller att lägga fram programförslag samt vid beslutsfattande och kontroll.

2.5

Vidare beviljas stöd till information, säljfrämjande åtgärder och reklaminsatser för jordbruksprodukter och livsmedel i enlighet med bestämmelserna om landsbygdsutveckling som är olika utformade i förhållande till detta system. Även om det nyligen har skapats större klarhet om systemens olika tillämpningsområden borde kommissionen redan nu ha gjort en bedömning av möjligheterna att avskaffa denna överlappning. Det finns således ingen nu anledning att skjuta upp denna bedömning till ett senare skede, vilket kommissionen föreslår.

2.6

EU:s medfinansiering bör fortsätta som hittills och budgetmedlen bör ökas med hänsyn till utvidgningen och framtida behov. Systemet kan således bidra till att integrera och etablera den inre marknaden på de olika produktområdena med hänsyn till varieteter och den gastronomiska mångfalden. De europeiska branschorganisationerna bör således i högre grad anordna informationskampanjer för att upplysa om produkternas kvalitet och konsumenternas skiftande önskemål i EU. Beträffande marknaderna i tredje land bör man samtidigt med den gradvisa avvecklingen av exportersättningarna stärka insatserna för att skapa realistiska möjligheter att genomföra effektiva program.

2.7

Systemets begränsade användning i tredje land förklaras inte minst av kravet på att programmen endast skall omfatta allmänna kampanjer. Det medför att branschorganisationernas större medlemsföretag i många fall är återhållsamma och avstår från att bidra till att finansiera programmen. Stöd till varumärken och därmed till enskilda företag är uteslutet, men om åtgärderna skall få en märkbar effekt på exportmarknaderna måste kommissionen uppvisa en viss flexibilitet i kampanjer och liknande verksamhet och acceptera ett väl avvägt antal varumärken som en integrerad del av den allmänna kampanjen, så att det blir möjligt att skapa ett samband mellan kampanjens budskap och produkterna på marknaden i en strävan att kombinera allmänna och specifika aspekter och skapa samverkansvinster. Det kommer inte i sig att påverka kampanjens budskap, men medverka till att inköpare och kunder i allmänhet kan hitta de produkter som omfattas av en kampanj. Det finns också en ökande uppmärksamhet på produkternas ursprung i EU. Om däremot en marknad redan domineras av varumärken har EU:s säljfrämjande åtgärder ett begränsat mervärde, eftersom enskilda varumärken oftast konkurrerar intensivt om att öka sin marknadsandel och avsätter stora resurser till reklam.

2.8

Det är inte motiverat att ändra relationerna i medfinansieringen mellan medlemsstaterna och branschorganisationerna. Ett problem är att vissa medlemsstater visar bristande engagemang eller inte anser sig kunna uppfylla medfinansieringskravet. Det innebär att branschorganisationerna inte kan utnyttja systemen om inte finansieringen sker via skatteliknande avgifter. För att förenkla administrationen bör den nuvarande avtagande procentuella medfinansieringen för fleråriga program upphävas och EU:s medfinansiering fastställas till 50 %.

2.9

Godkännandet av skatteliknande avgifter som finansieringskälla medför att vissa organisationer redan i realiteten täcker 50 %. Den möjligheten bör bibehållas, men reglerna om de obligatoriska andelarna för medlemsstaterna på 20 % skulle kunna bli föremål för lättnader, så att medlemsstaterna från fall till fall kan besluta om den andel av finansieringen som de anslår till ett program. Ett minsta bidrag från den organisation som lämnat förslag bör dock vara obligatoriskt (t.ex. 20 %).

2.10

På samma sätt som man kan främja avsättning på inre marknaden anser EESK att det bör vara möjligt att stödja åtgärder som syftar till att främja avsättningen av blommor och växter på tredjelandsmarknader.

2.11

Det är en administrativ börda och omotiverat att medlemsstaternas finansiella bidrag i systemet omfattas av fördragens bestämmelser om statligt stöd. I likhet med åtgärderna för landsbygdsutveckling bör således det föreslagna undantaget från anmälningsförfarandet ha gällt redan från starten.

2.12

Möjligheten att fastställa en högsta och en lägsta budget för stödberättigande program är välkommen med tanke på den administrativa bördan och det stora antalet mindre program utan effekt på marknaden. Det är nödvändigt att prioritera långsiktiga program som har en tillräckligt stor budget för att säkerställa en optimal effekt.

2.13

När det gäller ekologiska produkter i EU måste de nationella och privata certifierings- och kontrollsystemen i största möjliga omfattning inordnas i EU:s gemensamma system för ekologiska produkter. Denna utveckling har redan påbörjats och bör i största möjliga omfattning understödjas av informationskampanjer för att skapa en verklig inre marknad för ekologiska produkter som ersättning för de nationella och privata systemen. Informationskampanjerna i tredje land för ekologiska produkter från EU har hittills bara haft en begränsad effekt. Inrättandet av den inre marknaden för ekologiska produkter är en förutsättning för marknadsföring av ekologiska produkter i tredje land. Dessutom finns problemen med ömsesidigt erkännande av systemen mellan t.ex. EU och USA.

3.1

Man bör också överväga möjligheten att gå längre än vad som föreslagits i den interna arbets- och ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna och kommissionen. Det samma gäller behovet av förenkling och en klarare ansvarsfördelning när det gäller de många kommittéer och organ som är engagerade i utformning av regler samt i urval, genomförande, uppföljning och kontroll. Kommissionen föreslår att de skall utökas med för ändamålet tillsatta arbetsgrupper med företrädare för medlemsstaterna och/eller experter med särskild sakkunskap om reklam och säljfrämjande åtgärder som kan ge kommissionen värdefulla råd vid utarbetandet av en strategi och åtgärder för genomförande av systemet.

3.2

Den föreslagna ändringen för urval av verkställande organ utgör en väsentlig förändring. Beroende på kampanjens karaktär bör också de berörda organisationerna själva utföra vissa aktiviteter inom ett program, och det verkställande organet bör först tillsättas efter kommissionens beslut om att anta programmet.

3.3

De föreslagna ändringarna utgör ett svar på den kritik som framförts om den långa tiden mellan det att programförslag läggs fram och det slutgiltiga beslutet, den detaljnivå som krävs på detta tidiga stadium och bristen på insyn i besluten. Samtidigt är det nödvändigt att överväga en lättnad av de hårda rapporteringskraven.

3.4

Kommissionens förslag att den skall få större flexibilitet att själv ta initiativ till informationsverksamhet och säljfrämjande kampanjer för att uppnå en jämnare fördelning mellan de olika produktområdena är positivt med hänsyn till det stora antalet ansökningar från frukt- och grönsakssektorn, medan andra sektorer har fått ingen eller mycket liten uppmärksamhet. Hur det skall genomföras i praktiken ger dock upphov till ett antal frågor, exempelvis med avseende på den uttömmande förteckningen uppräkningen i bilagorna som begränsar antalet länder och produkter som kan bli föremål för säljfrämjande gemenskapsåtgärder.

3.5

EU:s miljölogo bör vara klart synlig i informations- och marknadsföringskampanjer för att öka kunskapen om EU:s certifierings- och kontrollsystem och främja harmonisering av de nationella systemen. Logon innehåller de tolv stjärnorna och symboliserar EU, och kravet att EU-flaggan skall förekomma på kampanjmaterialet enligt särskilda föreskrifter bör därför tonas ned. De nuvarande kraven innebär att det finns olika EU-symboler i samma kampanjmaterial. Det finns också nationella miljömärken och märken från avsändaren, vilket gör budskapet oklart. Kampanjer som stöds av Lifeprogrammet har således Lifemärket, som också innehåller de tolv stjärnorna men inte EU-flaggan.

3.6

Det nuvarande kravet att nationella miljömärken endast är tillåtna vid mer långtgående nationella regler utgör en diskriminering och motverkar harmoniseringen. I utkastet till den europeiska handlingsplanen för ekologiska livsmedel och ekologiskt jordbruk (1) föreslås att nationella märken skall användas parallellt med EU-märket.

3.7

EESK uppmanar kommissionen att utarbeta en handledning för de olika aktörerna. Den skulle vara till lika stor hjälp för dem som för myndigheterna i deras kontrollverksamhet, och därmed vara till nytta för denna nya säljfrämjande gemenskapspolitik.

3.8

Dessa regler har nyligen börjat att tillämpas, men man kan redan nu se vilka grundläggande behov som måste beaktas med tanke på framtiden. Kommissionen måste se till att samordna åtgärderna på de olika marknaderna för att undvika överlappningar och dubbla budskap, vilket endast skulle göra de främjande insatserna mindre effektiva.

4.1

Kommissionens förslag bör antas med beaktande av ovannämnda kommentarer om behovet av ytterligare förenklingar.

20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/37

1.1

I centrum för detta initiativyttrande står sambandet mellan industriell strukturomvandling och statligt stöd, med stålsektorn som exempel.

1.2

Författarna till yttrandet låter begreppet ”industriell strukturomvandling” stå för den normala och fortlöpande processen inom en industrisektor att reagera proaktivt på de dynamiska rörelserna inom ett visst ekonomiskt område för att kunna bibehålla konkurrenskraften och tillväxtmöjligheterna.

1.3

Europa kan inte undgå en kontinuerlig industriell strukturomvandling. På grund av den ökade globaliseringen av marknaderna måste de ekonomiska strukturerna förr eller senare anpassas till utvecklingen på världsmarknaden. Europeiska unionen måste därför försöka spela en aktiv roll vid utformandet av de internationella rambetingelserna.

1.4

Med anledning av

vill vi med detta initiativyttrande med stålindustrin som exempel analysera hur statligt stöd kan påverka den nödvändiga strukturomvandlingen.

1.5

Företag som inte åtnjuter statligt stöd för att trygga sin konkurrenskraft påverkas ofta negativt jämfört med de konkurrenter som gör det. De kan bli allvarligt hämmade i sin utveckling och de kan till och med tvingas ut från marknaden. Erfarenheterna av flera decenniers omstrukturering av den europeiska stålindustrin visar att politiska beslutsfattare ofta inte kan låta bli att ge subventioner till nedläggningshotade storföretag med många anställda. Rent allmänt innebär detta att överkapacitet och olönsam verksamhet får finnas kvar längre än vad marknaden skulle ha tillåtit. De anpassningsåtgärder som skulle behövas sätts in för sent.

1.6

Trots detta är man inom såväl politiken och näringslivet som facket allmänt ense om att en industriell strukturomvandling är ofrånkomlig. Lika ense är man om att denna strukturomvandling måste ske mot bakgrund av vissa internationella ramavtal (t.ex. WTO, OECD, ILO etc.). Denna insikt grundar sig på erfarenheterna av den strukturomvandling som under flera decennier pågått inom EU:s kol- och stålindustri. Omstrukturering, konsolidering och dialog mellan arbetsmarknadens parter är i dag allmänt erkända förutsättningar eller ramar för de europeiska företagens konkurrenskraft på alltmer sammanlänkade marknader.

1.7

I sitt industripolitiska meddelande från slutet av april 2004 (1) framhåller Europeiska kommissionen att en industriell strukturomvandling dock inte får likställas med en total avindustrialisering som kännetecknas av en samtidig minskning av sysselsättningen, produktionen och produktivitetstillväxten. En fullständig avindustrialisering leder till att lågproduktiva arbetsplatser går förlorade till utvecklingsländer eller nyligen industrialiserade länder med lägre arbetskraftskostnader. Orsaken till detta är främst att kostnadsstrukturerna förändrats så att de är gynnsammare i tredje land än i EU.

1.8

I sin industripolitiska analys drar kommissionen likväl den slutsatsen att det förutom inom gruvindustrin skulle vara fråga om en avindustrialisering endast inom ett fåtal andra sektorer (textil, kläder, läder och skor, varvsindustrin, samt områdena olja, kol och kärnbränsle). En strukturpolitisk omvandling kommer säkerligen att upplevas som en smärtsam process i vissa regioner, men i ett nationalekonomiskt helhetsperspektiv är en sådan omvandling dock positiv, så länge som den planeras, identifieras och understöds på ett korrekt sätt.

1.9

Den procentuella tillbakagång som industrins andel av den totala nationalekonomin uppvisar skall ses som ett uttryck för en långsiktig strukturprocess. Inom de flesta industrisektorer – t.ex. järn- och stålindustrin – har man under de senaste decennierna genomfört betydande arbetsplatsnedskärningar, samtidigt som man dock även kunnat uppvisa en tydlig ökning av det egna förädlingsvärdet och produktiviteten.

1.10

Tjänstesektorns ökade betydelse i samhället lyfts ofta fram som bevis på att strukturomvandlingen sker på industrins bekostnad. En sådan balansförskjutning mildras dock av den tilltagande sammanflätningen av dessa båda sektorer. Inom tillverkningsindustrin har vissa verksamheter (transporter, logistik, databehandling etc.) under de senaste decennierna lagts över på externa tjänsteföretag. Varje tolkning av statistiska uppgifter i samband med den industriella strukturomvandlingen måste därför ske med omsorg och stor försiktighet. Felaktiga slutsatser på grund av alltför ytligt genomförda analyser eller politiskt motiverade halvsanningar leder snabbt till ödesdigra industripolitiska konsekvenser.

1.11

Även i ett kunskapsbaserat EU behövs ett industriellt förädlingsvärde. Om man räknar in det förädlingsvärde som skapas för industrin i andra sektorer visar det sig att industrins betydelse för EU varit oförändrat stor sedan början av 1990-talet. Räknat på detta sätt står t.ex. industrin i Tyskland fortfarande för drygt 40 % av bruttoförädlingsvärdet.

1.12

Mot bakgrund av de ibland mycket smärtsamma erfarenheterna i samband med de privatiseringar och omstruktureringar som pågått under nästan 30 år föreslår nu kommissionen att kommande strukturåtgärder (i de central- och östeuropeiska länderna, men också inom andra sektorer) bör baseras på de erfarenheter som gjorts i samband med olika anpassningsåtgärder inom EU:s stålsektor.

1.13

Under de senaste decennierna har EU:s stålsektor undergått betydande politiska, tekniska och ekonomiska förändringar. Inte bara oljekrisen, EU:s inre marknad och utvidgningen, utan även globaliseringen har satt sina djupa spår i denna för många industrisektorer så viktiga råvarusektor. Sedan det första krisåret 1975 har dock stålproduktionen trots alla konjunktur- och strukturmässiga svängningar ändå hållit sig på en relativt stabil nivå inom EU. Nästan alla EU:s 15 medlemsstater har fortfarande ståltillverkning. Den tekniska utvecklingen har lett till att denna produktion i dag åstadkoms med endast ca en tredjedel av den arbetskraft som behövdes 1975. Andelen stålföretag med statlig ägardominans inom EU-15 har minskat från 53 % (1985) till dagens knappt 10 %. De ekonomiska rambetingelserna är i dag dessutom ungefär desamma för både statliga och privata företag.

1.14

Mot denna bakgrund ser Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs rådgivande utskott för industriell omvandling det som en stimulerande uppgift att undersöka vilken roll de statliga stöden har i samband med strukturomvandlingen i allmänhet, och vilken roll de har haft för den europeiska stålindustrin i synnerhet. I detta initiativyttrande betecknar begreppet ”stålsektorn” all industriell verksamhet som har att göra med ståltillverkning och stålförsäljning samt den viktiga funktion som denna har för de sektorer inom EU som är beroende av stål.

2.1

Statliga stöd är selektiva förmåner som ges av statliga institutioner till vissa utvalda produktionssektorer och därmed gynnar vissa grupper i samhället. För att kunna fastställa om det i samband med olika åtgärder rör sig om statligt stöd måste man skilja mellan sådana åtgärder som vidtas i enlighet med artikel 87.1 i EG-fördraget för att gynna vissa företag eller viss produktion och sådana allmänna åtgärder som är tillämpliga i medlemsstaterna i samma utsträckning och är tänkta att gynna hela ekonomin. I det senare fallet rör det sig inte om statligt stöd som det definieras i artikel 87.1 utan snarare om allmänna ekonomiskpolitiska åtgärder som omfattar samtliga företag i lika hög grad (exempelvis allmänna skattelättnader vid ökade investeringar).

2.2

Man bör dock ha i åtanke att den ekonomiska verksamheten i ett marknadsekonomiskt system styrs av hur utbud och efterfrågan ser ut och samordnas via prismekanismen. Alla åtgärder som påverkar prisernas informations-, styrnings- och stimulansfunktion kan därför i princip vara skadliga.

2.3

Statligt stöd inverkar ofta negativt på den fria konkurrensen, förhindrar en effektiv resursallokering och utgör ett hot mot EU:s inre marknad. Att värna om en fri och äkta konkurrens utgör därför enligt EU en av gemenskapens grundprinciper.

2.4

Statliga stöd (bidrag eller skattelättnader) är endast motiverade när marknaden inte fungerar som den skall, och när det finns en realistisk möjlighet att subventioner skulle leda till ett bättre ekonomiskt resultat. När det brister i marknadens funktion kan statliga interventioner i form av finansiella bidrag göra att man kan undvika felallokeringar. Staten förfogar dock endast i sällsynta fall över sådana kunskaper som behövs för att man i samband med marknadsmisslyckanden skall kunna sätta in offentliga medel i lämplig omfattning. Möjligheterna är begränsade att inhämta information från företag som konkurrerar med varandra om statliga stöd.

2.5

Ständigt förändrade marknadsvillkor har visat sig vara en annan svårighet. Statliga stöd som från början varit berättigade kan med tiden visa sig onödiga ekonomiskt sett, men blir ändå kvar på grund av den politiska processens tröghet eller till följd av påverkan från regionala eller branschspecifika intressegrupper.

2.6

Statligt stöd leder dessutom även ofta till förändringar i marknadsaktörernas beteende. Subventioner minskar aktörernas villighet att genomföra de anpassningar som behövs för att företagens konkurrenskraft skall kunna upprätthållas alternativt återställas. Inom de gynnade företagen kan en särskild subventionsmentalitet komma att utvecklas.

2.7

Statliga stöd kan ge ett ökat skattetryck – åtminstone på medellång sikt. En avveckling av de statliga stöden är inte bara en förutsättning för en hållbar budgetkonsolidering, utan även påkallat av ekonomiska och lagstiftningsmässiga skäl. Felaktigt använda subventioner bromsar upp strukturomvandlingen.

2.8

När det gäller den nödvändiga minskningen av det statliga stödets totala volym har det i slutsatserna från flera olika rådstoppmöten presenterats krav på att tyngdpunkten bör flyttas över från stöd till enskilda företag eller branscher till en strävan att nå övergripande målsättningar av gemensamt intresse, inte minst sammanhållningsmålsättningarna. Statligt stöd med övergripande målsättningar används i regel för att kompensera marknadsbrister och leder för det mesta till färre konkurrenssnedvridningar än sektorsstöd och individuella stöd. De senare sätts i betydande utsträckning in för att rädda eller omstrukturera företag som befinner sig i svårigheter.

2.9

De viktigaste övergripande målen som kan nås med statliga medel omfattar bl.a. följande:

2.10

Det statliga inflytandet har i stålindustrin traditionellt sett varit starkt, inte minst på grund av militära och säkerhetspolitiska överväganden. För att ge en fingervisning om hur starkt detta inflytande varit kan vi notera att 60 % av stålproduktionen i världen 1980 ägde rum i företag som direkt eller indirekt stod under statlig kontroll.

2.11

Om staten har andelar i ett stålföretag leder detta i regel till att staten i hög grad tar på sig företagets förluster, vilket i praktiken innebär en överlevnadsgaranti. Detta belastar den effektiva konkurrensen lika mycket som eventuella statliga stöd för att stärka företagens konkurrenskraft eller för att hindra att de företag som inte direkt tillhör staten trängs ut från marknaden. Det finns dock inte bara ekonomiska utan även politiska hinder för att lämna marknaden. Detta kan leda till att anpassningsbördan läggs över på mer konkurrenskraftiga företag eller till att en interventionsspiral utlöses.

2.12

Den europeiska stålindustrin kan därför i dag, bortsett från nedläggningsstöden, endast beviljas horisontella stöd. Strukturomvandlingen drog ut på tiden och pågick en bra bit in på 1990-talet, men stålindustrin förstod till slut att övergången från sektorsstöd och individuella stöd till horisontella stöd var nödvändig. Stålindustrin har nu gått så långt att den till och med avstår från regionalstöd (2).

2.13

Övervakningen av de enskilda medlemsstaternas utgifter tillmäts i EU stor betydelse. Europeiska kommissionen måste bygga sin stödpolitik på lättöverskådlig övervakning och användning av statliga stöd – samma system som tillämpas i stålsektorn redan i dag.

2.14

Europeiska kommissionen håller för närvarande på att se över de allmänna riktlinjerna och rambestämmelserna för de statliga stöden. Formuleringen av dessa måste bli enklare och tydligare. Diskrepanser måste åtgärdas. Kommissionen kommer att prioritera översynen av de bestämmelser om stöd som är avsedda att undsätta och omstrukturera företag i svårigheter, reformen av de gemensamma bestämmelserna om regionalstöd efter utvidgningen, utarbetandet av nya rambestämmelser för bedömningen av mindre stödbelopp samt tydliggöranden på området tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

2.15

Vid den utveckling av det allmänna europeiska stödsystemet som kommer att ske under de kommande åren måste hänsyn tas till den internationella kontexten och framför allt de multilaterala förpliktelserna. Stöd till varor och produkter som inte härrör från jordbruket omfattas av WTO-avtalet om subventioner och kompensatoriska åtgärder.

3.1

Fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen från 1952 innehöll tydliga bestämmelser om medlemsstaternas rätt att bevilja stöd till företag i kol- och stålindustrin: ”Följande åtgärder är oförenliga med den gemensamma marknaden för kol och stål och skall… förbjudas inom gemenskapen på det sätt som anges i detta fördrag: … subventioner eller statliga stödåtgärder… oavsett i vilken form det sker”. Detta förbud mot allt slags stöd till företag från enskilda stater enligt artikel 4 c var en logisk följd av att alla nationella skyddsåtgärder avskaffats på den gemensamma marknaden.

3.2

Ganska snart efter upprättandet av den gemensamma marknaden stod det klart att varken energibehovet eller järn- och stålproduktionen med inhemskt kol skulle kunna säkras utan statligt stöd i Europa. I jakten på lösningar som inte förutsatte några ändringar av EKSG-fördraget föreslog ett antal politiker att vissa typer av statligt stöd skulle kunna definieras om och bli gemenskapsstöd, vilket i princip var tillåtet. Artikel 95, en bestämmelse som antagits som skydd mot oförutsedda händelser som skulle kunna inträffa när fördraget väl undertecknats, fick ligga till grund för detta, och gjorde det möjligt för gemenskapen att ingripa om detta var nödvändigt för att förverkliga någon eller några av målsättningarna med fördraget.

3.3

En av dessa målsättningar var att rädda kolgruveindustrin och framför allt arbetstillfällena i denna. Därefter betraktades sådant stöd som medlemsstaterna betalade ut till sina kolgruveföretag i utbyte mot säkra energileveranser och säker stålproduktion som gemenskapsstöd.

3.4

Under 1970-talet var det många medlemsstater som inte ens brydde sig om att utnyttja detta kryphål för sitt stöd till stålföretagen. I stället betalade de ut miljarder, för det mesta utan några invändningar, till en början för att främja en expansion i stålsektorn och senare för att rädda företagen, som för det mesta var i statlig ägo. Till och med i början av 1980-talet talade kommissionens generaldirektör för konkurrensfrågor öppet om EKSG-fördragets förbud mot stöd som någonting föråldrat.

3.5

Under 1978 började de privata stålföretagen, som lidit avsevärd skada på grund av de konkurrenssnedvridningar som jakten på stöd resulterat i, att få allt större framgångar i sina försök att återupprätta stödförbudet.

3.6

Enligt de samlingar av bestämmelser om stöd till stålindustrin som grundade sig på artikel 95 och började antas 1980 fick stöd till stålföretag endast beviljas i ett antal klart definierade fall. De tillåtna typerna av stöd innefattade dock till en början nästan alla de stöd som medlemsstaterna betalade ut till sina företag. Den första samlingen bestämmelser ledde alltså huvudsakligen bara till att befintlig praxis legaliserades. Det var först med tiden som de stöd som var mest skadliga för konkurrensen, till exempel undsättningsstöd, driftstöd och investeringsstöd, kom att förbjudas helt och hållet.

3.7

Från och med andra hälften av 1980-talet var endast stöd till forskning och utveckling, miljöstöd och nedläggningsstöd tillåtna enligt stödbestämmelserna. Trots detta fanns det ett antal statligt ägda stålföretag som erhöll statliga medel ända fram till mitten av 1990-talet för omstrukturering och för att kunna betala tillbaka sina skulder. Dessa stöd grundade sig på ytterligare undantag enligt artikel 95.

3.8

Ytterligare ”gemenskapsstöd” knöts slutligen till krav på en grundläggande minskning av produktionskapaciteten. Mellan EU:s medlemsstater nåddes samstämmighet om att inga ytterligare undantag från stödförbudet skulle vara tillåtna utom de som redan var tillåtna enligt stödbestämmelserna.

3.9

Denna strikta lagstiftning om stöd till stålindustrin, som undertecknarna av EKSG-fördraget haft i åtanke och som Europeiska kommissionen tog över ansvaret för då fördraget löpte ut 2002, kom till stånd inte minst tack vare ständiga politiska ansträngningar och rättsliga åtgärder från stålindustrins sida. Även om de fall som fördes inför EG-domstolen inte alltid ledde till att de omtvistade stödbesluten drogs tillbaka, bidrog de dock till att de rättsliga gränserna för undantagen från förbudet kunde definieras mer exakt och ytterligare snävas in.

3.10

Den sammanlagda mängden pengar som förts över till stålföretagen inom EKSG är betydande: över 70 miljarder euro från 1975 och framåt! Denna summa kan brytas ned enligt nedan:

3.11

Enligt Europeiska kommissionens senaste resultattavla för statligt stöd uppgår stålindustrins andel av EU:s stöd i dag till mindre än 2 tusendelar. Detta stöd används nästan uteslutande för miljöskyddsåtgärder. Den nuvarande lagstiftningen om stålstöd är klart hårdare än EG:s stödbestämmelser inom andra industrisektorer.

3.12

Under 1960-talet och första hälften av 1970-talet uppvisade den internationella stålförbrukningen en stark och stadig tillväxt med ett genomsnitt på mer än 5 % per år. Under 1974 nådde produktionen av råstål i EG:s nio medlemsstater en rekordhög nivå med nästan 156 miljoner ton och ett kapacitetsutnyttjande på 87 %.

3.13

Ett år senare, 1975, ledde oljepriskrisen dock till en kraftig nedgång i stålproduktionen, som inom ett år minskade med 30 miljoner ton (19 %). Nedgången i stålpriserna var till och med större än produktionsminskningen. Stålföretagen inom EKSG stod samtidigt inför en situation med ökad import och en lika tydlig nedgång i den egna exporten. Nedgången i stålanvändningen på den gemensamma marknaden förvärrades av att stållagren minskade.

3.14

Till en början såg det bara ut som en synnerligen akut cyklisk nedgång. Alla experter trodde därför på en snar uppgång. De ekonomiska instituten bekräftade, som svar på en fråga från Europeiska kommissionen, att återhämtningen skulle bli mycket kraftig och långvarig. I kommissionens långtidsprognos, de allmänna målen för 1985, som upprättats tillsammans med producenter, konsumenter och handlare, förutspåddes att stålproduktionen i EG:s nio medlemsstater 1985 skulle uppgå till inte mindre än 188 miljoner ton. I praktiken producerades dock endast 120 miljoner ton. Stålföretagens investeringsplanering på medellång och lång sikt grundade sig därför på helt felaktiga parametrar. Överkapacitet uppstod, och utbud och efterfrågan drev allt längre ifrån varandra.

3.15

Stålförbrukarnas investeringar har minskat drastiskt på grund av den globala nedgången i den ekonomiska tillväxten, och detta har framför allt påverkat stålförbrukningen negativt, eftersom ungefär två tredjedelar av stålförbrukningen i de högutvecklade industriländerna är investeringsbetingad.

3.16

Ett annat viktigt skäl till att efterfrågan på stål stagnerat sedan 1975 är att allt mindre stål används för särskilda ändamål eftersom det nu används mer effektivt. Den varaktiga övergången från kvantitativ till kvalitativ tillväxt och servicesektorns expansion har också lett till en nedgång i efterfrågan på stål i Europa.

3.17

Trots att stålförbrukningen stagnerat sedan 1975 har kapaciteten att producera stål ökat betydligt. Den nominella globala produktionskapaciteten för råstål ökade med 150 miljoner ton bara mellan 1974 och 1983, medan den globala efterfrågan på stål minskade med 44 miljoner under samma period. Kapacitetsutvecklingen i de ”nya” stålländerna och i östblocket var samtidigt mycket kraftig. Jämfört med den faktiska stålförbrukningen uppgick det nominella kapacitetsöverskottet 1974 till 130 miljoner ton globalt, och det blev sedan nästan tre gånger större på tio år (343 miljoner ton).

3.18

Eftersom efterfrågefallet vid den tidpunkten fortfarande betraktades som ett rent cykliskt fenomen, hölls kapaciteten konstant trots krisåtgärderna. Med dessa åtgärder lyckades man dock inte hålla tillbaka trycket från utbudssidan, förhindra priskrig på den europeiska stålmarknaden eller dämpa prisfallet. Företag med höga produktionskostnader och små reserver stod inför allt större problem. De efterlyste statliga stöd, vilket de också vanligtvis fick från sina nationella regeringar. De problem som enskilda företag stod inför blev därför problem för hela sektorn. Det system med frivilliga restriktioner som antagits av medlemmarna av den nyligen grundade europeiska branschorganisationen för stålindustrin, ”Eurofer”, bröt till slut samman när inget av de större företagen längre deltog.

3.19

Sedan det frivilliga systemet bröt samman hösten 1980 tvingades kommissionen förklara att det rådde en tydlig kris och införa ett obligatoriskt system med produktionskvoter (förordningen om obligatoriska kvoter) för alla anläggningar inom EG. Kommissionen fastställde därefter produktionskvoter på kvartalsbasis. Inom systemet fanns det en möjlighet att tillgripa sanktioner mot anläggningar som överskred sin kvot. Dessutom fastställdes särskilda minimipriser för vissa produkter. Prisstabilisering och socialt och regionalt försvarbara kapacitetsminskningar var också centrala element i den strategi som antagits. För varje stålproducerande företag inom EG fastställdes produktionskvoter och säljkvoter för den gemensamma marknaden. Avtal om frivilliga begränsningar slöts också med 15 importländer. Med tanke på de låga världsmarknadspriserna på stålprodukter var det viktigt att undvika förluster på export som hade krävt ytterligare stöd från EG enligt krissystemet. Runt 70 % av stålproduktionen i EG omfattades av kvotsystemet i början av 1980-talet.

3.20

Den politiska målsättningen att gradvis minska kapaciteten uppnåddes dock inte till en början. De involverade företagens förhoppningar om att efterfrågan skulle öka och konkurrenterna skulle bli färre och om statliga stöd och kontroll av utbudet hindrade de minst konkurrenskraftiga företagen från att minska sin kapacitet. Kapacitetsminskningen började på riktigt först med den andra samlingen av stödbestämmelser. Enligt dessa måste företagen genomföra ett omstruktureringsprogram för att komma i fråga för stöd. Förordningen om obligatoriska kvoter, som till en början endast var tänkt att gälla fram till 1981, fick förlängas gång på gång av konkurrensskäl.

3.21

För att genomföra den oundvikliga kapacitetsminskningen valde kommissionen att använda sig av de statliga stöd som var förbjudna enligt EKSG-avtalet för att utöva påtryckningar. Kommissionen beslutade sig för att legalisera det tidigare olagliga förfarandet i samband med den samling bestämmelser om stöd som infördes samtidigt. Samtidigt efterlyste kommissionen ett system med licenser som kunde knytas till kapacitetsminskningar. Denna etapp i stålpolitiken varade till slutet av 1985. Som en motdrag till godkännandet av de statliga stöden och med garantier för att kvotsystemet skulle bevaras avvecklades kapacitet motsvarande ungefär 44 miljoner ton råstål och 32 miljoner ton varmvalsad plåt.

3.22

Bara mellan 1983 och 1985 erhöll stålföretagen runt 15 miljarder euro i statliga stöd. De politiska beslutsfattarna harmoniserade inte konkurrensbestämmelserna och tog inte heller tillfället i akt att tvinga ekonomiskt starka företag till lämpliga kapacitetsminskningar. Detta ledde till att den justering av överkapaciteten som marknaden länge efterlyst fördröjdes.

3.23

När det 1985 bekräftades att den tydliga krisen var över efterlyste Europeiska kommissionen till slut en radikal omorientering av EG:s stålmarknadspolitik. Detta skedde kort efter det att statliga stöd på upp till 15 miljarder euro frigjorts. Som ett led i åtgärderna för att göra kvotsystemet mer flexibelt och sedan fullständigt liberalisera marknaden borde det ha skett en marknadsdriven minskning av överkapaciteten. Detta kunde uppenbarligen inte uppnås med hjälp av interventioner från Bryssel. När kommissionen sedan plötsligt ändrade inriktning var den dock inte medveten om att de miljarder som den beviljat i stöd sedan 1985 inte skulle komma att bidra till konkurrenskraften förrän under de påföljande åren. Mot slutet av 1986 hade kommissionen drastiskt skurit ned andelen produkter som omfattades av regleringar.

3.24

Trots en kapacitetsjustering på runt 40 miljoner ton och trots att tiotusentals arbetstillfällen försvunnit fanns det fortfarande kvar en potential till överskottsproduktion på runt 25 miljoner ton som satte tryck på marknaden på den tiden.

3.25

Kommissionen tog till slut en kortlivad ökning i efterfrågan efter 1987 till stöd för sin uppfattning att stålindustrin inte längre borde anses befinna sig i kris. Sådana regleringsåtgärder som produktionsintyg och obligatorisk registrering av försäljning avskaffades. Trycket på de nationella regeringarna och kommissionen ökade, och den tredje (1985), den fjärde (1989) och den femte (1992) samlingen av stödbestämmelser utfärdades för att slutgiltigt sätta lock på gemenskapens subventioner. Stöd i EU:s medlemsstater skulle i fortsättningen endast beviljas för forskning och utveckling, miljöskydd och särskilt nedläggningsstöd (3) och hämtades nästan uteslutande ur den EKSG-fond som finansierats genom bidrag från kol- och stålföretag.

3.26

Efter en kortlivad höjdpunkt 1990 började efterfrågan på stål att minska igen. Stålpriserna föll också med runt 20 %. Under 1992 började ropen om ytterligare interventioner från kommissionens sida att bli allt fler igen. Mer exakt efterlystes kvartalsvisa uppskattningar av produktionen och utbudet av enskilda produkter, åtgärder för att underlätta företagssammanslagningar, importskydd mot Östeuropa och omstruktureringsstöd. En strukturkriskartell föreslogs för att minska överkapaciteten, ett system för att fördela bördorna mellan företagen och en definitiv kapacitetsminskning på 20 % fram mot slutet av 1996 med uppsägning av 50 000 anställda.

3.27

Kommissionen förkastade dock idén om en strukturkriskartell och ett nytt system med produktionskvoter. Under 1993 lade den fram ett eget förslag som endast avsåg indirekta åtgärder, till exempel förhandsfinansiering av kapacitetsnedläggning från kommissionens sida, främjande av sammanslagningar och produktionssamarbete, tillfälligt skydd av stålmarknaden mot import från Östeuropa, ökad öppenhet på marknaden genom information om produktion och försäljning till EU och sociala åtgärder som ett incitament för kapacitetsminskningar. En omstrukturering inleddes, under vilken produktionskapaciteten minskades med ytterligare 19 miljoner ton och ungefär 100 000 anställda sades upp inom järn- och stålindustrin i EG. Modellen med förhandsfinansiering, som redan godkänts av ministerrådet, användes inte.

3.28

I december 1993 beslutade EU:s ministerråd enhälligt, trots den femte samlingen stödbestämmelser, att godkänna ytterligare statliga stöd motsvarande nästan 7 miljarder euro till olika stålföretag i EU, efter ett förslag från kommissionen, i utbyte mot kapacitetsminskningar – dock med ett påpekande om att det handlade om engångsstöd.

3.29

Genom artikel 4 c i EKSG-fördraget infördes ett strikt förbud mot statliga stöd. Stödförbudet kunde dock endast i begränsad utsträckning hindra EG:s medlemsstater från att stödja sina stålindustrier och detta med fullt godkännande på högsta EU-nivå. Över 70 miljarder euro i skattepengar, som betalats ut fram till dess att EKSG-fördraget löpte ut, fördröjde de nödvändiga justeringar som krävdes för en industriell omvandling men kunde inte hindra dem definitivt. Europeiska kommissionen höll sig också under 1990-talet till den beprövade metoden att bevilja statliga stöd i utbyte mot kapacitetsminskningar, också för att omstrukturera stålindustrin i Central- och Östeuropa som ett led i förberedelserna för EU-anslutningen.

3.30

Under 1982 kringgick EU:s medlemsstater marknadsprincipen och nådde en politisk överenskommelse om att fördela de nödvändiga kapacitetsminskningarna jämnt. Detta stod i strid med artikel 2 i EKSG-fördraget, enligt vilken stål skall tillverkas där produktionskostnaderna är lägst. I stället för att se till att olönsamma företag försvann från marknaden så fort som möjligt och försöka dämpa de sociala konsekvenserna och på så sätt se till att jämvikten mellan utbud och efterfrågan återställdes så fort som möjligt, utnyttjade EU:s medlemsstater och Europeiska kommissionen instrument som enligt EKSG-fördraget endast fick användas i krissituationer. Detta var inte nödvändigtvis bra för stålindustrin som helhet. Olönsam kapacitet gynnades av sociala och regionala skäl och av fördelningsskäl, medan den lönsamma kapaciteten – vanligtvis i den privata sektorn – gick förlorad tillsammans med arbetstillfällen som borde ha varit jämförelsevis säkra.

3.31

Man kan dock inte förneka att EU:s stålindustri klarade sig tämligen väl genom krisperioden. Stålindustrin i EG lyckades till slut bli tillräckligt konkurrenskraftig internationellt sett men den fick betala ett mycket högt pris för detta: efter samtal mellan arbetsmarknadens parter sades över 550 000 anställda upp. Processen kunde endast slutföras tack vare den intensiva dialogen mellan parterna.

3.32

Många av de tekniska innovationer som omvandlat den europeiska stålindustrin kom till inom ramen för EKSG:s forskningsprogram, som var självfinanserat genom bidrag från kol- och stålföretagen, eller utvecklades vidare inom detta. Enligt EKSG-fördraget var det tänkt att forskningsresurser skulle göras tillgängliga för forskning inom gemenskapen för att främja industrins konkurrenskraft i allmänhet och förbättra arbetssäkerheten.

3.33

EKSG:s första forskningsprogram inleddes så tidigt som 1955. Forskare och ingenjörer som var ledande på området teknisk innovation började då alltmer rikta in sitt arbete på en europeisk strategi grundad på samarbete. Stålindustrin, och med denna det europeiska samhället, har kunnat dra nytta av detta slags samarbetsbaserade forskning, där försök samordnas, gemensamma åtgärder vidtas och resultaten görs tillgängliga för alla berörda parter. Industriinnovationen har därför utvecklats snabbt genom ständiga förbättringar.

3.34

Forskningen inom EKSG har också uppnått viktiga resultat på miljöområdet, som är så viktigt för samhället. Svaveldioxidutsläppen har minskats med 70 % och sotutsläppen med 60 %. Utsläppen av koldioxid har halverats jämfört med början av 1980-talet. Europeiska ståltillverkare använder i dag 40 % mindre energi per ton producerat stål än för 20 år sedan.

3.35

Till en början, enligt 1955 års EKSG-budget, avsattes endast 7 miljoner euro per år för forskning. Under 1990-talet steg siffran i EU-15 till ungefär 50 miljoner euro per år. EKSG:s forskningsprogram stödde forskningsverksamhet i sina gemenskapprojekt för att förbättra förfaranden, material och miljön med 60 %. Under 1983 utökades forskningsstödet med 40 % till pilot- och forskningsprojekt.

3.36

På så sätt gav varje euro som investerades i EKSG:s forskning en avkastning på i genomsnitt 13 euro. Mot denna bakgrund är det därför inte förvånande att EU:s medlemsstater när EKSG-avtalet löpte ut enhälligt kom överens om att endast använda de återstående resurserna, som kommit in i form av bidrag från kol- och stålföretag, för att fortsätta den sektorsrelaterade forskningen inom kol- och stålindustrin. De riktlinjer som antagits syftar till att den årliga ränta på ungefär 60 miljoner euro som utgår sedan EKSG upphörde endast skall användas för kol- och stålforskning, inom stålindustrin framför allt för

3.37

Stålindustrin i EU är nu efter EU:s utvidgning redo att möta den globala konkurrensen. Stålindustrin står sedan ett par år tillbaka väl rustad både i tekniskt, ekonomiskt och ekologiskt hänseende. Några av de tidigare statliga företagen har målmedvetet använt det stöd de fått för att omstrukturera och förnya företaget och därmed kunna inta en ledande position på världsmarknaden.

3.38

Stålindustrin har klarat att anpassa sig till globaliseringens och den hållbara utvecklingens krav. Den europeiska stålindustrin har uppenbart dragit lärdom av stålkriserna på 70-, 80- och 90-talen. Branschen är nu så konkurrenskraftig att den kan gå med vinst till och med i ekonomiskt svåra tider.

3.39

Den stora efterfrågan på stål på EU:s inre marknad är en följd av de inhemska företagens stora ansträngningar för att uppnå såväl kostnadseffektivitet som ökad kvalitet och närhet till kunderna på samma gång. De europeiska stålproducenterna har med sina fusioner och övertaganden, med sina effektivitetsökningar och kostnadssänkningar lagt grunden för en konkurrenskraftig bransch på 2000-talet. Undsättnings- och omstruktureringsstöden har försvunnit ur företagens vokabulär. Genom att klart och tydligt förespråka ett bibehållande av de stränga bestämmelserna rörande statliga stöd även efter det att EGKS-fördraget löpt ut har EU:s stålföretag låtit framhäva att subventionsmentalitetens och konkurrenssned-vridningarnas tider är över för deras del.

3.40

Konsolideringen och den industriella omvandlingen är dock långt ifrån slutförda. Enstaka företag samarbetar redan i transkontinentala sammanslutningar. Det industriella uppvaknandet i Kina har för närvarande stor inverkan på företagens konkurrenskraft. Kinas snabbt växande behov av stål driver upp efterfrågan på de internationella råvarumarknaderna. Den kinesiska importen av till exempel järnmalm och skrot ger upphov till flaskhalsar på världsmarknaden och leder till prisexplosioner inom råvaru- och transportsektorn.

3.41

En skyndsam strukturomvandling pågår för närvarande även inom stålindustrierna i de nya medlemsstaterna. De utmaningar som länderna i Central- och Östeuropa står inför i samband med omstruktureringen av sina stålindustrier kan i stort sett jämföras med situationen i Västeuropa för 25 år sedan även om marknaderna sedan dess globaliserats i väsentligt större omfattning. Därför är det viktigt att man också i Central- och Östeuropa drar nytta av Västeuropas erfarenheter av omstruktureringen av stålindustrin och av den sociala dialogen.

3.42

Som motprestation för de särskilda stöden (under en anståndsperiod) åtog sig länderna i Central- och Östeuropa i och med Europaavtalen i början av 1990-talet att genomföra effektiva omstruktureringsåtgärder, att i avsevärd utsträckning avveckla överkapacitet samt att bevisa att de företag som gynnats blivit mer livskraftiga på marknaden. För att konkurrensen på EU:s stålmarknad skall vara fri och rättvis även efter EU:s utvidgning har de nya anslutningsländerna genom anslutningsfördragen åtagit sig att iaktta EU:s lagstiftning (t.ex. direktiv och rambeslut på områdena konkurrens och statliga stöd, beskattning, miljö, socialpolitik etc.). Europeiska kommissionen måste strängt vaka över att de nationella regeringarna i länderna i Central- och Östeuropa med sina statliga stöd håller sig till det stränga stödsystem som man kommit överens om inom EU och att ineffektiv kapacitet som planerat verkligen avvecklas med hänsyn till den faktiska efterfrågan.

4.1

Konsekvenserna i USA av det svåra läget på den internationella stålmarknaden fick USA att i mars 2002, i strid med Världshandelsorganisationen (WTO), införa tillfälliga importtullar för den inhemska stålmarknaden i enlighet med artikel 201 i den amerikanska handelsrätten. Mot bakgrund av den stora volatiliteten inom stålhandeln, som beror på världsomfattande ineffektiv överkapacitet, förklarade Bushs regering samtidigt att den tänker verka för internationella förhandlingar om avveckling av ineffektiv kapacitet och en världsomfattande begränsning av de statliga stöden till stålindustrin.

4.2

EU:s medlemsstater och Europeiska kommissionen stöder varje strävan efter större disciplin i världen när det gäller stöden till stålindustrin. Genom de multilaterala förhandlingar som inleddes vid OECD i Paris i december 2002 har EU fått tillfälle att föreslå att EU:s eget beprövade system för stöd till stålindustrin skall ligga till grund för en internationell överenskommelse om stålsubventioner.

4.3

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén stöder Europeiska kommissionens agerande, men stålindustrin i EU ifrågasätter allvaret i andra länders och regioners uttalanden om att minska stålsubventionerna och följaktligen underteckna ett effektivt avtal om stöd till stålindustrin med skyldighet att meddela och beivra överträdelser. Kommittén ser dessutom med oro att stöd- och kapacitetsproblemen inte diskuteras samtidigt med problemen med de handelspolitiska skyddsåtgärderna, som ofta tillgrips på felaktiga grunder och snedvrider marknaden.

4.4

När det gäller tillämpningsområdet hos ett möjligt avtal om stöd till stålindustrin går de europeiska producenterna längre än de flesta länders företrädare vid OECD. Stålproducenterna i EU kräver i OECD-förhandlingarna enhälligt att alla statliga stöd som bidrar till kapacitetsuppbyggnad eller till att ekonomiskt oförsvarbar kapacitet bibehålls skall förbjudas genom avtalet. Detta krav rör alltså inte bara särskilda, speciellt utvalda stålföretag som beviljats stöd, utan även icke specificerade, allmänna stöd.

4.5

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén håller med stålproducenterna i EU om att statliga stöd endast bör vara tillåtna så länge de inte inverkar negativt på kapacitetsutvecklingen, den rättvisa konkurrensen eller handelsströmmarna. Mot denna bakgrund visar kommittén sitt stöd för följande undantag vid förhandlingarna vid OECD:

4.6

I ett avtal om subventioner måste det också beaktas att åtminstone vissa utvecklingsländer redan besitter en fullt konkurrenskraftig stålindustri. Stålföretagen i utvecklingsländer eller nyligen industrialiserade länder kan åtnjuta sådana konkurrensfördelar som låga kostnader för arbetskraft, råvarutillgång, lägre miljönormer och skydd i form av höga importtullar. Statliga stöd till stålföretag i dessa länder kan därför endast godtas under förutsättning att detta statliga stöd

5.1

Erfarenheterna från omstruktureringen av den europeiska stålindustrin visar att de statliga stöden är ett tveeggat instrument. Driftstöden gynnar endast enskilda företag och leder till felallokeringar. Olönsam kapacitet bibehålls på marknaden på medellång sikt. Statliga stöd kan, om de beviljas inom ramen för ett överenskommet omstruktureringsprogram, dämpa de sociala konsekvenserna och därmed leda till större acceptans och industriell omvandling. Det har visat sig att processen lämpligen bör styras genom en dialog mellan arbetsmarknadens parter.

5.2

Frågan är också om man inte kan använda denna ofantliga mängd skattemedel till andra och bättre ändamål, exempelvis inom områdena utbildning eller forskning.

5.3

Under stålindustrins krisår var det ett problem att det enligt det rättsliga läget (artikel 4 c i EKSG-fördraget) var helt klart att samtliga statliga stöd var förbjudna, men att olika beslut inom ministerrådet och domstolar samt olika överenskommelser om statliga stöd ändå ledde till att dessa regler tänjdes och därmed blev svåra att förutse. Stålföretagen saknade säkerhet när det gällde ramdata och planering.

5.4

Därför är det desto viktigare att man i samband med de tio respektive tolv nya medlemsstaternas anslutning strikt följer de entydiga reglerna för stöd till stålindustrin och att överträdelser mot dessa beivras, så som i fallet med USS Košice.

5.5

De misstag som gjort inom EU15 får inte upprepas.

5.6

OECD-förhandlingarna, som under tiden avbrutits, är endast meningsfulla om man kommer fram till ett resultat som hållbart förbättrar den nuvarande situationen, dvs.:

20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/47

1.1

Hälsoskydd för EU-medborgarna är en av grundstenarna inom folkhälsan. Därför krävs det att man inför en mer långtgående kollektiv skyldighet för de ansvariga myndigheterna (även om det ibland handlar om bioterrorism) och att medborgarna med utgångspunkt i detta tillämpar sin rätt till öppen information om beslut som fattas inom dessa områden,

1.2

Hälsoskydd och vårdsystem är två termer som brukar betraktas som nära sammanhängande, om än på ett osynligt sätt, medan begreppet folkhälsa fortfarande är utsatt för sociologiska krafter och för en medicinsk tradition som präglas av individuell diagnostisk och terapeutisk förmåga.

1.3

De chocker som Europa upplevt på senare tid visar tydligt att hälsoriskerna inte längre bara hänför sig till det strikt medicinska området, utan med eftertryck har tagit steget in på det sociala och politiska området. I det läget har det blivit allas gemensamma ansvar – och framför allt politikernas att utarbeta en strategi för hälsosäkerhet. Allmänheten måste kunna förlita sig på dessa garantier.

1.4

Hälsoskyddet är ingen isolerad företeelse. Det berikar och kompletterar folkhälsans traditionella områden, inte minst epidemiologin, det bygger på reflexion och på de kontrollsystem som omgärdar läkemedlen, och det ökar i betydelse i takt med att man upptäcker de bieffekter som alla former av medicinsk behandling har.

1.5

En hälsoskyddsstrategi skiljer sig dock inte nämnvärt från en medicinsk strategi. Den består av olika etapper; i ett givet ögonblick utgör den en serie sannolikhetsbaserade val som styrs av en nytto-/kostnadsanalys och en riskbedömning. Kvaliteten på hälsoskyddet avspeglar också vårdsystemets kvalitet.

1.6

Hälsoskyddet bygger på ett medicinskt förfaringssätt och är även i akut behov av en hälsoskyddsmetodik samt av ett äkta engagemang från myndigheternas sida. Hälsoskyddsområdet är naturligtvis mycket mer omfattande än så, för det skall ses i relation till ständiga medicinska innovationer.

1.7

Hälsoskyddsbegreppet är av nödvändighet utvecklingsbart. När man exempelvis fruktar bioterroristiska attacker, räcker det inte med gamla invanda recept. Man måste finna ett jämviktsläge mellan å ena sidan en strävan efter en ouppnåelig hundraprocentig säkerhet och å andra sidan försumlighet eller medvetna beslut att avstå från åtgärder. Kravet på allt effektivare hälsosystem medför ett behov av hälsoskydd, och man får i det sammanhanget inte glömma bort att jämföra med de fattigaste länderna, för vilka huvudproblemet i dag är att först och främst skaffa sig de grundläggande byggstenarna till ett folkhälsosystem.

1.8

I Europeiska unionen, som är rikare och har satsat mer på olika sätt att göra riskerna till en ömsesidig angelägenhet, är ett institutionellt hälsoskyddsansvar nästa etapp som måste förverkligas. För att diskutera beslut om hälsoskydd och framför allt för att offentliggöra dem, måste man utnyttja alla tillgängliga medel för att erbjuda EU-medborgarna andra alternativ än panik eller förtigande. Endast på så vis kan EU bli en mogen demokrati med avseende på folkhälsan.

2.1

Före Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget) av den 7 februari 1992, innehöll EG-texterna endast perifera hänvisningar till hälsopolitiken. Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen av den 25 mars 1957 innehöll särskilda bestämmelser om befolkningens hälsoskydd mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning.

2.2

I Romfördraget av den 25 mars 1957 förekom ”hälsoskydd” bara i form av en hänvisning i artikel 36, som föreskrev följande:

2.2.1

”Bestämmelserna i artiklarna 30 och 34 skall inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.”

2.3

Genom införandet av en artikel 118a genom Europeiska enhetsakten år 1986 utökades gemenskapsinstitutionernas behörighet, och kommissionen tilläts att lägga fram förslag på hälsoområdet med utgångspunkt i ”en hög skyddsnivå”.

2.4

En annan indirekt hänvisning till hälsoskydd återfanns i Romfördragets artikel 130r, som infördes genom Enhetsakten och som föreskriver att gemenskapens miljöpolitik bland annat skall ha som mål att ”bidra till … att skydda människors hälsa”.

2.5

Genom Fördraget om Europeiska unionen förändrades framtidsperspektiven för den europeiska integrationen på hälsoområdet radikalt i och med att ett en avdelning X, ”Folkhälsa”, infördes i EG-fördraget. Där föreskrivs att ”en hög hälsoskyddsnivå för människor skall säkerställas”. Enligt punkt 4 i f.d. artikel 129 kan rådet för att uppnå sina mål besluta antingen om stimulansåtgärder i enlighet med f.d. artikel 189b eller om rekommendationer.

2.6

På motsvarande sätt återkommer begreppet hälsoskydd i andra artiklar i EG-fördraget. I f.d. artikel 129a, ”Konsumentskydd”, nämns bland annat skydd av konsumenternas hälsa och säkerhet.

2.7

En tydlig rättslig ram kan göra det möjligt för institutionerna att utveckla sin verksamhet på folkhälsoområdet, och i artikel 179 i utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa återfinns en sådan ram i förbättrad form:

2.8

De nya strukturer som har införts (Europeiska läkemedelsmyndigheten m.fl.) kan få särskilt stor betydelse i och med att EU-institutionerna i ökad utsträckning bedriver en politik som är inriktad på samarbete med andra länder och med de stora internationella organisationerna, framför allt med Världshälsoorganisationen (WHO), Europarådet, OECD, Internationella atomenergiorganet för strålningsskydd samt FN:s organ för drogkontroll och förebyggande av drogrelaterad brottslighet (UNDCP). Detta samarbete måste fullföljas och förstärkas

3.1.1

Medicinska beslut är behäftade med flera osäkerhetsfaktorer med avseende på kunskaper om olika sjukdomar samt om olika behandlingsformers effekter och risker; brister i fråga om den medicinska informationen om patienterna, om valet av kompletterande undersökningar och om hälsovårdsutrustning; bristande precision i diagnostiska patientsamtal, som domineras av känslor och oro, samt i kliniska undersökningar, som till sin natur är enbart ungefärliga.

3.1.2

En medicinsk åtgärd är ofta resultatet av en kaskad av sannolikhetsbaserade beslut som fattats i en osäker situation. Ju mer en diagnos eller en behandling involverar olika val och beslut, desto större blir risken – och till och med sannolikheten – för att missta sig, utan att detta nödvändigtvis innebär att någon kan beskyllas för att ha gjort fel.

3.1.3

I varje medicinskt beslut eller medicinsk åtgärd finns en oberäknelig del, en osäkerhetsfaktor som dagens vetenskap inte kan bemästra, en ofrånkomlig statistisk risk som utgör en integrerad del av läkarvetenskapen.

3.1.4

Bakom denna osäkerhet inom hälsovården ligger såväl mänskliga faktorer – felbeslut eller misstag som läkaren inte kan lastas för – som faktiska orsaker: kända men statistiskt oundvikliga risker i dagens vetenskapliga kunskapsläge och hittills okända risker som aldrig helt kan uteslutas.

3.1.5

Det går inte att tala om hälsoskydd utan att ta upp dessa grundläggande drag som kännetecknar ett medicinskt beslut. När liv eller hälsa står på spel är det ofta svårt att acceptera att man bara kan begära det som är möjligt. Likväl finns det inga riskfria medicinska åtgärder, eftersom det inte finns något liv utan risker.

3.2.1

För varje beslut på hälsoområdet liksom för alla medicinska beslut gäller att ett beslut att avstå från åtgärd i sig är liktydigt med en åtgärd. Ett problem kan hänföras till just det faktum att man avstått från åtgärder.

3.2.2

Det gäller att göra en avvägning mellan behandlingsriskerna och de risker som uppträder spontant. En irrationell vägran att ta risker kan i hälsosammanhang sägas vara lika oansvarig som att negligera riskerna.

3.2.3

Denna ”nytto-/riskkultur” befinner sig långt från de farhågor som karakteriserar ett europeiskt samhälle som i hög grad har lyckats minska de naturliga riskerna.

3.2.4

För att kunna bedöma hälsoskyddsaspekterna av en åtgärd eller produkt är det viktigt att tillämpa en riskskala som gör det möjligt att fastställa minsta möjliga risk – och inte nollrisk. Denna nytto-/riskbalans bör omfatta följande fem kriterier:

3.2.5

Det ankommer därför på myndigheterna, som utsätts för samstämmiga eller motstridiga påtryckningar från den allmänna opinionen och sjukvårdsproducenter, att i en osäker situation välja mellan å ena sidan att hålla fast vid den mest pessimistiska hypotesen med avseende på folkhälsa, dvs. den mest försiktiga hypotesen, och å andra sidan att göra en så rimlig bedömning som möjligt.

3.2.6

Vidare måste hälsovårdsbeslut ibland fattas i ett krisläge. I sådana fall ställs myndigheterna inför en rad problem samtidigt, ibland dåligt fungerande system samt djupa meningsmotsättningar i fråga om de beslut som skall fattas.

3.2.7

För att man inte skall tvingas hemfalla åt improvisation måste man kunna räkna med på förhand fastställda och väl inarbetade utvärderingsförfaranden, kontroller och åtgärder. Därför är det också nödvändigt att analysera tidigare kriser och förfoga över en metodik för hälsoskydd.

3.2.8

Oavsett vilka vetenskapliga och medicinska garantier som finns innehåller bedömningen av förhållandet mellan nytta och risker i slutändan ofta ett mått av inre övertygelse.

4.1.1

Eftersom epidemiologisk övervakning är en viktig beståndsdel i folkhälsoskyddet krävs en särskild hälsoskyddsberedskap, som ett europeiskt hälsoskyddscentrum bör kunna svara för (Se punkt 6.3).

4.1.2

Detta centrum skall ha till uppgift att upptäcka medicinska olyckor samt sjukdomar som uppstår inom sjukvården, identifiera oförutsedda eller oönskade effekter som kan hänföras till vissa behandlingsmetoder, genomföra kontroller och analysera slutsatserna samt utvärdera effektiviteten i olika system för hälsovårdsinsatser. Alla dessa uppgifter för centrumet är av stor betydelse för hälsoskyddet.

4.1.3

Denna övervakningsfunktion har genomgått en internationell utveckling i och med att system för informationsutbyte och ömsesidiga varningar har inrättats under överinseende av WHO och Europeiska unionen.

4.1.4

Samarbetet på alla nivåer, på alla områden och i alla delar av världen regleras i multilaterala avtalstexter. Detta gör det möjligt att snarast vidta lämpliga åtgärder för att garantera hälsoskyddet på bästa möjliga sätt.

4.2.1

Kvaliteten och säkerheten i valet av behandlingsstrategi beror i första hand på det aktuella kunskapsläget inom vetenskapen och på hur väl insatta läkarna är i detta.

4.3.1

Att skyldigheterna respekteras kontrolleras av alla myndigheter, och det finns en rikhaltig och kontinuerlig rättspraxis som preciserar de skyldigheter som de yrkesverksamma inom sektorn har och dessutom begreppet samvetsgrann vård, en vård som värnar om patienterna och överensstämmer med aktuella vetenskapliga rön.

4.3.2

Helt klart är det hälsoskyddssystemets uppgift att vidta de åtgärder som krävs, och dessa kan variera mycket alltefter åtgärdernas art och förekomsten av ”naturliga” risker.

4.3.3

En jämförelse mellan svårigheter som kan hänföras till åtgärdernas genomförande, dvs. risker som man delvis kan undvika rent statistiskt, kan, även om de är marginella, vara den enda möjligheten att ställa upp de hälsoskyddsvillkor som skall respekteras. Här handlar det om ett slags förhållande mellan nytta och risker som gör det möjligt att fastställa den normala, accepterade och förväntade säkerhetsnivån

—

Kvaliteten i vårdsystemets organisation och funktionssätt är i stor utsträckning avgörande för hälsoskyddet.

—

Kravet på hälsoskydd innebär i praktiken en skyldighet för alla offentliga och privata inrättningar att hålla sig med vissa resurser som föreskrivs i bestämmelserna och som är föremål för särskilda tillstånd. Hälsovårdssystemet måste kunna svara mot befolkningens behov och tillhandahålla hälsovård med högsta möjliga säkerhetsnivå.

4.5.1

För de produkter som används till förebyggande vård, diagnostik eller behandling gäller stränga rättsliga bestämmelser, så kallade ”topiska bestämmelser”, i fråga om

4.5.2

De bestämmelser om hälsoskydd som är tillämpliga på dessa produkter bildar i själva verket en veritabel kedja av säkerhet.

5.1.1

I EU-länderna har man ännu inte börjat väga in hälsoskyddets principer.

5.1.2

Hälsoskyddet är varken resultatet av någon ekvation eller tillämpning av några recept. Det bygger på en anda av försiktighet och hänsyn till motsatta ståndpunkter.

5.1.3

Hälsoskyddet förutsätter medvetandehöjande insatser och en gränsöverskridande uppläggning. Man måste akta sig för att sätta tilltro till en Maginotlinje. Nästa epidemi skulle lätt kunna kringränna den. Hälsoriskerna kan anta vilka former som helst, oändligt varierande och i regel oväntade. Insatserna mot sjukdomen utvecklas successivt, virustyperna muterar, smittoämnena förnyar sig eller förställer sig.

5.2.1

Eftersom det saknas rättsakter specifikt till skydd av folkhälsan har man ibland i vissa EU-länder tagit för vana att ta till omvägar eller osäkra metoder – särskilt genom att missbruka regelverket för den sociala tryggheten – så att hälsoaspekter och ekonomiska resonemang blandas i en och samma debatt. Det är ju legitimt att beräkna vad folkhälsan kostar och komma fram till ett utnyttjande av de begränsade resurserna som är så rationellt som möjligt, men det är samtidigt riskabelt att blanda ihop de båda problemområdena.

5.2.2

Det är en sak att bedöma en produkts eller en behandlingsmetods effektivitet, kvalitet och oskadlighet, en helt annan är att fatta beslut om den skall ersättas av socialförsäkringssystemet. Att det är svårt att fatta beslut angående folkhälsan förstärks av att det är många instanser som konkurrerar.

5.2.3

Att definiera befogenhetsområdena innebär att också definiera ansvarsuppgifterna, och därmed ange vem som är verkställande hälsomyndighet och bär de moraliska, administrativa eller rättsliga bördorna. Det går inte att ta det fulla ansvaret ifall texterna har luckor eller tvetydigheter som leder till konflikter och ingrepp som förvränger valsituationerna.

5.3.1

På europeisk nivå är folkhälsoskyddets administration otillräcklig, och den har mycket svagt stöd i lagstiftningen. Den saknar också medicinsk legitimitet på grund av de begränsade resurserna. Allt detta måste förbättras.

5.3.2

De offentliga åtgärderna kan bara bli verksamma om de bygger på en verklig legitimitet, och hälsovårdsmyndigheterna kan bara sköta sin folkhälsouppgift till fullo om de har denna dubbla legitimitet, nämligen ett erkännande från övervakningsorganen i alla EU-länder och givetvis från den allmänna opinionen, det vill säga konsumenterna.

5.3.3

Vetenskaplig och medicinsk-teknisk trovärdighet förutsätter att resurserna förstärks, att man rekryterar högkvalificerad teknisk personal, men också att alla institutioner på europeisk och nationell nivå samarbetar.

5.3.4

Man kan utgå från fem grundläggande funktioner, nämligen att rekommendera, att övervaka, att kontrollera, att ge sakkunnigutlåtanden och att göra utvärderingar.

5.3.5

Om ett europeiskt folkhälsonätverk inrättas vittnar det om att alla europeiska offentliga myndigheter vill samla aktörerna på folkhälsans område och skapa enhetlighet och en ny effektivitetsgrad i de hälsoövervakningsinstrument som finns i alla EU-länder.

5.4.1

Hälsoskyddsinstanserna må vara aldrig så tekniskt och vetenskapligt högkvalificerade, men det är en absolut nödvändighet att tillämpa den traditionella och erkända kontradiktoriska principen i utövandet av hälsoskyddsuppgifterna.

5.4.2

Att oberoende sakkunniga anlitas är ett led i strävan att de europeiska myndigheterna skall ha tillgång till högsta möjliga eller mest specialiserade kompetens, och därmed kunna föra en dialog för att fördjupa och komplettera informationen före beslutsfattandet.

5.4.3

På de känsligaste eller mest högteknologiska områdena torde det till och med vara helt nödvändigt att komplettera den externa sakkunskapen med utländsk expertis med världsrykte. Genom denna internationella öppning kan man nå fram till det nödvändiga samförståndet i samtliga berörda länder, och därmed undvika tidsförskjutningar som drabbar samtliga (både de som är sjuka och alla typer av aktörer).

5.4.4

På så sätt kan man komma runt de kulturellt betingade särdragen i de olika ländernas vårdförvaltning och metoder för utbildning av vårdpersonal.

5.5.1

De verkställande hälsoskyddsbefogenheterna innebär i praktiken beslutskompetens (att godkänna eller inte, att förbjuda eller inte), och de kan bara utövas med legitimitet om hänsyn tas till samtliga aspekter av det aktuella folkhälsoproblemet.

5.5.2

Det gäller alltid att bedöma relationen fördelar/risker. Denna bedömning kan inte vara uteslutande vetenskaplig, och den får inte genomdrivas av administratören eller en aktör som har materiellt eller intellektuellt intresse av att den får spridning.

5.5.3

I linje med att de sakkunnigas och beslutsfattarnas roller klargörs behöver man tydliggöra kopplingarna mellan sakkunniga och administratörer. Det gäller att hävda och respektera en strikt yrkesetik i sakkunnigkontakterna. Detta är inte alltid så självklart, framför allt inte när det aktuella problemet är högteknologiskt. Det finns då mycket få sakkunniga, och de har ofta bindningar till de berörda institutionerna eller företagen.

5.5.4

Beslutsfattandet i anslutning till hälsoskyddet måste präglas av öppenhet och insyn, vilket förutsätter att alla sakkunniga som knyts till hälsoskyddsmyndigheterna deklarerar eventuella kopplingar till organ, företag eller personer som berörs av expertuppgifterna.

5.5.5

Europeiska gemenskapen har börjat definiera sådana förfaranden. De sakkunniga vill själva att denna öppenhet blir obligatorisk, så att expertisens objektivitet kan garanteras i möjligaste mån.

5.6.1

Det finns nya hälsorisker, och precis som allt som är nytt rubbar och ifrågasätter de vissa säkra ståndpunkter eller praxis.

5.6.2

Den intellektuella ståndpunkten bör vara densamma, nämligen att ”lyssna på tystnaden”.

5.6.3

Hur välfungerande övervakningssystemet än är går det inte att bortse från att det kan förekomma ”kollektiv blindhet”.

5.6.4

Det behövs en offentlig debatt. Patienter och läkare utanför experternas krets måste kunna göra sig hörda, ställa frågor som plågar dem och slå larm.

5.6.5

Denna uttrycksmöjlighet måste organiseras så att den inte väcker oro i onödan.

5.6.6

Denna ”hälsoskyddspluralism” krävs för att det skall finnas fler möjligheter att undvika nya tragedier, och den förutsätter att beslutsförfarandena utvecklas mot bättre insyn. Med förbehåll för skydd av sjukvårdens tystnadsplikt eller industrihemligheter skall både expertutlåtanden och motiven för hälsoskyddsbeslut offentliggöras.

5.7.1

Trots den breda spridning de får har informationsinsatser i folkhälsofrågor särdrag som bara förstärks när det gäller hälsoskyddet.

5.7.2

Att informera i dessa frågor innebär ofta att sprida uppgifter om sjukdom eller död. Överblickbarhet och måttfullhet måste styra hur denna känsliga funktion i hälsovårdssystemet läggs upp.

5.7.3

Öppenhet och insyn är ett absolut krav för att skapa förtroende och undvika den oro som väcks när uppgifter avslöjas. Sensationen kan skapas av det intryck av hemlighetsmakeri som kringgärdar dem.

5.7.4

Det är myndigheterna och institutionerna inom hälsoskyddet som måste svara för detta, precis som läkaren måste informera sin patient. Eftersom det handlar om risker med koppling till vars och ens hälsa måste en ”sanningsplikt” gälla.

5.7.5

Denna moraliska förpliktelse måste emellertid paras med kravet att vara måttfull. Informationen sprids ofta i all hast, men den måste vara förståelig och vetenskaplig och man måste gardera sig mot risken att det uppstår kakafoni, sensationsmakeri och hysteri. En förutsättning är här gemensamma arbetsregler för massmedier, sjukvårdspersonal, patientsammanslutningar och offentliga organ. Valsituationen är inte att antingen sprida panik eller ruva på hemligheter.

5.8.1

När det handlar om hälsofrågor riskerar informationen alltid att upplevas särskilt starkt av patienterna.

5.8.2

Det finns en karaktärsskillnad mellan information som utformats för läkare och information som riktas till allmänheten.

5.8.3

I det första fallet finns det vetenskapliga förkunskaper i den population som den riktas till. Den har sina egna kanaler: kurser, konferenser, kongresser, bransch- och näringslivsorgan.

5.8.4

Kommunikation till den breda allmänheten kan å andra sidan inte – utan risk för att sprida felaktigheter eller förvirring – utgå ifrån att man har nödvändiga medicinska kunskaper för att förstå vad den offentliggjorda informationen innebär. Man måste göra en avvägning mellan behovet av att informera om nya eller traditionella behandlingar och de risker som är förknippade med felaktig tolkning av dessa uppgifter.

5.8.5

Utgående information kan skapa onödig eller överdriven panik bland befolkningen eller ge upphov till grundlösa förhoppningar om behandlingar. Den är ett inslag i hälsoutbildningen av befolkningen, som ger ett direkt bidrag till en verksam politik för hygien och förebyggande av risker och tidiga insatser från hälsovårdens sida.

5.9.1

Vid akuta hälsoskyddsincidenter eller allvarliga risker för folkhälsan måste tre krav ställas på kommunikationen:

5.9.2

Pressens roll är genomgående avgörande för att man skall lyckas nå ut med krisinformation. Massmedierna måste ibland acceptera att inte sprida information till den breda allmänheten innan sjukvårdens personal fått fullständig information. Här finns också ett behov av att utbilda fackjournalister som kan förstå och vidarebefordra korrekta uppgifter om hälsoskyddet.

5.9.3

Detta är komplicerat eftersom det ligger tungrodda och invecklade analyser bakom bland annat kvantifieringen av oönskade effekter, skuldfrågorna, massmediernas påverkan på informationstakten eller den generella riskbedömningen, samtidigt som allmänheten väntar sig information på området på ett lättfattligt språk som också talar till känslorna.

6.1.

Med hänsyn till de successiva kriser som skakat världen de båda senaste årtiondena (aids-explosionen, katastroferna med smittat blod, folkhälsokrisen till följd av sars, legionärssjukan, bioterrorism i form av hot om mjältbrand) föreslår Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att man regelbundet anordnar europeiska folkhälsokongresser på hög nivå.

6.2.

Konferenserna syftar till att diskutera vilka kollektiva åtgärder som bör vidtas, att ge preciserad information om kriserna, att ge samstämda svar, att utvärdera externa riskbilder, att stödja snabb diagnosticering och att svara för adekvata reaktioner.

6.3.

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén rekommenderar att man redan i dag ger det framtida europeiska centrumet för hälsoskydd i Stockholm ett utvidgat och förstärkt mandat att svara för relevant och kontinuerlig rapportering i folkhälsofrågor och att se till att EU-länderna vidtar de åtgärder som krävs, med hänsyn tagen till subsidiaritetsprincipen.

6.4.

Kommittén menar att den är det lämpligaste forumet för att medvetandegöra och förvarna det europeiska civila samhället.

6.5.

Vi efterlyser ett aktivt förhållningssätt visavi folkhälsan hos samtliga berörda parter. En övergripande syn på folkhälsokriserna bör göra det möjligt att sprida alla erfarenheter när hälsokriserna blir alltmer internationella.

6.6.

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén menar att man behöver driva en brett upplagd informationspolitik på europeisk nivå som innefattar specifik utbildning av samtliga aktörer och pressorgan som har ett särskilt ansvar i detta avseende.

6.7.

Kommittén erinrar om att dess rekommendationer hänger samman och förutsätter en stark vilja från EU-ländernas sida att verkställa dem:

20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/54

1.1

Denna utveckling har flera orsaker som överlappar varandra:

1.2

Detta kommer med nödvändighet att leda till problem för hälsovårdspolitiken, t.ex. när det gäller kvaliteten på och tillgången till gränsöverskridande hälsovård och patienternas, sjukvårdspersonalens och politikernas informationsbehov.

1.3

Detta gör att man redan nu måste utvärdera den nationella politiken, som måste beakta alla dessa behov, mot bakgrund av EU:s åtaganden som undan för undan blir mer omfattande och ger Europas medborgare nya rättigheter.

1.4

Denna nya situation sprider ljus över debatten mellan å ena sidan de som menar att denna valmöjlighet kommer att leda till en skadlig destabilisering av de aktuella hälso- och sjukvårdssystemen och hävdar att en begränsning av patienternas rörlighet underlättar en kontroll av kostnaderna och prioriteringarna inom systemen, och å andra sidan de som förespråkar patientrörlighet eftersom detta möjliggör driftskompatibilitet mellan systemen, användning av samma indikatorer, utbyte av bästa praxis och en mer förnuftig koncentration av resurserna. Målet måste givetvis vara att tillämpa det sistnämnda synsättet samtidigt som man drar alla konsekvenser av detta med avseende på harmoniseringen av de nationella systemen.

2.1

I sitt initiativyttrande av den 16 juli 2003 (1) definierade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén hälsan som en ”överordnad nyttighet i vårt samhälle. Detta konstaterande gäller både för den enskilda individen, för familjen och för varje enskild stat.” Kommittén sade avslutningsvis att den ”anser att insatser inom hälsoområdet skall göras till ett område för gemensamma åtgärder, med respekt för existerande politiska och juridiska ramar”.

2.2

I det yttrandet framförde Europeiska ekonomiska och sociala kommittén argument och förslag till arbetsområden och analysmetoder, som återfinns i de båda nya meddelanden som kommissionen den 20 april 2004 lade fram för rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.

2.3

Det aktuella meddelandet behövdes mot bakgrund av offentliggörandet nyligen (den 9 februari) av det senaste förslaget till direktiv om tjänster. Tyvärr har de avsnitt som gäller social- och hälsovårdstjänster uttryckts alltför vagt. Därför har direktivet väckt negativa reaktioner. Dessa punkter i direktivet måste alltså definieras tydligare i syfte att garantera att dessa tjänsters särskilda karaktär beaktas i tillräcklig utsträckning eftersom de anknyter till medborgarnas trygghet och likabehandling.

2.4

En annan anledning till att kommissionen lade fram dessa båda meddelanden samtidigt var att EG-domstolen alltifrån Kroll-domen av den 28 april 1998 till Leichte-domen av den 18 mars 2004 har skapat en rättspraxis som ger EU:s medborgare möjlighet att söka vård i andra EU-medlemsstater. Domstolen har också klargjort under vilka förutsättningar ersättning för vård kan ges.

2.5

Från och med den 1 juni 2004 kan dessa rättigheter styrkas med hjälp av det framtida europeiska sjukförsäkringskortet (2) som kommer att ersätta nuvarande blanketter, bl.a. E111.

2.6

De skilda förutsättningarna för hälso- och sjukvården i de olika länderna i EU kan uppmuntra människor att söka mer effektiva vårdsystem i andra länder, vilket plötsligt kan skapa flaskhalsar eller kapacitetsbrist i europeiska referenscenter. Det finns också en risk för överbelastning av sociala trygghetssystem som inte kan klara de ojämna strömmarna av patienter från andra länder. I detta sammanhang kan den omarbetade förordning nr 1408/71 bidra till att skapa en ny och svår situation.

2.7

Vad som måste till är därför att utforma en EU-politik som ger möjlighet att uppnå de bästa resultaten, även om detta innebär att man ändrar de nationella hälso- och sjukvårdssystemens befogenheter när det är absolut nödvändigt.

2.8

Den ingående analysen i Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs initiativyttrande av den 16 juli 2003 uppvisar en grundläggande överensstämmelse med den diskussion på hög nivå som kommissionen inlett, och de frågor som behandlas i rekommendationerna återfinns och utreds också i detta utkast till yttrande: europeiskt samarbete, sjukvårdspersonalens och politikernas informationsbehov, hälso- och sjukvårdens tillgänglighet och kvalitet, överensstämmelse mellan den nationella hälso- och sjukvårdspolitiken och kraven på EU-nivå, osv.

3.1

Meddelandet om patientrörlighet innehåller ett antal konkreta förslag på många områden, som syftar till att integrera det mål om en hög skyddsnivå för människors hälsa som fastställs i fördraget i gemenskapens politik.

3.2

Enligt EU-rätten har EU-medborgare rätt till hälso- och sjukvård i andra medlemsstater och till ersättning för den vården. Genom EG-domstolens rättspraxis och förslaget till direktiv om tjänster på inre marknaden klargörs villkoren för ersättning för vård i en annan medlemsstat än den där patienten är sjukförsäkrad. I verkligheten är det dock inte alltid enkelt att utöva rättigheterna.

3.3

En EU-strategi bör därför också utformas av följande orsaker:

3.3.1

Att främja en EU-samverkan för bättre resursanvändning:

3.3.2

I syfte att utforma en tydlig och öppen ram för köp av vårdtjänster, en ram som ansvariga organ i medlemsstaterna skulle kunna använda när de sluter avtal med varandra, kommer kommissionen att be medlemsstaterna att lämna information om befintliga system för köp av vårdtjänster. Informationen skall tjäna som underlag för kommissionsförslag på området:

3.3.3

Att uppfylla patienternas, vårdpersonalens och beslutfattarnas behov av information:

3.3.4

Att stärka EU:s roll när det gäller att uppfylla målsättningarna för vården:

3.3.5

Att öka investeringarna i vården och tillhörande infrastruktur för att möta utvidgningen:

3.3.5.1

I diskussionsprocessens rapport uppmanas kommissionen, medlemsstaterna och de anslutande staterna att undersöka om det går att ge investeringar i hälso- och sjukvård, vårdinfrastruktur och utveckling av vårdkompetens prioriterad status för finansiering genom befintliga EU-instrument, särskilt i mål 1-områden. EU stöder faktiskt redan investeringar i hälso- och sjukvård i de nuvarande medlemsstaterna, ifall de berörda länderna och regionerna har prioriterat sådant stöd. Det kommer således an på regionerna och länderna att genomföra den rekommendationen. De måste ge satsningar på hälso- och sjukvård samt tillhörande infrastruktur prioriterad status för EU-stöd. Kommissionen kommer att arbeta tillsammans med medlemsstaterna i Högnivågruppen för hälso- och sjukvård och i de instanser som förvaltar ifrågavarande finansinstrument och försöka se till att folkhälsoområdet får tillräckligt utrymme i den övergripande planeringen. Behoven av EU-investeringar i vårdinfrastruktur bör också angripas inom ramen för arbetet på EU:s nya budgetplan från 2006.

4.1

Patienternas fria rörlighet i medlemsstaterna skapar flera problemkomplex vilkas konsekvenser måste beräknas, utvärderas, analyseras och beaktas. För det första måste man skaffa ingående kännedom om de olika befintliga sociala trygghetssystemen, vilket innebär att på ett dynamiskt sätt och under bästa möjliga villkor upprätta en förteckning över de kriterier på vilka de bygger, bland annat genom en beskrivning av nuvarande och framtida utvecklingstendenser.

4.2

Förebyggande hälsovård är givetvis ett av huvudmålen, eftersom detta kan och måste göra det möjligt att uppnå betydande besparingar och utgör den bästa angreppsmetoden när det gäller hälso- och sjukvårdspolitik: Det ligger ovedersägligen ett stort värde i förebyggande insatser mot trafikolyckor, spridning av aids och tobakskonsumtion. De sammantagna effekterna av förebyggande insatser på dessa områden ger imponerande resultat.

4.3

Till denna givetvis ofullständiga förteckning kan fogas förebyggande insatser på områden som i nuläget tilldrar sig uppmärksamhet från alla intressenter, vårdpersonal, massmedia och politiker: missbruk av droger (narkotika, alkohol, mediciner), främjande av goda levnadsvanor (motion, näringsriktig kost, vila) samt arbetsplatsolyckor och yrkessjukdomar.

4.4

Att utvärdera dessa individuella, sociala och familjerelaterade riskfaktorer ger en indikation på omfattningen av för tidig dödlighet, som skulle kunna undvikas, och härtill relaterade kostnader.

4.5

Den tekniska utvecklingen på läkemedelsområdet och när det gäller undersökningsmetoder bör leda till att föråldrad teknik verkligen ersätts med ny teknik.

4.6

I första hand måste man uppnå ökad effektivitet, något som i slutändan är mer ekonomiskt för samhället i stort, även om sociala och kulturella intressen eller branschintressen lägger hinder i vägen för de nödvändiga alternativa lösningarna.

4.6.1

Målet är att stödja sökandet efter mer specifika och effektiva åtgärder, vilket skall leda till att socioprofessionella aktörer uppmuntras att ta initiativ som syftar till att förbättra den gemensamma hälso- och sjukvårdspolitiken.

4.7

Om patientrörligheten planeras korrekt bör Europeiska unionen kunna garantera att de som söker vård utomlands får tillgång till olika centrum för vetenskaplig spetskompetens för hälso- och sjukvård, och att dessa inte koncentreras enbart till de rikaste länderna, som har gjort tunga investeringar i sina hälso- och sjukvårdssystem. Europeiska unionen måste därför stödja införandet av utvärderings-, certifierings- och godkännandeförfaranden som gör det möjligt att utnyttja ny teknik och nya behandlingsmetoder: Sjukhusens och övriga vårdinrättningars effektivitet måste bygga på dessa godkännande- och certifieringsförfaranden.

4.8

Genom denna kvalitetskampanj bör Europeiska unionen inom sitt territorium kunna kartlägga det nätverk av vårdinrättningar som tack vare de vetenskapsmän och den högkvalificerade vårdpersonal som verkar där kan fungera som referenscentrum; och det är inte orimligt att hoppas på att sådana centrum snabbt byggs upp i vissa av EU:s 25 medlemsstater, framför allt om unionen utformar en mekanism för att övervaka, analysera och utbyta information om nationell politik, med respekt för de grundläggande principerna i fördragen, bland annat subsidiaritetsprincipen och principen om nationell behörighet.

4.9

Av samma skäl är det viktigt att inte glömma att folkhälsoindikatorerna måste harmoniseras. Harmonisering är på sin plats för att höja kunskaperna om målen med EU:s hälso- och sjukvårdspolitik: nyckelindikatorer för mortalitet, mortalitet som kan undvikas, sjuklighet och sjuklighet som kan undvikas, som inte nödvändigtvis uppfattas på samma sätt i EU:s alla medlemsstater.

4.10

Skillnaderna visar att resultaten kan förbättras om hälso- och sjukvården förs upp till den nivå som gäller i det mest högpresterande landet. I nuläget är femårsöverlevnaden i lungcancer inte densamma i Frankrike och Polen. Behandlingen av blodsjukdomar (leukemier) ger inte samma resultat i England som i Frankrike, beroende på vilket behandlingsprotokoll som används.

4.11

Upplysning till patienter, vårdpersonal och politiker är ett grundläggande mål i kommissionens politik.

4.12

Hälsoupplysning till patienter förbättrar EU-medborgarnas kunskaper i hälsofrågor, t.ex. i fråga om förväntningar och beteende. Hälsan uppfattas i dag som en absolut tillgång och utgör i samtliga fall ett tillstånd som de ansvariga myndigheterna skall värna. Om dessa förväntningar skall kunna uppfyllas måste de resurser som avsätts till hälsoändamål öka, främst till vård men också förebyggande vård och miljö, för att de sociala trygghetssystemen inte ständigt skall destabiliseras.

4.13

Hälsoskyddet har blivit en rättighet och en ny makt som EU-medborgarna har tillägnat sig (3).

4.14

Tekniska lösningar, respekt för den personliga integriteten, hantering av gemensam tillgång till patientjournaler, informationsfrihet och uppgiftsskydd är några av de frågor som måste diskuteras så öppet som möjligt, så att berörda parter får ökad medvetenhet om dem. Diskussionen måste pågå oavbrutet, eftersom utvecklingen är så snabb och eftersom besluten är svåra att fatta eller måste fattas skyndsamt. Var och en av dessa faktorer är en viktig fråga för de tre aktörerna inom hälsotriangeln.

4.15

Att skapa överensstämmelse mellan de nationella målen och kraven på EU-nivå: En jämförande analys av hälso- och sjukvårdssystemen ger upphov till svåra strategiska överväganden, som måste kunna användas för att främja det europeiska samarbetet på hälso- och sjukvårdsområdet samt utvärdera Europeiska unionens inverkan på hälso- och sjukvårdssystemen. Övergripande frågor som kan få allvarliga konsekvenser måste exempelvis studeras mer ingående: god praxis och effektivitet i vården, åldrandet och vården, hälso- och sjukvård i EU:s nya medlemsstater samt utvärdering av olika faktorers inverkan på hälsan.

4.16

Det är också angeläget att undersöka hur rättssäkerheten skall kunna upprätthållas utan att patienters rätt att söka högkvalitativ vård i en annan EU-medlemsstat begränsas. På detta område måste adekvata förslag läggas fram (i syfte att klargöra rättspraxis, förenkla reglerna för samordning av de sociala trygghetssystemen och underlätta ett tväreuropeiskt samarbete).

4.17

Den mest oväntade men samtidigt mest värdefulla nyheten i kommissionens meddelande är att Sammanhållningsfonden och strukturfonderna skall kunna användas till att främja investeringar på hälso- och sjukvårdsområdet, utveckling av vårdinfrastrukturen och den medicinska kompetensen. Dessa områden är numera prioriterade mål för gemenskapens finansiella instrument.

4.18

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén instämmer helt i detta beslut: Ett nytt fält öppnar sig där Europeiska unionen kan utvecklas och göra nya framsteg, särskilt mot bakgrund av Lissabonstrategin.

4.19

EESK ställer sig avslutningsvis principiellt bakom kommissionens inställning när det gäller vårdpersonal. Utvecklingen av vårdsystemen bygger på en dynamik som omfattar olika yrkeskategorier och kvalifikationer. Hälsovården förutsätter utbildad, högkvalificerad personal och fortbildningsprogram för livslångt lärande.

4.20

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén måste höja medvetenheten om den utmaning som hälsoproblemen utgör för Europeiska unionen, sammanhållningen och kapaciteten att bli världens främsta kunskapsekonomi.

4.21

Problemen måste förebyggas och analyseras så att arbetskraftens rörlighet kan främjas utan att de nationella systemen för den skull destabiliseras. EESK räknar med att det direktivförslag om kvalifikationer och kompetens som snart skall antas är ett avgörande, värdefullt och nödvändigt dokument för genomförandet av inre marknaden.

4.22

De föreslagna bestämmelserna är värdefulla och väl utformade. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser dessutom att en harmonisering av uppförandekodexarna för all vårdpersonal också kommer att vara av stort värde och tror att förslaget kommer att tas väl emot.

4.23

Allt detta syftar till att motverka den brist på vårdpersonal som man räknar med för de kommande åren. Investeringar i vårdyrkena betalar sig och är av stort värde om man vill kunna erbjuda Europeiska unionens medborgare en vård av hög kvalitet.

4.23.1

Att förbättra folkhälsan och hälso- och sjukvården genom informations- och kommunikationsteknik:

4.24

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att detta område inrymmer de starkaste argumenten för att reformera hälso- och sjukvårdssystemen och förbättra kvaliteten i EU. Flera åtgärder har redan föreslagits.

4.25

Informationsnätverk finns nu på plats, helt i linje med patientorganisationernas krav. Det är dock nödvändigt att värna om tystnadsplikten i förhållandet mellan patient och läkare.

5.1

I sitt yttrande av den 16 juli 2003 konstaterade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att denna politik är mycket viktig och lade fram förslag som kommissionen redan tycks ha tagit till sig, med tanke på att det går en röd tråd genom kommissionens hela argumentation.

5.2

Samarbetet mellan medlemsstaterna måste utmynna i gemensamma mål som kan tjäna som underlag för nationella planer, och genom att välja ut lämpliga indikatorer möjliggörs en noggrann övervakning av utvecklingen av den hälso- och sjukvårdspolitik som EU:s olika medlemsstater för.

5.3

Kommittén erinrar om att det finns ett redskap som är helt oumbärligt. Det bör inrättas en observationsgrupp eller byrå som kan sammanställa kommentarer, analyser och meningsutbyten om hälso- och sjukvårdspolitiken i olika länder, varvid full hänsyn måste tas till gällande fördrag, subsidiaritetsprincipen och principen om nationell behörighet: förbättringen av hälso- och sjukvårdens kvalitet, de offentliga myndigheternas och förvaltningarnas strävan att öka effektiviteten i samtliga offentliga och privata vårdinrättningar, etablering av centrum för vetenskaplig spetskompetens och skapande av nätverk mellan dessa i såväl rikare som fattigare länder i EU.

5.4

Det bör föras en verksam och varaktig sysselsättningspolitik i syfte att motverka de bristsituationer som förutses, utan att invänta en ökning av efterfrågan.

5.5

Man bör stödja en politik för hälsoupplysning baserad på resultaten av hälso- och sjukvårdsprogrammen och kartlägga vilka informationsbehov som finns bland aktörerna inom systemet – patienter, vårdpersonal, offentliga myndigheter. Här kan sådana källor som Världshälsoorganisationen och OECD utnyttjas.

5.6

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ställer sig helt bakom kommissionens avsikt att använda den öppna samordningsmetoden (se EESK:s yttrande från juli 2003). Rutiner och bestämmelser för denna bör i ett tidigt skede fastställas i detalj och bland annat ha följande viktiga inslag:

6.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är fullt medveten om att de tre senaste meddelandena är frukten av diskussioner mellan de fem berörda generaldirektoraten inom Europeiska kommissionen.

6.2

Detta är ett bevis för att gemenskapen har insett hälso- och sjukvårdspolitikens betydelse i samband med förverkligandet av inre marknaden och utvidgningen.

6.3

Detta är en av de första gångerna som fem av kommissionens generaldirektorat kombinerat sin politiska vilja, sin kompetens och sina resurser för att uppnå följande mål: att ge Europas olika länder möjlighet att samordna sin hälso- och sjukvårdspolitik och sina sociala trygghetssystem till förmån för Europeiska unionens alla medborgare.

6.4

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén vill mot denna bakgrund att det inom kommittén inrättas en permanent arbetsgrupp med begränsad omfattning. Gruppen skall följa upp hälso- och sjukvårdspolitiken och ge EESK möjlighet att bidra med sina insikter och sin sakkunskap på detta område som är så känsligt och av så stor betydelse för Europeiska unionens medborgare.

20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/60

—

”Förslag till rådets direktiv om ett särskilt förfarande för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i forskningssyfte.”

—

”Förslag till rådets rekommendation om att underlätta tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva forskning i Europeiska gemenskapen.”

—

”Förslag till rådets rekommendation om att underlätta medlemsstaternas utfärdande av enhetliga viseringar för kortare vistelse till forskare från tredje länder som flyttar i syfte att bedriva forskning i Europeiska gemenskapen”

1.1

Ämnet för detta meddelande är ett förslag till direktiv och två förslag till rekommendationer för att underlätta tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i Europeiska gemenskapen i forskningssyfte.

1.2

Förslagen ingår i Lissabonstrategins mål att EU skall utveckla sin forskning för att bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsekonomin i världen senast 2010. Man har beräknat att EU behöver ytterligare 700 000 forskare för att kunna uppnå detta mål. Följande samverkande åtgärder har fastställts: